Allt fler mord i Skåne

Häromkvällen for jag till Sjöbo bibliotek för att höra Ingrid Remvall berätta om sitt författande. Hon har förut skrivit skön- och facklitteratur för barn och ungdom, nu i våras kom vuxendeckaren ”Mord och martinis – Kändiskockens död” (Bokfabriken).

Undergenre: yngre, modern feelgood-deckare.

Mord och martinisRemvall, som bor i Lomma och arbetar i Sjöbo, placerar inte sina berättelser i skånska miljöer. Hittills, i alla fall. Kanske till våren 2019, då thrillern ”Glasfällan” kommer. ”Skåne? Nej”, svarar hon när jag frågar. ”Eventuellt i framtiden – men inte nu.”

Om jag tagit med författare som Remvall, Anna Karolina, Anna Lihammer, Kristina Ohlsson, Joakim Zander med flera, vilka är födda i Skåne eller bor här men föredrar andra kriminella miljöer, typ Stockholm, så hade Skånes nya deckarboom inte fått plats i de krönikor jag varje utgivningshöst och vår skrivit de senaste åren.

För så är det: en skånsk deckarboom är i full gång och blom. Säg för tio år sen, då utspelade sig knappt alls några deckare i skånska miljöer. Idag är det ju omöjligt att hålla koll på alla nya skånska deckare. Ber om ursäkt om jag råkat missa någon deckare i skånsk miljö när jag nu gör 2018 års höstgenomgång…

judaskyssen”Judaskyssen” (Hoi) av debutanterna Kristina Tilvemo & Michael Wainwright utspelar sig i Malmö, Lund och New York. Även till genre och innehåll skiftar boken kameleontiskt mellan privat thriller och kollektiv polisroman; en arg uppgörelse med sjukvården är berättelsens genomgående tråd men lika stark blir skildringen av klassamhället Sverige – det hårda Malmö kontra det akademiska Lund.

Form och innehåll svänger så att romanen – nästan – kapsejsar. Fast Tilvemo & Wainwright reder ut svängarna och får ”Judaskyssen” att bli en bra debutdeckare.

VintereldAnders de la Motte är en av våra skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I de la Mottes IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” (Forum) är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt.

Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar från preteritum till presens. En kvinna får ärva en gammal stugby. Så börjar ”Vintereld” och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

Motiv X”Motiv X” (Forum) heter Stefan Ahnhems fjärde thriller om Fabian Rask och övriga poliser i Helsingborg med omnejd. Ahnhems polisthriller är som en teve-serie där varje scen ska vara action. Det händer mycket och otäckt – med kort sagt vidriga mord (som när en flyktingpojke mördas i en centrifug).

Trovärdigt? Arbetar svensk polis så här? Är poliser så… ja, kriminella? ”Motiv X” är till råga på allt en kriminell följetong som inleddes tidigare i serien och slutar innan upplösningen. Fortsättning i nästa del… Skriva och berätta kan Ahnhem, men varför måste han ta i och överdriva?

En helt vanlig familjMattias Edvardsson är en våghalsig och experimentell deckarförfattare. ”En helt vanlig familj” (också Forum) kan placeras i facket ”domestic crime” med tillägget rättegångsthriller. Miljö: ett villaområde i Lund. Familjens dotter, Ulrika, anklagas för mord och häktas.

Edvardsson berättar samma historia från tre håll, alltså tre gånger efter varann: fadern, dottern och modern. Det är modigt gjort – men svårt. Jag (andra recensenter har varit av annan åsikt) tycker det fungerar bäst i första vändan, åkej i andra men i tredje tröttnade jag. Nog kunde den här historien ha berättats på ett mer kommunikativt sätt?

EsterOlsénis & Hansens mjukisdeckare med Ester Karlsson, 78 år och änka i Lund, har redan blivit en favorit. I seriens andra titel, ”Ett lik i garderoben” (Bokfabriken), deltar Ester i ett 80-årskalas på Hjularöds slott utanför Harlösa. (Jo, precis där som julkalendern ”Mysteriet på Greveholm” spelades in.)

Ester Karlsson ”med K” har trippelskinn på näsan och övriga personer är knepiga på sina sätt, så där som folk kan vara. Det dröjer innan liket upptäcks och Ester startar sin Miss Marple-utredning. Men det gör ingenting: i den här serien har Olséni & Hansen hittat feelgood-deckarens extra rätta ton.

malmomord”Malmömord” (Venaröd) är ingen deckare, inte skönlitteratur utan en fackbok om ”real crime”. Jag brukar inte gilla böcker med autentiska mord, ofta blir det för snaskigt. Men Greger Larsson, som gett ut flera Malmöböcker, känner sin stad och dess invånare.

Som Kristian Lundberg skriver i förordet: ”Det går inte att se skillnad på vilka som är förövare och vilka som är offer. Vi påminner om varandra…”

I Larsens bok skildras det mörker som nog finns inom oss alla och får vissa, till exempel ”Seriemördaren på Östra sjukhuset” och ”Kannibalen på Kornettsgatan”, att gå ner i mörkret och bli mördare. ”Malmömord” tar oss också till Malmös mer hemliga platser.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2018

Annonser

Resorna längs väg 95

Stina Jackson
Silvervägen
(Albert Bonniers)

Lina, som försvann när hon var 17 år. Lelle, hennes pappa, som fortfarande tre år senare letar efter dottern. En skilsmässa, mamman och pappan som inte längre är gifta. De hanterar förlusten på var sitt, olika sätt.

Detta utgör grunden för Stina Jacksons debut i spänningsgenren med romanen ”Silvervägen”. Titeln syftar på väg 95, kallad Silvervägen, från Skellefteå mot Arvidsjaur, Arjeplog och gränsen till Norge.

Där kör Lelle, som annars är eller fortfarande försöker vara skollärare, med bilen varje ljus sommarnatt för att få upp ett spår, eventuellt få en aning om vad som hände med hans dotter.

JacksonDet är hela berättelsen också, egentligen. Även om ytterligare en ung flicka ska försvinna och en mor med tonårsdottern Meja flyttar ut till Glimmersträsk och ihop med ”Porrbjörn”, som han kallas.

Meja blir som en – annan, ny – dotter för läraren Lelle. I trakten av Glimmersträsket finns också en, låt säga, alternativfamilj som lever för sig bortom samhället och världen.

En slags roadmovieskildring där det kriminella blir uppenbart först mot slutet. Det är resan, Lelles resa längs Silvervägen, som gör läsningen värd.

Och Stina Jackson lyckas faktiskt – fast det är på vippen att hon inte gör det, flera gånger – hålla spänningen vid liv. Personteckningen, främst av Lelle och Meja, blir behållningen för mig; inte själva berättelsen och absolut inte kriminalberättelsen.

Det dyker väl också upp en sensmoral i slutet – den förstår jag inte alls eller missförstår helt. Eller två sensmoraler – den om att människor kan genomleva även det värsta och komma ut på andra sidan, den sensmoralen begriper jag förstås.

En läsvärd roman och en… hmmm… åkej då… i alla fall lågmält spännande spänningsroman. Och en bra – fast ännu mer lovande – debut som deckarförfattare. Men, som Svenska Deckarakademin, anser: 2018 års bästa svenska kriminalroman?

Den frågan låter jag hänga i luften…

Bengt Eriksson

Isländsk polis- och kvinnoroman

Ragnar Jónasson
Mörkret
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)

Landets geografi, väderlek och temperatur brukar lägga en så stark grund för isländsk krimi att detta blir en genomgående stämning för såväl berättelser, miljöer och personer. (Ibland kommer dessutom något konstigt, skrämmande väsen fram ur naturen…)

Genre: isländsk noir. Just så kunde också Ragnar Jónassons föregående deckar-, polis- och landsbygdsserie beskrivas.

”Dark Iceland Series”, som den kallas på engelska (tyvärr finns ingen av seriens fem titlar översatta till svenska), utspelar sig i den lilla staden Siglufjörður längst upp i norra Island. Där kan det vara kallt och snöigt – ja, så insnöat att staden och dess invånare blir isolerade om vintern.

jonasson_morkret_omslag_inb_0Ragnar Jónassons nya polisserie, ”Hulda-trilogin”, är något annat. Mindre typiskt isländskt? Jo, kanske. Åtminstone blev jag allt mer förvånad under läsningen.

På Island har alla tre titlarna kommit i Hulda-serien. Den första titeln, ”Mörkret”, finns även på svenska.

Män som skriver kvinnoromaner? Hur kan det gå? Tänker inte ge mig in i någon sådan diskussion. Men den serie polisromaner som islänningen Ragnar Jónasson skriver med Hulda Hermannsdottír som huvudperson måste karaktäriseras som kvinnoromaner.

I första titeln, alltså ”Mörkret”, är polisinspektör Hulda Hermansdóttir i slutet av sin karriär – om det nu varit en karriär – som polis. Hulda ska gå i pension och Magnús, hennes chef på polisen i Reykjavík, vill helst att det sker så fort som möjligt. Till exempel i morgon eller åtminstone om två veckor.

Hulda får i alla fall ett sista, kallt fall att arbeta med innan en yngre manlig polis ska ta över hennes rum. Hon får välja vilket fall hon vill.

Ragnar beskriver en kompetent kvinnlig polis som gav upp för längesen, inte att vara en bra polis men att försöka ta sig uppåt i det manliga gänget inom polisväsendet. Går det att överföra, är detta en bild av hela Island som manssamhälle?

Hulda har både lite av miss Jane Marple och kommissarie Vera Stanhope i sig. Också hennes kalla fall – en ung, nu död ryska, 27 år, som kom till Island som flykting – sköter Hulda lite för bra. Hon får fram uppgifter som den manlige polis som hade hand om utredningen aldrig upptäckte eller ens brydde sig om.

”Mörkret” är en enkelt skriven och berättad roman. Med det menar jag att här finns  inga krusiduller. Enkla meningar, en enkel historia. Lite för enkelt? Kan tyckas, först. Berättelsen öppnar sig, djupnar och mörknar. Upplösningen, om ordet kan användas, slutet snarare, kunde inte komma mer oväntat.

Hulda, barn till en ensamstående mor, blir en allt mer innehållsrik kvinna och människa. Trilogins följande titlar, som jag verkligen hoppas kommer på svenska de också, följer Hulda Hermannsdóttir bakåt i livet och polisarbetet.

(Efternamnet förresten, jag undrar lite över det. Hulda har ju aldrig träffat sin pappa, hon vet inte vem han var…)

Påpekande: Den isländska originaltiteln är ”Dimma” och det borde boken ha fått heta också på svenska. Varför förstår var och hen som läser Ragnar Jónassons polis- och kvinnoroman.

Och PS. Vädret kommer in här också, förstås. Vädret går inte att komma ifrån i Iceland noir.

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Allt mer om Reykjavík under andra världskriget

Arnaldur Indriðason
Farlig flyktväg
Övers: Ingela Jansson
(Norstedts)

Jag uppskattade tyvärr inte första delen, ”Det tyska huset” (2017), av hans nya polisserie om Reykjavík under andra världskriget. Till min förvåning, kan tilläggas, för annars menar jag ju att islänningen Arnaldur Indriðason hör till de främsta inom dagens kriminallitteratur, i Norden som i världen.

Men polisromanen ”Det tyska huset” var, låt säga, för löslig. Det historiska och kriminella, miljöskildringen och personerna – allt – flöt ut olika håll utan att förenas. Märkligt, tyckte jag. Efter alla dessa polisromaner som Arnaldur författat (fjorton av dem finns på svenska) borde han ju veta både hur man planerar och skriver en deckare.

Desto bättre då – och förvånande, lite märkvärdigt – att han redan med seriens andra titel, ”Farlig flyktväg”, är tillbaks i vanlig, god form.

ArnadlurMen han kanske behövde – inte minst för egen skull – en grundläggande roman för att bre ut den historiska kartan över Reykjavík och presentera sina problemlösande historiska huvudpersoner: de bägge poliserna Flóvent (islänning och nog Island första kriminalpolis) samt Thorsson (så kallad västislänning, född i Kanada av utflyttade isländska föräldrar).

När kartan nu är på plats kan Arnaldur berätta och binda ihop flera parallella historier. Resultatet blir en historisk målning – jag tänker mig som en isländsk Pieter Bruegel i text – över den lilla, fattiga och kyliga staden Reykjavík och dess människor.

Tid: våren 1943. Tyskarna från första delen är borta, nu har amerikanerna och britterna ockuperat Reykjavík och Island. Men nazistsympatisörer finns kvar, fortfarande.

Flera dödsfall inträffar: Ett manslik driver i land söder om den nya flygplatsen som britterna har anlagt, det som idag är Keflavík, och utanför ett sjabbigt nöjesställe i centrala Reykjavík hittas en ung man död.

Innan dess har också en ung kvinna återkommit till Island – till ett annat Island än det hon lämnade – efter att ha studerat i Köpenhamn. Men utan sin fästman, också student i Köpenhamn, som togs av nazisterna och försvann.

Under Petsamoresan – så kallas den båttransport som samlade ihop islänningar, bland annat denna unga kvinna, från olika delar av Norden och återbördade dem till Island – har dessutom en annan ung man råkat falla överbord.

Råkat? Olyckshändelse? Brott? Mord? Allt detta ska visa sig höra till samma sak, alla händelser knyter Arnaldur genom Flóvent och Thorsson ihop till en och samma berättelse om människorna i Reykjavík. Men vad jag saknar, nu som tidigare: en karta.

Såvitt jag kunnat utröna är deckarförfattaren Arnaldur så historiskt noggrann att alla platser som nämns – till exempel ”Marta Björnssons matställe på Hafnarstræti” – också funnits och/eller finns i verklighetens Reykjavík. Då skulle man ju vilja ha platser och gator utprickade på en karta.

Lika bra skrivet som berättat, smygande, spännande underhållning i molltonad samklang med historien och livet, de känslor som föds om Reykjavíks fattiga människor,  ockupationsmakternas soldater och allmänna busar.

Som att en mördare, som verkligen förtjänat sitt straff, kommer undan. Medan en annan mördare, som gärna fått gå fri, nås upp av den så kallade rättvisan. Olika människors olika värde och olika fördomar: manlig och kvinnlig prostitution.

Vad livssituationer kan få människor att göra är väl vad romanen innerst inne handlar om. ”Farlig flyktväg” har blivit en så stark roman att jag sorterar in den bland Arnaldur Indriðasons bästa deckare, polis- och samhällsromaner.

(Vilket var för väl, efter första delen…)

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Staden Göteborgs skillnader, motsättningar och förutsättningar

Anna Ihrén
Nattvakten
(MiMa)

Efter ”Morden på Smögen”-kvartetten har Anna Ihrén med ”Nattvakten” inlett en ny polisserie, som ska bli fem titlar lång och skildra den snart 400-årsjubilerande staden Göteborg.

Anna Ihren nattvarkenDit hon nu förflyttat sina poliser Sandra och Dennis.

Fast intrigen – konststöld, knarklangning och ett spektakulärt mord med en infrusen politiker – utspelar sig dessutom i Stockholm, Köpenhamn, Amsterdam och Nice.

Dagens Göteborg – stadsdelarnas stora skillnader och olika förutsättningar – bildar en fond till berättelsen. Tyvärr inte mer än så, både miljö- och personskildringen kunde definitivt ha fördjupats.

Men Ihrén har en annan styrka: spänning och action. Hon varvar händelser, miljöer och personer, ofta kort och snabbt, utan att tappa bort tråden.

Spänningen drivs upp och resultatet blir en ordagrann bladvändare.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Så många sorters noir det finns

Vad är noir? Ja, noir är en färg förstås: en mörk färg som närmar sig och går ihop med svart.

I skönlitteratur är noir också en attityd, ett förhållande som författaren har till samhället och människorna. Och till sitt eget berättande, hur samhället och människorna skildras, orden och formuleringarna.

Som en puls, både berättelsens och berättarens puls. Än sjuder och än dunkar det, ibland hårdare, ibland mer svagt – av noir.

Nej, noir behöver inte vara något kriminellt – även om noir kan vara det. Där finns – oftast – något kriminellt i berättelsen; pågående, för länge sen eller i framtiden. Men noir behöver absolut inte vara = deckare. Noir kan vara så mycket – och mer – och annat – än en hårdkokt dektivroman.

Jag gillar noir. Jag gillar den där stämningen, det där sättet att berätta. Vilket väl kan bero på att jag själv har – är – den stämningen, för det mesta lever i den.

Till ämnet: tre böcker som kan karaktäriseras som extra-romaner för hen deckarläsare som både är gourmand och gourmet.

Mondiano Omslag-Slumrande-minnenPatrick Modiano fortsätter i ”Slumrande minnen” (Grate, övers: Anna Säflund-Orstadius) att skriva vidare på sin evighetsroman. Varje ny roman är som ett kapitel i samma allt längre roman.

Modiano utvecklar och fördjupar sitt tema, och varierar inte minst. Kalla genren: litterär, intellektuell eller existentiell noir – med prefixet fransk- eller parisisk-. Också här, som oftast eller alltid finns ett brott, som också oftast eller alltid är ett mord, i bakgrunden. Som berättelsens nav, blodomlopp och hjärta.

Även en flanörsroman – som alltid eller oftast – på gatorna genom Paris. Dessa ”slumrande minnen” i romanens titel har sitt ursprung i 60-talet, då mordet inträffade. Eller dråpet. Det orsakade döden, i vilket fall.

Satt med ganska så stor grad och sidantalet är blott 101. Under varje rad sjuder det, aldrig mer, av noir. Patrick Modiano känns igen, som alltid eller oftast.

Audur Ada OlavsdottirIsländskan Audur Ava Ólafsdóttir vann Nordiska rådets litteraturpris för romanen ”Ärr” (Weyler, övers: Arvid Nordh). Genre: isländsk noir. Ja, är det nåt speciellt med författare från Island? Geografin och vädret? Jo, det påverkar stämningen och personerna. Påverkar detta också, i grunden, sättet att författa på Island?

”Ärr”, titeln syftar på de ärr som huvudpersonen har på kroppen, är också en mansroman – en roman om en ensam man, nu utan kvinna men han har en dotter, som ska låna geväret av sin granne för att… du förstår.

Han bor i Reykjavík, heter Jónas och när han går nerför Skothúsvegur så går läsaren bredvid. Det är noir. Att känna hur stämningen sjuder – ja, i den här romanen kokar stämningen lite mer än så också. Känn hur noir-stämningen får pappret i romansidorna att koka! Reykjavík noir. Island noir.

Audur Ava Ólafsdóttir har inga svårigheter med att vara övertydlig. Jag gillar det – att hon hittar på att människor och platser heter så som de ska, borde heta.

Det finns ingen på Island som heter Vatnalilja (jag har kollat) men det är ju ett fantastiskt vackert namn. Så heter dottern till Jónas.

Han går på Café Limbo och reser utomlands – med verktygslåda som bagage – till ett land utan namn som kan vara många länder utomlands. Jónas tar in på Hotel Silence. Fint, va? Passande. Ja, jag tycker det.

Jónas ger sig själv en sista chans att visa att han duger något till – som man och människa. Hur ska det gå? Audur Ava Ólafsdóttir har skrivit en inkännande, mänsklig roman, väl värd sitt nordiska pris.

Karin SmirnoffOch om Karin Smirnoff får Augustpriset så absolut inte mig emot. Bara att hon – som debutant – blev Augustnominerad är stort. Fast inte svårt att förstå, det är Smirnoff och hennes debutroman ”Jag for ner till bror” (Polaris) väl värda.

Genre: Norrländsk noir, kunde man säga. Noir håller jag fast vid men Norrland är stort. I geografin kan berättelsen placeras i glesbygden, någonstans inåt landet mellan Skellefteå och Umeå.

Den lilla byn, där bror bor, heter smalånger; ett namn som är en sammanfattning av Karin Smirnoffs berättelse om jaana (eller jana, beroende på) och hennes bror bror; en berättelse om just ånger, en liten ånger, inte så stor ändå. Jo, det är den nog. Minnet av det som minns – den händelsen – är nog så stark, var nog så drastisk.

Berättelsen om modren och fadren. Som deras föräldrar kallades respektive kallas. En karg berättelse, som landskapet ungefär, och förhållandet mellan människorna, uppväxten och livet. Ner till bror far systern för att försöka hindra honom från att supa ihjäl sig. Hon sjunger everttaube, där hon går mot sin tvillingbrors hus, honom älskade föräldrarna, everttaube alltså.

Exakt så skriver och berättar Karin Smirnoff. Antagligen dialektalt, för på försättsbladet citeras en dikt av Helmer Grundström, men det kan inte jag säkert veta. Däremot vet jag ju att hon skriver så det känns, så att själva språket blir en del av – i – berättelsen.

Här finns inga kommatecken, namn på både personer och saker skrivs med små bokstäver och ihop. Som everttaube och efyran eller ptvå – vilket suveränt ord, detta sista, att bara komma på att skriva ptvå.

Svårläst? Konstigt? Nej. Ja, jag vet att det finns dom som tyckt att ”Jag for ner till bror” är en onödigt konstig bok som borde ha redigerats = rensats både till längd och språk. Men såna läsare förstår inte jag mig på. Dom har fel. Förlaget Polaris ska ha mycket och lite förvånat beröm för att förlagets redaktörer lät Smirnoffs språk vara i fred.

Som att boken heter ”Jag for ner till bror” och sen slår man upp boken och läser första meningen, som lyder likadant: ”Jag for ner till bror.” Be mig inte förklara varför jag tycker så men det är genialt, faktiskt.

Och nu ska Smirnoffs roman översättas också, bland annat till engelska. Hur kan det gå? Detta språk, dessa formuleringar, denna enhet mellan berättelse och språk. Krävs geniala översättare då också.

Och sen kommer ”Jag for ner till bror” att placeras på de brittiska bokhandlarnas hyllor för ”Nordic Crime”, tror jag.

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Sveriges främste deckarkritiker – någonsin!

Om det funnits en svensk deckarkritiker som jag verkligen respekterat – ordagrant beundrat – så var det Johan Asplund. Just var, för Asplund avled den 13 november. Han blev 81 år.

Johan Asplund? Ja, jag vet. Inte känd för en större deckarläsande publik. Inte alls känd som kritiker inom kriminalfacket – men bäst var han. Den främste.

aSPLUND hOLMESKanske inte ens en deckarkritiker – med undantag för ett antal år då han recenserade i Sydsvenskan. Asplund skrev sporadiskt om deckarromaner och deckarförfattare, annars arbetade han som  dubbelprofessor i både socialpsykologi och kulturpsykologi (det senare vid Lunds universitet).

I dessa professioner gav Asplund ut en lång rad böcker – som ”Om undran inför samhället” (1970), ”Teorier om framtiden” (1979), ”Ett ostämt piano är hemskt” (1984), ”Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet” (1987), ”Rivaler och syndabockar (1989) och ”Hur låter åskan” (2003) med flera. Ja, många fler än han skrev och gav ut böcker om kriminallitteratur.

asplund_angandeEtt par blev det ändå, med stort mellanrum: dels en bok om ”Bertillon och Holmes” (från 1976) och särskilt ”Angående Raymond Chandler” (2004). Ingen säger ingen borde få vara deckarkritiker/recensent som inte läst Asplunds tankebok om Chandler. Just tankebok, för det var vad han gjorde: tänkte och skrev, tänkte mycket och tänkte som sig.

Fast oavsett vilken bok i vilket ämne man får i händerna av Johan Asplund och börjar läsa så blir det ett svindlande läsäventyr. Oväntat många av hans böcker går fortfarande att köpa, dessutom. Till exempel Raymond Chandler-boken. Så bara gör det – köp & läs!

Johan Asplund var hedersmedlem i Svenska Deckarakademin och på Deckarakademins nätsida har akademiledamoten Bo Lundin skrivit en nekrolog om Asplund. Läs den också!

Bengt Eriksson