Deckarloggbäst maj 2021

Kristina Agnér

Var inte rädd för mörkret

(Albert Bonniers)

Hjärtat brast i Alva, 34 år, när hon såg sin fästman på ryamattan i deras lägenhet, naken med en lika naken kvinna. Alva flyr från Stockholm, kör söderut genom den mörkögda augustinatten. Hennes tårar liksom dimman från ängarna skymmer sikten. Alva letar efter vägskylten till Tosseboda. Hon är på väg till mammans båtmanstorp i mörkaste Småland. Sensommarnatten är svart när hon letar efter nyckeln till huset och tappar den. Kristina Agnérs mycket lovande debutdeckare är mjukkokt, lite av mysdeckare och feelgood med crime och med känsla av Puck Bure och Maria Lang idag.

Karin Smirnoff

Sockerormen

(Polaris)

Smirnoff skildrar människor som så obehagliga de – vi – kan vara. De vuxna människorna  heter Anitamamman och Frank Leide. Hon = mamma till Agnes. Han = musiklärare för Agnes, piano, Kristian, cello, och Miika, violin. Hon är mamma mot sin vilja. Han är lika charmerande som för vidrig. I sin nya roman skriver Smirnoff på ännu ett annat språk, ett barnspråk som måste vara Agnes språk. Som vuxen och som barn. Det vuxna barnets. ”Sockerormen” blir en berättelse om barn som inte är hemma där dom är, i den uppväxt de fötts till. Det måste inte vara det som Leide utsätter barnen för, det räcker att ha utsatts av livet; olivet. Det finns ju så många sätt att utsätta ett barn.

Sebastian Barry

Tusen månar

(Norstedts)

Gripande och enastående berättad historisk roman med krimpuls. Sebastian Barrys ”Dagar utan slut” (2020) tog mej med storm och det här är den fristående fortsättningen. Vi möter åter de nu före detta soldaterna Thomas McNulty och John Cole och deras adopterade dotter, Lakotaindianen Winona (bokens berättare). Tillsammans med vänner brukar de en gård i Tennessee. En stat som efter inbördeskriget är våldsam, instabil och präglad av rasism. Winona och hennes närmaste drabbas. Som en krimtråd genom boken löper frågorna: Vilka är de skyldiga? Hämnas eller låta den oberäkneliga lagens rättvisa ha sin gång? (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Cecilia Sahlström

Pojkarna

(Bokfabriken)

”Pojkarna”, sjätte polisromanen med kommissarie Sara Vallén och övriga poliser i Lund, handlar om ett pojkgäng, ett mord som råkar begås, grupptryck och mobbing, unga tjejer som förnedras. En kvinnlig utbytesstudent har dessutom försvunnit. Actionnivån ligger nära noll medan trovärdigheten håller 100 procent. Precis så här tror jag att polisarbete kan gå till, på gott och ont: lite fumlande ibland, när privatlivet kommer in och stör, då kan det göras misstag, men också metodiskt och målmedvetet. Realistiskt är det och just därför spännande och otäckt.           

David Ärlemalm 

Som natten

(Forum)

Ärlemalms bägge romaner utspelar sig i Stockholm, den förra med utgångspunkt från Södermalm och den nya utifrån förorten Högdalen. I debuten ”Lite död runt ögonen” skildras en pappa som försöker ta hand om sin dotter och inte begå fler brott. ”Som natten” handlar om Asynja, 20 år, och hennes lilla dotter. De bor ihop med Eddie, langare och dotterns pappa. Två parallella romaner, först ur mannens och nu ur kvinnans perspektiv, som förenas med samma ord: ömhet, värme och medkänsla. Blicken riktas på det goda hos människan. Han ser en medmänniska, som gör så gott hon kan, när andra bara kan se en människospillra och belastning för samhället.

Ragnar Jónasson

Byn

(Modernista)

En av de bästa deckarförfattarna just nu, enligt The Times. Och jag kan bara instämma. Islänningen Ragnar Jónasson har förmågan att skapa spännande historier med små medel. Och ”Byn” är inget undantag. Läraren Una flyttar till den lilla byn Skálar för att undervisa två unga tjejer. Hon är inte direkt välkommen av byborna som verkar ruva på en kollektiv hemlighet. Unna flyttar in i ett hus som har rykte om sig att vara hemsökt. På nätterna plågas hon av mardrömmar. Gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. En suggestiv historia där dröm och verklighet vävs samman till en annorlunda och spännande berättelse.  Det kan bara bli högsta betyg, 5/5. (Ur Samuel Karlsson rec.)

Världen och ovärlden i Södertälje

Karin Smirnoff

Sockerormen

(Polaris)

Karin Smirnoff skildrar människor som så obehagliga de kan vara. Nej, det blev inte rätt formulerat. Karin Smirnoff skildrar oss människor som så obehagliga vi kan vara. Nej, inte riktigt rätt det heller. Hon skildrar oss som så obehagliga vi är.

Det är det första jag noterar.

De, de vuxna människorna, heter bland annat Anitamamman och Frank Leide. Hon = mamma till Agnes, som Leide kallar ”Kickan”. Han = musiklärare för Agnes, piano, Kristian, cello, och Miika, violin. Hon är mamma mot sin vilja. Han är lika charmerande som för vidrig.

Smirnoff skildrar dem som är de är, som så obehagliga de är. Eller som så mänskliga de är: mänskligt omänskliga; omänskligt mänskliga. Eller Agnes skildrar dem. Här finns en jag-berättare också – vem är hem? Agnes som omänskligt vuxen? minnets jag-berättare efteråt – men det är flickan Agnes som flicka som främst berättar. Hon går på lekis, ska snart börja i ettan och sen bli nio år.

Det är det andra jag noterar.

Att Karin Smirnoff i sina nya roman ”Sockerormen” återigen använder ett annat språk, inte samma som i janakippo-trilogin utan ännu ett annat. Ett barnspråk kanske, hinner jag tänka innan jag fattar, det är Agnes språk. Att det är flickan Agnes som berättar med sitt språk, med det språk som är hennes, barnets. Det vuxna barnet. Och det lilla.

Agnes berättar om livet – sin uppväxt och sitt liv – i världen och ovärlden. Bägge finns. Agnes lever i bägge, men vilket är hemma? Hon berättar för sig och för Kristian och Miika, de tre barnen som spelar för Kristian Leide.

”Sockerormen” utspelar sig i Södertälje, det är på 80-talet. En realistisk berättelse? Verklig? Ja, som i en dröm. Som i ett minne, där det fortsatta livet rumsterat med minnets olika delar, placerat dem på nytt. Som i en dröm så som i livet.

Också en symbolisk berättelse. Så blir berättelsen allt mer ju längre jag läser: symbolisk. Inte blott en roman om Agnes, Kristian och Miika; Anitamamnan, Frank Leide och det finns en pappa också, eller två. Pappapolis och mammajapan. En symboliskt berättelse om utsatthet, som barn och vuxen. Inte kunna styra, inte ha styr på livet, i världen som ovärlden.

Men barn är barn, vuxna är vuxna. Eller borde vara. Det är inte riktigt samma sak och krav. ”Sockerormen” handlar, tror jag, i alla fall också, om alla barn som lever och växer upp i en ovärld lika mycket som i världen, i sin värld lika mycket som ovärlden. Som är sig. Agnes sätter vid pianot och spelar – direkt.

Hon hör någon musik, hör en melodi, och kan spela det hon hör. Agnes liksom Kristian och Miika är underbarn eller ”underbarn”, fast mest kanske Agnes, jo mest Agnes. Två gånger musikunder och en gång inget musik- men ett tennisunder för Leide är också bra på tennis. De spelar i kyrkor och ger andra mindre konserter under ledning av Leide, den lika charmige som obehaglige. Smirnoff tecknar ett vidrigt porträtt eller mer rätt, porträttet är inte vidrigt utan människan, en extra vidrig människa eftersom han är så charmig. Han är bäggedera.

Och att föräldrarna, de vuxna, alla vuxna, de vet. Men Leide har dem i sin hand, de är med Leide och håller tyst. Denna jävla värld. Dessa jävla människor. Hur ska ett barn kunna växa upp till en riktig människa, till medkänslighet, omtanke? Eller ska också barnen växa upp till Anitamammor och ännu fler och fler Frank Leide? Eller de som håller tyst?

”Sockerormen” blir, för mig, en symbolisk berättelse om alla barn som inte är hemma där dom är, i det dom är, den uppväxt de fötts till. En berättelse för alla vuxna som varit ett av dessa barn. Vi måste inte ha utsatts för det som Leide utsätter barnen för, det räcker att ha utsatts av livet, olivet; av världen, ovärlden. Det finns så många sätt att utsätta ett barn.

Det stegras, det stegras väl alltid, i romaner som livet, det blir värre. Eller bättre? Hur ska det gå till? Det finns ju också en anledning till att Anitamamman blivit Anitamamman. ”Sockerormen” slutar med poliser och nära döden, läkare och psykolog. Eller slutar, vad tar egentligen slut, i romanerna som i livet, det gör ett uppehåll för att fortsätta i nästa roman av Karin Smirnoff.

Vad ska det bli av barnen? Vad ska det bli av Kickan, av Agnes. Av Kristian och Miika? Ska det blivit något, om de inte blir knarkare. ”Sockormen” är en berättelse om ”orimlig kärlek, utanförskap och musik”, enligt bokomslagets baksida. Om det vore så väl. Om Karin Smirnoff ändå bara skrev om så lite, rispade så lätt. Hon har obehaglig förmåga att snitta upp människor, ja människan, och gräva bland deras, ja våra, liv; våra livs inälvor.  

Har du alltid vetat att Frank Leide är pedofil säger psykologen.

Är han säger hon.

Det vet du.

Utan Frank hade flickan inte varit någon alls. Så det beror ju på hur man ser på saken.

Bengt Eriksson