Vad har hänt med min dotter?

Lotta Lundh
Familjen
(Lind & Co)

”Familjen” är en närmast desperat skildring av föräldrars oro inför nutiden och sina döttrar, hur det är att växa upp som flicka idag.

Lotta Lundh familjenEn märklig hybrid: polisroman av procedurkaraktär, vänlig landsbygdsdeckare och hemsk – ja, ohygglig – thriller. Syftet bör vara att skrämma till eftertanke och försiktighet men våldtäktsskildringarna vill jag inte läsa.

Miljön är Sunne i Värmland. Först försvinner en ung kvinna, därefter en ännu yngre.

Samhällets kriminalpolis, Erik Ljung, utreder. Hans hustru, Cissi, är lokalreporter. Bra kombination inför kommande titlar: kriminaliteten betraktas och diskuteras från två håll.

Lotta Lundh lyckas väl med att skildra föräldrarnas förtvivlan. Mindre bra att hon via personerna envisas med att sticka in egna pekpinnar.

Stryk! De behövs inte, budskapet går fram ändå.

Tilläggas kan också att romanen är skriven i en enda lång text, alltså utan kapitelindelning. Inte unikt men rätt ovanligt.

Bengt Eriksson
Något kortare i Gota Medias tidningar 2019

Annonser

Svensk nu-noir

Christoffer Carlsson är – utmärkt kombination – kriminolog och deckarförfattare.

Aktuell som kriminolog genom sin medverkan i TV-programmet Veckans Brott och han blir aktuell som deckarförfattare senare i vår med romanen ”Järtecken”.  Hans första deckare efter den prisbelönta noirpolistrilogin om och med Leo Junker.

Sista delen i Junker-serien, ”Den tunna blå linjen”, utnämndes av Svenska Deckarakademin till 2017 års bästa kriminalroman. Även ungdomsnoirthrillern ”Oktober är den längsta månaden” har prisbelönts, den tilldelades Deckarakademins pris Spårhunden för 2016 års bästa barn- och ungdomsdeckare.

”Järtecken” – alltså den nya kommande – har jag förresten började tjuvläsa som förhands-pdf. Jag greps direkt, inte mer än så avslöjar jag just nu.

Har du inte upptäckt och läst Christoffer Carlssons tidigare böcker, som debuten med noirthrillern ”Fallet Vincent Franke” (2010), så gör det! Varenda bok han skrivit är högst läsvärd, bland det bästa svenska i den (under)genre som brukar sammanfattas med begreppet noir.

Eller nu-noir; (sätter ut ett ; här för att fira dagen idag = semikolondagen) så kanske Christoffer Carlssons genre skulle kunna beskrivas.

Inte minst debuten, där man kan fundera över vilken hjälp deckarförfattaren Carlsson har av kriminologen Carlsson. Så här skrev jag om debutromanen, när den kom (tidigare på erikssonskultursidor@wordpress.com)…

***

Christoffer Carlsson
Fallet Vincent Franke
(Piratförlaget)

Christoffer Carlsson debuterar med en kriminalroman, ”Fallet Vincent Franke” (Piratförlaget), i den moderna, nutida form som jag tror kommer att bli allt mer vanlig.

Här finns tjyvar och poliser och även en gåta – en kriminalgåta men ännu mer en livsgåta – som eventuellt hade kunnat lösas men istället blir allt mer tilltrasslad. På sista sidan har ingenting, absolut ingenting, löst sig utan där tar det kort och snabbt slut för huvudpersonen.

Vincent Franke, så heter huvudpersonen, är morfinist och langare. Han har precis släppts ur häktet och kommer hem till sin genomsökta lägenhet i en söderförort till Stockholm.

Narkomanen Vincent är berättelsens jag, genom och kring honom utspelar sig romanen.

I ”Fallet Vincent Franke” porträtteras en intelligent ung människa som kunde ha gått – eller valt – en annan väg i livet, en narkoman av en sort som många av oss nog inte tror att narkomaner kan vara.

Med Vincent som guide blir romanen också ett porträtt av ett parallellt Stockholm där det vardagliga kriminella livet består av knarklangning, våld, organiserad brottslighet, trafficking…

En stämning av… ja, verklig noir. Intressant också att författaren Christoffer Carlsson studerar till kriminolog. Hur »sann« är romanen?

Inte minst har boken skrivits med ett så vackert och välutmejslat språk, som passar exakt för Vincent Franke på hans Golgatavandring.

Årets svenska debutdeckare? Ja, nästan så man vill utnämna ”Fallet Vincent Franke” till det, redan nu.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2010

Deckarloggbäst!

Deckarloggredaktionen tänkte från och med nu göra ett delavslut varje månad: lista de bästa deckar- och kriminalromaner med mera som vi läste den senaste tiden.

Start nu, i författarnas bokstavordning…

***

Bäst i deckarhyllan just nu (januari 2019)

Alsterdal BlindtunnelTove Alsterdal: ”Blindtunnel” (Lind & Co)
Alsterdal har skrivit ännu en deckare som skiljer sig från hennes föregående, för till skillnad mot de flesta deckarförfattare skriver hon inte serieromaner, men ändå har det gemensamt med de tidigare att den spännande brottstråden undan för undan förmedlar ännu mer, säg, kunskap eller information om större och värre brott – den här gången den historiska behandlingen av såväl judar som tyskar i det som var Sudetenland (under andra världskriget en ”skänk” till Nazityskland, här och nu en del av Tjeckien).

Connelly dark sacredMichael Connelly: ”Dark Sacred Night” (Orion Books)
Connelly förenar sina bägge polisen, den yngre Renée Ballard och veteranen Harry Bosch, i en procedurdeckare som måste vara bland det bästa som skrivits i den undergenren – och dessutom bland det bästa som Connelly skrivit.

viktor-kasparsson---fadernas-synderDennis Gustafsson: ”Fädernas synder” (Albumförlaget)
Gustafssons seriedeckarskräckalbum – med tillägget övernaturligt eller makabert – om privatdetektiven Viktor Kasparsson med Helsingborg som hemort är bland det bästa som ges ut i deckarväg i Sverige – jo, han konkurrerar bort de flesta svenska romandeckarförfattare – vilket bevisas också av hans nya, åttonde Kasparsson-album.

McCall SmithAlexander McCall Smith: ”The Quiet Side Of Passion” (Little Brown)
McCalls filosofiska och sååå mjukkokta smådeckarserie – alltid eller oftast en kriminalgåta men den är, som här, pytteliten – om Isabel Dalhousie, bosatt i Edinburgh med sin yngre man och nu också två barn samt redaktör för den filosofiska tidskriften Review of Applied Ethics, är bland det trevligaste sällskap man ha (så att en blir kär, igen och igen, i Isabel).

moisto som nitroglycerinFrida Moisto: ”Som nitroglycerin” (Bokfabriken)
Moisto skriver, från första sidan i debutdeckaren, så framåtrusande och ettrigt att det är som om hon böjer huvet och överkroppen likt en kortdistanslöpare för att kunna skriva fortare, ännu fortare, fortare ändå – eller om hennes deckarprosa kan liknas vid en pitbull?

Deckarloggs red.

Egenutgivna deckare (3): Vardagligt (och kriminellt) i hemsmåstadsdeckare om Hjo

Annette Brandelid
Fader af Hjo
Illustration: Bengt Geidenmark
(Svea Bok)

Miljö: Hjo.

I grunden – enligt den kriminallitterära genreformen – en polisroman om och med Helena Groop och hennes kolleger på Hjopolisen. Groop, som i den här romanen, den femte i Anne Brandelids serie med Hjo-deckare, avancerat till chef för Hjo polisstation.

Fast ”Fader af Hjo” är egentligen en småstadsdeckare. Eller till och med en hemsmåstadsdeckare. Brandelids deckarserie utspelar sig i hennes hemstad Hjo.

En kvinna går ut i skogen utanför Hjo för att plocka kantareller. Plötsligt händer något.  Vad?

Brandelid HjoEn amerikan (åter)vänder till Sverige och köper en gård utanför Hjo. Han kör motorcykel, det är ju misstänkt. Ska gården bli tillhåll för ett motorcykelgäng?

Kring detta utspelar sig kriminaliteten i polis- och hembygdsromanen ”Fader of Hjo”. Fast det kriminella är blott en förevändning: viktigast är vardagsskildringarna och mötet mellan personerna i en liten stad där alla verkar känna alla.

Till exempel den stora händelsen att lokaltidningen köpt en ny redaktionsbil och en hemmahosskildring av tonårsflickor vid matbordet är lika viktiga – och spännande – som de eventuella brotten.

Småstaden Hjo skildras med allt på sina rätta platser, såvitt jag (som besökt staden och övernattat där ett par gånger) kan bedöma. Måste man känna till Hjo för att uppskatta Brandelids Hjo-deckare?

Kanske att en Hjobo uppskattar den – eller dem – mer. Fast småstadskänslan är så atmosfäriskt kännbar, så exakt just precis en småstad, att det nog räcker med att bo i eller till och med ha besökt en småstad, vilken som helst, en gång eller två.

Mysdeckare, mjukkokt, cozy crime, feel good-deckare och så vidare. Det är vad Anne Brandelid skriver. Och ändå inte. Lite av allt men begreppen stämmer inte riktigt in på hennes sätt att skriva, skildra människor och kriminalitet.

Mjukdeckare, kanske. Småstadsmjukdeckare. Som jag skrev, hemsmåstadsdeckare.

Det är i vilket fall trevligt att vistas i hennes deckare och hon lyckas suveränt med att foga in kriminaliteten i trevligheten. Den trevliga, låt säga, samvarokänslan betonas också av att Bengt Geidenmark illustrerat boken med svartvita teckningar av olika miljöer i Hjo – som i ungdomsromaner förr i tiden! – och dessutom försett varje kapitel med en fint tecknad vinjett.

”Ängel af Hjo”, ”Greve af Hjo”, ”Flygare af Hjo” och ”Eldare af Hjo” är tidigare titlar i serien. Dem har jag inte läst – ännu. Nu ska jag!

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Egenutgivna deckare (2): Fyra flickor blir tre kvinnor i Märsta

Annika Duvert
Mord i det förflutna
(Crimeförlaget)

Miljö: Märsta, ungefär mitt emellan Stockholm och Uppsala.

Annika Duvert är en berättare. Hon kan berätta.

”Mord i det förflutna” – tredje delen av Duverts serie med kriminalinspektör Alexandra Steen och hennes kolleger i just Märsta – börjar 1976 och fortsätter 2008. En berättelse om fyra små flickor som växer upp med en hemlighet. Eller tre: en av flickorna hittas våldtagen och mördad.

32 år senare hittas så en kvinna död, mördad, ihjälskjuten. Något skumt, verkar det som, för hennes två väninnor vill inte gärna prata om det. Och så hittas en av väninnorna, likaså död, mördad, skjuten till döds.

Samtidigt som en pedofil går lös i Märsta. Nej, jag avslöjar inte för mycket. Allt detta framgår av baksidestexten. (Inte utan att jag undrar: Varför?)

annika duverts mord i det förflutnaAnnika Duvert får sin kriminalberättelse om fyra små flickor som blir tre flickor och tre vuxna kvinnor att växa fram allt mer. Man = jag följer med, jag vill läsa mer, jag vill följa med.

Men… För här finns ett antal ”men” typ tuvor och stenar i berättelsen, som berättelsen har en tendens att snubbla på, som får den att bli onödigt omständlig.

Som tédrickandet. Polisen Alexandra dricker té. Hon tycker mycket om té. Hon dricker té ofta och mycket. Tills jag blir galen, stryk stryk stryk, ställ undan koppen, inget mer tédrickande nu någonsin i berättelsen!

Överflödsinformation. Finns en del av den varan. Tyvärr. Det handlar både om onödig extra tédrickainformation som inte för berättelsen framåt och formuleringar som är onödigt långa. Alltför många ord, kort sagt.

Vet ju inte om Annika Duvert låtit en professionell redaktör läsa hennes deckarmanus? Det hade behövts. Och har hon anlitat en redaktör, så hade det behövts en till. Tråkigt att skriva så här men det är ännu tråkigare att en berättelse blir mindre bra än den hade behövt bli.

Undrar också om hon anlitat ett layoutproffs för att göra inlagan? Först trodde jag att det blivit något fel i trycket men så kollade jag i seriens föregående delar, ”En mördares förebild” och ”Hämndens lågor”. Och det är ju likadant där!

Än är det indrag i vänstermarginalen och än är det inte indrag. Ska det vara så? Ja, det kan verka som om Duvert medvetet gjort så när samma in- och utdragna vänstermarginal återkommer i alla tre deckarna.

Men så ska det inte alls vara. Visst, det är väl möjligt att inte ha indrag vid nya stycken, om författaren av någon anledning vill. (Svårläst blir det, dock.) Men det är inte möjligt att än ha det och än inte ha det, i samma bok.

Tråkigt, som sagt, när Duvert ändå är en så bra deckarberättare. Men egenutgivna romaner, deckare eller vad det är, måste – minst – hålla samma nivå som storförlagsutgivningar, både till innehåll och form, själva berättandet och hur berättandet presenteras på såväl omslag som i inlaga.

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Egenutgivna deckare (1): Advokatmord (väl ?) i Jönköping

Vet vet vet att jag lovat gå igenom och recensera den hög med egenutgivna deckare och även låt säga pytteförlagsdeckare som jag samlat på mig efter att ha efterlyst sådana på bland annat facebook.

Ber om ursäkt för att det dröjt men livet och arbetet går inte alltid så spikrakt som planerat. Ska försöka komma igång med det här nu…

Och jag läser – trots detta – väldigt gärna än fler deckare som författare gett ut själva eller på mindre än småförlag så posta, om ni vill att jag läser och skriver, till: Deckarlogg, Box 92, 276 06 Vollsjö. Eller, om ni vill kommunicera i förväg, mejla: deckarlogg@mediaimorronidag.se

Här och nu start med tre författare och deckare – fast jag tar och lägger ut varje kortrecension/anmälan separat, en recension i taget, en deckare per dag – som har det gemensamt som också många andra egenutgivna deckare har: De skildrar – ja, dokumenterar – var sin ort i Sverige.

Det är ju extra kul att varje mindre ort i Sverige med tiden kan få sin egen kriminalberättelse…

***

Frida Moisto
som Nitroglycerin
(Eget förlag)

Miljö: Jönköping.

moisto som nytroglycerinFrida Moisto börjar med att presentera personerna: å ena sidan Niklas Bromander, stadens stjärn- och djävulsadvokat som fått en polismördare frikänd, hans hustru Isabelle och dottern Hanna; å andra sidan den knepiga kriminalkommissarien Lisa Engström och hennes kommissariekollega – eller kanske övervakare? – Sten Johansson.

Advokaten Bromander hittas död i ett garage och dottern försvinner. Poliskollegerna Engström och Johansson utreder.

Moisto skriver, från första romansidan, framåtrusande och ettrigt. Som om hon böjer huvet och överkroppen – likt en kortdistanslöpare – för att skriva fortare, ännu fortare. Eller kan hennes deckarprosa liknas vid en pitbull?

moisto som nitroglycerinDetta energiska deckarskrivsätt gillade jag omedelbart och direkt. Inte förvånande att förlaget Bokfabriken plockat upp egenutgivaren Frida Moisto och återutgivit hennes debutdeckare. Ja, den ska finnas ute när jag skriver det här, så jag återkommer när jag också läst den nya utgåvan.

En fråga infinner sig: Har Bokfabriken tagit och gett ut Frida Moistos egenutgivna deckare rakt av eller låtit den passera via en redaktör?

Redan titeln som tidigare skrevs ”som Nitroglycerin” skrivs nu ”Som nitroglycerin”. En liten men faktisk inte oväsentlig förändring.

Och när jag slår upp och jämför de bägge utgivningarnas respektive förstasidor i berättelsen så finns också där några ändringar i texten. Lyfter redigeringen Moistos deckare ytterligare?

Intressant, tycker jag.

***

Nästa egenutgivna deckare jag ska skriva om utspelar sig i Märsta utanför Stockholm… Det blir i morgon!

deckarlogg-2Bengt Eriksson

2018 års bästa svenska deckar-, krimi- och andra spänningsdebutanter

Kom fram så pass många nya spännande och bra deckardebutanter också under 2018 så Deckarlogg bestämt sig för att dessutom utse en debutanttopp (i bokstavsordning).

Fem författare/titlar hade redaktionen tänkt välja ut. Men det blev sju författare och sex titlar, gick inte med färre.

***

adolfsson doggerlandMaria Adolfsson
Doggerland: Felsteg
(W&W)

Svåraste som finns för deckarförfattare: skapa sin egen kriminella miljö, hitta på – som här – ett helt land som inte existerar utanför fiktionen. Verkligen att börja från 0 (utan geografiska, historiska och samhälleliga kontrapunkter). Fast ”Doggerland” – dessa öar mellan Danmark och Storbritannien, härmed introducerade – fanns ju en gång i tiden, på den senaste! Här har Adolfsson placerat en kvinnlig kriminalinspektör och allt känns naturligt och självklart. Direkt i Doggerland-debuten lyckas hon lika bra som när Nesser skapade sitt fiktiva land.

JacksonStina Jackson
Silvervägen
(Albert Bonniers)

Lina försvann när hon var 17 år. Lelle, hennes pappa, letar efter henne, fortfarande tre år senare. Titeln syftar på väg 95, kallad ”Silvervägen”, från Skellefteå mot Arvidsjaur, Arjeplog och Norge. Där kör Lelle, annars skollärare, med bilen varje sommarnatt för att försöka hitta ett spår. Ännu en ung flicka ska försvinna och en mor med tonårsdotter flytta ut till Glimmersträsk och ihop med ”Porrbjörn”. Det kriminella uppdagas först i slutet. Som en roadmovie där Lelles resa längs Silvervägen gör läsningen värd.

Magnusson offerlammNiklas Magnusson
Offerlamm
(Mormor)

Lika välskrivet som väl berättat med en fyndig intrig. Berättelsen om Svava Jónsdóttir, arvtagerska till en av bankkraschens spelare, och Ólafur Stefánsson, skicklig polis men tafatt privat, inleds i Reykjavík och fortsätter i Stockholm-Uppsala. Svava flyger hit för att reda ut vad som hände när hon som ung student förlorade sitt nyfödda barn. Polisen Ólafur följer efter (och med). På Island – observant gjort – anges de typiska markeringarna om geografi och väder. I Sverige blir deckaren… ja, mer ”svensk”.

sehlstedt sweet lolitaKicki Sehlstedt
Sweet Lolita
(Piratförlaget)

En början, just en debut. Så kan ”Sweet Lolita” beskrivas. Journalisten Kicki Sehlstedt lägger grunden till sin fortsatta deckarserie om Aida, journalist, och Kajan, kvinnlig kriminologisk professorsvariant av G.W. Persson. Finns sådana? Två trådar vävs ihop. En kvinna hittas död efter en bröllopsfest och två tonårsflickor har kommit på ett ”bra” sätt att tjäna pengar (till alkohol och droger): visa sig nakna på nätet. Vilket får både en fortsättning och en följd. På samma gång en vuxen- och en ung vuxenroman.

Karin SmirnoffKarin Smirnoff
Jag for ner till bror
(Polaris)

Deckare? Kanske inte. Krimi? Det tycker jag. Norrländsk noir? Absolut! Eller Nordic noir, som romanen nog kommer att beskrivas ute i Europa. Smirnoffs debut utspelar sig i glesbygden inåt landet mellan Skellefteå och Umeå. Till den lilla byn smalånger, där bror bor, återvänder jana (eller jaana) för att göra upp med sin – eller deras – ånger. Minnet av det som minns, nog så starkt. Berättelsen om modren och fadren är lika karg som landskapet och berättad som jag har antytt: små bokstäver och ord hopdragna till begrepp. Som att föräldrarna älskade evertaube. Mycket speciell debut(krimi).

judaskyssenKristina Tilvemo & Michael Wainwright
Judaskyssen
(Hoi)

Miljöer: Malmö, Lund och New York. Även till genre och innehåll skiftar boken kameleontiskt mellan privat thriller och kollektiv polisroman. En arg uppgörelse med sjukvården är berättelsens genomgående tråd men lika stark blir skildringen av klassamhället Sverige – det hårda Malmö kontra det akademiska Lund. Form och innehåll svänger så att romanen – nästan – kapsejsar. Fast Tilvemo & Wainwright reder ut svängarna och får ”Judaskyssen” att bli en av årets bästa svenska debutdeckare.

Deckarloggs red.