När Victoria iakttog Hörby

Läser i ”Mitt stora vackra hat – En biografi över Victoria Benedictsson” (Polaris) av Elisabeth Åsbrink. Rätt spännande på flera sätt, både boken med sin titel och författaren/människan/kvinnan Victoria Benedictsson. Återkommer till den här biografin…

Medan jag läste kom jag att tänka på en text jag själv skrev om tjejen där bortifrån kröken från mig räknat, alltså Fårakroken bortom Frenninge och uppåt Skumparp och Hårderup, nämligen densamma: Victoria Bruzelius, gift Benedictsson, författarnamn Ernst Ahlgren.

Så jag lägger väl ut den texten igen. Dock, ett par påpekanden om texten:

Hörby museum med sin permanenta utställning om Victoria Benedictsson är tyvärr stängt sen rätt länge och SD, som styr i Hörby kommun, har ännu inte återöppnad museet.

Opsis Barnkultur, den enda tidskrift som Sverige hade om barn- och ungdomslitteratur, verkar nu likaså tyvärr nedlagd för gott. Det är allt bra sorgligt.   

***

De gånger jag kör tvärvägen från Vollsjö via Frenninge mot Rönås brukar jag stanna till vid till Fårakroken, som det heter. Står där med bilen och betraktar den lantgård, som då hette Hårderups boställe, dit Victoria Bruzelius (gift Benedictsson och med författarnamnet Ernst Ahlgren) kom med föräldrarna när hon var 15 år.

En gång då jag var på väg till Trelleborg passade jag också på att ta en sväng om Fru Alstad eller egentligen Domme och Charlottenbergs gård, där Victoria föddes och växte upp tills pappan Thure Bruzelius måste sälja gården. På platsen står en minnessten över Victoria Benedictsson, rest den 6 mars 1950.

Victoria bröllop

Och när jag är i Köpenhamn så kan det ofta hända att mina fötter hamnar på Hovedvagtsgade, en mindre gata vid Kongens Nytorv. Jag ställer mig vid gatunumret 6 och låtsas att Hotell Leopold finns kvar. Den 22 juli 1888 hittades Victoria Benedictsson död i sitt rum på hotellet.

Victoria med sin blivande make Christian Benedictsson. Förlovningsfoto från 1871. Foto: J.M.Lindstedt, Hörby. 

Men varför – varför promenera i döda författares miljöer och sällskap? Räcker det inte att läsa böckerna? Svar: Nej. Vissa litteraturkritiker vill skilja mellan författaren och verket. Det gör jag också: något likhetstecken ska man inte sätta. Mer fantasi och förmåga än så har väl en skönlitterär författare.

Däremot var det just denna människa, som föddes, växte upp, levde och kanske dog i just dessa miljöer, som blev författare. Mellan människan och författaren finns också ett likhetstecken, som är svårare att sudda ut. En författare blir och är sina livserfarenheter, uppväxt- och livsmiljön spelar roll.

Därför promenerar jag i döda författares miljöer och sällskap. Författaren går bredvid, visar sina platser och gator, pratar med mig. Ett möte, snarare mellan människan än författaren och läsaren, som får böckerna att växa och djupna.

Victoriahuset

Därför stod jag i lördags också på Råbygatan 8 i Hörby och läste skylten på huset: ”Här bodde författarinnan Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren) under sin Hörbytid anno 1873-1888.”

Innan jag hamnade här – vid det hus där Victoria levde med sin make, fem styvbarn och två egna (ett dog tidigt) – hade jag gått runt  i samhället under ledning och föreläsning av Eva Grip, en av tre Skåneguider som ett par lördagar i månaden ordnar guidade turer genom ”Hörby på Victorias tid”.

Uppgifter och årtal: Victoria Bruzelius föddes 1850. När hon äntligen förmått pappan att låta henne åka till Stockholm för att studera till konstnär så vägrade prästen i Frenninge-Vollsjö att skriva flyttbetyg. Då (som protest? i desperation?) gifte Victoria sig med Christian Benedictsson, postmästare i Hörby. Hon var 21 och han nära 28 år äldre. Tio år senare, 1884, skulle Ernst Ahlgren/Victoria Benedictsson ge ut sin första bok.

Eva Grip berättade om Hörby torg på Victorias tid, läste ur hennes dagböcker och tog oss med på den ”Åpromenad” (längs Hörbyån) som hon tyckte om att gå. Vid en promenad fick Victoria se två hundar: en liten som ramlat i ån och en stor som försökte hjälpa den lilla att ta sig upp. Det gav uppslag till berättelsen ”Djurstudie”.

Victoria porträtt

Eva pekar: ”Det här päronträdet fanns redan på Victorias tid. Hon såg det genom fönstret.” Postkontoret låg i ena delen av huset men postmästargården innehöll också en bokhandel, som makarna Benedictsson förestod. Där satt Victoria och läste nya böcker och tidningar, hon kunde också sitta och skriva.

Victoria Benedictsson hos fotograf i Köpenhamn 1888.

I dagböcker, noveller, romaner och pjäser noterade Victoria Benedictsson hur livet gestaltade sig i en liten inskränkt köping, både för en kvinna och männen. Fast när jag säger ”Hörbyförfattare” protesterar Eva Grip. ”Att Hörby skulle vara fundamental för hennes författarskap… det tror jag inte”, svarar hon.

Men då får vi vara oense. För mig blir det allt mer uppenbart att såväl de yngre åren på landsbygden i Hårderup och Domme som vuxenlivet i Hörby var både direkta inspirationskällor och de glasögon genom vilka hon betraktade och beskrev livet, sitt och andras.

Promenaden genom ”Hörby på Victorias tid” avslutas vid Hörby museum, som håller specialöppet i samband med de guidade turerna. Museet har flera Victoria Benedictsson-rum som dokumenterar henne som kvinna, människa och författare. Hon sitter själv här också vid sitt ”skrivskåp”. Dessutom finns en välfylld bokhylla med böcker av och om Victoria Benedictsson.

Jag köper två häften, som poängterar att hon visst kan kallas Hörbyförfattare. I ”Fairbrooks krögare” skildrar hon vad som skedde på Nya hotellet. ”Fairbrooks blåstrumpa – hennes lefnad och gerning samt slutliga ändalykt” är en svarsskrift av pseudonymen E. N. Flax-Villager, eftersom Hörbys karlar blev så jäddra sura på hennes beskrivning.

Tre X kortkultur

1) E-böcker. Inte minst vad gäller tillgången på äldre litteratur har e-böcker inneburit en smärre revolution. Som att jag kan gå in på nätsidan för ”Bibliotek SkåneSydost”, söka på Victoria Benedictsson och ladda ner hennes böcker. Till exempel ”Från Skåne”, debutnovellsamlingen från 1884, eller romanerna ”Pengar” (1885) och ”Fru Marianne” (1887), bägge skildrar ”samma” kvinnoliv men med var sitt slut.

2) Poesi. Nya numret av alltid intressanta kulturtidskriften Opsis Barnkultur innehåller ett långt sjok om Almapristagaren Jaqueline Woodson: genomgång av böckerna, intervju med författaren och inte minst några dikter, nära och känsligt tolkade av Athena Farrokhzad, ur ”brun flicka drömmer” (på svenska i höst). På samma gång en diktsamling för unga som vuxna och en afrikanskamerikansk kvinnas självbiografi.

3) Lundell igen. Läser vidare i Ulf Lundells bok ”Vardagar” (W&W) och ser att han håller fast vid 70-talets nya sätt att skriva (fast nytt vetetusan men modernt då). Som att han skriver mej och sej (inte mig och sig), nån, nånting och nånsin (istället för någon, någonting och någonsin), dom (aldrig de och dem), till och med säjer (istället för säger) och mejl (usch för mail). Jag gillar det, att han envisas med att stava muntligt.

Bengt Eriksson
Krönika i YA/KB 2018

Deckarloggfredag: Sapfo, Anne Carson och jag

Nej, Anne Carson presenterade inte Sapfo för mig. Sapfo och jag möttes långt tidigare: på en sida i den lärobok, ”Dikt och tanke”, som jag fick när jag 1963 började på gymnasiet. Vi umgicks några år men kom sen ifrån varandra, tills vi återsågs över 50 år senare. Då hade du fått sällskap av din yngre väninna, Anne.

Fast yngre och yngre. Den grekiska urkärlekspoeten Sapfo må ha fötts på ön Lesbos cirka 630 år före vår tideräkning och den kanadensiska filologen, författaren, poeten, översättaren och kritikern Anne Carson föddes 1950 i Toronto – men vem av dem som är yngst kan ändå vara svårt att avgöra. Sapfo är ju evigt ung. Och Anne verkar bli allt yngre och fräckare. 

Anne Carson: ”If Not, Winter” / Fragments of Sappho” (2002)

Det är i alla fall så jag ser och läser dem. Som samtida med varandra – och mig. Sapfo är och förblir en poet i den eviga samtiden. Anne Carson är översättaren och tolkaren av denna evigt pågående samtid, från den grekiska antiken till idag, som Sapfos dikter och fragment förmedlar. Så långt tillbaks och ändå nu, just nu. Någon  helt annanstans och ändå här, precis här.

Anne Carson har också blivit den referens och hållpunkt, som snart sagt alla som översätter och tolkar Sapfo måste förhålla sig till. Detta gäller oavsett land och språk, inte minst Sverige och det svenska språket. Hon har en så egen syn på filologi (mer som poesi och filosofi), antikens historia och poeten Sapfo att jag undrar hur hon tagits emot om hon inte verkat i den nordamerikanska universitetsvärlden utan varit en svensk student. Hade Anne Carson kunnat doktorera i Lund?

Som när hon i introduktionen till sin allt mer normsättande tolkningsvolym ”If Not, Winter” / Fragments of Sappho” (utgiven 2002) slår fast (min översättning) att ”Sapfo var musiker.” Trots att Anne Carson ju vet att det vet man inte. Ingen kan säkert säga hur Sapfos dikter (sånger?) framfördes. Men Carson fortsätter, lika istadigt som självklart: ”Hennes poesi var sångpoesi, den komponerades för att sjungas till lyra.”

Varför skriver hon så? Det är ju inte mot bättre vetande utan tvärtom: hon skriver med allt sitt vetande. Med sin kunskap skriver hon mot kunskapen. Jag gillar det. Att hon ifrågasätter, sig själv och andra, ifrågasätter feghet, både vad gäller att översätta poesi och att bedriva forskning.   

Magnus William-Olsson / Vasilis Papagheorghiou: ”Sapfo – Dikter och fragment” (2005)

När jag för några år sen tyckte att också jag skulle våga nytolka Sapfos dikter och fragment till svenska, då blev Anne Carson min – virtuella – redaktör. Hon stod liksom och tjuvkikade på vad jag översatte och skrev. Men Carson var inte den sortens redaktör som pekade finger och kommenderade ”korrekt språk” utan hon ropade entusiastiskt: Ta i mer! Mer ändå! Fega inte! Försök hitta ett ännu häftigare ord som är både nutida och historiskt.

Filologi kan beskrivas som lingvistik med mera: inte enbart språkstudier utan studier i språket, kulturen, samhället och livet. Till en början handlade filologi om antikens Grekland och Rom. Efter att även moderna språk och kulturer hade börjat studeras uppstod två grenar: (modern) filologi respektive (gammal) klassisk filologi.  

Fast olika filologer i olika språkområden har olika åsikter om dessa rubriceringar och indelningar. Vilket innebär: ett ypperligt vetenskapligt fält för någon så poetisk och fantasirik som Anne Carson! (Utan att tveka kan hon ju förena Sköna Helena och Marilyn Monroe till en och samma person: Norma Jeane Baker av Troja.) 

När jag menar att Sapfo är evig och samtida så är hon det inte bara för mig utan för alla – även om alla inte vet om det. Sapfo lär ha levt och diktat – främst om sin och andras kärlek till män som kvinnor men också om sin eventuella dotter och sina lika eventuella bröder, mäktiga familjer, resor och krig – i staden Mytilene på den grekiska ön Lesbos från, ungefär, år 630 till 570 före Kristus.

Jesper Svenbro: ”Sånger till sjusträngad bárbitos” (2018)

”Lär ha”, eftersom nästan inget är känt om Sapfo. Det enda eftervärlden vet är vad som står i de diktfragment och någon enstaka dikt som nedtecknades  sådär 300 år efter hennes död. Ändå lever Sapfo, fortfarande. Hon diktar och sjunger, ännu.

Så som Sapfo beskrev kärleken, så har en lång rad efterföljare – till exempel de skrivande poeterna Harriet Löwenhjelm, Edith Södergran, Karin Boye, Ann Smith och Dorothy Parker, liksom sångpoeterna Eva Dahlgren, Kajsa Grytt, Melissa Horn, Françoise Hardy, Bob Dylan och Leonard Cohen, för att nämna några – också upplevt kärleken, diktat och sjungit om den.

Sapfo sammanfattar koncist med två rader i fragment 41: ”jag vet inte vad jag ska ta mig till / med mina motstridiga känslor” (min översättning). Ja, det räcker med ett enda, dubbelbetydelsefullt ord: ”bitterljuvt” eller ”ljuvbittert”. Hur många kvinnor och män har inte upplevt och känt likadant genom de drygt 2 500 åren efter Sapfo? Oräkneliga är de skrivande och sjungande poeter som uttryckt kärlekens dubbla känsla i dikter och sånger.

Ja, gå själv in på någon strömningstjänst för musik, sök på ”bittersweet” och se hur otroligt många titlar på låtar och skivor som kommer upp.

”Ingen som älskat har några invändningar”, intygar Anne Carson i sin boklånga essä om begreppet ”Eros – Den bitterljuva” (på svenska 2020) – eller ”Eros the bittersweet” (1986), som originaltiteln lyder. I boken betonar akademikern och forskaren Carson att poeten Sapfo satte ihop ordet i omvänd ordning – alltså ”ljuvbitter” – och redogör för att Sapfo menade att känslorna är samtidiga.

Bengt Eriksson: ”Sapfo på nytt” (2020)

Fast det undrar jag, om det i förälskelsens ögonblick är möjligt att känna så dubbelt på en och samma gång. Om inte den ena känslan måste komma i alla fall något lite före den andra. Och det verkar också poeten och översättaren Carson ha undrat, för i sin tolkning av Sapfos fragment 130 valde hon att beskriva kärleken som   ”sweetbitter unmanageable creature”.

Förresten kunde det kanske vara lite intressant att jämföra med några av de senaste årens svenska Sapfo-tolkare, se hur de förhållit sig till Sapfo, Anne Carson och den bittra och ljuva, ljuva och bittra kärleken?

Översättningen ”bittert ljuvliga, oregerliga djur” använde Magnus William-Olsson och Vasilis Papagheorghiou i boken ”Sapfo – Dikter och fragment” (2005), ”ljuvligt stingande, obetvingliga djur” översatte Jesper Svenbro i ”Sånger till sjusträngad bárbitos” (2018) och ”detta ljuva, bittra odresserbara djur” översätter Bengt Eriksson (det är alltså jag) i ”Sapfo på nytt” (2020).  I år har William-Olsson och Papagheorghiou återkommit med nytolkningar av sig själva i boken ”Sapfo – Dikterna och fragmenten”. Nu lyder deras översättning: ”bitterljuva, oregerliga djur”.

Läsare, läsare på stolen där. Säg vilken tolkning som den bästa är?  

Anne Carson har kommit allt närmare Sapfo, så nära att jag ibland kan få för mig att hon är Sapfo. Eller så är de bara (som om det vore så bara) bästa väninnor, i tankarna, känslorna och livet. Liksom Anne Carson blev min redaktör har Sapfo, bakom axeln och i hjärtat, blivit Annes redaktör och väninna – att samtala med om kärlek, män och kvinnor, livet och tiden.

Men väl knappast formen, den litterära formen? Anne Carson skriver inte som Sapfo, hennes dikter använder inte sapfisk strof. Vad Sapfo lärt Anne är att vara modig och våga, i forskning som i diktande. Jag tror det är Sapfo, som fått allt mer att flyta ihop allt mer hos och för Carson: tiderna och formerna, sakprosan och poesin.

William-Olsson / Papagheorghiou: ”Sapfo – Dikterna och fragmenten” (2022)

Anne Carson är en modern filolog och en klassisk filolog, på samma gång. Hon är också poet och filolog, samtidigt. Hennes essäer blir poesi och dikterna är filologi. Bevis på detta kan bland annat hittas i böckerna ”Lediga män” (på svenska 2020, i original 2000) och ”Norma Jeane Baker av Troja” (2021/2019).

I den förstnämnda – ordagrant en filologisk diktsamling – handlar flera dikter om ett TV-program där Sapfo tydligen ska medverka. En av dikterna inleds: ”Sapfo sminkar sig kl. 5 på morgonen i skogen invid hotellet”. En annan dikt, dessutom benämnd ”Essä om vad jag tänker mest på”, innehåller följande rader: ”Som ni vet är filologins främsta uppgift / att reducera glädjen som en text förmedlar / till en slump”.

Fler som Carson möter i dikterna: Thukydides, Virginia Woolf, Catullus, Lasaros, Edward Hopper, Freud, Cathérine Deneuve…

Den andra boken – en pjäsmonolog eller ett operalibretto, texten har också blivit uppförd som musikteater – är den gamle greken Euripides antika drama om Helena, omtolkat av Anne Carson. Hon låter Helena av Sparta förvandlas till Marilyn Monroe, alias Norma Jeane Baker, och förflyttas från Troja till en svit på lyxhotellet Chateau Marmont i Los Angeles. Även Arthur Miller och Truman Capote förekommer.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Kommunalt kulturprogram

Som du ser var det några år och val sen jag skrev följande. Men tyvärr är det lika aktuellt fortfarande.

Kolla och bocka av – vilka av dessa punkter har politikerna genomfört i din kommun? Och det finns fler, många fler, punkter som kunde tillfogas i ett kommunalt kulturprogram.

***

Dagens krönika innehåller några punkter ur ett kommunalt kulturprogram för valfritt parti (bara att ta till sig, om något lokalt parti vill och vågar) och en imaginär kommun, som till exempel kan vara Ystad, Simrishamn, Tomelilla, Skurup eller min hemkommun Sjöbo.

§ 1. Kultur är idrott, gymnastik och motion för hjärna, hjärta och själ. Kommunen ska verka för att dess invånare får tillgång till minst ett kulturellt motionspass per dag. Av kommunens budget ska lika mycket satsas på kultur som på sport- och idrottsverksamhet.

§ 2. Också kulturell motion bör starta i tidig ålder, på dagis, i skol- och förskoleverksamheten. Olika former av kultur som bedrivs och utövas i kommunen ska integreras i undervisningen genom att lärare och elever besöker bibliotek, utställningar av konst och hantverk, teater- och musikarrangemang.

Kommunen ska även agera för att fler estetiska ämnen blir obligatoriska i undervisningen med mottot att det är lika viktigt med daglig kulturell motion för skolelever som med fysisk aktivitet.

§ 3 Kulturskolan, en breddning av den tidigare musikskolan med både musik och annan kultur, ska vara tillgänglig för alla elever som vill delta. Att delta i kulturskolan bör helst vara gratis, annars ska kostnaden för elever/föräldrar sättas så lågt att ingen tvingas avstå av ekonomiska skäl.

Kulturskolans utbud ska vara tillgängligt för barn och ungdomar i hela kommunen, oavsett var de bor. Därför är det viktigt att kulturskolans verksamhet inte enbart finns på centralorten utan utlokaliseras till mindre orter i kommunen. Det kan ske genom skapa själv-verksamhet – som repetitionslokaler för musik och teater – där kommunen och kulturskolans lärare samarbetar med studieförbund, lokala kulturföreningar och byalag.

§ 4 Kommunen ska ge finansiellt och praktiskt stöd till kulturföreningar vid arrangemang av teater och musik, visning av konst och film med mera inom kommunen. Också i detta sammanhang är det viktigt att kommunen verkar för att dess samtliga invånare, också utanför centralorten, har möjlighet att delta i kulturella arrangemang och verksamheter. Det kan ske genom en kommunal kulturbuss som hämtar upp besökare i olika delar av kommunen vid kulturarrangemang på centralorten. Kommunen ska ge extra ekonomiska bidrag till teaterföreställningar, konserter, konstutställningar med mera på mindre orter i kommunen.

§ 5 I kommunen ska finnas bibliotek och konsthall samt andra utställningslokaler, teater- och biosalong.

Huvudbiblioteket har som uppdrag både att värna sin samling och köpa in nya böcker, skivor och tidningar/tidskrifter. Äldre böcker är en del av kulturarvet och får inte säljas utan ska samlas i ett utbyggt boklager. Att köpa in alla böcker som låntagare kan vilja läsa kommer aldrig att vara ekonomiskt möjligt. Det är därför av stor vikt att biblioteket informerar om nya böcker som finns tillgängliga på andra bibliotek och gör det enkelt att fjärrlåna dessa böcker. Fjärrlån ska vara gratis.

Också tidnings/tidskriftsavdelningen är en viktig del av biblioteksverksamheten. Utbudet ska vara brett såväl ämnesmässigt som politiskt med särskild inriktning på tidningar/tidskrifter från närområdet och de platser och länder som kommunens invånare kommer ifrån.

Genom att skolbiblioteken också blir folkbibliotek med inriktning på både elever och vuxna låntagare kan kommunen permanenta filialbibliotek på flera orter i kommunen.

Kommunens konsthall har hög målsättning. En utställning på ett galleri är ofta kostsam för konstnären, medan kommunen kan erbjuda gratis utställningslokal. Kommunens konsthall bör ordna utställningar med såväl intressanta lokala konstnärer som uppmärksammade konstnärer i övriga Sverige och utomlands.

§ 6 Även människor som arbetar heltid inom konstnärliga yrken ka ha låga inkomster. Kommunen ska inte bidra till att hålla nere inkomsterna. I praktiken betyder det att författare, vid skolbesök eller bokprat på bibliotek, och konstnärer, vid utställningar i konsthallen, inte ska medverka gratis utan ha ersättning enligt konstnärliga organisationers rekommendationer.

Konstnärligt arbete är också ett arbete som kommunen ska betala för. Kommunen bör dessutom sträva efter att bli försökskommun – för hela Sverige – vad gäller att yrkesarbetande inom konstnärliga områden skattebefrias för de första 100 000 kronorna av den skattegrundande inkomsten.

§ 7 Kommunen ska verka för att kulturutbudet speglar mångfalden i kommunen (och Sverige).

Och så vidare och med mera – som bredband i hela kommunen, kommunala graffitiväggar, tillgängliggörande av kommunalt inköpt konst… – i ytterligare ett antal paragrafer…

Valaktuellt på nattygsbordet

1) Sydsvenskans påläste och formuleringssäkre kulturjournalist Per Svensson har skrivit en essäistisk pamflett, ”Vasakärven och järnröret” (Weyler), om ”den långa skuggan” från 30-talets akademiska Lund till dagens Sverigedemokrater; från ”judefrågan” till ”massinvandring”.

2) Victor Lundberg har gjort en vetenskaplig historisk studie, ”En idé större än döden” (Gidlunds), om den nazistiska Lindholmsrörelsens försök att under 1930- och 40-talen locka till sig ”vanligt folk” och arbetare för att skapa en fascistisk arbetarrörelse i Sverige.

3) Samma nödvändigt återkommande ämne, likt ett livspolitiskt mantra, om just livet och politiken, om oss (inte ”vi och dom”), här och där. Kristian Lundberg träffar mig alltid mest smärtsamt när han diktar poesi, som i nya samlingen ”Vi är de döda, nu snart” (W&W).

Bengt Eriksson
Lite kortare i Ystads Allehanda 2014

Deckarloggfredag: För den lokala kulturen eller ”Jag tycker den var fin”

På bussen från Sjöbo till Simrishamn, dit jag reser för att prata kulturpolitik med Lotta Hildebrand, tar jag fram mobilen, går in på facebook och kollar ”Val 2022 Sjöbo”.

En riktigt bra facebookgrupp som inför kommunvalet ställer frågor till de politiska partierna i Sjöbo kommun. Ett ämne per vecka och partierna triggar varann enligt modellen att svarar ett parti kan inte de andra låta bli.

Härom veckan handlade det om ”Hälsa och fritid, natur och kultur”. Men det var nog mindre smart att ställa frågor om allt detta under samma rubrik. Vad kan politikerna ha svarat mest på och vad undvek de? Inte heller efter påstötningar – det var jag! – blev svaren om de olika partiernas kulturpolitik särskilt utförliga.

Från nätsidan för Liberalerna i Simrishamn.

Nämner detta för Lotta Hildebrand (L i Simrishamn) som svarar med blott ett leende. Jo, frågan var retorisk. Kultur brukar inte vara paradgrenen för vare sig lokal-, regional- eller riksdagspolitiker inom något parti. Eventuellt med undantag för SD (vilket dock inte gör politiken och kulturen bättre).

Fast din liberala partikollega Christer Nylander från Kristianstad, avgående ordförande för riksdagens kulturutskott, skrev ju så här i ett inlägg: ”Min gissning är att politiker är något mer kulturellt intresserade än genomsnittet.” Krönikören tillägger: Om  Nylander har rätt så har jag inte märkt det, särskilt inte lokalt. Lotta Hildebrand svarar likadant nu – med ett ordlöst Mona Lisa-leende.   

Du går till val på kulturen? ”Ja, det gör jag. Bära eller brista!” Lotta Hildebrand, nuvarande ordförande för kultur- och fritidsnämnden i Simrishamn, står högst upp på den lokala valsedeln för Liberalerna i Simrishamns kommun. Det måste vara ovanligt med en kulturpolitiker som förstanamn? ”Jag tror det är väldigt ovanligt.”

Nej, jag ska inte fråga om hon (av franska författare) föredrar Proust eller Houellebecq. Men vi pratar lite allmänt om litteratur och musik. Hon har läst ryska på universitet och höll ett kort tal om ryska författare när Jimmy Alm, kommunpoeten från Tranemo, var på besök i Simrishamn.  Musik lyssnar hon på ”från punk till klassiskt”.

Vi pratade också om kultur och politik i allmänhet (Vad ska kultur vara bra för? Varför behöver politiker syssla med kultur? Har inte ”kulturarv” blivit ett dumt begrepp?) men krönikan ska handla mer specifikt om Simrishamns kulturpolitik, bakåt och framåt.    

Lotta Hildebrand, förstanamn på L:s lokala valsedel för Simrishamn, ordförande i kultur- och fritidsnämnden. Foto från Liberalernas i Simrishamn nätsida.

”Kulturstad”, säger hon. Nja, tänker jag (och säkert fler både inom och utom kommunen). Här må finnas många kulturutövare men ”kulturstad” är inte vad jag förknippar med Simrishamn.       

Jag muttrar konsth… och Lotta Hildebrand avbryter: ”Helt obegripligt och mycket kortsiktigt.” Så skarpt kritisk är också hon till nedläggningen av den kommunala konsthall – ja, hela kulturhuset Valfisken – som tidigare fanns i Simrishamn. Biblioteket blev åtminstone kvar.  

”Det är ett bra bibliotek, välskött och lockande.”Nu avbryter skjutjärnskrönikören: Hur många biblioteksfilialer har lagts ner i Simrishamns kommun?  ”Jag tror det blev sju stycken. Men vi har en biblioteksbuss istället. Mycket populär! Bussen har blivit en mötesplats.”

Hon ser vad jag tycker. Jag ser vad hon, egentligen, tycker. Hur bra det än är med en buss kan den inte ersätta biblioteksfilialer.

Lotta Hildebrand talar om vikten av lokaler för kultur. Det behövs i Simrishamn: en – just det! – konsthall och en teaterlokal. Där det går att visa film? tillägger jag. Men fanns inte en sån lokal? Borde inte kommunen ha tagit över den nedlagda teaterbiografen Grand?       

”Hade nog blivit dyrt…” Jo, säkert. Men hur dyrt blir det – och hur lång tid tar det – att bygga en ny, egen teaterbiograf? Det brukar, enligt mig, framföras en ihålig ståndpunkt när kultur diskuteras från liberalt håll: Hur mycket kan samhället äga (och driva)? Inte ska väl en kommun konkurrera med privata aktörer.

Men de konsthallar som finns i många kommuner, oavsett politiskt styre, är praktexempel på konkurrens (särskilt när konstnären får sälja sin utställda konst) med gallerister. Kommunala och statliga teatrar konkurrerar med privatteatrarna. Var går gränsen?  

Lotta Hildebrand verkar dra den vid filmvisning. Men var finns detta privata företag som vill visa film på en bio i Simrishamn? Det är ju ingen som helst konkurrens!

Armlängder diskuterar vi också. Hon är bestämd: politiken bidrar med förutsättningar (lokaler, pengar) men lägger sig inte i kulturskapandet. Det måste hållas armlängds avstånd mellan politik och kultur.

Problemet, säger jag, är att armar har olika längd. Det finns ju ett exempel från Simrishamn, inte på någon politikers men en kulturtjänstepersons korta armar. Jo, jag tänker på Carolina Falkholts muralmålning i trädgården till Österlens museum.

”Jag tillträdde så sent…” Jaja. ”Jag har inte riktigt koll…” Nänä. ”Jag tycker att Lena Alebo är mycket kunnig. Hon gör ett bra jobb.” Visst. Krönikören håller med. Därför var det extra sorgligt när hon i egenskap av museichef handgripligen såg till att Falkholts vägg målades över med vit färg.

Tystnad. Så tillägger Lotta Hildebrand: ”Jag tycker den var fin.”

Tre gånger politik och kultur  

1) Påpekande. Det här med ideologi och verklighet behöver inte alls stämma överens… Till exempel här i Sjöbo, min hemkommun, sen länge moderatstyrd. Sjöbo kommun både äger biografteatern Flora och svarar för själva filmvisningen. Likaså apropå: Sjöbo har också en kommunal konsthall.

2) Debatt. Ikväll blir det offentlig debatt, i regi av KvinNet och Vollsjö byalag, med Sjöbopolitiker på Ågården i Vollsjö. I panelen finns enbart kvinnliga politiker. Men frågan är ändå, trots att kvinnor sägs vara mer kulturella än män, hur många politiska minuter som kommer att ägnas åt lokal kultur.  

3) Tolkningar. Hmmm! utbrister jag. Tolkningar? Nej, Isabella Nilsson har inte översatt eller ens tolkat. I ”Jag älskar dig till döds ändå” (Ellerströms) har hon återdiktat Dorothy Parkers poesi. Original till vänster; Nilssons egna dikter – för det är de – till höger. Alltså nya dikter i Parkers anda. Tillåtet att ”översätta” så? Och resultatet? Jo, faktiskt jättebra!

PS. Apropå den ovannämnda politiska debatten i Vollsjö, min hemby, så skedde den alltså samma dag som den här krönikan publicerades i Ystads Allehanda. Jag gick dit, lyssnade på debatten och noterade:

MP:s representant nämnde redan i sin första presentation ordet ”Kultur”. Lovande! Det tog 15 sekunder. Om ”bredband” ska räknas till kultur, i viss mån väl, så nämndes det av L. Det tog 5 sekunder. KD ville minsann ha ”bibliotek”. En halv sekund. Summa: 20,5 sekunder av den lokala politiska debatten ägnades åt kultur.

När jag efteråt redogjorde för mina noteringar protesterade C som minsann pratat om ”föreningar”. Nej, nej, sa jag. Gick jag inte på. Föreningar kan vara av precis vilka sorter som helst. Men åkej, så här i efterhand, jag var lite snål. En halv sekund också till C. Ny summering: 21 sekunders kulturdebatt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda  

Deckarloggs musikextra: apropå Håkan

Ja, apropå Håkan Hellströms sjutton konserter på Ullevi och tjattret om Greta Thunbergs medverkan (kommentar: Lyssnar inte folk på musiken dom hör?) letade jag reda på den här gamla recensionen och lägger ut…

***

Håkan Hellström
För sent för Edelweiss
(Virgin/Emi)

Varför blir man så glad när man hör Håkan Hellström? Så upprymd! Ja, upplyft!

För att det verkar som om han själv haft så kul, förstås.  Vid inspelningen av nya albumet lär han ha slitit ut en handfull tekniker. Det förstår jag. Vilken studiotekniker vill att det ska låta så här Spela själv-spontant, som om alla bara gått in och lirat lite på skoj?

Ös och larm! Och vilka ojämna nivåer på sång och instrument.

Hellström sjunger om sin nygamla hemstad Göteborg och lånar som vanligt från halva rock- och pophistorien. Till exempel har ”Zigenarliv Dreaming” blivit en parafras på ”Bängen trålar” av/med Nationalteatern.

Förresten anknyter hela albumet till en proggig tradition från Göteborg. Nej, inte den fyrkantigt rockiga och stenhårt politiska utan den anarkistiska traditionen, där uttrycksviljan besegrade kunnandet, efter Love Explosion, Smutsiga Hundarna och faktiskt just Nationalteatern.  (Tillägg 2022: Och idag Franska trion…)

Hellström hävdar att han aldrig tänkt en politisk tanke. En definitionsfråga. Sångperspektivet är genomgående underifrån. Han minns att ”det tog hårt” på en kompis med två barn att få sparken från Pååls bagerier och påminner sig själv om att ”parkbänken e aldrig långt borta”. 

Sista spåret, ”Inte skyldig nån nåt”, är en hyllning till rocken som uppror: rock´n´roll, 60-talspop, progg och punk. ”Bebapelula” sjunger Håkan Hellström (och ”citerar” Gene Vincent).

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2008

Deckarloggs musikfredag: Den långa pausen

Följande är inledningen till en krönika jag nyligen skrev i tidskriften Hifi & Musik om ett enda stycke av Wolfgang Amadeuz Mozart.

Just så, ett enda Mozartstycke, ”Fantasie i C moll KV 475” ägnades en hel krönika. Och då ska ni veta att mina krönikor i Hifi & Musik är låååååånga, de brukar uppta fyra sidor i tidningen.

Dessutom handlar krönikan inte ens om hela stycket utan om en paus – den långa pausen efter styckets inöledande pianoackord. Som aldrig varit så lång som när Federico Colli spelar stycket på sitt senaste och nya album.

(Sen kan man fråga sig också vad det egentligen är för ackord, dur eller moll eller vad?)

Italienaren Federico Colli är den kanske mest hörvärda – om man nu ska göra såna jämförelser – av dagens nytillkomna klassiska pianister.

Ikväll medverkar Federico Colli på Helsingborgs pianofestival år 2022. Plats: Dunkers. Ett av de stycken Colli ska spela är just Mozarts ”Fantasie i C moll KV 475”.

Hur lång blir pausen ikväll? Följande är alltså början på min krönika i Hifi & Musik…

Det är pausen – den allra första pausen. Redan där, hur han spelar med den pausen. Med tystnaden. Egentligen inte han heller – utan vi, som lyssnar. Vi ska fylla pausen med… Ja, med något, oss själva, ur oss själva. Han lägger fingrarna på klaviaturen och låter ett ackord klinga ut tills tonerna tystnar, tills tangenterna, själva pianot, hela flygeln, en Steinwayflygel, med dess träkropp har tystnat. Först då lägger han återigen fingrarna på tangenterna och spelar de följande tonerna.

Denna långa paus. I alla fall jag har aldrig hört det förut. Fast Erikssons grammofonarkiv är ju inte specialiserat på västerländsk klassisk musik, inklusive  Wolfgang Amadeuz Mozart (1756–1791), utan vad arkivarien gör är att lyssna med sina öron, förvånas och häpna. Och vilja höra mer, både av denne Mozartpianist, Federico Colli, ung italienare (född 1988), och andra som spelat pianostycken av Mozart och särskilt detta stycke, Fantasie i C moll KV 475, som inleder Collis nya album med kort och gott titeln ”Mozart” samt undertiteln ”Works For Solo Piano, Vol 1” (Chandos, 2022). Jämföra dem, deras olika Mozarttolkningar.

Bengt Eriksson

En lessen deckarkritiker

Plötsligt blev Deckarloggs red. litta lissen.

Jag recenserar ju deckare och annan krimi också för Gota Medias tidningar, det är Borås Tidning som håller i det, och har varit med och sammanställt den månatliga Spänningstoppen (som jag också redovisat för på Deckarelogg).

Nu ska Spänningstoppen göra uppehåll i höst och jag är rädd för att det betyder nedläggning. Permanent.

 Nej, jag tycker inte att det här är en intern redaktionell fråga. För mig handlar allt mitt arbete som kulturjournalist och recensent alltid om läsarna. Och Spänningstoppen riktade sig ju till läsarna – vilka annars?

Jag fått mer respons på Spänningstoppen – från, i denna ordning, läsare, författare och förlag – än för många recensioner. Spänningstoppen har varit populär och dessutom den enda deckarkritikerlista som sammanställs i Sverige. (Skulle inte förvåna om typ DN eller GP snabbt hakar på och nu startar  liknande Spänningstoppar.)

Deckarloggs red. med mera. Foto: Birgitta Olsson

Så trist. Så tråkigt. Så lessen jag blev.

Tänk om! Rätta till! Gör rätt! är min uppmaning till berörda kulturchefer.

Jag förstår att skälen nog är ekonomiska men det måste finnas att spara på – istället för något så populärt (hos läsarna) och dessutom så marknadsföringsmässigt smart för Gota Medias litteratur- och kulturbevakning.

Gota Media har ju hållt den upp – när andra landsorts- och lokaltidningar skurit ner…

Bengt Eriksson,
blott en kulturfrilans  

Nytt igen om Maria Lang

Margaretha Fahlgren
Ett dubbel liv
Dagmar Lange alias Maria Lang
(Stockholmia)

Ännu en bok om Maria Lang (och Dagmar Lange).

Den definitiva den här gången då? Njäe.

Skrev Maria Lang verkligen pusseldeckare ( = kunde läsarna lägga pusslet)? Skrev hon ”för att underhålla”? (Tips: Syna alltid vad en författare säger om sig själv och sina böcker.) Skrev hon med ”en manlig blick”? (Svar: Amen nej, tvärtom och likadant.)

En hel del att fundera över, kommentera och kritisera.

Deckarlogg återkommer…

Bengt Eriksson

Deckarloggextra helt apropå: Intervju med Philemon Arthur & The Dung

Nog är det märkligt.

Efter cirka 53 år verkar folk fortfarande, kvarvarande som nytillkomna, vara lika nyfikna på vilka Philemon Arthur & The Dung kan vara, den där skånska musikduon som lyckades att under flera år lägga ner grammisutdelningen.

Nu senast efter det påstådda (själv)avslöjandet i Kristianstad, där grundarna av gruppen Anna Koka Fem Ägg och så vidare hävdade eller så gjorde de det inte att de just de faktiskt skulle vara Ph A & D. Håhåjaja.

Jag tog i alla fall fram den här texten från en av de gånger jag intervjuade såväl Philemon Arthur som The Dung. Hemliga då, hemliga än…

***

Har det blivit en fusion mellan skiv- och livsmedelsbranschen? Nu finns i alla fall en konservburk till försäljning i Sveriges skivaffärer.

Philemons sardiner liten

Är det sardiner i burken? Nej, öppna burken med en konservöppnare och inuti ligger en kassett med – Philemon Arthur & The Dung!

Tål lagring!
Kylskåpsfoto: Bengt Eriksson

Minns du? För femton år sen kom en LP med några som kallade sig Philemon Athur & The Dung. De sjöng på skånska, spelade dragspel, ostämd gitarr ”trummor”. Trumsettet bestod av kakburkar, som de fått av farmor, och ett element, som var mormors.

Vilka som dolde sig bakom namnet Philemon Arthur & The Dung var en hemligthet. Någon journalist kallade dem ”popens Bo Balderson”.

Femton år senare är fortfarande Philemon Arthur & The Dung ”hemliga”.

– Ja, och det ska vi förbli, säger de.

När vi träffas någonstans i Skåne är Philemon Arthur & The Dung maskerade. Den ene är längre och smalare, den andre kortare och knubbigare. Kan det vara så som det ibland gissats att Philemon Arthur & The Dung i själva verket är Thomas och Mikael Wiehe?

– Nej, inte är vi bröderna Wiehe. Eller hur Thomas?

– Nej, Mikael. Det är vi inte.

Anledningen till att jag stämt hemligt möte med Philemon Arthur & The Dung är förstås kassetten – men den typiskt philemonarthur&thedungska titeln ”Skisser över 1914 års badmössor” – som skivbolaget Silence gett ut för att fira 15-årsjubileet. Kassetten innehåller tjugofyra (!!!) nya inspelningar med Philemon Arthur & The Dung.

”Nya”, förresten.

Philemon Arthur & The Dung har inte gjort nya inspelningar nu på 80-talet. Tvärtom är låtarna på kassetten t o m mer av ”originalinspelningarna” än låtarna på LP-n från –72. Som det står på burketiketten: ”Äkta Philemon Arthur-distorsion”.

– När vi skulle göra LP-n kom inspelningsteknikern Anders Lind ner med en Revoxbandspelare och ett par studiomikrofoner, berättar Philemon Arthur.

– Men mickarna var för bra. Vi lät inte som Philemon Arthur & The Dung, fortsätter The Dung.

– Han fick gå och köpa ett par billigare mickar. Då blev det bättre. Men som våra egna inspelningar lät det ju inte.

Tack vare den moderna inspelningsteknikens filtreringsmöjligheter kan nu Philemon Arthur & The Dungs egna originalinspelningar för första gången presenteras!

På jubileumskassetten finns flera låtar som bör kunna bli ”slagdängor” – som ”In kommer Gösta”, ”Du är min ende vän” och ”Blomman” blev på 70-talet.

Philemon Arthur foto

Den enda bild som finns på Philemon Arthur & The Dung, sägs det.
Foto: Birgitta Olsson

Dragspelslåtarna ”Låt den hänga ute” och ”Ödesvalsen” skulle passa utmärkt för Roland Cedermark. (Fast den förstnämnda är kanske för fräck?) ”Jag mår så illa” är en rökig rockare som skulle passa utmärkt på Wilmer X:s repertoar.

Berätta The Philemon Arthur & The Dung Story!

Philemon Arthur: – Som jag minns det bodde jag granne med dig.

The Dung: – Och jag bodde granne med dig.

– Jag hade först ett dragspel och lånade sen en akustisk gitarr, som jag ännu inte har lämnat igen.

– Med en kakburk som virveltrumma, en annan kakburk som bastrumma och brickor som cymbaler byggde jag ett trumset. Jag satte ihop det med något slags primitivt mekanobygge.

– 1962 började vi spela tillsammans. Då kallade vi oss The Popbeams efter en cykel som hette Sunbeam.

– När vi blev mer självkritiska tog vi namnet The Dung. Och en dag när vi höll på att jamma ihop började vi plötsligt att sjunga ”Philemon Arthur”.

– I början var Pat Boone och Larry Finnegan idolerna. Vi spelade ”Speedy Gonzales” och ”Dear One”. Sen blev det Beatles, Kinks, Who och Stones.

– Jag (Philemon A) gjorde en ”fuzzbox” genom att stoppa papper mellan gitarrsträngarna. Jag ville låta som Jimi Hendrix.

I slutet av 60-talet skickade Philemon Arthur & The Dung egna inspelningar till först Thomas Tidholm, som då hade ett radioprogram, och sen ”Bandet går”. Resten är historia och myt.

Idag, då? Spelar Philemon Arthur & The Dung fortfarande tillsammans?

Nej, de båda vännerna från 60- och 70-talen har inte spelat ihop på många år. Men de funderar på att börja igen. Och, kan jag berätta, Philemon Arthur har köpt en synthesizer…

Bengt Eriksson
Svenska Dagbladet 1987

Deckarloggfredag: Bibliotekets – sååå viktiga – lokala samling  

I min krönikeserie om bibliotekens förändring (ett ord som täcker in såväl ut- som avveckling) har det blivit dags för avdelningen med lokal litteratur: den lokalsamling (observera ordet samling) som finns på alla eller många bibliotek.  

En artikel i YA påminde mig. Där framgick att Jenniefer Andersson, filialansvarig för Vollsjö bibliotek, också har specialansvar för dess lokala litteratursamling. Så bra att det satsas på lokal litteratur, tänkte jag, att den samlas, bevaras och presenteras för låntagarna.

Så jag bokade en tid med Jenniefer Andersson för att komma och diskutera den lokala litteraturen, särskilt om och från Vollsjö. Det fick bli på tisdag, eftersom hon arbetar i Vollsjö enbart på tisdagar och torsdagar. Vilket i sin tur beror på att Vollsjö bibliotek har öppet med bemanning blott en och en halv dag per vecka: mellan 13.00-18 (tisdag) och 10-12 samt 13-16 (torsdag).

Sjöbo bibliotek / filialen i Vollsjö, meröppet by night.

Summering: tio timmar. Inte mycket. Meröppet har Vollsjö bibliotek däremot sju dagar i veckan, varje dag från 8 till 22. Låntagarna i Vollsjö med omnejd kan besöka biblioteket alla meröppna timmar, plocka bland litteraturen på hyllorna och hämta nätbeställda böcker. Det är bra.

Men det finns en fråga med ett eventuellt ödesdigert svar: Ska detta – nu när alla bibliotek i Sjöbo kommun har meröppet – påverka bemanningen? Personal kostar pengar. Den ekonomiska risken är att varje bibliotek blir en självservice-depot för avhämtning av böcker.

Det skulle vara riktigt dåligt. Ämnet för veckans kultur- och bibliotekskrönika är desto mer glädjande, alltså Vollsjö biblioteks, låt säga, nymornade intresse för sin lokala samling.  

Du är inte bibliotekarie, väl? ”Nej, jag är biblioteksadministratör. Jag har studerat litteraturvetenskap”, svarar Jenniefer Andersson. ”Kan inte det vara en fördel – att man har en annan bakgrund, en annan syn på bibliotek och litteratur?”

Vi står vid hyllan med lokalsamlingen, inte stor men naggande viktig. Hon utbrister: ”Jag har blivit så nördig på detta. Jag tycker det är jättekul!”

Filialbibliotekskanin.

Det förstår jag, när hon berättar om sin bakgrund: född i Lund men uppvuxen i Sjöbo, hennes farfar var intresserad av Sjöbos historia (sin egen ungdom) och hon gick på dagis vid Elfstrands krukmakeri.

Hon berättar om arbetet med det lokala, hittills har det mest varit att leta reda på de lokala böcker som stått på olika hyllor och placera dem i en egen avdelning. Även om vissa böcker är utlånade, säger jag, finns det inte så många böcker på den lokala hyllan. Ganska magert.  

”Vi har också en speciell Piraten-avdelning” (böcker om och av författaren Fritiof Nilsson Piraten), påpekar Jenniefer. ”Och jag har eget budgetansvar, jag kan köpa in.” Till exempel den där, säger jag, alltför tunna högen med Hårderupsposten, vår nu nedlagda lokala tidning. Bör inte den kompletteras? Ring till Bertil Persson, redaktören, så kanske biblioteket kan få de saknade tidningsnumren i gåva.

”Det går inte. Biblioteken i Sjöbo kommun får inte ta emot gåvor.” Men, utbrister jag, så dumt! Jenniefer Andersson verkar hålla med, för hon säger: ”Det kan ju bli problem om någon vill skänka en boksamling.”

Det är också (frånsett Piraten) enbart fackböcker, om Vollsjö och närliggande byar, som finns i den lokala samlingen. Ingen skönlitteratur, inga romaner och noveller av författare som bor och bott i trakten. ”Det stämmer, ingen skönlitteratur. Men så har jag inte tänkt tidigare”, säger Jenniefer, ”att lokala författare hör till den lokala samlingen.”     

Hyllan med lokal facklitteratur är ju halvtom. Det finns utrymme. ”Eller så kan lokala författare få en egen hylla där ute bland skönlitteraturen”, funderar Jenniefer. ”Hur tar man reda på vilka författare som är lokala?” Äldre lokala författare och böcker känner nog den tidigare bibliotekarien Ewa Andersson till, svarar jag. ”Hon bor ju här i närheten! Jag kan gå och höra med henne.”

Krönikören sitter nu hemma vid datorn och skriver på krönikan. Varför är bibliotekets – ja, inte blott här i Vollsjö utan alla biblioteks – lokala samling så viktig?  

Bibliotek är kommunala. De finansieras och, i viss mån, styrs, av kommunens kulturpolitik.

Vollsjö biblioteks Piratenhylla.
Alla foton: Blenda Automatique

Därför bör grunden vara den lokala litteraturen, fack- som skönlitteratur. I brist på bygdemuseum som kan värna och bevara det lokala kulturarvet, i detta fall litteraturen, måste folkbiblioteken ta sitt ansvar.

Därför är det extra trist att också lokala böcker fortsätter att gallras ut. Men bibliotek har inget bevarandeansvar! Det är svaret jag får när jag upprepar min åsikt att det bör bibliotek ha. Inte minst vad gäller lokal litteratur, lokalsamlingen måste vara och förbli en samling.

Uppmaning till Sjöbos politiker: Ge kommunens bibliotek i uppdrag att bevara, värna och samla lokal litteratur. Annars riskerar det lokala litteraturarvet att förskingras.  

PS. Jag kollade det där med bokgåvor. Undantag görs för ”böcker och andra medier av speciellt intresse”, sådana gåvor är tillåtna att ta emot.

Bengt Eriksson
Krönika publicerad i Ystads Allehanda