Historiker som detektiver

Det är ett banalt konstaterande, men en historiker har mycket gemensamt med en deckarförfattare. Åtminnstone i de fall då huvudpersonen gräver i papper, söker i arkiv, följer svårtydda spår, och börjar på ny kula när hen har kört fast. Där själva sökandet är historien sig och sanningspusslet läggs, bit för bit, tills bilden är hel.

I vissa lyckliga fall förenas de båda i en person och den personen är Henrik Berggren, historiker, journalist och författare som fick ett stort genomslag med sin hyllade Olof Palmebiografi ”Underbara dagar framför oss” från 2010. I thrillern ”Det röda arvet” (Norstedts, 2014) heter detektiven Thomas Thorild – ett något svårburet öde – och är historiker till yrket.

det-roda-arvetI första kapitlet sitter Thorild på en altan i en mild vind och skådar ut över Biscayabukten. Det är egentligen slutet på historien, som Graham Greene skulle ha sagt – jag vågar t o m gissa att Greene har funnits med någonstans i Berggrens bakgrund. Få författare har som Greene använt sig av thrillerformen för betraktelser över politik och moral.

För Thorild är reflektionen på altanen i Spanien också en sammanfattning av tre månaders upptäcktsresa mot en förfärlig punkt i samtidshistorien: Spanska inbördeskriget (1936-1939) som slutade i katastrof för folkstyret då Francisco Franco och de konservativa och fascistiska grupperingarna segrade. Spanien förblev en diktatur fram till 1975 då Franco avled.

det-roda-arvet_pocketMånga internationella frivilliga, även svenskar, deltog i det socialistiska motståndet. Så också Berggrens undflyende, hemlighetsfulle och svårinringade protagonist Erik Johansson, som efter hemkomsten blev en framgångsrik kommunalpolitiker och entreprenör i Stockholm, och det är han som är föremål för Thorilds arkivariska intresse.

En dag i april kommer en vacker irländsk journalist, Moira Byrne, till Stadsarkivet i Stockholm. Hon är intresserad av Erik Johansson och särskilt hans relation till irländaren Seamus O’Hara. Till sin förvåning går Thorild med på att hjälpa henne leta rätt på försvunnen korrespondens. Trots att han har en snäv deadline. Trots att Erik Johanssonuppsatsen är en inkomst.

Spårhunden har vaknat, jakten på de okända delarna av Erik Johanssons liv tar sin början. Vad var det som hände i Spanien 1936? Varför är så många plötsligt så intresserade av att Thorild och Byrne ska sluta leta? Vad är det omvärlden inte på villkors vis ska få veta?

I ett slag är en irländsk journalist och en svensk historiker i vägen för mäktiga krafter som till varje pris vill förhindra att det uppenbart livsfarliga innehållet i breven kommer fram.

Berättelsen drivs framåt på två plan. Dels i det otäckt gungande och osäkra nuet, där våldsamma händelser och incidenter tycks uppstå utan inbördes sammanhang. Det andra planet är en berättelse som får sitt sammanhang av autentiska tidningsnotiser, nyheter och referat från fronten.

Att på det här sättet väva ihop ett historiskt skeende med fiktiva gestalters deltagande i förloppet har gjorts förut. Sällan har jag dock läst en roman som så välskrivet och elegant tillfört kunskap med en sådan känsla för thrillerns/deckarens jakt på någon slags sanning, på en förövare (eller fler), på ett sammanhang som gör historien begriplig, på en slutpunkt.

Fast på den punkten bedrar han oss, Henrik Berggren. I slutet ligger vägen öppen för en fortsättning. Hoppas den kommer.

*

De små dåEtt detektivarbete av ett annat och helt historiskt slag är historieprofessor Eva Österbergs senaste bok ”De små då / Perspektiv på barn i historien”, (Natur och Kultur, 2016). Här är det källmaterialet som talar genom – i brist på bättre ord – ett temperament och en vilja att förstå och tolka de fåtaliga utsagorna på ett så rättvist sätt som det är möjligt.

Föremålet för hennes studie är barnen, de små, i en historisk kontext, då. Och då handlar det framförallt om den svenska och nordiska medeltiden.

Vad säger materialet om barnens ställning? Älskades och skyddades de av sina föräldrar? Hur såg man på barnuppfostran och mognad under medeltiden? när blev pojkar myndiga? Hur såg man på flickor? Vad säger lagtexterna (de svenska landskapslagarna), sagorna, balladerna, Eriks och Karlskrönikorna och de rättliga protokollen om barnen?

Inte så mycket visar det sig, men tillräckligt för att man ändå ska kunna dra vissa slutsatser om kärlek, omvårdnad och beskydd av de minsta.

Eva Österberg handskas så varsamt med de olika historiska tystnaderna och fyller i tomrummen på ett fascinerande och spännande sätt, dessutom skriver hon på ett underbart lätt och genomskinligt språk. Hur kan man bara inte älska en sådan detektiv?

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

Bergens hårdkokta historia

Den här krönikan börjar jag skriva långt bort och högt upp på Hardangervidda.

Höga fjälltoppar och djupa dalgångar. Forsande fjordar och vilda vattenfall. Eviga snöfläckar på fjällen. Smala, krokiga vägar, ringlande runt fjällbranterna – när inte vägarna har dragits genom från meter till kilometer till millånga tunnlar. Och när tunneln snurrar sen, som en serpentin eller karusell ner – eller upp – genom fjället. Wow, liksom!

Gunnar StaalesenGunnar Staalesen. Foto: Helge Skodvin

Högt upp på Hardangervidda är det istället platt som en våffla (som norrmän gärna äter till kaffet). Knappt någon växtlighet, enstaka hytter (norska fritidshus), någon flock med vildrenar (fast då ska man ha tur) och en plötsligt uppdykande fjällstuga (mat, övernattning och utgångspunkt för turer på fjället).

Vi svänger av och tar en paus vid Haukeliseter Fjellstue. Det är huttrande kyligt. Passar på att äta lunch: jag väljer rømmegröt med kanel, socker och en klick smör och saft att dricka till, medan min hustru äter norska köttkaker med grönärtspuré. Etniskt så det förslår. Utsikten från fjällstugan är en målning av en dovt glittrande fjällsjö mot snöklädda fjäll. Bör kanske påpekas att årstiden är sommar. Månaden är juli.

Jag och min hustru bilar genom Norge. Nu är vi på hemväg efter att ha besökt staden Bergen på Norges västkust. Det var deckarförfattaren Gunnar Staalesen som lockade oss – främst mej – till Bergen. Som jag skrivit och sagt många gånger: bättre miljöskildringar och stadsguider än deckarromaner finns inte!

Så ofta och gärna jag utforskat en (ny) stad, vandrat längs gatorna och druckit på barerna, i fotspåren efter en litterär detektiv: Stockholm (Stieg Trenter men även Vic Suneson), Lund (K. Arne Blom), Strömstad (Gösta Unefäldt), Köpenhamn (Dan Turèll), Helsingfors (Matti Joensuu), Paris (Georges Simenon), London (Sir Arthur Conan Doyle, P.D. James, Liza Coody, Mike Timlin med flera), Los Angeles (från Raymond Chandler över James Ellroy och Walter Mosley till Michael Connelly) och så vidare.

Staalesen 1900.-Morgenroed_productimageNu har jag/vi också besökt norska Bergen, där Gunnar Staalesen placerat Varg Veum, privat etterforsker, på Strandkaien 2, fjärde våningen. Från kontorets fönster blickar Veum över både den livliga torghandeln och den fjällsida, Fløyen, som reser sej tvärt mot himlen. Upp och ner, upp och ner för branten pendlar Fløibanen som en korsning mellan spårvagn och bergsget.

Med start 1977 skriver Staalesen en hårdkokt deckarserie om denne bergensiske motsvarighet till Philip Marlow (Raymond Chandler) och Lew Archer (Ross Mcdonald) med en flaska akvavit istället för whisky i skrivbordslådan. Hittills finns sex titlar på svenska – ”I mörkret är alla ulvar grå”, ”Svarta får”, ”Fallna änglar”, ”Bittra blomster”, ”Begravda hundar bits inte” och ”Skriften på väggen” – och ännu fler på norska.

Jag, som förstås ställde mej utanför porten till Varg Veums privatdetektivbyrå, kan meddela att verkligheten är som litteraturen. På Torget handlas med allt möjligt, främst grönsaker och fisk. Vilket fiskutbud! Har aldrig sett dem förut, ingen aning om vilka sorters fiskar det kan vara. ”Steinbit” står det på en skylt. Kan dessa vita, fasta  fiskfiléer verkligen vara stenbit, samma sorts fisk som den geléaktiga stenbit som finns på fiskdiskarna i Skåne?

Staalesen 1950-High-Noon_Fotokreditering-GyldendalNorsk ”steinbit” såg så lockande ut att vi strax besökte den närbelägna Fiskekrogen och provåt gratinerad stenbit (med bland annat en extra kräfta, några musslor, grön sparris och marinerad kronärtskocka som tillbehör). Det smakade så delikat att vi inte ens brydde oss om att kreditkortet brann upp när vi betalade. (För svenskar är Norge ett mycket dyrt land.)

Kan också meddela att det är mäktigt att böja nacken och spana mot toppen av Fløyfjellet. Längs Fløy- och Sandviksfjellens branter klättrar trähusen. Hur kan de sitta fast? Varför trillar de inte ner? Mellan husen, byggda tätt-tätt, finns så kallade ”smauet”, snarare prång än gränd. På sina ställen är det så brant att prången ersatts av trappor.

Bergen ligger – eller låg – mellan sju fjäll. Till somliga stadsdelar/förorter har man sprängt tunnlar genom fjällen. Nog är det en märklig stad att uppleva, både i Staalesens romaner och ännu mer i verkligheten. Som bara detta med klimatet. Från kontorsfönstret följer privatsnoken Veum årstidernas skiftningar på Fløyens fjällsida: 14 dagars snö på vintern och sol från maj till framåt juli, resten av året gråväder och regn.

Staalesen 1999-Aftensang_Fotokreditering-Gyldendal (1)Det regnar mycket och ofta. Men det regnar på ett speciellt sätt också. Så fort man fällt upp paraplyet, slutar det regna. Så fort man fällt ihop det, börjar det igen. Nyfödda barn får ”regnhattar” (paraply på bergensdialekt) i dopgåva, sägs det, och den bergensare som besöker en plats med torrt klimat grips av intensiv längtan efter regn.

Om rätt ska vara riktigt rätt så var det inte Staalesens deckare som gav mej den slutgiltiga pushen att resa fjäll upp och fjäll ner till Bergen. Istället var det samme författares litterära höjdpunkt och mästerverk: romantrilogin ”1900. Morgenrød”, ”1950. High Noon” och ”1999. Aftensang”.

Här följer Staalesen sin hemstad under 100 år: staden brinner ner och byggs upp igen, i flera betydelser. Släkter, familjer och människor myllrar på boksidorna och Bergens gator. Nyheter från tidningarna återskrivs som fiktion; fiktiva personer träder ut i verkligheten. Också privatdetektiven Veum har skrivits in i 1900-talstrilogin. Natten till den 1 januari 1900 sker ett mord som inte blir löst förrän vid nästa sekelskifte, alltså 2000 – av Varg Veum.

Det är som om Gunnar Staalesen förenat Per Anders Fogelströms romaner om Stockholm med Walter Mosleys deckarromaner om Los Angeles. Hur mycket Bergen-trilogin betyder för stadens invånare kan en svensk knappt ana. Mej har Staalesen lärt mer om Norge, dess historia och kamp mot nazismen än någonsin skolan lyckades göra.

Tyvärr har inte dessa romaner översatts till svenska. Men läs dem på norska! Att läsa norska är inte svårt alls och Bergen-trilogin finns på Malmö stadsbibliotek. Beställ och läs!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Delvis olika versioner i Ystads Allehanda och Kvällsposten 1991)

Mord i 1800-talets Paris

Claude Izner
Döden i Montmartre
Övers: Johanna Hedenberg
(Kabusa)

Claude Izner (pseudonym för systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre, före detta bouquinister vid Seines kajer) fortsätter att skriva historiska turistdeckare.

9789173551809_200x_doden-i-montmartreDeckarintrigen inleds med mordet på en ung kvinna. Ledtråd: en kvarglömd röd damsko.

Men det kriminella är mest en förevändning (om man kan uttrycka sig så om mord).

Det viktiga är Paris: de gator och platser som Victor Legris, bokhandlare på Rue des Saints-Pères och amatördetektiv, kommer till när han med hjälp av bokhandelsbiträdet Joseph försöker lösa mordgåtan.

Året är 1891 och då hade man inte velat bo i Paris och ha ont om pengar.

Miljön, människorna och livsvillkoren, skissas blott men beskrivningen blir ändå så stark att den stannar kvar.

Som kontrast finns en, låt säga, målande (jo, Toulouse-Lautrec är där) skildring av hur det på den tiden gick till på Moulin Rouge, det luxuösa nöjesetablissemanget som öppnades ett par år tidigare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(KB,YA, TA 2011)

Thriller genom Turkiets historia

Zülfü Livaneli
Serenad
(Molin & Sorgenfrei,
över: Mats Andersson)

I mitten av romanen finns en thriller.

Zülfü Livaneli, som bodde i Sverige på 80-talet, skriver också på en rapp prosa, nästan i thrillertempo. (Plus att Agatha Christie nämns redan i början.)

Serenad.jpgMen ”Serenad” är ingen deckare på det sättet utan en spännande historisk roman där dagens Turkiet möter de händelser ur sitt förflutna som landet vill glömma.

Miljö: Istanbul och Konstantinopel, Turkiet och Osmanska riket. Tid: idag, andra världskriget och armeniska ”massakern”.

Maya, assistent på Istanbuls universitet, hämtar Maximilian Wagner, åldrig tysk-amerikansk professor, på Atatürkflygplatsen och inkvarterar honom på hotell Pera Palace.

Strax börjar deras gemensamma resa genom Wagners minnen och Turkiets historia.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Gota Medias tidningar 2015)

Historisk seriemördare i Karlshamn

Limme & Palmqvist
Amerikakistan
(Massolit)

Men paret Martin Limme & Johanna Palmqvist hade ju avslutat sin historiska deckarserie med kyrkoherde Simon Eldfeldt och hans systerson, konstapel Ivar Jönsson i Karlshamn vid sekelskiftet 1900? Det skulle inte bli fler böcker.

Plötsligt kom det ändå en ”extra”, fjärde titel. Och det tackar jag för.

AmerikakistanI föregående titlar kämpade intrig och miljö en ojämn kamp, än för mycket av det ena och än av det andra. Nu har kyrkoherdens och polisens jakt på en seriemördare i Karlshamn så tidigt som 1901 blivit en del av miljön och miljön en del av kriminalgåtan.

Tidsporträttet kompletteras av Eldfeldts och Jönssons privata problem (sjuklig fetma och, låt säga, förändrade familjeförhållanden). Resultat: ”Amerikakistan” är bäst i hela serien!

(Lite kul också att författarna återanvänt arbetsnamnet till den föregående, tredje delen av serien, som sen vid utgivningen fick en annan titel.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Något kortare till Gota Media 2016)

Visbys medeltida polis

Fortsätter att komplettera det jag tidigare skrev om årets bästa svenska deckardebutanter – skrolla nedåt och läs! – med en kortrecension som varit publicerad i Gota Medias tidningar.

______________________________________________________________

Anders H Blomström
Eldskytten
(Horneman förlag)

blomstromSpännande, såväl för deckarläsaren som den historiskt intresserade.

Så kan Anders H Blomströms medeltida pusseldeckare och polisroman ”Eldskytten” – med undertiteln Botulf Kattlunds första fall – sammanfattas.

Botulf blir utsedd till stadsfogde, idag kunde han ha varit poliskommissarie.

Händelserna utspelar sig mellan 1342, inklusive den viktiga prologen, och 1361. Huvudorten är Visby – men Botulf och medhjälparna Knarre och Silas färdas också till bland annat Lübeck och Stralsund.

Inte färre än tre mordgåtor ska lösas. Samtidigt som både pesten och stormen härjar och Visby hotas av invasion.

Dessutom har författaren lyckats få utrymme att skildra förhållandet mellan medeltidens Deckarlogg 2kvinnor och män.

Bengt Eriksson

Deckaråret 2016: årets bästa svenska debutanter

Måste erkänna att det kommer så många nya deckare nu på egen-, hybrid- och andra småförlag att jag säkert missat en del titlar från 2016. Fast av de svenska deckardebutanter jag fått ögonen på är åtminstone följande tre värda att lyftas fram lite extra.

diktarenKatinka Billes ”Diktaren” (Black Skerry) skrev jag tidigare om här i Deckarlogg och utnämnde då till 2016 års bästa debutdeckare. En västskärgårdskustdeckare med en mycket ihågkommen och älskad svensk vispoet som grund för historien. Fyndigt gjort och en ovanligt välskriven debut.

HÄR kan du läsa mer om Billes debutdeckare.

bjurwaldOckså Lisa Bjurwalds deckardebut, ”Tills bara aska återstår” (Bladh by Bladh), är värd att uppmärksamma. Både bland fjolårets debutanter och hela den svenska deckarutgivningen.

En polisroman och thriller som är så stark till innehållet – afrikansk trafficking och voodoo i Värmland – att berättelsen kan tas som fiktion, påhitt och överdrivet. Och inget annat, när det i faktiska verket är motsatsen.

Läs författarens efterord. Gör det allra först! Bjurwalds polis, Rebecka Born, är också en speciell kvinna och människa.

blomstromDen tredje bästa debutdeckaren från i fjol, ”Eldskytten” (Horneman förlag), är historisk: en medeltidsdeckare med miljöer från Visby med omnejd. Tid: mellan 1342 och 1361.

Anders H Blomström introducerar Botulf Kattlund som en slags medeltida polis (fast en dåtida ”polis” var ju inte som en nutida polis). Inte minst skildringen av miljöerna och tiden uppskattar jag.

Deckarlogg 2Det kommer fler medeltida Gotlandsdeckare, har Blomström lovat. Snart! hoppas jag.

Bengt Eriksson