Poliserna i indianernas land

Det var många Deckarloggläsare som uttryckte sin förtjusning över att ha blivit påminda när Björn Horgby som gästskribent på Deckarlogg i förra veckan tipsade på amerikanen Tony Hillermans ”antropologiska” deckare eller amerikanska indiandeckare.

Hillermans polisromaner utspelar sig i Navajoland, detta stora indianreservat som sträcker sig genom i New Mexico, Arizona och Utah.

Deckarloggredaktören blev själv påmind, för det var ett tag sen nu som jag läste Hillerman. Det står typ 80 centimeter deckare av honom i min bokhylla.

Och så presenterade jag ju Tony Hillerman lite mer utförligt i andra utgåvan av boken ”Deckarhyllan” (tyvärr slutsåld sen länge, vill ni läsa hela boken så anlita antikvariat eller bibliotek).

Så här jag skrev i alla fall om Hillerman i boken.


Tony Hillerman (1925-2008)

Land: USA

Genre: polisromaner, indiandeckare

Hillermans deckarmiljö kan beskrivas med ett ord: öken.

Hans två poliser, Joe Leaphorn och Jim Chee, arbetar i ett polisdistrikt som är raka motsatsen till Isolas 87:e distrikt. De jagar inte förbrytare på nattliga barer och riskerar inte att bli nerslagna eller skjutna i mörka gränder. Då är chansen/risken större att stöta ihop med Kokopelli, den flöjtspelande fruktbarhetsguden.

Joe Leaphorn och Jim Chee är anställda vid navajopolisen. Deras polisdistrikt heter Navajoland, det stora navajoreservatet som sträcker sej över nordvästra New Mexico, Arizona och sydöstra Utah. 140 000 navajoindianer bor på ett område stort som Svealand utom Värmland (65 000 km2); det mesta är just öken. Till navajolandet gränsar också andra indianreservat: hopi, zuni m fl.

Poliserna Leaphorn och Chee är navajoindianer men mycket olika; som människor, poliser och indianer. Leaphorn, med graderna löjtnant och biträdande kommissarie, är den äldre, både som människa och romanperson. Han introducerades redan på 70-talet, i romanen Välsignelsens väg (i Sverige publicerad långt i efterhand, 1998). Löjtnant Chee, som är yngre, tillkom på 80-talet. Först uppträdde de var för sej, i de senare böckerna arbetar de tillsammans.

Tony Hillerman. Foto från Harper Collins.

Leaphorn tar inte avstånd från navajokulturen, men han är tvivlande. Han lever mitt emellan det amerikanska och det indianska samhället. Chee, däremot, är troende. Åtminstone vill han tro på och leva enligt navajotraditionen. Chee övar för att kunna bli ”hataali” eller ”hatathali” (en religiös sångare och ceremoniledare).

Löjtnant Chee försöker också jaga förbrytare som en navajo: långsamt och eftertänksamt. Citat från romanen Odjuret (1992): ”Var sak har sin tid. Han skulle tänka mer på det senare.”

Temat som upprepas i Hillermans indiandeckare är – i stigande grad – mötet, motsättningen och konfrontationen mellan det indianska och det amerikanska: navajoindianernas uråldriga kultur och det moderna västerländska samhället, navajoreligionen och kristendomen.

Det kan, som i romanen Tidstjuven (1989), handla om tjuvar som gräver upp gravar, stör de dödas ”chindi” (andar) och plundrar gravarna på krukor.

Men de stjäl så mycket mer än krukor. Samtidigt som de stjäl krukor, stjäl de en bit tid, så att det uppstår en lucka i den indianska tideräkningen. Tidstjuven handlar om två sorters tidstjuvar: de lagliga, som kallas antropologer, och de olagliga, som tjänar pengar på att sälja gamla indiankrukor till samlare.

I Talande guden (1990) anländer ett expresspaket till Smithsonian Museum i Washington. Adressaten är en forskare i indiankultur. Paketet innehåller hennes nyuppgrävda farföräldrars benknotor.

FBI utfärdar en arresteringsorder på avsändaren, Henry Highhawk, som befinner sej i navajoreservatet. Jim Chee får i uppdrag att arrestera honom.

Men varför blir det ett sånt ståhej? Skeletten är ju exempel på, som Henry Highhawk påpekar, ”äkta vita anglosaxiska folktyper”. Varför skulle inte ben från vita amerikaner kunna ställas ut på Smithsonian Museum? Där finns ju tusentals ben från de amerikanska urinvånarna – indianerna!

Krocken mellan det indianska och det amerikanska illustreras också med den sorgsna kärlekshistorien mellan Jim Chee och lärarinnan Mary Landon. Hon är ”belagaana” (navajoordet för vit amerikan). Hon älskar honom och han älskar henne. Men hon kan inte tänka sej att bo på navajoreservatet och han kan inte tänka sej att bo någon annanstans.

Det är mycket sorgligt.

I Odjuret (1992) förälskar sej Jim Chee istället i Janet Pete, navajo liksom han. Fast bara till hälften och det finns också fler skillnader mellan dem. ”Jag kommer direkt från fårhagarna”, tänker Chee, ”och hon är en tjusig stadstjej.” Janet har gått på universitet och är advokat, innan hon började arbeta åt navajonationen var hon anställd på en byrå i Washington.

Observera att den första titeln på boklistan, Flugan på väggen (1975), inte är en av Tony Hillermans indiandeckare utan en politisk thriller med en journalist som huvudperson. Den deckarläsare, som blir så förtjust i Hillermans indiandeckare att hon/han vill läsa allihop, bör också observera att i Sverige har böckerna publicerats i viss oordning. Seriens två första titlar, Välsignelsens väg och Dans med de döda, återfinns längre fram i den svenska utgivningen.

I USA har Tony Hillermans böcker blivit så populära att ett förlag sammanställt Tony Hillerman´s Indian Country Map & Guide, alltså en karta och guide till platserna i hans indiandeckare.

Succén för Hillermans indiandeckare har också inspirerat en rad andra amerikanska författare att börja skriva deckare med indianska problemlösare och/eller i indianska miljöer: Jean Hager, Ravenmocker (1992), Dana Stabenow, A Cold Day for Murder (1992), Jake Page, The Stolen Gods (1993), Gabriel Du Pre, Coyote Wind (1994), James D. Doss, The Shaman Sings (1994), Thomas Perry, Vanishing Act (1995), Mary Oakley Medawar, Death at Rainy Mountain (1996), m fl. (De nämnda titlarna är den första i respektive författares indianserie.)

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2002

————————————————–

På nätet:

The Tony Hillerman Portal

Översatta titlar:

Flugan på väggen (1975)

Kvinnan som lyssnade (1979)

Tidstjuven (1989).

Talande guden (1990)

Coyote väntar (1991)

Mörka vinden (1991)

Odjuret (1992)

Dans med de döda (1993)

Presidentens stav (1995)

Välsignelsens väg (1996)

På fall (1998)

Jaga grävling (1999)

Natten sång (2002)

Skelettmannen (2004)

Digitala böcker och tryckta böcker, den nya ordningen inom bokutgivning

Deckarlogg debatterar ju då och då författandet och förlagsbranschen, med egna och även andras inlägg. Detta är ett gästinlägg från ljudboksförläggaren Mattias Boström om vad det ökade intresset för ljudböcker kan få såväl förlag som författare att ta vägen i framtiden.

Ska den gamla ordningen inom förlagsbranschen ersättas av en ny? Och är det i så fall på gott eller ont…

———————————————-

Efter mina drygt tio månader som ljudboksförläggare (på Bokförlaget Lind & Co) börjar jag mer och mer upptäcka hur den digitala boken faktiskt kan användas. När jag säger digital bok menar jag både ljudbok och ebok, för även om ljudboken dominerar det digitala så når eböckerna mängder av läsare och är goda motsvarigheter till vanliga tryckta böcker.

Det jag ser är hur jag har en oerhört stor frihet att experimentera med innehåll, format och utförande.

En tryckt bok vet jag att jag måste räkna hem på ett år, eller kanske två om det även blir en pocket, för efter det så existerar den knappt i vare sig bokhandel eller läsarnas medvetande. En digital bok kan däremot gott få fyra-fem år på sig för att gå på breakeven – om bara förlaget och författaren har uthålligheten så gör det inget om inkomsterna dröjer, för boken kommer ständigt finnas där för läsarna/lyssnarna och till slut gå på plus, varefter den ju bara fortsätter gå på plus.

Mattias Boström på Bokmässan i Göteborg när han var aktuell med sin ”Från Holmes till Sherlock”-bok. Foto: Media I Morron I Dag.

Självklart jobbar jag med många böcker i populära digitalboksgenrer, men det hindrar mig inte från att satsa även på annat där jag tror att det kan finnas intresserade läsare/lyssnare. Med den enorma mängd abonnenter som idag finns i de svenska streamingtjänsterna, så finns där också en fantastisk bredd av människor med olika intressen.

När jag nyligen gav ut Ingmar Norléns biografi om Johnny Bode som ljudbok/ebok, så var det en bok som i tryckt form utkom 2003 och som för länge sedan sålt slut på Carlssons förlag, och ett ämne som kanske inte vände sig till den stora bredden av abonnenter.

Men jag gissade att bland så många hundra tusen personer så fanns där ändå tillräckligt många som skulle kunna uppskatta den här boken lika mycket som jag uppskattar den. Det är en bok som ligger långt från de vanliga, populära digitalboksgenrerna – och jag är tveksam till hur lönsamt det hade varit att trycka den boken på nytt idag (även om jag vet att suget efter den varit så stort att den t o m stulits på flera svenska bibliotek).

Men tack vare streamingtjänsterna spred sig ryktet om den och redan under de första veckorna fick den tillräckligt många tusen lyssningar/läsningar för att rent ekonomiskt ha gått på breakeven. Och dessutom syns det tydligt på läsarkommentarerna att den nått ut till en mängd personer som varken kände till Johnny Bode sedan tidigare eller som skulle fått för sig att köpa/låna/läsa den i tryckt form. Häri ligger ett viktigt påpekande: att streamingtjänsterna inbjuder till läsning/lyssning av sådant som man aldrig annars skulle fått för sig att testa.

Jag menar inte att all sorts litteratur fungerar som ljudböcker eller att t ex alla fackböcker rent praktiskt fungerar att läsas som eböcker. Jag menar bara att det finns möjligheter för så mycket mer än bara det som är streamingtjänsternas motorväg – det finns många andra rutter genom den digitala bokens landskap.

I mina framtidsplaner och i pipeline för kommande produktioner finns många bokprojekt som även i tryckt form skulle ses som smala. Men så länge jag tror att det finns en tillräckligt stor promille intresserade läsare/lyssnare bland streamingtjänsternas abonnenter, så tror jag enormt mycket på bredden. För i många fall ser jag det samtidigt som en kulturgärning att sprida texter om historia, bortglömd populärkultur, etc, eftersom jag vet att de alltid når ut till så många fler, som på ett så enkelt sätt kan ta till sig det som de annars aldrig hade sökt upp.

En annan sak som jag finner så sympatisk med de digitala kanalerna är att de är så förlåtande. Även om första boken i en serie eller i ett författarskap har blivit ett säljmässigt misslyckande, så spelar det ingen roll för framtiden. För när väl författaren får en framgång med en kommande bok, så kommer samtliga tidigare titlar automatiskt reaktiveras genom läsarnas/lyssnarnas nyfikenhet och få så många lyssningar/läsningar att tappet för tidigare misslyckanden tvärtom vänds till fina framgångar.

Om bara författare och förlag har uthålligheten så ska man veta att det aldrig är för sent att lyckas, för när man väl gör det så sker även framgången retroaktivt, utan någon som helst extra insats från förlag eller författare. Om man bara har uthålligheten och tror på värdet i det man ger ut – det kan vara kvalitativt eller annat värde – och bedömer att det fungerar att göra det i digital form (att det är text som går att ta till sig antingen som ljudbok eller ebok), så finns det mängder av böcker att ge ut och i ett oändligt antal genrer.

Fortfarande kommer det både för mig och de flesta andra ljudboksförläggare handla om att huvudsakligen röra sig i streamingtjänsternas mittfåra, men om jag tack vare friheten i den digitala bokens marknad ändå låter 10-15% av min utgivning vara böcker som aldrig annars hade nått ut till en stor krets människor, så är jag väldigt nöjd. Och där kommer jag förstås att gå efter personliga preferenser – helt enkelt bedöma vilka böcker som jag tycker borde nå ut på den svenska bokmarknaden.

Det finns också mängder av författare att upptäcka. Sedan streamingtjänsterna slog igenom har ett mycket stort antal tidigare oetablerade författare var och en nått ut till många tusentals lyssnare/läsare, och helt enkelt skapat sig en stor läsekrets på oerhört mycket kortare tid än vad som hade varit möjligt i tryckt form. Drömmen för de flesta är ju fortfarande att komma ut i tryckt utgåva, men vägen till stor spridning och snabbare framgång har alltmer kommit att gå via streamingtjänsterna.

De gamla ordningarna i bokbranschen håller på att brytas ner. Att man har kommit ut som ljudbok först hindrar inte att man sedan kommer i tryckt utgåva – antingen på samma förlag eller på annat förlag. Att man först kommit ut i egenutgivning eller i begränsad distribution via hybridförlag hindrar inte att man senare kan komma ut med samma bok på ett större förlag. Streamingtjänsterna är bara en del av en omstrukturering där det inte längre är ett måste att allt sker på det sätt som det alltid skett.

Mattias Boström

är alltså ljudboksförläggare på bokförlaget Lind & Co med 25 års bakgrund i förlagsbranschen, tidigare har han bland annat arbetat på Piratförlaget och även drivit ett eget förlag i Lund. Dessutom författare till en rad böcker.

Den halländska landsbygdens noir

Christoffer Carlsson  

Brinn mig en sol

(Albert Bonniers)

Christoffer Carlsson har stannat kvar där han växte upp. Även hans nya polis-, noir- och bygderoman ”Brinn mig en sol” utspelar sig i övergivningsbygderna nordost om Halmstad.  

Romanen inleds med att Carlssons alter ego återvänder till byn Tofta vid riksvägen mot Simlångsdalen. Han sitter i barndomshemmet och skriver en bok om Sven, polisen, och hans son, Vidar, också polis. Författaren minns bägge från barndomen.

Därefter följer polisen Svens berättelse och sonen Vidar fortsätter, både som polis och efter att han sagt upp sig.

Genrer prövas: Vad fungerar bäst – den skönlitterära romanen, polisromanen, amatördeckaren – för att beskriva livet för de människor som blev kvar på den halländska landsbygden?      

Årtalen anges: 2019, 1986, 1988, 1991 och åter 2019. Det börjar i februari 1986, kvällen då Olof Palme blir mördad. Samma kväll våldtas och mördas en ung kvinna vid Nyårsåsen.

Utredningen hamnar hos polisen Sven Jörgensen. Fem år senare återupptas den av polisen Vidar Jörgensen, när han och en kollega får göra en utryckning till Snapparp.

Christoffer Carlsson berättar långsamt och noga, skapar brusande stämning och sugande spänning. Som om hela bygden andas, både de bebodda och tomma husen.

”Brinn mig en sol” är en starkt verklig skildring av Halland noir, en del av det bortglömda  Sverige.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Musik på Deckarloggfredag: Bästa möjliga hyllning till Emmylou Harris

Konsert

Yvette Eklund, Cicci Landén och Jennifer Saxell med Red Dirt Band

En hyllning till Emmylou Harris

Strömmat från Folk å Rock, Malmö den 10/4

——————————————————-

Bäst: Jennifers, Ciccis och Yvettes stämsång, tre röster med varsitt tonläge som sjunger underbart ihop.

Sämre: Att det alltid ska vara så bökigt med det streamingtekniska.

——————————————————-

Konserten gick igång direkt på utsatt tid. Men det tog två låtar innan det streamingtekniska fungerade.

Självklart ville jag ha upp ljud och bild på en större skärm, alltså teveskärmen. Provade med mobilen, gick inte. Testade med plattan, gick inte heller. Startade min laptop och se – nu kunde jag chromecasta tlll teven.

Onödigt struligt.

Från och med tredje låten följde en riktigt bra konsert som vad gäller bilder och ljud höll samma kvalitet som bästa teveprogram.

Utmärkt balans mellan såväl musikerna i Red Dirt Band som mellan mellan sång och instrument. Kamerorna bytte vinklar och växlade från hel- till halvbilder. Vilket lyft från den uschla kvalitén i strömningarnas barndom (för blott ett år sen).

De tre sångerskorna – Yvette Eklund, Cicci Landén och Jennifer Saxell, från två gånger Malmö respektive Kanada/Lunnarp – hyllade amerikanska countrysångerskan Emmylou Harris med varsin röst.

I denna ordning: Jennifer Saxell, Cicci Landén och Yvette Eklund med Red Dirt Band på Folk å Rock i Malmö. Fotot publicerat med vänligt tillstånd av fotografen Tobias Annerfeldt.

Yvettes ljusare, mer spetsiga röst, passar bäst för snabba, rockigare låtar. ”Two More Bottles of Wine” och ”Bluebird Wine” var ett par exempel.

Ciccis lite mörkare röst passar för långsammare, tyngre låtar. Som ”Boulder To Birmingham” (Emmylou Harris hyllning till Gram Parsons) och ”Tougher Than The Rest” (av Bruce Springsteen).

Medan Jennifers röst passar för allt.

Ja, övriga två får ursäkta. Jennifer Saxell har, av födsel och uppväxt, ett närmare förhållande till de engelska låttexterna och därmed innehållet. Men framför allt har hon – oj! – fått så många fler årsringar i rösten.

Vilken skillnad mot när hon kom till Sverige och jag hörde henne första gången. Hon sjunger med varje levt år. Lite äldre och grövre, samtidigt som ungdomen är kvar.

Hennes röst har blivit ännu mer, ännu större.

”Heartbreak Hill”, ”Hickory Wind” (låt av Gram Parsons), ”I Ain´t Living Long Like This”… Lugnare och snabbare, ballader och rock. Jennifer sjunger allt lika fantastiskt.

Och så förenar de sig, de tre sångerskorna, och sjunger tillsammans med var sin röst, var sitt tonläge. Ännu vackrare! Så underbart deras röster passar ihop.

Red Dirt Bands americanakomp växlar mellan country, som betonas av Rickard Alerstedts steel och dobro, rock´n´roll, som Peter Antonssons elgitarr får att bli skumpigt rockig, countryrock, där hela bandet ger tyngd, och en gnutta tex-mex, tack vare Mats Bengtssons dragspel.

Den som känner sin Emmylou kan höra hela hennes musikaliska biografi, från amerikansk öst- till västkust, från Los Angeles och Bakersfield till Nashville, Tennessee.

Bättre hyllning kan ingen åstadkomma.

Men… det tog ju slut så snabbt. Kollar klockan: en timma har gått. Så fort den gick.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Svenskt, norskt och samiskt i Sápmi

Lars Pettersson

Slaktmånad

(Ordfront)

Olivier Truc har jag lovordat tidigare. Lars Petterssons skildring av Kautokeino är ännu bättre, mer nära och realistisk.

Han fick Deckarakademins debutantpris för sin första Kautokeino-deckare. Uppföljaren ”Slaktmånad” överträffar debuten.

Ytligt så berättar Truc och Pettersson nästan samma historia om samhället Kautokeino högt upp i Nordnorge, där samerna både gruffar inbördes och kämpar för sina traditioner mot norska och svenska intressen, särskilt gruvbolagen.  

Men Pettersson går ner på individnivå.

Vi får – ordagrant – lära känna Aslak Isak, renskötare och veteran från Afghanistan, Anna Magnusson, åklagare och renägare, Ann Berit Bongo, renpolis, med flera.

En statssekreterare i näringsdepartementet skjuts ihjäl från långt håll och Aslak blir misstänkt. Han har ju skarpskytteutbildning.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Media 2014

Antropologiska deckare

Nyligen läste jag om en del av mina Hillermandeckare.

Tony Hillerman (1925-2008) skrev från och med 1970 och fram till mitten av 00-talet en lång rad deckare som utspelar sig i Navajoreservatet i sydvästra USA. Det var en miljö han kände väl.

Som läsare anar jag hur halsen torkar och tungan sväller i torrheta solen i den stora ödsligheten. Hillermans deckare beskriver utifrån ett inifrånperspektiv navajos värld och föreställningar. Likt en forskande antropolog gjorde han kosmologin till en del av deckarpusslet.

Flertalet historier handlar om mötet mellan en traditionell navajokultur och den hotfulla vita kolonialiseringen av tänkande, rättsskipning och vardagsliv. Den här motsättningen lever inom huvudkaraktärerna, navajopoliserna Joe Leaphorn och Jim Chee, som på lite olika sätt reflekterar över tabun och kulturella gränser.

När jag doppat tungan i lite coca cola njuter jag ohöljt av böckerna. Om ni händelsevis har missat Tony Hillerman så väntar en stor läsupplevelse.

Något som är lite kul är att han har fått en fransk efterföljare, den tidigare journalisten Olivier Truc, som skriver om Sápmi med liknande respektfulla men samtidigt analytiska antropologiska glasögon.

Truc lyfter också fram flera konflikter i norska och svenska Sameland – mellan skogsbönder och renägande samer; den norska Alftakonflikten; och den rasistiska historien i form av skallmätningar.

Det antropologiska temat berörs även – fast i något mindre utsträckning – i den kanadensiska författaren Louise Pennys romaner förlagda till olika delar av regionen Quebec.

”Det vackra mysteriet” utspelas i ett munkkloster. Här består den antropologiska blicken av hur Penny tar upp klostrets kultur och föreställningsvärld. Även för en ateist är det en på flera sätt spännande läsning.

Björn Horgby,

som gästskriver på Deckarlogg är en deckarläsande historiker med ett ganska brett deckarintresse. Han framhåller inte minst de väldigt många duktiga kvinnliga deckarförfattarna. Horgby har själv skrivit böcker om rockmusik, senaste boken heter ”Rocken anfaller” 2020).

Läsning

Tony Hillerman: ”Tidstjuven” (1988)

Olivier Truc: ”40 dagar utan skugga” (2014)

Louise Penny: ”Det vackra mysteriet” (2020)

PS om ”proffs”

Forts följer på inlägget om frilanslektörer/redaktörer och hybridförlag. Alltså: och.

Många som diskuterat tror att det jag skrev endast rör hybridförlag. Det gör det inte utan det handlar även och inte minst om den nya yrkeskategorin lektörer och redaktörer som erbjuder sina tjänster till egenutgivare. Bäggedera.

Forts följer alltså, ska bara samla mig först.

Bengt Eriksson

Var finns proffsen?

Nu ska jag (i alla fall delvis) skriva emot mig själv.

Jag brukar ju hävda att det går att hitta bra romaner, inte minst deckare, även i den svenska egen- och hybridutgivningen. Ja, deckare som är lika bra som förlagsutgivna. Och det hävdar jag fortfarande. Men…

Jag hade tänkt att recensera en sådan ny deckare, alltså egen/hybridutgiven (vilket spelar ingen roll). En ny deckare och riktigt bra, tyckte jag när jag börjat att läsa. Men ibland så hakade jag upp mig, på något konstigt ord eller ett tryckfel. Ja, flera tryckfel. Det störde.

Fast det var ju en bra deckare, eller thriller, spännande och dessutom med ett ”budskap” (och det gillar jag, när deckare är så att säga mer än deckare) så jag läste vidare. Men hakade upp mig allt mer. För det var allt som störde mig: ett ord som stannade upp läsningen och borde ha bytts mot ett annat, ett korrfel som väl tusan någon borde ha upptäckt.

Allt fler såna ord hakade upp. Inte heller tog korrfelen slut. Ja, jag läste rätt igenom romanen – med möda – och bestämde mig sen för att det här kan jag nog inte recensera. Jag kan ju inte skriva att det är bra deckare – fast den är det – när det ändå finns så mycket att anmärka på.  

Men hur ska jag få plats med att både recensera innehållet och framhålla de språkliga misstagen på det lilla recensionsutrymme jag har till buds. Det hade inte blivit rättvist åt något håll, vare sig läsarnas eller författarens. Nej, inte kan jag lura på någon läsare den här deckaren, väl?

Så jag avsa mig. Fanns inget annat att göra. Kunde inte recensera det här. Jag frågade sen författaren hur det var med lektörer, redaktörer och korrläsare. Jodå, boken hade både passerat en redaktör och en språkgranskare. Men det är inte möjligt! tänkte jag.

Det måste ingå en bra redaktör och korrläsare i priset när en författare anlitar ett hybridförlag. De, som jag brukar kalla dem, frilanslektörer och frilansredaktörer som erbjuder sina tjänster åt författande egenutgivare måste hålla professionell nivå. Varken hybrid- eller egenutgivna böcker ska behöva innehålla så många onödiga fel. Författaren betalar ju för det, betalar utgivningen!

Betalning = professionell kvalitet. Det borde vara självklart. För att uttrycka mig bryskt: den här bokmarknaden måste saneras. Så att professionella hybridförlag, lektörer, redaktörer,  språkgranskare och allt blir kvar – och övriga försvinner.

Nämnda – eller snarare onämnda – deckare/thriller är nu indragen för senare utgivning.

Bengt Eriksson

Det händer på nätet

Yrsa Sigurdardóttir

Upprättelsen

Freyja & Huldar (del 3)

Övers: Susanne Andersson

(Harper Collins)

Islands deckardrottning gör ingen besviken.

Yrsa Sigurdardóttir har länge varit en av mina favoriter. Med sin serie om polisen Huldar och barnpsykologen Freyja har hon mycket välförtjänt vunnit internationell ryktbarhet.

”Upprättelsen” är den tredje delen i serien om det udda paret. Den kanske inte är den bästa i serien men helt klart den mest angelägna och den som berört mig mest.

Bilderna på ett brutalt mord på en ung tjej sprids via Snapchat. Förövaren verkar vara ute efter flera offer och när en tonårskille försvinner inser polisen att de jagar en seriemördare.

En gemensam nämnare för offren är att de varit aktiva som nätmobbare. Med synnerligen sadistiska metoder har de förföljt sina offer. Det är omskakande läsning. Men angeläget.

Med ”Upprättelsen” gläntar författaren till en dörr som många av oss i vuxenvärlden inte känner till. Det är ungdomarnas liv på de sociala medierna där mobbingen aldrig tar rast. Det här är ett samhällsproblem som även förekommer i vuxenvärlden men det blir så mycket brutalare när mobbingen riktas mot försvarslösa tjejer och killar.

Intrigen är kanske inte jätteavancerad och jag är inte så förtjust i tjafset mellan kollegorna på polisstationen. Men det är en riktigt bra deckare. Inte minst för att ämnet skildras så brutalt och initierat men samtidigt med empati för mobbingoffren.

Samuel Karlssonrecensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titel i serien. Han läser men lyssnar också gärna på böcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Deckarloggfredag: Den surrealrealistiske Matti Ollikainen eller Sång mellan spriten och Gud

I boken ”Trasiga toner”, där Matti Ollikainen, berättar om sig själv, sitt liv, sina toner och texter, läser jag att det var Håkan Strängberg som namngav Franska trion. År och plats: 2002 i Göteborg. Den nya, namnlösa trion skulle debutera på frijazzklubben Brötz och Håkan Strängberg, en av dem som drev klubben, frågade vad trion ville heta. ”Sätt vilket namn du vill”, blev svaret. Dopförättare Strängberg valde namnet Franska trion.

Det fick mig att tänka på hösten 1968, då jag hade inlett min musikjournalistiska bana med att skriva i ungdomstidningen HEJ!. Ett av reportagen handlade om Teater Fem i Göteborg. Jag besökte denna på flera sätt fria teatergrupps lokal i Renströmska badet, pratade   med Hans Kellerman (far till ”Rocky”-tecknaren Martin) och just Håkan Strängberg, bägge verksamma i Teater Fem.

Nej, inte bara en anekdot utan syftet är att peka på den parallella kultur- och musikrörelse som sen 60-talet funnits och finns i Göteborg, en gång huvudstad för den progressiva musikrörelsens mest politiska gren. Teater Fem hörde till parallellrörelsen och dit hör också Matti Ollikainen och Franska trion.  

När Franska trion var studioband i TV-programmet ”På spåret” – vilka bra och personliga tolkningar av Eurovisionlåtarna Stad i ljus (då sjöng Tommy Körberg) och inte minst Dover-Calais (med Style), tyckte jag – kom det kritik på Facebook. Kan ju inte sjunga! Vilken konstig pianist! Jo, jag är ju naiv (= dum) som tror att folk ska vara nyfikna på det annorlunda och personliga. För, ursäkta, det är ni ju inte så många som är.  

”Erikssons grammofonarkiv” ska den här månaden ägnas åt Matti Ollikainen, hans resa genom livet och musiken ”Från Tornedalen till Franska trion”. Så lyder undertiteln på hans nämnda bok (utgiven 2020 av förlaget Kaunitz-Olsson; på omslaget, vill säga, slår man upp försättsbladet så lyder undertiteln istället ”Från Ullatti till Franska trion”.) 

Franska trion. Foto: Samuel Petersson

Ollikainen har spelat så länge, med så många och i så olika sammanhang att han borde vara ett etablerat och känt namn, istället för att komma som en överraskning när Franska trion plötsligt spelar på TV. Googla på nätet och kolla på Spotify: elva album med Franska trion, tre, fyra soloalbum och ytterligare ett i eget namn med trio (eller kan det vara ännu fler?), dessutom medverkan (piano och annan klaviatur) på skivor och scen med Joel Alme, Jenny Almsenius, Carola Häggkvist, Håkan Hellström, Hästpojken, Ebbot Lundberg, Mando Diao, Olof Skoog kvartett, Petter, Second Line Jazzband, Björn Olsson, Peps Persson, Elina Ryd, Surreal Lovers, Stefan Sundström, Sven Zetterberg

Efter ”På spåret” lyssnade arkivarie Eriksson igenom Franska trions utgivningar samtidigt som jag läste boken ”Trasiga toner”. (Förresten, inte Matti Ollikainens pianotoner som är trasiga – utan livet. Tvärtom limmar han ihop och håller samman det trasiga och trassliga, naggiga och fransiga livet med sina toner.) Jag har lyssnat på albumen framifrån, alltså först det nyaste ”Är det konstigt?” (2020) och sen bakåt album för album till debuten ”Gnistorna frestade oss” (2005).

Detta för att jag fick för mig att jag då skulle höra bättre hur musiken har utvecklats och blivit så personlig och egen som den är. Hur pianisten Ollikainen spelat vidare från jazz och blues till, i och ur sig själv. Att han alltmer förenat sina personliga pianotoner med lika personliga, poetiska låttexter. Eller låttexter… Ollikainens texter är dikter med komp av piano, bas och trummor. Outgrundligt att han lyckas göra melodier till dessa ojämna textrader så att resultatet blir låtar, ja, sånger.

Matti Ollikainen.

Jämsides har jag läst självbiografin, så får väl boken kallas, som går i ungefärlig livsordning, från barndomen i Ullatti (småby i Gällivare kommun, Tornedalen, Norrbotten) och framåt. Där någonstans, i kombinationen av lyssning och läsning, möttes hans musik och liv. En lika märklig som häftig upplevelse. Ollikainen varvar berättelsen om sig själv med texter från Franska trions album. Att läsa låttexterna som dikter ger också något annat och mer.

Surrealistisk realism? Eller surrealrealism? Om ordet och genren finns. Så kan både texter och musik beskrivas, trots att musiken är – eller var – stadigt förankrad i jazz, blues och rock & roll. Ollikainen formulerar sig, i dikt som prosa, i text som musik, så mångbottnat och flertydigt att också andra än jag haft svårt att greppa humorn kontra mörkret. Ett svar kan vara att han vill vara när- och djupgående sann – mot sig själv och livet, lyssnarna och läsarna.

Bokcitat: ”I början spelade vi helst och mestadels korta konserter, max 30 minuter. Speciellt när jag började sjunga. Det kändes som om folk inte skulle orka lyssna längre än så. Min röst som fick folk att sätta i halsen, bebop i rasande tempon, schlagers, fri form, dikter som skreks ut.” Några rader framåt: ”Att min sångröst var tillgjord och teatralisk tyckte många, och det tror nog många än. Fast sanningen är att det inte vill sig bättre när jag försöker sjunga. Jag gör bara så gott jag kan.” Slutsats med viss humor, mörkt och sant: ”Det är lika teatraliskt som om jag gråter vid min älskades grav, och lika ironiskt som skriket när en kniv trycks in i mitt hjärta. Men man uppfattar ju saker på olika sätt bara…”

Ju mer jag läste och lyssnade, desto mer onödigt började det kännas att beskriva musiken och sången i ord. Allt stod ju där, i boken. Allt hördes ju här, på skivorna. Allt finns i Matti Ollikainens ord och toner. Och fanns snart också i mig, inuti mig. Men ändå: några nedslag i, låt säga, utmärkande albumspår från 2020 och bakåt:

Matti Ollikainen. Foto: Jaqueline Hellman

Det har blivit mer pop och rock (& utan roll). Nya albumet ”Är det konstigt?” är en popskiva, lika självbiografisk men mer strukturerad, fler ljud och instrument. Texter och melodier har blivit mer av låtar som i poplåtar. Men lika drabbande, kanske mer drabbande. Till exempel Du och jag och ditt mörker är en sång jag inte kommer undan, samma med Liten pojke.  

Fast mitt i det brustna, sorgsna kan det komma ljuvliga toner, vackra och varma sånger. Byt till det föregående albumet ”Dom ensammas planet” (2019) och hör den avslutande sången Ljus om ”mina älskade små, mina vackraste två…” Plötsligt ljusa toner, vackert och fint sjunger han också, Ollikainen, som han kan när livet och orden vill. Men innan dess ska ju han och lyssnaren förstås ta sig igenom Vibrera (kan den handla om avgiftning?) och lättsamt svarta 10 år (”Här sitter jag på samma krog…”).

Blod på våra händer” (2018) innehåller ett par riktigt bra exempel på Rock-Matti som sjungande rock & roll-pianist, Gjorda för rock & roll och Liten rockenroller, i hamrande stil mellan Fats Domino, Jerry Lee Lewis och han själv.

Ett tema eller två – mycket som är dubbelt i både texter och musik – återkommer och förändras, vänder ut och in på sig. Ämnet kan heta ”Brytningstid”, efter ett av bokens kapitel. Som att det på albumet ”Los Angeles” (2017) finns en sång med titeln Lovat vare herrens namn. Ett annat spår, En bra deal, inleds med raderna: ”Jag går in i kyrkan och öppnar en bibel / Två tomma sidor stirrar på mig / Det känns som en bra deal…” På ”Vad gudarna givit oss” finns dels titelmelodin, som jag inte blir riktigt  klok på vad den handlar om, och dessutom En calypso för frälsaren (calypso? det här är väl gospel) med refrängen: ”Jesus är den nya spriten / Säg adjö till den gamla skiten…” Spåret direkt efter heter Den korsfäste.

Nämnda sånger kan ses och höras som motpol till Ollikainens tidigare spritsånger, hans hyllningar av spriten. Som Hommage á la Reinold Svensson på ”Rim & Ramsor” (2013), där han instämmer i likaså pianisten och föregångaren Svenssons ord: ”Ge spriten en chans, ge spriten en chans /  Annars så kommer du ingenstans”. Å andra sidan, på samma album har han tidigare sjungit ”Jag och flaskan vi hade en romans / Vart den ledde, tja, den ledde ingenstans” (sången Romans).

”Jag drack och drack”, skriver Ollikainen i boken.  ”Sen slutade jag dricka. Vad kan jag säga om det? Efter sju års nykterhet känns det fortfarande ofattbart att det funkar.” Han fortsätter: ”Hur känns ångest utan flyktvägar egentligen? Hur känns rädsla? Hur känns det att stå mitt i elden, och stå kvar där?”

Franska trion har dessutom gjort albumet ”Våra mest älskade julsånger” (2011) med fyndiga och ibland omgjorda tolkningar av bland annat Nu är det jul igen (med om- och personliggjord text) och Nu är det jul igen igen (instrumentalversion á la en axad, maxad Charlie Norman). Ett av de bästa svenska julalbumen någonsin! Nej, stryk ”svenska”: ett av de bästa julalbumen. Punkt.

Franska trions två – eller tre – tidigaste album är annorlunda och musikaliskt grundläggande: ”Känner för kärlek” (2010), ”Sings And Plays The Blues” (2007) och ”Gnistorna frestade oss” (2005). Här spelas jazz som jazz – nästan – ska spelas i tolkningar av kända och okända standardmelodier ur såväl jazz-, blues- och rock & roll- som ibland schlagerhistorien. Några titlar: Bebop, My Melancholy Baby, Scrapple From The Apple, Två mörka ögon, Kring de små husen i gränderna vid hamnen, God natt Irene, Röda segel i solen… Inte minst den sistnämnda, en av mina favoriter, alltså Red Sails In The Sunset med svenskt text, som Matti Ollikainen återigen tolkar med Fats Dominos R&B- och R&R-händer på tangenterna. Missa inte heller Liza Lee, som lär vara en egen låt och inleder ”Känner för kärlek”. Ollikainen rockar så att han kunde vikariera för Stefan Jonasson i The Playtones.   

Fräckt nog har jag enbart skrivit om Matti Ollikainen trots att jag kan räkna till tre. Övriga två bidrar förstås även om jag nog hävdar att utan Ollikainen fanns inte trion. Dessutom har Franska trion bytt medlemmar under åren. Trions första kontrabasist, Victor Furbacken, hoppade av och ersattes av Viktor Turegård. Den första trummisen, Thommy Larsson, avled sorgligt nog 2019 och ersattes av Christopher Cantillo. Där emellan, ”Dom ensammas planet”, medverkar flera olika trummisar.

1991 reste Matti Ollikainen från Ullatti och långt söderöver till Skurups folkhögskola, där stannade han till 1993. (Också detta, sitt möte med sydlänningarna, alla söder om Nattavaara, berättar han om i boken.) Efter jazzstudierna i Skurup steg han av tåget i Göteborg och anslöt till stadens parallella musikrörelse. Fast när jag skriver till Ollikainen och nämner detta så vet han inte vad jag dillar om. Jag räknar upp Tom Benson, Älgarnas Trädgård, Ove Johansson och Gunnar Lindgren (kunde också ha nämnt Dom Smutsiga Hundarna, Anna Själv Tredje, kanske Love Explosion, Carl Michael von Hausswolff, Ulrich Hillebrand och övriga kring och på  skivmärket Radium 226.05, Twice A Man, Håkan Hellström med flera). Men Benson, Älgarna, Johansson och Lindgren har Ollikainen aldrig hört (så jag rekommenderar att han försöker hitta de inspelningar som finns med klaviaturspelaren Tom Benson).

Struntsamma, oavsett om han känner till det eller inte så hör Matti Ollikainen till den göteborgska musikrörelse som skapar och fortsätter att skapa rock, jazz och annan musik under devisen: Ni ska ge tusan i hur vi spelar – vi spelar som vi vill.

Bengt Eriksson

Publicerat under vinjetten ”Erikssons grammofonarkiv” i tidskriften Hifi & Musik

————————————-

Album med Franska trion

Gnistorna frestade oss” (2005), ”Sings And Plays The Blues” (2007), ”Känner för kärlek”(2010), ”Våra mest älskade julsånger” (2011), ”Rim & Ramsor” (2013), ”Vad gudarna givit oss” (2014), ”Som ett spjut genom dagarna” (2015), ”Los Angeles” (2017), ”Blod på våra händer” (2018), ”Dom ensammas planet” (2019) och ”Är det konstigt?” (2020; allt utgivet av Franska trion/Matti Ollikainen).

Om ”Erikssons grammofonarkiv” ska rekommendera några album för en första provlyssning, så blir det senaste respektive första albumet samt ”Rim & Ramsor”. Plus julskivan förstås!

Album med  Matti Ollikainen

Det finns fler – kolla på Spotify – men mina favoriter

med solopianisten Ollikainen är nog ”Midwinter Blues” (Korpljud, 2017), där han spelar både jazzigt och nu-klassiskt, samt ”Ivory 1” (Amasonason, 2019), där han tolkar och improviserar kring låtar av gruppen Amason.

Ollikainen spelar med andra

Matti Ollikainen har spelat med så många i så olika sammanhang, även på en mängd album. Blott några klingande exempel: soul med Daniel Lemma, ”Morning Train” (Warner, 2001), göteborgspop med Håkan Hellström, ”Ett kolikbarns bekännelser” (Telegram, 2005), svenskcountry med Alf Robertson, ”En flisa av granit” (Wennerlund/Olsson, 2009), jazz med Olof Skoog kvartett, ”This I Dig” (Imogena 2011), elektronisk pop med Surreal Lovers, ”Tysk vår” (Fetisch, 2013), blues och soul med Sven Zetterberg, ”Something For Everybody” (Gamlestan, 2016)… För att upptäcka och höra mer: lyssna på följande spellista.

Spellista

Givetvis har ”Erikssons grammofonarkiv” satt ihop en spellista med titeln ”Matti Ollikainen Story”, som kan höras på Spotify (sök på listnamnet eller gå via länken  tiny.cc/MattiOllikainen). På listan finns såväl låtar med Franska trion som solopianisten Ollikainen och även en del låtar där han ackompanjerar och spelar med andra.

Bok

Matti Ollikainen: ”Trasiga toner – Från Tornedalen till Franska trion” (Kaunitz-Olsson, 2020)

Hemsida

http://www.franskatrion.se

Se & hör

Det finns en mängd videor på nätet också med Matti Ollikainen. Några:

I byn med Matti Ollikainen” heter en kort dokumentärfilm av Anthony Tian där vi får följa Matti hem till uppväxtbyn Ullatti. (Länk: tiny.cc/Dok)

På SvT Play ligger Franska trions musik från ”På spåret” kvar ännu ett tag.

Länk till Stad i ljus (tiny.cc/svtfranskatrion1) och Dover-Calais (tiny.cc/svtfranskatrion2). Förresten: kolla Matti Ollikainens högerhand! Som han håller fingrarna. Svar: ”Jag har en hemmasnickrad fingersättning på både höger och vänster hand.”

Ännu en inspelning från ”På spåret” som är värd att se och höra igen: Franska trion och sångerskan Elina Ryd, tillika Mattis käresta, framför Ska nya röster sjunga av Mikael Wiehe (tiny.cc/svtelinaryd).  

Även detta är en fin live-inspelning där Ollikainen ackompanjerar Ryd i sången Falla (tiny.cc/elinaryd).

På YouTube finns en rad live-inspelningar med Franska trion – botanisera själv! – men här är ett par jag gillar särskilt: en förstås egenartad version av O helga natt (tiny.cc/ohelganatt) och vad som verkar vara en premiärspelning – har ens basisten och trummisen hört låten förut? – av En calypso för frälsaren (tiny.cc/calypsolive). Lika bra som roligt och allvarligt.