William Wistings första fall

Jørn Lier Horst
När det skymmer
En William Wisting-deckare
Övers: Marianne Mattsson
(W&W)

Det fanns sexton titlar översatta till svenska i norrmannen Jørn Lier Horsts serie om och med den likaså norske polisen William Wisting i Larvik. ”När det skymmer” är den sjuttonde men  första.

Inte den första som skrevs, i Norge gavs den ut 2016, men den första boken om Wisting, om när och hur han började som polis.

Utan överbyggnad och tillägg, kunde man säga. Allt det som Wisting under åren lärde sig som polis och utredare skulle tillkomma undan för undan i seriens följande titlar.

Här börjar han, med stor vilja att vara kriminalpolis och utredare, men ännu underordnad, ännu utan möjlighet att leda en utredning. Det gör faktiskt boken extra spännande att läsa, för att vi trogna deckarläsare av Jørn Lier Horst vet hur polisen William Wisting kommer att utvecklas, den polis han ska bli.

Och hur livet ska bli för honom, också privat. Här är Wisting nybliven tvåbarnsfar. Han och hans hustru har fått tvillingar, en flicka och en pojke. Hans fru ammar dem fortfarande. Och hon lever alltså, här. Lite sorgesamt också att läsa, när man vet.

Flera trådar: en biltjuv, ett bankrån, en övergiven veteranbil i en lada… Trådarna ska flätas ihop, som brukligt är i deckare. Wisting hittar och flätar ihop dem på fritiden, de trådar som övriga poliser inte hittat. Redan här märks tydligt att den där Wisting kommer att gå långt som polis.

En ”tunn” bok, i betydelsen få sidor, blott 180 stycken. En ”enkel” deckare, i betydelsen  rakare och mer direkt än vissa senare polisromaner med William Wisting. Och även i betydelsen att den är skriven som om den faktiskt hade kunnat skrivas först, den kunde ha inlett serien.

Jag vet inte, men kanske tog Jørn Lier Horst fram ett gammalt halvfärdigt manus, skrev klart det och skickade till förlaget först nu? Men detta manus var egentligen tänkt att bli seriens första titel…

Oavsett, berättelsen om William Wistings första fall vid julen 1983 är riktigt bra.

Bengt Eriksson

PS. Kunde inte låta bli att läsa och recensera, lite i förväg. Utgivningsdatum är den 13 december.

Fyra gånger deckartips

Två svenska och två översatta. Fyra snabba, korta deckartips.

1) ”Hus av glas” (Modernista; övers: Carla Wiberg) bör vara den trettonde Armand Gamache-deckaren av Louise Penny som kommit på svenska.

Samtliga har jag läst och jag kan inte rangordna dem, varje titel i serien är som ett nytt och varierat dagboksblad om Gamache, nu överintendent på Mordroteln i Quebec, hustrun och dottern, kollegerna och den lilla byn Three Pines.

Som alltid: mjukt men verkligt.

2) Håll koll på egen- och hybridutgivna deckare, då går det ibland att hitta mer udda kriminalhistorier.

”Byvägen” (Lava) av Maria Ark & Olof Elgsand är en av dem. Också som så att deckare ofta är mer än kriminalitet och straff. Huvudpersonen kan till exempel vara en nyssexaminerad kvinnlig lantmätare, som genast får problem med omdragningen av Byvägen i Norra Ny, en liten norrländsk by.

Ingen bybo vill släppa till mark och flera generationers gamla oförätter ska snart dras upp.

3) ”Än porlar mörka vatten” (Bokfabriken) är Susanne Fellbrinks femte deckare om Cilla Fallander, sångerska, nöjesentreprenör och väl författarens alter ego.

Miljöerna (Sundsvall och nu Härnösand) lär vara helt autentiska. Lättsamt och hårdare möts, i arbetslivet som vardagen.

Ämnen: Mellofestival, mytomani, kvinnligt sexuellt ofredande, sjukdomen ALS, drunkning (eller dränkning!) i ett badkar, försvunna uppdrag och äktenskapskris samt en biljakt.

Fellbrink lyckas faktiskt hålla ihop allt detta!

4) ”Av författaren till Lewis-trilogin”, enligt omslaget.

Jo, fler gillar Peter Mays trilogi med miljöer från Yttre Hebriderna. Färre gillar serien med Enzo Macleod, halvskotte/italienare, plus 50 och universitetslärare i Frankrike.

Men jag är så frankofil (all fransk kultur!) att jag gör det och tar alltid chansen att tipsa på Enzo Macleod-deckare.

Som ”Stjärnkocken” (Modernista; övers: Åsa Brolin), där en trefaldig Michelinkock blir mördad. Men främst är det en gastronomisk bok om mat och vin.

Bengt Eriksson
Tidigare hos Opulens

Jul på Högalid

Det är ju första advent idag. Då kan det passa med en jullåt.

”Jul på Högalid” skrev jag för nio år sen, då vi fortfarande hade en lägenhet på Högalidsgatan. Tyvärr  en helt autentisk julsång. Så illa var det för många då, så illa är det för många den här julen också. Och risken är stor att det blir än värre för än fler.¨

Modiga läsare kan gå längst ner i texten, klicka och lyssna på låten också (framförd av en hes, skrovlig vintertrubadur).

***

Nu faller vinterns första vita flingor
Så stora och så blöta och så kalla
Jag har en sliten överrock
där kölden tränger in
Den stoppar varken kyla eller vind

Så jag halsar en klunk värme
och drar i mig ett bloss ro
God jul på er alla
Gott nytt år ska ni tro

Högalidskyrkan, höst och snart vinter.
Foto: Bengt Eriksson

Jag har sålt min sista tidning för i år
Och tänk om det ändå vore vår
Jag får lift med tomten
där han kommer med sin ren
Dom släpper av mig
vid Frälsningsarmén

Jag försöker å spela
så nykter som jag kan
God jul för helvete
Gott nytt år tammefan

Och Frälsis serverar risgrynsgröt
Värmande och mättande och söt
Det syns tända juleljus
bakom alla rutorna
längs Högalids- och Långholmsgatorna

Jag letar upp en trappuppgång
och somnar hög och full
God jul från Högalid
Gott nytt år från Hornstull

(tillägnad Raine och alla andra)

Lyssna på Soundcloud (en rasslig jultomteversion)

Thrillerintervju med Hans Carstensen

Jag har under något år recenserat författaren Hans Carstensens senaste moderna thrillers som hyser titlarna ”Under hökens vingar” och så ”I hökens näste”.

Dessa böcker är underhållande och bra böcker att läsa. Således blev jag nyfiken på Hans Carstensen och sände några frågor.

Här presenteras den mailintervjun jag gjorde med författaren.

1. Med tanke på dina tidigare böcker så varför blev det moderna thrillers?

– Jag blir ofta rätt uttråkad av deckare. För att jag ska engagera mig måste det finnas något mervärde i dessa stories. Så jag ville skriva berättelser som jag saknade, som jag själv skulle vilja läsa eller se på Netflix.

Jag älskar till exempel Karin Fossum, Tana French och Patricia Highsmith som alltid kommer in från ett fräscht perspektiv. Ja, det finns något mer där. Eller teveserier som The Americans, Breaking Bad och Mister Inbetween.

Så när jag började spåna kring biblioteksmysterierna fick jag en kick när jag kom på bibliotekarien som anser att all litteratur förutsäger framtiden och kan lösa alla mänskliga interaktioner och därför alla brott. Och det är underbart att få skriva vidare i en genre jag gillar i Höken-serien – spion- och agentgenren.

Egentligen handlar båda dessa romanserier om en hjältinna som brottas med sin barndom och problemet med att vara vuxen, särskilt Daffy i Höken-serien. Den aspekten fascinerar mig också, att vi aldrig blir fria vår barndom.

2. Jag vill gärna höra lite om hur idéerna uppkom till dina två senaste böcker.

– Jag förmodar att du syftar på ”Under hökens vingar” och ”I hökens näste”.

Jag har fått den frågan ganska ofta på senare tid, och ju mer jag funderar så inser jag att det finns flera sanningar. Det som fick igång mig var det faktum att jag ville befinna mig i agentgenren och att jag blev fascinerad av den huvudperson jag spånat kring – en 59-årig förskollärare som egentligen har en annan identitet.

Hon är en fantastisk pedagog men hon är också en fantastisk agent; brutal när det krävs och smart när det krävs. Jag upptäckte henne när jag och Helene Rådberg fick manuspengar för att skapa en teveserie. Det blev ingen teveserie, mest för att vi var för olika.

Redan då (för massa år sedan) fick jag idén om förskolläraren som egentligen är något annat, som lever dubbelliv. Och jag tyckte det var fascinerande om hon kom hem och några från hennes tidigare liv väntade på henne där.

Sedan träffade jag en person som jobbat i underrättelsetjänsten och fick reda på att det finns något som heter ”gå in i skugga”, alltså har du gjort bort dig som agent måste du få en annan identitet. Då tänkte jag: Det är en sådan person förskolläraren är – hon har gått in i skugga!

3. Dina romaner är språkligt lättsamma och koncisa. Berätta lite om hur du ser på språket i dina romaner.

– Vad kul att få den frågan! Jag jobbar oerhört mycket med språket. Redigerar, skriver om, skriver nytt, stryker och så vidare. Mitt främsta mål är att språket inte ska vara en hinna mellan läsaren och berättelsen, ja, jag vill helst att det inte ska synas.

Jag gillar själv såna böcker, när författaren är upplöst och jag bara kan koncentrera mig på berättelsen. Därför försöker jag skapa en illusion av att allt som står i romanen kommer ur karaktärernas (främst huvudpersonens) huvud. Om meningarna blir för långa, om det blir för mycket information på för liten yta, om det används ord som inte är karaktärernas – då förstör det illusionen av att allt kommer ur huvudpersonens hjärna.

Jag vill att läsaren ska bli ett med berättelsen.

4. Finns det något i dina thrillerböcker som går att relatera som en omvärldsanalys så att säga.

– Den analysen kanske läsaren ska göra. Det är svårt att själv se vad berättelserna säger om vår tid. Men visst, eftersom jag lärt mig mycket om försvaret, vapenexport, underrättelsearbete och så vidare av före detta militärer så försöker jag bilda mig en uppfattning om vad som pågår och pågått inom nationell och internationell försvarspolitik.

Att Daffy rekryteras på 80-talet är ingen slump, då var verkligen svenskt underrättelsearbete i kris. Något behövde göras. Det var då kontraspionaget moderniserades, till exempel. Och att vapenexport tillhör den mest lukrativa businessen länder kan syssla med, det skapar problem på många plan. Många illegala händer vill vara med och få en del av kakan.

Plus att Daffys analyser av svensk pedagogik är ganska skarpa. Jag delar hennes uppfattning om att det pedagogiska och barnens väl kommer i andra hand när politikerna – och inte forskarna – styr skolans utseende.

Sista frågan: Du leder skrivkurser, skriver romaner. Finns det någon litterär genre som lockar framledes?

– För det första vill jag säga om skrivarkurserna – om jag inte handlett så här många romaner de senaste tjugo åren, så hade mitt författarskap inte utvecklats i den riktning det gjort. Jag är till exempel en mycket bättre författare idag än för bara fem år sedan.

Jag håller med Ernst Billgren som säger: ”Vill du utvecklas som konstnär – undervisa andra!” För då tvingas du att formulera svar på knepiga konstnärliga frågor du aldrig annars skulle ha stött och blött.

Hans Carstensen.

– När det gäller genrerna: Jag trivs rätt bra med att utveckla Nadias (biblioteksmysterierna) och Daffys (Höken-serien) karaktärer i dagsläget. Dessa romanserier innehåller så mycket av allt: psykologi, släktfejder, action, barndomstrauman, relationsproblematik – att de mättar så många av mina behov.

Det jag snart hoppas göra är att färdigställa en roman med självbiografisk touch. Jag har skrivit typ 4/6-delar. Den handlar om min galna uppväxt med en galen mamma. Kerstin Thorvall sa till mig en gång på 90-talet: ”Om du inte skriver den så tänker jag skriva den.”

Micheles Kindh, ofta gästrecensent på Deckarlogg, var tidigare anställd inom järnvägen. Han har även varit chefredaktör för webbtidningen Blaskan.nu och är numera redaktör för dess facebookgrupp Blaskans Vänner.

Vad tyckte kritikerna om deckardebutanten Stieg Larsson?

Åren går och apropå Millennium/Millenium-serien, som nu alltså hunnit fram till titel nr 7: Vad skrev kritikerna när Stieg Larsson debuterade med den första titeln i serien?

Upptäckte att jag faktiskt hade noterat detta i ”Deckarhyllan”, en återkommande krönika som jag då hade i Ystads Allehanda. Så åter till år 2005…

***

Hur många deckarpris kommer Stieg Larsson att få för ”Män som hatar kvinnor” (Norstedts), den första titeln i hans Millenium-serie? Ska Svenska Deckarakademin utse romanen till årets bästa deckare eller nöja sej med debutantpriset?

Kanske både… och? Tyvärr måste  priset – eller prisen – delas ut postumt. Stieg Larsson avled ju strax efter att han lämnat inte bara den första romanen utan hela Millenium-trilogin till förlaget.

”Män som hatar kvinnor” är redan nu årets mest uppmärksammade svenska deckare. Recensenterna har varit ovanligt överens. Inte riktigt alla men de allra flesta berömmer romanen – några ohejdat medan andra sätter  några små bockar i marginalen.

”The winner is… Stieg Larsson!” utropar Per Erik Tell i Kristianstadbladet. ”Helt enkelt lysande!” instämmer Crister Enander i Ystads/Trelleborgs Allehanda. Medan Per Planhammar i Göteborgs Posten bland berömmet – ”det är svårt att inte imponeras redan av anslaget” – påpekar att ”ibland blir berättelsen plottrig”.

Stieg Larsson. Foto: David Lagerlöf / Norstedts

Fast även om kritikerna tycker om romanen så tycker de olika om den. Vilket nog är bevis på att Larsson skrivit en engagerande roman som kan komma att leva länge.

Oenigheten gäller inte minst en av problemlösarna: ”den unga hackern Lisbeth Salander, en klassisk ”utsatt” tjej med taskig barndom, tatueringar, piercingar och ett hjärta av stål”, för att låna Jenny Tunedals beskrivning i Aftonbladet.

Kritikern Enander tycker att både hon och Mikael Blomkvist, ekonomijournalist och andra huvudperson, har ”djup och trovärdighet”. Nils Schwartz i Expressen menar däremot att hackern Salander ”är den sortens cybertekniska superkompetens som får mig att längta efter… ett elementärt förstoringsglas”.

Också Deckarhyllans redaktör tycker att ”Män som hatar kvinnor” är en så bra deckare att den åtminstone borde få Deckarakademins debutantpris.

Och dessutom en märklig deckare, som ringlar och slingrar framåt utan att veta vilken undergenre den hör hemma i.

Finansthriller och pusseldeckare, samtida och ålderdomlig. Blomkvist och  Salander avslöjar en svensk finansskurk och söker samtidigt lösningen på gåtan om den unga flickan Harriet, försvunnen sen snart 40 år.

Hade Stieg Larssons deckardebut mottagits på samma sätt om han levt? För att poängtera romanens budskap  citeras uppgifter ur utredningen ”Slagen dam – mäns våld mot kvinnor” av bland andra Eva Lundgren, en forskare som ju blivit något ifrågasatt.

En recensent, Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet, anmärker på detta. Övriga låtsas som ingenting.

”Män som hatar kvinnor” hade blivit mer intressant och ännu bättre, både som deckare och samhällsroman, om en debatt uppstått kring romanen. Den debatten hade författaren nog velat vara med om.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2005

Två gånger Millennium 7

John Ajvide Lindqvist
Skriften i vattnet
(Ordfront)

Karin Smirnoff
Havsörnens skrik
(Polaris)

Först som sist: Jag tycker sånt här, alltså att skriva vidare på andra författares verk, är ett otyg (detta oavsett om det gäller Agatha Christie eller Stieg Larsson, Hercule Poirot eller Lisbeth Salander). Men nu är det som det är.

För det andra: När las ett extra ”n” till i tidskriftsnamnet och deckarserien Millen(n)ium? Stieg Larsson stavade ju: Millenium. Men numera är stavningen: Millennium. Småttiga, oväsentlig fakta? Kanhända, men jag undrar…

Den som först tog över och skrev vidare efter Stieg Larsson var ju David Lagercrantz, som tillfogade tre nya titlar till Larssons Millenium-trilogi. Nu har Karin Smirnoff åtagit sig att skriva ytterligare tre titlar till den utgivna Millennium-sextetten.

Men det räcker inte. John Ajvide Lindqvist har dessutom skrivit en deckare som både är och inte är en ny Millennium-titel. Hans deckare skulle ha blivit men blev inte den sjunde i ordningen. Hur det hänger ihop? Så här:

John Ajvide LIndqvist.
Foto: Thron Ullberg

Han kontaktades av något förlag (Norstedts, som gett ut de tidigare böckerna? Kanske, men det har Ajvide Lindqvist hittills inte velat avslöja. Men det var inte förlaget Polaris, som återkommer längre ner i texten. Så mycket har han ändå sagt. )

(Ett PS under skrivandet: Också Dagens Nyheter har nu rotat i detta och kommit fram till att det tydligen var bokförlaget Strawberry, ägt av norrmannen Petter Stordalen, som skulle ge ut den sjunde Millennium-deckaren, den av John Ajvide Lindqvist, men refuserade. Och så till sist hamnade sjuan hos Polaris som valde Karin Smirnoff.)

John Ajvide Lindqvist skrev i alla fall ett utkast till en ny Millennium-titel – ett långt utkast, längre än vad som var överenskommet, nära nog hela romanen. Och allt var frid och fröjd, utkast och manus verkade uppskattas av vilket förlag det nu var. Till att börja med, tills det plötsligt inte uppskattades alls utan refuserades.

Om detta har Förlagspodden avsnitt 155 (finns där poddar brukar finnas) gjort ett inslag i form av en intervju med en ganska men inte helt öppenhjärtig Ajvide Lindqvist. För alla som är det minsta intresserade av författande, bokförlag och dagens förlagsbransch är det mycket intressant lyssning. Rekommenderas: lyssna!

Efter refusen satt John Ajvide Lindqvist där med en nära nog klar deckare. Då skrev han om sin deckare lagom mycket, han strök bort och skrev ut Blomkvist och Salander ur berättelsen, för att kunna publicera deckaren utanför Millennium-serien. ”Skriften i vattnet” (Ordfront) blev titeln på den deckare som nu finns i handeln, den första titeln i hans egen deckartrilogi ”Blodstormen”.

Vad ska detta och denna kallas? Millennium 7b, kanske…

Nära nog samtidigt har första titeln av tre i den fortsatta Millennium-serien kommit, ”Havsörnens skrik” (Polaris), som alltså skrivs av Karin Smirnoff.

Vad ska den då kallas, Millenium 7a? Fast det här kan ju en läsare strunta i – eller kan läsaren göra det? Omöjligt att inte läsa in det när man vet att bägge romanerna från början var Millennium-deckare…

”Skriften i vattnet” av John Ajvide Lindqvist inleds med en midsommarfest på en brygga i Stockholms skärgård, där en båt plötsligt närmar sig bryggan och två maskerade män öppnar eld mot festdeltagarna, och fortsätter i Stockholm, närmare bestämt i Gamla stan där deckarförfattaren och före detta polisen Julia Malmros bor, hon ska förresten snart tacka ja till att skriva fortsättningen på just Millennium-serien och får hjälp av en ung, mystisk crackare (snarare än hackare), som strax blir hennes älskare, för att efter Stockholm fortsätta på sin väg att bli internationell.

Som i internationella miljöer, tänk drogkarteller och oljepengar, och väl en planerad (av Millennium-förlaget) internationell bestseller. Den unge crackaren heter Kim Ribbing och är på många sätt och vis en märklig fast manlig inkarnation av Lisbeth Salander. Och det kommer mer än jag har avslöjat. Nog måste varje läsare ana närheten till och omskrivningen av Millennium-serien? Julia Malmros ska också komma att refuseras, i likhet med Ajvide Lindqvist. Här finns några rätt roliga rader där han låter henne fundera på om och i så fall hur hon skulle kunna skriva om sin Millennium-deckare till en annan, egen deckare.

”Havsörnens skrik” inleds exakt så: en havsörn blir matad med ”örngott” i… ja, Sveriges vildmark. Karin Smirnoffs Millennium-deckare utspelar sig där, långt upp i Sverige, i en helt annan miljö: närmare bestämt det fiktiva samhället Gasskas i Norrbotten.

Karin Smirnoff. Foto från förlaget.

Dit kommer Mikael Blomkvist, för där bor hans dotter Pernilla, som nu ska gifta sig med en höjdare inom kommunen och bröllopet ska äga rum på Raimos bar, där filmen ”Jägarna” spelades in.

Blomkvist har ingenstans att skriva längre. Tidskriften Millennium är nedlagd efter en epok på tjugo år, sista numret kom precis. Till sist gick det inte längre. ”En papperstidning går i graven och återuppstår som en podd. En podd!”

Dit upp ska Lisbeth Salander, numera delägare i Milton Security, också komma. Hennes döde bror (så att säga känd från tidigare) hade/har en dotter, Svala. Hennes Mammamärta har försvunnit och nu har hennes mormor dött. Svala, både ett barn men inte ett barn, det ska visa sig att Svala har en hel del egenskaper gemensamma med sin faster, behöver ett jourhem och Svala har själv föreslagit Lisbeth.

Jag ska inte återberätta mer än så men det handlar om elektricitet, den billiga Norrlandsel som Gasskas kan erbjuda investerare. Utan den hade Gasskas varit som vilket annat litet samhälle som helst. Tänk på Facebook, som väl får elen nästan gratis. Så företagen står på rad. Men varifrån ska elen komma? Svar: vindkraft. Inte alla markägare i trakten uppskattar det.

Män fortsätter att hata kvinnor i Karin Smirnoffs Millennium-deckare och kvinnor fortsätter att hämnas. Smirnoff skriver än smygande och än rätt på, ibland blir det grovt och obehagligt. Nej, jag borde väl inte jämföra. Man bör nog inte heller läsas Millennium 7a och 7b direkt efter varann. Men det är svårt att låta blir när man känner till så pass mycket om förhistorien.

De skriver olika. Det har hävdats att John Ajvide Lindqvist nu gett ut sin första deckare men det håller jag inte med om. Till exempel ”Vänligheten”, för att nämna en av hans tidigare och bästa romaner, är enligt min mening också en deckare. Dock med övernaturliga inslag och det hör ju inte hemma i en deckare som ska vara realistisk. Anser vissa.

Så Ajvide Lindqvist skalade bort det övernaturliga och magiska för att få romanen att vara en deckare. Men varför? Som om han har skalat av sig själv, sin egenart. Det var väl onödigt. Min vädjan: lägg till detta, lägg till mer av dig själv, i den kommande andra delen av serien ”Blodstormen”.

Karin Smirnoff gjorde tvärtom. Hon tog Stieg Larssons grundstenar och byggde vidare med sig själv. Förutom att hon är en stilistisk kameleont, nu inne på sitt tredje skriftspråk, fortsätter hon att vara just sig själv. Resultatet blir så mycket mer, varken en cover eller en singelpiruett utan både Larsson och Smirnoff.

Smirnoff har skrivit en deckare som också är en roman. Medan Ajvide Lindqvist verkligen försökt att skriva en deckare som en deckare ska vara. Om det ena är sämre än det andra? Nej, men de är olika. Å andra sidan vet väl inte många fler än Ajvide Lindqvist hur hans utkast till en Millennium-deckare var, innan han skrev om den.

Och nu fortsatte jag ändå att jämföra dem, fast jag inte skulle. Läs själv istället, läs bägge deckarna/romanerna. Och avgör själv, vilken du föredrar. Kanske bägge, där hamnar jag nog själv till sist som först.

Bengt Eriksson
Från Opulens

En helt underbar historia

Varför ska just Deckarlogg läsa och recensera Stefan Ahnhems nya polisroman/deckare? tänkte red. Risken är överhängande att det blir, så att säga, samma recension med samma åsikter en gång till.

Varför inte istället ta in en recension från någon annan, till exempel Kapprakt (Anders Kapp)? Särskilt som Kapprakt och Deckarlogg visat sig ha raka motsatta åsikter om just Ahnhem…

Inte alltid men ofta kan olika åsikter ju vara bra. Här följer Kapprakts recension av Stefan Ahnhems nya polisroman: första titeln i en ny serie, om det nu är en ny serie?

***

Stefan Ahnhem
En helt annan historia
(Forum)

Efter den stora succén med serien om Fabian Risk, sex delar 2014-21, kommer Stefan Ahnhem nu ut med ”En helt annan historia”, vilket inte är riktigt sant.

Något helt annat är det inte, huvudpersonen Malin Rehnberg har vi träffat förut, som kollega till Fabian Risk i det fall som ”Den nionde graven” handlade om, även från epilogen i författarens senaste bok där det handlar om kopplingar till andra länder är Danmark, ”bland annat till Stockholm och utredningen Malin Rehnberg arbetade med där. Men det är en helt annan historia.”

Bara den lekfullheten gör läsaren på riktigt gott humör.

Fallet då handlade bland annat om Mogens Klinge, operativ chef för danska polisens underrättelsetjänst, som hittades död i en bil på botten i hamnen i Köpenhamn tillsammans med en okänd naken kvinna med utländsk bakgrund, möjligen prostituerad.

Malin Rehnberg upptäcker en koppling mellan ett mord i Stockholm och den döda kvinnan i Köpenhamn, hon tar därför kontakt med den ansvarige utredaren Jan Hesk, som hade en stor roll i förra boken.

Vi känner igen det gränsöverskridande, i bokstavlig mening över landsgräns, men ännu mer gränslösheten hos karaktärer, gränslösheten i händelser, och den gränslösa generositeten hos en författare som än en gång bjuder oss på sin svåröverträffade dramaturgiska förmåga.

I prologen får vi möta en kvinna på en vidrig resa som med en avbruten knivspets ristar in minnen av den långa färden i sin egen kropp: fyra bågar för varje byte av färdmedel, fem cirklar för varje våldtäkt hon utsatts för och tretton streck för de kvinnor och män som dött under resan.

Starkt förs vi direkt in i ett tema om trafficking. Starkt öppnar författaren för en drivkraft som alltid fungerar i spänningslitteratur och som han arbetat med förut: hämnd. Men nu på ett annat sätt än tidigare.

Därefter kommer det första kapitlet som äger rum lördagen 4 augusti 2012, dagen efter den förra boken startade så det handlar delvis om parallellhandlingar; bas i Köpenhamn då och i Stockholm nu.

Vi möter en okänd man som håller på att göra sig i ordning i sitt rum på Grand Hôtel i Stockholm samtidigt som han på Rapport hör nyheterna om händelserna i Köpenhamn. Han gör sig riktigt fin för sitt möte med landets mest framgångsrika livsstilsbloggare Coco som finns i sin svit flera våningar längre upp i hotellet, en lyx som han aldrig skulle ha råd med.

Han har tolkat tecknen från hennes Instagram på sitt sätt; förstått att hon vill ha honom, längtar efter honom. Men när han kommit upp till hennes våningsplan ser han hur hon släpper in en annan man i sviten.

Stefan Ahnhem. Foto: Les Kaner

Vi får träffa Malin Rehnberg som svettas på ett förhatligt yogapass när hon ser att hennes kollega Per Wigsell ringer; trots förbud har hon tagit med mobilen in i lokalen men har den på ljudlöst. Hon lyssnar på hans meddelande, det har kommit in ett larm om ett misstänkt dödsfall på Grand Hôtel, han har fått uppdraget men kan inte ta det, han måste vara hemma med barnen eftersom hans fru Susanna är på tjejmiddag.

Först blir hon sur på sin kollega som är en supertrist toffel, men sedan kommer hon på vad det måste handla om: idag är det hennes och Anders tioåriga bröllopsdag, naturligtvis är det han som på det här sättet fixat ett lyxigt överraskningsfirande på Grand. Hon blir glad, avbryter passet och ger sig iväg.

Hon har fel, hon hittar Coco brutalt mördad i den stora sviten och drar igång hela apparaten. Hon kommer hem sent. Då sover Anders. Det är upptakten till en dramatisk berättelse där vi i högt tempo får möta många udda och intressanta människor.

Malin får växa ut till en underbar huvudperson. Hon är en skicklig polis med ett häftigt humör som driver sina idéer hårt trots motstånd från chefer och kolleger. Ibland går det helt fel men ibland hittar hon också lösningar som ingen annan ser. Regelverk är till för att rundas och hon är helt orädd för att ge sig in i farliga situationer.

Samtidigt gnager växande problem med småbarnslivet tillsammans med Anders ute i Enskede.

Fallet växer ut med ytterligare dödsfall och det blir allt tydligare att det här måste handla om något mycket större.

Jämfört med böckerna i serien om Fabian Risk har författaren krympt formatet en hel del: flera av delarna var tegelstenar på över femhundra sidor, ”Den sista spiken” stannade på 478 sidor tack vare att alla kapitel om Malin klipptes ut för att i stället bli denna nya bok med drygt halva omfånget.

Trots det mindre formatet finns ett stort innehåll med intensiv dramatik, underbara karaktärer, gnagande spänning, en hel del humor, ett beundransvärt språk och ett viktigt samhällsproblem i basen.

Jag kan garantera att alla Stefan Ahnhems fans kommer att bli mer än nöjda och kanske kommer det mindre formatet också att locka några nya läsare.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Svenska Deckarakademiårsbästa 2022

Från Svenska Deckarakademins nätsida:

Deckarakademin har utsett Skred av Sara Strömberg (Modernista) till årets bästa kriminalroman. Motiveringen är: ”En stilistiskt kvalificerad och brutalt klarsynt kriminalroman om en glesbygd i förändring”.

Årets debutant blev Ulf Kvensler: Sarek (Albert Bonniers förlag) för ”ett klaustrofobiskt kammarspel i oändlig natur, ständigt slingrande mot den oundvikliga katastrofen”.

Bästa till svenska översatta blev Chris Whitaker: Slutet blir vår början (Natur och kultur). Originaltitel: We begin at the end. Översättning: Maria Lundgren. Motiveringen är: ”Ett storslaget ödesdrama med fullödiga personporträtt”.

Spårhunden för bästa barn- och ungdomsdeckare gick till Eva Apelqvist: Mörker över skateparken (Opal).

Svenska Deckarakademin tilldelade även Håkan Nesser ett Grand Master-diplom. 

***

Deckarloggs kommentar: Bra val allihop. Fast årets bästa i respektive kategori? Finns starka konkurrenter blir kommentaren från Deckarloggs red.

Bengt Eriksson

Deckarårsbästa på gång…

Senare idag ska Svenska Deckarakademin utse årets bästa svenska respektive översatta deckare samt bästa deckar barn och ungdom, enligt deckarakademiledamöterna.

Detta har Anders Kapp – eller Kapprakt som han kallar sig – föregått genom att på sin blogg/nätsida göra detsamma (med undantag för barn/ungdom).

Alltså, klicka dig gärna in på KAPPRAKT och se vilka svenska och översatta deckare som placerat sig på hans deckarårstopp. Tills vidare ska Deckarloggs red. bara kommentera med att… Jo, visst håller Deckarlogg med om – annat inte.

Deckarlogg dröjer ett tag med utse årets bästa på faktiskt alla sätt och vis, håll och kanter vad gälletr fiktiv kriminalitet. Red. läser vidare och på in i december…

Bengt Eriksson

Musikfredag: Ännu en sjungande Saxell

Jag brukar ibland uttrycka åsikten att Karl Saxell har Sveriges vackraste sångröst. Och jag tror det stämmer. Saxell vem? Ja, ännu en Saxell som diktar egna sånger och sjunger.

Längesen nu, tio år sen nog, jag hörde Karöl Saxell första gången. Han är en doldis, inte en enda utgiven skiva. Men på YouTube och om du följer honom på Facebook kan du höra och se honom framföra både egna låtar och covers som är långt ifrån covers.

Allt han spelar på gitarren och sjunger blir hans. En stor personlighet, förutom den fantastiska rösten. Och den märkliga rösten, tillägger jag efter att ha sett och lyssnat på den Orp-intervju som nu finns på YouTube (se länk längre ner).

Långsamt går det, alldeles för långsamt, men allt fler och fler upptäcker Karl Saxell, hör honom och fastnar. För det är omöjligt inte fastna för sångpoeten Karl Saxell. Här följer en intervjukrönika om och med honom med Karl Saxell som jag gjorde i Ystads Allehand för… ja, det är ett antal år sen nu.

***  

Drygt två år har gått sen jag ”upptäckte” Karl Saxell på teaterbiografen Grand i Simrishamn, där han deltog i en hyllningskonsert till Bob Dylan. Oannonserad smög han in efter paus och sjöng ”I Want You” till akustisk gitarr. Mycket fint. Den melodi som Dylan lyckats dölja i sin elektriska version tog Karl Saxell fram i all dess skönhet.

Hur många finns det: sångare, låtskrivare och musiker som heter Saxell? Jo, Michael Saxell förstås, hustrun Jennifer och barnen Tessa, Mattea och Maya. Och så Bosse Saxell (bror till Michael). Säkert har jag ändå missat några namn. Var kommer Karl in? Han är son till Bosse.

Efter kvällen i Simrishamn har jag väntat – ja, som jag väntat – på fler konserter och helst en skiva med Karl Saxell. Förgäves. Ibland har han hoppat in på samma sätt som vid Dylan-konserten – och aldrig har jag fått reda på det förrän det var för sent – men någon konsert i eget namn har det inte blivit.

Vilket han – definitivt – är värd. För att inte tala om oss, alltså publiken! Som han säger: ”Jag har bara haft mindre spelningar. Jag är långsam i mina processer.” Han tillägger: ”Musiken är en hobby. Fast jag tar samtidigt musiken på lika stort allvar som om den varit mitt yrke.”

Karl Saxell Foto Rebecka Betschhart (1)

Karl Saxell. Foto: Rebecka Betschhart.

YA:s onsdagskrönikör – liksom andra fans – har ändå kunnat följa honom i det fortsatta musicerandet. Då och då kommer ett meddelande på Karl Saxells facebook-sida om att nu finns en ny inspelning upplagd på Youtube. Direkt klickar jag på länken, lyssnar och tittar (när det är rörliga bilder)…

Där finns både ”covers” och egna låtar – om ordet ”cover” passar i sammanhanget, för Karl Saxell gör sina personliga tolkningar av andras låtar. Jag ringer och frågar: Hur många inspelningar hart du lagt upp på Youtube? ”Jag tror det är 35 låtar nu”, svarar Karl. Hur väljer du låtar? Och varför har du valt att tolka dem som du gör?

”Jag älskar ju all musik så jag kan tycka om både Backstreet Boys och Milli Vanilli. Om melodin är snygg och låten dessutom har en bra text, då brukar jag tänka att om det varit min låt, hur hade jag framfört den?” Texter är viktiga för dig? ”Ja, och det finns många bra texter – som i låtar med Britney Spears och Beyoncé – men ofta framförs låtarna så konstigt. Texten döljs i produktionen. Jag försöker istället att framhäva texterna.”

Karl Saxell nämner ”Vart jag än går” (hämtad från Kartellen) och ”I Believe I Can Fly” (R Kelly) som ett par favorit-tolkningar. Bara att instämma! Fast där finns många fler bra tolkningar – som ”Utan dina andetag” (Kent), ”Evighet” (Carola) och ”Hide Away” (Laleh).

Alla har tolkats på samma sätt – eller enligt samma metod. En ensam akustisk gitarr, det kan vara en stål- eller nylonsträngad, och till den Karls röst, som gräver djupt ner i texten och lyfter fram det man inte hörde i originalet. Som inte fanns där.

Orp intervjuar Karl Saxell på YouTube.

Så blottat – det gäller både kompositören och artisten – att man som lyssnare känner sig lite generad. Stilla och vackert, först. Ömt och sprött. Ja, krackelerat. Så låter det redan vid andra lyssningen. Som om något gått sönder i livet och nu försöker Karl limma ihop det igen, och igen.

Du spelar gitarr på ditt eget sätt också? ”Oftast utgår jag från de ackord som finns i originalinspelningarna. Men jag kan ändra lite på ackorden, färga dem, så det passar mig. Dessutom fattas ju ett finger på ena handen så jag måste lösa gitarrspelandet på ett annat sätt. Och jag sjunger gärna ett halvt tonsteg under gitarrackorden.”

Första gången krönikören hörde Karl Saxell tolkade han alltså Bob Dylans ”I Want You”. På Youtube finns en inspelning där han lyfter fram det mest innerliga och vackra i ”Chimes of Freedom”, en annan Dylan-låt. Bättre än så här kan inte Dylan tolkas! Det är faktiskt världsklass – uppe på samma nivå som de främsta Dylan-tolkarna.

Efter detta börjar han och jag förstås att diskutera Dylan i nån halvtimma. ”Bob Dylan ligger mig varmt om hjärtat”, säger Karl. ”Fast han har gjort mycket dravel också. Märkligt att hans ackord inte är definitiva utan en låt som man trodde att man visste hur den gick kan få nya gitarrackord. Min favoritsång är nog ´Farewell Angelina´, skriven till Joan Baez.”

”You Want To Live Your Own Life” och “Put Your Hands Up, Love” är ett par egna kompositioner som Karl Saxell tycker om. ”De betyder mycket för mig.” Också stilla, vackra och ömma – och bräckliga. Hur många egna låtar har du gjort? ”Tusen”, säger Karl. Hur lång tid tar det att göra en låt? ”Det kan ta två månader – eller tio år.”

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2014