Sommardeckare under päronträdet (3): Isländsk polis-, samhälls- och kvinnoroman

Läst den här tidigare och skrev något om den då också, nu tog jag med boken ut i trädgården, bläddrade och läste här och var under päronträdet.

För att övertyga mig om att det faktiskt stämde, att någon kan skriva en deckare, i detta fall en polisroman, som är så kort (299 sidor, fast det säger inte så mycket, för bokens format är mindre än vanligt och boken har satts med lite text på varje sida) och samtidigt innehåller så mycket.

Konstaterar: Jo, det är möjligt. Islänningen Ragnar Jónasson klarar av det.

Ragnar Jonasson under p trädetBåde på och framförallt mellan raderna.

”Ön” (Modernista, övers: Arvid Nordh) är en av de bästa polis-, samhälls- och kvinnoromaner jag läst, kanske den bästa isländska deckaren. Nej, kanske inte men kanske.

Fast hans förra, första polisroman, ”Mörkret”, om polisen Hulda Hermannsdóttir var ännu bättre. Där lyckades Jónasson att långsamt långsamt förvandla den agathachristieska brittiska deckaren till något helt isländsk och dessutom med ett slut som ingen kunde ha förväntat sig.

Riktigt så bra är nog inte ”Ön” men bra så det räcker är den.

Här går berättelsen bakåt i Huldas icke-karriär som kriminalpolis i Reykjavik med omnejd. Det blir så att hon återutreder ett gammalt mordfall, där en ung kvinna hittades död i en avlägsen trakt av Island.

Det blir en utredning som avslöjar polisiära oegentligheter, blottlägger hur karriärlystnaden hos en enskild polis ödelagt en hel familj, vilka ödesdigra följder som det viktiga polisarbetet kan få. Om det slarvas med eller kort sagt struntas i.

Så hårt skrivet också, gentemot den isländska poliskåren, att jag undrar om skildringen kan vara ”autentisk” = ha verklig grund.

Dessutom, liksom den första titeln i serien, en mycket bra skildring av en kvinnlig polis bland manliga poliser; att vara kvinna i ett mansbestämt yrke, en mansvärld.

Bengt Eriksson

Sommardeckare under päronträdet (1): Björn Hellberg som deckardebutant

Björn Hellbergs nya det vill säga årets men egentligen hans debutdeckare ”Gråt i mörker” (Lind & Co) från 1981, nu återutgiven, är ju betydligt bättre än vad jag kom ihåg. (Nog var det den här som jag i egenskap av (skräp)kulturredaktör på Schlager gav till Susanne Ljung för recension? Vill minnas att hon skrev ner den.)

Men alla dessa år senare tycker jag att den är bra, hade den varit ny för i år så hade jag recenserat och utnämnt den till en av årets bästa debutdeckare.

Också Hellbergs första i polisserien om Staden och kommissarie Sten Wall, rätt gammal redan då och något lite väl men inte så mycket äldre skulle han bli.

Björn Hellberg debut”Gråt i mörker” skildrar en knivmördare, någon – en man nog men inte säkert – som hoppar på kvinnor i offentliga rum och knivmördar dem. Väl och tajt berättat, så tajt att kan det vara så att Hellberg gjort en viss revidering av språket? Nej, tänker inte se efter, spelar roll, nu läser jag nyutgåvan.

Bra berättat; realistiskt, verklighetsnära. Lika mycket en samhälls- som en polisroman. Och det som skulle bli Hellbergs kännetecken, hans signum, finns redan här, genast från början.

Nämligen medkänslan, hans sociala patos. Här är det ju grova brott också, minst sagt. Men Björn Hellberg ser till sociala sammanhang, hur en människas uppväxt har varit, hur hen blivit behandlad av andra människor, hur detta påverkat människans liv.

Hur det kan föda brott av värsta sort. Vilka som har ansvaret: Kan det vara samhället = vi alla?

Bengt Eriksson 

Gästrecension: Fin balans mellan vemod, sorg, spänning och humor

Marianne Cedervall
Sorgeängel
(Lind & Co)

Efter att Mirjam förlorat sin kära make åker hon med sin väninna och vapendragare Hervor till en ensligt belägen stuga i Torneådalen för att få sörja och återhämta sig i fred.

De båda damerna plockar lingon, pimplar rödvin och smågnabbas. Det är skildrat med mycket humor och värme men också ett stänk av vemod. Skogen, älven och den lilla kyrkbyn några mil bort bildar kuliss till berättelsen.

Men det finns svärta i idyllen. Mörka historier från det förflutna som kommer krypande.

En försupen man brinner inne och ingen vet om det var en olycka eller om någon tände på. Under berättelsens gång dyker det upp fler färgstarka karaktärer. En präst, några glitterpinnar till Stockholmare, en tatuerare och ett gäng a-lagare.

SorgeängelDet fullkomligt osar av berättarglädje och jag älskar det.

Människoödena blommar ut som väldoftande blomsterkransar. Det finns vissa likheter i humorn och berättarglädjen med Mikael Niemis böcker.

Jag har inte lyssnat på / läst något av Marianne Cedervall tidigare. Hon har helt flugit under min radar. Jag brukar helt enkelt leta efter andra typer av historier.

Men lite av en slump så bestämde jag mig för att lyssna på ”Sorgeängeln”. Och jag ångrar mig inte.

Jag har alltså inte lärt känna Mirjam och Hervor från någon av de tidigare böckerna och jag inser att det är en förlust. Men det funkar faktiskt utmärkt att lyssna på den här boken ändå. Även om det hänvisas till sådant som hänt i tidigare böcker så känns det inte helt nödvändigt att ha läst dem.

Eftersom jag inte kände till något om karaktärerna när jag började lyssna så förstod jag inte varför berättarrösterna var på gotländska och norrländska. Men polletten trillade ner efter ett tag. Och jag måste verkligen hylla inläsarna.

Det känns väldigt trovärdigt och ofta sitter jag och småler åt damernas underbara konversationer.

Marianne Cedervall har verkligen hittat en fin balans mellan vemod, sorg, spänning och humor. Och jag jag blir så glad att någon vågar och vill ge ut sådan här litteratur som inte är så högljudd.

Jag är nöjd att jag snubblade över ”Sorgeängeln” och kommer troligen lyssna på tidigare böcker om Mirjam och Hervor vad det lider..

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (med nyligen utgivna ”Morden på Mörkö” inledde han sin nya polis/deckarserie) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” (där den här recensionen först publicerades). Lyssnar du hellre än läser så gå in på den facebook-sidan för regelbunden info om just ljudböcker. Detta var hans andra gästrecension på Deckarlogg.

 

Dubbel amerikansk polisroman

Michael Connelly
Mörk och helig natt
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Den förre kriminalreportern Michael Connelly debuterade som deckarförfattare för snart trettio år sen.

Under åren och genom alla deckare han skrivit, främst polisromaner, har Connelly som en skicklig hantverkare mejlsat ut och format vad som är nära nog fulländade polisromaner. Han har blivit den amerikanska polisromanens Mästare.

Huvudpersonen heter oftast Harry Bosch, polis i Los Angeles och Vietnamveteran. Men Connelly har även skrivit deckare med andra personer, till exempel sitt alter ego, journalisten Jack McEvoy, och polisen Boschs halvbror, limousinbaksätesadvokaten Mickey Haller.

Connelly Märk och heligEtt slags parallellromaner som ibland skrivits ihop så att de förenats med Bosch.

Det gillar jag, när personer stiger in i varandras deckare som därmed breddas till porträtt av en kriminell miljö, i detta fall den hårdkokta trädgårdsstaden Los Angeles. Fiktionen blir så trovärdig att den är nästan verklig.

Renée Ballard heter huvudpersonen i Michael Connellys senaste serie, inledd med ”Nattskiftet” (2017). Ballard är polis vid samma station i Hollywood där Bosch tidigare var stationerad.

”Mörk och helig natt” – den polisroman av Connelly som nu finns på svenska – beskrivs direkt på omslaget som ”En Ballard och Bosch-deckare”.

Ja, det var förstås givet att dessa serier och poliser skulle förenas. De både liknar och liknar inte varann.

Ballard är en yngre kvinna med samma energiska rättspatos och förhållande till reglementet. Bosch är pensionerad nu och lite av privatdetektiv men även reservpolis i San Fernando Valley.

Bägge bär på mörka minnen från yngre år, barndom och uppväxt.

Samtidigt som jag blev förvånad.

Connellys specialitet har varit att inte laborera med parallellhandlingar utan skapa spänning med en enda rak berättelse. Nu ville han visst visa att han klarar av parallellberättande, för här skildras Ballard och Bosch både var för sig och ihop.

De arbetar även med annat men huvudspåret är ett olöst fall som Bosch inte kunnat glömma. En femtonårig flicka hittades död i en sopcontainer.

Ballard får en sen natt syn på en äldre man som rotar bland arkivlådorna på stationen. Hon slänger ut honom. Men snart arbetar de tillsammmans för att lösa fallet; hon bredvid sitt ordinarie polisarbete och han privat.

”Mörk och helig natt” blir en dubbel polisroman i procedurskolan.

Ballard är lika systematisk och noga som Bosch. Varje kort i utredningsarkivet betas av, ett efter ett. Det tar tid, går långsamt.

Här visar Connelly än en gång sitt mästerskap. Han får detta tradiga, idoga polisarbete att bli så in i… spännande!

”Mörk och helig natt” är dessutom en dubbelroman på ett annat sätt: en kvinnoroman (om Ballard som kvinnlig polis) och en mansroman (Bosch som ensamstående far).

På sista sidan avger Ballard och Bosch ett löfte till varann och den tacksamme läsaren. De ska lösa fler polisärenden tillsammans. Det kommer således fler ”Ballard och Bosch-deckare”.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

 

Deckarloggbäst

Bästläst i deckarhyllan (maj 2019)

TorunTorun Börtz: När sista dörren stängts (Bucket List)
Har faktiskt aldrig recenserat den här boken (av självklar anledning: lektörade och kommenterade i förväg och bokens titel är ”min”) men läst har jag, flera gånger, och nu hamnade boken i ögonvrån där den stod i bokhyllan så jag plockade fram den igen och läste denna deckare, för det är vad ”När sista dörren stängts” är, i genrens utvidgade betydelse, en kvinnodeckare om ”de konsekvenser som en invandrad kvinna i Paris tar av det brutala livet; en så stark spännings- och kriminalroman av varje människa ska läsa den och en så ”fransk” deckare också att om den varit skriven av en fransyska så hade Sekwa genast översatt och gett ut den.

Connelly Märk och heligMichael Connelly: Mörk och helig natt (Norstedts)
Nu har jag läst i svensk översättning också, så här skrev jag efter att ha läst polisromanen på engelska: Connelly förenar sina bägge polisen, den yngre Renée Ballard och veteranen Harry Bosch, i en procedurdeckare som måste vara bland det bästa som skrivits i den här undergenren – och dessutom bland det bästa som Connelly skrivit.

Indridason mäörksa skuggorArnaldur Indriðason: Skuggor över Reykjavík (Norstedts)
Islands nestor inom krimi fortsätter att dokumentera och inventera huvudstaden Reykjavíks historia och liv: i tredje delen av Indriðasons historiska deckarserie blir det extra tydligt när en mordgåta under den amerikanska ockupationen på 1940-talet förenas med en mordgåta i nutid; den förra med de återkommande mordutredarna Florent och Thorson, den senare med egentligen pensionerade kriminalkommissarie Konrad som utredare.

Jonasson ÖnRagnar Jónasson: Ön (Modernista)
Andra titeln i den just nu bästa isländska deckarförfattaren Ragnar Jónassons polis- och kvinnoromanserie om polisen Hulda i Reykjavík (med omnejd): första romanen var en Agatha Christie-variant som blev allt mer isländsk och i uppföljaren ”Ön” går Jónasson bakåt i tiden, skildrar ett (mord)fall – eller två? – där Hulda är en något yngre polis och skriver också här mycket isländskt fast på ett annat sätt. nämligen natur- och kanske till och med spöknära.

Monica RehnMonica Rehn: Moratorium (Modernista)
En av Sveriges bästa nya deckarförfattare heter Monica Rehn och har debuterat med en väl skriven, väl berättad och väl balanserad så kallad domestic crime-thriller om en dysfunktionell familj – Pappan (med stort P), mamman (med litet m), tvillingsönerna, dottern och hennes dotter samt en vän till ena tvillingen – vars moratorium nu är på väg att hinna  ikapp dem.

Deckarloggred.

Nyckelord: trivsamt och trevligt, småmysigt sådär

Sol och värme, nästan sommar. Dags att sitta under päronträdet i trädgården och göra vad jag då – nu – brukar göra.

Nämligen läsa årets Homan-deckare. Det har blivit en årlig somrig tradition.

Titeln för året/sommaren 2019 är ”Dödligt hot” (W&W) och ska vara Jan Mårtensons fyrtiosjunde deckare med och om Johan Kristian Homan med antikhandel på Köpmangatan (nummer okänt) i Gamla Stan i Stockholm. (Fast det där med 47, struntsamma, tar jag som jag gör. Vid en tidigare numrering råkade jag kolla upp och siffran stämde inte alls.)

I alla fall har jag läst samtliga 47 eller hur många titlar det är och sällan får jag så många påhopp som när jag ”avslöjar” det (kan endast jämföras med att jag också uppskattar Björn Hellberg). Så kanske ska jag en gång för alla försöka redovisa varför.

Jan Mårtenson skriver trevliga deckare: feelgood crime och mysdeckare. Går nog att hävda att han lagt ett antal grundstenar till att denna mjukkokta genre de senaste åren lockat allt fler svenska deckarförfattare och fått allt fler läsare.

Mårtenson Dödligt hotDet är trevligt att vistas i Johan Kristian Homans och hans närmaste väninna, katten Cléo de Merodes sällskap. Homan har, likt någon ung hjälte i en ungdomsdeckarserie, stannat i växten. Han är ständigt typ medelålders, hade samma ålder 1973 då Mårtenson gav ut sin första Homan-deckare.

Detsamma gäller Cléo, som måste vara Sveriges äldsta katt. (Och det bör väl numera också gälla Homans särbo, Francine Silfverstierna, avdelningschef inom Säpo, som han mötte och blev ihop med ett större antal titlar framåt i serien, om hon inte ska växa om Johan Kristian alltså.)

Samhället omkring Homan har däremot förändrats, titel för titel och år för år. En smått märklig kontrast som fascinerar mig. Och tydligen även Homan (och Mårtenson) vilka återkommande diskuterar samhället och världen.

Antikhandlare Homan är konservativ men inte reaktionär. (Misstänker att han röstar M men ogillar Ulf Kristersson. Ifall författare Mårtenson är av annan åsikt får han protestera.) Och det är skillnad det – alltså mellan att vara konservativ och reaktionär. Homan kan till exempel ha svårt för modern konst, som Basquiat i den här romanen, samtidigt som han uppskattar – ja, lovordar – Greta (Thunberg).

Just funderandet kring, diskussionerna om och redovisandet av framför allt kanske den svenska antikvitets- och konsthistorien – och även historia i allmänhet, både då- och nutidshistoria – är navet och hjärtat i Homan-deckarna. Som en borgerligt kultiverad middagsdiskussion och det är väl inte det sämsta.

Dessa lärorika samtal som Homan/Mårtenson för med läsarna uppskattar jag. Ett trevligt samkväm som också är lärorikt. Tackar för injudan!

Det ”sämsta” i romanerna däremot – de föregående liksom i nya ”Dödligt hot” – är  kriminalgåtorna och deckarpusslandet. Hade Jan Mårtenson kunnat skriva homanska feelgood-romaner också utan det kriminella?

Jo, det kunde han väl ha gjort men det hade ju i vilket fall behövts en berättande tråd att hänga upp Homans konst- och antikvitetshistoriska föreläsningar och funderingar på. Så varför eller varför inte en kriminaltråd?

Dessutom ingår kriminaliteten i Homans/Mårtensons samhällsdiskussion. För även det kriminella uppdateras och nutidsanpassas titel för titel. Det handlar om nutidskriminalitet, i ”Dödligt hot” om internationell terrorverksamhet som hotar Sverige och Stockholm. Kanske är deckartråden, som kommer i plural, gånger 2,  dessutom är lite bättre än ordinär den här gången också?

Fast det vete den, för denna andra tråd håller varken Homan, som förstås hamnar mitt i och råkar illa ut men klarar sig, så värst hårt i utan tråden ringlar än hit, än dit.

Och så avslutas även ”Dödligt hot” med ett alldeles för enkelt matrecept. Vet att jag muttrat över det här tidigare men nog var recepten betydligt bättre, mer intressanta och gourmetlockande förr i tiden?  ”Catarinas (mamma till särbon Francine) tonfisksås till pasta” borde inte ens kräva ett recept. Då räcker det inte att vara novis utan får man vara en dilettant i köket.

Summa summarum: samma procedur som varje sommar. En lagom lärorik och lite lätt underhållande – men inte det minsta spännande som i deckare – stund under päronträdet. Nyckelord: trivsamt och trevligt, småmysigt sådär.

Bengt Eriksson      

Ann Lindells återkomst

Efter att ha skrivit tio titlar i serien om polisen Ann Lindell i (och kring) Uppsala tyckte Kjell Eriksson att det räckte. De kommande tio åren skulle han skriva andra romaner, några mindre och några mer kriminella.

Men nu, efter denna paus på tio år, har han börjat om på nytt och skrivit ännu en – alltså en elfte – Ann Lindell-deckare med titeln ”Den skrattande hazaren”.

HazarenFörresten så är Lindell numera före detta polis. Fast – eller hur det ska utteryckas – en gång polis alltid polis.

I helgen ska jag läsa ”Den skrattande hazaren” för en kommande recension. Återkommer alltså med den framöver. Det ska förresten en mini-serie den här gången, en ny trilogi om och med Ann Lindell.

Intresserade av Kjell Eriksson, vilket varje deckar- och krimiläsare bör vara, kan i väntan på recension av den nya boken läsa följande porträtt av Kjell Eriksson och hans polisromaner ur boken ”Deckarhyllan”.

***

Kjell Eriksson
Land: Sverige
Genre: naturromaner, landsortsdeckare och (lant)arbetardeckare, polisromaner

Kjell Eriksson har jobbat trettio år i ”trädgårdsbranschen”. Först som trädgårdsarbetare – nu är han mästare med egen trädgård.

Han skrev noveller i Lantarbetaren, fortsatte med romanerna ”Knäppgöken” (1993) och ”Frihetsgrisen” (1995) och har även skrivit reportageboken ”Efter statarna – en ny tid” (1995). Alltid har det handlat om lant- och trädgårdsarbetare, oftast i det uppländska landskapet.

Och det gör det fortfarande, även sen han övergick till deckargenren. Varför började han skriva deckare? Jag frågade Kjell Eriksson som gav två förklaringar:

– Där finns ett driv i texten. En framåtrörelse. Vem är han, den döde? Varför ligger han där? Det är dom frågorna som driver berättelsen framåt.

– Men det var också en slump. Upsala Nya Tidning undrade om jag hade någon novell liggande. Det hade jag inte – men jag skrev en. Novellen blev första kapitlet i ”Den upplysta stigen”. Jag kunde ha skrivit en vanlig roman, men i novellen fanns ju en ”döing” så det var naturligt att det blev en deckare.

Erikssons debutdeckare, alltså ”Den upplysta stigen” (1999), utspelar sej utanför Uppsala, i samma landsbygd som hans tidigare böcker. Lantarbetaren Edvard Risberg hade lika gärna kunnat vara huvudperson i någon av de föregående romanerna. Också ”Den upplysta stigen” är en lantarbetarroman – med den skillnaden att Edvard redan på första sidan hittar en död människa i skogen, under en storgran, på en bädd av ris och barr.

En svart keps sticker fram under granen, tio meter från Edvards och hustrun Maritas förnämsta svampställe. Edvard kan räkna upp alla i byn. Ingen av dem utan en främling. Batikskjorta, baseballkeps, mustasch. En utlänning.

Eriksson Foto Idha LindhagDen döde – mördade – på stigen får jorden att rämna. Aldrig mer kan svampstället vara detsamma för Edvard. Den mördade, som visar sej vara latinamerikansk flykting, blir symbolen för det genomgående temat i Kjell Erikssons kriminalromaner, ja, i hela författarskapet.

Kjell Eriksson. Foto: Idha Lindhag

I hans romaner rämnar jorden, ordagrant och bildligt. Samhället och livet rämnar, mer eller mindre, i stort och smått, inte bara för Edvard utan för många romanpersoner.

Det är uppbrottstid; ett tids- och samhällsskifte. Lantarbetets och därmed lantarbetarens tid är över. Den lilla svenska byn är inte isolerad längre utan en del av världen. Det liv som Edvard Risberg fötts in i finns inte mer.

Hur ska han, kort sagt, orka leva: fortsätta att älska sin hustru och vara pappa åt sina söner, som blivit främlingshatare.

Edvard flyttar ifrån familjen och det ärvda lantarbetarhemmet i Ramnäs, slår sej ner på Gräsö utanför Upplandskusten och inleder ett förhållande med kriminalinspektören Ann Lindell. Hur stor skillnad är det, egentligen, mellan lantarbetaren Edvard Risberg och seriemördaren Tore Sigvard Svensson i den följande romanen, ”Jorden må rämna” (2000)? Bägge har tappat fotfästet i livet.

Så kallar alltså Eriksson sin andra deckare, ”Jorden må rämna”. Det ska tas som en uppmaning, om än med ett frågetecken: Ge inte upp! Lev vidare! Låt dej inte brytas ner! Vad finns i sprickan där jorden rämnat: en avgrund eller nya möjligheter?

I ”Jorden må rämna” och ”Stenkistan” (2001) fortsätter Edvard och Ann att vara ett kärlekspar. Polisen Lindell hamnar allt mer i centrum, inte minst som kvinna. Mellan raderna upprepas frågan: Finns den kvinna som kan älska den man som förlorat sin värld? Som grips av sådan sorgsenhet och ensamhet, hela tiden grubblar över sin skuld? Och kan Edvard binda sej vid en kvinna igen och skaffa barn…

I ”Prinsessan av Burundi” (2002) är Edvard Risberg plötsligt ute ur handlingen. Ann Lindell har tagit ett slags tjänstledighet från polisen (jag uttrycker mej medvetet lite kryptiskt för att inte avslöja för mycket) och förekommer bara som biperson. Resultatet är en mer ordinär svensk polisroman med Uppsala som miljö och poliskollektivet i centrum.

Fram till den (det vill säga när jag skrev det här) senaste boken handlar Kjell Erikssons deckare/polisromaner också om Lantarbetarförbundets historia och nedgång samt – inte minst – människans förhållande till naturen. Hans naturskildringar är så poetiska och kärleksfulla att de blir sexuella. Som inledningsraderna i ”Den upplysta stigen”:

Den gröna mossan hetsade honom. Så var det alltid. Varje gång han vandrade genom skogen, oavsett årstid, om det var i arbetet eller på fritiden och oavsett i vilken sinnesstämning, så gjorde åsynen av en mjuk grön mossmatta honom hetsad och het. Färgerna var liksom signaler, där grönt svarade mot kärlek, kåthet och förtrolighet.

Titlarna i Ann Lindell-serien:

Den upplysta stigen. 1999.
Jorden må rämna. 2000.
Stenkistan. 2001.
Prinsessan av Burundi. 2002.
Nattskärran. 2003.
Nattens grymma stjärnor. 2004.
Mannen från bergen. 2005.
Den hand som skälver. 2007.
Svarta lögner, rött blod. 2008.
Öppen grav. 2009.
Den skrattande hazaren. 2019.

Bengt Eriksson
Publicerat i ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag 2003