Sofie Bjarup debuterar för andra gången med samma bok, den historiska kriminalromanen ”Mörkrets barn”. (Hur detta hänger ihop, att boken är en debutdeckare medan hon själv är dubbeldebutant, ska jag återkomma till.)
”Mörkrets barn” hör till subgenren historisk noir. Så måste resultatet bli när kriminalberättelsen utspelar sig i London år 1888.
Denna stad, denna tid och dessa livsvillkor var mörkaste, fattigaste noir för många (fast inte alla) av Londons invånare.
Året 1888 ger kanske en association? Det är Jack Uppskärarens år, då han mördade kvinnor i East Ends fattigkvarter.
Nu har ännu en kvinna hittats mördad och skändad på Hanbury Street i Whitechapel. Dit kommer William Sinclair, huvudperson i ”Mörkrets barn”, som reporter för The New Chronicle, en av Londons dagstidningar.
Han är rik, nästan adlig. William Sinclair bor i den fina stadsdelen Belgravia. Varför vill han vara en sån där journalist? Hans familj förstår det inte.
Reportern Sinclair upptäckter ett London som han inte visste att det fanns. Och han häpnar: Hur kan människor leva, ens överleva i denna fattigdom?
Ett av romanens teman: mötet – nej, konfrontationen – mellan dessa städer i staden, ett mycket fattigt och ett mycket rikt London.
Och inte minst mellan människorna i samhällets olika klasser: herrskapet, ofta som i herrarna, tar sig rätten att utnyttja tjänstefolket, inte sällan pigorna.
Det andra temat är William Sinclair själv.
William är i giftasåldern. Överklassens mödrar ser gärna att deras döttrar dansar med William och helst ska de gifta sig. Men William tänker inte på giftermål. Han tänker på James.
Sofie Bjarup.
Även James Quilter är reporter fast på en annan tidning, East London News. De möts ute på uppdrag, blir strax William och James med varann.
Och älskare. William flyttar i smyg in hos James. Homosexualitet är ett lagbrott i det viktorianska England.
Som mördaren uttrycker det när han avslöjats: ”Seså, mr Sinclair. Försök nu inte spela moraliskt överlägsen. Vi vet båda två att ni är lika kriminell som jag.”
”Mörkrets barn” blir också en deckare när kvinnor börja försvinna och mördas. Den ena likdelen efter den andra spolas upp ur Themsen och hamnar på bårhuset.
Har Jack Uppskäraren bytt metod? Eller kan det finnas två kvinnomördare på Londons gator?
Sofie Bjarup skildrar 1800-talets London med stor kunskap och lika stort hjärta. ”Mörkrets barn” är en historisk roman, en tids- och samhällsskildring, en deckare och en ”förbjuden” kärleksroman.
Vilken imponerande deckardebut, alltså dubbeldebut. Ja, vad betyder det?
”Mörkrets barn” gavs först ut genom ett hybridförlag (som hjälpte till med utgivning men författaren stod för kostnaderna.) Alltför få upptäckte boken – ett undantag var en redaktör på det förlag som nu återutgivit den, lätt redigerad.
Uppmaning till läsare, redaktörer, kritiker och bokhandlare: Håll koll på egen- och hybridutgivna deckare – annars riskerar ni att missa guldklimpar.
Så blev det dags för mig att ännu en gång möta ”Kvinnan i svart”.
Den här gången, vilken gång i ordningen kan det vara, den femte, sjätte kanske, som följetong i radion. Eller ljudbok från radion, om man vill.
Sveriges Radio har sänt och nu finns ljudboken/radioföljetongen också på SR Play. Uppläsare: Björn Granath.
Och vilken suverän uppläsare. Skrämmande bra! Visserligen fick Deckarloggs red. speeda upp hastigheten något men så är det ofta om inte alltid.
Björn Granath läser så just skrämmande att han strax hamnade som trippeletta, tillsammans med själva romanen och den teateruppsättning som nämns sist i den här logguppdateringen, bland mina upplevelser av de olika kvinnorna i svart.
Läs om boken här nedanför, om film och teateruppsättningar samt mig och mitt möte med ”Kvinnan i svart”.
***
Nu ska den här pjäsen, alltså ”Kvinnan i svart”, sättas upp igen.
Den här gången på Scalateatern i Stockholm med Claes Månsson och Rikard Ulvshammar i rollerna. Premiär: den 31 januari 2019.
Så jag får försöka ta mig upp till Stockholm och se den nya uppsättningen!
Tills vidare: en text jag skrev för några år om ett antal ”kvinnor i svart”; på papper, teatercen och bioduk/TV-skärm.
***
Den första kvinnan finns i ”The Woman in Black”, en kortroman från 1983. Susan Hill, brittisk författare, blandade krimi och skräck i gotisk tradition. Stor succé! ”The Woman in Black” har kallats ”a modern gothic classic”.
Susan Hill skriver olika sorters litteratur. På hennes hemsida återfinns ”The Woman in Black” under rubriken ”Ghost stories”. En annan rubrik är ”Crime novels”. Trots all uppmärksamhet och framgång är det först nu i år som ”Kvinnan i svart” (Modernista; övers: Ola Klingberg) ges ut på svenska.
Resumé: Arthur Kipps har slagit sig ner på landet med sin nya familj. Det är jul. Det berättas spökhistorier. Kan inte styvpappan berätta något? Nej, han vill inte. En enda spökhistoria känner han till och den är så verklig och hemsk att han aldrig kunnat berätta.
Så bestämmer han sig: När julen är över ska han skriva ner sin – sanna – spökhistoria om den gången då Arthur Kipps, som ung Londonadvokat, for till en avlägsen landsortsstad för att övervara mrs Dablows begravning och sortera alla hennes papper i ett stort, öde hus på en ö bortom kustens dimma och tidvatten.
Det var där, vid begravningen och i mrs Dablows hus, som Kipps – ordagrant – drabbades av ”kvinnan i svart”.
Den andra svartklädda kvinnan skymtar i den teaterpjäs som Stephen Mallatratt omvandlade boken till med premiär 1987. Han tog sig stora friheter.
Alla roller (utom ”kvinnan i svart”, som både finns och inte finns) spelas av endast två skådespelare. En ny rollfigur skrevs också in: en ung skådespelare som Kipps tar lektioner av för att kunna framföra sin historia för familjen.
”The Woman in Black” är den näst längst spelade pjäsen i London, nu på Fortune Theatre.
Mycket välspelat (av Stuart Fox och Gwynfor Jones med regi av Robin Herford), även om jag inte uppskattar de pålagda skriken då ”the woman in black” visar sig. Men nog för att det går kårar längs ryggen, också när man ser pjäsen.
Den tredje kvinnan i svart som visat sig för mig förekommer i långfilmen ”The Woman in Black” från 2012 (också på DVD) med Daniel Radcliffe som den unge Kipps. Regisserade gjorde James Watkins och Jane Goldman skrev manus.
Även i filmen har det tagits friheter. Som ett nytt slut, lika hemskt som i boken/pjäsen – men annorlunda. Och så fascinerande skrämmande att se mrs Dablows hus så att säga i verkligheten. (Gungstolen som – dunk, dunk, dunk – gungar av sig själv…)
Den fjärde kvinnan visade sig i Malmö, när gruppen Firstborn Drama i senhöstas satte upp ”Kvinnan i svart” på Kirsebergsteatern. Anders E Larsson och Kurt Löf växlade skickligt mellan olika roller och ännu mer imponerade Fred Kalulanga som regissör.
Pjäsen består av en mängd scener – eller tablåer, några nästan minutkorta – där belysningen tänds upp och släcks ner. Att gestalta varje scen och samtidigt bygga en spännande tråd och stämning kan inte vara lätt.
Kalulanga lyckades – över all förväntan! Ja, bättre än i London. En liten skånsk teatergrupp överträffade faktiskt Londonteatern. Dessutom skrämde ”kvinnan i svart” mer ändå i sin malmöitiska lågmäldhet.
Kunde inte Firstborn Drama bjudas in för att sätta upp pjäsen igen – på någon av Malmö stadsteaters mindre scener? En Sverige runt-turné (om ljussättningen klarar det?) med Riksteatern skulle också kunna bli en succé…
Hoppas ansvarig redaktör ursäktar och inte muttrar alltför mycket när Deckarlogg än en gång återpublicerar den Spänningstopp som en gång i månaden sammanställs av deckarrecensenterna i Gota Medias tidningar, från Borås Tidning till Ystads Allehanda och där emellan Smålandsposten och Barometern. Med ännu fler.
Blott listan – motiveringarna får du gå till tidningarna för att ta del av. Och det är väl värt att göra det. För det är den enda kritikertopp som finns i Sverige med deckare och annan krimi. Och (om en får säga det själv) för varje månad blir toppen allt mer just spännande och intressant.
Så här ser Spänningstoppen ut för närvarande, den gångna månaden. Kolla och fundera över vad som är utmärkande för den. Ett par, tre saker eller fyra saker…
3) Thomas Engström / Margit Richert: Armasjärvi (Bokfabriken)
4) Frida Skybäck: De rotlösa (LB förlag)
5) Sara Strömberg: Sly (Modernista)
6) Tove Alsterdal: Slukhål (Lind & Co)
7) Bethany Clift: Överlevaren (Modernista)
8) Kristina Ohlsson: Isbrytare (Forum)
9) Anna Kuru: Gryningsjakten (Modernista)
10) Silje Ulstein; Kräldjursmemoarer (W&W)
Avslöjande: Dessa tre saker syftade Deckarlogg på…
1) Samtliga på Spänningstoppen är kvinnor (utom en extra man). 2) Åtta av tio spänningstitlar har skrivits av svenska författare. 3) Sex titlar hör hemma under rubriken ”Norrland noir”.
En termoter i rumpan dagens deckarutgivning? Kanske det.
Inte minst: 4) Spänningstoppen toppas av Sofie Bjarup, en deckardebutant som till och med var en hybridutgiven debutant. Hennes hybridutgivna deckare har nu återgivits av ett så kallat vanligt förlag.
En kvinna hittas hängd i sitt hem. Men det är inget självmord. Mördaren har spikat ihop hennes händer. Kriminalkommissarie Idun Lind får i uppdrag att lösa fallet med sin kollega Calle Brandt. Författaren ställer frågor om hur vi påverkas av en våldsam uppväxt. Vad får det för konsekvenser senare i livet? Handlingen sätter fingret på den dagsaktuella frågan om våld i nära relationer. Måmnga har försökt kombinera samhällskritik med spänningsgenren och misslyckats. ”Befriaren” är ett lyckat exempel. Vad händer när skyddsnätets maskor är för glesa och någon faller igenom? (Ur Samuel Karlssons rec.)
Arne Dahl
Islossning
(Albert Bonniers)
Omtumlande spänning som är svår att beskriva, kanske räcker med några ingredienser: seriemördare, hat/kärlek, bioteknik, polisinfriltatör, revansch, kryonik, yxmord, rysk maffia, evigt liv, undercover, Hells Angels… Plussar på med att intrigen slingrar fram som en berusad skallerorm. Berger & Blom (tidigare poliser, numera privatdetektiver) och Deer, Robin, Samir med flera (före detta kollegor) är karaktärer som engagerar mej och jag vill fortsätta att följa. Som grädde på moset är språket på topp. Genomgående fint driv, kreativt, bra dialoger och härligt omväxlande. (Ur Rolf Olanderssons rec.)
Helena Sigander
Med annorlunda ögon
(Exilium förlag)
Detta är för mig en riktigt bra bok. Den har en fungerande intrig, ett bra språk, är lättläst. Det börjar med att journalisten Christian Fielding, som kämpar för mänskliga rättigheter, faller ihop död över frukosten. Hans fru Agnes larmar polisen och uppträder förvirrat på platsen. Poliserna är villrådiga, eftersom de i första hand ser det som ett normalt dödsfall och det borde varit ambulansen istället för de som tog hand om fallet. Trots detta börjar en grupp vid polisen med Maria Louisa Magnusson i spetsen att utreda fallet. För det är en del märkligheter med händelsen. (Ur Hans Lundins rec.)
Liza Marklund
Polcirkeln
(Piratförlaget)
Så mycket är bra med Liza Marklunds återkomst – efter 23 år – som deckarförfattare. Titeln placerar handlingen geografiskt – långt norröver – och är samtidigt namnet på en bokcirkel där fem tonårsflickor träffades en gång i månaden och diskuterade litteratur. Det var 1979-80. Men nu har 40 år gått. De är vuxna kvinnor, alla fyra. Inte fem? Nej, fyra av dem. En av dem är inte längre med. Hon försvann. Så, 20 december 2019, hittas liket av en kvinna ingjutet i fästet till bron över Piteälven. Invånarna i Stenträsk, där den dubbla handlingen utspelar sig, anar genast vem det måste vara…
Willy Vlautin
Mörkret som faller
Övers: Andreas Vesterlund
(Bakhåll)
Vlaurins noir är mer än mörk, går från svart till svartare och svartast. Lynette, 30 år, bor i ett sjabbigt hus i Portland, Oregon med en nedgången morsa och en äldre bror med intellekt som en treåring. Hon jobbar och sliter med två arbeten (och annat också som hon tvingar sig att göra) för att familjen ska kunna köpa huset de hyr och äntligen få något eget. En dag när hon kommer hem står en bil som är så ny att den saknar registreringskylt utanför huset. Mamman fick lust att köpa en ny bil. Husköpet har hon gett upp. Och ”mörkret faller” för Lynette…
Niklas Natt och Dag
1795
Bellman noir (del 3)
(Forum)
Just språket räcker som motivering för att ”1795” ska nomineras till Augustpriset och det finns så mycket mer som motiverar det. Inte för att den skulle vara bäst av de tre, i trilogier kan mellanboken vara en svacka men här tycker jag faktiskt att ”1794” glittrar lite extra. Priset delas ut till en enskild bok, men det har hänt tidigare att det i realiteten delas ut för en serie genom att prisa sista boken. Dags att göra det igen, i alla fall nominera! För alla som inte besökt 1790-talets Stockholm med Niklas Natt och Dag som guide är det hög tid att göra det; en resa som ger minnen för livet. (Ur Anders Kapps rec.)
Det här är en glädjens men också sorgens dag. Vi är många som längtat efter att få fortsätta läsningen av Niklas Natt och Dags berättelse om det sena sjuttonhundratalet och nu finns äntligen hans nya ”1795” ute i handeln. Det är en stor glädje men samtidigt är detta sista delen i hans trilogi; efter att ha avslutat sista sidan är det verkligen slut, vi får aldrig mer umgås med palten Mickel Cardell och alla de andra som befolkat denna värld och i detta finns också en sorg.
I skolans historieundervisning fick vi en helt annan bild av denna tid liksom i fiktionens värld från Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” och framåt; här får vi en verkligare verklighet berättad på ett overkligt språk med en svärta som är en njutning att läsa. Han skulle säkert ha kunnat fortsätta serien med stora upplagor men trots allt är det ett klokt och modigt beslut att stanna vid en trilogi. När årets nomineringar till Augustpriset offentliggörs 19 oktober vill jag se ”1795” på den listan!
2017 kom debuten med ”1793” som var chockerande; det är otroligt sällan som man får läsa något genuint originellt, det mesta som kommer ut rullar i gamla hjulspår även om det ofta kan rulla väldigt bra. Här fick vi möta en författare som bokstavligt klev ner i skiten för att låta oss möta en i många fall brutal vardag för många människor i olika samhällsskikt i den tidens Stockholm, som gav nya insikter om den delen av den svenska historien och som gjorde det med ett alldeles eget och imponerande språk i kombination med en spänningsberättelse som förmår att fånga väldigt många människor.
Glädjechocken från debuten var naturligtvis omöjlig att upprepa när ”1794″ kom ut 2019 men den innehöll en hel del nya aspekter på denna tid och det jag kanske främst bär med mig från den är nya kunskaper, men också insikter, om Sveriges betydande roll i dåtidens brutala slavhandel. Det finns skillnader mellan kunskaper och insikter där de förra är viktiga men de senare ännu viktigare. Kunskaper kan till exempel handla om siffror och andra fakta om Förintelsen men det är först i berättelserna om detta helvete, biografiska och skönlitterära, som fakta förenas med känslor och utvecklas till insikter som kan skapa den kraft som kanske kan motverka upprepanden.
Niklas Natt och Dag är en mästare på att skapa denna typ av insikter och göra det på ett sätt som får stor spridning. Böckerna säljs i stora upplagor, har fått många priser och finns i trettiofem länder. Här på Kapprakt (varifrån den här texten har lånats) märker jag det stora folkliga intresset: texten om den förra boken, ”1794”, är sidans klart mest lästa.
I inledningen möter vi trilogins centrala skurk som från parnassen fallit ner i avgrunden, Tycho Ceton har knappt mat för dagen och gömmer sig från alla sina fiender, hans tidigare uppburna position i Eumeniderna, det depraverade ordenssällskapet för mäktiga män, är ett minne blott men han filar på en plan för att återta den glans han förlorat. Han ska ställa till med ett spektakel mer häpnadsväckande, mer hänförande och mer avgrundsdjupt vidrigt än något som dittills skådats i detta vidunderliga och vedervärdiga Stockholm.
Vi får naturligtvis träffa palten Mickel Cardell som lever i stor vånda; han känner sig medskyldig till att Anna Stina Knapps två små barn dött i en stor barnhemsbrand. Han söker henne överallt i staden men utan framgång han hittar inga som helst spår av henne. Och han är inte ensam i sitt sökande, hon jagas av många andra, hon är i stor fara.
Niklas Natt och Dag. Copyright/fotograf: Thron Ullberg
Vi får träffa Mickels goda vän Emil Winge som efter brodern Cecils dör tagit sig ur sitt supande och övertagit Cecils roll som en sorts konsult till poliskammaren; han hjälper till i lösningen av olika brott och är samtidigt på jakt efter Tycho Ceton, han vill sätta stopp för detta vidriga monster en gång för alla.
Vi får träffa många andra i ett myllrande Stockholm och tacknämligt nog bjuder oss författaren hjälp med ett inledande persongalleri. Vi befinner oss i tiden efter Gustav III:s död sedan han skjutits på operan våren 1792. Sverige leds av en förmyndarregering, den blivande kungen Gustav IV Adolf är ännu ej myndig, och i praktiken är Gustaf Adolf Reuterholm rikets regent 1792-96. Reuterholm är besatt av att utplåna kvarvarande gustavianer sedan en plan för att störta förmyndarregeringen avslöjats.
Kuppförsöket leddes av Gustaf Mauritz Armfelt; han dömdes till döden för detta 1974 men befanns sig då i säkerhet utomlands. Konspirationen avslöjades av spioner som kom över en brevkorrespondens, bland annat brev mellan Armfelt och Magdalena Rudenschöld. Denna verkliga historia har en central del i romanen, särskilt ett brev från Rudenschöld där ett antal lojala gustavianer ska ha namngivits.
I ”1795” finns alltså en hel del karaktärer från de tidigare delarna men också många nya. Särskilt förtjust blir jag över barnhusbarnet Elis som tvingats bli vuxen alldeles för tidigt och som utvecklats till inkarnationen av begreppet streetsmart för att kunna överleva i en väldigt hård värld. Hans stora dröm, det projekt som han ägnar all sin kreativitet åt, är att befria den som han tror är hans biologiska mamma.
Det finns några nya historiska aspekter som vävs in i den avslutande delen. Bland annat får vi möta herrnhutismen som uppstod i nuvarande Tyskland på 1720-talet och vid denna tid spritt sig, bland annat till Stockholm. Den kan ses som föregångare till den frikyrkorörelse som kommer att få ganska stor betydelse och möjligen kan jag tycka att den aspekten skulle ha kunnat användas mer i berättelsen.
Efter en inledande prolog är boken uppdelad i tre delar, delvis överlappande under våren och sommaren 1795 så att vi ibland får möta samma skeenden betraktade ur olika perspektiv. Därefter en fjärde del där det hela ska avslutas under hösten och vintern samma år. Slutligen en kort epilog från våren 1796 som skänker en del ljus i allt detta fascinerande mörker.
Strukturen fungerar mycket effektivt men på vägen mot slutet blir jag alltmer nervös; hur ska han kunna avsluta berättelsen på ett sätt som är värdigt detta mästerverk? Avslutningen består naturligtvis av flera olika delar, det är olika människor och skeenden som ska lämnas. Jag kan inte avslöja innehållet men en del överträffar faktiskt alla mina förväntningar, så snyggt! De andra delarna ligger kanske inte på samma nivå.
Det finns oändligt många pärlor som jag skulle vilja citera men det skulle bli väldigt långt. Måste ändå dela en dyster konklusion om livet och mänskligheten: ”Vi haltar vår väg genom tillvarons oreda med vad medel som står till förfogande. Omkring oss reser vi symboler och mättar dem med värde för att bringa ordning till förvirringen, allt enligt vårt godtycke. Vi göder dem till storhet, och villigt underkastar vi oss dem sedan.
Vi tycks som släkte födda till trälar, alla. De lögner vi nynnar oss till tröst blir bälg åt den härd där vi smider våra egna bojor.” Det är ett konststycke som förutom den språkliga kvaliteten ska beundras för sin intelligens, för det den säger, inte bara om 1795 utom om vår egen samtid.
Det finns en bidragande anledning till min stora förtjusning över denna trilogi; här finns element hämtade från min barndoms största favoriter. Jag verkligen älskade Alexandre Dumas och särskilt hans musketörer i 1600-talets Frankrike. Där fanns bland annat några försvunna ädelstenar som måste återfinnas liksom det i 1795 finns ett hemligt brev som jagas av många; både av hjältar och skurkar i bägge fallen. Hos Dumas förekommer det ibland dueller på liv och död liksom här, även om den elegans med fäktandet som kan finnas hos Dumas i 1795 naturligtvis förvandlats till en mycket mer kroppslig brutalitet.
Om möjligt älskade jag än mer Arthur Conan Doyle; läste allt och kommer ihåg att jag som väldigt ung lekande lätt fixade frågorna när Tiotusenkronorsfrågan på TV hade denna författare som ämne. Här återkommer Sherlock Holmes i form av Emil Winge som emellanåt excellerar i deduktiv briljans. Och här återkommer även den evige ärkeskurken James Moriarty hos Doyle, nu i form av Tycho Ceton som kanske saknar Moriartys briljanta intelligens men den ersätter han med överlägsen kreativitet när det gäller bestialiskt våld.
Det finns så mycket att imponeras av i denna serie men det som mer än något annat kommer att leva kvar hos mig är språket. För alla som skriver med handling förlagd till historisk tid är språket en utmaning. Ska man berätta med nutidens språkbruk eller ska dåtiden existera inte bara i handling utan även i språk? Det är ingen enkel fråga och alla svar är på olika sätt felaktiga. Om en dialog mellan människor som lever i 1790-talets Stockholm förs på dagens svenska blir det naturligtvis en lögn. Om den förs på 1790-talets svenska är det mycket få i dag som skulle kunna läsa den, möjligen med stor svårighet och utan behållning.
Niklas Natt och Dags lösning på detta omöjliga dilemma är att uppfinna ett alldeles eget språk, en svenska som aldrig funnits; ett språk som känns som 1790-tal, utan att vara det, en svenska som är njutbar att läsa idag med mängder av meningar som växer från en samling bokstäver till konstverk inför vilka man faktisk måste stanna upp en stund i beundran på samma sätt som man gör på en utställning med favoritkonstnärer.
Det är i högsta grad begripligt att det tagit tid för honom att skriva denna trilogi. Det som däremot är svårbegripligt är hur översättarna hanterar det, böckerna ges ju ut på ett antal olika språk och jag är så nyfiken på det att jag funderar på att läsa någon av böckerna på engelska.
Just språket räcker som motivering för att ”1795” ska nomineras till Augustpriset i skönlitteratur i år och det finns så mycket mer som motiverar det. Inte för att den skulle vara bäst av de tre, i trilogier kan mellanboken ibland vara en svacka men här tycker jag faktiskt att 1794 glittrar lite extra. Priset delas ut till en enskild bok, men det har hänt tidigare att det i realiteten delas ut för en serie genom att prisa den sista boken. Dags att göra det igen, i alla fall nominera! Och för alla som inte besökt 1790-talets Stockholm med Niklas Natt och Dag som guide är det hög tid att göra det; det är en resa som ger minnen för livet.
Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.sevarifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.
Daniela Kastberg heter ännu en lovande svensk deckarförfattare. Som jag skrivit förut: Hur många finns det?
Kastbergs deckardebut ”Skuggkriget” är en kombinerad detektivroman, en roman om andra världskriget och även en kvinnoroman. Miljöerna är främst en stad i sydvästra Skåne men också en ö på västkusten.
Huvudpersonen, Ebba Gerlach, har kommit hem till Sverige och Skåne igen efter att ha varit krigskorrespondent och blivit utvisad från Berlin. Hon ställde för många frågor om judarna i Östeuropa.
I Berlin kom Ebba i kontakt med en judisk mamma och hennes två döttrar. De skulle försöka fly och nu har hon fått reda på att de finns i Danmark och ska smugglas till Skåne med båt över Öresund.
Därför söker hon upp sin före detta fästman, numera löjtnanten Åke Lindström, som placerats i den skånska staden med ansvar för hamnen. Ebba vill att hon och Åke ska möta den judiska kvinnan och hennes barn när båten anländer.
Det är grundberättelsen som Daniela Kastberg använder för att spinna spänningstrådar om Sverige, Tyskland och Storbritannien – alla länder finns representerade och möts i den skånska staden – och även om kvinnor som krigskorrespondenter och kvinnor, svenskars inställning till Nazityskland, om män som män, homosexualitet, tysk kulturpolitik med mera.
Samt mord, förstås. Det kommer en kvinna till den skånska hamnen. Hon hittas död – men är detta den judiska kvinna som Ebba mötte i Berlin? Kvinnan hade ett barn med sig – ett enda? Barnen var väl två, den judiska kvinnan hade två små flickor?
Daniel Kastberg lyckas fläta in mycket, mer av somligt, mindre av annat. Resultatet blir spännande och intressant. Men… det finns ett men.
Namnet på den skånska staden? Eller för den delen namnet på västkustön? Nej, jag angav inte dem eftersom Kastberg inte har namngett dem. Men varför?
Daniela Kastberg bor i New England, USA. Kände hon till för lite om Skåne för att kunna placera en andra världskrigshistoria i en faktisk, autentisk miljö? Eller valde hon medvetet att anonymisera miljön – eftersom hon tänkte internationellt och nästa roman med Ebba Gerlach tydligen ska utspela sig i Storbritannien?
Research! vill jag utbrista om det förstnämnda. Det andra tror jag inte på som idé. (De enda autentiska platser som Kastberg nämner är Göteborg och Varberg, där romanen inte utspelar sig.)
Oavsett, det var synd. Det är synd. Till och med en påhittad miljö – fast med namn på miljön såväl som dess gator – är bättre än en anonymiserad. Helsingborg-Landskrona-Malmö? Vilken stad är det – eller ingen? Helst hade jag ju velat att berättelsen placerats i någon av dessa städer med autentiska gator, hus, caféer och så vidare.
Det hade kunnat lyfta ”Skuggriket” från en lovande deckardebut till en riktigt bra deckare och roman om andra världskriget. Ordet sensationellt ligger nära. Nu fick jag nöja mig som det är. Det är åkej men kunde ha varit betydligt mer…
Deckarlogg har ett antal hyllmeter med norsk krim i bokhyllan, översatt till svenska men också i original på norska.
Det var något som Deckarlogg la sig vinn om – hålla koll på deckarutgivningen i övriga Norden. Både för att det skrivs en massa deckare i gränsländerna, inte minst Norge, och för att texter om norsk krim faktiskt kan ge tips till förlagen om lämpliga deckare att översätta.
På senare har Deckarlogg tyvärr inte hunnit med den nordiska bevakningen, lite har det blivit men inte mycket. Annat, typ jobb, kom i vägen. Fast så ibland råkar jag få syn på nåt som gör mig intresserad, trots tidsbristen.
Till exempel norrmannen Ernst Stenbergs recension av likaså norrmannen Roar Ræstads senaste spänningsroman och även de tre föregående i samma serie. Måste jag be om tillåtelse att få lägga ut också på Deckarlogg, tyckte jag. (Deckarloggs red. ska skaffa sig böckerna och läsa, så fort som bara den.)
«Slagmark» er Roar Ræstads fjerde og siste frittstående spenningsroman om politimannen Gabriel Navarseth i det okkuperte Trondheim under 2. verdenskrig.
I «Slagmark» befinner vi oss i krigens siste dager, og Navarseth og forloveden, tyske Anna Rohne, forlater Trondheim og legger ut på en ferd gjennom et sønderbombet Europa.
Navarseth har skilt seg fra sin kone, Inga, som sitter igjen i Trondheim med de to barna, Ivar og Solveig.
Fredsdagene er ikke bare enkle for Gabriel, som under krigen har spilt et farlig dobbeltspill. Det gjør heller ikke saken enklere at han har forlatt sin kone, og forlovet seg med en tysk kvinne, som i tillegg er gravid.
Samtidig følger vi etterforskningen av et drap på en av Navarseths barndomsvenner, Paul Garberg. Ræstad forteller godt, og vekslingen mellom de to historiene fungerer utmerket.
Drapsetterforskninger er godt skildret, og uhyggen slår ut fra sidene da Navarseth møter en slu og uberegnelig Rinnan:
Gabriel kjente stemmen. Selv i mørket var det ikke vanskelig å se at mannen i midten var to hoder kortere enn ham selv. Og han kunne se gjenskinnet av de intense øynene til Henry Oliver Rinnan. Den ene kompanjongen hans så ut som han nylig hadde sluppet ut av gorillaburet, mens den andre var normalbygd.
«God kveld, jeg måtte bare finne ut om dere fulgte etter meg eller ikke.» «Skjønner, ute sammen med fruen attpåtil. Beklager om jeg spolerte noe.» «Nei, kvelden var uansett over.»
«Er det frekt av meg å spørre i hvilken anledning?» «Slett ikke. Det er min fødselsdag.» Det ble stille noen sekunder, før Rinnan plystret.
«Intet mindre. Har noen av dere med en gave til førstebetjent Navarseth?» «Hadde vi bare visst det, så skulle vi selvsagt ha ordnet noe,» sa den normalbygde lakeien og flirte. «Hva faen betaler jeg dere for, karer?» sa Rinnan. «Eh?» «Jeg betaler dere for å vite.»
Roar Ræstad har utvilsomt gjort det igjen. «Slagmark» er en meget god krim og uansett Gabriel Navarseths videre skjebne, skal det fortsatt bli spennende å følge Roar Ræstads forfatterskap.
Med denne imponerende kvartetten har han sannsynligvis skrevet det største kriminallitterære verket om krigen i Norge, skapt gjennom en 10-årsperiode. Jeg er mektig imponert over det han har nedlagt av arbeid og den måten han har kombinert fakta og fiksjon på.
Gjennomgangsfiguren og politimannen Gabriel Navarseth har gjennom de tre første bøkene «Sovende hunder», «Elven» og «Ravnens time» levd et livsfarlig dobbeltliv, der han opererer mellom okkupantenes sikkerhetspoliti, de norske politistyrkene og ikke minst motstandsfolkene i byen.
Jeg anbefaler denne kvartetten med historisk krim med krigen som bakteppe på det sterkeste. Det er uten å overdrive noe av det aller beste jeg har lest av norsk spenningslitteratur.
Jeg anbefaler derfor Roar Ræstads bøker fra et okkupert Trondheim på det sterkeste.
Ernst Stenberg, gästrecensent på Deckarlogg, leser mest krim med hovedfokus på norske og skandinaviske forfattere, både de store og godt kjente, men også de mindre kjente, som utgir på mindre forlag, og derfor havner litt under radaren for mange krimelskere. Han har en forkjærlighet for sånne forfattere, som er tålmodige og aldri gir opp, men jobber hardt og ufortrødent videre for en dag og kanskje bli fanget opp av et av de store forlagene.
Det börjar redan på omslaget så min recension måste också börja med omslaget. Varför anges förresten genren som ”Roman”? Det här är en polisroman och det är viktigt, om inte för läsningen så i Marie Hermansons utgivning. Hon skriver nu deckare på allvar. Hon har till och med skrivit sin andra titel i en serie polisromaner.
Men det är teckningen/målningen på bokomslaget jag syftar på. Förutom att det är ett fint omslag, som en tavla, ger det en stämning av förr i tiden. Själv tänker jag både på Stieg Trenter och Maria Lang och även Agatha Christie – men ändå inte. Jag tänker inte på omslagen till de äldre deckarförfattarnas originalutgivningar utan snarare till återutgivningar i backspegeln.
Googla fram några Lang- och Christie-återutgivningar och se: känslan av tillbakablick på det som var. Som en historisk resa bakåt i blicken direkt på omslaget. Också omslaget till ”Pestön” liksom till Hermansons förra och första historiska polisroman ”Den stora utställningen” gjordes av Sara R Acedo. Hon är med ett ord suverän.
I ”Pestön” återkommer både polisen Nils Gunnarsson, nu överkonstapel, och Ellen Grönblad, inte längre (volontär)journalist. Nils och Ellen är inte heller ihop längre, vilket gjorde mig besviken, utan har en ny fästman. Men Ellen och Nils stöter ihop igen på stan, strax före jul, och hon ska ta sig sin plats i romanen.
Stan är Göteborg också i den nya polisromanen. Tiden är fortfarande 20-tal, närmare bestämt 1925. Och det är autentiskt, miljön känns högst verklig. Dessutom känns Göteborg igen. För den som känner sitt Göteborg är platser och gator bekanta från idag men annorlunda mot idag. Vad stod trähuset på Masthugget där Nils Gunnarsson bor på andra våningen? Det ger en extra spänning, en historisk-nutida dialog i miljöbeskrivningarna.
”Pestön” är en lugn berättelse, på ytan. Under vibrerar händelser, stämningar, känslor. Mycket antyds och lämnas, åt läsaren. Men det börjar dramatiskt med att en underlig pojke kommer till Nils Gunnarsson på polisstationen. Pojken envisas. Han är ivrig. Han ska ha med sig Gunnarsson. Och pojken får med sig honom till sist.
Han går före Gunnarsson till eka i Östra Hamnkanalen och ror med polisen under kanalens broar och in på Säveån, allt långt bort. (Det här fick mig att googla fram en karta och se efter. Jag känner Göteborg väl något så när men Sävenåns långa sträckning måste jag kolla upp.) Det var som att ta sig fram genom ett mangroveträsk. Här långt borta bor de så kallade ”vrakarna”. De är fattiga, de lever på vad andra tappat och kastat i det grumliga, förorenade vattnet.
Nu har de hittat något i ån som de måste visa överkonstapel Gunnarsson: liket av en man. I trettioårsåldern, hade fastnat i grenar till de alar som sträcker sig ut över ån. Det är romanens upptakt. Fler trådar ska snart tillkomma – som läsandet och skrivandet av deckare. Här förekommer en mycket populär – men hemlig – deckarförfattare, som det verkar i genren ”pulp”. Och dessutom en speciell, återkommande mordmetod – garrottering – är också en ledtråd.
Foto: Emelie Asplund
Titeln ”Pestön” syftar på en ö i Göteborgs skärgård, i romanen kallad Bronsholmen, med en nedlagd karantänstation. Ön har flyttats lite längre ut men bygger på verklighetens Känsö. På Bronsholmen/Känsö sattes sjömän som återvände från främmande länder i karantän, för att de inte skulle ta med sig smittsamma sjukdomar, till exempel pest, till Sverige. Karantänstationen har lagts ner (på såväl fiktionens som verklighetens ö) men personalen är kvar. Där försvaras nämligen en – en enda – fånge som är så farlig att han absolut inte får komma ut.
Mer vill jag nog inte avslöja. Men så mycket kan jag ändå skriva som att Ellen svarar på en platsannons – en kökshjälp söks till Bronsholmen – för att hjälpa Nils att reda på vad som försiggår på den nedlagda karantänstationen. Han är inte så glad för att hon utsätter sig för det men Eller är Ellen. Varför behövs all denna personal för att vakta och serva en enda fånge? Kan han vara så förskräcklig? Så farlig? Som ett monster? Vad sker egentligen där på ön?
Det händer betydligt mer i Marie Hermanson förra polisroman ”Den stora utställningen”. Med allt omkring utställningen och Einsteins besök var det lättare att få fart på händelserna. ”Pestön” är mer stillastående, inte lika spännande. På det sättet alltså, men bilden – porträttet – av Göteborg och Sverige år 1925 blir nog så spännande. Hermanson är, som jag skrev, mycket skicklig på att antyda. Med små, små detaljer beskrivs en tid och ett skeende, en förändring som kan anas i samhället.
Det är allt från att Ellen klippt håret kort till bristen på utbildade trafikpoliser. Med en så tydlig antydan att ingen kan missa visar Hermanson också på de fattiga kvinnorna roll – och plats – i 1925 års Sverige och den nu begynnande kvinnokampen. Även Ellen, som är bättre bemedlad, utkämpar denna kamp för kvinnors frigörelse. Tidigt i romanen finns en uppgift – förmedlad liksom i förbifarten – som visar att Ellen är eller var betydligt mer modern och Nils mer konservativ men övertalbar.
”Pestön” är full av såna antydningar och meddelanden, det gäller för läsaren att vara uppmärksam och fånga upp dem. Då blir Marie Hermansons nya (polis)roman riktigt bra. Förresten en gång till: observera att hon nu faktiskt skriver serieromaner. Det kunde jag inte tro att Hermanson skulle börja göra. Däremot vägrar hon tydligen att författa serieromaner i den takt som de brukar skrivas, typ en om året. ”Den stora utställningen” kom 2018 och tre år senare ”Pestön”. Jag förväntar mig att trean kommer, säg, 2025.
Deckarlogg har ju tidigare publicerat några texter i vad som nästan blev en serie om atroprologiska deckare och annan krimi. Hit passar också den deckare av amerikanskan Sharyn McCrumb, ”Ballad ur det förflutna”, som gavs ut i Sverige för så pass länge sen som 1999.
Det blev hennes första och sista deckare i svensk översättning. Trist och sorgligt, tyckte jag och tycker fortfarande. Det var den stöndigt nyfikne Mattias Boström – han drev då sitt eget förlag, jusr Boströms förlag, i Lund (sen dess Boström bland annat varit på Piratförlaget och är nu ljudboksförläggare his LInd & Co), som snappade McCrumbs och gav ut boken.
Hen som förhoppningsvis lockas av följande text får istället läsa henne i original på engelska. DBet finns en radda böcker att leta efter och läsa! Så här skrev jag om henne och hennes enda deckare på svenska i den andra utgåvan av boken ”Deckarhyllan”:
***
Sharyn McCrumb
Land: USA
Genre: ballad- eller folklore-deckare, country noir
Får man tro Sharyn McCrumb så har den amerikanska kriminalromanen vuxit fram ur de ballader som kom till Amerika med nybyggarna från Irland, Skottland och England. Dessa ballader, som skulle utvecklas till amerikansk folksång och country, var kriminalberättelser om kärlek, hat, lusta och ond bråd död. Det mördas ju i varenda ballad!
Sharyn McCrumb sjunger inte utan skriver deckare. Men hon skriver som om hon hade varit en folk- eller countrysångerska från trakterna av bergskedjan Appalacherna i södra USA. Hon återberättar och tolkar de gamla balladerna/folksångerna som en deckarförfattande Dolly Parton eller Iris DeMent.
Man kan också säga att hon släktforskar: varje ny titel i den så kallade ”Balladserien” – Appalachian Ballad Novels på engelska – blir ännu en gren på släktträdet. I slutet av 1700-talet kom hennes förfäder till North Carolina, på både mors och fars sida sträcker sej släktens rötter till de brittiska öarna. Som ung flicka hörde hon berättelser om släktingar som hittade silvergruvor och pappa brukade omväxlande sjunga gamla engelska ballader och nyare countrylåtar.
Sharyn McCrumb. Foto: Osmund Geier / Wikipedia / Creative Commons
Sharyn är född och uppvuxen i sina böcker, i de miljöer där hon placerar kriminalgåtorna. Berättelserna bygger ofta på autentiska händelser och problemlösaren Spencer Arrowood har lånat för- och efternamn från farfar.
I Sverige introducerades – och avtackades, trist nog – Sharyn McCrumb med Ballad ur det förflutna (1999). Originaltiteln, If I Ever Return, Pretty Petty-O (1990), kommer från folksången ”Fennario” och till grund för kriminalberättelsen ligger en ballad/countrylåt med bl a titlarna ”Little Margaret” och ”Knoxville Girl”. Också strofen ”Strange days have tracked us down” från en rocklåt med 60-talsbandet The Doors inspirerade McCrumb.
Ballad ur det förflutna kan karaktäriseras som country noir (copyright: Daniell Woodrell), kriminell bygderoman, folklore-deckare eller t o m samtidswestern. Spencer Arrowood, sheriff i småstaden Hamelin i Tennessee, förlorade sin bror i Vietnamkriget. Också sheriffens närmaste man blev inkallad till Vietnam men överlevde och kom tillbaka.
Till Hamelin flyttar Peggy Muryan, en av 60-talets folksångerskor. Peggy, som egentligen heter Margaret, får hotelsebrev med anspelningar på de gamla folksångerna. Strax därpå hittar hon sin hund död: upphängd och uppsprättad med innanmätet utslitet. Balladstaden Knoxville ligger nära och i romanen upprepas Knoxville-balladens hemska tema.
McCrumb omvandlar sångerna till ett nutidsdrama och knyter dessutom ihop balladernas berättelser om kärlek och våld, mord och död med veteranernas outplånliga minnen från Vietnamkriget. Historien går igen. De gamla balladerna från Appalacherna lever vidare bland dagens invånare i Hamelin, Tennessee.
Det blir också en berättelse om detaljerna i helheten, om de olika periferier som hänger ihop, påverkar varann och tillsammans bildar denna helhet. Den lilla staden Hamelin placeras i Den Stora Världen.
Hon visar hur de unga skolpojkar som sändes som soldater till Vietnam tvingades uppleva så mycket (o)mänsklig ondska att deras erfarenheter blev livsavgörande både för dem själva och hela USA: Vietnamkriget förändrade livet för varje enskild människa i alla amerikanska städer och samhällen.
Den deckartråd som nystas upp i Ballad ur det förflutna är samma tråd som löper genom hela den amerikanska historien, från nybyggartiden och framåt. Tråden är röd som – och av – av blod.
Efter Ballad ur det förflutna har det kommit ytterligare fem titlar i ”Balladserien”, bl a The Ballad of Frankie Silver (1998), som handlar om den första kvinnan som hängdes för mord i North Carolina, och senast The Songcatcher (2001), som på flera sätt är den allra mest spännande boken i serien.
Berättelsen börjar 1759, då den 9-årige pojken Malcolm MacQuarrie från den skotska ön Islay kidnappas för att bli skeppspojke på ett segelfartyg till Amerika. Under resan över Atlanten lär sej Malcolm en sång, som blir romanens musikaliska tema. McCrumb följer sången genom den amerikanska historien: från sångare till sångare, från generation till generation.
Malcolm MacQuarrie är dessutom en riktig person, en människa av kött och blod. Historien är alldeles sann. Exakt så här gick det till när Sharyn McCrumbs anfader (på pappas sida) kom från Skottland till Amerika.
Ballad ur det förflutna publicerades av ett litet bokförlag, Boströms, som något år senare fick ekonomiska bekymmer. Tyvärr har inget annat svenskt förlag fortsatt utgivningen av McCrumbs personliga – ja, säregna – deckarserie. Trist är bara förnamnet.
Med start 1990, Lovely in her Bones, skriver McCrumb också en serie deckare om Elizabeth MacPherson, rättsmedicinsk antropolog i södra USA. Foggy Mountain Breakdown (1997) är en samling deckarnoveller med motiv från Appalacherna.
Bengt Eriksson
Ur ”Deckarhyllan 2” (BTJ Förlag 2002)
***
Samtliga böcker i ”Balladserien”:
If Ever I Return, Pretty Peggy-O (1990)
/ på svenska: Ballad ur det förflutna (1999;
övers: Eva Mazetti-Nissen.)
The Hangman’s Beautiful Daughter (1992)
She Walks These Hills (1994)
The Rosewood Casket (1996)
The Ballad of Frankie Silver (1998)
The Songcatcher (2001)
Ghost Riders (2003)
The Devil Amongst the Lawyers (2010)
The Ballad of Tom Dooley (2011)
King’s Mountain (2013)
Nora Bonesteel’s Christmas Past (2014)
Prayers the Devil Answers (2016)
The Unquiet Grave (2017)
Förteckning över ytterligare romaner i andra serier som Sharyn McCrumb har skrivit finns på hemsidan www.sharynmccrumb.com tillsammans med hennes biografi och diverse annat om henne.
För inte många år sen alls fanns knappt några svenska historiska deckare. Minns jag inte fel (redaktören börjar bli så gammal att han har rätt att tappa minnet) funderade till och med deckartidskriften Jury på att instifta ett historiskt deckarpris för att uppmuntra svenska deckarförfattare att skriva historiskt.
(Fick kolla upp och jodå. Inte bara en tanke utan Jury instiftade deckarpriset ”Flintyxan”, som dock blev kortvarigt.)
Idag har historiskt krimi / historiska deckare blivit en subgenre och gren, om än inte så stor och verkligen inte färdigutvuxen, bland andra på det stora svenska deckarträdet. Men när det nu skrivs nya historiska deckare ska inte heller den svenska historiska deckarens historia (haha) glömmas bort.
Som den här novellsamlingen med noveller / berättelser som hänger så tätt ihop att de sammantagna och färdiglästa blir en roman.
***
Bertil Falk Gardar Gåtlösaren (Förlaget Orda)
Gardar, son till Varin, son till Erik, son till Styr, är skald och berättare, mästare på runinskrifter, slängd i magi och allmänt kunskapsdiger. Som om inte allt detta skulle räcka så är han dessutom skicklig på att lösa gåtor – som ett slags privatdetektiv för tusen år sen.
Han kallas Gardar Gåtlösaren och bor i danska Skåne, närmare bestämt i byn Alevi. Om honom har Bertil Falk skrivit tio noveller som getts ut i en vikingadeckare med just titeln ”Gardar Gåtlösaren”. Novellerna är placerade i tidsordning, följande novell tar vid där den förra slutade, så att de tillsammans blir nästan som en roman.
Ryktet om Gardars förmåga att lösa gåtor har spridit sig vida omkring.
Uppdragen för honom såväl till bonden på Ullergård strax bortom skogen som till staden Birka i Mälaren och över de stora haven till Konstantinopel (eller Miklagård). Gåtorna gäller allt från djur som dödas nattetid (kan det vara grannbonden?) till ett seriemordfall (kungens hirdmän mördas, en efter en) och falska mynt (ett uppdrag från självaste kejsaren i Konstantinopel).
Bertil Falk berättar sakligt och lite torrt, snarast refererar. Han beskriver hur människor bodde, vad de åt, var de sov om natten, deras liv och älskog (inklusive homosexualitet). Han skildrar också det kommande skiftet mellan asatro och kristendom.
Den sakliga tonen ger en extra känsla av autenticitet. Fast jag vet förstås inte om det stämmer, att Bertil Falk skrivit en så att säga autentisk vikingadeckare, men jag lät ett par historiskt kunniga akademiker provläsa några sidor. De nickade förtjust och gav godkänt.
Vikinganovellsamlingen/romanen ”Gardar Gåtlösaren” är en av de mest speciella svenska deckare jag läst. En deckare för finsmakare och konnässörer – och även sherlockianer kan nog uppskatta vikingatidens Sherlock Holmes (fast Gardar är betydligt mer begiven på kvinnor).
Deckarlogg 