Påskkrimi 2019

Strax börjar påskhelgen och den följande påskveckan. Det brukar för mig betyda 1) konstrundor på Österlen (med omnejd) och 2) deckare, deckare, deckare. Det vill säga att jag läser så många påskkrimi jag hinner med.

Dessa tio har jag ännu inte hunnit läsa men nu tagit fram och staplat i en hög för att beta av så många jag kan på den kommande veckan:

Påskkrimi 2Jesper Stein är för närvarande min favorit bland danska noirdeckarförfattare. ”Aisha” (Polaris; övers: Jessica Hallén) heter hans senaste och nya polisnoir med kriminalinspektör Axel Steen i Köpenhamn. Från att mest befunnit sig i Østerbro verkar Stein och Steen nu ha börjat utforska allt större del av Köpenhamn.

Namnen Ulf Bjereld och Marie Demker känner jag ju från andra håll men kan de också skriva deckare? ”Levande charader” (Hjalmarsson & Högberg) heter deras gemensamma debutdeckare i frilans-, konst- och Stockholmsmiljöer.

Och så – deckare eller inte deckare? – ska jag också nu börja läsa Camilla Läckbergs ”En bur av guld” (Forum) med undertiteln ”En kvinnas hämnd är vacker och brutal”. Inte ännu en titel i Fjällbacka-serien utan en separat roman, som jämförts med tidigare kvinnliga hämndromaner utanför kriminalgenren. Men det finns ju också en växande kriminell genre i genren: kvinnliga hämnddeckare…

Karin Alfredsson har med ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken) återkommit till kriminalgenren. Uppskattas verkligen! Får se om den nya håller lika hög klass som när hon tidigare skrev romaner som blev kriminella och deckare som blev romaner, alltså på bägge sidor om vad som anses vara en litterär gräns.

Isländskan Yrsa Sigurdardóttir (undrar varför svenska läsare inte anses klara av bokstaven ”ð” som i Sigurðardóttir?) har ju tidigare varit översatt till svenska. Efter en längre paus vad gäller intresse från svenska förlag återkommer Yrsa nu med ”Arvet” (HarperCrime; övers Villemo Linngård Oksanen), som inleder serien om kriminalassistenten Huldar och barnspykologen Freyja. Den senare ska ”förhöra” nyckelvittnet till ett mord: en sjuårig flicka.

M.J. Arlidge och hans återkommande huvudperson, kriminalkommissarie Helen Grace, har jag haft ett från- och till-förhållande med. Arlidges deckare kan vara lika nerviga och stirriga som polisen Graces humör och liv. I den nya, sjunde Helen Grace-deckaren, ”Kurragömma” (Lind & Co; övers: Lena Kamhed), har Grace dessutom hamnat där en polis absolut inte bör hamna: i fängelse.

Påskkrimi 1Kanadensiskan Louise Penny är en favorit i vad som eventuellt kan kallas mjukkokt, cozy crime eller mysdeckare – fast sååå cozy är inte hennes polisromaner om kriminalkommissarie Armand Gamache och kollegan Jean-Guy Beauvoir vid Québec-polisen. Desto mer realistiska, vardagliga och, åkej då, trevliga. ”Det vackra mysteriet” (Modernista; övers: Carla Wiberg) – hennes åttonde på svenska – lockar med två ovanligheter. Dels har det hänt något speciellt i polisen Jean-Guys privatliv. Dels är den kriminella miljön ovanlig: det sjungande klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups, gömd i Kanadas vilda natur.

Förlaget Modernista har återutgett typ en handfull titlar av Cornell Woolrich, amerikan som kunde vara lika mörk som (ibland) skämtsam. ”Natten har tusen ögon” (övers: Lisbeth & Louise Renner”), som jag minns att jag läst för längesen och tror att jag sett den som amerikans noir-film, vill jag minnas som en mycket noir amerikansk noir. I betydelser som grundläggande och typisk – ja, arketypisk.

Kamilla Oresvärds ”Brudslöjan” (Bokfabriken) har fått ligga till sig, inte vågat börja läsa i den. Anledning till oron: uppstod en fnurra på tråden när jag läste Oresvärds förra deckare. Tyckte att hon, fortfarande en mycket lovande deckarförfattare, haft lite bråttom och trasslat till det med intrigen med mera. ”Brudslöjan” inleder en ny kriminalserie, kallad  ”Vargöserien” eftersom den utspelar sig kring Vargön utanför Vänersborg och vid Vänerns sydspets. Lite spänt, som i spännande och förväntansfullt, men nu ska det läsas…

Norrmannen Geirg Tangens debut ”Maestro” var en helgalen uppgörelse med deckare och deckarförfattare av diverse undergenrer och sorter. Visste varken in eller ut när jag läste. Uppföljaren ”Ett krossat hjärta” (Forum; övers: Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn) utspelar sig i samma stad, Haugesund, och har samma huvudpersoner, journalisten Viljar Ravn Gudmundsson och kriminalkommissarie Lotte Skeisvoll. Hur ska Tangen nu få till det nu, fortsätta med pastischerandet eller skriva deckare på allvar?

Bengt Eriksson

Annonser

Léo Malet-vecka 1) Nu äntligen på svenska!

I förra veckan, efter att ”120, Rue de la Gare” av Léo Malet helt oväntat och plötsligt anlänt med PostNord (?!),  instagrammade Deckarlogg om att typ 100 år efter att förläggaren och tillika översättaren Ola Wallin första gången annonserade en svensk utgåva av den här franska noir-deckaren så har den alltså faktiskt tjoho också getts ut av förlaget Ersatz.

”120, Rue de la Gare” finns nu i verkligheten! På svenska! Fysiskt, i handen och handeln!

Sen tog jag tillbaka några år, skrev att i alla fall tio år sen var det väl. Och det var det exakt, ser jag när jag tittar efter. I tio år har i alla fall jag väntat och längtat. (Med ojämna mellanrum har jag hört av mig till förlaget och undrat: När? När? När?)

Åsså nu!!! Äntligen. För att fira detta tänkte Deckarlogg göra den här veckan till en Léo Malet-vecka.

Några av de texter jag under året skrivit om den franske noir-författaren Léo Malet och hans hårdkokte deckarsnok Nestor Burma har hämtats upp ur datorn och kommer att läggas ut på Deckarlogg. Med start här och nu…

***

Ända sen i höstas har jag väntat på att noir-deckaren ”120, rue de la Gare” av fransmannen Leo Malet ska – eller skulle? – komma på svenska. Äntligen! utbrast jag i min deckarkrönika (Kristianstadsbladet augusti 2009).

Senaste löftet var nu i april. Men förlaget, som härmed namnges, Ersatz heter det, för att förlagsredaktörerna ska känna sig påpassade, har flyttat fram utgivningen, ännu en gång.

”120, rue de la Gare” är en fransk noir-klassiker från 1943. Kanske vågar man också hävda att just den här romanen grundlade den franska noir-genren.

Malet / Burma som tecknad serie på svenska.

Noir används idag som benämning på mörka, hårdkokta deckare från främst USA. Men det är ju ett franskt ord, det var i Frankrike som ordet noire (med ”e”) introducerades i slutet av andra världskriget som en beskrivning av både film och litteratur.

Sen dess har Frankrike blivit – och förblir – det främsta noir-landet i Europa. Och Leo Malet (1909-1996), anarkist, surrealist, poet och sångare, var den franska noir-deckarens pappa.

I min tröstlösa väntan på den svenska utgivningen av ”120, rue de la Gare” plockade jag ner Malets romaner från deckarhyllan. Jag måste läsa dem igen!

Tyvärr kan jag bara med möda knaggla mig igenom fransk litteratur – men som tur är har Leo Malets deckare om privatsnoken Nestor Burma i Paris kommit i pocket på engelska och danska. Fast ska man vara noga så finns Malet också översatt till svenska, två gånger.

Malet / Burma i original på franska.

Jacques Tardis tecknade serieversion av ”120, rue de la Gare” – seriealbumet fick titeln ”Dödens adress” (Medusa) – kom på svenska 1989. En enstaka roman, ”Barnablod” (Vertigo), har också översatts.

Definitivt noir, en obehaglig, kolsvart julhistoria i Parismiljö. Men ingen Nestor Burma-deckare utan en fristående roman.

Malet / Burma på engelska.

”120, rue de la Gare” inledde vad som blev 33 romaner samt några noveller med Nestor Burma som en mycket fransk Philip Marlowe. Detektivbyrån finns på rue de Petis-Champs i Paris, sekreteraren Hélène Chatelain är den sötaste fransyskan och polisinspektören Florimond Faroux är en typisk polisiär trätobroder.

Amerikanskt och franskt slår knockout på mysterierna och varann. Både allvar och pastisch, hårdkokt med mycket humor. Burma har – inte minst – fransmannens intresse för kvinnor.

Malet / Burma på danska.

De bästa Nestor Burma-deckarna är de 15 titlarna i serien ”Paris nya mysterier”. Varje bok ägnas ett arrondissement och innehåller en karta, som läsaren kan titta på och följa efter Burma till Louvren, Marais, Boul´ Mich´, Passage du Désir, Saint-Germain-des-Pres…

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2010

 

Malet / Burma på svenska?

120-rue-de-la-gareJa, om jag inte minns fel så såg Malet-deckarens omslag ut enligt ovan när boken första gången annonserades av förlaget Ersatz. När den nu faktiskt getts ut har omslaget bytt utseende. 

Från Nederländerna på 1600-talet till dagens Sydafrika

Deon Meyer
Kvinnan i den blå slängkappan
Övers: Jesper Högström
(Weyler)

Mellanbok? Som det brukar sägas. Extrabok? På sätt och vis.

”Kvinnan i den blå slängkappan”, det senaste av sydafrikanen Deon Meyer som kommit på svenska, skulle egentligen inte ha getts ut. För en större publik, vill säga. Den bokköpande publiken. Kommersiellt.

Utan ”Kvinnan i den blå slängkappan” skrevs på beställning av 2017 års “Spannende Boekenweek” i Nederländerna för att delas ut – gratis – till dem som köpte deckare och annan spänning under det där veckoslutet.

MeyerMen boken – novella på engelska, kortroman eller långnovell på svenska – översattes och gavs ut som köpebok i Storbritannien och nu finns den också i svenska bokhandlar.

Tack för det! För ”Kvinnan i den blå slängkappan” må vara kort – 151 sidor som satts i större stilgrad med extra utrymme mellan raderna i mindre pappersformat – men är en högst typisk Meyer-deckare.

Vilket betyder: Bra! Det mesta – ja, allt – som fått Deon Meyer att bli en av mina favoriter bland deckarförfattare finns med.

Huvudpersoner, förstås: Bennie Griessel, ännu nykter alkoholist och nu i färd med att köpa en ring för han ska gifta sig, igen – samt kollegan Vaughn Cupido, som har lite av samma ”problem” (inte med alkoholen men tanken på att gifta sig eller inte gifta sig).

En kvinna hittas på en stenmur längs motorvägen N2 utanför Kapstaden på den vackra utsiktsplatsen för turister. Död och naken, för säkerhets skull rentvättad från alla spår med blekmedel.

Mord och det ska visa sig ha internationella dimensioner – det betyder komplikationer – och därför övergår från den låt säga vanliga polisen = ”nybörjare” till de rutinerade kriminalpoliserna Benny och Vaughn.

Det internationella inkluderar en brittisk, egentligen amerikansk, konstefterforskare (henne känner ni redan till) och Carel Fabritius (nederländsk 1600-talskonstnär och lärjunge till Rembrandt) samt Donna Tartt (den amerikanska författaren).

Allt detta lyckas Meyer få med och skildra trots det korta formatet. Samt förstås lite om det sydafrikanska samhället (typ hur det kan fungera att försöka få ett lån från en sydafrikansk bank). Hade berättelsen blivit än bättre i längre format? Längre = mer, ja. Men bättre?

”Kvinnan i den blå slängkappan” är en utmärkt berättad kriminalhistoria av samma höga kvalitet som alltid vad gäller sydafrikanen Deon Meyer.

Bengt Eriksson

Vem mördade Roland Barthes och varför?

Laurent Binet
Språkets sjunde funktion
Övers: Sara Gordon
(Albert Bonniers Panache)

En märklig för att inte säga helgalen deckare men rätt vanlig för att vara en fransk kriminalroman. I Frankrike kan ju deckare skrivas så här – så att man inte vet om det är en deckare eller inte. Titeln kunde förresten vara någonting som Bo Strömstedt hade sagt (fast han pratade istället om alfabetets tjugonionde bokstav).

Platsen är Paris och årtalet 1980, närmare bestämt i februari och den dag, den 20/2 om man ska vara helnoga, då Roland Barthes råkar ut för en olycka – eller blir mördad, det är ordet – som en månad senare orsakar hans död. Så som i Laurent Binets lingvistiska och filosofiska kriminalroman som i verkligheten.

Eller…? Binet har författat på den smala gräns mellan verklighet och fiktion, allvar och litterärt lurendrejeri som kan kallas ironi. Vad är vad? Och när är vad vad?

Binet SpråketUr verkligheten: Roland Barthes, född 12 november 1915 i Cherbourg i Manche, död 26 mars 1980 i Paris, var en fransk författare, litteraturforskare och semiotiker. Ur fiktionen: Det kan väl ändå inte ha varit mord?

Apropå ”semiotiker”, citat ur Binets kriminalroman: ”Semiologi är en mycket märklig sak.” Så här inleds hans deckare: ”Livet är inte någon roman. Det är åtminstone vad ni skulle vilja tro.” Och innan berättelsen börjar citeras Jacques Derrida, fransk filosof: ”Det finns tolkar överallt. Var och en talar sitt språk även om han kan den andres språk lite grann.”

Jacques Bayard är den kommissarie som utreder mordet – det eventuella – på Roland Barthes, om den varubil som körde på Barthes när denne var på väg hem genom Paris efter att ha ätit lunch hos Mitterand gjorde detta med flit – eller? Till sin hjälp har – eller tar – Bayard (väl för att han ska kunna begripa sig på dessa postmodernistiska filosofer och semiotiker) en ung lingvist vid namn Simon Herzog.

Kumpanerna Bayard och Herzog utreder och genomforskar Paris tillsammans: hemma hos Barthes på rue Servandoni (två lägenheter och en arbetsvåning), på Café de Flore (där sitter författaren, filosofen och existentialisten Jean-Paul Sartre, som knappt ser längre och ska avlida om ett par månader, med författaren och filosofen Simone de Beauvoir), på Diderotbadet (bastuklubb bortåt La République – där det händer saker!) och så vidare.

Två bilar följer – ständigt – efter dem: ”en svart DS” och ”en blå Fuego”. Med i handlingen finns också, för att blott nämna några av personerna, Michel Foucault, fransk filosof med mera (Foucault återfinns på bastuklubben), Julia Kristeva, bulgarisk lingvist, filosof, psykoanalytiker med mera, och Umberto Eco, italiensk författare, universitetslärare med mera.

Just med mera är väl ett nyckelbegrepp för den här deckaren av fransmannen Laurent Binet, som dock skriver lite ojämnt. Vissa sidor är så välformulerade att jag njuter medan Binet på andra romansidor för en stund verkar ha tappat lusten att skriva.

Känner man till alla människor som omnämns och medverkar i handlingen så lägger det nog lite extra till läsningen. Annars får man göra som jag: googla. Det går bra det också. Och det är underhållande – låt säga underfundig – läsning och därtill laddat med action och utflykter från Paris till Italien och USA.

Som en utredning av, över och genom lingvistiken och en burlesk över det postmodernistiska tänkandet och snacket. Dock, samtidigt: på nog så mycket allvar. Liksom den franskaste av franska kriminalromaner: gata och intellekt, sex och filosofi. Deckare – noir och hardboiled – är ju något högst intellektuellt i Frankrike, eller åtminstone i Paris.

Sen kan en ju undra också, med anledning av vissa diskussioner i Facebooks författargrupper (får man skriva om verkliga människor och nämna, säg, restauranger vid namn?), hur Laurent Binet kunnat ta sig dessa friheter med verkliga personer och använda dem som fiktionskaraktärer?

Och till sist blir väl gåtan löst, frågan om ”språkets sjunde funktion” får sitt svar. Ett sista citat, nu från François Mitterrand, som ännu inte är president men 1981 ska han bli, för också han är personligen med i berättelsen: ”Den verkliga makten är språket.”

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst

Bäst i deckarhyllan just nu (februari 2019)

Sofie BjarupSofie Bjarup: ”Mörkrets barn” (Visto förlag)
Bjarup är en deckardebutant som verkligen överraskar – varför har inte hon och den uppmärksammats mer? – med sin historiska kriminalroman om en journalist – eller två – i och om London på Jack The Rippers tid: rika och fattiga, liv och överlevnad, kriminalitet och (oväntad) kärlek.

Ulla BolinderUlla Bolinder: ”I din himmel” (BoD)
Bolinder, som Deckarlogg uppmärksammat flera gånger tidigare, har nu skrivit ännu en kriminal- och polisroman i sin egen säregna kollagestil – nej, skriver inget mer om nya ”I din himmel” just nu, kommer snart en recension både i Gota Medias tidningar och här.

Christoffer Carlsson JärteckenChristoffer Carlsson: ”Järtecken” (Albert Bonniers)
Också den här kriminalromanen ska snart recenseras i Gota Medias tidningar så enbart detta tills vidare: Carlsson har lämnat Stockholm för att skildra sin barndoms platser på den halländska landsbygden i vad som – verkligen – kan benämnas Halland noir och glesbygdsnoir.

Marianne CedervallMarianne Cedervall: ”Snöstjärnor” (Storyside)
Äntligen en fortsättning på Cedervalls småmjukdeckarserie om väninnorna och tillika häxorna Mirjam och Hervor – om än så blott en kortroman – fast utgiven enbart som ljud- och e-bok med två varvade uppläsare, nämligen Susanne Alfvengren på gotländska och Gun Olofsson på norrbottniska, vilket ju fungerar extra bra!

Cormoran StrikeRobert Galbraith: ”Lethal White” (Little, Brown)
Längsta romanen (647 sidor) som pseudonymen Galbraith, alias J.K. Rowling, skrivit i den här serien men så måste hon ju också få plats med sina bägge parallella intriger – dels yrkes- och eventuella andra förhållandet mellan privatdetektiven Cormoran Strike och hans kompanjon Robin Ellacott och dels den alltmer engelska deckarintrigen – så det dröjer ett antal sidor innan det kriminella får upp farten men då blir ”Lethal White” nog en de bästa titlarna i serien.

Deckarloggs red.

Parisisk flört i ögonvrån

Dominique Sylvain
Medusas gåta
Övers: Nadja Leijonhufvud
(Norstedts)

Även om jag inte känt så många fransyskor vågar jag hävda att Dominique Sylvain skriver franska – ja, fransyska – deckare. Eller typiska Parisdeckare? Så tyckte jag när jag läste hennes första deckare på svenska, ”Dubbla begär”, och likadant med den nya, ”Medusas gåta”.

Det lätta anslaget i berättandet, den kärleksfulla men smått ironiska personskildringen, den parisiska ögonvrånsflörten i tonen och så mycket humor! När läste jag senast en svensk deckare som den beskrivningen passade in på? Faktiskt aldrig, såvitt jag minns.

Lola Jost, tidigare kriminalkommissarie och nu en motvillig privatspanare, samt Ingrid Diesel, massör och nakendansös med artistnamnet ”Glödheta Gabriella”, är problemlösare också i den nya deckaren.

Miljö: Paris 10:e arrondissement. Deras favoritrestaurang ligger i Passage Brady och i samma passage har Lady Mba sin afro-hårfrisering. Där börjar kriminalgåtan. Lady Mbas manlige schamponerare har nämligen försvunnit, spårlöst.

Intrigen går från Saint-Martin-kanalen via metron till Sulawesisjön i Indonesien och inkluderar uteliggare, gamla nazister, hårdkokta Pariserskurkar, dykare och amatörsmugglare. Det blir, kort sagt, mycket.

Men inte heller här bryr jag mig såvärst om intrigen. För viktigast är Dominique Sylvains skildring av Paris, dess gator, människor och dofter, musik (som att Touré Kunda hörs hos Lady Mba) och mat (jamen kolla vilka franska maträtter som serveras på restaurang Belles!).

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011

Bland vampyrer och varulvar

St. Louis och St. Louis, två amerikanska städer med samma namn. Bägge ligger i staten Missouri; den ena återfinns på USA-kartan, den andra förekommer i Laurell K. Hamiltons romaner. Samma stad – och ändå inte…

Blake 1Hamilton har skapat en parallell eller alternativ stad, som rymmer både verklighet och fantasi. Inte minst har hennes St. Louis blivit en blivit en plats där våra drömmar – eller snarare mardrömmar – förverkligas.

Där finns alldeles vanliga amerikanska snutar, sådana som vi känner igen från de flesta polisdeckare: erfarna, hårda och cyniska. Förbrytarna kan däremot vara, minst sagt, annorlunda.

I och kring den parallella staden St. Louis lever både människor och ”andra”. Några troll har bosatt sej i Ozarkbergen och längre bort i Kentucky kan man hitta ”gargoyles” (bevingade djurstatyer som fått liv). Men den stora majoriten främmande varelser hör till släktet ”shapeshifters”: främst varulvar och vampyrer men också ”människor” som kan förvandla sej till familjens katt eller vakthund eller vilket (o)djur som helst.

Blake 2Anita Blake, som introducerades i ”Guilty Pleasures” (Ace) och hittills varit huvudperson/hjältinna i sju fantasy-deckare av Laurell K. Hamilton, är anställd vid företaget Animators, Inc. Hennes specialitet: avliva vampyrer och återuppliva ”zombies”.

Ett tufft och blodigt jobb. Vissa spöken kan kräva en full billast kycklingar för att återvända till livet. Och trots att Anita Blake laddar pistolen med silverkulor och bär ett kors på bröstet har hon råkat i så många fajter med varulvar och vampyrer att armarna blivit randiga av ärr.

Blake 3Anita är också en romantisk flicka som hela tiden kärar ner sej i ”fienden”. I ”The Lunatic Cafe” blir hon förälskad i varulvarnas härskare, Richard, och försöker rädda honom ur en intern varulvsuppgörelse.

Och nu senast, i ”Burnt Offerings”, hamnar hon i mästervampyren Jean-Claudes säng och antar uppdraget att hitta mordbrännaren som tänder eld på vampyrernas affärsrörelser.

(Hon, Anita Blake, känd som ”Vampyravrätterskan”?!)

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Svenska Dagbladet 2003 och DAST 2008

Nu, 2019, finns tre gånger ”Anita Blake Vampyrjägare” översatta till svenska – bäst att poängtera det eftersom titlarna lyder som följer: ”Guilty Pleasures”, ”The Laughing Corpse” och ”Circus Of The Damned” – av Carina Jansson och utgivna som ljud- och e-böcker (Storyside). Tacksamt noterar jag också att den svenska utgivningen börjar från början med seriens tre inledande titlar (som i USA kom 1993, 1994 och 1995).

LÄNK till Laurell K. Hamiltons hemsida.