Uppgivenhet, vrede och hat, hopp och drömmar

Andrew H Vachss
Land: USA
Genre: minst sagt hårdkokta deckare

Andrew Vachss (H-et har numera försvunnit) författar sina deckarromaner med ena handen på Raymond Chandlers skrivmaskin och andra handen på den ordbehandlare som Mickey Spillane säkert övergått till att använda. Hans deckare är hårdkokta á la Chandler och råa á la Spillane.

Vachss är en bitter och besviken advokat. Det måste han vara, för när han sätter sej vid tangenterna och förvandlas från advokat till författare kan han inte hålla tillbaka sin ackumulerade vrede.

Huvudpersonen i Andrew Vachss deckare heter Burke. Just så, inget mer (Burke saknar förnamn eftersom han saknar mamma). Burke är Vachss alter ego; Vachss mörka, förbjudna alter ego: den mörka sida av sej själv som författaren kan släppa lös, men advokaten måste tygla och hålla i band.

Burke är en privatdetektiv utan licens – definitivt utan licens! Han är ”tjyv”: har suttit i fängelse ett par omgångar, lever enligt sin egen lag men vid sidan om lagstiftarnas. Han är rå, men ändå, på något sätt, hederlig.

Vachss skriver serieböcker: personerna och också intrigerna är ungefär desamma från bok till bok. Den accelererande skillnaden från den första boken och framåt är att Burke – och därmed, antar jag, Vachss – blir allt mer cynisk, allt mer desperat. Allt mer låter Burke ändamålet helga medlet. Ändamål: att rädda barnen undan vuxenvärldens misshandel. Medel: att avrätta, ta livet av misshandlarna. De har, enligt Burke, förverkat rätten att leva.

Läser man Vachss så – ordagrant – skriver han förskräckliga deckare. Då blir advokaten/deckarförfattaren en vidrig reaktionär som pläderar för medborgargarden och hyllar dödsstraffet.

Men så kan man, i alla fall inte jag, läsa Vachss. Jag läser hans berättelser från Manhattans storstadsdjungel – eller snarare storstadshelvete – som en saga, en ond saga. Burke och hans ”gatufamilj” är som hämtad från Sherwoodskogen: Mama med sin kinesrestaurang, den dövstumme mongoliske livvakten och ”krigaren” Max den Tyste, den tiggande svarte dvärgen Prof, matematik- och fysikgeniet Mullvaden, bosatt i ett skrotupplag, transvestiten Michelle och hittepojken Terry.

Burke kan vara en Dirty Harry. Han kan också vara Batman eller en modern Robin Hood. För det kan väl inte vara Jesus som återvänt till jorden? Författaren Vachss har skapat en sagofigur – en moralisk hämnare – genom vilken advokaten Vachss kanaliserar alla sina känslor: uppgivenhet, vrede och hat, hopp och – drömmar…

Lagstiftarna och domstolarna är han bottenlöst besviken på. När ord står mot ord väljer domstolarna att tro på de vuxna och misstro barnen. Barnmisshandlarna går fria och får t o m ansedda poster i samhället. Poliser finns det både sämre och bättre. Socialarbetarna samarbetar Burke med, åtminstone somliga.

De fem första böckerna – ”Flood” (1990), ”Strega” (1991), ”Blue Belle” (1992), ”Hard Candy” (1993) och ”Blossom” (1994) – har namn efter kvinnor. Vilken roll spelar kvinnorna?

De är sexuellt utnyttjade kvinnor: som unga flickor bestals de på sin sexualitet. De är hårda och hämndlystna, precis som Burke. Men hos kvinnorna finns också någonting ospecificerbart mjukt, som Burke saknar.

Symboliserar kvinnorna mänskligheten? Det goda som ändå måste finnas hos människan och skiljer människan från djuren? Den gnutta tro och hopp som Andrew Vachss – trots allt – har på samhället och lagstiftarna? Författar Vachss mardrömmar för att han – fortfarande – har en dröm?

En del går tyvärr förlorat i översättningen, men också språket måste nämnas: Vachss deckarprosa, ett slags kriminell lyrik.

En bit in i romanserien blir kapitlen allt fler och allt kortare: som dikter. Också meningarna huggs av, språket koncentreras: som rader i en dikt. Vachss sätter punkt. Där han vill. Där han sagt. Det han vill. Där. Sätter han punkt. Vachss deckarspråk är talspråket från gatan. Nej. Rännsten. Gatans poesi.

När Burke-deckarna började publiceras i Sverige möttes de av kritik från bl a deckarrecensenterna. Det hävdades att romanerna var ”orealistiska” och ”överdrivna”. Sen dess har också den svenska verkligheten hunnit ikapp romanernas innehåll. Idag kan ingen längre tycka att Vachss ”överdriver”. Hur många gånger har inte svenska tidningar och radio/TV de senaste åren rapporterat om pedofiler och barnpornografi?

Kanske bidrog kritiken till att det svenska förlaget gav upp efter sex titlar?

På engelska har Andrew Vachss fortsatt att skicka ut sin Dirty Harry eller Jesus för att bekämpa alla som utnyttjar och misshandlar barn såväl som andra svaga grupper i samhället. Burke-serien omfattar drygt dubbelt så många titlar – bl a ”Down in the Zero” (1994), ”Safe House” (1998), ”Choise of Evil” (1999) och ”Pain Management” (2001) – än de som finns översatta till svenska.

Titlar:
Flood. 1990. Flood. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Strega. 1991. Strega. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Blue Belle. 1992. Blue Belle. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Hard Candy. 1993. Hard Candy. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G.Johansson.
Blossom. 1994. Blossom. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Offer. 1995. Sacrifice. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.

På fotot: Vachss och Honey.

 

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Deckarloggs halvårsbästa svenska krimi

Deckarloggs halvårsrapport: följande är 2020 års bästa svenska deckare och annan krimi så här långt av året. Observera att författarna har placerats i bokstavs- och absolut inte rangordning.

Broberg BakvattenMaria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Mikael Fuchs Mannen-i-vattnet-700x1062Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)
Året är 1949 när Mikael Fuchs fortsätter att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett både historiskt och framtida Stockholm. Miljön är genialt påhittat: ett Stockholm som kunde blivit verklighet om politikerna fått igenom idéerna om att modernisera staden – som att låta Nya Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg. En man hittas flytande – troligen död – i en swimmingpool på lyxiga Djurgården. Stämning: så noir att Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. Pastisch och lek med deckargenren men samtidigt på allvar och med exakt tonkänsla.

Stina Jackson ÖdesmarkStina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Anne Swärd jackieAnne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat. Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

David Ärlemalmlite-dod-runt-ogonenDavid Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)
David Ärlemalms har debuterat med en mans-, gangster och Stockholmsroman som väl inte är en deckare men en thriller och krimi. Skildringen av pappan, den före detta narkomanen, sparkade kocken och därför återigen biltjuven Arto, som bor ensam med sin dotter i en lägenhet vid Mariatorget i Stockholm, är lika ömsint som brutal. Fenomenalt språk dessutom. Ärlemalm har förmågan att välja ord och stryka meningar. Tveklöst en av årets bästa krimidebutanter och en av 2020 krimiromaner också, redan nu.

Deckarloggbäst juni 2020

Lotta Lundh vedergallningenLotta Lundh
Vedergällningen
(Lind & Co)
”Vedergällningen” – tredje polisromanen/deckaren med Erik Ljung vid Sunnepolisen och hans hustru Cissi, lokaltidningsjournalist – är sååå mycket bättre än de föregående titlarna. Brotten är bestialiska, som de brukar vara i Lundhs böcker, men själva mordsätten förmedlar ju en ilska som känns befogad och passar för att visa hur mördaren känner. Infogade detaljer från makarna Ljungs privatliv, polisstationen och tidningsredaktionen kompletterar och fördjupar utan att lägga sig i vägen för kriminalintrigen.

Schunke derattslosa-inb-192x300Malin Thunberg Schunke
De rättslösa
(Piratförlaget)
Andra titeln med de bägge EU-juristerna, svenska Ester Edh och italienska Fabia Moretti, har författats med drabbande ilska och patos. Ämne: Dödens triangel, det område vid Neapel där giftiga sopor – tänk cancer – dumpas. Utifrån detta skildras Eurojusts arbete, maffia och poliskår, arbetsvillkor för säsongsarbetare, förbjuden giftbesprutning, Europas fattigaste fattiga och Esthers knepiga kärleksliv. Många trådar som till sist förenas så att de ”De rättslösa” ordagrant drabbar läsaren. Jag blir lika arg som författaren.

Louise Doughty spar-7Louise Doughty
Spår 7
(Forum)
Lisa är en ande som uppfattar allt men inte kan minnas mycket eller göra något. Hon är fast på Peterborough-stationen i England där hon avslutade sitt liv genom att hoppa framför ett godståg. Det är orimligt men jag är rätt förtjust i det orimliga om det beskrivs på rätt sätt. Men det som är riktigt bra är beskrivningen av förhållandet med den unga, charmiga AT-läkaren. Han bryr ju sig om henne. Hon verkar faktiskt vara lite labil. Det blir långsamt värre, värre och värre. Precis som i verkliga livet. (Ur Mariette Lindsteins gästrecension.)

Ullberg Westin ett-enda-andetagGabriella Ullberg Westin
Ett enda andetag
(Harper Collins)
Vilken timing! En global pandemithriller som kommer ut mitt i en grasserande global pandemi. Johan Rokka vid Hudiksvallspolisen och än mer hans kollega Janna Weissmann ställs inför enorma utmaningar när ett globalt medicinskt hot får sitt epicentrum på glesbygden utanför denna hälsingestad. Det låter som att det passerar gränserna för polisromanens möjligheter när det gäller rimlig trovärdighet, men i Gabriella Ullberg Westin har verkligen lyckats med en råstark intrigkonstruktion i sin nya bok ”Ett enda andetag”, sjätte delen av hennes serie ”Morden i Hudiksvall”. (Ur Anders Kapps recension.)

Malin LIndroth rolfMalin Lindroth
Rolf
(Norstedts)
Rolf Boman, jag-berättare och huvudperson, kan beskrivas som att ”han kokar av vrede och oförrätter” men det går också att skriva att han darrar av förtvivlan, ensamhet och sorg. Rolf är cirka 60 och har fått ett vikariat som lärare på Komvux. Han träffar där ”Pinkie”: ung kvinna med tvåfärgat hår, täckjacka i silver, tajta jeans, stövletter med kedjor. Eller ”min skära”. För det handlar inte om utan om ”skärlek”. Pinkie skär sig. Rolf ser på. En obehaglig och sorglig roman som på 160 korta sidor; en nästan-deckare och verklighetskrimi.

 

Global pandemithriller i Hudiksvall

Gabriella Ullberg Westin
Ett enda andetag
(Harper Collins)

Vilken timing! En global pandemithriller som kommer ut mitt i en grasserande global pandemi. Jag borde naturligtvis läst den när den kom ut i april, men av olika skäl blev det först nu.

Johan Rokka vid Hudiksvallspolisen och än mer hans kollega Janna Weissmann ställs inför enorma utmaningar när ett globalt medicinskt hot får sitt epicentrum på glesbygden utanför denna hälsingestad.

Det låter som att det passerar gränserna för polisromanens möjligheter när det gäller rimlig trovärdighet, men Gabriella Ullberg Westin har verkligen lyckats med en råstark intrigkonstruktion i sin nya bok ”Ett enda andetag”. Det är bara att hoppa på tåget, jag kan garantera en spännande resa!

Ullberg Westin ett-enda-andetagDet här är sjätte delen i hennes serie ”Morden i Hudiksvall”. Jag har läst några av de tidigare, inte alla, gillat det jag läst men inte skrivit om dem tidigare.

Bland mycket annat är hon ett inspirerande exempel för de väldigt många som vill bli författare men inte lyckas bli antagna av något förlag. Den första delen i serien, ”Ensam fjäril” (från 2014), gav hon ut på eget förlag och det gick så bra att hon snabbt fick stabila förlags- och agentrelationer och nu lyckliggör allt fler läsare, inte bara i Sverige utan även i sex andra länder.

Huvudpersonen i serien är Johan Rokka vid Hudiksvallspolisen. Han är en riktigt bra och hållbar huvudperson för en serie polisromaner. Duktig polis, engagerad, starkt rättspatos och även om han har sina svårigheter, annars skulle han bli rätt ointressant, är han inte i närheten av den trasighetsnivå som ofta finns i genren.

Men det är en annan av huvudkaraktärerna, kriminaltekniken Janna Weissmann, som verkligen växer ut i den nya boken. Vi får lära oss mycket mer om henne som person och om hennes historia.

Successivt växer det ut allt starkare och allt mer skrämmande kopplingar mellan brottsutredningen och Janna själv, hennes familjehistoria och hennes vänner (egentligen singular, sociala relationer är inte Jannas starkaste gren så hon har nog bara en vän).

Rokka och Janna har haft en fling på gång sedan länge, utan att det egentligen blivit något. Ingen av dem, särskilt inte Janna, är särskilt bra på att prata på riktigt. När Rokka för några månader sedan gjort ett litet försök till närmande och Janna backade undan tog det som ännu inte blivit slut på allvar.

Rokka hittar i stället Elina som jag tycker är en av bokens mest intressanta karaktärer. Hon har lämnat sitt tidigare jobb, startat ett framgångsrikt yogacenter och är en hälsofantast.

Gabriella Ullberg Westin använder henne för att skapa de erotiska scener som hon gärna vill ha med i sina böcker, Rokka får erfara sex som han aldrig mött tidigare. Jag är inte så imponerad av de delarna, har inget emot erotiska inslag men om man ska ha det bör det vara på riktigt, med själ, kropp och svett på allvar, och det finns det inte riktigt här.

Däremot tycker jag att Elina är en fantastiskt kul parodi på en del absurda samtidsfenomen. Det finns gott om andra intressanta karaktärer som författaren skriver fram med stor skicklighet.

Nåväl, vad handlar det hela om, vad är det för brott?

Det finns flera olika delar som till att börja med knappast verkar höra samman men den verkliga upptakten för polisen inträffar när Cilia Gonzales lyckas ta sig in på akutmottagningen på Hudiksvalls sjukhus.

Hon är svårt misshandlad och svårt sjuk. Hon vägrar att tala om vem hon är eller vad som hänt, ingen kan gissa att denna krossade kvinna alldeles nyligen varit en snabbt växande akademisk stjärna på vetenskapshimlen i en helt annan del av världen. Hennes fysiska skador kan möjligen hanteras men inget biter på hennes sjukdom …

Det hela eskalerar snabbt och det blir en dramatisk och spännande resa för oss läsare. Berättartekniken är ett modernt läroboksexempel inom genren. Hela tiden snabba skiften mellan olika berättarperspektiv som inkluderar poliserna, skurkarna och andra berörda.

I stort sett hela tiden i nutid, den historik som krävs för historiens begriplighet växer successivt fram i dialoger och bisatser. Imponerande och det är bara att följa med i en dramaturgi som med växande intensitet tar oss med på vägen mot upplösningen, crescendot, och det kommer i all sin glans (till skillnad från den utlösning Elina försöker få Rokka att Tantraträna bort).

Det för mig mest imponerande är själva intrigen. Det är en komplex men samtidigt gedigen konstruktion som måste ha krävt en hel del research. Och det är faktiskt viktigt; även om det sköna i skönlitteraturen, fiktionen, är en fantasi, är overklighet, kräver vi läsare att berättelsen ska vara konsistent, logisk och trovärdig inom sina fantastiska premisser.

Det är naturligtvis fullständigt overkligt att en gigantisk och global konspiration skulle hamna med sitt centrum i glesbygden utanför lilla Hudiksvall men den här författaren lyckas gör det fullständigt naturligt och trovärdigt. Det är skickligt!

Det kräver allt från stabila kedjor av orsakssamband på en övergripande nivå till noggrannhet på detaljnivå, pålästhet när det gäller begrepp, metoder och teknik och inte minst trovärdighet när det gäller karaktärernas handlingsmönster.

För att fixa det krävs både talang och vilja till hårt arbete och Gabriella Ullberg Westin har bägge delarna. När man så skapat den starka baskonstruktionen så fungerar det bra att tänja på gränserna och söka de ytterligheter som ger läsarna de överraskningar och den spänning som de efterfrågar.

På många sätt en riktigt imponerande text!

Anders Kapp,
härmed gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har  fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner, det finns för närvarande 270 titlar att läsa om!

Från vinterns istappar på telefonledningarna till vårens svarta superknott

CardinalEfter att TV-serien ”Cardinal”med kriminalkommissarie John Cardinal och hans nya poliskollega Lise Delorme i den lilla staden Algonquin Bay i södra Kanada börjat visas på C More – en bra deckarserie så se den om du inte gjort det! – har nu också de polisromaner av kanadensaren Giles Blunt som TV-serien bygger på börjat ges ut på svenska (av Hoi Förlag).

Eller återutges, för att vara noga. Blunts deckare kom på svenska i början av 2000-talet men eftersom alldeles för få upptäckte dem så är det ju bra att de ges ut på nytt. För de är riktigt, riktigt bra.

Giles Blunt Fruset offerAllra först ”Fruset offer”, som kommer i pocket och som ljud- och e-böcker. Senare följer romanseriens övriga titlar.

Jag tyckte mycket om dessa kanadensiska väderdeckare – ja, inte minst har Giles Blunt författat närmast i symbios med Kanadas natur och väderlek – när de kom på svenska förra gången. Ville minnas att jag då också recenserade ”Fruset offer” men jag kan inte hitta den recensionen.

Här följer några andra recensioner jag då gjorde av Blunts romaner om och med poliserna Cardinal och Delmore. Som en presentation av återintroduktionen…

***

Giles Blunt
The Delicate Storm
(Harper Collins)

Giles Blunt Delicate stormGiles Blunts första och prisbelönta deckare, ”Fruset offer”, om kriminalpolisen John Cardinal och kollegan Lise Delorme i Ontario, Kanada har tidigare i år kommit på svenska. ”The Delicate Storm”, uppföljaren, är ännu bättre.

Delar av ett lik, en död man, hittas i vildmarken ovanför Algonquin Bay. Björnar har ätit på kroppen, men det är ingen björn som dödat mannen.

När Kanadas hemliga polis kopplas in förstår Cardinal att det inte är något vanligt mordfall. Utredningen tar Cardinal och Delorme bakåt till fransk-kanadensarnas militanta kamp för ett fritt Quebec på 60- och 70-talen.

Sättet att använda deckarformen för att skildra landets historia påminner om skotten Ian Rankin. Men det helt speciella med Blunt är hans otroliga förmåga att låta Ontarios landskap och klimatförhållanden integreras i berättelsen.

Det är vintertid och underkylt regn, husen liknar kristallkronor och elektriciteten slås ut i hela trakten. Att Algonquin Bays invånare fryser känns bokstavligen i varje mening.

***

Giles Blunt Black FlyOckså i sin tredje roman om kriminalpolisen John Cardinal i Ontario, Kanada har Giles Blunt låtit den kanadensiska naturen med sitt ogästvänliga klimat bli en stämnings- och spänningsskapande del av berättelsen. Titeln ”Black Fly Season” syftar på våren, då de svarta flugorna, ett slags superknott, kläcks och i stora svärmar angriper människorna och gör dem som galna.

En kvinna, som blivit skjuten i huvudet och tappat minnet, virrar omkring i staden Algonquin Bay. Efterforskningen av förövaren leder Cardinal och poliskollegan Lise Delorme till en otillgänglig plats i Kanadas urskog, där de hittar liket av en medlem i ett motorcykelgäng.

Berättelsen rymmer även narkotikalangning, indiankultur och voodoo.

En något krystad kriminalhistoria, kan man tycka, men Giles Blunt tvinnar trådarna så skickligt att historien går ihop och blir trovärdig. Vid sidan om deckargåtan fortsätter Blunt att skildra Cardinals oro för och omsorg om sin psykotiska hustru. Ett par forskare ger dessutom en ny innebörd åt begreppet DNA.

***

Giles Blunt När du läser dettaGiles Blunts polisserie om kommissarie John Cardinal i staden Algonquin Bay i Ontario, Kanada har jag för egen del placerat i undergenren natur- och mans- eller äktenskapsdeckare.

I den nya romanen, ”När du läser detta” (Bonniers; övers: Jan Järnebrand), spelar naturen – varmt på sommaren med djävulsmyggor i luften och isande kallt om vintern då istapparna hänger från telefonledningarna – mindre roll än i de föregående. Däremot har mans- och äktenskapsskildringen blivit ännu starkare.

Eller kärlekshistorien: John Cardinals stora och eviga kärlek till sin hustru, fotografen Catherine, trots att äktenskapet inte alltid varit det lättaste.

Hustrun, som är – eller var – manodepressiv, har åkt in och ut på sjukhus. Nu är hon död. Catherine tog livet av sig, det finns ett efterlämnat självmordsbrev. Men John tror inte på det, kan inte tro det, inte nu, när hon mådde bättre än på länge, gick hos en psykiater med depressioner som specialitet.

En… bra psykiater? Observera betoningen, så ni anar men ändå inte kan vara säkra…

Blunt berättar en sorglig och vacker historia, smärtsam läsning (på ett annat sätt än deckare brukar vara) om man har ett ömt hjärta. Nej, jag ska inte avslöja för mycket men också här återkommer temat, inte exakt detsamma men snarlikt: föräldrars egenskaper och livsval, hur vi lever och behandlar våra barn, kan växa till ett oroväckande arv.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda och BTJ:s AV-häften 2003-2008

Lika delar obehag och sorg

Malin Lindroth
Rolf
(Norstedts)

Det finns så många romaner att läsa, det går inte att hinna med alla. Till exempel ”Rolf” av Malin Lindroth, som jag ännu inte hunnit läsa när jag såg följande på Facebook:

”Får grava obehagskänslor av att läsa ”Rolf”. Han kryper under huden på mig fast jag inte vill, den där urtrista, tjatiga, hemska mannen, och nu sitter jag här och tittar ut genom tågfönstret och funderar på hur många av hans gelikar jag träffat i mitt liv (utan att veta om det).”

Det var författaren Helena Dahlgren som satt på tåget, läste ”Rolf” och skrev detta. Hon fortsatte:

”Grå, nästan osynliga män som kokar av vrede och oförrätter. Män med fula, beiga jackor och kronisk ensamhet som en dag går för långt, gör något oåterkalleligt. Otäckare än zombier, spöken och mördarclowner kombinerat.”

Då tänkte jag att nu måste jag läsa ”Rolf”…  En recension av Malin Lindroths nya roman är nog, rent ut sagt, nödvändig på Deckarlogg.

Det är en kort roman på 160 sidor, men dessa få sidor är desto starkare. De etsar sig in och fast. De är otäck, ja, obehaglig läsning. De är också sorgsen läsning.

malin lindroth recensioner rolf 2

Rolf Boman, jag-berättaren och huvudpersonen, kan beskrivas som Helena Dahlgren gjorde, att ”han kokar av vrede och oförrätter”. Men det går också att beskriva honom som att han darrar av förtvivlan, ensamhet och sorg.

Frågan är eller borde vara varför människor människor – ja, en man då – är så här. Eller blir så här. Vad som format denne man – eller dessa män.

Han heter Rolf men kunde han inte lika gärna ha hetat till exempel Stig-Helmer, om det gått riktigt illa för Stig-Helmer? Hade han inte kunnat heta Bengt också, om det gått riktigt illa för mig?

Hur klarar man sig i samhället, bland andra människor, om man inte passar in i något sammanhang, inte accepteras eller känner sig accepterad? Är detta något helt igenom personligt, upp till var och varje man?

Det brukar numera tyckas som så att ingen annan och inget annat än varje människa är ansvarig(t) för allt hen (man som kvinna) har gjort. Att varje människa ansvarar för sitt eget liv. Att livsmiljön och samhället skulle ha någon påverkan förnekas. Samhällets ansvar, pytt.

Dessa tankar föder Malin Lindroths roman om ”Rolf”, dessa motstridiga känslor: obehag och sorg, en ilska och en annan ilska.

Första meningen i romanens första kapitel: ”Jag skriver denna text i blodfläckade byxor, bara timmar efter flickans död.” De två sista meningarna i detta första kapitel: ”Mitt namn är Rolf Boman. I natt har jag dödat en flicka.”

”Rolf” kan placeras i en mindre men återkommande undergenre till både deckare och krimi vid gränsen till deckare: romaner där en mördare berättar om sig själv och sitt mord eller författaren skildrar mördaren istället för poliser, detektiver och offer.

Rolf Boman är i 60-årsåldern och har fått ett vikariat som lärare i svenska och engelska på Komvux. Ofta jobbar han över på kvällarna, sitter i svensklärarnas skrubb till rum och rättar prov. En kväll hörs steg från någon som går omkring på skolgården. Klackarna smäller hårt.

Veckan därpå återkommer stegen – men nu hörs de inne i huset. Tredje gången, när Rolf öppnar dörren ut till korridoren står hon där: en ung kvinna, en flicka, med tvåfärgat hår (råttfärgat och neonrosa), täckjacka i silver, tajta jeans, stövletter med spännen, nitar och kedjor.

Han ska kalla henne ”Pinkie”. Eller ”min skära”. Det handlar inte om kärlek; det handlar om ”skärlek”. Två gånger utsatthet och ensamhet, två ensamma människor i samhället.

Pinkie skär sig. Rolf ser på när hon gör det.

Rolf berättar om sin livsväg fram till lärarvikariatet, om sin ”skärlek” till Pinkie, om mordet – om det nu var ett mord eller ett ”mord”, något som Rolf fått för sig, inom sig tror att han begått. Det är en ruskig berättelse som Malin LIndroth berättar om och genom Rolf Boman.

Men när somliga recensenter anser att den här romanen – denna krimi vid gränsen till deckare – skildrar ännu en så kallad ”incel” så undrar jag om inte det säger mer om recensentens egen rädsla än om romanen. Om detta, som jag skrev tidigare, inte har någonting att göra med det samhälle vi lever i – då förstår jag ingenting.

Jag är så gammalmodig att jag tror att det samhälle som människor lever i faktiskt påverkar människorna, att det finns en symbios mellan människa och samhällssystem. Jag undrar, går det inte att känna och ha dessa dubbla känslor av obehag och sorg?

Eller ska också jag känna obehag inför Rolf och sorg inför Pinkie? Medkänsla med en av dem men inte den andre?

”Rolf” är en obehaglig och sorglig roman som på 160 korta sidor fått mig att tänka mer än jag nog ville. Malin Lindroth har skrivit en nästan-deckare: en verklighetskrimi vid – eller lite över – gränsen till deckare.

Just här, i detta gränsområde, författas just nu många av de bästa svenska kriminalromanerna. ”Rolf” är ännu en.

Bengt Eriksson

Tajt, smart och sprängfylld action (av en debutant dessutom)

Mats Svensson
Den trettonde bomben
(Lind & Co)

Spänn fast fallskärmen, dra på skyddsvästarna och sätt mörkerseende googles på näsan. Och ta ett djupt andetag. För ni lär knappt hinna andas när ni väl börjat lyssna på ”Den trettonde bomben” av Mats Svensson. Det är tajt, smart och sprängfyllt av action från första till sista sidan.

Vi får följa Alina som jobbar på kontraterroristenheten i Skåne. Under ett jourpass dyker det upp underrättelseinformation om vad som skulle kunna vara en terroristcell. Alina följer upp spåret som leder till en pensionerad pilot som utfört topphemliga flygningar från Kallinge 1972 men vad hade Viggenplanet egentligen för last?

Mats Svensson den-trettonde-bombenDet är svårt att skriva om handlingen utan att avslöja för mycket. Men intrigen spinner runt gamla försvarshemligheter, undangömda militärbaser, hemliga förband och en kamp mot ärkefiende.

Boken är rena julafton för alla urbexfans som gillar att krypa i övergivna bergrum och hemliga bunkrar. Den militära terminologin känns påläst och trovärdig. Så även skildringen av de polisiära insatserna och enheterna. Också om krutröken kanske ligger lite väl tät över sidorna ibland. Men det är underhållning på högsta nivå.

Min enda lilla anmärkning är journalisten som utrustats med helikopter. Det tillhör det glada 80-talet. Nu är det snålfika och milersättning för egen bil som gäller. Men det är en mindre detalj som inte spelar så stor roll i sammanhanget.

En ganska kort och tajt bok och det gör att det inte finns så mycket utrymme för karaktärsteckning eller utveckling. Här handlar det om att pumpa bly från början till slut. Och det är riktigt bra. När du lyssnat klart kan du börja andas igen. Betyg: en ytterst sällsynt 5 av 5.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som och annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Poliser i gotländsk skräck

Maria Grund
Dödssynden
(Modernista)

Maria Grund – ännu en svensk deckardebutant – har skrivit en polisroman som hon fyllt till brädden.

Miljö: Gotland. Fast ön får vara anonym och jag förstår det, annars kunde författaren ha fått uppretade öbor på sig.

De utredande poliserna är två, bägge kvinnor och båda med privatliv där de förstås jagas av demoner. Senare tillkommer ännu en kvinnlig polis (dock utan demoner, så här långt).

Maria Grund dodssyndenEn ung kvinna har dränkt sig, en äldre kvinna hittas brutalt knivmördad och hennes make är försvunnen. Så börjar det men det är just bara början.

Händelserna hör givetvis ihop. Dessutom ingår sju barn i historien, några redan märkta av sina unga liv, mammor som inte klarar av att ta hand om barnen, fosterhem, katolska präster, religiösa spel med dödsmasker, sexuella övergrepp, exorcism, en konstnär – känd för sina skräckmålningar – som är död fast hon lever samt en pyroman och mordbrännare, den sistnämnde dock utanför huvudintrigen.

Överfullt? Jo, det tycker jag. Samtidigt som Maria Grund kan skriva och berätta, inte minst driva på en historia så att inga longörer uppstår.

Och det finns ju läsare som vill ha så här händelsefulla och fantasirika deckare. Till exempel alla ni som gillar Stefan Ahnhems våldsamt överdrivna polisthrillers, kan han vara en deckarförebild?

”Dödssynden” är säkert blott första titeln i en serie polis- och skräckromaner om och från detta anonymiserade Gotland.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

”Jag började läsa en krimi bara för att upptäcka att jag fått manuset till en porrfilm.”

När Camilla Läckbergs ”Vingar av silver” lanserades köpte bokförlaget Forum allt annonsutrymme på AdLibris. En osmaklig maktdemonstration, som gjorde att jag först inte tänkte läsa boken. Samtidigt gillade jag ”En bur av guld”. Det blev att läsa. Så var det värt det, att ändå läsa den? Tja, om man gillar porr, annars inte.

”En bur av guld” kom ut för mindre än ett år sedan. Det var den första boken om Faye, en kvinna som så fort hon blir stor nog flyr Fjällbacka och lämnar misshandel och övergrepp bakom sig, kommer in på Handels och träffar Jack, gifter sig, skaffar barn, blir rik.

Jack är otroligt charmig, men när vi kommer in i handlingen har han brutit ned Faye, denna smarta, driftiga och välutbildade kvinna har förvandlats till hemmafru och lever endast för att tillfredsställa och bekräfta honom. Han bedrar henne och dumpar henne på gatan, och så tar en klassisk kvinnlig-hämnd-historia fart.

Läckberg vingar-av-silverSå långt är det riktigt bra. Även om lyxhustrur på Östermalm kanske inte är den mest utsatta gruppen i världen, så är det en bra komponerad historia, en ursinnig feministisk uppgörelse med manssamhället. Bra språk – där fick alla de som gnällt på Läckbergs språk. Bra gestaltning – inte minst förnedringssituationerna och övergreppen är bra skildrade.

Varför lyfter jag fram det? Jo, för att som författare vet jag att just detta är svårt att skildra och gestalta.

Tyvärr sjangserar det ordentligt i slutet. Den slutliga hämnden på Jack är gruvlig – men med tanke på vad han gjort mot dottern fullt förståelig. Men den är så avancerad och intrikat att risken för Faye att åka fast måste ha närmat sig hundra procent.

Självfallet gör hon inte det. Det är osannolikt och irrationellt, och att man som läsare förväntas svälja det känns mest som en förolämpning.

Ett problem med uppföljaren ”Vingar av silver” är att denna avslutande och osannolika hämnd utgör dess ram. Men det är tyvärr inte det enda problemet. Storyn – som i mycket kretsar kring ett försök till fientligt övertag av Fayes företag – har inte alls samma puls.

Språket är väsentligt sämre, alltså så mycket sämre att det känns som en annan författare. Det avslutande mordet i ”Vingar av silver” skulle lika lite som den avslutande hämnden i ”En bur av guld” klara sig ouppklarat igenom en polisutredning. Gestaltningen är slarvig. Ett exempel: Huvudpersonerna ler hela tiden.

Det skulle inte förvåna mig om ordet ”log” förekommer tusen gånger. Det kan tydligen gestalta allt möjligt: lycka, tillfredsställelse, avund, irritation, osäkerhet, mättnadskänsla … antagligen också en fis på tvären. Det är slött författarskap, rätt och slätt.

Men det finns också en hel del som är bra. Däribland tillbakablickarna på barndomen. Vi får veta mer om vad som hände. Som i förra boken är detta – övergreppen, misshandeln – gestaltat på ett sätt som går under skinnet på läsaren.

Slutligen, måste det här med sexscenerna nämnas. För det är mycket sex. Mycket. Jag tror aldrig jag läst nån annan roman med så många explicita sexskildringar som ”Vingar av silver”.

Det fanns mycket av den varan redan i ”En bur av guld”, men då tänkte jag: Bra, äntligen en etablerad författare med ambitionen att skriva realistiskt sex. För varför ska man skygga för just detta? I modern krimi skildras allt annat realistiskt, förutom sex som författaren ofta skyndar förbi eller gör extremt kort.

Det kan man inte säga om Läckberg. Men i ”Vingar av silver” blir det helt enkelt för mycket. Efter den femtioelfte scenen där svankande kvinna tas bakifrån, efter oräkneliga ingående beskrivna oralsexscener, två (eller är det tre?) trekanter, några snabbisar och lika många otrohetsligg, varav ett självfallet är med barnflickan – då är man som läsare rätt trött på det.

Jag började läsa en krimi av känd svensk deckarförfattare, bara för att upptäcka att jag fått manuset till en åtta timmar lång porrfilm.

Tony Johansson,
gästrecensent på Deckarlogg, är deckarförfattare och aktuell med ”Källa X”, tredje delen i hans serie om Landskronapolisen My Englund och Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson. ”Källa X” släpptes nu i juni.

Det mörka Skottland

”Tartan noir” brukar modern skotsk deckarlitteratur kallas, ungefär ”skotskrutigt mörker” på svenska. ”Tartan” heter ju de mönstrade tyger som används till kiltar.

Ian Rankin kom på benämningen. Amerikanen James Ellroy skulle signera en av sina deckare och skotten Rankin presenterade sig som författare av ”tartan noir”. Ellroy skrev till ”The King of Tartan Noir” i boken.

Att Skottland är tema för månadens krönika beror på Ian Rankins tidiga deckare om Edinburgh-polisen John Rebus börjat ges ut i Sverige. Jo, faktiskt första gången. 1998, då Rankin introducerades i Sverige, började utgivningen åtta titlar in i serien.

1 RankinEgentligen förbjudet – utom kanske just den där gången. I Rankins debutdeckare ”Knutar och kors”, först nu på svenska, och uppföljaren ”Katt och råtta”, som kommer i mars, har polisen Rebus inte hunnit bli sig själv. Han är yngre och delvis en annan: ingen kännare av rockmusik utan en… jazzdiggare.

Samtidigt har ”Garnethill”-trilogin, som Denise Mina debuterade med, börjat återutges på svenska. Första delen, ”Garnethill”, finns ute. ”Exil” kommer i mars och ”Den sista utvägen” framåt hösten. (Modernista, ett allt mer intressant deckarförlag, ger ut de nämnda titlarna av Rankin och Mina.)

2 MinaTrilogin om Garnethill – en stadsdel i Glasgow – är kriminal- och arbetarromaner. Denise Mina skildrar Maureen O´Donnell, en ung kvinna som varit inlagd på mentalsjukhus, och hennes arbetarfamilj med en alkoholiserad mamma och en knarklangare till bror.

”Glasgow är en arbetarstad”, sa Mina när jag intervjuade henne i början av 2000-talet, då trilogin kom hit första gången. ”Arbetslöshet, droger, gängbråk. En hård stad – men ändå vänlig. Människorna bryr sig om varann, trots eller på grund av det hårda livet.”

Också Ian Rankin pratade jag med när hans polisserie började komma på svenska. ”Ett typiskt brott i Glasgow”, sa Rankin, ”kan vara en fotbollssupporter som blir ihjälslagen för att han har fel färg på halsduken. Här i Edinburgh, som är en mindre stad, känner alla varann, mer av bymentalitet. Kriminaliten sker i det fördolda, under ytan.”

Rankin berättade om den mörka kontra ljusa dubbelnatur som finns hos invånarna i Edinburgh – ja, i hela Skottland. Inom litteraturen speglas det i Robert Louis Stevensons skildring av Dr Jekyll och Mr Hyde – och i Ian Rankins skildring av John Rebus.

3 McVi pratade om William McIllvanney – en gemensam favorit som skrev några få deckare för att han, enligt Rankin, ”var pank och behövde snabba pengar”. McIllvanney grundade ”tartan noir”-genren med böcker som ”Jennifers sista dans” och ”Sanningen om Tony Veitch” (på svenska 1979 och -84).

Fler ”tartan noir”- författare: Stuart MacBride, som fått fyra titlar i polisserien om ”granitstaden” Aberdeen utgivna på svenska (av Minotaur) samt Peter Turnbulls och Quentin Jardines polisromaner om Glasgow respektive Edinburgh (leta upp dem i engelsk pocket).

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA/TA 2015