Mmmmmm. De va – de va gott de.

När jag i går återpublicerade en recension av holländaren Tim Krabbés roman, krimi och kanske-deckare ”Grottan” så nämnde jag också hans landsman Maarten ´t Hart så inte mer en rätt att jag letade reda på något jag skrivit – och sagt – också om en av hans romaner, krimi och kanske-deckare, ”Om så hela världen rasar”.

Men först blir det mat…

***

Ja har ätit ett litet mellanmål – för ja kunde inte låta bli att gå till deckarspisen å laga en extra måltid – jag kunde kunde inte låta bli de när jag satt å bläddra å läste i den här boken –

ja har ju – också – förut en gång stått stått vid deckarspisen å lagat just deckarmat – ja sa då att när jag får ögonen på en ny Homan-deckare av Jan Mårtenson så bläddrar ja allra först upp dom matrecept – som brukar finns längst bak i boken

nu har de kommit en hel bok – som handlar om just ”Mord & Mat” – undertiteln e ”Till bords med Johan Kristian Homan” å här finns då Homans alla matrecept – eller rättare sagt – Jan Mårtensons matrecept – eller ännu rättare sagt – Catarina Mårtenson Granqvists matrecept – för de e – lär ja mej nu – Jan Mårtenssons fru Catarina som står för recepten – för dom riktigt läsvärda sidorna i Homan-deckarna

ja satte ugnen på 250 grader å tillaga en maträtt – en liten smakbit bara – ett recept från Homan-deckaren ”Ramses hämnd” – å nu har ja suttit här vid deckarmatbordet å smaskat i mej ugnsbakad aubergine – mycket gott – å medan jag gjorde de så har jag – samtidigt – läst ännu en – ja, de e nog en deckare som ja läst –

Svenska Deckarakademin – som – varje år utser årets bästa deckare – anser i alla fall – att just den här romanen e 1994 års bästa – utländska till svenska översatta deckare.

Ja måste först säja nåt om omslaget – de e mycke fint – där finns en bild som föreställer ett hav – ett par båtar å några människor – som står i strandkanten – omslaget e en målning från 1882 av den holländske konstnären – Mästaren – Vincent van Gogh – å den här stämningen som finns i målningen – den – exakt samma stämning – närheten till havet – människornas utsatthet – beroende av nånting som man inte riktigt har kontroll över – just den stämningen finns också i romanen som kanske e en deckarroman –

Maarten ‘t Hart heter författaren – också han – holländare – precis som van Gogh – deckarens titel – den e – ”Om så hela världen rasar”…

Maarten ´t Hart e inte deckarförfattare – inte alltid – utan författar skönlitterära romaner – ”Om så hela världen rasar” – kan placeras i genren – skönlitterära romaner me visst kriminellt innehåll.

De e klart – att – vill man att de ska va action i en deckare – att de ska va spännande hela tiden – å hända mycket – fort – fort – till den deckarläsaren skulle ja nog inte rekommendera Maarten ‘t Harts kanske-deckare

men ja – ja vill rikta ett varmt tack till Svenska Deckarkademin som fått mej att upptäcka å läsa den här romanen – för de e en bra roman – de e en stämningsfull smutt-deckare – man kan smutta på meningarna – en efter en – Maarten ‘t Harts prosa e så – vacker –

å visst – här sker ett mord – året e 1956 – å mitt under ett väckelsemöte – råkar romanens huvudperson bli vittne till ett mord – på en polis –

själva mordet e ett slags centrum – eller kanske snarare – ett slags facit – till händelserna i romanen – men ännu mer spännande – ja – den spänning som brukar uppstå när människor konfronteras med å mot varann – människor me olika åsikter – olika sorters liv å erfarenheter

Maarten ‘t Harts roman ”Om så hela världen rasar” – inleds me – just en inledning – som utspelar sej under andra världskriget – ett fartyg ska precis ge sej iväg ut på havet för att smuggla ett antal flyktingar från Holland till England – undan nazismen

andra världskriget e bakgrunden till mordet på poliskonstapeln – å till hela romanen – en roman som börjar 1940 å slutar in på 80-talet – de e en berättelse om arbetarkvarteren i en liten stad – en hamnstad – i Holland – de e en berättelse om barnet – pojken – å den vuxne mannen – om människor – å religion – kalvinismen – å inte minst om musik – om först – Beethoven – å sen Bach å Mozart

som sagt en smutt-bok att långsamt – avsmaka – smutta på – som på en god måltid – en matbit – eller nåt gott att dricka – så e holländaren Maarten ‘t Harts ”Om så hela världen rasar” – en roman som också kan läsas som en deckare…

Bengt Eriksson
Ur ett radiomanus från 1994 – därför texten ser ut som den ser ut – i serie inslag som jag tror kallades ”Deckarfåtöljen”.

Den svenska polisromanen enligt Sjöwall Wahlöö

Ständigt dessa Sjöwall Wahlöö! Men varför? Exakt vad kan det vara som tycks ha gett evigt liv åt Sjöwall Wahlöös dåtidstypiska romaner om kommissarie Martin Beck med poliskollegorna Lennart Kollberg, Gunvald Larsson, Einar Rönn, Benny Skacke m fl i Stockholm, övriga Sverige och ibland världen?

Maj Sjöwall fick i höstas ta emot det spanska Pepe Carvahlo-priset för sitt och maken Per Wahlöös bidrag till kriminalgenren. På Bokens dag i Stockholm blev hon intervjuad om ”romanerna som revolutionerade den svenska deckargenren” (som det stod i annonsen). Också på bokmässan i Göteborg hölls ett seminarium med Maj Sjöwall och de nutida efterföljarna Anders Roslund & Börge Hellström.

Nya Beck-filmer verkar ju dessutom spelas in i all evighet (även om filmerna har allt mindre att göra med Sjöwall Wahlöös romaner och deras kommissarie Beck).

Samtliga tio titlar i Sjöwall Wahlöös polisromanserie.

Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie med det övergripande namnet ”Roman om ett brott” (1965-75). Deckarförfattare från Sverige och Norge skrev varsitt nytt förord.

När jag hade börjat läsa om hela serien i tur och ordning och var inne i den åttonde boken, ”Det slutna rummet”, där Martin Beck möter Rhea Nielsen, och sen läste vidare i nian och tian, ”Polismördaren” respektive ”Terroristerna”, där Martin och Rhea blivit särbopar… då utbrast jag: Vilken underbar kärlekshistoria! Så fint berättat, varsamt och ömt.

Här kan det finnas ett – av flera – svar på frågan om varför Sjöwall Wahlöös romaner fortfarande är aktuella. De är innehållsrika. De går att läsa på olika sätt. Och när man läser dem på nytt så läser man, i alla fall jag, ordagrant på nytt.

På 1960- och 70-talen läste jag dem som polis- och samhällsromaner. Det gör jag också vid omläsningen men idag framträder allt fler detaljer, både i samhällsskildringen och – främst – i skildringarna av olika personer, deras vardags- och privatliv.

Aldrig att jag för cirka 40 år sen, då var jag ju en ungdom, fastnade för kärlekshistorien mellan Martin Beck och Rhea Nielsen. Bägge har barn från tidigare äktenskap. De är inte lastgamla men inte heller så unga längre. Det handlar om så kallad mogen kärlek, passion och erotik.

Jag tycker det är vackert. Men det tycker inte Magnus Eriksson, som skrivit en understreckare om Sjöwall Wahlöö i Svenska Dagbladet (publicerad den 3/12 2012).

Magnus Eriksson (inte släkt) beskriver Rhea Nielsen som en ”genial parodi” på 70-talets ”åsiktsmaskiner” och begriper inte hur Martin Beck kan älska ”fanskapet”. Han citerar några rader som sammanfattar Martins känslor för Rhea: ”Men hon var sin egen och inte hans, kanske var detta det allra bästa med henne.” ME tillägger: ”Jag lovar, citatet är korrekt.”

En kvinna som är en människa i egen rätt – och inte ett bihang till sin man – skulle alltså inte vara älskansvärd? Det är inte kärlek. Så olika man kan tycka. Jag tycker Rhea verkar vara en trevlig tjej. (Hon har dessutom en verklig förebild, som finns och lever i Malmö.)

Magnus Eriksson kritiserar också mycket annat i böckerna: t ex den politiska analysen (”undermålig”), samhällssynen (”konspiratorisk och infantil”), skildringen av polisarbetet, kvinnobeskrivningar och – inte minst – rasismen (i ”Polismördaren” finns, enligt honom, ”ett saftig exempel på rasistisk stereotypisering”).

Sammanfattningsvis: ”usla romaner” och ”stendöd litteratur”.

Magnus Erikssons läsning och kritik av Sjöwall Wahlöö är nyanslös. Mer än så vill jag inte polemisera utan gå in själv och läs på Svenska Dagbladets nätsida, särskilt de många kommentarerna till understreckaren – för och emot – är intressanta.

Inte alla men många kommentatorer grupperar sig politiskt. De som instämmer i kritiken ställer sig på den högra/nyliberala sidan i dagens svenska samhällsdebatt; de som protesterar står till vänster. Det är av politiska skäl som de tycker eller inte tycker om Sjöwall Wahlöö.

”Det som slår en såhär i backspegeln är att även folk som inte stod särskilt mycket till vänster tyckte att det var en skitbra bok”, skriver Håkan Nesser i förordet till nyutgåvan av ”Det slutna rummet”. Om det stämmer (jag har själv samma minne av hur Sjöwall Wahlöös böcker togs emot) så kan dagens Sverige att döma av kommentarerna i Svenskan vara på väg att bli – eller vi kanske redan hunnit dit? – ett ännu mer polariserat samhälle än på de vänsterpolitiska 60- och 70-talen.

”Såhär i backspegeln” börjar kritiken av = mot Sjöwall Wahlöö att politiseras. De tio titlarna i ”Roman om ett brott”-serien betraktades som skön-, kriminal- och samhällsromaner vid första publiceringen men i dagens politiska klimat har de blivit vänsterpolitiska pamfletter, agitation och propaganda.

Ett sådant exempel är Michael Tappers doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet – Svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (utgiven 2011 på Nordic Academic Press).

Michael Tappers avhandling ”Snuten i skymningslandet” från 2011).

På 850 faktaspäckade och intresseväckande sidor går Tapper igenom Sjöwall Wahlöö och deras efterföljare, både romaner och filmatiseringar: Leif G W Persson, Jan Guillou, Henning Mankell, Håkan Nesser, Roslund & Hellström, Stieg Larsson…. Medan Olov Svedelids polis Roland Hassel får utgöra den politiska motpolen.

Genom hela avhandlingen klingar en politisk grundton. Eller som Malin Krutmeijer uttryckte det i sin recension: ”Det bor en politisk skribent i Michael Tapper, och han vill ut – om så i en filmvetenskaplig avhandling” (Sydsvenskan 29/10 2011).

Tapper skriver att Sjöwall Wahlöö var ”aktiva, medvetna ideologiproducenter” med böckerna som ”en del av sin politiska aktivism”. De var, poängterar han, medlemmar i först det ena och sen andra kommunistiska partiet, SKP och VPK.

De efterföljare till Sjöwall Wahlöö som behandlas måste till stor del ha valts mer av politiska än litterära skäl (Guillou och Larsson har ju inte skrivit polisromaner). Om Tapper hade tagit med K Arne Blom som mellanpol till Sjöwall Wahlöö, å den vänstra sidan, och Svedelid, å den högra, kunde avhandlingen åtminstone delvis ha blivit en annan: då hade Sjöwall Wahlöös kriminallitterära påverkan – att de lanserade polisromanen som den självklara genren för deckarförfattare i Sverige – fått större utrymme.

Blom, som jag ska återkomma till eftersom han var den som både först och tydligast följde efter Sjöwall Wahlöö, nämns över huvud taget inte som deckarförfattare i Michael Tappers avhandling.

Exakt vilken tes Tapper vill leda i bevis blev jag aldrig riktigt klok på. Så jag ringde honom och hävdade, lite provocerande: Du menar alltså att marxist-leninisterna Sjöwall Wahlöös överdrivna – ja, extrema – bild av Sverige hade så stark påverkan på läsarna att 1) svenska deckarförfattare än idag skildrar Sverige på detta överdrivna sätt och att 2) den svenska 70-talsvänsterns extremism drev socialdemokratin åt höger och orsakade dagens högervridning i samhället?

Slutsats: Det är Sjöwall Wahlöös och 70-talsvänsterns skuld att vi fått fått en nyliberal alliansregering.

Tapper protesterade. Det var att ta i och övertolka. Visst kan jag ha fel och kanske överdriver också jag (läser extremt?) men någonting i avhandlingen bör det ju ändå ha varit som fick tanken att uppstå hos mig.

Jag håller t ex inte med när Tapper påstår sånt som att mordet på Sveriges statsminister (i ”Terroristerna”) skulle vara ett ”politiskt lustmord” och att skildringen inte kunde ha gjorts efter Palmemordet. Däremot instämmer jag i vad Anne Holt skriver i förordet till nyutgivningen:

”Trettio år efter att den här boken kom ut strävar författare, filmskapare och för den delen också forskare över hela världen efter att hitta svaret på vår tids stora fråga: Vad skapar terrorism? Eller rättare sagt: Vad skapar en terrorist? Ett bra svar gavs i en liten kriminalroman redan 1975.”

Förorden till nyutgivningen av ”Roman om ett brott”-serien kunde ha skrivits bättre, varit längre och mer ingående. Men de olika förorden visar ändå att Sjöwall Wahlöö kunde – och kan – läsas på flera sätt och av många anledningar.

”Levande, stilistiskt hårt hållen, skickligt upplagd i sin utveckling av berättelsen”, skriver Henning Mankell (i förordet till ”Roseanna”).

”De var”, menar Roslund & Hellström: ”Kriminalgåta. Samhällskritik. Tidsbetraktare.” (”Mannen som gick upp i rök”)

”Martin Beck får mig att tänka på Predikaren i Bibeln”, upplyser Åsa Larsson. ”Jag lät hans namn gömma sig i namnet på min huvudperson, Rebecka Martinsson.” (”Den skrattande polisen”)

Leif GW Persson: ”Stillsamt berättad, med humor, distans och i ett tempo som hör vardagen till. Den vardag som tillhör de poliser som utreder ett grovt brott.” (”Brandbilen som försvann”)

Arne Dahl försöker formulera vad som slog an hos honom, som 15-åring: ”Att finna en form för sin vrede, kanske…” (”Polis, polis, potatismos!”)

Liza Marklund: ”Paret Sjöwall Wahlöö… sammanförde hög litterär kvalitet med dramaturgiskt skickliga intriger – och ett socialt engagemang som fick sidorna att glöda.” (”Polismördaren”)

Men – det är min fråga – vad anser K Arne Blom? Han har inte heller fått skriva något av förorden. Det förvånar mig lite, liksom det förvånade mig att han inte finns med i Michael Tappers avhandling.

– Det förvånade mig också, säger K Arne Blom i telefon. Men Tapper har nog inte läst mig. Det är ju längesen som jag skrev kriminalromaner.

Kan det bero på det – att Blom är, i så fall orättvist, bortglömd? Alltför få minns honom idag.

K Arne Blom började skriva krimi så tidigt att han var samtida med Sjöwall Wahlöö. Redan 1971 debuterade Blom med Någon borde sörja, som inledde en serie polisromaner om Lund. Han var alltså den första – och enligt mig är han också den främsta – efterföljaren till Sjöwall Wahlöö. Han gick i deras fotspår – fast med egna skor.

1971 började K Arne Blom – med ”Någon borde sörja” – att skriva vidare i Sjöwall Wahlöös form men inte med deras syfte. 

Också du använde polisromanen för att skildra det svenska samhället, till att börja med studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. Du tog till dig formen och syftet men inte Sjöwall Wahlöös vänsterpolitiska åsikter. Du var väl mer liberal, kanske folkpartist?

– Nej, svarar han, jag var närmast en gråsosse.

Sjöwall Wahlöös inflytande på både samtiden och vad som skulle följa sammanfattas för mig i K Arne Bloms kriminallitterära produktion. Hur många läsare höll med Sjöwall Wahlöö i varje ord och åsikt? Hur många läste böckerna som politiska pamfletter på 60- och 70-talen? Hur många påverkades att byta politisk åsikt? Hur många läste Sjöwall Wahlöö och blev marxist-leninister?

Sjöwall Wahlöös viktigaste inflytande var litterärt, vill jag hävda. De visade att underhållningsgenren kriminallitteratur – deckare – kunde användas för att skildra samhället och kritisera samhällsutvecklingen. Kanske att krimi t o m är den främsta genren för samhällsskildrande och samhällskritisk litteratur? Dessutom fastslog Sjöwall Wahlöö att undergenren polisroman var den mest realistiska och därmed mest lämpliga för deckarförfattare som ville skildra samhället.

Finns det något land där det procentuellt i förhållande till andra sorters krimi författats så många polisromaner – som i Sverige? Har något annat land så många författare som skriver krimi med det tydliga syftet – ibland mer och ibland mindre politiskt – att skildra och kritisera tendenser i samhället?

Sjöwall Wahlöö förändrade kriminalförfattandet och grundlade den moderna svenska kriminallitteraturen. Men hur står sig deras egna böcker? Har romanerna reducerats till tidsdokument – eller kan de än idag läsas som levande litteratur?

Ja, jag tycker det. Vad jag kan störa mig på är att Sjöwall Wahlöö inte nöjde sig med att låta personerna uttrycka politiska åsikter utan i var och varannan mening predikar politik som allsmäktiga författare. Fast så gör ju många författare, både inom och utom kriminalgenren.

Person-, miljö- och även samhällsskildringarna är fortfarande aktuella, nog går det att dra paralleller mellan böckerna och dagens samhälle. Nyligen såg jag att regissören Tomas Alfredson eventuellt planerar att filma den mest politiskt nedsablade titeln i ”Roman om ett brott”-serien, alltså ”Terroristerna”. Jag tror det kan bli en bra – och högst aktuell – långfilm.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet Kultur 2013

Några ord om den synnerligen svåra konsten att formulera en mening

Deckarlogg ska ju främst handla om deckare och annan krimi men inte enbart väl? Det måste väl inte loggen? Ja, jag är ju redaktör så jag bestämmer.

Det blev lite prat igen och ju mer som pratas och diskuteras om språk och stilistik, författande och i det här fallet mest journalistik, desto bättre.

Så jag tog fram en text jag skrev för längesen men, tycker jag, är förvånansvärd aktuell än idag. Hur ska man skriva? Hur viktiga är ens val av ord? Vilken betydelse får det man skriver?

Så här sa Olof Lagercrantz, chef- och kulturredaktör, kulturjournalist, poet, skön- och facklitterär författare, en gång om detta…

 ***

”Han blir ju bara bättre med åren. Det är uppmuntrande.” (Göran Zachrison, frilansjournalist, lektor i stilistik och kursledare, i en fikapaus dagen innan)

Halvmånen och det vita håret runtom. Flugan under hakan. Pekfingret i luften, men inte ett hårt magisterpekfinger utan ett mjukt finger som klappar och uppmuntrar – som h e l a r. (Utom när han talar om Bonniers, då slår pekfingret hårt som en klubba.)

Ögonen tindrar när han pratar: ”En artikel ska skrivas som ett kärleksbrev.”

Eller: ”Steget är inte långt mellan skönlitteraturen och journalistiken. Det är samma sak.”

Eller: ”Tryck inte en dålig artikel. Den förstör ditt liv.”

Olof Lagercrantz talar i citat. Med välformulerade, avskalade meningar. Som i Bibeln, den tunna men innehållsrika ”Om konsten att läsa och skriva”.

En utgåva av Olof Lagercrantz bok ”Om konsten att läsa och skriva”.

En sal frilansjournalister lyssnar. Inte en knappnål faller. Stämningen är andäktig.

Olof Lagercrantz talar och det lama journalistspråket reser sej och går. Det får vingar. Det flyger.

”Det finns inga regler”, säger Lagercrantz. ”Mästaren bryter mot alla regler.”

Men det finns ”dödssynder”, säger han också. Rensa bort superlativer och adjektiv, upprepningar och slitna uttryck. Exempel: ”fiska i grumligt vatten”, ”den fascistiska hydran”, ”den fria världen” och ”den fria pressen”… (Framför allt de två sista.)

Han berättar: När han var på Dagens Nyheter och DN publicerade en riktigt dålig artikel, då såg han som ett tåg av läsare som lämnade den sidan i tidningen och den skribenten – för att aldrig återkomma.

När DN publicerade en riktigt bra artikel såg han ett lämmeltåg på väg till tidningen.

Han berättar också: På DN var man livrädd för ordet ”knulla”. Stod det ”knulla” i en mening skulle alla – direkt – sluta läsa DN.

Första gången ”knulla” stod i en artikel… ”Inte en katt brydde sej om det.”

Fler Lagercrantz-citat:

”Lyriken återger språket dess ursprungliga betydelse. Poesin är ett reningsbad för orden.”

En pocketutgåva av samma bok.

”Sen några veckor tillbaka skriver jag på ordbehandlare. I sin mage bevarar denna underbara maskin allt jag skriver.”

Citaten hängde inte ihop när han sa dem. Men i anteckningsboken har jag skrivit dem efter varann.

För så känner jag mej när jag själv sitter vid ordbehandlaren. Som en journalistikens poet. En mening kan ju formuleras på tusen sätt. Jag ändrar ordföljd, byter ut ord, kommaterar och punkterar olika. Varje mening i artikeln är viktig som en rad i en dikt.

Men nyhetsjournalistiken då, frågar någon. Journalistik som litteratur, ja, som poesi, går det att praktisera om man är nyhetsreporter?

Lagercrantz tänker högt. Vad kallar ni det? Det där… Det fanns inte på min tid… Citattecknet?

Pratminus.

Det är för många pratminus i dagens nyhetsartiklar. Ibland är alltihop pratminus. Men det är inga riktiga citat, utan hopdrag. Så har nästan aldrig polischefen sagt. Referat. Många gånger är det bättre att referera.

Citat blir ofta oförståeliga om man glömmer när och hur det sas, atmosfären…

”Om en människa går i stark blåst böjer han sej framåt. Men skildrar man honom efteråt och glömmer vinden ser han väldigt löjlig ut.”

”Oron”, säjer Olof Lagercrantz. Oron måste finnas. Osäkerheten. Blev det en bra artikel? ”Det finns inga lysande artiklar”, säjer han.

Oro har frilansjournalisten som skriver detta mer än nog av. Men det jag stoppar ner i portföljen brevid pappren från kursen och boken ”Om konsten att läsa och skriva” är inte oro utan dess raka motsats – ett motgift mot oro.

Den nya pocketutgåvan av boken ”Om konsten att läsa och skriva” med nyskrivet förord av Stefan Jonsson.

Jag stoppar ner känslan: Det går! Det ska gå!

Och uppmaningen: Tänk!

Innehåll. Form. Journalistik är bäggedera. Hur många av dagens svenska journalister tänker mer på det ena, mindre på det andra? Hur många tänker varken på det ena eller det andra?

Olof Lagercrantz: ”Dom dåliga skribenterna är oerhört många just nu.”

Bengt Eriksson
Antecknat på folkhögskolan i Östra Grevie den 31 januari 1989,  tryckt i Resumé samma år, aktualiserade versioner i Ystads Allehanda 2001 och Kvällsposten 2002