Den ärvda fattigdomen

Fick en förfrågan ifall jag skrivit om några deckare/deckarförfattare från Finland. Och jo, det har jag. Fast inte här på Deckarlogg. Så jag letade fram några tidigare recensioner som jag tänkte lägga ut. Här kommer den första…

***

Marianne Peltomaa
Flickan i trappan
(Schildts)

Finlandssvenskan Marianne Peltomaa påminner om den mer kända finska deckarförfattarinnan Leena Lehtolainen.

Båda skriver kvinnliga polisromaner i Helsingforsmiljö. Fast Peltomaa skriver bättre, när hon skriver som bäst. Flickan i trappan är hennes hittills bästa deckare med polisen Vera Gröhn.

Peltomaa Flickan i trappanEn social och tragisk roman. Och ändå berättelsen om en, som det står på omslaget, rätt så vanlig (sprit!) och modern (skilsmässor, ensamma mammor, nya karlar) finsk familj.

Huvudpersonen, ja, jag utser henne till det, är en liten flicka, Rosa, hon kan inte tala rent ännu, och den yngsta av Tanjas fyra barn. Tanja Larsson bor i samma hyreshus som polisen Gröhn och inte första gången som Vera hittar Rosa i trappan. Men den här gången är det annorlunda: blod överallt.

”Flickan i trappan” handlar om familj och släkt: Tanjas barn och syskon, tvillingbrodern och halvsyskonen, mamman och den döde styvpappan, som råkade halka och dö på en Finlandsbåt, Tanjas alla män…

Berättelsen slutar som man kunde tro och ändå inte – utan ännu värre, ännu mer tragiskt.

Marianne Peltomaa skildrar en samhällsinstitution – äktenskapet – som pendlar mellan ont och gott (eller mindre ont). Men framför allt skildras människors fattigdom, hur fattiga livsförhållanden ärvs från generation till generation och de handlingar som fattigdomen tvingar människor till.

Slutar, förresten. Romanen slutar inte alls på sista sidan. Nu ska ju Tanjas barn – barnbarnen – växa upp, hantera sin fattigdom och sina liv.

Bengt Eriksson
Publicerad i Ystads Allehanda 2009

 

Annonser

Rask, fyndigt och roligt – men inte tillkämpat

Anna Bågstam
Ögonvittnet
(Norstedts)

Å så skönt med en hjältinna som smygröker och hellre äter godis än sallader och aldrig hittar det rätta dräpande svaret. Dessutom: Jag älskar polisromaner/deckare som utspelar sig i min närhet.

Full pott på två fronter för Anna Bågstam som i ”Ögonvittnet”, första titeln i en ny deckarserie, presenterar Harriet Vesterberg, socionom och civilanställd utredare hos Landskronapolisen.

Anna BågstamIngen polis gillar att en civilare har bättre betalt för samma jobb. Harriet får det tufft från dag ett – misstänksamhet, avoghet och chefen Margareta Bladhs direkta ogillande.

Det gäller att gilla läget eller att ge upp. Harry, som hon kallas, tänker inte ge upp. I alla fall inte än.

Harry bor hos sin pappa professor Eugen i byn Lerviken vid Öresund. Det är praktiskt för hon vill hålla ett öga vad hon uppfattar som hans ökande förvirring och det är nära till jobbet.

När en av Lervikenborna, Laura Andersson, hittas mördad och hennes make är försvunnen, sätts hjulen i rullning.

I byn finns starka band mellan människor, hat och grämelser och flera personer är tänkbara i rollen som mördare. Spåren leder så småningom mot en av byns mer kända losers, en småhandlare och langare och saken tycks vara klar.

Det är en raskt berättad historia som dessutom är fyndig och rolig utan att vara tillkämpad.

Ett citat: ”Margareta är lång och smal och det grå håret är klippt i en skarp page. Absolut inte typen som köper ett tvåpack mazariner – en direkt och en för smakens skull. Det är som om Harriet kan höra den tomma prassliga mazarinförpackningen som hon vet ligger gömd längst ner i handväskan efter gårdagens tågresa”.

En sjukdom många handväskor lider av.

Jag tror på Harriet, och jag tror på en framtid för henne hos Landskronapolisen.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

När ett barn mördas

Jag håller precis på och läser ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), den senaste och andra detektivromanen av Ingrid Hedström, utnämnd till fjolårets svenska deckardebutant (både av Svenska Deckarakademin och mig). Har hunnit ungefär halvvägs och avvaktar med recensionen men redan på omslaget till deckaren framgår att tre unga flickor blir mördade.

Mordas flickorna_i_villette_press1-litenDe är tonåringar; unga, mycket unga, knappt mer än barn. Det blir allt vanligare med unga mordoffer, ungdomar och barn, ja, spädbarn, i kriminallitteraturen, både den svenska och den internationella. Varför? Det är ju hemskt.

Jag har funderat en del på det här. Och jag är är förvånad över att så få andra verkar reagera och fundera. Det måste väl vara så att kriminallitteraturens ”utveckling” speglar en förändring i samhället? Och det gör ju, i så fall, inte saken bättre.

Något är helt säkert – eller? Nej, ingen kan väl läsa dessa deckare som ”underhållning”…

I följande text har jag funderat mer på det här:

***

Ett par nya deckare som just nu exponeras i bokhandeln är ”Till skogs” av Tana French och ”Den som älskar något annat” av Karin Fossum. Redan på omslagen avslöjas att den första handlar om en mördad liten flicka och tre tidigare försvunna barn, den senare om en åttaårig pojke som också hittas död.

Det hemska ämnet är inte unikt utan ett av de vanligaste i 2000-talets kriminallitteratur. Fler exempel:

I ”Till vägs ände” av Ruth Rendell mördas två tonårsflickor. Sandra, som i ”Där ingen vind blåser” av Annika Sjögren går ut för att sälja kakor, är tio år. I ”Stenhuggaren” av Camilla Läckberg har en sjuårig flicka blivit dränkt. En skolpojke på åtta år dödas i ”Änglarösten” av Arnaldur Indridason. ”Morden i Buttle” av Annika Bryn handlar om hur småflickor våldtas och mördas. Medan Stuart McBride i ”Blodsarv” låter polisen hitta en död, treårig pojke. I ”Svart stig” av Åsa Larsson blir ett barn skjutet i bilstolen och i ”Dolda fel och brister” av Elsebeth Egholm flyter ett dött spädbarn i en å.

När jag pratade deckare på en kulturlunch i Kristianstad så passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många barn mördas i deckarna. Någon sa att våldet från TV-serier och dataspel sprider sig till litteraturen. En annan påpekade att det även hos Agatha Christie förekom mord på barn.

Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Det stämmer att Agatha Christie – flera gånger – skildrat mord på barn. Bland annat i ”Mord på Allhelgonadagen” (1969), där en liten flicka blir dränkt.

Hur vanligt var det – förr i tiden – med barn som litterära brottsoffer? Jan Broberg, deckarkritiker under 55 år, nämner Charlotte Armstrong, Anne Chamberlain och Ross McDonald. Också de skrev om barn som utsattes för brott – men då klarade sig barnen.

Varför blir deckarnas mordoffer allt yngre?

– Författarna kanske vill skapa ett känslomässigt engagemang, säger Broberg. Eller så kom någon på en gimmick och andra tog efter.

Morda Ulla Montan asa-nilssonne-foto-ulla-montan– Det kan aldrig vara nyttigt läsa om barn som blir mördade, säger Åsa Nilsonne, författare och professor i medicinsk psykologi. Det är obehagligt med mördade barn. Förut var det tabu att skriva om det.

Du har ju själv gjort det, i romanen ”Ett liv att dö för”? Nej, protesterar Nilsonne. Det har hon inte.

Åsa Nilsonne. Foto: Ulla Montan.

– Mitt ”barn” var 17-18-19 år. Jag ville diskutera var gränsen går för att anses vara ett barn. När ska barnet behandlas som en vuxen?

– Det finns ett fokus i media på övergrepp mot barn, säger Sigurd Rothstein, lektor i litteraturhistoria och ansvarig för kursen Den moderna detektivromanen. Deckaren har en samhällelig koppling och då är inte steget långt. Jag tror att en deckare kan skildra en våldtäkt på en vuxen – men inte på ett barn.

– Där går gränsen. Men, tillägger han, jag sätter ett frågetecken.

Det är nog säkrast. I redan nämnda ”Till skogs” har Tana French visserligen inte beskrivit vad mördaren gör med flickan medan det händer – men det noteras noggrant i efterhand.

Morda Thorn Ullberg anna-jansson-foto-thron-ullberg2– Jag kan inte svara för alla andra och hela genren, säger Anna Jansson, sjuksköterska och deckarförfattare.  Men jag kan tala för mig.

Hon har allt oftare – i ”Drömmar ur snö”, ”Främmande fågel” och ”Pojke försvunnen” – börjat skriva om barn som råkar illa ut.

Anna Jansson. Foto: Thron Ullberg.

– Min dotter blev kontaktad av en pedofil på nätet. Jag ville varna föräldrar – se upp!  Syftet med att skriva om fågelinfluensa var att visa att vi inte lever så tryggt som vi tror. Jag har också skrivit om en ung asylsökande pojke.

– Enda sättet att protestera är att inte köpa böckerna, menar Åsa Nilsonne.

Eller att diskutera författarnas ämnesval och syfte. Jag delar inte åsikten att det inte bör skrivas deckare med unga mordoffer. De mest hemska ämnen ska kunna behandlas i litteraturen. Men hur? Det är frågan.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(2008-2009)

Var går gränsen för det mest hemska?

Caroline Engvall
Judasvaggan
(Southside Stories)

Hur hemskt kan en deckarförfattare skriva innan jag slutar läsa?

Caroline Engvall skriver på – eller över – gränsen. Andra som också gjort det är de likaså svenska deckarförfattarna Lisa Burwald och Lourdes Daza-Gillman. För att inte nämna Tony Parsons med specialitet att inleda sina brittiska polisromaner med ett kapitel där det alltid lika hemska brottet skildras så ingående som möjligt.

Eller, jag omformulerar. Hur hemskt och nära kan verkligheten beskrivas i en kriminalroman utan att läsaren börjar må så illa att hen lägger ifrån sig boken – istället för att läsa vidare?

Om jag inte bestämt mig för att recensera Caroline Engvalls andra polisdeckare och thriller om Ulrika Stenhammar, utredare vid Citypolisen i Stockholm, och Lovisa Ling, journalist på Dagbladet i samma stad, hade jag då verkligen läst boken till sista sidan?

judasvagganVad en judasvagga är vill jag inte ens beskriva. Det är så jävla vidrigt att jag måste googla för att se om något sådant faktiskt existerar. Jag hittar begreppet ”judasstol”, så nog fan finns det. (Ursäkta svordomarna men jag kan inte undvika dem.)

Engvall har alltså ersatt ”stol” med ”vagga”. Vilket syftar och passar in på att hon skildrar den allra vidrigaste sorts pedofili som går att föreställa sig: ner till små små små barn.

Jag minns, det var inte så längesen, som jag diskuterade barn – mördade barn – med svenska deckarförfattare. Var det möjligt att låta mörda barn i en deckare? Flera jag pratade med svarade: Nej. Där gick gränsen – alltså innan barnamord.

Med ”Judasvaggan” passerar Engvall alla gränser.

Barnprostitution i Thailand, trafficking, hemliga nätverk där pedofiler tänder på barn, våld och sadism, till och med mord på – egna – små små små barn.

Caroline Engvall kan både skriva och berätta, inte heller betvivlar jag att Engvall håller sig nära verkligheten. Att det hon skildrar skulle kunna förekomma i den värld vi kallar värld, den civilisation vi kallar civilisation – alltså ja, Sverige. Och att hon skriver med största engagemang. Vill nå ut, skildra helvetet.

Men jag pallar inte detta. Hur verkligt det faktiskt än är. Och hur många gör det? Hur ska man i så fall läsa? Stänga av sitt hjärta, sin hjärna, hela sig?

”Judasvaggan” är en kort deckare på ett par hundra sidor. För att fungera – för mig – för dig? – hade den behövt vara betydligt längre. Romanens övriga ingredienser – den uppblommande kärleken mellan Ulrika och Lovisa, krisen i Ulrikas äktenskap, arbetet på Dagbladet, arbetet på Citypolisen, fattiga människors liv i Thailand, traffickingtransporterna – borde ha byggts ut mycket mer.

Inte minst skildringen av personerna hade behövt fördjupas. Varför blir människor som de blir? Engvall ställer knappt ens frågorna, än mindre ger några svar. Och här skulle det verkligen behövas skarpa svar, för att förklara hur främst de manliga personerna/människorna i berättelsen kunnat bli så här.

Hurfan de kunnat bli så här! Men – det mesta bara sker och är.

Resultat: en hoppig och fragmentarisk, ja, plottrig, polisroman och thriller där vidrigheterna aldrig lindas in utan stoppas ner i halsen på läsaren. Som sagt, jag begriper varför. Vad Engvall vill säga. Vad hon vill göra.

Men fungerar det att skriva en deckare om något så viktigt – något så jävla viktigt – men skriva den så här? Jag är tveksam. Det handlar inte om att – utan om hur. Om jag inte skulle recensera, som sagt, hade jag då slutat läsa långt tidigare. Jag befarar det.

Fast jag uppmanar dig ändå att försöka, vilja att våga. Och om du gör det, återkom gärna och rapportera…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

En av Norges främsta – och mest märkliga – krimförfattare

Jon Michelet (1944-2018)
Land: Norge
Genre: hårdkokta deckare, utflippade thrillers

I Jan Guillous första Carl Hamilton-thriller, ”Coq Rouge”, reser den svenske journalisten Erik Ponti – mer eller mindre Guillous alter ego – till Oslo för att sälja ett frilansreportage. Ponti skulle också ha ätit middag med en norsk författarbekant, Jon Michelet (men Michelets dotter hade halsfluss, så det blev tyvärr ingen middag).

Jon Michelet var alltså inget påhittat namn. Michelet finns: också i verkligheten är han en norsk journalist och författare, som står på den politiska vänsterkanten och har en bakgrund i 60- och 70-talens solidaritetsrörelse. Liksom Guillou, alltså.

”Norges Guillou” kallas Jon Michelet ibland, Men det är alldeles fel, åtminstone om man jämför deckarförfattarna Michelet och Guillou.

Jon_Michelet_2011 Finn BjørklidMedan Guillou skrivit politiska fakta-thrillers, så kan Michelet karaktäriseras som en kriminell poet. Michelets deckare tar avstamp i

Jon Michelet. Foto: Finn Bjørklid/Creative Commons.

polisromanen och den hårdkokta deckaren, men sen experimenterar han med genrens gränser, eller kanske snarare inom gränserna, så att resultatet blir olika från gång till gång och – högst oväntat!

Ett exempel:

Motorcyklisten i romanen ”Mannen på motorsykkelen” (utgiven i Norge 1985) skriver poesi. Därför har Michelet i slutet av boken publicerat motorcyklisten och poeten K.G. Sundins efterlämnade ”Dikt(er) fra min ringe skogsbolig”.

Vilhelm Thygesen, som Michelet introducerade 1975 i ”Den drunknar ej som hängas skall” (på svenska 1976), kan ordagrant beskrivas som en anti-hjälte. Till att börja med är Thygesen polis i Oslo, men så förlorar han jobbet och blir, också ordagrant, brännvinsadvokat (”Må på antabus”, som Thygesen säger) och privatdetektiv.

Med Thygesen beskriver Michelet det som borde vara det moderna västerländska ”normaltillståndet”. Så som Thygesen reagerar, kroppligt och själsligt, så borde, egentligen, alla människor reagera på det moderna samhället.

Michelet Den drunkar ejSom bäst, ”Mannen på motorsykkelen” är min favorit, skriver Michelet socialrealistiska detektivromaner som samtidigt är lika utflippade och psykedeliska som de ljusshower som under 60-talet förekom på rockkonserter (för att med färger och bilder illustrera och ”utvidga” musiken). Han skildrar människans yttre och inre, på samma gång. Thygesen-deckarna har olika teman. T ex handlar ”Mellan barken och trädet” (1977) om KGB, CIA och spioner i Norge, medan ”Järnkorset” (1978), är, för att citera Michelet, ”en roman mot nazism och nynazism”.

Flera romaner är nära, självupplevda stadsporträtt av olika delar av Oslo: ”Den drunknar ej som hängas skall”, ”Hvit som snø” (Norge 1980), ”Panamaskippet” (Norge 1984), som beskriver Oslos invandrarstadsdelar, och ”Thygesens terrorist” (Norge 1989), som utspelar sej på väg till och på Gressholmen i Oslofjorden.

Michelets deckarpoetiska porträtt av New York, ”Den gule djevelens by” (Norge 1981), tål att jämföras med de hårdkokta New York-porträtt som amerikanska deckarförfattare tecknat.

Michelet mannen påTre Thygesen-deckare finns översatta till svenska, sen upphörde de svenska förlagens intresse. Tyvärr, för i konkurrens med dansken Dan Turèll är Jon Michelet den mest personlige deckarförfattaren i Norden.

Observera att jag inte skrev ”har varit” utan ”är”. Thygesen-serien består av en 70-talsdel (tre titlar) och en 80-talsdel (fem titlar). På 90-talet tog Thygesen en paus (då passade han istället på att bli TV-deckare i en serie baserad på romanen Panamaskipet, 1984).

Men så i fjol, 2001, åkerkom Michelets antihjälte Vilhelm Thygesen som följetong i vänsterdagstidningen Klassekampen (för vilken Michelet numera är chefredaktör). Berättelsen publicerades även i bokform med titeln ”Den frosne kvinnen”.

Det är ett nytt sekel. Thygesen har blivit 64 år. Han försöker orientera sej i ett mer trendigt Oslo och Norge, vars invånare klär sej i designerkläder och dricker espresso. ”Den frosne kvinnen” blir förhoppningsvis inledningen på en tredje del av Thygesen-serien. Som Michelet sagt (och nästan lovat): ”Jeg håper og tror at det blir flere deckare.”

”Orions bälte” (1991), som även filmats, ingår inte i Thygesen-serien utan är en politisk thriller om elektronisk spionverksamhet vid Svalbard i Nordnorge. Jon Michelet har också skrivit icke-kriminella skönlitterära romaner, ungdomsböcker och flera böcker om VM i fotboll.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ förlag 2002

 

Svensk bibliografi i urval (från Wikipedia)

Den drunknar ej som hängas skall: en kriminalroman (översättning Nenne Runsten, Norstedt, 1976)
Mellan barken och trädet: en roman om supermaktspionage i Norge (översättning Anders Jonason, PAN/Norstedt, 1977)
Järnkorset: en roman mot nazism och nynazism (översättning Per Helge, Norstedt, 1978)
Terra roxa (översättning Inge Knutsson, Norstedt, 1984)
Afrikasmällen (översättning Rebecca Alsberg, Bonniers juniorförlag, 1987)
Orions bälte: en roman från Svalbard (översättning: Jan Verner-Carlsson, Tiden, 1991)
Den flygande brasilianaren (översättning Cajsa Mitchell, Ordfront, 1991)

Norsk bibliografi (också Wikipedia)

Thygesen-serien
Den drukner ei som henges skal – kriminalroman (1975)
Mellom barken og veden – En roman om supermaktspionasje i Norge (1975)
Jernkorset – En roman mot nazisme og nynazisme (1976)
Hvit som snø – kriminalroman (1980)
Den gule djevelens by – kriminalroman (1981)
Panamaskipet – kriminalroman (1984)
Mannen på motorsykkelen – kriminalroman (1985)
Thygesens terrorist – kriminalroman (1989)
Den frosne kvinnen – kriminalroman (2001)
Thygesen-fortellinger – kriminalnoveller (2005)
Mordet på Woldnes – kriminalroman (2008)
Døden i Baugen – kriminalroman (2010)

En sjøens helt-serien
En sjøens helt – Skogsmatrosen (2012)
En sjøens helt – Skytteren (2013)
En sjøens helt – Gullgutten (2014)
En sjøens helt – Blodige strender (2015)
En sjøens helt – Brennende skip (2016)
Et sjette bind serien kommer. Det vil handle om Nortraships hemmelige fond.

Andre utgivelser
Jernkorset – kapitlet som ble vekk – kapittel strøket av forlaget i Jernkorset (1976) (sammen med Tron Øgrim)
Orions belte – En roman fra Svalbard (1977)
Tiger Bay – roman (1977)
7800 demonstranter sporløst forsvunnet – og andre merkverdige historier fra 1970-åra – sakprosa (1978) (I fulltekst)
Angrepet på Longeyarbyen – En kort fremtidsroman (1978)
Matros Tore Solem og hans skip – skuespill (1979) (sammen med Gunnar Bull Gundersen)
Terra Roxa – roman (1982)
VM i fotball 1982 – sakprosa (1982) (sammen med Dag Solstad)
Jerv (jervere, jervest?) – En norsk, og dermed tragisk romansyklus (1983)
Vår afrikanske eksplosjon – barnebok (1986)
VM i fotball 1986 – sakprosa (1986) (sammen med Dag Solstad)
Brevet til Fløgstad – Brev fra Afrika. Essays. (1987)
Den flyvende brasilianer bind 1. Ungdomsroman (1987)
Den flyvende brasilianer bind 2. Ungdomsroman(1988)
Le Coconut- roman (1988)
VM i fotball 1990 – sakprosa (1990) (sammen med Dag Solstad)
Vulka! – Pamflett om Sør-Afrika (1991)
Farvel til en prins – roman (1993)
VM i fotball 1994 – sakprosa (1994) (sammen med Dag Solstad)
Leve republikken (og Märtha Louises privatliv) – Artikkelsamling (1995)
Grønland på langs : G2 ekspedisjonen – Ekspedisjonsberetning (1997)
VM i fotball 1998 – sakprosa (1998) (sammen med Dag Solstad)
Aftensang i Alma Ata – kriminalroman (2003)
Høyt mot nord, langt mot sør : Reisebrev per satellitt fra Arktis og Antarktis – reisebrev (2006)
Havets velde – sjøfortellinger (2007)
Den siste krigsseileren – biografi (2007)
Brev fra de troende – e-bok (2008)
Snøfonnenes geograf – novellesamling (2010)
En krigsseilers dagbok – biografi (2010)
Mappa mi. En beretning om ulovlig politisk overvåking. Oktober forlag (2011)

Deckarfamiljens kameleontiska släktträd

Helgen för en vecka sen arrangerades två deckardagar, med besök av Svenska Deckarakademin, på Kristianstads stadsbibliotek. Inför deckardagarna skrev jag ihop följande krönika.

***

Hela 253 svenska deckare gavs ut i fjol, enligt Svenska Deckarakademins förteckning. Antalet till svenska översatta deckare nådde upp till 132. Åtminstone, bör tilläggas. Inga barn- och ungdomsdeckare är med och det brukar dessutom dyka upp fler titlar som får läggas till efterhand. (Jag vet ett par till som ska vara med!)

En närläsning av förteckningarna ger flera intressanta resultat att fundera över. Till att börja med: vilken otrolig mängd! Så många svenska deckare som gavs ut under 2017. Kan det vara svenskt rekord? Hör av mig till Deckarakademin och får svaret: 2017 var rekord både för den svenska och den översatta utgivningen.

Grebe husdjuretOckså intressant att se vilka förlag som dominerar eller snarare inte dominerar utgivningen: nämligen de största förlagen. Själv satte jag i slutet av förra året ihop en topplista över Sveriges just nu viktigaste deckarförlag – med följande resultat:

1) Modernista, 2) Lind & Co, 3) Bokfabriken, 4) Southside Stories och 5) Harper Crime. Först på femte plats kom alltså ett förlag som får räknas som större. Min bedömning omfattade både svenskt och översatt – men jag tog mindre hänsyn till antalet titlar och desto större till viljan att upptäcka nya författarskap och bedöma deckare efter litterär kvalitet, både som deckare (i synnerhet) och skönlitteratur (mer allmänt).

På min topplista finns även ett par bubblare: Polaris (danska Politikens svenska förlag) och lilla Absint Noir. Och dessutom en extra bubblare: egen- och så kallade hybridutgivningar. Många nya deckarförfattare i Sverige publicerar sig inte alls på något förlag utan bekostar utgivningen själva, antingen har de refuserats eller så vill de göra det själv.

Riel KådaMen ”hemmagjorda” deckare måste väl vara sämre? Svar: Nja. Det kan man = jag inte säkert avgöra. Vem klarar av att läsa och jämföra plus 253 titlar? Av de egenutgivna svenska deckare jag läste i fjol höll en dryg handfull minst lika hög klass som de förlagsutgivna (och tvärtom, för den delen).

En mer övergripande fråga gäller deckargenren och alla dess undergenrer. Deckarfamiljens släktträd växer sig större för varje år, nya grenar och kvistar tillkommer. Går det idag ens att använda benämningen deckare? Hur länge kan Svenska Deckarakademin heta D e c k a r akademin?

Krimi och krim säger man i Danmark respektive Norge. Bättre benämningar? Det tycker jag, för då inkluderas deckarträdets alla grenar och kvistar: mer traditionella deckare och mer nyskapande kriminalromaner, deckare som skriver sig ur genren och så kallade litterära romaner som skriver in sig.

Natt och dag 1793De titlar som Svenska Deckarakademin utsåg till 2017 års bästa deckare – i kategorierna svenskt, översatt och svensk debut – visar hur bred deckar- eller krimigenren har blivit.

Mest lik en deckare är Camilla Grebes ”Husdjuret”: en polisroman men också psykologisk thriller, kvinno- och landsbygdsroman. Minst lik en deckare – så lite att Deckarakademin känt sig nödd att förklara sitt val – är ”Kåda”, där danskan Ane Riel skildrar en familj vid sidan om samhället i en roman vid sidan om kriminalgenren. ”1793” av debutanten Niklas Natt och Dag är en historisk roman och eventuellt en deckare.

Allt fler historiska deckare publiceras i Sverige. De mörka och hårda deckarna har blivit ännu mörkare och hårdare, både internationellt och här, samtidigt som det sköljt upp en svensk våg med cozy crime och feelgood-deckare. Fast ska en svensk deckartrend utses så är det nog att läsarna inte kan vara säkra på vad som döljs bakom omslagen: deckare/krimi blir allt mer genreöverskridande och kameleontiska.

Berglund död och dagisDeckarakademin utsåg också Karl Berglunds avhandling ”Död och dagishämtningar. En kvantitativ analys av det tidiga 2000-talets svenska kriminallitteratur” till 2017 års fackbok. Det var givet, Berglund är en av de främsta deckarkännarna. Men det finns en uppgift i avhandlingen som tål att funderas på och faktiskt ifrågasättas.

Jag brukar hävda att deckare/kriminallitteratur är en termometer i tidens och samhällets rumpa. Att det är fullt möjligt att skriva romaner och poesi som enbart utspelar sig i författarens huvud men omöjligt att skriva deckare utan förankring i samhället. Berglund menar att svenska deckare inte alls är särskilt samhällskritiska.

Fast det beror väl på: vilka deckare som skärskådas och hur samhällskritik definieras. Om man kräver tydliga politiska budskap á la Sjöwall/Wahlöö så finns det få sådana deckarförfattare idag. Menar man, som jag, att deckare som speglar samtiden, från människors liv till politikens konsekvenser, också blir samhällskritiska, ja, politiska – då finns det desto fler.

Deckarförfattare från vänster till – de ökar nu – höger fortsätter att ta tempen på Sverige, både idag och historiskt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2018

Föräldrar och deras barn

Cara Hunter
Hemmets trygga vrå
Övers: Jan Risheden
(Louise Bäckelin förlag)

Debutanten Cara Hunter är en typisk brittisk deckarförfattare. Hon skriver spretigt.

hemmets-trygga-vraDels växlar det mellan kommissarie Adam Fawleys nerviga jag-berättande och författarens skildring av poliser och andra personer, dels blandas det in facebook-inlägg, tidningsnotiser, förhörsprotokoll och brev.

Rörigt, till att börja med. För Hunter lyckas faktiskt få ihop delarna till en sammanhållen och allt mer spännande deckarhistoria.

Daisy, 8 år, försvinner – spårlöst – under en trädgårdsfest. Först hennes pappa och sen också mamma blir misstänkta.

Följande fråga upprepas genom romanen: Hur tar föräldrar hand om sina barn, särskilt de barn som inte blev som föräldrarna hoppades?

Och håll i er! Det slutar i oväntad dur.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018