Ska en recensent ta hänsyn till att författaren är debutant?

Det har både direkt och indirekt ställts två frågor om litteratur de senaste veckorna. Frågorna uppfattar jag ungefär så här:

Ska en recensent/kritiker ta hänsyn till att författaren av en bok är debutant?

Påverkas recensenten/kritikern av annat som skrivits och skrivs om författaren, till exempel en stort uppslagen förhandsintervju i samma tidning som recensionen, och boken, i det här fallet en megahype från det utgivande förlaget?

Det var Johanna Hedmans romandebut ”Trion” (Norstedts) som föranledde frågorna men de är mer allmängiltiga än så. Samma frågor har recensenter (såväl som läsare) anledning att ställa inför utgivningen av många debutromaner och även andra – hypade – böcker.

Snarlika frågor kan också ställas om andra litteraturkritiska problem. Ska till exempel en recensent ta hänsyn till att författaren är egen- eller hybridutgiven?

Mitt svar på samtliga frågor: Ja. Rättare sagt: Hur ska man kunna undvika det?  

Hänsyn verkar i den här debatten vara synonymt med att skriva extra snällt om debutanter. Det handlar inte om det. Eller kanske lite men mer om att skriva hänsynsfullt på det sättet att det är just den här författaren som recenseras – en debutant.

Den tyckande krönikören, fotograferad av Birgitta Olsson.

En recensent skriver alltid i första hand för läsaren, tidningens och de eventuella bokläsarna, men alla recensioner riktar sig ändå liksom per automatik till författaren (som nog i de flesta fall inte kan låta bli att läsa och ta åt sig). Inte heller detta går att undvika. Det gäller att vara ärlig, att som recensent aldrig skriva något annat än det man tycker. Just det som just denna recensent tycker. Så i debutantens fall gäller det att skriva ärligt om just debutanten.

Jag läser mycket gärna debutanter (liksom jag mycket gärna lyssna på musikaliska debuter). Det är alltid, oavsett resultat, något extra spännande att få ta del av nyfödd kultur. Ett barn föds, skriker till och sprattlar. Så jag recenserar gärna och ofta debutanter.

Mitt problem kan då snarare vara att våga tycka att en roman verkligen är bra, riktigt bra, fast det är en debutroman. Ska debutanter få högst betyg redan vid debuten? Vad ska dom skriva för böcker sen då och vad ska jag skriva sen i mina recensioner av deras kommande böcker?

Varken höja för högt eller sänka för lågt. Det brukar jag tänka på, för inte kan jag låta bli att tänka på att jag recenserar en debutant. (Det kan ingen kritiker, sen får de säga vad de vill.) Det gäller att vara ärlig men också hänsynsfull, att ta hänsyn till debutanten.

Välja sina ord i recensionen, det måste varje kritiker. Det måste man i varje recension, oavsett om man recenserar Nobelpristagaren Patrick Modiano eller debutanten Johanna Hedman. De är nämligen människor också, författarna, olika människor, var sin person, individer. De skriver olika böcker och det är just den här boken av just den här författaren – personen – som ska recenseras, varje gång.

Jag väljer lite andra ord när jag skriver om en debutant. Jag skriver vad jag tycker – som alltid precis vad jag tycker – men använder ibland andra ord. Att sänka en debutant tänker jag inte bidra till, det är förutom allt annat att placera sig själv som recensent högst upp i högsta tornet. Och där finns inte jag, också jag – som recensent – är blott en säger en enda människa med en åsikt, min egen.

Allt annat som görs och skrivs runt en författare då? Klart att det också påverkar recensenten/kritikern. Det är bara nys att påstå nåt annat. Allt påverkar. Så fort man vaknar blir man påverkad. Man läser nyheterna i tidningen eller på nätet och blir påverkad. Man kollar TV och blir påverkad. Man går in på facebook och blir påverkad. Ska man klara sig undan påverkan får man recensera inifrån en bunker utan någon kontakt med omgivningen men med en lucka för inlämning av nya recensionsböcker.  

Vad som gäller – för en recensent/kritiker – är att kunna hantera sin påverkan. Ha så stor egen kunskap, ärlighet och integritet att man kan hantera både en litterär hype och en intervju och för den delen skitsnack om författare på twitterfacebookinstagram.  

Likadant när jag recenserar egen/hybridutgivna författare och det har jag gjort många gånger, främst i deckargenren. Vissa – de flesta? – av tidningarnas kulturredaktörer verkar hävda att egen/hybridutgivna romaner är genomgående sämre än romaner på ”riktiga”, ”traditionella”, ”reguljära” – eller vad de ska kallas – förlag.

Men för att ens kunna tycka det måste ju de egen/hybridutgivna böckerna läsas – först. Kulturredaktörerna läser alltså dessa böcker innan de ställs på hyllan för allmän utdelning till medarbetarna? De skickas ut till kritiker som mot betalning läser böckerna för att liksom bara kolla om de är värda att bli recenserade?

Betvivlar jag starkt. Jag tror inte ett ögonblick att vare sig kulturredaktörer eller recensenter som klagar på egen/hybridutgiva böcker faktiskt vet om dessa böcker är bra eller usla – vare sig generellt eller specifikt. Och nänä, det räcker inte att bara bläddra lite.

Jag har recenserat många deckare som publicerats utanför de ”traditionella” förlagen och hittat flera handfull med lovande deckarförfattare – dessutom debutanter – och många av dem har senare, direkt efter debuten eller efter ytterligare några titlar, plockats upp av just ”traditionella” förlag.

Jag recenserade dem i egen/hybridutgivet skick och skrev precis som jag brukar: ärligt och med hänsyn, till såväl eventuella debutanter som utgivningsformen. Jag skrev precis vad jag tyckte, att böckerna var sämre eller bättre eller riktigt bra. Och jag kritiserade när jag tyckte att jag måste, såväl debutanten som debutant och utgivningsformen som utgivningsform (vanligast är bristen på en redaktör med putsduk).

Ärlighet gäller och ärligheten varierar, beroende på vad som recenseras. Gick det nu att begripa vad jag menade i den här texten? Hoppas det, skrev den mest för att reda ut för mig själv vad jag tycker.

Bengt Eriksson  

Ett par kriminella observationer

Den första observationen

gäller detta nya sätt att skriva böcker, när böckerna är ljudböcker och särskilt om ljudböckerna är feelgood eller deckare eller bägge på samma gång. Då krävs det tydligen att det skrivs böcker i en serie och ljudboksläsare/lyssnare vill tydligen att titlarna i serien ska komma supersnabbt efter varann, direkt när en bok är slutlyssnad ska nästa titel finnas tillgänglig.

Hur skriver man då, Sofia Rutbäck Eriksson? Det finns nog fler författare som arbetar och skriver på liknande sätt men det var Rutbäck Erikssons mjuka, humoristiska serie – comic crime eller deckare med skratt? – om ”Katarinas eminenta detektivbyrå” i Umeå som uppmärksammade mig på detta. Nyligen kom de fyra första titlarna (först som ljud- och e-böcker och nu också som pappersböcker) i snabb takt: ”Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken”, ”Detektiv på hett plåttak”, ”Mord och gröna skogar” och ”Bättre dö än illa fäkta” (alla utgivna 2021 av Lind & Co).

Men hur snabbt skrev hon egentligen den här serien (det tål att påpekas att titlarna dessutom håller ordinär romanlängd)? Hur många veckor tog och tar det att författa en bok? Max en månad eller? Det undrar en = undertecknad som skrivit på samma bok i fem år och först nu snart närmar sig/mig slutet. Hur många av de nya (främst) ljudboksförfattarna skriver på detta illersnabba sätt, kollar man på strömningstjänsterna så verkar det ju finnas fler?

Ur försörjnings synpunkt är det ju bra förstås – det går att leva på sitt författande. Men blir inte författaren snart en maskin mer än författare och hur hanterar författaren det när det börjar gnissla i maskineriet?

Sofia Rutbäck Eriksson. Foto: Privat / Lind & Co

Fast jag ska påpeka också att Sofia Rutbäck Eriksson absolut inte håller en lägre kvalitet på grund av skivtempot. Om jag inte hade observerat utgivningstakten hade jag aldrig kommit att tänka på att böckerna måste ha skrivits snabbt.

Det andra observationen

gäller en författare som blev två författare: Sofia Rutbäck Eriksson och (med mindre stil) Mattias Boström. Eller som anges inuti boken ”i spirande samarbete med Mattias Boström”. Den senare är ljudboksförläggare/redaktör på Lind & Co. Således har redaktören deltagit i författandet, bidragit till att boken blev skriven. Boström nämnde att hans bidrag kanske handlar om 10 procent av det färdiga resultatet.

Men jag vet ju böcker där det skrivits till och ändrats betydligt fler procent – ja, i något fall nästan hela den omskrivna boken – av förlagsredaktören. Angavs då detta på bokslaget?

Mattias Boström. Foto: Privat / Lind & Co

Nej. Där angavs namnet på den författare som inte författat hela sin bok – alltså del-författaren. Trots att författaren inte skrivit hela boken så får författaren svara för hela boken med sitt namn. Det har jag undrat över ibland, om det vara så? Borde inte en redaktör som lagt en stor näsa i manuset anges med namn, hen också?

Det tycker jag. Det borde, som tillägg, i sådana fall stå, anges författare men också. Typ,  Redaktör: Näsvisa Svante. Eller som i fallet Rutbäck Eriksson/Boström så bör bägge, författaren-författaren och författaren-redaktören, anges som bokens författare och svara för boken. Kan det vara ett tredbrott vid ser nu, med serien om ”Katarina eminenta detektivbyrå”? Framöver kommer förlagen att namnge såväl eventuellt  redaktörer som medförfattare på sina böckers namn på sina böcker?

Summeringen

av detta blir att jag tror att bäggedera – snabbskrivning av främst ljudböcker och namngivet delskrivande av böcker kommer att bli allt vanligare. Bra eller dåligt? Det har jag ingen åsikt om, inte generellt. Som alltid: Bra är bra, oavsett hur det tillkommit.

Bengt Eriksson     

Vad sökte ni herr Löfström?

liftare

Tomas Löfströms debutbok, reseromanen ”Liftare” (1971), inleds med meningen: ”Liftarna är en del av ungdomsupproret.” Den sista texten i den sista boken, samlingen ”Överbrygga” (2015) med essäer, andra texter och en titeldikt, slutar så här: ”Hans plats i världen och tiden är här, på heden, vid stranden, på Österlen.”

Detta sista handlar om Dag Hammarskjöld och hans tillflyktsort Backåkra men kunde ha gällt Tomas Löfström själv. Också han tog sin tillflykt på Österlen – strax norr om Rörum, där han även öppnade Österlens bokcafé. Alltså ut i världen och hem igen. Där borta och här hemma. Nej, inte nödvändigtvis. För kan inte borta bli som hemma och hemma vara som borta?

Överbrygga

Eller om det skulle stämma, det som Löfström vrider på och omformulerar i text efter text. Några exempel: ”Varthän, kamrater, varthän? Bara bort, bara bort.” Eller ”Sedan längtade jag inte mer hem, bara längre bort.” Eller: ”Varför reser vi?”

En åsikt som blir en fråga som han ältar tills jag börjar tro att han inte alls var så säker på det ortlösa svaret. För jag hittar också följande formulering: ”Jag tänker på alla dessa vägar som under årtusendenas gång förenat världens hembygder”. Ja, till och med: ”Ibland, tänker jag, är det viktigt att inte resa.”

Efter Tomas Löfströms bortgång (begravningen ägde rum i fredags i Rörums kyrka) tog jag ner de böcker jag hade i min hylla, lånade dem som fanns på Sjöbo bibliotek och beställde de resterande. Högen blev så stor att jag fick dela den i två.

Haväng

Jag läser och läser om. Nej, inte varje sida och rad i böckerna utan jag tar till mig en formulering här och fångar en åsikt där, hans upplevelser av platser och människor, det egna resandet och andras. Så har han ihågkommits i minnestexterna: som reseskildrare och reseskribent.

Också jag har läst honom så. Och han verkar själv ha betraktat sig på samma sätt. Fast nu kommer den eviga frågan: Varför han reste? Och i sin fortsättning: Varför han skrev? Omläsningen resulterade i en omvärdering och fördjupning av hans författarskap och min läsning.

Buddha

Reseskildrare är för litet. Reseskribent är för ringa. Tomas Löfström reste och skrev. Han skrev medan han reste. Han författade. Han var en resande författare. En reseförfattare, om ni envisas. Han skrev även romaner och en barnbok. En dikt kan finnas i en prosatext. Hans prosa är poetisk.

Ordet rädsla återkommer. Jag tror det är ett nyckelord med flera synonymer – som förvirring, skräck och faktiskt lidande. Det gäller resandet, sättet att resa: så billigt som möjligt. Men nog handlar det om något större och mer? Citat ur ”Vägen till Kathmandu” (1975): ”När han nu reser in i osäkerheten (min kurs.) är det då kanske… så att han inte förändras bort från sig själv utan in mot sig själv?”

Österlen

Dessutom löper en obruten tråd genom hela bokutgivningen. Ska den kallas livssyn – eller politik? Löfström skrev romaner, som ”Rörelsen” (1973) och ”Till min syster” (1988), om människorna från 60-talet. I textsamlingen ”Hemligheten i Marabar” (1992) finns en lovsång till de människor vars liv formades av ”vårt 68”: de som ”inte låter sig korrumperas” utan ”står kvar med en fot i utopin.”

Han utropar: ”Kampen fortsätter!” Fast vänligt, han skrev alltid lika vänligt, kanske buddistiskt vänligt. Jag konstaterar, vid omläsningen, att Tomas Löfström var en författare ur 68-generationen: resande, livsfilosofisk och politisk. Han liftade sin väg genom världen och skapade sitt eget författarskap.

Minnet

Innan krönikeutrymmet tar slut måste jag nämna något om det han förknippades med på senare år: inte långresorna – som Indien, Tibet, Afghanistan, Grekland – utan dokumentationen av den nära hembygden, alltså Österlen och Skåne. Också detta började för längesen.

”Minnet av en by” med undertiteln ”En bok om Sturup” gavs ut 1978. Vilken skvader till bok: etnologi, journalistik och skönlitteratur. Tomas Löfström dokumenterar en liten skånsk by som utplånades – ordagrant jämnades med marken – för att ge utrymme åt en ny flygplats.

Rubriken

Krönikans rubrik valdes av en särskild anledning. Rättare sagt har den lånats från en text i samlingsvolymen ”Mannen som reste” (2000). Tomas Löfström skriver där om Jan Myrdal som reseskildrare under rubriken ”Vad söker ni herr Myrdal?”.

Fler lästips

Änglar och rebeller

Alla böcker där Löfström samlat texter om resor, platser och människor rekommenderas. Som ”Mellan Haväng och Himalaya” (1978), ”Transit” (1984), de nämnda ”Mannen som reste” och ”Överbrygga”. Titlarna ”Vägen till Kathmandu”, ”Dalen där Buddha dör” (1979) och ”Den långa resan till Lhasa” innehåller längre reseberättelser. ”William Arnes dröm om frihet” (2005) är en samling betraktelser från Österlen.

Bland romanerna, vid sidan om de som nämns i krönikan, bör också ”Gryningsflickan (1986) samt ”Änglar och rebeller” (1995) nämnas. ”Stigen utmed stranden” (2014) är en minnesbok som Tomas, Mikael och Peter Löfström sammanställt med texter av sin pappa Inge Löfström. Det var där, med pappan, som resandet, skrivandet och Österlen-intresset föddes hos sonen Tomas.

Tomas Löfström målade också. Det här är en av hans målningar.

Hemsida

Tomas Löfström hade/har också en hemsida med mycket information om sina böcker och artiklar samt – missa inte! – hans teckningar och målningar. Sök / klicka på: Tomas Löfström tr@nsit

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Musikfredag: Joni i Underlandet

Skrivs det såna här ”recensioner” idag? Publiceras de i så fall? Ska de ens publiceras? Eller skrivas? Nu som då. Skulle den här ”recensionen” inte ha skrivits?

***

Joni Mitchell
Clouds
(Reprise)

Joni föll en dag ner i ett hål i marken. Hon föll och hon föll och trodde att hon skulle fortsätta att falla i all evighet då det plötsligt stoppade och hon satt stilla på marken.

Joni tyckte att hon kände igen sej men kunde i alla fall inte komma på var hon var (och inte heller fanns Lewis Carroll i närheten så att han kunde tala om för henne att det här (under)landet var reserverat för Alice och vad hon (Joni!) då här att göra).

Som vi alla Carrollfantaster minns var Alice en modig flicka som smakade på den ena frukten mer mystisk än den andra och inte ens drog sej för att vara uppnosig.

Joni var inte lika modig. Hon smög mellan träden, upptäckte aldrig några hål i dom och blev bara mer och mer rädd. Till sist blev hon så rädd att hon gick till musikaffären och köpte sej en gitarr.

Och tänka sej, kom där inte en STOR MÄKTIG MAN med en STOR CIGARR! Han var en höjdare på skivbolaget Reprise och strax blev Joni tillplattad och utdistribuerad till hela STORA världen.

Det har gått lång tid sen dess. Joni har byggt sej en hydda i Laurel Canyon och ibland bjuder hon t o m Mad Hatter på té. För han har lovat att visa henne VÄRLDEN och han ska beskydda henne.

Bengt Eriksson

Under vinjetten ”På skiva” / Aftonbladets kultursida 1969

The Story of Harley Svensson (med slide)

Det började med att jag kollade på Blocket och fick syn på en tenorgitarr. Inte så lätt att hitta såna och den verkade vara i hyggligt skick och inte så dyr heller. En akustisk gitarr (fast med fyra strängar, som tenorer oftast har) av märket Levin, tillverkad 1937.

1937_Levin_Model_55_TG_catalog

Tidigare har jag köpt ett par sexsträngade gamla Levin-gitarrer. Den ena är en så kallad parlorgitarr (extra liten) med stålsträngar (från 1945) och den andra en nylonsträngad (1949).

Levin-gitarrer blev kända på 60-talet då alla svenska trubadurer (från Cornelis till Pugh) hade en nylonsträngad Levin.

Stämmer inte riktigt (enligt www.vintage-guitars.se) med modell, tillverkningsnummer och årtal men min tenor-Levin bör vara av den här sorten. 

Men Herman Carlson Levins musikinstrumentfabrik i Göteborg (1900-1979) tillverkade så många gitarrer av alla modeller och sorter att det finns ett stort begagnat utbud till låga priser.

Ännu så länge, för om fler artister börjar stoltsera med en gammal Levin – hittills har jag noterat Mauro Scocco, Laleh och Love Antell – så lär priserna stiga snabbt.

Upp med en mental skylt på dörren till frilanskontoret: ”Gone fishing in Olofström”. Där ska han bo, Harley Svensson, i den mörkaste skogen strax utanför samhället, djupt in i Horna Pelles land. Det var Harley som ville sälja tenorgitarren.

Förklaring: Han heter Stefan men kallas Harley för att han kör Davidson, förstås, och Horna Pelle är ett försiktighetsnamn för Fan själv som förekommer i Blekinge.

Besök hos Harley Svensson. Foto: Birgitta Olsson

Min hustru och jag kör Vollsjö-Degeberga-Kristianstad-Bromölla och sen norrut längs väg 116 mot Olofström. Efter att ha åkt fel långt in i skogen på Snöflebodavägen – vilket namn på en väg och ett samhälle! – så räcker inte kartan till utan vi får ta fram mobilen och kolla på GPS.

Harley Svensson och Marguerita, som kallas Ita, bor i en liten stuga vid en ännu smalare häst- och vagnväg. Ita är en stor schäfer som vaktar huset från en skåpbil. Fast sådär, när vi svängt in och parkerat så kommer hon ut och hälsar vänligt.

Som att vara i Texas, tänker vi. Snacka om country noir. Harley tar fram tenorgitarren. En gammal ”tanta” som haft den, säger han. Efter köpet visar han sina egna gitarrer – en elgitarr han byggt själv och en akustisk Levin av parlormodell (snyggare än min, får jag erkänna).

Levin

Gitarren stämd i ett C-ackord och en stålhylsa på ena fingret. Harley Svensson börjar spela en glidande blues med slide.

Han lirar i ett lokalt bluesband och gav på 80-talet ut en kassett, ”Tassemarkernas Blues”, med egna låtar. Nu är en cd på gång, också med egna blueslåtar på dialekt.

Min tenor-Levin på plats här hemma bland syskonen. Foto: Bengt Eriksson

Hemma i Vollsjö igen sitter jag med min nu nysträngande tenorgitarr och sträcker ut fingrarna så mycket som krävs för att ta tenorackorden. Hur kan det vara svårare att spela på fyra strängar än på sex?

En liten spricka på baksidan av min nygamla Levin men jag ska höra med vår granne gitarrbyggaren om han har tid att limma ihop den.

Någon skavank måste det ju bli på en så gammal ”tant Levin”. Hon klingar fint för sin ålder och det är viktigast.

Bör inte alliansregeringen besluta att renovering av svenska gitarrer inkluderas i Rut- och rot-avdragen? Att bevara en Levin-gitarr från 1937 måste vara att värna det svenska kulturarvet.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2012

Deckarloggfredag: Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen

Oj, som tätorten Sjöbo har vuxit! Först byggdes de nya husen, främst villor men också flervåningshus, på det så kallade Bränneriområdet. Nu är dessutom alla lägenhetshusen om tre och fem våningar på den här sidan busstationen, längs Hotellgatans bägge sidor, färdiga och inflyttningsklara.

Förresten, gatan döptes nyligen om till Lennart Nyströms gata (efter traktens byggherre). Det har blivit som en ny stadsdel bredvid Västergatan och övriga centrum, om ordet stadsdel kan användas. Sjöbo är ju ingen stad, blott kommunens största by, centralorten, ett lite större samhälle och just en tätort.

Sjöbo kommuns invånarantal har farit i höjden som en rymdraket. Var kan siffran ligga på? 22 eller 23 000, tror jag. Såväl Simrishamn som Skurup och Tomelilla har halkat långt efter vad gäller att vara Sydostskånes största kommun (näst Ystad).

Jag står på Södergatan och blickar mot vad som förut var biblioteket och konsthallen. Också dessa lokaler ingår nu i Sjöbo kommunhus. Hela den kommunala verksamheten, alla politiker och tjänstepersoner, förvaltningar och nämnder, har flyttat in där och samlats på samma ställe.

Titta, eller föreställ dig, så fint Sjöbos nya bibliotek och konsthall blev. Glasad fasad med likaså glasdörrar och över dem texten ”Sjöbos kulturhus”. Stora nya lokaler med mycket större utrymme. Foto: Media I Morron I Dag

Året kan nog inte vara 2023. Så fort hinner det väl inte byggas. Men året kunde vara 2024 eller -25. Jag har blivit ännu mer plus 70 men envisas med att fortfarande skriva kulturkrönikor i YA.  

Så vänder jag mig om och betraktar glasfasaden till Sjöbos nya bibliotek, som också fått en scen för författarbesök, och den likaså nya konsthallen och dess två delar, en mindre för lokal konst och en större för utställningar med konstnärer från övriga Skåne, Sverige och hela världen. I lokalerna, som faktiskt blev större än planerat (ytan ska vara nära 800 kvadratmeter), finns även utrymme för kulturskolan.

Ett smärre kulturhus. Visst, det hade varit ännu mer spännande om det byggts ett riktigt stort och eget hus, säg bakom biografteatern Flora, för all kulturverksamhet i Sjöbo. Men varför muttra när Sjöbo kommun gjort denna stortsastning på att både locka hit inflyttare och bjuda invånarna på allt mer av kultur och nöje.

Florabiografen har ju också renoverats och byggts ut med större café och ordentliga loger för musiker och skådespelare. Det ryktas, men nog bara ett rykte, att kulturnämnden – det var ju på tiden att Sjöbos kulturliv fick sin egen nämnd – funderar på om inte Sjöbo borde ha en kommunal ensemble, för att spela sommarteater på Floras scen och gräsmattan utanför.

Alla bibliotek i Sjöbo är meröppna, sen flera år. Filialerna (i Blentarp, Lövestad och Vollsjö) har fått varsin liten scen för litterära och musikaliska arrangemang. Fjolårets lokala litteraturturné, där kommunens många författare turnerade mellan Sjöbos olika bibliotek, blev en  formidabel succé!

Liksom kommunaliseringen av Sjöbos tre museiinstitutioner – Elfstrands (pappa Axels och sonen Alberts krukmakeri och bostad i Grimstofta), Lilla Rödde textilmuseum (flamskvävnader, broderat linne, röllakan, agedynor) och Hallsbergs stenar (Nils Nilssons enastående skulpturträdgård i Heinge) – har blivit en stor framgång.  

Tre gånger kultur som är unik för Sjöbo. Så inte förvånande att de blev smärre sommarturistmagneter –  flerdubblade besökssiffror! – efter att Sjöbo kommun tog över och samordnade museerna, reparerade vid behov, vårdar och värnar dem.

Kort sagt, dagens Sjöbo är en kulturkommun. Politikerna, även utanför kulturnämnden, känner nog lite stolthet, för nu lanseras en ny kommunslogan. Vid infarterna ska det sättas upp skyltar med texten: ”Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen”.

Vem kunde tro detta för blott en handfull år sen? Det började efter kommunalvalet 2022. Moderaterna och socialdemokraterna i Sjöbo frågade sig: Vågade de riskera att Sjöbo kommun stagnerade, till och med gick bakåt i politiken? Kunde de överlåta kommunen åt SD? Vilket parti som tog initiativet är okänt men M och S beslöt att gemensamt styra Sjöbo kommun.

Det handlade bland annat – fast inte enbart – om kulturpolitiken. Sverigedemokraterna i Sjöbo hade inte varit kulturpolitiskt drivande (det enda var nog det ogenomförbara förslaget om privatisering av Elfstrands) men det fanns ju exempel från andra kommuner och SD:s rikspolitik: avskaffande av skolbibliotekarier, neddragning av kulturskolor, förbud mot biblioteksböcker på andra språk, ingen Prideflagga på kommunhus, Hörbys väl fortfarande stängda museum, politiker som lagt sig i skolundervisningen, stoppade bidrag till folkhögskolor…

På lördag klockan 11 invigs Sjöbos nya bibliotek och konsthall med tal av kommunalrådet Magnus Weberg (M) och musik av Sjöbo ungdomsorkester. Det blir även release för boken ”Sjöbo skriver”, resultatet från de skrivarkurser som kommunen arrangerat på Sjöbos huvudbibliotek och filialer.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Tvärs över Österlen

Ibland när jag öppnar fönstret mot trädgården kan jag höra ett ettrigt skrivmaskinsknatter österifrån. Det låter som en hackspett. Över Österlen, bortifrån Svinaberga och hit till Vollsjö, kommer ett meddelande från en knarrig gammelgubbe till en annan.

Så känns det att läsa Ulf Lundells vardagsböcker. ”Vardagar 1” var som en blogg. Tvåan gav känslan av att ha skrivits med tanke att bli publicerad i en bok. Trean (det var väl den?) innehöll ett romanutkast i dagboken, en roman om barndomen på Lundagatan i Stockholm. Fyran, som kommit nu, är lika tråkig som Lundell mår dåligt. Den här boken är av just denna anledning, tror jag, på exakt 666 sidor. Medan ”Vardagar 5”, också ute nu, blev en klar uppryckning. Lundell verkar vara på gång uppåt igen, mår bättre, jo, och skriver mer… sprudlande, faktiskt.

Vad jag gillar mest – och det förekommer nog främst i femman – är hans humor, som ofta blir självironisk. Jo, självironi har han, i alla fall numera. Han är inte så sur och arg mot sig själv, så hård som han kan vara mot andra – som när han avfärdar någon författare/journalist/musiker/artist med en bisats, allt de gjort, artisten som hela människan, det är fan inte snällt – men han verkar i alla fall ha rimlig koll på sig själv. Vem han är. Vad han gör och tycker.

Ulf Lundell. Foto: J Davis.

Som då Mr A (som i Aston Martin, aaaaalltså) stannar på vägen från Ica i Kivik och orsakar stopp. För det dröjer innan alkotestapparaten går igång igen. Och han benämner sig som ”idioten i…” (Ja, jag har alltså aldrig fattat vad som får Män med stålar att köpa lyxsportbilar för pengarna. Det är väl en defekt i min manlighet – eller tvärtom.) Han kallar sig själv parkvakt också, det är kul. (Parken är Stenhuvuds nationalpark, där det minsann inte ska tältas!)

Jag har haft ett förhållande till Ulf Lundell sen, om jag minns rätt, före skiv- och bokdebuterna. Mött eller träffat på honom några få gånger, hälsat ett par, intervjuat honom en enda, längesen, redan på 70-talet. Jag är ingen större fan heller, av musikern och författaren och rakt inte konstnären. Max tio  låtar där jag tycker att han fått ihop både melodier och texter och lyckats förena dem. Författaren tycker jag faktiskt bäst om som poet, gillar sättet att dikta enkelt – eller snarare anspråkslöst – och berättande. Vad gäller konst så är han bra – ja, bäst – på fåglar. Bokomslagen till vardagarnas fyra och femma – rödhakar respektive sädesärlor – är inte dumma alls, riktigt bra.

Och dom där pojkarna, grabbarna, killarna, kisarna, manliga småungar, som jag tyvärr upplevt längst fram vid scen på flera Lundellkonserter, dom kan jag inte med. Som om att vara fjorton igen och befinna sig i fotbollsjuniorernas omklädningsrum. Nej, tack. Och som Lundell än uppmuntrat, än inte uppmuntrat (vill nog inte sträcka mig längre än så). Dom fixar inte jag, vill aldrig i livet vara med där, stå där bland dom. Å andra sidan, jag har fått uppleva en riktigt bra konsert med Ulf Lundell i Kristianstad för några år sen. Den var bra, proffsig och stenpolitisk.

Förhållande till betyder typ parallella liv; ungefär lika gamla, han är två år yngre, ungefär samma uppväxt, klassmässigt och politiskt. (Min pappa hade förresten ett skrädderi på Lundagatan, bör ha varit när den unge Ulf bodde där.) Han kunde vara jag? Jag kunde vara han? Tja, tveksamt ändå. Men det finns vissa band, där ena änden är fastknuten i honom och den andra i mig, där vi på något sätt faktiskt förenas. Och det handlar inte om att vi är vare sig Män eller män.

Vare sej, bör jag väl kanske skriva. Som Lundell skriver och stavar: säjer, mej, dej, sej, dom, nånting, Ja fy fan (utan kommatecken), okej, imorrn, igår, isåfall… Ja, åssåvidare. Så skrev jag också, på 70-talet. Men jag har anpassat och fegat till mig, skriver mig numera. Medan Lundell fortfarande skriver som han skrev på 70-talet. Än idag, som den evige svenske beatförfattaren. Han är kvar på 70-talet. Fast jag stavar i alla fall okey som åkej, ett snäpp mer!  

Ulf Lundell cyklar eller går ner till Parken, han åker och handlar på Ica, tar också bilen till Lund, Kristianstad och galleriet, går han hos en psykolog (tror det) och hos en hjärtläkare, kanske en annan läkare också, måste ta EKG, beställer containrar med böcker från Bokbörsen, läser läser läser, också Aftonbladet och Expressen (och jag är övertygad om att han dessutom lusläser Ystads Allehanda – fast det skriver han inte, vill och vågar inte skriva), lyssnar på musik, hackar ner tre-fyra-fem A-4 med dagbokstext varenda dag, målar målar i ateljén, lyssnar på ny musik som han inte gillar och äldre som gillar, och för den delen enstaka ny musik som han gillar, tar tabletter för att lugna ner sig och för att kunna sova…

Glömt nåt? Ja, envisheten. Den tycker jag om. Att han inte vill göra det han inte vill göra. Observera formuleringen, dock. Han vill inte göra det men ibland gör han det ändå. Det tycker jag mindre bra om. Att han ändå låter sig övertygas och luras eller rakt ut sagt fegar ur, han också. Som att han sa Nej Nej Nej till Marie Nyreröd när hon ville göra den där TV-dokumentären. Komma ner till Österlen och filma hemma hos Lundell. Trots att hon var så envis men Nej Nej Nej. Och så ringer Håkan Lagher och då känns vibrationerna rätt, amen kom igen! För tusan Lundell. Sen blev det Ja, kanske Ja, tack att göra TV-dokumentär och besöka dig för en filmad intervjuad. Som Lahger snurrade upp dig. Och det kändes bra? Och dokumentären blev fantastisk?  

Hur hinner han? Hur orkar han? Lundell verkar ha än mer besvärligt med sig själv än vad Eriksson har och jag tycker det räcker som det är för min  del. Det är väl för att han måste, inte orka men måste göra detta, fylla dagarna med det som fyllas kan. De enda stunderna, får jag för mig, där han verkar komma in i den där känslan av att man är med i men inte själv måste vara stunden och känslan är när han får syn på ett djur, till exempel i sin trädgård, oftast någon fågel men det kan vara den återkommande räven. (Kan man inte få beställa en målad räv på omslaget till ”Vardagar 6”?)

Lundell tycker, han tycker hela tiden, han tycker på varje rad han skriver, i och med varje ord, han tycker om sina grannar, han tycker om folk i allmänhet, journalister och de övriga jag nämnde tidigare. Hans åsikter kommer ut hela tiden, i ett evigt flöde, kan inte låta bli att tycka, det är ju på gott och ont. Ofta håller jag med honom, hans iakttagelser av framför allt dagens litteratur- och journalistvärld är träffande ibland, jag instämmer men jag skulle aldrig kunna vara så taskig som Lundell. Jag har nog blivit alltför snäll och mesig med åren.

Fast ibland har han ingen koll. Som i fyran, där han först gormar över SD och M – och det gör han ju rätt i – men sen ändå uttrycker samma åsikter om flyktinginvandring som SD och M. Men skärp dig! Obehagligt att läsa, det är väl ändå inte du väl? Jojo, jag förstår att det kan vara jobbigt med alkolås och läkarkoll på det eventuella beroendet, piller och piller, men… Nej, inget men. Nej, är ordet. Punkt. Och jag tror väl att du själv ser hur motsägelsefull – ja, dum – du är när du skriver enligt ovan och ändå låter du det stå kvar i boken, så lätt att stryka bort, men det får stå kvar, det får stå var och framgå att du varit riktigt korkad. Detta – ärligheten – kan jag ändå känna en viss sympati för.

Jädra tur att du tog dig upp igen i femman, blev mer klartänkt, mår lite bättre igen som det verkar. Ta hand om dig! Blir orolig också när Lundell skriver om att nu är galleriet den enda inkomsten och i fjol sjönk inkomsterna på konsten till 25 procent. Men hur går det? Alltså det verkar ju inte vara som om du håller igen med stålarna heller, måste nåt ordnas på huset så måste det ordnas, kostnad struntsamma. Fast å andra sidan gnetar du över att du betalat för mycket, eventuellt, för grejer till Mr A.

S verkar förresten väldigt trevlig, snäll och rar. Också efter att ert förhållande tog slut. Var detsamma tillbaka! Slarva inte bort henne, slarva inte bort den vänskapen.   

Detta var några av mina spontana åsikter om ”Vardagar 4” och ”5”, två böcker – för mig – att läsa här och var i, inte rätt igenom som nånslags roman. Utan som en diktsamling eller just vardagsbokblad. Språket? Ser att vissa recensenter tycker att Ulf Lundell skriver så bra, ja, skönt. Hmmm. Jag tycker han skriver dagbok jag, rätt upp och ner, snabbnerknackat. Resultatet blir ett jäkla tryck men vackert, skönt? Han har sin stil men om han är stilist?

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Rapport från ön

*

Ovanstående bilder med kommentarer la Deckarlogg ut på Instagram.

Jag läste den nya boken om Göran Tunström, ”Vår ljusaste tragiker – Göran Tunströms textvärld” (Ellerströms) av Birgitta Holm, professor emerita i litteraturvetenskap, och den lockade mig att låna några diktsamlingar på biblioteket av just Tunström. (Undrar om jag själv har en enda av hans diktböcker, tror inte det.)

Fast Holm och jag är inte riktigt överens, bägge har vi flanerat genom Göran Tunströms litteratur men tydligen längs var sin stig. ”Ljusaste”, till exempel. Om Tunström föreföll ljus så måste man ha glömt locket kvar på kameraobjektivet.

Tror knappast heller jag instämmer i hennes beskrivning av Göran Tunström som ”en animali” och ”en avatism”. Men det hindrar inte att boken är intressant att läsa, följa med henne på promenaden genom Tunströms både utgivna litterära produktion och hans oavslutade kvarlämnade manuskript till vad som skulle bli ”Försök med ett århundrade”.

Hade förresten, också apropå detta, ett kort replikskifte med John Swedenmark, Sveriges främsta lyrikkännare förutom den översättare på samma nivå han också är, på Facebook om Göran Tunström som poet och prosaist.

Själv har jag aldrig riktigt uppskattat poeten Tunström – eller hade jag inte. För när jag nu lånade dessa diktsamlingar från biblioteket så nyupptäckte jag hans poesi. Ja, vissa dikter är enligt Swedenmark, fortfarande. Men ibland glimmar det riktigt till, som i ”Svartsjukans sånger”, kanske allra mest den.

Där finns enastående poesi – med betoning på bägge. Verkligen poesi och verkligen Göran Tunströms.

Allt detta fick dessutom mig att minnas den intervju jag gjorde tidigt i min kulturjournalistiska karriär, nåja. Jag tog tåget till Göteborg och Strömstad, sen färjan till ena Kosterön. Där tillbringade den unge kulturjournalisten ett par dagar med den något äldre författaren. Resultatet av intervjun publicerades i tidskriften Böckernas värld (vars redaktör, poeten Uno Florén, jag förresten uppskattade mycket. En modig och öppen redaktör.)

Själv blir jag alltid lika förvånad när jag läser om gamla av texter av mig själv. Som man vågade skriva! Så lite jag brydde mig om vad folk skulle tycka om det jag skrev! Jag skrev vad jag ville, precis det jag ville skriva. Och tur då att det fanns redaktörer som Florén.

*

När Göran Tunström var 13 år skrev han i sin dagbok att han var ”slut som författare”. Sen dess har han försökt övertyga sej själv om att det inte är sant.

Ur vattnet utanför Strömstad sticker klipporna upp.

Små och stora klippor. Några bara som knappt synliga stenar ovanför vågorna, andra som stora öar. Men alla spetsiga, hotfulla, ointagbara.

När Kosterbåten närmar sej Sydkoster står Göran Tunström på bryggan och väntar på mej. Sen fem år bor han här åtta månader om året.

Klipporna ligger som en mur runt hela ön och stänger ute vinden och mellan ängar, träd och blommor slingrar sej vägen till hans hus – den före detta telegrafen och affären.

– När vi flyttade till Koster fanns det fortfarande kor här, säger han. Nu är korna borta.

– De fasta öborna är ett par hundra. De är alla gamla. På somrarna flyttar sommargästerna in i deras hus.

Huset är stort och håller just på att målas om: vitt med blått runt fönstren och blåa knutar.

I övervåningen har hans hustru Lena Cronqvist sin ateljé. Bakom huset växer rödbetor, dill, persilja, potatis, gurkor, tomater, kål, ärter, bönor, sallad…

Och i Kostersolens tryckande värme – Koster mottar en stor del av Sveriges soltimmar – på andra sidan vägen växer hampan ståtligt hög.

– Men det var fel sort, säger han.

*

1969 gav Göran Tunström ut sin senaste bok: diktsamlingen ”Samtal med marken”.

De böcker som han skrivit sen dess – och åren innan – är insatta i pärmar och uppställda på en hylla i sovrummet. Där står minst tre nästan helt färdiga romaner, några pjäser, en halvfärdig barnbok och en barnpjäs för Stockholms Stadsteater.

– Jag är inte säker på dem, säger han.

– Förut var jag övertygad om att det gällde att skriva för evigheten. Men nu vet jag inte riktigt längre. Det måste skrivas böcker som har ett värde för stunden också.

Nu har han efter flera år bestämt sej för att skicka in en av romanerna till förlaget. Han plockar ner den från hyllan i sovrummet och räcker den till mej.

– Läs! säjer han.

– Jag vill att Lena ska rita teckningar till den. Situationsteckningar. Såna som jag minns från min barndoms indianböcker.

– Teckningar som illustrerar en enda mening i boken. Ett utrop. En händelse.

Också jag minns dessa teckningar. Som i James Fennimore Coopers indianbokklassiker ”Den siste mohikanen”:

Striden uppe på klippan. Två indianer i slagsmål på liv och död. Dom rullar runt på marken. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Göran Tunström måste arbeta. Sveriges Radio är i huset.

Hela detta år har han hållit på med Adventskalendern för radio/TV. Han har suttit vid sitt skrivbord varenda dag mellan nio och fyra. Nu håller han på med den slutliga – och  första också för den delen – genomgången av radioversionen. Han försvinner in i arbetsrummet.

Hustru Lena och Linus – deras barn, ett bohusländskt troll med gyllenblont hår, rosett i nacken och svullen som en boxare runt högra ögat efter ett getingsting – går ner till stranden för att bada.

Jag sätter mej bakom huset i en vilstol med utsikt över trädgårdslandet och börjar läsa.

Det är en äventyrsbok. Eller kanske en thriller. Eller kanske någon slags deckare.

Hela tiden får man trådar som till att börja med inte alls verkar ha nånting gemensamt men som ju längre man läser i boken mer och mer vävs samman.

Romanen handlar om Sydamerika.

Den handlar om rikedom och fattigdom. Om diktatur. Om makt. Om indianer och om kyrkan.

Den handlar om Guatemala.

1967-68 var Göran Tunström i Guatemala. Han och Lena reste runt i Sydamerika. I Mexiko och Guatemala.

I diktboken ”Samtal med marken” finns en avdelning som han kallat ”Rapport från Guatemala”. Där beskriver han sina upplevelser:

Alla indianer blev inte lyckligen utrotade

Några återstår: Julia från Antantenango

är dömd att vara kvar

i sällskap med döden

Några återstår

för att arbeta åt STORA KOMPANIER…

Han berättar om dom fattiga som stryker omkring på gatorna i Guatemala City, att trasorna, smutsen och hungern bara är teatersminkad verklighet – den verkliga fattigdomen är att begrava människan i sej och förvandlas till asgam.

Han berättar om geten som föll ner i byns enda brunn och färgade vattnet rött med sit blod. Geten låg död på ryggen i brunnen och ville inte dö och repen räckte inte ner till honom. Det enklaste hade varit att hämta gevären och skjuta geten – men det kunde man inte. Man vågade inte visa att man hade gevär för polisen som stod och tittade på.

Han berättar om ärkebiskopen av Guatemala som satts i fängelse. Ha medlidande med ärkebiskopen, ber han. Inte har väl ärkebiskopen utfärdat några förbud som inkräktat på folkets frihet. Han har ju bara predikat ”Blott döden frihet skänker” och låtit det onda ske.

Och han berättar om gorillorna som finns gömda i djungeln och om tjänstemännen vid DOM STORA KOMPANIERNA som på nätterna drömmer mardrömmar om sanningen…

– Men själva uppslaget till romanen, säger han, fick jag av en notis i Dagens Nyheter.

– Jag läste om en president och fältherre som hade fått det tråkigt och gav sej iväg med sin här för att undsätta Bismarck.  De mejades ner till siste man.

*

Arbetet med Adventskalendern är slut för idag.

Ur julkalendern ”Broster broster” på TV, nästan skriven av Göran Tunström. På fotot syns huvudpersonerna Carl-Gustaf Lindstedt och Claire Wikholm.

Vi sitter och äter på den inbyggda verandan. Han och hans hustru Lena bjuder mej och Sveriges Radio-medarbeterskan på bl a hela kokta rödbetor. De smakar med smör till. Göran Tunströms adventskalender ska handla om en familj som flyr från storstan och bosätter sej på den skånska landsbygden.

Hustrun i familjen väntar barn och de adopterar en svart pojke.

– Men, säger han, det blir en ganska konstig adventskalender. En radio- och en TV-kalender.

– Manuset som jag skrev till TV skrev de om helt. Så nu handlar Adventskalendern i TV om en familj och Adventskalendern i radio om en annan.

– I TV är familjen konservativ. Mamman står vid diskbänken och föder barn. Jag var nere i Skåne och tittade på inspelningen och Claire Wikholm som spelar mamman i familjen sa till mej: Inte tusan tänker jag ställa mej och diska! Jag hoppas hon kan stå på sej.

Det var en natt när hans hustru Lena låg och sov som Göran Tunström blev radiodramatiker.

På dagen hade han skrivit nånting som han var mycket nöjd med. Han blev glad och då fick han idén till en radiopjäs om Ansgar.

Han skrev hela natten i ett sträck utan att lämna skrivmaskinen och på morronen när Lena vaknade var pjäsen färdig.

Han visade den för henne – men hon var måttligt förtjust. Då satte han in pjäsen i en av sina pärmar och ställde undan den på hyllan.

Flera år senare frågade Radioteatern om han inte kunde tänka sej att skriva en radiopjäs.

– Jovisst, sa han, ska det vara nånting i den här stilen?

Och så tog han fram pärmen med pjäsen ”Ansgar – en  frälsarhistoria” och Radioteatern köpte den direkt. Och  beställde lika snabbt ännu en pjäs.

Det blev ”En dag i Robert Schumanns liv”. Med den pjäsen vann han den svenska avdelningen av Nordiska Radioteaterpriset 1969-70.

– De senaste åren har jag bara hunnit med att skriva beställningsjobb, säger han.

Göran Tunströms pjäser är ett slags biografier, förfalskade, påhittade, en smula lögnaktiga biografier men mycket sanna. De berättar om händelser som inte hände men borde ha hänt. Precis som hans böcker handlar de om en värld som finns nånstans brevid den värld vi lever i.

En värld som döljer sej bakom spetsiga, hotfulla och ointagbara klippor. En värld som man kanske måste bo i ett blått och vitt hus på andra sidan av klipporna för att kunna uppleva.

– Ivan Gustave Aguéli var en svensk konstnär och anarkist, säger han.

– Han tjänade aldrig några pengar på sin konst utan skrev varje månad till sin mamma och bad henne om tjugo kronor till hyran. För dom pengarna reste han över hela världen.

– Han var intresserad av astrologi och muhammedansk filosofi. En gång när han satt i fängelse för att ha deltagit i ett upplopp skickade han runt en vän till alla bokhandlar efter muhammedanska böcker på originalspråket – allihop tjocka luntor. Och när vännen äntligen lyckats få tag i alla böckerna och kom till honom i fängelset med dem hade han en ny lista med böcker åt vännen.

– Så fortsatte det varenda dag under tiden Aguéli satt i fängelse.

– Aguéli träffade Kropotkin på ett anarkistmöte i London. Det är om deras hätska möte som min pjäs ska handla.

*

Det är kväll.

Det är kolsvart mörker utanför stugan och syrsorna överröstar nästan dom fyra grammofonskivor som omväxlande snurrar på Göran Tunströms skivspelare: Loudon Wainwright, Leonard Cohen, Nina Simone och grekisk schlagermusik.

Vi lyssnar på Loudon Wainwright – en amerikansk poet, kompositör och sångare och av flera kritiker lovprisad som ”70-talets Bob Dylan”.

Vi pratar om musik.

Vi pratar om varför Göran Tunström som skriver romaner, dikter och pjäser pratar om musik. Varför han lyssnar på musik. Varför han skriver romaner, dikter och pjäser. Varför han inte skriver sånger. Och han säger:

– Jag törs inte. Jag kan inte. Jag vågar inte.

– Min brorsa är musiklärare. Han lovade att lära mej spela gitarr en gång. Men sen flyttade jag hit till Koster och det blev aldrig av.

Vi pratar om att våga och inte våga.

Vi pratar om hans stående erbjudande från tidningen Vi att skriva en veckolig ”Rapport från ön”. Alla hans manuskript i pärmarna på hyllan. Den enda dikt han skrivit på två år – den handlar om hans första stora förälskelse: Doris Day.

– Det är sen vi fick Linus som jag börjat ändra mej, säger han.

– Han kommer inte att minnas mina opublicerade pärmar med A­4. Han kommer bara att minnas böckerna jag gav ut.

Vi pratar om musikfesterna på Gärdet i Stockholm och i Slottskogen i Göteborg.

Där skapades en svensk folkpop av amatörmusiker och amatörpoeter inför en publik som var öppen, förväntansfull men aldrig vaksam, värderande. I en sån atmosfär skulle Göran Tunström vilja ge ut sina böcker.

Loudon Wainwright sjunger om religionen och Göran Tunström ler.

 ”I’m so glad you’ve got religion”, sjunger Loudon Wainwright med själaglad ironi: Hahaha. Det är rätt åt dej.

Att bli frälst – det är nånting att önska sin värste ovän. ”Jag är inte kristen”, som Göran Tunström betonar i diktsamlingen ”De andra de till hälften synliga”.

Eller beskrivningen, nidteckningen av prästen i ”Hallonfallet” – ”kanske en deckare”,  kallar han den – skriven till en av Bonniers pristävlingar om den bästa detektivromanen under pseudonymen Paul Badura Mörk.

Det är rädslan igen, att inte våga, att gömma sej i anonymiteten. Prästen som han – prästson från Sunne – hämtat från skoltiden på Fjellstedska skolan, från en lärare där.

Till Grekland – ”där varje hus är ett litet konstverk av nedgång och förfall – De verkliga artisterna är de rika – Fattigdomen deras största poem skriver över hela bygden” (så skrev Göran Tunström i ”Samtal med marken”) – reste  han direkt efter studenten.

1961 satt han på ön Ydra på ena sidan av ett bord. På andra sidan av samma bord satt Leonard Cohen.

De hade varsin skrivmaskin.

Leonard Cohen skrev på romanen ”Älsklingsleken”. Göran Tunström skrev på ”Maskrosbollen”. Från en grammofon sjöng Nina Simone.

– Men ”Maskrosbollen” är en blond bok och det är diktsamlingen ”Nymålat” också. Brun är väl egentligen bara ”Karantän”.

Vi pratar om blonda och bruna böcker.

– Jag kallar inte längre mina böcker för blonda eller bruna, säger han.

Vi pratar om hans och Lenas besök i USA 1967.

Leonard Cohen satt på sitt rum i New York och vågade nästan aldrig gå ut.

– Det är krig här, sa han.

I Los Angeles bodde de hos den svenske konstnären John E. Franzén och han skjutsade omkring dem i sin Cadillac – stor  och blank som en swimmingpool – efter privatdeckaren Philip Marlowes gator. Men till tornen i Watts vågade inte John E. Franzén köra.

– Åkej då, sa han. Mitt på dan på.

– Jag åker förbi i full fart mitt på dan då…

*

Jag går framåt landsvägen. Om en kvart avgår båten till Strömstad. De fasta öborna åker förbi mej på sina flakmopeder.

Göran Tunström. Foto: Ulla Montan / Bonniers.

På bägge sidor om vägen blommar ”Vendelas äng” där Lena ”bland ängsyran, smörblommor och trift som skymmer hennes vrister, den röda kjolen, staffliets träfot” brukar måla sina ändlösa tavlor med Kostermotiv.

Klockan är elva.

Klockan ett sitter jag på tåget till Stockholm.

En vind

en dröse klippor

och en sol

Gräs

träd

ett trädgårdsland

Ett hus

som är vitt

med blåa knutar

Inuti

allt detta

bor livet, skriver jag i min anteckningsbok…                                

Bengt Eriksson

Publicerat i Böckernas värld 1971

———————————

För litteraturlista se Wikipedia.

Deckarloggfredag: Råkornas vårkör i Vollsjö

Victoria Benedictsson, en av Färsingabygdens författare, uppvuxen på en gård vid Fårakroken bortom Frenninge, har skrivit en novell om en pojke och hans råka. ”De skjuter ju råkor” heter inte novellen men borde kanske ha hetat. Novellen heter som råkan, ”Jeppa”, och slutar sorgligt. Händelsen leder till att pojken som vuxen blir riksdagsman i Andra kammaren. Han höjer sin röst när han talar ”för de fattigas och förtrycktas sak – och sådana finnas överallt”, skrev Benedictsson.

Åkej, jag erkänner. När råkorna för plus tio år sen kom till vår del av Vollsjö, de flyttade nog hit bortifrån Ågårdssidan, för att bygga bon i grannträdgårdarna vid Storgatan och göra våra popplar till sovträd – då var jag först lite avogt inställd. Varje morgon kändes det som att stå på rollistan till Hitchcock-filmen. Tusen eller i alla fall hundratals råkor satt i popplarna och stirrade på mig. Så lyfte de, alla på samma gång, och flög i min riktning under varsitt högljutt ”Kraaaah”.

Vissa råkor kan bli väldigt tama. Det här är vår tama råka Kraa. Målningen bakom Kraa målades av Vollsjökonstnären Anneli Carlsen. Foto: Media I Morron I Dag.

Min hustru, som kan tala med fåglar, har nu presenterat oss och jag har blivit motsatsen: nyfiken och fascinerad. Råkor är fascinerande fåglar. Som att de har två – nej, tre – bostäder: ett träd att sova i och ett där de bygger sitt bo samt ett vinterviste. Vid tiden för bobyggandet sover råkparet i ett annat träd tillsammans med andra råkor. Om kvällarna samlas de längst bort i trädgården, högst upp i våra sex popplar. Där sitter råkorna och berättar godnattsagor för varann eller kanske förhandlar om bästa sovgren?

Det sägs, eller rättare sagt läser jag så i den lilla råkbibeln ”Ett år i råkans värld” av Catharina G Lundberg, att hanen utser boplatsen, bägge samlar byggmaterial (viktigt med exakt vilka pinnar och kvistar som väljs) och honan är boets arkitekt. Men varför bygger råkorna sina bon lika högt upp i träden som de har sovplatserna, där blåsten är som hårdast och trädgrenarna slår som mest? Bona är öppna upptill så råkorna kanske blott vill ha himlavalvet ovanför sig? Kunna hålla koll på rovfåglar? Men om det börjar regna då…

Catharina G Lundberg: ”Ett år i råkans värld” (BoD)

När honan lägger ägg och ruvar, nu i april, flyttar råkparet till boet. Men när ungarna i månadsskiftet april/maj blir flygga, som det heter på ornitologiska, flygfärdiga i översättning, beger sig hela råkfamiljen om kvällarna till sitt andra boställe, för att sova. Råkor tror på en ortodox fågelreligion: de håller ihop livet ut. De är renliga fåglar: ungarna får tidigt lära sig att spillning sker utanför bokanten.

Dags att ta paus i krönikeskrivandet. Min hustru och jag promenerar nedåt Pumphuset. Här finns en större råkkoloni, vars invånare bildat Vollsjö råkkör. Vi går under och förbi deras bon och de stämmer upp en konsert för oss. Skränar? Nej, stanna och lyssna! De har fler, olika ”krah” än det finns toner i den västerländska skalan.  Några sjunger solo och övriga är kör, de byter av varann som efter partituret till en nutida körkomposition.

”Råkorna ropa i alla träd”, skrev Carl von Linné när han såg dem vid sin skånska resa år 1749. Något år senare, 1758, fick de också sitt latinska namn, Corvus frugilegus, av Linné. ”Corvus” betyder korp, den fågelsläkt som råkor (och kråkor) tillhör. ”Frugilegus” kan betyda frukt- eller frösamlare. Råkor har varit flyttfåglar men idag övervintrar de flesta i Skåne, som 90 procent av Sveriges råkor valt att bosätta sig i.

”Kråkor: Ett porträtt” av Cord Reichelman (Ersatz)

Det fanns cirka 50 000 råkpar vid Linnés tid. Efter en nedgång på grund av kvicksilver i betningen (behandling av utsäde) är antalet åter uppe i 45 000 par. Fast de bor inte där de bodde, liksom de flesta av Sveriges invånare har de urbaniserats för att få mat för dagen. Råkorna sågs förr i almar kring skånska slätter, nu finns råkkolonierna i både större och mindre samhällen.

Råkan är vacker. Om du inte är så lycklig att tusen råkor valt sovplats i din trädgård så googla och se. Korpsvart med svärta i skiftande blått, grönt och mörklila. Spetsig och nedåtböjd, svagt gul näbb och under den en hakpåse för att spara maten. Sådär 45 centimeter lång och cirka en meter mellan vingspetsarna. Honan är bara något mindre än hanen, omöjligt att skilja dem åt. Kraftfull flykt men kan också glida genom luften, på marken skuttar råkan fram.

 Skräpar ner? Ja, som hundar och katter, du och jag. Råkor äter, till skillnad mot oss, skadeinsekter och även maskar, snäckor, bär, frukt, nötter och eventuellt en liten mus. Men de stjäl väl säd, majs och potatis från böndernas åkrar? Jodå, men råkor äter också larver som är skadliga för grödan. Enligt råkforskningen verkar skada kontra nytta vara fifty-fifty.

Till sist: Ät för tusan inte råkor! Skjuta råkungar, för det är ungarna som skjuts. Känns det bra? Inte mycket heller att äta på en råka, knappt något kött runt råkbenen. Och det smakar – ingenting. Krävs god gräddsås för att en råka ska gå ner. Ät vildsvin istället!

Tre ggr korta råkor

1. Böcker. ”Ett år i råkans värld” (BoD) är en liten och tunn men så innehållsrik bok att den förtjänar att kallas ”råkbibel”. Catharina G Lundberg, rehabiliterare av fåglar, redovisar sina erfarenheter av råkor, från 80-talet och framåt. Som när hon tog hand om råkungarna Kajsa Kavat och Kalle. Råkstudera vidare om både råkor och andra kråkfåglar i Cord Riechelmanns bok ”Kråkor” (Ersatz).  

2. Poesi. Få poeter verkar ha sett en råka och de som har sett finns i Skåne. Men vissa skånska poeter tog nog miste på råkan och typ en skata. Som när Håkan Sandell diktar om köttätande råkor? Även i Ola Hanssons och Anders Österlings dikter syns och skriar några råkor. Mest nära och lyhördast är Lennart Kjellgren: ”Tänk att det finns människor som inte förstår / vår fina konsert när det lider mot vår…”

3. Kommunfågel. Råkan utsågs på 90-talet av Skånes ornitologiska förening i samarbete med Kristianstadsbladet till Skurups kommunfågel. Det passade bra – ja, bäst – eftersom Skurup lär vara Skånes mest råktäta kommun. Just i Skurup finns rätt natur för råkorna, som gillar små träddungar men ogillar skog. Dags för Jón Leifsson att komplettera Nils Holgersson-skulpturen med ett råkpar?    

Bengt Eriksson

Publicerat  i Ystads Allehanda

Deckarloggextra: Ingmar Glanzelius (1927-2021)

När Deckarloggs redaktör inte skriver om deckare så skriver han om musik.

Detta har han = jag haft som yrke sen 1968. Ända från första start var och förblir Ingmar Glanzelius, först i GP och sen i DN, min stora och enda svenska förebild som musikkritiker.

Han lärde mig hur jag skulle förhålla mig till musiken (och därmed musikerna) och till språket, hur man måste vrida och vända på varje ord om man vill skriva om musik, beskriva och kritisera.

Nu är Ingmar Glanzelius borta. Ja, i det fysiska livet. I mitt hjärta och min hjärna och i varje ord jag skriver kommer han att finnas kvar tills också jag är borta.

Tack.

——————————————

Så fyrkantigt skulle nog aldrig Ingmar Glanzelius uttrycka sej, men just detta har han skrivit om ända sen jag i slutet av 60-talet började läsa hans musikartiklar (först i Göteborgs Posten och senare i Dagens Nyheter): allt det som inte är musik i musiken.

Om livet och människan i musiken; oftast men inte alltid den musik som kallas jazz.

Glanzelius

Boken ”Sjätte sinnet är ditt” med tillägget ”Om jazz som personlig spegling” (Atlantis) innehåller recensioner och andra musiktexter från de senaste tjugofem åren. Poeten och författaren Staffan Söderblom har valt texterna.

Ursäkta, det här jäkla bokomslaget ser ju inte klokt ut. Men det går inte att skanna! Jag hatar guldfärg på omslag! Skannrar gillar inte sånt.

Själv vill Glanzelius helst inte läsa sina texter. På 50-talet bytte han instrument från saxofon till skrivmaskin. Säkert har orden och meningarna knackats ner med möda, men tankarna och funderingarna är också födda i stundens ingivelse. Hans artiklar är som jazzsaxofonistens improvisationer.

(Jazz)musiker brukar antingen hata eller älska Glanzelius. Det är inte konstigt. Han skriver ju inte om musikens yta – hur musiken låter – utan dess innehåll. Han kritiserar inte musiken eller ens musikern utan människan. Det är fräckt, på gränsen till oförskämt, och jag förstår att det kan vara svårt att ta.

En musikskribent bör vidareutbilda sina läsare i musik,men Ingmar Glanzelius gör något svårare och mer: han försöker vidareutbilda både sej själv och läsarna i detta som kallas Livet. Han är ingen jazzkritiker utan en livskritiker.

Med nöje och fördjupad kunskap om musiken och livet har jag läst om hans möten med t ex Charlie Parker, Keith Jarrett, Jimi Hendrix, Leonard Cohen och en pianostämmare. Men allra mest greps jag av en kort liten text om Ingmars mamma.

För liksom hans jazzartiklar handlar mer om livet än om jazz, så skriver Ingmar Glanzelius allra mest om jazz när artiklarna inte alls handlar om musik.

Bengt Eriksson

Publicerat i tidskriften Fönstret 1995