Det är ett banalt konstaterande, men en historiker har mycket gemensamt med en deckarförfattare. Åtminnstone i de fall då huvudpersonen gräver i papper, söker i arkiv, följer svårtydda spår, och börjar på ny kula när hen har kört fast. Där själva sökandet är historien sig och sanningspusslet läggs, bit för bit, tills bilden är hel.
I vissa lyckliga fall förenas de båda i en person och den personen är Henrik Berggren, historiker, journalist och författare som fick ett stort genomslag med sin hyllade Olof Palmebiografi ”Underbara dagar framför oss” från 2010. I thrillern ”Det röda arvet” (Norstedts, 2014) heter detektiven Thomas Thorild – ett något svårburet öde – och är historiker till yrket.
I första kapitlet sitter Thorild på en altan i en mild vind och skådar ut över Biscayabukten. Det är egentligen slutet på historien, som Graham Greene skulle ha sagt – jag vågar t o m gissa att Greene har funnits med någonstans i Berggrens bakgrund. Få författare har som Greene använt sig av thrillerformen för betraktelser över politik och moral.
För Thorild är reflektionen på altanen i Spanien också en sammanfattning av tre månaders upptäcktsresa mot en förfärlig punkt i samtidshistorien: Spanska inbördeskriget (1936-1939) som slutade i katastrof för folkstyret då Francisco Franco och de konservativa och fascistiska grupperingarna segrade. Spanien förblev en diktatur fram till 1975 då Franco avled.
Många internationella frivilliga, även svenskar, deltog i det socialistiska motståndet. Så också Berggrens undflyende, hemlighetsfulle och svårinringade protagonist Erik Johansson, som efter hemkomsten blev en framgångsrik kommunalpolitiker och entreprenör i Stockholm, och det är han som är föremål för Thorilds arkivariska intresse.
En dag i april kommer en vacker irländsk journalist, Moira Byrne, till Stadsarkivet i Stockholm. Hon är intresserad av Erik Johansson och särskilt hans relation till irländaren Seamus O’Hara. Till sin förvåning går Thorild med på att hjälpa henne leta rätt på försvunnen korrespondens. Trots att han har en snäv deadline. Trots att Erik Johanssonuppsatsen är en inkomst.
Spårhunden har vaknat, jakten på de okända delarna av Erik Johanssons liv tar sin början. Vad var det som hände i Spanien 1936? Varför är så många plötsligt så intresserade av att Thorild och Byrne ska sluta leta? Vad är det omvärlden inte på villkors vis ska få veta?
I ett slag är en irländsk journalist och en svensk historiker i vägen för mäktiga krafter som till varje pris vill förhindra att det uppenbart livsfarliga innehållet i breven kommer fram.
Berättelsen drivs framåt på två plan. Dels i det otäckt gungande och osäkra nuet, där våldsamma händelser och incidenter tycks uppstå utan inbördes sammanhang. Det andra planet är en berättelse som får sitt sammanhang av autentiska tidningsnotiser, nyheter och referat från fronten.
Att på det här sättet väva ihop ett historiskt skeende med fiktiva gestalters deltagande i förloppet har gjorts förut. Sällan har jag dock läst en roman som så välskrivet och elegant tillfört kunskap med en sådan känsla för thrillerns/deckarens jakt på någon slags sanning, på en förövare (eller fler), på ett sammanhang som gör historien begriplig, på en slutpunkt.
Fast på den punkten bedrar han oss, Henrik Berggren. I slutet ligger vägen öppen för en fortsättning. Hoppas den kommer.
*
Ett detektivarbete av ett annat och helt historiskt slag är historieprofessor Eva Österbergs senaste bok ”De små då / Perspektiv på barn i historien”, (Natur och Kultur, 2016). Här är det källmaterialet som talar genom – i brist på bättre ord – ett temperament och en vilja att förstå och tolka de fåtaliga utsagorna på ett så rättvist sätt som det är möjligt.
Föremålet för hennes studie är barnen, de små, i en historisk kontext, då. Och då handlar det framförallt om den svenska och nordiska medeltiden.
Vad säger materialet om barnens ställning? Älskades och skyddades de av sina föräldrar? Hur såg man på barnuppfostran och mognad under medeltiden? när blev pojkar myndiga? Hur såg man på flickor? Vad säger lagtexterna (de svenska landskapslagarna), sagorna, balladerna, Eriks och Karlskrönikorna och de rättliga protokollen om barnen?
Inte så mycket visar det sig, men tillräckligt för att man ändå ska kunna dra vissa slutsatser om kärlek, omvårdnad och beskydd av de minsta.
Eva Österberg handskas så varsamt med de olika historiska tystnaderna och fyller i tomrummen på ett fascinerande och spännande sätt, dessutom skriver hon på ett underbart lätt och genomskinligt språk. Hur kan man bara inte älska en sådan detektiv?
Katarina Tornborg
Gunnar Staalesen. Foto: Helge Skodvin 
Nu har jag/vi också besökt norska Bergen, där Gunnar Staalesen placerat Varg Veum, privat etterforsker, på Strandkaien 2, fjärde våningen. Från kontorets fönster blickar Veum över både den livliga torghandeln och den fjällsida, Fløyen, som reser sej tvärt mot himlen. Upp och ner, upp och ner för branten pendlar Fløibanen som en korsning mellan spårvagn och bergsget.
Norsk ”steinbit” såg så lockande ut att vi strax besökte den närbelägna Fiskekrogen och provåt gratinerad stenbit (med bland annat en extra kräfta, några musslor, grön sparris och marinerad kronärtskocka som tillbehör). Det smakade så delikat att vi inte ens brydde oss om att kreditkortet brann upp när vi betalade. (För svenskar är Norge ett mycket dyrt land.)
Det regnar mycket och ofta. Men det regnar på ett speciellt sätt också. Så fort man fällt upp paraplyet, slutar det regna. Så fort man fällt ihop det, börjar det igen. Nyfödda barn får ”regnhattar” (paraply på bergensdialekt) i dopgåva, sägs det, och den bergensare som besöker en plats med torrt klimat grips av intensiv längtan efter regn.
Bengt Eriksson
Deckarintrigen inleds med mordet på en ung kvinna. Ledtråd: en kvarglömd röd damsko.
Bengt Eriksson
Men ”Serenad” är ingen deckare på det sättet utan en spännande historisk roman där dagens Turkiet möter de händelser ur sitt förflutna som landet vill glömma.
Bengt Eriksson
I föregående titlar kämpade intrig och miljö en ojämn kamp, än för mycket av det ena och än av det andra. Nu har kyrkoherdens och polisens jakt på en seriemördare i Karlshamn så tidigt som 1901 blivit en del av miljön och miljön en del av kriminalgåtan.
Bengt Eriksson
Spännande, såväl för deckarläsaren som den historiskt intresserade.
kvinnor och män.
Katinka Billes ”Diktaren” (Black Skerry) skrev jag tidigare om här i Deckarlogg och utnämnde då till 2016 års bästa debutdeckare. En västskärgårdskustdeckare med en mycket ihågkommen och älskad svensk vispoet som grund för historien. Fyndigt gjort och en ovanligt välskriven debut.
Också Lisa Bjurwalds deckardebut, ”Tills bara aska återstår” (Bladh by Bladh), är värd att uppmärksamma. Både bland fjolårets debutanter och hela den svenska deckarutgivningen.
Den tredje bästa debutdeckaren från i fjol, ”Eldskytten” (Horneman förlag), är historisk: en medeltidsdeckare med miljöer från Visby med omnejd. Tid: mellan 1342 och 1361.
Det kommer fler medeltida Gotlandsdeckare, har Blomström lovat. Snart! hoppas jag.