Äntligen har David Nessle följt upp sin historiska kriminalroman ”Döda fallet” (från 2004) med ännu en historisk deckare.
Fast hans nya roman, ”Herr Nymans detektivbragd”, är spräckligare än så. En kombinerad historisk roman, äventyrs-, skälm och detektivroman.
Förra gången var det 1920-tal, nu har åren gått ytterligare tjugo år bakåt i tiden.
Herr Nyman utför detektivbragder dels på Stockholms gator vid förra sekelskiftet och dels (med tvekan och motvilja) under professor Bergfeldts nya polarexpedition.
Einar Nyman är notisskrivare på tidningen Aftonväkten men får också till ett scoop: en intervju med ingen mindre än August Strindberg där denne kritiserar just polarexpeditioner.
Intervjun publiceras under pseudonym, eftersom Nymans fästmö råkar vara Bergfeldts dotter Hettie.
Signaturen Snask-Pelle i boulevardblaskan Moder Sveas Väl går ännu hårdare åt Bergfeldt och hans polarexpeditioner. Men vem är Snask-Pelle?
Ingen som vet. Notisskrivaren blir amatördetektiv när fästmön uppmanar honom att ta reda på det! Nyman ska visa sig vara en riktigt smart detektiv.
Mycket som sker? Ja, rätt så. Roligt att läsa, också rätt så.
Atmosfärrikt, humoristiskt och allt mer spännande.
Miljöerna verkar noga researchade. Tonträffen är exakt i ordval och formuleringar.
Jag kan få känslan att berättelsen är skriven i sin tid, alltså att jag läser en återutgiven deckare från tidigt 1900-tal.
Arthur Conan Doyle skrev 56 noveller och fyra romaner om Sherlock Holmes. Den första av berättelserna var romanen ”En studie i rött”, som publicerades i 1887 års Beeton’s Christmas Annual, ett årligt häfte underhållning som utgavs i november från 1860 och 1898. Den sista av Conan Doyles berättelser om Holmes var novellen ”Shoscombe Old Place”, originaltryckt i den amerikanska veckotidningen Liberty den 5 mars 1927.
Vid det laget hade Holmes redan fått tjogtals rivaliserande excentriska litterära detektiver, och en hel del rena imitationer. Efter Conan Doyles död 1930 följde ytterligare, men dödsboet månade om sin upphovsrätt och de pastischer där Holmes fick behålla sitt namn och sina kännetecken var inte oräkneliga. Det har de blivit sedan upphovsrätten till gestalten upphört efter år 2000.
Numera utges varje år betydligt mer nyskrivet material om Sherlock Holmes än Conan Doyle åstadkom under sina fyrtio år som doktor Watsons mellanhand. Wikipedia listar för dagen 135 författare som skrivit Sherlock Holmes- pastischer; jag misstänker att de bara är toppen på isberget. Kanske har någon hängiven Sherlockian läst dem alla. Själv har jag aldrig ens försökt, men ändå fått mig till livs Holmeshistorier av ett tjugotal olika författare.
Några har jag uppskattat som kriminalromaner – de första av Laurie R. Kings vid det här laget 19 volymer långa serie om Mary Russell, där den femtonåriga Mary träffar den nästan sextioårige Holmes och medverkar när han löser ett fall. Senare utvecklas relationen, de gifter sig och fortsätter att utreda brott och mysterier.
Har någon missat böckerna är de – åtminstone så långt jag följde med – gedigna, men föregivet skrivna långt senare av en åldrad Mary. De är ett gott exempel på vad en begåvad författare kan åstadkomma genom att omtolka en annan författares ikoniska gestalt.
Men sedan finns också de otaliga försöken att skiva genuina pastischer – historier som ligger så nära Conan Doyles i stil, ton, personteckningar och tidsfärg att läsaren idealiskt inte kan se någon skillnad. Här har alla jag tidigare läst snubblat på ribban. Att skriva som man gjorde för ett sekel sedan är inte lätt. Att skriva som en viss författare gjorde är ännu mycket svårare.
Och att dessutom fånga hans synsätt, idiosynkrasier och tonläge gör det till ett mästarprov. Men det har faktiskt visat sig vara möjligt, och som bevis för det framlägger jag Lyndsay Fayes novellsamling ”The Whole Art of Detection”. I den presenteras tretton fallredogörelser skrivna av dr Watson samt två utdrag ur Sherlock Holmes egen dagbok där han återger andra problem han ställts inför.
Som kriminalnoveller är de här texterna inte några storverk. Till och med jag kunde i de flesta fall komma på lösningen innan den presenterades. Men många av dem är finurligt uttänkta och trivsamma. I konstruktion ansluter de dessutom till Conan Doyles egna Holmes-äventyr: enstaka handlar om mord, men andra bara om missförstånd eller om händelser som inte ens i egentlig mening är några brott.
Ändå är det som fascinerar i boken just pastischkonsten. Har man läst Conan Doyles engelska original känns de här novellerna perfekta: inte ett felvalt ord, inte ett enda stilbrott. Så vitt jag kan se inte ens några begrepp som inte var kända på Sherlock Holmes tid – Faye använder till exempel inte ordet ”mercury” för kvicksilver, utan det äldre och mer allmänt använda ”quicksilver”.
Och förfaller självklart inte till att ha med de apokryfiska men överallt förekommande formuleringarna ”Elementary, my dear Watson” eller ”The game’s afoot”. Så till dem som älskar och vördar sin Sherlock Holmes måste den här samlingen varmt anbefallas. Även om den för andra troligare är bara ett sällsamt kuriosum.
John-Henri Holmberg, härmed gästskribent på Deckarlogg, är översättare, kritiker och författare. Han har skrivit böcker om science fiction, fantasy och psykologiska thrillers, varit Edgarnominerad och hedersgäst på den 75:e världs-science fiction-kongressen. Tidigare även bokförläggare då han introducerade Ursula K. Le Guin, George R.R. Martin, James Ellroy, Andrew Vachss med flera i svensk utgivning. Född i Stockholm, bor i Skåne och är ledamot av Svenska Deckarakademin.
Så har det äntligen blivit dags för Deckarlogg att utse årets bästa deckare och annan krimi, till att börja med 2021 års svenska spänningsromaner för barn och ungdom.
Någonting som Deckarlogg uppskattar hos de författare som skriver spännande för yngre läsare är att de inte bryr sig så mycket om genregränser. Vilket i sin tur väl betyder att yngre läsare inte heller gör det.
Författarna kan skriva barn- och ungdomsromaner där kriminellt och realistiskt blandas med fantasy, övernaturligt och skräck. Och de unga läsarna tycker inte att den blandningen är nåt konstigt alls utan både accepterar och läser.
Lite men bara lite har dessa spänningsblandningar börjat smyga över till vuxendeckare men de flesta författare som skriver deckare för vuxna verkar vara oroliga för att kliva över genregränser. Vilket väl då också betyder att vuxna deckarläsare är mer konservativa. Eller?
I vilket fall har Deckarlogg de senaste månaderna (efter att tidigare under året ha legat lite efter) försökt läsa ikapp 2021 års spänningsutgivning för barn och ungdom. Kort redovisning, först tre böcker för de något äldre av de yngre läsarna…
Johan Rundberg. Foto: Ylva Sundgren
Sara Bergmark Elfgrens senaste, ”Grim” (Rabén & Sjögren), är en skräck- eller låt säga death metal-roman i två tidsåldrar. I den ena – idag – finns Kasper, 18 år, som får jobb på Gröna Lund och hamnar i Spökhuset. På 80-talet – i den andra tidsåldern – finns/fanns hans pappa Håkan, som spelade i ett death metal-band tillsammans med, som han kallades, Grim. Pappa och Grim var tajta men Grim dog ung. Och bandet las ner.
Medan Mats Berggren i ”Den vita glöden” (Opal) fortsätter att berätta – realistiskt och vardagligt, ja, faktiskt – om de ungdomar från stockholmsförorten Alsta som han även följt och skildrat i två tidigare romaner. Daniel, som i senaste boken kommit ut från ett ungdomshem, Abdi, som blivit framgångsrik rappare, och Evin, tjejen som rymde hemifrån när hennes familj blev galen för att hon träffat Abdi. Nu har hon fått skyddat boende .
Camilla Lagerqvist är en flitig författare som skrivit en rad spänningsserier, ibland mer och ibland mindre åt deckar- och thrillerhållet, ofta i historisk tid. Alltid spännande och intressant. Under 2021 har Lagerqvist startat ännu en ny serie med ”Hemmet för bortrövade barn – Pojke 265” som samlingsnamn. Första titeln heter ”Planen” (Rabén & Sjögren). Tema: den tid då det förekom barnauktioner i Sverige.
För yngre spänningsläsare har Kristina Ohlsson och Maria Wallin (illustrationer) inlett serien ”Spökbyrån” med böckerna ”Fallet med den rysliga skuggan” och ”Fallet med det mystiska godismonstret” (Bonnier Carlsen). Kristina Ohlsson är en skicklig barndeckar- och barnspänningsförfattare, ofta på samma gång. Skriver hon spännande så blir det verkligt spännande. Skräms hon så vet hon precis hur mycket. Handling: Elsa och Kalle bor i Dimdalen (bara namnet) och driver Spökbyrån (som en deckarbyrån fast inriktad på…) för om spöken vet de mycket.
Blott några författare och böcker. Det finns fler, barn- och ungdomsdeckare och annan krimi är fortfarande ett stort, välskrivet och välberättat område inom den svenska litteraturen. De nämnda hör till Deckarloggs ”nominerade” för i år – tillsammans med den författare som Deckarlogg tycker har lyckats allra bäst i den yngre avdelningen.
Och det var tydligen fler som tyckte det, för den här författaren har redan tilldelats såväl Augustpriset som Crimetime Award. Alltså – Johan Rundberg! Det är ju lite extra kul och värt att uppmärksammas också, just extra att Augustpriset i kategorin barn och ungdom år 2021 gick till en författare som skrivit deckare!
Augustprisjuryn nöjde sig med att prisa första delen i Rundbergs serie om ”Månvind & Hoff” medan Crimetime Award prisade de två första. Alla tre titlarna i deckartrilogin hann komma under 2021 så Deckarlogg utser härmed hela trilogin till årets bästa barn- och ungdomsdeckare: ”Nattkorpen”, ”Tjuvdrottningen” och ”Dödsängeln” (Natur och Kultur).
Historiska romaner, deckare, lite övernaturligt, något av skräck. Den där friheten som författare av deckare för yngre kan ta sig och gärna gör det. Men framför allt: trilogin är en historisk deckartrilogi. Läsålder: mellanstadiet, kanske. Fast barn- och ungdomsromaner saknar ju ålder, de går lika bra att läsa långt upp i åren, som mina 74.
Tiden är 1800-talet. Huvudpersonen heter Mika Månvind, 11 år. I hela sitt liv har Mika bott på Allmänna barnhuset på Drottninggatan i Stockholm. Den andra huvudpersonen är konstapel Valdemar Hoff. Spännande deckare men lika spännande som skildringar av det dåtida Stockholm – eller låt säga, av livet i det Stockholm som en gång var.
Tyvärr var: livsvillkoren, fattigdomen, klassmotsättningarna. Hur farligt det kunde vara att bara leva. Nej, ingen tvekan: Johan Rundberg skrev 2021 års bästa barn- och ungdomsdeckare (och annan krimi).
Ännu en deckardebutant och deckardebutant. Peter K Andersson har gett ut flera böcker men ”Den halshuggna giraffen” är väl hans debut som deckarförfattare.
En kort roman eller lång novell, blott cirka 140 sidor, och i första hand utgiven som ljudbok, förmodar jag. Och sen också tryckt som print on demand. Bra metod, tycker jag, då krävs ju ingen upptryckning av en större upplaga.
”Den halshuggna giraffen” – titeln syftar på ett trasigt prydnadsföremål – utspelar sig mestadels i Malmö (och lite Helsingborg samt upplösning i Börringe) på 50-talet. I omlagstexten jämförs Peter K Anderssons litterära atmosfär med Georges Simenons polisromaner om kommissarie Maigret i Paris.
Jo, kanske. Det ska i så fall vara att miljön liksom bara finns här, knappt beskrivs men ändå känns.
Fast ”Giraffen” är ingen polisroman utan en lågmält och långsamt hårdkokt deckare á Raymond Chandlers om privatdetektiven Philip Marlowe fast i Sverige och på svenska. Huvudpersonen – bortsett från den försvunne Olsson – Urban Krook är privatdetektiv.
Som en tobakshandlare i boken säger: ”Privatdetektiv? Det trodde jag inte fanns här i Malmö. Kan det löna sig?” Privatdetektiv Krook: ”Knappt.”
Därmed återknyter ”Den halshuggna giraffen” också till en tid i den svenska litterära kriminalhistorien då det faktiskt skrevs hårdkokta deckare med just privat- eller amatördetektiver. Så att Peter K Anderssons deckare blir historisk på flera sätt.
Privadetektiv Krook anlitas av mamman till järnvägsinspektor Erik Olsson som – ordagrant spårlöst – försvunnit från sin lägenhet och sitt arbete. Krooks efterforskning blir såväl en fysisk sådan (var kan Olsson finnas? har något hänt honom, vad?) som en psykisk eller mental (vem var – är – egentligen Olsson?).
Varför blir en människa, i det här fallet järnvägsinspektor Erik Olsson, som han blivit och är? Ett lika vanligt tema för detektivromaner, tänk Simeon, tänk Chandler, tänk även Sjöwall-Wahlöö, som i livet.
Långsamt, stämnings- och insiktsfullt berättat, de få sidorna för sida. Privatdetektiven Krook kommer, liksom läsaren, allt närmare den försvunne Olsson.
Peter K Anderssons ”Den halshuggna giraffen” är ännu en av 2021 års klart läsvärda svenska debutdeckare: en noir med kvardröjande stämning från 50-talet.
Som varje månad: de fem bästa deckarna och annan krimi som Deckarloggs red. samt gästrecensenter läst under den gångna månaden. Alltså Deckarloggbäst november 2021!
***
Frida Skybäck
De rotlösa
(LB Förlag)
Efter att ha varit en av de bästa inom feelgood lovar Skybäck att också bli en bra deckarförfattare. Hennes debutdeckare har Malmö som miljö: gator och platser, kriminalitet och samhällsklasser. Tre huvudpersoner: Lydia och Dani, vars föräldrar flydde hit från Kroatien, och Linnea, bosatt i nyrika Västra hamnen. Polisen ringer på. Lydias bror Dani är försvunnen, misstänkt för att ha kidnappat Linnea. Dessa tre berättar ”samma” historia, i tur och ordning. Ett deckargrepp som blivit allt mer vanligt men är svårt att hantera. Skybäck klarar även detta.
Sofia Rutbäck Eriksson / Mattias Boström
Katarinas eminenta detektivbyrå
(Lind & Co)
Bokserien handlar om 31-åriga choklad- och bubbelälskande Katarina Zapp, en spänningsälskare som nog hellre skulle överge sin sockerlast för salladsblad än att fortsätta jobba som revisor. När mystiska saker börjar ske både på jobbet och i det privata tar hon hjälp av sin pensionerade granne Greta och utnämner sig till privatdetektiv. Bokserien om Katarina och Greta utlovar ”mer mys än rys” och det är helt sant. Något som ändras lite ju längre in i bokserien vi kommer är tonen. Den skojfriska och härliga ytan finns alltid kvar, men huvudintrigerna blir något mer allvarsamma. (Ur Peter Westbergs rec. av de fem första titlarnasom ljudböcker.)
Colson Whitehead
Harlem Shuffle
Övers: Eva Åsefeldt
(Albert Bonniers)
Genren, för det finns en litterär strömning som Colson Whitehead ansluter sig till: den svarta amerikanska eller afrikanskamerikanska kriminal- eller deckaren. ”Harlem Shuffle” utspelar sig alltså i Harlem. Berättelsen om den unge, svarte möbelhandlaren Ray Carney på 125-e gatan börjar 1959 med medborgarrättsrörelsen och fortsätter in i raskravallernas = det svarta upprorets 60-tal. Då en svart affärsägare inte kan få banklån, var och hur ska man då skaffa kapital? Och förresten, skulle de vita affärsmännen vara mer laglydiga, med sina affärsmetoder? Vad är stöld? Vem är kriminell? Vem följer lagen? Detta definierar både litteraturen om och livet för svarta: själva livet är kriminellt, litteraturen blir krimi.
Johan Theorin
Benvittring
(W&W)
Efter åtta års väntan får vi en fortsättning på Johan Theorins Ölandssvit. Det visar sig att författaren på bästa sätt använt de åtta år som gått sedan ”Rörgast”. Huvudkaraktären, Gerlof Davidsson, levererar på högsta nivå. Huvudhandlingen utspelar sig 2001 och vi får följa med Gerlof på en strandpromenad när han hör ett stenras vid en öde sträcka på den öländska kusten. Han övertalar sitt brorsbarn, Tilda Davidsson, som är polis att undersöka platsen. En man begravd under stenraset och lite längre bort på stranden hittas även benresterna av ett lik med en tröja på sig som en gång varit Gerlofs. Han gav den till en luffare 1952 samma kväll som hans skuta ”Vågbrytaren” brann upp i en vik, söder om Oskarshamn. (Ur Samuel Karlssons rec)
Sofie Bjarup
Mörkrets barn
(Lind & Co)
Bjarups debudeckare ”Mörkrets barn” hör till subgenren historisk noir. Så måste resultatet bli när kriminalberättelsen utspelar sig i London år 1888. Denna stad, denna tid och dessa livsvillkor var mörkaste, fattigaste noir för många (fast inte alla) av Londons invånare. Året 1888 ger kanske en association? Det är Jack Uppskärarens år, då han mördade kvinnor i East Ends fattigkvarter. Nu har ännu en kvinna hittats mördad och skändad på Hanbury Street i Whitechapel. Dit kommer William Sinclair, huvudperson i ”Mörkrets barn”, som reporter för The New Chronicle, en av Londons dagstidningar.
Även den här månaden har Deckarlogg tagit sig fräckheten – eller hur det ska uttryckas – att vidareförmedla den spänningstopp som deckarrecensenterna i Borås Tidning (och Gota Medias övriga tidningar) sammanställt för den läsmånad som gått.
Väl den enda kritikerlista över spänningslitteratur som finns i Sverige, dessutom. (Och dessutom en gång till… Jo, Deckarloggs red. vet att det nu talas i egen sak men undrar ändå om inte Gota Media också har den bästa recensionsbevakningen av deckare och annan krimi i svensk dagspress?)
Månadens spänningstopp blev kanske något mindre oväntad än förra månaden. Fast som alltid finns här väl några ögonöppnande namn och läslockande boktips. Som David Nessle och Sara Bergmark Elfgren plus att John le Carré är tillbaks postumt.
2) Katarina Wennstam: Djävulens advokat (Albert Bonniers)
3) John le Carré: Silverview (Albert Bonniers)
4) John Grisham: Väktarna (Albert Bonniers)
5) Sara Bergmark Elfgren: Grim (Rabén & Sjögren)
6) Kristina Ohlsson: Isbrytare (Forum)
7) Tove Alsterdal: Slukhål (Lind & Co)
8) David Nessle: Herr Nymans detektivbragd (Kartago)
9) Sofie Bjarup: Mörkrets barn (Lind & Co)
10) Thomas Engström / Margit Richert: Armasjärvi (Bokfabriken)
***
För att se de korta och precisa, ibland skarpa motiveringarna till att just dessa författare och titlar hamnat på Spänningstoppen får ni som alltid gå in på hemsidan för Borås Tidning eller någon annan av Gotas Medias tidningar.
Sofie Bjarup debuterar för andra gången med samma bok, den historiska kriminalromanen ”Mörkrets barn”. (Hur detta hänger ihop, att boken är en debutdeckare medan hon själv är dubbeldebutant, ska jag återkomma till.)
”Mörkrets barn” hör till subgenren historisk noir. Så måste resultatet bli när kriminalberättelsen utspelar sig i London år 1888.
Denna stad, denna tid och dessa livsvillkor var mörkaste, fattigaste noir för många (fast inte alla) av Londons invånare.
Året 1888 ger kanske en association? Det är Jack Uppskärarens år, då han mördade kvinnor i East Ends fattigkvarter.
Nu har ännu en kvinna hittats mördad och skändad på Hanbury Street i Whitechapel. Dit kommer William Sinclair, huvudperson i ”Mörkrets barn”, som reporter för The New Chronicle, en av Londons dagstidningar.
Han är rik, nästan adlig. William Sinclair bor i den fina stadsdelen Belgravia. Varför vill han vara en sån där journalist? Hans familj förstår det inte.
Reportern Sinclair upptäckter ett London som han inte visste att det fanns. Och han häpnar: Hur kan människor leva, ens överleva i denna fattigdom?
Ett av romanens teman: mötet – nej, konfrontationen – mellan dessa städer i staden, ett mycket fattigt och ett mycket rikt London.
Och inte minst mellan människorna i samhällets olika klasser: herrskapet, ofta som i herrarna, tar sig rätten att utnyttja tjänstefolket, inte sällan pigorna.
Det andra temat är William Sinclair själv.
William är i giftasåldern. Överklassens mödrar ser gärna att deras döttrar dansar med William och helst ska de gifta sig. Men William tänker inte på giftermål. Han tänker på James.
Sofie Bjarup.
Även James Quilter är reporter fast på en annan tidning, East London News. De möts ute på uppdrag, blir strax William och James med varann.
Och älskare. William flyttar i smyg in hos James. Homosexualitet är ett lagbrott i det viktorianska England.
Som mördaren uttrycker det när han avslöjats: ”Seså, mr Sinclair. Försök nu inte spela moraliskt överlägsen. Vi vet båda två att ni är lika kriminell som jag.”
”Mörkrets barn” blir också en deckare när kvinnor börja försvinna och mördas. Den ena likdelen efter den andra spolas upp ur Themsen och hamnar på bårhuset.
Har Jack Uppskäraren bytt metod? Eller kan det finnas två kvinnomördare på Londons gator?
Sofie Bjarup skildrar 1800-talets London med stor kunskap och lika stort hjärta. ”Mörkrets barn” är en historisk roman, en tids- och samhällsskildring, en deckare och en ”förbjuden” kärleksroman.
Vilken imponerande deckardebut, alltså dubbeldebut. Ja, vad betyder det?
”Mörkrets barn” gavs först ut genom ett hybridförlag (som hjälpte till med utgivning men författaren stod för kostnaderna.) Alltför få upptäckte boken – ett undantag var en redaktör på det förlag som nu återutgivit den, lätt redigerad.
Uppmaning till läsare, redaktörer, kritiker och bokhandlare: Håll koll på egen- och hybridutgivna deckare – annars riskerar ni att missa guldklimpar.
Så blev det dags för mig att ännu en gång möta ”Kvinnan i svart”.
Den här gången, vilken gång i ordningen kan det vara, den femte, sjätte kanske, som följetong i radion. Eller ljudbok från radion, om man vill.
Sveriges Radio har sänt och nu finns ljudboken/radioföljetongen också på SR Play. Uppläsare: Björn Granath.
Och vilken suverän uppläsare. Skrämmande bra! Visserligen fick Deckarloggs red. speeda upp hastigheten något men så är det ofta om inte alltid.
Björn Granath läser så just skrämmande att han strax hamnade som trippeletta, tillsammans med själva romanen och den teateruppsättning som nämns sist i den här logguppdateringen, bland mina upplevelser av de olika kvinnorna i svart.
Läs om boken här nedanför, om film och teateruppsättningar samt mig och mitt möte med ”Kvinnan i svart”.
***
Nu ska den här pjäsen, alltså ”Kvinnan i svart”, sättas upp igen.
Den här gången på Scalateatern i Stockholm med Claes Månsson och Rikard Ulvshammar i rollerna. Premiär: den 31 januari 2019.
Så jag får försöka ta mig upp till Stockholm och se den nya uppsättningen!
Tills vidare: en text jag skrev för några år om ett antal ”kvinnor i svart”; på papper, teatercen och bioduk/TV-skärm.
***
Den första kvinnan finns i ”The Woman in Black”, en kortroman från 1983. Susan Hill, brittisk författare, blandade krimi och skräck i gotisk tradition. Stor succé! ”The Woman in Black” har kallats ”a modern gothic classic”.
Susan Hill skriver olika sorters litteratur. På hennes hemsida återfinns ”The Woman in Black” under rubriken ”Ghost stories”. En annan rubrik är ”Crime novels”. Trots all uppmärksamhet och framgång är det först nu i år som ”Kvinnan i svart” (Modernista; övers: Ola Klingberg) ges ut på svenska.
Resumé: Arthur Kipps har slagit sig ner på landet med sin nya familj. Det är jul. Det berättas spökhistorier. Kan inte styvpappan berätta något? Nej, han vill inte. En enda spökhistoria känner han till och den är så verklig och hemsk att han aldrig kunnat berätta.
Så bestämmer han sig: När julen är över ska han skriva ner sin – sanna – spökhistoria om den gången då Arthur Kipps, som ung Londonadvokat, for till en avlägsen landsortsstad för att övervara mrs Dablows begravning och sortera alla hennes papper i ett stort, öde hus på en ö bortom kustens dimma och tidvatten.
Det var där, vid begravningen och i mrs Dablows hus, som Kipps – ordagrant – drabbades av ”kvinnan i svart”.
Den andra svartklädda kvinnan skymtar i den teaterpjäs som Stephen Mallatratt omvandlade boken till med premiär 1987. Han tog sig stora friheter.
Alla roller (utom ”kvinnan i svart”, som både finns och inte finns) spelas av endast två skådespelare. En ny rollfigur skrevs också in: en ung skådespelare som Kipps tar lektioner av för att kunna framföra sin historia för familjen.
”The Woman in Black” är den näst längst spelade pjäsen i London, nu på Fortune Theatre.
Mycket välspelat (av Stuart Fox och Gwynfor Jones med regi av Robin Herford), även om jag inte uppskattar de pålagda skriken då ”the woman in black” visar sig. Men nog för att det går kårar längs ryggen, också när man ser pjäsen.
Den tredje kvinnan i svart som visat sig för mig förekommer i långfilmen ”The Woman in Black” från 2012 (också på DVD) med Daniel Radcliffe som den unge Kipps. Regisserade gjorde James Watkins och Jane Goldman skrev manus.
Även i filmen har det tagits friheter. Som ett nytt slut, lika hemskt som i boken/pjäsen – men annorlunda. Och så fascinerande skrämmande att se mrs Dablows hus så att säga i verkligheten. (Gungstolen som – dunk, dunk, dunk – gungar av sig själv…)
Den fjärde kvinnan visade sig i Malmö, när gruppen Firstborn Drama i senhöstas satte upp ”Kvinnan i svart” på Kirsebergsteatern. Anders E Larsson och Kurt Löf växlade skickligt mellan olika roller och ännu mer imponerade Fred Kalulanga som regissör.
Pjäsen består av en mängd scener – eller tablåer, några nästan minutkorta – där belysningen tänds upp och släcks ner. Att gestalta varje scen och samtidigt bygga en spännande tråd och stämning kan inte vara lätt.
Kalulanga lyckades – över all förväntan! Ja, bättre än i London. En liten skånsk teatergrupp överträffade faktiskt Londonteatern. Dessutom skrämde ”kvinnan i svart” mer ändå i sin malmöitiska lågmäldhet.
Kunde inte Firstborn Drama bjudas in för att sätta upp pjäsen igen – på någon av Malmö stadsteaters mindre scener? En Sverige runt-turné (om ljussättningen klarar det?) med Riksteatern skulle också kunna bli en succé…
Hoppas ansvarig redaktör ursäktar och inte muttrar alltför mycket när Deckarlogg än en gång återpublicerar den Spänningstopp som en gång i månaden sammanställs av deckarrecensenterna i Gota Medias tidningar, från Borås Tidning till Ystads Allehanda och där emellan Smålandsposten och Barometern. Med ännu fler.
Blott listan – motiveringarna får du gå till tidningarna för att ta del av. Och det är väl värt att göra det. För det är den enda kritikertopp som finns i Sverige med deckare och annan krimi. Och (om en får säga det själv) för varje månad blir toppen allt mer just spännande och intressant.
Så här ser Spänningstoppen ut för närvarande, den gångna månaden. Kolla och fundera över vad som är utmärkande för den. Ett par, tre saker eller fyra saker…
3) Thomas Engström / Margit Richert: Armasjärvi (Bokfabriken)
4) Frida Skybäck: De rotlösa (LB förlag)
5) Sara Strömberg: Sly (Modernista)
6) Tove Alsterdal: Slukhål (Lind & Co)
7) Bethany Clift: Överlevaren (Modernista)
8) Kristina Ohlsson: Isbrytare (Forum)
9) Anna Kuru: Gryningsjakten (Modernista)
10) Silje Ulstein; Kräldjursmemoarer (W&W)
Avslöjande: Dessa tre saker syftade Deckarlogg på…
1) Samtliga på Spänningstoppen är kvinnor (utom en extra man). 2) Åtta av tio spänningstitlar har skrivits av svenska författare. 3) Sex titlar hör hemma under rubriken ”Norrland noir”.
En termoter i rumpan dagens deckarutgivning? Kanske det.
Inte minst: 4) Spänningstoppen toppas av Sofie Bjarup, en deckardebutant som till och med var en hybridutgiven debutant. Hennes hybridutgivna deckare har nu återgivits av ett så kallat vanligt förlag.
En kvinna hittas hängd i sitt hem. Men det är inget självmord. Mördaren har spikat ihop hennes händer. Kriminalkommissarie Idun Lind får i uppdrag att lösa fallet med sin kollega Calle Brandt. Författaren ställer frågor om hur vi påverkas av en våldsam uppväxt. Vad får det för konsekvenser senare i livet? Handlingen sätter fingret på den dagsaktuella frågan om våld i nära relationer. Måmnga har försökt kombinera samhällskritik med spänningsgenren och misslyckats. ”Befriaren” är ett lyckat exempel. Vad händer när skyddsnätets maskor är för glesa och någon faller igenom? (Ur Samuel Karlssons rec.)
Arne Dahl
Islossning
(Albert Bonniers)
Omtumlande spänning som är svår att beskriva, kanske räcker med några ingredienser: seriemördare, hat/kärlek, bioteknik, polisinfriltatör, revansch, kryonik, yxmord, rysk maffia, evigt liv, undercover, Hells Angels… Plussar på med att intrigen slingrar fram som en berusad skallerorm. Berger & Blom (tidigare poliser, numera privatdetektiver) och Deer, Robin, Samir med flera (före detta kollegor) är karaktärer som engagerar mej och jag vill fortsätta att följa. Som grädde på moset är språket på topp. Genomgående fint driv, kreativt, bra dialoger och härligt omväxlande. (Ur Rolf Olanderssons rec.)
Helena Sigander
Med annorlunda ögon
(Exilium förlag)
Detta är för mig en riktigt bra bok. Den har en fungerande intrig, ett bra språk, är lättläst. Det börjar med att journalisten Christian Fielding, som kämpar för mänskliga rättigheter, faller ihop död över frukosten. Hans fru Agnes larmar polisen och uppträder förvirrat på platsen. Poliserna är villrådiga, eftersom de i första hand ser det som ett normalt dödsfall och det borde varit ambulansen istället för de som tog hand om fallet. Trots detta börjar en grupp vid polisen med Maria Louisa Magnusson i spetsen att utreda fallet. För det är en del märkligheter med händelsen. (Ur Hans Lundins rec.)
Liza Marklund
Polcirkeln
(Piratförlaget)
Så mycket är bra med Liza Marklunds återkomst – efter 23 år – som deckarförfattare. Titeln placerar handlingen geografiskt – långt norröver – och är samtidigt namnet på en bokcirkel där fem tonårsflickor träffades en gång i månaden och diskuterade litteratur. Det var 1979-80. Men nu har 40 år gått. De är vuxna kvinnor, alla fyra. Inte fem? Nej, fyra av dem. En av dem är inte längre med. Hon försvann. Så, 20 december 2019, hittas liket av en kvinna ingjutet i fästet till bron över Piteälven. Invånarna i Stenträsk, där den dubbla handlingen utspelar sig, anar genast vem det måste vara…
Willy Vlautin
Mörkret som faller
Övers: Andreas Vesterlund
(Bakhåll)
Vlaurins noir är mer än mörk, går från svart till svartare och svartast. Lynette, 30 år, bor i ett sjabbigt hus i Portland, Oregon med en nedgången morsa och en äldre bror med intellekt som en treåring. Hon jobbar och sliter med två arbeten (och annat också som hon tvingar sig att göra) för att familjen ska kunna köpa huset de hyr och äntligen få något eget. En dag när hon kommer hem står en bil som är så ny att den saknar registreringskylt utanför huset. Mamman fick lust att köpa en ny bil. Husköpet har hon gett upp. Och ”mörkret faller” för Lynette…
Niklas Natt och Dag
1795
Bellman noir (del 3)
(Forum)
Just språket räcker som motivering för att ”1795” ska nomineras till Augustpriset och det finns så mycket mer som motiverar det. Inte för att den skulle vara bäst av de tre, i trilogier kan mellanboken vara en svacka men här tycker jag faktiskt att ”1794” glittrar lite extra. Priset delas ut till en enskild bok, men det har hänt tidigare att det i realiteten delas ut för en serie genom att prisa sista boken. Dags att göra det igen, i alla fall nominera! För alla som inte besökt 1790-talets Stockholm med Niklas Natt och Dag som guide är det hög tid att göra det; en resa som ger minnen för livet. (Ur Anders Kapps rec.)
Deckarlogg 