Det dröjde innan hon kom till Sverige och sen försvann hon igen

Den amerikanska deckarförfattarinnan Carol O´Connells karriär kan verkligen delas in i före och efter. Gränsen går 1994, då hon gav ut sin första deckare om Kathleen Mallory, både specialpolis i New York och en mycket speciell kvinna.

– Innan dess bodde jag i en skokartong i Greenwich Village. Jag målade tavlor och var klichén av den fattiga konstnären. Nu har jag flyttat till min andra våning på övre Manhattan och är författare. Inga bekymmer med pengar utan jag kan ägna ett helt år åt att göra research och skriva en ny deckare. Jag blir fortfarande lika häpen när jag vaknar på morgon.

Carol O´Connell gjorde internationell succé redan med sin debutdeckare. Skrivit hade hon alltid gjort men enbart för byrålådan. Ingen fick läsa.

Carol O Connell Mallory– Det började med poesi som övergick till prosa. Först noveller och sen också en roman. En deckare. Men jag kasserade den, när den var klar. Jag kom på att jag hellre ville ha en av bipersonerna – den unga kvinnan, alltså Mallory – som huvudperson. Då började jag skriva på den första Mallory-deckaren.

Att få den publicerad verkade svårt men var ändå rätt enkelt. Det gick med lite tur. Amerikanska förlag hade slutat att läsa manus som kom direkt från författaren. De ville att bokmanus skulle gå via en agent. Men att få en agent innan man debuterat var ju snudd på omöjligt. I en bok med råd till blivande författare fanns en adress till ett litet engelskt förlag. England är ju mindre så det kanske går lättare där, tänkte O´Connell.

– Boken var gammal, säger hon. Det lilla förlaget hade köpts upp av ett större som i sin tur blivit en del av en förlagskoncern. Utan att jag visste det så hamnade jag på ett stort förlag.

Debutdeckaren, som skulle få den svenska titeln ”Mallorys orakel”, lanserades stort också. Det skickades ut korrektur och ordnades en presskonferens. Carol O´Connell flög från New York till London.

– Alla blev så besvikna när de fick syn på mig. Journalisterna trodde att jag skulle vara som Mallory. Lång och blond med gröna ögon, några år över 20. Men jag är brunett, inte alls så lång och, ja, lite äldre.

På bokmässan i Frankfurt såldes O´Connells debut till förlag i hela Europa. Därefter återvände så att säga boken till New York och gavs ut av ett amerikanskt förlag. Den första Mallory-deckaren kom på svenska 1975. En enda bok – sen var det stopp. Carol O´Connell fortsatte att skriva och böckerna gavs ut i andra länder, men i Sverige skulle det dröja till år 2008 – hela 13 år! – innan ett nytt förlag tog vid och fortsatte att publicera Mallory-deckarna. Varför detta långa uppehåll?

– Nej, jag vet inte. Sånt håller inte jag reda på. Jag skriver bara.

Lite lustigt också att både på den första romanen och de tre som kom i fjol – ”Mannen som ljög”, ”Dödens sköna konst” och ”Stenängeln” (Voltaire Publishing) – finns en omslagsflicka som ska föreställa Mallory. Men hon är äldre på de nya omslagen.

– Det svenska förlaget tyckte kanske att åren hade gått och Mallory måste ha blivit äldre. Det blir hon aldrig. New York förändras omkring henne men Mallory är alltid 25 år. Cirka, för ingen vet exakt när hon föddes.

Hon heter Kathleen – eller Kathy – Mallory. Fast om någon tilltalar henne med förnamnet så fräser hon: ”Mallory.” Inget annat. Inget mer.

– Hon vill hålla distansen till andra människor. Det är inte tillåtet att kalla henne Kathy. Så nära inpå får de inte komma. Mallory gråter inte heller. Hon har slutat att gråta.

carol oconnell foto jerry bauerI andra intervjuer har du sagt att hon är psykopat.

– Nej, rättar O´Connell, inte psykopat utan sociopat. Nästan men inte riktigt samma människotyp. Bägge känner sig överlägsna, de vet mer och kan bättre. Men när psykopaten är vild och dominerande så är sociopaten tyst och lugn, förvånad över att andra människor är som de är.

Carol O´Connell. Foto: Jerry Bauer

Och jag som trodde att hon var ditt porträtt av New Yorks typiska invånare, den stora stadens idealinvånare. Som Mallory, misstänksam och på vakt, som en katt, måste man vara för att klara sig i New York.

– Jo, det stämmer ju att här finns många sociopater. De fungerar bra i New York.

Det är inte svårt att förstå varför Mallory blivit som hon är. Hon levde som gatubarn i New York. Som 8-åring såg hon sin mamma bli mördad. Som 10-åring haffades hon av en polis, när hon bröt sig in i en Jaguar. Hon adopterades av kommissarie Louis Markowitz, som polisen hette, och hans hustru Helen. De lärde henne bordsskick och att skilja mellan rätt och fel. Det lyckades, nästan.

Den vuxna Mallory stjäl inte pengar – däremot kan hon ”stjäla” information om människor och annat. Hon blev polis som sin fosterfar och specialist på datorer. När Carol O´Connells deckarserie inleds är både Louis och Helen Markowitz döda. Ändå är det som om de lever i böckerna, de fortsätter att leva genom adoptivdottern.

– Det uppskattar jag att du säger, att du känner så när du läser. I min första deckare – den som aldrig kom ut – levde kommissarie Markowitz. Det var omöjligt med två så starka personligheter i samma roman. Han måste dö – ändå ska det kännas som om han lever.

– Mallory är en modern kvinna. Hon har både det manliga och det kvinnliga i sig. Det har vi alla men det är tydligare hos Mallory. Många tror att barn blir som de blir, oberoende av hur föräldrarna är. Jag tror att föräldrar – båda föräldrarna – påverkar sina barn mer än vi anar.

Mallory-deckarna har dessutom en annan huvudperson: miljön. Kvarter för kvarter, gata för gata och hus för hus porträtteras Manhattan, New York. Autentiska hus och kvarter, som går att hitta i New York?

– Inte husen, det vågar man inte. Miljöerna är realistiska men fiktiva. New York har så många olika sorters delar och människor att allt inte går att skildra på en gång. Man får lägga pussel, en bit i taget. Jag vill också visa hur staden förändrats, låta nutiden möta sin historia.

Carol O´Connell berättar om den New York-miljö där hon gör research inför sin tionde Mallory-deckare. Endast fyra titlar finns på svenska så det kan tyckas långt dit. Men eftersom förlaget Voltaire lovat att ge ut – minst – tre titlar per år kan vi snart vara där…

– The Ramble är en ökänd del av Central Park. Tidigare vågade ingen gå dit och enligt ryktet ska det fortfarande vara en farlig plats med uteliggare och drogmissbrukare. Ingen ville följa med mig så jag fick gå ensam. Den första jag mötte var en gammal kvinna med shoppingvagn och sen kom flera barnfamiljer. I boken ska The Ramble förekomma som det var förr och som det är nu.

Bengt Eriksson
Publicerat i Femina 2008

Utgivet på svenska

Mallorys orakel (1995)
Judasbarn (1999)
Mannen som ljög (2008)
Dödens sköna konst (2008)
Ängel av sten (2008)
Blues för Louisa (2009)

Utgivet i USA

Med NYPD Det. Kathy Mallory
Mallory’s Oracle (1994)
The Man Who Cast Two Shadows (1996)
Stone Angel (1998)
Shell Game (2000)
Crime School (2002)
Dead Famous (2004)
Winter House (2005)
Find Me (2007)
The Chalk Girl (2012)
It Happens In The Dark (2013)
Blind Sight (2016)

Standalone
The Judas Child (1998)
Bone by Bone (2009)

Kriminell samhällsturism i Japan

Hideo Yokoyama
64
Övers: Yukiko Duke
(Ersatz)

Som inledning lånar jag – och vrider till lite – en beskrivning av deckare och annan krimi som jag minns från en recension av just den här romanen i The Guardian (googlar fram recensionen igen, det var Mark Lawson som skrev): ”Kriminalromaner är ett slags samhällsturism som visar upp samhällen från deras sämsta sida.”

Det stämmer exakt in på japanen Hideo Yokoyamas ”64” och det stämde också för britten David Peaces bägge Tokyoromaner, ”Tokyo år noll” och ”Ockuperad stad”. (Den tredje romanen i trilogin, för det skulle bli en trilogi, kom väl aldrig på svenska, kom den förresten alls?)

När jag läser Hideo Yokoyama repeteras David Peace i huvet. Peace skildrade det gamla – med tillägget manliga – Tokyo och Japan precis efter andra världskriget. Yokoyama skildrar dagens, det betyder 2000-talets – och fortfarande med tillägget manliga – Japan. Eller kanske snarare att Peace skildrade resterna av det gamla, ödelagda Japan som Yokoyamas nya moderna Japan skulle byggas på (observera titeln ”År noll”).

Yokoyama 64”64” är på 619 sidor med tättryckt text. Jag påpekar det, dels för att det är mycket att läsa och dels för att få förlag idag nog skulle ta sig an en 619-sidig japansk deckare och polisroman som bara till viss del är en deckare och polisroman. Jag påpekar det också för att framhålla att Ersatz, som alltså låtit översätta och ge ut ”64”, är ett av de svenska förlag som ser minst lika mycket till litteraturen – bra litteratur ska göras tillgänglig! – som försäljningen och att 619 sidor inte alls är för många, vad gäller just den här romanen.

Hideo Yokoyama förmår att hålla liv (och död), intresse och spänning i alla dessa sidor. Här finns en kriminalintrig och en deckartråd rätt igenom romanen, än tvinnas den mer och än ligger den kvar i bakgrunden. Intrigen kan beskrivas så här: Huvudpersonen, Yoshinobu Mikami, har förflyttats från kriminalavdelningen till en tjänst som chef för informationsavdelningen inom polisen. Han är medelålders och karriären borde ju ha gått uppåt men det här är definitivt en degradering för en kriminalare.

När vi möter Mikami har hans sextonåriga dotter Ayumi varit försvunnen i sex månader. Hon rymde hemifrån, för det kan väl inte vara något annat som hänt? Det har tagit hårt på Mikamis hustru, som isolerat sig, inte lämnar hemmet utan håller sig nära telefonen. Genom en speciell överenskommelse tilllåts Mikami vara den första som får se liket av varje ung kvinna som hittas död.

Det blir inte bättre och lättare av att han kommer en gammal utredning på spåret, en utredning som tydligen – av någon intern polisiär anledning – verkar ha mörklagts. Utredningen gällde/gäller en ung flicka, Shoko, sju år, som försvann för fjorton år sen, 1989. Hon kidnappades och en stor lösensumma betalades ut men Shoko återfanns ändå – död.

Samtidigt sköter – eller missköter – Mikami sitt arbete som polisens presstalesman. Varje  morgon står kriminalreportrar utanför hans dörr och vill ha nyheter. Och han blir ovän med alla eller de flesta – både gamla kolleger på den kriminalavdelning där han tidigare arbetade och de nya på informationsavdelningen. Mikami är inte heller någon vidare trevlig polis, människa och man. (Eventuellt kan han vara en typisk japansk man?) Inte minst ogillar han att det också arbetar en ung kvinna på hans avdelning. Som polis! Kvinnor ska inta vara poliser.

(Inom parentes kan tilläggas att kvinnor i Japan väl fortfarande slutar arbeta när de gifter sig. Som gifta stannar de i hemmet. Minns hur förvånad jag blev när jag träffade en ung, mycket framåt och framgångsrik yngre kvinnlig musiker och skivbolagsägare i Tokyo och hon sa att om hon gifter sig måste hon sluta med ”allt det här”. Hennes blivande man skulle aldrig tillåta att hon arbetade. Jag blev häpen, det måste väl också finnas andra sorters japanska män? Just den där kvinnliga musikern bor förresten numera i Sverige…)

Att handha det japanska livet, att leva i det japanska samhället, att vara japan = en japansk man. Det är vad ”64” handlar om, vid sidan och runt om det kriminella. Hur (en) man uppför sig och inte uppför sig på en japansk arbetsplats och i livet. Här finns dessutom en rad intressant information i förbifarten, liksom medan personerna gör något annat. Ett enda exempel av många: poliser ger gåvor till vittnen som ska förhöras. Ja, redan titeln ”64” är japansk (på vilket sätt avslöjar jag inte). Romanen ”64” är, för att återknyta till Mark Lawson, ”samhällsturism” i det japanska samhället, på både ont och gott.

Hideo Yokoyama har skrivit en mycket spännande deckare, krimi och annan roman, som förresten utsågs till årets bästa översatta deckare när den gavs ut i Tyskland. Hur kommer Svenska Deckarakademien att agera? På omslagets baksida kan man läsa en blurb från David Peace, själv aldrig deckarakademinominerad här i Sverige (hmmmm), med följande beröm: ”Not only is Sixty Four an addictive read, it is an education about Japan, its police and its society, and simply one of the best crime novels I have ever read.”

Instämmer, helt.

Bengt Eriksson

 

Anders de la Motte från början

Snart kommer ”Våroffer”, sista delen i Anders de la Mottes så kallade årstidsserie. Och den här gången har miljön flyttats från en del av Skåne till en annan, närmare bestämt Österlen.

Anders de la Motte inledde sin deckar/thrillerförfattarkarriär – se här nedanför – på bästa sätt. Fast årstidsserien är ändå det bästa han skrivit. En annan de la Motte som skrivit, skulle man kunna säga.

Jag har tjuvläst den kommande och avslutande delen i serien men recensionen på Deckarlogg dröjer lite – först ska jag recensera i Ystads Allehanda med flera.

Till dess en rak fråga: Har du läst Anders de la Motte från starten? Eller missade du hans tidiga böcker? Dags att reparera det, i så fall!

Så här tyckte jag om hans deckarakademiprisade debut:

***

Anders de la Motte
[geim]
(Alfabeta)

Vilken märklig historia, växelvis gangster- och polisroman. Inte skulle det här väl kunna hända i verkligheten – eller snarare i någon av verkligheterna, den reella eller den virtuella? Kan det ens finnas såna poliser som Rebecca Normén, anställd på Säpos livvaktsrotel?

Jo, men kanske ändå. Anders de la Motte, debuterande författare, har varit polis i Stockholm och arbetar nu med säkerhetsfrågor på ett dataföretag. Så han borde veta…

Henrik Pettersson, kallad HP, småfixare och, ska det visa sig, brorsa till Rebecca, sitter på Märstapendeln. Han ser en överbliven mobiltelefon, när han tar upp den så vaknar mobilen till liv. På skärmen står texten: ”Wanna play a game, Henrik Pettersson?”

Strax börjar berättelsen att studsa mellan mobilskärmen och Stockholms gator. Någon (vem?) delar ut uppdrag på mobilen. Uppdragen, allt svårare och värre, ska utföras i det vi kallar verkligheten. Det virtuella övergår till det reella.

HP grips av spelet, inte minst som egotripp. Ju bättre han lyckas desto högre poäng. Plus att han lockas av pengarna han kan tjäna/vinna.

Parallellt tecknas också porträttet av Rebecca, polisinspektören. Hennes bakgrund och liv framträder, långsamt och allt mer, och knyts ihop med brorsans liv, förut och nu.

Det här thrillersättet att skriva bygger på att författaren lyckas hålla tempot uppe och samtidigt för en diskussion om samhället. I sista tredjedelen börjar boken att sagga och idissla, men så tar det sig igen.

Debutanten de la Motte har fått ihop en spännande och bra samhällsthriller, som får mig att både ställa och försöka besvara fråga på fråga:

Vad händer när gränsen för de olika verkligheterna förflyttas? När man förlorar kollen på vad som är det ena och det andra, verkligt respektive overkligt. Hur triggar dataspelandet ens jakt på kickar? Och förändrar synen på arbete? Och på samhället.

Och är det möjligt – faktiskt – att hitta så mycket information på nätet om allt och alla? Ursäkta ordvalet: jävla obehagligt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällposten 2010

PS. Svenska Deckarakademin har utsett ”[geim]” av Anders de Motte till 2010 års svenska debutdeckare. Motivering: ”En roman, förankrad i vår tid, skriven på dagens språk, med humor och spänning”.

PPS. Och så här tyckte jag om den förra, alltså tredje delen i Anders de la Mottes årstidsdeckarserie…

VintereldAnders de la Motte
Vintereld
(Forum)

Anders de la Motte är en av Sveriges skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I hans IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt. Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar mellan preteritum och presens. En kvinna får ärva en gammal stugby och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

Bengt Eriksson

Liten rapport om vad som varit och är på gång för Deckarlogg

Jag lever ett stilla Coronaliv
mellan Ica och apoteket 
tar ibland också en sväng till Systemet

eller hur den amerikanske poeten Lawrence Ferlinghetti skulle ha diktat om han bott på Storgatan i Vollsjö.

Här följer en rapport om en del som Deckarlogg har gjort, annat som inte hunnits med ännu och sånt som ska göras…

Några deckare från och om Japan har jag läst tidigare – som Natsuo Kirino (om och från) och David Peace (om). Nu har jag – snart – också tagit mig igenom thrillern/polisromanen ”642″ av Hideo Yokoyama.

Jag själv litenNej, inte i betydelsen svårt och ovilligt utan för att det är en lång roman: 619 sidor (i översättning av Yukiko Duke och utgiven av Ersatz – undrar om något annat svenskt förlag hade vågat sig på en så lång japansk deckare och/eller krimi?).

Har läst i etapper och är snart klar nu – sen blir det recension.

Karin Alfredssons ”Roger och Rebecca” (Bokfabriken) har jag recenserat åt Gota Medias tidningar så det kommer en recension i bl a Borås Tidning och även här med tiden. Tills vidare ska jag bara skriva att jag undrar om inte Alfredsson är ännu bättre när hon inte skriver deckare?

Som här: ett slags, tja, känn hela livet-roman.

Kristina Ohlssons ”Mysteriet på Ödeborgen” (Bonnier Carlsen) tänkte jag recensera nu i eftermiddag åt Opsis Barnkultur. Gillar Ohlssons barndeckare, tycker att hon är bättre som barn- än vuxendeckaförfattare. Ursäkta, det var kanske fräckt uttryckt, men faktiskt.

Recensionen av den nya barndeckaren kommer också på Deckarlogg – framöver. I helgen är det sen dags för läsning av ytterligare tre svenska deckar/krimi/spänningsdebutanter. Amen, slutar de aldrig att debutera!

Om nu ”Bakvatten” (Norstedts) av Maria Broberg är en krimi? I alla fall spänningsfylld, har jag bläddrat och sett. En nästan-krimi? Eller en Västerbottensnoir. Det händer att det pratas på dialekt, har jag också sett. Verkar ligga i tiden.

En annan debutant är Maria Grund med ”Dödssynden” (Modernista). Miljö: en ö på Sveriges ostkust. Först ett självmord och sen ett mord eller om självmordet också var mord, utredningen sköts av kriminalkommissarien Sanna Berling med kollegan Eir Pedersen.

Kul att Modernista fortsätter att ge ut, för så verkar det vara, handplockade debutanter.

I Roger Svedbergs ”Carmensyndromet” (Mormor) mördas den kvinnliga chefen för Stockholmsoperan – samtidigt som mordet sker i den fjärde akten av operan ”Carmen”. Mördaren ska till och med ha citerat en replik ur ”Carmen”.

Yngve Malmgren på Norrmalmspolisen i Stockholm leder utredningen. Var rätt längesen jag läste en deckare från förlaget Mormor, nu har just detta förlag gett ut flera stycken nya deckare.

Sånt är alltid extra intressant, hur förlag väljer utgivning. Ja, det var lite av vad Deckarlogg haft och har för sig. Vad gör du? Läser nåt spännande och kul?

Bengt Eriksson

Ännu en lovande svensk deckardebutant

Göran Sällqvist
Efter så många år
(Lindh & Co)

Det har – utan att jag planerat eller ens tänkt på det – blivit så att jag per automatik läser svenska deckardebutanter innan jag börjar läsa nya titlar av återkommande deckarförfattare, svenska som översätta.

Antagligen – jo, så måste det vara – för att tycker det är lite extra spännande att se hur nykomlingar förmår att tampas med genrens klichéer. Det finns ju en deckarform med ett antal klichéer som nytillkomna deckarförfattare måste förhålla sig till, både upprätthålla och bryta emot – för att resultatet ska kunna bli bra.

Göran S Efter-sa-manga-ar-700x1093Göran Sällqvist deckardebuterar med vad som väl får kallas kriminal- och polisromanen ”Efter så många år” – eller privatsnokar- och polisromanen.

Rickard Ander, så heter huvudpersonen, är nu affärsman i Stockholm men arbetade på 80-talet arbetade som narkotikapolis i Göteborg.

Den 25 maj 2018 hittas en man brutalt mördad, ihjälslagen och torterad i ett industriområde i Södra Hammarbyhamnen i Stockholm. Polisen hittar ett simkort till en mobiltelefon i den dödes kläder – sista samtalet som ringdes gick till, just det, Rickard Ander.

Han blir en del av utredningen. Och han var redan en del av den, ända sen 1986-87. Rickard Ander dras in i utredningen – igen – och han blandar sig också själv in i den, för att reda ut vad som – egentligen – hände för 30 år sen.

Då och nu, nu och då, berättas parallellt. De dubbelberättas och blandas. Jag får erkänna att jag, också i allmänhet, har svårt för parallella skeenden i kriminalromaner. Extra svårt har jag när det parallellberättas i olika tidsplan.

Jag tycker att deckarförfattare oftast eller alltid har svårt att få till det så att inte de bägge berättelserna bryter av varann, bryter av spänningen och stämningen. Det ena och det andra i dubbelberättandet ska ju trigga varann, så att det blir dubbelt spännande. Men alltför få lyckas med det.

Inte heller debutanten Göran Sällqvist lyckas med detta svåra. (Men det är ju jag, det bör tilläggas innan jag fortsätter, säkert kan andra deckarläsare gilla att läsa parallellt.) Det blir obalans i berättandet, med ibland så pass så långa tillbakablickar att nuet riskerar att försvinna i återberättandet och måste tas igen – igen.

Så tyckte jag när jag läste. Och jag tycker det är synd, när Göran Sällqvist ju både kan skriva och berätta. Med sin deckardebut visar Sällqvist att han kan berätta en kriminalhistoria och det är ingen dålig historia heller.

Extra synd också för att han berättar så trovärdigt. Han får mig att tro såväl på sina personer som sin berättelse. Detta beror rimligen på att han vet vad han skriver om: Sällqvist har själv varit både affärsman och polis.

Nu är han också en läsvärd deckardebutant, även om hans debut – i mina deckarkritiska ögon – inte blev riktigt lyckad. ”Efter så många år” lovar däremot så mycket och mer att jag framöver kommer att hålla ögonen på Göran Sällqvist och givetvis läsa uppföljaren.

Bengt Eriksson

Ingen bladvändare men välskrivet och trovärdigt

Ann Cleeves
Albatross
Övers: Jan Järnebrand
(Albert Bonniers)

När Ann Cleeves nu startar en ny serie så flyttar hon från sin tidigare skådeplats på Shetlandsöarna till fastlandet och Devon på Englands sydvästra tå.

Det är välskrivet och fyllt av intressanta karaktärer med hemligheter och dolda drivkrater. Men jag skulle inte kalla det för rafflande. Det är helt befriat från grafiska våldsskildringar. Vilket kan vara skönt ibland.

En man hittas mördad på stranden. Han har blivit knivhuggen, och han har en albatross tatuerad i nacken. Poliskommissarien Matthew Venn lägger all sin kraft på att hitta gärningsmannen.

Venn har ganska nyligen flyttat tillbaka till trakten som han lämnat efter ett dramatisk uppbrott från sina föräldrar och den församling som han växt upp i. Nu tvingas han konfronteras med gamla spöken.

Ann Cleeves albatrossEtt dagcenter för ungdomar med psykiska problem eller funktionsvariation står i centrum för händelserna. Det blir inte lättare av att Matthews man Jonathan är föreståndare för verksamheten.

Ända sedan Ann Cleeves kom ut med sin första deckare som utspelar sig på Shetlandsöarna, ”Svart som natten” med polisen Jimmy Perez som huvudkaraktär, har jag läst författarens böcker. Det var också den boken som fick mig att fastna för deckare som utspelar sig på brittiska öar.

Författaren är skicklig på att beskriva miljöer, relationer och mörka drivkrafter. Även om landskapet och omgivningarna inte spelar lika stor roll som i Shetlandsserien så ger småstaden nära kusten en speciell atmosfär.

Poliskommissarien Matthew Venn är historiens huvudkaraktär men berättarperspektivet skiftar mellan de olika poliserna i utredningsgruppen och flera av andra karaktärer som dras in i utredningen som vittnen eller misstänkta.

Inledningsvis har jag ganska svårt att hålla isär de olika perspektiven. Det brukar jag inte ha men kanske beror det på att jag lyssnat på boken och att inläsaren läser neutralt och entonigt. En rekommendation för den som väljer att lyssna på ”Albatross” är att öka hastigheten.

Polisens utredningsarbete kan ibland kännas lite enkelspårigt och fantasilöst. Jag uppskattar deckare som lyckas skapa spänning utan att skrika med köttiga detaljer, mordoffer som staplas på hög eller överdrivna och konstiga sexscener.

Men då krävs det någon annan ingrediens som skapar tempo och suger in mig i historien. Det finns det i ”Albatross” men jag skulle önska att det var lite mer av den varan.

”Albatross” är välskriven och bjuder på trovärdiga karaktärer och skildringar av deras relationer. Det är ingen rafflande bladvändare men varför måste det alltid vara det? Jag kommer fortsätta följa Ann Cleeves författarskap och den här serien om Matthew Venn.

Samuel Karlsson,
återkommande gästrecensent på Deckarlogg, är deckarförfattare och bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, både på deckare och annat.

Andra Örbyhusdeckaren är ännu bättre!

Aline Lilja Gladh
Änglaleken
(XIV Förlag)

Slutbetyg: Underhållande och rätt spännande debutdeckare. Så gärna en uppföljare!

Med dessa ord avslutades min recension av Aline Lilja Gladhs debutdeckare ”Tändstickan”. Den här gången ska jag börja med slutbetyget: Uppföljaren är ännu bättre än debuten. Så gärna fler titlar i den här serien!

Ja, ”Änglaleken” är faktiskt bättre i allt. Deckarförfattarinnan skriver säkrare, inte minst. Förra gången sökte hon sig liksom fram till miljön, personerna och intrigen. Nu är hon där…

Aline Lilja Gladh anglalekenFast nej, jag ska väl inte skriva att hon är framme. Framtida titlar i ”Örbyhusserien” kan säkert bli ännu lite bättre.

Där, i Örbyhus med omnejd, en bit norrut ovanför Uppsala som i sin tur ligger en bit norrut från Stockholm, fortsätter deckarserien att utspela sig.

Liksom debuten börjar ”Änglaleken” med en sån där ettrigt kittlande action-inledning som Aline Lilja Gladh är så bra på att skriva. Som jag formulerade det förra gången: ”Stämningen, känslan och spänningen förmedlas så känsligt genom själva språket, varje mening och ord.”

Den här gången är början utformad mer som en prolog (än som en inledning, om det nu är någon skillnad) och så pass hemsk att jag är på väg att utfärda en Tony Parsons-varning – när hon stoppar. Riktigt så Parsons-hemskt blir det inte utan mer just en lockande, spännande inledning/prolog.

Det här action-sättet att skriva – med ettrigt avhuggna meningar – fortsätter in i boken, i den fortsatta berättelsen. Till skillnad mot förra gången, då fortsättningen var mer långsamt berättande. Vilket nog inte är den här deckarförfattarens grej utan hennes specialitet och personlighet finns i nerven.

Även de centrala personerna – Lo, konstnär och nu receptionist på det lokala poliskontoret med förmåga att lägga näsan i mordfall, Linus, polis och Los bror, Conny, ledare för traktens kriminella motorcykelgäng, med flera – är betydligt mer självklart tecknade, inte alls så sökande som förra gången.

Och så Love, den lilla sonen till Lo och Conny, som inte är ihop men men… Det är komplicerat, som man säger.

Korinthia – egentligen Elsa – är en nytillkommen person i centrum. Korinthia och hennes lajvande kamrater råkar bli vittne till ett mord i Vendelskogen. En springande man skjuts ihjäl. Extra problematiskt blir det också när det visar sig att den döde har koppling till receptionisten och, säg, halv- och egenpolisen Lo.

Ska inte bli långrandig: Bra och spännande skrivet, allt mer utmärkta skildringar av Örbyhus spräckliga befolkning och jo, rätt åkej deckar/mordgåta också. Vissa egenutgivare plockas ju upp av något förlag och om jag hade ett sådant skulle jag absolut kolla in Aline Lilja Gladh.

Som nu är igång på allvar!

Bengt Eriksson