Svensk deckardebut i Rippermordens London

Sofie Bjarup
Mörkrets barn
(Visto förlag)

Det står ingenting vare sig på bokomslaget eller inuti boken om vem Sofie Bjarup kan vara. Så jag fick googla och försöka komma underfund med att hon nog finns här nere i Deckarloggs trakter, alltså Skåne.

Detta borde förstås angetts i baksidestexten ihop med lite info om vem hon är, vad hon gör när hon inte deckarförfattar och att hon deckardebuterar med ”Mörkrets barn”.

Ja, faktiskt. Det kan tilläggas. För det är en riktigt bra debutdeckare!

Platsen och året: London 1888, alltså det år då Jack the Ripper härjar i East End. Romanens huvudperson, William Sinclair, är inte adelsman – men nästan. Den unge Sinclair har börjat arbeta som reporter på en av Londons dagstidningar, The New Chronicle.

Och han råkar hamnar mitt i Rippermorden. Och träffar James, en annan journalist men på en mer folklig tidning, East London News, som ska bli hans vän.

Men här händer mycket annat också: den ena likdelen efter den andra (och de kommer inte från Ripper) hamnar på bårhuset, en kvinna och sen ännu en kvinna försvinner, William blir förföljd och hotad, den förbjudna, kriminaliserade kärleken spirar så långsamt, och så vidare.

Inte minst går William, både som journalist och människa, på upptäcktsfärder i ett London som är så fattigt att han knappt anade att det fanns. De bägge London möts och konfronteras: ett mycket rikt och ett mycket fattigt.

Detta skildrar – ja, avtäcker – Sofie Bjarup långsamt men säkert, så att säga blad efter blad. Och så logiskt: skildringen av London, dess människor och deras livsmiljöer lägger sig aldrig i vägen för berättelsen utan uppstår ur den.

Och det uppstår en historisk atmosfär som känns filmisk, så att man ser och känner London år 1888. Det är bra gjort. Det är skickligt skrivet och berättat. Det är till och med förvånansvärt – av en debutant.

Kan inte låta bli att undra varför den här historiska deckaren hamnade hos lilla Visto förlag, som väl får beskrivas som ett hybridförlag?

”Mörkrets barn” kunde – ja, borde – ha getts ut av vilket svenskt bokförlag som helst! Undrar om något annat förlag, mindre som större, upptäcker Bjarup, återutger den här titeln och skriver avtal om fler böcker?

Hon är värd det. Vi svenska deckarläsare är också värda det. Se det här som ett tips till säg Bokfabriken, Lind & Co och Harper Collins, som tidigare snappat upp egenutgivare och hybrider i kriminalgenren, eller varför inte Bonniers?

Bengt Eriksson

Annonser

Deckarloggbäst

Bäst i deckarhyllan just nu (februari 2019)

Sofie Bjarup: ”Mörkrets barn” (Visto förlag)
Bjarup är en deckardebutant som verkligen överraskar – varför har inte hon och den uppmärksammats mer? – med sin historiska kriminalroman om en journalist – eller två – i och om London på Jack The Rippers tid: rika och fattiga, liv och överlevnad, kriminalitet och (oväntad) kärlek.

Ulla Bolinder: ”I din himmel” (BoD)
Bolinder, som Deckarlogg uppmärksammat flera gånger tidigare, har nu skrivit ännu en kriminal- och polisroman i sin egen säregna kollagestil – nej, skriver inget mer om nya ”I din himmel” just nu, kommer snart en recension både i Gota Medias tidningar och här.

Christoffer Carlsson: ”Järtecken” (Albert Bonniers)
Också den här kriminalromanen ska snart recenseras i Gota Medias tidningar så enbart detta tills vidare: Carlsson har lämnat Stockholm för att skildra sin barndoms platser på den halländska landsbygden i vad som – verkligen – kan benämnas Halland noir och glesbygdsnoir.

Marianne Cedervall: ”Snöstjärnor” (Storyside)
Äntligen en fortsättning på Cedervalls småmjukdeckarserie om väninnorna och tillika häxorna Mirjam och Hervor – om än så blott en kortroman – fast utgiven enbart som ljud- och e-bok med två varvade uppläsare, nämligen Susanne Alfvengren på gotländska och Gun Olofsson på norrbottniska, vilket ju fungerar extra bra!

Robert Galbraith: ”Lethal White” (Little, Brown)
Längsta romanen (647 sidor) som pseudonymen Galbraith, alias J.K. Rowling, skrivit i den här serien men så måste hon ju också få plats med sina bägge parallella intriger – dels yrkes- och eventuella andra förhållandet mellan privatdetektiven Cormoran Strike och hans kompanjon Robin Ellacott och dels den alltmer engelska deckarintrigen – så det dröjer ett antal sidor innan det kriminella får upp farten men då blir ”Lethal White” nog en de bästa titlarna i serien.

Deckarloggs red.

Vad var Sudetenland? Vad hände där?

Tove Alsterdal
Blindtunnel
(Lind & Co)

Tove Alsterdal har alltid, från debuten med “Kvinnorna på stranden” (2009) och framåt, hört till de deckarförfattare som skriver mer, i betydelsen mer än en deckare. Men alltid också utan att slarva med deckargenren, utan att skriva bort den.

Alsterdal skriver både i och bortom genren. Resultat: just mer – mer än de flesta får plats med i en deckarroman.

Hon skiljer sig dessutom från många, kanske de flesta, andra deckarförfattare genom att inte skriva seriedeckare. I hennes romaner finns inga återkommande personer eller miljöer. En ny Alsterdal-deckare kan handla om vad som helst och utspela sig var som helst.

I sin förra deckare, ”Vänd dig inte om” (2016), lyckades hon förena Sverige och Rumänien, de människor som blev över när Beckomberga mentalsjukhus las ner och de fattiga romer som kommer hit från Rumänien för att tigga ihop till sin överlevnad.

Hennes allra bästa deckare och samhällsroman hittills, om jag får säga. Fast så bör jag kanske inte skriva när jag nu ska recensera hennes nya deckare, ”Blindtunnel” (2019).

Ännu en annan deckarmiljö – ja, ännu en annan deckare och roman. Lågmäld och stilla, som ett slags långsam arkeologisk utgrävning av historien.

Det medelålders paret Sonja och Daniel har sålt radhuset i Älvsjö och lämnat Sverige. Ja, lämnat allt för att börja om. De hittade något på nätet som kanske varit en vingård, någonstans i Böhmen, på gränsen mellan Tyskland och Tjeckien, bilavstånd till både Prag och Berlin.

Det så kallade Centraleuropa: där bor de nu, i detta gamla hus, detta smutsiga gamla hus, så mycket att göra i ordning, som en gång var en vingård.

I källaren finns ett igenmurat utrymme, en underjordisk tunnel med ett bergrum. De hittar gamla vinflaskor på en hylla. Det står ”Julia” på en flaska de provar – nja eller nä! – och ”Müller-Thurgau” samt årtalet 1937. Senare hittar Sonja också något annat i källaren.

”Böhmens Schweiz”, så kallas området. Sudetenland är ett annat namn. Det går en katt genom husets trädgård, som om trädgården är kattens. En äldre man som minns huset, trädgården och vingården från en annan tid kommer på besök. Sonja bekantar sig med byn och dess invånare, medan Daniel renoverar huset. Hon träffar en engelsk kvinna, om hon är engelska, och turist, om hon verkligen är turist, på byns värdshus.

Och så sker ett mord (vem som blir mördad må andra recensenter ha avslöjat men det gör inte jag) och utifrån detta mord grävs det historiska Sudetenland upp, vilket är en värre berättelse ändå. En än värre kriminalhistoria. Ett verkligt historiskt pussel där Sonja får rollen som arkeologisk privatdetektiv i Europas historia.

Nazityskland kom till Böhmen och försvann igen. Och med dem och detta försvann både traktens judar och tyskar. Så deprimerande, likadant där som här som alltid och överallt, för att förkorta jävligheterna, människors evigt återkommande främlingssyn, synen på andra människor. Det hat som kan lockas fram ur människors innersta.

Tove Alsterdal förmedlar och blottlägger ett stycke av Europas historia jag är rätt övertygad om att de flesta i Sverige inte hade en aning om. Det är en ganska kort roman och deckare, blott 268 sidor, men ändå lite kantig och oframkomlig, tyckte jag medan jag läste. Men efteråt, efter att ha läst klart, har jag kommit på mig med att tänka på bokens innehåll, flera gånger, styrkan i den historiska skildringen finns kvar i mig och växer.

Det lite omständliga sättet att berätta passar bra ihop med innehållet också, med Sonjas utredande och undersökande. Som om Sonja själv – och inte Tove – skrivit berättelsen. Som om den är lika sann som den känsla av verklighet som berättelsen förmedlar.

Jag tror också det är medvetet som ”Blindtunnel” blivit en så pass kort roman. Undrar om inte Tove Alsterdal strukit mycket av det hon skrev, sparat det historiskt och kriminellt nödvändiga – medan en annan roman med ett mer personligt fördjupat innehåll får bubbla och puttra under.

För den finns där, den också, den romanen och berättelsen, fast outskriven: romanen om Sonjas och Daniels förhållande, hur de egentligen har det, tillsammans i livet. Ibland visar sig något men det mesta visar sig aldrig, det anade jag blott när jag läste.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst!

Deckarloggredaktionen tänkte från och med nu göra ett delavslut varje månad: lista de bästa deckar- och kriminalromaner med mera som vi läste den senaste tiden.

Start nu, i författarnas bokstavordning…

***

Bäst i deckarhyllan just nu (januari 2019)

Tove Alsterdal: ”Blindtunnel” (Lind & Co)
Alsterdal har skrivit ännu en deckare som skiljer sig från hennes föregående, för till skillnad mot de flesta deckarförfattare skriver hon inte serieromaner, men ändå har det gemensamt med de tidigare att den spännande brottstråden undan för undan förmedlar ännu mer, säg, kunskap eller information om större och värre brott – den här gången den historiska behandlingen av såväl judar som tyskar i det som var Sudetenland (under andra världskriget en ”skänk” till Nazityskland, här och nu en del av Tjeckien).

Michael Connelly: ”Dark Sacred Night” (Orion Books)
Connelly förenar sina bägge polisen, den yngre Renée Ballard och veteranen Harry Bosch, i en procedurdeckare som måste vara bland det bästa som skrivits i den undergenren – och dessutom bland det bästa som Connelly skrivit.

Dennis Gustafsson: ”Fädernas synder” (Albumförlaget)
Gustafssons seriedeckarskräckalbum – med tillägget övernaturligt eller makabert – om privatdetektiven Viktor Kasparsson med Helsingborg som hemort är bland det bästa som ges ut i deckarväg i Sverige – jo, han konkurrerar bort de flesta svenska romandeckarförfattare – vilket bevisas också av hans nya, åttonde Kasparsson-album.

Alexander McCall Smith: ”The Quiet Side Of Passion” (Little Brown)
McCalls filosofiska och sååå mjukkokta smådeckarserie – alltid eller oftast en kriminalgåta men den är, som här, pytteliten – om Isabel Dalhousie, bosatt i Edinburgh med sin yngre man och nu också två barn samt redaktör för den filosofiska tidskriften Review of Applied Ethics, är bland det trevligaste sällskap man ha (så att en blir kär, igen och igen, i Isabel).

Frida Moisto: ”Som nitroglycerin” (Bokfabriken)
Moisto skriver, från första sidan i debutdeckaren, så framåtrusande och ettrigt att det är som om hon böjer huvet och överkroppen likt en kortdistanslöpare för att kunna skriva fortare, ännu fortare, fortare ändå – eller om hennes deckarprosa kan liknas vid en pitbull?

Deckarloggs red.

2018 års bästa översatta krimi, deckare och annan spänning (del 2)

Stephen King
Outsidern
Övers: John-Henri Holmberg
(Albert Bonniers)

Det fanns en tid då Stephen King var paria (usch att ungdomar läste King). Också en tid då Kings böcker inte räknades som deckare (men nog ingår en kriminaltradition även i skräckromanerna). Att han på senare år börjat skriva mer renodlade deckar- och noirromaner bör inte förvåna. Fast tja, renodlade… ”Outsidern” är – liksom flera genrer blandades i den hårdkokta ”Mr Mercedes”-trilogin – en vildskriven roman: polis- och juridikdeckare i grunden med övernaturligt som påbyggnad. En baseballtränare grips för våldtäkt och mord. Men han har – hur kan det vara så? – lika vattentätt alibi som bevisen är vattentäta. Går att läsa in Trump och ”fake news” i historien också, om en vill.

Monica Kristensen
De döda i Barentsburg
Övers: Joar Tiberg
(Leopard)

Monica Kristensen, norsk polarforskare och deckarförfattare, skildrar inte bara en annan plats utan en annan värld. Märkligt att hon kan beskriva en miljö – den lilla, förfallna ryska gruvstaden Barentsburg – så att kylan stiger ur boksidorna. Man ser ju snön och huttrar i blåsten. Tidigt en oktobermorgon har konsuln i Barentsburg ringt till Longyearbyn, den andra – och norska – staden på Svalbard, och begärt hjälp från sysselmannen. Ett dödsfall och vad ryssarna vill ha hjälp med är ett konstaterande av att det var en olycka då en gruvbas föll ner i en betongblandare. Men sysselmanspolisen Knut Fjeld är inte benägen att konstatera det, så snabbt och säkert.

Volker Kutscher
Babylon Berlin
Gereon Raths första fall
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Noir måste inte längre vara något amerikanskt utan har blivit en teknik för att skildra människorna, samhället och världen i skönlitterär skrift. En användbar teknik var- och närhelst samhällssystem och människors livsvillkor är på väg att braka samman. Volker Kutscher, historiker och författare, skildrar Berlin på våren 1929 genom kommissarien Gereon Rath, 29 år, som blir turist- och tidsguide till en stad full – som i berusad – av droger, sprit och olagliga nattklubbar, sex och pornografi, gatustrider, politiska intriger och mord. Resultat: inträngande och spännande om ett samhälle i kollaps, närapå eller faktiskt vid civilisationens slut. Och tysk noir.

Pierre Lemaitre
Irène
Övers: Maria Store
(Sekwa)

Lemaitres trilogi ställde till oreda när den publicerades i Sverige. Amen varför gavs titlarna ut i fel ordning? Nu finns alla tre – ”Irène”, som är först men kom sist, nu i år, ”Alex” och ”Camille” – så hen som vill kan läsa dem i rätt ordning. Och bör, för Pierre Lemaitre är ännu en deckarförfattare som inte bara kommer från Frankrike utan skriver mycket franskt. Lite rörigt men annorlunda och personligt: skönlitterärt, poetiskt och kriminellt. Bara valet av huvudperson – den lille, till växten, och specielle kommissarien Camille Verhoeven (en man, bör nog påpekas på grund av förnamnet) – är speciellt. En ung kvinna mördas – ja, det är inte ovanligt utan alltför vanligt i nutidskrimi. Men Lemaitres har sitt eget sätt att skildra det. James Ellroy bidrar till utredningen, förresten.

Thomas Mullen
Darktown
Övers: Claes Göran Green
(Historiska Media)

Läst Walter Mosley? James Ellroy bör i alla fall ha hemma i deckarbokhyllan. Thomas Mullen, som i ”Darktown skildrar rasismen inom polisen och överallt i Atlanta, Georgia året 1948, påminner om bägge. Också Mullen gräver fram historiens vidriga verklighet. En ung svart kvinna, som precis innan sågs i en bil med en vit man, blir mördad. Fallet utreds av två gånger två poliskolleger – fast ”kolleger” är inte rätt ord – nämligen två av stadens nya svarta poliser kontra två vita. Genom dem speglas såväl då- som framtiden: efterkrigstidens lika obegripliga som självklara rasism – vad vita sydstatsamerikaner ansåg sig kunna tänka och göra – inom alla samhällslager samt aningen av en framtid då svarta och vita kan leva sida vid. Fast tusan vet med tanke på polisvåldet i USA, nu som då.

Deckarloggs red.

2018 års bästa översatta krimi, deckare och annan spänning (del 1)

Deckarloggs redaktörer, Katarina Tornborg och Bengt Eriksson, har förstås också läst och bedömt krimi, deckare och andra spänningsromaner som under det gångna året översatts och getts ut i Sverige.

Femton av dem har hamnat på Deckarloggredaktionens lista över 2018 års bästa till svenska översatta krimi. Liksom med de svenska titlarna presenteras fem författare/titlar i taget (och obs! i bokstavs- och ingen  annan ordning).

***

Kjell Ola Dahl
Täcknamn: Hilde
Övers: Helena Stedman
(Bokfabriken)

Ett mord begås på 40-talet och ännu ett kommer att begås på 60-talet, så ”Täcknamn: Hilde” får kallas deckare. Men det är en bredare och djupare roman än så: mindre en skildring av händelser och mer en berättelse om människor, om hur olika som olika människor kan reagera och agera när livet förändras och världen rämnar omkring dem. På karg och avskalad, ibland nästan anorektisk prosa återskapas miljöer och stämningar i andra världskrigets Oslo. I fokus står och lever Hilde, egentligen Ester, från ung till gammal judinna. En välskriven och underhållande, allmängiltig och djupt mänsklig andravärldskrigsroman med kriminellt innehåll.

Elisabeth George
Det straff hon förtjänar
Övers: Hanna Axén och Annika H Löfvendahl.
(Norstedt)

Elisabeth George i högform. Språket (utmärkt översättning) står inte i vägen för lagren i en historia om ungas ansvar för sina och kamraternas liv, vuxenvärldens obegripliga svek och förtvivlan. Under den hårt sminkade, piercade ytan växer förtvivlan och desperation. En ung diakon mördas. Pedofilrykten sprids; gränserna mellan sanning och lögn är fintrådiga. Barbara Havers och hennes chef Isabelle Ardery ska utreda. En komplex lager-på-lager historia med en dos humor. Havers, kan ni se henne steppa? Alltså, som i steppdans? Det kunde inte jag heller…

Arnaldur Indriðason
Farlig flyktväg
Över: Ingela Jansson
(Norstedts)

Ibland tänker jag: Inte en hemsk, kall, mörk, blåsig, enslig och fattigtrist vinter till på Island. Ge mig rosor och små lamm och porlande pastorala landskap. Men så blir jag fångad av det djupt mänskliga i Indriðasons skildring av det hårda livet i krigs- och kristidens Reykjavík. Här är berättelsen om fästmannen som försvann från båten som skulle skeppa islänningar hem till en relativ trygghet och om dödsfall som inte verkar ha något med varandra att göra. Illegal sprit flödar, islänningar och amerikanska soldater lever i en skör jämvikt, vad- och vem som helst kan köpas om priset är rätt. En tankeväckare av rang.

Ragnar Jónasson
Mörkret
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)

Rätt vanlig polis- och kriminalroman, till att börja med. Fast efter sista sidan, då häpnar nog varje läsare över hur ovanligt och oväntat berättelsen utvecklade sig och slutade – eller ”slutade”. Ragnar Jónasson har skrivit en kvinnoroman om Hulda Hermannsdóttir, en åldrande polisinspektör i Reykjavík, lite av miss Jane Marple och lite kommissarie Vera Stanhope, som strax ska pensioneras. Men först får Hulda ta tag i ett kallt fall för att tja, mest ha nåt att syssla med. ”Mörkret” blir sida för sida en allt mer desperat och mörkare polis- och kvinnoroman: Huldas livsskildring och en högst ovanlig deckare, från Island eller varsomhelst.

Un-su Kim
Den rätta tiden för en kula i hjärtat
Övers: Lars Vargö
(Southside Stories)

Oväntat med en krimi, snarare än deckare eller ens spänningsroman, av en sydkoreansk författare. Un-su Kim skriver och berättar rätt annorlunda och oväntat. Nog kan en få för sig att ”Den rätta tiden för en kula i hjärtat” är en sprucken spegelbild av Sydkorea? Huvudpersonen Reseng arbetar som yrkesmördare men är trevlig för övrigt. Som att han ser till att de mördade skickas till kremering. Hans arbets- och uppväxtplats kallas ”Hundarnas bibliotek”, just ett bibliotek vars föreståndare, ”Gamle tvättbjörn”, inte bara har hand om böcker utan även om beställningar på mord. Reseng är en livsfilosofisk mördare, vilket förstås leder till komplikationer.

Deckarloggs red.

Det var i Berlin våren 1929…

Volker Kutscher
Babylon Berlin
Gereon Raths första fall
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Noir är ett skrivsätt, en inställning och ett temperament. En känsla och en färg. En palett med olika nyanser av svart.

Längesen nu som noir var något specifikt amerikanskt inom litteraturen (och då främst deckare). Tur och retur Frankrike-USA kan noir idag appliceras på alla litterära genrer, platser och tider.

Noir har blivit en teknik för att spegla och skildra människorna, samhället och världen i skönlitterär skrift. En mycket användbar teknik var- och närhelst samhällssystem och människors livsvillkor är på väg att braka samman.

Som i Berlin våren 1929.

Volker Kutscher, historiker och författare, skildrar just denna stad och detta år i sin tyska noirroman ”Babylon Berlin” (första titeln av hittills sex i en serie som ska sträcka sig fram till 1938).

Samt polisroman. Huvudpersonen heter Gereon Rath och är en ung kommissarie, förut i Köln och numera i Berlin, tidigare vid kriminalpolisen men nu på sedlighetsroteln. Rath förflyttades och ”degraderades” efter att ha skjutit sonen till en mäktig man.

Weimarrepubliken ska snart falla och nazismen marschera in. ”Babylon Berlin” utspelar sig från den 28 april till 10 maj 1929.

Sedlighetspolisen Gereon Rath, 29 år, blir turist- och tidsguide till en stad som är full – som i berusad – av droger, sprit och olagliga nattklubbar, sex och pornografi, gatustrider, politiska intriger och mord.

Om några dagar ska det ju också bli första maj – och demonstrationer, kommunisterna planerar att bryta mot demonstrationsförbundet.

Så påträffas en anonym, torterad kropp i Landwehrkanalen och Rath engagerar sig, trots att han ju inte har med det här att göra, i en mordutredning som inkluderar såväl pengar som vapen och kärlek.

Och Rath själv, som… Nej, jag avslöjar inte mer.

Volker Kutscher skildrar detta – det sönderbrutna samhället, människorna och staden – med, låt säga, en axelryckning och en lite nonchig inställning, särskilt i polisen Raths repliker.

Och samtidigt på stort allvar. Alltså rätt typisk noir-prosa.

Vilket ger just det som noir är så enastående suverän på: en inträngande skildring av ett samhälle i kollaps, närapå eller faktiskt vid civilisationens slut. (Det var då; det kan vara nu.)

Denna första polis- och noirroman i Kutschers serie har också filmats och ska nu börja visas på SvT. Jag har inte sett någonting av TV-serien när jag skriver det här så jag undrar: Hur ska det gå? Noir-romaner – alltså den där jargongen – brukar inte vara det lättaste att få till på film, ju…

Bengt Eriksson