Deckarloggbäst

Bästläst i deckarhyllan (april 2019)

sista-farjan-fran-ystadKarin Alfredsson
Sista färjan från Ystad
(Bokfabriken)
Karin Alfredsson är en de svenska författare, inte minst när hon nu gett ut ännu en deckare, som väl aldrig skriver någonting utan ha ett allvarligt syfte och dito mening med boken: typ i den här kriminalberättelsen om ett syskonpar som cyniskt och samvetslöst – ja, orden är underord – utnyttjar andra människor = sina så kallade medmänniskor och nog måste väl budskapet med detta vara att så här är det svenska samhället idag, så individualistiskt och egoistiskt att spegelbilden av Sverige blir kriminell.

120-rue-de-la-gareLéo Malet
120 rue de la Gare
övers: Ola Wallin
(Ersatz)
Eftersom deckarhistorien skrivs genom de böcker som översätts till det språk som talas och läses i varje land – alla andra, oöversatta deckare/författare förblir ju okända – så ingår fransmannen Léo Malets banbrytande noir-roman (originalutgivning 1943) om privatdetektiven Nestor Burma i Paris först nu i den internationella deckarhistoria som är känd i Sverige, eftersom romanen efter alla dessa år äntligen år 2019 översatts till svenska – så läs, nu äntligen!

det-vackra-mysterietLouise Penny
Det vackra mysteriet
övers: Carla Wiberg
(Modernista)
Den mjukkokta, myskriminella feelgood-deckarens Mästarinna – med det största M – Louise Pennys senaste polisroman med kriminalkommissarie Armand Gamache och hans medhjälpare Jean-Guy Beauvoir vid Québec-polisen är lika underfundig och stämningsfull som vanligt men ändå ovanlig: den utspelar sig nämligen inte i den lilla sedvanliga byn Three Pines utan i Kanadas vildaste natur, närmare bestämt hos de lika speciellt som suveränt sjungande munkarna i klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups.

ett-krossat-hjartaGeir Tangen
Ett krossat hjärta
övers: Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn
(Forum)
Om man skulle läsa norrmannen Geir Tangens debutdeckare om seriemördaren ”Maestro” på allvar eller som pastisch var inte så lätt att få grepp på och i uppföljaren med journalisten Viljar Ravn Gudmundsson och kriminalkommissarien Lotte Skeisvolli i staden Haugesund fortsätter Tangen att skriva deckare på sitt synnerligen egna sätt – liksom en så att säga riktig deckare men samtidigt ironi och pastisch och en skämtsam lek med hela genren (ju mer inläst deckarläsare desto mer kan man nog uppskatta Tangen).

Bruden bar svartCornell Woolrich
Bruden bar svart
övers: Nils Jacobsson
(Modernista)
Cornell Woolrich har inte uppmärksammats, åtminstone i Sverige, lika mycket som till exempel Hammett och Chandler för att också han var med och grundlade den genre som idag kallas harboiled och noir; det får tas som ett kulturellt bidrag till deckarhistorien när nu fyra titlar av Woolrich – förutom den här också ”Fönstret åt gården”, ”Natten har tusen ögon” och ”Rendevouz i svart” – återutgetts på svenska (i de gamla originalöversättningarna, vilket man kan muttra lite över, men men…) så att man beroende på kan läsa om eller ikapp amerikansk deckarhistoria, börja gärna med den här som dessutom är ett typiskt exempel på pulp fiction, ”kioskdeckare” på svenska, som både filmats med anseende och omvärderats till skönlitterär kriminallitteratur.

Deckarloggs red.

Actionthriller som jag inte borde gilla

Såg att deckarförfattaren Samuel Karlsson tipsade på den här (som ljudbok) på facebook/instagram så jag tog fram recensionen jag skrev när boken kom på svenska.

Instämmer: upptäckts- och läsvärd!

***

Roger Hobbs
Ghostman
Övers: John-Henri Holmberg
(Bokfabriken)

Ghostman - Hobbs_9cfd99d76725f27c9396a4af7bd9bf7fIngen detektiv- eller polisroman utan en actionthriller.

Eventuellt verklighetsförankrad men i en amerikansk gangstervärld som inte har något med vanliga liv att göra.

Våldsfyllt och cyniskt, att människor blir ihjälskjutna spelar ingen roll.

Alltså borde jag inte gilla boken. Ändå gör jag det, för att Roger Hobbs redan i sin debut når upp till thrillertoppen.

Han skriver effektivt: snabb handling, action i varje stycke om inte varenda mening.

Jack Delton, huvudpersonen, är en så kallad ”ghostman” som kan få rånbyten och rånare – ja, allt – att försvinna.

Här anlitas Delton för att städa upp efter ett casinorån som gick överstyr och slutade med blodbad.

Bengt Eriksson
Införd i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda 2014

Léo Malet-vecka 3) Ännu mörkare mörker i Paris

Léo Malet
Barnablod
Övers: Kennet Klemets
(Vertigo)

Noir brukar den kallas, Frankrikes motsvarighet till den hårdkokta deckarromanen made in USA.

Pappan till noir-deckaren, Léo Malet, var en surrealistisk poet (kompis med Breton och Magritte), anarkist, kabarésångare, kontorist, spökskrivare, journalist, tidningsförsäljare och, alltså, deckarförfattare.

Hans återkommande huvudperson, privatdetektiven Nestor Burma, löser mysterier i samma Parismiljöer som kommissarie Maigret och hos de franska deckarläsarna är Malet faktiskt lika känd som Simenon. Men på svenska har vi hittills bara kunnat provsmaka Malet indirekt: i form av seriealbumet ”Dödens adress”, som landsmannen Jacques Tardi tecknat efter den första romanen om privatdetektiven Burma.

MaletMed ”Barnablod” introduceras deckarförfattaren Malet i Sverige. Det var på tiden! Léo Malet, som föddes 1909 och började skriva detektivromaner i början av 40-talet, avled tidigare i år. ”Le sang innocent”, som ”Barnablod” heter i original, publicerades redan 1954 i Noir-magazin.

Först blev jag besviken. ”Barnablod” är inte någon av Malets över trettio böcker om privatsnoken Burma utan en fristående berättelse – dessutom en tunn och snabbläst liten bok, inte en hel roman utan en längre novell.

Men strax övergick besvikelsen i förtjusning. Om nu ordet förtjusning passar i sammanhanget, för ”Barnablod” är en sällsynt otäck ”julberättelse”, som undertiteln lyder, om en blodig avrättning av bl a en pojke, bara ett barn, han kunde väl vara fem år, mitt under julfirandet.

Det är också en mångtydig berättelse: så ”noir” att det kan vara svårt att urskilja nyanserna i svärtan. ”Barnablod” handlar om ondska och godhet. Malet upprepar de föga originella men livsviktiga frågorna: Vem är ond? Vem är god?

Svaret borde vara att ingen, inte ens den grövste brottsling, är så ond att han inte har något gott i sej. Istället svarar Malet att även godheten kan ha ett ont syfte. Så kanske handlar ”Barnablod” om ondska och en ännu ondare ondska – något som kan kallas godhet finns inte!

I efterordet, skrivet av Kristoffer Leandoer, jämförs ”Barnablod” med Bibelns berättelse om konung Herodes som – för att undanröja ”den nyfödde judekonungen” – lät döda alla gossebarn i Betlehem med omnejd.

Översättaren, Kennet Klemets, har med musikalisk känsla överfört Malets ”ovårdade” franska skriftspråk och Parisslang till svenska. Balansen mellan amerikanskt och franskt, pastisch och originalitet – perfekt! Så bra är översättningen att jag hoppas – nej, kräver – att Vertigo eller något annat förlag också sätter Klemets i arbete med att översätta romanerna om den parisiske privatdetektiven Nestor Burma.

Bengt Eriksson
Publicerat i Göteborgs-Tidningen 1996

Påskkrimi 2019

Strax börjar påskhelgen och den följande påskveckan. Det brukar för mig betyda 1) konstrundor på Österlen (med omnejd) och 2) deckare, deckare, deckare. Det vill säga att jag läser så många påskkrimi jag hinner med.

Dessa tio har jag ännu inte hunnit läsa men nu tagit fram och staplat i en hög för att beta av så många jag kan på den kommande veckan:

Påskkrimi 2Jesper Stein är för närvarande min favorit bland danska noirdeckarförfattare. ”Aisha” (Polaris; övers: Jessica Hallén) heter hans senaste och nya polisnoir i svensk översättning med kriminalinspektör Axel Steen i Köpenhamn. Från att mest befunnit sig i Østerbro verkar Stein och Steen nu ha börjat utforska allt större del av Köpenhamn.

Namnen Ulf Bjereld och Marie Demker känner jag ju från andra håll men kan de också skriva deckare? ”Levande charader” (Hjalmarsson & Högberg) heter deras gemensamma debutdeckare i frilans-, konst- och Stockholmsmiljöer.

Och så – deckare eller inte deckare? – ska jag också nu börja läsa Camilla Läckbergs ”En bur av guld” (Forum) med undertiteln ”En kvinnas hämnd är vacker och brutal”. Inte ännu en titel i Fjällbacka-serien utan en separat roman, som jämförts med tidigare kvinnliga hämndromaner utanför kriminalgenren. Men det finns ju också en växande kriminell genre i genren: kvinnliga hämnddeckare…

Karin Alfredsson har med ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken) återkommit till kriminalgenren. Uppskattas verkligen! Får se om den nya håller lika hög klass som när hon tidigare skrev romaner som blev kriminella och deckare som blev romaner, alltså på bägge sidor om vad som anses vara en litterär gräns.

Isländskan Yrsa Sigurdardóttir (undrar varför svenska läsare inte anses klara av bokstaven ”ð” som i Sigurðardóttir?) har ju tidigare varit översatt till svenska. Efter en längre paus vad gäller intresse från svenska förlag återkommer Yrsa nu med ”Arvet” (HarperCrime; övers Villemo Linngård Oksanen), som inleder serien om kriminalassistenten Huldar och barnspykologen Freyja. Den senare ska ”förhöra” nyckelvittnet till ett mord: en sjuårig flicka.

M.J. Arlidge och hans återkommande huvudperson, kriminalkommissarie Helen Grace, har jag haft ett från- och till-förhållande med. Arlidges deckare kan vara lika nerviga och stirriga som polisen Graces humör och liv. I den nya, sjunde Helen Grace-deckaren, ”Kurragömma” (Lind & Co; övers: Lena Kamhed), har Grace dessutom hamnat där en polis absolut inte bör hamna: i fängelse.

Påskkrimi 1Kanadensiskan Louise Penny är en favorit i vad som eventuellt kan kallas mjukkokt, cozy crime eller mysdeckare – fast sååå cozy är inte hennes polisromaner om kriminalkommissarie Armand Gamache och kollegan Jean-Guy Beauvoir vid Québec-polisen. Desto mer realistiska, vardagliga och, åkej då, trevliga. ”Det vackra mysteriet” (Modernista; övers: Carla Wiberg) – hennes åttonde på svenska – lockar med två ovanligheter. Dels har det hänt något speciellt i polisen Jean-Guys privatliv. Dels är den kriminella miljön ovanlig: det sjungande klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups, gömd i Kanadas vilda natur.

Förlaget Modernista har återutgett typ en handfull titlar av Cornell Woolrich, amerikan som kunde vara lika mörk som (ibland) skämtsam. ”Natten har tusen ögon” (övers: Lisbeth & Louise Renner”), som jag minns att jag läst för längesen och tror att jag sett den som amerikans noir-film, vill jag minnas som en mycket noir amerikansk noir. I betydelser som grundläggande och typisk – ja, arketypisk.

Kamilla Oresvärds ”Brudslöjan” (Bokfabriken) har fått ligga till sig, inte vågat börja läsa i den. Anledning till oron: uppstod en fnurra på tråden när jag läste Oresvärds förra deckare. Tyckte att hon, fortfarande en mycket lovande deckarförfattare, haft lite bråttom och trasslat till det med intrigen med mera. ”Brudslöjan” inleder en ny kriminalserie, kallad  ”Vargöserien” eftersom den utspelar sig kring Vargön utanför Vänersborg och vid Vänerns sydspets. Lite spänt, som i spännande och förväntansfullt, men nu ska det läsas…

Norrmannen Geirg Tangens debut ”Maestro” var en helgalen uppgörelse med deckare och deckarförfattare av diverse undergenrer och sorter. Visste varken in eller ut när jag läste. Uppföljaren ”Ett krossat hjärta” (Forum; övers: Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn) utspelar sig i samma stad, Haugesund, och har samma huvudpersoner, journalisten Viljar Ravn Gudmundsson och kriminalkommissarie Lotte Skeisvoll. Hur ska Tangen nu få till det nu, fortsätta med pastischerandet eller skriva deckare på allvar?

Bengt Eriksson

Léo Malet-vecka 2) Serietecknad noir

Noire eller noir kallades den hårdkokta deckarromanen made in USA när den importerades till Frankrike, först översattes och sen också fick inhemska efterföljare.

Pappan till den franske noire-deckaren, Léo Malet, var en surrealistisk poet (kompis med Breton och Magritte), anarkist, kabaretsångare, kontorist, spökskrivare, tidningsförsäljare med mera som under andra världskriget råkade läsa några hårdkokta deckare av Chandler och Hammett.

Strax satte sig Malet vid Remingtonmaskinen och började kriva franskamerikanska deckare om Nestor Burma, privatdetektiv vid byrån Fiat Lux. Debuten, ”120 rue de la Gare” (utgiven 1943), utspelar sig under tyskarnas ockupation av Frankrike.

I 40 år fortsatte Malet att skriva deckare om Nestor Burma – oftast med Paris som miljö. Där, på Paris gator och nattklubbar, snokar Burma som bäst. (Detektivbyrån finns på adressen Rue de Petits-Champs). I deckare efter deckare – en för varje arrondissement samt några extra – guidar Burma läsaren genom dagens och nattens Paris. (Böckerna innehåller kartor!)

Orden är pastisch och ironi men också allvar.

Interiören till ett ”mordrum” kan Malet låna från Agatha Christie medan Nestor Burma är en Philip Marlowe med fransmannens intresse för kvinnor. Sexigare fransyska än sekreteraren Helene Chatelain finns inte! Florimond Faoroux, den polisiäre trätobrodern, kunde vara
polisinspektör i tusen deckarromaner.

Nestor Burma åldras knappt en minut. Han förblir densamme från 40- till 80-talet. Men tiden går: Paris och världen, samhället och politiken förändras omkring honom.

Under så många att man nog kan tvivla på om det någonsin kommer att ske har ”120 rue de la Gare” varit på väg att översättas till svenska. Jag kollar fortfarande varje år i tidskriften Svensk Bokhandels vår-, sommar- och höstboknummer… Men nej, inte i år heller.

Fast romanen finns ändå på svenska – i form av seriealbumet ”Dödens adress” (Medusa), som Leo Malets landsman Jacques Tardi tecknade efter den första deckarromanen om Nestor Burma. Också seriealbumet är noir: Tardi har gjort svart-gråa snarare än svart-vita serierutor.

Tardi Malet

Rutor ur Malets och Tardis seriealbum ”Dödens adress”.

Tiden: 1940-41. Tyskarna har intagit Paris och ockuperat tre femtedelar av Frankrike. Miljöerna: först ett fångläger i Tyskland (för tillfångatagna franska soldater), sedan staden Lyon (i den icke-ockuperade franska frizonen) och till sist Paris.

Intrigen är sedvanligt rörig och upplösningen likaså sedvanligt pratig – men vadå? De bästa deckarförfattarna använder ju intrigen mest som en förevändning för att kunna skildra människor och miljöer. I detta fall människorna i ett land som ockuperats av en främmande makt: Vilka skor sig på situationen, vilka kämpar emot så gott de kan, vilka bryr sig inte?

Jacques Tardi är en till petitesserna noggrann tecknare. Genom att teckna av autentiska affischer – som reklamen för utställningen ”Juden och Frankrike” – och husväggarnas slagord – Pétain fnaskar” – pekar han på den franska regeringen Pétains undfallenhet inför Nazityskland.

Tardi har arbetat med gråskalor och olika sorters raster så att att serierutorna blivit svart-gråa istället för svart-vita. Det enda vita i en serieruta kan vara ett ansikte eller lyktorna från en bil. Med sin tecknarstil hyllar Tardi den svarta franska deckartraditionens skapare, men sättet att teckna är också en effektfull och effektiv metod för att skildra både den psykiska och fysiska stämningen i krigsårens Frankrike.

Han lyckas förmedla en bild som är mer än fotografisk. För att använda en floskel: om somliga serierutor från Lyon och Paris l u k t a r det gengas.

Bengt Eriksson
Publicerat i Expressen 1989

PS. Jacques Tardis seriealbum ”Dödens adress” har blivit en tecknad klassiker också i Sverige. Jo, det får man säga när det än idag är tillgängligt i handeln.

Och Léo Malets franska noir-deckare ”120, rue de de la Gare” har nu äntligen översatts till svenska (Ersatz). Till detta ska jag återkomma.

Léo Malet-vecka 1) Nu äntligen på svenska!

I förra veckan, efter att ”120, Rue de la Gare” av Léo Malet helt oväntat och plötsligt anlänt med PostNord (?!),  instagrammade Deckarlogg om att typ 100 år efter att förläggaren och tillika översättaren Ola Wallin första gången annonserade en svensk utgåva av den här franska noir-deckaren så har den alltså faktiskt tjoho också getts ut av förlaget Ersatz.

”120, Rue de la Gare” finns nu i verkligheten! På svenska! Fysiskt, i handen och handeln!

Sen tog jag tillbaka några år, skrev att i alla fall tio år sen var det väl. Och det var det exakt, ser jag när jag tittar efter. I tio år har i alla fall jag väntat och längtat. (Med ojämna mellanrum har jag hört av mig till förlaget och undrat: När? När? När?)

Åsså nu!!! Äntligen. För att fira detta tänkte Deckarlogg göra den här veckan till en Léo Malet-vecka.

Några av de texter jag under året skrivit om den franske noir-författaren Léo Malet och hans hårdkokte deckarsnok Nestor Burma har hämtats upp ur datorn och kommer att läggas ut på Deckarlogg. Med start här och nu…

***

Ända sen i höstas har jag väntat på att noir-deckaren ”120, rue de la Gare” av fransmannen Leo Malet ska – eller skulle? – komma på svenska. Äntligen! utbrast jag i min deckarkrönika (Kristianstadsbladet augusti 2009).

Senaste löftet var nu i april. Men förlaget, som härmed namnges, Ersatz heter det, för att förlagsredaktörerna ska känna sig påpassade, har flyttat fram utgivningen, ännu en gång.

”120, rue de la Gare” är en fransk noir-klassiker från 1943. Kanske vågar man också hävda att just den här romanen grundlade den franska noir-genren.

Malet / Burma som tecknad serie på svenska.

Noir används idag som benämning på mörka, hårdkokta deckare från främst USA. Men det är ju ett franskt ord, det var i Frankrike som ordet noire (med ”e”) introducerades i slutet av andra världskriget som en beskrivning av både film och litteratur.

Sen dess har Frankrike blivit – och förblir – det främsta noir-landet i Europa. Och Leo Malet (1909-1996), anarkist, surrealist, poet och sångare, var den franska noir-deckarens pappa.

I min tröstlösa väntan på den svenska utgivningen av ”120, rue de la Gare” plockade jag ner Malets romaner från deckarhyllan. Jag måste läsa dem igen!

Tyvärr kan jag bara med möda knaggla mig igenom fransk litteratur – men som tur är har Leo Malets deckare om privatsnoken Nestor Burma i Paris kommit i pocket på engelska och danska. Fast ska man vara noga så finns Malet också översatt till svenska, två gånger.

Malet / Burma i original på franska.

Jacques Tardis tecknade serieversion av ”120, rue de la Gare” – seriealbumet fick titeln ”Dödens adress” (Medusa) – kom på svenska 1989. En enstaka roman, ”Barnablod” (Vertigo), har också översatts.

Definitivt noir, en obehaglig, kolsvart julhistoria i Parismiljö. Men ingen Nestor Burma-deckare utan en fristående roman.

Malet / Burma på engelska.

”120, rue de la Gare” inledde vad som blev 33 romaner samt några noveller med Nestor Burma som en mycket fransk Philip Marlowe. Detektivbyrån finns på rue de Petis-Champs i Paris, sekreteraren Hélène Chatelain är den sötaste fransyskan och polisinspektören Florimond Faroux är en typisk polisiär trätobroder.

Amerikanskt och franskt slår knockout på mysterierna och varann. Både allvar och pastisch, hårdkokt med mycket humor. Burma har – inte minst – fransmannens intresse för kvinnor.

Malet / Burma på danska.

De bästa Nestor Burma-deckarna är de 15 titlarna i serien ”Paris nya mysterier”. Varje bok ägnas ett arrondissement och innehåller en karta, som läsaren kan titta på och följa efter Burma till Louvren, Marais, Boul´ Mich´, Passage du Désir, Saint-Germain-des-Pres…

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2010

 

Malet / Burma på svenska?

120-rue-de-la-gareJa, om jag inte minns fel så såg Malet-deckarens omslag ut enligt ovan när boken första gången annonserades av förlaget Ersatz. När den nu faktiskt getts ut har omslaget bytt utseende. 

Deckarloggbäst

Bäst i deckarhyllan just nu (mars 2019)

Binet SpråketLaurent Binet: ”Språkets sjunde funktion” (Albert Bonniers Panache)
Märklig för att inte säga helgalen deckare men också rätt vanlig och typisk för att vara en fransk kriminalroman med utgångspunkt från den 20 februari 1980 då Roland Barthes, författare, semiotiker med mera, blev påkörd – med vilje? – mördad? – på en Parisgata för sen att avlida på sjukhus en månad senare: gata och intellekt, sex och filosofi, noir och litterär avhandling på samma gång.

DolanEva Dolan: ”Till det bittra slutet” (Modernista)
Fristående deckare/thriller, alltså inte en ny titel i serien om hatbrottspoliserna Zigic och Ferreira i den engelska staden Peterborough, som skildrar några människor i ett ockuperat rivningshus i London, fast också detta och dessa beskrivs lika noir och med den ettriga skriftprosa som är typisk för Dolan och hennes polisserie. (Längre recension kommer.)

MeyerDeon Meyer: ”Kvinnan i den blå slängkappan” (Weyler)
Sydafrikanske deckarförfattaren Meyer är en av mina absoluta favoriter så jag är väl inte den kritiker jag borde vara när jag läser hans deckare, till exempel den här, nya korta – mer en kortroman eller långnovell än en reguljär roman – med och om polisen Bennie Griessel: som alltid en roman om Sydafrika, livet och människorna, lika mycket som en deckare och lika bra som bäggedera. (Recension kommer.)

Ulf NilssonUlf Nilsson (text) / Gitte Spee (ill.): ”Största minsta polisen!” (Bonnier Carlsen)
Nilsson – här med hjälp av illustratören Spee – är en av Sveriges både flitigaste och främsta barn- och ungdomsdeckarförfattare: det började redan på 70-talet med Hondagänget, sen följde flera serier med ungdomsdeckare från Helsingborg och numera den här – så fyndiga och så charmerande! – småbarns- och högläsningsdeckarserien om kommissarierna Gordon och Paddy på sin polisstation.

Deckarloggs red.