Deckarlogg har alltid haft svårt för så kallad ”true crime”, det gäller både böcker och ännu mer spelfilmer och/eller TV-dokumentärer.
På senaste tiden har ett par sådana spelfilmsserier, byggda på autentiska svenska kriminalfall, visats på TV och strömningstjänster i Sverige. Jag har försökt att titta men strax slutat.
Vilken funktion fyller serierna? Hjälper de oss att förstå vad som hände och varför? Eller förvandlas den hemska verkligheten till deckare? Ja, värsta tanke: till underhållning?
Jo, det finns undantag, true crime/dokumentärer/spelfilmer som faktiskt fördjupar ens förståelse. Men jag tycker att de är just undantag.
Det är skillnad mellan fiktion och verklighet. Fiktiva deckare har en utgångspunkt och dokumentära en annan. Syfte och funktion är som bäst desamma: ge oss kunskap om och hjälpa oss att hantera en hemsk verklighet.
Men jag tycker, faktiskt, att fiktion oftare lyckas skildra verkligheten bättre, den kommer närmare verkligheten, än vad dokumentationer gör. Fiktionen blir verklig; dokumentären riskerar att förvandla verkligheten till overklighet, fiktion och underhållning.
Nedanstående krönika skrev jag för nu över tio år sen. Fortfarande känns texten aktuell. Den kanske alltid är aktuell?
Jag tror att krönikan har en del att säga om vårt förhållande till kriminalitet, våld och död. Både i fiktiv och verklig form. Hur långt eller kort det är mellan fiktion och verklighet och mellan oss och, så att säga, ond bråd död i verkligheten som i fiktionen.
***
En bil bromsar in på Storgatan i Vollsjö. Rutan rullas ner. En näsa sticker ut och frågar: ”Det där hemska mordet i Vollsjö, var skedde det?” Vad ska man svara på en sån fråga? Ska man alls svara?
Tystnad. En längre tystnad. Svaret: ”Inbillar du dig verkligen att jag skulle tala om det? Tror du att du är ute på nån jäkla guidetur genom en Wallanderdeckare eller?”
Mycket obehagligt. Det har varit obehagligt att läsa tidningar och se på teve också. Inte värre den här gången, varje gång det mest otäcka händer är det lika illa. Som vid mordet på 10-åriga Engla i Stjärnsund eller de ännu mindre barnen i Arboga eller för den delen Michael Jackson, artikelserien om de mest intima detaljerna i hans liv och död pågår väl ännu.
Foto: Joel Eriksson
Jag tycker det är obehagligt. Och fel. Jag har svårt att förstå hur journalister kan skriva om mordet på en ung 19-årig kvinna som om det vore en kriminalroman, göra miljöbeskrivningar, citera grannar, psykologisera. Bilder på mordplatsen och helst flygfoto. Tevereportrar hoppar på vem som helst på Vollsjö torg och en tidning frågade till och med mamman hur hon mådde.
Journalistik? Så ska journalister arbeta?
Och läser inte jag – och uppskattar – deckare? Jo, men verkligheten är ingen kriminalroman och kriminalromaner är inte verkliga. De är fiktion, påhitt och gestaltning, som när de är som bäst kan spegla och hjälpa oss att hantera verkligheten. Deckarmord kan vara nog så otäcka men verkligheten är värre. Mycket värre. Verkliga mord är sorg och tragik, för alla inblandade.
En sommar, när jag var chef för Skåne Direkt på Radio Malmöhus, det var efter mordet på Helén, 10 år, från Hörby, föreslog en journalist att han skulle åka och göra ett reportage om polisens arbete och kommunens invånare. ”Nej! Vi ska inte ha ett sånt inslag!” svarade jag.
Det fick jag kritik för. Ojournalistiskt. Men de hade fel. Det var journalistisk jag var. Jag såg till journalistikens etik. Det finns en sån. Det måste finnas en sån. Den är släkt med mänsklighet.
Jag påstår inte att jag skulle vara bättre som journalist (och människa) än andra. Olika tidningar och journalister har olika åsikter om hur journalistik ska bedrivas. Det finns många svar och många av dem kan vara rätt. Men det finns också en gräns som inte får överskridas. Den gränsen måste man dra.
En journalist ska fråga sig själv: Kan jag svara för – och försvara – varje mening, ord, kommatecken och punkt i det jag skrivit. Om inte, stryk!
Det finns en gam i varje människa, jag tror det. En obehaglig nyfikenhet på andra människors lycka som olycka. Gamen ska hållas instängd – aldrig släppas lös. Journalister ska varken vara deckarförfattare eller djurskötare som matar gamar. De är journalister. Punkt.
Min personliga åsikt, som journalist (och människa), är att något så tragiskt och sorgligt som mord ska bevakas strikt nyhetsjournalistiskt! Allt annat går bort. Allt!
Som tre romaner i en – ja, till och med bredvid varandra. Ett något ovanligt upplägg för vad som ska vara en deckare eller åtminstone thriller.
”Deadline” har tre delar. Först kommer en skildring, typ arbetsplatsreportage, av redaktionen för ett yngre kvinnomagasin. Sen tar deckaren vid. Sist finns ett slags PS som reder ut deckarens kriminalgåtor.
Allt föregånget av en prolog så att deckarläsaren ska hålla ut (?) de första 200 sidorna, innan övergången till polisroman och thriller.
Den långa, inledande delen kunde ha blivit en egen roman i den genre som anges på omslaget: ”relationsthriller” (i betydelsen till såväl arbetskolleger som hemma i familjen).
Anna upphöjs till ny chefredaktör för livsstilsmagasinet Suzanna, döpt efter förra chefredaktören. Men Diana, ansiktet utåt, inte journalist utan dokusåpadiva och influencer, vill bestämma.
Rebecka Edgren Aldén, som själv arbetat på liknande tidskrifter, har gjort en nära och trovärdig skildring av redaktionsarbetet. Kanske lite överdrivet – men ingen karikatyr, tyvärr.
Efter alla dessa boksidor sker plötsligt ett mord. Men varför? Nog borde deckarintrigen och de kriminella pusselbitarna ha integrerats i romanen?
”Deadline” är delvis bra, ordagrant. Var del för sig. Men delarna har inte skrivits ihop till en sammanhängande polisroman och deckare eller ens relationsthriller.
Johan Asplund (1937-2018) var på många sätt sin egen, både som akademiker och när han skrev om deckare (och privat också, för den delen). Så här skrev han till exempel om Raymond Chandler och Philip Marlowe.
Johan Asplund
Angående Raymond Chandler
(Korpen)
Som förut och alltid har Johan Asplund, nu pensionerad kultursociologisk professor i Lund, skrivit en essä som en essä ska skrivas (välj ordning själv): underhållande, lärd, personlig, tankeväckande, ifrågasättande…
Först anges programförklaringen: ”Vad jag gör är att försöka komma underfund med vad jag egentligen anser om Chandler, och varför.”
Sen börjar Johan Asplund att flanera i ämnet och tanken. Riktningen står klar fast målet är preliminärt. Hur fort eller ens om han når fram till målet vet han inte själv, för Asplund halkar ofta in på småstigar vid sidan om huvudtanken.
Johan Asplunds essäbok ”Angående Raymond Chandler” går aldrig ur tiden = den finns fortfarande tillgänglig från förlaget och bokhandlar.
Vi får veta att konditorn i Höör är en Chandler-fan och ”Accordion Crimes” av Annie Proulx nämns som kandidat till ”The Great American Novel”. Asplund kan också blotta huggtanden – som när han jämför Raymond Chandlers första mening i ”The Big Sleep” med översättaren Mårten Edlunds tre (?!) första meningar i ”Den stora sömnen”.
Kommentar: ”Så får man inte göra”.
Han korrigerar sin egen och andras ”synvilla”. Den amerikanske deckarförfattaren Raymond Chandler har ju utnämnts till den hårdkokta skolans främste företrädare. Men, påpekar Asplund: ”Tempot är inte uppdrivet. Det är långsamt.” Jo, märkligt men sant: bilden av Chandler har skapats av hans efterföljares romaner, mer än hans egna.
Asplund ifrågasätter om huvudpersonen, privatdetektiven Philip Marlowe, ska karaktäriseras med ordet ”ridderlighet”. Han hävdar också att Chandler skrev ”äventyrsromaner” (snarare än deckare, då?). I det första både hänger och håller jag med – men det sistnämnda, nja… Fast just det är en kvalitetsmärkning på en essä: den ska starta en diskussion mellan författare och läsare.
Professor Asplund tar detektivromanen (och därmed populärkulturen) på allvar. Det han skriver är intressant och viktigt men frågan är om inte just detta är det allra viktigaste med essäboken ”Angående Raymond Chandler”. Han kollar in såväl bilar som kvinnor och miljöer i Chandlers romaner, undrar för sig själv och oss om det finns ”en enda klichéartad karaktär” i romanerna.
Redan innan jag skrev recensionen valde jag ut två avslutande meningar, som jag hoppas ska locka till läsning av både Johan Asplund och Raymond Chandler: ”Man blir aldrig färdig med Chandler. Jag vet inte hur många gånger jag omvärderat honom.”
Steneberg är en kommun med 30 000 invånare och en lokaltidning som heter Stenebergs Tidning. Kan denna ST jämföras med Ystads Allehanda eller Kristianstadsbladet? I viss mån, kanske. Men YA och KB är större lokaltidningar med fler prenumeranter. Däremot skulle väl ST kunna jämföras med Trelleborgs Allehanda? Även Trelleborg har cirka 30 000 invånare och TA är nu – liksom snart ST – en fådagarstidning.
TA kommer ut tre dagar i veckan. ST har – eller ska få – tvådagarsutgivning. ”Jag tänkte faktiskt inte på Trelleborgs Allehanda”, säger Mats Lundman, ”att TA:s utgivning har dragits ner. En annan liten tidning i södra Sverige gav idén till boken. Jag såg att Laholms Tidning hade ekonomiska problem och tänkte att det måste gå att få snurr på den tidningen…”
Mats Lundman.
”Tidningsdöd” – med undertiteln ”En roman mot alla odds” – är Mats Lundmans nya roman, den sjunde titeln i serien om Moa Lönn, cirka 50 år, erfaren journalist och tidigare chefredaktör. Med en medieentreprenör som kompanjon ska hon nu ta över Stenebergs Tidning, både som chefredaktör och delägare.
Sov du också, som Moa gör, i ett krypin bakom chefredaktörsrummet? ”Neeej. Men jag bodde i en rivningslägenhet, då fick jag duscha på tidningen. Särskilt gamla tidningshus kan ha märkliga små utrymmen.” Men Moa Lönn är du? Hon är Mats Lundman? ”Jo, hon är ett alter ego. Eller var.”
Det finns likheter, även om Mats är äldre, mellan deras yrkesbanor. Åren 1967-69, samtidigt med YA:s krönikör, gick Mats Lundman på Journalisthögskolan i Göteborg. ”Jag ville bli journalist för att jag tyckte om att skriva, men det enda jag skrivit i yrket är rubriker, ingresser och PM.”
Började som redigerare på Alingsås Tidning, senare i redaktionsledningen för Svenska Dagbladet och i ledande positioner på tre lokaltidningar – Kristianstadsbladet (han var tidningens chefredaktör 1996-99), Smålandsposten och Barometern – som idag ägs av Gota Media, även ägare till Ystads Allehanda. Dessutom chefredaktör för Pressens Tidning, Fri Köpenskap och Författaren.
Mats Lundmans senaste medieroman ”Tidningsdöd”.
Moa Lönn, alter egot, har varit på en större lokaltidning, ett veckomagasin, en kulturtidskrift, en gratistidning… ”Tidningen Kuriren, dit Moa kommer som chefredaktör i första boken, är Kristianstadsbladet. Staden och tidningen går att känna igen”, säger Mats.
Intressant att läsa om vad som ingår i en chefredaktörs arbete: samtala med lokalpolitiker och den lokala handeln, förhandla med tryckeriet. ”Glöm inte Lions”, infogar Mats och berättar att när han kom till Kristianstadsbladet hade bridgespalten lagts ned. Stadens lilla bridgeklubb uppvaktade den nye chefredaktören, energiskt och bestämt. ”Det slutade faktiskt med att jag återinförde bridgespalten.”
I sin programförklaring för Stenebergs Tidning skriver Moa Lönn att ”det var de lokala nyheterna som var nummer ett. Ville man läsa om presidentval i USA fick man leta någon annanstans.” Däremot slarvar hon – eller Mats Lundman – med två avdelningar som är lika viktiga för den lokala journalistiken i betydelse lokal förankring.
ST har ingen kulturredaktör. Däremot en familjeredaktör, dock verkar inte familjesidan vara prioriterad för Moa Lönn. ”När GW Persson kommer till biblioteket så skriver ju tidningen om det”, invänder Mats Lundman. Fast ju längre vi pratar desto mer överens blir vi om att kultur och familj är viktiga sidor i lokaltidningen.
Mats verkar till och med instämma i att lokala kultursidor, om de görs rätt, riktar sig till alla tidningsläsare medan sportsidorna är och förblir ett särintresse. Följande säger han också, det gläder en krönikör som tjatat om just detta: ”Lokala böcker ska recenseras av lokala recensenter.”
Det mest kontroversiella i boken ”Tidningsdöd” (genren kan kallas fiktivt verklighet eller verklig fiktion) gäller ledarsidan. Moa Lönn, chefredaktör på Stenebergs Tidning, beslutar att ”det blir ingen ledarsida i ST.” Motivering: ”Lokaltidningen är för alla… Sak samma vad dom röstar på eller hur dom tänker politiskt. I alla fall så länge dom inte pratar skit om demokratin.” Har Mats Lundman, författare och tidigare chefredaktör på Kristianstadsbladet, samma åsikt? ”Ja.”
Moa Lönn anlitar istället en lokal, fristående skribent för att skriva personliga, politiska krönikor om goda och sämre initiativ från politiker i alla läger. ST börjar också arrangera medborgarmöten med representanter för polisen, Securitas, Hem och Skola, politiken och inte minst läsarna. Ämne för första mötet: ”Tonåringar som stör och lever busliv på stan.” Varifrån kom idén? ”Jag läste att en tidning i Berlin arrangerade läsarmöten i olika stadsdelar”, säger Mats Lundman.
Medborgarmötena följs upp med vad Stenebergs Tidning kallar ”Mellanårsdemokratin”: Varje beslut, motion, fråga och proposition begärs ut och läggs på en särskild webb där läsarna kan följa allt som sker i kommunhuset.
Det måste vara svårt – ja, omöjligt – att inte bara ta till sig utan åt sig när man läser Peter Bryngelssons nya bok ”De omusikaliska”. Någonting triggas igång i läsaren, lyssnaren och kanske musikern, i den musikaliske såväl om den omusikaliske. (Från början var det väl förresten alltid någon annan, oftast skolans musiklärare, som fick en att tro att man är omusikalisk eller musikalisk?)
Presentation av Peter Bryngelsson: musiker (mest gitarrist) och kompositör, föreläsare och författare till en rad böcker om musik. Ragnarök, Kung Tung, Urban Turban och senast Jordmån – det sistnämnda med syfte att ta tillbaks svensk folkmusik från extremhögern – heter några band han varit medlem i och/eller ledare för.
”De omusikaliska” är en bok på 227 sidor som kunde ha blivit två, tre gånger så tjock. Men ändå ingen tunn bok till innehållet. Varje mening som Bryngelsson skriver och uttrycker föder fler tankar, minnen och åsikter hos läsaren. ”De omusikaliska” blir en tanke- och diskussionsbok.
Bryngelsson har sitt sätt att skriva. Han ringar in ämnet medan han skriver, ger en överblick för att plötsligt fokusera på en detalj. Att läsa är som att sitta snett bakom honom vid tangentbordet, följa med på hans (o)musikaliska upptäcktsfärd. Jag har läst boken två gånger, det förtjänar den. Det blev två olika läsningar. Första gången gav en överblick av ämnet, kollageaktigt och lite spretigt. De ibland, kan jag tycka, väl korta kapitlen hoppar mellan tankar och idéer.
Några trådar: betydelsen av ordet ”omusikalitet” (eller ”amusisk”), anknytning till den forskning som Isabelle Peretz bedriver vid universitetet i Montreal, känslan av skam som ofta är förknippad med omusikalitet och därav svårigheten att få ”de omusikaliska” att medverka vid intervjuer och forskning, vad omusikalitet innebär, hur omusikalitet definieras, skillnaden mellan tondöv och taktlös, vad musiksmak innebär, och så vidare och vidare.
Andra gången korslästes kapitlen, med och mot varann. Då blev boken än mer intressant och spännande. Till exempel kapitlet ”Den musikaliska spelplanen”, där Bryngelsson utifrån uppsjungning på musiklektionen i skolan skriver om den tonala definition av musikalitet som kännetecknar Sverige och västvärlden. Tonerna, den västerländska skalan, är det viktiga; rytmer räknas inte.
Detta korsläste jag med ett par intervjuer, den ena, som finns redan i anknytning till nämnda kapitel, med inspelningsproducenten och trummisen Pelle Henricsson och den andra med Mukiryan Abubakr, kurdisk musiker. Pelle fick sämsta möjliga musikbetyg i skolan trots att han redan då spelade trummor. ”Hur känner du inför det där betyget nu?” frågar Bryngelsson. Svar: ”Det gnager fortfarande.”
Med Mukiryan Abubakr pratar Bryngelsson om ”falska toner”: de kvartstoner som förekommer i arabisk musik och ligger mellan de accepterade tonerna i den västerländska skalan. Den kurdiske musikern förklarar något som komplicerar ytterligare: ”Det är olika kvartstoner beroende på om du kommer från Iran, Irak, Egypten, Syrien, Turkiet, Kurdistan etc.” Oj, såååå många ”falska toner” för västerländska öron.
Andra kapitel att korsläsa har rubriker som ”Kan musiker vara omusikaliska?”, ”Kan fåglar vara tondöva?”, ”Omusikalisk musikalitet” och ”Det ostämdas landskap”. Bryngelsson frågar operasångaren Lars Cleveman (även medlem i bandet Dom dummaste): ”Finns det operasångare som sjunger falskt?” Svaret blir: ”Javisst finns det sådana.”
Han skriver om Håkan Hellströms sång eller ”sång”, om Bob Dylan och John Lennon. Hur musikaliska är/var de? Hur omusikaliska? Eller, åtminstone, hur musikaliskt skickliga? Här kommer Peter Bryngelsson in på något för musikhistorien viktigt och väsentligt, ja, något grundläggande vad gäller rockmusikens utveckling. Detta kunde ha fördjupats betydligt me och det får han gärna göra i en uppföljande bok.
Min teori: Genom rockhistorien, från 50-talets rock´n´roll till 2000-talets elektronik, finns otaliga exempel på musikskapare med större vilja än kunnande. ”Omusikaliteten” fick dem att – våga – skapa musik som mer så kallat musikaliska aldrig kom på tanken att spela och göra. ”De omusikaliska” har – gång på gång – förändrat rockhistorien.
Ta Bob Dylan som exempel. Hade hans sånger innehållit så oväntade gitarrackord om han haft kunskap i harmonilära? Det tror inte jag. Hade en musikalisk Dylan varit en mindre personlig sångpoet? Det tror jag.
Idag, den 10 oktober 2020, skulle John Lennon ha fyllt 80 år! Återpublicerar detta som min hyllning till en av mina få idoler.
***
Att samla autografer är ett bra sätt att få träffa sina idoler. Det praktiserade jag mycket under 50- och början av 60-talet.
Då gällde det mest sportidoler: fotboll på sommaren (inte minst Hammarbys träningskvällar på Johanneshov), ishockey på vintern (VM, nyårscuper m m) och friidrottare från hela Europa (under EM i Stockholm 1958).
Med tiden blev det lite tradigt att hänga på järnvägsstationer och flygplatser och i blåsten och snön utanför hotell tills någon barmhärtig portier släppte in en i hotellfoajén ( sådana portierer var det dessutom ont om).
När sportidolerna några år in på 60-talet byttes mot rock- och popidoler kom jag på ett bättre knep: fanclubar. Då fick man inte bara ett namn på ett tidningsurklipp eller i ett block utan man fick ju ta sina idoler i hand och prata med dom.
Jag och en kompis började bilda fanclubar på löpande band. En för varje ny engelsk popgrupp som besökte Stockholm: Billy J Kramer, Searchers, Gerry & The Pacemakers och – Beatles.
(Fast i det sistnämnda fallet hann en idag progressiv sångerska och en idag kvinnlig PR-chef på ett svenskt skivbolag och några andra tjejer före mig och min kompis. Inget att säga om: tjejerna var ju hetare på det.)
Men 1963 – på hotell Continental, snett över gatan från Stockholms centralstation – hälsade vi på fyra prydliga unga män – Paul, George, Ringo och John (i hälsningsordning) – som tog oss i hand och bockade lite, log och sa några vänliga, blyga ord på engelska.
John behövde en vinterrock, tyckte han, och vi – John, Neil Aspinall, som var en barndomsvän till John, har jag för mig, och nu reste med som road manager, min kompis och jag – knallade uppför Klarabergsgatan mot Hötorget (det här var alltså första gången Beatles var i Sverige och inte en människa kände igen John Lennon) för att till slut hamna på Ströms, klädaffären i hörnet av Kungsgatan/Sveavägen.
John kollade in rockarna, särskilt en och utbrast:
– Oj, vilken lång rock! Alla engelska rockar slutar ovanför knät. Den här långa rocken blir jag ensam om, va?!
Och så fick expediten på Ströms sälja en rock till en blivande legend, fast det visste han inte och vem visste det.
Det här, det är stort för mig. (Fortfarande saknas en skylt på Ströms, där det står typ att här sålde vi en överrock till John Lennon 1963, för affären finns kvar, häromåret var jag också inne hos Ströms och köpte en ny rock, en lång).
Året efter, när Beatles återkom till Sverige, var dom redan berömda och bodde på hotell Foresta på Lidingö, där fansen häckade i klasar natt som dag. Jag lyckades slinka in på presskonferensen, men närmare än så kom jag inte The Beatles.
Bengt Eriksson (Något omskrivet utdrag ur den längre artikeln ”Minnen från 60-talet”, Schlager 1982)
Jag startade en gång en tidning (tillsammans med en handfull andra).
Jag är ju en gammal uv vid det här laget så det är längesen nu. I morgon, lördagen den 10 oktober 2020 har det gått hela 40 år sen premiärnumret av rocktidningen Schlager gavs ut.
Vad? Hur? Varför? Så här var det, så här startade rocktidningen Schlager…
***
Minns inte året men jag frågar Thore och han tror också att det var 1979. Så fort gick det alltså från idén till starten av Schlager. Däremot minns jag var det började, det minns jag exakt.
Jag var fortfarande medlem i frilansreportagebyrån Grupp Fem i Lund medan Thore flyttat upp till Stockholm. Men nu var han nere i Lund på besök och vi skulle åka hem till mig i Vollsjö.
Vi satt i bilen, jag vid ratten och han bredvid, och strax före Harlösa (ja, jag kan peka ut huset vi körde förbi just då) så sa jag, ungefär: ”Tänk om vi skulle starta en musiktidning som är som Musikens Makt borde ha varit?”
Thore gav mig ett snabbt ögonkast och svarade direkt: ”Då gör vi det.” BE
Det skulle ta ett år av möten med medarbetare och dummyskisser innan jag tillsammans med layoutare Lars ”Amba” Esselius kunde plocka ut Schlagerettan ur offsetpressen. Den doftade av svärta, svett och en och annan svordom.
Vi visste vad vi ville – ”vi skall fylla det skriande hål i svensk musikpress som bristen på en seriös musiktidning varit…fylla hålet med en journalistik som inte ser musiken frikopplad från omvärlden. Tvärtom, mitt i den.” – som jag skrev i första ledaren. Vi skaffade egna annonssäljare, egen distribution, egen ekonomi (med ett lån från en av medarbetarnas svärmor – tack för det! ).
Självständighet och en obändig tro på lusten att skriva och berätta om rockmusikens puls var våra ledstjärnor – dagochnatt. TH
Stopp! Nu hoppade du sådär 1 ½ år framåt i tiden!
Jag kan när- och varsomhelst spotta hur många idéer som helst men det som kommer sen – streta, streta, streta för att förverkliga idén – är inte riktigt min grej. När jag hade föreslagit att vi skulle starta en ny musik- eller rocktidning, då tog du över…
Vilka skulle ingå i redaktionen: skriva, fotografera och göra layout? Och sälja annonser, för tidningen skulle väl inte vara annonsfri? Var det förresten vi själva som skulle ge ut tidningen? Vilket format skulle den ha? Vad skulle tidningen heta?
Det första som kom var en dummy, i tabloid och på tjockare papper, gjord i några få exemplar. Xtra hette tidningen som dummy. Men när kom namnet Schlager? Vem hittade på det? BE
Att kalla en rocktidning för Schlager var nog det minst rock’n’rolliga förslaget vi kom på, alla skrattade åt associationerna om tvålfagra, upprisslade rampljuskåta svensktoppare. Så kunde vi inte heta. Men snart insåg vi att det fanns en god ironi i att använda ett sådant namn, tänk bara på Sillstryparns ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival…” som blev en alternativhit 1975. Vi kunde anamma Ulf Dagebys attityd och skriva både elakt och initierat om alla genrer.
Om det var Bengt E som kastade ur sig förslaget över en öl på Gröne Jägaren på Söder i Stockholm som Håkan L påstått, eller om det var Håkan L som Bengt numera hävdar, minns nog ingen längre. Men det har mindre betydelse. Schlager fick det bli! Och när vi väl bestämt oss fanns ingen återvändo.
Men vägen till namnet var snårig. Låt mig saxa ur Lars Nylins historieskrivning som publicerades i jubileumsnumret #100: ”Sökandet efter att hitta det klassiska evergreennamnet. Ett namn som alltid håller. Alltid vinner. En schlager. Starka kandidater var Xtra (ursprungsnamnet), Metro, Feber (som en senare utgiven skånetidning kom att heta), Rotrock, Rockmani och Musikmagazinet.” TH
Säg inte så, om ingen annan vill ta åt sig äran för att ha kommit på namnet Schlager så gör jag gärna det. Snabbt efter att ”jag” föreslagit det så tyckte jag att Schlager var ett bra namn. För mig har en schlager aldrig varit en hit eller slagdänga utan mer av en evergreen: en sång eller låt som fastnar i minnet för att den innehåller något minnesvärt. Just sån musik som Schlager skulle skriva om – så ny och annorlunda och spännande musik att den lever för evigt.
Jag minns något annat också som vi sa 1979 i bilen mellan Lund och Vollsjö. Om det var jag eller du som sa det och vem som höll med: ”Schlager kommer att bli en tidning som finns i några få år men som man minns i 100.” En Schlager, alltså. BE
Inför första numret satt jag i direktsändning på nöjesprogrammet Måndagsbörsen och fick frågan om namnet på tidningen. Jag berättade om valarnas sång, de håller kontakten med varandra med en sång. En ny varje år. Det kan man också kalla en riktig Schlager.
Kärnan av medarbetare kom från den nedlagda stockholmsredaktionen av tidningen Musikens Makt. I den fanns Håkan Lahger, Mats Lundgren och några andra fria skribenter och fotografer som tröttnat på den göteborgska toppstyrningen av tidningen.* Vi tyckte rockmusiken var så mycket mer än ett politiskt manifest, så mycket mer än ”en alternativ folkets röst”. Vi sneglade på engelsk musikpress – New Musical Express var en tabloid med mycket svärta i fotot och färgrikt rock’n’roll språk. Vi läste amerikanska Rolling Stone där reportrar som Hunter S. Thompson revolutionerade den personligt laddade journalistiken. TH
Schlager var Musikens Makt på 80-talet, för mig. Så skulle MM ha utvecklats om inte huvud/göteborgsredaktionen levt i en stillastående värld. Schlager släppte in mer av samhället och blev därför en ännu mer politisk musiktidning än MM.
Jag var nog den enda av Schlagers tidigare MM-medarbetare som faktiskt fick sparken (från ett ideellt, oavlönat arbete) för att jag hävdade lokalredaktionens självständighet och påpekade att musik, samhälle och politik inte kan skildras på knäckebrödsprosa.
Som Schlagers ålderman hade jag också helt andra tidningar som inspirationskällor: HEJ! (en kortlivad, mer politiserad version av Bildjournalen), Street Life (engelsk musik-, kultur- och samhällstabloid), Rock & Folk (fransk musiktidskrift), undergroundpionjärer som Crawdaddy (USA), Frendz (England), Superlove (Danmark) och Rolling Stone (under de tidigaste åren). BE
Så här i backspegeln kan man säga att timingen för en svensk rocktidning var perfekt.
Punken hade vitaliserat rockmusiken, energin smittade av sig på alla delar av musik- och hela kulturscenen. Det vibrerade av aktivitet i garagen och på musikfesterna, suget efter en svensk motsvarighet till engelska NME var stort. Bengt och jag hade rest tillsammans, gjort reportage om engelska Stiff on Tour och trampat runt i det nigerianska mörkret och väntat på en konsert med Fela Kuti. Konserten stoppades av polisen.
Som skribenter kände vi oss hemma i det här nya suget. Vi ville göra en tidning som var så aktuell som möjligt, som var billig att trycka och passade in i tidningsställen och på löpsedlarna. Vi valde snart tabloidformatet – tryckpressarna var intrimmade på det formatet och tidningsdistributörerna likaså. Vi skulle finnas bland de andra kommersiella tidningarna. Fanzines och hemmatryck i all ära, de görs av fans för fans.
Det skulle ta ett drygt år av möten och manglingar med blivande medarbetare och dummyskisser, resonemang om innehåll och profil innan Schlager nummer ett föddes med ”Turister i tillvaron” på förstasidan. TH
Jag var med på ett annat sätt. Efter att en gång ha flyttat från Stockholm så vägrade jag flytta tillbaka. Någon vecka då och då, säg en i månaden, var jag uppe på redaktionen i Stockholm och jobbade. Annars skötte jag mitt nerifrån Skåne, både skrivandet och som redaktör för Skräpkultursidan (och senare också Svarta sidan).
Det var en poäng, tyckte jag. Stockholm är inte = hela Sverige. Den svenska landsorten är inte = storstan. Människor är både lika och olika. Vi lever på olika sätt, i stan och på landet. Till exempel musiksmakerna kan skilja sig åt. På landet är inte folk, om ni ursäktar, lika skitnödigt trendkänsliga som i stan. Då på 80-talet var det ännu mer så, än idag.
Jag tog medvetet på mig den rollen – att komplettera. Jag ville att Schlager skulle vara en tidning som riktade sig till rocklyssnare både i och utanför Stockholm, i stora och mindre städer, och på bonnvischan. Det var därför jag tidigt bidrog med så icke-häftiga inslag som en intervju med Gyllene Tider.
Rock är mer än musik, var en slogan som Schlager hade. Den här boken innehåller ju musiktexter – för musiken var grunden – men Schlager innehöll mycket annat som också var ”rock”: film, litteratur, tecknade serier, mer allmänna reportage med mera. Jag ville dessutom hårdra Schlagers slogan ännu lite mer: rock är inte bara rock. I Schlager skulle det också skrivas om andra sorters musik: mycket reggae, afro-musik, populärmusik från Frankrike och Italien, lite jazz och även svensk folkmusik. BE
Bredden i innehållet var absolut en del av styrkan, vi var inte navelskådande eller listrabblande. Vi hade medarbetare som – för att använda ett 2000-tals-uttryck – filtrerade världen genom rockjournalistiska glasögon. Att revoltera mot fördomsfulla äldre generationer, att sprida engagemang för idéer man tror på och visa upp sitt såriga känsloliv – det är själen i denna attityd. Men det alternativa innehållet gav ”inte bröd på bordet”, varken då eller idag. Vi ville vara en rocktidning där kvalitet och nyfikenhet på alla musikaliska uttryck var ledord.
För att få också det mera kommersiella musiksverige på vår sida krävdes stöd från viktiga ”insiders” och vi hade hjälp av tre väldigt väsentliga personer – Kjell Andersson, producent och artistansvarig på EMI som fick den kommersiella ”branschen” att ta oss på allvar, produktionsbolaget EMA-Telstars ägare Thomas Johansson som hade kanaler till utländska etablerade artister och Magnus Wirström/Claes Bondelid som tillsammans värvade viktiga annonsörer som Levis och EMI – och därmed intäkter.
Men ekonomin var en ständig balansgång och tidningen litade mycket på frivilligt fotarbete, volontärer gick runt på stan och sålde tidningar, klistrade affischer på elskåp och i skivbutiker. En del frivilliga blev skribenter och fasta medarbetare som Lars och Sören Nylin, Hélène Benno och Per Kviman. Många musiker – tack Ebba G Dag V Olle L Reeperbahn Johan K Lustans Lakejer och alla andra! – ställde upp på stödkonserter och såg till att kassaflödet räckte till nästa tryckning.
Fast den allra viktigaste anledningen till att Schlager lyckades överleva år ETT var att svenska musiker och läsare ville ha en tidning med skribenter som tog deras arbete, musik och tankar på allvar. Som inte tramsade med färgidolporträtt eller skvaller, som vågade mingla med dem på en efterfest och dagen efter skriva en kritisk recension. Integritet. Dedikation. Sånt lönar sig att satsa på. TH
Före Schlager hade jag arbetat i tolv år som frilansande skribent. Det var min skolgång: från grundskolan upp genom gymnasiet, skulle man kunna säga. När vi startade Schlager så började jag på den frilansande musikskribentens universitet. Ett bra universitet, för det var fritt. Jag kunde göra = skriva både om vad jag ville och som jag ville. Och det var mycket det, som inga redaktörer tidigare hade tillåt mig att göra. Nu ville och skulle jag göra alltihop – med det samma och på samma gång!
Musik hänger intimt ihop med musikskaparnas liv (nog också med lyssnarnas) och det samhälle de (och vi) lever i, med annan kultur – som litteratur (till exempel kriminalromaner), konst (till exempel tecknade serier), film, media, design och mode (som västerländsk populärmusik alltid fört en dialog med) och förstås politik. Det hävdade jag då och det hävdar jag fortfarande. Jag strävade efter att så mycket som möjligt – gärna allt! – skulle finnas med i varje musikartikel.
Vilket ledde till att somliga artister och musiker inte blev så helförtjusta när jag med- eller omedvetet fick dem att prata om sånt de inte alls hade tänkt skulle vara med i intervjun. Min idé och utgångspunkt var att om jag, lika mycket musiknörd som musikjournalist, tyckte att något var intressant, då kunde nog också läsarna tycka det.
Den amerikanska så kallade nya journalistiken (med framför allt Tom Wolfe, Truman Capote och Joan Didion som mina egna idoler) hade det börjat talas om igen i Sverige på 80-talet. Schlager gick ett steg vidare ändå: vi ägnade oss åt subjektiv journalistik, där journalisten placerar sig mitt i texten och redogör – tydligt – för sina åsikter och ställningstaganden. Eftersom ingen journalistik är objektiv (skillnaden är att där finns skribentens subjektiva åsikter gömda i texten) så borde subjektiv journalistik vara en mer ärlig form av journalistik. Men det kan vara svårt att balansera rätt – risken är ju att journalisten tar alltför stor plats på bekostnad av ämnet. BE
Att arbeta med tidningen Schlager var som att leva mitt i en journalistisk experimentverkstad och livsstil. Många av oss bodde mer eller mindre på redaktionen, gick på klubbar och lyssnade, skrev och hamrade fram våra texter på nätterna innan lämning. Vi levde mitt bland det vi skrev om, det genomsyrade alla de långa och djuplodande samtalen och de korta nyheterna, recensionerna och krönikorna.
På samma sätt var det med bilderna. Fotograferna var redan från starten med i redaktionen, deltog i layoutarbetet och var medskapande i tidningens form. De svartvita scenbilderna, de i bästa mening intima och personliga porträtten samspelade med texterna till en helhet som fångade tidens anda – så som vi såg den.
Våra svenska fotografer fick inspiration av våra engelska stilbildande rockfotografer – Pennie Smith och Anton Corbijn – som fångade musikerna med en subjektiv blick. Fotografer som ofta tillbringade mycket längre tid med sina ”objekt” än skribenterna, skapade en personlig relation till dem. Allt för att komma innanför den poserande och tillrättalagda image som rockkulturen vimlar av, då som idag.
Som relativt nykläckt skribent med en bakgrund som reportagefotograf på bildbyrån Grupp Fem i Lund, var jag hungrig på alla former av skribentuppdrag och skrev gärna långt och med många beskrivande och målande ord. Jag skrev alltmer om film, om foto och om konst. Det subjektiva sättet att se och berätta öppnade en väg vidare mot det filmiska tänkandet och berättandet i rörliga bilder som jag ägnade mig åt efter Schlagertiden.
Jag var samtidigt involverad i tidningens form, hängde över axlarna på layoutavdelningen och monterade texter. Jag ville att våra reportage skulle vara som en filmisk upplevelse, en text och bildkomposition som ville få läsarna att vara där – att se och känna det vi upplevde. TH
Vilket skriftspråk bör/ska/måste man använda för att beskriva något så svårfångat – ja, obeskrivbart, enligt vissa – som musik? Vilken sorts språk passar bäst för att förmedla en intervju så att den blir ett samtal som kommer så nära läsaren som möjligt? Hur ska den framtida journalistprosan se ut?
1980-talet var en språklig experimenttid, inte bara men kanske särskilt i Schlager. Tal- och skriftspråk gick en match. Vissa intervjuer kunde delvis skrivas ut fonetiskt, artiklar blev närapå noveller, ingen klagade ens (inte så jag hörde det i alla fall) när jag lät en recension bli en nödrimmad dikt med ojämn högerkant.
De flesta i Schlagerredaktionen och även andra Schlagerskribenter kände nog likadant. Nästan alla skrev nästan alltid ”dom” istället för ”de” och ”dem”. Också ”nån” och ”nånting” förekom ofta istället för ”någon” och ”någonting”. Till och med Schlagers mest prydliga medarbetare kunde plötsligt skriva ”va” istället för ”vara”.
Det var en strävan att utvidga skriftspråket och därmed journalistikens möjligheter. Men med det produktionstempo som gällde för Schlager så var en sån idé egentligen vansinnig. Den ovannämnda artikeln om Gyllene Tider minns jag speciellt. Hur lång kan den ha varit, kanske 30 000 tecken. Jag satt och skrev den hemma i Vollsjö under en eftermiddag.
För att så mycket av texten som möjligt skulle hinna upp till Stockholm och skrivas in = sättas så sprang min hustru efter varje A4 (skrivmaskin gällde ju, inga fax och absolut inte mejl!) uppför Storgatan till posten. Som den idiot jag var hade jag inte ens karbonpapper i skrivmaskinen. Så när jag postat iväg ett A4 visste jag inte vad jag redan hade skrivit. Att samtidigt då försöka experimentera för att man så övermaga trodde att man skulle nyskapa den svenska journalistiken…
Det var väl dumt eller åtminstone dumdristigt. BE
Att ordagrant skriva ut intervjuer från kassettband dokumenterar också hur det journalistiska arbetet har gått till, det redovisar verbala krumsprång och allehanda felsägningar. Det ligger en spänning och autenticitet i detta. En kvalitet. Men kan det bli för mycket sanning? Så sant att man som skribent väljer bort?
Experimenten med de personliga texterna och formaten spillde samtidigt över på formen, efter ett år med sladdrigt tidningspapper och ibland gråtonad svärta ville vi göra en tidning som var mer hållbar, med mera färgtryck. Fotograferna och annonsörerna tryckte på och när vi gjorde om tidningen till ett Rolling Stone-liknande format blev vi både uppmuntrade och utskällda. Proffsigt! För kommersiellt! Snyggt! Tidningsbutikerna gillade det, det var lättare att exponera framsidan bland andra magasin i hyllorna, distributionen hatade det för portot blev 50 procent dyrare för alla postutskick till prenumeranter.
Men vägen vidare var utstakad, ambitionen var att göra Schlager till mer av ett magasin, en kulturtidskrift som både gick att sälja kommersiellt och var journalistiskt hållbar bland de ”hardcore” läsare som hållit tidningen under armarna de första åren. Vi ville båda och på väg in i år tre av tidningens historia var det glättiga papperet och svärtan på plats. TH
Antologin ”Best of Schlager” innehåller enbart texter, till råga på allt enbart texter om musik. Det var ett val vi gjorde. Ett av många möjliga val. Borde inte fotograferna också vara representerade i boken? Och alla andra ämnen – vid sidan om musiken – som Schlager skrev om: filmen, litteraturen och konsten, mode och media, allmänartiklarna.
Musiken var grunden till Schlager, texterna om musik var kärnan. Vi ville fokusera på det, på musiken. Det publicerades så många artiklar i Schlager och alltför få av dessa kan rymmas i en bok. Vi ville renodla, visa vad och hur det skrevs om rock och annan musik i rocktidningen Schlager. Försöka spegla Schlagers musikjournalistik och även enskilda musikskribenter på ett så rättvisande sätt som möjligt, visa att de – vi – skrev likartat men också olika.
Det har blivit en spräcklig bok med musiktexter av alla former: långa reportage, fråga-svar-intervjuer, porträtt, snabbare nedslag, live- och skivrecensioner. I första hand har vi tagit med texter av fasta och regelbundna medarbetare, blandade texter om utländska och svenska grupper/artister, på samma sätt som varje nummer av Schlager var ett urval av det aktuella och mest intressanta. Vi har också valt att enbart hämta texter från Schlagers tre första år, då tidningen ägdes av medarbetarna och var en självständig, personlig röst i det svenska musiklandskapet.
Nej, det var inte lätt att välja texter. Andra redaktörer hade nog gjort ett annat urval och själva hade vi kanske också kunnat göra det, en annan dag, en annan månad, ett annat år. Ni som var med på 80-talet och läste Schlager kan säkert sakna en och annan text, precis som man ju alltid saknar någon låt på ett samlingsalbum med titeln ”Best of… ”.
Skåne i augusti 2011 Bengt Eriksson och Thore Soneson (Förord till boken ”Best of Schlager – När den svenska rockjournalistiken föddes”, utgiven av förlaget Reverb 2011)
– Idén kom upp redan tidigare. Men så för ungefär 6 år sen fick vi höra rykten om att ett bibliotek på Jylland skulle bygga upp en Turèllsamling. På Jylland!? Ska det finnas en Turèllsamling så är det ju i Vangede! Genast satte vi fart med att samla in material och i oktober 2003 invigdes Turèllsamlingen, jämnt 10 år efter Dan Turèlls död.
Detta berättar – utbrister! – den entusiastiske bibliotekarien Jørgen Ram Pedersen, tillförordnad ansvarig för Turèllsamlingen vid Vangede filialbibliotek strax utanför Köpenhamn.
Och vem skulle kunna ha invändningar mot att samlingen finns just här? Det var i Vangede som Dan Turèll växte upp. Sitt genombrott som författare fick han 1975 med boken ”Vangede billeder”, en självupplevd skildring av Gentofte kommuns arbetarstadsdel Vangede.
Jo, det finns nog de som har invändningar…
– Inte alla tyckte om hans beskrivning av Vangede. Och det kan jag förstå. När Dan Turèll kom till Vangede för att prata om boken så fick han fly bakvägen, Vad jag inte kan förstå är att det efter alla dessa år finns Vangedebor som – fortfarande! – är arga på honom.
Turèllsamlingen har ett eget rum på biblioteket. Det behövs. Turèll skrev och verkade i många genrer: egen poesi och tolkningar, essäer, klummer och skönlitterär prosa, inte minst kriminallitteratur. Från debuten på 60-talet publicerade han sig flitigt – tala om underdrift – i alla dessa genrer!
Borden, hyllorna och montrarna är (över)fulla med hans egna böcker, antologier och tidskrifter där han medverkat och de böcker som skrivits om honom, cd-skivor där han läser dikter till musik, långfilmen ”Mord i mørket” (efter hans debutdeckare med samma titel), framträdanden och intervjuer på dvd…
Jørgen Ram Pedersen på Turèllsamlingen i Vangede. Foto: Bengt Eriksson
– Nej, allt som han skrev har vi inte, säger Turèllbibliotekarien och låter tveksam. Kan man lokalisera allt han skrivit? Kan en Turèllsamling bli helt komplett? Som exempel går bibliotekarien och hämtar ett nyförvärv: en liten ”bankbog” (utgiven 1985 av Den Københavnske Bank) där Dan Turèll bidragit med en ”Bank-blues”.
Det mest svåråtkomliga, det som biblioteket endast lyckats hitta och köpa in ett exemplar av, måste man läsa på plats. Men de flesta böckerna kan danskar antingen komma hit och låna eller göra ett fjärrlån från sitt eget bibliotek. (Det sista gäller även Turèlls svenska fans.)
– Någon höll upp en bok och utbrast: ”Det här är ju en förstaupplaga! Vet ni vad en sådan kostar? Hur vågar ni låna ut den?” Jag brukar svara, säger Jørgen Ram Pedersen, att böckerna ska läsas. Och man får ju lita på folk.
Resrutt: Öresundståg eller buss till Hovedbanegården i Köpenhamn. Byte till S-tåg mot Hilleröd, avstigning på Vangede station. Cirka tio minuters promenad längs Vangede Vej till Vangede Bygade, där Vangede filialbibliotek med Turèllsamlingen finns på nr 45.
Det står ”Westerport” i stor, lockande skrivstil högst upp på nätsidan. Följt av beskrivningen: ”En växande stadsdel och handelsplats i Västra Sjöbo.” Över hela skärmen visas en bild av Sjöbos nya stadsdel: två glasade huslängder med spetsiga toppar, fullt av aktivitet innanför glasrutorna. Kontorshotell och hälsohus, blomsterbutik och bageri. Människor flanerar, i bakgrunden en livsmedelshall. Någonstans finns också en av ”Sveriges modernaste skolor”, en idrottshall samt ”800 nya hem i varierande storlek och karaktär”.
Nätsidan westerport.se är skriven i presens. Inga om och men eller när utan detta har beslutats, det sker och byggs just nu. ”Blandstaden” Westerport – ”ett av södra Sveriges mest ambitiösa stadsutvecklingsprojekt” – växer upp inför invånarnas ögon i landsortskommunen Sjöbo, nu tilldelad stadsprivilegier. För ”stad” och ”staden” upprepas så många gånger att Sjöbo blir en liten stad.
Westerport eller Sjöbo Väst? Bilden hämtad från nätsidan westerport.se
Själv blev jag mest häpen och förvånad, lite irriterad och oroad. Ännu en gång ska min krönika alltså handla om Sjöbo, eftersom jag bor här, närmare bestämt i förorten – förstaden? – Vollsjö. Men följande tål att tänkas på, var man är bor, om man är kommunpolitiker eller vanlig invånare. Kan modernisering och samhällsutveckling ske utan avveckling? Hur ska folkvalda politiker samarbeta med affärsdrivande företag?
Förra gången vi pratade (mest om parkeringshus i Sjöbo centrum) sa Magnus Weberg, kommunalråd (m), att ”det är en typ av handel i centrum och en annan på väst”. Men, undrade jag, om det öppnas bageri och café, flera mindre affärer? ”Sjöbo Väst växer långsamt och sådana planer finns inte”, svarade kommunalrådet.
Enligt Westerport-nätsidan finns planerna. Inte helt lätt att förstå vem eller vilka som ansvarar för sidan men om man närläser så hittar man företaget Melica Invest med Claes Melin som ”visionär och initiativtagare”. Kan marken vara privat? Liksom det kan verka, enligt affärs- och nyhetssajter, som om namnbytet från Sjöbo Väst till Westerport redan har skett.
Magnus Weberg, kommunalrådet, och Jesper Andersson, Sjöbos tekniska förvaltningschef, svarar likadant: ”Kommunen äger området.” Bägge påpekar att det krävs ”ändring av detaljplanen”, om och innan det som anges på nätsidan eventuellt kan bli verklighet. ”I min värld”, tillägger Weberg, ”heter det Sjöbo Väst.”
Carl-Henrik Lagnefors, projektledare för Westerport, säger: ”En projektbyrå kom på namnet. Och kommunen har faktiskt inte sagt nåt om det…” Han menar att det som står på nätet (i presens, min påminnelse) gäller för planer ”långt fram i tiden”. Att det är ”ambitionsnivån, vad avtalet med Sjöbo kommun siktar på”.
Claes Melin, ”visionär” och ägare till Melica Invest, berättar om ”Westerports bostadskvarter Solvik, Sjöbo Hagar och Sjöbo Ängar”. Ett varierat utbud, olika storlekar och kostnader. Även de med mindre pengar ska kunna bo där, enklare och billigare. Men detta sker inte förrän om, poängterar han, ”tio-femton år” och tillägger att ja, ”det krävs nya översikts- och detaljplaner.”
Det låter bra. Annat är mindre bra. Till exempel den skola som ska byggas. Om det stämmer, fortfarande? Kommunen tackade ju nej till Engelska skolan eftersom den ville ha extra hyresstöd, vilket bryter mot kommunallagen. ”Förhandlingsfråga”, säger Claes Melin, som verkar tycka att det är inte utagerat. ”Annars blir det ett annat skolföretag. Vi bygger i vilket fall en skola.”
Han går inte med på att ett nytt handelsområde skulle konkurrera med butiker i centrum. ”Det behöver du inte vara orolig för. Centrumhandelns problem har andra orsaker. Boendet i centrum måste förtätas, vissa affärer behöver bytas ut.” Men jag blir inte övertygad. Vad Melin menar inte sker har ju redan skett.
Melica Invest uppför butiksbyggnader och hyr ut, idag till Coop och Dollarstore, snart också Ica. Den butikslokal i centrum, där Coop tidigare låg, stod länge tom efter flytten till Sjöbo Väst. När också Ica flyttar, vad ska den lokalen, inte riktigt i centrum men stor och tom, fyllas med? Vad händer om Westerport lockar till sig bageri och blomsterbutik? Antingen flyttar bageriet och blomsterbutiken från centrum eller så kommer nya butiker och konkurrerar ut centrumbutikerna.
Risken oroar. Men som både projektledare Lagnefors och företagsägare Melin säger: ”Det är kommunen som bestämmer.” Sjöbo kommun har sen 2016 ett avtal med Melica Invest om att utveckla Sjöbo Väst. Avtalet gäller för två år i taget och ska förnyas, eller sägas upp, hösten 2020. Även om en kommun och ett investmentbolag kan samverka för ömsesidig nytta så har de inte identiska intressen.
Vem ska avgöra Sjöbos utveckling, ett affärsdrivande företag eller folkvalda politiker? Inför ett fortsatt samarbete bör Sjöbo kommun skriva ett detaljerat avtal med Melica Invest om utvecklingen av Sjöbo Väst – spola Westerport! – så inte företaget kan köra sitt eget race i betydelsen kör över kommunen.
Ystads teater / Creative Commons / Wikipedia / GDFL / Foto: jorchr
3 X teater (repris)
1) Ystads kulturnämnd ville att kommunens nu tillsatta kulturchef Lolita Persson också skulle bli VD för Ystads teater. Alltså vara kunnig, drivande och nytänkande inom hela kulturområdet och dessutom ha tid och kompetens att ersätta Thomas Lantz som teater-VD. Så helt verklighetsfrämmande, som om en sådan person skulle finnas!
2) Ystads teaterstyrelse ville att en ny kulturchef vid sidan om att ha hand om allt vad kultur heter skulle ha särskild erfarenhet av teater och helst även varit vd för ett bolag. När det visade sig att den erfarenheten inte fanns bland de sökande till tjänsten som kulturchef – lika verklighetsfrämmande, som om den personen skulle finnas! – ändrade sig teaterstyrelsen och ska nu själv utse en VD.
3) Den nya VD:n och konstnärlige ledaren för Ystads teater får, liksom Thomas Lantz, en tjänst på 35 procent. Lantz arbetar dock 100 procent (resten av procenten gratis!) för att hålla igång teatern. Styrelsen söker alltså någon med samma intresse, driv och kunskap som är villig att jobba heltid för 35 procents lön. Hur overklig går det att bli, var ska den personen hittas? Lösning: utse aldrig någon ny vd utan låt Lantz gå kvar för – ordagrant – evigt.
Fredag på Deckarlogg – därmed som varje fedag en extratext om något annat än deckare.
Idag: ortnamn. Ett mycket intressant ämne!
***
Har det funnits en sjö i Vollsjö? Och en annan i Sjöbo? Vad har i så fall hänt med dem? Kan sjöarna ha torkat upp och försvunnit? Ja, vad betyder egentligen ortnamnen Vollsjö och Sjöbo?
Att slå upp boken ”Svenskt ortnamnslexikon” är lika spännande som när Svenska Akademiens Ordlista kommer i ny upplaga. Tretton år sen förra gången, nu har Institutet för språk och folkminnen gett ut en andra upplaga med den genomgång av svenska ortnamn som man gjort i samarbete med Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.
Jag bläddrar och stannar upp, läser om närliggande orter och även andra med ovanliga och märkliga namn. Och jag förflyttas bakåt i tiden, till ett annat Sverige som inte ens hade blivit Sverige. De ålderdomliga ortnamnen påminner också om det evigt föränderliga språket, i ortnamnen bevaras ord och stavningar som inte längre används.
För att börja som mest lokalt – med Vollsjö, byn där jag bor, och Sjöbo, kommunen som byn tillhör. Nej, det har inte funnits någon sjö vid den ort som benämndes Waløso (uppgift från 1358) och Walsiø Sognn (1570-talet). Voll syftar på vall (slät, gräsbevuxen mark) och sjö uppstod ur ordet lösa (glänta, slätt). Jo, vid Sjöbo – eller byn Søbo (den tidigaste uppgiften om namnet är från 1502) – har det funnits en sjö, numera försvunnen.
Foto: Birgitta Olsson
Sjö kan alltså betyda sjö i ett ortnamn men inte i ett annat. Betydelsen beror inte heller på var sjö placeras, först eller sist i namnet. Det kollar jag genom att slå upp Vittsjö, en ort som vi brukar passera när vi kör norrut uppåt Stockholm. Namnet Vittsjö syftar på att orten ligger vid Vittsjön.
Förresten kan Stockholm, min andra hemort, tas som typexempel på ett ortnamn som ingen vet hur det uppstått. Vilket inte är ovanligt. Som det står också i ortnamnslexikonets nya upplaga: ”Namnet Stockholm hör till de klassiska problemen i svensk ortnamnsforskning.”
Hypoteser: Birkas invånare sände iväg en stock med rikedomar för att hitta en ny, lämplig stad. Namnet anger en bro eller stång, en gränspåle. Kanske ska ”stock” tydas som att ”här stockar sig vattnet”? Eller så syftar namnet på fiskeanläggningar i form av (ål)fiskestockar.
Bläddrar vidare och hamnar på Tomelilla, som får mig att – samtidigt – slå upp Tommarp med det geografiska förledet Östra. Visste du – inte jag – att Tomelilla betyder Lilla Tommarp? Vilket innebär att Östra Tommarp, som förr hetat Tummætorp och innehåller mansnamnet Tumi, bör ha varit den större orten. Det stämmer, Tummætorp hade stadsprivilegier fram till 1537.
Slår också upp Sövestad, som jag kör igenom på väg till Ystad och alltid funderar på var namnet betyder. Söve har ingenting med söva eller sova att göra utan – forskningen är osäker – kan komma från det danska ordet sæwi = fukt och syfta på sankmark. Inte ens efterledet stad, varken här eller i andra ortnamn, har ortnamnsforskarna enats om vad det betyder: antingen plats eller gränsområde.
Som med Brandstad eller Lövestad, för att ta ett par orter nära mig och Vollsjö, där ortnamnslexikonet avstår från att ta ställning. Även förledet Brand är en historisk hemlighet. Det kan antingen komma från mansnamnen Brun och Bruni eller syfta på svedjemark. Löve ska – nåja, kan står det här också – betyda lödder eller skum och syfta på Tolångaåns skummande vatten.
Skånska dialektortnamn är extra roliga, ofta obegripliga för dem som kommer från andra delar av Sverige. Till exempel Tittente, bortåt Svedala, och Bialitt, som finns på flera håll i Skåne (och även i Småland, såg jag under en resa till det så kallade Glasriket, med stavningen/uttalet Bidalite). Namnen avslöjar att här låg det värdshus, dit de resande kunde titta in och vila lite.
Ortnamnet Hannas (väster om Hammenhög) funderar jag också över när jag kör den vägen. Någon Hanna har inte funnits. Eller också fanns hon. För jag blir inte klok på vad forskningen kommit fram till. Efterledet syftar med, hmmm, största sannolikhet på ås och Hanna betyder, hmmm igen, sannolikt hane: ”tupp av skogshöns”. Men här står också att Hannas på den danska tiden skrevs Hannes (som i kvinnonamnet Hanne).
Alltså, både… och? För att bara ta upp en skånsk handfull av de över 6000 ortnamnen i ”Svenskt ortnamnslexikon”.
