Trender i svenska deckare och annan krimi

1) Landsorts- och landsbygdsdeckare.

Inte många år sen som aspirerande deckarförfattare fick rådet av bokförlagen att skriva deckare med Stockholm som miljö. Deckaren sålde bättre då. Inte ens Göteborg eller Malmö dög. Idag kan detta verkar som en skröna.

För hur många deckare och annan krimi med snart hela Sveriges landsbygd som miljö har inte skrivits på senare år? Inte måste landsbygdsmiljön ha någon negativ inverkan på försäljningen heller. Det här är extra spännande, tycker jag, att den svenska deckarutgivningen täcker in allt större delar av  Sverige. Att snart varje liten ort fått sin deckarserie eller åtminstone en deckartitel.

Men de nya deckarförfattare som väljer att skriva landsorts- och landsbygdsdeckare gör det inte lätt för sig. Aldrig lätt att skriva deckare men att skriva en deckare i en mer, låt säga, sävlig landsbygdsmiljö är ännu svårare än att skriva deckare i den hetsiga storstaden. Det gäller att få kriminaliteten att bli trovärdig också på landsbygden, lyckas balansera gammalt mot nytt i så exakta proportioner som möjligt.

2) Mysdeckare, mjukkokt, cozy crime, feelgooddeckare, trivseldeckare…

Att också detta har blivit en trend – skriva deckare som är mjuka och mysiga – hänger kanske ihop med den kriminella landsbygdstrenden. Det kan tyckas lättare och mer passande också att skriva mjuka landsortsdeckare än att skriva noir och hårdkokt på landsbygden. Men stämmer det? Hur lätt är det förena mys och mord?

Deckarloggs redaktör. Foto: Birgitta Olsson

Själv tror jag att detta är den svåraste undergenre som finns bland deckare och annan krimi. Det måste vara en känsla av mys men det kriminella – oftast ju mord – måste också skildras på allvar. Går detta verkligen att förena? Hur ska mysdeckarförfattare lyckas? Eller en författare som vill skriva feelgood med crime?

Att skriva feelgood är svårt redan det. Också feelgood måste skrivas i anknytning till verkligheten men utan att känslan av feelgood tappas bort. Feelgood bör övergå till feel life i lagoma proportioner. Om författaren sen också ska lyckas föra in kriminalitet i sin feelgoodroman så krävs en oerhörd finkänslighet.

Att bara sätta sig och tänka att jag ska skriva en mysig deckare på landet nånstans, det tror jag är omöjligt. Jag tror att om en deckardebutant – eller en tuffare deckarförfattare som vill byta genre – ska lyckas inom feelgood med crime så måste landsbygdsfeelgooddeckaren kännas exakt rätt för författaren. Detta måste vara hens självklara genre – det ska inte ens vara ett val – om det ska bli lyckat.

3) Åter- och hemvändare.

Denna trend hänger ihop med de bägge föregående – nog mest på ont faktiskt. Många landsbygdsdeckare och av dem många av mjukare sort har en åter- eller hemvändare som huvudperson. Ibland kan det även vara en stadsperson som förirrar sig ut på landsbygden. Är det en tillfällighet att dessa återvändare och främlingar väljs till huvudpersoner? Det kan jag inte tro, kanske med- eller omedvetet gjort men ingen tillfällighet.

Alltför många hemvändardeckarförfattare verkar tro att det går att slarva när man skriver så här. Åter- och hemvändaren eller den ut på landet förvirrade stadsmänniskan känner ju inte bygden så väl och då behöver inte heller bygden skildras så väl och ingående. Deckarförfattaren klarar sig undan researchen så att säga. Men det är bara som författarna tror, det fungerar inte så.

Deckarförfattaren är inte eller sällan lika med huvudpersonen, författaren måste vara väl förtrogen med sin landsbygdsmiljö även om inte huvudpersonen är det. Annars blir inte skildringen av återkomsten till och/eller mötet med miljön trovärdig/t. Och miljön är A och O för en landsbygdsroman och -deckare.

Därmed är också den här lilla debattexten tillbaks till inledningen… En landsbygdsroman är inte en landsbygdsroman. En landsbygdsdeckare är inte en landsbygdsdeckare. En svensk landsbygd är inte som en annan svensk landsbygd. Varje ort och plats på den svenska landsbygden är sin ort och plats, har sin historia och är befolkad med sina människor som förhåller sig till platsens historia. Svensk landsbygd är olik.

Avrundning: Författarnamn och deckartitlar? Nej. Det var inte poängen med den här texten. Läs själva och ha det jag skrivit i huvet. Slarvar deckarförfattarna? Lyckas eller misslyckas de? Ja, om det inte är så att jag har fel i det jag skrev. Du kanske inte håller med utan tycker nåt annat?

Bengt Eriksson  

Deckarloggfredag med musik: Sånger för oss som faller

Franska Trion

Solhällan, Löderup

den 24/7

Är det möjligt att recensera och betygsätta en konsert med så mycket sorg och smärta? Men liksom all musik som är lika ärlig som sorglig vänder sig också Matti Ollikainens sånger ut och in och blir till lindring för publiken. Kanske till och med går att skriva att Franska Trion svängde?

Bäst: Ärligheten och modet att dikta och berätta som det är och våga spela som man vill. 

Sämre: Berätta gärna vad låtarna heter, om det inte bryter av stämningen för mycket?  

***

I flödet av ord framträder formuleringar som liksom  själva skriver ner sig i mitt block och sammanfattar  kvällen, stämningen och livet. ”Spela vanlig” är ett. ”Livet är en illusion” ett annat.

Matti Ollikainen (från Tornedalen och nu Göteborg) kommer in och inleder själv vid elpianot, som för att direkt visa vad som är grunden och hjärtat i Franska Trions musik: hans sånger, texter och röst. Han sätter stämningen innan Viktor Turegårds kontrabas och Christopher Cantillos trummor tillkommer en bit in i låten och musiken börjar svänga, om ordet passar.

Paus mitt i konserten, om ens detta ord är möjligt, men annars pågår kvällen i den stämning som lagts och fördjupas av varje låt och text. Fler formuleringar: ”Allting har sitt pris” och ”Himlen är oändligt grå”.  

Franska Trion med Matti Ollikainen, sång och piano, Viktor Turegård, kontrabas, och Christopher Cantillo, trummor, spelade sorgligt men svängigt på Solhällan. Foto: Blenda Automatique

Knappt en låt presenteras, publiken måste vara väl inlyssnad för att veta vilken av alla låtar – de är många – på Franska Trions album – också många – som spelas. Jag uppsnappar ”Harry Belafonte” (med visslingen!), ”Kakor”, ”1998”,  ”Minst en gång i livet”…

Men låttitlarna har mindre betydelse; det är berättelserna som Ollikainen framför med en röst lika smärtsam och brusten som orden, det är de som inte går att värja sig mot. Också en formulering: ”En sång för alla oss som faller fast vi gör så gott som vi kan.”

Konsert? Besök hos psykologen? Öppna dagsbokblad? Matti Ollikainen sjunger om sorg och smärta, i kärleken som i hela livet, med sorg och smärta. Publiken applåderar, men för mig tar det emot att applådera efter att han till exempel sjungit: ”En gång i livet måste du ha stått på Älvsborgsbron”…  

”Trasiga toner” heter hans samling med låttexter. Pianotonerna är lika brustna och trasiga som orden och rösten men så personliga att de blir geniala. Pianot har övervägande svarta toner och några få vita. Han må spela i både dur och moll men tonarterna är sorg och smärta.

Blues, jazz, boogie, pop och lite schlager i melodierna. Och så rock. Enligt formuleringen: ”Hur ska människan någonsin kunna bli fri? Jo, genom rock.” Han boogie woogar som Charlie Ramel, spelar i baktakt som Fats Domino och klirrar rock´n´roll på ljusa tangenter som Jerry Lee Lewis. 

Låtlistan som han kollar på ibland har han nog inte visat för medmusikerna. De ser förbryllade ut då Ollikainen spelar intron, men så ler basisten Turegård och växlar ögon med trummisen Castillo. Låten känns igen och de börjar spela ihop. Trion svänger tillsammans,

Jo, det svänger och blir en konsert. Det uppstår musik när bikten möter jazzsvänget. Det blir som en befrielse för, tror jag, både Matti Ollikainen och publiken.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggbäst juli 2021

Jørn Lier Horst / Thomas Enger 

Slagsida

Blix och Ramm  (del 3)

(W&W)

En polis och kollega till Alexander Blix mördas. Fallet har  kopplingar till honom personligen eftersom hans dotter blir vittne till mordet. Är hon mördarens nästa offer? Journalisten Emma Ramm tar på sig uppgiften att bevaka dottern. Jag gillar när författare hittar nya grepp för att förmedla sin historia. Författarduon har skapat ett scenario där vi får följa en internutredning mot Alexander Blix samtidigt som fallet nystas upp. Snyggt, smart och spännande. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Johan Nilsson

Jubelår

(Offside Press/

Bokfabriken)

”Jubelår” är både en fotbolls- och polisroman; dessutom och framför allt en roman om människor och deras liv, i och kring fotbollen. Samt en deckare som skrivits av en författare. Den distinktionen syftar på att författaren, som må vara deckardebutant men tidigare skrivit skönlitterära romaner, åstadkommer mycket mer än att skapa typisk deckarspänning. Johan Nilsson skriver och berättar väl. Han kan teckna och fördjupa både miljöer och personer, förmedla en berättelse så den verkligen blir en berättelse.

Marie Hermanson

Pestön

(Albert Bonniers)

Här återkommer polisen Nils Gunnarsson, nu överkonstapel, och Ellen Grönblad, men inte längre (volontär)journalist. Stan är fortfarande Göteborg, tiden har blivit 1925. Och det är autentiskt, miljön känns högst verklig.  En lugn berättelse, på ytan. Under vibrerar händelser, stämningar, känslor. Det börjar dramatiskt med att en underlig pojke kommer till Gunnarsson på polisstationen. Pojken är är ivrig, ska ha med sig polisen. Han går före till en eka i Östra Hamnkanalen och ror med Gunnarsson under kanalens broar och in på Säveån, allt långt bort.

Tina Frennstedt

Skärseld /

Cold case

(Forum)

Polisen Tess Hjalmarsson har köpt ett hus i Gislövshammar. (Förresten samma fiskeläger som i Anders de la Mottes och Måns Nilssons Österlen-deckare!) Och jag är genast där eller här – på Österlen. Cold case-fallet gäller ännu en ung kvinna, dessutom härjar en mordbrännare i Sydostskåne. Den ena orten efter den andra nämns och inte bara räknas upp utan varje plats känns riktig och exakt. De människor som bor i boken, de bor också där i verkligheten. Djupast ner i Österlens jord finns noir. Om inte detta mörker gävs fram blir det inte Österlen, då blir det ingen Österlendeckare.  Frennstedt vet det, så det gör hon. 

Mattias Edvardsson

En familjetragedi

(Forum)

Jag erkänner att felet nog var mitt – eller kanske delat? Jag har inte förmått att läsa och ta till mig och Edvardsson skriver allt bättre så det blir lättare för mig att ta till mig. Det handlar om relationsspänning: inom familjen, bland kvarterets grannar eller – i ”En familjetragedi” med Lund som miljö – mellan olika människor som relaterar mer eller mindre men allt mer till varann. Det tog några romaner för mig att inse hur skicklig Mattias Edvardsson är på att låta det obehagliga smyga på, mer och mer, undan för undan, och bli verkligt (eller tvärtom, få verkligheten att bli allt mer obehaglig). I och med ”En familjetragedi” skriver han som bäst, hittills.

Den hårdkokta tyskan från Hamburg

Doris Gercke

Land: Tyskland

Genre: Hårdkokta deckare,

kvinnodeckare

Hennes berättelser är korta, romanerna tunna. Hon utelämnar lika mycket som hon berättar. Frågan är om det inte händer mest mellan kapitlen.

Varje kapitel är som ett kåseri eller flanörsreportage: kort, personligt, upplevelserikt, känslofullt, stämningsinsugande. Ett snabbt nedslag på en plats, i en händelse – så ett hopp, ett vakuum, som också är fullt med händelser, människor, tankar och minnen. Men allt det här, det hoppar hon över, det skriver hon inte om. I nästa kapitel har berättelsen landat på en annan plats, i en annan händelse.

Så egentligen skriver hon innehållsrika, riktigt tjocka deckarromaner. Hon författar på en sparsam prosa, men hennes sparsmakade meningar och ord är så intresseväckande att det hon väljer att inte berätta blir händelserika extrakapitel i läsarens fantasi.

Doris Gercke. Foto: Sven Teschke. Wikipedia/Creative Commons.

Den tyska författarinnan Doris Gercke påminner om sina ”systrar” i den kvinnliga deckarvågen: amerikanskorna Sara Paretsky, Sue Grafton och Marcia Muller, engelskan Liza Cody m fl.

Men Gerckes kvinnliga privatdetektiv är äldre: drygt 50 år, kort grått hår och något överviktig, skild, inga barn. Bella Block, som hon heter, är också desillusionerad på gränsen till cynisk. Kanske kommer de amerikanska och engelska privatsnokorna att vara lika cyniska, när de blir äldre?

I Gerckes första deckare, Du skrattade, du ska dö (1991), är den blivande privatdetektiven Bella Block fortfarande polis. Men hon slutar som polis. Hon står inte ut.

Inte minst var det de manliga poliserna – ”den manliga struntviktigheten”, karriärismen, manschauvinismen – som hon inte kunde stå ut med. Fast män har hon ingenting emot, då och då, kortare perioder. Och Bella tar gärna ett glas eller två eller flera.

För sej själv och läsaren deklamerar hon ibland någon dikt av sin utomäktenskaplige farfar – den ryske poeten Alexandr Blok (som hans namn brukar stavas på svenska). Farfar Blocks dikter ledsagar Bella genom livet.

Av Gerckes romaner är Kärleken, staden och döden (1992) och Vad angår det dig, Bella Block? (1993) mina favoriter. Anledning: de är bäst för att de är ruskigast och därför sannast.

Bägge har storstaden Hamburg som miljö: de kvarter av stan där det handlas med kärlek och narkotika respektive ett förortsområde med invandrare, mammor med barnvagnar, pappor som kommer hem från jobbet och sätter sej framför TV-n, barn med minimal – om någon – framtid…

Doris Gerckes prosa är hård som staden och livet för människorna i dessa delar av staden. Hon författar kriminella prosadikter från gator och rännstenar, höghus och köpcentrum.

I romanen Vad angår det dig, Bella Block? är Bella mer cynisk än någonsin, nästan hjärtlös. Hon vill inte veta vad som händer, inte bry sej, inte engagera sej. Nej, hon har slutat blanda sej i polisaffärer, tar inga uppdrag. Nu är hon också före detta privatdektiv.

Ändå kan Bella inte låta bli att engagera sej, bry sej om. Hennes cynism har ett syskon som heter uppgivenhet men också ett par syskon som heter medkänsla och vrede.

Vad berättelsen handlar om avslöjas redan på omslaget: ”Manuela, en skolflicka, utnyttjas av äldre män för pengar”. Stryk namnet Bella Block i titeln och skriv ditt eget namn istället: Vad angår det dig, Bengt Eriksson? Om just detta – vårt personliga ansvar, ditt och mitt – handlar Gerckes deckarroman.

Ibland – som i Moskva, min älskade (1991), Vad betyder din lycka och min? (1995) och Djingis Khans dotter (1999) – reser Bella iväg från hemstaden Hamburg och betraktar istället omvärlden med sina på samma gång trötta och cyniska, nyfikna och medkännande ögon. Hon noterar den nyrika ryska maffian, svarta börs- och kvinnohandeln (i Moskva), fattigdomen, längtan efter arbete och allt vad livet i väst kan erbjuda (vid ett besök i en stad i f d DDR), ett samhälle i upplösning och nazismen som sticker upp trynet igen (i Ukraina) m m.

Inga sagor mer (1996) ingår inte i serien om Bella Block utan är en fristående roman som utspelar sej i en alltför nära framtid då det främlingsfientliga partiet Etnocentristerna vunnit valet i Tyskland.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, 2002

***

Titlar på svenska:

Du skrattade, du ska dö. 1991.

Moskva, min älskade. 1991.  

Kärleken, staden och döden. 1992.

En vacker liten ö i havet. 1992.

Vad angår det dig, Bella Block? 1993.

Vad betyder din död och min. 1995.

Dödsäsong. 1996.

Inga sagor mer. 1996.

På liv och död. 1997.

Djingis Khans dotter. 1999.

Kvinnan från havet. 2002.   

Livets dissonanta klanger

Kjell Westö

Tritonus

(Albert Bonniers;

finns som pappers-,

e- och ljudbok)

Vad är en tritonus? Ja, det fick jag ju slå upp (Tänkte än en gång på Alf Henrikson: ”Att slå upp, sa gubbfan, är alltid det bästa. Han var inte längre så ung att han visstemesta.”)

Så vad? Jo ett tonintervall och då mellan tre toner. Det hela har en dissonant klang och låter tydligen lite kärvt och ogästvänligt för örat och har av det skälet kallats för ”Djävulen i musiken”. Det används, lär jag mig, inte bara i den klassiska musiken utan också en hel del i populärmusiken. Då vet vi.

Märks då detta i Kjell Westös bok ”Tritonus”? Ja kanske för den känsliga läsaren med ett känsligt öra. Men inte mer i den boken, föreställer jag mig, än i andra bra böcker som beskriver relationer, hur vi hanterar olikheter oss emellan eller – om man så vill – förhållandet mellan harmoni och dissonans generellt och/eller specifikt.

Menar jag nog. Därmed också sagt att ”Tritonus” är en bra bok.

Nå. Men vad om ”Tritonus”? Vi läser om främst två ensamma själar. Två män som i olika grad är besjälade av musiken och dess stärkande möjligheter. Den ene är en stor och erkänd musiker och dirigent, den andra en psykolog och amatörmusiker.

Mellan dessa utvecklas efterhand en märklig närhet eller kanske rent av vänskap. Över dem båda vilar ett mörker som möjligen kan lätta när de båda öppnar upp för denna ömsesidiga vänskap. Vem vet. Westö kanske.

Men denna vänskap är bokens motor och som driver storyn framåt. Båda saknar en älskad kvinna. Båda saknar en uppgift som man upplever som meningsfull och viktig. Båda har mötts av – och kanske nötts ner av – ständiga besvikelser. Båda är nära en bristningsgräns.

Så möts då dessa två på en ö i den finländska skärgården där musikern – han heter Thomas Brander – har låtit bygga ett som det beskrivs i boken närmast sanslöst grandiost hus och den där bosatta psykologen/amatörmusikern – han heter Reidar Lindell.

Båda har alltså ett bagage att bära. Båda har i livet mött besvikelser och nederlag, men båda har väl rest sig om än med en något mer böjd rygg än tidigare. Men än försonas de med sitt öde. Fortfarande står de upprätt.

Fortfarande kan de se mot horisonten med en någorlunda skarp syn och rimlig grad av förhoppning. Men hur länge? Ja det blir väl den fråga som hänger kvar efter läsningen. Men också i vilken grad det kan gälla dig och mig. Hur länge dröjer det till att vår egen blick mot horisonten ersätts av att vi skumögt tittar ner mot våra slitna skosulor.

Länge än, länge än. Men en gång. Ja, fy fan. Men ”Tritonus ”då?

Jag vill gärna ge den fyra stars av fem i betyg för den sammansatta, vackra, vemodiga och gripande storyn, gestaltningen av de olika människor som vi möter, inte minst språkbehandlingen men också beskrivningen av olika och varierande musikstilar och musikstycken som av och till vävs in i storyn.

Men också för att Westö på ett trovärdigt sätt lyckats få med både me-too och den pågående pestsmittan i boken.

Kenneth Olausson, gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Kriminellt i Hollywood

Joseph Wambaugh

Brottsplats Hollywood

Övers: Mats Olsson

(Ordupplaget)

Den amerikanske Los Angeles-polisen och kriminalförfattaren Joseph Wambaugh var en av mina favoriter på 80-talet. Han skrev flera, både spännande och trovärdiga polisromaner – t ex ”Korgossarna” och ”Brottsplats Los Angeles” – som är värda att kolla upp på biblioteket.

Nu har Wambaugh, efter nära 20 års paus, återkommit med en ny Los Angeles-serie.

Den första titeln, ”Hollywood Station”, är en kollektiv polis- och brottsroman som McBain och Sjöwall/Wahlöö hade varit stolta över om de skrivit.

Wambaugh skildrar polisdistriktet Hollywood och övriga Los Angeles, själva staden är huvudperson. Han byter perspektiv, följer både olika poliser och kriminella, mest av mindre sort. Alla beskrivs som – nej, de blir – nej, de är – människor som på egna taffliga sätt försöker hantera sina liv.

Ingen är någon hjälte, vissa klarar livet sämre och andra bättre. Det gäller både de småkriminella och poliserna.

Och hur går det för dem, de mer lyckosamma, vinner de i livets slutliga lopp? Ja, kanske ändå. För i vänskapen mellan den äldre kvinnan Mabel och den yngre Olive finns något slags hopp, även om också det bygger på kriminalitet.

Joseph Wambaugh hoppar mellan så många människor att romanen länge verkar vara en kriminell nummerrevy. Men så – till sist – får han ihop alla trådarna till en och samma historia.

Det är mästerligt gjort.

Fast jag har en smärre invändning också, mot översättningen. Men det är egentligen fräckt. Mats Olsson, som översatt, har verkligen ansträngt sig för att få den wambaughska gatuamerikanskan att fungera också på en svensk kriminalromansida.

Det är inte lätt. Fast det går allt bättre ju längre in i romanen han – och jag – kommer. Kanske är det t o m omöjligt? Vissa amerikanska romaner kan och ska därför inte översättas?

Jag vet inte, för samtidigt gläds jag ju åt att Joseph Wambaugh åter finns på svenska och förhoppningsvis upptäcks av fler svenska deckarläsare.

Bengt Eriksson

Ungefär så här i Ystads Allehanda 2009

Deckarloggfredag med musik: Lasse Stefanz på Kulla

Festplatsen Kulla på Österlen, strax utanför Södra Rörum, håller stängt i sommar också. Det är tråkigt.

Det var det ena. Det andra är att det uppstod (för vilken gång i ordningen tro?) en smärre diskussion på Facebook om dansband i allmänhet och den här gången i synnerhet om Lasse Stefanz.

Hur diskussionen gick är lätt att ana. Så eller nästan så tyckte jag också en gång, då jag var fördomsfull = okunnig om dansband. Sen lyssnade jag och upptäckte att det går inte att generalisera, det gör det sällan men det går absolut inte när det handlar om dansband.

Man behöver inte gilla dansbanden, fast det är svårt att ogilla dem rakt över om man verkligen lyssnar. Svenska dansband låter nämligen på olika sätt. Den enda likheten är egentligen att de spelar upp till dans. Men dans handlar om musikens funktion, dansa kan man göra till alla möjliga sorters musik.

Det är inte heller så att de låtar som dansband spelar upp till dans med genomgående har blaha-texter. Tvärtom, vågar jag påstå. Dessutom hade dansbandstexterna börjat förändras och blivit allt mer sorgliga när jag skrev följande artikel. Sorgliga? På dansbanan? Där det ska dansas och vara glatt? Ja, faktiskt.

Ja, du får läsa! Bara en sak till innan dess. Lasse Stefanz, som alltså diskuterades på Facebook, har störst likhet med en artist som sällan eller aldrig räknas till dansbandsgenren, nämligen Nisse Hellberg. Nisse Hellberg? Men Nisse är ju en rock- och ibland numera också lite av countryartist? Yepp. Och Lasse Stefanz är ett rock- och countryband som fortsätter att spela upp till dans.

Efter artikeln finns också en länk till min spellista med Lasse Stefanz, om du vill och vågar lyssna.

***

Det hände i våras. Thomas Deutgen, dansbandstok och programledare för radioprogrammet P4 Dans, ville skoja med mig. Han hade de nya albumen med Nisse Hellberg och Lasse Stefanz i datorn och växlade – snabbt! – från en låt med den ena till en låt med den andra. Det lät mer än snarlikt. När det sjöngs så kände jag förstås igen Nisse Hellberg respektive Olle Jönsson, sångare i Lasse Stefanz. Men i instrumentala partier?

På bägge spelas country, rock och boogie.  Ändå klassas ett album som riktig rockmusik, medan det andra ju är sån där dansbandsmusik (= musikalisk kiosklitteratur). Men vilken var vilken? Varför hade jag så svårt att höra skillnaden? Kanske inte är någon större skillnad, annat än i mytologin, i mina (och dina?) fördomar…

I sommar har Lasse Stefanz-albumen ”Röd Chevrolet” (2004), ”Pickup-58”(2006), ”Vagabond” (2007) och ”Rallarsväng” (2008) samt dubbelsamlingen ”40 ljuva år!” snurrat i bilens CD-spelare. Musiken blir allt tuffare, år för år och skiva för skiva. På det nya albumet har just Nisse Hellberg bidragit med ett par låtar. Så nu kan det vara dags att avmytologisera några fler fördomar om dansband.

Det finns ingen dansbandsmusik, i betydelsen att dansband skulle spela en viss sorts musik. Bara att lyssna på några skivor med Lasse Stefanz räcker för att konstatera det: en blandning av lugna och snabba låtar, schlager, country och rock´n´roll, nyskrivet på svenska och amerikanska covers.

Danbandet Lasse Stefanz (från vänster): Anders Pettersson, Gunnar Nilsson, Lasse Sigfridsson, Hasse Sigfridsson, Christer Ericsson och Olle Jönsson. Foto: Birgitta Olsson

Vad som krävs är att det måste gå att dansa till låtarna: bugg eller dansbandsfoxtrot, lekfullt och nära intill. Men det är ändå fel att det skulle vara bruksmusik att dansa till men aldrig lyssna på – att texterna saknar betydelse, deras enda funktion är att vara ord som kan sjungas.

Jag åker till Kulla festplats på Österlen för att fortsätta mina studier på dansbanan. Kvällens dansband är Lasse Stefanz. ”Förut tyckte jag inte texterna var viktiga”, säger Olle Jönsson. ”Men jag har ändrat mig. Numera, när det skickas nya låtar, läser jag alltid texterna mycket noga.”

Har inte låttexterna förändrats också? Allt oftare verkar de handla om kärlek som tagit slut, om människors ensamhet.” Tårar från himlen”, ”Ta den tid du behöver”, ”Innan allt är för sent” och ”När skuggorna faller” är bara några låtar med grundstämning sorg (och lite hopp). Kan det spegla en förändring i samhället, i människors liv? ”Det kanske är mig som texterna speglar”, säger Olle Jönsson. ”Kärleken är inte alltid så lätt.”

En sista myt handlar om publiken, i singular. Det stämmer inte heller att dansbanden skulle ha sin egen, särskilda publik. Lasse Stefanz förra album, ”Vagabond”, har sålt över 100 000 exemplar! Det måste bero på att dansband har en äldre publik som inte fildelar utan fortfarande köper skivor. Trodde jag, tills jag upptäckte att också Lasse Stefanz-skivorna kan laddas ner olagligt via Pirate Bay.

På Kulla festplats finns alla åldrar och sorter: från nyfödda och så långt upp man kan gå, stå och dansa, en möhippa, någon MC-klubb, sommar-08:or och lokalbefolkning, precis-nedanför-rumpan-tajta klänningar, kavajer och byxor, jeans och t-tröjor.

Lasse Stefanz ser ut som sin publik: mest jeans, någon i kortbrallor, en brunbränd och en solskygg. Sångaren Olle Jönsson har en gul t-tröja med papegojor och på armen anas en tatuering med de inledande tonerna ur ”De sista ljuva åren” (dansbandets största hit). De byter om till Waylon Jennings-svarta cowboykläder och går upp på scenen. Någon takt in i första låten, ”Blueberry Hill”, är banan full med dansande.

Bengt Eriksson

Tryckt i LO-Tidningen 2008

Rätt igenom spännande rättegångsthriller

Michael Connelly

Oskuldens lag

Övers: Patrik Hammarsten

(Norstedts)

Michael Connelly skriver på högsta nivå i sin nya rättegångsthriller. Helt suveränt!

Advokaten Mickey Haller stoppas av polisen som öppnar bakluckan på hans Lincoln och hittar ett lik. Haller anklagas för mord och placeras i en fängelsecell.

Så börjar rättegångsthrillern ”Oskuldens lag”. Titeln syftar på att det inte bara gäller att bli frikänd utan också, särskilt som åtalad advokat, kunna bevisa att man är oskyldig.

Rakt igenom spännande, trots att nästan varje sida utspelar sig i en rättssal. Som Perry Mason idag och på riktigt.

Otroligt så kunnig författaren Connelly, fast han har ju förstås varit kriminalreporter, verkar vara om rättegångsprocedurer, om åklagarens, domarens, Los Angeles-polisens och FBI:s arbete.

Mickey Haller har en stab utredare, bland dem sin halvbror, före detta polisen Harry Bosch, som försöker hitta den verkliga mördaren.

Med små, återkommande observationer skildrar Michael Connelly dessutom hur coronaviruset kommer till USA.

Som jag inledde: Suveränt gjort!   

Bengt Eriksson        

Publicerat i Gota Medias tidningar

Ännu en av årets kriminella återvändare

Gertrud Hellbrand

Dragoner

(HarperCollins)

Titeln syftar på målningen ”Skånska dragoner rida till bad”. En mindre kopia av den finns på hästgården i Östergötland kring vilken Gertrud Hellbrands debutdeckare utspelar sig.

Hon har gett ut flera tidigare romaner. Det framgår av deckaren ”Dragoner”.

Hellbrand kan skriva och berätta, särskilt bra är hon på att teckna personporträtt. Samtliga beskrivs, ord för ord, mening för mening, så de blir levande människor.

Mira Westman återvänder till barndomsbyn Hedsbro för att sköta om morfars stuga. Han föll och slog ihjäl sig. (Och eftersom det här är en deckare, så…)

Nu har stallpojken Ville, hennes syssling, försvunnit. Varför? Vad hände? Mira återser också ungdomskärleken Adam.

”Skånska dragoner rida till bad”, målad av Oscar Matthiesen. Originalet finns på Ystads Militär Historiska Museum.

problem är det kriminella. Dramatiken och spänningen. Det går alltför långsamt och händer för lite.

”Dragoner” blir inte mer än som en upptakt – ja, ett förord – till de kommande titlarna i ”Östgötasviten”.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Den sista måltiden och andra kulinariska mord

Diane Mott Davidson

Land: USA

Genre: småstadsdeckare,

matdeckare,

kvinnodeckare

Bara några av recepten: Goldilocks gourmetspenatsoppa, Julians ostcanneloni, Hoisinkalkon med pinjenötter på salladsblad, Chili Relleno Tarta, Schulz guacamolesallad, Irländskt sodabröd, Lyxig jordgubbspaj, Häftiga plättar, Montessorimuffins, Chokladdoppade biscotti, Happy End-kaka, Goldys drömkaka… Mums.

Nej, försök inte läsa Diane Mott Davidson ”matdeckare” utan att ha åtminstone en liten smörgås (eller två) och en kopp té (eller en hel kanna) inom armlängds avstånd. Det går bara inte.

I alla fall blir jag så hungrig av all den här maten – inte minst de läckra efterrätterna – som tillagas och serveras i Davidsons deckare. Mums, som sagt.

För recepten och tillagningen svarar Davidsons huvudperson och hjältinna: Gertrude som hon är döpt till, Goldy som hon hellre kallar sej. Goldy Bears cateringfirma, ”Goldilocks Catering Med Mat Som Passar Perfekt”, lagar och serverar mat vid olika tillställningar – offentliga och privata – i den lilla staden Aspen Meadow någonstans bland bergen och skogarna i Colorado.

Hon är också ensamstående mamma med en son i skolåldern. Det var när hon skilde sej från ”Kräket”, så kallas han i böckerna, som Goldy startade sin cateringfirma.

Sonens pappa och Goldys före detta make är läkare men också en brutal man som misshandlade henne och fortsätter att förfölja henne efter skilsmässan. Nu har Goldy istället inlett ett lite tafatt förhållande – från bägge parter – med böckernas kriminalinspektör, Tom Schultz.

Diane Mott Davidsons deckarromaner kan karaktäriseras både som småstads- och matdeckare, men främst är de kvinnodeckare. Davidson författar kvinnoromaner. Nog måste många skilda, ensamstående mammor – också i Sverige – kunna identifiera sej med Davidsons porträtt av den ensamstående mamman och yrkeskvinnan Goldy Bear?

Det förtjänar att påpekas att Goldy och författarinnan, vilka inte snålar på grädde och kalorier i de inledande romanerna, kommer på magrare tankar i den fjärde boken, ”Osminkad död(1996). Alla recept i den här boken, bl a fettsnål fettuccine och dito kycklingbuljong, ”innehåller mindre än 30 procent fett”, påpekar Diane Mott Davidson.

Inte i Sverige men i hemlandet USA fortsätter Goldy att laga mat och lösa deckargåtor. Diane Mott Davidsen har publicerat sammanlagt elva böcker, senast ”Chopping Spree (2002), om sin kulinariska hjältinna.  

Om du, liksom jag, njuter av kombinationen mat och deckare så kan jag också rekommendera Michael Bonds böcker om Monsieur Pamplemousse, hemlig provsmakaragent för matbibeln Le Guide. En enda av Bonds matdeckare har översatt till svenska, ”Monsieur Pamplemousse (1985). Många fler kan läsas på engelska.

Diane Mott Davidson.

Också Cathie John (pseudonym för John och Cathie Celestri), ”Add One Dead Critic” (1997) m fl, och Jerrilyn Farmer, ”Sympathy for the Devil” (1998) m fl, har deckarhjältinnor som arbetar inom cateringbranschen: Kate Cavanaugh som återfinns i Cincinatti, Ohio respektive Madeline Bean som lagar mat åt Hollywoods stjärnor.

”Murder on the Menue Volume 1” (1991), ”Murder on the Menue Volume II” (1991) och ”Murder by the Glass” (1994) innehåller matdeckarnoveller av bl a Agatha Christie, P.D. James och Ruth Rendell.

I boken ”Mord & Mat” med undertiteln ”Till bords med Johan Kristian Homan” (1994) har Jan Mårtenson samlat några av de recept till maträtter som ätits i den långa serien deckare – hittills trettio titlar! – om antikvitetshandlaren Homan.

”Madame Maigrets receptbok” (1994) innehåller, precis som titeln säger, recept till franska maträtter som Louise Maigret serverat sin  kommissarie (och även mat som han ätit ute).

Och i ”Food to Die For: Secrets from Kay Scarpetta’s Kitchen” (2001, inte översatt till svenska) av Marlene Brown och Patricia Daniels Cornwell finns recept till 28 rätter som rättsobducenten och hennes kolleger äter i Scarpetta-böckerna. Dessutom får man reda på vad Scarpetta brukar ha hemma i kylskåpet.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven 2002

***

Diana Mott Davidson

i svensk översättning

Stängt på grund av mordförsök (1991)

Med mord på menyn (1992)

Kryddat med mord (1994)

Osminkad död (1996)

***

Hela serien på engelska

Catering to Nobody (1990)

Dying for Chocolate (1993)

The Cereal Murders (1994)

The Last Suppers (1995)

Killer Pancake (1996)

The Main Corpse (1997)

The Grilling Season (1998)

Prime Cut (2000)

Tough Cookie (2001)

Sticks and Scones (2002)

Chopping Spree (2003)

Double Shot (2005)

Dark Tort (2007)

Sweet Revenge (2008)

Fatally Flaky (2009)

Crunch Time (2011)

The Whole Enchilada (2013)

***

Mat- och receptbokbok:

Goldy’s Kitchen Cookbook:

Cooking, Writing, Family, Life (2015)

PS. Det lär ska finnas ytterligare en titel i Goldy-matdeckarserien – den artonde titeln – men jag kan inte spåra upp den. Någon som vet bättre?

PPS. Samtliga svenska utgivningar är totalt utgångna, vilket betyder att de inte heller finns i pocket eller som e- och ljudböcker. Trist. Tror de skulle kunna bli mycket bra ljudböcker.

De svenska böckerna får alltså jagas på antikvariat (misstänker att många – de flesta? – bibliotek också rensat ut dem. Originalböckerna (på engelska) finns däremot både i pocket och som ljudböcker (även på svenska strömningstjänster).