De ensamkommande flyktingbarnen

Björn Wiman twittrade en länk till sin krönika i Dagens Nyheter. Jag klickade och läste (klicka HÄR och läs du också), instämde och höll med om i stort sett varje ord.

Wiman hyllar Annika Thors enastående ungdomsromanserie ”En ö i havet”, ”Näckrosdammen”, ”Havets djup” och ”Öppet hav”, som nu så aktualiserad har återutgetts.

en-o-i-havetDet är, om man så vill, en ungdomsthrillerserie om andra världskriget i Sverige (på så lagom avstånd från nazismen). En ungdomsserie som både kan och bör läsas oberoende av vilken ålder man själv hunnit upp i.

Ingen läsare kan undgå att drabbas av läsningen!

Jag ville minnas att jag recenserade den första delen i serien, ”En ö i havet”, när den kom ut, troligen i Kvällsposten. Men jag kan inte lokalisera recensionen i datorn.

Däremot fick jag upp den recension jag skrev när serien avslutades med ”Öppet hav”. Som ni strax ska se var – och är – jag lika positiv som Björn Wiman.

 

Annika Thor
Öppet hav
(Bonnier Carlsen)

Enastående.

nackrosdammenMed detta ord kan – nej, måste – man sammanfatta Annika Thors ungdomsromansvit: ”En ö i havet”, ”Näckrosdammen”, ”Havets djup” och ”Öppet hav”. Förresten, sudda bort prefixet ”ungdom”! Visserligen handlar romanerna om ungdomar och publiceras av Bonniers barn- och ungdomsförlag, men de både kan och bör läsas av alla, äldre såväl som yngre.

I den första romanen, alltså ”En ö i havet”, placerades två unga judiska flickor – Stephanie, 12 år, och hennes lillasyster Eleonore – hos varsin fosterfamilj på en ö i Göteborgs skärgård. Föräldrarna, som var kvar i Wien, hade skickat barnen till Sverige undan judeförföljelserna.

I ”Öppet hav”, den fjärde och avslutande delen, är kriget slut. Äntligen fred! Steffi ska ta studenten i Göteborg. Lillasyster Nelli finns kvar på ön, men också hon är på väg att bli vuxen. Till hösten fyller hon 13 år.

havets-djupAnnika Thor skriver ”enkelt”, avskalat och direkt. Hon har sållat och rensat. Händelser, tankar och ord är noga utvalda. Och inte minst: välblandade.

I en mening kan fostermamman ta mått på en examensklänning till Nelli. Hon mäter och säger: ”Jag tror bestämt vi får göra bystsömmar”. I nästa mening oroar sig Steffi för vad som kan ha hänt deras far. Är han död, precis som mamma?

Känslor blandas med fakta, litet med stort. Sverige är en ö i världshavet. Det nära och privata, vardagen och kärleken, blir inte en motpol utan en resonansbotten till det där andra, ofattbara och hemska, det som sker där borta, ute i världen, men ändå är så nära, ständigt närvarande i Steffis och Nellis hjärtan: nazismen, koncentrationslägren, mor och far.

oppet-havUr den historiska, kollektiva och representativa, romansviten växer också, undan för undan, allt mer för varje bok, en annan berättelse: fyra andra romaner, som kan kallas ungkvinnoromaner.

Bägge systrarna är huvudpersoner, men Steffi får mest utrymme. Steffi är modig och stark, för det måste storasystern vara: en förebild. Nelli är mer försiktig, inte så modig. I ”Öppet hav” finns till exempel en lågmäld, öm och vacker skildring av hur Steffi själv bestämmer sig, tar kommandot över sin kärlek och sexualitet, när det blir dags.

Ett stycke vardagspoesi – mycket bra skrivet!

Annika Thor har – vid sidan om allt annat! – i sina fyra (ungdoms)romaner också lyckats teckna ett nära, personligt porträtt av en ung kvinna. Sist som först: enastående.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(KvP 1999)

En kvinna eller två

Anna Ekberg
Den hemliga kvinnan
övers: Lars Ahlström
(Massolit)

Anna Ekberg är en pseudonym. Bakom den döljer sig – mer eller mindre – två manliga danska författare: Anders Rønnow Klarlund och Jacob Weinreich.

Kan man göra så? Eller t o m, får man göra så? I betydelsen: kan en man eller i det här fallet ett par män skildra kvinnor i en kriminalroman som om romanen hade skrivits av en kvinna?

Och varför? Ja, varför skrev inte de manliga danska författarna i sina rätta namn? Varför gömma sig bakom ett kvinnligt författarnamn?

Den hemliga kvinnanFör att luras? Eller för att de – eller bokförlaget – trodde att annars skulle inte kvinnor läsa boken och ”tro” på den?

Nej, jag vet inte. Jag undrar blott (men att inte kvinnor skulle kunna skildra män eller män kunna skildra kvinnor… njä, finns det väl många exempel på att det går).

Lyckades då Anders Rønnow Klarlund och Jacob Weinreich att lura – de danska – kritikerna och därmed de danska deckarläsarna? Förblev pseudonymen hemlig?

Nej, inte alls. Pseudonymen avslöjades genast, stod nog i varenda recension.

Och vad tyckte de danska kritikerna? Hur klarade författarna av att skildra en kvinna, så att säga, inifrån?

Sådär, tyckte vissa. Rätt bra, menade andra.

Huvudpersonen heter antingen Louise eller Helene. Till att börja med Louise, som är lyckligt gift då en annan man dyker och hävdar att hon i själva verket heter Helene och är hans försvunna hustru.

Louise minns inte. Hon kan inte minnas sitt förflutna.

Anna Ekberg / Anders Rønnow Klarlund / Jacob Weinreich ställer den allt mer populära genren ”domestic noir” på sin spets i romanen ”Den hemliga kvinnan”.

Ämne: kärlekens vara och inte vara. Resultat: ett intensivt och starkt porträtt av en bräcklig kvinna som måste bli stark.

Min åsikt: jag ansluter mig till de danska kritiker som tycker att det här är ju rätt bra.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Connellys senaste mansroman och deckare

Det finns författare som jag inte kan vänta på att deras senaste deckare blir översatt till svenska utan jag bara måste köpa boken på originalspråket. En sådan deckarförfattare är Michael Connelly – eller snarare så har han blivit det.

I och med att han skriver allt bättre. För det gör han, allt mer… låt säga, oansträngt. Hans romaner har blivit som självklara enheter. Varken för mycket eller för lite utan exakt.

the-wrong-side-of-goodbye”The Wrong Side Of Goodbye” (2016) – som kommer på svenska i juli med titeln ”Inte ett farväl” (Norstedts) – är ett utmärkt exempel. Enligt omslaget en Harry Bosch-roman men även Connellys senare tillkomne huvudperson, advokaten Mickey Haller, halvbror till Bosch, finns med.

Observera, det innebär inte att Michel Connelly börjat ägna sig åt parallellhandlingar. Alls inte. Absolut inte!

Amerikanska deckarförfattare är skickliga på att skriva en enda historia som blir spännande i sig – istället för att laborera med parallella historier och personer, sånt som deckarförfattare i Europa tror de måsta ägna sig åt för att det ska bli tillräckligt innehållsrikt.

Amerikaner brukar vara mästare på raka, ”enkla”, spännande historier. Och Connelly är mästarnas Mästare.

Harry Bosch har nu blivit privatdetektiv men kan ändå inte slita sig från polisarbetet. I ”The Wrong Side Of Goodbye” / ”Inte ett farväl” arbetar han därför extra som frivillig polis i den lilla staden San Fernando, kant i kant med Los Angeles.

inte-ett-farvalOch visst, det betyder två kriminalhistorier – men Bosch är huvudperson i båda. Han och ingen annan leder bägge berättelserna framåt.

Huvudberättelsen handlar om Harry Bosch som privatdetektiv. Han får i uppdrag av en åldrande miljonär som på dödens rand vill att Bosch ska försöka lokalisera en mexikansk kvinna som miljonären hade ihop det med när han var ung. Hon var gravid – men försvann.

Så dör miljonären och det trasslar till sig på diverse sätt, så att också advokaten Haller måste vara med.

En – mycket – intressant ingrediens i den här romanen – liksom i andra Bosch- och/eller Haller-deckare – är deras förhållande till sina döttrar. Harry Bosch är ju ensamstående far; Mickey Haller är skild. Hur handskas de med detta, med sina döttrar, sina uppväxande barn?

Det skildrar Michael Connelly i mansdeckarroman efter mansroman. I just den här står Harrys förhållande till sin dotter i centrum.

Den raka privatdeckargåtan handlar om, det tror jag man kan påstå, hela USA: från Vietnamkriget och framåt. På berättelsens kriminallina placeras olika samhällsklasser, från miljonären ner till fattiga, olika hudfärger, ja, säg raser, och olika politiska åsikter.

Fenomenalt gjort – att så ”enkelt” få med och kunna berätta så mycket. Och samtidigt – hela tiden hålla spänningen uppe.

”The Wrong Side Of Goodbye” / ”Inte ett farväl” har två slut. Det ena handlar om miljonärens testamente och det slutet blev helt oväntat för mig. Det andra slutar bra; dagsaktuellt, sentimentalt och inte så lite politiskt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

När britter väljer nordiskt

Recenserar den på svenska nya polisromanen “Kolibri” av finskan Kati Hiekkapelto (recensionen kommer i Gota Medias tidningar) och fick anledning att kolla upp deckarpriset Petrona Award, dit nämnda roman var nominerad ett tidigare år.

Petrona Award – läs HÄR om priset och varför det heter som det heter – är ett brittiskt deckarpris som årligen delas ut till ”The Best Scandinavian Crime Novel of the Year”. Alltså nordiska deckare i översättning till engelska.

Petrona AwardKati Hiekkapelto har nominerats också i år, för en annan roman i samma serie som ”Kolibri”. De sex nominerade kriminalromanerna/författarna är:

”The Exiled” av Kati Hiekkapelto, övers: David Hackston (Orenda Books; Finland)
”The Dying Detective” av Leif G.W. Persson, övers: Neil Smith (Doubleday; Sverige)
”The Bird Tribunal” av Agnes Ravatn, övers: Rosie Hedger (Orenda Books, Norge)
”Why Did You Lie?” av Yrsa Sigurđardóttir, övers: Victoria Cribb (Hodder & Stoughton, Island)
”Where Roses Never Die” av Gunnar Staalesen, övers: Don Bartlett (Orenda Books, Norge)
”The Wednesday Club” av Kjell Westö, övers: Neil Smith (MacLehose Press, Finland)

Observera att två nominerade kommer från Norge och likaså två från Finland men att ingen deckare från Danmark har nominerats. Något skumt fast det kan bero på förlagen (vilka titlar som översätts) förstås.

Tre av de sex har jag läst.

Perssons är en av hans bästa, tycker jag. Staalesens är också, fortfarande så här långt fram i serien, en av de bästa med privatsnoken Varg Veum. Att Westös historiska roman om 30-talets Helsingfors räknas som deckare i Storbritannien, lite förvånad blev jag. Men visst, om man använder benämningen krimi så.

Övriga tre får jag skaffa och läsa.

Lite extra intressant ju hur ”Nordic Crime” uppfattas utomlands. Ofta på ett annat sätt, än i hemländerna. I Storbritannien har t ex Camilla Läckbergs deckare kallats  psykologiska kriminalromaner.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Den svenska noir-filmens födelse

Svartvitt. Nej, mörkare ändå. Som filmat i svartsvart. Hela skärmen är svart. Ljudet av en bil på en landsväg eller en människa på en stadsgata. Men ingenting syns. Jo, ett svagt ljus från en billykta sveper genom svärtan. En aning av vad som väl måste vara en människa börjar synas, lite i taget…

Jag tittar på svenska deckarfilmer. Inte dagens teve- och filmdeckare utan kriminalfilmer från 1940- till 60-talet. En höjdpunkt i svensk filmhistoria, enligt mig. Men ändå en ojämn filmproduktion, där regissörer och manusförfattare prövade sig fram, så det är nog riktigare att beskriva filmerna som – på flera sätt – spännande.

Deckarboxen_boxshot”Den stora deckarboxen” (utgiven av Studio S Entertainment) innehåller sju svenska ”deckarklassiker” på dvd. Manusen skrevs av deckarförfattare som var kända eller skulle bli: Stieg Trenter (”Det kom en gäst”), Vic Suneson (”I dimma dold”), Folke Mellvig (”Brott i paradiset”), Kerstin Ekman (”Tärningen är kastad”), Maria Lang (”När mörkret faller” och ”Ljuvlig är sommarnatten”) samt Per Wahlöö (”Nattmara”).

Fast själva kriminalhistorierna är inte så väsentliga – åtminstone inte
i efterhand – utan hur filmerna gjordes = regisserades. Arne Mattsson, svensk noir-films meste regissör, svarar för fyra filmer. Lärjungarna, som jag kallar dem, Lars-Eric Kjellgren och Rolf Husberg regisserade två respektive den återstående.

Också filmfotograferna borde namnges. Men till min häpnad ser jag att alla filmer haft olika fotografer. Ändå är bildspråket, oavsett thriller eller pussel, landsbygd eller Stockholm, gemensamt. Det måste ha varit tiden, så skulle det filmas, eller också har regissörerna hållit fotograferna i strama tyglar.

Blandning av tysk expressionism, amerikansk noir, mycket Hitchcock, lite stumfilmsestetik. Mörkret, igen. Stillheten, som växer till spänning. Att en scen kan hållas ut så länge i väntan på att något ska hända. Så att varje scen blir en skräckscen.

Kameran kan även fokusera på ett ansikte, ligga kvar tills de knappt märkbara ansiktsuttrycken – känslor, tankar – visar vem personen är. Det ställer krav på skådespelarna som framträder i en lång känd rad: Eva Henning, Harriet Andersson, Ulla Jacobsson, Karl-Arne Holmsten, Sven Lindberg, Gunnar Björnstrand, Hjördis Pettersson, Mona Malm med flera.

Min favoritfilm: ”Ljuvlig är sommarnatten”, där nämnde Holmsten spelar en romannära Christer Wijk och Mattsson skildrar småstaden Skoga både mer stämnings- och spänningsfullt än filmatiseringen av ”Kung Liljekonvalje av dungen” härom året.

När kommer ”Stora deckarboxen 2”? Det finns fler svenska kriminalfilmer som borde samlas i en box. Till exempel Gustaf Molanders ”En kvinnas ansikte” (redan 1937) med Ingrid Bergman som utpresserska, Ingmar Bergmans ”Fängelse” och mer av Arne Mattsson, som kapten Hillmans ”Svarta damen”.

Och så förstås Hasse Ekmans filmer: särskilt ”Flicka och hyacinter”, nog den bästa svenska noir-filmen, men också ”Flickan från tredje raden” och ”Lågor i dunklet”.

Deckarlogg 2(Krönika i KB/YA/TA 2016)
Bengt Eriksson

Deckarnominerade till Visby

Deckarfestivalen Crimetime Gotland (går av den så kallade stapeln i Visby den 3–5 augusti 2017) har offentliggjort årets nominerade svenska deckardebutanter respektive barndeckare till Crimetime Specsavers Award. Nämligen:

Crimetime Specsavers

2017 års deckardebut
Åsa Avdic, för ”Isola” (Natur och kultur, 2016).
Lina Bengtsdotter, för ”Annabelle” (Forum, juni 2017).
Tobias Olsson, för ”Av samma blod” (Wahlström & Widstrand, 2016).
Marie Bengts, för ”En sax i hjärtat” (Albert Bonniers, 2017).
Anna Bågstam Ryltenius, för ”Stockholm Psycho” (Storytel Original, inläsare: Emma Peters).

2017 års barndeckare
Kristina Ohlsson, för sin nya skräckserie med senast utkomna bok ”Varulvens hemlighet” (Lilla Piratförlaget, april 2017).
Martin Widmark och Christina Alvner, för serien om Nelly Rapp, senast utkomna bok ”Nelly Rapp och gastarna i skolan” (Bonnier Carlsen, 2017).
Ingelin Angerborn, för Mebeltrilogin, med sista delen ”Fyr 137” (Rabén & Sjögren, maj 2017).
Mats Strandberg och Sofia Falkenhem, för serien om Monstret Frank, senast ”Monstret och människorna” (Rabén och Sjögren, april 2017).
Katarina Genar och Alexander Jansson, för serien om ”Mystiska skolan med senast utkomna bok ”Spöket i biblioteket” (Bonnier Carlsen, juni 2017).

Har Deckarloggs medarbetare läst samtliga? Många, ja. Men nej, inte riktigt alla. Som ni ser har inte samtliga nominerade heller hunnit publiceras ännu.

Deckarlogg lär återkomma med åsikter om både det ena och det andra.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Bergens hårdkokta historia

Den här krönikan börjar jag skriva långt bort och högt upp på Hardangervidda.

Höga fjälltoppar och djupa dalgångar. Forsande fjordar och vilda vattenfall. Eviga snöfläckar på fjällen. Smala, krokiga vägar, ringlande runt fjällbranterna – när inte vägarna har dragits genom från meter till kilometer till millånga tunnlar. Och när tunneln snurrar sen, som en serpentin eller karusell ner – eller upp – genom fjället. Wow, liksom!

Gunnar StaalesenGunnar Staalesen. Foto: Helge Skodvin

Högt upp på Hardangervidda är det istället platt som en våffla (som norrmän gärna äter till kaffet). Knappt någon växtlighet, enstaka hytter (norska fritidshus), någon flock med vildrenar (fast då ska man ha tur) och en plötsligt uppdykande fjällstuga (mat, övernattning och utgångspunkt för turer på fjället).

Vi svänger av och tar en paus vid Haukeliseter Fjellstue. Det är huttrande kyligt. Passar på att äta lunch: jag väljer rømmegröt med kanel, socker och en klick smör och saft att dricka till, medan min hustru äter norska köttkaker med grönärtspuré. Etniskt så det förslår. Utsikten från fjällstugan är en målning av en dovt glittrande fjällsjö mot snöklädda fjäll. Bör kanske påpekas att årstiden är sommar. Månaden är juli.

Jag och min hustru bilar genom Norge. Nu är vi på hemväg efter att ha besökt staden Bergen på Norges västkust. Det var deckarförfattaren Gunnar Staalesen som lockade oss – främst mej – till Bergen. Som jag skrivit och sagt många gånger: bättre miljöskildringar och stadsguider än deckarromaner finns inte!

Så ofta och gärna jag utforskat en (ny) stad, vandrat längs gatorna och druckit på barerna, i fotspåren efter en litterär detektiv: Stockholm (Stieg Trenter men även Vic Suneson), Lund (K. Arne Blom), Strömstad (Gösta Unefäldt), Köpenhamn (Dan Turèll), Helsingfors (Matti Joensuu), Paris (Georges Simenon), London (Sir Arthur Conan Doyle, P.D. James, Liza Coody, Mike Timlin med flera), Los Angeles (från Raymond Chandler över James Ellroy och Walter Mosley till Michael Connelly) och så vidare.

Staalesen 1900.-Morgenroed_productimageNu har jag/vi också besökt norska Bergen, där Gunnar Staalesen placerat Varg Veum, privat etterforsker, på Strandkaien 2, fjärde våningen. Från kontorets fönster blickar Veum över både den livliga torghandeln och den fjällsida, Fløyen, som reser sej tvärt mot himlen. Upp och ner, upp och ner för branten pendlar Fløibanen som en korsning mellan spårvagn och bergsget.

Med start 1977 skriver Staalesen en hårdkokt deckarserie om denne bergensiske motsvarighet till Philip Marlow (Raymond Chandler) och Lew Archer (Ross Mcdonald) med en flaska akvavit istället för whisky i skrivbordslådan. Hittills finns sex titlar på svenska – ”I mörkret är alla ulvar grå”, ”Svarta får”, ”Fallna änglar”, ”Bittra blomster”, ”Begravda hundar bits inte” och ”Skriften på väggen” – och ännu fler på norska.

Jag, som förstås ställde mej utanför porten till Varg Veums privatdetektivbyrå, kan meddela att verkligheten är som litteraturen. På Torget handlas med allt möjligt, främst grönsaker och fisk. Vilket fiskutbud! Har aldrig sett dem förut, ingen aning om vilka sorters fiskar det kan vara. ”Steinbit” står det på en skylt. Kan dessa vita, fasta  fiskfiléer verkligen vara stenbit, samma sorts fisk som den geléaktiga stenbit som finns på fiskdiskarna i Skåne?

Staalesen 1950-High-Noon_Fotokreditering-GyldendalNorsk ”steinbit” såg så lockande ut att vi strax besökte den närbelägna Fiskekrogen och provåt gratinerad stenbit (med bland annat en extra kräfta, några musslor, grön sparris och marinerad kronärtskocka som tillbehör). Det smakade så delikat att vi inte ens brydde oss om att kreditkortet brann upp när vi betalade. (För svenskar är Norge ett mycket dyrt land.)

Kan också meddela att det är mäktigt att böja nacken och spana mot toppen av Fløyfjellet. Längs Fløy- och Sandviksfjellens branter klättrar trähusen. Hur kan de sitta fast? Varför trillar de inte ner? Mellan husen, byggda tätt-tätt, finns så kallade ”smauet”, snarare prång än gränd. På sina ställen är det så brant att prången ersatts av trappor.

Bergen ligger – eller låg – mellan sju fjäll. Till somliga stadsdelar/förorter har man sprängt tunnlar genom fjällen. Nog är det en märklig stad att uppleva, både i Staalesens romaner och ännu mer i verkligheten. Som bara detta med klimatet. Från kontorsfönstret följer privatsnoken Veum årstidernas skiftningar på Fløyens fjällsida: 14 dagars snö på vintern och sol från maj till framåt juli, resten av året gråväder och regn.

Staalesen 1999-Aftensang_Fotokreditering-Gyldendal (1)Det regnar mycket och ofta. Men det regnar på ett speciellt sätt också. Så fort man fällt upp paraplyet, slutar det regna. Så fort man fällt ihop det, börjar det igen. Nyfödda barn får ”regnhattar” (paraply på bergensdialekt) i dopgåva, sägs det, och den bergensare som besöker en plats med torrt klimat grips av intensiv längtan efter regn.

Om rätt ska vara riktigt rätt så var det inte Staalesens deckare som gav mej den slutgiltiga pushen att resa fjäll upp och fjäll ner till Bergen. Istället var det samme författares litterära höjdpunkt och mästerverk: romantrilogin ”1900. Morgenrød”, ”1950. High Noon” och ”1999. Aftensang”.

Här följer Staalesen sin hemstad under 100 år: staden brinner ner och byggs upp igen, i flera betydelser. Släkter, familjer och människor myllrar på boksidorna och Bergens gator. Nyheter från tidningarna återskrivs som fiktion; fiktiva personer träder ut i verkligheten. Också privatdetektiven Veum har skrivits in i 1900-talstrilogin. Natten till den 1 januari 1900 sker ett mord som inte blir löst förrän vid nästa sekelskifte, alltså 2000 – av Varg Veum.

Det är som om Gunnar Staalesen förenat Per Anders Fogelströms romaner om Stockholm med Walter Mosleys deckarromaner om Los Angeles. Hur mycket Bergen-trilogin betyder för stadens invånare kan en svensk knappt ana. Mej har Staalesen lärt mer om Norge, dess historia och kamp mot nazismen än någonsin skolan lyckades göra.

Tyvärr har inte dessa romaner översatts till svenska. Men läs dem på norska! Att läsa norska är inte svårt alls och Bergen-trilogin finns på Malmö stadsbibliotek. Beställ och läs!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Delvis olika versioner i Ystads Allehanda och Kvällsposten 1991)