Deckarloggextra helt apropå: Intervju med Philemon Arthur & The Dung

Nog är det märkligt.

Efter cirka 53 år verkar folk fortfarande, kvarvarande som nytillkomna, vara lika nyfikna på vilka Philemon Arthur & The Dung kan vara, den där skånska musikduon som lyckades att under flera år lägga ner grammisutdelningen.

Nu senast efter det påstådda (själv)avslöjandet i Kristianstad, där grundarna av gruppen Anna Koka Fem Ägg och så vidare hävdade eller så gjorde de det inte att de just de faktiskt skulle vara Ph A & D. Håhåjaja.

Jag tog i alla fall fram den här texten från en av de gånger jag intervjuade såväl Philemon Arthur som The Dung. Hemliga då, hemliga än…

***

Har det blivit en fusion mellan skiv- och livsmedelsbranschen? Nu finns i alla fall en konservburk till försäljning i Sveriges skivaffärer.

Är det sardiner i burken? Nej, öppna burken med en konservöppnare och inuti ligger en kassett med – Philemon Arthur & The Dung!

Tål lagring!
Kylskåpsfoto: Bengt Eriksson

Minns du? För femton år sen kom en LP med några som kallade sig Philemon Athur & The Dung. De sjöng på skånska, spelade dragspel, ostämd gitarr ”trummor”. Trumsettet bestod av kakburkar, som de fått av farmor, och ett element, som var mormors.

Vilka som dolde sig bakom namnet Philemon Arthur & The Dung var en hemligthet. Någon journalist kallade dem ”popens Bo Balderson”.

Femton år senare är fortfarande Philemon Arthur & The Dung ”hemliga”.

– Ja, och det ska vi förbli, säger de.

När vi träffas någonstans i Skåne är Philemon Arthur & The Dung maskerade. Den ene är längre och smalare, den andre kortare och knubbigare. Kan det vara så som det ibland gissats att Philemon Arthur & The Dung i själva verket är Thomas och Mikael Wiehe?

– Nej, inte är vi bröderna Wiehe. Eller hur Thomas?

– Nej, Mikael. Det är vi inte.

Anledningen till att jag stämt hemligt möte med Philemon Arthur & The Dung är förstås kassetten – men den typiskt philemonarthur&thedungska titeln ”Skisser över 1914 års badmössor” – som skivbolaget Silence gett ut för att fira 15-årsjubileet. Kassetten innehåller tjugofyra (!!!) nya inspelningar med Philemon Arthur & The Dung.

”Nya”, förresten.

Philemon Arthur & The Dung har inte gjort nya inspelningar nu på 80-talet. Tvärtom är låtarna på kassetten t o m mer av ”originalinspelningarna” än låtarna på LP-n från –72. Som det står på burketiketten: ”Äkta Philemon Arthur-distorsion”.

– När vi skulle göra LP-n kom inspelningsteknikern Anders Lind ner med en Revoxbandspelare och ett par studiomikrofoner, berättar Philemon Arthur.

– Men mickarna var för bra. Vi lät inte som Philemon Arthur & The Dung, fortsätter The Dung.

– Han fick gå och köpa ett par billigare mickar. Då blev det bättre. Men som våra egna inspelningar lät det ju inte.

Tack vare den moderna inspelningsteknikens filtreringsmöjligheter kan nu Philemon Arthur & The Dungs egna originalinspelningar för första gången presenteras!

På jubileumskassetten finns flera låtar som bör kunna bli ”slagdängor” – som ”In kommer Gösta”, ”Du är min ende vän” och ”Blomman” blev på 70-talet.

Den enda bild som finns på Philemon Arthur & The Dung, sägs det.
Foto: Birgitta Olsson

Dragspelslåtarna ”Låt den hänga ute” och ”Ödesvalsen” skulle passa utmärkt för Roland Cedermark. (Fast den förstnämnda är kanske för fräck?) ”Jag mår så illa” är en rökig rockare som skulle passa utmärkt på Wilmer X:s repertoar.

Berätta The Philemon Arthur & The Dung Story!

Philemon Arthur: – Som jag minns det bodde jag granne med dig.

The Dung: – Och jag bodde granne med dig.

– Jag hade först ett dragspel och lånade sen en akustisk gitarr, som jag ännu inte har lämnat igen.

– Med en kakburk som virveltrumma, en annan kakburk som bastrumma och brickor som cymbaler byggde jag ett trumset. Jag satte ihop det med något slags primitivt mekanobygge.

– 1962 började vi spela tillsammans. Då kallade vi oss The Popbeams efter en cykel som hette Sunbeam.

– När vi blev mer självkritiska tog vi namnet The Dung. Och en dag när vi höll på att jamma ihop började vi plötsligt att sjunga ”Philemon Arthur”.

– I början var Pat Boone och Larry Finnegan idolerna. Vi spelade ”Speedy Gonzales” och ”Dear One”. Sen blev det Beatles, Kinks, Who och Stones.

– Jag (Philemon A) gjorde en ”fuzzbox” genom att stoppa papper mellan gitarrsträngarna. Jag ville låta som Jimi Hendrix.

I slutet av 60-talet skickade Philemon Arthur & The Dung egna inspelningar till först Thomas Tidholm, som då hade ett radioprogram, och sen ”Bandet går”. Resten är historia och myt.

Idag, då? Spelar Philemon Arthur & The Dung fortfarande tillsammans?

Nej, de båda vännerna från 60- och 70-talen har inte spelat ihop på många år. Men de funderar på att börja igen. Och, kan jag berätta, Philemon Arthur har köpt en synthesizer…

Bengt Eriksson
Svenska Dagbladet 1987

Österlens gråskala (och ett par lyriktips)

Först en historia som kunde vara en skröna men är alldeles sann. Följande utspelade sig en bit öster om Vollsjö (där vi bor), precis över gränsen till Österlen. Som överallt hade landsbygdens övergivna hus börjat övertas av folk som annars bor i stan, från Malmö till Stockholm. Gamla gårdar blev fritidshus, enbart bebodda vissa tider på året och sällan vintertid.

Husen utsattes för inbrott, flera vintrar i rad. De nya husägarna tröttnade och ville sälja – men till vem? De fastboende var också trötta på att tjuvar och banditer kom dit från stan eller byar längre bort. Så ”bönderna” beväpnade sig. Om någon såg att en mystisk bil stannade vid ett hus – strax gick telefonkedjan. Och snart var de på plats med hagelgevär.

De sköt i luften, skrämde tjuvarna på flykten. Proceduren upprepades ett par, tre gånger. Därefter upphörde inbrotten. Detta är också Österlen, om hela gråskalan ska med. På Österlen finns sommargäster och åretruntboende, fiskelägen vid kusten och småbyar i inlandet, lyxigt renoverade hus och hus som lappats med vad som fanns till hands, rika och fattigare, det nya och det gamla Österlen.

Historien lever kvar i nutiden. Jag ser det, varje gång jag kör bil på Österlen. Asfalten tar slut och jag färdas i grusvägarnas land. Där den stora österlenska himlen möter den bruna jorden med blott några enstaka hus och en träddunge omkring finns ett Österlen längre ner på gråskalan. Mörkare, ibland så svart att det går att använda benämningen Österlen noir.

Ett av Håkan Dennerstens svartvita foton på det typiska landskap
som är Österlen.

På nätet råkade jag få syn på Håkan Dennerstens svartvita foton – ja, han tar också färgfoton men jag fastnade för de svartvita – av Österlen. Som att sitta i bilen och titta ut genom bilrutan. Han såg det jag såg. I påskas, när han ställde ut på Kulturmöllan i Lövestad, åkte jag dit för att uppleva bilderna i verkligheten, fysiskt så att säga.

”Hej, Bengt!” ropar Håkan Dennersten så fort han ser mig och börjar – för den skara som samlats vid hans utställning – att berätta hur han på allvar kom igång som fotograf. ”Vilket år var det?” Måste nog ha varit 1981, svarar jag. ”Och sen dess har vi inte setts!” säger han. Nej, så är det.

”Jag hade hoppat av skolan”, berättar han. ”Börjat plåta lite istället, tagit vimmelbilder till veckopressen och fått ett presskort. Trodde det skulle räcka för att komma in på Roskildefestivalen men det krävdes ackreditering. Då stod Bengt där och sa att det var ju bra, för han behövde en fotograf till rocktidningen Schlager. På det sättet kom jag in på festivalen.”

”Och där råkade jag ta en scenbild på Ian Dury. Den blev uppmärksammad och jag fick plåta allt mer. Under flera år fortsatte jag att fotografera konserter till kvällstidningar och veckopress. Just där, just du. Det var det som fick igång mig på allvar som fotograf.”

Håkan Dennersten bor numera i Månslunda. Han har arbetat med IT och affärsutveckling, med sin hustru har han också startat Tiosken i Skåne Tranås. När började du fotografera igen? ”Jag har väl alltid haft kameran med mig. Men det var coronan. Varje dag läste jag om Trump och corona, corona och Trump. Det blev för deppigt. Måste göra något för att pigga upp mig, så jag började fotografera under de dagliga rundorna med hunden.”

På väggarna i ett hörn av Kulturmöllan hänger ramade foton i färg och svartvitt med motiv från Månslunda med hundpromenadsomnejd. ”När jag pendlat till Malmö har jag också sett ut några platser längs den vägen”, säger Håkan Dennersten. ”Det där är min bästsäljare”, fortsätter han och pekar på ett sprakande färgfoto med kor på bete. ”Och det där” – han pekar på ett annat färgfoto med ett fint renoverat skånsk hus med halmtak – ”tyckte husets ägare var fint.”   

Ännu ett färgfoto – ett hus vid en sjö i skogen – kunde varit svartvitt om det inte lyst så intensivt från ett fönster. ”Någon sa att det kan ju bli omslag på en deckare.” Plåtar du i färg och gör om vissa foton till svartvitt? Ja. ”Hur avgör du vilka som inte ska vara i färg? ”De flesta av mina svartvita foton togs på vintern, då är ju landskapet ändå mest vitt och svart – och grått.”

Själv fastnar jag alltså för hans svartvita landskapsfoton med mycket av himmel och jord, ensamma hus som kan dölja en hemlighet och gamla träd som bär historien med sig i stam och krona eller yngre som växer ur nutiden. Så exakt har Dennersten lyckats fånga Österlens gråskala. Något speciellt med ljuset – ja, det gäller både fotona i färg och svartvitt.

”Det är ljuset jag letar efter. Jag inväntar ljuset”, säger han. ”Motivet har jag redan valt ut. Jag återkommer många gånger till samma plats, tills ljuset är det rätta. Det brukar vara tidigt på morgon.” Vilken sorts kamera använder du? ”Oftast en digital Hasselbladare men några foton är analoga. Vilka? Det kan du nog se, om du tittar nära…”  

1) Nätsida.
På Håkan Dennerstens nätsida (dennersten.photography) finns en mängd foton, både i färg och svartvitt. Gå in på de svartvita gallerierna och se om du inte blir lika fascinerad som jag. Dennersten planerar också att ge ut ett par böcker – en bok med foton på Österlens bästa platser och en med foton som kan berätta historier. ”Vilken ska jag göra först?” 

2. Poesi.
Mitt nattduksbord fortsätter att fyllas med nya diktsamlingar. Som Sara Dahlins ”Rinkside” (Black Island Books). Går det att dikta om och kring – inte minst kring – en ishockeyrink? Klart det går, i alla fall kan den här Dahlin. Till exempel: ”Utomhus, minus tjugofem grader. Fingrarna lingonröda. Ändå ställer de inte in. Matchen ska spelas….” Eller: ”I dag var det blandväder igen…”

3. Mer poesi.
Ännu mer hisnande är samlingen ”Natten har öppnat mina ögon” (Trombone) av Leon Jaskoviak Åstrand. Som en tidsresa mellan idag och 70-talet. Titeln kommer från The Smiths och dikterna kunde ha getts ut av Eric Fylkeson på Poesiförlaget. Läs och håll i dig: ”jag kan blunda förlora mig / sväva / jag kan sticka sticka sticka / jag kan läcka jag kan släcka ljuset / regna in…”

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Bibliotekets – sååå viktiga – lokala samling

I min krönikeserie om bibliotekens förändring (ett ord som täcker in såväl ut- som avveckling) har det blivit dags för avdelningen med lokal litteratur: den lokalsamling (observera ordet samling) som finns på alla eller många bibliotek.  

En artikel i YA påminde mig. Där framgick att Jenniefer Andersson, filialansvarig för Vollsjö bibliotek, också har specialansvar för dess lokala litteratursamling. Så bra att det satsas på lokal litteratur, tänkte jag, att den samlas, bevaras och presenteras för låntagarna.

Så jag bokade en tid med Jenniefer Andersson för att komma och diskutera den lokala litteraturen, särskilt om och från Vollsjö. Det fick bli på tisdag, eftersom hon arbetar i Vollsjö enbart på tisdagar och torsdagar. Vilket i sin tur beror på att Vollsjö bibliotek har öppet med bemanning blott en och en halv dag per vecka: mellan 13.00-18 (tisdag) och 10-12 samt 13-16 (torsdag).

Sjöbo bibliotek / filialen i Vollsjö, meröppet by night.

Summering: tio timmar. Inte mycket. Meröppet har Vollsjö bibliotek däremot sju dagar i veckan, varje dag från 8 till 22. Låntagarna i Vollsjö med omnejd kan besöka biblioteket alla meröppna timmar, plocka bland litteraturen på hyllorna och hämta nätbeställda böcker. Det är bra.

Men det finns en fråga med ett eventuellt ödesdigert svar: Ska detta – nu när alla bibliotek i Sjöbo kommun har meröppet – påverka bemanningen? Personal kostar pengar. Den ekonomiska risken är att varje bibliotek blir en självservice-depot för avhämtning av böcker.

Det skulle vara riktigt dåligt. Ämnet för veckans kultur- och bibliotekskrönika är desto mer glädjande, alltså Vollsjö biblioteks, låt säga, nymornade intresse för sin lokala samling.  

Du är inte bibliotekarie, väl? ”Nej, jag är biblioteksadministratör. Jag har studerat litteraturvetenskap”, svarar Jenniefer Andersson. ”Kan inte det vara en fördel – att man har en annan bakgrund, en annan syn på bibliotek och litteratur?”

Vi står vid hyllan med lokalsamlingen, inte stor men naggande viktig. Hon utbrister: ”Jag har blivit så nördig på detta. Jag tycker det är jättekul!”

Filialbibliotekskanin.

Det förstår jag, när hon berättar om sin bakgrund: född i Lund men uppvuxen i Sjöbo, hennes farfar var intresserad av Sjöbos historia (sin egen ungdom) och hon gick på dagis vid Elfstrands krukmakeri.

Hon berättar om arbetet med det lokala, hittills har det mest varit att leta reda på de lokala böcker som stått på olika hyllor och placera dem i en egen avdelning. Även om vissa böcker är utlånade, säger jag, finns det inte så många böcker på den lokala hyllan. Ganska magert.  

”Vi har också en speciell Piraten-avdelning” (böcker om och av författaren Fritiof Nilsson Piraten), påpekar Jenniefer. ”Och jag har eget budgetansvar, jag kan köpa in.” Till exempel den där, säger jag, alltför tunna högen med Hårderupsposten, vår nu nedlagda lokala tidning. Bör inte den kompletteras? Ring till Bertil Persson, redaktören, så kanske biblioteket kan få de saknade tidningsnumren i gåva.

”Det går inte. Biblioteken i Sjöbo kommun får inte ta emot gåvor.” Men, utbrister jag, så dumt! Jenniefer Andersson verkar hålla med, för hon säger: ”Det kan ju bli problem om någon vill skänka en boksamling.”

Det är också (frånsett Piraten) enbart fackböcker, om Vollsjö och närliggande byar, som finns i den lokala samlingen. Ingen skönlitteratur, inga romaner och noveller av författare som bor och bott i trakten. ”Det stämmer, ingen skönlitteratur. Men så har jag inte tänkt tidigare”, säger Jenniefer, ”att lokala författare hör till den lokala samlingen.”     

Hyllan med lokal facklitteratur är ju halvtom. Det finns utrymme. ”Eller så kan lokala författare få en egen hylla där ute bland skönlitteraturen”, funderar Jenniefer. ”Hur tar man reda på vilka författare som är lokala?” Äldre lokala författare och böcker känner nog den tidigare bibliotekarien Ewa Andersson till, svarar jag. ”Hon bor ju här i närheten! Jag kan gå och höra med henne.”

Krönikören sitter nu hemma vid datorn och skriver på krönikan. Varför är bibliotekets – ja, inte blott här i Vollsjö utan alla biblioteks – lokala samling så viktig?  

Bibliotek är kommunala. De finansieras och, i viss mån, styrs, av kommunens kulturpolitik.

Vollsjö biblioteks Piratenhylla.
Alla foton: Blenda Automatique

Därför bör grunden vara den lokala litteraturen, fack- som skönlitteratur. I brist på bygdemuseum som kan värna och bevara det lokala kulturarvet, i detta fall litteraturen, måste folkbiblioteken ta sitt ansvar.

Därför är det extra trist att också lokala böcker fortsätter att gallras ut. Men bibliotek har inget bevarandeansvar! Det är svaret jag får när jag upprepar min åsikt att det bör bibliotek ha. Inte minst vad gäller lokal litteratur, lokalsamlingen måste vara och förbli en samling.

Uppmaning till Sjöbos politiker: Ge kommunens bibliotek i uppdrag att bevara, värna och samla lokal litteratur. Annars riskerar det lokala litteraturarvet att förskingras.  

PS. Jag kollade det där med bokgåvor. Undantag görs för ”böcker och andra medier av speciellt intresse”, sådana gåvor är tillåtna att ta emot.

Bengt Eriksson
Krönika publicerad i Ystads Allehanda

Minnen från Syrien

Jag läser just nu den danska debutkrimin och thrillern ”Damaskus” (svensk utgivning Modernista) av Iben Albinus för en kommande recension.

”Damaskus” är en politisk och mänsklig thriller med Damaskus, Syrien som huvudort. Det förvånade mig lite, för tiden har blivit en annan, år 2011, och i romanen pågår den så kallade ”arabiska våren”  också i Syrien, men igenkänningen är stor.

I romanen anländer danskan Sigrid Melin till Damaskus där hon fått anställning på ett stort telekomföretag.  Hon träffar ungdomsväninnan Reem, som nu äger ett säkerhetsföretag. Mer om romanen ”Damaskus” i den kommande recensionen.

Men – också jag var en gång i Damaskus och jag känner igen mig i romanen. Åren har jag gått men det mesta som jag anade vid mitt besök har fortsatt att, om man ska kalla det så, utvecklas.  Sonen  ersatte pappan vid makten men förhållande mellan Syriens regim och invånare förblev detsamma – om inte värre.

Syrien var ett märkligt arabland och har fortsatt att vara det. Muslimskt men inte riktigt muslimskt. Arabiskt men inte riktigt arabiskt. En diktatur men en annan sorts diktatur.  

I vilket fall så tog jag fram den rapport jag skrev om min resa i Syrien. Intressant att läsa igen – för mig. Och jag tror också den kan ge bakgrund både till romanen ”Damaskus” och dagens Syrien.

***

En alkoholiserad muslim möter oss på flygplatsen i Damaskus. Han är musiker och ska fungera som turnéledare. Inte vad jag trodde skulle bli mitt första intryck av ett muslimskt land.

Om nu Syrien är muslimskt? Kanske ett sekulärt muslimskt land…

Autostradan genom Damaskus.

Året var 1996, sent på hösten.

Jonas Hellborg, basgitarristen från Lund (där bodde han då i alla fall), hade fått pengar från organisationen Svensk Musik för att resa till Syrien och spela med landets musiker. Anders Johansson, numera hårdrocktrummis i Hammerfall, följde med som ljudtekniker. Det skulle också göras en dokumentärfilm, där Lasse Westman stod för filmandet och jag var reportern.

Filmens självklara titel kom jag på under en paus vid en vägkrog mellan Damaskus och Aleppo: ”Kaos är granne med Allah”.

Lasse Westman filmar konserten i Damaskus.

Konsertdatum var inte spikade utan måste snabbt sättas med hjälp av Sveriges ambassad. Musikerna hade inte direkt handplockats för att spela med Jonas Hellborg. Och den musicerande turnéledaren var som sagt alkoholiserad.

Allt försenades; en timma, två, tre, fyra timmar, något dygn…

Som om inte det räckte bestämde sig Jonas Hellborg efter konserten i Damaskus för att spola den första uppsättningen musiker. Inte tillräckligt bra, tyckte han. Min åsikt var nog snarare att Jonas hade svårt att spela med dem för att han inte kunde så mycket om arabisk musik som han trodde.

Jonas råkade höra en krogmusiker – violinist – som vidtalades att medverka i Aleppo. Men när musikern kom dit så överraskade han med att inte spela så traditionellt längre utan hade med sig en förstärkare och annan elektronisk apparatur, vred på strömmen och började lira som  fiolens Jimi Hendrix.

Jonas Hellborg, klar för konsert i Aleppo.

Jag ville att dokumentärfilmen skulle vara mer än ett musikalisk turnéreportage, handla om Jonas Hellborgs möte med Syrien – som musiker, människa och europé.

Så Lasse Westman filmade allt han såg. Han var perfekt: kunde stiga in på ett café eller i en affär och började prata med vemsomhelst. Och de förstod varann, inte med ord utan med nickningar och blickar. Strax satt Lasse där och drack té med gubbarna. Att filma blev helt naturligt.

I Damaskus, vill säga. Men inte i Aleppo. I souken, äldsta delen av Aleppo, ännu äldre än gamla stan i Damaskus, vågade inte ens Westman att filma. Aleppo var mycket mer muslimskt och konservativt.

Konsert i Aleppo.

Att promenera genom Damaskus souk, särskilt längs Den gata som kallas rak (omnämnd redan i Bibeln och alltså ännu äldre än så), var mäktigt. Liksom konserterna på en palatsgård (i Damaskus) och en karavanseraj, ungefär kamelmotell (Aleppo). I en trång gränd tittade jag in i ett skrädderi och där satt min pappa – ja, det kunde ha varit han – på skräddarbordet.

Souken i Damaskas var full av turister – men bara franska turister. Att gå längs den så kallade raka gatan blev det vanliga gatloppet mellan försäljarna. I souken fanns också ett berättarcafé, där jag rökte vattenpipa som de andra männen (de enda kvinnorna på cafeet var någon enstaka europé).

Dags för paus på turnén Damaskus-Aleppo t/r.

Jag besökte en svensk kvinna, gift med en syrier som var läkare och hade suttit i det ökända Palmyrafängelset (samma Palmyra som omnämns så lyriskt i turistreportage). Nej, det ville / kunde han inte prata om.

Vi besökte också musikhögskolan i Damaskus, där eleverna såg ut som de gick på en västerländsk skola. Skillnaden: de hade ledigt olika veckodagar beroende på religion.

Anders Johansson, ljudteknikner och annars hårdrocktrummis, mitt i Syrien.

Nej, ingen från syriska staten ledsagade oss. Vi pratade med och filmade vem och vad som helst. Fast i vissa gathörn stod k-pistbeväpnade militärpoliser. Vi blev inbjudna till medelklasshem, där de hade tillgång till vissa satellitkanaler. På Sheraton Damascus Hotel, där vi bodde en natt, kunde man se amerikansk TV oavsett innehåll.

På vägen mellan Aleppo och Damaskus körde vi igenom staden Homs och stannade till i Hamah, känd för sina antika vattenhjul och platsen för en tidigare – alltför ouppmärksammad – massaker. Uppåt 25 000 människor dödades 1982 i ett uppror som startats av Muslimska brödraskapet och andra muslimska organisationer.

Den mäktigaste presidentstatyn jag såg fanns på ett berg vid vägen mellan Damaskus och Aleppo.

I Damaskus syntes inte en enda kvinna med slöja för ansiktet. Överallt i städerna och även längs vägarna fanns mängder med porträtt och statyer av Hafez al-Assad, den förre presidenten och pappan till den nuvarande. De flesta statyer han han själv låtit resa, inspirerad av ett besök i öststaterna.

Kort information:

Syrien har idag cirka 22 miljoner invånare, av dem är 90 procent muslimer (74 procent sunniter och 16 procent shiiter med flera muslimska riktningar), 10 procent är kristna och det finns även några procent judar. Presidenten, alltså den förre Hafez liksom den nuvarande, sonen Bashara al-Assad, tillhör folkgruppen alawiter, som ibland och ibland inte räkas som shiamuslimer.)

På väg in i Damaskus souk längs Den gata som kallas raka gatan.

Det fanns små, lite anonyma spritbutiker på gatorna i Damaskus. Vi åt och drack på kristna restauranger (med sprit) och muslimska (utan). Det gällde att aldrig dricka upp allt i glaset, för innan man satte ner det på bordet så hade en servitör skyndat fram och fyllt på med arak igen, utan att man ens märkte det.

En av de senare, muslimska restaurangerna bjöd på magdans som inte hade syftet att vara en kulturell upplevelse.

När jag nu tänker på det så tror jag visst att en av de muslimska restaurangerna också serverade sprit, rättare sagt vin. En flaska inhemskt vitt vin beställdes och kom in varmt, när vi undrade om det inte fanns kylt vitt vin så gick servitören och hämtade en ishink i vilken han placerade den varma vinflaskan.

Rådslag på hotellet. Jonas och Anders diskuterar, Lasse dokumenterar. Samtliga foton hittills: Bengt Eriksson.

När vi skulle resa hem igen och stod på flygplatsen så flyttades starten framåt, gång på gång. Vi släpptes inte ombord. Någon, jag förmodar att det var Jonas Hellborg, undrade varför det dröjde och fick till svar att en passagerare höll på att kontrolleras.

Det var jag. I datorn hade den syriska pass- och tullpolisen hittat information om att en Bengt Eriksson var efterlyst, tydligen skulle ”jag” ha gjort något straffbart vid ett tidigare besök och sen flytt ur landet.

Inget personnummer eller ens födelseår fanns i datorn. Men personen i fråga hette ju Bengt Eriksson (fast han hade, dessutom, ett annat mellannamn). Det tog en stund – en bra stund – innan jag med samma ordlösa språk som Lasse Westman lyckats övertyga passpolisen att både Bengt och Eriksson var lika vanliga namn i Sverige som Muhammed i Syrien.

Och året, då jag skulle ha varit i Syrien och begått ett brott, var så längesen att då var jag 8 år. Därefter kunde vi gå ombord och planet lyfte. Var jag hade hamnat om jag inte lyckats övertyga polisen… på det vill jag helst inte tänka.

Musikjournalisten själv utanför Umayyadmoskén i Damaskus gamla stad. Foto (vill jag minnas): Lasse Westman. 

Nej, det blev ingen dokumentärfilm. Också tillbaks i Sverige fortsatte kaoset. Men ett antal år senare gav Jonas Hellborg ändå ut albumet ”Aram Of The Two Rivers” med inspelningar från Damaskus och Aleppo.

Och nej, jag vill inte påstå att jag lärde känna Syrien på fjorton dar. Men jag förstod en sak: Syrien är inte så lätt att förstå sig på.

Bengt Eriksson
Kortare version i Ystads Allehanda 2012

Krig och fred

Totta Näslund hälsade från ”12 miljoner döda” när han på 70-talet turnerade med Tältprojektet. Hälsningen kom ”från en skyttegrav i Flandern / och från en krater i Galipoli / från alla oss som slagits vid Galicien / och som överlevt en gasattack vid Marne”. Låten handlade om – obs! – första världskriget. Omkvädet gick (och går än idag): ”Aldrig mera krig!”

”Om det fanns telefon” inleddes en dikt i ”Dikt och tanke”, den lärobok i litteratur som delades ut när jag började på gymnasiet 1963. Dikten, skriven av Karl Vennberg, handlade om – obs! – andra världskriget. Den  fortsatte: ”… skulle vi kunna ringa upp ett sjukhus / och begära råd som ingen kunde ge /eller vi skulle kunna tillkalla en läkare / som ingenting kunde uträtta…”

I den tjocka samlingen ”Svensk poesi”, sammanställd av Daniel Möller och Niklas Schiöler, bläddrar jag upp Göran Sonnevi. ”Det är snart mars 1965”, diktade Sonnevi. ”Trakten jag bor i – Lund med omnejd – blir en allt vitare bok”, fortsatte han. ”Det blir /  säkert mer snö idag / säger min granne…”

Sonnevi såg på teve, hörde på radio, noterade: ”För var dag / dödas allt fler i USA’s vidriga krig… Hittills / beräknas 2 miljoner ha dött i VIETNAM.”

Det har blivit mars 2022 när jag hämtar in dagens Ystads Allehanda. Tottas sång – ”Aldrig mera krig!” – hörs fortfarande i bakhuvet. Trots allt! (namnet på en antinazistisk tidning under andra världskriget).

Ukrainas flagga.

Trots att så många år gått sen 1918, då första världskriget tog slut, och sen 1945, då andra världskriget var över. Och ändå, så många krig som pågått och pågår runtom på jorden. Jag googlar – svårt att hitta en exakt siffra men säkert 30-40-50 olika krig. Nyss startade ännu ett och så nära nu, i Europa och nära oss i Sverige, att det talas om risken för ett tredje världskrig.

I Facebook-gruppen ”Vollsjö med omnejd” hade någon sett efter på nätet och upptäckt att här i Vollsjö finns inget skyddsrum. Det närmaste – ett enda – lär finnas i  Lövestad. För övrigt måste kommunens invånare ta sig till centralorten Sjöbo.

Hjälper det att läsa poesi, höra freds- och antikrigssånger? Eller dikta själv? Åtminstone hjälper det mig. Det håller tankarna i hand. Som ett par kortdikter med motsatta budskap. Å ena sidan (kanske nödvändigt): Krig. / Anfall. / Invasion. Å den andra (oundvikligt): I krig / dör människor. / Medmänniskor.

Jag gjorde inte lumpen utan totalvägrade och dömdes till fängelse. Hade sånger som ”Where Have All The Flowers Gone” (Pete Seeger), ”Masters of War” (Bob Dylan), ”Universal Soldier” (Buffy St. Marie), ”I Ain’t Marching Anymore” (Phil Ochs) och ”I natt jag drömde något som” (Cornelis Vreeswijk) med min vapenvägran att göra? Ja, det tror jag.

Allmän värnplikt finns inte längre och totalförsvarsplikten har jag åldrats ifrån. Men annars, hade jag vägrat också idag?

Kan kultur, dikter och sånger stoppa krig? Nej. Eller nja. I viss mån. Den kultur vi upplever – läser, hör och ser – påverkar oss liksom maten vi äter. Kultur kan föda nya tankar och förstärka dem vi har. Dikter och sånger stärker människors vilja och mod att upprepa: Aldrig mera krig!

Hjälper humor? Svart, absurd galghumor. Ija Kiva, ukrainsk poet: ”har vi varmt krig i kranen / har vi kallt krig i kranen / är vi verkligen helt utan krig / dom lovade ju att det skulle komma tillbaka i eftermiddag…” Lina Ekdahl: ”Sluta nu. / Om jag ser någon av er skjuta en gång till / då blir det ingen efterrätt.”

Jag ser Rapport på TV. Ryssland attackerar Ukraina mer och mer. I staden Charkiv brinner sönderskjutna bostadshus. Det börjar likna Aleppo i Syrien. Tunnelbanan i huvudstaden Kyiv är skyddsrum. Gamla kvinnor, unga mammor, små-små barn köar för att få plats på tåget, ut ur Lviv och hemlandet. Nu beskjuts Ukrainas kärnkraftverk.

Svåra tankar, svåra beslut. Men åsikterna framförs så tveklöst och besluten tas så snabbt, ja, lättvindigt såväl på sociala medier som av ledarskribenter och politiker. Sverige skickar pansarvapen till Ukraina. (Har vi därmed gått i krig?) Allt fler vill att Sverige ansluter till Nato. Upprusta!  

Höger som vänster är nu överens om att politik hör ihop med idrott, kultur, nätsajter, business (från Systembolaget till Spotify och Ikea). Det bojkottas, påverkas och ”censureras”, som det brukar heta.     

Sverige var plötsligt inte fullt. Det finns plats för flyktingar från Ukraina. De slipper betala broavgift på Öresundsbron, åker fritt på färjor och med andra transportmedel. Även Staffanstorp hittade ett utrymme, ukrainska flyktingar måste inte ens bo i vagnar på en åker.

Himmel och jord i Skåne.

Ordet är dubbelmoral (ja, det finns värre ord också). Tankar och beslut kan nog vara de rätta eller nödvändiga. Men egentligen är tankarna otänkbara. På 70-talet sjöng Mikael Wiehe: ”Är det verkligen fred vi vill ha / till varje tänkbart pris?” Går det att vända på frågan: Är det verkligen krig vi ska ha, till varje otänkbart pris? 

3 korta

1) Spellista. Efter Neil Youngs kritik måste det ha hänt mer än någon utomstående kan ana bakom den stängda dörren till Spotifys styrelserum. För vad gäller Rysslands krig i Ukraina agerade Spotify betydligt snabbare, la ner kontoret i Moskva och offentliggjorde en (moralisk? politisk?) etik. Jag satte ihop spellistan ”Krig & Fred” – sök efter den på Spotify eller gå via länken tiny.cc/KrigFred.

2) Poesi. Letar böcker med svenska översättningar av litteratur från Ukraina, gärna poesi. Det finns inte mycket. Men jag hittar ett dubbelnummer av tidskriften 10TAL (nr 17-18 2014), helt ägnat åt samtida ukrainsk litteratur och konst. ”Ukrainska författare översätts sällan”, skrev en recensent. ”Nästan okänd litteratur”, skrev en annan. Jag missade tyvärr numret då det kom – men det går fortfarande att köpa. Ska jag genast göra.

3) Film. I krigets bedrövelse åkte makarna Eriksson till biografen Flora i Sjöbo och såg Kenneth Branagh som Hercule Poirot i sin egen filmatisering av Agatha Christies deckare ”Döden på Nilen”. Vi gillade den! Extra plus för att Salome Otterbourne, författare i boken, blivit afro-amerikansk r&b-sångerska i filmen. Nästan autentisk också: sång och musik är originalinspelningar med Sister Rosetta Tharpe (1915-73). Hon kunde rocka hon, innan rock´n´roll ens fanns.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Musikfredag: Bob Dylan placerad i tidens lögndetektor

Sven-Erik Klinkmann
Dylans lögndetektor
En essä om tiden
(Ellips)

Vilken genomtänkt och exakt formulerad inledning: ”Den här boken handlar om två mysterier. Det första mysteriet är Bob Dylan. Det andra är tiden.” Och sen börjar Sven-Erik Klinkmann, som den kulturforskare och essäist han är, att söka och undersöka.

Hans bok ”Dylans lögndetektor. En essä om tiden” blir just detta eller dessa: en essä om den tid som passerat för såväl Dylan som Klinkmann och läsarna, hur vi upplever och minns tiden som genom en lögndetektor. Lite som att läsa en musiklitterär detektiv- eller mysterieroman.

Utgångspunkten är den långa berättande, mångsymboliska och mysteriösa låtdikten Murder Most Foul från Bob Dylans senaste nya album ”Rough And Rowdy Ways”: en text som utgår från och diktats kring mordet på president John F Kennedy.

Dessutom går Klinkmann, i ett av tre appendix, igenom de musikaliska/litterära föregångare som Dylan refererar till eller blott droppar i låttexten. Bara det är spännande att läsa redan för en som inte är mer än en halv Dylannörd. (Övriga appendix: Dylans biografi och musikaliska tidslinje.)

Också i albumet ”Time Out Of Mind” – där tidsbegreppet finns redan titeln – djupdyker Klinkman: närlyssnar, närläser, närskriver. Men detta är blott början. Han söker och undersöker, låter tankarna gå. De kan hamna överallt i Dylans produktion och karriär.

Själv gillar jag särskilt att han uppmärksammar Bob Dylans (indragna) folkrocksingel Mixed-Up Confusion, inspelad (och utgiven) samtidigt med den (nästan helt) akustiska ”Freewheelin´…”-LP:n. Vad hade hänt om den låten förblivit utgiven och därmed blivit avstamp för en elektrisk Dylan – så tidigt som 1962!

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Corona – och sen då?

Nu återgår livet till det så kallade normala igen. Det är slut. Coronatiden är över. Ändras inget i sista stund  upphör Sveriges coronarestriktioner idag, den 9 februari 2022. Vi släpps fria att åka runt på konstrundan i påsk och i sommar kan vi stå och sitta så tajt nära för att se och höra det ena bandet efter det andra spela på Garaget i Hammenhög och Solhällan i Löderup.

Vi kan. Men vill vi, vågar vi, törs vi? Ska  konsertarrangörer våga boka in artister och band? Tänk om det införs restriktioner igen, ifall smittan ökar på nytt och för mycket när alltför många börjar krama varann? Och kommer – hela – publiken tillbaks efter att vi de senaste åren lärt oss att göra kringgående rörelser då  vi möter människor på trottoaren?

Blir livet som förut eller kan det aldrig bli som förr?

Så mycket, mycket mer – än vad jag kunde tro – som rockmusikern Neil Young lyckades åstadkomma. Vad Young gjorde har framgått i press-radio-teve: han uttalade att han inte ville ha sin musik på strömningstjänsten Spotify om poddaren Joe Rogan fanns där och släppte fram antivaxxpropaganda.   

Det var givet att Spotify inte skulle välja Neil Young före Joe Rogan, eftersom Spotify satsat nära en miljard – just det, en miljard! – i svenska kronor på Rogans podd. Så Youngs musik försvann, Joni Mitchell och Nils Lofgren följde efter, nu verkar India Arie och hela Crosby, Stills & Nash vara på väg bort från Spotify.

Krönikören. Foto: Birgitta Olsson

Detta oroade tydligen investerare och aktieägare, för strax sjönk Spotifys aktie (fast på väg uppåt igen). Vd:n Daniel Ek kände sig tvungen att förtydliga Spotifys etiska regler och meddelade att i framtiden ska det finnas faktalänkar då kontroversiella åsikter om corona/covid framförs. Även Rogan fick offentligt lova att balansera sina poddavsnitt bättre framöver.

Neil Young anklagades för att vara emot yttrandefrihet och för censur – ja, för fascism. Enligt dagens dumokratiska rörelse innebär yttrandefrihet nämligen mer än den lagstadgade rätten att uttrycka sin åsikt. Yttrandefrihet betyder att vilken åsikt som helst ska kunna uttryckas var-, när- och hur som helst. Och detta utan att någon säger emot! Annars: cancelkultur och censur.

Förresten, en språk- och ordnörd som jag undrar ju varifrån antivaxx och antivaxxare kommer? Både begreppen och xx-stavningen, när började den att användas? Med lite hjälp tog jag reda på att ”anti-vaxxer” fanns med i Språkrådets nyordslista för 2019. Ordet lånades in från engelskan, där det funnits sen 2008.

Men stavningen med dubbel-xx? Helt enkelt för att vaccin uttalas så eller kan det vara för att det inte ser riktigt klokt ut när det stavas med xx?  

Apropå xx-ord… Senast nu i januari demonstrerade antivaxxpassare och antivaxxare mot vad Max Winter, en av dem bakom arrangörsgruppen Frihetsrörelsen, benämnt ”medicinsk apartheid”. Det gick kalla kårar längs ryggraden när jag såg de bägge orden.   

Dagens Sverige jämförs med Sydafrikas apartheidpolitik, raslagar i USA:s sydstater och judeförföljelser i Nazityskland. Covidpass/bevis liknas vid medicinska experiment på judar under andra världskriget.

Vissa demonstranter bar – för att betona detta? – en gul jude- eller Davidsstjärna, liknande dem som judar tvingades bära i Nazityskland. Ordet ”Jude” hade bytts mot orden ”No Vax”. Dessa demonstranter menar alltså de är dagens judar. De som opponerar sig mot covidpolitiken, covidvaccin och covidbevis behandlas av Sveriges regering som Nazityskland behandlade judarna.

Hur okunnig om historia går det att vara? Eller kan det vara ett hittills okänt tecken på covidsmitta – den sätter sig på hjärnan. Dumokratin ökar. Dumokratirörelsen växer. För att betona jag vet inte vad kände den nazistiska organisationen NMR (Nordiska Motståndsrörelsen) sig också lockad att delta i demonstrationen.

Häpen, bedrövad och ja, rädd har jag efter denna så kallade frihetsdemonstration i Stockholm den 22 januari  ägnat mig åt att diskutera med demonstranter, försöka få deltagare att ta avstånd från uttrycket medicinsk apartheid och judiska No Vax-stjärnor eller i alla fall NMR:s deltagande. Det var omöjligt.

Nej, jag har inte varit i kontakt med en majoritet av demonstranterna – men många. Och jag märkte att jag kände rätt många som deltog. Men inte ens NMR har det tagits avstånd ifrån. Några svar: ”Vi kan inte rå för vilka som deltar” och ”Vanligt folk deltog”. Det har talats om ”Hitler-luktande” covidpass och står jag inte bakom frihetskampen så hör också jag till den fascistiska sidan.

Det ebbar väl ut, när coronarestriktionerna är borta? Kanske, antingen det eller så är det starten för något större, mer och än värre. Nu på lördag den 12 går en frihetsmarsch i Malmö och till den 19 mars är demonstrationer utlysta i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Inför lördagsmarchen i Malmö ”undanbedes skyltar som kan uppfattas som främlingsfientliga”. Det behövs alltså?  

3 X kortkultur

1 Poesi. Trodde corontänen skulle föranleda många diktsamlingar. Men nej. Både poeter och läsare verkar skygga för covid. Nu har ändå Rolf Almström kommit med samlingen ”I coronans tjänst” (Mormor), där han tänkt, känt och diktat om corona. Eva Ströms ”Jag såg ett träd” (Bonniers) är väl också en coronadiktsamling. Fast mer än så, diktat under coronan men främst dikter om att stanna upp och iaktta: träd och liv, bakåt och nu.

2. Konst. Råkade hamna på vårdcentralen i Sjöbo (inget allvarligt om nån oroar sig) och gick som alltid en runda på vad jag kallar Sjöbo (pop)konstmuseum. Alltså samlingen med popkonst som Lars-Olof Tobiasson hängt och ställt på varje vägg och i varje vrå på vårdcentralen. Även efter pensionen (mer eller mindre) fortsätter doktor Tobiasson att curera sin utställning. Flera nytillkomna verk!

3. Musik. Ska du och jag lämna Spotify och byta till Tidal, Apple Music, Amazon Music, YouTube Music, Deezer…? Att döma av Facebook så gör många det nu. Jo, bättre ljud. Men finns det lika mycket musik, är det lika enkelt att sammanställa spellistor och når spellistorna lika många lyssnare? Och hjälper man artister för att  ersättningen är några korvören högre från de andra? Eller mår man blott lite bättre själv (ja, det ska väl inte förringas)?

Bengt Eriksson
Publicerat den 9/2 2022 i Ystads Allehanda

Guillous eller om det är Pontis vardagar

Jan Guillou
Den som dödade helvetets änglar
(Piratförlaget)

Redan i första meningen utbrister Jan Guillou att han aldrig mer ska skriva nån jävla deckare. Blott några boksidor senare förklarar han att han lovat sig själv att aldrig skriva några memoarer. Resten av boken är förvillande lik både en deckare och en memoar.

Guillou står vid sin pulpet, typ 50 år av sittande skrivande gör det svårt att sitta och skriva (tid för operation av ryggen ska snart bestämmas) (hur ryggen blir efter ett yrkesliv på en stol kan den här recensenten intyga), och skriver för hand med sin för ryggen lätt löpande  Mont Blanc-bläckpenna.

(En sån skulle man ju ha men en fråga: Vem skriver rent och ut på dator sen? Man ska alltså inte bara ha råd med en Mont Blanc utan också en sekreterare…)

Pennan löper och får löpa som hjärnan löper. Guillou – ja, till synes åtminstone, så verkar det för läsaren – skriver vad han kommer att tänka på, vad som helst, gör utvikningar till såväl politik som kolleger och säg icke-kolleger som han träffar mitt i prick med sina formuleringar. Eller invektiv, lika elak är han som han är rolig.

Riktigt pricksäker och rolig, fast det senare tycker förstås främst hen läsare som håller med. Kolla till exempel beskrivningarna av Janne Josefsson (fientligt pricksäkert) eller Klas Östergren (vänskapligt pricksäkert).

Jan Guillous ”Den som dödade helvetets änglar” kan inte så lite påminna om Ulf Lundells ”Vardagar” – bägge skriver ett slags gestaltade eller till och med fiktionaliserade dagböcker – med den skillnaden att Guillou men inte Lundell samtidigt skrivit en roman. Vardagsskildringar från pulpeten, resor till Stockholm och en gigantisk jäkla julgran som ska in – och sen ut – på Guillous herrgårdsliknande bostad någonstans i Sörmland, där i trakten bor ju förresten också Leif G.W. Persson, även han finns med i boken, och bägge inhandlar = beställer väl sina riktigt fina vinare på systemet i Gnesta?

Vardagen tränger undan romanen men den sipprar in här och var och formar sig allt mer till just en roman; en deckare eller thriller med privat- eller amatördeckarfirman Ponti & Hamilton som huvudpersoner, spårfinnare och snokar. Pensionärsdetektiver, såg jag att någon kallade dem. Bägge är nu i pensionärsåldern. Som pensionärer hade Guillou tänkt att han och hustrun skulle sitta under palm i skuggan från solen men sen kom coronan…

Omslaget till ”Den som dödade helvetets änglar”… Titta på det. Riktigt betrakta det. Redan med omslaget börjar Guiilous träffsäkra nålstick eller hagelkulor. Vilken – annan – deckar- och thrillerförfattare, aktuell i år också han, det är en han, kan omslaget syfta på och pastischera?

Erik Ponti som Jan Guillou eller Jan Guillou som Erik Ponti.
Foto: Anna-Lena Ahlström

Erik Ponti, journalisten, fortsätter att vara Jan Guillous alter ego. (Vilket ger boken en extra lite förbryllande dimension, särskilt vad gäller memoarskrivandet. Guillou skriver alltså om sig själv, utan tvekan gör han det, men om sig själv som Ponti.) Carl Hamilton, agenten eller för att vara formell underrättelseofficeren, är Guillous nu återkommande svenska typ James Bond-huvudperson. Hamilton har återkommit till Sverige, Stockholm och Gamla stan, ska det visa sig, efter att under många år varit försvunnen, spårlöst borta, hållt sig gömd.

Det kriminella, detektivromanen eller thrillern, inleds när Guillou eller om det är Ponti läser en gammal polisutredning om kriget mellan Hells Angels och en gangstergäng i Tensta. En hel motorcykelklubb utplånades plötsligt, medlemmarna sköts ihjäl och det på ett sätt som borde ha varit omöjligt. Tills det för Ponti – och mig! – går upp hur det kunde ske och vem som kan ha gjort det. Vem det måste vara…  

Det invandrade gangstergänget? Troligt? Knappast de här morden, det här tillvägagångssättet. För mig var det en vag beskrivning från ett vittne av en helt otänkbar gärningsman. Klickade direkt, som det aldrig brukar göra när jag läser deckare. Jag kommer aldrig på vem mördaren är, alltför dum för det. Men här – genast. Det kanske säger något i alla fall lite om Jan Guillous detektivberättelse som deckare. Så jädra spännande blir det inte men det är bra.

Ponti/Guillou börjar forska efter anledningen till att medlemmarna i motorcykelgänget, hangons till Hells Angels, sköts ihjäl eller avrättades. Det leder honom till en tobakshandel och sen flera affärer och butiker i Gamla stan. Han haltar omkring, det är ryggen, dricker té hos affärsägare, invandrare, flyktingar. Det är också då han får reda på att Carl Hamilton är tillbaks, i samma hus i Gamla stan där han bodde för längesen, men Carl svarar aldrig på porttelefonen – förrän en gång.

Sen får Ponti också låna en käpp av Hamilton, för att kunna gå lite bättre. Och så bildas inofficiellt firman amatörpensionärsdetektiverna Ponti & Hamilton, alternativt Hamilton och Ponti.  

Det finns ett antal sega sidor i boken, främst när Guillou håller föredrag om världspolitiken. Som jag skrev är det inte heller en så spännande deckare. Men som jag också skrev – boken är bra. Det är underhållande. Det är väldigt fyndigt berättat. Och ibland så roligt att jag inte bara smålog en smula utan måste storskratta.

Det här bör väl vara starten på en ny deckar- och thrillerserie? Bara den inledande första boken med privatpensionärsdetektiverna, jag väljer följande ordning, Hamilton & Ponti? Jo, det är det. Så ska det bli. Guillou bara luras, om det också. Säkert en planerad ny deckarserie…

Bengt Eriksson

Hund på villovägar

Det är en gammal hund. Han måste vara över 25 år (och då räknar jag i människoår). Om det är nu är en ”han” eller ”hon”. Det har vi aldrig fått klart för oss. Så jag säger väl ”den” om hunden.

Den har levt ett hårt liv. Pälsen är sliten och nött. På 90-talet försvann nosen i ett hundslagsmål. En riktig Baskerville bet nosen av Vaffen, som den kallas. Fast Vaffen klarar sej bra ändå, den har fler liv än en katt.

En släkting till Vaffen.

Sitt första stora äventyr upplevde Vaffen när den blott var fyra, fem år. Det hände i Paris och bör ha varit sommaren 1985. För Joel, vår son, hade punkfrisyr och parisare vände sej om och utbrast: ”Le pööönk”. Det betyder att Moa, vår dotter, var 8 år. Samma ålder som hennes dotter och vårt barnbarn Tilde idag. Vilket har viss betydelse för den här historien.

Familjen åkte buss till Paris på semester. Hotellet låg på rue de Turbigo med gångavstånd till Hallarnas butiker och konstcentrat Beaubourg. Det var barnens första Parisbesök och de ville upp i Eiffeltornet. Mamma – nej, inte pappa! – fick åka med och gå, sista biten. Hon minns det ännu.

Det jag minns är hemresan. Vaffen! tjöt Moa plötsligt när bussen körde in i Belgien. Gråt och mera gråt. Vaffen var borta! Den hade rymt, måste ha blivit kvar i Paris. Kunde den ha smitit undan och gömt sej på rummet?

En annan släkting.

Min försigkomna hustru stoppade bussen och hoppade av, letade reda på en mynttelefon (det här var ju före mobiltelefonen) och ringde hotellet. Portiern gick och letade – och hittade Vaffen! Var inte oroliga, sa han. Det här ordnar jag. En vecka senare anlände Vaffen per flygpost, noga inslagen och nedbäddad i en skokartong.

Sitt senaste äventyr upplevde den åldrade Vaffen bara härom veckan. Tilde, 8 år och delmatte, kom på besök och åkte med mormor in till Sjöbodagarna för att titta på Doris & Knäckebröderna. Naturligtvis måste Vaffen följa med.

Tilde fick autograf på en DVD och en kram av Doris. På kvällen upptäckte vi att Vaffen varken fanns i huset eller bilen. Nu hade den rymt igen. Strax före stängning åkte jag till ICA och letade igenom varenda gång. Mormor sökte med en ficklampa i Sjöbomörkret. Ingen Vaff!

Ännu en släkting.

Morgonen därpå – sista Sjöbodagen – åkte mormor och Tilde ner igen. Det kan vara den som jag har inne på banken, sa en tjänsteman på Färs härads. Doris tog hand om ett gosedjur och gav till mej. Jooodå, det var Vaffen! Strax ringde min hustru och berättade. Är det konstigt att man får tårar i ögonen?

Men nu blir det utegångsförbud. Vaffen har haft sitt sista äventyr och levt upp så många liv att Moa och Tilde inte vågar ta fler risker.

Vaffens favoritlåtar:

”Hound Dog” (Elvis Presley), ”Dirty Dog” (Ubangi), ”Om en hund mådde så här” (Wilmer X), ”Sov lilla Totte” (Hans Alfredson), ”Bird Dog” (Everly Brothers), ”Do The Dog” (Rufus Thomas), ”Lilla Ludde” (Gunnel Linde), ”Änglahund” (Hasse Andersson), ”En herrelös hund” (Ratata), ”Min hund” (Philemon Arthur & The Dung), ”Kommissarie Tax” (Rolf Lassgård)…

Bengt Eriksson har tagit in hunden och släppt ut katten.

(Publicerat i Ystads Allehanda 2006)

Kulturåret som gått i Sydöstskåne

Inte riktigt som förr men på väg åt rätt håll, så har mitt kulturår varit under 2021. Fler konserter, utställningar och cafébesök igen än under ett nästan tomt coronaår. Samt bokläsning, skivlyssning och strömningstittning.

Så pass mycket att jag i år (igen) kunde sätta ihop en lista över kulturåret som gått i Sydöstskåne (med omnejd)…

Årets Österlendeckare: Tina Frennstedts ”Skärseld”, där polisen Tess Hjalmarsson har hus i Gislövshammar, och Kjell Erikssons ”Ett dödligt tillstånd”, där Sammy Nilsson, polis från Uppsala, utforskar Österlen.

Mer skånsk krimi: Olle Lönnaeus ”Gamen” (noir i Malmö och lite Haväng), Set Mattssons ”Den ovillige mördaren” (polishistoriskt i Malmö), Frida Skybäcks ”De rotlösa” (dagens Malmö), Cecilia Sahlströms ”Pojkarna”, Mattias Edvardssons ”En familjetragedi”, Mats Svenssons ”De tolv majestäterna” samt Olsénis & Hansens ”Herre på Täppan” (poliser, grannar, säkerhetspoliser respektive en pensionärsdetektiv i och kring Lund). Plus inte minst Linda Ståhls kvinnliga/manliga (och tvärtom) debutpolisroman ”Syndaren ska vakna” (i Höllviken).

Årets Österlenromaner: Piratenpristagaren (äntligen!) Karin Brunk Holmqvist med årets roman, ”Kyss Karlsson i nacken”, om vardagsmänniskor i vardagsmiljöer, här Vitaby, och Agnes Lidbeck med ”Nikes bok”, där samhället Kummelvik av det mesta att döma är Brantevik.

Foto på kulturårskrönikören: Birgitta Olsson

Skönlitterär överraskning: Ulf Mårtensson, YA:s kulturredaktör, romandebuterar med ”En annan väg”. Miljö och tid: Vanstad på 30-talet.   

Litterär geografilektion: boken ”Piratenland”, där Tomas Ekström (text) och Mia-Maria Lindberg (foto) reser genom Fritiof Nilsson Piratens Skåne.

Årets fotobok: Torun Börtz har i ”Garaget Live” dokumenterat Garageprojektet i Hammenhög med atmosfär av både källarklubb och folkpark. 

Kulturarvsbok: ”En berättelse om Elfstrands krukmakeri” i Sjöbo av Anna Gunnert och Alice Bindby.    

Årets skånska poet: Diktsamlingen ”Vänligen bygg inga berg” av Lina Arvidsson innehåller poesi från snabbköpskassan på ett Ica i Malmö.

Årets Österlendagbok: Ulf Lundells ”Vardagar 5”. (Skippa fyran!)

”Mina” konstutställningar i år: Hertha Hillfons skulpturer av jungfru Maria som alla kvinnor (Fabriken, Bästekille), Thale Vangens fascinerande men skrämmande havsdjur (Sjöbo konsthall) och Gittan Jönssons fortsatta måleri (Galleri Leger, Malmö).

Fågelkonstnär: Också Lundell med sina målade fåglar på omslagen till ”Vardagar”. Bäst: sädesärlorna på femman.

Årets musikteater: Tilde Björfors cirkusuppsättning av Philip Glass-operan ”Circus Days And Nights” (strömmat från Malmö opera) och Maria Stille i operetten som inte fanns, ”Primadonnans död” (Nöjesteaterns bar, Malmö).

Come back: Elena Alexandrova, känd från TeTeatern i Övraby men uppflyttad till Norrland, återkom med en nog tyvärr enstaka föreställning på Ystads teatercafé.

Konserter: Cicci Landéns, Yvette Eklunds och Jennifer Saxells strömmade Emmylou Harris-hyllning (från Folk å Rock, Malmö), Alicia Lindberg-kvintettens unga jazz (Ystads jazzfestival), Franska trions trasiga jazz (Solhällan, Löderup), Jennifer Saxells releasekonsert med döttrar och kvinnliga kolleger (Ystads teater), Anders F Rönnbloms akustiska rockpoesi (i Maria Anderbergs trädgård, Norra Björstorp), och Ebba Forsbergs tolkningar av Dylan, Cohen och Waits (Ystads teater).

Saknat album: Skulle inte ”releasen” (se ovan) följas av albumet? Jennifer Saxells nya album saknas även i år.

Årets sydöstskånska album: Americanaduon Harmony Aviators från Ystad med när och kär, ljusare och mörkare stämsång på ”To Love And Live And Hide Out”.

Fler skånska album/ep: Mats Edéns ”Alvaleken” med fiol genom folkmusikhistorien, Nils Landgrens ”Nature Boy” på röd solotrombon, Michael Saxells ”2021” med engelskdiktad sångpoesi (pop, country, americana), pianisten Jan Lundgrens ödmjuka triojazz på ”Into The Night”, Cassius Lamberts med soloelbassviten ”Vendi”, Wildies ”Center Of The Universe” med countryrock, Bo Åkerström än mer typisk utan Torsson på albumet ”Remington”, Dalaplans punkpoprock från Malmö på ”En fot i dyngan”, Jenny Blues blueskånska ”Låt mig gå”, Rick Titrös ”Laglös” med malmöitisk sångpoesi, Karl Mikael Larssons ”Rötterna” med nordskånsk sångpoesi och Harald Leanders ”Just där dagen börjar om” med franska Malmövisor. 

Årets julskiva från Österlen: Mimi Terris, Olof Löfgrens och Mats Ingvarssons jazztrio-ep ”Luciatåg”.

Deckarkalender: En lucka per dag öppnas i ljud- och julboken ”Mordnatt råder, tyst det är i husen” av Sofia Rutbäck Eriksson och Mattias Boström. Mys och mörker, snö och kyla.

Julupplyst: Också inför årets jul – lite mer för varje jul – lyser och sprakar det så jul- och färggrant (vitt, rött, blått, gult) från huset med trädgård vid Ystadrondellen (strax utanför Sjöbo).

Blixtar & dunder: Inträffar väl i år som alla år här på Storgatan i Vollsjö strax före tolvslaget med fortsättning in på nyåret 2022.    

Bengt Eriksson