Isländsk polis- och kvinnoroman

Ragnar Jónasson
Mörkret
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)

Landets geografi, väderlek och temperatur brukar lägga en så stark grund för isländsk krimi att detta blir en genomgående stämning för såväl berättelser, miljöer och personer. (Ibland kommer dessutom något konstigt, skrämmande väsen fram ur naturen…)

Genre: isländsk noir. Just så kunde också Ragnar Jónassons föregående deckar-, polis- och landsbygdsserie beskrivas.

”Dark Iceland Series”, som den kallas på engelska (tyvärr finns ingen av seriens fem titlar översatta till svenska), utspelar sig i den lilla staden Siglufjörður längst upp i norra Island. Där kan det vara kallt och snöigt – ja, så insnöat att staden och dess invånare blir isolerade om vintern.

jonasson_morkret_omslag_inb_0Ragnar Jónassons nya polisserie, ”Hulda-trilogin”, är något annat. Mindre typiskt isländskt? Jo, kanske. Åtminstone blev jag allt mer förvånad under läsningen.

På Island har alla tre titlarna kommit i Hulda-serien. Den första titeln, ”Mörkret”, finns även på svenska.

Män som skriver kvinnoromaner? Hur kan det gå? Tänker inte ge mig in i någon sådan diskussion. Men den serie polisromaner som islänningen Ragnar Jónasson skriver med Hulda Hermannsdottír som huvudperson måste karaktäriseras som kvinnoromaner.

I första titeln, alltså ”Mörkret”, är polisinspektör Hulda Hermansdóttir i slutet av sin karriär – om det nu varit en karriär – som polis. Hulda ska gå i pension och Magnús, hennes chef på polisen i Reykjavík, vill helst att det sker så fort som möjligt. Till exempel i morgon eller åtminstone om två veckor.

Hulda får i alla fall ett sista, kallt fall att arbeta med innan en yngre manlig polis ska ta över hennes rum. Hon får välja vilket fall hon vill.

Ragnar beskriver en kompetent kvinnlig polis som gav upp för längesen, inte att vara en bra polis men att försöka ta sig uppåt i det manliga gänget inom polisväsendet. Går det att överföra, är detta en bild av hela Island som manssamhälle?

Hulda har både lite av miss Jane Marple och kommissarie Vera Stanhope i sig. Också hennes kalla fall – en ung, nu död ryska, 27 år, som kom till Island som flykting – sköter Hulda lite för bra. Hon får fram uppgifter som den manlige polis som hade hand om utredningen aldrig upptäckte eller ens brydde sig om.

”Mörkret” är en enkelt skriven och berättad roman. Med det menar jag att här finns  inga krusiduller. Enkla meningar, en enkel historia. Lite för enkelt? Kan tyckas, först. Berättelsen öppnar sig, djupnar och mörknar. Upplösningen, om ordet kan användas, slutet snarare, kunde inte komma mer oväntat.

Hulda, barn till en ensamstående mor, blir en allt mer innehållsrik kvinna och människa. Trilogins följande titlar, som jag verkligen hoppas kommer på svenska de också, följer Hulda Hermannsdóttir bakåt i livet och polisarbetet.

(Efternamnet förresten, jag undrar lite över det. Hulda har ju aldrig träffat sin pappa, hon vet inte vem han var…)

Påpekande: Den isländska originaltiteln är ”Dimma” och det borde boken ha fått heta också på svenska. Varför förstår var och hen som läser Ragnar Jónassons polis- och kvinnoroman.

Och PS. Vädret kommer in här också, förstås. Vädret går inte att komma ifrån i Iceland noir.

Bengt Eriksson

Annonser

Allt mer om Reykjavík under andra världskriget

Arnaldur Indriðason
Farlig flyktväg
Övers: Ingela Jansson
(Norstedts)

Jag uppskattade tyvärr inte första delen, ”Det tyska huset” (2017), av hans nya polisserie om Reykjavík under andra världskriget. Till min förvåning, kan tilläggas, för annars menar jag ju att islänningen Arnaldur Indriðason hör till de främsta inom dagens kriminallitteratur, i Norden som i världen.

Men polisromanen ”Det tyska huset” var, låt säga, för löslig. Det historiska och kriminella, miljöskildringen och personerna – allt – flöt ut olika håll utan att förenas. Märkligt, tyckte jag. Efter alla dessa polisromaner som Arnaldur författat (fjorton av dem finns på svenska) borde han ju veta både hur man planerar och skriver en deckare.

Desto bättre då – och förvånande, lite märkvärdigt – att han redan med seriens andra titel, ”Farlig flyktväg”, är tillbaks i vanlig, god form.

ArnadlurMen han kanske behövde – inte minst för egen skull – en grundläggande roman för att bre ut den historiska kartan över Reykjavík och presentera sina problemlösande historiska huvudpersoner: de bägge poliserna Flóvent (islänning och nog Island första kriminalpolis) samt Thorsson (så kallad västislänning, född i Kanada av utflyttade isländska föräldrar).

När kartan nu är på plats kan Arnaldur berätta och binda ihop flera parallella historier. Resultatet blir en historisk målning – jag tänker mig som en isländsk Pieter Bruegel i text – över den lilla, fattiga och kyliga staden Reykjavík och dess människor.

Tid: våren 1943. Tyskarna från första delen är borta, nu har amerikanerna och britterna ockuperat Reykjavík och Island. Men nazistsympatisörer finns kvar, fortfarande.

Flera dödsfall inträffar: Ett manslik driver i land söder om den nya flygplatsen som britterna har anlagt, det som idag är Keflavík, och utanför ett sjabbigt nöjesställe i centrala Reykjavík hittas en ung man död.

Innan dess har också en ung kvinna återkommit till Island – till ett annat Island än det hon lämnade – efter att ha studerat i Köpenhamn. Men utan sin fästman, också student i Köpenhamn, som togs av nazisterna och försvann.

Under Petsamoresan – så kallas den båttransport som samlade ihop islänningar, bland annat denna unga kvinna, från olika delar av Norden och återbördade dem till Island – har dessutom en annan ung man råkat falla överbord.

Råkat? Olyckshändelse? Brott? Mord? Allt detta ska visa sig höra till samma sak, alla händelser knyter Arnaldur genom Flóvent och Thorsson ihop till en och samma berättelse om människorna i Reykjavík. Men vad jag saknar, nu som tidigare: en karta.

Såvitt jag kunnat utröna är deckarförfattaren Arnaldur så historiskt noggrann att alla platser som nämns – till exempel ”Marta Björnssons matställe på Hafnarstræti” – också funnits och/eller finns i verklighetens Reykjavík. Då skulle man ju vilja ha platser och gator utprickade på en karta.

Lika bra skrivet som berättat, smygande, spännande underhållning i molltonad samklang med historien och livet, de känslor som föds om Reykjavíks fattiga människor,  ockupationsmakternas soldater och allmänna busar.

Som att en mördare, som verkligen förtjänat sitt straff, kommer undan. Medan en annan mördare, som gärna fått gå fri, nås upp av den så kallade rättvisan. Olika människors olika värde och olika fördomar: manlig och kvinnlig prostitution.

Vad livssituationer kan få människor att göra är väl vad romanen innerst inne handlar om. ”Farlig flyktväg” har blivit en så stark roman att jag sorterar in den bland Arnaldur Indriðasons bästa deckare, polis- och samhällsromaner.

(Vilket var för väl, efter första delen…)

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Staden Göteborgs skillnader, motsättningar och förutsättningar

Anna Ihrén
Nattvakten
(MiMa)

Efter ”Morden på Smögen”-kvartetten har Anna Ihrén med ”Nattvakten” inlett en ny polisserie, som ska bli fem titlar lång och skildra den snart 400-årsjubilerande staden Göteborg.

Anna Ihren nattvarkenDit hon nu förflyttat sina poliser Sandra och Dennis.

Fast intrigen – konststöld, knarklangning och ett spektakulärt mord med en infrusen politiker – utspelar sig dessutom i Stockholm, Köpenhamn, Amsterdam och Nice.

Dagens Göteborg – stadsdelarnas stora skillnader och olika förutsättningar – bildar en fond till berättelsen. Tyvärr inte mer än så, både miljö- och personskildringen kunde definitivt ha fördjupats.

Men Ihrén har en annan styrka: spänning och action. Hon varvar händelser, miljöer och personer, ofta kort och snabbt, utan att tappa bort tråden.

Spänningen drivs upp och resultatet blir en ordagrann bladvändare.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Göteborg – Spanien tur och retur

Tredje gången riktigt gillt? Nja, tyvärr inte. Bra men men…

Kamilla Oresvärd
Råttfångaren
(Bokfabriken)

Tredje titeln i serien om Stina (mest hon), David och Lovisa vid Göteborgspolisen är mer av en thriller än en polisroman.

Det börjar i Spanien, dit Stina rest på semester med väninnorna Amelie och Carolina.

Hemma i Göteborg igen försvinner Amelie. Och sen också Carolina.

Försvinnandena, ska det visa sig, hänger ihop med Carolinas ungdom i just Spanien.

Kamilla Oresvärd har blivit skicklig på att driva upp spänning och skapa action. När det börjar hända grejer – då går det undan.

Tyvärr verkar det också ha gått fort vid författandet.

”Råttfångaren” är en lätt- och snabbläst deckare. Men Oresvärds kriminalberättelse kunde ha blivit mycket mer.

Inte ens boktiteln, som syftar på alla husrenoveringar i Göteborg, tas om hand ordentligt.

Det retar mig – att många trådar blir hängande i luften, varken fördjupas eller ens förklaras. Så att vissa trådändar är svåra att få tag på…

Bengt Eriksson
Kortare variant i Gota Medias tidningar

#Metoo-deckare på Crimetime

De senaste åren har det blivit populärt att tycka att svenska deckare och krimi inte är samhällskritisk litteratur – ja, inte ens samhällsskildrande.

Fråga inte mig hur man kommit fram till det – i alla fall inte genom att läsa dagens kriminalliteratur.

Men struntsamma, faktiskt. De – vi – som läser svenska deckare av olika sorter kan var och hen av oss bedöma det själva.

Sehlstedt sweet-lolitaDet mest intressanta seminariet av dem jag bevistade på Crimetime Göteborg hade rubriken ”#Metoo i deckarvärlden”. Karin Linge Nordh ledde ett samtal med deckarförfattarna Kicki Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson utifrån deras aktuella deckare: ”Sweet Lolita” (Piratförlaget), ”Francesca” (Norstedts) respektive ”Aldrig mer” (också Norstedts).

Alla tre skriver om… Nej, de skriver inte – inte i första hand – om kvinnor. De skriver om män, både mellan och på raderna.

De skildrar män – och kvinnor – i dagens samhälle. Mäns syn på kvinnor. Mäns handlingar gentemot kvinnor.

Bengtsdotter FrancescaMän som hatar kvinnor? Vet inte om det kan beskrivas så ”enkelt” – det är nog betydligt mer komplicerat, i verkligheten som i de ”fiktioner” av Sehlstedt, Bengsdotter och Larsson som blir verkliga.

Kicki Sehlstedt är deckardebutant. Titeln ”Sweet Lolita” anger åldern: unga kvinnor, fortfarande flickor. Deras utsatthet, de hot som ordagrant hotar dem, i och utanför sociala medier, sociala medier i symbios med det vardagliga livet.

Med ”Francesca” följer Lina Bengsdotter upp deckardebuten genom att ännu en gång berätta om och genom sin återkommande huvudperson: den – obs! om du inte läst Bengtsdotters debut, skäms skäms – kvinnliga kriminalinspektören Charlie Lager. Än en gång återvänder Charlie till barndomens Gullspång, nu för att nysta i ett olöst fall med/om tonårsflickan Francesca som försvann från trakten för 30 år sen.

Larsson Aldrig merÄnnu en flerkvinnodeckare, här finns också en väninna till Charlie och så hon själv, hennes egen uppväxt och eget liv.

Också ”Aldrig mer” är en uppföljare till Sara Larssons debut. En genomhemsk historia om Andreea, ung rumänska, sexuellt utnyttjad och misshandlad. Inte blir det mindre hemskt av att berättelsen verkar komma / kunde ha kommit / ja, kommer rätt ur verkligheten.

Även ett par män: en återfallssexköparförbrytare och en man som arbetar på prostitutionsgruppen med att få sexköpare på andra tankar. Varandras motsatser, kan man tro.

Nej, jag tänker inte betygsätta böckerna eller ens bedöma dem. Låt mig säga så här: Vissa romaner kräver läsning – inte betyg. Nämnda tre deckare – mans- som kvinno- som samhällsromaner – kräver läsning av alla, män som kvinnor.

Viss hemsk läsning måste man nämligen ta sig igenom. Punkt.

Och ni som fått för er att svenska deckare varken är samhällskritiska eller ens samhällsskildrande, inte minst ni bör läsa Kicki Sehlstedts ”Sweet Lolita”, Lina Bengtsdotters ”Francesca” och Sara Larssons ”Aldrig mer”.

Och ni män som ju inte brukar läsa romaner av kvinnliga författare, er begriper jag mig inte på. Läs nu dom här deckarna, det är obligatoriskt. Skärpning!

Seminariet om ”#Metoo-deckare” på Crimetime Göteborg spelades förresten in av Utbildningsradion och finns tillgängligt på nätet. Se och hör – klicka på länken under bilden.

Bengt Eriksson

Metoo Crimetime

KLICKA HÄR för att se #metoo-diskussionen med deckarförfattarna Kick Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson på Crimetime Göteborg. Samtalsledare: Karin Linge Nordh.

Vill du förresten ta del av mina intryck från Deckarbokmässan/Crimetime Göteborg så KLICKA HÄR.

Men deckaren då?

Ja, jag blev förvånad – både på henne och mig själv.

Jag brukar sällan vara missnöjd med Elizabeth George men det här gången var jag det. Alltför många sidor, en väldans massa sidor dessutom och vissa helt obehövliga, om alltför lite.

Inte minst för lite av själva polis- som i kriminalromanen.

Min recension på det utrymme jag hade till förfogande: 800 tecken plus eventuellt något tecken till…

***

Elizabeth George
Det straff hon förtjänar
Övers: Hanna Axén och Annika H. Löfvendahl
(Norstedts)

Elizabetg GeorgeElizabeth Georges nya polisroman är så fylld med människor och händelser att den känns som utkast till tio andra romaner. Deckargåtan upptar väl knappt mer än 30 sidor (av 675).

Platsen är staden Ludlow. Dit reser polismästaren Isabelle Ardery med inspektör Barbara Havers för att kontrollera en polisutredning som Scotland Yard fått klagomål på.

Sen reser inspektör Thomas Lynley dit med Havers och gör om samma sak en gång till. Även deras kontroll går långsamt, många sidor passerar innan en avgörande ledtråd blir synlig.

Romanen ägnas åt att skildra nedskärningar inom polisen, studenters sexliv, indiska traditioner, en uteliggares liv, steppdans och Isabelle Arderys alkoholism samt åt att ärerädda Havers som polis.

Intressant, på sina sätt. Men jag saknar polisromanen i romanen, själva deckaren…

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

 

Bertil Mårtensson (1945-2018)

Bertil Mårtensson är nog mer ihågkommen för sina science fiction-berättelser men han var – och är – för mig den främste av de tidiga deckarförfattare som skildrade Malmö: den malmöitiske ur-deckarföfattaren.

Följande är ett lätt omskrivet avsnitt ur en längre krönika om just deckarförfattare som haft/har Malmö som kriminell miljö.

***

Kriminallitteratur är ofta bra på att skildra miljöer och människorna som lever där och då, ta temperaturen på samhället och livsvillkoren.

Bertil Mårtensson har skrivit en serie polisromaner – ”Mah-Jongmorden”, ”Växande hot”, ”Mordet på dr Faust” och ”Sadisterna” (1976-79) – om Malmö under 70-talet. Ett helt annat Malmö än det som senare decvkarfröfattare skulle skildra.

vaxande-hot”Växande hot” finns som e-bok hos både nätbokhandlar och bibliotek.

Min favoritdeckare av Mårtensson är och förblir ”Växande hot”. Vet inte hur många gånger jag plockat ner den från deckarhyllan och läst beskrivningen av bostadshuset där gamla fru Göransson gör ett kusligt fynd när hon ska slänga sopor.

Hon bor omodernt i centrala Malmö, släpar sig nerför trapporna – sliten ledstång, mörkt trapphus, skitigt och dant – och ut på gården med soppåsen, lyser med ficklampan, öppnar soptunnan och får syn på…

Så fattigt kunde människor i Malmö leva i mitten av 70-talet. Endast 35 år sen.

Förresten, ungefär likadant, i nergångna, misskötta fastigheter, ägda av värdar som är ointresserade av allt utom pengar, kan människor i Malmö bo än idag.

Skillnaden: då var det så kallade ”etniska svenskar”, idag är det mest invandrare.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2012