Tillbaks på Öland

Johan Theorin

Benvittring

(W&W)

Äntligen.

Efter åtta års väntan får vi en fortsättning på Johan Theorins Ölandssvit. Har du missat de tidigare delarna – ”Skumtimmen”, ”Nattfåk”, ”Blodläge” och ”Rörgast” – är du bara att lyckönska. Det är något av det bästa som en svensk deckarförfattare skrivit, enligt mig.

Det är lika bra att jag redovisar min inte helt objektiva utgångspunkt redan från start. När jag sätter mig för att avnjuta ”Benvittring” är förväntningarna skyhöga. Fallhöjden enorm. Och det är upplagt för en besvikelse.

Men det visar sig att författaren använt de åtta åren som det tagit sedan ”Rörgast” kom ut på bästa sätt. Jag bara älskar den här boken. Huvudkaraktären, Gerlof Davidsson, levererar på högsta nivå.

Handlingen då. Ja, i ärlighetens namn så börjar det lite spretigt.

Vi får tre mordfall serverade som inträffat från 1939 till 2001. Det är lite svårt att hänga med i de tvära kasten men när inledningen är avklarad tar författaren med oss in i huvudhandlingen.

Den utspelar sig 2001 och det kan vara bra att ha i åtanke när det gäller vissa tekniska detaljer. Här finns fortfarande gott om fasta telefoner.

Vi får följa med Gerlof på en strandpromenad när han hör ett stenras vid en öde sträcka på den öländska kusten. Han övertalar sitt brorsbarn, Tilda Davidsson, som är polis att undersöka platsen.

Det visar sig att det ligger en man begravd under stenraset. Lite längre bort på stranden hittas även benresterna av ett lik som har en tröja på sig som en gång varit Gerlofs. Han gav den till en luffare 1952 samma kväll som hans skuta ”Vågbrytaren” brann upp i en vik, söder om Oskarshamn.

Och nu börjar man känna igen författaren.

Johan Theorin har inte bråttom när han berättar sina historier. Som en erfaren konstnär lägger han grundfärgen och konturerna först innan han börjar med detaljerna. Vi får följa flera karaktärer i olika tidsepoker. Jag älskar den här berättarstilen. Det är ett komplext bygge som kräver total kontroll från författaren.

Johan Theorin. Foto: Johanna Hanno

Det sätter också alla som påstår att ljudböcker måste ha enkla konstruktioner med få berättarröster i skamvrån. Det funkar. Det kräver bara en skicklig författare. Johan Theorin lutar sig mot ett fantastiskt språk. Det är få, om någon, som kan slingra sig så elegant mellan brott, miljöbeskrivningar, karaktärsutveckling och tid.

När historien växer fram blir den djupare och djupare. Vi kastas tillbaka i tiden till bortglömda miljöer då livet såg annorlunda ut i vårt land. Här står generationen som föddes i början av 30-talet i fokus. De som på så många sätt lade grunden för dagens välstånd.

Det är liv och öden som alltmer sällan får ta plats i skönlitterära skildringar. Och det är i elfte timmen som Johan Theorin skriver ”Benvittring”. I boken är Gerlof Davidsson 87 år och även om han är en sällsynt pigg krutgubbe kan han i ärlighetens namn inte jaga bovar in i nästa decennium.

Även om Tilda Davidsson är polisen i historien, och hon får sin beskärda del av utrymmet i boken, så är det Gerlof som är den drivande för att lösa mordgåtan. Och jag är lite förälskad i honom. Det är lika bra att jag erkänner.

Han liknar min farfar som tyvärr inte lever längre. ”Benvittring” är en fin hyllning till den generationen. De smarta och lite roliga gubbarna och gummorna. Som varit med om värre tider och inte hetsar upp sig för småsaker.

Mina rädslor kommer på skam. När jag nu avslutat ”Benvittring” är det med en bitterljuv lyckokänsla. Den var precis så bra som jag hade hoppats. Men jag inser att det troligen är det sista vi får se av Gerlof Davidsson. Betyg är ganska meningslöst i sammanhanget. Det blir inte bättre än så här.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Spänningstopp som tar tempen på tiden

Hoppas ansvarig redaktör ursäktar och inte muttrar alltför mycket när Deckarlogg än en gång återpublicerar den Spänningstopp som en gång i månaden sammanställs av deckarrecensenterna i Gota Medias tidningar, från Borås Tidning till Ystads Allehanda och där emellan Smålandsposten och Barometern. Med ännu fler.

Blott listan – motiveringarna får du gå till tidningarna för att ta del av. Och det är väl värt att göra det. För det är den enda kritikertopp som finns i Sverige med deckare och annan krimi. Och (om en får säga det själv) för varje månad blir toppen allt mer just spännande och intressant.

Så här ser Spänningstoppen ut för närvarande, den gångna månaden. Kolla och fundera över vad som är utmärkande för den. Ett par, tre saker eller fyra saker…   

1) Sofie Bjarup: Mörkrets barn (Lind & Co)

2) Åsa Larsson: Fädernas missgärningar (Albert Bonniers)

3) Thomas Engström / Margit Richert: Armasjärvi (Bokfabriken)

4) Frida Skybäck: De rotlösa (LB förlag)

5) Sara Strömberg: Sly (Modernista)

6) Tove Alsterdal: Slukhål (Lind & Co)

7) Bethany Clift: Överlevaren (Modernista)

8) Kristina Ohlsson: Isbrytare (Forum)

9) Anna Kuru: Gryningsjakten (Modernista)

10) Silje Ulstein; Kräldjursmemoarer (W&W)

Avslöjande: Dessa tre saker syftade Deckarlogg på…

1) Samtliga på Spänningstoppen är kvinnor (utom en extra man). 2) Åtta av tio spänningstitlar har skrivits av svenska författare. 3) Sex titlar hör hemma under rubriken ”Norrland noir”.

En termoter i rumpan dagens deckarutgivning? Kanske det.

Inte minst: 4) Spänningstoppen toppas av Sofie Bjarup, en deckardebutant som till och med var en hybridutgiven debutant. Hennes hybridutgivna deckare har nu återgivits av ett så kallat vanligt förlag.

Jo, det är samma bok. Också ett tecken i tiden?

Bengt Eriksson

Den Deckarakademinominerade polis- och väderromanen från Kanada (28 grader kallt och blåst)

Giles Blunt

Arktiska nätter

Övers: Sandra Gustafsson och Lars Rambe

(Hoi förlag)

Det tog fyra år mellan föregående titeln och den här, ”Arktiska nätter”, i serien om kriminalinspektörerna John Cardinal och Lisa Delorme i staden Algonquin Bay i Ontario, Kanada.

Det hade fått hans kanadensiska läsare att undra om Giles Blunt avslutat serien, det skulle inte komma fler titlar? Men det skulle det alltså – en sjätte och sista titel, som nu avslutar Cardinal- och Delorme-serien.

Det kanske tog extra research- och skrivtid tid att få ihop ”Arktiska nätter”? Den är nämligen extra sammansatt och klurig, på gott och en del ont också.

”Arktiska nätter” är en av de nominerade titlarna till Svenska Deckarakademins pris om 2021 års bästa översatta kriminalroman. Men Blunts kanadensiska  polisserie började översättas till svenska redan i början av 2000-talet. ”Fruset offer” (2002) eller ”En stilla storm” (2005) kunde – ja, borde – nog ha nominerats.

Kanske bägge. Fast bättre sent än aldrig – eller? – nu när  Hoi förlag tagit upp utgivningen, nyöversatt och återutgivit de tidigare titlarna och dessutom fortsatt att översätta och ge ut.

Algonquin Bay är en fiktiv stad som har starka likheter med North Bay, som också ligger i Ontario. Den här gången ligger Algonquin Bay närmare än tidigare till – norr om – både Ottawa och Toronto.

Inte i själva Arktis men en del av Arktis, geografiskt såväl som här kriminellt.

Det börjar med att en man hittas död på parkeringsplatsen vid Motel 17, en gift man som tog in på motellet med en annan kvinna än sin hustru, också hon gift. Det finns märken på hans hals efter att någon har stått där och stampat. Kvinnan är försvunnen.

Det blåser. Det är tjugoåtta grader kallt. Det bör nämnas. Det är Algonquin Bay och en roman av Giles Blunt, en väderdeckarförfattare. Vädret är ständigt närvarande i handlingen, på och mellan raderna.

Det fortsätter med att en kvinna hittas död på öde plats, ett övergivet hotell i skogen, fastkedjad och ihjälfrusen. Hon har kläder på sig som inte är hennes, något har bytt ut hennes kläder, klätt henne i nya, andra.

Parallellt med detta berättas en historia bakåt i tiden, något som hände där och då, på en forskningsstation i Arktis. Men hur hänger detta ihop med morden? Och hur hänger de olika morden ihop? En senator i Ottawa verkar hänga ihop med – ja, med allt?

Det dröjer, det dröjer rätt länge innan Blunt sammanfogar trådarna. Läsaren hinner inte bara fundera på hur det ska gå ihop utan också om författaren verkligen ska lyckas att få ihop det.

Blunt har mycket annat att berätta den här gången också. Till exempel om sexklubbar och swingers – eller sex, helt enkelt fast ju inte alls så enkelt. Som Lisa Delmores, som det verkar, verkligen inte  enkla förhållande till sex och att leva våldsamt. Vad är det med katoliker?

Han är ovanligt vulgär också, Blunt, den här gången. Som när Delorme pratar med den misstänkta sex- och swingerklubbägaren.  

Dessutom sexismen inom poliskåren. Varför har inte Delorme tilldelats utredningen av mordet på mannen vid motellet? Utredningen fick istället till den där hotshotkriminalaren som kommit till Algonquin Bay från Toronto. Kompetent – eller inte?

Och så kärleken, den uppblossade. Hur ska det gå, efter all denna tid, alla dessa år. Har John Cardinal plötsligt blivit förälskad i Lisa Delorme? Han vet inte. Han tror det, anar det. En kyss eller de var flera. De två poliskollegerna och vännerna, vad händer om en av dem blir kär i den andra? Eller bägge, om de blir kära i varandra?

”Arktiska nätter” avslutas med en cliffhanger som aldrig kommer att få något svar – på pappret till en bok alltså – eftersom det inte blir några fler titlar i den här serien. Så varje läsare får själva tänka ut svaret.

Deckarakademin har alltså för första gången och först nu nominerat Giles Blunt till sitt pris för bästa översatta deckare. Det är välförtjänt. Han är värd det. ”Arktiska nätter” är en bra, läsvärd polisroman, deckare och roman i allmänhet.

Men nog är det lite sent. Och ”Arktiska nätter” hans bästa polisroman och deckare, det allra bästa han skrivit? Nja.

Bengt Eriksson

Från feelgood till crime

Frida Skybäck

De rotlösa

(LB Förlag)

Efter att ha varit en av de bästa inom feelgood lovar Frida Skybäck att också bli en riktigt bra deckarförfattare.

Resultatet kan, oavsett genre, kallas feel life eller feel real.    

Hon berättar historier, skildrar människor och livsvillkor, porträtterar miljöer.

Debutdeckaren ”De rotlösa” har Malmö som miljö: gator och platser, kriminalitet och samhällsklasser.

Tre huvudpersoner: Lydia och Dani, vars föräldrar flydde hit från Kroatien, och Linnea, bosatt i den nyrika stadsdelen Västra hamnen.

Polisen ringer på hos Lydia. Hennes bror Dani är försvunnen, misstänkt för att ha kidnappat Linnea.

Dessa tre – Lydia, Dani och Linnea – berättar ”samma” historia, i tur och ordning.

Ett deckargrepp som är allt mer vanligt men svårt att hantera. Så lätt att det blir rörigt.  

Fast Skybäck klarar även detta. ”De rotlösa” är en lika spännande som verklig skildring av människors skilda liv i dagens Malmö.  

Sista undring: Ska Frida Skybäck benämnas deckardebutant – eller inte? Böcker har hon skrivit förut men deckardebut är hon ju…

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Kvinna på Täppan

Olséni & Hansen

Herre på Täppan

(Bokfabriken)

Jo, lite-lite av samma-samma.

Men jag hänger med. Jag tycker att böckerna om och med Ester Karlsson med K fortfarande är den mjukdeckarserie av de bägge deckarserier med pensionärer som Christina Olséni och Micke Hansen skriver. (Den andra serien skildrar ju de än mer knepiga pensionärerna i Skanör-Falsterbo.)

I ”Herre på Täppan”, seriens fjärde titel, har Barbro, syster till Ester, med den lika beiga som egenartade maken Arne, alla tre pensionärer i bostadsrättsföreningen Lärkan i Lund, köpt en kolonistuga (Arne var högst motvilligt med på köpet) och nu ska Barbro (och Arne fast främst Barbro) hålla invigningsfest för den lilla stugan i just koloniområdet Täppan.

En rätt trevlig invigningsfest. Och dagen därpå blir det ännu en – mer storstilad – invigningsfest då Hjalmar von Ridderhusen med champagne och snittar inviger sin – likaså mer storstilade – kolonistuga eller snarare kolonivilla som han mer eller mindre i hemlighet låtit uppföra bakom ett plank. (Hur kan det ens vara tillåtet att bygga såna stora stugor på ett koloniområde?)

Det visar sig att friherren Hjalmar var Barbros första svärmeri (innan Arne) och det blir lite återupptagen flört (Hjalmar), fnitter (Barbro) och svärta (Arne). Dagen därpå hittas Hjalmar död med blod i bakhuvet och givetvis är det Ester som hittar honom. Ständigt denna Ester med K!

Det senare tycker lundapoliserna Bertilsson och Kowalczyk. Måste denna Ester med K alltid vara med i alla mordfall i Lund (eller åtminstone i Olsénis & Hansens deckare)! Ja, det kan tilläggas, om det verkligen behövs, att givetvis har Hjalmar blivit mördad.

Det är inte bara lite utan mycket Agatha Christie, tänk det slutna rummet, en enda plats, från  engelska herrgårdar till Orientexpressen, med ett bestämt antal personer. I detta fall de boende längs Vretrosstigen i koloniområdet Täppan. Och poliserna förhör dem, den ena efter den andra.

Lite träigt och långrandigt med förhören i kapitel på kapitel. Lite väl vresig tycker jag också att Ester blivit i senare böcker men visst, hon har ju andra sidor. Fast något mer vänlig kunde hon väl vara mot den uppvaktande prästen Hubertus, eller om hon kanske är tonåring på nytt?

Detektiv blir hon också, igen. Givetvis är det Ester Karlsson som i slutet av boken, återigen á la Christie, samlar alla –ja, alla överlevande – från Vretrosstigen till en upplösning där hon avslöjar mördaren, som givetvis också är närvarande. Det – eller henne – gillar jag, när hon är så, Ester alltså, som en kombination av Marple och Poirot.

Förresten, meddelande till trogna Ester-läsare: Roland lever förstås fortfarande. Han mår bra, är med och trivs på koloniområdet Täppan.

Underhållande? Jodå med vissa reservationer (se ovan). Spännande? Njä, inte är det därför i alla fall jag läser cozy-, mjuk, mys- och trivseldeckarna om och med Ester Karlsson med K. Deckarduon Olséni & Hansen får gärna vidare på den här serien, om de eventuellt skulle observera mina noteringar i kanten och liksom, ja… då blir jag ännu gladare.

Varför inte låta Ester och Hubertus få ihop det, till exempel…

Bengt Eriksson

Från Uppsala till Österlen

Kjell Eriksson

Ett dödligt tillstånd

(Polaris)

Berättelsen börjar i Uppsala men ska avslutas på Österlen. ”Ett dödligt tillstånd” får betraktas som den trettonde titeln i polisserien om och med Ann Lindell, förut kriminalpolis i Uppsala och nu ostmejerska i Gimo på Upplands landsbygd.  

Fast Lindell håller till i periferin, hörs mest av per telefon. Huvudpersonen heter Sammy Nilsson, också kriminalinspektör och tidigare kollega till Lindell.

Sammy Nilsson befinner sig – en ”tidig morgon i juletid” – på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Patient Nilsson ska opereras och det beskrivs så ingående och exakt hur han (vilken han?) får en ny hjärtklaff att jag tänker att det måste vara självupplevt.

Att det stämmer får jag senare reda på. Författare Eriksson har använt sin egen sjukjournal. Starkt att läsa för någon, alltså recensenten, som också opererats i hjärtat. När Sammy Nilsson efteråt ligger i rummet på thoraxkliniken dras en skärm fram vid hans säng och en annan patient placeras i rummet.

Den nya, manliga patienten harklar sig och säger något. Sammy tycker sig känna igen rösten, den där dialekten. ”Fly bort från otukten”, säger mannen och Sammys puls börjar rusa. Exakt samma ord har han hört förut. Bakom den veckade skärmen finns en mördare – en kvinnoseriemördare.

Sammy går igenom mordet i huvet, en olöst utredning. Genom sköterskan – nej, hon vill inte lämna ut det, hon får inte, men han vädjar, han berättar om kvinnomorden, hur de skedde – får Sammy reda på mannens namn.

Hemma från sjukhuset tar han upp utredningen igen. Men inofficiellt, inte populärt hos alla kolleger. Sjukskriven, konvalescent, trött. Sammy blir rädd när hjärtat känns av. Kan inte heller låta bli att tänka på sin hustru, som försvann till en annan. Och dottern, ringde hon när han låg på sjukhus?

”Ett dödligt tillstånd” är en mansroman, en inofficiell polisroman och privatdeckare. När berättelsen förflyttas till Skåne börjar boken också att skildra landskapet, ett nytt landskap, och blir en Österlenroman.

Kjell Eriksson vid Christinehofs våtmarker. Foto: Emil Malmborg

Den eventuelle mördaren – ja, Sammy Nilsson kan inte vara helt säker men så gott som på att just han är mördaren – pratar en skånskklingande dialekt. Så Sammy reser hitåt för att försöka hitta ”mördaren” och romanen blir en ”road novel”.

Han närmar sig Österlen via Malmö. Även detta bör vara självupplevt. Mötet med Österlen skildras så exakt att det blir både Sammy Nilssons och Kjell Erikssons (den sistnämnde har flyttat in i trädgårdsmästarbostaden vid Christinehofs slott).

Sammy bokar hotellrum i Simrishamn. Hans besök i Tomelilla beskrivs så att alla som första gången kommer till Tomelilla måste känna igen sig. Med en pensionerad skånsk polis kör han omkring i Gärsnästrakten, genom det Österlen som är kvar av det som var innan det nya Österlen uppstod.

Han söker upp den eventuellt trolige mördarens tidigare sambo. Hon är konstnär och beskrivs så som de flesta konstnärer har det till vardags på Österlen, inte som i den tillresta konstpublikens ögon under påskrundan. Inget överflöd men det går.

Men vart tog deckaren vägen? Författaren verkar också ha känt så för plötsligt återkommer det kriminella. Det blir några hemska sidor när den kvinnliga konstnären möter sin förra sambo.

Kjell Eriksson berättar rakt och klart, på ett lika enkelt som skönt språk. Slutligen övergår ”Ett dödligt tillstånd” till ännu en genre: kärleksromanen. Finns det någon möjlighet för en man och en kvinna på väg upp i åldern? Vågar de ta chansen? Det har nu blivit vår på Österlen.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Värsta kriminella förorten till Paris

Olivier Norek   

Kod 93

Övers: Lisa Marques Jagemark

(Sekwa)

Fransmannen Olivier Noreks polisromaner placerar sig på en skala från Fred Vargas till Georges Simenon och där emellan Ed McBain.

Kriminalkommissarie Victor Coste har mer likhet med kommissarie Adamsberg än Maigret men även drag av Steve Carella.

Fjolårets ”Ytspänning” – också en polisroman fast med Noémie Chastain, egenartad både som kvinna och kommissarie – introducerade Norek i Sverige.

Att ”Kod 93” inte handlar om henne och inte heller är lika spretig och spräcklig blev först en liten besvikelse.  Istället inleds en trilogi med polisen Coste, utredningschef på kriminalen i Parisförorten Seine-Saint-Denis, där landets flesta och grövsta brott begås.

”Kod 93” är en fransk polisroman i procedurskolan: utredningen sköts systematiskt och noga men brotten är spektakulära.

Som att liket på obduktionsbordet öppnar ögonen och lever. Inifrån ett förkolnat lik ringer en mobil. Ett tredje lik är tömt på blod. Det blir en speciell utredning, särskilt när det kommer brev till Coste om olösta fall och försvunna rapporter.

Frågan ställs: korruption inom polisen?

Olivier Norek är också en skicklig persontecknare, inte minst vad gäller kvinnor.

Vilken suverän skildring av Johanna De Ritter, ny i teamet, 180 lång och rakryggad som en soldat! Hon visar sig vara något helt annat än vad de manliga kollegerna inbillat sig.

Bengt Eriksson          

Publicerat i Gota Medias tidningar

Denna Akademi-lovordade finska deckardebut

Elina Backman

När kungen dör

Övers: Marjut Hökfelt

(Bokfabriken)

Svenska Deckarakademin anser att Elina Backmans finländska debutdeckare ”När kungen dör” är en av 2021 års bästa översatta deckare. Vad jag tycker? Att jag hade svårt att jag ta mig an den, jag kom inte in i berättelsen eller berättelserna.

Elina Backman berättar – som ju alla deckarförfattare ska idag – parallellt. Flera berättelser pågår samtidigt för att till sist bindas ihop. ”När kungen dör” innehåller till och med tre parallella berättelser.  

Två pågår i nutid. Den ena berättelsen handlar om nätjournalisten Saana i Helsingfors som fått sparken från jobbet och rest ”hem” till Gustav Adolfs, en kommun norrut som själv kallar sig kungadöme. Den andra inleds när en man, en riktigt obehaglig reklamman, hittas död ute vid fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. Polisen Jan leder utredningen.

Den tredje berättelsen inträffade i dåtid, 1989, då en ung flicka hittades död i Gustav Adolfs.

Olycka? Självmord? Eller… Saana, som tänker att nu när hon blivit arbetslös ska hon kanske skriva en deckare eller varför inte göra en true crime-pod, börjar att leta uppgifter om vad som verkligen hände. Hon intervjuar folk som kanske minns (och sånt kan ju alltid vara farligt).

Saana och Jan är på flera sätt de bägge huvudpersonerna och bägge nämns mest vid förnamn. Den döde reklamaren har dessutom brännmärkts med… ja, vad ser det ut som? Ett mynt, en krona, en kung… Ännu en död man kommer att hittas, på ett liknande sätt, också brännmärkt, med samma märke. Och denna gång i… Gustav Adolfs.

Det märkliga inträffar att medan kriminalpoliserna i Helsingfors, under ledning av Jan, arbetar rätt okonstruktivt, enligt den här läsaren, så ligger samme läsare, som annars aldrig brukar vara bra på pussel, en bit före och anar hur allt kan hänga ihop. Det kan vara hämnd, säger Heidi (se nedan). Äh, ja. Bra eller inte bra i en deckare – att läsaren tar över polisutredningen?

Dessa tre berättelser kommer förstås att förenas, det begriper ju vilken läsare som helst. Men det tar sån tid. Jag är mer otålig än så. Det gäller att läsa låååångsamt för att inte tappa bort delarna – de olika berättelserna – eller tvärtom, för att inte de ska bli av med sin läsare. Som du förstått, jag hade svårt med det.

Dessutom hakar jag ibland upp mig på språket eller om det är översättningen. Konstiga ordföljder här och var, sånt får mig att fastna. Felaktigt, som jag tycker, avhuggna meningar också. Samt gödslandet med extra information. Det får inte berättandet att bli mer direkt. Som Jans sjuka mamma och hans pappa, att Jan glömmer bort att äta. Poliskollegan Heidis träning och kärleksliv.

När Saana äter en glass, men behöver ens läsaren få reda på att ena huvudpersonen äter en glass? Men när hon ändå äter en glass så äter hon inte blott en glass utan hon äter en glass som är av den mjuka sorten och har smaken choklad. Men kom igen. Saana äter en chokladmjukglass. Jaha. Kul att veta.

Mitt råd till eventuella läsare: Ta det lugnt. Läs långsamt. Håll ut. För slutligen binds alltihop, historien och nutiden, kriminaliteten och kärleken. Hade jag gjort det, lyckats hålla ut, om jag inte bestämt mig för att recensera? Inte helt säkert. Slutomdöme: En habil deckardebut, lovande på det där sättet att jag kommer att minnas namnet Elina Backman till nästa gång, när uppföljaren kommer.

Allt medan Svenska Deckarakademin menar att detta är en av 2021 års fem bästa översatta deckare bland några hundra eller så. Olika smak, får en säga.

Bengt Eriksson   

Den lilla människan i den mörka, hemska vardagen

Pascal Engman

Kokain

(Bookmark förlag)

Detta är författaren Pascal Engmans femte bok och det är den fjärde om polisen Vanessa Frank. Hans tidigare böcker heter ”Patrioterna”, ”Eldslandet”, ”Råttkungen” och ”Änkorna”.

Innan jag kommer till just denna bok så skall jag försöka att lägga ut vilken bakgrund jag har till Pascal Engman. Jag misstänker att detta kan komma att bli en något längre text än vanligt, och då kanske jag inte skriver de kortaste recensionerna. Ber om ursäkt i förväg om jag kommer att sväva ut.

Året var 2017 och det närmade sig att jag skulle åka till bokmässan i september, som jag alltid har gjort sedan 2003. Jag brukar göra en djupdykning i vilka författare som besöker mässan och jag försöker att träffa så många som det går när det kommer till författare som skriver inom spänningsgenren och även fantastiken. Innan varje bokmässa så söker jag högt och lågt på nätet om vilka författare som skall dit.

Just detta år så fastnade en person lite extra innan jag skulle till mässan. Det var en debutant på Piratförlaget, hans bok verkade riktigt intressant och jag minns att författaren hade skrivit i ett inlägg någonstans att han hoppades att någon i alla fall kom till hans signering så att han inte behövde sitta helt ensam och se den långa kön till Jan Guillou. Det var ju såklart Pascal Engman som hade skrivit detta.

Pascal Engman. Foto: Alexander Donka

Jag fick en magkänsla av att detta var en bok som skulle falla mig i smaken och jag skulle absolut inte missa Pascal när han var på mässan. Väl på plats när det var dags för Pascal att vara i Piratförlagets monter så gick jag dit. Där i montern fick jag syn på honom, kände igen honom från nätet. Han stod och pratade med någon, som jag misstänkte jobbade för förlaget. Jag plockade upp hans bok och fick ögonkontakt med honom och frågade om jag kunde få boken signerad.

Han lyste upp och sa att det var självklart. Vi pratade lite, han lurade på hur jag hade hört talas om hans bok. Jag tror att jag förklarade lite att jag planerar mitt mässbesök och söker information på nätet. Det var även detta år som jag hade fått för mig att börja blogga om böcker så jag nämnde även detta för Pascal. Han lämnade mig med orden att han såg fram emot att höra vad jag tyckte om hans bok.

Tiden gick, vi hoppar nästan ett år fram, det var dags för bokmässan igen. Jag såg, när jag gjorde min mässplanering, att Pascal skulle komma till mässan även detta år. Saken är den att jag köper så många böcker som intresserar mig att mycket blir stående i hyllan ett bra tag innan jag läser dem, flera har stått så många år att jag skäms lite.

En av dessa böcker som hade blivit stående i hyllan var Pascals debutbok. Nu skulle jag till mässan och likaså han, jag kände att jag inte kunde gå fram till honom utan att ha läst den första. Så jag plockade fram Patrioterna och jag blev såld med detsamma. Språket och handlingen, jag hade funnit mig en favoritförfattare vars bok jag verkligen älskade.

Så varje år sedan 2017 har jag träffat Pascal på bokmässan och vi har blivit bekanta med varandra. Det är med glädje som jag möter honom en gång om året, inte bara skriver han bra böcker utan han är en så trevlig person att prata med, en så ödmjuk och jordnära person som man inte kan göra något annat än att gilla.

2020 blev ju inte ett vanligt år, bokmässan uteblev och mitt årliga möte med Pascal uteblev också. Men nu slumpade sig turen och lyckan för mig att Pascal uppskattade min recension om hans bok ”Råttkungen” att jag fick förfrågan om jag ville läsa en förhandsversion av ”Änkorna”, boken som skulle komma ut till hösten det året. Jag blev smått chockad av förfrågan och kände en stor ära att få chansen att läsa boken långt innan de flesta andra. Jag svarade såklart ja och tidigt på försommaren det året fick jag läsa boken.

Så med detta långa utlägg så kommer vi äntligen fram till den aktuella boken. Även denna fick jag äran att läsa på förhand redan i mars. Nu har boken äntligen kommit ut och jag har läst den igen, nu i sin slutgiltiga form. Märkte små ändringar från den första versionen som jag läste men annars är den detsamma.

Jag vill säga att, även om jag känner att jag är mera vän med Pascal än med många andra författare jag läser, så vill jag tro och hoppas på att jag har ett omdöme om hans böcker som inte färgar sig för starkt att jag känner honom lite bättre. Helt neutral är jag så klart inte, men jag försöker att hålla en så ärlig och nykter syn på hans böcker som jag kan.

Jag börjar som vanligt med att säga, när det kommer till bokserier, att jag rekommenderar att man läser böckerna i rätt ordning för att förstå bakgrundshistorierna och relationerna mellan de olika karaktärerna. Det går en röd tråd igenom hela serien där vi ser karaktärerna utvecklas. Skulle man ändå välja att läsa denna bok utan att ha läst de tidigare, vilket jag ställer mig frågandes varför man skulle hoppa över så bra böcker som det är, så kommer man att förstå handlingen ändå. Varje bok har en handling som får sitt avslut.

Pascals böcker är uppbyggda så att han skriver om ett högaktuellt ämne och bygger en handling runt detta ämne. Varje bok har sitt ämne och när man läser dem så märker man hans engagemang när det kommer till att skildra det med fakta och ärlighet, samt att han visar det ur många olika synvinklar. Vilket gör att man får en djupare insikt i ämnet och väcker en del intressanta frågor.

Han kör inga pekfingrar eller någon moralpredikan, åsikterna lämnar han till läsarna att ta ställning till. Jag misstänker att det är den journalistiska bakgrunden som kommer fram här, misstänker att han har en kärna inom sig där han vill lyfta fram ämnen och skildra vardagen som den är för många.

Och skildra vardagen, det är här vi möter en styrka, av många, i Pascals skrivande och berättande. Han skildrar ofta den mörka och hemska, men sanna, vardagen som vi kanske inte vill se eller låtsas att se. I denna bok är ämnet gäng och allt som kommer med det, vi har droghandel, gängskjutningar, att hålla hela kvarter i sitt våld.

Han lyfter fram den lilla människan så bra, med sin förmåga att berätta och skildra dem lever man sig lätt in i hur det är att vara dessa. Det kan vara kvinnan som har den lilla matbutiken på gatan, som lever med ett hot om att bli rånad. Den unga pojken som ser upp till de stora ledarna i gängen, som sprider löften om rikedomar om de börjar jobba för dem. Fotfolket i gänget, som kanske inte har några val än att vara en i gänget. Samt polisen som jobbar med detta. Alla får sin röst hörd i denna bok och då på ett riktigt bra sätt.

När det kommer till språket så finns det en sådan närvaro i det, detta tillsammans med den spännande handlingen som målas upp gör att detta blir en bok som man får svårt att släppa, eller om det är den som inte släpper taget om dig. Den tar sin tid att bygga upp handling och karaktärer samtidigt som den rör sig framåt i en, ibland, adrenalinpumpande fart. Vi sitter på nålar för att få reda på hur allt kommer att sluta. Även min omläsning av boken kändes så och då visste jag ju ändå hur det skulle sluta.

Så med detta i tankarna kan jag bara säga att Pascal har gjort det igen och han kan till och med ha lyckats med det otroliga och överträffat sig ytterligare en gång. Det var någon som skrev att han går från klarhet till klarhet och jag kan bara hålla med till hundra procent. Har man läst hans tidigare böcker och gillade dem så kommer man inte bli besviken på denna, har man inte läst någon tidigare bok av honom så har man fem riktigt bra böcker att se fram emot om man gillar spänning.

Som en liten teaser, och bonus om man orkat läsa ända hit, till de som redan har läst denna och längtar efter fler böcker av Pascal. Det enda jag kan säga är att i början av nästa år, runt mars-april, kommer en bok som jag redan har haft förmånen att läsa. Ni kommer inte bli besvikna på den, mer säger jag inte förrän den har kommit ut.

Håkan Karlsson, härmed gästrecensent på Deckarlogg, är bokslukare sen barnsben, trogen Bokmässebesökare sen 2003, bloggare sen 2017. Han konsumerar högt och lågt inom spännings- och fantastiklitteraturen fast brinner lite extra för de svenska författarna inom dessa genrer. Hans recensioner kan läsas på bloggen Håkans hylla från vilken också denna recension har lånats.

Liza Marklund toppar Spänningstoppen

Ja, Liza Marklunds comeback-deckare toppar Spänningstoppen för oktober, den deckarkritikerlista som publiceras i Gota Medias olika tidningar (från Borås Tidning till Ystads Allehanda).

Deckarlogg återpublicerar listan också den här månaden eftersom det nog är den enda kritikerlista som sammanställs i Sverige med deckare och annan krimi. Spänningstoppen ger bra koll och många tips på läsvärda författare och deras nya böcker (ifall Deckarloggs redaktör får säga det själva).

Dock utelämnas motiveringarna – dem får du själv leta upp i någon av Gota Medias tidningar. Observera att oktober månads lista är – nästan – genomgående svensk. Ska man sätta ett ? för det, kanske ändå.

Liza Marklund. Foto: Annika Marklund

SPÄNNINGSTOPPEN oktober 2021:

1) Liza Marklund: Polcirkeln (Piratförlaget)

2) Åsa Larsson: Fädernas missgärningar (Albert Bonniers)

3) Frida Skybäck: De rotlösa (LB förlag)

4) Thomas Engström & Margit Richert: Armasjärvi (Bokfabriken)

5) Elina Backman: När kungen dör (Bokfabriken, översättning: Marjut Hökfelt)

6) Sofie Bjarup: Mörkrets barn (Lind & Co)

7) Sara Strömberg: Sly (Modernista)

8) Mattias Edvardsson: En familjetragedi (Forum)

9) Camilla Läckberg & Henrik Fexeus: Box (Forum)

10) Åke Edwardson: Det trettonde fallet (Albert Bonniers)

***

Sist: Om Deckarloggs redaktör också får säga det själv så har Gota Medias olika tidningar en mycket bra recensionsverksamhet vad gäller deckare och annan krimi – många deckarlästa, kunniga kritiker. Väl värt att kolla på nätet även om du bor utanför spridningsområdet.