Verklighet, myt och skrock

Dolores Redondo
Den osynlige väktaren
Övers: Manni Kössler
(Bucket List Books 2016;
Pocketförlaget 2017)

Vilket klurig intrig!

Här kan vi tala om väv: så många trådar och nyanser. Plötsligt ringlar en tråd iväg åt något annat håll, bakåt i tiden och/eller in i myten.

Redondo”Den osynlige väktaren” inleder en trilogi om och kring byn Elizondo vid floden Baztán i Baskien. Ett antal tonårsflickor hittas mördade. På varje kropp har en ”txantxigorri” (ett lokalt bakverk) placerats.

Utredningen leds av kommissarie Amaia Salazar, född i Elizondo. Kriminalgåtan förenas med Amaias egen släkthistoria, med lokala traditioner, skräck och skrock.

Som ”basajaun”, skogens mytiske herre, kan han vara mördaren?

Läs långsamt, smutta på sidorna. Spanjorskan Redondo påminner om – bästa betyg jag kan ge! – den franska pseudonymen Fred Vargas.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2016

LÄNK till längre recension på Deckarlogg av ”Den osynlige väktaren”.

PS. När kommer nummer 2 i Dolores Redondos polisromanserie på svenska?

Annonser

Perssons döende alter ego

Ser att Leif G.W. Persson nu också tilldelats brittiska The CWA International Dagger-award för romanen ”Den döende detektiven” (utgiven Sverige 2010).

På samma roman bygger förresten en svensk TV-serie som kommer att börja visas i januari 2018. Så här skrev jag om ”Den döende detektiven” när romanen gavs ut i Sverige.

***

Leif GW Persson
Den döende detektiven
(Albert Bonniers)

Ingen skriver bättre svenska polisromaner än Leif GW Persson! utbrister jag när jag läser första, andra, tredje, fjärde, femte kapitlet i hans nya polisroman ”Den döende detektiven” (Albert Bonniers). Eller som han själv i Sjöwall/Wahlöö-tradition kallar berättelsen: ”en roman om ett brott”.

Men ungefär där, efter 50-60 sidor, börjar berättelsen ändå att sega. Hur bra Persson än skriver – få svenska deckarförfattare håller högre stilistisk nivå – så går det för långsamt, blir för omständligt och utförligt.

layoutKunde inte Leif GW Persson ge tusan i att snacka smörja i pressen om Björn Ranelid och ägna tid åt att stryka ner och korta? Då hade Perssons nya ”roman om ett brott” kunnat bli ännu bättre. Den är bra och läsvärd nu också, men romanen kräver (allför?) mycket av sin deckarläsare: stort intresse, gott om tid och uthållighet.

Lars Martin Johansson, tidigare och återkommande chef för Rikskriminalen, polisen som kan ”se runt hörn”, fast nu är han pensionerad, skulle ha varit på sitt sommarställe i Roslagen men måste åka in till stan för ett möte på banken. På tillbakavägen stannar han vid Stockholms bästa korvkiosk (Günters på Karlbergsvägen) och köper en så kallad zigenare med surkål och senap.

Sätter sig i bilen för att käka – och får en isdubb i nacken. Bildligt. Precis så känns det. Allt blir mörkt. Det är romanens inledning, det är också början till slutet för polisen som kunde se runt hörn. Lyckligtvis har en piketbuss stannat vid samma korvkiosk: snabbt in med Johansson i piketen för transport – blåljus på! – till akuten på Karolinska.

Under sjukhustiden och konvalescensen hemma ägnar sig Johansson åt att lösa ett tyvärr preskriberat brott (en pedofil och mördare har klarat sig undan polis och rättvisa). Alltså det vanliga temat i Leif GW Perssons romaner: om bara poliserna varit lika klyftiga som Persson själv så hade många fler rövare suttit inne.

Trovärdigt berättat, i alla fall tror jag att någon före detta polis á la Johansson/Persson (nog finns här en del självbiografiskt?) med lite hjälp från likaså pensionerade kollegan Jarnebring hade kunnat lösa det här brottet. Johansson lägger, sida för sida, bit för bit, ett pussel där bilden av Yasmine, 9 år, framträder allt mer. Jasmine försvann den 14 juni 1985 på väg mellan sin mamma och pappa, våldtogs och mördades. För 25 år sen och nu är brotten preskriberade, pedofilen, våldtäktsmannen och mördaren går fri.

Bibeln, t om Gamla testamentet, citeras gång på gång i Leif GW Perssons nya roman. ”Öga för öga… (Andra Mosebok, 21:24) står det innan berättelsen ens hunnit börja. Citatet förlängs, varieras och poängteras: ”Öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot…” Precis före slutet kommer ett sista citat: ”Visa ingen förskoning…” (Femte Mosebok, 19:21).

Det här är något annat och nytt som tillkommit i ”Den döende detektiven”. Har Leif GW Persson blivit mer reaktionär? Ska romanens ”budskap” verkligen tydas så som jag tyder det: preskriptionstiderna för brott måste avskaffas och lyckas inte polisen få fast brottslingarna så får rättvisa skipas på annat sätt.

Tycker kriminalprofessorn och deckarförfattaren så här, numera? Det är åtminstone den diskussion som både Persson och hans alter ego polisen Johansson för med sig själv(a), romanen igenom. Och därmed också – med läsarna.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2010

Jan-Erik Fjell – bäst i Norge, just nu

I samband med genomgången av de deckartitlar som Svenska Deckarakademin nominerat till 2017 års bästa svenska respektive till svenska översatta deckare/kriminalromaner skrev jag ju lite om mina egna – extra – favoriter också.

Till exempel norrmannen Jan-Erik Fjells polisroman”Smugglaren”, som inte finns med bland Deckarakademins nominerade men för mig blivit årets bästa översatta deckare. Här följer den recension av ”Smugglaren” som skrev till Gota Medias tidningar…

***

Jan-Erik Fjell
Smugglaren
övers: Sandra Rath
(Harper Crime)

Norrmannen Jan-Erik Fjell skriver polisromaner för oss som tycker att landsmannen Jo Nesbø var bäst innan han övergick från realistiska polisskildringar till allt mer action och övervåldsamma thrillers. Frågan som norska kritiker ställt sig är om Fjell inte till och med skriver bättre polisromaner än Nesbø. De flesta har svarat: Ja. Åtminstone lika bra, tycker jag.

I ”Smugglaren” återkommer kriminalkommissarien och spelmissbrukaren Anton Brekke. Fast det senare, Brekkes kortspel, tonas ner den här gången till fördel för kriminalskildringen. Huvudspåret handlar om en man och skollärare som mördas med kniv i sin villa i staden Sarpsborg.

smugglarenDit reser Anton Brekke från Kriposhuset i Oslo och återser där Magnus Torp, polisstudent i förra boken men nu färdig polis. Ole Kval, den tredje utredaren och en gammal kollega från Kripos, är också viktig för handlingen och inte minst mordfallets upplösning.

Här finns även en parallell tråd, som förstås undan för undan tvinnas ihop med mordtråden, om smuggling per skåpbil från Litauen till Norge. Vad innehåller den hemliga lasten: narkotika eller kan det vara människor? Ännu fler trådar vävs in: östeuropeisk maffia, professionella hitmen såväl i Norge som i Litauen, prostitution, barnvåldtäkt, kvinnomisshandel, knark och hämnd.

Sådant brukar jag avsky, alltså när en kriminalhistoria sticker iväg åt så många håll att det blir svårt att greppa helheten. Fast inte den här gången, inte när författaren heter Jan-Erik Fjell, den kriminella parallellhandlingens mästare. Han glömmer inga trådar, låter dem aldrig tappas bort. Efter lagom många romansidor återkommer trådarna på nytt, lite närmare varandra.

Här finns dessutom enskilda scener, som fördjupar personerna och blir noveller i romanen. Till exempel mötet mellan Brekke och finansmannen som hans före detta hustru flyttat ihop med eller den natt som Brekke tänkt tillbringa på sitt hotellrum med en ung kvinnlig polis. Också dessa småberättelser hanterar Fjell så att de både kompletterar huvudhandlingen och blir underhållande och fyndiga i sig.

Brutalt ibland, våldsamt och blodigt. Precis så mycket som behövs för att visa upp verkligheten – men aldrig mer. För visst handlar ”Smugglaren” om verkligheten? Nog hade detta kunnat hända? Kanske händer det, just nu? Som Fjell noterar i efterordet när han tackar de poliser som hjälpt till med researchen: ”Det kom fram mycket som var så starkt att jag valde att inte skriva om det.”

Hade jag haft möjligheten (fast det har jag ju inte) så skulle jag nominera ”Smugglaren” av Jan-Erik Fjell till Deckarakademins pris för årets bästa översatta deckare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2017

Typisk polisroman i Uppsala

Eget bildMargaretha Levin Blekastad
Blod och is
(Ahlemarkers förlag)

Som kulturjournalist har Margaretha Levin Blekastad tränat sig i att formulera meningar.

Deckarskrivande provade hon på som en av författarna till Norrtelje Tidnings sommardeckare. Resultat: debuten i eget namn är både välskriven och välkomponerad.

Blekastad”Blod och is” utspelar sig i Uppsalas krogmiljö och kan beskrivas som en typisk svensk polisroman.

Stadens stjärnkrögare råkar ut för en olycka som förstås visar sig vara mord. Ett poliskollektiv – med Lars Bergquist, kommissarie, och Ellinor Sandin, ung, engagerad kriminalinspektör, i spetsen – utreder noga och idogt.

Även polisernas privatliv vävs in så det faktiskt tillför spänning.

Men känns inte upplösningen lite påhängd? Kanske, mest en smaksak.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerad i Gota Medias tidningar 2016

Kanske årets deckare?

Som ni kanske sett på annan plats har Svenska Deckarakademin nu nominerat två gånger fem deckare, svenska respektive översatta, till Deckarakademins bägge årliga priser. Eller två gånger ”Gyllene kofoten”, som prisen kallas numera. Utdelningen sker på Deckarbiblioteket i Eskilstuna den 26 november.

Inte riktigt men nästan alla av de nominerade har jag läst. Såvitt jag kan bedöma är det inte mycket att anmärka mot: samtliga är – eller verkar vara – välförtjänt nominerade. Fast jag noterar en sak: efter att, låt säga, utomgenredeckare = romaner med visst kriminellt men desto mer skönlitterärt innehåll tidigare varit populära hos Deckarakademins ledamöter så har nu – det var på tiden – allt fler av dagens varianter på hårdkokt och noir tagit sig in på allvar bland de nominerade.

Man kan också notera att det är väl blandat mellan stora och mindre förlag. Dessutom – att jag inte har anmärkningar betyder inte att nomineringarna är definitiva och självklara. Åtminstone, säg, två gånger fyra andra författare/titlar hade säkert kunnat nomineras. Vilket i sin tur betyder att 2017 är ett bra år vad gäller deckarutgivningen i Sverige.

Skärmklipp 2017-10-30 14.35

Hämtat från Svenska Deckarakademins hemsida: http://deckarakademin.org/hem/

Bland utländska/översatta titlar hade jag inte blivit ledsen – tvärtom – om Jan-Erik Fjells norska polisroman ”Smugglaren” (Harper Crime, övers: Sandra Rath) – årets bästa översatta deckare, om någon frågar mig – hade åtminstone nominerats, liksom Jan-Philipp Sendkers lågmälda Kina-thriller ”Viskande skuggor” (Forum, övers: Lisbet Holst), Pierre Lemaitres mycket franska franska polisthriller ”Alex” (Sekwa, övers: Cecilia Franklin) och varför inte Adrian McKintys hårdkokta polisroman ”Jag hör sirenerna på gatan” (Modernista, övers: Nils Larsson) med 80-talets Nordirland som kriminell livsmiljö.

Eller för den delen islänningen Steinar Bragis mångspänningsroman ”Kata” (Natur & Kultur, övers: Sara Gombrii). Enastående kvinnoskildring med Reykjavik som stadsnatur. Fast Bragi kanske är för litterär, nu när det ska vara hårdkokt?

Bland årets svenska deckarförfattare hade väl också Martin Holmén kunnat nomineras för ”Slugger” (Albert Bonniers), den avslutande delen i hans noir-serie om och i Stockholm. Fler möjliga: Katarina Wennstam har skrivit ännu en samhällsthriller, ”Gänget” (Albert Bonniers), som riskerar att bli personligt drabbande, John Ajvide Lindqvist avslutar sin mitt emellan krimi- och skräcktrilogi ”Platserna” med romanen ”Den sista platsen” och Sara Lövestam avslutar med den fjärde titeln, ”Finns det hjärterum” (Piratförlaget), sin serie om den osannolika men ändå sannolika detektiven Kouplan.

Även dessa kunde, enligt mig, varit med bland de nominerade. Får se nu om Deckarakademin också tänker dela ut några extrapriser för 2017.

Till exempel ett debutantpris, som då antingen väl bör gå till Lina Bengtsdotter för landsbygds-, det vill säga Gullspångsdeckaren ”Annabelle” (Forum) eller till Niklas Natt och Dag för ”1793” (Forum), en historisk noirberättelse i Stockholm på Bellmans tid.

Och ska det dessutom delas ut ett pris till året faktabok så bör främst ”På stadens skuggsida – Människor och brott i Jack The Rippers London” (Carlssons) av Peter K. Andersson och ”Svensk skräcklitteratur 1 – Bårtäcken över jordens likrum” (Ellerströms) av Mattias Fyhr vara aktuella. Enligt min åsikt.

Här följer de författare/deckare som Svenska Deckarakademin har nominerat med Akademins egna, något förkortade, beskrivningar och motiveringar.

De svenska nominerade:

Christoffer Carlsson: Den tunna blå linjen (Piratförlaget)
Fjärde och sista delen i Christoffer Carlssons romaner om stockholmspolisen Leo Junker. Han arbetar med att lösa ett fem år gammalt mord, men det handlar också om sorg, kärlek och vänskap.

Anders de la Motte: Höstdåd (Forum)
Författaren återvänder till den skånska byn Nedanås, där en ung, begåvad man dog för 27 år sedan. Anna Vesper, mordutredare från Stockholm, har flytt från en personlig tragedi och försöker finna sig till rätta i idyllen. Men det vore inte ”Skåne noir” om inte det begicks brott även idag.

Thomas Engström: Öster om avgrunden (Bonniers)
Klassisk spionroman på modern svenska. Detta är fjärde och sista fristående delen om före detta dubbelagenten Ludwig Licht, som i likhet med många andra dricker för mycket och även har en dålig relation till sin son. Miljö: Tbilisi, Georgien.

Camilla Grebe: Husdjuret (W&W)
Unga polisen Malin är uppvuxen i fiktiva sörmländska byn Ormberg. Som tonåring hittade hon ett barnlik i ett stenröse och återvänder nu med sina kollegor för att försöka lösa det olösta mordet.

Anders Roslund & Stefan Thunberg: En bror att dö för (Piratförlaget)
Fristående fortsättning på ”Björndansen” om de tre rånarbröderna Leo, Felix och Vincent Dûvnjac och deras motståndare, polisen John Broncks. Äldste brodern Leo, som just sluppit ut ur fängelset, vill begå det perfekta brottet.

De nominerade översatta kriminalromanerna:

Flynn Berry: Sargad (Louise Bäckelin förlag, övers: Rebecca Alsberg)
Psykologisk thriller av en amerikansk författarinna om en kvinna som söker sin systers mördare, men som därmed också avslöjar systerns hemligheter. Boken belönades av MWA (Mystery Writers of America) med Edgar-priset som årets bästa debut.

Bill Beverly: Dodgers (Southside Stories, övers: Hanna Axén)
Fyra kriminella unga män och pojkar på en road-trip genom USA, på väg för att mörda en domare. En brutal noir-roman med oväntat slut. Uppmärksammad bl.a. för att CWA (Crime Writers’ Association) belönade den både som bästa roman och bästa internationella debut.

Ray Celestin: Mafioso (Southside Stories, övers: Hanna Williamsson)
Celestins debutroman belönades förra året av Svenska Deckarakademin som årets bästa till svenska översatta deckare. ”Mafioso” är en historisk kriminalroman om mord, rasism, gangsterväldet och – inte minst – musiken i Chicago under slutet av 1920-talet.

Ane Riel: Kåda (Modernista, övers: Helena Ridelberg)
Mycket annorlunda och sorgsen kriminalroman med en liten flicka i den bärande rollen. Inte mycket våld men genomarbetade karaktärsteckningar. Boken belönades av SKS (Skandinaviska Kriminalsällskapet) som årets bästa nordiska kriminalroman.

Karin Slaughter: De fördärvade (Harper Collins, övers: Villemo Linngård Oksanen)
Staden Atlanta 1974: rasism och sexism gör det svårt för kvinnliga poliser att arbeta. Men två av dem börjar på egen hand utreda ett polismord – trots motståndet. Boken nominerades till ett Edgar-pris.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Jo, Hellbergs patos finns kvar

Björn Hellberg
Likspett
(Lind & Co)

Nja.

Detta ord summerar mina åsikter om Björn Hellbergs tjugofjärde polisroman med Sten Wall i huvudrollen som kommissarie i den snarare mindre än mer fiktiva staden Staden. (Numera väl enbart Laholm, där Hellberg bor.)

”Likspett” – vet du vad det är? det visste inte jag – är ingen dålig deckare och roman. Jo, jag tror man ska benämna den som bäggedera, eftersom personskildringarna är så viktiga för Hellbergs deckarroman(er).

Den här gången handlar det om cyklister och clowner, bland annat.

LikspettBjörn Hellberg fortsätter att spinna kriminalhistorier kring aktuella ämnen. Som omgivningens syn på cyklister och cyklister syn på sin omgivning eller clowner som skrämmer människorna och människors rädsla för clowner.

Ska jag förresten förklara vad ett ”likspett” är – eller vill du att Hellberg förklarar det för dig?

För att vara mer noga så är det medlemmarna i Stadens cykelklubb, Hök heter den, som drabbas av brott. Kan någon cykelhatare ha hetsat upp sig? Dessutom finns samband mellan cykelbrotten och clownerna…

Och en clown mördar, dessutom.

Det är grunden och det är ju viktigt – att Hellberg alltid skriver aktuellt. Fast det viktigaste som jag inte klarar av att förmedla i en recension är hans personskildringar. Att personerna blir människor som lever och att Staden känns som en riktig småstad där storstadskriminalitet sipprar in.

Men – det var det jag menade när jag inledde med ”Nja” – det brukar också finnas något annat, något extra STORT i Hellbergs deckare. Eller brukade…

Ett PATOS, så stort alltså, som lyst som en flammande eld genom romansidorna.

Det är borta nu och det var borta redan när jag recenserade ”Dödsdrycken (också Lind & Co), hans förra, alltså tjugotredje Sten Wall-deckare. Då fick rubriken bli: ”Men vart tog Hellbergs patos vägen?”

Fast när jag läste hans nya så började jag undra om det inte beror mer på mig än han. Är hans patos faktiskt borta? Nej, jag tror inte det. För jag tror Björn Hellberg istället börjat skriva på ett annat sätt. Från och med sin förra deckare blandar han in och delar upp sitt stora patos i själva berättelsen.

Engagemanget finns där hela tiden – i skildringen av varje person = människa. Vilket kanske fungerar och är ännu bättre?

Så en ny summering: ”Likspett” är en bra historia om olika människor i en mindre stad, som alltid hos Björn Hellberg berättad och förmedlad på noggrann, lite gammeldags prosa.

Och, om jag nu ska tala om det, ett likspett är ett redskap som användes förr i tiden för att hitta gravar i marken och inte riskera att begrava personer i så att säga samma grav.

”Likspett”, märklig titel. Hellberg låter det blir ett mordvapen.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

 

1600-talets seriemördare

E.T.A. Hoffmann
Fröken Scuderi
övers: Inger Bahson-Rosenborg/Jonas Wessel
(Hatur förlag)

Kortromanen ”Fröken Scuderi” utspelar sig 1680 i Paris, skrevs 1818, kom på svenska senare på 1800-talet och har nu återutgivits på nytt. En kriminalklassiker som föregick Edgar Allan Poe med 22 år.

Fröken ScuderiOch den kan – än idag – läsas med stort nöje.

Här finns de flesta framtida deckaringredienser.

Grundgenren är pusseldeckare fast med inslag av fantastik, humoresk och kärlekshistoria samt en antydan till advokatdeckare. Den åldriga, diktskrivande fröken Scuderi kan vara en protoyp för Miss Marple och Desgrais heter den korkade polisen.

Brottslingen är – alltså redan i början av 1800-talet! – seriemördare och psykopat.

I efterordet har Fenomenet Scuderi placerats in i tiden och genren av den kunnige Dag Hedman.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidnngar 2017)