Halva Jussi Adler-Olsen

Halvtidsrapport.

Det innebär att jag kommit halvvägs i ”Selfies” (Albert Bonniers, övers: Leif Jacobsen), den senaste och nya titeln i Jussi Adler-Olsens polis- och samhällsromanserie om och med Avdelning Q vid Köpenhamnspolisen.

Jag kan rapportera att den är bra, så här långt. Och håller det sig romanen ut kan ”Selfies” nog faktiskt vara det bästa som Adler-Olsen skrivit.

Det var någon, såg jag, som menade att ”komiken är borta” i den nya romanen. Men nej, det stämmer ju inte.

Däremot har Adler-Olsen kokat ner det burleska, som förekommer i seriens tidigare titlar, till ett drag av ironi, som finns i allt som händer och sker och framför allt i personskildringarna.

Adler Olsen selfiesIngen elak ironi – utan tvärtom ett vänligt leende mot och inför de människor som lever ”on the wild side”; de som mer eller mindre stötts ut av själva livet. Vilket gäller många eller t o m de flesta personer i Adler-Olsens deckare.

Dels är det ju Avdelning Q – för så att säga utstötta poliser/brottsbekämpare. Den här gången främst Rose, som har det riktigt illa, värre än tidigare.

Dessutom skildras ett gäng yngre kvinnor: en ”glamourös” tjejliga som i brist på pengar och glamour lever på socialbidrag.

Och här tillkommer ännu en kvinna, något äldre, som arbetar just på socialkontoret och inte har det så bra hon heller, varken fysiskt eller psykiskt.

Jussi Adler-Olsen skildrar alla dessa människor med vad jag skulle beskriva som vänlig, ja, kärleksfull, ironi.

Vad gäller intrig och händelser löper flera historier parallellt eller snarare samtidigt.

Det är dels Rose och hur hon har det, nog det viktigasta. Också ett mordfall, om det nu är mord: en gammal kvinna som hittats död i Rosenborg Slotshave. Eller två mordfall, för det nya fallet har likheter med ett tidigare mordfall.

Och så är det tjejligan, vad tar de unga tjejerna sig till när de saknar pengar och då inte kan få till det med glamouren? Och socialsekreteraren, vad tar hon sig till, i sin desperation.

Några på- och mordkörningar med bil förekommer också, så långt jag läst. Allt detta får Jussi Adler-Olsen ihop till enhet. Skickligt gjort.

Nu ska jag låta ”Selfies” vila ett tag. Måste läsa om Fritiof Nilsson Piratens långnovell/kortroman ”Mannen som blev ensam” för en artikel jag ska skriva i veckan. Också Piratens novell är förresten en slags krimi eller åtminstone spänningsberättelse.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Connellys senaste mansroman och deckare

Det finns författare som jag inte kan vänta på att deras senaste deckare blir översatt till svenska utan jag bara måste köpa boken på originalspråket. En sådan deckarförfattare är Michael Connelly – eller snarare så har han blivit det.

I och med att han skriver allt bättre. För det gör han, allt mer… låt säga, oansträngt. Hans romaner har blivit som självklara enheter. Varken för mycket eller för lite utan exakt.

the-wrong-side-of-goodbye”The Wrong Side Of Goodbye” (2016) – som kommer på svenska i juli med titeln ”Inte ett farväl” (Norstedts) – är ett utmärkt exempel. Enligt omslaget en Harry Bosch-roman men även Connellys senare tillkomne huvudperson, advokaten Mickey Haller, halvbror till Bosch, finns med.

Observera, det innebär inte att Michel Connelly börjat ägna sig åt parallellhandlingar. Alls inte. Absolut inte!

Amerikanska deckarförfattare är skickliga på att skriva en enda historia som blir spännande i sig – istället för att laborera med parallella historier och personer, sånt som deckarförfattare i Europa tror de måsta ägna sig åt för att det ska bli tillräckligt innehållsrikt.

Amerikaner brukar vara mästare på raka, ”enkla”, spännande historier. Och Connelly är mästarnas Mästare.

Harry Bosch har nu blivit privatdetektiv men kan ändå inte slita sig från polisarbetet. I ”The Wrong Side Of Goodbye” / ”Inte ett farväl” arbetar han därför extra som frivillig polis i den lilla staden San Fernando, kant i kant med Los Angeles.

inte-ett-farvalOch visst, det betyder två kriminalhistorier – men Bosch är huvudperson i båda. Han och ingen annan leder bägge berättelserna framåt.

Huvudberättelsen handlar om Harry Bosch som privatdetektiv. Han får i uppdrag av en åldrande miljonär som på dödens rand vill att Bosch ska försöka lokalisera en mexikansk kvinna som miljonären hade ihop det med när han var ung. Hon var gravid – men försvann.

Så dör miljonären och det trasslar till sig på diverse sätt, så att också advokaten Haller måste vara med.

En – mycket – intressant ingrediens i den här romanen – liksom i andra Bosch- och/eller Haller-deckare – är deras förhållande till sina döttrar. Harry Bosch är ju ensamstående far; Mickey Haller är skild. Hur handskas de med detta, med sina döttrar, sina uppväxande barn?

Det skildrar Michael Connelly i mansdeckarroman efter mansroman. I just den här står Harrys förhållande till sin dotter i centrum.

Den raka privatdeckargåtan handlar om, det tror jag man kan påstå, hela USA: från Vietnamkriget och framåt. På berättelsens kriminallina placeras olika samhällsklasser, från miljonären ner till fattiga, olika hudfärger, ja, säg raser, och olika politiska åsikter.

Fenomenalt gjort – att så ”enkelt” få med och kunna berätta så mycket. Och samtidigt – hela tiden hålla spänningen uppe.

”The Wrong Side Of Goodbye” / ”Inte ett farväl” har två slut. Det ena handlar om miljonärens testamente och det slutet blev helt oväntat för mig. Det andra slutar bra; dagsaktuellt, sentimentalt och inte så lite politiskt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Historisk seriemördare i Karlshamn

Limme & Palmqvist
Amerikakistan
(Massolit)

Men paret Martin Limme & Johanna Palmqvist hade ju avslutat sin historiska deckarserie med kyrkoherde Simon Eldfeldt och hans systerson, konstapel Ivar Jönsson i Karlshamn vid sekelskiftet 1900? Det skulle inte bli fler böcker.

Plötsligt kom det ändå en ”extra”, fjärde titel. Och det tackar jag för.

AmerikakistanI föregående titlar kämpade intrig och miljö en ojämn kamp, än för mycket av det ena och än av det andra. Nu har kyrkoherdens och polisens jakt på en seriemördare i Karlshamn så tidigt som 1901 blivit en del av miljön och miljön en del av kriminalgåtan.

Tidsporträttet kompletteras av Eldfeldts och Jönssons privata problem (sjuklig fetma och, låt säga, förändrade familjeförhållanden). Resultat: ”Amerikakistan” är bäst i hela serien!

(Lite kul också att författarna återanvänt arbetsnamnet till den föregående, tredje delen av serien, som sen vid utgivningen fick en annan titel.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Något kortare till Gota Media 2016)

34 ggr egen- och hybridutgivet (retro)

Medan Deckarlogg läser några nyare egen-, hybrid- och småförlagsutgivna deckare letade jag fram en av de tidigare gångerna jag skrev om just detta.

*

Jag efterlyste egenutgivna deckare på en facebook-sida för författare och dränktes i böcker. Allt eftersom de anlände placerade jag dem på en hylla som fylldes allt mer. Summa: 34 stycken. Hur ska jag hantera det här? Inte en chans att få plats med allihop!

Bo Norgren Hog nivåEgenutgivna deckare innebär att författarna antingen gett ut deckarna på eget förlag eller genom ett självhjälpsförlag (som Recito, Vulkan och Hoi). Också där bekostas utgivningen av författaren men får – mer eller mindre – hjälp med produktion och distribution.

Jag har nu läst samtliga (!!!) deckare jag fick in och tagit ett drastiskt men nödvändigt beslut (ber om ursäkt till strävande deckarförfattare som hamnat utanför): att göra en topp-lista med fem favoriter (samt några bubblare strax under). Det var så svårt det också att två författare/deckare, som jag inte kunde välja mellan, fick dela på förstaplatsen.

Carl Martin Grann1) Bo Norgren har gett ut flera deckare på ett stort förlag och med ”Hög nivå” (BookPile) skrivit sin sjätte polisthriller; medan Carl Martin Grann debuterar skönlitterärt med polisthrillern ”Näktergalen” (Hoi).

Både veteranen och debutanten skriver väl och berättar bra. Norgren börjar med ett raffinerat bankbedrägeri. Hos Grann hittas föräldrarna döda i en stuga med sin lilla dotter överlevande bredvid. De inleder i Sverige för att sen vidga internationellt. Inte minst skriver de så realistiskt att både händelserna och polisarbetet blir trovärdiga.

janus-fjarde-ansikteAlltså 3) Också Helena Trotzenfeldt skriver så väl och spännande att IT-thrillern ”Janus fjärde ansikte” (Lindia) kunde ha kommit på ett stort förlag. Hon är dataingenjör men kan få det tekniska att bli förståeligt även för en oteknisk tok som jag. Intrigen, som spinner kring datasäkerhetens osäkerhet, börjar på ett svenskt IT-företag och slutar våldsamt i Paris.

4) ”Vanmakt” (Vulkan) av Lourdes Daza-Gillman är en ofärdig och alltför lång polisroman. (Det ska mycket till också för att kunna låta en polis heta Kalle Karlsson.) Men i det polisiära finns en kvinnoroman, författad med driv, känsla och kraft, ja, med en sådan ilska att det blir omöjligt att hålla berättelsen ifrån sig. Det allt oftare Vanmaktåterkommande ämnet, i litteraturen som i verkligheten: kvinnomisshandel.

5) Björn Öijer har – efter två självbiografiska romaner – gett ut kriminalromanen ”Gudruns raseri” (Recito). Stämningsfulla miljöskildringar av småländsk skogsbygd och samhället Ljungby. Känsliga personporträtt, inte minst av huvudpersonen – en manlig journalist, 60 plus – som numera mest bor i fritidshuset med schabradoren Terry. En deckare i det lilla, när stormen Gudrun plötsligt drar genom småbygd och vardag.

Björn Öijer R%aserStrax under mina fem-i-topp finns tre författare/deckare som jag också fastnat lite extra för.

Elisabeth Akterus Rex var sååå nära att placera sig på listan. Också hennes deckare, ”Naken sanning” (Hoi), har kvinnomisshandel som huvudtema. Det här kunde ha blivit riktigt bra, om hon inte trasslat till det med alla parallellhandlingar. Åtminstone jag hade svårt att hålla reda på vilken kvinna som är vilken.

”Röd vinterängel” (B&L) av Tove Birkeland Brand är en annan ofärdig deckare, språket borde ha gåtts igenom en extra gång. Samtidigt som språket fascinerar. Huvudpersonen Mimmis mediala förmåga smittar av sig på berättartonen. Det blir annorlunda, lite märkligt. Tyvärr avtar det märkliga när berättelsen övergår till att bli en mer ordinär polisroman.

Cherstin Juhlin, före detta polis och bosatt i Kristianstad, har lovordats här på deckaruppslaget för sin nya polisroman ”Bryggan” (Recito). Jag instämmer. Juhlin lyckas allt bättre med att varva polisutredningen och en skildring av polisen Annika Vesters privata bry: kärleken, en vuxen dotter och två gamla föräldrar.

Slutsatser: I jämförelse med tidigare stickprov så har kvalitén på egenutgivna deckare ökat högst märkbart. Men ju fler författare som gör det själv desto viktigare blir det – för att via recensenter och bokhandlar nå fram till läsarna – att egenutgivna deckare är lika proffsiga som (större och mindre) förlagsdeckare.

Omslag, baksidestext och inlaga (stilsort, grad, radavstånd och marginaler). Sättningen ska inte vara svårläst och inte heller ska man behöva bända upp boken för att kunna läsa! Det är mycket att tänka på.

Vad gäller själva berättandet så verkar ordrikedom vara det största problemet. Så många onödiga ord och hela meningar som ligger i vägen för handling och tempo. Var finns redaktörerna, som redigerar, stryker och putsar i de egenutgivna deckarna?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
(Krönika i KB, YA och TA 2013)

PS. Carl Martin Grann avled sorgligt nog strax innan debutdeckaren ”Näktergalen” kom ut.

Trafficking och voodoo i Värmland

Som komplement till mitt val av årets tre bästa svenska deckardebutanter – skrolla nerför Deckarlogg och läs tidigare inlägg! – lägger jag ut en längre recension som tidigare varit publicerad i Gota Medias tidningar.

____________________________________________________________

Lisa Bjurwald
Tills bara aska återstår

(Bladh by Bladh)

Bläddra längst bak i boken och läs författarens efterord. Gör det allra först! Det är mitt råd.

Lisa Bjurwald har skrivit en så brutal thriller att man kunde tro att hon, för deckarspänningens och thrillervåldets skull, tagit i och hittat på. Efter att ha läst efterordet kan ingen dra någon annan slutsats än att det mesta i berättelsen skulle kunna hända eller faktiskt har hänt i verkligheten.

Vilket får ”Tills bara aska återstår” att bli en ännu mer otäck berättelse, mindre polis- och mer av samhällsthriller. En budskapsdeckare, så kan den kallas.

bjurwaldJournalisten Lisa Bjurwald har av allt att döma researchat den skön- och deckarlitterära debuten lika noga som sina tre reportageböcker om högerextremism och rasism. För deckardebuten är ämnet trafficking – smuggling av unga kvinnor från västafrikanska Nigeria och tvångsprostituering med hjälp av naturreligion och voodoo.

Två kvinnor – ”våroffren” – hittas stympade och brända vid Klarälven. Unga svarta kvinnor, så mycket går att se men inte mer.

Rebecka Born, härmed introducerad som huvudperson i en serie deckare, har nyligen börjat som specialpolis vid Sektionen för särskilda hot (SSH). Hennes första uppdrag blir att resa till Karlstad och bistå lokalpolisen (som förstås – av flera anledningar – inte vill ha någon hjälp).

Rebecka har själv bakgrund i Värmland, där familjens släktgård nu omvandlats till flyktingboende. Samtidigt som hennes släkt innehåller en rasistisk gren.

Både rasism och nazism är på värmländsk frammarsch: i fullmäktige sitter Sverigedemokraterna och Nordisk Gryning lockar unga sympatisörer. Allt fler svarta afrikanska tjejer syns på gatorna och vita tonåringar skanderar ”Inga blattar i vårat Karlstad”.

Mycket att – ordagrant – få ihop. Och jag tycker Bjurwald lyckats med det.

Hon lyckas visa att och hur allt hänger ihop, sammanfogat av sexism, kvinnohat och människoförakt. Det mest otäcka är att detta, i Lisa Bjurwalds värld, i hennes version av verkligheten, kan finnas var som helst: både inom poliskåren och hos äldre, så kallade ”madamer” från Afrika.

”Tills bara aska återstår” blir ett käftslag i hjärtat: en lika brutal som viktig påminnelse om hur vidrig, ja, för jävlig, som världen kan vara.

Därför är det lite synd – eller så hjälper det läsaren att stå ut med huvudspåret – att polisen Rebecka Born porträtteras som en så speciell kvinna. Hon valde karriären före maken och barnen och har en, låt säga, manlig sexlust som kommer nära kioskdeckarens.

Alltså, för mig får Rebecka ha sex när, var och hur hon vill – men det stjäl uppmärksamhet Deckarlogg 2från samhällskildringen.

Bengt Eriksson

Deckaråret 2016: årets bästa svenska debutanter

Måste erkänna att det kommer så många nya deckare nu på egen-, hybrid- och andra småförlag att jag säkert missat en del titlar från 2016. Fast av de svenska deckardebutanter jag fått ögonen på är åtminstone följande tre värda att lyftas fram lite extra.

diktarenKatinka Billes ”Diktaren” (Black Skerry) skrev jag tidigare om här i Deckarlogg och utnämnde då till 2016 års bästa debutdeckare. En västskärgårdskustdeckare med en mycket ihågkommen och älskad svensk vispoet som grund för historien. Fyndigt gjort och en ovanligt välskriven debut.

HÄR kan du läsa mer om Billes debutdeckare.

bjurwaldOckså Lisa Bjurwalds deckardebut, ”Tills bara aska återstår” (Bladh by Bladh), är värd att uppmärksamma. Både bland fjolårets debutanter och hela den svenska deckarutgivningen.

En polisroman och thriller som är så stark till innehållet – afrikansk trafficking och voodoo i Värmland – att berättelsen kan tas som fiktion, påhitt och överdrivet. Och inget annat, när det i faktiska verket är motsatsen.

Läs författarens efterord. Gör det allra först! Bjurwalds polis, Rebecka Born, är också en speciell kvinna och människa.

blomstromDen tredje bästa debutdeckaren från i fjol, ”Eldskytten” (Horneman förlag), är historisk: en medeltidsdeckare med miljöer från Visby med omnejd. Tid: mellan 1342 och 1361.

Anders H Blomström introducerar Botulf Kattlund som en slags medeltida polis (fast en dåtida ”polis” var ju inte som en nutida polis). Inte minst skildringen av miljöerna och tiden uppskattar jag.

Deckarlogg 2Det kommer fler medeltida Gotlandsdeckare, har Blomström lovat. Snart! hoppas jag.

Bengt Eriksson

Overklig verklighet; verklig overklighet

Jag vet inte riktigt varför, men under hela läsningen av Dolores Redondos debutdeckare, ”Den osynlige väktaren” (Bucket List Books; övers: Manni Kössler), har jag några visrader i huvudet:

Sol redondo y colorado
Como una rueda de cobre
De diario me estas mirando
De diario me miras pobre

”Sol, rund och röd
Som ett kopparhjul
Varje dag ser du på mig
Varje dag ser du mig fattig”
(Min översättning)

Den mexikanska visan heter Sol que tu eres (”Sol som du är”) och har spelats in av bland andra Linda Ronstadt.

Det är något, tror jag, med det enkla tilltalet, hur en fattig människa konstaterar det ödesbundna i elände, slit och solens strålar, som påminner om Dolores Redondos ”Den osynlige väktaren”, den första titeln i en tänkt trilogi. Också här finns ett starkt element av öde, av något bortom den mänskliga förståelsen som en halvt bortglömd erfarenhet, både närvarande och frånvarande.

dolortes-redondoKort om handlingen:

En ung, modernt utbildad poliskommissarie, Amaia Salazar, ställs inför ett antal ritualistiska mord på unga flickor i och kring den lilla staden Elizondo där hon är född och uppväxt. I vanlig deckarordning undersöks brottsplatserna av tekniker, bevis samlas i bevispåsar, intervjuer görs med offrens anhöriga, offrens sista dagar kartläggs med minutiös noggrannhet, begravningar sker med poliser diskret närvarande.

Vad är det som driver förövaren? Varför finns det små, speciellt baskiska kakor, Txantigorri, på offrens kroppar? Varför är flickornas skor prydligt uppställda som en fingervisning åt polisen?

Utredningen rullar på, nya offer tillkommer och förövaren gäckar alla ansträngningar.

Kommissarie Salazar blir alltmer övertygad om att hon och de andra poliserna letar efter en person i den omedelbara närheten, en person som är känd av alla, som rör sig obehindrat i samhället och inte skiljer ut sig som en mörk skugga.

Människorna kring Elizondo dras till skogen och skogen drar dem till sig. Dess lockelse är påtaglig, mystisk, och vardaglig på samma gång. En ung polisman som borde veta bättre svär på att El Basajuan, skogsherren, en gång räddat honom från döden, att skogsherren griper in i skeendet, styr, skiljer ut och räddar människorna undan, oftast, sig själva.

Och det är inte bara vad han är säker på.

Många i Elizondo vid Baztán-floden i de baskiska Pyrenéerna håller med. Också Amaia Salazars rationella hållning kommer så småningom att rubbas. Själva har vi för länge sedan förpassat både näck och skogsrå till sagans värld.

Men kommissarien mår inte så bra. En skugga hon inte kan identifiera jagar henne om nätterna och hon vaknar badande i svett efter fasansfulla drömmar.

För att hon ska kunna gå vidare i livet, kärleken och karriären är det nödvändigt att plågan blir synlig och handfast. Men för det behövs det ärliga konfrontationer med flera personer i hennes närhet, att viktiga personer tillstår att något verkligen har hänt, för länge sedan.

För den som ännu inte stött på Dolores Redondo är det nog ganska bra att hålla här, för den här romanen bjuder på mer än ett väl hopkommet pussel av deckarmodernt slag. Här finns också skickligt invävd antropologi i den kriminella väven som ger andra infallsvinklar på människans tillvaro – ett universum där gott och ont inte enkelt låter sig definieras.

Minnet av det omedelbart förflutna, det som till inte för så länge sedan var levande kunskap om människans beroende av naturen och hennes underkastelse under det som inte gick att rå på, stiger fram. Vi förs till de gränstrakter där myten är väsentlig för människans förståelse- och överlevnadsstrategier.

I Redondos universum krävs det inte så mycket för att det halvt gömda åter ska bli en verkande kraft i människan och hennes blanka, teknologiska vetenskapliga liv. Det ska bli Kataina deckarblogg 1mycket spännande att se vad hon gör av denna storslagna ansats i nästa bok om Amaia Salazar.

Katarina Tornborg

PS. De två följande delarna i trilogin, ”Benens arv och ”Offergåvan”, ges ut 2017 respektive 2018 av Bucket List Books.