Jonas Sjöstedt, deckarförfattare för femte gången

Jonas Sjöstedt
Svekens tid
(Ordfront)

Den här boken – deckaren – hade jag sett fram emot.

Jonas Sjöstedt – ja, den Sjöstedt – återkommer som deckarförfattare. Och hans huvudperson från fyra tidigare deckare, vänsterpolitisk tjänsteman, återkommer också för fjärde gången. Tidigare vid EU i Bryssel, nu är Lööf på partikansliet i Stockholm.

Författarens alter ego? Det får man nog anta, mer eller mindre, åtminstone vad gäller erfarenhet av politik.

”Svekens tid” är en stark roman – eller snarare en stark fackbok. Som ett politiskt inlägg. Men som deckare, som roman, som berättelse?

Jag vill minnas att Sjöstedts tidigare deckare var mer av deckare. Jojo, politiken fanns där då också. Verkligen. Politiken var viktig, själva navet som drog runt berättelserna. Men i ”Svekens tid” har politiken tagit över på bekostnad av berättelsen, själva deckaren.

Eller polisromanen: Jessica Fast vid Stockholmspolisen ansvarar för utredningen av ett mord på en politiker (med koppling till Turkiet) i det nystartade partiet Skifte (tänk Nyans). Om hon nu gör det, faktiskt är utredningsledare, om inte Säpo tar över eller redan har gjort det.  

Den misstänkte för mordet är nämligen en kurd som påstås ha PKK-koppling. PKK som tidigare i Sverige ansetts närmast som en politisk frihetsrörelse men numera – återigen, nu när Sverige söker medlemskap i Nato och gjort sig beroende av president Erdogan i Turkiet – stämplas som terrorister.

Liksom varenda kurd, som tidigare hade en fristat i Sverige nu är en potentiell terrorist. Så är deckarens miljö: det nya Sverige, där politiken omorienteras åt Nato och USA (och Turkiet) och där Säpo blivit politiska poliser för den nya politiken.

Om man håller med Jonas Sjöstedt och David Lööf i deras samhällsanalyser (och det gör jag, i stort sett) så tror jag att man uppskattar ”Svekens tid” mer också som deckare. Men de som inte håller med och det borde väl – eller? – vara dem som Sjöstedts budskap främst riktar sig till? Eller åtminstone också riktar sig till.

Blir politiken då som en mur och ett hinder för deckarläsaren? Här finns ändå mycket som är bra, inte minst skildringen av att vara andra generationens kurd i Sverige genom Evin i Skärholmen. Hon som David blivit så förälskad – ja, kär i – och Evin i han. Ska de flytta ihop? Ja, David bor ju redan hos Evin. Men det är problematiskt, inte minst med tanke på hennes föräldrar (som blivit allt mindre politiska och allt mer religiösa).

Jag tänker som att – så bra det här hade kunnat bli. En deckare, roman och berättelse mitt i det politiskt nyreaktionära Sverige, om Jonas Sjöstedt förmått väva in politiken mer i berättelsen istället för, så känns det tyvärr, klistra på den.

Men jag kanske är för njugg? Blev besviken för att jag så mycket såg fram emot en ny politisk – för jo, det ska den vara, politisk – deckare av Sjöstedt. Eventuellt är det så, du får läsa själv om jag med mitt ifrågasättande rundskrivande ändå lockat dig något. Skriva kan ju Jonas Sjöstedt, inget fel på hans skrivförmåga heller som skönlitterär författare.

Bengt Eriksson