Sämre men bättre i 30-talets Berlin

Volker Kutscher
Den stumma döden
Babylon Berlin (del 2)
(Ersatz; övers: Ola Wallin)

Jag har återigen stiftat bekantskap med kriminalkommissarie Gereon Rath i 30-talets Berlin. Första delen i serien ”Babylon Berlin” var en fantastisk skildring av Weimarrepublikens kaotiska slutspurt. Den var fullspäckat med karaktärer och sidospår och ibland hade jag lite svårt att hänga med i handlingen.

Men den var ändå en större läsupplevelse än del 2. I den ”Stumma döden” är storyn mycket stramare och det är inga problem att hänga med i handlingen. Boken är fristående med det är såklart en fördel om du först tagit del av ”Babylon Berlin”. Då har du redan koll på flera av karaktärerna.

Den här gången har författaren gjort en djupdykning i filmens värld. Stumfilmen får ge vika för den nya ljudfilmen men det är inte alla som uppskattar förändringen.

Skådespelaren Betty Winters hittas död och det leder Gereon Rath in bakom kulisserna i filmmetropolen Berlin. Flera kvinnliga skådespelare hittas mördare och snart hotar masshysterin i Berlin.

Den unge kriminalkommissarien lyckas hela tiden sätta sig själv i skiten och han får kämpa i motvind mot sina överordnande. Samtidigt stiger arbetslösheten snabbt i finanskrisens Tyskland och det är få som märker att en ny politisk aktör bidar sin tid i skuggorna.

Jag gillar skildringarna av Berlin. De känns trovärdiga och jag upplever att jag får följa med till 30-talets Tyskland och brytningstiden mellan Weimar-republiken och Hitlerväldet. Jag älskar den här typen av skönlitterära skildringar som även bidrar till att jag får lära mig något nytt om ett historiskt skeende eller en plats som jag inte varit på.

Den här boken är inte lika myllrande och komplex som ”Babylon Berlin” men just det ger större utrymme åt karaktärerna att växa. Och därför tycker jag att den både är sämre och bättre än första delen. Men helt klart en mycket bra deckare i en intressant historisk miljö.

Samuel Karlsson är bl a författare till deckar/polisromanserien om och på Mörkö samt återkommande recensent på Deckarlogg. Andra delen av Mörkö-serien kom i år och han är nu i färd med slutföra fjärde delen för utgivning 2020. Samuel Karlsson lyssnar på fler deckare än han läser och har därför startat facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”.  Gå in där för fler tips om ljudböcker, såväl deckare som en del annat.

Fiktivt och verkligt i 60-talets Uppsala, Karlskoga och världen

Lars Andersson
De Gaulles dotter och kommissarie Ringer
(Albert Bonniers)

Lars Andersson har skrivit en ny ”kriminalistisk roman” som, enligt recensenten Bengt Eriksson, blivit ett tidsdokument och en läsupplevelse.

Lars Andersson ansluter ännu en gång till de skönlitterära författare som skriver över den kriminella gränsen. Fram och tillbaks över kriminalgenrens gräns, ska nog tilläggas.

De flesta stannar kvar i det skönt litterära samtidigt som de lånar ämnen, intriger och pusselbitar från deckaren. Monica Fagerholm, Marie Hermanson, Karin Smirnoff och Sara Stridsberg är några andra svenska författare som de senaste åren förenat kriminellt och litterärt.

”Kriminalistisk”, så benämnde han själv sin första och förra roman, ”De våra” (2015), om den då biträdande konstapeln Leonard Ringer.

Benämningen kan också passa för den nya romanen, ”De Gaulles dotter och kommissarie Ringer”. Det har hunnit gå tjugo år mellan romanerna. Ja, inte mellan utgivningarna, som synes, men i Ringers levda liv.

Leonard Ringer, denna udda polis, har lyckats avancera till kriminalkommissarie i Uppsala. Förra romanen utspelades krigsåret 1944, nu är tiden alltså efterkrigsåret 1964. Så bör det beskrivas, mycket eller det mesta i handlingen såväl som i Ringers tankar går bakåt till andra världskriget.

Miljön är Värmland, nu som då, och särskilt Karlskoga, även om romanen börjar i Uppsala med att en ung man hittas död nedanför Dombron i Fyrisån.

Den dödes föräldrar finns i Karlskoga. Det får Uppsalapolisen Ringer att resa dit, flera gånger, utan att det egentligen behövs för polisutredningen.

Lars Andersson, som ju själv kommer därifrån, tecknar ett kunnigt porträtt av staden med dess 60-talsgator, platser, stadshotell och bibliotek. Han låter Ringer träffa allt från arbetskraftsinvandrare till raggare och även bevista Karlskogas katolska församling.

Två människor dör och det begås ett par ytterligare mordförsök. Inte utan spänning och action, men det mesta sker ändå i Ringers tankar. Han påminner om hela raden av tänkande kommissarier i svensk kriminallitteratur: Martin Beck (Sjöwall/Wahlöö), Lars Martin Johansson (Leif GW Persson), Van Veeteren (Håkan Nesser) med flera.

Mest tänker Ringer på sin döda syster Dionysia, vilket får honom att också tänka på president de Gaulles dotter.

Såväl i hans tankar som i romanens handling och personernas berättelser blandas fiktiva och verkliga människor.

I Karlskoga finns den blivande domprosten Gunnar Helander och katolske fadern Kazimir Vilnis, i Johannesburg, dit romanen något oväntat reser mot slutet, finns den fängslade Nelson Mandela och advokaten Bram Fischer. Även Göran Tunström blixtrar förbi i kommissarie Ringers minnen.

Det är något gammaldags över Lars Anderssons sätt att skriva och berätta: långsamt och omsorgsfullt, ibland omständligt och lite otympligt. Varken han eller Ringer har någon brådska.

Men det gör ingenting, Nej, det får romanen att bli än bättre. Genom språket förmedlas en starkt autentisk – ja, levande – känsla. Som om boken skrevs just då, år 1964.

En så nära och fin tidsskildring! Litterärt och kriminellt förenas på bästa möjliga sätt. Ta det lugnt, läs i skrivtempot. Då kommer ”De Gaulles dotter och kommissarie Ringer” att bli en läsupplevelse.

Bengt Eriksson
Publicerat ungefär såhär i Gota Medias tidningar

 

Årets bästa deckare och annan krimi, enligt Svenska Deckarakademin

Svenska Deckarakademins nomineringar, fem vardera, till årets bästa svenska respektive årets bästa översatta kriminalroman.

Årets bästa svenska:

Tove Alsterdal: Blindtunnel (Lind & Co)
Christoffer Carlsson: Järtecken (Albert Bonniers Förlag)
Kjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
Camilla Grebe: Skuggjägaren (Wahlström & Widstrand)
Erik Axl Sund: Dockliv (Ordfront)

Årets bästa utländska översatta:

Jene Harper En förlorad man (Övers: Klara Lindell, Forum)
S.A. Lelchuk: Rädda mig från farliga män (Övers: Anders Tengner, Bokfabriken)
Manda Scott: Förrädare (Övers: Kjell Waltman, Modernista)
Joe Spain: Förlåt oss våra synder (Övers: Hanna Williamsson, Modernista)
Sara Vaughan: Efter skandalen (Övers: Molle Kanmert Sjölander, Albert Bonniers Förlag)

Kommentar (från mig), inte om författare och titlar, dem återkommer jag till, utan om förlag:

Ordfront lyckades, trots få deckarutgivningar, få med två titlar. Även Modernista har fått två nomineringar. Fast Bonniers har dock hela fyra, inklusive Forum och W&W.

Annars är det intressanta att titlar från mindre förlag – av olika mindre storlekar – verkar nomineras allt mer, även Lind & Co och Bokfabriken finns ju med. Jag anar en trend som jag anat länge…

Något annat som ska bli spännande att se: Kommer något svenskt debutantpris att delas ut i år? Finns ett antal debutanter ju att välja på…

Bengt Eriksson

Som Natt och Dag

Niklas Natt och Dag
Bellman Noir (del 2)
1794
(Forum)

Det kompakta mörkret sänker sig åter över 1700-talets Stockholm. Det är smutsigt, perverst, våldsamt och destruktivt så skiten stänker upp från sidorna. Författaren plöjer vidare i samma fåra som han lyckades så bra med i debuten ”1793” som kom för två år sedan.

Efter en lite lättsammare inledning tar handlingen fart när ädlingen Erik Tre Rosor skickas iväg till svenskkolonin S:t Barthélemy i akt och mening att skiljas från ett ofördelaktigt parti. För läsaren blir den här delen av boken en bildningsresa som på ett trovärdigt sätt tar oss med till platsen och tiden.

Miljöskildringarna och beskrivningarna av kolonins skamliga affärsverksamhet skvallrar om ett imponerande researcharbete. Varje smutsig gränd och horhus beskrivs in på minsta loppa. Mörkret kommer sakta krypande och när bokens Tre Rosor seglar hem till gamla Sverige igen väntar ingen nåd.

Resten av boken utspelar sig i 1700-talets Stockholm. Och då främst i staden mellan broarna. Samma flyhänta ämneskunskap och detaljrikedom genomsyrar varje mening. Det är en njutning att läsa författarens perfekta tonträff och ordval. Det känns autentiskt utan att det blir överdrivet.

Men även om jag älskar stora delar av boken har jag mina betänkligheter. Och för min del är det fullt möjligt att tycka om en bok men ändå ha invändningar.

Den som läst ”1793” är familjär med författarens förkärlek för makabra detaljer. Det är grafiska skildringar av våld som får nackhåret att resa på sig. Läser man en ”Bellman noir” får man helt enkelt räkna med en del köttande. Och där med är det inget att invända emot de detaljerade våldsskildringarna. Men när det i debutboken ”1793” fanns någon sorts logik bakom vanvettet blir det här mest ett frossande utan mening.

Våldsskildringar är ett verktyg som alla andra i romanbyggets konst. Men för att jag som läsare ska bli engagerad i skeendet krävs en liten detalj som jag tycker saknas i den här skildringen. Den som utför våldshandlingen måste, enligt mig, ha en drivkraft eller ett motiv för att det ska kännas trovärdiga. Även ett svin kräver ett ekollon för att böka i dyngan. Här saknar jag en motivering till våldet och det blir mest tröttsamt.

Jag kommer nog vara ensam om min kritik men tyvärr tycker jag att boken har två sidor. Det fantastiska språket, miljöerna och de färgstarka karaktärerna å ena sidan och de enformiga våldsskildringarna å andra sidan. Balansgången är hårfin i boken och skillnaden mellan det genialiska och det tröttsamma är som natt och dag.

Samuel Karlsson,
bl a författare till en deckar/polisromanserie om och på Mörkö (andra titeln, ”I mördarens skugga”, är precis utgiven), har nu blivit sporadiskt men återkommande recensent på Deckarlogg. Han är även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Lyssnar du hellre än läser så gå in där för regelbunden info om just ljudböcker.

Homosexualitet – fortfarande ett brott

Set Mattsson
Ett hemligt liv
(Historiska Media)

Set Mattsson prickar fortfarande in tiden och miljöerna så exakt att läsaren förflyttas bakåt i tiden: den här gången till 1955.

I förbifarten knyter han ihop då- och nutid. Hur mycket har samhället och människorna förändrats?

Flera mord begås och barn utsätts för sexualbrott. Trots detta har ”Ett hemligt liv” blivit ännu mindre av deckare än tidigare polisromaner om och med Douglas Palm, som nu har titeln förste kriminalassistent.

Men det gör inte så mycket.

Skildringen av dåtidens ”homofiler” i Sverige och Malmö blir nog så intressant – ja, spännande. Att vara homosexuell är inte längre ett brott, alltså i teorin.

Vid sidan om arbetet försöker Palm, tveksamt och valhänt, hantera sitt äktenskap. Ta ut skilsmässa? Eller inte skilja sig…

Polisen Palm löser mord i sin samtid. Som människa – och man – är han halvvägs in i framtiden.

Bengt Eriksson
Ungefär så i Gota Medias tidningar 2019

Deckarloggbäst

Bästläst sommaren 2019

Assar Andersson: När de sista duvorna har tystnat (Reko, endast e- och ljudbok)
En kortare roman när Assar Andersson nu återkommit: lika nervig som hans tidigare deckare men mer distinkt och effektiv. En familj – inte minst Peter, pappan – rämnar efter att dottern blivit våldtagen. Pappans jag-berättelse (hur han känner sig, vad han tar sig för, att han går under) blir allt hemskare och hemskare och ruskigt trovärdig.

Karin Aspenström: Nattspår (Lind & Co)
Ur Samuel Karlssons recension: Bokens huvudkaraktär är kulturmannen Kaj som efter att ha blivit trakasserad av högerextrema nättroll flyr storstaden och bosätter sig på värmländska landsbygden. Snart börjar han känna en närvaro i rummen. Han hör ljud och känner sig ständigt iakttagen. Han får känslan av att någon som tidigare bott där vill honom något. Det knakar i väggarna, fotsteg hörs från övervåningen, ansikten speglar sig i fönsterrutorna. Nervkittlande – utan att det blir larvigt eller överdrivet.

Belinda Bauer: När repet brister (Modernista)
Ur Samuel K:s rec: En kvinna får motorstopp och stannar vid vägkanten. Hon har sina tre barn i bilen och uppmanar äldste sonen att ta hand om sina småsyskon under tiden som hon letar upp en telefon. Kvinnan lämnar bilen och barnen och det är sista gången de ser henne i livet. Tre år senare vaknar en annan, gravid kvinna med en otäck känsla av att någon befinner sig i huset. Det ska visa sig att det finns ett samband mellan inbrottet och mordet på kvinnan och de övergivna barnen – men allt är inte som man tror…

Ray Celestin: Gangsterns klagan (Southside Stories)
Bosatt London men skriver så amerikanskt att man tänker på James Ellroy (historiska polisromaner), Walter Mosley (musikaliskt och historiskt hårdkokt) och Bill Moody (jazzmusikaliska privatdetektivdeckare). Platsen är New York (tidigare New Orleans och Chicago) i vad som ska bli en fiktivt autentisk detektiv/gangsterroman-kvartett. Carmen Miranda sjunger på Copacabana och Dean Martin/Jerry Lewis underhåller mellan musiken. I publiken: Frank Sinatra och Rocky Graziano, bägge amfetaminhöga.

Kjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
Ann Lindell återkommer efter tio år som före detta polis. Hon jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp, en ort i Norduppland, öster om väg 288 från Uppsala till Gimo, med ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”. Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Det bara är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess udda människor, som känner sig undanträngda och ger flyktingarna skulden, som radikaliseras genom SD och blir allt mer rasistiska.

Elly Griffiths: En cirkel av sten (Forum)
Elfte deckaren om arkeologen Ruth Galloway och kommissarien Harry Nelson i East Anglia/Norfolk/Norwich (ett kargt område längs kusten i östra England). För att ”fira” att det gått tio år sen debuten återknyter elvan till första titeln. Anonyma brev, som i första boken. En arkeologisk ”stenring”, liksom i första. Det hittas, som förra gången, benrester av en ung flicka. Och det är inga arkeologiska = gamla ben. Allt vävs ihop utan att ta till action. Romanens människor får tid att leva. Fast det betyder inte att Griffiths undviker det hemska, men hon lyckas balansera bäggedera: livet och det kriminella.

Ragnar Jónasson: ”Ön” (Modernista)
En av de bästa polis-, samhälls- och kvinnoromanerna från Island. Fast hans förra, första polisroman, ”Mörkret”, om polisen Hulda Hermannsdóttir var ju ännu bättre. Här går berättelsen bakåt i Huldas icke-karriär som polis. Hon återutreder ett gammalt mordfall; en ung kvinna hittades död i en avlägsen trakt. Utredningen blottlägger hur karriärlystnaden hos en enskild polis ödelagt en hel familj. Så hårt skrivet, gentemot Island poliskår, att en undrar om det kan vara ”autentiskt”. Dessutom: ännu en bra skildring av en kvinnlig polis bland manliga poliser;

China Miéville: Staden & Staden (Doppelgänger)
Själva miljön – eller miljöerna – är fantasy. Som i titeln: två städer, ja, syskonstäder, ja, tvillingstäder. Lika varann till invånare, hus och gator – ändå olika varann. Polisinspektör Tyadur Borlú utreder vad som verkade vara ett rutinfall: ung kvinna hittas död i staden Besźel, vid en skateboardramp som är uppdelad mellan knarklangare och skejtare. Han måste resa till Besźels tvillingstad och samarbeta med polisen i Ul Qoma. Två samhällen, eller samhällsskikt, olika sociala klasser, socialgrupper, det nygamla klassamhället, möts och krockar…

Deckarloggs red.

Sommardeckare under päronträdet (9): Historiskt, musikaliskt och språkligt sväng i New York

Ray Celestin
Gangsterns klagan
Övers: Ann Margret Forsström
(Southside Stories)

(Blåser i träa idag och alltför svalt under päronträdet, så istället sitter jag vid frukostbordet i köket och läser Ray Celestins tredje deckare ”Gangsterns klagan”.)

Han bor i London men skriver så amerikanskt att jag tänker på amerikanerna James Ellroy (historiska polisromaner), Walter Mosley (både musikaliskt och historiskt hårdkokt) och Bill Moody (jazzmusikaliska privatdetektivdeckare).

Nej inga jämförelser – mest för att leda dig, som inte läst Ray Celestin förut, i de rätta riktningarna.

Läst förut förresten, det borde du ha gjort. Celestins debutdeckare ”Yxmannen” (2016 i svensk översättning) utsågs av Svenska Deckarakademin till årets bästa översatta kriminalroman och uppföljaren ”Mafioso” (2017) nominerades till samma pris.

Platsen är den här gången New York (tidigare New Orleans och Chicago, nästa gång förresten, i vad som på engelska kallas ”The City Blues Quartet”, blir det Los Angeles), där de efter de tidigare böckerna bekanta privatdetektiverna Michael Talbot och Ida Davis/Young nu befinner sig för att reda ut och ordna upp det för Michael som sitter fängslad, misstänkt för mord.

Det är ena berättelsen, ett slags privatdeckarstory.

Här finns också en parallell historia med och om Gabriel Leveson, som driver Club Copacabana åt maffiabossen Frank Costello och får i uppdrag av denne Costello att ta reda på var ett par miljoner som en annan gangster, Bugsy Siegel, lånade av Costello kan ha tagit vägen.

Och det är brådis, för Gabriel, eftersom han om en vecka drygt måste fly landet med sin systerdotter efter att också han försnillat pengar från maffian.

Själva kriminalintrigerna och de är sådär, rätt ordinära, varken bra eller dåliga, flipp eller flopp, men helt åkej. Och jag tror det mest beror på skriftspråket; Celestin skriver ordrikt uppkäftigt svängigt amerikanskt när han skildrar miljöer och personer men betydligt vanligare och därmed tråkigare när han borde driva upp spänningen.

Så det intressanta – det verkligt spännande – blir hur Celestin förankrar sin roman i den historiska tiden och verkligheten. Att han för in autentiska personer, miljöer och händelser i sin fiktion.

Det kan vara att ju både Frank Costello och Bugsy Siegel var maffiagangsters också i verkligheten, liksom att klubben Copacabana funnit – ja, fortfarande finns för den delen. (Jag måste googla och kolla men det stämmer.)

Och att sångerskan Carmen Miranda uppträder på Copa med typisk blomkruka i håret, att Dean Martin och Jerry Lewis underhåller mellan musiken och att bland andra Frank Sinatra och Rocky Graziano finns i publiken, bägge amfetaminhöga.

Som rätt ur verkligheten?

Några sidor längre fram återvänder förresten Louis Armstrong till New York efter att ha varit på turné (och det blir bråk med busschauffören som kört dem, men det får du läsa mer om i boken).

Det är detta som är själva grejen med Ray Celestins musikhistoriska deckare – det autentiska. Hans kriminalromaner upplever jag som så verkliga att de kunde vara kriminalreportage (med inslag av musikjournalistik).

Riktig vad som är exakt historiskt och vad han fifflat en smula med framgår av efterordet. Grejen är, som jag skrev, att det svänger om Celestins kvartett (hittills tre romaner på svenska): det svänger språkligt och historiskt, musikaliskt och mänskligt.

Och kriminallitterärt, visst, åkej, det också.

Bengt Eriksson