Alltid dessa jävla huggormar

David Renklint
Mardalen-serien
Döparen
(Polaris)

David Renklint
Huggormars högland
(Doppelgänger)

Deckardebutant eller inte? skrev och undrade jag när jag (för Opulens) recenserade David Renklints ”Döparen”, som är första delen i vad som ska bli ”Mardalen-serien”. Och la till att det beror hur man räknar: om Renklint kan kallas debutant och om ”Döparen” är hans första vuxendeckare eller hans, som anges i baksidestexten, ”första spänningsroman för vuxna”.

Eller inte. Nej, det sistnämnda stämmer inte. Vad är i så fall boken ”Huggormars högland”, som kom i slutet av förra året, om inte en ”spänningsroman för vuxna”. För vuxna? Definitivt. Spännande? Ja. Således: spänningsroman för vuxna.

Också begreppet ”debutant” svävar. Kan en författare som Renklint, när jag går in på Wikipedia och ser hans långa lista med utgivna böcker, verkligen kallas ”debutant” – ens ”deckardebutant för vuxna”? På listan räknar jag till sexton titlar. Sexton!

Dock, de flesta är barn- och ungdomsromaner. Också dock, de flesta verkar vara i genren skräck och skrämsel. Ja, också det kan vara Deckarloggs genre – men inte så ofta, oftast missar jag och/eller hoppar över skräckromaner för såväl vuxna som ungdomar. Så mycket annat att läsa så jag hinner sällan med den genren, också.

Och bara att erkänna: David Renklint har jag missat helt. Hans tidigare femton böcker (!!!) hade jag fullständigt hoppat över innan jag började läsa ”Döparen”. Verkligen på sin plats att be om ursäkt, det insåg jag under läsningen (så jag skaffade snabbt också, i alla fall, ”Huggormars högland” som jag strax ska komma till).

Men först således hans vuxendeckardebut eller första spänningsroman för vuxna, ungefär så här skrev jag i min kortrecension av den för Opulens:

Och jag fastnar. Direkt. För en deckare beror på något så litet men så viktigt: ord och formuleringar.

Första stycket i ”Döparen” är lika noga skrivet som personligt. Egentligen inget märkvärdigt utan egentligen självklart men litet blir stort, det lilla kan bli det största. Ja, tänk bara tänk om alla deckarförfattare skrev lika noggrant…

Mardalen, där givetvis då Mardalen-serien ska utspela sig, är ett fiktivt samhälle vid kusten inom Stockholms omkrets. En ung flicka har försvunnit, i lilla Mardalen. Lilja Leander, som är själavårdare i en frikyrka och själv har en liten flicka, hör det på radion. Här finns en nybliven polis också, Mikael Nyberg, som bär på sitt mörker.

Genomgående tema: personernas och berättelsens förhållande till religion (med citat ur biblar). Renklint fortsätter att skriva som han inledde: oväntat och personligt. En av årets svenska deckardebutanter!

Ja, där kom det igen. Och det var som sagt en kortrecension till Opulens. Recensionen kunde ha varit längre och större. ”Döparen” av David Renklint kunde ha varit huvudrecension, den långa och stora.

Så bra är den. Eller kanske snarare, så märklig är den. Så personlig. Renklint är sin egen författare. Såna ska man = jag ju inte missa. ”Döparen” tog sig in och stannade i mitt huvud, la sig på plats, ville inte ge sig av. Givetvis för att jag skulle fatta hur jag gjort bort mig.

Så alltså skaffade jag genast hans tidigare ”Huggormars högland” och börja läsa den också. Ju ännu märkligare. Ännu mer personlig. Jag begrep egentligen inte ens vad jag läste.

”Döparen” är en föredömligt kort deckare/spänningsroman: 226 sidor. ”Huggormars högland” är ännu kortare: 119 sidor (dessutom tryckt i mindre format och med mycket slutluft efter varje korta, ibland kort-korta kapitel och några gånger ännu kortare).

Vad ska ”Huggormars högland” vara? En skräckroman, kanske eller kanske inte? Skräckfylld är i alla fall berättelsen. Mycket. Och även här knyter Renklint an till Bibeln, inleder med ett citat från Hebreerbrevet 12:29: ”Ty vår gud är en förtärande eld.”

Religionen, igen. Den onda; den goda; den vadå? David Renklint verkar, ordagrant, ha fått religionen på hjärnan. Bibeln på hjärnan, också ”Döparen” inleds med ett Bibelcitat, detta ur Apostlagärningarna 22:16: ”Och nu, varför tvekar du? Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn.”

Men nu skulle det handla om ”Huggormars högland”. Här heter eller kallas miljön för ”Kråksången”. Som i det fina eller fula i kråksången. Höglandet är det småländska, ”långt bort från Jönköping”, där ligger samhället Kråksången som knappt är ett samhälle.

Det bara finns, om det finns. Också människorna där bara finns, om de finns och lever.  Där finns Herden, ”ledaren för Den förtärande elden”, om han finns. På riktigt, då syftar jag inte på att boken förstås är fiktiv utan om Kråksången är fiktiv – eller verklig – i det fiktiva.

Dit återvänder Sofia för att träffa sin bror Björn, om han finns, om han lever, och Herden, om  han som sagt finns, för att träffa honom och hämnas? Sofia ska hämta sin lillebror på hans 18-årsdag, därför återvänder hon hem; ”hem”, om det är och var ett hem.

Hon flydde från Kråksången, flydde hemifrån. Från barndomen in i vuxenlivet, från det förtärande hemska, vidriga till något bättre, eller något annat. Ur livet in i döden, eller? Jag blir inte klok på den här boken. Finns någon, lever någon?

David Renklint. Pressfoto från B. Wahlströms förlag som gett ut de flesta av hans böcker för yngre läsare.

Också språkligt har Renklint skrivit boken på ett sätt som ska vara poetiskt. Han har formulerat varje mening, noga. Eller nästan varje mening, för ibland verkar han glömma sig. Eller ha tänkt att Äh nu får det vara. Skriver bara på istället.

Och när det blir som hemskast, och då blir det verkligen eller overkligen hemskt, delar han in detta numrerade kapitlet i likaså numrerade delkapitel, drar ut på, gnuggar in det, det hemska, Kråksångens hemskheter, sekten, ja, sekten Den förtärande eldens hemskheter, Herden hemskheter, religionens hemskheter…

Kriminellt hemskt. En krimi? Är det vad Renklint skriver om så han ältar: religionen = kristendomen på ont och kanske, kanske gott? Något gott. Det är märkligt, så märkligt. Det gäller både ”Döparen” och ”Huggormars högland”, så märkliga romaner, så annorlunda, personliga.

De stannar kvar, romanerna stannar kvar i huvet på mig. Schas! Men schas då! Nej, de vill inte. Nu ska jag leta reda på David Renklints barn- och ungdomsromaner med skräck och läsa dem också. Jag har upptäckt ett – nytt och nyskapande – författarskap!

”Alltid dessa jävla huggormar”, kan tilläggas.

Bengt Eriksson