Drabbande, fascinerande och nervdallrande nutida flyktingdrama.

Jeanine Cummins

Amerikansk jord

Övers: Molle Kanmert Sjölander

(Bazar)

”En av de allra första kulorna går in genom det öppna fönstret ovanför toaletten där Luca står.”

Efter dessa inledande ord mördas kallblodigt sexton personer i hans familj och släkt av kartellen Los Jardineros (trädgårdsmästarna) eftersom pappa skrivit avslöjande artiklar om dess kriminella verksamhet.

Lucas (åtta år) och mamma Lydia överlever och flyr för sina liv genom Mexico mot el Norte (USA).

Fokus ligger på Lydias gränslösa kärlek och heroiska kamp för sin son plus den gastkramande flykten som leder till dramatik på taket till la Bestia (odjuret = tåget), övernattningar på migranthärbergen, ökenvandring i kyla och hetta mm.

Men jag tycker att romanens styrka är de många invävda små berättelserna:

Lydias vänskap med Javier kring deras gemensamma intresse för litteratur. En ödesdiger vänskap visar det sig eftersom han är la Lechuza (ugglan), bossen för kartellen.

Följeslagarna Soledad och Rebeckas upplevelser under deras flykt från hunger och våld.

Skildringen av det vackra, färgrika och sprudlande Mexiko och dess kontrast: ett land som är plågat av kartellernas brutalitet, korruption, fattigdom, rädsla.

Alla möten: Beto, pojken som växt upp på en soptipp. Marisol, en av många som deporterats tillbaks från USA. El Chacal (schakalen), som är deras coyote genom öknen etc, etc.

Språket är oftast intensivt, flödande ordrikt och målande. Bäst blir det när miljöerna och människorna skildras genom Lucas ögon. Texten kryddas med spanska ord, ökar min närvarokänsla.

Även om berättandet/språket svajar till ibland och jag tappar rytmen så är det som helhet en omtumlande och lärorik läsupplevelse.

Ett drabbande, fascinerande och nervdallrande nutida flyktingdrama.

Trivia: Romanen är fiktion men vilar på verklighetsgrund efter fem års diger research. Den har sålts i över 1,5 miljoner exemplar i USA och bland annat väckt en debatt kring att Cummins har fel etnicitet för att skriva om Mexikos samtidshistoria.

Rolf Olandersson, som blivit återkommande recensent på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Nervig avslutning på trilogi

Anna Roos

I mörka vatten

(LB förlag)

Än en gång, för tredje och sista gången, återvänder Vera Jansson till Trosa. Med ”I mörka vatten” avslutar Anna Roos alltså sin Trosatrilogi.

”Lika i döden”, ”En evig sömn” och ”I mörka vatten” är en riktigt bra kriminalserie – ”Mord vid världens ände” som väl trilogin kallades åtminstone i början – med ekonomen Anna Jansson, född och uppvuxen i Trosa, som huvudperson.  

Svea ska nu verkligen sälja föräldrarnas hus / sitt barndomshem, även om hon fortfarande verkar tveka. Men äntligen har hon hittat en köpare och pengarna hon får in vid försäljningen gör det möjligt att bli delägare i revisionsbolaget hon arbetar för.

Men det är inte därför hon återvänder till Trosa, denna idylliska kriminalitet i Anna Roos böcker. Eller kanske detta idylliska spänningsfält. Allt spännande är inte kriminalitet och allt kriminellt måste inte vara mord.     

Utan det kan vara mänsklighet som i mänsklig oförmåga. Som drycken- och pappaskap.

De övriga personerna är – som förut – de vänner som Svea hade som barn samt Solveig, den äldre hyresgästen i föräldrarnas villa. Nu har Musse, son till Lelle, en av barndomsvännerna, försvunnit på ett liknande sätt som Sveas bror Léon försvann för många år sen.

Och hittades…

Författaren Anna Roos är, som tidigare och alltid, bra på mycket. Miljön känns, hennes personteckningar får dem att bli människor. Varje person är just den personen, på ont som gott. Detsamma gäller Svea, som mer eller mindre mot sin vilja fortfarande får psykologisk hjälp.

Roos skriver och berättar inifrån personerna. Främst Svea Jansson; det är som om Sveas liv och nerver bestämmer berättarstil och stämningsläge. Ordet är nervigt.

”I mörka vatten” har blivit en mycket nervig berättelse, thriller mer än krimi. Det är berättarnerven snarare än själva berättelsen som skapar spänning. Men det här nerviga får också berättelsen att bli lite, hur ska jag utrycka det, kanske lite hattig.

Nej, inte hafsig utan just hattig. Olika tider, personer och händelser varvas med Sveas nervighet som lim. Resultatet blir en liten berättelsen som blir lång och med mycket nerv.

Jag gillar sättet, det temperament som Anna Roos har i skrivandet. Och jag tycker absolut inte, om det verkade så, att ”I mörka vatten” är en dålig krimi/thriller. Fast jag undrar vad jag tyckt, kanske dumt att ens tänka, för boken avslutar ju en trilogi, om den istället varit en separat roman.

Som avslutning på trilogin fungerar ”I mörka vatten” men, det hävdar jag bestämt, för att romanen och läsningen ska fungera väl, ska fungera som bäst, bör man först ha läst de bägge föregående titlarna.

Det här är ordagrant en avslutning, liksom en uppsamling. Ska bli spännande att se vad Anna Roos tar itu med att skriva härnäst…

Bengt Eriksson

Morbid äldre dam på äventyr i Sydafrika

Helene Tursten

Äldre dam med mörka hemligheter

(Nona)

Gärna fler berättelsen om Maud, före detta lärare och 90 plus, i Vasastan i Göteborg!

Så avslutades min recension av Helene Turstens förra berättelse- eller novellsamling med den precisa titeln ”Äldre dam med onda avsikter” om denna Maud, lika morbid som faktiskt charmig. (Fast man skulle ju inte vilja göra nåt som retar Maud och råka ut för henne…)

”Äldre dam med mörka hemligheter” heter uppföljaren, ordagrant uppföljaren. Den nya boken tar vid där den förra slutade, förklarar både varför Maud blev som hon blivit (svar: det började redan i barndomen) och låter oss följa med henne på en rundresa i Sydafrika (med viss omnejd).

Mer av en roman den här gången: en samling berättelser som formar sig till en roman. Den längre huvudberättelsen gäller Sydafrikaresan, även där och överallt får Maude visa sin handlingskraft = handgripliga kraft.

Jag skrev att detta är en uppföljare, ligger det något negativt i uttrycket? Det kan göra.

Det går nämligen inte att låta bli att undra om Helene Tursten skrev sin nya novellsamling/roman av  egen sprittande lust eller på beställning. Hennes förra bok blev så upptäckt av läsarna och fick så bra kritik (faktiskt även översatt till engelska i USA) att om jag varit redaktör på hennes förlag så jag definitivt föreslagit en uppföljare så fort som bara möjligt.  

Lite så känns faktiskt och tyvärr ”Äldre dam med mörka hemligheter”. Återblickarna – i berättelsen  Maude som barn, handlingskraftig redan då, när hon hämnas på två ungar som varit elaka mot Maudes syster och likaså berättelsen om hur Maude handgripligen skaffade sig en fast lärarinnetjänst – är som i den första boken: morbida men på ett oförklarligt sätt också charmiga.

Men Sydafrikaresan är seg. Där händer det för lite. Och detta kompenseras inte av rese- och miljöskildringarna, som är för bleka. Maude griper in ett par nödvändiga gånger men annars är berättelsen ju på tok för charmig (i betydelsen intetsägande). Denna äldre morbida kvinna visar sig ju vara en snäll och vänlig gammal tant, ja, nästan så.

Vill inte avslöja hur det slutar men det slutar… positivt. Både för Maude och en handfull sydafrikanska kvinnor. Det slutar snällt. Ska det vara så? Ja, kanske. Men detta kräver i så fall än mer av författaren, om Helene Tursten i en följande, tredje bok ska fortsätta att skildra Maudes äventyr i Sydafrika så krävs det mer av allt: miljö- och personskildringar, sydafrikansk historia, livsförhållandena i Sydafrika, inte minst för kvinnor…

Och av Maude själv; som vit, äldre kvinna i Sydafrika. Ska Maude från Göteborg nu istället bli en charmig Miss Marple i Kapstaden? Fast väl fortfarande morbid, vid behov. Jo, det kunde också skrivas en sådan novellsamling, den tredje…

Bengt Eriksson

Självhjälpsbok när du blivit än deppigare, fått än mer ångest, det blir värre och värre

Gunnar Lundkvist

Klas Katt får ett uppdrag

(Kartago)

Deckarlogg har slarvat med bevakningen av deckare och annan krimi i tecknad serieform. Från och med nu ska det bli bättre? Nej, det vågar jag inte lova. Men att recensera, anmäla och presentera Gunnar Lundkvists nya seriealbum/roman ”Klas Katt får ett uppdrag” är ju helt nödvändigt.

Ja, livsnödvändigt.

En tecknad originalruta av Klas Katt – det här har jag skrivit förut men gör det igen – hänger  glasad och ramad på väggen vid trappan upp till övervåningen av vårt hus så jag ser den – verkligen tittar på teckningen – varje gång jag ska gå upp till musik- eller sovrummet. Nog det närmaste terapi jag kommer.

Och det hjälper, faktiskt. Det hjälper att titta och läsa i Gunnar Lundkvists serieböcker om och med den ständigt lika deprimerade Klas Katt. Ögonen, se sorgen, se tomheten i de uppspärrade ögonen. Och se hans inför livet häpet utspretade morrhår.

I ”Klass Katt får ett uppdrag” har tiderna blivit än värre. Samhället har förändrats. Svårmodet än större och djupare. Alla måste bidra för att dra sitt strå till om andras så sitt eget stack. (Hur är detta möjligt? Än mer…)

Som alltid berättar de svartvita rutorna – eller tavlorna, varje ruta och teckning är ju ett konstverk – en liten eller ”liten” historia”. Stämningen är större mer: som alltid själva berättelsen; huvudpersonen.  

Klas Katt, som nu blivit ”privatdetektiv & skadedjursbekämpare”, får besök av Olle Ångest, som har ett uppdrag åt Klas Katt. Hans mamma Elsa är försvunnen. Snart försvinner också Olle. Då blir hans pappa, Åke Ångest, orolig. Men vem är Sture Ångest? Privatdetektiven Klas Katt får hjälp att leta av Pund-Kurta.

Ja, du förstår. Spännande!

Nej, egentligen inte. Inte olidligt spännande. Men olidligt stämningsfullt. Typ, serierutornas kanter – förresten, bokformatet rymmer två rätt stora teckningar/rutor per sida – vibrerar av det Liv som heter Ångest. Allra mest tycker jag nog om teckningarna/rutorna med Klas Katt eller någon ur släkten Ångest som saknar text, där ingenting händer, de bara finns, där händer det mest, där levs det som mest, där är ångesten som störst.

Som Lundkvists katt formulerar det i en ruta: ”Det är något som inte stämmer.” Ja, definitivt. Och som han säger direkt i baksidesrutan: ”Längs dessa fula gator måste jag gå ensam.”

Man kunde bli deppad för mindre, ur detta borde ångest också uppstå. Men inte, tvärtom. Raka motsatsen. Serieboken ”Klas Katt får ett uppdrag” är den bästa sortens terapibok. Djupt psykologisk. En tecknad självhjälpsbok om man säger.

Hur slutar det då? Tja, vad tror du…  

Bengt Eriksson     

Brittisk spion, agent och tjänsteman

Len Deighton

Land: England

Genre: spionthrillers, agentromaner, politiska thrillers

Bernard Samson är en vanlig, rätt trist engelsman. Hans hustru heter Fiona, han har två barn, Sally och Dick. Han oroar sej för att lönen inte ska räcka. Nu har banken ringt igen om överdraget på kontot. Och han oroar sej för att hans hustru är otrogen. Varför svarade hon inte – klockan 2 på natten! – när han ringde från Berlin, dit han rest på tjänsteresa? Och hennes förklaring sen: ”Den förbannade telefonen måste ha konstrat igen!”

Just detta, att han är så vanlig, att han skulle ha kunnat arbeta som kontorist på vilket kontor eller statligt verk som helst i London, gör att Bernard Samson blir en så fascinerande huvudperson i Len Deightons spionromaner. En människa, inte av papper och trycksvärta utan av kött och blod. Hustrun Fiona arbetar förresten på samma kontor, inom samma koncern, så att säga, men på en annan avdelning.

Len Deighton-hyllan. Nog dags att börja läsa om hans böcker, kanske komplettera på antikvariat också?

”Departementet”, som det kallas, är den brittiska underrättelsetjänsten.

Om Samson, hans familj, släkt, vänner, arbetskamrater och chefer har Deighton skrivit inget mindre än en trippeltrilogi (som även kallats fiske-, tennis- respektive kärlekstrilogin): först ”Byte i Berlin” (1984), ”Möte i Mexico” (1985) och ”Lösning i London” (1986); sen ”Betet” (1989), ”Linan” (1990) och ”Kroken” (1991); och sen ytterligare tre romaner, ”Tro” (1997), ”Hopp” (1998) och slutligen (?) ”…Och kärlek” (1999).

Den stora, tjocka romanen om familjen ”Winter” (1986), som Deighton publicerade mellan den första och andra trilogin, är inte en spionthriller utan snarare en historisk roman om Tyskland och nazismen. ”Winter” kan också läsas som en bakgrundsbok – extraläsning för den som vill veta mer – till Samsontrilogierna.

Bernard Samson är spion, agent, men när berättelsen om honom börjar har han i fem år suttit bakom ett skrivbord i Whitehall. Så får cheferna för sej att han är rätt man att skicka på tjänsteresa till Berlin.

Bernard är nämligen, som han skämtar, ”ein Berliner” (ett slags munk, alltså ett bakverk). Han känner Berlin, sin barndomstad. Där växte han upp och gick i skolan. Pappa var också underrättelseofficer och chef för Berlinkontoret.

Nätsidan The Deighton Dossier rekommenderas för hen som vill informera sig om Len Deighton.

I den första romanen, ”Byte i Berlin”, landar ett militärflygplan med Bernard ombord på RAF Gatow, Luftwaffes gamla flyghögskola. Slå upp kapitel 10, där finns en atmosfärrik skildring – den luktar, andas och lever – av hans möte med ett Berlin, som fortfarande ser likadant ut som i hans barndomsminnen. Året är 1983 men mycket litet har förändrats sen krigsslutet, ja, sen 30-talet.

Det allra bästa i trippeltrilogin är nog dessa återkommande skildringar av Berlin: geografiskt – gator, stadsdelar, Öst och Väst – men ännu mer atmosföriskt, stämningen och lukten.

På det engelska underrättelsekontoret går det väl ungefär likadant till som på andra kontor: alla skvallrar om alla, konkurrerar och intrigerar, slåss om chefstjänsterna. Vem står i tur att bli näste chef i Berlin?

Med en skillnad: alla misstänker också alla. Vem läcker hemligheter? Vem kan vara kontraspion? Frågan är inte om utan när: alla blir misstänkta och granskade, i tur och ordning.

Det är så barnsligt att det inte kan vara sant! De är som barn som sitter i sandlådan och kastar hinkar och spadar på varann. Ska dessa människor ha ansvaret för nationens – Englands – säkerhet!? (Har det gått och går kanske fortfarande likadant till i Sverige?)

Men samtidigt skriver Deighton så levande att han får i alla fall mej att tro att innehållet måste vara… ja, nära nog autentiskt. Jag läser romanerna som någonting mitt emellan arbets- och miljöreportage från spionorganisationernas ”styrelserum” – främst i England och men också i dåvarande Sovjetunionen – och utrikesreportage.

Engelsmannen Len Deighton har blivit mest känd för de spionthrillers som han skrev på 60- och några år in på 70-talet. T ex debutromanen, ”Fallet Ipress” (1966), där han introducerade en anynom agent (i filmerna som gjorts efter romanerna heter han Harry Palmer): en arbetarpojke och rebell, som misstror auktoriteter och närmast hatar alla människor från övre samhällsklasser.

Som att ta reda på vem han är och har varit, från starten och framåt.

På 60-talet var Deighton en yngre författare, som skrev hårdkokta spionromaner – en kombination av spion/agentthrillern från England (bl a Ian Fleming och John Le Carré) och den hårdkokta deckaren från USA.

Trippeltrologin om Bernard Samson är en fortsättning och sammanfattning tjugo till tjugofem år senare. Deighton har blivit äldre, mer erfaren. Prosan är mer avspänd och mogen, präglad av erfarenhetens cynism.

Bernard Samson, som till skillnad från de andra på ”departementet” inte har studerat vid universitet, kan beskrivas på samma sätt: som en för varje bok allt äldre, allt mer desillusionerad och allt mer cynisk Harry Palmer.

Att en läsare vill och orkar följa en romanperson, som dessutom blir allt mer illusionslöst, kan tyckas märkligt. Att författaren inte tröttnat på sin huvudperson utan orkat och velat fortsätta att beskriva, antagligen, både hans och sin illusionslöshet kan tyckas ännu mer märkligt. Men om Deighton (född 1929) orkar så skulle jag faktiskt inte ha något emot att läsa också en fjärde trilogi om Bernard Samson och hans hustru Fiona.

I …Och kärlek har Bernard bett hustrun att följa med honom tillbaks till sitt älskade Berlin och placera barnen i en tysk skola. Nu är året 1988 och kommunismen krackelerar. Nog skulle det vara intressant att läsa om  familjen Samson efter murens fall, i ett återförenat Berlin.

Deighton har också skrivit romaner (såväl krigsromaner som agentthrillers) och faktaböcker om andra världskriget, kokböcker och en annorlunda Londonguide, ”Len Deighton’s London Dossier” (1967, inte översatt till svenska).

Bland de övriga romanerna kan nämnas ”London tillhör oss” (1979), som både är en krigsroman och fantasy. Utgångspunkt: Hitler har vunnit kriget mot England. 1941 ställs England under tyskt herravälde. Kung George VI spärras in i Towern och en engelsk marionettregering bildas. Karl Marx grävs upp och flyttas från Highgatekyrkogården i London till mausoléet vid Röda Torget i Moskva.

Böcker av Len Deighton (på svenska):

Fallet Ipcress (1962)

Sjöhästen (1964)

Begravning i Berlin (1965)

En dyr plats att dö på (1968)

Bara när jag skrattar (1969)

Miljondollarhjärnan (1969)

Anfallet mot Krefeld (1970)

Krigsspel (1976)

Tack för igår (1977)

Avhopparen (1978)

London tillhör oss (1979)

Jaktpiloterna (1980)

Blixtkrig (1981)

XPD (1982)

Farväl, Mickey Mus (1983)

Byte i Berlin (1984)

Möte i Mexico (1985)

Lösning i London (1986)

Winter (1988)

(Spion) Betet (1989)

(Spion) Linan (1990)

(Spion) Kroken (1991)

Mamista (1992)

Guldstaden (1993)

Sluten avdelning (1995)

Tro (1997)

Hopp (1998)

…Och kärlek (1999)

(Utgivningsåren gäller Sverige.)

Ingår i boken Deckarhyllan, utgiven av BTJ Förlag.

Egenreklam: Diktdagbok i corontän

Jag har märkt att en del inte vill läsa sånt här, inte vill bli påminda om året 2020. Men för mig var det nödvändigt att skriva det, för att ta mig igenom året. Resultatet blev en dokumentation och jag vet att om någon annan skrivit och gett ut den här boken, då hade jag läst. Behöver vi inte påminnas om och minnas, även det mindre lättsamma?

”Tiden dikterar, jag noterar” kan läsas som diktsamling, dagbok eller journalistisk krönika. Boken kan  beställas i fysiska bokhandlar, om ni vill stödja dem, eller köpas från nätbokhandlar (Bokus håller billigast pris medan AdLibris är värdelöst för ett litet pytteförlag) men allra billigast är det utan tvekan att köpa boken direkt från mig. 100:- inklusive moms, oslagbart, hör av dig om du vill.

Bokens baksidestext:

Det hade hunnit bli november-december när den här boken mejlades till tryckeriet. Och nu har det börjat om på nytt!

Titeln ”Tiden dikterar, jag noterar” valdes för att den ordagrant beskriver hur ”Diktdagbok i corontän” kom till. En andra undertitel kunde vara: ”Riskgruppsdiktsamling”. Plötsligt i februari-mars 2020 förändrades tiden och livet: mitt, vårt och allas liv. Nu vet vi vad detta virus heter, corona eller exakt Severe acute respiratory syndrome coronavirus 2 (SARS-Cov-2), som pandemiskt sprider sig runt jorden, inklusive till Sverige och Vollsjö i Sjöbo kommun, Skåne. Här bor min hustru och jag. Den förändrade tiden tog fram penna och anteckningsbok åt mig, satte mig vid datorns oskrivna skärm och dikterade de ord, känslor och tankar som jag under sex månader skulle notera: mars, april, maj, juni, juli, augusti. Så här blev våra liv, min hustrus och mitt. Så levde vi i corontän.

I september tog orden slut. Det var som om jag hade känt och tänkt allt jag kunde formulera. Men en bit in i oktober så kom orden tillbaka, samtidigt som smittan ökade igen. Det kan bli så att tiden dikterar vidare och jag noterar, att diktdagboksskrivandet i corontän fortsätter…

”Tiden dikterar, jag noterar. Diktdagbok i corontän” är utgiven av förlaget Media i Morron I Dag. 

Men vad är det här, Michael Connelly?

Michael Connelly

På dödligt spår

Övers: Patrik Hammarsten

(Norstedts)

Längesen jag kände och tyckte så här om någon bok av Michael Connelly. Kan inte minnas när det var senast. Kanske aldrig har gjort det? I alla fall:

Michael Connellys senaste roman på svenska är varken en polisroman eller en advokatdeckare. Huvudpersonen heter inte Harry Bosch, Mickey Haller eller Renée Ballard (uppräknade efter antalet böcker de förekommer i).

Här får istället den mer sporadiskt återkommande journalisten Jack McEvoy agera huvudperson. Även förre polisen Rachel Wallace, som förekommit i flera tidigare böcker, finns med.

Da capo, än en gång: Jag gillar att Connelly skriver in och ut olika personer från tidigare romaner, ofta låter dem medverka i varandras serier. Det får alla hans romaner att liksom ingå i en och samma deckarserie. Det ger också extra autenticitet åt kriminalberättandet: slå upp en ny roman av Michael Connelly och ännu en del av Los Angeles blir synlig.

Connelly har tidigare använt (kriminal)reportern Jack McEvoy, ibland nog lite av ett alter ego, för att bland annat spegla omvandlingen och borttynandet av den traditionella nyhetsjournalistiken. När McEvoy nu återkommer som journalist så jobbar han istället på en nätsajt, FairWarning, som står för ”tuff bevakande journalistik för konsumenten”.

Detta enligt grundaren, chefredaktören och insamlingsledaren för FairWarning som ständigt sitter i telefon och även ordnar veckoliga ”salonger” för att jaga eventuella sponsorer.  Fast där både börjar det och tar slut, mer än så berättas inte om denna nya form av journalistik.

Lite synd och konstigt också, för i en eftertext skriver Connelly att FairWarning är en fullt existerande nätsajt, i verkligheten alltså. Författaren själv sitter i styrelsen. Ändå har inte Connelly lyckats eller velat skildra den nya journalistiken mer ingående och djupare (än enligt ovan).

När McEvoy i slutet av boken övergår till att bedriva kriminaljournalistik i podformat under namnet Mordpodden så hastas också detta över och slarvas bort. Det är olikt Michael Connelly, tycker jag. Inte ofta idag som man = jag önskar att en deckare hade varit typ 100 sidor längre. När det gäller ”På dödligt spår” gör jag det.

Jack McEvoy arbetar i den här boken med ett reportage som egentligen går utanför ämnesområdena för FairWarning. Han researchar och skriver om en seriemördare som får tag på sina kvinnliga offer tack vare de nya slarviga = kommersiella genanalys/DNA-testföretagen (ni vet, hitta dina rötter och din släkt i världen) och den lika slarviga = obefintliga lagstiftningen kring dessa analyser och företag.  

Såvitt jag förstår bygger även detta på dagens aktuella amerikanska lagstiftning. Det är ju  högintressant och ruggigt otäckt, men även det här skyndar Connelly förbi. Varför? Fem ytterligare sidor här, tre ytterligare där, eller blott några extra rader här och var. Det hade behövts.

Dock, det som retar mig mest är att McEvoy jobbar som en annan, lite yngre Bosch. Som om han vore polis. Så har ju inte Jack McEvoy skildrats tidigare, då har han varit det han är: journalist. Fräck undran men hur fort gick det när Michael Connelly skrev den här romanen? Hur intresserad var han att skriva ”På dödligt spår”? Varför skrev han den ens?

Så besviken har Connelly nog aldrig gjort mig. Måste vara – väl? – en tillfällig svacka i hans stora produktion. Återkommer när jag också läst ”Oskuldens lag”, där advokaten Mickey Haller är huvudperson, som publiceras på svenska i april.

Bengt Eriksson    

Deckarloggfredag: Vad önskade jag mig för nånting i julklapp?

Dags att skriva önskelista, om inte riktad till jultomten så till tiden och framtiden. Så kanske mer av en nyårsönskan när Sofia Helin inför tolvslaget mellan 2020-21 läser dikten ”Nyårsklockan” av Lord Tennyson på SVT: ”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten…”

Detta, som kan tyckas och kännas så stort och ogreppbart, så opåverkbart. Världen. Livet. Samhället. Politiken. Utvecklingen. Framtiden. Men där varje människa utgör en länk i mänsklighetens cykelkedja. Om en länk och sen en till och sen ännu en brister så slutar samhällskedjan att gå runt och fungera.

Det tål att ha i tankarna, att samhället och världen består av människor. Därför bör dessa svindlande stora frågor ställas till oss själva och andra: Vilket samhälle vill vi leva i? Vilken värld vill vi ha? Några punkter på min önske- eller ja, kravlista inför år 2021:

Må riksdag och regering besluta att kultur ska vara en kärnverksamhet för Sveriges kommuner! Ett måste, tror jag, och det borde vara självklart. Kultur, denna  nödvändiga vitamininjektion för allt mänskligt liv, skapas inte uppifrån och ner utan nerifrån och upp. Om kultur ska uppstå och finnas, oavsett om det handlar om eget, aktivt kulturskapande eller allmänt, nog så aktivt kulturintresse, så är det här – lokalt – det föds.

Foto: Birgitta Olsson

Med ungt musicerande och annat på kommunala kulturskolor, tillgång till litteratur på barn- och vuxenbibliotek, kommunala konsthallar, stöd till teaterföreningar, författarmedverkan, studiecirklar, filmvisningar, föreläsningar och kulturverksamma i kommunen, ja, byalag och julfester.

Vad händer efter coronan, när tillräckligt många vaccinerat sig och kulturverksamheterna borde komma igång igen? Gör de det? Jo, i de bästa av kommuner. Men i övriga kommuner, med försämrad ekonomi? Ska deras politiker tycka att det gick ju med nedstängd kultur, det behöver inte öppnas så mycket, på kulturen kan vi spara…

Det finns två kulturpolitiska motpoler. Å ena sidan har det i riksdagen motionerats om att säkra och garantera kulturskolorna för barnen i alla kommuner. Å den andra läggs bibliotek ner i Kristianstad och i Trelleborg anser de styrande att skolbibliotek inte behöver bibliotekarier, deras ”jobb” kan skötas av vemsomhelst.  

Riksdagsbeslutet om kultur som kärnverksamhet i kommunerna kunde ha som grund att kommunal kulturverksamhet ska vara till för och utgå ifrån kommunens samtliga invånare. Även konkreta beslut kan behövas, till exempel vad gäller bibliotekens verksamhet.

Biblioteken har idag ingen skyldighet att spara böcker utan kan rensa och göra sig av med de inköpta låneböckerna. Bibliotek ska inte vara en ”boksamling”.  Jo, det ska de! Det krävs ett politiskt beslut om att kommunernas bibliotek måste ha lokala samlingar av litteratur, böcker och annat. Lokala bibliotek bör ha funktion av Kungliga bibliotek i miniformat. Vem bevarar annars det lokala? Syftet med bibliotek är väl inte att göra kommunivånarna litteraturarva?

Det verkar dessutom – att döma av lokala händelser, i Sjöbo kommun och Region Skåne, men även i andra delar av Sverige – behövas ett riksdagsbeslut om så kallade fjärrlån. Inte minst för studerande ska alla böcker som ges ut i Sverige vara tillgängliga – genom fjärrlån – på varje bibliotek.

PostNord och Skånetrafiken (eller annat regionalt trafikföretag) har jag också antecknat på önske/kravlistan inför år 2021. Ska de vara vinstdrivande företag eller ingå i Sveriges samhällsservice och landsbygdspolitik?

Genom portohöjning såg PostNord till att allt fler övergick till e-post. Därefter beslöt PostNord att man, eftersom så få skickar fysiska brev, ska ha postutdelning (egen matematik) varannan dag (egentligen fem dagar av fjorton). PostNord har använt samma taktik för postboxar: höjt avgiften över smärtgränsen för att sen meddela att postboxavdelningen i typ Vollsjö läggs ner.

PostNord gör det svårt att leva och än svårare att vara företagare på landsbygd. När PostNords styrelse är ignorant måste riksdag och regering besluta att det ingår i uppdaget att värna – inte stjälpa – landsbygden. 

Ungefär likadant med Skånetrafiken (och andra). Sverige har som rikspolitik att vi ska köra mindre bil och resa mer kollektivt. Den regionala kollektivtrafiken motverkar – saboterar – rikspolitiken genom att lägga ner busslinjer istället för att utöka dem. Vi som bor på landsbygd tvingas att ha både en och två bilar.

Bör inte kollektivtrafik ingå i samhällsservicen och bidra till landsbygds- och miljöpolitiken? Vilken instans (region, regering, riksdag) kan förändra detta?  

Jag har mycket mer på min önskelista men sist och mest personligt önskar jag att mitt liv ska bli så pass långt att coronapandemin sjunker undan och jag kan återse den grekiska urkärlekspoeten Sapfo i Mytilene på Lesbos och besöka min pappas födelsegård strax utanför Cokato i Minnesota, USA.     

Kort ggr 3

1. Mer julmusik. Hann knappt skriva krönikan om årets nya julmusik innan Timo Räisänen började öppna luckor i sin klingande adventskalender ”Pax Noël” på Spotify. Varje dag lägger han ut en ny julinspelning. Några favoriter: rockpopiga ”Ding Dong Merrily On High”, Jean Sibelius melodi ”Sing Me Some Hope” med text av Räisänen och ”Julen är här”, duett med Amanda Ginsburg.

2. Monster till jul. Boken ”Julens monster” (Alfabeta) från härom året av Andreas Palmaer (text) och Peter Bergting (illustrationer) har blivit en klassiker och kommit i utökad återutgåva. Här finns skräckfyllda berättelser om julens monster med porträttlika teckningar. Som den hemska isländska Julkatten och svenska vildsvinssuggan Gloson med rakbladsvass borst, i juletid synlig vid Frenninge kyrka.  

3. Kulturpris. Det har delats ut så många kulturpris och stipendier i år att krönikör Eriksson minsann inte vill vara sämre. Mitt eget kulturpris för 2020 går till Thomas Lantz, snart före detta teaterdirektör, för att han så lyckosamt fyllt Ystads teater med främst alla sorters musik och fått ett litet teater- och konserthus att bli så mycket större och mer. Priset kommer på posten.

Bengt Eriksson

Publicerat i YA inför jul/nyår 2020-21

Feelgood med mord i snöiga, sömniga Klockarvik

Marianne Cedervall

Dö för vårt syndiga släkte

(Lind & Co)

Längst ner på omslaget till Marianne Cedervalls senaste blandning av feelgood och kriminalitet finns texten: ”Ett fall för deckarprästen Samuel”. Det innebär således att Cedervall här och nu inleder ännu en mysdeckarserie, sin tredje.

Serien om ”häxorna” Mirjam och Hervor på mestadels Gotland var mindre av deckare och mer av jag inte vet inte riktigt. Den serien tyckte jag mycket om, så mycket att jag saknade Mirjam och Hervor när Cedervall började skriva sin andra mjukkokta deckarserie om pensionärerna Anki och Tryggve, även de på Gotland.

Hon skrev allt mer upp och in sig, så att Anki- och Tryggve-serien i sin bästa stunder blev en snudd på perfekt blandning av mord och måbra. Och så nu, när hon skriver som bäst i den serien, överger hon alltså den också?

För att starta ännu en ny feelgoodeckarserie om prästen Samuel Williams som när han inte fick den tjänst i domkyrkan som han ville ha, ja, verkligen borde ha fått, tar ett vikariat som präst i norra Dalarna – i det, enligt omslaget, ”sömniga” samhället Klockarvik.

Men det lilla samhället sover inte mer än att det första som Samuel gör när han kommer för att tillträda det nya jobbet och går en sväng på den snöiga kyrkogården är att han upptäcker liket av en man, lutat mot två kors.

Det ska visa att den givetvis mördare heter Finn Mats Hansson, chef för det nya hotellet och även medlem i kyrkorådet. Mer än så berättar jag inte om detta.

Den här balansgången – mellan mys och mord, cozy crime, kokt precis lagom mjukt, feelgood och krimi – hur man nu föredrar att beskriva det – brukar jag framhålla att ingenting kan vara svårare för en deckarförfattare att ge sig på. Svårt nog att blanda feelgood med lagom mycket feel life men att blanda blod och mord med något annat, till exempel kärlek, skidåkning och kyrkfrukost, kräver ännu mycket mer.

När Marianne Cedervall skrev serien om Miriam och Majvor kunde hon aldrig riktigt bestämma sig, om böckerna skulle vara deckare eller inte. När hon skrev serien om Anki och Tryggve balanserade hon i några titlar så mycket åt feelgood att berättelsen inte ens blev måbra utan rent ut få tråkig.

Men så ibland blev det exakt rätt balans också mellan feelgood och deckare, och då är Cedervall som bäst, ja, då är hon suverän. Kanske bäst i Sverige i denna hybridgenre? Och så startar hon ändå en ny serie, när hon nu tränat upp sig, för att liksom börja om…  

”Dö för vårt syndiga släkte” – denna första titel i Cedervalls nya feelgooddeckarserie med prästen Samuel Williams i Klockarvik – är till, säg, 85 procent välbalanserad mellan de två motstridiga genrerna. Lagom med måbra, lagom med kriminalitet. Mycket underhållande.

Men det märks också att hon söker sig fram, hur rutinerad Cedervall än har blivit så börjar hon ju om med ännu en ny miljö och ännu en annan huvudperson. Sökande är ordet. Hon söker, sida efter sida, mening på mening, den rätta balansen. Ibland hamnar berättelsen i det alldeles för vardagliga (som jag skrev ovan, går från feelgood till för tråkigt).

Fast så precis när jag ska till att tröttna händer något igen, det kan vara med deckargåtan eller med Samuel personligen. En filur till präst, bra på att predika men också, tja, mjukpilsk. I romanen och Klockarvik finns en kvinnlig polis, kommissarien Maja-Sofia Rantatalo, så vet du, mer behöver väl inte sägas.

Samtidigt som Samuel Williams har en numera särbo, Marit, därhemma…

Jag gillar också att prästen Samuel vid behov snackar med ”Bossen” (även om detta väl är lånat från Nesser och Barbarotti), det ger… hur ska jag skriva… mer vardagstrovärdiget åt prästens kristna tro, för mig.

Jo, jag tycker om ”Dö för vårt syndiga släkte”. Jag bestämmer mig för det. Att jag gärna läser en uppföljare – och så lär det väl bli, för berättelsen slutar med oväntad cliffhanger – och gärna en snabb uppföljare också, redan till hösten?

På försättsbladet står att Marianne Cedervalls pappa var präst. Ah, tänkte jag. Det förklarar ju saken, självklart då att dottern skriver om en amatördeckarpräst. Men så läser jag sist i boken att det faktiskt var hennes förläggare, Kristoffer Lind, som kom med ett ”roligt förslag” – att hon ”skulle skriva om en präst som är intresserad av mordgåtor och blir privatspanare”.

Bengt Eriksson     

Uppdrag i Beirut

Anna Tell

Norr om Beirut

(W&W)

Fängslande mix av svensk krim och internationell thriller.

Utan tvekan Tells bästa bok hittills, med den här slår hon många namnkunnigare författare på fingrarna. Innehåller nästintill alla ingredienser som tillhör en läsvärd kriminalroman:

Spänning från prolog till 396:e sidan. Bra story med många vändningar. Gediget skildrat utredningsarbete och ett persongalleri som fångar mej. Detaljrika och trovärdiga beskrivningar av organisation, vapen, agerande i skarpt läge med mera. Överraskande och gripande upplösning med en moralisk clou.

Tell kryddar sedan med att Amanda (Lund i efternamn, polis och förhandlare) lämnar Stockholm för ett riskfyllt uppdrag i Libanon, där jag njuter av att få vandra med på gatorna i det myllrande Beirut.

Plus en av huvudkaraktärernas 18 månader långa strapatsrika flyktingresa från Afghanistan genom Europa till Sverige – då tackar jag för en underhållande läsning under mellandagarna.

Språket är lättläst och har bra driv men jag hade velat ha djupare personbeskrivningar, ännu mer målande berättande och bättre dialoger. Övertygad om att Tells författarskap fortsätter att utvecklas och hennes nästa bok är given läsning för mej.

Trivia:

Författaren är kriminalkommissarie med ett förflutet inom Försvarsmakten och har 20 års erfarenhet av operativt arbete i Sverige och internationellt. Boken är del tre i serien om förhandlaren Amanda Lund.

Rolf Olandersson, gästrecensent på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.