Sommardeckare 5) Once upon a time in England

Året är eller ska vara 1920. Miljöerna är fattig- och rikedomens London och England.

En autentisk historisk krimi, trodde jag. Florence Nightingale Shore, just den sjuksköterskan, var och är ju en autentisk person. På riktigt, nästan.

Jessica FellowesMen redan i inledningen till Jessica Fellowes ”Mitfordmorden – Mysteriet på Asthall” (Polaris, övers: Joakim Sundström) förekommer ett så gravt ”faktafel” att det måste vara meningen.

Författaren vill direkt säga att visst skriver hon historiskt men inte autentiskt utan hon har hittat på.

Den fattiga huvudpersonen, Louisa Cannon, råkar få anställning som barnsköterska hos den rika familjen Mitford – också autentisk men väl ändå och likaså hittepå? – och en mordintrig börjar sååå långsamt att nystas upp, sååå långsamt byggs stämningen och sååå långsamt spänningen upp.

Det tar sin tid men till sist är ”Mitfordmorden” helt klart en läsvärd första titel i vad som lär bli en närapå hur lång serie som helst med ”otaliga mysterier”…

För familjen Mitford har oräkneliga döttrar – hittills har de blivit sex stycken – och var och en ska få sin roman av Fellowes.

Bengt Eriksson

Annonser

Sommardeckare 3) Bröllop i traditionsenlig stil på Gotland

Också läst ”Som daggen stilla kysst” (Lind & Co) i sommar, den hittills bästa titeln i serien om pensionären Anki och före detta polisen Tryggve (som hon någon gång väl ändå i alla fall ska få ihop det med!) på Gotland.

Cedervall som-daggen-stilla-kysstSkriver och tycker alltså jag, som tidigare tyckt att Marianne Cedervall inte lyckats riktigt så bra efter att hon slutade med sin förra nästan-deckarserie – men desto mer övernaturliga spänningsromaner med feelgood – om Mirjam och Hervor, dessa bägge, tja, ”häxor”.

Inte förrän nu, för här och nu lyckas Cedervall balansera feelgood och krimi, småmys och allvar, mycket bättre – jo, riktigt bra . mot varann.

Intrigen spinner kring ett traditionellt gotländskt bröllop där det börjar hända saker – med giftermålet och runt omkring, både gamla fördomar och det förflutna sipprar upp till nutiden.

Feelgood på riktigt, kan man säga så? Det kan man!

Och när du läst fram till de sista sidorna låter Cedervall ana något lovande…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Antikviteter, mat och mord

Med anledning av årets Homan-deckare ”Den engelske kusinen”: följande krönika skrev jag om deckarförfattaren Jan Mårtenson och antikvitetshandlaren Johan Kristian Homan för ett par år sen…

***

Den första sommardagen infaller alltid när jag får årets Homandeckare i hand. Jag slår mig ner under päronträdet i trädgården och börjar läsa Jan Mårtensons nya deckare, ”Silverapostlarna” (W&W), om antikhandlaren och amatördetektiven Johan Kristian Homan.

Ännu är jag bara på sidan 9, där ringer det i Homans mobil. En kollega, som också hade en antikhandel i Stockholm men flyttat till Söderköping, ska fylla 50 och bjuder Homan på festen för att ”ingå bland ungdomarna”.

SONY DSC

Jan Mårtenson eller om det kan vara Johan Kristian Homan? Foto: Creative Commons / Jan Ainali.

Vi trogna Homanläsare småler. ”Själv hade jag ju en bit kvar”, tänker Homan. Det har han haft sen ”Helgeandsmordet” kom 1973 och inledde serien. Homan uppstod, ja, föddes, som 45-åring och har förblivit det genom 43 år och 45 böcker.

Att en deckarhjälte stannar i åldern är inget ovanligt. Det lite speciella med Homan är att tiden tickar på: samhället och kriminaliteten förändras omkring honom.

I ”Silverapostlarna” – nu har jag läst vidare – stiger Homan på en blå dragspelsbuss (nej, inga sådana i Stockholm 1973) och i Svenska Dagbladet ser han att Operan ska sätta upp Wagners ”Ringen” med Nina Stemme och Katarina Dalayman. Plus mobiltelefonen förstås. Kriminaliteten är uppdaterad till beskyddarligor, knarksmuggling och cannabisodling (samt mord).

Det finns en högst mänsklig förklaring till att Homan förblir 45. På pocketomslaget till ”Helgeandsmordet” kan man se ett foto av Jan Mårtenson i samma blåa blazer som sin hjälte, lätt gråhårig men ”ung”, säg 45 år, och med en siameskatt på axeln. Katten måste heta Cléo de Merode, för så heter Homans katt.

Johan Kristian Homan är författaren och förre diplomaten Jan Mårtensons evigt unge alter ego.

Men hur kan jag, som annars mest gillar hårdkokt, sluka Homandeckare? För spänningen? Nej! Bra intriger? Knappast. Välskrivna? Inte numera. Samhällskildringar? För all del men jag instämmer sällan i Homans konservativa åsikter.

Vad jag uppskattar desto mer är Homans personliga tankar = korta föreläsningar om antikviteter – som gustavianska stolar, Chippendalemöbler och en Röstrandsskål (exempel ur nya boken).

Jag tycker också om att följa med när Homan reser utomlands, ensam eller som ”ledsagare” till Francine, Säpochef och hans särbo sen ”Caesars örn” (1996). Nu senast reser de till Lissabon på ett snabbesök som gärna fått sträcka ut över fler kapitel.

Jag, Homan och Mårtenson är dessutom mycket matintresserade. Ofta avslutas böckerna med ett matrecept, som jag brukar slå upp och kolla innan jag börjar läsa. I ”Silverapostlarna” finns ett recept på Sjömansbiff.

Fast allra mest lockas jag av den Stockholmsmiljö där Homan rör sig – med utgångspunkt från sin antikhandel i Gamla stan. Men vilken av alla antikhandlar, som ligger vägg i vägg på Köpmangatan, kan vara hans? Det har aldrig avslöjats.

Däremot vet medlemmarna i det litterära HomanSällskapet – jo, det finns ett sådant – att Johan Kristian Homan är bosatt vid Köpmantorget 10, högst upp med balkong. Han övertog våningen efter skådespelaren Ulf Palme.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB, YA, TA 2016

Sommardeckare 2) Med utsikt från Köpmangatan

Det är en tradition, vana eller ovana att jag varje sommar läser Jan Mårtensons nya Homan-deckare.

Varför? kan man fråga sig (och även jag).

MårtensonJa, inte för det deckiga och kriminella i alla fall. Men här finns alltid en stockholmsstämning som jag uppskattar, miljön i Gamla stan med omnejd (Stockholm, alltså).

”Den engelske kusinen” (W&W), som årets titel heter, börjar med antikvitetshandlaren Johan Kristian Homan och hans Julia Roberts till Säpochef på plats i Sydafrika.

Väl hemma i antikvitetsaffären på Köpmangatan inträder såväl brittiska spioner och en skjutglatt ilsken ryss.

Annars: som det brukar. Homan blir så smått misstänkt för mord.

Dessutom, vilket sällan påpekas, skriver ju Jan Mårtenson politiska deckare med ymmiga kommentarer om samhället och politiken. Och nog har de – både Mårtensson och Homan – blivit mindre reaktionära med åren?

(Åren och åren förresten. Johan Kristian Homan har knappt åldrats en sekund sen han 1973 presenterades som medelålders i ”Helgeandsmorden”.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Sommardeckare 1) Skogsbrand i Dalarna

Jo, jag envisas med att tycka att det bästa som Ingrid Hedström har skrivit fortfarande är hennes förra deckarserie om Martine Poirot, belgisk åklagare i den fiktiva staden Villette.

hEDSTRÖM brandgataDock: den nya, tredje och hittills bästa titeln i Hedströms nya, pågående serie om Astrid Semmels, diplomat och liknande, blev en sommarfavorit den också.

Och en extra aktuell sådan råkade det bli: ”Brandgata” (Alfabeta) utspelar sig i Bergslagsskogarna där en stor skogsbrand drar fram och hotar både hus och människor.

Men framför allt har Hedström skrivit en sammanhållande spännande krimi, från nutid och bakåt och framåt igen, från Sverige till utomlands och tillbaks, om det mord som sker på den förra kvinnliga utrikesministern, vid Granåkers kyrka.

Och varför det sker…

Ingrid Hedström brukar ha lite svårt med den avslutande trådknuten men här lyckas hon rätt bra med att knyta ihop den också.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Stadens och landsbygdens noir

Leif Woxlin
Sofia Berger går till skogs
(Mimer)

Ända sen debuten 2003 har Leif Woxlin varit en av Sveriges främsta deckarförfattare i skymundan.

Woxlin sofia-berger-gar-till-skogsHan håller formen också i sin tolfte bok om kriminalpoliserna i Hudiksvall med omnejd. Fast ”Sofia Berger går till skogs” har blivit mer av thriller, både innan- och utanför polisgenren.

De kriminella miljöerna är två: dels Stockholm, dit före detta kriminalinspektör Berger åkt för att söka jobb, och främst Hälsingland, där Bergers hemman tagits i bruk som flyktingförläggning.

Vad går själva kriminalgåtan ut på? Det begrep jag inte förrän på de sista sidorna.

Men det är inte grejen; det handlar om hur Leif Woxlin skriver, inte om exakt vad.

I skogarna kring Delsbo lyckas Woxlin skapa en egen stämning av landsbygdens noir. Mycket action i en lantlig ödebygd, långt bortom Stockholm.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Tre sydafrikanska berättelser i en polisroman

Deon Meyer
Ikaros
Övers: Mia Gahne
(Weyler)

Jag missade den här boken – hur det var möjligt begriper jag inte – när den kom i fjol så därför har jag – för att använda ett lämpligt ord – svept den när den nu kommit i pocket.

Deon Meyer berättar två parallellhistorier, som bägge byggs upp och på, undan för undan:

O_Meyer_Ikaros.inddDen ena kan beskrivas som en polisroman i procedurskolan. Ägaren till alibi.co.za (en sajt och ett företag som hjälper otrogna män med ”alibin”) försvinner och återfinns mördad på en strand.

Den andra historien ska bli ett facit till den förra. En vinodlare berättar för sin advokat om sitt liv, sin uppväxt och familj, och vägen fram till sitt arbete idag.

En helt fantastisk berättelse som dessutom – kalla det bonus – blir historien om vinodling i Sydafrika. (Och jag har försökt kolla: jag tror att den sydafrikanska vinodlarhistorien stämmer till nära 100 procent.)

Vid sidan om detta finns dessutom en tredje berättelse, om den hos Don Meyer återkommande polisen Bennie Griessel och hans återfall i alkoholism: hur han klarar av detta i arbets- och privatlivet (om han klarar av det).

”Bara” den historien hade kunnat bli en hel, egen roman.

Under alla tre berättelserna bultar också Sydafrikas historia, som landet var och som det är, då apartheid styrde och idag, när hudfärger inte ska ha men ändå har betydelse.

”Ikaros” är en fullspäckad sydafrikansk polisroman som härmed utnämns till den bästa polisroman som Deon Meyer har skrivit.

Jag borde ha läst den redan ifjol och den borde ha nominerats till Svenska Deckarakademins pris för 2017 års bästa översatta deckare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson