Deckarloggfredag: Tillsätt fler kommunpoeter, författare, bildkonstnärer, fotografer, musiker, koreografer…

Ur ett samtal med Lolita Persson, kulturchef i Ystads kommun, en bit in i krönikan. Hon sa: ”I Tranemo gick det ju inte så bra.”Jag blev tyst. En stund, för att sen kommentera: ”Det går ju jättebra i Tranemo…”

Citatet kan stå som sammanfattning av denna missuppfattade diskussion. För det kan väl inte ha varit själva syftet med den snabba kritiken och uppblossande debatten – att locka fram en missuppfattning och slå fast den som Sanningen?

Det handlar förstås om Tranemos nu rikskända kommunpoet Jimmy Alm. Kort och snabb resumé:

För snart en månad sen blev det känt att Tranemo under ett år skulle ha en kommunpoet. Kostnad: 900 000 kronor (eller exakt 894 000). Strax gick en kulturpolitisk vendetta igång, till stor del men inte enbart från höger.

”Skatteslöseri”, utbrast Carolin Dahlman, politisk krönikor på sajten Bulletin (ytterhöger). ”Vansinne”, skrev Lena Mellin, politisk kommentator i Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk). ”900 000 av dina hårt inarbetade skattepengar”, twittrade Richard Herrey, numera moderatpolitiker och ersättare i riksdagen.

Deras följare på sociala media hängde genast på med  hätska utfall mot poeten och kommunen. Tvättad sammanfattning: Poet (fnys)! Vilken månadslön!  

Jimmy Alm framför en av sina kommundikter.

Carolin Dahlman – tidigare politisk redaktör på Kristianstadsbladet (liberal), där hon uttryckte lika  kulturfientliga åsikter – steg fram som höger/nyliberal protestledare när hon också deltog i en radiodebatt.

”Satsa på kärnverksamheten eller låt oss behålla pengarna själva”, sa hon. Som ”skola och polis”. Hon tillade: ”Satsar man på en sak kan man inte satsa på något annat.” Vilken kultur blir då bli kvar? ”Den som människor är beredda att betala för. Var och en ska få bestämma.”

Hon betonade att ”plus och minus måste gå ihop i en kommunal budget”. Kommun? Kommunbudget? Inte nog med att stat, regioner och kommuner tydligen inte ska ägna sig åt kultur (tänk teatrar, museer och konsthallar, folk- och skolbibliotek, kulturskolor) utan Dahlman & Co har inte ens gjort det som bör vara grunden för kritik och debatt: kollat fakta.

Varför inte googla och ta reda på finansiären? Svar: Kulturbryggan (del av den statliga myndigheten Konstnärsnämnden)? Varför inte begära ut projektansökan (offentlig). Strax kom ansökan med budget till min mejlbox. Jag läste och konstaterade…

Tranemo kommun har inte bidragit med pengar. Poeten skickade själv in ansökan. Enligt budget ska han få en månadslön på cirka 22 000 (efter avdrag för arbetsgivaravgifter). Resten går till omkostnader.  

”Mycket pengar för mig”, säger Jimmy Alm när jag ringer. ”Mer än jag tjänat förut.” Han skriver en dikt i veckan med ämne och motiv från Tranemo och gör en diktuppläsning på den aktuella platsen. Detta spelas in och läggs på nätet. Det ska ordnas skrivarkurser och tryckas en bok.    

”Jag vill skapa synergier i lokalsamhället.”Alm berättar att en konstnär ska måla en dikt på den gamla banvallen vilket dokumenteras av en filmare. En vävkonstnär håller på att skapa ett offentligt verk med en invävd dikt.

Du är en entreprenör i poesibranschen? ”Jag börjar tycka om det ordet, allt mer.” Han säger att det var det andra ordet, ”Poet”, som triggade igång kritiken. ”Jag har varit en sån poet, som tyckte att språket var viktigast. Men det är jag inte längre.” Nej, definitivt inte!

Jimmy Alms dikter om Tranemo är inte svårare att förstå än mina kulturkrönikor – ja, lika lättförstådda som en nyhetstext i YA. Hans dikter dokumenterar livet och människorna i kommunen. Dikterna bevarar Tranemos kulturarv och bidrar dessutom med arbetstillfällen.

Varje kommun borde ha sin egen poet! Eller kanske en annan sorts kommunkonstnär? Jag mejlar strax två frågor till kulturcheferna i Ystad, Skurup, Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn: 1) Om en poet eller annan författare, bildkonstnär, fotograf, musiker… har fått projektbidrag och vill bli kommunkonstnär, vad svarar du? 2) Om du svarar Ja, vilken sorts kommunkonstnär vill du helst ha? 

Anto Tomic (Skurup) svarade snabbt och kort: Ja och författare. Även de övriga svarade Ja, i princip. Anders Johnsson (Simrishamn) skrev att han, oavsett kulturområde, skulle bjuda in till en dialog om samarbetet. Kristin Svensson hade frågat om projektets syfte, mål och målgrupp. Helst, i så fall, en bildkonstnär som arbetar med barn och unga. Ros-Marie Stjernfeldt (Tomelilla) svarade att det beror på om projektet är intressant, gärna inriktningen barn och unga.

Lolita Persson (Ystad) ringde jag till, eftersom hon dröjde med svaret. Det blev en lite längre diskussion men även hon svarade Ja, i princip. ”Det ska kännas att det tillför något för kommunen.”

Självklart. Givetvis. Som med kommunpoeten i Tranemo. I skrivögonblicket ser jag nu att Västerviks kommun söker en… kommunkoreograf.

Tre ggr kortkultur

1. Kommunpoesi. Gå in på Diktadig.se om du vill se och höra Jimmy Alm läsa kommundikter från Tranemo och kolla hans övriga diktprojekt.

Han är förresten bosatt i det lilla samhället Uddebo, där 70-talets gröna våg levs vidare med erfarenhet från de gångna 50 åren. En utflyttningsort som blivit en inflyttningsort.

På uddebo.uddetopia.com går det att se vad byns 400 invånare har för sig och läsa Uddebobladet.

2. Poesibragd. En kulturgärning att Vendels lilla förlag i Malmö gett ut ”Död idyll & Andra dikter” med Eva Neanders (död 1950) debutdiktsamling, hennes postuma diktsamling samt tidningsdikter.

Bredvid, en sökande främling, till innehåll såväl som språk. Lite ofärdigt kanske men med stor vilja, varje dikt är en ny dikt.

De avslutande raderna: Hon böjer vindkrökt gumgestalt / i kvällsblå tid / och ovan stillhet ges åt allt / en andlös frid. 

3. Nonsenspoesi. Ellerströms, ett annat förlag som nu finns i Malmö, har gett ut ”Svenska rim” med ”Nonsensdikter från exilåren”, alltså skrivet då Carl Jonas Love Almqvist bodde 15 år i Nordamerika undan anklagelsen för giftmordförsök.

Han diktar roligt och galet och nödrimmar medvetet. Underhållande med ett leende. Exempel:

Ej ständigt kan man tala dumt / och tänka svagt och handla ljumt: / man kan ej låta bli att någongång ha snille / vad man än bruka ville.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Doris plumsar vidare

När Deckarloggs redaktör inte sköter om den här loggen (utan b-) om deckare och annan krimi så skriver han både recensioner om böcker och litteratur på annat och håll och dessutom någon bok då och då.

Nu senast har jag efter lång möda och fler år än jag trodde det skulle ta blivit klar med en bok om mina frilansminnen med titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå. Minnen från mitt liv som frilansjournalist”.

Med anledning av att boken med frilansminnen är på väg genom layout till tryck startade jag också en sida på Facebook med namnet ”Frilansminnen”. Där lägger jag ut lite förhandsinfo och annat om boken. Som häromdagen då jag la ut en bit av ett klipp från ungdomstidningen HEJ! – en intervju med svenska 60-talssångerskan Doris.

Rätt många verkade gilla det där klippet och minnas Doris så jag tänkte att så här på fredagen när Deckarlogg breddar sig till andra ämnen än deckare, till exempel musik, så kan väl Deckarlogga lägga ut hela min ”gamla” intervju med Doris.

Här kommer den – samt min recension av ett album med Doris som bonus.

***  

Julie Driscoll och Doris Svensson är inte speciellt lika. Ytligt sett.

Dom ser inte lika ut. Jools är kortklippt, närmast snaggad. Doris har långt rakt ljust hår. Jools klär sej gärna i udda kläder. Doris ser ut som vilken svensk flicka som helst.

Klipp ur ungdomstidningen HEJ!  Fotot togs av Bernard Larsson.

Men här kommer likheterna: Jools är Englands popsångerska nr 1. Och Doris är Sveriges.

Och båda är mer en del av en popgrupp än solosångerskor. Jools av Brian Auger Trinity och Doris av göteborgska Plums.

Men i ett avseende ligger Doris faktiskt en smula före.

Jools funderar på att lära sej spela gitarr, för att mer ingå i Trinity och bli den ”första” riktiga kvinnliga popmusikern i England. Doris är redan popmusiker. Hon spelar elbas i Plums.

21 år är hon, Doris. Hon har alltid sjungit, varit proffs sen hon slutade skolan. Med Plums har hon spelat och sjungit de senaste två åren.

Sitt riktiga geombrott fick hon med ”Mama Didn´t Lie”, som slog på Tio i Topp. Sen kom ”A Lover´s Concerto” och ”Locomotion”, som inte slog lika bra.

Därför är det dåligt med spelningar för Plums just nu. Men man tappar inte modet för det utan satsar istället på senaste skivan, ”One Fine Day”. För originalet stod amerikanska The Chiffons.

Och själv ska Doris också satsa svenskt. Hon letar efter bra texter, men en engelsk melodi ska det ändå vara. Dom svenska är för dåliga, tycker hon.

Och när hon hittat rätt låt så ska den spelas in utan Plums, istället ska hon backas av ett storband. Och hamna på Svensktoppen? Och sen lämna Plums för att bli solosångerska?

Kanske. Hon funderar lite på det, i alla fall.

(Publicerat i HEJ! 1968)

———————————————————————————– 

Doris
Did You Give The World Some Love Today Baby
(Odeon//EMI)

På Folk å Rock i Malmö gick jag rätt på ett bord med två CD för 100:-. Köpte en mycket bra samling med Carter Family och den här CD-återutgivningen med Doris (densamma Svensson som var sångerska i 60-talsbandet Plums från Göteborg).

Jazzig soul eller soulig jazz, någon ballad och en gnutta country. Framför allt: snacka om blåögd soul och en svensk Dusty Springfield!

Vilken otrolig soulröst. De flesta låtarna är original av Berndt Egerbladh (musik) och Francis Cowan (text). Egerbladh spelar hammond också och Janne Carlsson sitter vid trummorna.

Men tiden var fel. Kring 1970 när LP-n kom ut passade varken musiken, skivbolaget (multinationella EMI) eller sångspråket (engelska). LP-n kan inte ha sålt något vidare och Doris försvann. Vart tog hon vägen?

”Did You Give The World Some Love Today Baby” är en klassiker med den bästa soulsångerska som Sverige haft. Ingen av dagens unga soulister kommer i närheten.

PS. Tjugofem år senare fattade engelsmännen bättre. Då spelades en av LP-låtarna, ”You Never Come Closer”, flitigt på Londons dansklubbar.

(Hifi & Musik 2002)

Bengt Eriksson

En recensent ska vara en kritiker

Det blev en väldans turbulens när det uppmärksammades att förlaget Ekström & Garay låtit författare betala för att få en recension. De flesta som diskuterade var förstås emot men några var faktiskt för. Oavsett, så har E&G nu skrotat och slängt idén eller snarare ”idén”.

Så jag hade tänkt jag skulle skriva en text med en rubrik i stil med ”Vad ska vi egentligen med recensioner till” men det finns så mycket att skriva och fundera på vad gäller detta ämne att jag inte kommer riktigt igång och blir klar.

Tills vidare blott några tankar om vad en recensent är kontra vad en bloggare är. Men det är väl ingen skillnad? Jodå, det är det. Det finns till att börja med formella skillnader.

Tänk att någon recenserar eller ”recenserar” så här:

Först skrivs baksidestexten av, sen följer en kort observera kort text där hen tycker till om boken – oftast något positivt – och så avslutas det med att tyckaren tackar förlaget för recensionsboken.

Är detta en recension? Nej. Är denna en recensent? Svar: Nej. Genom att publicera baksidestexten och tacka förlaget blir denna tyckande bloggare på nätet – för jag aldrig sett att det förekommit på papper, har du? – en del av bokens marknadsförning.

Deckarloggs redaktör. Foto: Birgitta Olsson

Kan det vara bra skrivet, ändå? Javisst, ibland. Någon gång. Oftast är bloggtexten dock kort, oftast är den också positiv och oftast väldig ytlig. Ett slags hurrarop för boken, alls ingen recension.

Många, både läsare och till med författare, kallar ändå det ovannämnda för recension, även korta snabbtyckanden på kommersiella sidor, typ Storytel och AdLibris, kallas recensioner. Tar det igen: DET ÄR DE INTE!

Men vad är en recensent då? En recensent håller sig på behövligt avstånd från förlag och författare. Nej, visst, jag vet, det stämmer inte alltid. Vissa recensenter slirar på detta yrkesetiska krav. Men de flesta recensenter är fristående – de månar om att vara så fristående som bara är möjligt.

Vilket till exempel innebär att en recensent aldrig någonsin lovar ett förlag eller en författare att en bok ska recenseras. Vad som kan lovas är läsning men inte en recension – den skrivs om det under eller efter läsningen känns som den bör och ska skrivas. Då recenseras boken.

En recensent ska också vara en kritiker. Det kan men måste inte betyda kritisk, däremot betyder att en recension måste innehålla mer – och detta oavsett recensionens längd – än ett glatt utrop om hur bra boken är. Djupare än så SKA och MÅSTE det tänkas, tyckas och skrivas för att bli en recension.

Som jag inledde, det finns mycket mer att skriva om detta: om recensioner och recensenter, bloggare kontra recensenter, tyckanden, anmälningar och recensioner; yrkesetiskt och praktiskt. Men för den här gången ska jag sluta med ett par konstateranden:

En bloggare är ingen recensent. Oftast. Vissa bloggare kan vara och är det. En recensent kan inte skriva som en bloggare utan är och ska vara en kritiker. Lär återkomma i ämnet…   

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Bibliotekens digitala svårigheter

Så många gånger jag besökt mitt lokala bibliotek i Vollsjö efter att det fick meröppet. Jag sitter hemma och kollar på hemsidan för biblioteken i sydöstra Skåne, letar reda på vad jag vill låna och reserverar böckerna. Om en bok inte finns på något bibliokek i sydöstra Skåne gör jag istället ett så kallat fjärrlån.

Efter några dagar, en vecka kommer ett mejl om att böckerna anlänt till biblioteksfilialen. Då går jag dit, vilken dag eller – inte minst – kväll i veckan som helst, öppnar dörren med min tagg + kod, hämtar böckerna och registrerar dem i låneautomaten. Det är ju genialt.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om detta är framtiden – det obemannade biblioteket. Vi låntagare sköter själva våra låneärenden och hämtar låneböcker i en lokal utan bibliotekarie? Men det var inte om detta som dagens krönika skulle handla…

”Digitaliseringen är på väg att stjälpa folkbiblioteken” löd rubriken på ett debattinlägg i Dagens Nyheter, skrivet av Författarförbundets ordförande och två andra styrelseledamöter. De exemplifierade med Stockholms stadsbibliotek, där e-böcker omfattar 10 procent av utlåningen men 50 procent av inköpsbudgeten.  

Hur är det i Sjöbo (och, ska det visa sig, i andra kommuner i sydöstra Skåne)? ”Jag anade att du skulle ställa den frågan”, säger Kristin Svensson, kulturchef i Sjöbo. ”Så jag kontrollerade siffran, för att vara säker. Av vår budget går 10 procent till e- och ljudböcker.”

Från en tidigare text om Sjöbo bibliotek. Foto: Blenda Automatique

Nyckelord: av. Sjöbo bibliotek har inte tilldelats något extra anslag till sin extra utlåning av digitala böcker. ”Vi fick ta av den budget som fanns.” Det innebär att också här, även om procenten är lägre, har budgeten minskat vad gäller inköp av fysiska böcker.

Den låga budgeten får dessutom negativa konsekvenser för e- och ljudlåntagare i Sjöbo (och övriga Sydostskåne). Här finns ett månatligt tak för utlåning av e- och ljudböcker. ”Det var nödvändigt, av ekonomiska skäl. Biblioteken i Skåne Sydost satte ett gemensamt utlåningstak, där vi tog hänsyn till de bibliotek som har sämst ekonomi. Och jag kan väl säga”, tillägger Kristin Svensson, ”att Sjöbo är inte den kommun som satsar mest på kultur och bibliotek.”

Det är ett lågt tak, intygar denne krönikerande e-låntagare (som efter att ständigt ha slagit i taket tvingats övergå till en kommersiell strömningstjänst). Men varför ska det vara dyrare för bibliotek att låna ut digitala böcker än fysiska? Det behöver en förklaring.

Fysiska böcker köps in en gång och kan sen lånas ut hur många gånger som helst utan ytterligare betalning till förlagen. Författare får en smärre ersättning för bibliotekslån. Detta regleras i lag och staten betalar författarnas ersättning.  

För digitala böcker finns ingen lagreglering utan förlag/distributörer tar betalt för varje utlån av e- och ljudböcker. Varenda gång en digital bok lånas ut måste biblioteket köpa den, ännu en gång. Ju fler som lånar desto dyrare blir det. Därför tvingas biblioteken att ha digitala utlåningstak – annars skulle budgeten dräneras.

E-boksläsandet är fortfarande litet i Sverige – men intresset för ljudböcker ökar lavinartat. Därmed den akuta frågan: Hur ska detta lösas för både bibliotek och låntagare?

Författarförbundet skriver i sitt debattinlägg att regering, kommuner, bibliotek, förläggare och författare – alla parter – måste samarbeta om en lösning. Även Kristin Svensson menar att det bör tas ”ett nationellt grepp och införas något liknande som för fysiska böcker”. Men är det möjligt, ens som tanke?

Det kräver att riksdagen fattar beslut om en, som det heter, tvångslicens. Hur skulle förlag, som blir av med den digitala intäkten från biblioteken, och författare, som tjänar mer på digitala än fysiska lån, ställa sig till detta? Ska det införas mot deras vilja? 

Alternativen är lika osannolika. Biblioteken kan ju strunta i det digitala, överlåta e- och ljudböcker till de kommersiella strömningstjänsterna. Kulturchefen Svensson poängterar: ”Det digitala ska också finnas på biblioteket.” Och det är ju rimligt – att bibliotek ägnar sig åt litteratur och böcker, oavsett form och format.

Ett tredje alternativ är att till exempel Sjöbo kommun höjer budgeten så pengarna räcker till digitala utlån. Sjöbos politiker har dock gjort motsatsen. ”Vi fick ett sparbeting på 200 000 för något år sen”, säger kulturchefen. Men då är det väl dags att de återför dessa pengar till biblioteket?! ”Jag arbetar på det. Varje dag.”

Oavsett, visar det sig att något av dessa omöjliga alternativ ändå är möjligt – eller om det finns något annat alternativ – återstår ett problem. Obegränsad och gratis utlåning av digitala böcker skulle konkurrera med kommersiella företag och tjänster som Storytel och Bookbeat. De kanske blir olönsamma och lägger ner?

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Ska en recensent ta hänsyn till att författaren är debutant?

Det har både direkt och indirekt ställts två frågor om litteratur de senaste veckorna. Frågorna uppfattar jag ungefär så här:

Ska en recensent/kritiker ta hänsyn till att författaren av en bok är debutant?

Påverkas recensenten/kritikern av annat som skrivits och skrivs om författaren, till exempel en stort uppslagen förhandsintervju i samma tidning som recensionen, och boken, i det här fallet en megahype från det utgivande förlaget?

Det var Johanna Hedmans romandebut ”Trion” (Norstedts) som föranledde frågorna men de är mer allmängiltiga än så. Samma frågor har recensenter (såväl som läsare) anledning att ställa inför utgivningen av många debutromaner och även andra – hypade – böcker.

Snarlika frågor kan också ställas om andra litteraturkritiska problem. Ska till exempel en recensent ta hänsyn till att författaren är egen- eller hybridutgiven?

Mitt svar på samtliga frågor: Ja. Rättare sagt: Hur ska man kunna undvika det?  

Hänsyn verkar i den här debatten vara synonymt med att skriva extra snällt om debutanter. Det handlar inte om det. Eller kanske lite men mer om att skriva hänsynsfullt på det sättet att det är just den här författaren som recenseras – en debutant.

Den tyckande krönikören, fotograferad av Birgitta Olsson.

En recensent skriver alltid i första hand för läsaren, tidningens och de eventuella bokläsarna, men alla recensioner riktar sig ändå liksom per automatik till författaren (som nog i de flesta fall inte kan låta bli att läsa och ta åt sig). Inte heller detta går att undvika. Det gäller att vara ärlig, att som recensent aldrig skriva något annat än det man tycker. Just det som just denna recensent tycker. Så i debutantens fall gäller det att skriva ärligt om just debutanten.

Jag läser mycket gärna debutanter (liksom jag mycket gärna lyssna på musikaliska debuter). Det är alltid, oavsett resultat, något extra spännande att få ta del av nyfödd kultur. Ett barn föds, skriker till och sprattlar. Så jag recenserar gärna och ofta debutanter.

Mitt problem kan då snarare vara att våga tycka att en roman verkligen är bra, riktigt bra, fast det är en debutroman. Ska debutanter få högst betyg redan vid debuten? Vad ska dom skriva för böcker sen då och vad ska jag skriva sen i mina recensioner av deras kommande böcker?

Varken höja för högt eller sänka för lågt. Det brukar jag tänka på, för inte kan jag låta bli att tänka på att jag recenserar en debutant. (Det kan ingen kritiker, sen får de säga vad de vill.) Det gäller att vara ärlig men också hänsynsfull, att ta hänsyn till debutanten.

Välja sina ord i recensionen, det måste varje kritiker. Det måste man i varje recension, oavsett om man recenserar Nobelpristagaren Patrick Modiano eller debutanten Johanna Hedman. De är nämligen människor också, författarna, olika människor, var sin person, individer. De skriver olika böcker och det är just den här boken av just den här författaren – personen – som ska recenseras, varje gång.

Jag väljer lite andra ord när jag skriver om en debutant. Jag skriver vad jag tycker – som alltid precis vad jag tycker – men använder ibland andra ord. Att sänka en debutant tänker jag inte bidra till, det är förutom allt annat att placera sig själv som recensent högst upp i högsta tornet. Och där finns inte jag, också jag – som recensent – är blott en säger en enda människa med en åsikt, min egen.

Allt annat som görs och skrivs runt en författare då? Klart att det också påverkar recensenten/kritikern. Det är bara nys att påstå nåt annat. Allt påverkar. Så fort man vaknar blir man påverkad. Man läser nyheterna i tidningen eller på nätet och blir påverkad. Man kollar TV och blir påverkad. Man går in på facebook och blir påverkad. Ska man klara sig undan påverkan får man recensera inifrån en bunker utan någon kontakt med omgivningen men med en lucka för inlämning av nya recensionsböcker.  

Vad som gäller – för en recensent/kritiker – är att kunna hantera sin påverkan. Ha så stor egen kunskap, ärlighet och integritet att man kan hantera både en litterär hype och en intervju och för den delen skitsnack om författare på twitterfacebookinstagram.  

Likadant när jag recenserar egen/hybridutgivna författare och det har jag gjort många gånger, främst i deckargenren. Vissa – de flesta? – av tidningarnas kulturredaktörer verkar hävda att egen/hybridutgivna romaner är genomgående sämre än romaner på ”riktiga”, ”traditionella”, ”reguljära” – eller vad de ska kallas – förlag.

Men för att ens kunna tycka det måste ju de egen/hybridutgivna böckerna läsas – först. Kulturredaktörerna läser alltså dessa böcker innan de ställs på hyllan för allmän utdelning till medarbetarna? De skickas ut till kritiker som mot betalning läser böckerna för att liksom bara kolla om de är värda att bli recenserade?

Betvivlar jag starkt. Jag tror inte ett ögonblick att vare sig kulturredaktörer eller recensenter som klagar på egen/hybridutgiva böcker faktiskt vet om dessa böcker är bra eller usla – vare sig generellt eller specifikt. Och nänä, det räcker inte att bara bläddra lite.

Jag har recenserat många deckare som publicerats utanför de ”traditionella” förlagen och hittat flera handfull med lovande deckarförfattare – dessutom debutanter – och många av dem har senare, direkt efter debuten eller efter ytterligare några titlar, plockats upp av just ”traditionella” förlag.

Jag recenserade dem i egen/hybridutgivet skick och skrev precis som jag brukar: ärligt och med hänsyn, till såväl eventuella debutanter som utgivningsformen. Jag skrev precis vad jag tyckte, att böckerna var sämre eller bättre eller riktigt bra. Och jag kritiserade när jag tyckte att jag måste, såväl debutanten som debutant och utgivningsformen som utgivningsform (vanligast är bristen på en redaktör med putsduk).

Ärlighet gäller och ärligheten varierar, beroende på vad som recenseras. Gick det nu att begripa vad jag menade i den här texten? Hoppas det, skrev den mest för att reda ut för mig själv vad jag tycker.

Bengt Eriksson  

Ett par kriminella observationer

Den första observationen

gäller detta nya sätt att skriva böcker, när böckerna är ljudböcker och särskilt om ljudböckerna är feelgood eller deckare eller bägge på samma gång. Då krävs det tydligen att det skrivs böcker i en serie och ljudboksläsare/lyssnare vill tydligen att titlarna i serien ska komma supersnabbt efter varann, direkt när en bok är slutlyssnad ska nästa titel finnas tillgänglig.

Hur skriver man då, Sofia Rutbäck Eriksson? Det finns nog fler författare som arbetar och skriver på liknande sätt men det var Rutbäck Erikssons mjuka, humoristiska serie – comic crime eller deckare med skratt? – om ”Katarinas eminenta detektivbyrå” i Umeå som uppmärksammade mig på detta. Nyligen kom de fyra första titlarna (först som ljud- och e-böcker och nu också som pappersböcker) i snabb takt: ”Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken”, ”Detektiv på hett plåttak”, ”Mord och gröna skogar” och ”Bättre dö än illa fäkta” (alla utgivna 2021 av Lind & Co).

Men hur snabbt skrev hon egentligen den här serien (det tål att påpekas att titlarna dessutom håller ordinär romanlängd)? Hur många veckor tog och tar det att författa en bok? Max en månad eller? Det undrar en = undertecknad som skrivit på samma bok i fem år och först nu snart närmar sig/mig slutet. Hur många av de nya (främst) ljudboksförfattarna skriver på detta illersnabba sätt, kollar man på strömningstjänsterna så verkar det ju finnas fler?

Ur försörjnings synpunkt är det ju bra förstås – det går att leva på sitt författande. Men blir inte författaren snart en maskin mer än författare och hur hanterar författaren det när det börjar gnissla i maskineriet?

Sofia Rutbäck Eriksson. Foto: Privat / Lind & Co

Fast jag ska påpeka också att Sofia Rutbäck Eriksson absolut inte håller en lägre kvalitet på grund av skivtempot. Om jag inte hade observerat utgivningstakten hade jag aldrig kommit att tänka på att böckerna måste ha skrivits snabbt.

Det andra observationen

gäller en författare som blev två författare: Sofia Rutbäck Eriksson och (med mindre stil) Mattias Boström. Eller som anges inuti boken ”i spirande samarbete med Mattias Boström”. Den senare är ljudboksförläggare/redaktör på Lind & Co. Således har redaktören deltagit i författandet, bidragit till att boken blev skriven. Boström nämnde att hans bidrag kanske handlar om 10 procent av det färdiga resultatet.

Men jag vet ju böcker där det skrivits till och ändrats betydligt fler procent – ja, i något fall nästan hela den omskrivna boken – av förlagsredaktören. Angavs då detta på bokslaget?

Mattias Boström. Foto: Privat / Lind & Co

Nej. Där angavs namnet på den författare som inte författat hela sin bok – alltså del-författaren. Trots att författaren inte skrivit hela boken så får författaren svara för hela boken med sitt namn. Det har jag undrat över ibland, om det vara så? Borde inte en redaktör som lagt en stor näsa i manuset anges med namn, hen också?

Det tycker jag. Det borde, som tillägg, i sådana fall stå, anges författare men också. Typ,  Redaktör: Näsvisa Svante. Eller som i fallet Rutbäck Eriksson/Boström så bör bägge, författaren-författaren och författaren-redaktören, anges som bokens författare och svara för boken. Kan det vara ett tredbrott vid ser nu, med serien om ”Katarina eminenta detektivbyrå”? Framöver kommer förlagen att namnge såväl eventuellt  redaktörer som medförfattare på sina böckers namn på sina böcker?

Summeringen

av detta blir att jag tror att bäggedera – snabbskrivning av främst ljudböcker och namngivet delskrivande av böcker kommer att bli allt vanligare. Bra eller dåligt? Det har jag ingen åsikt om, inte generellt. Som alltid: Bra är bra, oavsett hur det tillkommit.

Bengt Eriksson     

Vad sökte ni herr Löfström?

Tomas Löfströms debutbok, reseromanen ”Liftare” (1971), inleds med meningen: ”Liftarna är en del av ungdomsupproret.” Den sista texten i den sista boken, samlingen ”Överbrygga” (2015) med essäer, andra texter och en titeldikt, slutar så här: ”Hans plats i världen och tiden är här, på heden, vid stranden, på Österlen.”

Detta sista handlar om Dag Hammarskjöld och hans tillflyktsort Backåkra men kunde ha gällt Tomas Löfström själv. Också han tog sin tillflykt på Österlen – strax norr om Rörum, där han även öppnade Österlens bokcafé. Alltså ut i världen och hem igen. Där borta och här hemma. Nej, inte nödvändigtvis. För kan inte borta bli som hemma och hemma vara som borta?

Eller om det skulle stämma, det som Löfström vrider på och omformulerar i text efter text. Några exempel: ”Varthän, kamrater, varthän? Bara bort, bara bort.” Eller ”Sedan längtade jag inte mer hem, bara längre bort.” Eller: ”Varför reser vi?”

En åsikt som blir en fråga som han ältar tills jag börjar tro att han inte alls var så säker på det ortlösa svaret. För jag hittar också följande formulering: ”Jag tänker på alla dessa vägar som under årtusendenas gång förenat världens hembygder”. Ja, till och med: ”Ibland, tänker jag, är det viktigt att inte resa.”

Efter Tomas Löfströms bortgång (begravningen ägde rum i fredags i Rörums kyrka) tog jag ner de böcker jag hade i min hylla, lånade dem som fanns på Sjöbo bibliotek och beställde de resterande. Högen blev så stor att jag fick dela den i två.

Jag läser och läser om. Nej, inte varje sida och rad i böckerna utan jag tar till mig en formulering här och fångar en åsikt där, hans upplevelser av platser och människor, det egna resandet och andras. Så har han ihågkommits i minnestexterna: som reseskildrare och reseskribent.

Också jag har läst honom så. Och han verkar själv ha betraktat sig på samma sätt. Fast nu kommer den eviga frågan: Varför han reste? Och i sin fortsättning: Varför han skrev? Omläsningen resulterade i en omvärdering och fördjupning av hans författarskap och min läsning.

Reseskildrare är för litet. Reseskribent är för ringa. Tomas Löfström reste och skrev. Han skrev medan han reste. Han författade. Han var en resande författare. En reseförfattare, om ni envisas. Han skrev även romaner och en barnbok. En dikt kan finnas i en prosatext. Hans prosa är poetisk.

Ordet rädsla återkommer. Jag tror det är ett nyckelord med flera synonymer – som förvirring, skräck och faktiskt lidande. Det gäller resandet, sättet att resa: så billigt som möjligt. Men nog handlar det om något större och mer? Citat ur ”Vägen till Kathmandu” (1975): ”När han nu reser in i osäkerheten (min kurs.) är det då kanske… så att han inte förändras bort från sig själv utan in mot sig själv?”

Dessutom löper en obruten tråd genom hela bokutgivningen. Ska den kallas livssyn – eller politik? Löfström skrev romaner, som ”Rörelsen” (1973) och ”Till min syster” (1988), om människorna från 60-talet. I textsamlingen ”Hemligheten i Marabar” (1992) finns en lovsång till de människor vars liv formades av ”vårt 68”: de som ”inte låter sig korrumperas” utan ”står kvar med en fot i utopin.”

Han utropar: ”Kampen fortsätter!” Fast vänligt, han skrev alltid lika vänligt, kanske buddistiskt vänligt. Jag konstaterar, vid omläsningen, att Tomas Löfström var en författare ur 68-generationen: resande, livsfilosofisk och politisk. Han liftade sin väg genom världen och skapade sitt eget författarskap.

Innan krönikeutrymmet tar slut måste jag nämna något om det han förknippades med på senare år: inte långresorna – som Indien, Tibet, Afghanistan, Grekland – utan dokumentationen av den nära hembygden, alltså Österlen och Skåne. Också detta började för längesen.

”Minnet av en by” med undertiteln ”En bok om Sturup” gavs ut 1978. Vilken skvader till bok: etnologi, journalistik och skönlitteratur. Tomas Löfström dokumenterar en liten skånsk by som utplånades – ordagrant jämnades med marken – för att ge utrymme åt en ny flygplats.

Rubriken

Krönikans rubrik valdes av en särskild anledning. Rättare sagt har den lånats från en text i samlingsvolymen ”Mannen som reste” (2000). Tomas Löfström skriver där om Jan Myrdal som reseskildrare under rubriken ”Vad söker ni herr Myrdal?”.

Fler lästips

Alla böcker där Löfström samlat texter om resor, platser och människor rekommenderas. Som ”Mellan Haväng och Himalaya” (1978), ”Transit” (1984), de nämnda ”Mannen som reste” och ”Överbrygga”. Titlarna ”Vägen till Kathmandu”, ”Dalen där Buddha dör” (1979) och ”Den långa resan till Lhasa” innehåller längre reseberättelser. ”William Arnes dröm om frihet” (2005) är en samling betraktelser från Österlen.

Bland romanerna, vid sidan om de som nämns i krönikan, bör också ”Gryningsflickan (1986) samt ”Änglar och rebeller” (1995) nämnas. ”Stigen utmed stranden” (2014) är en minnesbok som Tomas, Mikael och Peter Löfström sammanställt med texter av sin pappa Inge Löfström. Det var där, med pappan, som resandet, skrivandet och Österlen-intresset föddes hos sonen Tomas.

Tomas Löfström målade också. Det här är en av hans målningar.

Hemsida

Tomas Löfström hade/har också en hemsida med mycket information om sina böcker och artiklar samt – missa inte! – hans teckningar och målningar. Sök / klicka på: Tomas Löfström tr@nsit

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Musikfredag: Joni i Underlandet

Skrivs det såna här ”recensioner” idag? Publiceras de i så fall? Ska de ens publiceras? Eller skrivas? Nu som då. Skulle den här ”recensionen” inte ha skrivits?

***

Joni Mitchell
Clouds
(Reprise)

Joni föll en dag ner i ett hål i marken. Hon föll och hon föll och trodde att hon skulle fortsätta att falla i all evighet då det plötsligt stoppade och hon satt stilla på marken.

Joni tyckte att hon kände igen sej men kunde i alla fall inte komma på var hon var (och inte heller fanns Lewis Carroll i närheten så att han kunde tala om för henne att det här (under)landet var reserverat för Alice och vad hon (Joni!) då här att göra).

Som vi alla Carrollfantaster minns var Alice en modig flicka som smakade på den ena frukten mer mystisk än den andra och inte ens drog sej för att vara uppnosig.

Joni var inte lika modig. Hon smög mellan träden, upptäckte aldrig några hål i dom och blev bara mer och mer rädd. Till sist blev hon så rädd att hon gick till musikaffären och köpte sej en gitarr.

Och tänka sej, kom där inte en STOR MÄKTIG MAN med en STOR CIGARR! Han var en höjdare på skivbolaget Reprise och strax blev Joni tillplattad och utdistribuerad till hela STORA världen.

Det har gått lång tid sen dess. Joni har byggt sej en hydda i Laurel Canyon och ibland bjuder hon t o m Mad Hatter på té. För han har lovat att visa henne VÄRLDEN och han ska beskydda henne.

Bengt Eriksson

Under vinjetten ”På skiva” / Aftonbladets kultursida 1969

The Story of Harley Svensson (med slide)

Det började med att jag kollade på Blocket och fick syn på en tenorgitarr. Inte så lätt att hitta såna och den verkade vara i hyggligt skick och inte så dyr heller. En akustisk gitarr (fast med fyra strängar, som tenorer oftast har) av märket Levin, tillverkad 1937.

Tidigare har jag köpt ett par sexsträngade gamla Levin-gitarrer. Den ena är en så kallad parlorgitarr (extra liten) med stålsträngar (från 1945) och den andra en nylonsträngad (1949).

Levin-gitarrer blev kända på 60-talet då alla svenska trubadurer (från Cornelis till Pugh) hade en nylonsträngad Levin.

Stämmer inte riktigt (enligt www.vintage-guitars.se) med modell, tillverkningsnummer och årtal men min tenor-Levin bör vara av den här sorten. 

Men Herman Carlson Levins musikinstrumentfabrik i Göteborg (1900-1979) tillverkade så många gitarrer av alla modeller och sorter att det finns ett stort begagnat utbud till låga priser.

Ännu så länge, för om fler artister börjar stoltsera med en gammal Levin – hittills har jag noterat Mauro Scocco, Laleh och Love Antell – så lär priserna stiga snabbt.

Upp med en mental skylt på dörren till frilanskontoret: ”Gone fishing in Olofström”. Där ska han bo, Harley Svensson, i den mörkaste skogen strax utanför samhället, djupt in i Horna Pelles land. Det var Harley som ville sälja tenorgitarren.

Förklaring: Han heter Stefan men kallas Harley för att han kör Davidson, förstås, och Horna Pelle är ett försiktighetsnamn för Fan själv som förekommer i Blekinge.

Besök hos Harley Svensson. Foto: Birgitta Olsson

Min hustru och jag kör Vollsjö-Degeberga-Kristianstad-Bromölla och sen norrut längs väg 116 mot Olofström. Efter att ha åkt fel långt in i skogen på Snöflebodavägen – vilket namn på en väg och ett samhälle! – så räcker inte kartan till utan vi får ta fram mobilen och kolla på GPS.

Harley Svensson och Marguerita, som kallas Ita, bor i en liten stuga vid en ännu smalare häst- och vagnväg. Ita är en stor schäfer som vaktar huset från en skåpbil. Fast sådär, när vi svängt in och parkerat så kommer hon ut och hälsar vänligt.

Som att vara i Texas, tänker vi. Snacka om country noir. Harley tar fram tenorgitarren. En gammal ”tanta” som haft den, säger han. Efter köpet visar han sina egna gitarrer – en elgitarr han byggt själv och en akustisk Levin av parlormodell (snyggare än min, får jag erkänna).

Gitarren stämd i ett C-ackord och en stålhylsa på ena fingret. Harley Svensson börjar spela en glidande blues med slide.

Han lirar i ett lokalt bluesband och gav på 80-talet ut en kassett, ”Tassemarkernas Blues”, med egna låtar. Nu är en cd på gång, också med egna blueslåtar på dialekt.

Min tenor-Levin på plats här hemma bland syskonen. Foto: Bengt Eriksson

Hemma i Vollsjö igen sitter jag med min nu nysträngande tenorgitarr och sträcker ut fingrarna så mycket som krävs för att ta tenorackorden. Hur kan det vara svårare att spela på fyra strängar än på sex?

En liten spricka på baksidan av min nygamla Levin men jag ska höra med vår granne gitarrbyggaren om han har tid att limma ihop den.

Någon skavank måste det ju bli på en så gammal ”tant Levin”. Hon klingar fint för sin ålder och det är viktigast.

Bör inte alliansregeringen besluta att renovering av svenska gitarrer inkluderas i Rut- och rot-avdragen? Att bevara en Levin-gitarr från 1937 måste vara att värna det svenska kulturarvet.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2012

Deckarloggfredag: Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen

Oj, som tätorten Sjöbo har vuxit! Först byggdes de nya husen, främst villor men också flervåningshus, på det så kallade Bränneriområdet. Nu är dessutom alla lägenhetshusen om tre och fem våningar på den här sidan busstationen, längs Hotellgatans bägge sidor, färdiga och inflyttningsklara.

Förresten, gatan döptes nyligen om till Lennart Nyströms gata (efter traktens byggherre). Det har blivit som en ny stadsdel bredvid Västergatan och övriga centrum, om ordet stadsdel kan användas. Sjöbo är ju ingen stad, blott kommunens största by, centralorten, ett lite större samhälle och just en tätort.

Sjöbo kommuns invånarantal har farit i höjden som en rymdraket. Var kan siffran ligga på? 22 eller 23 000, tror jag. Såväl Simrishamn som Skurup och Tomelilla har halkat långt efter vad gäller att vara Sydostskånes största kommun (näst Ystad).

Jag står på Södergatan och blickar mot vad som förut var biblioteket och konsthallen. Också dessa lokaler ingår nu i Sjöbo kommunhus. Hela den kommunala verksamheten, alla politiker och tjänstepersoner, förvaltningar och nämnder, har flyttat in där och samlats på samma ställe.

Titta, eller föreställ dig, så fint Sjöbos nya bibliotek och konsthall blev. Glasad fasad med likaså glasdörrar och över dem texten ”Sjöbos kulturhus”. Stora nya lokaler med mycket större utrymme. Foto: Media I Morron I Dag

Året kan nog inte vara 2023. Så fort hinner det väl inte byggas. Men året kunde vara 2024 eller -25. Jag har blivit ännu mer plus 70 men envisas med att fortfarande skriva kulturkrönikor i YA.  

Så vänder jag mig om och betraktar glasfasaden till Sjöbos nya bibliotek, som också fått en scen för författarbesök, och den likaså nya konsthallen och dess två delar, en mindre för lokal konst och en större för utställningar med konstnärer från övriga Skåne, Sverige och hela världen. I lokalerna, som faktiskt blev större än planerat (ytan ska vara nära 800 kvadratmeter), finns även utrymme för kulturskolan.

Ett smärre kulturhus. Visst, det hade varit ännu mer spännande om det byggts ett riktigt stort och eget hus, säg bakom biografteatern Flora, för all kulturverksamhet i Sjöbo. Men varför muttra när Sjöbo kommun gjort denna stortsastning på att både locka hit inflyttare och bjuda invånarna på allt mer av kultur och nöje.

Florabiografen har ju också renoverats och byggts ut med större café och ordentliga loger för musiker och skådespelare. Det ryktas, men nog bara ett rykte, att kulturnämnden – det var ju på tiden att Sjöbos kulturliv fick sin egen nämnd – funderar på om inte Sjöbo borde ha en kommunal ensemble, för att spela sommarteater på Floras scen och gräsmattan utanför.

Alla bibliotek i Sjöbo är meröppna, sen flera år. Filialerna (i Blentarp, Lövestad och Vollsjö) har fått varsin liten scen för litterära och musikaliska arrangemang. Fjolårets lokala litteraturturné, där kommunens många författare turnerade mellan Sjöbos olika bibliotek, blev en  formidabel succé!

Liksom kommunaliseringen av Sjöbos tre museiinstitutioner – Elfstrands (pappa Axels och sonen Alberts krukmakeri och bostad i Grimstofta), Lilla Rödde textilmuseum (flamskvävnader, broderat linne, röllakan, agedynor) och Hallsbergs stenar (Nils Nilssons enastående skulpturträdgård i Heinge) – har blivit en stor framgång.  

Tre gånger kultur som är unik för Sjöbo. Så inte förvånande att de blev smärre sommarturistmagneter –  flerdubblade besökssiffror! – efter att Sjöbo kommun tog över och samordnade museerna, reparerade vid behov, vårdar och värnar dem.

Kort sagt, dagens Sjöbo är en kulturkommun. Politikerna, även utanför kulturnämnden, känner nog lite stolthet, för nu lanseras en ny kommunslogan. Vid infarterna ska det sättas upp skyltar med texten: ”Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen”.

Vem kunde tro detta för blott en handfull år sen? Det började efter kommunalvalet 2022. Moderaterna och socialdemokraterna i Sjöbo frågade sig: Vågade de riskera att Sjöbo kommun stagnerade, till och med gick bakåt i politiken? Kunde de överlåta kommunen åt SD? Vilket parti som tog initiativet är okänt men M och S beslöt att gemensamt styra Sjöbo kommun.

Det handlade bland annat – fast inte enbart – om kulturpolitiken. Sverigedemokraterna i Sjöbo hade inte varit kulturpolitiskt drivande (det enda var nog det ogenomförbara förslaget om privatisering av Elfstrands) men det fanns ju exempel från andra kommuner och SD:s rikspolitik: avskaffande av skolbibliotekarier, neddragning av kulturskolor, förbud mot biblioteksböcker på andra språk, ingen Prideflagga på kommunhus, Hörbys väl fortfarande stängda museum, politiker som lagt sig i skolundervisningen, stoppade bidrag till folkhögskolor…

På lördag klockan 11 invigs Sjöbos nya bibliotek och konsthall med tal av kommunalrådet Magnus Weberg (M) och musik av Sjöbo ungdomsorkester. Det blir även release för boken ”Sjöbo skriver”, resultatet från de skrivarkurser som kommunen arrangerat på Sjöbos huvudbibliotek och filialer.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda