Deckarloggs halvårsbästa svenska krimi

Deckarloggs halvårsrapport: följande är 2020 års bästa svenska deckare och annan krimi så här långt av året. Observera att författarna har placerats i bokstavs- och absolut inte rangordning.

Maria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)
Året är 1949 när Mikael Fuchs fortsätter att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett både historiskt och framtida Stockholm. Miljön är genialt påhittat: ett Stockholm som kunde blivit verklighet om politikerna fått igenom idéerna om att modernisera staden – som att låta Nya Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg. En man hittas flytande – troligen död – i en swimmingpool på lyxiga Djurgården. Stämning: så noir att Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. Pastisch och lek med deckargenren men samtidigt på allvar och med exakt tonkänsla.

Stina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Anne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat. Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

David Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)
David Ärlemalms har debuterat med en mans-, gangster och Stockholmsroman som väl inte är en deckare men en thriller och krimi. Skildringen av pappan, den före detta narkomanen, sparkade kocken och därför återigen biltjuven Arto, som bor ensam med sin dotter i en lägenhet vid Mariatorget i Stockholm, är lika ömsint som brutal. Fenomenalt språk dessutom. Ärlemalm har förmågan att välja ord och stryka meningar. Tveklöst en av årets bästa krimidebutanter och en av 2020 krimiromaner också, redan nu.

Kerstin Ekman, deckarförfattare

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

Än ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Hennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

Kerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

Hon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002

Deckarloggbäst april 2020

Maria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Michael Connelly
En eld i natten
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)
Även Michael Connellys nya roman på svenska, ”En eld i natten”, är en dubbeldeckare med Renée Ballard och Harry Bosch. Dessutom både en polisroman och en hårdkokt privatdeckare, eftersom Bosch nu inte alls arbetar åt polisen. Men ändå, som en lärobok i procedurskolan. Alla arbetar långsamt, metodiskt och logiskt, såväl författaren som huvudpersonerna. Och ändå – igen – skriver Connelly och sker handlingen med starkt dramatisk nerv. MIljö, som oftast: trädgårdshelvetet Los Angeles.

Magnus Dahlström
Förhör
(Albert Bonniers)
Magnus Dahlström skildrar en kvinnlig civilanställd utredare utan namn på en polismyndighet någonstans i fosterlandet. Hennes arbetsuppgifter tycks vara oklara. Hennes roll inom myndigheten likaså. Alla förhör eller samtal blir efterhand allt mer absurda och utan sammanhang, utan förklaring, utan början och utan slut. Utredaren blir också allt mer ifrågasatt av sina klienter eller besökare. Det är som om det vilar en skräck under ytan, men varför blir det svårt att sätta fingret på. Det är märkligt och underbart att läsa. Behöver man då inte förstå? Nej. (Ur Kenneth Olaussons gästrec.)

Kajsa Grytt
Performance
(Natur & Kultur)
Raymond Chandlers hårdkokta noir, Joan Didions svalt iakttagande journalistik, Joyce Carol Oates verklighetsfiktion, Michael Connellys journalistiska polisromaner och Charles Bukowskis människosyn. Kajsa Grytt uppfattar detsamma; det som de har sett och känt, ser och känner hon. Gatorna, människorna och platserna, från Westlake över Venice Beach till Topangabergen ovanför Malibu. Huvudpersonen Johanna är konstnär och har kommit till Los Angeles på inbjudan från en miljardärd för inviga hans konstcenter uppe i nämnda berg. Mycket bra betalt, allt betalt. Men Johanna bor på ett sjaskigt hotell i Westlake. Genre: existentiell noir.

Stina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Ragnar Jónasson
Dimma
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)
Huvuddelen av handlingen utspelar sig dagarna kring jul på en isolerad bondgård på östra Island 1987. Det är snöstorm och ett gammalt par som bor på bondgården får oväntat besök. Men de borde aldrig släppt in den märklige gästen. Det karga landskapet och de isolerade karaktärerna mejslas fram i ett ganska långsamt tempo. En olycksbådande känsla av undergång ruvar över handlingen som håller mig fastnaglad och jag håller ett krampaktigt grepp om bokens pärmar. Det är riktigt bra. Smått genialiskt. Det bästa jag läst på länge. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Mariette Lindstein
Requiem på Dimön
(Harper Crime)
Vi får åter stifta bekantskap med den despotiske Franz Ozwald. Men allt är inte som tidigare. Något har förändrats i hans personlighet. I ”Requiem på Dimön” är karaktärsutvecklingen själva kärnan i storyn. Det sociala experimentet som behandlas i boken leder till resonemang om ont och gott och individens möjlighet till förändring. Jag tycker det är berättelsens stora styrka. Även om det inte blir samma knytnävsslag i mellangärdet som första boken om Franz Oswald så bidrar den till att utveckla resonemanget om starka ledare och människors förmåga till lydnad. (Ur Samuel Karlssons rec.)

 

En deckarpocket i London: Anne Perry

Deckarlogg sorterar i hyllorna med brittiska/amerikanska pocketdeckare. Det tar sin tid, dock. För jag stannar ju upp hela tiden, plockar fram och ut en deckare jag minns, funderar över både boken och författaren.

Till exempel Anne Perry, en speciell brittisk deckarförfattare som skrivit flera serier med historiska kriminalromaner med London som miljö och med en synnerligen speciell bakgrundshistoria.

Googla på henne och häpna!

Om du inte kände till det redan. Om du inte redan läst Anne Perrys historiska kriminalromaner. På engelska, för i Sverige lanserades hon aldrig.

Inte minst den roman jag nämner här nedanför är mycket bra.

***

Följande hände i London, för några veckor sen:

Jag stod där på bron, riktade blicken mot Houses Of Parliament, som knappt skymtade i dimman, och försökte föreställa mig Westminster Bridge i slutet av 1800-talet.

Kanske just här, vid den här gatlampan som jag lutade mig mot, mördades ett antal parlamentsledamöter, en efter en…

Inte i verkligheten – utan i fiktionen. Men inte i någon av Sir Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes – utan i en annan historisk detektivroman: ”Bethlehem Road”, författad av Anne Perry (och utgiven av Fawcett Crest).

Den senaste tiden har jag smuttat på – snarare än slukat – den ena pocketboken efter den andra i hennes långa deckarserie med ”Victorian Mysteries” (vid det här laget bör serien omfatta ungefär femton böcker).

De gåtor, som kriminalinspektör Thomas Pitt löser med hjälp av sin fru Charlotte, är inga under av fyndighet. Däremot har Anne Perry förmågan att (nästan) fysiskt förflytta läsaren till 1800-talets London: gator och människor, samtal, diskussioner och politik, klassmotsättningar och också motsättningar mellan man och kvinna…

Manssamhället hotas. Kvinnorörelsen är på väg att födas. De engelska kvinnorna kräver rätten till sina egna åsikter – till en plats också utanför hemmet. Ja, kvinnorna har t o m börjat kräva platser i Parlamentet!

Anne Perrys ”Bethlehem Road” är också en feministisk detektivroman.

 Bengt Eriksson
Bland annat publicerat i DAST Magazine 1997

Mmmmmm. De va – de va gott de.

När jag i går återpublicerade en recension av holländaren Tim Krabbés roman, krimi och kanske-deckare ”Grottan” så nämnde jag också hans landsman Maarten ´t Hart så inte mer en rätt att jag letade reda på något jag skrivit – och sagt – också om en av hans romaner, krimi och kanske-deckare, ”Om så hela världen rasar”.

Men först blir det mat…

***

Ja har ätit ett litet mellanmål – för ja kunde inte låta bli att gå till deckarspisen å laga en extra måltid – jag kunde kunde inte låta bli de när jag satt å bläddra å läste i den här boken –

ja har ju – också – förut en gång stått stått vid deckarspisen å lagat just deckarmat – ja sa då att när jag får ögonen på en ny Homan-deckare av Jan Mårtenson så bläddrar ja allra först upp dom matrecept – som brukar finns längst bak i boken

nu har de kommit en hel bok – som handlar om just ”Mord & Mat” – undertiteln e ”Till bords med Johan Kristian Homan” å här finns då Homans alla matrecept – eller rättare sagt – Jan Mårtensons matrecept – eller ännu rättare sagt – Catarina Mårtenson Granqvists matrecept – för de e – lär ja mej nu – Jan Mårtenssons fru Catarina som står för recepten – för dom riktigt läsvärda sidorna i Homan-deckarna

ja satte ugnen på 250 grader å tillaga en maträtt – en liten smakbit bara – ett recept från Homan-deckaren ”Ramses hämnd” – å nu har ja suttit här vid deckarmatbordet å smaskat i mej ugnsbakad aubergine – mycket gott – å medan jag gjorde de så har jag – samtidigt – läst ännu en – ja, de e nog en deckare som ja läst –

Svenska Deckarakademin – som – varje år utser årets bästa deckare – anser i alla fall – att just den här romanen e 1994 års bästa – utländska till svenska översatta deckare.

Ja måste först säja nåt om omslaget – de e mycke fint – där finns en bild som föreställer ett hav – ett par båtar å några människor – som står i strandkanten – omslaget e en målning från 1882 av den holländske konstnären – Mästaren – Vincent van Gogh – å den här stämningen som finns i målningen – den – exakt samma stämning – närheten till havet – människornas utsatthet – beroende av nånting som man inte riktigt har kontroll över – just den stämningen finns också i romanen som kanske e en deckarroman –

Maarten ‘t Hart heter författaren – också han – holländare – precis som van Gogh – deckarens titel – den e – ”Om så hela världen rasar”…

Maarten ´t Hart e inte deckarförfattare – inte alltid – utan författar skönlitterära romaner – ”Om så hela världen rasar” – kan placeras i genren – skönlitterära romaner me visst kriminellt innehåll.

De e klart – att – vill man att de ska va action i en deckare – att de ska va spännande hela tiden – å hända mycket – fort – fort – till den deckarläsaren skulle ja nog inte rekommendera Maarten ‘t Harts kanske-deckare

men ja – ja vill rikta ett varmt tack till Svenska Deckarkademin som fått mej att upptäcka å läsa den här romanen – för de e en bra roman – de e en stämningsfull smutt-deckare – man kan smutta på meningarna – en efter en – Maarten ‘t Harts prosa e så – vacker –

å visst – här sker ett mord – året e 1956 – å mitt under ett väckelsemöte – råkar romanens huvudperson bli vittne till ett mord – på en polis –

själva mordet e ett slags centrum – eller kanske snarare – ett slags facit – till händelserna i romanen – men ännu mer spännande – ja – den spänning som brukar uppstå när människor konfronteras med å mot varann – människor me olika åsikter – olika sorters liv å erfarenheter

Maarten ‘t Harts roman ”Om så hela världen rasar” – inleds me – just en inledning – som utspelar sej under andra världskriget – ett fartyg ska precis ge sej iväg ut på havet för att smuggla ett antal flyktingar från Holland till England – undan nazismen

andra världskriget e bakgrunden till mordet på poliskonstapeln – å till hela romanen – en roman som börjar 1940 å slutar in på 80-talet – de e en berättelse om arbetarkvarteren i en liten stad – en hamnstad – i Holland – de e en berättelse om barnet – pojken – å den vuxne mannen – om människor – å religion – kalvinismen – å inte minst om musik – om först – Beethoven – å sen Bach å Mozart

som sagt en smutt-bok att långsamt – avsmaka – smutta på – som på en god måltid – en matbit – eller nåt gott att dricka – så e holländaren Maarten ‘t Harts ”Om så hela världen rasar” – en roman som också kan läsas som en deckare…

Bengt Eriksson
Ur ett radiomanus från 1994 – därför texten ser ut som den ser ut – i serie inslag som jag tror kallades ”Deckarfåtöljen”.

Deckarloggbäst februari 2020

Marianne Cedervall
När sista strofen klingat ut
(Lind & Co)
Det lackar mot jul i Mullvalds socken på Gotland. En släktforskare letar spår efter sin gammelmoster, missionären, Dagny. Hon försvann gåtfullt i början av 50-talet och nu vill någon att omständigheterna kring hennes försvinnande ska förbli en hemlighet. Marianne Cedervalls Anki och Tryggve kan givetvis inte låta bli att försöka hjälpa till. Efterforskningarna leder till förödande konsekvenser och historien trappas upp mot en dramatisk final. Boken är en klassisk cosy crime i bästa Agatha Christie-stil. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Ferdinand von Schirach
Straff
Övers: Rebecca Kjellberg
(Lindelöws förlag)
Ferdinand von Schirach avslutar sin novelltrilogi – efter ”Brott” och ”Skuld” – med samlingen ”Straff”. Genre: verklig spänning. Omöjligt att von Schirach kan känna till allt detta om de människor han skildrar, samtidigt måste de vara hämtade ur hans erfarenhet som advokat. Mellan raderna finns flera sensmoraler: rättssamhällets nyckfulla sätt att straffa eller inte straffa brottslingar och att det alltid finns anledningar till att brott begås. Mest gripande är novellen om kvinnan som suttit i fängelse för att ha dödat sitt barn. När hon släpps fri råkar hennes man ut för en ”olycka” och hon ställs inför rätta igen.

Karin Wahlberg
De drabbade
(W&W)
Kriminalkommissarien Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg har flyttat från Oskarshamn till Lund. Resultatet: ett nära möte med staden Lund genom Claes på cykel till polishuset och en ilsken uppgörelse med sjukvården genom Veronika som arbetar på kirurgen i Lund. En chefstrateg mördas i ett sommarhus i Dalby. Det är deckargåtan, som trängs med skildringar av sjukvårdens arbetsförhållanden, behandling av cancerpatienter med mera. En polis- och sjukvårdsroman om vår kriminella sjukvård. ”De drabbade” är Sveriges befolkning.

G.R. Halliday
Ut ur skuggorna
Övers: Gabriel Setterborg
(Modernista)
Sextonårige Robert Wright kommer hem sent en kväll, går upp på sitt rum och lägger sig. Dagen därpå hittas han död på en ödslig åker i det skotska höglandet. Den storväxta, något udda kriminalkommissarie Monica Kennedy får hand om fallet. Samtidigt bistår hon socialarbetaren Michael Bach i hans försök att hitta en försvunnen klient. Snart fångas jag av de udda persongalleriet och alla väl utarbetade villospår, flera gånger blir jag överraskad och lurad. En underton av brutalt våld bidrar till att ge historien en extra svärta och i det här fallet känns det motiverat. Författaren lyckas fånga mig i sitt strupgrepp så att jag mot slutet kippar efter andan. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Kristina Appelqvist
En giftig skandal
(Piratförlaget)
”En giftig skandal” är en pusseldeckare i Christie-stil. Pusselintrigen utspelar sig dessutom i Agatha Christies fotspår, närmare bestämt i Christies brevväxling med en svensk väninna och i några av hennes deckare. Fyndigt, pussligt och klurigt samtidigt som Appelqvist tecknar vidare på porträtten av de återkommande personerna Emma, Helena, Frida med flera. ”En giftig skandal” är Appelqvists bästa deckare hinner jag tänka innan Helena, även amatördetektiv, reser till England för att forska vidare i Christies brev och fotspår. Då och där upphör spänningen att sjuda. tyvärr men blott för ett tag, den kokar upp igen när det är dags för upplösning.

Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)
Året är 1949 när Mikael Fuchs fortsätter att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett både historiskt och framtida Stockholm. Miljön är genialt påhittat: ett Stockholm som kunde blivit verklighet om politikerna fått igenom idéerna om att modernisera staden – som att låta Nya Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg. En man hittas flytande – troligen död – i en swimmingpool på lyxiga Djurgården. Stämning: så noir att Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. Pastisch och lek med deckargenren men samtidigt på allvar och med exakt tonkänsla.

Malmö under andra världskriget

Set Mattsson
Ondskans pris
(Historiska Media)

Set Mattsson ansluter sig till K Arne Blom, som på 1980- och 90-talen skrev en serie deckar- och spionromaner om Lund med omnejd under andra världskriget, och Bo R Holmberg, som på tidigt 2000-tal inledde en serie polisromaner om Ådalen på 1850- till 1930-talet. Ja, han tål till och med att jämföras med Blom och Holmberg.

Också Set Mattssons deckardebut, ”Ondskans pris”, har allt som krävs om man ska skriva historiskt och kriminellt – men som tyvärr brukar saknas när svenska författare placerar kriminalhistorier i historiska tider.

Brottet måste hänga ihop med tiden, miljön och människorna. Som läsare måste man känna att man förflyttas just dit och just då.

Enligt omslaget ska ”Ondskans pris” vara första delen i en serie om kriminalinspektör Douglas Palm. Det stämmer att polisen Palm är centralperson, men Mattsson skriver bredare och mer nyansrikt än så.

Bland personerna finns också Anna Palm, gift med Douglas och ansvarig för flyktingförläggningen på Malmöhusmuseet, den lesbiska polissystern Sara Edgren (fast nu kanske jag avslöjar för mycket), journalisten Jonnervik på Skånska Aftonbladet, polskorna Lucjianna, Agata och Sofia, alla flyktingar från koncentrationslägret Stutthoff, och den unge Josef Lipski, också flykting från samma läger.

Mattsson låter olika personer träda in i förgrunden, den ena efter den andra. Resultatet har blivit en slags kollektivroman med polisgenren som kriminallitterär huvudform men där tiden och dess händelser, inte minst då kriminaliteten, betraktas, upplevs och omskrivs som med fasettögon.

”Ondskans pris” börjar den 1 maj 1945 (och slutar i december 1946).

Platsen är Malmö, dit flyktingar anländer i tiotusental. Samlingarna på ”Europas modernaste museum” har packats ner för att Malmöhus ska kunna ge plats åt något hundratal flyktingar.

Så hittas en av flyktingarna, polskan Lucjianna, död. Ja, mördad.

Set Mattsson väver ihop berättelsen om flyktingarna, deras liv, historia och förhållanden, med det vardagliga livet i Malmö. Mordet på polskan är bara en av inspektör Palms utredningar: fler mord, en pedofil, illegala aborter.

Som i förbifarten nämns att det varit bråk bland polska flyktingar. Det kan vara något internt men det finns också malmöbor som börjat tycka att flyktingarna blivit för många, de stjäl jobben från skåningarna.

Mattson skildrar då- och nutiden parallellt, ger antydningar om skillnader och likheter. Det är skickligt gjort.

Ja, ”Ondskans pris” är en så bra historisk deckare att det skulle förvåna om den inte får Svenska Deckarakademins debutantpris.

Min enda kritik gäller språket. Och den kritiken är orättvis. Set Mattsson skriver lite otympligt och gammeldags – fast det passar ju bra för en skildring av Malmö åren 1945-46.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012

Deckarloggs svenska samvetskval

Inte var det lättare att välja ut de bästa svenska deckarna och annan krimi från år 2019 (än de översatta alltså). Och när Deckarlogg hade gjort det – med möda bör tilläggas – började de genast att gnaga i Deckarloggs redaktion, var dessa svenska författare och titlar verkligen fjolårets bästa?

Ja. Eller nja. Just när Deckarlogg satte ihop årslistorna, i alla fall. Men nu, någon vecka senare? Ambivalens ökar, årsbästalistan liksom lever av sig själv, den vill hela tiden förändra sig.

Några författare/titlar strax under eller till och med på gränsen till årsbästalistan:

Kicki Sehlstedts andra deckare, ”Oskuld” (Piratförlaget), med journalisten Aida och kriminologen Kajan är en ilsken kvinnoroman med nyanser, som förhoppningsvis smittar av sig på läsarna. Lika spännande som samhällsnära, ja, mitt i dagens samhälle, när hon bland annat skildrar en svensk del av den internationella företeelsen ”incels” = jävligt arga killar och män som lever i ofrivilligt celibat och hatar kvinnor. Sehlstedt är, enligt Deckarlogg, den främsta just nu i denna växande svenska deckar- och krimigrenre.

Håkan Nessers ”Halvmördaren” och Lars Anderssons ”De Gaulles dotter och kommissarie Ringer” (bägge Albert Bonniers) kan eventuellt kallas, fast benämningen är lite fånig, litterära kriminalromaner. Den förra kan också, för att fortsätta fåna sig, sägas vara en halvdeckare och deckarskrönika medan den senare är en levande historisk roman som klätts ut till polisroman. Dessutom sina högst egna upphovsmäns romaner, i betydelsen egna sätt att skriva och berätta.

Kamilla Oresvärd och Samuel Karlsson skriver mer ”regelrätta” deckare, det vill säga att de håller sig inom genren. Och de gör det bra. Vilket framgår för var och hen som läser de senaste titlarna i deras  Vargön- respektive Mörkö-serie, ”Älvdansen” (Bokfabriken) av Oresvärd och ”I mördarens skugga” (Lind & Co) av Karlsson. Bägge med en kvinnlig huvudperson och problemlösare, lite extra intressant – väl? – att läsa och jämföra hur en kvinnlig respektive en manlig författare hanterar sin kvinnliga huvudperson.

Också Karin Alfredssons skälm- och/eller gangsterroman, ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken), placerar sig precis på gränsen till Deckarloggs svenska årsbästalista. Syskonen Stefan och Therese, nu på väg att fly Sverige, efter att ha svindlat alldeles för många. De skildras skämtsamt men deras vardagssvindlerier har drabbat människor in i själva grundtron på (med)människorna och livet.

Deckardebutanterna Karin Bojs ”Klickad” (Albert Bonniers) och Lisa Förares ”Varken” (LB Förlag) borde kanske / väl / ju ha placerat sig bland just årets svenska deckardebutanter – om en redan Augustprisad fackboksförfattare kan kallas ”debutant” (Bojs) och en fantasy- och skräckroman ska kallas ”deckare” (Förare). Oavsett – läs dem, läs bägge romanerna! Både Bojs journalistdeckare i klicktider och Förares stockholmska förortsroman. Spännande och bra, bägge två. Och bägge passar absolut också för deckar- och andra krimiläsare.

Således:

Även det svenska deckar- och annan krimiskrivaråret 2019 var innehållsrikt, brett och bra. En ny deckarvåg sköljer över oss, såväl i Sverige som utomlands ifrån. Vilket då sammanfaller med att de svenska dagstidningarnas kultursidor – inte alla men för många, det finns några undantag – blivit allt mindre intresserade av att bevaka deckar/krimiutgivningen. Så kan det vara – men ska det vara så?

Deckarloggs red.

 

2019 års bästa svenska deckare och annan krimi (del 2)

Camilla Grebe: Skuggjägaren (Wahlström & Widstrand)
Bästa hon skrivit. En historisk kvinnoroman och kvinnodeckare, kanske till och med och kort sagt ett stycke svensk kvinnohistoria. Grebe skildrar kvinnors, på flera sätt, funktion inom polisen: från 40-talet till dag, från polissystrar som var det ordet säger, ett slags hjälpande ”systrar” till manliga poliser, fram till dagens kvinnliga poliser och profilerare. Miljö: Östertuna, en stockholmsförort som kanske känns igen till namnet? Bra, fyndigt och viktigt.

Mikael Fuchs: Mord på öppen gatan (Lind & Co)
1949 och Stockholm som kunde ha varit, om politiker och stadsplanerare fått som de velat. Pastisch? Ironi? Nånslags kommenterande deckare och polisroman. En kommentar till både halva genren och verkligheten: som den där biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen (filmvisningen är slut och besökarna på väg ut, vad tänker du på?) till konfrontationen mellan detektiven – här en av poliserna – och kvinnliga huvudpersonen (vad tänker jag på? Spillane light).

Kjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
När Ann Lindell återkommer efter tio år är hon före detta polis och jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp. Ortnamnet har hittats på men sådana övergivna byar finns överallt i Norduppland, ett landskap med ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”. Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Tre människor dör. Och det är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess människor.

Helene Tursten: Äldre dam med onda avsikter (Nona)
Väl en bagatell men en lika morbid som underhållande bagatell. En samlig kriminal- eller kvinnliga amatörgangsternoveller med huvudpersonen Maud, 90 år, bosatt i fina Vasastan i Göteborg och handlingskraftig. Det ska läsas som ”med onda avsikter”. Om något är som hon inte vill så ser hon till att ändra på det – handgripligen. Som när en kvinnlig konstnär försöker lägga beslag på Mauds lägenhet eller advokaten ovanpå som stör Maud genom att slå sin hustru.

Anna Roos: Lika i döden (Louise Bäckelin förlag)
Med ”Lika i döden” inleds en trilogi som Roos kallar ”Morden vid världens ände” = småstaden Trosa. Där föddes Vera Jansson, huvudperson. Dit återvänder hon till en begravning, efter att barndomsvännen Tom hittats död på torget i Trosa. Vinter, snö och kallt. Nyårsdagen. Ihjälfrusen och naken (!!!) satt han på ett kungatorn av snö. Genom Vera skriver och berättar Roos med en nerv som fångar direkt. Varje minne blir en spännande pusselbit, människornas möten blir gåtor, spänningen uppstår i hur de med sina minnen vidrör varann.

Deckarloggs red.

2019 års svenska deckar- och andra krimidebutanter

Snart dags att välja och lista 2019 års bästa svenska deckare och krimi. Inte lättare det, än det var att välja ut fjolårets bästa översatta titlar.

Så medan jag funderar och väljer, väljer och funderar tänkte jag lista de bästa svenska debutanterna från i fjol. Någon av titlarna kom lite tidigare än 2019 men blev väl inte ordentligt distribuerad förrän i fjol (åtminstone lyckades inte jag upptäcka den förrän då) och en annan kom också tidigare men återutgavs 2019.

Läsvärda – läs, läs, läs! – är de i vilket fall allihop. Kanske någon är så bra till och med att författaren/titeln platsar den svenska årsbästalistan? Och har jag, ruggans tanke, ändå missat någon deckardebutant som borde varit med här nedanför…

Och inte minst: såååååå många såååååå bra debutanter inom deckare och annan krimi som presenterade sig 2019!

Lina Arvidsson: Ett hem att dö för (Lind & Co)
Inte feel good, däremot feel life. Sam ett – grovt – brott, det dröjer men det kommer. Fast mjukdeckare går det inte heller att kalla Arvidssons debut. Kanske stämmer omslagets benämning ”thriller” – en långsamt smygande mjukthriller. Huvudtema: bostadsbristen i Stockholm. Huvudperson: Hanna, 22 år, har flyttat runt mellan tillfälliga bostäder, så får hon möjlighet att bo i en villa – oj, så stort och fint – om hon ser till huset. Men… någon annan bor också i huset, samtidigt med Hanna. Ska det visa det sig. Berättelsens andra tema.

Claes & Eva Fürstenberg: Blodhundar (Historiska Media)
Med många år som journalister kan makarna Fürstenberg inte bara skriva utan också redigera och stryka. De vet hur mycket = lite och lagom men exakt som ska nämnas för att teckna levande personporträtt och få autentiska miljöer att förbli verkliga. Dagens tidningsmiljö och Gamla Väster i Malmö känns igen exakt (trots att här knappt finns någon beskrivning). Efter att ha gjort som till den nya sortens journalist (skriva-plåta-filma-prata på samma gång, papper och nät) hamnar GB, som hon kallas, mitt i ett mord vid synagogan i Malmö. Den israeliska ambassadören skjuts ihjäl.

Viktoria Höglund: Den som haver barnen kär (Southside Stories)
Höglund debuterar med en alldeles för verklighetsnära deckare som bör kunna förena feel good- och krimigenrernas läsare. Fast hennes debut kan knappt ens kallas spänningsroman utan är snarare en feel life-roman med spänning. Inget våld och inget blod men ändå spännande och drabbande så det känns in i hjärtat. Det börjar med denna hemska mardröm: en tvååring försvinner från en förskola i Stockholm. Och snart ska fler barn försvinna. Alla drabbas av försvinnandena, föräldrarna förstås men också personalen.

Mikael Fuchs: Mord på öppen gatan (Lind & Co)
September 1949 och Stockholm som kunde ha varit. Vilken märklig tid det blir i berättelsen: historisk och framtida på samma gång. Om politiker och stadsplanerare fått som de velat, då hade Stockholm varit så här nu. Pastisch? Ironi? Vet inte, som Fuchs har skrivit nånslags kommenterande deckare och polisroman. En kommentar till hela eller halva genren och även till verkligheten: från inledningen vid biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen (just när filmvisningen är slut och alla biobesökare på väg ut, vad tänker du på?) till avslutningen med konfrontation mellan detektiven – en av poliserna i detta fall – och den kvinnliga huvudpersonen (vad får det mig att tänka på? Spillane light).

Sofie Bjarup: Mörkrets barn (Visto)
Kriminell plats och miljö: London år 1888, alltså det år då Jack the Ripper härjar i East End. Som tidningsreporter går den unge William Sinclair, som inte är adelsman men nästan på upptäcktsfärd i ett London som han aldrig hade lagt märke till förut. London gånger två möts och konfronteras: å ena sidan, där uppe där Sinclair har levt, det otroligt rika, och å den andra, här nere på nivån för journalisten på nyhetsjakt, det ännu mer otroligt fattiga. William Sinclair ska dessutom upptäcka att han är något så farligt – för det är enligt lag förbjudet – som att vara homosexuell.

Frida Moisto: Som nitroglycerin ((Bokfabriken)
Både kriminalpolisen Lisa Engström, huvudperson, och deckardebutanten Frida Moisto kan liknas vid nitroglycerin. Den förra är explosiv; den senare skriver ettrigt som en pitbull. Och argt. ”Som nitroglycerin” är ännu ett exempel på den nya genren i genren: ilskna – ja, urförbannade – kvinnodeckare. Det handlar om allt fler män som hatar, våldtar och slår – och allt fler kvinnor som ger igen. Jönköpings stjärnadvokat, kallad ”djävulens advokat”, hittas död i sitt garage. Före detta nämndeman knivmördas. Och så vidare. Moisto vill skildra så mycket att det kunde blivit hur rörigt som helst. Men hon sammanför trådarna och får intrigen att hänga ihop.

Monica Rehn: Moratorium (Modernista)
En mördare avslöjas men finns det inte en till? Vem är den andra mördaren? Rehn har debuterat med en väl skriven, väl berättad och väl balanserad så kallad domestic crime-thriller om en dysfunktionell familj – Pappan (med stort P), mamman (med litet m), tvillingsönerna, dottern och hennes dotter samt en vän till ena tvillingen – vars moratorium nu är på väg att hinna ikapp dem. Berättandet sker i skilda tidsplan och genom olika personer. Sånt riskerar att bli hur snårigt som helst men debutanten Rehn hanterar parallellberättandet så skickligt att ingen kan tro att det här är hennes debut.

Karin Valtersson: Angelika (Polaris)
Förlaget Polaris har låtit Valtersson debutera med långa meningar, som kunde ha blivit tre, fyra, fem meningar hos en annan författare. Och detta i spänningsgenren, där det ska gå snabbt och rappt till. Valtersson fångar och sveper istället in läsaren i ett nät av ringlande ord och kommatecken, i sin berättelse om två systrar, den yngre Angelika, som ska försvinna från man och barn, och den äldre, Mikaela, som har hemligheter hon också. Varken citattecken och pratminus heller, när människor pratar och tänker. ”Angelika” är spännande som den är, i själva berättandet, men den blir också en thriller.

Aline Lilja Gladh: Tändstickan ((XIV Förlag)
Här finns den bästa deckarinledning jag läst på länge: Någon smyger efter en kvinna genom Uppsala. Stämningen, känslan och spänningen förmedlas så känsligt genom själva språket, varje mening och ord. Därefter byts genren från thriller till modern landsbygdsdeckare. Miljö: Örbyhus med omnejd (inklusive Stockholm, tio mil bort). Här finns en golfklubb med restaurang, ett kriminellt motorcykelgäng, café och loppis. Inte samma nerv längre som i inledningen men en nära skildring av ett litet samhälle och dess noga porträtterade invånare.

Tina Frennstedt: Försvunnen (Forum)
Ännu ett namn i Skånes deckarboom: Tina Frennstedt, kriminalreporter inom press/teve. Debutens huvudtråd bygger på ett verkligt försvinnande som än idag är ouppklarat: en ung kvinna i Mariefred försvann 1992 efter en utekväll. Men här har kvinnan bytt namn, året flyttats framåt och orten blivit Simrishamn. Tess Hjalmarsson, polis i Malmö och chef för Cold case-gruppen, har gett sig den på att lösa fallet med den unga kvinnans försvinnande på väg hem från ett dansställe för sexton år sen. Skildringen av Österlen imponerar också. Inte alls lätt att beskriva Österlen, dess människor och deras liv till vardags. Frennstedt lyckas förmedla den känsla av skånsk noir som finns bortom sommarturisternas ögon.

Deckarloggs red.