Det var i Berlin våren 1929…

Volker Kutscher
Babylon Berlin
Gereon Raths första fall
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Noir är ett skrivsätt, en inställning och ett temperament. En känsla och en färg. En palett med olika nyanser av svart.

Längesen nu som noir var något specifikt amerikanskt inom litteraturen (och då främst deckare). Tur och retur Frankrike-USA kan noir idag appliceras på alla litterära genrer, platser och tider.

Noir har blivit en teknik för att spegla och skildra människorna, samhället och världen i skönlitterär skrift. En mycket användbar teknik var- och närhelst samhällssystem och människors livsvillkor är på väg att braka samman.

Som i Berlin våren 1929.

Volker Kutscher, historiker och författare, skildrar just denna stad och detta år i sin tyska noirroman ”Babylon Berlin” (första titeln av hittills sex i en serie som ska sträcka sig fram till 1938).

Samt polisroman. Huvudpersonen heter Gereon Rath och är en ung kommissarie, förut i Köln och numera i Berlin, tidigare vid kriminalpolisen men nu på sedlighetsroteln. Rath förflyttades och ”degraderades” efter att ha skjutit sonen till en mäktig man.

Weimarrepubliken ska snart falla och nazismen marschera in. ”Babylon Berlin” utspelar sig från den 28 april till 10 maj 1929.

Sedlighetspolisen Gereon Rath, 29 år, blir turist- och tidsguide till en stad som är full – som i berusad – av droger, sprit och olagliga nattklubbar, sex och pornografi, gatustrider, politiska intriger och mord.

Om några dagar ska det ju också bli första maj – och demonstrationer, kommunisterna planerar att bryta mot demonstrationsförbundet.

Så påträffas en anonym, torterad kropp i Landwehrkanalen och Rath engagerar sig, trots att han ju inte har med det här att göra, i en mordutredning som inkluderar såväl pengar som vapen och kärlek.

Och Rath själv, som… Nej, jag avslöjar inte mer.

Volker Kutscher skildrar detta – det sönderbrutna samhället, människorna och staden – med, låt säga, en axelryckning och en lite nonchig inställning, särskilt i polisen Raths repliker.

Och samtidigt på stort allvar. Alltså rätt typisk noir-prosa.

Vilket ger just det som noir är så enastående suverän på: en inträngande skildring av ett samhälle i kollaps, närapå eller faktiskt vid civilisationens slut. (Det var då; det kan vara nu.)

Denna första polis- och noirroman i Kutschers serie har också filmats och ska nu börja visas på SvT. Jag har inte sett någonting av TV-serien när jag skriver det här så jag undrar: Hur ska det gå? Noir-romaner – alltså den där jargongen – brukar inte vara det lättaste att få till på film, ju…

Bengt Eriksson

 

Annonser

Deckarakademins nomineringar

Så har Deckarakademin nominerat 2018 års fem bästa svenska respektive fem bästa översatta deckare.

Ordningen återställd: Efter att ha varit märkligt enig med Deckarakademin om de senare årens nomineringar så håller jag inte med i år.

Återkommer till Deckarloggs favoriter bland 2018 års utgivning. Tills vidare blott några kommentarer:

Att inte nominera ”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg är snävsynt.

Bland de svenska kan en också undra vart till exempel Inger Frimanssons ”De sista rummen”, Olle Lönnaeus ”Tiggarens hand”, Set Mattssons ”Kvinnan vid kanalen” och Marie Hermansons ”Den stora utställningen” tog vägen?

Bland de översatta, förutom att jag gläder mig åt nomineringen av Leïla Slimanis ”Vaggvisa”, undrar jag detsamma – alltså vart försvann de? – över till exempel Monica Kristensens ”Döden i Barentsburg”, Kjell Ola Dahls ”Hilde”, Joyce Carol Oates ”Mannen utan skugga”, Tony Parsons ”Bödlarna i Tyburn” och Jesper Steins ”Solo”?

Återkommer, som sagt.

Här finns Deckarakademins lista över nominerade med motiveringar.

Erikssons deckarmässa

Göteborg ligger inte på en ö. Det gör Visby. Den deckarläsare som ville ta sig till Gotland, under de år som Crimetime-festivalen höll till i Visby, måste planera i god tid. Annars kunde flyg- eller färjebiljetterna vara slut. Och tala inte om inkvartering, inga lediga rum på hotell och vandrarhem.

Till Göteborg, där Crimetime i år inhystes på Bokmässan, är det lättare att ta sig tur och retur på samma dag. (Även om hotellen nog var fullbokade även i Göteborg om man ville vara där på festivalens bägge dagar, lördag-söndag, men bestämt sig för sent.)

Att Crimetime lämnat Visby är bra. Fast ska deckarfestivalen arrangeras i just Göteborg och med anknytning till Bokmässan? Crimetime 2018 blev inte Bokmässans deckarfestival, där all kriminallitterär aktivitet samlades, utan en festival i mässan.

En större och mindre papperskasse fylldes snabbt med böcker.

Torsdag-söndag förekom många andra deckarinslag i olika montrar och på scener, vissa arrangemang fick extra konkurrens av Crimetime-festivalen (och tvärtom).

Min egen deckarmässa – eller festival – började på torsdagen kl. 17.10 med Deckarakademins utdelning av barn- och ungdomspriset Spårhunden. Där vann Christina Wahldén med sin både traditionella och samtida ungdomsdeckare ”Falafelflickorna” om Hawa – med ”kliande” sjal – som öppnar en detektivbyrå. Första uppdraget: en skolkompis ska bli bortgift mot sin vilja.

Samtliga nominerade till Spårhunden-priset: Martin Widmark/Helena Willis, Christina Wahldén (med gose-Spårhunden i famn) och Sara Lövestrand. 

Går förbi Mattias Boström, ständigt signerande sin tjugo kapitel tjockare nyutgåva av ”Från Holmes till Sherlock”. Hur många kriminella fackpriser har du nominerats till? ”Tio stycken”, svarar Boström. Och vunnit? ”Fyra.”

Träffar också Olle Lönnaeus som, trots den positiva recensionen i YA av ”Tiggarens hand”, tar upp – ja, ältar – min kritik av upplösningen. ”Inte tillräckligt bra… Hmmm. Jo, kunde kanske ha fördjupat det mer.”

Mattias Boström vid signeringsbordet.

Inte många år sen som en deckarläsande besökare på Bokmässan blev extra till sig när det stod någon enstaka egenutgivare i en monter. 2018 har de egenutgivande deckarförfattarna samlats i ett par kluster på botten- och övervåningen.

Vid Fantastikgränd samsas Anders H Blomström (historiska Gotland) och A.R. Yngve (skräckdeckare) i samma monter och strax bredvid finns LiseLotte Divelli (mc-deckare).

En rulltrappa upp står Annika Duvert, Frida Moisto och Annette Brandelid (vars deckare utspelar sig i Märsta, Jönköping respektive Hjo) i strategisk närhet till Crimetime-området.

Än fler nya böcker.

Men ingen av de nämnda egenutgivarna medverkar på Crimetime. Varför? ”För dyrt. Vi har inte råd.” Jag frågar Karin Linge Nordh, programansvarig för Crimetime Göteborg och förläggare inom Bonnierförlagen, vad som krävs för att en deckarförfattare ska kunna delta.

Tre krav: författaren/förlaget måste vara utställare på Bokmässan, antas av programredaktionen och betala en avgift per programpunkt. Crimetime arrangeras, bör tilläggas, av Bokmässan i samarbete med några stora svenska förlag. Så ta detta som en fråga eller ett påstående: Kan Crimetime ha ett seminarium på temat ”Framtidens deckarförfattare – en egenutgivare?”

Favoritseminarium: Om ”Metoo”-deckare med författarna Kicki Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson. Samtalsledare: Karin Linge Nordh.

Efter två dagar, från halv 9-10 till cirka 17, försöker jag sammanfatta mina upplevelser från de bägge Crimetime-scenerna, Häktet och Kåken, med kortseminarier och även ett par rum med längre seminarier.

Två ord: krockar och beslutsvånda. Vad ska man välja när seminarierna pågår parallellt? Även ljudmässiga krockar, satte man sig fel hördes två scener samtidigt. Och när polisens forensiska avdelning drog igång sin monter med information (passande för både läsare och författare) om brottsplatsundersökningar uppstod tre kakafoniska ljudkällor.

Diverse glada deckarpristagare.

Två ord till: kommersialism kontra litteratur. Crimetime handlar – alltför – mycket om att lansera författare, sälja böcker och skapa bestsellers. När allt fler deckarpriser inte bara sponsras av en glasögonkedja utan delas ut i företagets namn passeras en gräns (för mig). Hur välförtjänta pristagarna – Liza Marklund (hederspriset), Emelie Schepp (årets författare), Niklas Natt och Dag (debutant), Jørn Lier Horst (nordisk noir), Elias och Agnes Våhlund (barndeckare) – än må vara…

Uppskattar däremot att Crimetime försökt komma ifrån rena presentationer av författarnas nya deckare genom att ha teman för varje programpunkt – som ”Malmö – då och nu” (med Olle Lönnaeus och Set Mattsson), ”Småstadsmysterier” (Camilla Grebe, Ninni Schulman, Ingrid Hedström), ”Spänning utan våld” (Kristina Appelqvist, Marianne Cedervall) och så vidare.

Fast alltid fungerade det ändå inte så väl. Att låta en förläggare/redaktör samtala med sin författare är ingen bra idé. Detta kräver – oftast – en genrekunnig journalist.
”Metoo i deckarvärlden” blev mitt bästa Crimetime-seminarium. Författarna Kicki Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson diskuterar deckare som samhällslitteratur och sina skildringar av utsatta kvinnor.

Kort om deckare gånger 3

1. Egenutgivet. Frida Moisto, nämnd i krönikan, har snappats upp av ett ”riktigt” förlag. Kamilla Oresvärd, nu etablerat deckarnamn, debuterade på ett hybridförlag. Även Emelie Schepp startade som egenutgivare. Tips till förlagen: Kolla egenutgivarna, där finns morgondagens deckarstjärna. Fråga: Vilken egenutgivande författare slår igenom, vägrar övergå till ett stort förlag och tjänar stålarna själv?

2. Barn- och ungdom. I Sverige finns en bred och kvalitativ utgivning av barn- och ungdomsdeckare. Inte minst vad gäller de mer vuxna, ofta samhällsskildrande ungdomsdeckarna. Som Spårhundenprisade ”Falafelflickorna” av Christina Wahldén. Fler läsvärda ungdeckare: Camilla Lagerqvist, ”Mordön”, Sara Lövestam, ”Gruvan”, och Magnus Nordin, ”Midsommarmorden”.

3. Årets deckare. Deckarakademins presentation av årets utgivning hade 2018 flyttat in på Crimetime, som tack vare detta fick extra tyngd och seriositet. Som att genren breddades med Sara Stridsbergs ”Kärlekens Antarktis” och Laíla Slimanis ”Vaggvisa”. Eller när Gunilla Wedding sa att deckare kan vara dåligt översatta och illa korrlästa. Nils Scherman tillfogade att dålig korrläsning även gäller svenska deckare.

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA 2018

PS. Jag passerade också igenom (många gånger, det låg precis utanför presscentrat) rummet för poesi- och översättning. Som en rening: vila för öronen och också  poängtering av den omsorg som varje författare och journalist för den delen bör ha gentemot sina ord; varje ord, stycke(sindelning), punkt, kommatecken…

Här läser Jacqueline Woodson ur sin självbiografiska diktsamling för yngre och äldre, ”Brown Girl Dreaming”. Samtliga snapshots: Blenda Automatique. 

I deckarhyllan: Highway 61 Revisited

Highway 61 går genom Mississippis delta och har fått smeknamnet ”The blues highway”. De flesta låtar – och de är många, mest blueslåtar – som gjorts om Highway 61 handlar nog om landsvägens sydligaste del. Men när Bob Dylan skrev ”Highway 61 Revisited”, vilken sträcka av den långa vägen kan han då ha tänkt på?

Highway 61 börjar i New Orleans och slutar vid gränsen mellan Minnesota och Kanada (eller tvärtom, om man vill). Robert Zimmerman föddes ju i den lilla Minnesota-staden Duluth, alldeles i närheten av Highway 61. Det var på den vägen han gav sig hemifrån, först till Minnesotas dubbelhuvudstäder St Paul/Minneapolis och sen vidare till New York.

Så det går förstås inte att låta bli att tänka på Dylan när Lance Hansen – skogspolis i området The North Shore och kriminalromanen ”Drømmenes land”, den första delen av norrmannen Vidar Sundstøls så kallade Minnesota-trilogi – hittar en naken, förvirrad man vid Baragas kors (ett minne av prästen Frederick Baraga som hjälpte indianerna när de på 1800-talet insjuknade i pest) mitt emellan Highway 61 och Lake Superior. Skogspolisen Hansen har dessutom sin mamma på ett ålderdomshem i Duluth.

Norske (deckar)författaren Vidar Sundstøl.

– Två ställen jag bott på i Minnesota hade olika nummer på Highway 61 som adress, berättar Vidar Sundstøl. Men om du eller någon annan tycker att amerikansk populärkultur speglas i berättelsen, miljöerna och personerna, så är det en sak. Det är en annan och er sak. Jag nämner inga artister och låtar. Ingenstans finns några referenser till amerikansk populärkultur. Det har jag undvikit, medvetet.

– I många romaner – inte minst deckare – finns så många populärkulturella referenser att böckerna mest handlar om författarens förhållande till amerikansk kultur. Jag ville skildra den här delen av USA och Minnesota på sina egna premisser.

Det andra som känns långt in i märgen när man läser ”Drømmenes land” och ännu mer den följande titeln, ”De döde”, är naturen och klimatet. Ordagrant iskyla. Vinter. Snö. Blixthalka.

”Drømmenes land” (2006).

Vidar Sundstøl, nu bosatt i det norska samhället Bø, bodde under flera år i USA. Han gifte sig med en amerikanska och hustrun fick arbete i norra delen av Minnesota. De körde dit i bil från Kentucky och ju längre norrut Sundstøl kom, desto mer häpnade han.

– Det är stor skillnad mellan norra och södra Minnesota. I norr finns ingen prärie. I vår första bostad i Minnesota kunde jag genom fönstret se den här stora sjön, Lake Superior, och på andra sidan fanns skog och åter skog, svart granskog ändå upp till Kanada. Det bodde ju inga människor här heller. Norra Minnesota har få invånare. Här kan jag inte bo! var min första tanke.

– Fast det dröjde inte länge förrän jag började uppskatta både landskapet och människorna. Jag lärde känna hyggliga, mycket vänliga människor. Det var någonting gammeldags, som jag kände igen från barndomens Norge. Och här fanns ju allt man behövde, som affärer och restauranger.

– Det går inga bilvägar genom skogen – däremot tusen vattenvägar, allt från små bäckar till stora älvar. Det var så indianerna tog sig fram – genom att paddla. Och det är lätt är att paddla här, nästan platt natur, inga höga berg, vattnet rinner sakta. Man kan paddla milslångt, glida ljudlöst och höra fåglarna.

Two Harbors, Finland, Tettegouche, Tofte, Grand Marais, Lutsen och Grand Portage är namn på några samhällen och platser i North Shore/Cook County. Det ger en aning om historien och befolkningen. Av ojibway-indianerna finns några få procent kvar, de största befolkningsgrupperna är tyskar, svenskar och norrmän.

”De døde” (2009).

Bröderna Lance och Andy Hansen i Sundstöls Minnesota-deckare är norskättlingar. Vid sidan om arbetet som skogvaktande polis är Lance Hansen också amatörhistoriker. Allt det här finns med i böckerna. Det har blivit en annorlunda deckarserie som växlar mellan polisroman, psykologisk kriminalroman, thriller och country noir, mansroman, samtidsdeckare och historisk kriminalroman.

Ett slags norska ut- och invandrarromaner med två parallella kriminaltrådar. Jämsides med mordet på en ung norrman, som kommit till Minnesota för att paddla på Lake Superior, berättar Sundstøl om en drygt 100 år gammal mordgåta (fast var det mord?) där Thormod Olson, 15 år och en förfader till bröderna Hansen, ska ha varit inblandad. Också ett tredje tidsplan med nya idéer och tankar tillkommer när Eirik Nyland, polis vid Kripos i Norge, anländer för att bistå FBI med utredningen.

– Traditionerna har blandats under århundraden och generationer. De som bor här känner sig inte som norrmän eller svenskar utan de är skandinaver. Jag ville skildra de här människorna, deras liv och historia, också landskapet, naturen och klimatet. Som en landskapmåning i ord, där både smått och stort kom med.

– Min hustru och jag var ute och körde på Highway 61. Det var så det började. Vi fick syn på Whispering Pines Motel och min hustru sa att det där kunde ju vara ett motell i någon deckarserie. Så vi började spåna om miljöer och personer, vad skulle boken handla om? Grunden till trilogin las under våra bilturer.

– Först tänkte jag skriva en enda lång roman. Men det jag ville berätta tog ännu större plats, det måste nog bli en romanserie. Sen kom jag på att jag också ville skriva en mellanbok, en annan sorts roman mellan den första och tredje delen.

”Ravnene” (2011).

Vilket har fått Minnesota-trilogin att bli ännu mer speciell. Samma personer och mordgåtor men ”Drømmenes land” och ”De döde” hör till olika genrer. Första delen är en episk polisroman, lång och tjock, medan den andra blev en kort och intensiv jaktthriller, som utspelar sig under ett dygn då bröderna Hansen är på hjortjakt i snön, kylan och skogen.

Nu i maj kommer ”Ravnene”, den avslutande delen. Hur blir den?

– ”Ravnene” är en längre berättelse, lite mer i stil med ”Drømmenes land”. Men ändå inte riktigt likadan. Det är fler kvinnor i sista delen. Berättelsen flyttar några månader framåt. Lance Hansen har flytt utomlands, gått i exil, men han återvänder.

Spännande deckare och även om du skildrar norskättlingar så kunde det lika gärna handla om Minnesotas svenskättlingar. Är det inte konstigt att inget svenskt förlag intresserat sig för Minnesota-deckarna?

– När jag skrivit första delen så tänkte jag att om boken ges ut i något annat land så måste det vara Sverige. Men ni har väl fullt upp med att exportera det svenska deckarundret. Däremot kommer romanerna ut i Danmark och faktiskt i Nederländerna, som ju inte alls haft samma utvandring till USA.

– Ett par danska läsare var i USA och körde Highway 61 ändå upp till Kanada. På varenda plats som nämns i böckerna stannade de till och fotograferade. De skickade bilderna till mig och det slog mig, det går ju att använda Minnesota-trilogin som resguide.

Alla ortsnamn är autentiska?

– Inte bara ortsnamnen utan varje restaurang och affär – allting – finns i verkligheten. Romanmiljön är helt autentisk. Till och med Swamper Caribou, den indianske medicinmannen, är en verklig person. Hans öde har jag hittat på men Swamper Caribou levde i Minnesota för 100 år sen.

Ska Minnesota-trilogin ges ut i USA?

– Ännu har jag inget amerikanskt förlag men om det går säg tio år utan att böckerna publiceras i USA, då blir jag förvånad.

Film?

– Det finns en filmoption. Fast man vet ju aldrig om det betyder att det också blir en film.

Men då – och om – lär väl filmen få ett soundtrack, trots att du undviker att nämna artister och låtar. Vad säger du om jag har fräckheten att sätta ihop ett ljudspår till Minnesota-trilogin?

– I en långfilm lär det väl bli omöjligt att undgå musik. Så gör du ett soundtrack…

Ljudspår till Minnesota-trilogin:

Chippewa Nation: Pow Pow Song
Bob Dylan: Highway 61 Revisited
Iris DeMent: Wayfaring Stranger
Michael Hurley: Werewolf
Jason Collett: Lake Superior
John Gorka: Girl Of The North Country
Kari Bremnes: Anna Olsen’s Letter Home
Hilborg Romtveit: Norskamerikaneren
Yonder: Amerikavisan
Buffalo Bengt och Indianerna: Balladen om Martin (from Sweden)
Christian Kjellvander: Transatlantic
J Shogren: Salt Lakrits
Koerner & Glover: Careless Love
Yeltzi: Snow In August
Vinnie & The Stardusters: Duluth
Bob Dylan: When The Ships Come In

Bengt Eriksson
Publicerat i Rocky Magasin 2011

Kriminallitterärt i Skåne

De skånska deckare, som hittills getts ut i år, utspelar sig till exempel i Malmö, Falsterbo, Kristianstad, Helsingborg, Landskrona (med omnejd) och Lund. En smaksak var krönikan ska börja, så varför inte i Kristianstad och med en polisroman som inte är en deckare eller ens hör till genren polisroman.

Curt A Larsson har skrivit en biografi i form av en roman, ”Konstapeln” (BoD), om sig själv som polis och människa. Viktor Hjelm, som romanpolisen heter, börjar på 60-talet som 20-årig aspirant – en så kallad ”räv” – på Kristianstads polisstation för att senare bli FN-polis.

Lite spännande – med bankrån och knarksmuggling – men nog mest intressant om man, som jag, läst och läser svenska polisdeckare (från, säg, Vic Suneson över Sjöwall-Wahlöö fram till dagens polisaction). Larsson ger en fullt trovärdig insyn i hur polisarbete gick till, förr i tiden. Som grund till fortsatt polisromanläsande.

Ida Axelsson, som 2014 debuterade så lovande med polisromanen ”Svart skugga” har först nu gett ut uppföljaren ”Dolda spår” (Bokförlaget Sol). Samma huvudperson och miljö: polisinspektör Linn Wide I Helsingborg.

Många trådar – mord i en tunnel på Hälsokullen, prostitution, stadens motorcykelmiljö och Linns egen, problemfyllda bakgrund – tvinnas ihop till en sammanhållen kriminalhistoria med Helsingborgsmiljöerna som nav. Bra gjort och mycket lovande, fortfarande. Tänk om den tredje Linn Wide-deckaren kunde växla upp från lovande till riktigt bra?

(Längre recension av Axelssons nya Helsingborgsdeckare kan läsas HÄR.)

Anna Bågstams ”Ögonvittnet” (Norstedts) och Tony Johanssons ”Smugglaren” (Lind & Co) utspelar sig mer respektive mindre i och norr om Landskrona, på tidigare fattiga fiskelägen som Lerviken och Borstahusen. Där sker den mordiska handlingen (Bågstam) och spolas ett svårt bränt lik upp på stranden (Johansson).

Bågstam introducerar två huvudpersoner – och antagonister – på polisstationen i Landskrona: Harriet Vesterberg, civil utredare, ung och energisk, samt hennes chef – ja, boss – Margareta, äldre, stingslig och otrevlig. Tyvärr skildras Harriet som så ung och naiv att ”Ögonvittnet” blir en Kitty-deckare. Fast berättelsen tar sig, allt mer och så pass att jag gärna träffar dem igen, Bågstams bägge deckarhjältinnor.

Johansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta?

Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till vad som måste vara en av årets bästa svenska deckare! Det hettar till extra när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Också Bågstams deckare har tidigare recenserats – och mer positivit 🙂 – på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.)

”I egna händer” (Bokfabriken) är Cecilia Sahlströms andra deckare med Sara Vallén och Rita Anker, poliser i Lund. Men alltför korta kapitel också den här gången, det både hackar upp och tunnar ut handlingen (hederslagar och mord på en socialsekreterare).

Trist och lite onödigt, för annars skriver och berättar Sahlström betydligt mer drivet i sin nya polisroman.

Med ”Allt har sitt pris” (RUC Förlag) har före detta polisen Jan-Eric Boo skrivit sin tredje, bästa och inte minst modigaste roman om poliskollegerna Michael Lundell, egentligen pensionär, och Mirka Salo, nu anställd på Must (underrättelsetjänsten).

Grunden läggs med ett högerextremt – nej, nazistiskt! – möte där poliser från Malmö deltar. Därefter blir chefen för gränspolisen mördad på Värnhemstorget.

Oroande aktuellt – men ibland mer av pamflett eller vittnesmål än roman. Det som händer beskrivs när det borde ha gestaltats och jag önskar att skildringen gått djupare in i kåren och fått de högerextrema poliserna att bli fysiskt närvarande. Oavsett detta: vilken kraft, vilken ilska och desperation i berättandet.

Antingen har jag vant mig eller så har (Christina) Olséni & (Micke) Hansen tonat ner skämtlynnet i sin fjärde Skanör-Falsterbodeckare, ”Strandhotellet” (Bokfabriken). Crazy – ja, helgalet – blir nu mer av cozy crime.

Mest Mårten, en skånsk variant av Sigge Fürst som filmpolis och konstapel Goon (Enid Blyton), som sköter utredandet för Skanörspolisen. Övriga huvudpersoner: Egon, som fyllt 87 men nätdejtar som om han vore 70, och Ragnar, som är blott 85 och har köpt en stor segelbåt med ett lik – det hänger efter i ett rep när båten lägger till i Skanörs hamn.

Fortfarande inte min genre men jag får erkänna att det är författarnas. Deras egentligen bisarra kombination av humor och mord fungerar märkligt bra.

Att observera: Samtliga nämnda deckare är olika sorters polisromaner. Kan det säga något om dagens skånska/svenska deckarutgivning?

***

PS. Ytterligare två aktuella skånska deckare, som också är varianter på polisgenren, har jag tidigare lovordat på recensionssidorna:

Markus Tullbergs ”Himmelsmord” (Mirum) – ett gammaldags pussel kring ett mord ombord på ett luftskepp som 1913 lyfter från Ringsjön – och Set Mattssons ”Kvinnan vid Kanalen” (Historiska Media) – en likaså historisk roman där kriminalöverkonstapel Douglas Palm återkommer i 50-talets fattiga Malmö.

(Läs recensionen av Tullbergs deckare HÄR. Och en recension av Mattssons HÄR.)

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2018

 

Deckare i det historiska Malmö

Katarina Tornsborgs recension av den nya historiska polisromanen om och med Douglas Palm, ”Kvinnan vid kanalen”, fick mig att ta fram följande intervju som jag gjorde för några år sen med den historiske deckarförfattaren Set Mattsson på plats i Malmö, dagens och andra världskrigets. Katarinas recension kan läsas HÄR.

***

Åren är 1946-47 och 2013. På samma gång, exakt på samma gång. Nyckelordet är dubbelt som i dubbla tider, dubbla händelser och dubbla tankar. Eller kanske snarare gemensamt? Det som hände då, det händer också idag.

Deckarförfattaren Set Mattsson och jag möts vid den gamla ingången till Malmö centralstation. Hit anländer de italienska gästarbetarna i ”Svekets offer” – hans nya historiska Malmödeckare – för att jobba på Kockums som låg nere till höger i vårt blickfång.

Cirka 200 meter härifrån låg också – ja, ligger fortfarande, för huset finns kvar – järnvägsstationen Malmö Västra. I nya deckaren saktar tåget från Ystad med gnisslande hjul in vid perrongen. En militär som avvikit från regementet stiger av. Han har pistolen i uniformsfickan.

– Från början tänkte jag inte på det men nu letar jag efter historiska händelser som har paralleller till vår tid.

Så svarar Set Mattsson på frågan om han medvetet väljer att dubbelskriva – i betydelsen att hans polisromaner skildrar Malmö strax efter andra världskriget och samtidigt får läsaren att tänka på aktuella händelser som förekommit i media.

– Nyårskravallerna 1946 på Södergatan har många likheter med händelserna i Husby. Yngsta deltagaren var 8 år, enligt tidningarna. Det spekulerades i orsakerna till att kravallerna bröt ut. Spontant eller organiserat? Polisen anklagades för övervåld.

– Skildringen av illegal abortverksamhet bygger på en autentisk händelse i Malmö. Inte här men i andra delar av världen dör kvinnor – 80 000 per år – fortfarande i illegala aborter.

– I somras togs kinesiska gästarbetare emot i Göteborg precis som på Kockums för 50 år sen. Då protesterade svenska arbetare mot att italienarna stal deras jobb. Men det stämde inte – det var brist på arbetskraft. Kockums kallades för ”sista resursen”, den som inte lyckats få något annat jobb kunde alltid jobba där.

Set Mattssons bägge polisromaner – först ”Ondskans pris” och nu ”Svekets offer” – utgår från polishuset vid Davidhallstorg. Där finns kriminalöverkonstapel Douglas Palm på polishusets andra våning och innan de flyttade till Östra Stallmästaregatan bodde han och hustrun Anna på andra sidan torget.

– Tänk bort bilarna – då var det torghandel – och Davidhallstorg ser likadant ut idag. En av Malmös bäst bevarade platser. Vid tiden för böckerna var polishuset ganska nytt, det invigdes 1934.

– På tredje våningen i polishuset, påpekar Set Mattsson, fanns bostäder för polisaspiranter. De unga poliserna ingick i den beredskapsstyrka som sattes in vid nyårskravallerna. Och det fanns faktiskt också en kvinnlig polisfotograf som var aktiv vid tiden för mina böcker.

En del av Malmö som inte känns igen från Mattssons böcker är stadsdelen Väster. Ingen restaurang Süd med sågspån på golvet, öl och biljardspel på Västergatan, inga hotell Örnen och Garni. Hyregatan 5, där ett knivmord sker, är en ödetomt.

– Nu har husen rustats upp, fått fina, dyra lägenheter. Då var det fattigt. Trånga, mörka gränder. Sjömän sökte sig till ölstugorna på Väster. Prostitution förekom framför allt här. I andra delar av Malmö kunde poliser patrullera ensamma men på Väster gick de två och två.

Set Mattsson och jag fortsätter till Södergatan, idag en gågata men på 40-talet var den livligt trafikerad med bilar och spårvagnar. Husen är både gamla och nybyggda.

– Apoteket Lejonet finns kvar, liksom Nessim och Palladium, hörnhusen vid Skomakaregatan. Nyårsafton 1946 patrullerade en ensam polis mellan Stortorget och Gustav. Ingen anade att det skulle bli kravaller. Men vid 10, halv 11 inträffade något.

– Mycket folk i rörelse – 5 000 personer – och det blev ännu fler när biobesökarna kom ut. Smällare och raketer. Vid Tempohuset tändes en brasa och bilar vältes genom att man gungade på fotstegen. En mur bildades runt den stackars polisen. Flera hundra personer deltog i kravallerna.

Torsten Jonnervik, journalist på Skånska Aftonbladet, lockas också dit. Han hade planerat att tillbringa natten med en kvinna i ett rum på närbelägna Hotell Savoy. Men när de ska till så hörs ljud genom fönstret. Jonnervik ursäktar sig och skyndar mot Södergatan.

– Östergatan och Adelgatan var som Fleet Street. Där fanns de flesta av Malmös tidningar: Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Kvällsposten och även Skånska Aftonbladet – en motsvarighet till dagens tabloidpress med en upplaga på 80 000.

– Skånska Aftonbladet satsade på brott och kriminalitet. Rättegångsreferat innehöll beskrivningar av kvinnors åtsittande klädsel. Både offer och förövare namngavs. Sen inträffade en upplagekris och 1949 måste Skånska Aftonbladet läggas ner. I kommande böcker får jag flytta över Jonnervik till Kvällsposten.

Varför deckare? Och varför just historiska deckare?

– Jag läser mycket deckare och som alla män i min ålder, 57 år, är jag intresserad av historia. Deckare i nutid har jag aldrig velat skriva. Att det blev efterkrigstiden beror på att 1946 (eller möjligen året innan) gifte sig min mamma och pappa och bosatte sig i Malmö.

Nu har vi pratat mycket om de autentiska miljöerna och händelserna men nästan inte alls om böckerna som polisromaner – som deckare.

– De kanske inte är några vidare deckare?

Åjo. Men de är väl inga regelrätta deckare med en enda kriminalgåta och tråd utan en mördare kan bli fast redan efter några sidor. Du skriver romaner där det historiska Malmö skildras genom polisernas arbete.

– Ja, tack! Den beskrivningen tar jag gärna till mig. Den stämmer nog rätt bra.

Hur blir fortsättningen?

– I vinter ska jag skriva sista delen av trilogin. Jag avslutar med 1948 – ett händelserikt år. OS i London, Sovjet blockerade Västberlin och Bernadotte mördades i Jerusalem. Fast jag har redan börjat planera en fortsättning, en fjärde roman. Där tänker jag – med samma huvudpersoner, både polisen Palm och journalisten Jonnervik – hoppa framåt till 50-talet.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2013

Innan Malmö blivit dagens Malmö

Set Mattsson
En Douglas Palm-roman:
Kvinnan vid kanalen
(Historiska Media)

Året är 1951. Platsen ett Malmö på gränsen mellan gammal ingrodd fattigdom, klass- och kvinnohat och nya, kanske ljusare tider för dem som har minst.

Efterkrigstidens ekonomiska expansion och det folkhem som hägrar med sanitet och välstånd har ännu inte brett ut sig – trakterna kring Väster präglas av råhet, råttor och pilsner. Av tattarhat och kommunistskräck.

Arbetarhustrurna sitter fast i hemmen, utlämnade till mer eller mindre pålitliga och kärleksfulla män. Och de som jobbar, hur ska de få pengarna från fabriken eller kaféerna att räcka utan att gå på sporten? Och vad ska de göra med ungarna under långa arbetsdagar?

Den medelålders kriminalöverkonstapeln Douglas Palm har ett mord att lösa.

En man hittas groteskt sminkad, bunden och synnerligen död i ett resanderum på Väster. Utredningen går på sparlåga då man varken hittar motiv eller gärningsman. Vittnena lyser bokstavligen med sin frånvaro – polisen är ingen välsedd gäst i dessa kvarter.

Så sker ett andra mord. En rik fabrikör knivhuggs till döds i sitt hem på Bellevue. Palm börjar ana ett samband.

I centrum av berättelsen finns förstås Malmö, den växande staden som snart kommer att rivas för ljus och luft, och den unga Sigrid Holm som försörjer sig på prostitution. Hon har en dröm, bara hon kan spara ihop tillräckligt mycket pengar. Envist försöker hon att förverkliga det mål hon satt sig.

Vad har hon sett? Vad vet hon och hennes kolleger om morden? I de kretsar hon rör sig håller man tätt om det man vet.

Jag rekommenderar varmt denna mycket spännande Malmöberättelse och deckare med så många intrigmässiga, politiska och sociala lager från en tid som egentligen var alldeles nyligen. Före tapasställena, krogarna och caféerna med otaliga sorters latte.

Katarina Tornborg