Tar det någonsin slut? Hjälper någonting någonsin?

Benny Haag & Lennart Karlsson
Stockholm nu
Det som inte syns
(Ordfront)

Lennart Karlsson är narkotikapolis. Benny Haag är skådespelare och författare. Bägge romandebuterar med sin gemensamma polis- och samhällsroman ”Det som inte syns”.

Det ska bli en deckarserie med den övergripande rubriken ”Stockholm nu”. Vilket är exakt vad det handlar om redan i första boken. Huvudstaden Stockholm som den har blivit, som den är. Just nu idag.

Som jag utbrustit förut: Det här med prologer i svenska deckare begriper jag mig inte på. ”De som inte syns” börjar med två prologer eller ingen, av vilka den ena kallas prolog och  den andra inte.

Bägge är lika hemska.

I prologen är en statsrådsbil på väg till ett rum i ett hotell där det finnas en ung, mycket ung pojke.

I den andra ”prologen”, som rubriceras Kapitel 1 utspelar sig 2012 i Afghanistan, dansar en ung pojke, nog ännu yngre, för männen. Snart ska han göra mer än så, göra det dar, med en av männen.

Rakt på beskrivet. Det är för jävligt. Vidrigt. Lätt att förstå att narkotikapolisen Karlsson måste skriva av sig, informera om detta, sin vardag, vad som händer i Stockholm nu.  

Sortera i huvet. Tankarna och känslorna. Jobbet och privatlivet. Hela livet.

Det finns så många sorters deckare. Så många sorters läsare som läser deckare av olika anledningar. Underhållningsdeckare (även om jag har svårt att tänka mig mord som underhållning) och deckare som vill något annat och mer.

Informera om verkligheten. Beskriva samhället och samtiden. De är deckare som samhällsromaner; samhällsromaner som deckare.

Wollter och Bergström, likaså knarkpoliser i Stockholm, är huvudpersoner i samhälls- och polisromanen alternativt polis- och samhällsromanen ”Det som inte syns” tillsammans med Dorte Jacobsen, åklagare.

De är tänkande poliser, förbannade poliser, poliser med känslor inför allt som de upplever i arbetet. De griper först en langare, som visar sig ha en lista över alla han sålt till. En lista med samhällets toppar, högt uppsatta personer, också inom polisen.

De griper därefter en ung pojke från Afghanistan, hazar som så många av de unga pojkar som nu är i Sverige, de griper honom för… ja, vadå?

Hos den nämnda langaren finns en nedgången ung kvinna som får Wollter att känna ännu mer, likadant som han nu sitter med dottern i köket hos langaren har han suttit med hennes mamma när hon var i samma ålder.

Tar det någonsin slut? Hjälper det arbete som polisen utför, på något sätt? Eller fortsätter det bara, går på och på, och så läggs nya jävligheter till hela tiden? Hjälper någonting någonsin? Mina funderingar när jag läste.

Wollter syftar på Sven, filmpolisen. Wollter, den riktiga polisen i polisromanen, kallas så efter filmpolisen. Hela romanen, dess upplägg, händelser och innehåll, blickar bakåt på både Sjöwall-Wahlöö och G.W. Persson.

Någonting mitt emellan, en ny Sjöwall-Wahlöö i Stockholm nu fast inifrån. Författad av poliserna själva. Haags och Karlssons deckardebut är obehagligt stark, realismen är realistiskt, den fiktiva verkligheten verkligt verklig.

Men det är mycket som ska med för att en roman ska bli mer än en rapport. Jobbet och hemma. Bakgrunder, förklaringar och beskrivningar. Miljöerna. Allt detta ska helst flätas in så att handlingen aldrig stannar upp. Svårt att åstadkomma, särskilt i en debut.

Haag & Karlsson lyckas åkej. Nej, det var snålt. De lyckas mer än åkej. Men inte riktigt, riktigt. Ändå. Den här första gången. För att vara en första gång är det imponerande bra – men allt som måste vara kan säkert mixas ihop ännu bättre till nästa titel.  

Bengt Eriksson

Spänningstoppen maj 2022

Kollar Spänningstoppen, sammanställd av Gota Medias deckar/krimirecensenter, i min lokaltidning Ystads Allehanda. Samma ”Boktoppen Spänning” publiceras en gång per månad i flertalet Gota Media-tidningar, från Boris Tidning till Smålandsposten, Barometern, Blekinge Läns Tidning, Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda plus nog ytterligare någon tidning som jag glömt just nu.

Alltid lika spännande att se (trots att jag själv ju recenserar för Gota Media) vilka författare och titlar som placerat sig var, stigit eller sjunkit på listan eller tagit sig in den här månaden.

Majmånadens spänning toppas nu av Nita Prose med ”Städerskan”. Medan ”I dina händer” av Malin Giolito Persson och ”Natriumklorid” av Jussi Adler-Olsen ligger kvar – fast några placeringar lägre den här månaden.

Det var tre titlar det – de övriga är faktiskt nykomlingar! Hela sju stycken, således.

Mest gläder jag mig åt att Marie NDiayes ”Min är hämnden” tagit sig in och placerat sig som nummer 2. För det är ju en krimi mer än en deckare. Jag gillar det – att den här Spänningstoppen är så bred som den är, nästan alltid är.

Bland övriga nykomlingar kan nämnas Dolly Partons debutcountrythriller ”Run, Rose, Run”, skriven tillsammans med James Patterson.

Liksom Helena Dahlgrens existentiella thriller ”Skarp” och Markus Grönholms debutpolisroman ”Lelo”. 

Också ”Kultur” av Camilla Läckberg & Henrik Fexeus, ”Ett lik för mycket” av Carin Hjulström och ”Mannen på gatan” av Trevor Wood har gått in på Spänningstoppen.

Ja, det var väl alla för den här månaden. Varierat som sagt: hårdare och mjukare, deckare och krimi.  Motiveringen till varje placering kan du hitta på nätsidorna för respektive tidning.

Bengt Eriksson

Vem var Mikael, egentligen?

Stina Flodén
Nu dör vi
Camilla Stensjö-serien
(Bokfabriken)

Det var någonting med inledningen på Stina Flodéns debutdeckare ”Nu dör vi” som fick mig reagera och undra lite, det var något som skavde. Nej, jag kan inte precisera så jag borde kanske inte ens nämna det. Men det fick mig att lägga ifrån mig boken, göra ett uppehåll, undra. Något var det som hakade upp sig när jag läste, inte riktigt stämde…

Plötsligt förändrades stämingen – från familjeidyll med pappa, mamma, två barn vid middagsbordet till ljudet av ett skott, flera skott, som sköt sönder fönstret och sköt ihjäl Mikael, medan Camilla, hustrun och mamman samt barnen, storebror Anton och lillasyster Hedda, gömmer i badrummet.

Gick stämningsbytet för fort? Kanske. Fattades något i skildringen av stämningarna, bägge två? Ja, kanske. Och även när poliserna strax efter kommer till platsen, alltså den villa där familjen Stensjö bor, då skaver det också. Jag la boken åt sidan, tog en paus, men sen fortsatte jag ju.

Och det var bra det. ”Nu dör vi” bättrade sig strax, försiktigt i början, några sidor i taget. Men  när Camilla kommer igång med att själv försöka ta reda vem hennes man – egentligen – var och varför – varför? – han måste skjutas ihjäl, då flyter det betydligt bättre. Då reagerar jag på motsatt sätt: inte alls dåligt det här.

Jag tror – men vad vet jag – att Flodén hade kunnat putsa på romanens inledning, de första kapitlen borde nog ha byggs ut lite och fördjupats. Andra deckarläsare kanske inte alls bryr sig om det här men jag hade velat ha en mer långsamt uppbyggd och välgrundad inledning.

Nej, nu glömmer jag det. Stina Flodén är alltså ännu en svensk deckardebutant vars debut bör läsas – det tycker bestämt trots det jag skrev – och som man bör hålla koll på i framtiden.

Deckardebuten ”Nu dör vi” placerar sig i den undergenre som kan kallas domestic / family noir eller familjesvärta på svenska. Den är också, delvis, en polisroman men blir samtidigt en amatördetektivroman, då månaderna går och Camilla inte klarar av att invänta polisens obefintliga utredningsresultat utan försöker att själv utreda.

Som jag skrev, vem var Mikael, hennes make, egentligen? Familjepappan som alla – ordagrant alla – älskade. Mikaels och Camillas bägge barn såväl som Mikaels arbetskamrater på Länsförsäkringar i Mariefred och kompisarna i idrottsföreningen.  

Berättelsen innehåller också en inflätad och återkommande bakåtblick på ”en annan” kvinna, vad som hände henne ett antal år tidigare. Jag är rätt säker på att varenda deckarläsare anar hur bakåtblickandet hänger ihop med huvudberättelsen.

Det finns en stark vilja i berättandet. Driv är nog fel ord, ettrighet passar inte heller riktigt. Glöd? Nja, snarare är det som att det bubblar i och under och genom Stina Flodéns formuleringar. När hon kommer igång ordentligt, efter ett antal sidor, då hamnar skrivsättet alt närmare huvudpersonen och det är bra.

Nu vet jag inte igen men jag får en känsla att hela berättelsen – eller de två berättelserna – jag avslöjar nog inte för mycket när jag skriver att de hänger ihop – handlar om rädsla.

Att ”Nu dör vi” är ett sätt att handskas med vardagens oro. Det mörka i det ljusa. Idyllen som snabbt kan bli sin motsats. Att Flodéns debutdeckare har skrivits så – med det syftet. Att den kanske läsas så också – nästan som ett slags terapi.

Hur säkra kan vi vara i – och på – vår vardag? Går det att lita på idyllen, att den inte rämnar? Rent ut sagt: handskas med livet. Det, tror jag, är den egentligen handlingen – kalla det budskap – i ”Nu dör vi”. Å andra sidan, det kanske fungerar omvänt också…?

Fast det var väl tur att jag ändå fortsatte att läsa. För när jag läst klart och stänger igen Stina Flodéns debutdeckare så är det med känslan att det var ju en rätt bra debut, det här.

Bengt Eriksson

Salt, salt och ännu mera salt

Jussi Adler-Olsen
Natriumklorid
Övers: Djordje Zarkovic / Helena Hansson
(Albert Bonniers)

”Natrium klorid” heter Jussi Adler-Olsens nya polisroman, den nionde titeln i serien om och med polisavdelning Q i Köpenhamn. Ja, på omslaget till och med uppdelat i två rader och särskrivet. Borde titeln istället ha varit ”Salt”? Det kan jag tycka och det kan du fundera på när du läser.

För läsa bör du. ”Natriumklorid” är en de bästa delarna i Avdelning Q-serien. Fast det beror ju förstås lite på ens personliga smak, vad man föredrar i sin deckarläsning. Jussi Adler-Olsen har ibland, ja, nog mer än ibland, haft en tendens att dra på med intrigen, överdriva så att berättelsen blir nånslags kriminalburlesk, nästan.

Vill inte hävda att ”Natriumklorid” är helt verklig och socialrealistisk heller. Nej, men betydligt lugnare än vissa andra titlar i serien. Det är som om Adler-Olsen efter att ha uträttat det skulle uträttas med polisserien faktiskt har blivit en polisromanförfattare, som nästan ju skriver i procedurskolan.

Minns att jag pratade med Adler-Olsen när det inte kommit fler än ett par titlar och jag sa att den viktigaste personen är ju Assad. Eller? Jo, Adler-Olsen höll med. Fast sen skulle syftet utvidgas till att presentera samtliga personer – poliser och ”poliser” – vid Avdelning Q och när det är gjort så är det gjort. När Carl, Rose, Assad och Gordon hade blivit de huvudpersoner de är, så blev det dags att skriva ett par polisromaner som verkligen och på riktigt är polisromaner.     

Att visa att så här aparta människor, så olika varann och så olika andra, både kan samarbeta och har sina platser i samhället – det tror jag har varit huvudsyftet med Avdelning Q-serien. Påvisa samhällets mänskliga mångfald och att olikmänsklig samvaro är det enda, just mänskliga. Kufarna på Avdelning Q har allt längre serien skrivits också blivit allt mer accepterade av chefer och kolleger.

I ”Natriumklorid” utreds vad som ska visa sig vara en rad seriemord, allt fler mord i en allt längre serie. Att det handlar om seriemord förstår Avdelning Q när det förekommer natriumklorid = salt vid alla mord. Annars kan morden skilja sig åt, vara helt olika. Det handlar alltså om annorlunda seriemord och (en?) annorlunda seriemördare.

Anledningen till att morden begås har en hel del att göra med dagens samhällsklimat. Det har Jussi Adler-Olsens polisromaner alltid haft, de har varit och är samhällsromaner. ”Natriumklorid” utspelar sig också i slutet av 2020, alltså under coronan. Adler-Olsen skriver in detta i berättelsen på det hittills bästa sättet jag har läst.

Han gör också något som brukar göra mig fullständigt galen: varvar korta avsnitt från olika år och har olika personer som huvudperson i varje avsnitt. Sällan som sånt blir annat än snurrigt. Men inte här, inte i ”Natriumklorid”. Vilken jäkla möda Adler-Olsen måste ha lagt på att få varvandet att fungera. Hur kan han ha gjort, skrivit olika delar och flyttat runt dem, tills var och en hamlat på sin rätta plats?

Dessutom har han mellan raderna skrivit in ett gammal fall från seriens början eller fall från Carl Mørks början som kriminalpolis. Om och när det nu dras upp igen riskerar det att bli slutet för Carl Mørk, chef för Avdelning Q, både som polis och människa. Nog skrev jag redan tidigare att ”Natriumklorid” är en av de bästa titlarna i Avdelning Q-serien? En svindlande kriminalberättelse, så noga och effektivt utförd.

Bengt Eriksson

Lite om Gudmund Hamrelius och lite om Donna Tartt

Jag försöker sortera i minnet var och när de olika bokhandlar låg som Gudmund Hamrelius (1930-2022) hade och skötte om i Malmö, de flesta tillsammans med hustrun Elisabeth. En i Hansacompagniet och en annan snett emot, en pocketbokhandel (som också tog in dansk litteratur), det stora bokvaruhuset/palatset på Södergatan/gågatan – höjdpunkten – och slutligen i Caroli.

Ett imponerande bokhandelsverk, kan det finnas något liknande i svensk nutid? I vilket fall letade jag efter en intervju till Kvällsposten tror jag som gjorde med Gudmund Hamrelius, måste ha varit ungefär när bokpalatset öppnade på gåtan. Men förgäves, jag kan inte lokalisera intervjun.

Letandet fortsätter, dock… Men när jag letade hittade jag istället en låt säga halvintervju jag gjorde med amerikanskan Donna Tartt när hon besökte Malmö. Den texten inleddes nämligen vid hennes signering hos just Hamrelius. Medan jag letar – läs om Donna Tartt…  

***

Lite fusk är det, eftersom jag har ett recensionsexemplar, men för att kunna ställa någon egen fråga tar jag med mig Donna Tartts nya och andra roman, ”Den lille vännen”, till signeringen i Hamrelius bokhandel.

Hon skriver och jag frågar: ”Den hemliga historien” älskades både hemma i USA och i Europa. Medan Den lille vännen, fått en del kritik. Ändå anar jag att du har ditt hjärta djupare ner i den nya romanen…?

Donna Tartt. Foto: Bonnierförlagen

– Jooo, det stämmer nog.

Den här gången verkar du ha skrivit med fler delar av dig själv, berättelsen har passerat igenom hela din kropp.

– Hur menar du? Säger hon och tystnar, som hon gjort i intervjuer när en fråga snuddat vid det vid självbiografiska.

– It´s a more sad book. Säger hon och ser ut så: sorgsen.

Klockan 19 ska Donna Tartt intervjuas inför publik på Malmö Latinskola av Björn Linnell, hennes första svenska förläggare och nu kulturjournalist.

Först läser hon ur den nya boken och som hon läser! Hon blir berättelsen och människorna: betonar bisatser, pauserar, läser repliker med olika röster. I USA har hon själv läst in bägge romanerna som ljudböcker. Ja, jag bara måste skaffa ”The Little Friend” som ljudbok och lyssna.

Hur är det att skriva på en roman i tio år, undrar Björn Linnell. Ja, två romaner.

Den hemliga historien började Tartt på när hon var 18, 19 och den tog tio år att skriva. Vid slutredigeringen fick hon idén till Den lille vännen, som också tog tio år. Och när hon redigerade den kom hon på idén till ännu en roman…

– Tycker man någonting är tråkigt, sa en av mina skollärare, beror det på att man jäktar igenom uppgiften.  Tar man det lugnt blir det roligare – att diska, promenera till jobbet eller skriva en roman. 

Hon författar i samma sorts skrivhäften som hon hade i skolan. Då skrev hon av andras berättelser för att de skulle bli hennes, nu skriver hon egna berättelser för hand i skrivhäftena.

– Det behövs många häften för att skriva en sån här bok, säger hon och pekar på Den lille vännen (633 sidor). 

Någon i publiken frågar vilka romanpersoner som hon själv står närmast. Det leder vidare till personernas ålder: mördarna i ”Den hemliga historien” är studenter kring 20 och Harriet, som blir detektiv för att lösa mordet på sin bror (= ”Den lille vännen”), är 12 år.

Här brister Tartt ut i en monolog i vilken, tror jag, det finns en nyckel till författarskapet.

–  Föräldrar verkar ha glömt hur det är vara barn. Man ska inte ljuga, säger de. Men barn måste ljuga, för att klara sig. De har inga pengar, inga rättigheter, får inte köra bil. Som barn ljög jag alltid. Har du gjort pianoläxan? Ja. Vuxna tror att barn är änglar. Hmm.

Att bli vuxen, tänker jag på väg ut från Latinskolan, kan man inte undvika. Men undrar om inte Tartt valt att bevara Donna, 12 år, inom sig så länge som möjligt.  

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2003

Deckarloggbäst april 2022

Helena Dahlgren
Skarp
(Forum)

Litteraturveteranen Emma Wijkman slänger iväg en spontanansökan till den avlidna författaren Beata Skarps stipendiefond. Hon hålls lite på halster av stipendiefonden, som  Beatas bror Aron med hustrun Diana håller i, men snart är hon på väg med tåget uppåt Norrbotten, till Svartforsen. På plats i Beata Skarps stuga i Svartforsen förvandlas romanen ”Skarp” långsamt, mycket långsamt, från litterär essä eller avhandling till en smygande, smått spöklik thriller med dessutom en pusselgåta lite á la gammaldags detektivroman.

Joakim Zander
Ett ärligt liv
(W&W)

Till studentstaden Lund kommer den unge huvudpersonen från Söderköping för att studera juridik. Varför juridik, när han ville bli författare? För att göra ”något som är liksom rätt”. Så råkar han, vid en anti-nazidemonstration, möta en ung spännande kvinna som presenterar honom för sina vänner. Nej, de har inget kollektivt politiskt mål. De är ingen terroristgrupp. De är ”banditer”. Det handlar om ensamhet och längtan efter samhörighet, om en mening i – med – livet. En gangsterroman, egentligen. Fast med många dimensioner, nivåer och djup.

Ray Celestin
Djävulsvind
Övers: Hanna Williamsson
(Southside Stories)

Efterlängtad var den, den fjärde och avslutande delen av Ray Celestins fantastiska nittonhundratalshistoria.  Trots skyhöga förväntningar på denna spännande berättelse om brottslighet, vänskap, jazzmusik och det amerikanska samhällets utveckling via fyra nedslag med inledningen i New Orleans 1919, och nu avslutningen i Los Angeles 1967, är jag fylld av läslycka när texten avslutas på sidan 543. Naturligtvis är det, liksom tidigare delar, fantastiskt välskrivet och spännande. Jag är mycket avundsjuk på dig som inte läst det fantastiska verk som denna kvartett utgör, du har en härlig läsupplevelse framför dig! (Ur Anders Kapps rec.)

Joyce Carol Oates
Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna.
Övers: Fredrika Spindler
(HarperCollins)

Hennes nya roman är så tjock, läs- och skrivlång, 863 sidor på svenska, för att den handlar om USA, hela USA. Titeln kommer från en dikt av Walt Whitman, en av USA:s litterära grundstenar. Det amerikanska: från grunden; ur grunden; under grunden. Här utgår hon från rasismens USA, specifikt rasismen inom den amerikanska polisen och polismordet på George Floyd – fast tvärtom. John Earle McClaren, framgångsrik affärsmän och tidigare borgmästare, är på väg hem i bilen då han får syn på ett par poliser som misshandlar en man med asiatiskt utseende. När han stannar, går ur och försöker stoppa misshandeln blir istället Whitey, som han kallas, angripen av poliserna.

Markus Grönholm
Lelo
(Modernista)

En tolvårig flicka försvinner i trakten av Enköping. Hennes cykel hittas vid vägen. Det kan ju låta som vilken deckare och polisroman som helst – men nej. ”Leo” är en stark debut, en av årets starkaste. Det beror på huvudpersonen, polisen Erik Eriksson, som utreder försvinnandet och sig själv som en annan Erik Winter. Det beror också på språket, sättet att berätta. Markus Grönholm får mig att tänka Åke Edwardson vid hans debut. Även han, även Grönholm vill så mycket, ibland för mycket. Fast intressant, spännande och läsvärt blir det. (Och tänk på hur det gick för Edwardson när han började sortera och ransonera orden.)

Bengt Eriksson

Spänningstoppen april 2022

Deckarlogg brukar ju redovisa den Spänningstopp som varje månad sammanställs av deckarkriikerna i Gota Medias olika tidningar, från Borås Tidning i norr till Ystads Allehanda i söder  och en handfull andra lokala morgontidningar där emellan.

Dags för (något försenad) apriltoppen. Snabbt och bra sätt att få koll på intressanta deckare och annan krimi, tycker jag (om jag själv får säga). Och jag vågar nog uttrycka det som så att Gota Medias kritiker har både koll och smak.

Extra intressant att det är en Spänningstopp med just både deckare och annan krimi. Det blir alltid en bred bredd på spänningslistorna.

Här följer Spänningstoppen för april månad (motiveringar till placeringarna får du själv googla fram på nätet, om du vill läsa dem).

___________________________________________________

1) Malin Person Giolito: I dina händer (W&W)

2/ Jussi Adler-Olsen: Natriumklorid (Albert Bonniers

3) Nita Prose: Städerskan (Albert Bonniers)

4) Emelie Schepp: Björnen sover (Norstedts)

5) Amor Towles: Lincoln Highway (W&W)

6) Marie H Lundh: Sarahs lag (Polaris)

7) Kristina Appelqvist: Klänning för korta kvinnor (Piratförlaget)

8) Pernilla Ericson: Släcka liv (Romanus & Selling)

9) Joakim Zander: Ett ärligt liv (W&W)

10) Maria Adolfsson: Fallvind (W&W)

Michael Connellys nya: Med underliggande driv och stark framåtriktning

Michael Connelly
Mörkare än midnatt
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Hur kan det bli så spännande när det egentligen inte är så spännande?

Michael Connelly har vid det här laget skrivit så många polisromaner och annan krimi att de tidigare titlarna inte listas i ”Mörkare än midnatt”, hans nya ”Ballard och Bosch-deckare”. (Den långa listan med titlar fick väl inte plats.)

”Mörkare än midnatt” är en typiskt michaelconnellysk polisroman om och med Renée Ballard, nattpolis i Hollywood, och den före detta polisen Harry Bosch. Hon som en arvtagare till honom, så kan man beskriva henne (och dem). Rätt lika men yngre och kvinna, en ny polisgeneration.

Snart nyår. Nedräkning mot tolvslaget. Ballard och en annan kvinnlig polis har parkerat under bron i Cahuengapasset. De väntar på att den årliga traditionen ska starta eller smattra: kulregnet. Vid tolv  skjuts det rakt upp i luften (tänk nyårsraketer) med pistolskott.

Snart ska en man ligga död på marken. Skjuten. Han sköts omärkligt, samtidigt med kulregnet. Det blir Ballards och polisromanens ena utredning.

Den andra utredningen gäller de så kallade ”Midnattsmännen”: två män som bryter sig in hos kvinnor och våldtar  dem. Ingen av utredningarna är egentligen Ballards men hon ser ändå till att ta sig an utredningarna, med hjälp av Harry Bosch.

Polisromanen ”Mörkare än midnatt” hör till procedurskolan,  den polisromantradition som följer en polisutredning. Det gör den här romanen, noga och nära i utredningsordning. Ja, i utredningstempo. Så är det nästan, att boken har skrivits i det tempo som det kan ha tagit att göra utredningarna.

Det går alltså inte alltför fort. Det blir inte heller alltför spännande. Och ändå så blir det. Ändå är det just spännande att följa Ballard (och Bosch) när de tar sig framåt i de bägge utredningarna. Men varför? Det beror på Michael Connelly; hans sätt att skriva, hans underliggande sätt att skria.

Connelly har blivit en mycket erfaren polisromanförfattare. Han skriver hela tiden med ett underliggande driv och en stark framåtriktning. Hans berättande pulserar men liksom alltså under ytan, mellan raderna och orden. Där finns hela tiden en pådrivande puls.

”Mörkare än midnatt” är inte hans bästa polisroman men bra är den, mycket bra. Han håller en otroligt hög lägstanivå och den nya romanen placerar sig en bra bit över den nivån, på väg mot toppnivån, så den håller ännu högre klass.

Connelly har ju också bakgrund som journalist och kriminalreporter. Så han kombinerar polisromanen med ett slags reportage, som undersökande journalistik om dagens polisorganisation i Los Angeles och särskilt Hollywood-distriktet. Det står illa till.

Han är starkt kritisk till hur Los Angeles-polisen har blivit; hela organisationen och därmed också de enskilda poliserna. Ingen bryr sig längre. Men det gjorde Bosch som polis och det fortsätter Ballard att göra som polis. Att bry sig, bry sig om brottsoffren.

Polisromanen ”Mörkare än midnatt” kommer både med samhälls- och mänsklighets- eller ordagrant manskritik. Den rekommenderas i all sin ospännande spänning.

PS. Berättelsen är skriven och utspelar sig under coronaepidemin, vilket Michael Connelly (när andra deckarförfattare skriver som om ingenting hänt) får in på ett märkbart omärkbart sätt. Det är skickligt gjort det också.

Bengt Eriksson  

Stark svensk deckardebut, nog årets starkaste

Markus Grönholm
Lelo
(Modernista)

Det är i trakten av Enköping. En tolvårig flicka försvinner på vägen hem från hästarna i stallet. Hennes cykel hittas ensam vid vägen. Men flickan, Lena, förblir borta. En av de utredande poliserna vid Enköpingspolisen heter Erik Eriksson.

Ovanstående låter ju som vilken deckare och polisroman som helst. Men det är inte Markus Grönholms debutroman.  ”Lelo” är inte vilken polisroman och deckare som helst.

Polisen Erik är hela tiden i centrum – som en annan Erik Winter, höll jag på att skriva. Men nej, inte som en Winter. Som sig själv, en annan människa och polis. Helt annan. Men ändå tänker jag så. Det är förhållandet mellan utredningen, människorna och den utredande polisen jag tänker på.

Erik Eriksson är också en, tja, vanlig kriminalpolis. Inte chef. Med bakgrund i närbelägna Uppsala, dit Erik och utredningen återvänder. Med bakgrund i sig själv. Det är kanske det som får mig att tänka på Winter – att också Eriksson utreder genom sig själv?

Han är butter. Knappast någon muntergök. Snart ska Erik få besked om att han har hjärncancer. Så du ser, ”Lelo” är också, som jag brukar kalla genren, en mansroman vid sidan om eller mitt i deckaren och polisromanen.

En ensamvarg, som tas bort från utredningen men ändå fortsätter att utreda. Känns också igen väl, från hundratals polis- och mansromaner. Ändå är ”Lelo” sin egen polisroman, speciell.

Det beror på Markus Grönholms berättande, sättet att skriva. Poetiskt är fel ord, eventuellt kriminalpoetiskt. Hur han låter folk prata talspråk, hur dialoger studsar, hur korta stycken också studsar mot varann.  Hur han placerar aparta meningar liksom mellan de berättande meningarna.

Bakåtblickande, funderande, kommenterande.

Grönholm skriver i presens också. Svårt att skriva i presens men när någon gör det bra, då fungerar det också verkligt bra. Och det där verkligt ska läsas ordagrant. I ”Lelo” fungerar presens verklig bra.

”Lelo” är en dagligt, timligt livslångsam poetisk berättelse om det otäcka som livet kan vara. Som livet är i romanen. Eriks och övriga inblandade romanpersoners liv. Det känns självupplevt. Fast det behöver det ju inte vara, men det känns så,

Markus Grönholm. Foto: Severus Tenenbaum

Erik Eriksson blir i alla fall allt mer inblandad personligen. Privat och som barn, redan. Jag tycker att Markus Grönholms ”Lelo” är en stark deckardebut, en av årets starkaste faktiskt. Inte bästa men starkaste.

Det beror just på hans språk, på sättet att berätta. Ibland blir det lite för mycket, lite väl ansträngt.  Men jag köper det, det är åkej, att han vill så mycket att han inte riktigt kan styra och kontrollera allt han vill med språket och berättandet.

Vilket, återigen, får mig att tänka på… Jo, Åke Edwardson. Precis så här var det ju när Edwardson debuterade för länge sen – får kolla upp det, så länge sen som 1995 var det han deckardebuterade  med ”Till allt som varit dött”. Också han tog i för mycket. Ja, han tog i ännu mer.

Sen lärde sig Åke Edwardson undan för undan att styra sig själv, att behålla sin egenart men ransonera uttryck och ord. Grönholm skriver inte likadant men också hans vilja är så stor, liksom överstor. Hur det gick för Åke Edwardson vet vi. Hur det ska gå för Markus Grönholm kan man än så länge blott ana.

Jag hoppas och tror. Jo, jag tror det blir fler deckare och polisromaner av Markus Grönholm och att de kan bli  ännu bättre än den lovande och redan starka debuten.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst / mars 2022

Malin Persson Giolito
I dina händer
(W&W)

Billy bor med sina tre syskon och sin mamma i en för liten lägenhet i den fiktiva men så verkliga förorten Väringe. På andra sidan motorvägen, med en gångtunnel emellan, bor Billy i den likaså fiktiva men verkliga villaförorten Rönnviken med golfbana och privat gymnasium. Billys mamma tar med sin son till den lugnare lekplatsen på andra sidan motorvägen. Det var så de möttes, Billy och Dogge, som sexåringar. Det ska sluta med – eller rättare sagt börja, för det får läsaren veta redan i början – att den ene skjuter ihjäl den andre, då har de blivit 14 år. Varför? Hur kunde detta ske? Och vad kan – ordagrant – vi, du och ja, göra för att det inte ska ske igen och igen?

Hillary Rodham Clinton / Louise Penny
I terrorn grepp
Övers: Mia Gahne
(Bokfabriken

Förre utrikesministern och presidentkandidaten Hillary Rodham Clinton och deckarförfattaren Louise Penny har gemensamt författat en politisk thriller och den är ju riktigt bra. Ska jag förmoda att Clinton stått för fakta och innehåll medan Penny skött berättandet och formulerandet? Det har i alla fall blivit en såväl realistisk och trovärdig som spännande och faktiskt humoristisk thriller. Intrigen spinner kring terrorattacker i Europa och en kvinnlig amerikansk utrikesminister. Och det senare bör ju Hillary Rodham Clinton känna extra väl till.

Camilla Grebe
Välkommen till Evigheten
(W&W)

En augustimorgon 2013 efter en blöt kräftskiva hittas sjuttonåriga Bonnie Högberg död i Lillstugan. Dörren är låst och fönstren reglade; de enda andra som finns därinne är hennes bästa vänner, jämnåriga tvillingarna Harry och David Andersen. Åtta år senare grips tvillingarnas mamma Lykke misstänkt för mord. Från epicentrum har vågorna spridit sig och påverkat många människor på olika sätt. I sin nya bok ”Välkommen till Evigheten” visar Camilla Grebe att hon fortfarande kan överträffa de högt ställda förväntningar som vi läsare naturligtvis har på denna stjärna. (Ur Anders Kapps rec.)

Orest Lastow
Vårt liv är inte vårt
(Hoi förlag)

Nu har vi i Sverige fått en ny science fictionroman som nyttjar kvantfysik, tidsresor och avancerande begrepp inom datalingvistik. Orest Lastow, forskare och företagare, har tidigare har skrivit faktaböcker. Nu romandebuterar han med en science fictionthriller som har vetenskapen i botten. En komplex bok med intrikata mönster av stilenliga alternativa historiska fakta. Vad skulle ha hänt om Tyskland  vunnit andra världskriget? En spännande thriller i både John le Carrés och Alfred Hitchcocks anda. Här finns den gråmelerade vardagen i svenska universitetsstäder som Lund, även händelser i Södertälje tar sin givna plats. Bakom vardagligheten sker de händelser som kan kopplas till upptäckter såsom NASA varit inblandad i. (Ur Micheles Kindhs rec.)

Nita Prose
Städerskan
Övers: Manne Svensson
(Albert Bonniers)

Molly Gray, 25 år, är speciell med flera drag av autism. Molly Maid, som hon kallas, arbetar som den mest nitiska städerska – hon älskar sitt jobb! – på det lilla, lyxiga Regency Grand Hotel i någon amerikansk stad. Varje deckarläsare anar att det bakom hotellets stilla fasad av lyx måste förekomma något annat och skumt. Detta börjar uppdagas när finansmannen Mr Black hittas död i den lyxigaste sviten. Av Molly, förstås. Det är mord, förstås. Och vem blir misstänkt för mordet – om inte Molly, förstås. Grundton: rar. Lite romantiskt blir det också. En extra twist vänder ut och in på upplösningen.