Uppgivenhet, vrede och hat, hopp och drömmar

Andrew H Vachss
Land: USA
Genre: minst sagt hårdkokta deckare

Andrew Vachss (H-et har numera försvunnit) författar sina deckarromaner med ena handen på Raymond Chandlers skrivmaskin och andra handen på den ordbehandlare som Mickey Spillane säkert övergått till att använda. Hans deckare är hårdkokta á la Chandler och råa á la Spillane.

Vachss är en bitter och besviken advokat. Det måste han vara, för när han sätter sej vid tangenterna och förvandlas från advokat till författare kan han inte hålla tillbaka sin ackumulerade vrede.

Huvudpersonen i Andrew Vachss deckare heter Burke. Just så, inget mer (Burke saknar förnamn eftersom han saknar mamma). Burke är Vachss alter ego; Vachss mörka, förbjudna alter ego: den mörka sida av sej själv som författaren kan släppa lös, men advokaten måste tygla och hålla i band.

Burke är en privatdetektiv utan licens – definitivt utan licens! Han är ”tjyv”: har suttit i fängelse ett par omgångar, lever enligt sin egen lag men vid sidan om lagstiftarnas. Han är rå, men ändå, på något sätt, hederlig.

Vachss skriver serieböcker: personerna och också intrigerna är ungefär desamma från bok till bok. Den accelererande skillnaden från den första boken och framåt är att Burke – och därmed, antar jag, Vachss – blir allt mer cynisk, allt mer desperat. Allt mer låter Burke ändamålet helga medlet. Ändamål: att rädda barnen undan vuxenvärldens misshandel. Medel: att avrätta, ta livet av misshandlarna. De har, enligt Burke, förverkat rätten att leva.

Läser man Vachss så – ordagrant – skriver han förskräckliga deckare. Då blir advokaten/deckarförfattaren en vidrig reaktionär som pläderar för medborgargarden och hyllar dödsstraffet.

Men så kan man, i alla fall inte jag, läsa Vachss. Jag läser hans berättelser från Manhattans storstadsdjungel – eller snarare storstadshelvete – som en saga, en ond saga. Burke och hans ”gatufamilj” är som hämtad från Sherwoodskogen: Mama med sin kinesrestaurang, den dövstumme mongoliske livvakten och ”krigaren” Max den Tyste, den tiggande svarte dvärgen Prof, matematik- och fysikgeniet Mullvaden, bosatt i ett skrotupplag, transvestiten Michelle och hittepojken Terry.

Burke kan vara en Dirty Harry. Han kan också vara Batman eller en modern Robin Hood. För det kan väl inte vara Jesus som återvänt till jorden? Författaren Vachss har skapat en sagofigur – en moralisk hämnare – genom vilken advokaten Vachss kanaliserar alla sina känslor: uppgivenhet, vrede och hat, hopp och – drömmar…

Lagstiftarna och domstolarna är han bottenlöst besviken på. När ord står mot ord väljer domstolarna att tro på de vuxna och misstro barnen. Barnmisshandlarna går fria och får t o m ansedda poster i samhället. Poliser finns det både sämre och bättre. Socialarbetarna samarbetar Burke med, åtminstone somliga.

De fem första böckerna – ”Flood” (1990), ”Strega” (1991), ”Blue Belle” (1992), ”Hard Candy” (1993) och ”Blossom” (1994) – har namn efter kvinnor. Vilken roll spelar kvinnorna?

De är sexuellt utnyttjade kvinnor: som unga flickor bestals de på sin sexualitet. De är hårda och hämndlystna, precis som Burke. Men hos kvinnorna finns också någonting ospecificerbart mjukt, som Burke saknar.

Symboliserar kvinnorna mänskligheten? Det goda som ändå måste finnas hos människan och skiljer människan från djuren? Den gnutta tro och hopp som Andrew Vachss – trots allt – har på samhället och lagstiftarna? Författar Vachss mardrömmar för att han – fortfarande – har en dröm?

En del går tyvärr förlorat i översättningen, men också språket måste nämnas: Vachss deckarprosa, ett slags kriminell lyrik.

En bit in i romanserien blir kapitlen allt fler och allt kortare: som dikter. Också meningarna huggs av, språket koncentreras: som rader i en dikt. Vachss sätter punkt. Där han vill. Där han sagt. Det han vill. Där. Sätter han punkt. Vachss deckarspråk är talspråket från gatan. Nej. Rännsten. Gatans poesi.

När Burke-deckarna började publiceras i Sverige möttes de av kritik från bl a deckarrecensenterna. Det hävdades att romanerna var ”orealistiska” och ”överdrivna”. Sen dess har också den svenska verkligheten hunnit ikapp romanernas innehåll. Idag kan ingen längre tycka att Vachss ”överdriver”. Hur många gånger har inte svenska tidningar och radio/TV de senaste åren rapporterat om pedofiler och barnpornografi?

Kanske bidrog kritiken till att det svenska förlaget gav upp efter sex titlar?

På engelska har Andrew Vachss fortsatt att skicka ut sin Dirty Harry eller Jesus för att bekämpa alla som utnyttjar och misshandlar barn såväl som andra svaga grupper i samhället. Burke-serien omfattar drygt dubbelt så många titlar – bl a ”Down in the Zero” (1994), ”Safe House” (1998), ”Choise of Evil” (1999) och ”Pain Management” (2001) – än de som finns översatta till svenska.

Titlar:
Flood. 1990. Flood. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Strega. 1991. Strega. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Blue Belle. 1992. Blue Belle. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Hard Candy. 1993. Hard Candy. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G.Johansson.
Blossom. 1994. Blossom. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Offer. 1995. Sacrifice. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.

På fotot: Vachss och Honey.

 

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Deckarloggs halvårsbästa svenska krimi

Deckarloggs halvårsrapport: följande är 2020 års bästa svenska deckare och annan krimi så här långt av året. Observera att författarna har placerats i bokstavs- och absolut inte rangordning.

Broberg BakvattenMaria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Mikael Fuchs Mannen-i-vattnet-700x1062Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)
Året är 1949 när Mikael Fuchs fortsätter att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett både historiskt och framtida Stockholm. Miljön är genialt påhittat: ett Stockholm som kunde blivit verklighet om politikerna fått igenom idéerna om att modernisera staden – som att låta Nya Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg. En man hittas flytande – troligen död – i en swimmingpool på lyxiga Djurgården. Stämning: så noir att Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. Pastisch och lek med deckargenren men samtidigt på allvar och med exakt tonkänsla.

Stina Jackson ÖdesmarkStina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Anne Swärd jackieAnne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat. Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

David Ärlemalmlite-dod-runt-ogonenDavid Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)
David Ärlemalms har debuterat med en mans-, gangster och Stockholmsroman som väl inte är en deckare men en thriller och krimi. Skildringen av pappan, den före detta narkomanen, sparkade kocken och därför återigen biltjuven Arto, som bor ensam med sin dotter i en lägenhet vid Mariatorget i Stockholm, är lika ömsint som brutal. Fenomenalt språk dessutom. Ärlemalm har förmågan att välja ord och stryka meningar. Tveklöst en av årets bästa krimidebutanter och en av 2020 krimiromaner också, redan nu.

Deckarloggbäst juni 2020

Lotta Lundh vedergallningenLotta Lundh
Vedergällningen
(Lind & Co)
”Vedergällningen” – tredje polisromanen/deckaren med Erik Ljung vid Sunnepolisen och hans hustru Cissi, lokaltidningsjournalist – är sååå mycket bättre än de föregående titlarna. Brotten är bestialiska, som de brukar vara i Lundhs böcker, men själva mordsätten förmedlar ju en ilska som känns befogad och passar för att visa hur mördaren känner. Infogade detaljer från makarna Ljungs privatliv, polisstationen och tidningsredaktionen kompletterar och fördjupar utan att lägga sig i vägen för kriminalintrigen.

Schunke derattslosa-inb-192x300Malin Thunberg Schunke
De rättslösa
(Piratförlaget)
Andra titeln med de bägge EU-juristerna, svenska Ester Edh och italienska Fabia Moretti, har författats med drabbande ilska och patos. Ämne: Dödens triangel, det område vid Neapel där giftiga sopor – tänk cancer – dumpas. Utifrån detta skildras Eurojusts arbete, maffia och poliskår, arbetsvillkor för säsongsarbetare, förbjuden giftbesprutning, Europas fattigaste fattiga och Esthers knepiga kärleksliv. Många trådar som till sist förenas så att de ”De rättslösa” ordagrant drabbar läsaren. Jag blir lika arg som författaren.

Louise Doughty spar-7Louise Doughty
Spår 7
(Forum)
Lisa är en ande som uppfattar allt men inte kan minnas mycket eller göra något. Hon är fast på Peterborough-stationen i England där hon avslutade sitt liv genom att hoppa framför ett godståg. Det är orimligt men jag är rätt förtjust i det orimliga om det beskrivs på rätt sätt. Men det som är riktigt bra är beskrivningen av förhållandet med den unga, charmiga AT-läkaren. Han bryr ju sig om henne. Hon verkar faktiskt vara lite labil. Det blir långsamt värre, värre och värre. Precis som i verkliga livet. (Ur Mariette Lindsteins gästrecension.)

Ullberg Westin ett-enda-andetagGabriella Ullberg Westin
Ett enda andetag
(Harper Collins)
Vilken timing! En global pandemithriller som kommer ut mitt i en grasserande global pandemi. Johan Rokka vid Hudiksvallspolisen och än mer hans kollega Janna Weissmann ställs inför enorma utmaningar när ett globalt medicinskt hot får sitt epicentrum på glesbygden utanför denna hälsingestad. Det låter som att det passerar gränserna för polisromanens möjligheter när det gäller rimlig trovärdighet, men i Gabriella Ullberg Westin har verkligen lyckats med en råstark intrigkonstruktion i sin nya bok ”Ett enda andetag”, sjätte delen av hennes serie ”Morden i Hudiksvall”. (Ur Anders Kapps recension.)

Malin LIndroth rolfMalin Lindroth
Rolf
(Norstedts)
Rolf Boman, jag-berättare och huvudperson, kan beskrivas som att ”han kokar av vrede och oförrätter” men det går också att skriva att han darrar av förtvivlan, ensamhet och sorg. Rolf är cirka 60 och har fått ett vikariat som lärare på Komvux. Han träffar där ”Pinkie”: ung kvinna med tvåfärgat hår, täckjacka i silver, tajta jeans, stövletter med kedjor. Eller ”min skära”. För det handlar inte om utan om ”skärlek”. Pinkie skär sig. Rolf ser på. En obehaglig och sorglig roman som på 160 korta sidor; en nästan-deckare och verklighetskrimi.

 

Hämnden i Sunne

Lotta Lundh
Vedergällningen
(Lind & Co)

Det kommer så många böcker, inte minst inom området deckare och annan krimi, att det är svårt att hänga med också för mig som åtminstone till viss del kollar böcker och även läser på arbetstid.

Hur ska det då vara för andra som enbart läser på fritiden? Och hur är det för författarna?

Oavsett om och hur mycket förlaget gör reklam för en bok är det lätt att boken och författaren inte syns i det gigantiska utbudet. Då talar jag om fysiska böcker, på strömningstjänsterna kan ju också äldre böcker plötsligt uppenbara sig och vara som nya.

”Vedergällningen” kan väl inte beskrivas som en ”äldre” roman men den kom för så pass längesen i våras att när den hamnat i högen för ”ska läsas” så blev den överliggande. Ändå tills nu.

Lotta Lundh vedergallningenI en annan text skrev jag nyligen att det är fascinerade att följa till exempel kriminal/deckarförfattare från debuten och framåt, se hur de utvecklas som författare och skriver allt bättre romaner. I den texten handlade det inte om Lotta Lundh fast orden stämmer in också på henne.

”Vedergällningen” är Lundh tredje polisroman/deckare om och med kriminalkommissare Erik Ljung vid Sunnepolisen och hans hustru Cissi, journalist på den lokala tidningens lokalredaktion. Jo, en något förvånande kombination, skulle den fungera i verkligheten? Om den ena är polis och den andra journalist, kan de hålla tillräckligt tyst för varann och offentligheten?

I Lotta Lundhs polisromaner fungerar det i alla fall utmärkt, kombinationen polis-journalist förmedlar två sidor av brotten, två sätt att betrakta dem och verkligheten. Förresten, apropå vad jag skrev om att följa en författare som skriver allt bättre: ”Vedergällningen” är inte bara det bästa som Lundh hittills har skrivit i Erik Ljung-serien utan sååå mycket bättre än de föregående titlarna.

Brotten är bestialiska och spektakulära, som de brukar vara i hennes romaner. Kanske tar Lundh i något för mycket eller kanske inte? Själva mordsätten förmedlar ju en ilska som känns riktig och äkta, faktiskt befogad, och som passar för att visa vem mördaren kan vara och hur mördaren känner. Så för mig fungerar det.

Det börjar med ett spektakulärt mord och det följer fler. Alla uppseendeväckande – på olika sätt. Erik Ljung med kolleger utreder detta enligt den polisiära procedurskolan med resultatet en riktigt bra polisroman.

Dessutom fogas andra detaljer in, från makarna Ljungs privatliv, polisstationen och tidningsredaktionen. Det kompletterar och fördjupar, såväl personskildrandet som själva romanen, och utan att lägga sig i vägen för kriminalintrigen. Dessutom börjar en utsocknes, det är jag, som bara rest igenom en enda gång bli intresserad av Sunne. Kanske skulle resa dit och kolla nångång, alltså sådär som bra miljöskildringar kan få en att lockas till en okänd plats.

”En Erik Ljung-deckare”, enligt omslaget. Jag tycker serien borde döpas om till ”Sunne-deckarna”. Kommer den mångläsande deckarfantasten – av alla tusen kriminalkommisarier – ihåg namnet Erik Ljung? Jag är tveksam. Sunne minns alla, däremot.

Ska jag också skriva = avslöja att romanen handlar om exakt vad titeln säger? ”Vedergällningen” är alltså en – ännu en – svensk hämnddeckare. Kan jag väl göra om jag använder tilltalet hen. Nej, jag ska inte avslöja mördarens kön. Kanske en man, kanske  en kvinna.

Fast så mycket kan ändå avslöjas som att ”Vedergällningen” dessutom är ett ovanligt bra bidrag till den allt större undergenren hämnddeckare.

Gör inte som jag, dröj inte med att läsa ”Vedergällningen” av Lotta Lundh. Skaffa boken och läs den, om du inte gjort det. Läs den, nu direkt.

Bengt Eriksson

Europas fattiga och rättslösa

Malin Thunberg Schunke
De rättslösa
(Piratförlaget)

Malin Thunberg Schunkes andra deckare med de bägge kvinnliga EU-juristerna har författats med drabbande ilska och patos.

Det är drivet och limmet i ”De rättslösa”.

Thunberg SchunkederattslosaEller säg att Thunberg Schunke, debutantprisad av Svenska Deckarakademin, var urförbannad när hon skrev sin nya, andra roman med de bägge kvinnliga juristerna, svenska Esther Edh och italienska Fabia Moretti, vid Eurojust (EU:s straffrättsliga byrå).

Ämne: Dödens triangel. Så kallas området vid Neapel där giftiga sopor – tänk cancer – dumpas.

Utifrån detta parallellberättas om Eurojusts arbete, maffia och poliskår i Italien, arbetsvillkoren för säsongsarbetare på grönsaksodlingar, förbjuden giftbesprutning, Europas fattigaste fattiga och Esthers knepiga kärleksliv.

Mycket blir det, svårt att hänga ihop har det. Som fem, sex romaner i en.

Ha tålamod! Håll ut!

Till sist förenas trådarna och ”De rättslösa” drabbar läsaren. Jag blir lika arg som författaren.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gotas Medias tidningar

Extra! Extra! Johan Kristian Homan gifter sig!

Jan Mårtenson
I skuggan av Etna
(W&W)

Vid den här tiden i juni varje år inleds Deckarloggs serie med sommardeckardeckarläsning under päronträdet. Och 2020 som varje år och sommar är den nya Homan-deckaren först ut.

Alltså ”I skuggan av Etna” (W&W), som är Jan Mårtensons nya och fyrtioåttonde – om förlaget räknat rätt i år – amatördetektivdetektivroman om och med antikhandlaren Johan Kristian Homan med butik på Köpmangatan i Gamla stan i Stockholm.

Frestande att skriva – och det är väl som vanligt med Sveriges äldste antikhandlare, som dessutom stannat i åldern, och hans eviga och närmaste väninna, Cléo de Merodes, som även hon stannat i åldern och är Sveriges äldsta katt.

Jan Mårtensson i-skuggan-av-etnaMen det är ändå inte riktigt som vanligt i årets Homan-deckare. Följande står redan i baksidestexten till ”I skuggan av Etna” så jag avslöjar inte för mycket när jag meddelar att – äntligen! – gifter sig antikhandlaren med sin Julia Roberts, det vill säga Francine Silfverstierna, avdelningschef på Säpo.

Efter att de vigts i gårdskapellet på föräldrarnas herrgård Björkesta, föräldrarna till Francine alltså, reser det nygifta paret på en mindre bröllopsresa till ett par bekanta rikingar, också till Francine, på Sicilien.

Där börjar det kriminella med ett självmord eller mord, för att sen fortsätta i Stockholm med fler mord. Givetvis med antikhandlare Homan inblandad i utredningen – som en magnet drar Homan och hans antikhandel till sig varenda misstänkt person. En efter en kommer de på besök, som alltid.

Och sen kan privatspanaren Homan, också som alltid, rapportera vad som sagts, vad han tror och tycker, till polisen. I intrigen blandas narkotika, smuggling, olivodling, ett försvunnet barn och fuskbyggen. Roströta blir ett nyckelord.

Och det blandas bra, ovanligt bra för att vara en detektivroman av Jan Mårtenson. Annars brukar hans intriger vara ihoprörda snarare än välblandade. Men här krockar inte olika trådar utan trådarna vävs till bra deckarintrig. (Visst, åkej då, några trådar hamnar utanför och hänger och dinglar. Men bry sig.)

Riktigt som vanligt är det inte heller med politiken. Jan Mårtenson har alltid varit en politisk deckarförfattare, om inte från höger så från konservativt håll. Johan Kristian Homan läser tidningar och ger dagsaktuella politiska kommentarer.

Konservativ men inte reaktionär, så har jag beskrivit Homan (= väl Mårtenson) tidigare. Men hur konservativ är Homan idag, blir han inte allt mindre konservativ? I årets Homan-deckare finns skarpa – då menar jag riktigt skarpa – utfall mot Donald Trump, till exempel. Det är faktiskt grovt.

Homan kommenterar också sjukvård (och annat som sköts från moderat håll i Stockholm). Greta Thunberg berömmer han – fast det har han gjort tidigare. Snart kommer Homan ut som liberal eller?

Efter diverse spännande – ja, själva deckarberättelsen är också ovanligt spännande – händelser i Stockholm sker upplösningen på återigen Sicilien, dit Johan Kristian och Francine återvänder.

Ju av gammal vana som jag varje år läser Jan Mårtensons nya Homan-deckare och faktiskt har gjort det ända från början (så gott som). I år läste jag dock med större nöje än på länge. ”I skuggan av Etna” är en bra deckare på gränsen till mys-.

Sist i boken finns förstås ett par recept. Det är tradition. Den här gången på ”siciliansk kycklingschnitzel” (gärna ekologisk, enligt Mårtenson) och ”siciliansk sallad”.

Bengt Eriksson

Miljöprofessorn som skrev Greta-deckare

Strömningstjänsterna för ljud- och e-böcker får äldre deckare att vara som nya igen.

Ja, när äldre – ”gamla”? – romaner blir inlästa eller går från papper till epub så förändras samtidigt publikens läs- och lyssningsvanor. För vem kollar originalutgivningsår när en ”ny” titel plötsligt finns på till exempel Storytel?

Om man upptäcker en ”ny” bok, hör eller läser den för första gången, så är den ju också som ny – på nytt. Ifall berättelsen håller innehållsligt och tidsmässigt, förstås.

De flesta av de böcker som Staffan Westerlund skrev håller tyvärr alldeles för bra och riktigt. Inte mycket har skett och förändrats, hotet mot miljön och allas vår framtid kvarstår.

Inte bara det – hoten är än större nu.

Staffan Westerlund var miljöprofessor och miljödeckarförfattare. Undrar om Greta Thunberg har läst hans deckare? De skulle nämligen kunna beskrivas som ”Greta-deckare”.

***

Staffan Westerlund (1942-2012)
Land: Sverige
Genre: miljö- och samhällsdeckare, framtidslitteratur

De kunde vara omslag till fackböcker om djur och natur. På sex omslag av nio finns målningar – de flesta signerade John Ahlgren – av naturen: fåglar, luft, vatten.

Den deckarläsare, som också är fågelkännare, kan förresten lösa gåtan – kidnappningen – i ”Sång för Jenny” (1985) bara genom att titta på omslaget.

Westerlund InstitutetStaffan Westerlund är professor i miljörätt – Sveriges första – i Uppsala. Också när han skriver – eller skrev, för nu har han inte publicerat någon deckare sen 1994 – skriver han miljödeckare. Ingen tvekan om att miljön både är hans yrke och livsuppgift: hans kall.

Men hans deckare är inte enfrågeromaner.

Miljön – naturen – har huvudrollen. Naturen är ”offret”, som kan mördas eller räddas, våldtas eller älskas, exploateras eller värnas. I en av romanerna, ”Att bara försvinna” (1987) är det faktiskt – boktavligen – ett träd med äpplen, en häck med syrener, en skog med rödhakar och en sjö med badvik och fisk som mördas.

Det handlar om kampen mellan det goda och det onda, mellan onda och goda människor. Westerlund skriver romaner som – samtidigt – är klassiska sagor, samhällsdeckare och framtidslitteratur. Han skildrar ett samhälle som inte finns idag, just nu.

Men han skildrar inte heller ett samhälle om hundra år. Det som händer i hans deckare kan hända i morgon, nästa månad eller nästa år. (Eller det kan ha hänt, sen förra upplagan av ”Deckarhyllan” publicerades.)

Westerlund Sång för JennyDe onda är företag, politiker, myndigheter och domstolar som sätter egoismen före folkflertalets bästa, kortsiktiga vinningar och profit före naturens och mänsklighetens fortlevnad.

Om cynismen inom läkemedelsindustrin har Westerlund skrivit flera gånger: i debutromanen ”Institutet” (1983), ”Sång för Jenny” och, den senaste/sista, ”O-lösningen” (1994).

När ”Svärtornas år” (1984) börjar har en härdsmälta inträffat på kärnkraftverket Ringmark. ”Större än sanningen” (1986) handlar om incest, nitiska socialarbetare och ett ohyggligt kontrollsamhälle (man måste visa legitimation för att få tanka bilen). ”Ljusa sjöar” (1992) handlar om bl a ekonomisk brottslighet och en eventuellt mutad domare.

Mot ondskan kämpar Det godas gäng, som Westerlunds hjältar kan kallas.

Det godas gäng leds av en kvinna, advokaten IngaLisa Östergren. Hennes närmaste medhjälpare är Mikael Andersson, tidigare sekreterare till IngaLisa, senare jurist och numera advokat, och Stig Eklund, teknik- och datakunnig konsult i ”säkerhetsbranschen”. Där finns också några poliser: poliskommissarien Krister Strömbom, Perlegrund, Lovander…

Medlemmarna i Det godas gäng är, eller är på väg att bli, rättshaverister. När politikernas vilja och lagarna inte räcker till, bänder de och kringgår lagen. De är, för att uttrycka det milt, civilt olydiga.

Westerlund Svärtornas årDet kan också uttryckas så här: liksom Mike Hammer hos Mickey Spillane och Burke hos Andrew Vachss är de hämnare.

Metoderna är inte lika grova, men inställningen till lagen är identisk. Ändamålen helgar medlen.

I romanen ”O-lösningen” slutar Gunnar Lovander vid polisen och blir privatpolis: börjar ägna sej åt
”samhällsrevision” på en privat detektiv- eller polisbyrå: ”Inte bara någon konsulterande detektivbyrå. Utan en initiativtagande sådan.”

Advokaten IngaLisa Södergren ser privatpolisbyråverksamheten som en ”fortsättning” på arbetet som advokat. Hon stödjer ”Mästerdektiven Blomkvist i kolossalformat”. Som Mike Hammer kan hon säga: ”Jag är juryn”. (Så, ”I, the Jury” eller ”Hämnden är min” på svenska, hette Spillanes debutdeckare.)

IngaLisa är en god människa – men sympatisk? Hon är både god- och hårdhjärtad: effektiv, iskall. En ”manlig” kvinna, liksom hennes man, konstnären Torkel, som stannat hemma hos de bägge adoptivbarnen, Dan från Sydafrika och Lisa från Korea, är en ”kvinnlig” man.

IngaLisa Södergren är Carl Hamiltons syster.

Att förvandla sej till deckarförfattare måste vara miljörättsprofessorns säkerhetsventil. I deckarna släpper Westerlund ut desperationen, ilskan, hatet. Han kan bryta mot lagen och ändå vara laglig.

Westerlund Rörligt målIlskan och desperationen bottnar i ömhet för naturen och människorna, inte minst barnen: den gamle mannen i ”Att bara försvinna”, den strålskadade, elvaårige pojken Nelson i ”Svärtornas år”, trettonåriga Jenny i ”Sång för Jenny”.

Böckerna innehåller lyriska skildringar av den ombytliga, än spröda, än våldsamma, men alltid
förföriskt vackra naturen. Som de allra första raderna i den allra första romanen:

Det hade varit en varm dag, den fjärde i rad. Men denna dag blev det åska på eftermiddagen, och augustikvalmet skingrades något. Under ett par timmar dundrade det över skärgården. Mycket var molnblixtar, ibland flera nästan samtidigt. Åskbyn drog bort norrut utan att egentligen göra luften så mycket friskare. Det blev istället vindstilla.

En av Staffan Westerlunds böcker, ”Skymningsläge” (1990), är en samling berättelser och skiljer sej en del från deckarromanerna. I egenskap av miljöjuristprofessor har Westerlund också skrivit en fakta- och debattbok, ”En hållbar rättsordning: rättsvetenskapliga paradigm och tankevändor” (1997), som egentligen handlar om precis detsamma som hans deckare: förhållandet mellan miljövård och rättsordning.

PS. När jag läser korrektur på ”Deckarhyllan” får jag reda på att Staffan Westerlund återkommer som deckarförfattare efter nästan tio år. Hans nya deckare ska publiceras hösten hösten 2003.

Titlar:

Institutet. 1983.
Svärtornas år. 1984.
Sång för Jenny. 1985.
Större än sanningen. 1986.
Att bara försvinna. 1987.
Baktändning. 1988.
Skymningsläge. 1990.
Ljusa sjöar. 1992.
0-lösningen. 1994.
Rörligt mål. 2003.

Samtliga har återutgivits som ljud- och e-böcker.

Bengt Eriksson
Publicerat i boken Deckarhyllan 2 från 2002 

Global pandemithriller i Hudiksvall

Gabriella Ullberg Westin
Ett enda andetag
(Harper Collins)

Vilken timing! En global pandemithriller som kommer ut mitt i en grasserande global pandemi. Jag borde naturligtvis läst den när den kom ut i april, men av olika skäl blev det först nu.

Johan Rokka vid Hudiksvallspolisen och än mer hans kollega Janna Weissmann ställs inför enorma utmaningar när ett globalt medicinskt hot får sitt epicentrum på glesbygden utanför denna hälsingestad.

Det låter som att det passerar gränserna för polisromanens möjligheter när det gäller rimlig trovärdighet, men Gabriella Ullberg Westin har verkligen lyckats med en råstark intrigkonstruktion i sin nya bok ”Ett enda andetag”. Det är bara att hoppa på tåget, jag kan garantera en spännande resa!

Ullberg Westin ett-enda-andetagDet här är sjätte delen i hennes serie ”Morden i Hudiksvall”. Jag har läst några av de tidigare, inte alla, gillat det jag läst men inte skrivit om dem tidigare.

Bland mycket annat är hon ett inspirerande exempel för de väldigt många som vill bli författare men inte lyckas bli antagna av något förlag. Den första delen i serien, ”Ensam fjäril” (från 2014), gav hon ut på eget förlag och det gick så bra att hon snabbt fick stabila förlags- och agentrelationer och nu lyckliggör allt fler läsare, inte bara i Sverige utan även i sex andra länder.

Huvudpersonen i serien är Johan Rokka vid Hudiksvallspolisen. Han är en riktigt bra och hållbar huvudperson för en serie polisromaner. Duktig polis, engagerad, starkt rättspatos och även om han har sina svårigheter, annars skulle han bli rätt ointressant, är han inte i närheten av den trasighetsnivå som ofta finns i genren.

Men det är en annan av huvudkaraktärerna, kriminaltekniken Janna Weissmann, som verkligen växer ut i den nya boken. Vi får lära oss mycket mer om henne som person och om hennes historia.

Successivt växer det ut allt starkare och allt mer skrämmande kopplingar mellan brottsutredningen och Janna själv, hennes familjehistoria och hennes vänner (egentligen singular, sociala relationer är inte Jannas starkaste gren så hon har nog bara en vän).

Rokka och Janna har haft en fling på gång sedan länge, utan att det egentligen blivit något. Ingen av dem, särskilt inte Janna, är särskilt bra på att prata på riktigt. När Rokka för några månader sedan gjort ett litet försök till närmande och Janna backade undan tog det som ännu inte blivit slut på allvar.

Rokka hittar i stället Elina som jag tycker är en av bokens mest intressanta karaktärer. Hon har lämnat sitt tidigare jobb, startat ett framgångsrikt yogacenter och är en hälsofantast.

Gabriella Ullberg Westin använder henne för att skapa de erotiska scener som hon gärna vill ha med i sina böcker, Rokka får erfara sex som han aldrig mött tidigare. Jag är inte så imponerad av de delarna, har inget emot erotiska inslag men om man ska ha det bör det vara på riktigt, med själ, kropp och svett på allvar, och det finns det inte riktigt här.

Däremot tycker jag att Elina är en fantastiskt kul parodi på en del absurda samtidsfenomen. Det finns gott om andra intressanta karaktärer som författaren skriver fram med stor skicklighet.

Nåväl, vad handlar det hela om, vad är det för brott?

Det finns flera olika delar som till att börja med knappast verkar höra samman men den verkliga upptakten för polisen inträffar när Cilia Gonzales lyckas ta sig in på akutmottagningen på Hudiksvalls sjukhus.

Hon är svårt misshandlad och svårt sjuk. Hon vägrar att tala om vem hon är eller vad som hänt, ingen kan gissa att denna krossade kvinna alldeles nyligen varit en snabbt växande akademisk stjärna på vetenskapshimlen i en helt annan del av världen. Hennes fysiska skador kan möjligen hanteras men inget biter på hennes sjukdom …

Det hela eskalerar snabbt och det blir en dramatisk och spännande resa för oss läsare. Berättartekniken är ett modernt läroboksexempel inom genren. Hela tiden snabba skiften mellan olika berättarperspektiv som inkluderar poliserna, skurkarna och andra berörda.

I stort sett hela tiden i nutid, den historik som krävs för historiens begriplighet växer successivt fram i dialoger och bisatser. Imponerande och det är bara att följa med i en dramaturgi som med växande intensitet tar oss med på vägen mot upplösningen, crescendot, och det kommer i all sin glans (till skillnad från den utlösning Elina försöker få Rokka att Tantraträna bort).

Det för mig mest imponerande är själva intrigen. Det är en komplex men samtidigt gedigen konstruktion som måste ha krävt en hel del research. Och det är faktiskt viktigt; även om det sköna i skönlitteraturen, fiktionen, är en fantasi, är overklighet, kräver vi läsare att berättelsen ska vara konsistent, logisk och trovärdig inom sina fantastiska premisser.

Det är naturligtvis fullständigt overkligt att en gigantisk och global konspiration skulle hamna med sitt centrum i glesbygden utanför lilla Hudiksvall men den här författaren lyckas gör det fullständigt naturligt och trovärdigt. Det är skickligt!

Det kräver allt från stabila kedjor av orsakssamband på en övergripande nivå till noggrannhet på detaljnivå, pålästhet när det gäller begrepp, metoder och teknik och inte minst trovärdighet när det gäller karaktärernas handlingsmönster.

För att fixa det krävs både talang och vilja till hårt arbete och Gabriella Ullberg Westin har bägge delarna. När man så skapat den starka baskonstruktionen så fungerar det bra att tänja på gränserna och söka de ytterligheter som ger läsarna de överraskningar och den spänning som de efterfrågar.

På många sätt en riktigt imponerande text!

Anders Kapp,
härmed gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har  fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner, det finns för närvarande 270 titlar att läsa om!

Från vinterns istappar på telefonledningarna till vårens svarta superknott

CardinalEfter att TV-serien ”Cardinal”med kriminalkommissarie John Cardinal och hans nya poliskollega Lise Delorme i den lilla staden Algonquin Bay i södra Kanada börjat visas på C More – en bra deckarserie så se den om du inte gjort det! – har nu också de polisromaner av kanadensaren Giles Blunt som TV-serien bygger på börjat ges ut på svenska (av Hoi Förlag).

Eller återutges, för att vara noga. Blunts deckare kom på svenska i början av 2000-talet men eftersom alldeles för få upptäckte dem så är det ju bra att de ges ut på nytt. För de är riktigt, riktigt bra.

Giles Blunt Fruset offerAllra först ”Fruset offer”, som kommer i pocket och som ljud- och e-böcker. Senare följer romanseriens övriga titlar.

Jag tyckte mycket om dessa kanadensiska väderdeckare – ja, inte minst har Giles Blunt författat närmast i symbios med Kanadas natur och väderlek – när de kom på svenska förra gången. Ville minnas att jag då också recenserade ”Fruset offer” men jag kan inte hitta den recensionen.

Här följer några andra recensioner jag då gjorde av Blunts romaner om och med poliserna Cardinal och Delmore. Som en presentation av återintroduktionen…

***

Giles Blunt
The Delicate Storm
(Harper Collins)

Giles Blunt Delicate stormGiles Blunts första och prisbelönta deckare, ”Fruset offer”, om kriminalpolisen John Cardinal och kollegan Lise Delorme i Ontario, Kanada har tidigare i år kommit på svenska. ”The Delicate Storm”, uppföljaren, är ännu bättre.

Delar av ett lik, en död man, hittas i vildmarken ovanför Algonquin Bay. Björnar har ätit på kroppen, men det är ingen björn som dödat mannen.

När Kanadas hemliga polis kopplas in förstår Cardinal att det inte är något vanligt mordfall. Utredningen tar Cardinal och Delorme bakåt till fransk-kanadensarnas militanta kamp för ett fritt Quebec på 60- och 70-talen.

Sättet att använda deckarformen för att skildra landets historia påminner om skotten Ian Rankin. Men det helt speciella med Blunt är hans otroliga förmåga att låta Ontarios landskap och klimatförhållanden integreras i berättelsen.

Det är vintertid och underkylt regn, husen liknar kristallkronor och elektriciteten slås ut i hela trakten. Att Algonquin Bays invånare fryser känns bokstavligen i varje mening.

***

Giles Blunt Black FlyOckså i sin tredje roman om kriminalpolisen John Cardinal i Ontario, Kanada har Giles Blunt låtit den kanadensiska naturen med sitt ogästvänliga klimat bli en stämnings- och spänningsskapande del av berättelsen. Titeln ”Black Fly Season” syftar på våren, då de svarta flugorna, ett slags superknott, kläcks och i stora svärmar angriper människorna och gör dem som galna.

En kvinna, som blivit skjuten i huvudet och tappat minnet, virrar omkring i staden Algonquin Bay. Efterforskningen av förövaren leder Cardinal och poliskollegan Lise Delorme till en otillgänglig plats i Kanadas urskog, där de hittar liket av en medlem i ett motorcykelgäng.

Berättelsen rymmer även narkotikalangning, indiankultur och voodoo.

En något krystad kriminalhistoria, kan man tycka, men Giles Blunt tvinnar trådarna så skickligt att historien går ihop och blir trovärdig. Vid sidan om deckargåtan fortsätter Blunt att skildra Cardinals oro för och omsorg om sin psykotiska hustru. Ett par forskare ger dessutom en ny innebörd åt begreppet DNA.

***

Giles Blunt När du läser dettaGiles Blunts polisserie om kommissarie John Cardinal i staden Algonquin Bay i Ontario, Kanada har jag för egen del placerat i undergenren natur- och mans- eller äktenskapsdeckare.

I den nya romanen, ”När du läser detta” (Bonniers; övers: Jan Järnebrand), spelar naturen – varmt på sommaren med djävulsmyggor i luften och isande kallt om vintern då istapparna hänger från telefonledningarna – mindre roll än i de föregående. Däremot har mans- och äktenskapsskildringen blivit ännu starkare.

Eller kärlekshistorien: John Cardinals stora och eviga kärlek till sin hustru, fotografen Catherine, trots att äktenskapet inte alltid varit det lättaste.

Hustrun, som är – eller var – manodepressiv, har åkt in och ut på sjukhus. Nu är hon död. Catherine tog livet av sig, det finns ett efterlämnat självmordsbrev. Men John tror inte på det, kan inte tro det, inte nu, när hon mådde bättre än på länge, gick hos en psykiater med depressioner som specialitet.

En… bra psykiater? Observera betoningen, så ni anar men ändå inte kan vara säkra…

Blunt berättar en sorglig och vacker historia, smärtsam läsning (på ett annat sätt än deckare brukar vara) om man har ett ömt hjärta. Nej, jag ska inte avslöja för mycket men också här återkommer temat, inte exakt detsamma men snarlikt: föräldrars egenskaper och livsval, hur vi lever och behandlar våra barn, kan växa till ett oroväckande arv.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda och BTJ:s AV-häften 2003-2008

Poliser i gotländsk skräck

Maria Grund
Dödssynden
(Modernista)

Maria Grund – ännu en svensk deckardebutant – har skrivit en polisroman som hon fyllt till brädden.

Miljö: Gotland. Fast ön får vara anonym och jag förstår det, annars kunde författaren ha fått uppretade öbor på sig.

De utredande poliserna är två, bägge kvinnor och båda med privatliv där de förstås jagas av demoner. Senare tillkommer ännu en kvinnlig polis (dock utan demoner, så här långt).

Maria Grund dodssyndenEn ung kvinna har dränkt sig, en äldre kvinna hittas brutalt knivmördad och hennes make är försvunnen. Så börjar det men det är just bara början.

Händelserna hör givetvis ihop. Dessutom ingår sju barn i historien, några redan märkta av sina unga liv, mammor som inte klarar av att ta hand om barnen, fosterhem, katolska präster, religiösa spel med dödsmasker, sexuella övergrepp, exorcism, en konstnär – känd för sina skräckmålningar – som är död fast hon lever samt en pyroman och mordbrännare, den sistnämnde dock utanför huvudintrigen.

Överfullt? Jo, det tycker jag. Samtidigt som Maria Grund kan skriva och berätta, inte minst driva på en historia så att inga longörer uppstår.

Och det finns ju läsare som vill ha så här händelsefulla och fantasirika deckare. Till exempel alla ni som gillar Stefan Ahnhems våldsamt överdrivna polisthrillers, kan han vara en deckarförebild?

”Dödssynden” är säkert blott första titeln i en serie polis- och skräckromaner om och från detta anonymiserade Gotland.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar