På hugget, efter långsam inledning

Liza Marklund
Kallmyren
(Piratförlaget)

”Kallmyren” är den andra delen i Liza Marklunds planerade trilogi om Wiking Stormberg och de andra som bor i den lilla fiktiva hålan Stenträsk någonstans i det inre och kallaste av Norrland. Den är både oväntat dålig och oväntat bra.

Så kan det bli i böckernas värld om författaren, som det förefaller i just den här boken, är på lite olika humör när hon börjar resp. slutar sin bok. Gör då det något? Ja, det tycker jag nog.

Inledningen är långsam, omständlig och inte minst utdragen, enligt min mening. Saker och ting ska förklaras och den nya storyn byggas upp och det tar en helvetes tid. Bokens nya story bygger för all del på att man som läsare har klart för sig en del av vad som utspelade sig i förra boken ”Polcirkeln” och det är ju rimligt att Marklund ägnar lite tid och kraft åt det.

Men koncentration borde en författare med hennes bakgrund och mer än tio deckare bakom sig väl ha lärt sig vid det här laget. Kan man tycka. Det är förstås viktigt för läsaren, både den som läst förra boken men kanske framför allt för nya läsare, att få lite historia rekapitulerat, men det borde alltså kunnat ske snabbare och mer koncentrerat.

Vad som författaren tänker sig ska ske i den nya boken är ju viktigare än att allt för detaljerat och långsamt få upprepat vad som skett i den tidigare. Det tycker i vart fall den otåliga läsaren. Som dessutom värjer sig lite för att Marklund nu ger Wiking en, också i verkligheten, besvärlig cancersjukdom.

Sen är frågan om inte Marklund understundom dessutom försöker bli lite väl litterär. Till exempel när hon låter Wiking sitta på en sten i myren där hustrun, som man antar, gått ner sig i den förra boken och stirra ut över ödemarken och tänka på henne, som förresten heter Helena, och ibland dessutom i tysthet tala med henne.

Ja, så kan det hända i en bok som författaren menar sig behöva fylla ut med lite dödkött. Ity att ”sångerna från sensommarnätterna sjöngs av någon annan”, skriver hon, vad det nu ska betyda, men hursomhelst av någon annan än Helena, ska man kanske förstå.

Och Wiking lyssnar. Han fattar kanske. Men inte läsaren.

Nå. Men så börjar det äntligen hända saker. Markus, som är Wikings och Helenas nu vuxne son och som arbetar på den lite mystiska och hemlighetsfulla robotbas som redan i den förra boken förlagts till Stenträsk, har till sin stora glädje befordrats.

Vad sker då? Jo, han får ett mystiskt brev med posten där brevskrivaren skriver att han måste avsäga sig sin befordran, annars dör han. Budskapet upprepas i ett senare brev som skrämmande nog lagts på dörrmattan inne i hans hus och där det dessutom finns foton på hans barn och fru.

Båda breven är anonyma men ändå undertecknade, kan man säga, med en signatur som Wiking, när han får se breven, känner igen som sin hustrus typiska tecken. Mystiken tätnar i ett huj.  

Markus avsäger sig förstås tjänsten. En annan man blir befordrad i hans ställe. Och vad händer med honom? Jo, han omkommer i en bilolycka som formellt klassas som en bilolycka. Med detta börjar nu storyn skruvas åt. Wiking är, äntligen skulle jag vilja säga, på det polisiära hugget och agerar både inom och utom den polisära regelboken.

Till läsarens glädje.

Inte bara Wiking utan också Marklund blir som man kan förvänta sig i en bra deckare eller polisroman, det vill säga, skärpt och även hon på hugget. Vad som mer exakt sker nu vill jag här låta vara osagt – jag vill inte förstöra spänningen för läsaren som ännu inte läst ”Kallmyren”.

Men slutet är både välskrivet och så pass trovärdigt att jag, med de kunskaper jag har om rysk och annat spionarbete i främmande länder och som dessutom vet vad handlingskraftiga män och kvinnor kan åstadkomma om tvenne hjärtan och hjärnor spelar i samklang, trots allt sväljer det. Ja, trots allt. För visst finns det logiska och andra tveksamhet i storyn.

Hade jag inte varit en trött gammal cyniker hade det inte varit omöjligt att mitt nyopererade öga fuktats lite lätt när Wiking på bokens sista sida står hand i hand med en kvinna – som han för sina barn presenterat som Alice – och på en midsommarfest ser ett antal barn, åtminstone hans barnbarn, studsa och hoppa omkring på barns vis.

Men nu är jag en trött gammal cyniker och slår därför raskt igen boken.

Som jag förresten ger tre stars av fem i betyg. Och jag ser faktiskt fram mot nästa bok, vars början väl blir – som Wiking får veta där han nu på festen står med denna kvinnas hand i sin – att ett lik helt sonika plötsligt flutit upp i den för läsaren bekanta Kallmyren. Kan det vara kroppen efter Wikings döda fru som nu ploppat upp ur ett gyttjehål?  Ja, kan det?

”Men den historien tar vi nästa gång” skriver Marklund i bokens sista mening.

Kenneth Olaussongästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Ännu en bok om Maria Lang

Margareta Fahlgren
Ett dubbelt liv
Dagmar Lange alias Maria Lang
(Stockholmia förlag)

Oj! som jag längtar efter en riktigt bra bok om deckarförfattaren Maria Lang. Varje gång, kunde jag tillägga.

Maria Lang (1914-91) – en underskattad svensk deckarförfattare – skrev själv en bok om sig själv, sina båda jag. En självbiografi gånger 2: det ena jaget var Dagmar Lange, litteraturdoktor, lektor och flickläroverksrektor, och det andra jaget var Maria Lang, deckarförfattare.

Hennes egen bok – ”Vem är jag? Dagmar Lange eller Maria Lang” – kom 1983 och är utgången, till och med kan den vara svår att få tag på antikvariskt. Den är inte särskilt bra heller, eftersom Lange/Lang var så hemlig alternativt försiktig av sig. Hon avslöjade inte mer om sig själv än hon ville. 

Därför kastade jag mig över den biografi, ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner, som gavs ut lagom till 100-årsjubileet av Dagmar Lange/Maria Lang (således 2014). Men jag läste och blev besviken. Titeln var missvisande. Boken handlade mest om Lange och mindre om Lang.

Fast deras biografi var ändå välkommen: den breddade och fördjupade bilden av Dagmar Lange som person och människa, från barndomen i Västerås och Nora till begravningen i Nora kyrka. Biografin följer henne som litteraturstuderande och doktor på en avhandling om  Pontus Wikner, som lärare och rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

I somras var det dags igen: jag skyndade mig att skaffa och började genast läsa ännu en ny biografi med titeln ”Ett dubbelt liv – Dagmar Lange alias Maria Lang” (Stockholmia förlag) av Margareta Fahlgren, professor i litteraturvetenskap. Detta trots att redan titeln fick mig att ana ”ugglor i mossen” (för att knyta an till en Maria Lang-deckare från 1974).

För mycket Lange och för lite Lang, enligt mitt tycke. Framför allt för lite av Maria Langs detektivromaner: genomgångar, beskrivningar, jämförelser, analyser…

Visst, för helt nytillkomna Maria Lang-läsare kan det väl vara bra med ännu en presentation av biografiska fakta om Lange/Lang. Men det tar ju upp plats och lägger sig i vägen för den ordentliga genomgången av hennes deckare. Det blir inte utrymme för så mycket annat.

Och det är trist. Maria Lang – och inte minst hennes läsare – förtjänar mer. Men nu var jag orättvis mot Margareta Fahlgren, även hon tycker tydligen att de biografiska fakta som finns om Lange/Lang dels är få och dessutom framförts tidigare. För Fahlgren inleder också en läsning av deckarna…

Det är då hennes bok börjar att bli intressant och tillföra  något mer om just författaren Maria Lang och hennes detektivromaner. (Ja, där kunde väl Fahlgrens bok ha börjat?) Dock och det är ett stort dock verkar hon haka upp sig på Maria Langs beskrivning av sig själv som deckarförfattare: ”Jag skriver för att underhålla.”

Amen! För tusan! Lita aldrig på vad en författare säger om sig själv utan använd författarens litteratur som facit. Ingen ska få mig att tro att Lange/Lang som doktorerade på en svensk filosof som var homosexuell i garderoben, som upptäckte detta under arbetet som doktorand och skrev det i avhandlingen, att Pontus Wikner var homosexuell, och därför, just därför, fick vänta med att lägga fram sin avhandling och doktorera – att denna litteraturdoktor skulle skriva romaner, om så deckare, ”för att underhålla” och inget mer än så.

Nix. Det går jag inte på. Särskilt inte när författaren debuterade med en deckare, ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949), där temat och mordmotivet var homosexuell kärlek. Och vars deckare, om inte samtliga så nästan (inklusive ungdomsdeckarna), skrevs kring passion, kärlek och sexualitet.

Jag läser med intresse Margareta Fahlgrens genomgång av Maria Langs ämnen, personer och intriger. Fahlgren noterar passionen och erotiken, men hon är ju inte modigare än var Lang var. Går igenom men analyserar sällan. Skrapar på ytan men gräver inte på djupet. Varför? Jag förstår, inte, hon är ju litteraturvetare?!

Mer mod, litteraturprofessorn! Det finns så mycket spännande och intressant i Maria Langs deckare som en läsare, tillika litteraturvetare, borde kunna gräva upp och ut. Särskilt idag, när flera nya svenska deckarförfattare, mest uppmärksammade är väl Kristina Agnér och Kerstin Bergman, skriver deckare i traditionen efter Maria Lang.

Skulle de göra det för att de tycker att Maria Langs deckare var så roande och underhållande, mysiga och trivsamma, lite pussliga sådär, att nu ska de ta efter och skriva underhållande, mysiga och pussliga trivseldeckare? Finns det ens någon deckarförfattare idag som enbart skriver för att underhålla?   

Av allt som borde och kunde tas upp i Maria Langs deckare, varför inte börja med myten om pusseldeckare? Skrev hon verkligen pusseldeckare. Kan de kallas så? Kommissarie Christer Wijk letar visserligen ledtrådar som han försöker pussla ihop men hur många ledtrådar hittar han och hur väl lyckas han lägga pusslet?

Och viktigast: kan också läsaren pussla ihop trådarna och avslöja mördaren? Rätt tveksamt. Mitt krav på en pusseldeckare: läsaren ska ha lika stor chans som detektiven att lösa gåtan.

Borde Maria Langs detektivromaner hellre kallas psykologiska kriminalromaner? Så hade de kanske beskrivits, om de getts ut idag? Då har vi nått fram till passionerna och kärlekarna, till den rätt igenom hennes romaner återkommande sexualiteten. Var detta huvudämnet för henne? Det viktigaste?

För mig verkar det så. Detta som manliga (deckar)kritiker kallade ”budoarerotik”. (Dumskallar!) Jämfört med idag är det lågmält skildrat också, mest antytt. Men Maria Lang var kanske så modig i sina passionsskildringar att hon skrev före sin tid?

Hur skildras passionerna, hos kvinnor respektive män? Och hur förhåller sig passionen till kriminaliteten? Och vardagen, omgivningens blick, på passion och därmed kriminalitet?  Nu kom vi in på begreppet ”blick”, som i manlig.

Det påstås att Maria Lang skrev med en manlig blick. Varför inte undersöka det, om det stämmer. Eller om hennes blick snarare var allmängiltig = mänsklig. Blickade gjorde hon, men blickade hon för kvinnor som män?

Agatha Christie, som jag ogärna jämför Maria Lang med, de skrev mer olika än lika, har i  efterhand, av feministiska litteraturvetare, äreräddats som som just feminist. Går det att komma fram till att deckarförfattaren Maria Lang var en tidig feminist?

Hur porträtteras personerna i Maria Langs deckare; kvinnor och män, yngre och äldre, småstadsbor och stockholmare? Hur skildras de kvinnliga huvudpersonerna, litteraturvetaren Puck Bure i tidiga deckare (introducerad i debuten) följd av operasångaren Camilla Martin i senare (från och med ”Ofärd i huset bor”, 1959)? Hur olika är de – och hur lika?

Fiktionen kontra verkligheten skulle också kunna undersökas. Den fiktiva småstaden Skoga och den verkliga småstaden Nora. Hur nära är Langs småstadsskildring, till miljöer och människor? Som den märkliga uppdelningen av personerna som hon har i några romaner; dels ”Personer utan förebilder i verkligheten” och dels ”Verkliga och/eller uppdiktade personer”.

Ursäkta, ”och/eller”. Betyder vad? För att förvirra extra så är Jan Hoffner en av dessa ”och/eller”-personer. Han förekommer i vissa romaner och svarar dessutom för omslagen till vissa av dem. En klart verklig person, alltså. 

Det skulle gå att följa småstaden genom böckerna och påvisa hur den förändras med tiden, för det gör Skoga/Nora. Eller varför inte dubbelläsa och jämföra Maria Langs beskrivning av operasång, Stockholms- och Drottningholmsoperan med operakritikern Dagmar Langes recensioner?  

Och så vidare. Hur stod det förresten till med litteraturkritiken på hennes tid? Maria Langs deckare recenserades – positivt – av Bang, Barbro Alving. Men de var ju nära vänner! Privat alltså, Dagmar Lange och Barbro Alving. Ännu ett förresten, stämmer det att hennes tidiga deckare var bäst – de senare är mycket sämre? Genomgående? Alltid?

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Plock ur den svenska deckarutgivningen hösten 2022

Blott några tips, ännu så länge. Och en minneslapp för mig, hoppa inte över någon bok och glöm att läsa! Följande böcker har jag alltså ställt in i min svenska deckarhylla för hösten 2022, bläddrat lite i men ännu inte börjat läsa.

I ”Vakthundarna” (Bokfabriken) återkommer Olle Lönnaeus ännu en gång till Österlen. Åtminstone inleds hans nya deckare med att krigsveteranen Simon, introducerad i förra boken, befinner sig på Haväng.

Kamilla Oresvärd återvänder till Göteborg. ”Cirkusprinsessan” (Norstedts) inleder hennes nya deckarserie med Björn Carlsson, polisinspektör i just Göteborg.

”Irrvägar” (Saga Egmont/Stellar) inleder också en ny polisserie av Cecilia Sahlström. Hon är kvar i Skåne men har lämnat Lund och låter Rakel Vrede vara polis i Malmö.

Förresten, i ”Gökungen” återkommer också Camilla Läckberg till Fjällbacka. Efter uppehållet, förra titeln gavs ut 2017, skriver hon nu vidare på serien om och med makarna, numera trebarnsföräldrarna Erica, författare, och Patrik, polis.

Anders Roslund återkommer för, om jag räknar rätt, artonde gången med en polisroman, ”100 procent” (Albert Bonniers), om den allt mer åldrande, trötta och desillusionerade kriminalkommissarien Ewert Grens. Om Grens återkommer återstår att läsa och se, eftersom han verkar ta livet av sig i början av boken…

”Kallmyren” (Piratförlaget) heter Liza Marklunds andra titel i hennes nya serie­ med miljö från den fiktiva men nästan verkliga polcirkelkommunen Stenträsk i Norrbottens län.

Den av Svenska Deckarakademin debutantbelönade Sara Strömberg har skrivit sin andra deckare, ”Skred” (Modernista), om frilansjournalisten Vera Bergström i Åretrakten och Jeanette Bergenstav har skrivit sin andra, ”Nattrov” (Norstedts), om likaså frilansjournalisten Jennifer Sundin i Göteborg.

Medan Sofie Bjarup fortsätter att skriva om kriminalitet, livsvillkor (uppe/nere) och förbjuden kärlek i det viktorianska London. ”Skymningsvarelser” (Lind & Co) heter hennes nya, andra historiska deckare. Året är 1889.

Även Tina N Martin fortsätter att skriva där hon skrev. ”Åskmakaren” (Polaris) är hennes andra polisroman om och med kriminalinspektör Idun Lind i Luleå.

Edvard Fenviks bägge stockholmspoliser Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic återkommer i ”Sista ordet” (Lind & Co), hans andra polisroman.

Anna Fredriksson är en av de svenska författare som gått från feelgood till crime. (De börjar bli några stycken nu.) Som deckarförfattare debuterar hon med ”Minnesförlusten” (Forum). 

Kan i sammanhanget också nämna Frida Skybäck, som gått från feelgood- över thriller-skrivande till att med ”Svartfågel” (Norstedts) skriva sin första polisroman. Författarmiljö: fortsatt Skåne.

Anna Bågstam har däremot lämnat Landskrona med omnejd och börjat skriva en ny deckarserie, ”Hemligheten” (Norstedts) är första titeln, om rättsväsende, advokatmiljöer och maktmissbruk. Miljö: Stockholm (med rätt stor omnejd).

Till sist ett par deckardebutanter, som jag inte hunnit läsa ännu men en av dem, Malin Sanglert med ”Det andra arvet” (Bokfabriken), är redan nominerad till Crimetime Award. Ännu en återvändardeckare, i den allt längre raden, med barn- och ungdomsminnen.

Lotta Malmhesters deckardebut ”Sprucket ansikte” (Southside Stories) – en psykologisk thriller, för att vara mer specifik – är skriven i en egen form. Som en dagbok rätt igenom romanen, från 2019-01-02 (onsdag) till 2020-01-31 (fredag).

Nog nu, räcker och blir över. Det kommer förstås ännu fler nya svenska deckare i höst men man = både jag och du måste ju hinna läsa dem också. Hur ska tiden räcka till?  

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Snabbt och rappt tillbaks i Göteborg

Kamilla Oresvärd
Cirkusprinsessan
(Norstedts)

Något speciellt att ha läst en författare från början. Följt författaren från start och genom ett antal böcker, sett hur författaren stretat på för att skriva allt bättre och bättre. Kanske halkat till i någon tråd eller med formulering ibland men tagit sig vidare. Lärt sig av det hala och fortsatt att skriva. Än bättre. För att förhoppningsvis undan för undan infria det ena löftet efter det andra.

Som Kamilla Oresvärd.

Hon debuterade 2015 med ”Minnesbäraren” på hybridförlaget Hoi. Av alla möjliga och omöjliga hybridutgivningar skaffade jag rent intuitivt hennes debutdeckare, läste och recenserade. Jag blev förtjust. Inte genomgående, inte rätt igenom, det var en debut, men det var en lovande debut.

En polisroman med Göteborg som miljö. Oresvärd snappades snabbt upp av det lite större förlaget Bokfabriken där hon gav ut de två följande titlarna i sin Göteborgs- eller Seger-serie (efter Stina Seger, kriminalkommissarie).

Jag gillade den serien, inte minst Oresvärds skildringar av platser och gator i Göteborg. Men sen började hon om på nytt och startade hon en ny serie med ”Brudslöjan” som första titeln. Miljö: Vargön, en ort i Vänersborgs kommun i Västergötland. Alltså landsbygdsdeckare.

Logiskt, eftersom Oresvärd bor i Göteborg men kommer från Vänersborg. Och inga dåliga deckare de heller, Vargönserien, tvärtom. Hon skrev vidare enligt ovan, bättre och bättre för att ibland snubbla till. (Vem gör inte det.) Fast jag fastnade aldrig för hennes skildringar av och från Vargön (kolla en karta, Vargön finns), som miljö alltså, så som jag hade fastnat för  Göteborgsskildringarna.

Kamilla Oresvärd bytte sen förlag igen, till ett stort den här gången, Norstedt. Där skulle hon inleda ännu en ny serie och jag minns att när jag fick reda på det så skickade jag ut en önskan, på Instagram tror jag, om att hon i den nya, tredje serien skulle återkomma till Göteborg. Hon svarade ungefär: ”Du får se…”

Första titeln i Kamilla Oresvärds nya deckarserie heter ”Cirkusprinsessan” och utspelar sig i, just det, Göteborg med omnejd. Tack! I Göteborg finns kriminalinspektör Björn Carlsson, där – det vill säga på Hinseberg – sitter också den så kallade ”Cirkusprinsessan”, Greta Leikler, huvudperson i  den nya serien, dömd för mord.

Direkt jag läste baksidestexten tänkte jag: Huvudpersonen är alltså en mördare? En kvinnlig mördare som sitter i fängelse. Livstid eller? Hur ska hon kunna vara huvudperson, ska hon sitta kvar i fängelset under hela serien? Låt mig bara säga att jag fick en aning…

Cirkusprinsessan, som fått sitt smeknamn för att hon jobbat på cirkus, är en tuff kvinna. Redan tidigare men i fängelset tvingas hon bli allt tuffare. Hon måste sätt sig i respekt gentemot andra kvinnliga interner och efter en av dessa gånger då hon återigen satt sig i respekt blir det knalltransport till Skåne.

Under biltransporten lyckas Greta Cirkusprinsessan Leikler att rymma. Kriminalinspektör Carlsson, som en gång satte dit Greta, jagar henne på nytt… Nog med avslöjanden, inte mer än så. Jo, jag bör ändå tillägga att här finns ännu en annorlunda, högst speciell kvinna: Victoria Adriani, chef för VASA (Victoria Adriani Security Agency).

En typisk man (polisen); två otypiska kvinnor. Eller? Kanske, kanske inte är ”Cirkusprinsessan” en roman om könsroller? Också en roman om könsroller… Observera dessutom att Björn Carlsson är kriminalinspektör, inte kommissarie, även detta kan vara en ledtråd till handlingen.

Men vad ”Cirkusprinsessan” framför allt har blivit är en jäkla bra, snabbt och rappt berättad deckarhistoria. Kamilla Oresvärd skriver bättre än i någon av sina tidigare deckare, just snabbare och rappare. Betydligt mer tempo. Samtidigt som hon hinner med att teckna personporträtten och inte minst att skildra Göteborg.

Det märks och känns direkt, på romanen första sidor. Så tack igen för att du och jag är tillbaks i Göteborg, det här är en riktigt bra skildring av miljöer i Göteborg. Så bra att jag är där på gatorna när jag läser. Jag sitter bredvid Victoria när hon drar längs och kring Vasagatan i sin elbil på väg till kontoret.

Något att tillägga? Jo, charm. Kanske ett märkligt ord när det handlar om deckare och annan krimi men Kamilla Oresvärd skriver dessutom, det är rätt ord, charmigt. Jag tror också att hon inför den nya serien lagt extra tid och möda på att tänka ut intrigen inte bara i seriens inledande titel utan också hur händelserna i den första ska leda över till de kommande titlarna.

Bengt Eriksson  

Alla känner alla i den lilla byn

Frida Skybäck
Svartfågel
(Polaris)

Frida Skybäck hade tidigare skrivit feelgood med inslag av ”feel life” och spänning. Så det kom inte som någon överraskning när hon i fjol gav ut thrillern ”De rotlösa”.

Med ”Svartfågel” inleder Skybäck nu en serie polisromaner.

Hur ska det gå? Att skriva en polisroman är betydligt svårare, om den ska vara rimligt regelrätt.

Det finns så mycket att förhålla sig till i balansgången mellan fiktion och verklighet, så mycket kunskap som krävs, till exempel om riktiga poliser och polisutredningar kontra skönlitterära och fiktiva.

Även i polisromanen har Frida Skybäck stannat kvar i sitt skånska författarlandskap.

Hennes kvinnliga huvudperson och antihjälte, så får man nog karaktärisera polisutredaren Fredrika Storm, har precis flyttat ner från Stockholm till Lundapolisen.

Ja, flyttat ”hem” till Skåne. Fredrika växte upp i Harlösa, några mil väster om Lund, där också det mesta av handlingen och kriminaliteten sker.

Det börjar en kall vintermorgon med att Fredrikas farmor är på sin vanliga långpromenad och får syn på en kvinna som springer ut på Vombsjöns alltför svaga is.

Och isen brister. Olycka? Självmord? Mord?

Den fortsatta handlingen inkluderar Fredrikas far och försvunna mor, bröderna och någon kusin, vänner och bekanta, ja, halva byn.

Ingen nära, ingående skildring av Harlösa – även om Skybäck prickar in flera geografiska kännetecken – men en ganska exakt beskrivning av den ”alla känner alla”- mentalitet som lever kvar inte bara i skånska småbyar, tror jag.

Nej, svarar jag på frågan som uppstår. Skulle verklighetens Kent Holmström, som Lunds polischef heter i romanen, ha tillåtit en polis att delta i en utredning där så många av hennes anhöriga är involverade?

Men läsaren får köpa det, liksom hur den pådrivande och risktagande Fredrika Storm sköter polisutredningen tillsammans med kollegan Henry Calment.

Ingen regelrätt utredning, ens för en polisroman. ”Svartfågel” kan inte placeras i procedurskolan. Fredrika jobbar mer som en hårdkokt privatsnok: kollar här och där, pratar med en och annan, för att någon ledtråd eventuellt ska visa sig.

Jag godtar detta, trots ryktet som en sträng deckarkritiker.
Frida Skybäck är en flyhänt berättare och tecknar så snabba och bra personporträtt att hon besegrar mig.

Inte minst (o)personkemin mellan kollegerna Fredrika och Henry, bonddottern respektive överklasspojken, dallrar av spänning. Det blir intressant att se hur Skybäck fyller sina personer med fler erfarenheter och egenskaper i nästa polisroman.

Bengt Eriksson
Ungefär så här i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst sommaren 2022 (del 2)

Deon Meyer
Mörk flod
En Bennie Griessel-roman
Övers: Mia Gahne
(Weyler)

I den tolfte (!) polisromanen av sydafrikanen Meyer som kommit på svenska har kriminalpolisen Benny Griessel och kollegan Vaughn Cupido straffats av disciplinnämnden, degraderats och förflyttats till vindistriktet Stellenbosch. (De skulle deporterats till ett än värre ställe men av någon anledning, som ska visa sig, hamnade de i Stollenbosch.)

Peter Westberg
Gourmand
(Lava förlag)

Inte bara hårdkokt utan ännu mer: stenhårt kokt. Så är Westbergs debutdeckare. ”Gourmand” är dessutom en skvader, mycket som blandas: amamatör- och privatdeckare, gangsterroman, aning av polisroman och thriller rätt igenom. Lite av deckarburlesk och deckarpastisch. Personligt, ja, eget.

Louise Björnlund
Skärgårdsmorden 4
Dödsängeln
(Björnlunds förlag)

Hittills bäst i serien. Snabbare och rappare, tempot och berättandet går igång fortare och hålls uppe bättre än tidigare. Samtidigt som Björnlund hinner få med person- och miljöteckningar. Miljön som vanligt: Stockholms skärgård. Från Sandhamn till Utö, när ”Dödsängeln” spinner kring VM i swimrun eller Ötillö.

Mikael Strömberg
Pestkung
(LB förlag)

Med ”Pestkung” passeras de flesta gränser. Dokumentärroman? Fantastisk dokumentär skräckroman = fantasi? Kan läsaren vara säker på att det som händer i ”Pestkung” inte är verkligt och har hänt? Särskilt som Strömberg själv tillsammans med journalisterna Fredrik Strage och Jack Werner med flera) finns med i berättelsen. Och vem/vad är en ”pestkung”?

Ulf Kvensler
Sarek
(Albert Bonniers)

Tre vänner ska genomföra sin vanliga fjällvandring. Men den blir ovanlig när en i gänget bjuder med sin nya pojkvän. Han övertygar dem att inte gå Kungsleden den här gången utan åka till Sarek. Och allt börjar gå fel, från det lilla (försvunna kartor) till det största (konflikter på liv och död).

Lena Risberg
Mord under augustimånen
(Lava)

Trivselroman med mord. Än en gång sker ett mord i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Söder i Stockholm. Där sker ju alltid mord. En morgon drar Ninni upp rullgardinen och får syn på en död man utanför fönstret. Hon hämtar väninnan Bim och bägge konstaterar: han är mördad.

Jørn Lier Horst
Gränslös
Övers: Marianne Mattsson
(W&W)

Crowdsolving (begrepp som betyder ungefär att olika människor hjälper varann med att lösa ett problem) på internet är temat för norrmannens nya polisroman. Ett slags världsdeckare som utspelar sig mellan Norge och Australien via Spanien, där en kvinna blivit mördad.

Johan Rundberg
Månvind & Hoff 4
Blodspakten
(Natur & Kultur)

Inte bara, som om det är så bara, en flergenrebok utan också en innehållsrik, mångsidig berättelse om människors livsvillkor, fattiga och rika (och fattiga och fattiga, och rika och rika). En historisk samhälls- och klasskildring. Samt en spännande ungvuxenroman för både yngre och vuxnare läsare.

Läst av Bengt Eriksson och Samuel Karlsson

Deckarloggbäst sommaren 2022 (del 1)

Men tog inte Deckarlogg ledigt under halva juni och hela juli-augusti? Semester, så kallat.

Skulle bli så, var det tänkt men tydligen inte; inte helt. För när Deckarloggs red. nu tänkte sammanfatta de bästlästa deckarna och annan krimi under sommarmånaderna så blev de så många, lästa och recenserade, att Deckarloggbästlistan fick delas upp i två omgångar.

Kommentar_ Mycket att läsa. Deckarutgivningen fortsätter att flöda. Deckarlogg kan inte låta bli att läsa, skriva och tipsa.

***

Anders de la Motte / Måns Nilsson
Morden på Österlen 2
Ett fynd att dö för
(Forum)

Deras andra Österlendeckare i den så kallade trivseldeckargenren har blivit mer underhållande, trivsamt och småputtrigt humoristisk (än vid första försöket).

Yrsa Sigurdardóttir
Avgrunden
Övers: Susanne Andersson
(Harper Collins)

Ung man hittas hängd på en gammal avrättningsplats. I hans lägenhet finns en fyraårig pojke som inte vet varför han befinner sig där. Förnyad bekantskap med polisen Huldar och psykologen Freyja i Reykjavík.

Katarina Bivald
En Berit Gardner-deckare
Morden i Great Diddling
(Forum)

Svenska författaren Berit Gardner har köpt ett hus i en liten Agatha Christie-by i Cornwall. Vid en tébjudning på den typiskt engelska herrgården Tawny Hall inträffar ett mord – i biblioteket! Feelgood plus krimi med småputtrigt resultat.

Sten Rosendahl
Värmevåg
(Förlag Futur)

Andra romanen om Stockholm år 2300 där fantasy, science fiction och deckare förenas. May Born, kriminalinspektör, och Tom Lexler, historiker, återkommer i en dystopisk men också igenkännbar stad. Inte minst – en riktigt spännande deckare.

Anne Holt
En Hanne Wilhelmsen-deckare
Det elfte manuset
Övers: Barbro Lagergren
(Piratförlaget)

Elfte deckaren om och med Hanne Wilhelmsen, till att börja kriminalpolis med på rosa motorcykel men sen länge pensionerad och sen länge sitter hon också i rullstol. ”Det elfte manuset” utspelar sig i förlagsbranschen. En viss före detta kriminalpolis har skickat in ett deckarmanus och ett annat bokmanuskript försvinner spårlöst. Tid: mitt under pandemin och lockdown.

Ulf Lindström
Det sista ordet
(Southside Stories)

Ännu en gourmetdeckare av Lindström. Spejsat är ordet. Och samtidigt skriver han nära nog socialrealistiskt. Hur kan det gå ihop? ”Det sista ordet” är tvåan i serien om Varbergs kriminalpoliser och andra invånare.

Katrine Engberg
Isola
Övers: Mia Ruthman
(Forum)

Den femte och, som det verkar, avslutande delen i Köpenhamnsserien med polisinspektörerna Anette Werner och Jeppe Kørner samt den pensionerade Esther de Laurenti. ”Intressanta karaktärer att följa, levande miljöer, intelligent intrigkonstruktion och mycket välskrivet”, enligt Anders Kapp i sin rec.

Samuel Karlsson
Sommarmord
(Lind & Co)

Också den femte – och hittills bästa! – delen i serien om och med kriminalinspektör Jessica Jackson, bosatt på Mörkö i Tjusts skärgård utanför Västervik är den hittills bästa. Så har det nämligen varit och och fortsätter att vara: Samuel Karlsson skriver bättre, mer spännande och rappare för varje ny deckare. 

Deckarlogg

Debutdeckare som utspelar sig just nu i år, mellan den 23 mars och 13 april 2022

Bim Wikström
Dissonans
(Southside Stories)

Bim Wikström har skrivit mycket av annat slag tidigare men nu spänningsdebuterar hon med ”Dissonans”, en berättelse som har huvuddelen av handlingen förlagd till småländska Eksjö och som därmed följer en stark tradition inom svensk spänning som ofta förlägger handlingen till mindre orter runt om i landet.

Till skillnad från många finns här inget återvändartema; huvudpersonen Marita Ek flyttar till Eksjö från Stockholm, har själv sina rötter i Karlskrona och känner knappt till något alls om den plats hon nu kommer till.

Hon är journalist och inställd på ett mycket lugnare liv i Eksjö där det knappast kan hända så mycket. Så blir det inte riktigt. Vi ska få träffa Marita EK fler gånger, detta är första delen i en planerad serie.

Efter en kort prolog, eller preludium som det kallas här i den första av många och intressanta musikreferenser, får vi möta Marita som denna onsdag i slutet av mars sitter i bilen på väg söderut från Stockholm.

Hon och Tord skilde sig för ett par år sedan och här finns en del som innebär att hon gärna vill ha ett längre avstånd till sin exman. Att hon inte fått ett jobb som hon ville ha, det gick till en yngre man med sämre meriter, bidrog också till beslutet om att söka jobbet på den lilla redaktionen i Eksjö.

En bonus är att hon nu också kommer mycket närmare älskade stugan på Aspö i Karlskrona skärgård.

Med i bilen finns dottern Lova som inte har några problem med flytten, sina vänner på nätet har hon ju kvar var hon än befinner sig, och hon är en stabil tjej som inte ser några problem med att hamna i en ny miljö och en ny högstadieklass.

På vägen gör de ett stopp vid Brahehus där de bokat en träff med Lovas storebror Lukas som varit och hälsat på sina frireligiösa farföräldrar i Jönköping. Han har hunnit bli arton och har fått en liten bil av välbärgade farfar. Annars går han på Internatskolan Sigtuna där pappa Tord också gått en gång i tiden. Inte Maritas val men Tord hade fått sin vilja igenom och Lukas hade accepterat.

I Eksjö har hon till en början hyrt en möblerad lägenhet, det lilla flyttlasset med det nödvändigaste hade hon kört ner en vecka tidigare så det går enkelt för dem att flytta in när de väl är framme. Dagen därpå träffar hon redaktionschefen Tomas Blom och kollegerna på redaktionen.

Hennes första uppdrag blir att göra en reportageserie om hur människors liv förändrats av pandemin vilket samtidigt innebär att hon kan lära känna det för henne nya området. De väljer byn Mjölnaryd som plats för denna serie, den ligger en halvtimma utanför Eksjö. Den före detta skolan i byn är ombyggd till äldreboendet Vårsången och därifrån har den gamle mannen Allan Bengtsson just försvunnit vilket blir den stora nyheten i tidningen nästa morgon.

Hos polisen är det Robert Anderberg som är ansvarig för sökandet efter den gamle mannen och han äger också en del av berättarperspektivet i boken. Polisen får också hjälp av Missing People, det är många som ställer upp för att hjälpa till.

På den lilla polisstationen har de klar personalbrist på grund av sjukdom och en del annat. För tillfälligt stöd kommer kriminalkommissarie Dag Hammarström dit från Linköping. Allan har inte haft många besökare andra än en tonårspojke, Elias Svensson, son i en känd problemfamilj, och ingen förstår hur de två har lärt känna varandra.

Bim Wikström.

På eftermiddagen kommer en skallgångskedja fram till övergivna Askegården och vid en gammal lada finns massor med fåglar som flyger runt. På loftet hänger en död kropp från en bjälke. Han måste han hängt där ett tag, är rätt illa åtgången av fåglarna. Det är inte Allan Bengtsson. Det är Elias Svensson.

Därmed är scenen satt för den utredning som finns i centrum för denna debutroman. Marita och hennes kolleger gräver på sitt håll och polisen på sitt. På vägen dyker det upp mänga intressanta personer, karaktärsbyggande är en av många styrkor hos denna författare, liksom språket, det märks tydligt att detta är någon som skrivit mycket tidigare.

Marita och Dag lär känna varandra och delar information utöver vad som är brukligt mellan poliser och journalister, men det ger också steg i riktning mot svar på viktiga frågor. Berättelsen är helt kronologisk och pågår under tre veckor fram till upplösningen. Historik kommer fram i tankar och dialoger.

Marita har merparten av berättarperspektivet men även andra röster kommer in. Här finns en väl avvägd balans mellan fallet och huvudpersonens privatliv.

Samtidsberättelser med realistiska drag brukar oftast utspela sig minst något år innan boken kommer ut, alltså under den period när texten skrivs. Under senare tid har dock många berättelser varit något äldre än vanligt, jag gissar att det är för att olika sorters pandemieffekter annars skulle ta alldeles för mycket plats och då är det enklare att förlägga handlingen till tiden innan pandemiutbrottet vilket innebär att vi fått många historier som utspelar sig 2019.

Den här författaren har gjort tvärt om: berättelsen inleds 23 mars och avslutas ungefär tre veckor senare, onsdag 13 april 2022, detta år alltså. Eftersom hon sannolikt skrivit merparten av texten tidigare än så, det tar tid att skriva en hel bok och processen från ett första råmanus till en tryckt bok är ofta lång, så har hon alltså under skrivandet förlagt handlingen i en framtid som hon inte kan veta något om, för att i sista skedet tillföra en del tidsmarkörer som skapar närvaro under mars-april i år.

Originellt och intressant.

Normalt brukar jag undvika att läsa baksidestexter eftersom de ofta fungerar begränsande för tankarna under läsningen. Men här fanns samma text med som en del av ett brev från förlaget och den innehåller en spoiler som tar bort en del av läsnöjet. Trist.

Det är en stark debut, det finns väldigt mycket positivt att säga om språk, karaktärer, miljöer och en intelligent intrigkonstruktion. Är det tillräckligt för att verkligen sticka ut i den stora floden av ny svensk spänning? Jag vet inte riktigt, den går i alla fall inte in på min topplista över årets bästa svenska spänningsdebuter.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Bästa skärgårdsmordet hittills

Louise Björnlund
Skärgårdsmorden 4
Dödsängeln
Uppl: Gunilla Leining
(Björnlunds förlag)

Inleder också denna recension som jag inledde min recension av ”Mentorn”, den förra titeln i deckarserien ”Skärgårdsmorden”:

Ska Louise Björnlund bli nästa i raden av egenutgivande svenska deckarförfattare att tas över av ett förlag, större eller mindre? Det skulle inte förvåna mig. Om hon nu vill, det är ju inte säkert. Å andra sidan förstår jag inte hur hon kan få ekonomi i att ge ut sina deckare som originalpocket…

Tillägg: Jo, det måste vara så att hon inte vill. Det måste vara egenutgivna som hon vill ha sina böcker. Sköta allt själv, behålla kontrollen. Tidigare kom ljudböckerna på ett annat, traditionellt förlag och hon gav själv ut pappersböckerna. Nu svarar Björnlunds förlag, alltså hennes eget, för både pappers- och ljudböcker.

Men papperspocket, inte ens storformat? Nej, fattar inte hur Louise Björnlund får sin bokutgivning att gå ihop.

”Dödsängeln” är nummer 4 i serien ”Skärgårdsmorden”. Och den bästa hittills. Björnlund skriver snabbare och rappare, tempot i intrigen och berättandet går igång fortare och hålls uppe än bättre än tidigare. Samtidigt som hon hinner att få med såväl person- som miljöteckningar.

Miljöerna, som är hennes grej. Ja, det anges redan i seriens namn, alltså ”Skärgårdsmorden”. Som i Stockholms skärgård, bör påpekas. Från norr till söder: från Sandhamn till Utö, när hennes nya deckare spinner kring VM i swimrun eller Ötillö.

Simma och springa mellan och över 26 öar i Stockholms skärgård. Spektaklet (ursäkta ordbruket, det är mitt) finns inte blott i Björnlunds fiktion utan till råga på allt också i verkligheten.

Huvudpersonen heter som alltid Kina Bergsmed, annars skärgårdsguide men nu har hon fått i uppdrag att delta i säkerhetsteamet under nämnda Ötillö. Också Björnlunds återkommande Södertörnspoliser, bland dem Kinas kompis Biggan, finns med.

Det kriminella handlar den här gången om konststölder och, givetvis, ett mord som sker under VM i swimrun / Ötillö. Fast nu gick jag händelserna i förväg, en av deltagarna i Ötillö försvinner och ska hittas… Sjöpolisen tillkallas.

Som jag skrev tidigare, fyran är bäst hittills. Miljöer, kriminalitet och privatliv fogas ihop och blandas ännu smidigare och bättre. Jag har läst betydligt sämre deckare som getts ut av traditionella eller till och med de största förlagen.

Ändå måste jag också sluta som förra gången. Jag förmodar att Louise Björnlund använt sig av en redaktör eller lektör? Råd: byt hen. Inte mycket den här gången men när det mesta är så spännande och bra syns ju små små små skavanker mer tydligt. En skicklig redaktör hade kunnat påpeka ett par saker.

Men framför allt behövs bättre korrläsning. Ibland saknas eller dubbleras ord, det är synd, extra synd när tempot och berättande är så uppdrivet och bra. Det blir ett hinder, som en vattengrav vid läsningen. Och så ska det väl inte behöva vara?

Jag önskar att Louise Björnlunds lät sig plockas upp av ett riktigt bra förlag som kunde står för den allra sista finputsen. Det förtjänar både hon och deckarläsarna. Men nu blev jag så där onödigt negativ igen. ”Dödsängeln” är en klart läsvärd svensk deckare och Louise Björnlund en deckarförfattare som är värd att upptäckas, om du inte redan gjort det.

”Dödsängeln” finns alltså även som ljudbok på strömningstjänsterna.

Bengt Eriksson

Imponerande webbdeckare!

Jørn Lier Horst
Gränslös
Övers: Marianne Mattsson
Uppl: Mattias Linderoth
(W&W)

Jag gillar den norska författaren Jørn Lier Horst deckare om kriminalaren William Wisting. Ja, jag kan nog sträcka mig så långt och säga att det är en av de författare som jag inspireras mest av i mitt eget skrivande.

Få är så skickliga på att skapa lågintensiv spänning och smarta dialoger. Och hans senaste deckare i serien om William Wisting lever upp till förväntningarna, även om författaren gjort det ovanligt svårt för sig. Han har i princip gett sig ut på ett dramaturgiskt självmordsuppdrag.

Temat är crowdsolving och den engelska förklaringen på begreppet lyder: ”Crowdsolving is the idea that many individuals can come together to provide collective solutions to problems.” Det handlar helt enkelt om privatpersoner som löser fall tillsammans med hjälp av internet.

Mycket intressant som fenomen och som deckarstoff.

Handlingen i ”Gränslös” börjar med att polisen i Norge kontaktas av en kvinna i Australien som driver en webbsida där hon tillsammans med andra försöker lösa ett mordfall som inträffat i Spanien. Den mördade kvinnan är en väninna till henne som varit på semester.

På webbsidans forum träffas intresserade privatpersoner från hela världen som använder sina specialkunskaper för att komma närmare en lösning av fallet.

För varandra är de bara kända under olika alias. En av dem är den norska Astria. Hon driver ett bildprojekt i gruppen där hon samlar in alla bilder tagna under dagen som kvinnan mördas från den aktuella orten. Fallet kopplas ganska snabbt ihop med fler mord på unga kvinnor längs med den spanska solkusten.

William Wisting dras in i utredningen och sakta men säkert faller pusselbitarna på plats.

Det som är så imponerande men den här deckaren är att så stor del utspelar sig på webben genom olika alias. Det är inte någon som jagas i en mörk skog av en mördaren med en yxa i högsta hugg. Ändå blir det spännande. Jag vill lyssna vidare för att få reda på gåtans lösning.

I boken skildrar författaren hur webben påverkar vår vardag och vårt resande. Ska någon boka ett hotell kollar den personen givetvis Tripadvisor först. Ska en adress letas upp följer man Google maps. Bilder finns lagrade i något moln.

Det blir en ganska avslöjade spegelbild av hur beroende vi blivit av webben. Men också lite skrämmande vilka digitala spår vi lämnar efter oss.

Det är ingen rafflande spänning men författaren lyckas ro i land med sitt omöjliga projekt. Jag är djupt imponerad. Vill du lyssna på en deckare med ett lite annorlunda upplägg kan jag varmt rekommendera ”Gränslös” av Jørn Lier Horst.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu finns i handeln. Han lyssnar, som framgår av recensionen, gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare