Vem var Hanna och var låg Vollsjön?

Fredag på Deckarlogg – därmed som varje fedag en extratext om något annat än deckare.

Idag: ortnamn. Ett mycket intressant ämne!

***

Har det funnits en sjö i Vollsjö? Och en annan i Sjöbo? Vad har i så fall hänt med dem? Kan sjöarna ha torkat upp och försvunnit? Ja, vad betyder egentligen ortnamnen Vollsjö och Sjöbo?

Att slå upp boken ”Svenskt ortnamnslexikon” är lika spännande som när Svenska Akademiens Ordlista kommer i ny upplaga. Tretton år sen förra gången, nu har Institutet för språk och folkminnen gett ut en andra upplaga med den genomgång av svenska ortnamn som man gjort i samarbete med Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.

Jag bläddrar och stannar upp, läser om närliggande orter och även andra med ovanliga och märkliga namn. Och jag förflyttas bakåt i tiden, till ett annat Sverige som inte ens hade blivit Sverige. De ålderdomliga ortnamnen påminner också om det evigt föränderliga språket, i ortnamnen bevaras ord och stavningar som inte längre används.

För att börja som mest lokalt – med Vollsjö, byn där jag bor, och Sjöbo, kommunen som byn tillhör. Nej, det har inte funnits någon sjö vid den ort som benämndes Waløso (uppgift från 1358) och Walsiø Sognn (1570-talet). Voll syftar på vall (slät, gräsbevuxen mark) och sjö uppstod ur ordet lösa (glänta, slätt). Jo, vid Sjöbo – eller byn Søbo (den tidigaste uppgiften om namnet är från 1502) – har det funnits en sjö, numera försvunnen.

Foto: Birgitta Olsson

Sjö kan alltså betyda sjö i ett ortnamn men inte i ett annat. Betydelsen beror inte heller på var sjö placeras, först eller sist i namnet. Det kollar jag genom att slå upp Vittsjö, en ort som vi brukar passera när vi kör norrut uppåt Stockholm. Namnet Vittsjö syftar på att orten ligger vid Vittsjön.

Förresten kan Stockholm, min andra hemort, tas som typexempel på ett ortnamn som ingen vet hur det uppstått. Vilket inte är ovanligt. Som det står också i ortnamnslexikonets nya upplaga: ”Namnet Stockholm hör till de klassiska problemen i svensk ortnamnsforskning.”

Hypoteser: Birkas invånare sände iväg en stock med rikedomar för att hitta en ny, lämplig stad. Namnet anger en bro eller stång, en gränspåle. Kanske ska ”stock” tydas som att ”här stockar sig vattnet”? Eller så syftar namnet på fiskeanläggningar i form av (ål)fiskestockar.

Bläddrar vidare och hamnar på Tomelilla, som får mig att – samtidigt – slå upp Tommarp med det geografiska förledet Östra. Visste du – inte jag – att Tomelilla betyder Lilla Tommarp? Vilket innebär att Östra Tommarp, som förr hetat Tummætorp och innehåller mansnamnet Tumi, bör ha varit den större orten. Det stämmer, Tummætorp hade stadsprivilegier fram till 1537.

Slår också upp Sövestad, som jag kör igenom på väg till Ystad och alltid funderar på var namnet betyder. Söve har ingenting med söva eller sova att göra utan – forskningen är osäker – kan komma från det danska ordet sæwi = fukt och syfta på sankmark. Inte ens efterledet stad, varken här eller i andra ortnamn, har ortnamnsforskarna enats om vad det betyder: antingen plats eller gränsområde.

Som med Brandstad eller Lövestad, för att ta ett par orter nära mig och Vollsjö, där ortnamnslexikonet avstår från att ta ställning. Även förledet Brand är en historisk hemlighet. Det kan antingen komma från mansnamnen Brun och Bruni eller syfta på svedjemark. Löve ska – nåja, kan står det här också – betyda lödder eller skum och syfta på Tolångaåns skummande vatten.

Skånska dialektortnamn är extra roliga, ofta obegripliga för dem som kommer från andra delar av Sverige. Till exempel Tittente, bortåt Svedala, och Bialitt, som finns på flera håll i Skåne (och även i Småland, såg jag under en resa till det så kallade Glasriket, med stavningen/uttalet Bidalite). Namnen avslöjar att här låg det värdshus, dit de resande kunde titta in och vila lite.

Ortnamnet Hannas (väster om Hammenhög) funderar jag också över när jag kör den vägen. Någon Hanna har inte funnits. Eller också fanns hon. För jag blir inte klok på vad forskningen kommit fram till. Efterledet syftar med, hmmm, största sannolikhet på ås och Hanna betyder, hmmm igen, sannolikt hane: ”tupp av skogshöns”. Men här står också att Hannas på den danska tiden skrevs Hannes (som i kvinnonamnet Hanne).

Alltså, både… och? För att bara ta upp en skånsk handfull av de över 6000 ortnamnen i ”Svenskt ortnamnslexikon”.

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Kriminell amerikansk nutidssociologi

Ena foten i rännstenen, den andra på trottoaren.

John Williams går före och jag följer efter. Vi reser runt i USA och har kommit till Chicago. Det är på ett ”lopphotell” i en av Chicagos förorter – nattsömnen har störts av ”ljudet av fönster som slogs sönder, ungdomar som skrek, röster från försäljare som dealade knark” – jag kommer att tänka på Dan  Turèll.

Hur var det han skrev? Lägger ifrån mig ”Into The Badlands” och reser mig från läsfåtöljen, går till bokhyllan och plockar ut en annan bok, ”Sort film – en privat dagbog omkring kriminalgenren”…

Där skriver (för enkelhetens skull översätter jag till svenska) den danske poeten, journalisten, deckarförfattaren med mera Dan Turèll: ”…kriminalromanen är den genre som snabbast och tydligast för den moderna människan berättar – utan spilltidssentimentalitet och överflödigt svammel – hur vi allesammans har det, ensamma och särskilt med/mot varandra.”

Turèll menar alltså att ”krimi”, som deckare heter på danska, är mer än underhållningslitteratur; både underhållande och viktig litteratur, kanske till och med den viktigaste litterära genren. John Williams, min res- och läsguide genom deckarromanernas USA, instämmer.

Undertiteln till ”Into The Badlands” (Paladin) är ”A Journey Through The American Dream”. Och i förordet, så att säga reklamprospektet för resan, skriver Williams: ”Jag tänkte att om James Ellroy (en amerikansk deckarförfattare) förmedlar den atmosfär och stämning som finns i Los Angeles och Tony Hillerman (en annan) atmosfären i Navajoindianernas

land, så kanske en rad amerikanska deckarförfattare tillsammans kan förmedla den atmosfär, stämning, känsla som är hela USA:s…”

John Williams – en engelsk musikskribent (rock, jazz, världsmusik), som på 80-talet började läsa amerikanska deckare; han läste en, två, tre, fyra, fem, sex, kunde inte sluta – och jag landar på Miami/Fort Lauderdale Airport.

Vi tar en taxi in till South Beach, där det ska finnas billiga hotell. (Fast chauffören muttrar: ”Min taxi snackar inte spanska.”) Williams stiger ur bilen för att gå in på ett hotell och höra om det finns några lediga rum. Då kör taxin iväg med bagaget.

Rubrikerna i Miami Herald berättar att 1) en svart grönsakshandlare har skjutits ihjäl för att han protesterat mot knarkförsäljningen i kvarteret, 2) direktören för ett byggnadsföretag med kontrakt på att bygga motorvägar i Florida har hittats död i badkaret i ett motellrum, fullpumpad med flera gånger en dödlig dos kokain. Och så vidare.

Befinner vi oss i en deckare av till exempel Charles Willeford eller Carl Hiaasen eller är detta, för att citera kapitelrubriken, ”Miami – the City that Coke Built”?

Från Miami fortsätter resan till södra Louisiana, New Mexico, Los Angeles, San Francisco, Montana, Chicago, Detroit, Boston och New York. Williams presenterar mig för några av hans amerikanska favoritförfattare: James Lee Burke, James Crumley, James Ellroy, Joe Gores, James Hall, Gar  Anthony Haywood, Carl Hiaasen, George V. Higgins, Tony Hillerman, Eugene Izzi, Joseph Koenig, Elmore Leonard, Sara Paretsky, Nick Tosches och Andrew Vachss.

Men också för en discjockey på en bar; ett par engelska killar Williams känner igen från London och som åkt till Chicago för att köpa gamla soul- och jazzplattor; Mike Davis, en socialarbetare, tror jag att han är, som arbetar med svarta gatugäng och för Williams, och mig, pekar ut i vilken  del av Los Angeles som Raymond Chandler inledde ”Farewell My Lovely” (på svenska ”Mord, min älskling)…

I en mening guidar Williams mig till en fiktiv deckarmiljö. I nästa mening beskriver han en autentisk, fast lika kriminell miljö. Också personerna/människorna är än fiktiva, än verkliga. Myten blir verklighet; verkligheten blir myt. Vad som är vad – omöjligt att veta.

Dags att resa hem igen. Dagen före avresan promenerar John Williams omkring på Manhattan, New York. Han ska köpa presenter – bland annat en baseballkeps har han tänkt sig – och kommer till kvarteren kring Times Square, till 42nd Street. Prostituerade unga flickor på trottoarerna, hallickar i bilar och portar; sexshop efter sexshop efter sexshop, alla sorters sex till salu.

Williams har stigit rätt in i en Andrew Vachss-deckare. Bland annat i denna miljö går Burke, en privatdeckare utan licens, på jakt efter vuxna som utnyttjar och misshandlar barn sexuellt. Vachss deckare är alltid våldsamma, ibland riktigt vidriga, snarare skräckthrillers än detektivromaner.

Både amerikanska och svenska kritiker har stämplat dem ”icke trovärdiga”.

Då blir Vachss rasande. När Andrew Vachss inte författar deckare är han advokat. Inriktning: sexuell misshandel av barn. Vachss menar att hans våldsamma deckare nära nog är dokumentära. Han bor själv i ett hus som är en borg: runt huset går en mur, innanför muren finns hans hundar; en Rottweiler, en neapolitansk mastiff. Han kör aldrig bil utan att ha bildörrarna låsta.

John Williams står i sexshoppen på 42nd Street – i videobåsen visas porrfilm med kvinnor och män i naziuniformer – och blir ”inte direkt rädd”, skriver han, men han ”börjar må illa”. Alla sexshoppar, alla affärer som säljer vapen, alla städer med ”badlands” där aldrig en polisbil visar lamporna…

Det han anade och ville bevisa med resan genom deckarromanens USA har John Williams fått bevisat till illamåendets gräns. De moderna amerikanska deckarförfattarna är journalister lika väl som författare, deras böcker är dokumentärskildringar lika väl som skönlitterär fiktion. Böckerna är, kan man säga, nutidssociologi. Och, det borde de i   alla fall vara, väckarklockor som ringer varje timme, minut, sekund.

Javisst, en fråga hänger i luften: Sverige då? Är svenska deckare = fiktion och underhållning eller nutidssociologi och väckarklockor? Handlar också svenska deckarromaner om ”hur vi allesammans har det med/mot varandra”? Vad skulle resultatet bli om jag eller någon annan deckarläsande journalist á la John Williams reste runt i deckarromanens Sverige? 

 Bengt Eriksson

Publicerat i Göteborgs-Posten 1991                                      

PS. John Williams har nu också skrivit ”Back To The Badlands” (Serpent´s Tail), där han återbesökt den amerikanska kriminalromanen i fiktion och verklighet och kompletterat sin förra bok med fler besök hos och intervjuer med deckarförfattare i USA.

John Williams har dessutom gjort en kompletterande HEMSIDA för böckerna där man bl a kan läsa intervjuer med de amerikanska deckarförfattarna James Crumley, Tony Hillerman, Sara Paretsky, James Sallis och Joe Lansdale.

Kolla också upp deckarförfattaren John Williams, för – jo – han skriver även deckare själv. Williams, bosatt i Cardiff, har bl a skrivit ”The Cardiff Trilogy”.

Detta tillagt 2009.

Musikfredag på Deckarlogg: syntpionjärerna Page

Den här debutsingeln och låten, ”Dansande man” med syntbandet Page, har äntligen hamnar på Spotify.

Därför tyckte jag det kunde vara lämpligt att plocka fram följande text, en recension av eller kanske snarare krönika om boken ”Den svenska synthen”, där jag för min del mest skriver om Den skånska synten.

En bit svensk och skånsk musikhistoria, om jag får säga.

***

Det ligger en synthesizer, närmare bestämt en Korg Poly-800, under en säng på övervåningen.

Där finns också en fyrspårs portastudio med kassett av märket Fostex. En antikvitet idag när datorerna tagit över, men på 80-talet var en så kallad Porta det mest moderna som fanns om man ville göra egna musikinspelningar.

Korgs polyfona synt – en av de första det gick att spela flera toner på samtidigt – kom 1983-84. Ebbe Gilbes film ”Så går ett år / Tiden i Sjöbo” – där syntbandet Det här är pop? från Vollsjö medverkar – hade premiär 1988.

Just då var det, några år på 80-talet, som syntmelodier och electrorytmer hördes genom Vollsjö.

Förresten, synt eller synth?

Boken ”Den svenska synthen” (Kalla Kulor) får heta så bäst dess författare Bengt Rahm vill. Jag vägrar skriva synt med ”h”. För då borde väl uttalet bli ”synfen”?

”Den svenska synthen” är en utmärkt historik över svenska ungdomar som började spela synthesizer och startade syntband.

Bengt Rahms bok ”Den svenska synthen” (Kalla kulor). Rekommenderas! Men vem skriven boken om ”Den skånska synten”?

Förebilder var bland andra Kraftwerk (från Tyskland) och Depeche Mode (England). Några av de första banden i Sverige hette Ståålfågel, Cosmic Overdose och Ratata.

Det var så många som började spela att man kan tala om 80-talets syntvåg. Så många i Skåne också att det går att skriva en extra bok med titeln ”Den skånska synten”. (Fast visst, det står ju rätt mycket om skånska syntar redan i Bengt Rahms bok.)

Malmös syntpionjärer, Page, råkade jag höra 1982.

Då jobbade jag med TV-programmet Öresound och det hade kommit in en kassett med låten ”Dansande man”. Jag lyssnade och tänkte: Page måste jag intervjua!

När jag frilansade på Radio Malmöhus och spelade upp demokassetter så minns jag att Ausgang Verboten var ett av de nya banden. Från Ystad kom ett band som hette Face.

Ja, nånstans i källaren ska det finnas en hel kartong med demokassetter från den tiden.

På 90-talet skulle Hässleholm bli centrum för så kallad elektronika: musiker som Anders Tilliander, Sophie Rimheden och Familjen (Johan T Karlsson).

De flesta av 80-talets syntband, både i och ännu fler utanför boken, blev aldrig kända då och är bortglömda idag. Men det var kanske själva meningen med syntmusik?

Synthesizer är ju ett demokratiskt instrument som uppmanar: Spela själv! Idéerna betyder mer än musikaliska kunskaper. Många som spelade synt hade nog aldrig vågat ägna sig åt musik om inte synthesizern uppfunnits.

Åter till Vollsjös syntscen, som bestod av banden Det här är pop? och Interface. Först två band som sen blev ett och sen blev de visst två igen?

Några syntar, en trummaskin och sång. Egna låtar. Medlemmarna hette Mikael Jeppsson, Ulrika Tuvesson, Mikael Franzén, Joel Eriksson, Fredrik Åhman och Martin Willford.

Det här är pop? hade förvånansvärt många spelningar: i Lövestad, Tomelilla och Ystad samt ett par i Vollsjö, bland annat på folkparken Nyvång där Sjöbo-filmens team spelade in.

Vad hette låtarna? Hur lät dom? Var finns demokassetterna från Joels rum? ”Någonstans”, säger vår son Joel, ”ska väl kassetterna finnas.”

En – enda – av Vollsjösyntarna blev professionell musiker. Nämligen Martin Willford, som numera bor i England och just ikväll har en spelning i London under namnet Shift.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2012

Skvallrigt med en antydan till analys

Johan Erlandsson

Boken om Beck

och Sjöwall Wahlöö

och tiden som for

(Piratförlaget)

En av de värsta synder en recensent kan begå är att vilja att författaren hade skrivit en annan bok än den författaren har skrivit. Men det hjälps inte: jag önskar att Johan Erlandsson hade skrivit en annan bok om Beck, Sjöwall Wahlöö och ”Roman om ett brott”-serien.

För det första, det är en alldeles för tunn bok, dessutom satt i stor stil med stora radavstånd och stora marginaler. Det kunde ha varit typ ett långreportage i ett magasin, inte mer än så.  

Delar av boken, där Erlandsson yt- och lättanalyserar romaner och filmer, är mer intressanta än de delar, där han skriver, ja, skvallrar om både Maj Sjöwalls och Per Wahlöös privatliv. Som att det dracks = söps. Hade det inte räckt att nämna en gång istället för att göra det så många gånger att det känns som om det upprepas på var och varannan sidan?

Det blir bara skvallrigt – och tragiskt – och bidrar inte med något väsentligt till porträttet av Sjöwall Wahlöö som författare eller till förståelsen av romanserien (eller för den delen filmerna) i vare sig deras eller vår tid.

Så mycket som saknas i det som ändå är en antydan till analys. Jag hade velat ha en ordentlig genomgång av varenda roman och analyser på – observera – djupet också av filmerna. Det är så lätt att slentriantrycka att filmatiseringarna av eller utifrån romaner och personer blev sämre – men det finns ju nyanser till och med i TV-serien. 

Allt är långt ifrån dåligt, vad gäller filmerna/TV-serien, om än allt längre ifrån romanerna.

En diskussion på allvar om romanerna kontra sin tid och den tiden kontra vår tid. Poliserna och andra personer som människor i tiden, kontra poliser och människor i vår tid. En riktigt genomgång av stilistiken, Sjöwalls Wahlöös skönlitterära prosa i förhållande till annan skönlitterär prosa och till journalistikens randande. Genomgång av lärjungar, de som lärde sig av Sjöwall Wahlöö och tog efter, än idag börjar skriva polisromaner i deras stil.

Några författare nämns, men inte den viktigaste, han nämns aldrig, troligen… ursäkta eller ursäkta inte… på grund av okunnighet i Sveriges deckarhistoria. Nämligen K Arne Blom, ingen säger ingen har skrivit så nära Sjöwall Wahlöö som Blom (bortsett från politiken).

En ordentlig genomgång av hur polisromanförfattarna Sjöwall Wahlöö togs emot under sin livstid – och hur de betraktas idag – hade också förtjänat ett långt kapitel, om inte flera.

Att de var kommunister, den andre värre än den första, poängteras däremot. Jo, fast det är ju ett faktum att många läste polisromanerna, böckerna fick läsare som varken då eller nu kan beskrivas som kommunister. Så exakt hur renläriga kommunister var Sjöwall Wahlöö? Graden och sorten av renlärighet och exakt hur satte detta spår i deras tio polisromaner?

Blev någon övertygad kommunist efter att ha läst Sjöwall Wahlöö? Hur många läste romanerna som deckare utan att reflektera över att böckerna ju lär ha varit kommunistisk propaganda? Jag tror nog jag vågar slå fast att Sjöwall Wahlöö måste ha varit rätt usla som propagandister.

Vem ska läsa Johan Erlandssons ”Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for”? Många vill och lockas göra det, tror jag. Det vill man säkert oavsett om man läst hela ”Roman om ett brott”-serien och/eller sett en radda avsnitt på TV. Eller om man faktiskt knappt vet vilka Sjöwall Wahlöö var och är.

Men det är en sak, att vilja och lockas läsa. En annan fråga är vilka som kommer att vara nöjda efter att ha läst boken. De som jag nämnde sist i förra stycket, tror jag. Ju mindre en läsare vet om Sjöwall Wahlöö, desto bättre. Helst bör man nog inte veta någonting. Då kan det här vara en intressant bok – men knappast annars.  

Fast det kommer väl att skrivas fler böcker om Sjöwall Wahlöö. Hoppas jag… Förresten, en längre artikel jag skrivit om Sjöwall Wahlöö finns på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.

Bengt Eriksson

Jan Guillous stora århundrade: upplösningen!

Tony Johansson har tidigare på sin hemsida – även publicerat här på Deckarlogg – gjort en genomgång av de nio föregående titlarna i Jan Guillous romanserie ”Det stora århundradet”.

Nu recenseras han också den avslutande titeln i serien.

***

Jan Guillou

Slutet på historien

(Piratförlaget)

Så har Jan Guillou nått fram till slutet i det som är hans andra dekalogi. Hamiltonserien bestod ju också av tio böcker (plus en novell), och utgjorde förstås en imponerande författarbragd. Men ”Det stora århundradet” toppar Hamilton.

Jag har tidigare recenserat de första nio böckerna. Jag läste dem i ett svep i våras, och det var en sådan läsupplevelse som man kommer att minnas även om många år.

”Det stora århundradet” är en episkt berättad släktsaga som tar sin början med tre norska fiskarbröder som genom slump och skicklighet utbildas till diplomingenjörer i Dresden och sedan sprids för historiens vindar.

En av dem lyckas skapa sig en förmögenhet i Tyska Östafrika som sedan de kommande generationerna träter om och lever på medan de vandrar genom det långa 1900-talet: Weimarrepubliken och nazismens maktövertag, det svenska 30-talet och samförståndandan, andra världskriget, 50-talets amerikanska hegemoni, 68-rörelsen, 80-talets nya ekonomi och så fram till sista boken med den fyndiga titeln ”Slutet på historien”.

Titeln anspelar förstås såväl på att det är sista boken som på 90-talsidén att med sovjetsystemets fall hade den ohejdade kapitalismen slutligen vunnit och därmed var historien slut.

Sverige har en lång tradition av politisk skönlitteratur. Från Sjöwall och Wahlöö till Guillou, Mankell och Stieg Larsson. Få har dock lyckats lika väl som Tony Johansson med att kombinera politisk insikt och skärpa med en riktigt bra intrig. (Magnus Nilsson, litteraturkritiker och professor i litteraturhistoria.)

Nåväl, hur väl lyckas han? Sådär, om jag ska vara ärlig. Man måste tycka väldigt mycket om Guillous författarskap för att uppskatta den. Det gör jag, så det vore fel att säga att jag inte njöt av att läsa den.

Men ”Slutet på historien” lider av samma brister som de andra fyra böckerna i serien som utspelas efter andra världskriget. Perspektivet snävas in. Från att alltid nån broder eller barn i första generationen befinner sig i historiens centrum, kretsar nu merparten av berättelsen kring ett av Guillous alter egon, advokat Eric Letang.

Det fungerade hyggligt i bok nr 7-8 där 68-rörelsen, IB och vänsterterrorism behandlades – det var åtminstone ur några perspektiv i historiens centrum. Men det fungerade väsentligt sämre i ”Äkta amerikanska jeans” (nr 6), ”Den andra dödssynden” (nr 9) och i ”Slutet på historien”.

I de två sista böckerna blir historien om det ”Stora århundradet” till Guillous diverse strider på 80- och 90-talen. Med all respekt för Guillous avslöjanden och strider men det hände faktiskt en hel del annat.

Det är med den känslan man lägger ifrån sig boken. Bra historia överlag – även om jag är rätt skeptisk till hur gammelonkel Haralds uppdykande hanteras – men så synd att berättelsen blivit så snäv.

Det här är ju tiden för Kalla krigets slut, Jugoslaviens upplösning, Irakkriget, EU:s marsch mot statsbildning – allt detta nämns men mest som en ram, inte såsom i de första böckerna där världshistorien blev en gestaltad berättelse. Det är väldigt synd.

Men Guillou är en briljant författare och ingen annan skulle ha klarat av att skriva hela den här episka tio böcker långa historien, så det blir trots detta en fyra. Serien som helhet måste ges en femma. Allt annat är uteslutet för ett sådant imponerande romanprojekt.

Slutet på historien finns som ljudbok, i inläsning av Tomas Bolme.

Tony Johansson, gästrecensent på Deckarlogg, är även deckarförfattare. Han har gett ut ”Den tredje passageraren” (2016), ”Smugglaren” (2018) och nu senast i försomras ”Källa X”, alla i miljöerna Landskrona med omnejd.

Ystads stora eller lilla teater

Följande krönika handlar främst om staden Ystad och dess teater. Vad ska hända med den? Hur ska teatern drivas i framtiden? Vilket innehåll kan stadens invånare (med omnejd, får tilläggas, för Ystads teater är hela sydöstra Skånes teater, minst) förvänta sig i framtiden?

Eller rent ut sagt, vet Ystads kommunpolitiker vad de håller på med? Vet teaterstyrelsen det? Låter jag orolig så är det för att jag är det…

Jag tror dessutom att krönikan kan få andra som bor i andra delar av Sverige att fundera över vad deras kulturpolitiker håller på med. Kunskapen. Hur stor är den? Viljan. Finns den?

Sveriges kommuner kommer att bli framtida slagfält för kulturen och det kan gå illa, mycket illa. Inte bara där politiker vill skära ner utan också där politikerna satsar på kommunens kulturliv. Men hur satsas det?

***

Den första målning jag såg av Jennifer Saxell föreställde Ystads pyttelilla teater. Så var Ystads teater på hennes målning: ett hus i vacker klassisk arkitektur men mindre till formatet än alla husen omkring.

Fyndigt gjort och exakt fångat. Konstnären Jennifer Saxell kom hit från Kanada, fick se Ystads stolta teater och avbildade sin upplevelse. Det  blev en målning som samtidigt visade, ja, avslöjade den lilla stadens självbild kontra verkligheten, teaterns utbud  av teaterföreställningar och konserter kontra teaterhuset som byggnad.    

Vem skulle idag kunna se och måla Ystads teater i ett så pyttelitet format? På senare år har utbudet av kultur och nöje ökat allt mer, ryktet och anseendet har blivit så stort att även teaterhuset liksom vuxit. Senare betyder tio år, eventuellt med avdrag för en inskolningsperiod. Alltså den tid som Thomas Lantz varit chef med titlarna VD och teaterdirektör för Ystads teater.

Ystads stora teater. Creative Commons / Wikipedia / GDFL / Foto: jorchr

Från hemsidan: ”Sveriges enda 1800-talsteater i sitt slag”. Det första syftar på den klassiska teaterbyggnaden; det andra måste syfta på verksamheten under Thomas Lantz. Med en tjänst på 35 procent vad gäller lön och heltid vad gäller arbetstid har Lantz sett till att Ystads teater fått ett regelbundet utbud, tre till fyra gånger i veckan, av mest musik men även teater. Ofta hyr artister, musikgrupper och andra in sig på teatern men Lantz har dessutom satsat på egna arrangemang.

Besöken av Shakespeare’s Globe-teater och närakonserter med bland andra Nina Persson hör till de arrangemang som Ystads teater haft mod att själv finansiera. Annat som knappast blivit av om inte Lantz varit nyfiken och drivande är jazzkonserterna i caféet och Ystads jazzfestival. Nu slutar Thomas Lantz. Då har politikerna i Ystads kulturnämnd och styrelsen för Ystads teater fattat gemensamt beslut om att teatern ska drivas på ett nytt sätt.

Hur ska teatern skötas? Hur ska det gå? Och inte minst, hur är det tänkt? Inte lätt att svara på men jag gör ett försök. Den tjänst som Lantz haft delas upp i en vd och en teaterdirektör. Den förstnämnda, ansvariga och verkställande direktören ska samtidigt vara kulturchef i Ystad. Men hur kan någon hinna med dessa bägge (två!) arbeten? Vilken kompetens som krävs! Annonsen för det kombinerade kulturchefs- och teater-VD-jobbet kunde ha utformats… ”Sökes: person i 35-årsåldern, ogift, utan barn och med 50 års erfarenhet av alla sorters kultur. Arbetstid: 200 procent.”

Denna  superkulturövermänniskas uppgift blir att, i egenskap av kulturchef, utveckla kulturlivet i Ystads kommun och dessutom, i egenskap av vd för Ystads teater, se till att upprätthålla arbetet efter Thomas Lantz: ha ständig kontakt med kultur- och nöjeslivet, få rätta artister att hyra in sig (och andra att hålla sig borta), hitta egna projekt att riskera teaterns pengar på, vara ett ansikte utåt och helst presentera varje arrangemang från scen, hoppa in i biljettluckan vid behov, och så vidare.     

Det går ju inte. Ingen hinner och orkar. Men Ystads teater ska kanske inte fortsätta att ha ett lika stort kultur- och nöjesutbud som idag? En annan förbryllande fråga är tillsättningen av vd-tjänsten. Ystads kommun anställer förstås kulturchefen. Men innebär det att teaterstyrelsen måste godkänna kulturchefen, eftersom hen också ska bli vd för Ystads teater? Eller tillsätts vd:n av kommunen och teaterstyrelsen får hänga med på tillsättningen?  

Oavsett så innebär det att besluten över den kultur som presenteras på Ystads teater flyttar ett steg närmare kulturnämnden och därmed politikerna. Är det lämpligt, att korta ner avståndet mellan politik och kultur? Lite extra oroande blir det när, som det viskas, detta är en framtida modell även för andra kulturområden…

En besparing för Ystads teater, sägs det också. Det stämmer, om man enbart ser till att nu ska Ystads kommun – inte teatern – betala vd:ns lön. Men, vilket teaterstyrelsen insett, det krävs ju att någon finns på plats för att sköta det dagliga arbetet. Det behövs en operativ teaterdirektör. Hur liten är den tjänsten? Under 35 procent, annars blir det väl ingen eller blott en ringa besparing?

Operativ teaterdirektör är en märklig titel också för en person som inte ska vara konstnärlig ledare och ta egna beslut utan verkställa vad vd och styrelse beslutar. Till exempel, enligt YA i förra veckan, hålla teaterbyggnaden i gott skick (typ se till att inte väggarna flagnar och putsa ljuskronorna?) och administrera artistkontrakt (som hen inte har avtalat och väl knappast kan signera).

Tjänsten som teaterdirektör liknar mer en scenmästare, inspicient eller faktiskt vaktmästare. Men en teaterdirektör bör ju brinna för teatern. Hur får man tag på denna teaterdirektör: ett brinnande teaterhjärta men noll beslutsrätt?

Ystads lilla teater. Creative Commons / Wikipedia / GDFL /  Foto: jorchr

Vänd nu på detta, för jag får lägga in en brasklapp. Enligt utalanden från kulturnämnden verkar det finnas olika åsikter om vd:ns respektive teaterdirektörens arbetsbeskrivning. Enligt kulturnämnden ska kulturchefen/VD:n istället sköta administration och teaterdirektören vara konstnärlig ledare. Hur rörigt kan det bli? Vilket stämmer? Och vem bestämmer?

Min oroliga fråga (säg, vädjan): Hur liten eller stor ska det gå att måla av Ystads teater om tio, femton år?

3 X kortteater:

1. Teater. På teatrar bör teater spelas. Så hur kan det bli mer teater på Ystads teater? Vet inte. Men jag vet att Ystad har två teaterbegåvningar, en nationellt känd och den andra internationellt, att rådfråga. Ofattbart att inte Bror Tommy Borgström är samarbetspartner för Ystads teater och att Sara Chaanhing Kennedy är med och driver den fria teatergruppen Ystads stadsteater är ju som en kritisk krönika.  

 2. Teaterråd. Hur skulle det ens kunna vara möjligt för en teater-vd att känna till allt inom scenkultur: lokalt, nationellt och internationellt? Ystads teaterstyrelse borde genast tillsätta ett teaterråd med representanter för teater, musik och kritik av scenkonst. Ett sätt att ständigt få in nya idéer som kan bygga vidare på och utveckla arvet efter Thomas Lantz.

3. Beslut. Styrelsen för Ystads teater hade möte i måndags kväll. Tillsättningen av en operativ teaterdirektör stod på dagordningen. Kanske eller kanske inte tillsattes tjänsten och man bör också ha beslutat om teaterdirektören ska eller inte ska vara konstnärlig ledare. Eller så sköts beslutet upp…

PS. Nej, teaterstyrelsen tog inget beslut (enligt ovan). Nu ska teaterchef/VD först tillsättas – och hens arbetsuppgifter diskuteras – innan teaterstyrelsen beslutar om den operativa teaterdirektörens uppgifter. Häng med, om du kan!

Bengt Eriksson

Tidigare publicerat i Ystads Allehanda

Ture Sventons tecknare

Det är svårt att tänka sig en balkong i Malmö, eller i hela landet, som är trevligare än Jan Hemmels. I synnerhet när vi sitter där och pratar högt över stadens takåsar en av de sista soliga senhöstdagarna. Han bjuder på kaffe och semlor (fast bara i min fantasi, i själva verket är det hustruns äppelkaka) och talar om sin far.

Till exempel noggrannheten: pappas resor till London, Paris, Venedig och Marocko med ritblock och kamera.

– Han var en händig man. Vid sidan om målandet och tecknandet fanns det perioder då han fotograferade oerhört mycket. Andra perioder spelade han mycket gitarr och sjöng Ferlin. Han var med i Visans vänner och så.

– Förut har jag inte tänkt så mycket på det, att han också var en flitig människa. Så mycket möda som han la ner på något som ser så enkelt och självklart ut.

”En skissbok av Jan Hemmel” (Magister Lämmels Biblioteket / Seriefrämjandet), innehåller såväl Sven Hemmels färdiga teckningar som hans blyerts- och tuschskisser från Paris och Venedig, studier av cirkushästar och artister och även tecknade studier av familjen, hustru och söner, för att finna de rätta kroppsspråken och rörelserna.

Många streck och skuggor som i illustrationerna till Åke Holmbergs ungdoms- eller snarare allåldersdeckare om Sveriges genomskickligaste privatdetektiv, Ture Sventon, renodlades till raka, klara tuschstreck, blott de nödvändiga och karaktäristiska.

– De träffades inte så ofta, men de höll brevkontakt. Holmberg och pappa var två gentlemän i sina bästa år. De hade gemensamma intressen: Wodehouse och engelska deckare, understatements och diskret ironi.

Förutom deras personliga sätt att skriva respektive teckna är det glädjen i detta ömsesidiga möte, att de hade samma intressen och humor, som gör samarbetet mellan Åke Holmberg och Sven Hemmel både så bra och unikt. Text och bild motsäger aldrig någonsin varann. Hemmels illustrationer kompletterar berättelserna och Holmbergs berättelser kompletterar också illustrationerna.

Den privatpraktiserande detektiven Ture Sventon skapades av bägge två, gemensamt. Holmberg stod för det inre och Hemmel för det yttre. Skulle Ture Sventon – eller Ville Vessla eller herr Omar eller fröken Jansson, sekreteraren – kunna se ut på något annat sätt än som Hemmel tecknat dem? Svar: Nej, omöjligt.

– Det fanns faktiskt en förebild till Sventon, berättar Jan Hemmel. En kvinna i Danmark hade en man som var liten med skarpskuren profil. Han är Sventons förebild, till utseendet.

Min favorit, säger jag, har alltid varit herr Omar. En oriental – en arab – och en så synnerligen sympatisk person. Så tidigt dessutom, redan i den första Ture Sventon-deckaren (utgiven 1948) ringer herr Omar på dörren till Sventons detektivbyrå på nedre Drottninggatan i Stockholm för att sälja en flygande matta.

Hur många svenska romaner skrivs det ens idag där 1) en arab/muslim förekommer, 2) skildras som en människa (som du och jag)?

– Var går gränsen där en färggrann karaktärisering övergår till karikatyr? Många gånger kunde figurerna få bli lite löjliga – men inte herr Omar. Det finns en konsekvens i hans vänlighet. Herr Omar är en vänlig – och vanlig – arab som sitter vid tältet nere i oasen Kaf i Arabiska öknen och läser Palmbladet.

– Fast tecknare älskar ju allra mest att rita bovar. Att kärleksfullt mejsla ut lömskheten. Det gjorde pappa också. Oxen och de andra bovarna omfattas med stor kärlek.

– Men, funderar Jan vidare, Ville Vessla är egentligen en mycket otäck figur. Världens ondska personifierad, på sätt och vis. Ville Vessla kan vara Hitler eller bin Ladin.

(Min hemmelska favoritbov, vill intervjuaren infoga, är Slarviga Svante som nattetid tar sig in i juvelerare Erikssons lägenhet på Tomtebogatan – och råkar somna på en stol i köket. Se ”Ture Sventon i Stockholm”…)

– Bovar tyckte pappa om att rita redan när han gjorde, både skrev och tecknade, böckerna om upptäcktsresanden Karlsson, säger Jan Hemmel.

Och så går han och hämtar Karlssonböckerna, för Karlsson vill han helst prata om. Det är förståeligt. Jan och hans bröder var medskapare till berättelserna om Karlsson. Det började som godnatthistorier för sönerna. Sven Hemmels humor formade huvudpersonen Karlsson, sönernas krav på spänning förde Karlsson till äventyr bland sjörövare, kannibaler och cowboys.

– Ture Sventon har sin egen styrfart.

– Däremot är böckerna om Karlsson inte alls uppmärksammade efter förtjänst. Pappa tecknade också serier om Karlsson, men det blev mycket text till rutorna. Han hade svårt att frigöra sig från böckerna, tror jag. Men jag tror också att han hade god hjälp av att redan ha tecknat serier när Ture Sventon skulle bli seriefigur.

Illustrerade gjorde Sven Hemmel på fritiden. Till yrket var han lärare på Katedralskolan i Lund. Hade han aldrig, undrar jag, några planer på att börja teckna på heltid?

– Idag låter det chockartat, men pappa var en lärare som tyckte om att vara lärare. Och eleverna gillade honom. Häpnadsväckande så många gamla elever man mött som sagt hur mycket de uppskattade honom som lärare. Han hade någon sorts lugn och humor som var väldigt avväpnande. Och så hade han stora blå ögon som kunde bli mycket kalla.

– Det var tre kvarter till Kattis. Han gick till skolan på morgon, kom hem och åt lunch, och så iväg till skolan igen. Efter middagen var det dags för skrivbordet. Han tillbringade mycket tid vid skrivbordet.

Gick du själv på Kattis? Hade du pappa som lärare?

– Ja, det var inga problem.

Sist säger sonen Jan:

– På 70-talet kom ett urval Karlssonberättelser. En slarvig utgivning med färre teckningar än i originalen – boken ger inte rättvisa åt fantasin och påhittigheten.

– Jag ska försöka ge ut Karlsson på nytt. Rejält med teckningar ska det vara! Har du något förslag på förlag? undrar Jan Hemmel.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2002

PS. Intervjun med Jan Hemmel gjordes som synes en dag med varmare klimat och texten har tidigare varit publicerad i Kvällsposten år 2002. Vid mitt besök gick Jan Hemmel och hämtade en tjock bunt med osorterade teckningar av pappa Sven. ”Bara några”, sa han. ”Finns mycket mer.”

Vad ska ni göra med alla illustrationer och andra teckningar? undrade jag. ”Vi har inte tänkt göra något särskilt. Dom bara finns här.” Sälja då? fortsatte jag. Det är ju synd att de bara ligger undangömda när det alldeles säkert finns många människor som både skulle vilja se och köpa teckningar av Sven Hemmel…

Ganska snart efter detta skänktes en större del av Sven Hemmels tecknade produktion till Göteborgs konstmuseum. Det har ordnats utställningar i Lund och flera gånger i Stockholm. Så jag kan nog ta åt mej lite av äran för att Sven Hemmels teckningar – inte minst av Ture Sventon, herr Omar och Ville Vessla – numera hänger hemma på väggarna hos många beundrare. Som hos mej själv.

Tillagt 2010.

 

Bo Widerberg, författare från Malmö

Såg, ska strax lyssna också, att Kalle Lind och Vante Rosengren pratar om ”Bo Widerbergs tre Malmöfilmer” i senaste avsnittet av Malmöpodden ”A du!”.

Det fick mig att minnas följande text som jag skrev om Bo Widerbergs romaner i Malmömiljö.

Ur vilka filmerna mer eller mindre uppstod. (Efter min text finns en länk till Kalles och Vantes podd om du vill lyssna och det vill du!)

***

Det började med att några av Bo Widerbergs tidiga långfilmer – bl a ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” (bägge från 1963) – visades på TV. Jag återsåg filmerna, mindes och häpnade…

Att jag kunnat glömma! Widerberg gjorde ju dokumentärer i form av spelfilmer – och tvärtom. Platsen och tiden är Malmö från, ungefär, slutet av 40- till 60-talet:  den gamla staden ligger för döden; den nya, moderna staden föds.

Det fortsatte med att jag i ett antikvariatsfönster fick syn på romanen ”Erotikon”. Författare: Bo Widerberg. När jag slog upp försättsbladet såg jag att romanen föregick filmerna: utgivningsåret var 1957. Jag läste, fascinerades och häpnade – ännu mer!

Från debuten ”Barnvagnen” till återkomsten på 90-talet med ”Lust och fägring stor” är filmregissören Widerberg oöverträffad som skildrare av Malmö. På bioduken, vill säga. I skönlitteraturen har han sin like och sidvis t o m överman: nämligen sej själv, författaren Widerberg.

Romanen ”Erotikon” öppnar sej som en pop up-bok. Fiktionen är, liksom i filmerna om Malmö, så levande att den blir dokumentär. Att läsa är att vara fysiskt närvarande i staden och romanen: att se, höra och lukta.

Året är 1950. Romanens huvudperson, Gösta Granell, som äger en låsfirma och just idag fyller 49 år, besöker barndomshemmet på Ahlmansgatan i Sofielunds röda kvarter. Hans mor är död, men far lever.

Gösta betraktar hemmet, som ”blivit en tredje klassens antikbod där beteckningen ‘antik’ gällde föremålens grad av förfall”: den slitna korkmattan, de avflagnade väggarna, den fläckiga spegeln, en trave tallrikar i diskhon, flaskorna med lukt av surnat öl…

1997 har den omoderna, gamla hyreskåken, där familjen Granell bodde, ersatts av en ny, modern hyreslänga, som i sin tur ska förfalla och rivas. Jag kör in till Malmö med bilen, parkerar på gatan där det gamla huset stod och det nya står. Sedan följer jag – med boken uppslagen i handen – far och son på deras vandring genom ett Malmö som bara delvis finns kvar.

Arbetarstatyn står förstås kvar på Möllevångstorget. Men var låg schappet Rödlöken, som serverade brunkål och korv? Finns kakaoasken kvar på taket till Mazettis igenspikade chokladfabrik? Jag spanar uppåt men kan inte se den. Och det var längesen som ettans spårvagn skramlade förbi på väg upp mot Allmänna sjukhuset.

När försvann Deutsche Bierhalle från Lejonetpassagen? Borta är den i alla fall, liksom de övriga ölkrogarna från 50-talet – alla utom Mattssons Ölstuga.

 Till sist hamnar sonen Gösta vid kanalen. Han räknar broarna:

”… från Schougens bro ute på Öster till Carolibron, från Carolibron till Paulibron innan brandstationen, från Paulibron till Amiralsbron, från Amiralsbron till Kaptensbron, cykelbron, från Kaptensbron till Davidhallsbron, från Davidhallsbron till Morecosbron – där  han stod nu – och vidare under Fersens bro, den vackraste av dem alla…”

Det är ju ett filmmanus! Bara att starta kameran! Nog måste de som på 50-talet läste Widerberg ha anat att den unge författaren skulle bli filmregissör?

Efter ”Erotikon” gick jag en antikvariatsrunda, köpte och läste romanerna ”Hösttermin”, ”På botten av himlen” och ”Den gröna draken” samt novellsamlingen ”Kyssas” (publicerade 1952-59).

Också dessa böcker skildrar Malmö (med omnejd), men i några är staden Malmö inte så påträngande utan närvarande mer som atmosfär och klangfärg.

Varje stad har sin historia, sina hus och gator, sina människor, tankar och liv, som tillsammans bildar en närvaro – lika påtaglig i Widerbergs fiktion som i verklighetens Malmö. Alla de uppräknade titlarna är definitivt Malmöböcker: befolkade av malmöiter.

Bo Widerbergs berättelser om Malmö – både filmerna och romanerna – skulle kunna placeras under den gemensamma rubriken ”Malmöarbetet”.

Romanen ”Den gröna draken” blev filmen ”Heja Roland” (1966). Men också i andra romaner och filmer är det som om han återberättar samma historia. Personerna kan byta böcker med varann eller kliva ur en roman och in i en film. Författaren/regissören Widerberg går runt, runt sina människor och betraktar dem på nytt från olika håll.

Aha! utbrister jag, när jag ser att adressen Ahlmansgatan 12 återkommer i åtminstone ett par böcker. Kan den skolfröken, som förekommer i filmen ”Lust och fägring stor”, vara samma lärarinna, som introducerades redan i romanen ”Erotikon”? Samma films unge skolpojke har i alla fall klasskompisar, förebilder och/eller alter egon i flera romaner.

I synnerhet ”Erotikon” – Widerbergs definitiva Malmö-roman – förtjänar att kallas ”Malmöklassiker”. Liksom filmerna ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” präglas ”Erotikon” av berättarentusiasm och uttrycksvilja. Samma unga hjärta slår i romanen som i filmerna. Också 40 år senare kan man ana att den unge Bo Widerberg var en känslig författare: tidsmedveten och nutida.

I språket finns en nervig puls som måste vara Malmös – avlyssnad och självupplevd i stadens snabba förvandling: i språnget mellan småstad och framtidens moderna (stor)stad.

När ska ”Erotikon” bli tillgänglig i pocket – för den äldre generationen, som verkar ha glömt romanförfattaren Widerberg, och för de yngre generationerna, som väl knappt vet att Bo Widerberg – också – skrev böcker?

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 1997

KLICKA och lyssna!

London spelar och sjunger eller Mitt soundtrack till London

Veckodagarna kom lite i oordning så här är Musikfredagen på Deckarlogg istället idag på lördagen…

***

Varje gång jag stigit av planet och drar resväskan mot tunnelbanan kan jag höra ”The Underground Train” (från 1950) med calypsolegenden Lord Kitchener i mina öron. Och när jag ställt in väskan på hotellrummet och ger mig ut på stan är det självklart vilken låt som sjunger i öronen, nämligen ”Streets of London” med den folkmusikaliske sångpoeten Ralph McTell.

De hemlösa, som han beskrev 1969, syns i London än idag. Nu har McTell dessutom fått en efterföljare i Reg Meuross som i sin snarlika folksång ”My Name Is London Town” (2013) beskriver London med raderna ”I’m your vision going up / And you’re nightmare going down”.

Londonfoton med Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported-licens. Foto: Jza84

Jag promenerar från Marble Arch (som folksångaren Clifford T. Ward, och folkmusikgruppen Trembling Bells gjort låtar om), går längs Oxford Street (om vilket det gjorts oändligt med låtar, i allmänhet och specifika adresser, vardagsbruset och bråkiga händelser, från 50-talet och framåt, jazz, pop, sångpoesi och punk, av och med bland andra Everything But The Girl, Skinny Lister och Narrow Margin), passerar Baker Street (där nerifrån hörs saxofonintrot till Gerry Raffertys soulfolklåt från 1978 med samma namn som gatan) och når fram till Oxford Circus (redan på 30-talet hyllad av swingjazzorkesterledaren Jack Hylton med låten ”Life Begins At Oxford Circus”).

Jag passerar 100 Club, som sen 1942 funnits och ännu finns på 100 Oxford St. Nerifrån källaren hörs ett eko av hela populärmusikhistorien (jazz, blues, punk, reggae, afro och indie; Ronnie Scott, Chris Barber och Acker Bilk, Muddy Waters, Bo Diddley, Long John Baldry och Alexis Korner, Kinks och Pretty Things, Pistols, Clash och Buzzcocks, Eddie Grant, Mighty Diamonds och Steel Pulse, Dudu Pukwana, Youssou N’Dour och Fela Kuti).

Från någonstans bakom husen på vänster sida av Oxford Street hörs en stilla, jazzig sång om ”Sunny Goodge Street” (1965). Det är Donovan. På Goodge Street låg puben Finch’s där Londons beatniks samlades och vars stämning samma år förmedlades av gitarristen Bert Jansch.

Korsar gatan och hamnar i Soho. En annan gitarrist, John Renbourn, ansluter till Jansch för att sjunga om ”Soho” på 60-talet. Inte kväll när jag går nerför Wardour Street men det regnar så även ”A Rainy Day In Soho” (1986) med Pogues passar i mina örons soundtrack. Och i sången ”Blessed” kan jag höra Paul Simon berätta om när han 1964-65 gick omkring en natt i Soho.

Också jag kom till London 1964. I smala, randiga byxor och boots med höga klackar gick jag genom Soho som ”A Dedicated Follower Of Fashion” (låt av Ray Davies/Kinks, 1966) och trodde jag var en av ”The London Boys” (som David Bowie och Marc Bolan skulle göra låtar om, 1966 och -76). Säkert var jag på väg till Marquee Club för att se John Mayall, Spencer Davis, Manfred Man, Yardbirds, The Who eller Rolling Stones. En kakakofoni av 60-talspop larmar när jag år 2020 passerar adressen 90 Wardour St.

Går in i bokhandeln Foyles på Charing Cross Road och köper ”Surge” av Jay Bernard, ung Londonpoet med rötter från Jamaica. Hans poesi, bland annat en danshallrytmisk dikt på patwa, utgår från det som inträffade 1981 i New Cross: en brand (olyckshändelse? mordbrand?) där tretton – eller fjorton – svarta ungdomar dog.

Nu börjar Linton Kwesi Johnson och Benjamin Zephaniah, också de har gjort dikter/låtar om New Cross-branden, ”New Craas Massahkah” (1984) och ”13 Dead” (1982), att toasta i mitt huvud. Strax förflyttas jag till stadsdelen Brixton (eller hur borough ska översättas) söder om Themsen med stor afro-karibisk befolkning.

Det finns så många låtar om Brixton att de kunde få en egen krönika. Bara några: ”Guns of Brixton” (1979) med The Clash, ”Flames of Brixton” (1982) med Angelic Upstarts och ”Electric Avenue” (från samma år, titel efter Brixtons marknadsgata) med Eddie Grant. En låt förebådade och de andra handlar om sammandrabbningen mellan polis och protestanter i Brixton 1981.

Linton Kwezi Johnson, som väl bor kvar på Railton Road i Brixton, ägnade hela sin debut-LP ”Dread Beat An´ Blood” (1979) åt dikter/låtar om de livsvillkor och den stämning som ledde till Brixton riot.

Tre Londonskivor:

Olika artister: London Is The Place For Me 1950-56 (Honest John, 2002)
London blev på 50-talet en samlingsplats för musiker och sångare från Västindien, först kom Trinidads calypsoartister. Det här albumet inleder en samlingsserie med bland annat calypso från London. Titelspåret London is the place for me sjunger Lord Kitchener.

Olika artister: My Fair Lady (Original London Cast Recordings) (Sony, 1956)
Världens bästa musikal är visserligen amerikansk men utspelar sig i London och den här inspelningen är från den första engelska uppsättningen. Full med fantastiska melodier: ”With A Little Bit Of Luck”, ”The Rain In Spain”, ”I Could Have Danced All Night” och vackrast av alla ”On The Street Where You Live”.

Poets And The Roots: Dread Beat An´ Blood (Virgin, 1979)
Linton Kwesi Johnsons musikaliska debut – ”Poet” är pseudonym för Linton och ”Roots” för musikern/teknikern Dennis Bovell – är en klassiker och ett historiskt dokument från London, på samma gång en diktsamling och ett rootsreggaealbum.

PS. Om det blir verklighet så tar jag gärna det där nattåget från Malmö vid 19.30, byte i Köln och framme i London nästa dag vid halv 12 – istället för flyg.

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Lira

 

Punktera myten om Sjöbo!

Ibland måste Deckarlogg vidga sig, publicera en text i ett annan ämne än vad som anges med namnet Deckarlogg.

Anledningen är förstås att deckare och annan krimi har med verkligheten att göra. Och tvärtom. Och att Deckarlogg i sin tur finns och skriver i verkligheten.

Deckarlogg håller dessutom hus i nedan nämnda skånska kommun, en kommun med synnerligen dåligt rykte. Fortfarande. En kommun som blivit en myt, som idag har ytterst lite med verkligheten att göra.

Så jag lägger ut den här texten på Deckarlogg, eftersom det än en gång uppstod en diskussion om Sjöbo kommun, det är den kommunen det handlar om. Den enda svenska kommun som, det var 1988, haft en folkomröstning om flyktingmottagning och var ett föredöme vid bildandet av SD.

***

Det talas nittiofyra – alltså 94! – olika språk i Sjöbo kommun! Så glad jag blev när jag hörde det. Ja, nu vet ni redan från start vad jag tycker. Till denna, nog så häpnadsväckande uppgift ska jag återkomma. Men dagens krönika börjar i en annan ände, den motsatta…

Sjöbo kommun, som jag bor i, ska anta en ny så kallad vision för kommunens utveckling fram till år 2034. Under hösten 2017 har det ordnats flera möten där invånare i olika delar av Sjöbo kommun kunnat framföra synpunkter till politikerna. Vad tycker kommuninvånarna om att leva här idag? Hur borde det vara i framtiden?

För ett par veckor sen var jag på ett sådant visionsmöte i matsalen på Vollsjö skola. Vi delades in i grupper för att diskutera vad som fungerar bra respektive sämre i kommunen och ge förslag på förbättringar inför framtiden. Någon vid bordet där jag satt, tydligen en företagare, nämnde Sjöboandan. Den måste bort, sa han.

När den här företagaren ringde till en ny affärskontakt utanför kommunen, då blev det tyst i telefon. Sjöbo… hördes det sen. Det är väl kommunen som hade folkomröstning om flyktingmottagning? Som inte vill ta emot flyktingar? Plötsligt, sa företagaren, kom samtalet att handla om något helt annat än affärer.

Nerför Storgatan, Vollsjö i Sjöbo kommun. Foto: Birgitta Olsson

Sjöboandan, invände jag. Den är ju död. Här i Sjöbo kommun, vill säga. Sjöbomyten, som det borde heta, lever däremot kvar utanför Sjöbo. Och så antecknade jag på en post it-lapp något av det jag uppskattar mest i dagens Sjöbo kommun: flyktingpolitiken. Sjöbo år 2017 är nämligen inte alls som Sjöbo var år 1988, när flyktingomröstningen hölls.

Sjöbo har blivit en annan kommun. Det är som om kommunen velat visa att den inte var sig själv den där gången 30 år tillbaka i tiden. Men myten om Sjöbo lever. Den är seglivad. Hur ska Sjöbomyten kunna punkteras? En av Sjöbos politiker, som satt med vid vårt bord på visionsmötet, nämnde siffran 90. Så många nationaliteter finns i dagens Sjöbo. Politikern tillade att här, på Vollsjö skola, kommer eleverna från 16 nationer.

Senare fick jag också den nämnda uppgiften om 94 språk. Exakt siffra spelar mindre roll. Viktigast är att det i dagens Sjöbo, som dementi av myten, bor människor från så många hörn på jorden. Efter att tidigare ha tagit emot 25 flyktingar per år, enligt avtal med Migrationsverket, placerades 65 flyktingar i Sjöbo under 2017. Det har, enligt kommunen, hittats bostäder åt samtliga.

Men protesteras det inte mot flyktingmottagandet? Nej, svaras det bland politiker och anställda på Sjöbo kommun. Några få arga telefonsamtal till kommunen, det är allt. Röda Korset, Rädda Barnen och Svenska kyrkan hjälper till med mottagandet, enskilda kommuninvånare hör av sig och undrar hur de kan hjälpa till. Det ordnas språkcafé på biblioteket och föreningen Yalla Sjöbo, där flyktingkvinnor lagar arabiska bufféer och driver catering, har blivit en succé.

Jag är emot att seriösa politiska partier samarbetar med partier som har flyktingfientlighet, främlingsrädsla och ja, rasism på programmen. Men jag får ändå erkänna att det tekniska valsamarbete som Alliansen i Sjöbo (M, C, L, KD) inlett med Sjöbopartiet (SJP) – det lokala parti som bildades efter flyktingomröstningen och så sent som 2014 motionerade om att avtalet med Migrationsverket skulle sägas upp – har fått knäpptyst på SJP.

Men Sverigedemokraterna då? Om SD i Sjöbo råkade jag i en diskussion med någon på Facebook. Personen i fråga slog mig i huvudet med siffran 20,75 procent. Så många av de som 2014 röstade i valet till kommunfullmäktige i Sjöbo valde SD:s röstsedel. (I riksdagsvalet var det ännu fler i Sjöbo som röstade på SD.) Det stämmer, svarade jag. Och ändå har SD faktiskt ingenting att säga till om i Sjöbo kommun.

Personen jag diskuterade med trodde jag skämtade, skönmålade eller ljög. Nej, fortsatte jag. Inte alls. Trots att Sjöbo är en av de kommuner där SD har flest anhängare så tror jag att Sjöbo också måste vara en av de kommuner där SD märks minst. Den person jag diskuterade med blev nu arg och skällde mig för oseriös.

Också detta hör till Sjöbomyten: De som vet mest och kan bäst bor ofta långt härifrån. ”Kunskapen ökar i direkt proportion till avståndet”, som någon uttryckte det. I verklighetens Sjöbo. där jag bor, är den styrande borgerliga Alliansen rätt så överens med oppositionen till vänster (S, MP, V) om den lokala flyktingpolitiken. SJP och SD hålls på behörigt avstånd.

”Det är historia nu”, säger en på kommunen om flyktingmotståndet. Och tillägger: ”Många flyktingar vill stanna kvar i kommunen, för i Sjöbo känner de inte av någon rasism.”

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2017