Kvinnlig krigskorrespondent kommer hem

Daniela Kastberg

Skuggkriget

(Bokfabriken)

Daniela Kastberg heter ännu en lovande svensk deckarförfattare. Som jag skrivit förut: Hur många finns det?

Kastbergs deckardebut ”Skuggkriget” är en kombinerad detektivroman, en roman om andra världskriget och även en kvinnoroman. Miljöerna är främst en stad i sydvästra Skåne men också en ö på västkusten.

Huvudpersonen, Ebba Gerlach, har kommit hem till Sverige och Skåne igen efter att ha varit krigskorrespondent och blivit utvisad från Berlin. Hon ställde för många frågor om judarna i Östeuropa.

I Berlin kom Ebba i kontakt med en judisk mamma och hennes två döttrar. De skulle försöka fly och nu har hon fått reda på att de finns i Danmark och ska smugglas till Skåne med båt över Öresund.

Därför söker hon upp sin före detta fästman, numera löjtnanten Åke Lindström, som placerats i den skånska staden med ansvar för hamnen. Ebba vill att hon och Åke ska möta den judiska kvinnan och hennes barn när båten anländer.

Det är grundberättelsen som Daniela Kastberg använder för att spinna spänningstrådar om Sverige, Tyskland och Storbritannien – alla länder finns representerade och möts i den skånska staden – och även om kvinnor som krigskorrespondenter och kvinnor, svenskars inställning till Nazityskland, om män som män, homosexualitet, tysk kulturpolitik med mera.

Samt mord, förstås. Det kommer en kvinna till den skånska hamnen. Hon hittas död – men är detta den judiska kvinna som Ebba mötte i Berlin? Kvinnan hade ett barn med sig – ett enda? Barnen var väl två, den judiska kvinnan hade två små flickor?

Daniel Kastberg lyckas fläta in mycket, mer av somligt, mindre av annat. Resultatet blir  spännande och intressant. Men… det finns ett men.

Namnet på den skånska staden? Eller för den delen namnet på västkustön? Nej, jag angav inte dem eftersom Kastberg inte har namngett dem. Men varför?

Daniela Kastberg bor i New England, USA. Kände hon till för lite om Skåne för att kunna placera en andra världskrigshistoria i en faktisk, autentisk miljö? Eller valde hon medvetet att anonymisera miljön – eftersom hon tänkte internationellt och nästa roman med Ebba Gerlach tydligen ska utspela sig i Storbritannien?

Research! vill jag utbrista om det förstnämnda. Det andra tror jag inte på som idé. (De enda autentiska platser som Kastberg nämner är Göteborg och Varberg, där romanen inte utspelar sig.)

Oavsett, det var synd. Det är synd. Till och med en påhittad miljö – fast med namn på miljön såväl som dess gator – är bättre än en anonymiserad. Helsingborg-Landskrona-Malmö? Vilken stad är det – eller ingen? Helst hade jag ju velat att berättelsen placerats i någon av dessa städer med autentiska gator, hus, caféer och så vidare.

Det hade kunnat lyfta ”Skuggriket” från en lovande deckardebut till en riktigt bra deckare och roman om andra världskriget. Ordet sensationellt ligger nära. Nu fick jag nöja mig som det är. Det är åkej men kunde ha varit betydligt mer…

Bengt Eriksson

Nu är kriget över

Deckarlogg har ett antal hyllmeter med norsk krim i bokhyllan, översatt till svenska men också i original på norska.

Det var något som Deckarlogg la sig vinn om – hålla koll på deckarutgivningen i övriga Norden. Både för att det skrivs en massa deckare i gränsländerna, inte minst Norge, och för att texter om norsk krim faktiskt kan ge tips till förlagen om lämpliga deckare att översätta.

På senare har Deckarlogg tyvärr inte hunnit med den nordiska bevakningen, lite har det blivit men inte mycket. Annat, typ jobb, kom i vägen. Fast så ibland råkar jag få syn på nåt som gör mig intresserad, trots tidsbristen.

Till exempel norrmannen Ernst Stenbergs recension av likaså norrmannen Roar Ræstads senaste spänningsroman och även de tre föregående i samma serie. Måste jag be om tillåtelse att få lägga ut också på Deckarlogg, tyckte jag. (Deckarloggs red. ska skaffa sig böckerna och läsa, så fort som bara den.)

***  

Roar Ræstad

Slagmark

(Vigmostad Bjørke)

«Slagmark» er Roar Ræstads fjerde og siste frittstående spenningsroman om politimannen Gabriel Navarseth i det okkuperte Trondheim under 2. verdenskrig.

I «Slagmark» befinner vi oss i krigens siste dager, og Navarseth og forloveden, tyske Anna Rohne, forlater Trondheim og legger ut på en ferd gjennom et sønderbombet Europa.

Navarseth har skilt seg fra sin kone, Inga, som sitter igjen i Trondheim med de to barna, Ivar og Solveig.

Fredsdagene er ikke bare enkle for Gabriel, som under krigen har spilt et farlig dobbeltspill. Det gjør heller ikke saken enklere at han har forlatt sin kone, og forlovet seg med en tysk kvinne, som i tillegg er gravid.

Samtidig følger vi etterforskningen av et drap på en av Navarseths barndomsvenner, Paul Garberg. Ræstad forteller godt, og vekslingen mellom de to historiene fungerer utmerket.

Drapsetterforskninger er godt skildret, og uhyggen slår ut fra sidene da Navarseth møter en slu og uberegnelig Rinnan:

Gabriel kjente stemmen. Selv i mørket var det ikke vanskelig å se at mannen i midten var to hoder kortere enn ham selv. Og han kunne se gjenskinnet av de intense øynene til Henry Oliver Rinnan. Den ene kompanjongen hans så ut som han nylig hadde sluppet ut av gorillaburet, mens den andre var normalbygd.

«God kveld, jeg måtte bare finne ut om dere fulgte etter meg eller ikke.» «Skjønner, ute sammen med fruen attpåtil. Beklager om jeg spolerte noe.» «Nei, kvelden var uansett over.»

«Er det frekt av meg å spørre i hvilken anledning?» «Slett ikke. Det er min fødselsdag.» Det ble stille noen sekunder, før Rinnan plystret.

«Intet mindre. Har noen av dere med en gave til førstebetjent Navarseth?» «Hadde vi bare visst det, så skulle vi selvsagt ha ordnet noe,» sa den normalbygde lakeien og flirte. «Hva faen betaler jeg dere for, karer?» sa Rinnan. «Eh?» «Jeg betaler dere for å vite.»

Roar Ræstad har utvilsomt gjort det igjen. «Slagmark» er en meget god krim og uansett Gabriel Navarseths videre skjebne, skal det fortsatt bli spennende å følge Roar Ræstads forfatterskap.

Med denne imponerende kvartetten har han sannsynligvis skrevet det største kriminallitterære verket om krigen i Norge, skapt gjennom en 10-årsperiode. Jeg er mektig imponert over det han har nedlagt av arbeid og den måten han har kombinert fakta og fiksjon på.

Gjennomgangsfiguren og politimannen Gabriel Navarseth har gjennom de tre første bøkene «Sovende hunder», «Elven» og «Ravnens time» levd et livsfarlig dobbeltliv, der han opererer mellom okkupantenes sikkerhetspoliti, de norske politistyrkene og ikke minst motstandsfolkene i byen.

Jeg anbefaler denne kvartetten med historisk krim med krigen som bakteppe på det sterkeste. Det er uten å overdrive noe av det aller beste jeg har lest av norsk spenningslitteratur.

Jeg anbefaler derfor Roar Ræstads bøker fra et okkupert Trondheim på det sterkeste.

Ernst Stenberg, gästrecensent på Deckarlogg, leser mest krim med hovedfokus på norske og skandinaviske forfattere, både de store og godt kjente, men også de mindre kjente, som utgir på mindre forlag, og derfor havner litt under radaren for mange krimelskere. Han har en forkjærlighet for sånne forfattere, som er tålmodige og aldri gir opp, men jobber hardt og ufortrødent videre for en dag og kanskje bli fanget opp av et av de store forlagene.

Ellen och Nils, två år senare i Göteborg

Marie Hermanson

Pestön

(Albert Bonniers)

Det börjar redan på omslaget så min recension måste också börja med omslaget. Varför anges förresten genren som ”Roman”? Det här är en polisroman och det är viktigt, om inte för läsningen så i Marie Hermansons utgivning. Hon skriver nu deckare på allvar. Hon har till och med skrivit sin andra titel i en serie polisromaner.

Men det är teckningen/målningen på bokomslaget jag syftar på. Förutom att det är ett fint omslag, som en tavla, ger det en stämning av förr i tiden. Själv tänker jag både på Stieg Trenter och Maria Lang och även Agatha Christie – men ändå inte. Jag tänker inte på omslagen till de äldre deckarförfattarnas originalutgivningar utan snarare till återutgivningar i backspegeln.

Googla fram några Lang- och Christie-återutgivningar och se: känslan av tillbakablick på det som var. Som en historisk resa bakåt i blicken direkt på omslaget. Också omslaget till ”Pestön” liksom till Hermansons förra och första historiska polisroman ”Den stora utställningen” gjordes av Sara R Acedo. Hon är med ett ord suverän.

I ”Pestön” återkommer både polisen Nils Gunnarsson, nu överkonstapel, och Ellen Grönblad, inte längre (volontär)journalist. Nils och Ellen är inte heller ihop längre, vilket gjorde mig besviken, utan har en ny fästman. Men Ellen och Nils stöter ihop igen på stan, strax före jul, och hon ska ta sig sin plats i romanen.

Stan är Göteborg också i den nya polisromanen. Tiden är fortfarande 20-tal, närmare bestämt 1925. Och det är autentiskt, miljön känns högst verklig. Dessutom känns Göteborg igen. För den som känner sitt Göteborg är platser och gator bekanta från idag men annorlunda mot idag. Vad stod trähuset på Masthugget där Nils Gunnarsson bor på andra våningen? Det ger en extra spänning, en historisk-nutida dialog i miljöbeskrivningarna.

”Pestön” är en lugn berättelse, på ytan. Under vibrerar händelser, stämningar, känslor. Mycket antyds och lämnas, åt läsaren. Men det börjar dramatiskt med att en underlig pojke kommer till Nils Gunnarsson på polisstationen. Pojken envisas. Han är ivrig. Han ska ha med sig Gunnarsson. Och pojken får med sig honom till sist.

Han går före Gunnarsson till eka i Östra Hamnkanalen och ror med polisen under kanalens broar och in på Säveån, allt långt bort. (Det här fick mig att googla fram en karta och se efter. Jag känner Göteborg väl något så när men Sävenåns långa sträckning måste jag kolla upp.) Det var som att ta sig fram genom ett mangroveträsk. Här långt borta bor de så kallade ”vrakarna”. De är fattiga, de lever på vad andra tappat och kastat i det grumliga, förorenade vattnet.

Nu har de hittat något i ån som de måste visa överkonstapel Gunnarsson: liket av en man. I trettioårsåldern, hade fastnat i grenar till de alar som sträcker sig ut över ån. Det är romanens upptakt. Fler trådar ska snart tillkomma – som läsandet och skrivandet av deckare. Här förekommer en mycket populär – men hemlig – deckarförfattare, som det verkar i genren ”pulp”. Och dessutom en speciell, återkommande mordmetod – garrottering – är också en ledtråd.    

Foto: Emelie Asplund

Titeln ”Pestön” syftar på en ö i Göteborgs skärgård, i romanen kallad Bronsholmen, med en nedlagd karantänstation. Ön har flyttats lite längre ut men bygger på verklighetens Känsö. På Bronsholmen/Känsö sattes sjömän som återvände från främmande länder i karantän, för att de inte skulle ta med sig smittsamma sjukdomar, till exempel pest, till Sverige. Karantänstationen har lagts ner (på såväl fiktionens som verklighetens ö) men personalen är kvar. Där försvaras nämligen en – en enda – fånge som är så farlig att han absolut inte får komma ut.  

Mer vill jag nog inte avslöja. Men så mycket kan jag ändå skriva som att Ellen svarar på en platsannons – en kökshjälp söks till Bronsholmen – för att hjälpa Nils att reda på vad som  försiggår på den nedlagda karantänstationen. Han är inte så glad för att hon utsätter sig för det men Eller är Ellen. Varför behövs all denna personal för att vakta och serva en enda fånge? Kan han vara så förskräcklig? Så farlig? Som ett monster? Vad sker egentligen där på ön?

Det händer betydligt mer i Marie Hermanson förra polisroman ”Den stora utställningen”. Med allt omkring utställningen och Einsteins besök var det lättare att få fart på händelserna. ”Pestön” är mer stillastående, inte lika spännande. På det sättet alltså, men bilden – porträttet – av Göteborg och Sverige år 1925 blir nog så spännande. Hermanson är, som jag skrev, mycket skicklig på att antyda. Med små, små detaljer beskrivs en tid och ett skeende, en förändring som kan anas i samhället.

Det är allt från att Ellen klippt håret kort till bristen på utbildade trafikpoliser. Med en så tydlig antydan att ingen kan missa visar Hermanson också på de fattiga kvinnorna roll – och plats – i 1925 års Sverige och den nu begynnande kvinnokampen. Även Ellen, som är bättre bemedlad, utkämpar denna kamp för kvinnors frigörelse. Tidigt i romanen finns en uppgift – förmedlad liksom i förbifarten – som visar att Ellen är eller var betydligt mer modern och Nils mer konservativ men övertalbar.  

”Pestön” är full av såna antydningar och meddelanden, det gäller för läsaren att vara uppmärksam och fånga upp dem. Då blir Marie Hermansons nya (polis)roman riktigt bra. Förresten en gång till: observera att hon nu faktiskt skriver serieromaner. Det kunde jag inte tro att Hermanson skulle börja göra. Däremot vägrar hon tydligen att författa serieromaner i den takt som de brukar skrivas, typ en om året. ”Den stora utställningen” kom 2018 och tre år senare ”Pestön”. Jag förväntar mig att trean kommer, säg, 2025.

Bengt Eriksson     

Amerikanska deckare som sjunger folksånger

Deckarlogg har ju tidigare publicerat några texter i vad som nästan blev en serie om atroprologiska deckare och annan krimi. Hit passar också den deckare av amerikanskan Sharyn McCrumb, ”Ballad ur det förflutna”, som gavs ut i Sverige för så pass länge sen som 1999.

Det blev hennes första och sista deckare i svensk översättning. Trist och sorgligt, tyckte jag och tycker fortfarande. Det var den stöndigt nyfikne Mattias Boström – han drev då sitt eget förlag, jusr Boströms förlag, i Lund (sen dess Boström bland annat varit på Piratförlaget och är nu ljudboksförläggare his LInd & Co), som snappade McCrumbs och gav ut boken.

Hen som förhoppningsvis lockas av följande text får istället läsa henne i original på engelska. DBet finns en radda böcker att leta efter och läsa! Så här skrev jag om henne och hennes enda deckare på svenska i den andra utgåvan av boken ”Deckarhyllan”:

***

Sharyn McCrumb

Land: USA

Genre: ballad- eller folklore-deckare, country noir

Får man tro Sharyn McCrumb så har den amerikanska kriminalromanen vuxit fram ur de ballader som kom till Amerika med nybyggarna från Irland, Skottland och England. Dessa ballader, som skulle utvecklas till amerikansk folksång och country, var kriminalberättelser om kärlek, hat, lusta och ond bråd död. Det mördas ju i varenda ballad!

Sharyn McCrumb sjunger inte utan skriver deckare. Men hon skriver som om hon hade varit en folk- eller countrysångerska från trakterna av bergskedjan Appalacherna i södra USA. Hon återberättar och tolkar de gamla balladerna/folksångerna som en deckarförfattande Dolly Parton eller Iris DeMent.

Man kan också säga att hon släktforskar: varje ny titel i  den så kallade ”Balladserien” – Appalachian Ballad Novels på engelska – blir ännu en gren på släktträdet. I slutet av 1700-talet kom hennes förfäder till North Carolina, på både mors och fars sida sträcker sej släktens rötter till de brittiska öarna. Som ung flicka hörde hon berättelser om släktingar som hittade silvergruvor och pappa brukade omväxlande sjunga gamla engelska ballader och nyare countrylåtar.

Sharyn McCrumb. Foto: Osmund Geier / Wikipedia / Creative Commons

Sharyn är född och uppvuxen i sina böcker, i de miljöer där hon placerar kriminalgåtorna. Berättelserna bygger ofta på autentiska händelser och problemlösaren Spencer Arrowood har lånat för- och efternamn från farfar.

I Sverige introducerades – och avtackades, trist nog – Sharyn McCrumb med Ballad ur det förflutna (1999). Originaltiteln, If I Ever Return, Pretty Petty-O (1990), kommer från folksången ”Fennario” och till grund för kriminalberättelsen ligger en ballad/countrylåt med bl a titlarna ”Little Margaret” och ”Knoxville Girl”. Också strofen ”Strange days have tracked us down” från en rocklåt med 60-talsbandet The Doors inspirerade McCrumb. 

Ballad ur det förflutna kan karaktäriseras som country noir (copyright: Daniell Woodrell), kriminell bygderoman, folklore-deckare eller t o m samtidswestern. Spencer Arrowood, sheriff i småstaden Hamelin i Tennessee, förlorade sin bror i Vietnamkriget. Också sheriffens närmaste man blev inkallad till Vietnam men överlevde och kom tillbaka.

Till Hamelin flyttar Peggy Muryan, en av 60-talets folksångerskor. Peggy, som egentligen heter Margaret, får hotelsebrev med anspelningar på de gamla folksångerna. Strax därpå hittar hon sin hund död: upphängd och uppsprättad med innanmätet utslitet. Balladstaden Knoxville ligger nära och i romanen upprepas Knoxville-balladens hemska tema.

McCrumb omvandlar sångerna till ett nutidsdrama och knyter dessutom ihop balladernas berättelser om kärlek och våld, mord och död med veteranernas outplånliga minnen från Vietnamkriget. Historien går igen. De gamla balladerna från Appalacherna lever vidare bland dagens invånare i Hamelin, Tennessee.

Det blir också en berättelse om detaljerna i helheten, om  de olika periferier som hänger ihop, påverkar varann och tillsammans bildar denna helhet. Den lilla staden Hamelin placeras i Den Stora Världen.

Hon visar hur de unga skolpojkar som sändes som soldater till Vietnam tvingades uppleva så mycket (o)mänsklig ondska att deras erfarenheter blev livsavgörande både för dem själva och hela USA: Vietnamkriget förändrade livet för varje enskild människa i alla amerikanska städer och samhällen.

Den deckartråd som nystas upp i Ballad ur det förflutna  är samma tråd som löper genom hela den amerikanska historien, från nybyggartiden och framåt. Tråden är röd som – och av – av blod.

Efter Ballad ur det förflutna har det kommit ytterligare fem titlar i ”Balladserien”, bl a The Ballad of Frankie Silver (1998), som handlar om den första kvinnan som hängdes för mord i North Carolina, och senast The Songcatcher (2001), som på flera sätt är den allra mest spännande boken i serien.

Berättelsen börjar 1759, då den 9-årige pojken Malcolm MacQuarrie från den skotska ön Islay kidnappas för att bli skeppspojke på ett segelfartyg till Amerika. Under resan över Atlanten lär sej Malcolm en sång, som blir romanens musikaliska tema. McCrumb följer sången genom den amerikanska historien: från sångare till sångare, från generation till generation.

Malcolm MacQuarrie är dessutom en riktig person, en människa av kött och blod. Historien är alldeles sann. Exakt så här gick det till när Sharyn McCrumbs anfader (på pappas sida) kom från Skottland till Amerika.

Ballad ur det förflutna publicerades av ett litet bokförlag, Boströms, som något år senare fick ekonomiska bekymmer. Tyvärr har inget annat svenskt förlag fortsatt utgivningen av  McCrumbs personliga – ja, säregna – deckarserie. Trist är bara förnamnet.

Med start 1990, Lovely in her Bones, skriver McCrumb också en serie deckare om Elizabeth MacPherson, rättsmedicinsk antropolog i södra USA. Foggy Mountain Breakdown (1997) är en samling deckarnoveller med motiv från Appalacherna.

Bengt Eriksson

Ur ”Deckarhyllan 2” (BTJ Förlag 2002)

***

Samtliga böcker i ”Balladserien”:

If Ever I Return, Pretty Peggy-O (1990)

/ på svenska: Ballad ur det förflutna (1999;

övers: Eva Mazetti-Nissen.)

The Hangman’s Beautiful Daughter (1992)

She Walks These Hills (1994)

The Rosewood Casket (1996)

The Ballad of Frankie Silver (1998)

The Songcatcher (2001)

Ghost Riders (2003)

The Devil Amongst the Lawyers (2010)

The Ballad of Tom Dooley (2011)

King’s Mountain (2013)

Nora Bonesteel’s Christmas Past (2014)

Prayers the Devil Answers (2016)

The Unquiet Grave (2017)

Förteckning över ytterligare romaner i andra serier som Sharyn McCrumb har skrivit finns på hemsidan www.sharynmccrumb.com tillsammans med hennes biografi och diverse annat om henne.

Sherlock Holmes bland vikingar

För inte många år sen alls fanns knappt några svenska historiska deckare. Minns jag inte fel (redaktören börjar bli så gammal att han har rätt att tappa minnet) funderade till och med deckartidskriften Jury på att instifta ett historiskt deckarpris för att uppmuntra svenska deckarförfattare att skriva historiskt.

(Fick kolla upp och jodå. Inte bara en tanke utan Jury instiftade deckarpriset ”Flintyxan”, som dock blev kortvarigt.)

Idag har historiskt krimi / historiska deckare blivit en subgenre och gren, om än inte så stor och verkligen inte färdigutvuxen, bland andra på det stora svenska deckarträdet. Men när det nu skrivs nya historiska deckare ska inte heller den svenska historiska deckarens historia (haha) glömmas bort.

Som den här novellsamlingen med noveller / berättelser som hänger så tätt ihop att de sammantagna och färdiglästa blir en roman.

***

Bertil Falk
Gardar Gåtlösaren
(Förlaget Orda)

Gardar, son till Varin, son till Erik, son till Styr, är skald och berättare, mästare på runinskrifter, slängd i magi och allmänt kunskapsdiger. Som om inte allt detta skulle räcka så är han dessutom skicklig på att lösa gåtor – som ett slags privatdetektiv för tusen år sen.

gardar-gåtlösaren

Han kallas Gardar Gåtlösaren och bor i danska Skåne, närmare bestämt i byn Alevi. Om honom har Bertil Falk skrivit tio noveller som getts ut i en vikingadeckare med just titeln ”Gardar Gåtlösaren”. Novellerna är placerade i tidsordning, följande novell tar vid där den förra slutade, så att de tillsammans blir nästan som en roman.

Ryktet om Gardars förmåga att lösa gåtor har spridit sig vida omkring.

Uppdragen för honom såväl till bonden på Ullergård strax bortom skogen som till staden Birka i Mälaren och över de stora haven till Konstantinopel (eller Miklagård). Gåtorna gäller allt från djur som dödas nattetid (kan det vara grannbonden?) till ett seriemordfall (kungens hirdmän mördas, en efter en) och falska mynt (ett uppdrag från självaste kejsaren i Konstantinopel).

Bertil Falk berättar sakligt och lite torrt, snarast refererar. Han beskriver hur människor bodde, vad de åt, var de sov om natten, deras liv och älskog (inklusive homosexualitet). Han skildrar också det kommande skiftet mellan asatro och kristendom.

Den sakliga tonen ger en extra känsla av autenticitet. Fast jag vet förstås inte om det stämmer, att Bertil Falk skrivit en så att säga autentisk vikingadeckare, men jag lät ett par historiskt kunniga akademiker provläsa några sidor. De nickade förtjust och gav godkänt.

Vikinganovellsamlingen/romanen ”Gardar Gåtlösaren” är en av de mest speciella svenska deckare jag läst. En deckare för finsmakare och konnässörer – och även sherlockianer kan nog uppskatta vikingatidens Sherlock Holmes (fast Gardar är betydligt mer begiven på kvinnor).

Bengt Eriksson

Publicerat i KvP 2014

När det mördades i Lund

Såg att K Arne Blom har dött. Det gjorde mig mycket sorgsen. Vi har inte haft kontakt på länge, tror senast var när jag skrev om Sjöwall-Wahlöö till Arbetet och ville poängtera att om de hade en efterföljare på allvar så var det Blom.

Han delade inte deras politiska åsikter men han tog till sig kriminal- och brottsromanens enastående förmåga att skildra samhället. I en serie polisromaner skrev K Arne Blom till att börja med om livet för studenter i Lund (knapert ekonomiskt och dåliga framtida arbetsmöjligheter, som det var på den tiden han skrev om).

Resultatet blev några av de bästa svenska deckarna.

Han skrev sen en serie romaner, ja, likaså kriminalromaner, om Lund med omnejd under andra världskriget. De blev ännu bättre. En kriminell gåta att den serien inte räknas till svenska deckarklassiker.

Sen tröttnade han, tyckte han skrivit deckare så det räckte och började istället skriva historiska böcker om väl främst Lund. Det var trist, tyckte jag. Inte att han skrev lundaböcker förstås men att han inte längre skrev deckare.

Och så förutom allt annat: Han värnade mig också mot de övriga i Deckarakademin. Det var hans förtjänst att det står ett ramat diplom i mitt arbetsrum.

Med sorg men också glädje över allt han skrev lägger jag på Deckarlogg in den här presentationen av K Arne Blom från boken ”Deckarhyllan 2”. Låna hans deckare på biblioteket, köpt dem på antikvariat! Du blir inte besviken.

——————————————————-

K. Arne Blom
Land: Sverige
Genre: polisromaner, småstadsromaner, stadsguider, historiska deckare

En gång, när jag intervjuade honom, sa K. Arne Blom:

– Georges Simenons böcker om kommissarie Maigret är den förnämligaste krönikan vi har över europeiskt 1900-tal. Raymond Chandlers böcker om Philip Marlowe ger den sanna bilden av USA på 30-, 40- och 50-talen. Stieg Trenters tidiga böcker är fantastiska tidsdokument över Stockholm, egentligen mycket bättre än Fogelströms.”

blom-1971-borde-sorja

När K. Arne Blom började skriva romaner var det alltså självklart att det skulle bli deckare. Eller kriminalromaner, som han föredrar att kalla dem.

K. Arne Bloms debut: ”Någon borde sörja” (1971)

Först väljer han ett ämne, en tid och/eller en miljö. Sen bestämmer han hur många romaner som krävs för att skildra ämnet, tiden och miljön. Oftast skriver han en serie mer eller mindre sammanhängande romaner med samma personer och i samma miljö.

K. Arne Blom hade varit kurator på Smålands nation och kände studentmiljön i Lund bättre än de flesta. Han blev författare för att han ville skildra tre för studenterna akuta problem: isoleringen, ekonomin och, inte minst, arbetslösheten.

1971 debuterade han med ”Någon borde sörja” och skrev sammanlagt tre plus två romaner om studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. De två sista böckerna, ”Sanningens ögonblick” (1974) och ”Våldets triumf” (1975), är en fristående fortsättning på serien. De handlar om våldet i samhället: vardagsvåldet, gatuvåldet.

I mitten av 70-talet flyttade Blom från Lund, inte fysiskt men litterärt, och började skildra brottsligheten i Himmelsholm, alias födelsestaden Nässjö. Det blev sju småstadsdeckare om Himmelsholm/Nässjö – ”Lyckligt lottade” (1976), ”Frihetssökarna” (1977), ”Smärtgränsen” (1978), ”Bristningspunkten” (1979), ”Nödvändigt ont” (1980), ”Med andra ögon” (1981) och ”Ingenmansland” (1982) – innan han återvände till Lund.

blom-1983-aterresan

Å-Ä-Ö-serien – böckerna ”Återresan” (1984), ”Ändamålet” (1985) och ”Övertaget” (1986) samt ”Madonna” (1987) och ”Krigsbarn” (1988), också här är de sistnämnda böckerna en fristående fortsättning på serien – anknyter till Bloms första deckarserie i studentmiljö.

”Återresan” (1984)

Å-Ä-Ö-deckarna handlar inte om studentlivet – men nästan. Huvudpersonen, Christian Hammar, kunde ha varit en av studenterna i de första deckarna. På 80-talet är han en tio, femton år äldre ”överliggare”.

K. Arne Blom är en stor kännare av deckarlitteraturens alla underavdelningar och i Å-Ö-Ö-serien roar han sej med att leka med olika deckarstilar.

Den övergripande genren är polisromanen, men ”Återresan” kan också karaktäriseras som en psykologisk kriminalroman. I ”Ändamålet” förekommer dels en privatdetektiv, dels tar Blom upp traditionen med en journalist som privatsnokande amatördetektiv. (Journalisten heter förresten Margareta Turèll, en hyllning till den danske deckarförfattaren Dan Turèll.)

Hans största satsning är romanserien om Sverige, främst Lund och Skåne, under andra världskriget. Serien omfattar sju romaner – en för varje krigsår – och är inte så lätt att genreplacera. Böckerna kan karaktäriseras som kriminalromaner, spionromaner, äventyrsromaner, krigsromaner, historiska romaner…

I den första romanen, ”Skuggan av en stövel” (1988), är året 1939, strax före andra världskrigets utbrott. Allmänna säkerhetstjänsten (Sveriges dåvarande hemliga polis) samarbetar med tyska kulturbyrån i Stockholm och den unge säkerhetspolisen Loman ”lånas ut” till tyskarna. För att komma närmare kriget och Tyskland skickas Loman ner till Lund.

Skuggan av en stövel

Ju fler romansidor och krigsår som går, desto mer börjar Loman tvivla på att Tyskland står för det goda och England för det onda. ”Loman Tvivlaren” förändras, utvecklas från bok till bok. Han (hur mycket ska jag avslöja?) tar ställning mot Nazityskland och därmed också mot den svenska säkerhetspolitiken.

”Skuggan av en stövel” (1988)

I den sista boken, ”Ingenstans i Sverige” (1994), har året blivit 1945. De första vita Bernadottebussarna med judar från koncentrationslägren kommer till Sverige och Lund. Efter att ha levt i landsflykt återvänder också Loman till Sverige.

Men där slutar inte K. Arne Bloms berättelse. Han gör ett hopp fram till nutid (när boken skrevs), 1993. Loman lever fortfarande, men han är gammal nu. I vrede begår gamlingen Loman ett brott – ett liknande brott som det han tvingades gå i landsflykt för under andra världskriget.

Dåtiden blir nutidens facit. 40-talet knyts ihop med 90-talet. Det som hände då, det som sades högt och tänktes tyst under andra världskriget, ställs bredvid och jämförs med det som händer, tänks och sägs idag, i Sverige och övriga Europa.

Jag, som är född strax efter krigsslutet, läste K. Arne Bloms romaner om andra världskriget med nyfödd kunskapstörst. Han avslöjar – det är ordet – en bit av Sveriges glömda, eller snarare gömda, historia. Medan jag läste utbrast jag gång på gång: Varför fick jag aldrig lära mej det här i skolan?!

Som när han beskriver de tyskinspirerade experiment som utförs på patienterna vid sinnessjukhuset S:t Lars i Lund. Är denna kusliga uppgift autentisk? Jag måste fråga honom:

– Svenska läkare besökte Tyskland och tyska läkare kom till Sverige. Det är belagt att den här typen av experiment utfördes på människor vid sinnessjukhus i Sverige.

– Men om man också gjorde det vid S:t Lars, det vet jag inte.

Åren 1979-81 publicerade den mångsidige Blom också en framtidstrilogi – ”Mannen i gränden”, ”Kvinnan på bussen” och ”Mordänglarna” – om poliskommando EEV 2229. Romanerna utspelar sej 1999. Dessutom har han skrivit både annan skönlitteratur och faktaböcker om bl a Skånelands och Lunds historia.

Som stadsskildrare tål Blom att jämföras med både Trenter (Stockholm) och Turèll (Köpenhamn). Hans skildringar av Lund under olika årtionden, från 30- till 90-talet, är levande och atmosfärrika stadsguider. Turistbyrån i Lund borde ordna stadsvandringar efter K. Arne Bloms kriminalromaner.

Offerlamm

Med ”Offerlamm” (1995) inleddes ännu en ny serie deckare – polisromaner – med Lund som miljö. Huvudperson: en äldre kriminalkommissarie, Morten Dahl-Nielsen, 56 år och frånskild, som författaren tänkte följa in i pensionen. Den nya serien skulle, hävdade Blom, bli tjugoen romaner lång!

”Offerlamm” (1995)

Kommissarie Dahl-Nielsen har, liksom författaren Blom, sökt sej till katolicismen. För en agnostiker, som jag, kan det ibland bli lite prövande när Dahl-Nielsen läser predikotexter av Anders Piltz (dominikaner och subsidarius i Sankt Thomas-församlingen i Lund), går i mässan så ofta han hinner och analyserar livet, samhället och människorna med hjälp av den katolska läran.

När jag precis hade vant mej vid ”predikningarna” meddelade K. Arne Blom att nu skulle han sluta skriva deckare. Efter blott fyra romaner i den nya polisserien…

– Ja, det saknas sjutton titlar. Det kallas trolöshet mot huvudman. Men jag tycker att jag har skrivit det jag förmår i genren.

I novellen ”Snöängel”, publicerad i samlingen ”Midvinter” (2001), gör Blom ”ett bokslut” med både kommissarie Morten Dahl-Nielsen och kriminalgenren.

Fast han klarar ändå inte av att hålla sej helt utanför genren. Efter att Blom slutat skriva deckare har han publicerat ett par läsa lätt-böcker, ”Den dagen blev inte som de andra” (2000) och ”Mysteriet med de fyra försvunna” (2001): den ena handlar om mobbing, den andra om en pojke som misshandlas i hemmet.

Dessutom funderar Blom på att skriva en serie romaner om 1600-talet och, som han säger, ”mycket som hände då var ju brottsligt”.

Titlar (urval):
Någon borde sörja. 1971.
Någon är skyldig. 1972.
Någon slog tillbaka. 1973.
Sanningens ögonblick. 1974.
Kortaste strået. 1975.
Resan till ingenstans. 1975.
Våldets triumf. 1975.
Lyckligt lottade. 1976.
Nödhamn. 1976.
Frihetssökarna. 1977.
40 grader kallt i solen. 1977.
Nödvärn. 1977.
Det var en gång. Novellsamling. 1978.
Slutet på början. 1978.
Smärtgränsen. 1978.
Bristningspunkten. 1979.
Mannen i gränden. 1979.
Nödlögn. 1979.
Kvinnan på bussen. 1980.
Nödvändigt ont. 1980.
Med andra ögon. 1981.
Mordänglarna. 1981.
Ingenmansland. 1982.
Nattbok. 1982.
Utvägen. 1983.
Återresan. 1983.
Brännpunkt Prag. 1984. Tillsammans med Mikael Bahner.
Ändamålet. 1984.
Övertaget. 1985.
Madonna. 1986.
Krigsbarn. 1987.
April, april! 1988.
Skuggan av en stövel. 1988.
Siste turisten i Europa. 1989.
Svarta änglar i Berlin. 1990.
Lilla Marlene. 1991.
Stormcentrum. 1992.
Nödslakt. 1993.
Ingenstans i Sverige. 1994.
Offerlamm. 1996.
En renande eld. 1996.
Vredens dag. 1998.
Dö i Norden och andra berättelser om brott. 1999. Novellsamling.
Ett bländande mörker. 2000.

Som Pål A. Ekblom
Du kan inte sjunga om gråtens fåglar. 1977.

Som Bo Lagevi
Allt vad du gjort mot någon. 1976.
Även i eget namn 1981.
Utan personligt ansvar. 1977.
Spel över två zoner. 1978.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Deckarloggbäst april 2021

Ann-Helén Laestadius

Stöld

(Romanus Selling)

”Stöld” kan placeras i en genre som verkar växa nu igen. Den genre där annan skönlitteratur möter detektiv-, polisroman och thriller. Laestadius låter helt medvetet dessa olika litterära former sammanföras och förenas. Varje genres styrka får deras  gemensamma styrka att växa och bli ännu starkare. Två nyckelmeningar: ”Han dödade min ren och hotade mig när jag var nio år. Förstår du vad det gör med ett barn?” Huvudpersonen Elsa säger så och hon säger det till en polis. Som vuxen, inte som barn, då hon var med om den hemska händelse som förändrade hennes liv, som följt och följer henne genom livet, för då vågade hon inte.

Yrsa Sigurdardóttir

Upprättelsen

Övers: Susanne Andersson

(Harper Collins)

Islands deckardrottning gör ingen besviken. Med sin serie om polisen Huldar och barnpsykologen Freyja har hon mycket välförtjänt vunnit internationell ryktbarhet. ”Upprättelsen” är tredje delen,  kanske inte den bästa i serien men helt klart den mest angelägna och den som berört mig mest. Bilderna på ett brutalt mord på en ung tjej sprids via Snapchat. Förövaren verkar vara ute efter flera offer och när en tonårskille försvinner inser polisen att de jagar en seriemördare. En gemensam nämnare för offren är att de varit aktiva som nätmobbare och med synnerligen sadistiska metoder förföljt sina offer. Det är omskakande läsning. Men angeläget. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Christoffer Carlsson 

Brinn mig en sol

(Albert Bonniers)

Även hans nya polis-, noir- och bygderoman utspelar sig i övergivningsbygderna nordost om Halmstad. En författare som återvänt till byn Tofta sitter i barndomshemmet och skriver en bok om två poliser han minns sen barndomen. Det började i februari 1986, kvällen då Olof Palme blev mördad. Samma natt våldtogs och mördades en ung kvinna vid Nyårsåsen. Utredningen hamnar hos polisen Sven Jörgensen. Fem år senare återupptas den av polisen Vidar Jörgensen, hans son. Carlsson berättar långsamt och noga, skapar sjudande spänning och brusande stämning. Hela bygden andas, både bebodda och tomma hus. ”Brinn mig en sol” är en starkt verklig skildring av Halland noir, en del av det bortglömda  Sverige.

Sarah Penner

Giftmakerskan

Övers: Helena Tusås

(Harper Collins)

Kvinnodeckare gånger tre. Sarah Penners berättar inte bara i två tidsplan, vilket ju inte är  ovanligt, men hon låter den nyare tiden liksom berätta den äldre historien. Som om intrigen berättar sig själv. I nutiden finns Caroline, amerikansk historiker på besök i London. En drygt 50-årig man, ovårdad i smutsiga khakishorts, lockar henne med på  ”mudlarking” vid floden Themsen, där hon i leran på flodstranden hittar en glasbehållare med en liten inristning. Företagslogga? Ser ut som en apoteksflaska. Flaskan ska leda Caroline bakåt till 1700-talet och de bägge andra kvinnorna. Eliza var apotekare i London; en speciell sådan: en giftapotekerska med kvinnor som kunder. En dag kommer Nelly, blott 12 år, hennes yngsta kund, till apoteket.

Ragnar Jónasson

Snöblind

Övers: Arvid Nordh

(Modernista)

Så här deckardebuterade islänningen Ragnar Jónasson. Också ”Snöblind” är en polisroman och influerad av Agatha Christie. Samtidigt en högst isländsk deckare, där stämningen bestäms av natur och väderlek. Platsen är fiskestaden Siglufjörður i nordligaste Island. Dit anländer den nyblivne polisen Ari Thor och hamnar direkt i en utredning om våld och mord. En kvinna hittas blodig och halvnaken. Stadens gamle författare ska dö. Det är vinter. Det snöar och snöar. Den lilla staden blir allt mer insnöad, omöjligt att ta sig dit eller därifrån genom den smala bergstunneln. ”Snöblind” förvandlas till ett slags det låsta rummet-deckare.

En kvinnodeckare gånger 3 (minst). Miljö: London gånger 2.

Sarah Penner

Giftmakerskan

Övers: Helena Tusås

(Harper Collins)

En kvinnodeckare och en ovanlig sådan: en kvinnodeckare gånger tre. Och en metadeckare, så går det kanske att beskriva Sarah Penners både nutida och historiska deckare? Gillar i vilket fall hennes sätt att berätta: inte bara i två tidsplan, det är ju inte ovanligt, men att låta den nyare tiden liksom berätta den äldre historien. Som om intrigen berättar sig själv.

I ett tidsplan, nutiden, finns Caroline, amerikansk historiker och på besök i London. Hon inväntar sin make för att fira tio år som gifta, men det kommer att visa sig att hon har besvär i äktenskapet. (Ja, Caroline vet redan men inte läsaren.) Fast framför allt ska hon strax träffa på en illaluktande karl, för illa måste han ju lukta, drygt 50 år, smutsiga khakishorts och ovårdad, som frågar om hon vill följa med på lite ”mudlarking”.

Vad var det för fråga? Ja, vaaad är det? Hade jag aldrig hört talas om, måste googla. Och hittade bland annat detta, lägger en LÄNK här så kan du kolla själv om du är mer intresserad. Det handlar alltså om att utforska Themsens botten, de grejer och prylar och vad det än är som folk slängt i floden och lagt sig på botten i leran. (Utforskar man det så blir man ju smutsig och illaluktande.)

Caroline lockas inte, till att börja med. Men varför inte, tänker hon och beger sig till den trappa ner till Themsen och leran där mudlarkingen håller på, för att se hur det går till. Och för att, som det heter, göra en längre historia kortare ska Caroline i leran på flodstranden hitta en glasbehållare med en liten inristning. Företagslogga? Ser ut som en apoteksflaska…

Nog berättat = avslöjat. Apoteksflaskan ska nysta upp historien, bakåt till 1700-talet och de bägge andra kvinnorna, Nelly och Eliza. Den förstnämnda, Nelly, var apotekare i London men en speciell sådan. Nelly hade ett hemligt specialapotek med gifter, dit kunde desperata kvinnor som ville/måste bli fria från sina män vända sig.

Regel för kunderna: giftet fick inte användas på andra kvinnor. Regel för Nelly: utlämnade gifterna ska noga bokföras. Så en dag, en kall februaridag 1791, får Nellys apotek besök av on oväntad kund. Hon heter Eliza, 12 år. Hit – eller dit – ska upptäckten av glasbehållaren i leran vid Themsen föra Caroline, till de olösta giftmord som skedde i 1700-talets London, till ”Giftmakerskan”.      

Caroline forskar sig bakåt i historien som just en historiker. Förutom en kvinnodeckare, ja, kvinnoroman gånger tre – eller snarare gånger ännu fler – blir Sarah Penners ”Giftmakerskan” dessutom en guide till London gånger två; nu och då, på 2000- kontra 1700-talet. Men framför allt det övriga: en berättelse om kvinnor kontra män. Hur stor är egentligen skillnaden, mellan kvinnors och mäns liv, idag i jämförelse med 1700-talet?

Rätt stor men inte så stor. ”Giftmakerskan” av Sarah Penner är en mycket fyndig deckare och roman.

Bengt Eriksson

New York på Charles Dickens tid

Lyndsay Faye skriver historisk krimi om – ja, det kan t o m kännas som om hon skriver från – New York vid mitten av 1800-talet. Hur mycket är sant i hennes romaner? ”Allt”, menar Faye. Eller åtminstone: ”Nästan allt.”

I ”New Yorks gudar” (2012) – hennes första historiska krimi om de bebyggda södra delarna av Manhattan med vissa utflykter till landsbygden och den stora skogen ovanför – var året 1845. Uppföljaren eller snarare fortsättningen ”Tiga är guld (2014; bägge utgivna av Norstedts och översatta av Jessica Hallén) startar den 14 februari 1846.

Huvudpersonen heter fortfarande Timothy Wilde, så kallad ”kopparstjärna” med nummer 107 i New Yorks första poliskår. Ett New York – eller Manhattan – som då alltså var en liten stad jämfört med idag och där ordet fattigdom inte räcker till för att beskriva livsvillkoren. Där rådde så stor nöd och misär att Lyndsay Fayes skildringar av Manhattan, New York både av andra och mig har jämförts med Charles Dickens berättelser om/från 1800-talets London.

Det är rätt men ändå inte riktigt rätt. För innan dess var Sir Arthur Conan Doyle, mästerdetektiven Sherlock Holmes och doktor John Watson. Romanförfattaren Lindsay Faye debuterade med Sherlock Holmes-pastischen ”Dust and Shadow: an Account of the Ripper Killings by Dr. John H Watson (2009).

Lyndsay Faye Fotograf Melinda Caric

Lyndsay Faye. Foto: Melinda Caric.

”Det var pappa”, skriver hon i vår mejlkonversation. ”Han introducerade mig för Sherlock Holmes-böckerna när jag hade läst ut alla barndeckare. Då var jag ungefär 10 år. Jag är en av de där udda människorna som började läsa Sherlock Holmes och aldrig kunde sluta. Jag älskar personerna, atmosfären och inte minst det kristallklara och briljant effektiva språket.”

Och sen flyttade du över ditt intresse för historisk krimi till New York?

”Ja, för jag bor här.” (Närmare bestämt sen 2006 då Lyndsay Faye flyttade till New York för att söka arbete som skådespelerska.)

”Jag var ju Sherlockian sen länge och att imitera en av alla tiders största deckarförfattare var en fantastisk träning i att skriva en bra thriller. Däremot hade jag ingen kunskap om Jack the Ripper, som min Sherlock Holmes-bok handlar om, så det gav mig också möjligheten att lära mig att göra grundlig historisk research.”

”New York Police Departement är legendariska på det sättet att det har gjorts så många berättelser om dem: Hollywood-filmer, TV-serier och kriminalromaner. Många som aldrig varit i New York tittar på TV-serier om New York-polisen. Men jag hade aldrig sett eller läst en berättelse från dag ett – om den allra första polisen i New York. Jag ville lära mig hur en sådan beryktad – och ökänd – poliskår hade uppstått. Så jag började skriva New York-polisens historia från allra första början.”

untitled

Du skildrar något helt annat än dagens Manhattan: en stad som är så liten att den snarare var en plats där människor samlats, en liten stad men med många fattiga invånare. Hur autentisk är din skildring av Manhattan i mitten av 1800-talet.

”Manhattan var absolut en stad redan på den tiden som jag skriver om – bara en mindre stad. Ovanför, säg, 30:e gatan fanns endast landsbygd och små byar men den södra spetsen var en blomstrande stad med stark sjöfartsekonomi, aktiemarknad, banker, industrier och så vidare.”

”Beskrivningen av tiden och staden är så exakt och noggrann som jag förmår. Jag läser dagstidningar från hela det året som jag ska skriva om. Jag studerar ett stort antal dagböcker, politiska skrifter och polisprotokoll. När jag beskriver gator, dagliga händelser och ljud så har jag hämtat allt från dåtida rapporter om livet på Manhattan.”

”Förresten, det finns många, många fattiga människor också i dagens New York.”

Vad du säger är alltså att du skriver helt – eller nästan helt – autentiska polisromaner om Manhattan, New York i mitten av 1800-talet? Allt som händer inte bara kunde ha hänt utan har verkligen hänt…

”Som jag nämner i böckernas historiska efterord så har det allra mesta som händer i böckerna också hänt i verkligheten. Berättelsen om Eliza Rafferty och hennes barn i New Yorks gudar är en sann historia, liksom historien om de fria svarta syskonens försök att undkomma slavfångare genom att bege sig till New York. Det enda jag gjorde var att byta ut de bägge systrarna mot två bröder.”

Lyndsay Faye Tiga är guld

I din nya roman Tiga är guld kommer mrs Lucy Adams till kopparstjärnan Timothy Wilde och anmäler att hennes syster och son är försvunna. De har – liksom i filmen ”12 Years a Slave”, baserad på Solomon Northups självbiografi – kidnappats av slavfångare.

Hur känt är detta – i och utanför USA, t ex i Sverige? Att sydstaterna hade svarta slavar – ja, det vet alla. Men att det under samma tid fanns fria svarta – ”free negro”, ”free black” eller ”free people of color” – i nordstaterna?

”I USA är alla medvetna om detta – att afrikan-amerikanerna levde som fria människor i nord men var slavar i syd. Det amerikanska inbördeskriget startade på grund av just detta. I tiden före inbördeskriget fanns något som kallades ”The Underground Railroad”: ett nätverk med hemliga vägar och säkra hus för att smuggla befriade slavar från syd till säkerheten i de fria staterna i nord och – ännu säkrare – till Kanada.”

Dagens USA beskrivs – åtminstone i Sverige – som en smältdegel där olika sorters människor lever tillsammans eller åtminstone sida vid sida. Dina romaner visar istället på alla de motsättningar som tydligen fanns i 1800-talets New York. Svarta må leva som ”free black people” men de behandlas ändå inte som jämlikar, inte som vita människor. Det finns också religionsmotsättningar bland den vita befolkningen. Inte ens irländare som nyligen anlänt till Amerika accepteras av andra generationens irländare, riktiga amerikaner fast med irländskt ursprung. När började Amerika/USA bli en smältdegel?

“Det här är en lika fascinerande som bra fråga med svaret: Amerika är inte en smältdegel, inte heller idag. Amerika är en blandsallad. Vi är fortfarande rasister gentemot svarta (se bara den senaste Donald Sterling-skandalen), och nu har vi blivit rasistiska också mot muslimer (efter 9/11) och mexikaner (eftersom de invandrar illegalt över gränsen till vårt land) och en mängd andra folk.”

(Donald Sterling, ägare av basketklubben Los Angeles Clippers, har de senaste åren gjort flera rasistiska uttalanden om svarta, både basketspelare och andra.)

“Lever alla sorters människor sida vid sida i USA? Ja, det gör de. Och på platser som New York City kan de leva mycket lyckligt ihop. Men i andra delar av landet, även i storstäder, är människors fördomar mot varandra ett mycket stort problem.”

”Och ja, vita människors fördomar mot andra vita människor är en väsentlig del av 1800-talets amerikanska historia. De nybyggare – pilgrimerna – som först slog sig ner i Amerika (och stal landet från indianerna) var protestanter som flydde hit, eftersom de i Europa hade blivit förföljda av katolikerna. Det är anledningen till att de religiösa motsättningarna fått en så stor plats i mina romaner – och i den amerikanska historien.”

Din polishjälte då, Timothy Wilde, som har större känsla för rättvisa och hur en polis bör vara än andra kopparstjärnor. Hur autentisk är han? Kunde han ha funnits eller fanns han t o m?

”Det hoppas jag verkligen, eller så har jag gjort ett dåligt jobb! Han är en fiktiv person men jag har försökt att få honom att bli så verklig som möjligt. Dessutom är romanernas polischef, George Washington Matsell, inte ett påhitt av mig utan han var – också i verkligheten – New York Police Departments första chef, en position som han hade under många år.

”George Washington Matsell skrev en ordbok med kriminell slang och jag har använt mig av den för att få dialogerna mer autentiska. Genom att studera hans liv har jag lärt mig mycket om tidigt polisarbete.”

Till sist: Du är medlem i något som kallas Baker Street Babes, vad är det?

”The Baker Street Babes är en podcast där elva kvinnor pratar om Sherlock Holmes! Det kan handla om författare, skådespelare, olika arrangemang som är på gång, allt som vi får lust att prata om. Vi har hela 40 000 följare på tumblr och twitter och vi älskar att chatta om vår favoritdetektiv!”

Att läsa:

”Dust and Shadow: an Account of the Ripper Killings by Dr. John H Watson” (utgiven 2009, inte översatt till svenska men finns i pocket på engelska)

”New Yorks gudar” (2012) och ”Tiga är guld” (2014, bägge utgivna av Norstedts i översättning av Jessica Hallén)

 (Publicerat under vinjetten ”Veckans Krimi” i Arbetet 2014)

PS. På engelska, inte svenska, finns också en tredje del i polisserien om 1800-talets New York, ”The Fatal Flame” (2015)

Om du vill läsa mer om Lyndsey Faye och övriga böcker hon skrivit: LÄNK till hennes hemsida.

Sååå lyckad deckardebut i Jack the Rippers historiska London

Reviderat så det är rätt, hoppas jag:

Följande historiska deckare av debutanten Sofie Bjarup finns nu också som ljudbok (utgiven av Saga Egmont) och till hösten ges boken dessutom ut i nytryck på ett ”riktigt” förlag, nämligen Lind & Co.

Längre fram kommer dessutom en uppföljare, den andra deckaren i samma historiska miljö. Det glädjer ju en recensent som ”upptäckte” en så bra hybridutgiven deckardebutant.

Som tips på ljudboken, för dig som hellre lyssnar än läser, och för att dig som ännu inte upptäckt den historiska Londondeckaren ”Mörkrets barn”, oavsett hur du vill läsa/lyssna, så lägger jag ut recensionen från i fjol en gång till.

————————————————–

Sofie Bjarup
Mörkrets barn
(Visto förlag)

Det står ingenting vare sig på bokomslaget eller inuti boken om vem Sofie Bjarup kan vara. Så jag fick googla och försöka komma underfund med att hon nog finns här nere i Deckarloggs trakter, alltså Skåne.

Detta borde förstås angetts i baksidestexten ihop med lite info om vem hon är, vad hon gör när hon inte deckarförfattar och att hon deckardebuterar med ”Mörkrets barn”.

Ja, faktiskt. Det kan tilläggas. För det är en riktigt bra debutdeckare!

Platsen och året: London 1888, alltså det år då Jack the Ripper härjar i East End. Romanens huvudperson, William Sinclair, är inte adelsman – men nästan. Den unge Sinclair har börjat arbeta som reporter på en av Londons dagstidningar, The New Chronicle.

Sofie Bjarup

Och han råkar hamnar mitt i Rippermorden. Och träffar James, en annan journalist men på en mer folklig tidning, East London News, som ska bli hans vän.

Men här händer mycket annat också: den ena likdelen efter den andra (och de kommer inte från Ripper) hamnar på bårhuset, en kvinna och sen ännu en kvinna försvinner, William blir förföljd och hotad, den förbjudna, kriminaliserade kärleken spirar så långsamt, och så vidare.

Inte minst går William, både som journalist och människa, på upptäcktsfärder i ett London som är så fattigt att han knappt anade att det fanns. De bägge London möts och konfronteras: ett mycket rikt och ett mycket fattigt.

Detta skildrar – ja, avtäcker – Sofie Bjarup långsamt men säkert, så att säga blad efter blad. Och så logiskt: skildringen av London, dess människor och deras livsmiljöer lägger sig aldrig i vägen för berättelsen utan uppstår ur den.

Och det uppstår en historisk atmosfär som känns filmisk, så att man ser och känner London år 1888. Det är bra gjort. Det är skickligt skrivet och berättat. Det är till och med förvånansvärt – av en debutant.

Kan inte låta bli att undra varför den här historiska deckaren hamnade hos lilla Visto förlag, som väl får beskrivas som ett hybridförlag?

”Mörkrets barn” kunde – ja, borde – ha getts ut av vilket svenskt bokförlag som helst! Undrar om något annat förlag, mindre som större, upptäcker Bjarup, återutger den här titeln och skriver avtal om fler böcker?

Hon är värd det. Vi svenska deckarläsare är också värda det. Se det här som ett tips till säg Bokfabriken, Lind & Co och Harper Collins, som tidigare snappat upp egenutgivare och hybrider i kriminalgenren, eller varför inte Bonniers?

Bengt Eriksson