Hon väcker barndomsminnen

Carina Rydberg
Vitt slödder
(Albert Bonniers förlag)

Nej, minns det inte som igår, men som långt borta.

Läser sällan romaner numera, föredrar biografier och essäer, men av någon anledning gick jag sta och köpte Carina Rydbergs senaste, ”Vitt slödder”.

Vet egentligen inte varför. Tyckte sådär om hennes självbiografiska genombrottsroman, ”Den högsta kasten”.

Men ändå. Kanske var det någon recension som triggade lusten. Carina Rydberg får omnämnanden i alla större dagstidningar, hon är väl respekterad i Kultursverige.

I likhet med genombrottet är ”Vitt slödder” självbiografisk. Titeln är en parafras på amerikanska ”White trash”. Dock är misären betydligt värre för den vita underklassen i USA:s trailer parks.

Carina Rydberg skildrar sin barndom och uppväxt i skarven mellan 1960-70-tal. De tidiga åren bodde familjen i Rågsved.

Vi får även följa henne senare i livet.

Hon var en ovanlig flicka som liten, och är en speciell kvinna idag.

Trots att hon hela livet haft nära till både ångest och depression dyker hon ner i händelser och skildrar dem med förvånansvärt gott humör. Livet som en absurd teaterpjäs.

Under uppväxten var relationen till föräldrarna allt annat än enkel.

Modern var nervös och hade hetsigt humör. Fadern var gåtfull och lämnade familjen under mycket speciella omständigheter. Han hade först tänkt ta livet av sig genom att lägga sig på tågspåren. Han räddades dock och istället skar han halsen av sig på tågperrongen mitt bland andra resenärer.

Tycker mig i Carina Rydbergs prosa få en känsla av Stig Larsson (inte Stieg Larsson, deckarförfattaren) vars böcker jag älskar. Båda författarna har erfarenhet av att skriva med stimulantia i kroppen. CR nämner att hon sen 1995 inte skrivit en bok i nyktert tillstånd. Det är dock inget läsaren märker av. Tvärtom är texten stringent.

Psykoterapeuter avverkar hon flera, den ena knäppare än den andra. Det är ganska roligt beskrivet. ”Ville jag bli tokig på riktigt så var en analys rätta vägen att gå.”

Kärleksaffärerna är många och sällan lyckade. Som när en man tar bra betalt för en burk Prozac, som han fått men inte kan använda. Rydberg utbrister i boken: ”Vad jag alltid har hatat med svenska män är deras snåla tarvligheter och det faktum att de själva är helt omedvetna om dem.”

Läsaren får föja med på utlandsresor, såväl till USA som utbytesstudent och senare till Taj Mahal och Indien.

Hon skaffar sig livserfarenhet och beskriver ett misslyckat självmordsförsök.

Sin livsregel sammanfattar hon till: ”Vad man måste inse är att det inte finns någon lycka – det gäller bara att hålla olyckan på avstånd.”

”Vitt slödder” väcker egna barndomsminnen till liv. Det kan faktiskt vara en anledning till att läsa Rydbergs roman.

Sent 1950-tal. Vår familj bodde i vad som sades vara Göteborgs första höghus, där Redbergslid gränsar mot Örgryte. Hyreshus vs villor. Även hyreshusen beboddes i hög grad av medelklassfamiljer.

Min mor berättade att höghuset hade frysboxar i källaren, en för varje lägenhet. Frysboxar var något nytt och de mer misstänksamma använde dem som allmänt förvaringsutrymme.

I skolan tävlade jag med en professorson om att få höga betyg. En anspänning som ledde till att tarmarna slog knut på sig under ett prov. Vilken nesa att bli hämtad av mamma och åka till sjukhuset där en läkare med plasthandskar stack in handen i rumpan min och vred tarmarna rätt.

En annan hågkomst är när jag puffade ner en flicka i ett dike. Tyckte hon stirrat lite väl stint på mig under lektionerna. Det räckte uppenbart för att straffa henne.

Upptäckte erotiken genom porrtidningar som Piff och Paff, utan att förstå vad det gick ut på. Vanligtvis var det någon kompis som tagit tidningarna från en storebror.

Som sagt. ”Vitt slödder” kan vara en bra katalysator för egna hågkomster.

Svante Nybyggars, 71 år och härmed gästrecensent på Deckarlogg, är en tidigare copywriter med passion för robusta kläder och stil. Under signaturen The Urban Hippie Swe syns han på Instagram och har drygt 74.000 följare. Han odlar också ett intresse för litteratur.

Over the top i full speed

Caroline Grimwalker
Första delen i Trickster-serien
Rekryteringen
(Nona)

Caroline Grimwalker är, vid det här laget, en mycket driven och rutinerad författare.

Hon debuterade 2008 (då med Jensen som efternamn) och har skrivit fack-, skräck- och spänningsböcker. Det sistnämnda debuterade hon med i fjol. Hon skrev snabbt tre titlar i serien ”Vågbrytarna” för att i år också starta den här nya ”Trickster”-serien.

Ändå har hon hamnat under radarn. Eller har hon? Kanske mest Deckarloggs krimiläsande radar som inte upptäckt och uppmärksammat Caroline Grimwalker (gift med Leffe, också Grimwalker)? Men nu är det på tiden för det.

”Snabbt”, som jag skrev, är nog ett nyckelord. Alltså tre titlar i serien ”Vågbrytarna” på ett drygt år och sen snabbstart för ”Trickster”-serien. Anar jag att hon skriver snabbt gånger två? Att det går undan vid tangentbordet liksom det går undan i ”Första titeln i Trickster-serien / Rekryteringen”?

Caroline Grimwalker skriver over the top. Med ett jäkla drag och tempo, det gäller själva berättandet såväl som  personerna och språket, inte minst dialogerna. Jag gillar det, som typ en thriller i varje mening. Men även om det är mest på gott så riskerar det även att bli på lite ont.  

Återkommer till det… Först huvudpersonen, den snart rekryterade. Hon (för som allt oftare i svenska deckare, särskilt kanske när de skrivs av kvinnliga deckarförfattare: huvudpersonen är en kvinna, deckarna är kvinnodeckare eller till och med kvinnoromaner) heter Ina, egentligen Halina, Farkas.

Hon har levt dubbla liv, haft en fot i det kriminella Malmö samtidigt som hon varit utredare hos polisen. Den ena världen krockade med den andra och Ina hamnade i fängelse; för mord. (Är det eller är det inte att berätta för mycket om jag avslöjar det handlade om en pedofil, som gick fri på grund av brist på bevis? Jag gör det i alla fall.)

Första gången läsarna får möta Ina Farkas sitter hon i häktet på Fosieanstalten i Malmö. Hon var ett hittebarn, en dag gammal med blodig navelsträng lämnades hon på trappan till ett hus; växte upp i fosterhem efter fosterhem och lärde sig att man måste ta hand om sig själv…

Hon ska sen hamna på Hinsebergsanstalten, innan Ina plötsligt släpps fri och rekryteras av den hemliga ordinationen Trickster. Nej, nu får jag sluta med att avslöja delar av handlingen.

Ina själv är förstås en tråd i ”Rekryteringen”. Vem hon är och hur hon är. Att hon är. Liksom det är en tråd i allt fler kvinnodeckare: en kvinna som är sig själv, sin egen historia, en annan och egen sorts kvinna. Ifall en mansslok får tycka nåt om detta så tror jag att det är viktigt, ett av de viktigaste budskapen just nu i svenska kvinnodeckare. Detta egentligen självklara: kvinnor kommer i många former och sorter.

Den andra tråden i !”Rekryteringen” är själva rekryteringen; den organisation som Trickster är och vad organisationen gör, varför den rekryterar Ina Farkas. Det handlar om det som ibland med ett blekt ord kallas främlingsfientlighet. Det handlar om det som är nazism. Ina Farkas rekryteras för att infiltrera den svenska högerextremismen/nynazismen.

Ja, det är rätt ord. Caroline Grimwalker drar upp rötterna och visar att de går bakåt till andra världskriget. ”Rekryteringen” är också en politisk roman. Jag vet att det finns deckarläsarna som har problem med det, med att budskap skrivs ut i klartext och saker nämns vid sina rätta namn. Ja, det finns säkert deckarläsare som nu har slutat läsa Deckarloggs recension.

Riktigt och rätt att göra det, skriva rakt ut vad det handlar om? Kanske, kanske inte. Jag själv brukar ju göra det så jag har väl redan valt. Ändå tvekar jag när jag läser den prolog som inleder ”Rekryteringen”. Plats: ”Residenset, Huvududdens naturreservat, Ekerö” (enligt rubriken). Här har organisationen Blod och jord i nord sitt hemliga träningsläger, i det överdådigt inredda kontoret står en guldglänsande byst av Hitler i bokhyllan.

Att ta i? Over the top, redan i prologen? Direkt försvann ett antal läsare? Nej, jag kan inte bestämma mig. Fast nog har väl redaktör och författare diskuterat detta, kanske  mildra och smyga sig på istället för att från bokens första sida hamra hårt-hårt med nävarna på tangentbordet…

Något annat med att skriva over the top, inte bara ibland utan hela tiden, snabbt-snabbare-snabbast, är att ”Rekryteringen” blivit drygt 550 sidor lång. Under så många sidor måste också en snabbskrivande, pådrivande deckarförfattare hämta andan (för att inte tala om vilopunkter för läsaren) för ingen klarar att hålla ett sånt tempot under hela 550 sidor.

Vilket betyder att ibland sjunker tempot – och det är inte medvetet skrivet och gjort – och sen speedar det upp igen. Det blir liksom longörer utan att vara det. Jag tycker och tror att Caroline Grimwalker skulle skriva ännu bättre, skriva ännu bättre deckare om hon bara tog det lite lugnare. Om hon kan ta det lugnare.

Det är ju inte säkert. Det här kan vara hennes stil. Hennes sätt att skriva. Som hon måste skriva. Då får jag ge mig, då tar jag tacksamt emot. För hon skriver bra som det är, hon skriver bra nu också. ”Rekryteringen” är en klart läsvärd deckare och thriller, kvinnodeckare och kvinnoroman, en politisk samhällsroman i, tyvärr, vår svenska samtid.

Låt den inte, om den gjort det, passera också under din radar.

Bengt Eriksson

Plock ur den svenska deckarutgivningen hösten 2022

Blott några tips, ännu så länge. Och en minneslapp för mig, hoppa inte över någon bok och glöm att läsa! Följande böcker har jag alltså ställt in i min svenska deckarhylla för hösten 2022, bläddrat lite i men ännu inte börjat läsa.

I ”Vakthundarna” (Bokfabriken) återkommer Olle Lönnaeus ännu en gång till Österlen. Åtminstone inleds hans nya deckare med att krigsveteranen Simon, introducerad i förra boken, befinner sig på Haväng.

Kamilla Oresvärd återvänder till Göteborg. ”Cirkusprinsessan” (Norstedts) inleder hennes nya deckarserie med Björn Carlsson, polisinspektör i just Göteborg.

”Irrvägar” (Saga Egmont/Stellar) inleder också en ny polisserie av Cecilia Sahlström. Hon är kvar i Skåne men har lämnat Lund och låter Rakel Vrede vara polis i Malmö.

Förresten, i ”Gökungen” återkommer också Camilla Läckberg till Fjällbacka. Efter uppehållet, förra titeln gavs ut 2017, skriver hon nu vidare på serien om och med makarna, numera trebarnsföräldrarna Erica, författare, och Patrik, polis.

Anders Roslund återkommer för, om jag räknar rätt, artonde gången med en polisroman, ”100 procent” (Albert Bonniers), om den allt mer åldrande, trötta och desillusionerade kriminalkommissarien Ewert Grens. Om Grens återkommer återstår att läsa och se, eftersom han verkar ta livet av sig i början av boken…

”Kallmyren” (Piratförlaget) heter Liza Marklunds andra titel i hennes nya serie­ med miljö från den fiktiva men nästan verkliga polcirkelkommunen Stenträsk i Norrbottens län.

Den av Svenska Deckarakademin debutantbelönade Sara Strömberg har skrivit sin andra deckare, ”Skred” (Modernista), om frilansjournalisten Vera Bergström i Åretrakten och Jeanette Bergenstav har skrivit sin andra, ”Nattrov” (Norstedts), om likaså frilansjournalisten Jennifer Sundin i Göteborg.

Medan Sofie Bjarup fortsätter att skriva om kriminalitet, livsvillkor (uppe/nere) och förbjuden kärlek i det viktorianska London. ”Skymningsvarelser” (Lind & Co) heter hennes nya, andra historiska deckare. Året är 1889.

Även Tina N Martin fortsätter att skriva där hon skrev. ”Åskmakaren” (Polaris) är hennes andra polisroman om och med kriminalinspektör Idun Lind i Luleå.

Edvard Fenviks bägge stockholmspoliser Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic återkommer i ”Sista ordet” (Lind & Co), hans andra polisroman.

Anna Fredriksson är en av de svenska författare som gått från feelgood till crime. (De börjar bli några stycken nu.) Som deckarförfattare debuterar hon med ”Minnesförlusten” (Forum). 

Kan i sammanhanget också nämna Frida Skybäck, som gått från feelgood- över thriller-skrivande till att med ”Svartfågel” (Norstedts) skriva sin första polisroman. Författarmiljö: fortsatt Skåne.

Anna Bågstam har däremot lämnat Landskrona med omnejd och börjat skriva en ny deckarserie, ”Hemligheten” (Norstedts) är första titeln, om rättsväsende, advokatmiljöer och maktmissbruk. Miljö: Stockholm (med rätt stor omnejd).

Till sist ett par deckardebutanter, som jag inte hunnit läsa ännu men en av dem, Malin Sanglert med ”Det andra arvet” (Bokfabriken), är redan nominerad till Crimetime Award. Ännu en återvändardeckare, i den allt längre raden, med barn- och ungdomsminnen.

Lotta Malmhesters deckardebut ”Sprucket ansikte” (Southside Stories) – en psykologisk thriller, för att vara mer specifik – är skriven i en egen form. Som en dagbok rätt igenom romanen, från 2019-01-02 (onsdag) till 2020-01-31 (fredag).

Nog nu, räcker och blir över. Det kommer förstås ännu fler nya svenska deckare i höst men man = både jag och du måste ju hinna läsa dem också. Hur ska tiden räcka till?  

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Deckarloggbäst sommaren 2022 (del 2)

Deon Meyer
Mörk flod
En Bennie Griessel-roman
Övers: Mia Gahne
(Weyler)

I den tolfte (!) polisromanen av sydafrikanen Meyer som kommit på svenska har kriminalpolisen Benny Griessel och kollegan Vaughn Cupido straffats av disciplinnämnden, degraderats och förflyttats till vindistriktet Stellenbosch. (De skulle deporterats till ett än värre ställe men av någon anledning, som ska visa sig, hamnade de i Stollenbosch.)

Peter Westberg
Gourmand
(Lava förlag)

Inte bara hårdkokt utan ännu mer: stenhårt kokt. Så är Westbergs debutdeckare. ”Gourmand” är dessutom en skvader, mycket som blandas: amamatör- och privatdeckare, gangsterroman, aning av polisroman och thriller rätt igenom. Lite av deckarburlesk och deckarpastisch. Personligt, ja, eget.

Louise Björnlund
Skärgårdsmorden 4
Dödsängeln
(Björnlunds förlag)

Hittills bäst i serien. Snabbare och rappare, tempot och berättandet går igång fortare och hålls uppe bättre än tidigare. Samtidigt som Björnlund hinner få med person- och miljöteckningar. Miljön som vanligt: Stockholms skärgård. Från Sandhamn till Utö, när ”Dödsängeln” spinner kring VM i swimrun eller Ötillö.

Mikael Strömberg
Pestkung
(LB förlag)

Med ”Pestkung” passeras de flesta gränser. Dokumentärroman? Fantastisk dokumentär skräckroman = fantasi? Kan läsaren vara säker på att det som händer i ”Pestkung” inte är verkligt och har hänt? Särskilt som Strömberg själv tillsammans med journalisterna Fredrik Strage och Jack Werner med flera) finns med i berättelsen. Och vem/vad är en ”pestkung”?

Ulf Kvensler
Sarek
(Albert Bonniers)

Tre vänner ska genomföra sin vanliga fjällvandring. Men den blir ovanlig när en i gänget bjuder med sin nya pojkvän. Han övertygar dem att inte gå Kungsleden den här gången utan åka till Sarek. Och allt börjar gå fel, från det lilla (försvunna kartor) till det största (konflikter på liv och död).

Lena Risberg
Mord under augustimånen
(Lava)

Trivselroman med mord. Än en gång sker ett mord i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Söder i Stockholm. Där sker ju alltid mord. En morgon drar Ninni upp rullgardinen och får syn på en död man utanför fönstret. Hon hämtar väninnan Bim och bägge konstaterar: han är mördad.

Jørn Lier Horst
Gränslös
Övers: Marianne Mattsson
(W&W)

Crowdsolving (begrepp som betyder ungefär att olika människor hjälper varann med att lösa ett problem) på internet är temat för norrmannens nya polisroman. Ett slags världsdeckare som utspelar sig mellan Norge och Australien via Spanien, där en kvinna blivit mördad.

Johan Rundberg
Månvind & Hoff 4
Blodspakten
(Natur & Kultur)

Inte bara, som om det är så bara, en flergenrebok utan också en innehållsrik, mångsidig berättelse om människors livsvillkor, fattiga och rika (och fattiga och fattiga, och rika och rika). En historisk samhälls- och klasskildring. Samt en spännande ungvuxenroman för både yngre och vuxnare läsare.

Läst av Bengt Eriksson och Samuel Karlsson

Crimetime Award 2022

Så har årets författare/titlar till Crimetime Award nominerats. I år ska Deckarloggs red. låta bli att kommentera = kritisera nomineringarna. Men du kan väl fundera själv.

Är dessa författare årets bästa svenska deckardebutanter? (Bortsett från att Deckarloggs red.  fortfarande inte riktigt greppat hur Crimetime definierar ett år). Det kommer ju fram så otroligt många nya svenska deckarförfattare varje år nu, så det kan inte vara lätt att välja ut blott fem av dem.

Du, liksom jag, har kanske några andra favoriter bland deckardebutanterna?

Ännu svårare, nästan, måste det vara att utse ”årets barndeckare”, särskilt som Crimetime sällan verkar ha några gränser mellan crime och ung litteratur bortom den gränsen. Eller för den delen kan anse att ungdomar är barn också längre upp i åldern.

Följande är i alla fall de nominerade för i år. Några nya tips, inte minst bland ”barndeckarna”, fick i alla fall Deckarlogg. Vilket strax ska åtgärdas. Även bland vuxendeckardebutanter finns, ber om ursäkt, en författare och deckare som blivit stående oöppnad Deckarlogghyllan.

Av nån anledning. Men ska genast läsa. Lovar!

***  

Årets deckardebut

1) Victor Pavic Lundberg: ”Den som överlever” (Albert Bonniers)
2) Ulf Kvensler: ”Sarek” (Albert Bonniers)
3) Samuel Åhman: ”Linnés arvinge” (Kaunitz-Olsson)
4) Sara Strömberg: ”Sly (Modernista)
5) Malin Sanglert: ”Det andra arvet” (Bokfabriken)

Årets barndeckare

1) Ingela Korsell och Daniel Thollin: ”Experimentet” i serien ”Mutanterna” (Natur & Kultur)
2) Nina och Willem Källmodin: ”Källaren” och ”Torpet” (Bonnier Carlsen)
3) Anders Sparring och Per Gustavsson: ”Familjen Knyckertz och damen med fjäderboan” i serien ”Familjen Knyckertz” (Natur & Kultur)
4) Gustav Tegby: ”De överblivnas armé” i serien ”Bortbytingar” (Rabén & Sjögren)
5) Johan Anderblad: ”Dusty: Motorsågsstölderna” i serien ”Dusty” (Bonnier Carlsen)

Bengt Eriksson

Kolla videon här nedan för en snabbpresentation av samtliga nominerade författare och böcker.

olla

Deckarloggbäst sommaren 2022 (del 1)

Men tog inte Deckarlogg ledigt under halva juni och hela juli-augusti? Semester, så kallat.

Skulle bli så, var det tänkt men tydligen inte; inte helt. För när Deckarloggs red. nu tänkte sammanfatta de bästlästa deckarna och annan krimi under sommarmånaderna så blev de så många, lästa och recenserade, att Deckarloggbästlistan fick delas upp i två omgångar.

Kommentar_ Mycket att läsa. Deckarutgivningen fortsätter att flöda. Deckarlogg kan inte låta bli att läsa, skriva och tipsa.

***

Anders de la Motte / Måns Nilsson
Morden på Österlen 2
Ett fynd att dö för
(Forum)

Deras andra Österlendeckare i den så kallade trivseldeckargenren har blivit mer underhållande, trivsamt och småputtrigt humoristisk (än vid första försöket).

Yrsa Sigurdardóttir
Avgrunden
Övers: Susanne Andersson
(Harper Collins)

Ung man hittas hängd på en gammal avrättningsplats. I hans lägenhet finns en fyraårig pojke som inte vet varför han befinner sig där. Förnyad bekantskap med polisen Huldar och psykologen Freyja i Reykjavík.

Katarina Bivald
En Berit Gardner-deckare
Morden i Great Diddling
(Forum)

Svenska författaren Berit Gardner har köpt ett hus i en liten Agatha Christie-by i Cornwall. Vid en tébjudning på den typiskt engelska herrgården Tawny Hall inträffar ett mord – i biblioteket! Feelgood plus krimi med småputtrigt resultat.

Sten Rosendahl
Värmevåg
(Förlag Futur)

Andra romanen om Stockholm år 2300 där fantasy, science fiction och deckare förenas. May Born, kriminalinspektör, och Tom Lexler, historiker, återkommer i en dystopisk men också igenkännbar stad. Inte minst – en riktigt spännande deckare.

Anne Holt
En Hanne Wilhelmsen-deckare
Det elfte manuset
Övers: Barbro Lagergren
(Piratförlaget)

Elfte deckaren om och med Hanne Wilhelmsen, till att börja kriminalpolis med på rosa motorcykel men sen länge pensionerad och sen länge sitter hon också i rullstol. ”Det elfte manuset” utspelar sig i förlagsbranschen. En viss före detta kriminalpolis har skickat in ett deckarmanus och ett annat bokmanuskript försvinner spårlöst. Tid: mitt under pandemin och lockdown.

Ulf Lindström
Det sista ordet
(Southside Stories)

Ännu en gourmetdeckare av Lindström. Spejsat är ordet. Och samtidigt skriver han nära nog socialrealistiskt. Hur kan det gå ihop? ”Det sista ordet” är tvåan i serien om Varbergs kriminalpoliser och andra invånare.

Katrine Engberg
Isola
Övers: Mia Ruthman
(Forum)

Den femte och, som det verkar, avslutande delen i Köpenhamnsserien med polisinspektörerna Anette Werner och Jeppe Kørner samt den pensionerade Esther de Laurenti. ”Intressanta karaktärer att följa, levande miljöer, intelligent intrigkonstruktion och mycket välskrivet”, enligt Anders Kapp i sin rec.

Samuel Karlsson
Sommarmord
(Lind & Co)

Också den femte – och hittills bästa! – delen i serien om och med kriminalinspektör Jessica Jackson, bosatt på Mörkö i Tjusts skärgård utanför Västervik är den hittills bästa. Så har det nämligen varit och och fortsätter att vara: Samuel Karlsson skriver bättre, mer spännande och rappare för varje ny deckare. 

Deckarlogg

Det är faktiskt – ordet är läbbigt

Mikael Strömberg
Pestkung
Uppl: Fredrik Strage, Mikael Strömberg, Jack Werner
(LB förlag)

Mikael Strömbergs romaner – eller berättelser, han har också skrivit noveller – passerar ofta eller alltid över sina egna gränser.

Strömberg brukar skriva och ta i tills genren brister, den genre som oftast är skräck men brorsa med krimi. Den genre som förstås är fiktiv men släkt med verkligheten och särskilt de föreställningar som läsarna – vi – kan ha om både verklighet och overklighet.

Så skriver han också, när han skriver som bäst, det betyder värst = mest hemskt: så att det overkliga blir verkligt.

Med ”Pestkung” passeras om inte alla så de flesta gränser. Det här en dokumentärroman, en fantastisk dokumentär skräckroman = fantasi. Eller? Kan läsaren vara alldeles säker på det – att det som händer i ”Pestkung” inte är verkligt och faktiskt hände?

Pappersutgåvan av ”Pestkung” (LB förlag).

”Pestkung” är en roman med och om en författare, den kunde vara en lite mer skönlitterär och gestaltad reportageroman, den kunde också vara en privatsnokardeckare; så är den uppbyggd – som ett reportage on the road eller en krimi där privatdetektiven snokar här och där, pratar med si och så för att eventuellt få tag på en tråd.

”Pestkung” är också en författarroman, ett slags skönlitterär självbiografi, om författaren Fredrik Strömberg, hans idétorka och skrivkramp. Svårigheten att komma igång, hitta ett ämne, förmå sig att skriva, orka orka; när viljan är större än kraften eller vad det är som häller grus i författarens maskineri. Knacka knacka knacka på tangenterna.

Strömberg är själv med i romanen ”Pestkung”. Som huvudperson, jaget. Eller huvudpersonen kanske ändå är ”Pestkung”. Vem det nu är? Vad det nu är? Också journalisterna Jack Werner (med bland mycket annat Creepypodden), Robban Becirovic (med och på hårdrocktidningen Close-Up Magazine) och Fredrik Strage (DN och sin egen podd med mera).

Alla är med i den verklighet som skrivs fiktiv och den fiktion som skrivs verklig. Det börjar med ordet: ”Pestkung”. Jack Werner säger ordet, det är på Bokmässan i Göteborg, han intervjuas om sin bok ”Creepypasta” och de märkliga spökhistorier från internet (spök-?) som återberättas i den, om dessa märkliga, fascinerande, skrämmande, skräckinjagande karaktärer som nämns i boken (hoppas detta stämmer,  Deckarlogg har tyvärr inte läst den boken).

Och Strömberg hör ordet, rycker till, fastnar för ordet, namnet på en av dessa creepy karaktärer (overkliga? overkligt verkliga?) – det besynnerliga ordet, det fascinerande namnet, det svårbegripliga begreppet ”Pestkung”.

Eller tvärtom: ordet sätter sig i Strömberg? Gnager sig och blir kvar. Vad står det för? Vad syftar det på? Vem? Vad? Hur?    

Nästa som nämner ”Pestkung” är Robban Becirovic (vid avskedsfesten för pappersmagasinet  Close-Up). Också där är Mikael Strömberg med och rycker till: ”Pestkung,” igen. Men… är det namnet på ett rockband? Men va…

Ljudboken. Uppläsare: Fredrik Strage, Mikael Strömberg och Jack Werner.

Ordet/namnet dyker sen också upp på en svåråtkomlig och sketadyr t-tröja: ”Pestkung”, ”Pestkung”, ”Pestkung”… Strömberg blir som besatt, så där besatt som en författare måste bli och vara, mer eller mindre, för att ta itu med och ta sig igenom ett nytt romanprojekt. Tillbaks alltså till romanen som en författarroman, de påhitt i en författares hjärna som till sist till slut efter all denna möda ska leda till en läsvärd, omtyckt roman.

Kanske. Nu börjar Strömbergs faktaletande på allvar. Han jagar efter en ung kvinnlig hårdrockskribent som är svår att lokalisera, men till sist får han kontakt. Det har inte gått så bra för henne. Hon är kort sagt förstörd. Men vad hände med henne? Han lyckas lokalisera försäljaren av denna enda ”Pestkung”-tröja. Varifrån kom tröjan? Vem köpte den? Vad vad?

Han beger sig ut på en road novel genom halva Sverige, till dem som drabbats av ”Pestkung” och till – ja, kanske till – självaste ”Pestkung” själv. Med sig har Strömberg journalist Fredrik Strage, även Jack Werner finns där. Verkligheten som blir overklig. Det autentiska som blir fantastiskt. Det hemska som blir ännu hemskare.

Vad har hänt med ”Pestkung”? Vad hände med dem som träffade ”Pestkung”? Vem är hen? Vad är hen? Eller vad? Finns hen? Eller vad. I så fall: i verkligheten eller i fantasin, blott i den skräcklitterära romanen?    

Det är faktiskt – ordet är läbbigt. För att… ja, allt är läbbigt. ”Pestkung” själv, sökandet efter ”Pestkung”, hur de förändrats, förstörts, deformerats (nej, jag ska inte avslöja mer) som träffade ”Pestkung”. Det är skitläbbigt. Extra läbbigt för att Strömberg skildrar det som så vanligt, så dokumentärt, för att han själv, som författaren Mikael Strömberg är med och skriver, för att Werner och Strage hjälper till, nyfikna de också på ”Pestkung”.

Ja, hur ska det går med dem – med Strömberg, Strage och Werner?

Bara drygt 200 sidor koncentrerad verklig skräck, det är vad romanen – romanen? – ”Pestkung” är. Inte blir det mindre skräckfyllt verkligt heller när de som läser upp ljudutgåvan av romanen – romanen? – också heter Fredrik Strage, Mikael Strömberg och Jack Werner.

Bengt Eriksson

Ödesdigert, nervspännande och briljant på fjället

Ulf Kvensler
Sarek
Uppl: Mirja Turestedt
(Albert Bonniers)

Åh så bra!

Jag riktigt njuter av att lyssna på ”Sarek”. Miljöerna, karaktärerna och det dramaturgiska greppet – allt sitter som det ska. Det är nervigt spännande in i det sista.

Tre vänner som känner varandra sedan de studerat i Uppsala ska genomföra sin traditionsenliga fjällvandring. Men den här gången vill Milena bjuda med sin nya pojkvän Jacob .

Anna och Henrik tvekar men låter honom följa med. Tanken är att de ska vandra Kungsleden från Abisko till Kebnekaise men Jacob lyckas övertala dem att åka till Sarek istället.

Och precis där börjar allt gå fel.

Från småsaker som borttappade kartor till ödesdigra konflikter. Det visar sig att Jacob har mörka sidor som framträder allt mer. Det blir ett psykologiskt drama på liv och död i den hänsynslösa vildmarken.

Författaren har inte bara lyckats skapa en spännande, psykologisk thriller. Han har också satt fingret på något i vår samtid. Det elitistiska tränings- och friluftslivet som utövas av inte minst av många stockholmare.

Det duger inte att gå Kungsleden. Nej, det ska vara det värsta av det värsta.

Sarek. Jag gillar att fjällvandra men på lite enklare nivå och jag uppskattar verkligen skildringarna av fjället, forsarna, snåren och de vidunderliga vidderna. Storslaget, vackert, farligt.

Jag är med när det kalla regnet öser ner, när gasoltuben försvinner, när forsen är nära att dränka en av fjällvandrarna. Det märks att författaren känner till ämnet som han skriver om. In i minsta skavsårsplåster.

Jag brukar inte recensera in/uppläsaren. Men den här gången kan jag inte låta bli. Med Mirja Turestedts karaktäristiska röst träffar historien rakt i mellangärdet.

Det är lite radioteater över det men det blir aldrig för mycket. Tvärt om. Det är riktigt bra. Något av det bästa jag hört av en inläsare på senare tid.

Det här blir lite långt. Ursäkta. Men en sak till bara.

Utan att avslöja för mycket så använder sig författaren av ett dramaturgiskt grepp som jag bara älskar. Och han gör det med briljans. Lyssna själva så förstår ni

Det kan inte bli annat än en fullpoängare. Skulle inte förvåna mig om ”Sarek” och Ulf Kvensler belönas med en hel hög med priser. Det är både boken och författaren värda.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu finns i handeln. Han lyssnar, som framgår av recensionen, gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Månvind & Hoff – för barn, ungdomar och så kallade vuxna

Johan Rundberg
Månvind & Hoff 4
Blodspakten
(Natur & Kultur)

”Blodspakten” är fjärde delen i Johan Rundbergs unga krimiromaner om Månvind & Hoff. För den inledande titeln, ”Nattkorpen”, har han tilldelats såväl Augustpriset som Crimetime Award.

”Unga” som i ungroman, skrev jag. (Förlaget anger läsåldern 9 till 12 år.) Kriminalroman, likaså. Bägge stämmer sådär. Berättelserna om Månvind & Hoff (eller Mika och Valdemar) innehåller mer än så, mycket mer.

Dels går böckerna att läsas av yngre som äldre. Men så är det ju med många barn- och ungdomsböcker, blott ens egna fördomar (eller eventuell nervositet, vad ska folk säga om jag läser barnböcker?) som hindrar en att läsa över åldersgränserna.

Dels – och detta är en av flera viktiga anledningar till att så kallat vuxna ska läsa så kallade barnböcker – verkar många barn- och ungdomsförfattare ta sig friheter som de flesta vuxenförfattare varken kan eller vågar. Och det borde ju uppskattas av nyfikna, modiga läsare…

I många barn- och ungdomsböcker är det som om genregränserna ännu inte stiftats. Till exempel i Månvind & Hoff-serien. Rundberg skriver polisromaner, amatördeckare, historiska romaner, samhälls- och spänningsromaner, thriller, skräck och fantasy, övernaturligt.

Allt i ett och det fungerar utmärkt. Fast det stämmer kanske det där som någon sa en gång: Går man bakåt i historien blir ju allt en deckare. Historien var kriminell.

Tiden är 1700-talet. Personerna, Mika och Leonard, är barnhemsflicka respektive polis i Stockholm. Ett udda par som kallar sig Månvind & Hoff när de blir på samma gång poliser och privatdeckare: utredare av brott och annat (som jag skrev om den kriminella historien).

När ”Blodspakten” börjar är Mika och Valdemar med en skruttigt stark häst och en gammal sliten vagn på väg i riktning Uppsala. Tolv år har gått sen Mika träffade sin mamma senast. Nu ska hon träffa henne igen. Mikas mamma arbetar på godset Rosengåva, strax norr om Morgongåva i Vittinge socken.

De tar paus för natten. Vid nattlägret råkar de ut för stråtrövare… Rosengåva är förresten ett märkligt släktgods det också, med hemligheter. Att vistas utomhus är förbjudet efter solens nedgång.

”Blodspakten” är inte bara, som om det skulle vara så bara, en flergenrebok utan också en innehållsrik, mångsidig berättelse om människors livsvillkor, fattiga och rika (och fattiga och fattiga, och rika och rika). En historisk samhälls- och klasskildring.

Samt en spännande historia. Det går att läsa ung- och vuxenspänningsromanen ”Blodspakten” för spänningens skull. Fast som om det skulle gå: spänningsläsarna får ju allt det övriga på köpet i läsningen, de/ni också.  

Bengt Eriksson

Stenhårt kokt i grytan

Läst har Deckarloggs red. gjort i sommar. Mest hela tiden. Skriva och recensera har det däremot inte blivit så mycket av och med.

Nu ska Deckarlogg försöka skriva ikapp sig, igen. Börjar med följande deckare och en undran: Varför har den getts ut på Lava förlag och inte på ett större bokförlag?

Peter Westberg
Gourmand
(Lava förlag)

Inte hårdkokt utan ännu mer: stenhårt kokt. Så är Peter Westbergs debutdeckare. (Nej, inte  debutroman, tidigare har Westberg skrivit både noveller och romaner inom genrer som skräck och fantasy.)

”Gourmand” har dessutom blivit en skvader, lite av mycket och blandat: amatör- och privatdeckare, gangsterroman, en anings (i alla fall en liten aning av) polisroman och thriller rätt igenom. Lite av burlesk och pastisch också, tycker jag.

Deckarburlesk och deckarpastisch.

Personligt, ja, eget. Ett eget berättande och ett eget sätt att förmedla berättelsen. Fast Westberg inleder med det som blivit vanligare än vanligt…

Nämligen en prolog: denna i form av en pistolmynning som plötsligt riktas mot en man som sitter vid ett bord på en restaurang och som pekar vidare in i den fortsatta romanen och vad som ska ske i deckarintrigen.

 En skolflicka försvinner på väg till sin pianolektion. En vecka går. Två veckor, tre… Men flickan är fortfarande försvunnen och hennes mamma blir förstås utom sig av oro. Inte lindras smärtan och oron heller att polisen hade gripit en högst trolig förövare men släppte honom igen!

Vem var det? Vad heter han? Polisen vill inte avslöja hans namn för mamman som blir än mer utom sig: ilsken, förbannad. Hon bestämmer sig för att anlita en privatdetektiv av en sort som knappast finns utanför kriminallitteraturen och inte ens så ofta i dagens deckare.

I alla fall svenska. Ska vara i USA då och allra helst på 40- och 50-talen, då den hårdkokte privatsnoken även importerades till svenska deckare (men försvann igen). I ”Gourmand” återuppstår denna nygamla privatdetektiv.

Det är ena tråden: den mer än hårdkokta privatdetektivdeckaren med känsla för pastisch. Till detta kan också väl fogas undergenren hämnddeckare. Andra tråden är en gangsterroman och inte mindre hårdkokt den.

En av Sveriges mest kända kockar med flera Michelinstjärnor ska äntligen få sin efterlängtade egna restaurang. Ja, få och få. Erbjudandet kommer från en rik spansk gangsterboss och det är bara att hänga på för Michelinkocken, oavsett han vill eller inte.

Gangsterbossen har nämligen gjort en noga personundersökning av kockan och kan presentera foton på hans otrohet som dessutom är av en sort som bara inte får bli offentligt, det skulle spräcka det lyckliga äktenskap och förstöra hans framgång som kock.    

Världens chans eller världens ochans. Gangsterromandelen är inte mindre tuff och stenhård. Och har också sina procent av pastisch. Och humor, i det stenhårda. Jo, faktiskt, det också. ”Gourmand” är dessutom lite av en skälmdeckare.

Personligt? Ja. Både oväntat och ovanligt personlig inom dagens svenska deckar- och krimigenrer. Tar han i för mycket? Klart han gör. Egentligen. Överdriver? Det också. Men om säger om du uppskattar min beskrivning ovan så kommer du att gilla Peter Westbergs egenartade deckardebut.

Så det där med Lava, varför utgivning på just detta förlag (ett hybridförlag där väl författarna själva står för kostnaderna)? Visade inget annat – så kallat vanligt – förlag något intresse?

Deckarlogg frågade Peter Westberg som svarade att Lava (den här gången) erbjöd så kallad vanlig förlagsutgivning. Så han valde Lava framför ett ännu mindre förlag som också var intresserade vilket inte – obs! inte – något av de större svenska förlagen visade sig vara.

Va?! utropar Deckarlogg. Hur grovt kan förlag missa personliga författare? Eller vill somliga förlag bara ha mer lättsåld mainstream – inte personligt författare, ja, egna, ja, egenartade deckare? Amen hur trist får det bli…

Bengt Eriksson