Deckarloggbäst september 2020

Karlin & Schwarz

Dockfabriken

(Norstedts)

Förstlingsverket av deckarduon Karlin & Schwarz – Lena och Åsa – är häpnadsväckande, oväntat och skrämmande. Ämne: artificiell intelligens. Frågan som ställs: ”När upphör en AI att vara en robot och blir en riktig varelse med människovärde?” Personerna upplever och betraktar med varsina ögon: Heinrich, forskaren, Nora, hans fru (för det är hon väl?), Clara, forskarkollega/konkurrent), Alex, säkerhetspolis, och Baynes, vars roll ni själva får upptäcka. Spänningen triggas av de olika perspektiven, samtidigt som författarna lyckas föra en diskussion om forskning i artificiell intelligens.

Martin Rössel

Curare

(Lind & Co)

Martin Rössel från musikgruppen Dom dummaste kommer ut som deckarförfattare. Polisromanen ”Curare” är personlig blandning av spektakulära seriemord och realistisk polisutredning. Erika Hård, kriminalinspektör och lesbisk, leder utredningen. Hennes sexuella läggning betonas utan att bli en poäng (om ni förstår). Ingredienser: kampsport, gangsterligor, prostitution, barnmisshandel, miljöaktivism… Lite spretigt men intrigen går ihop till sist. Inte minst tack vare humorn. Som när Erika lyssnar på en låt (finns på Spotify) med den sjungande deckarförfattaren.

Kerstin Bergman

Oskuld och oleander

(Southside Stories)

Faster Irma har dött. Hon bodde kvar i vad som varit Iris barndomshem. Nu ska det rensas ut inför en försäljning. När Iris Bure återvänder till Ekerö utanför Stockholm kunde det vara Puck Bure som reser till Skoga. Kerstin Bergman skapar mer stämning än spänning men hon smyger in ett mörker i stämningen. Stämningen blir  spänning. Gammaldags spänning? Pussel som på Christies och Langs tid? Ja, lite så. Men också en mycket svensk stämning, inte bara dåtida och historisk heller utan nutida, idag, just nu på Ekerö.

Anders H Blomström

Smutsiga hjärtan

Kattlundsdeckare 2

(Horneman förlag) 

Året har blivit 1365 när Anders H Blomström följer upp sin första medeltidsdeckare. Platsen är fortfarande Wisby (med historisk omnejd). Flera personer, som stadsfogden Botulf Kattlund och den nu skeppslöse Tjelvar Pavaldson, återkommer. ”Smutsiga hjärtan” är en ordagrann medeltidsdeckare. Allt – miljöer, personer, kriminalitet – hör ihop. Nästan så man tror att händelserna nedtecknades då, i sin egen medeltid. Blomström återlevandegör en tid då det mesta som människor tog sig för hade ansetts kriminellt idag. Spännande, intressant och ja, stortartat.

Guillaume Musso

Samtal från en ängel

Övers: Christina Norrman

(Bokförlaget NoNa)

För mig var det tuggmotstånd i bokens inledning. Jag har i allmänhet svårt för deckare med glamour, lyx och där alla betydande kvinnor beskrivs som snygga och slanka. Men att irritera läsaren är ett effektivt knep för att skapa engagemang. Jag vill veta vad de här galningarna ska hitta på. Boken blir allt mer thrillerbetonad för att sluta med en fet upptrappning. Jag älskar böcker med snygga planteringar som poppar upp som påsksmällare på slutet. Här är det fullt av dem. Ett gediget hantverk som inte slarvar med detaljerna. Upplägget är i det närmaste perfekt. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Den kriminella medeltiden

Anders H Blomström

Smutsiga hjärtan

Kattlundsdeckare 2

(Horneman förlag)  

Året har blivit 1365 när Anders H Blomström följer upp sin första medeltidsdeckare. Platsen är fortfarande Wisby (med historisk omnejd).

Flera personer, som stadsfogden Botulf Kattlund och den nu skeppslöse Tjelvar Pavaldson, återkommer i Blomströms nya roman.

Han skriver varken medeltidsromaner med en deckargåta eller deckare som placeras i en medeltida miljö. ”Smutsiga hjärtan” är en ordagrann medeltidsdeckare.

Allt – miljöer, personer, kriminalitet – hör ihop. Nästan så man tror att händelserna nedtecknades då, i sin egen medeltid.

En skeppare och en besättningsman hittas mördade. För att lösa morden återinsätts Botulf som en medeltida kriminalkommissarie.

Men detta är bara en av alla trådar som knyts ihop till ett porträtt av den mångkriminella medeltiden.

Anders H Blomström återlevandegör en tid då det mesta som människor tog sig för hade ansetts kriminellt idag.

Resultat: spännande och intressant. Ja, stortartat.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Den medeltida polisen

Också uppföljaren, Anders H Blomströms nya och andra medeltidsdeckare ”Smutsiga hjärtan”, kommer jag att recensera åt Gota Medias tidningar. Recensionen läggs ut på Deckarlogg efter att den tryckts i tidningarna.

Tills vidare, så här skrev jag om Blomströms förra och första medeltidsdeckare, snarast i genren medeltida polisroman.

***

Anders H Blomström
Eldskytten
(Horneman förlag)

Spännande, såväl för deckarläsaren som den historiskt intresserade.

Så kan Anders H Blomströms medeltida pusseldeckare och polisroman ”Eldskytten” – med undertiteln Botulf Kattlunds första fall – sammanfattas.

Botulf blir utsedd till stadsfogde, idag kunde han ha varit poliskommissarie.

Händelserna utspelar sig mellan 1342, inklusive den viktiga prologen, och 1361. Huvudorten är Visby – men Botulf och medhjälparna Knarre och Silas färdas också till bland annat Lübeck och Stralsund.

Inte färre än tre mordgåtor ska lösas. Samtidigt som både pesten och stormen härjar och Visby hotas av invasion.

Dessutom har författaren lyckats få utrymme att skildra förhållandet mellan medeltidens kvinnor och män.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Jack Uppskäraren på Karlshamns historiska gator

Den här historiska deckarserien från Sverige, Blekinge och Karlshamn (med omnejd) blev allt bättre. Väl värt att leta på böckerna; några finns som e- och ljudböcker, övriga får man jaga antikvariskt eller låna på bibliotek.

***

Limme & Palmqvist
Körkarlen
(Kabusa böcker)

Äntligen har Johanna Limme och Martin Palmqvist skrivit klar den nya, tredje delen i sin serie med historiska kriminalromaner.

Inte ett år för tidigt (eftersom ”Böljelek”, den första delen, kom redan 2010, och ”Strömkarlen”, den följande, året efter). Under de år som gått sen sist har den nya romanen också hunnit byta titel från ”Amerikakistan” till ”Körkarlen”.

Platsen är densamma: Karlshamn med omnejd. Liksom de bägge huvudpersonerna: Simon Eldfeldt, kyrkoherde i närliggande Asarum och amatördetektiv, stadsfiskalens extra medhjälpare, samt Ivar Jönsson, reservkonstapel och systerson till kyrkoherden. Tiden har nu hunnit fram till september-oktober 1899.

Bättre och bättre för varje titel, allt mer genomarbetade kriminalhistorier och inte minst avsevärt mer atmosfärrika miljöskildringar. ”Körkarlen” är den bästa titeln i serien… hittills. Så höll jag på att skriva men det kan jag tyvärr inte.

Limme & Palmqvist väver ihop två kriminalgåtor. Först mördas en kusk – alltså körkarl – och så ännu en. Samtidigt härjar en svensk version av Jack Uppskäraren i Karlshamn.

Autentiska gator, krogar och bostadsområden, den rika staden kontra den fattiga, skildras närmare och mer doftande – ja, illaluktande – än någonsin. Fast också i den här boken kan jag sakna en karta över dåtidens Karlshamn för att kunna pricka av gata efter gata och följa med reservkonstapel Jönsson ut på stan.

I slutet vänder Limme & Palmqvist upp och ner på berättelsen. De ställer historien på sin spets. Kriminaliteten och livsmiljöerna sammansmälter till ett brutalt ärligt porträtt av det svenska klassamhället vid sekelskiftet 1900.

Hittills… det ordet kunde jag alltså inte använda. För ”Körkarlen” är inte bara den tredje utan lär också bli den sista delen i den kriminalhistoriska Karlshamnsserien. När Limme & Palmqvist äntligen fått upp berättarfarten och skriver på topp – då slutar de?!

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2014

Hela Simon Eldfeldt-serien:

Böljelek (2010)
Strömkarlen (2011)
Körkarlen (2014)
Amerikakistan (2016)

Deckarfestival på allvar

Hit skulle man ju vilja återvända någon gång. Kanske nästa år, alltså 2021, då Theakston Old Peculier Crime Festival i Harrogate, Storbritannien hoppas kunna arrangeras som vanligt igen.

I år ställdes deckarfestivalen in på grund av du vet vad, som en liten kompensation kan hen som vill istället lyssna på inspelningar från tidigare deckarfestivaler med paneldiskussioner och intervjuer via den här LÄNKEN.

Gör det, finns en hel del intressant att höra. Läs gärna följande rapport också från ett tidigare år och säg, nog längtar du också dit, till Harrogate…?

***

Året var 1926. Agatha Christie var i början av sin karriär som en av världens mest kända deckarförfattare.

Miss Jane Marple hade ännu inte gjort entré i Christies deckare. Hercule Poirot fanns däremot. ”The Murder of Roger Ackroyd” (”Dolken från Tunis” på svenska) med Poirot som huvudperson publicerades samma år som Agatha Christie försvann.

Spårlöst. Hennes bil hittades övergiven. Elva dagar senare återfanns hon på ett hotell i Harrogate.

Old Swan Hotel i Harrogate, platsen för Theakstons Old Peculier Crime Festival. Foto: Bengt Eriksson

Hotellet där hon tog in låg alltså i kurorten Harrogate, Yorkshire. Swan Hydropathic Hotel hette det då, idag Old Swan Hotel.

Det har spekulerats, skrivits och även gjorts en film om de elva dagar som Christie var försvunnen. Nervöst sammanbrott? Tappat minnet? Varför, i så fall? Mammans död eller makens otrohet? Laura Thompsons biografi ”Agatha Christie – ett engelskt mysterium” (Deckarförlaget Pussel) innehåller ett fantasieggande kapitel mitt emellan fiktion och dokumentär, om Agatha Christies elva dagar i Harrogate.

År 2005 arrangerades den första deckarfestivalen i Harrogate. Så den 21-24 juli i år var det dags att arrangera Theakstons Old Peculier Crime Festival Harrogate, som hela namnet lyder, för sjunde gången.

Plats: samma hotell, det vill säga Old Swan, där Christie bodde. Festivalens märkliga namn beror på att huvudsponsorn Theakston är ölfabrikant med Old Peculier som ett av sina ölmärken. Lee Child, som prisades för att ha skrivit årets bästa deckare, poserade med priset i famnen: en liten öltunna.

Lee Child med sitt deckarpris: en liten öltunna. Foto: Bryony Davies.  

”Theakstons Old Peculier Crime Novel of the Year Award & Festival Opening Party” inledde festivalen på torsdagkvällen.

Min första reaktion: Vilken stor publik! Jag trodde det räckte att komma dit tjugo minuter innan men då var den stora balsalen redan fylld. Jag fick sitta längst bak och titta på en teveskärm. Och hur annorlunda publiken var, i jämförelse med bokmässan i Göteborg.

Alla åldrar, från säg tjugo år och uppåt, män och kvinnor; likadant på alla seminarier och alla pratade och diskuterade, verkade hur intresserade och kunniga som helst. Fast en grupp saknades nästan helt, både bland författarna och i publiken; återkommer strax till det…

Min andra reaktion: det här är på allvar.

Det kändes direkt klockan 9 på fredagsmorgonen då Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i årets programkommitté, samtalade med Martina Cole, ”contemporary queen of the British Crime Novel”. Seriöst var ordet. Inget flams och en stunds underhållning, som när författare intervjuas på bokmässans deckardag i Göteborg.

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate. Foto: Bryony Davies. 

Den engelska deckarfestivalen tog för givet att publiken är intresserad av det väsentliga: romanernas innehåll. I en lång rad deckare har Martina Cole skildrat kvinnor ur Englands ”underworld”, antingen kvinnor som själva är kriminella eller lever med kriminella män. Det blir romaner där Cole gräver djupt ner i brittisk fattigdom och desperation.

I början av 90-talet översattes några av Coles kriminella kvinnoromaner till svenska, som ”Farlig kvinna” och ”Ladykiller”. De uppmärksammades inte efter förtjänst och nej, jag svär mig inte fri. Delvis kan det ha berott på att böckerna gavs ut av B. Wahlström, ett förlag utan större anseende.

Att Martina Cole är spännande och intressant inser jag först nu efter att ha läst ett par av hennes senaste deckare, ”Hard Girls” och ”The Family”, i engelsk pocket.

Vissa deckarförfattare med stor publik i hemländerna når inte ut till kritiker och andra deckarläsare i Sverige. Varför?

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate.  Foto: Bryony Davies. 

Likadant med en annan kvinnlig författare som intervjuades på scen i Harrogate, amerikanskan Tess Gerritsen. Också henne hade jag missat, trots att förlaget Richter/Damm gett ut en rad Gerritsen-deckare på svenska, senast ”Skendöd” och ”I satans tjänst”.

Tess Gerritsen, vars föräldrar kom till USA från Kina, väver in amerikanskkinesiska miljöer och traditioner i sina böcker, allt från kampsporter till Kinakrogar. Hennes huvudpersoner är två – mycket olika – kvinnor, den ena polis och den andra läkare. Nog blir man intresserad…

Deckarfestivalen innehöll också seminarier där flera författare samtalade kring ett gemensamt tema, till exempel om miljöns betydelse för kriminalromaner. Rubrik: ”No Place Like Home”.

Laura Wilson, som ledde samtalet, skriver deckare i Londonmiljöer, Anna Zouroudi använder Grekland som kriminell miljö, Urban Waite har börjat skriva deckare om hemstaden Seattle, Elly Griffiths skildrar Norfolk i östra England och C.J. Box skriver miljö- och westerndeckare i hemstaten Wyoming och kringliggande stater.

Anna Zouroudi, Urban Waite, Elly Griffiths, C.J. Box och Laura Wilson diskuterar kriminalmiljöer. Foto: Bengt Eriksson.

Med hatt på huvet såg han också ut som en westerndeckarförfattare precis nedstigen från hästryggen. C.J. Box började nyligen ges ut i Sverige, ”De samvetslösa” och ”Onda avsikter” (bägge Forum) har kommit hittills. Spännande, välskrivna thrillers i westernstater, Idaho respektive Colorado.

Förhoppningsvis når böckerna ut till så många svenska läsare att förlaget även ger ut deckarserien om Joe Picket, viltvårdare i Wyoming. Här är C.J. Box i sitt esse: lika rolig i varje mening (!!!), tänk Kinky Friedman, som allvarlig, vad gäller ansvaret för naturen. Joe Picket-serien är deckare för finsmakare med humor.

”Vice Society” löd en annan rubrik; även titel på James McCreets senaste pocket, en av deltagarna i diskussionen. Ämnet behandlade sexualitet och ”synd”, könshandel och närliggande kriminalitet. Bland övriga diskussionsdeltagare fanns deckarförfattaren Val McDermid och förra kriminalpolisen Jackie Milton, som med sitt yrke, liv och alkoholism var inspirationskälla för Jane Tennison, den kvinnliga kriminalkommissarie som Helen Mirren gestaltade i teveserien.

Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i deckarfestivalkommittén. Foto: Bryony Davies.

Före detta polisen Milton fick frågan: Blev hon chockad när hon läste deckare? Överdrevs våld och kriminalitet? Svar: Nej, verkligheten är svår att överdriva.

Diskussionen fick mig att också att upptäcka och köpa ”Vice Society” av ovannämnde James McCreet: en historisk, miljörik och högst personlig kriminalroman med miljö från det viktorianska London.

En annan upptäckt gjordes på seminariet ”Wrong ´uns”, där kriminella och andra antihjältar diskuterades. Nämligen Alex Wheatle, svart brittisk författare som debuterade 1999 med thrillern ”Brixton Rock” om Londonstadsdelen Brixton på 80-talet.

Frågan ställdes: Varför finns det inte fler svarta brittiska deckarförfattare? Också Dreda Say Mitchell, ovannämnda ordförande för årets Harrogatefestival och med ”Hit Girls” som sin senaste deckare, är svart. För övrigt: vita författare så långt ögonen såg.

Craig Robertson, Denise Mina och Alex Wheatle diskuterar kriminella huvudpersoner = antihjältar. Foto: Foto: Bryony Davies.

Englands svarta, afro-brittiska och karibiska deckarförfattare kan kanske bli ett tema på nästa års deckarfestival i Harrogate? Det finns ju faktiskt en svart brittisk deckartradition, om än inte så stor och lång…

”Old Blood” och ”New Blood” var två mycket intressanta programpunkter.

För att börja med den sistnämnda, där den etablerade deckarförfattaren Val McDermid valde ut fyra brittiska debutanter som fick presentera sig: S.J. Watson, Julia Crouch, Gordon Ferris och Melanie McGrath. De hade skrivit olika sorters deckare, från mer litterärt till blandningar av psykologi och skräck. Alla fyra lockade mig att så fort som böckerna kommer i pocket, då ska jag köpa dem.

Under rubriken ”Old Blood” återkom fyra författare som tidigare festivalår presenterats som ”New Blood”.

Oj, Cathi Unsworth är en ärtig tjej, från håret ner till skorna, som fortfarande ser ut som den popskribent hon tidigare var.

Catti Unsworth på scen i Harrogate. Foto:  Bryony Davies.

Unsworth har hittills skrivit tre deckare, ”The Not Knowing”, ”The Singer” och ”Bad Penny Blues”, om Londons pop- och modemiljöer på 90-, 80- och 60-talen. Kollade i den första – häftigt språk! – och köpte alla tre, ska strax kasta mig över dem.

7th Theakston Old Peculier Crime Writing Festival Harrogate avslutades lika seriöst, fast argare, som den började.

Brittiske deckarförfattaren Mark Billingham intervjuade amerikanske deckarförfattaren Dennis Lehane, som envist hävdar sin arbetarbakgrund. Det är den som lagt grunden för Lehanes författarskap.

Dennis Lehane skriver amerikanska arbetarromaner i form av hårdkokta deckare. Till exempel den senaste, ”En mörk välsignelse” (Albert Bonniers), om det numera gifta privatdeckarparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro i Boston.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011

Deckarloggs halvårsbästa svenska krimi

Deckarloggs halvårsrapport: följande är 2020 års bästa svenska deckare och annan krimi så här långt av året. Observera att författarna har placerats i bokstavs- och absolut inte rangordning.

Maria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)
Året är 1949 när Mikael Fuchs fortsätter att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett både historiskt och framtida Stockholm. Miljön är genialt påhittat: ett Stockholm som kunde blivit verklighet om politikerna fått igenom idéerna om att modernisera staden – som att låta Nya Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg. En man hittas flytande – troligen död – i en swimmingpool på lyxiga Djurgården. Stämning: så noir att Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. Pastisch och lek med deckargenren men samtidigt på allvar och med exakt tonkänsla.

Stina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Anne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat. Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

David Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)
David Ärlemalms har debuterat med en mans-, gangster och Stockholmsroman som väl inte är en deckare men en thriller och krimi. Skildringen av pappan, den före detta narkomanen, sparkade kocken och därför återigen biltjuven Arto, som bor ensam med sin dotter i en lägenhet vid Mariatorget i Stockholm, är lika ömsint som brutal. Fenomenalt språk dessutom. Ärlemalm har förmågan att välja ord och stryka meningar. Tveklöst en av årets bästa krimidebutanter och en av 2020 krimiromaner också, redan nu.

Kerstin Ekman, deckarförfattare

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

Än ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Hennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

Kerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

Hon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002

Deckarloggbäst april 2020

Maria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Michael Connelly
En eld i natten
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)
Även Michael Connellys nya roman på svenska, ”En eld i natten”, är en dubbeldeckare med Renée Ballard och Harry Bosch. Dessutom både en polisroman och en hårdkokt privatdeckare, eftersom Bosch nu inte alls arbetar åt polisen. Men ändå, som en lärobok i procedurskolan. Alla arbetar långsamt, metodiskt och logiskt, såväl författaren som huvudpersonerna. Och ändå – igen – skriver Connelly och sker handlingen med starkt dramatisk nerv. MIljö, som oftast: trädgårdshelvetet Los Angeles.

Magnus Dahlström
Förhör
(Albert Bonniers)
Magnus Dahlström skildrar en kvinnlig civilanställd utredare utan namn på en polismyndighet någonstans i fosterlandet. Hennes arbetsuppgifter tycks vara oklara. Hennes roll inom myndigheten likaså. Alla förhör eller samtal blir efterhand allt mer absurda och utan sammanhang, utan förklaring, utan början och utan slut. Utredaren blir också allt mer ifrågasatt av sina klienter eller besökare. Det är som om det vilar en skräck under ytan, men varför blir det svårt att sätta fingret på. Det är märkligt och underbart att läsa. Behöver man då inte förstå? Nej. (Ur Kenneth Olaussons gästrec.)

Kajsa Grytt
Performance
(Natur & Kultur)
Raymond Chandlers hårdkokta noir, Joan Didions svalt iakttagande journalistik, Joyce Carol Oates verklighetsfiktion, Michael Connellys journalistiska polisromaner och Charles Bukowskis människosyn. Kajsa Grytt uppfattar detsamma; det som de har sett och känt, ser och känner hon. Gatorna, människorna och platserna, från Westlake över Venice Beach till Topangabergen ovanför Malibu. Huvudpersonen Johanna är konstnär och har kommit till Los Angeles på inbjudan från en miljardärd för inviga hans konstcenter uppe i nämnda berg. Mycket bra betalt, allt betalt. Men Johanna bor på ett sjaskigt hotell i Westlake. Genre: existentiell noir.

Stina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Ragnar Jónasson
Dimma
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)
Huvuddelen av handlingen utspelar sig dagarna kring jul på en isolerad bondgård på östra Island 1987. Det är snöstorm och ett gammalt par som bor på bondgården får oväntat besök. Men de borde aldrig släppt in den märklige gästen. Det karga landskapet och de isolerade karaktärerna mejslas fram i ett ganska långsamt tempo. En olycksbådande känsla av undergång ruvar över handlingen som håller mig fastnaglad och jag håller ett krampaktigt grepp om bokens pärmar. Det är riktigt bra. Smått genialiskt. Det bästa jag läst på länge. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Mariette Lindstein
Requiem på Dimön
(Harper Crime)
Vi får åter stifta bekantskap med den despotiske Franz Ozwald. Men allt är inte som tidigare. Något har förändrats i hans personlighet. I ”Requiem på Dimön” är karaktärsutvecklingen själva kärnan i storyn. Det sociala experimentet som behandlas i boken leder till resonemang om ont och gott och individens möjlighet till förändring. Jag tycker det är berättelsens stora styrka. Även om det inte blir samma knytnävsslag i mellangärdet som första boken om Franz Oswald så bidrar den till att utveckla resonemanget om starka ledare och människors förmåga till lydnad. (Ur Samuel Karlssons rec.)

 

En deckarpocket i London: Anne Perry

Deckarlogg sorterar i hyllorna med brittiska/amerikanska pocketdeckare. Det tar sin tid, dock. För jag stannar ju upp hela tiden, plockar fram och ut en deckare jag minns, funderar över både boken och författaren.

Till exempel Anne Perry, en speciell brittisk deckarförfattare som skrivit flera serier med historiska kriminalromaner med London som miljö och med en synnerligen speciell bakgrundshistoria.

Googla på henne och häpna!

Om du inte kände till det redan. Om du inte redan läst Anne Perrys historiska kriminalromaner. På engelska, för i Sverige lanserades hon aldrig.

Inte minst den roman jag nämner här nedanför är mycket bra.

***

Följande hände i London, för några veckor sen:

Jag stod där på bron, riktade blicken mot Houses Of Parliament, som knappt skymtade i dimman, och försökte föreställa mig Westminster Bridge i slutet av 1800-talet.

Kanske just här, vid den här gatlampan som jag lutade mig mot, mördades ett antal parlamentsledamöter, en efter en…

Inte i verkligheten – utan i fiktionen. Men inte i någon av Sir Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes – utan i en annan historisk detektivroman: ”Bethlehem Road”, författad av Anne Perry (och utgiven av Fawcett Crest).

Den senaste tiden har jag smuttat på – snarare än slukat – den ena pocketboken efter den andra i hennes långa deckarserie med ”Victorian Mysteries” (vid det här laget bör serien omfatta ungefär femton böcker).

De gåtor, som kriminalinspektör Thomas Pitt löser med hjälp av sin fru Charlotte, är inga under av fyndighet. Däremot har Anne Perry förmågan att (nästan) fysiskt förflytta läsaren till 1800-talets London: gator och människor, samtal, diskussioner och politik, klassmotsättningar och också motsättningar mellan man och kvinna…

Manssamhället hotas. Kvinnorörelsen är på väg att födas. De engelska kvinnorna kräver rätten till sina egna åsikter – till en plats också utanför hemmet. Ja, kvinnorna har t o m börjat kräva platser i Parlamentet!

Anne Perrys ”Bethlehem Road” är också en feministisk detektivroman.

 Bengt Eriksson
Bland annat publicerat i DAST Magazine 1997

Mmmmmm. De va – de va gott de.

När jag i går återpublicerade en recension av holländaren Tim Krabbés roman, krimi och kanske-deckare ”Grottan” så nämnde jag också hans landsman Maarten ´t Hart så inte mer en rätt att jag letade reda på något jag skrivit – och sagt – också om en av hans romaner, krimi och kanske-deckare, ”Om så hela världen rasar”.

Men först blir det mat…

***

Ja har ätit ett litet mellanmål – för ja kunde inte låta bli att gå till deckarspisen å laga en extra måltid – jag kunde kunde inte låta bli de när jag satt å bläddra å läste i den här boken –

ja har ju – också – förut en gång stått stått vid deckarspisen å lagat just deckarmat – ja sa då att när jag får ögonen på en ny Homan-deckare av Jan Mårtenson så bläddrar ja allra först upp dom matrecept – som brukar finns längst bak i boken

nu har de kommit en hel bok – som handlar om just ”Mord & Mat” – undertiteln e ”Till bords med Johan Kristian Homan” å här finns då Homans alla matrecept – eller rättare sagt – Jan Mårtensons matrecept – eller ännu rättare sagt – Catarina Mårtenson Granqvists matrecept – för de e – lär ja mej nu – Jan Mårtenssons fru Catarina som står för recepten – för dom riktigt läsvärda sidorna i Homan-deckarna

ja satte ugnen på 250 grader å tillaga en maträtt – en liten smakbit bara – ett recept från Homan-deckaren ”Ramses hämnd” – å nu har ja suttit här vid deckarmatbordet å smaskat i mej ugnsbakad aubergine – mycket gott – å medan jag gjorde de så har jag – samtidigt – läst ännu en – ja, de e nog en deckare som ja läst –

Svenska Deckarakademin – som – varje år utser årets bästa deckare – anser i alla fall – att just den här romanen e 1994 års bästa – utländska till svenska översatta deckare.

Ja måste först säja nåt om omslaget – de e mycke fint – där finns en bild som föreställer ett hav – ett par båtar å några människor – som står i strandkanten – omslaget e en målning från 1882 av den holländske konstnären – Mästaren – Vincent van Gogh – å den här stämningen som finns i målningen – den – exakt samma stämning – närheten till havet – människornas utsatthet – beroende av nånting som man inte riktigt har kontroll över – just den stämningen finns också i romanen som kanske e en deckarroman –

Maarten ‘t Hart heter författaren – också han – holländare – precis som van Gogh – deckarens titel – den e – ”Om så hela världen rasar”…

Maarten ´t Hart e inte deckarförfattare – inte alltid – utan författar skönlitterära romaner – ”Om så hela världen rasar” – kan placeras i genren – skönlitterära romaner me visst kriminellt innehåll.

De e klart – att – vill man att de ska va action i en deckare – att de ska va spännande hela tiden – å hända mycket – fort – fort – till den deckarläsaren skulle ja nog inte rekommendera Maarten ‘t Harts kanske-deckare

men ja – ja vill rikta ett varmt tack till Svenska Deckarkademin som fått mej att upptäcka å läsa den här romanen – för de e en bra roman – de e en stämningsfull smutt-deckare – man kan smutta på meningarna – en efter en – Maarten ‘t Harts prosa e så – vacker –

å visst – här sker ett mord – året e 1956 – å mitt under ett väckelsemöte – råkar romanens huvudperson bli vittne till ett mord – på en polis –

själva mordet e ett slags centrum – eller kanske snarare – ett slags facit – till händelserna i romanen – men ännu mer spännande – ja – den spänning som brukar uppstå när människor konfronteras med å mot varann – människor me olika åsikter – olika sorters liv å erfarenheter

Maarten ‘t Harts roman ”Om så hela världen rasar” – inleds me – just en inledning – som utspelar sej under andra världskriget – ett fartyg ska precis ge sej iväg ut på havet för att smuggla ett antal flyktingar från Holland till England – undan nazismen

andra världskriget e bakgrunden till mordet på poliskonstapeln – å till hela romanen – en roman som börjar 1940 å slutar in på 80-talet – de e en berättelse om arbetarkvarteren i en liten stad – en hamnstad – i Holland – de e en berättelse om barnet – pojken – å den vuxne mannen – om människor – å religion – kalvinismen – å inte minst om musik – om först – Beethoven – å sen Bach å Mozart

som sagt en smutt-bok att långsamt – avsmaka – smutta på – som på en god måltid – en matbit – eller nåt gott att dricka – så e holländaren Maarten ‘t Harts ”Om så hela världen rasar” – en roman som också kan läsas som en deckare…

Bengt Eriksson
Ur ett radiomanus från 1994 – därför texten ser ut som den ser ut – i serie inslag som jag tror kallades ”Deckarfåtöljen”.