Hybridextremism i Sverige och Europa

Malin Thunberg Schunke
Blind vrede
(Piratförlaget)

Malin Thunberg Schunke skriver europeiska (och internationella) polisromaner. Eller om romanerna ska kallas  jurist- och/eller åklagardeckare.

Hon skriver samtidigt samhällsromaner – ja, politiska böcker. Om man med det menar att hon med politiska ögon fokuserar och skärskådar vad som sker i samhället. Vad som politiskt riskerar att vara på gång i samhället.

Hon gör detta samtidigt; i ett. Thunberg Schunke har en sälläst förmåga att inte stanna upp handlingen (jo, lite lite mot slutet, då) och förklara det som behöver förklaras, analysera det som behöver analyseras. Utan hon skriver, just, i ett.

Det samhälleliga – ja, politiska – skrivs in i handlingen, i deckarberättandet.  Det förklaras och analyseras av och i det som händer i romanen. Skickligt, minst sagt, att lyckas med det.

Egentligen vill jag inte avslöja för mycket om hennes nya, fjärde polis/jurist/åklagarroman om Eurojust i Europa och den svenska åklagaren Esther Edh (samt Fabia Moretti, italiensk åklagare) med flera. Och för mycket känns den här gången som att alls avslöja något av innehåll och handling.

Men jag ska nämna det nyckelord som jag använde redan i rubriken: Hybridextremism (det nämns också i boken och är utgångspunkt för intrigen). Hybridterrorism kan ordet/begreppet byggas ut med och leda till.

De svenska demonstrationerna mot coronavaccin var ett exempel, ur verkligheten alltså. Malin Thunberg Schunke skriver rätt ur verkligheten. Hon skriver verklighetsdeckare. Men nu är jag redan på gång med att avslöja mer än jag tänkte.

”Blind vrede” handlar exakt om detta: när vreden blir blind. Vad händer då? När samhällsutvecklingen går på ett håll och politikerna handlar eller inte handlar på sätt som gör människor så vreda att de blir blinda?

Samma lite märkliga symbol har börjat återfinnas vid demonstrationer och terroristdåd på olika platser i Europa, vid olika sorters demonstrationer och terroristdåd, arrangerade och orsakade av olika organisationer, egentligen motsatta organisationer, från höger till vänster, från vänster till höger, vadsom.

Nej, nu hamnade jag där igen. För mycket.

Efterforskningarna leder till södra Sverige, till Skåne.

Samtidigt handlar romanen om moral, våra samveten, vårt samhällsengagemang. På flera plan, inom  olika – motsatta – delar av samhället, bland medborgare som makthavare, nere och uppe, uppe och nere.

Hur långt sträcker detta sig? Hur långt ska vi tillåta det att sträcka sig? Oss att sträcka oss…

Bengt Eriksson      

– Allt eller nästan allt är sant.

Carl Hiaasen
Land: USA
Genre: hårdkokta skämtdeckare,
våldsamma burlesker,
miljödeckare 

Han skriver våldsamt roligt. Med det menar jag att hans deckare är lika våldsamma som de är roliga. Tänk dej att Bröderna Marx åkt till Miami och gjort en film tillsammans med Quentin Tarantino.

Ungefär så är Carl Hiaasens deckare: så groteska och overkliga att man lätt kan få för sej att de måste vara dikt och fantasi – riktiga skrönor! Åtminstone måste han ju överdriva.

Därför passade Hiaasen vid ett besök på Bokmässan i Göteborg på att dementera. I intervju efter intervju upprepade han:

– Allt eller nästan allt jag skriver är sant. Personerna finns i verkligheten, men jag har ändrat deras namn. Det som händer i böckerna har också hänt i verkligheten.

Och han borde ju veta. När Carl Hiaasen inte skriver deckare är han journalist på Miami Herald. Två gånger i veckan skriver han krönikor om Miami: politikerna, advokaterna, knarksyndikaten, husspekulerare osv.

De uttalanden och händelser som inte får plats i kolumnerna, för att de är så overkliga att de inte passar i en nyhetskrönika, sparar han och använder istället i sina deckare.

Hiaasen är född och uppvuxen i Florida, ungefär tre hus från där han bor i dag. Då fanns det djur överallt. Det var grönområden, kanaler och små sjöar. Där pojken Carl brukade campa och fiska, där finns numera inte mindre än fem olika affärscentrum.

I sina deckare går Hiaasen med burlesk vrede och våldsam humor till angrepp mot alla säger ALLA som exploaterar Floridas natur. Genombrottsromanen, ”Tourist Season” (1986, inte översatt till svenska), handlar om en miljögrupp som matar en jättekrokodil med tillfångatagna turister.

Också i ”Blå tunga” (1993), den första av Hiaasens deckare som översattes till svenska, är ämnet turism och miljö. Berättelsen utspelar sej i och kring turistparadiset Amazing Kingdom of Thrills – en kombination av nöjespark, zoo och delfinarium.

Ägaren till detta Disney World gånger hundra heter Francis X Kingsbury. I likhet med många andra omåttligt framgångsrika Floridabor är han inflyttad. I likhet med många andra nyblivna Floridabor är han också en brottsling på flykt.

Amazing Kingdom of Thrills har en turistattraktion man är ensam om: ett par sällsynta blåtungade mangosorkar (så sällsynta t o m att någonting sådant inte existerar vare sej i uppslagsböckerna eller djurvärlden). De blåtungade sorkarna stjäls av, ska det visa sej, en ”gammal tant”: en äldre, gråhårig miljöaktivist som grundat organisationen Vildmarkens mödrar (med den militära grenen Naturens räddningskommando).

Verkligheten är inte mindre burlesk i den följande romanen, ”Striptease” (1994). Här handlar det om politik, lag och moral.

För att ha råd att anlita en advokat arbetar Erin Grant, en  av huvudpersonerna, som stripteasedansös. Hon kämpar för att få vårdnaden om sin dotter. Men domaren anser att hennes f d man – narkoman och tjuv (han stjäl rullstolar!) – är bättre lämpad som vårdnadshavare. Det vet domaren av egen erfarenhet: domaren är nämligen stamgäst på stripklubben!

Bland stamgästerna på klubben Eager Beaver i Fort Lauderdale finns också en kongressledamot, som betuttat sej i strippan Erin. Vid ett besök på stripklubben blir kongressledamoten så sotis på en annan besökare att han slår rivalen i huvet med en champagneflaska.

(Hiaasen hävdar bestämt att händelsen hämtats rätt ur Miamis verklighet. Politikern existerar, fast har ett annat namn.)

Vid sidan om journalistik och författande har Carl Hiaasen också skrivit texter till några rocklåtar. Albumet ”Mutineer” med Warren Zevon innehåller bl a en text, ”Rottweiler Blues”, om det allt mer våldsamma och skjutgalna Miami: våld, som föder våld, som föder våld, som…

Hiaasen beskriver en man som har en pistol i lådan till nattduksbordet, ett maskingevär vid sovrumsdörren och en skottsäker väst som han alltid tar på sej när han går och handlar. Refrängen lyder:

Don’t knock on my door  If you don’t know my rottweiler’s name

Fler Florida-deckare:

Mellan ”Farlig grannlåt” (1965) och ”Ett stilla vinterregn” (1987) publicerade John D. MacDonald en lång serie deckarromaner om Travis McGhee, amatördetektiv och bosatt på en husbåt i Bahia Mar vid Fort Lauderdale (inte alls långt ifrån där Carl Hiaasen växte upp).

Hoke Moseley – huvudperson i flera romaner av Charles Willeford, bl a ”Miami blues” (1988) – är detektiv vid Miamipolisens mordrotel. 

Också James W. Hall använder södra Florida som miljö i sina deckare. ”I skydd av dagsljus” (1988) var Halls debut som deckarförfattare.

Med ”Guldlock” (1979) inledde Ed McBain ännu en serie deckare. Huvudpersonen, Matthew Hope, är advokat i staden Calusa, Florida.

Elmore Leonard har skrivit flera hårdkokta deckare, t ex ”LaBrava” (1985) och ”Maximum Bob” (1993), med Florida som miljö.

Lawrence Sanders skrev bl a en serie hårdkokta skämtdeckare om Archy McNally, playboy och detektiv i det soliga Florida. Den första boken i serien heter ”McNallys hemlighet” (1993).

På nätet:

www.carlhiaasen.com
Hiaasens officiella hemsida.

https://www.miamiherald.com/search/?q=Hiaasen
Hiaasens krönikor från Miami Herald kan läsas på tidningens nätsida.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan” (BTJ Förlag 2002)

Titlar (i svensk översättning):
Blå tunga (1993) Övers: Johan Günther.
Striptease (1994) Övers: Johan Günther.
Orkanens öga (1996) Övers: Johan Günther.

Romantitlar på engelska:
Tourist Season (1986)
Double Whammy (1987)
Skin Tight (1989)
Native Tongue (1991)
Strip Tease (1993)
Stormy Weather (1995)
Naked Came the Manatee (1996)
Lucky You (1997)
Sick Puppy (2000)
Basket Case (2002)
Skinny Dip (2004)
Nature Girl (2006)
Star Island (2010)
Bad Monkey (2013)
Razor Girl (2016)
Squeeze Me (2020)

Tillsammans med William Montalbano:
Powder Burn (1981)
Trap Line (1982)
A Death in China (1984)

Deckarloggbäst april 2022

Helena Dahlgren
Skarp
(Forum)

Litteraturveteranen Emma Wijkman slänger iväg en spontanansökan till den avlidna författaren Beata Skarps stipendiefond. Hon hålls lite på halster av stipendiefonden, som  Beatas bror Aron med hustrun Diana håller i, men snart är hon på väg med tåget uppåt Norrbotten, till Svartforsen. På plats i Beata Skarps stuga i Svartforsen förvandlas romanen ”Skarp” långsamt, mycket långsamt, från litterär essä eller avhandling till en smygande, smått spöklik thriller med dessutom en pusselgåta lite á la gammaldags detektivroman.

Joakim Zander
Ett ärligt liv
(W&W)

Till studentstaden Lund kommer den unge huvudpersonen från Söderköping för att studera juridik. Varför juridik, när han ville bli författare? För att göra ”något som är liksom rätt”. Så råkar han, vid en anti-nazidemonstration, möta en ung spännande kvinna som presenterar honom för sina vänner. Nej, de har inget kollektivt politiskt mål. De är ingen terroristgrupp. De är ”banditer”. Det handlar om ensamhet och längtan efter samhörighet, om en mening i – med – livet. En gangsterroman, egentligen. Fast med många dimensioner, nivåer och djup.

Ray Celestin
Djävulsvind
Övers: Hanna Williamsson
(Southside Stories)

Efterlängtad var den, den fjärde och avslutande delen av Ray Celestins fantastiska nittonhundratalshistoria.  Trots skyhöga förväntningar på denna spännande berättelse om brottslighet, vänskap, jazzmusik och det amerikanska samhällets utveckling via fyra nedslag med inledningen i New Orleans 1919, och nu avslutningen i Los Angeles 1967, är jag fylld av läslycka när texten avslutas på sidan 543. Naturligtvis är det, liksom tidigare delar, fantastiskt välskrivet och spännande. Jag är mycket avundsjuk på dig som inte läst det fantastiska verk som denna kvartett utgör, du har en härlig läsupplevelse framför dig! (Ur Anders Kapps rec.)

Joyce Carol Oates
Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna.
Övers: Fredrika Spindler
(HarperCollins)

Hennes nya roman är så tjock, läs- och skrivlång, 863 sidor på svenska, för att den handlar om USA, hela USA. Titeln kommer från en dikt av Walt Whitman, en av USA:s litterära grundstenar. Det amerikanska: från grunden; ur grunden; under grunden. Här utgår hon från rasismens USA, specifikt rasismen inom den amerikanska polisen och polismordet på George Floyd – fast tvärtom. John Earle McClaren, framgångsrik affärsmän och tidigare borgmästare, är på väg hem i bilen då han får syn på ett par poliser som misshandlar en man med asiatiskt utseende. När han stannar, går ur och försöker stoppa misshandeln blir istället Whitey, som han kallas, angripen av poliserna.

Markus Grönholm
Lelo
(Modernista)

En tolvårig flicka försvinner i trakten av Enköping. Hennes cykel hittas vid vägen. Det kan ju låta som vilken deckare och polisroman som helst – men nej. ”Leo” är en stark debut, en av årets starkaste. Det beror på huvudpersonen, polisen Erik Eriksson, som utreder försvinnandet och sig själv som en annan Erik Winter. Det beror också på språket, sättet att berätta. Markus Grönholm får mig att tänka Åke Edwardson vid hans debut. Även han, även Grönholm vill så mycket, ibland för mycket. Fast intressant, spännande och läsvärt blir det. (Och tänk på hur det gick för Edwardson när han började sortera och ransonera orden.)

Bengt Eriksson

Längtan efter samhörighet och mening

Joakim Zander
Ett ärligt liv
(W&W)

Joakim Zander har bytt miljö och genre.

Hans nya roman ”Ett ärligt liv” är en existentiell thriller och miljön mestadels Lund (samt lite Malmö och Stockholm).

Till studentstaden kommer den unge huvudpersonen från Söderköping för att studera juridik.

Varför juridik, när han ville bli författare? För att göra något bra, ”något som är liksom rätt”.

Så råkar han, vid en anti-nazidemonstration, möta en ung spännande kvinna som presenterar honom för sina vänner. Och allting förändras.

Ingenting blir som det var – men kanske ändå som det var tänkt, till allra sist.

Nej, de har inget kollektivt politiskt mål. De är ingen terroristgrupp. De är ”banditer”.

Det handlar om ensamhet och längtan efter samhörighet. Om en mening i – med – livet.

Också om att bli utnyttjad, både av de överklassynglingar som den unge juridikstudenten bor ihop med och de nya vännerna.  

En gangsterroman, egentligen.

Fast med många dimensioner, nivåer och djup.

Bengt Eriksson
Ungefär så här i Gota Medias tidningar

Spänningstoppen april 2022

Deckarlogg brukar ju redovisa den Spänningstopp som varje månad sammanställs av deckarkriikerna i Gota Medias olika tidningar, från Borås Tidning i norr till Ystads Allehanda i söder  och en handfull andra lokala morgontidningar där emellan.

Dags för (något försenad) apriltoppen. Snabbt och bra sätt att få koll på intressanta deckare och annan krimi, tycker jag (om jag själv får säga). Och jag vågar nog uttrycka det som så att Gota Medias kritiker har både koll och smak.

Extra intressant att det är en Spänningstopp med just både deckare och annan krimi. Det blir alltid en bred bredd på spänningslistorna.

Här följer Spänningstoppen för april månad (motiveringar till placeringarna får du själv googla fram på nätet, om du vill läsa dem).

___________________________________________________

1) Malin Person Giolito: I dina händer (W&W)

2/ Jussi Adler-Olsen: Natriumklorid (Albert Bonniers

3) Nita Prose: Städerskan (Albert Bonniers)

4) Emelie Schepp: Björnen sover (Norstedts)

5) Amor Towles: Lincoln Highway (W&W)

6) Marie H Lundh: Sarahs lag (Polaris)

7) Kristina Appelqvist: Klänning för korta kvinnor (Piratförlaget)

8) Pernilla Ericson: Släcka liv (Romanus & Selling)

9) Joakim Zander: Ett ärligt liv (W&W)

10) Maria Adolfsson: Fallvind (W&W)

Underbar avslutning på magnifik kvartett

Ray Celestin
Djävulsvind
Övers: Hanna Williamsson
(Southside Stories)

Efterlängtad var den, den fjärde och avslutande delen av Ray Celestins fantastiska nittonhundratalshistoria, och nu finns ”Djävulsvind” ute på svenska.

Trots skyhöga förväntningar på denna spännande berättelse om brottslighet, vänskap, jazzmusik och det amerikanska samhällets utveckling via fyra nedslag med inledningen i New Orleans 1919, och nu avslutningen i Los Angeles 1967, är jag fylld av läslycka när texten avslutas på sidan 543.

Det finns författare som är bra på research, det finns författare som är otroligt imponerande skickliga på research och så finns det Ray Celestin som spelar i en helt egen division där ingen detalj är för liten för att undersökas.

Helheten är fiktion men denna helhet är fylld av verklighetens människor, händelser och detaljer vilket skapar en sällsynt trovärdig närvarokänsla i en berättelse som annars innehåller dramatik på högsta nivå. Vi får återse Ida Young, numera pensionerad privatdetektiv som åter får rycka in, och hennes goda vän från barndomens New Orleans, den nu åldrande Louis Armstrong som till sin sorg fått läkarbesked om att han kanske inte får spela sin älskade trumpet mer.

Jag träffade Ray Celestin för fem år sedan när han besökte Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall; en mycket sympatisk person, smal, ganska kort till växten, ödmjuk, en man som inte framhäver sig själv, inte tar plats i onödan.

Hans blygsamma uppenbarelse har få samband med det storverk som hans nu avslutade romankvartett ”City Blues Quartet” utgör, mångfaldigt prisbelönta böcker runt om i världen: ”Yxmannen” som kom på svenska 2016 och utspelar sig i New Orleans 1919, ”Mafioso” (2017) utspelar sig i Chicago 1928, ”Gangsterns klagan” (2019) utspelar sig i New York 1947, och avslutande Djävulsvind (2022) utspelar sig i Los Angeles 1967.

Han är rätt extrem på många sätt, den detaljerade researchnivån har jag redan nämnt men det finns också ett rätt detaljerat regelverk där till exempel varje bok präglas av en specifik tid, en plats, en årstid, ett väder men också av en med boken samtida låt som styr bokens språkliga melodi i handling och tempo. Jag rekommenderar verkligen hans webbsida där det finns en hel del sidomaterial som referenslistor, kartmaterial, bildgallerier och spellistor till böckerna (inte så mycket kring den nya boken än, men det kommer säkert).

Det finns något vetenskapligt i hans sätt att arbeta som lätt skulle kunna resultera i riktigt tråkiga texter med uppräkningar av alla de detaljer han forskat fram men så är det inte alls. I stället använder han så skickligt allt detta material till att ge läsaren en fantastisk närvaro; i läsningen lever man verkligen på de platser och i de tider som han beskriver, man känner närvaron i miljöerna och tidsandan i det som händer på riktigt i New Orleans, Chicago, New York och Los Angeles med allt det vackra och allt det riktigt hemska.

För att texter ska bli riktigt levande krävs starka karaktärer och genomgående i hela serien finns Ida Young (tidigare Davies) som under den långa resan gått igenom en hel del prövningar. Att som svart ung kvinna ta sig fram i rättsväsendet var inte enkelt men så småningom blev hon mycket respekterad för sin skicklighet och sin starka moral och lyckade bygga upp en egen detektivbyrå.

Nu är hon inte ung längre, har sålt byrån och dragit sig tillbaka som pensionär i Los Angeles. Men pensionärstillvaron avbryts av ett telefonsamtal; en ung kvinna har hittats mördad på ett motell, hon hade en lapp med Idas namn och telefonnummer, och LAPD vill veta varför. Det blir starten för en lång händelsekedja för Ida.

Hon växte upp i New Orleans med en pappa som var musiklärare och han upptäckte en ung strulpojke med stor talang, Louis Armstrong (då oftare Lewis), som han engagerade sig i. Lewis blev mer eller mindre inkluderad i familjen, Ida och han blev nästan syskon och de har varit nära vänner genom hela livet.

Ray Celestin. Foto: Nick Redman

Utöver sin välkända musikerkarriär är han i denna serie en sorts doktor Watson till Ida, så även här; även om han är åldrande och sjuk turnerar han fortfarande flitigt och kommer nu till Los Angeles.

Förutom dessa två återkommande karaktärer finns i nya boken en annan huvudperson, Kerry Gaudet. Hon och hennes lillebror Stevie har haft en riktigt tuff uppväxt i Louisiana, de enda de egentligen hade var varandra, de står varandra mycket nära. De kom fram till en plan när hon var arton: hon skulle ta värvning för att få en gratis utbildning till sjuksköterska.

I avtalet ingick tjänstgöring i Vietnamkriget men när den perioden var slut skulle hon hämta sin bror för att de gemensamt skulle kunna bygga upp ett liv någon helt annanstans. Men Stevie stod inte ut, flydde till Los Angeles och fastnade i missbruk. Nu får Kerry ingen kontakt med sin bror, han är försvunnen och hon är vansinnig av oro, inte minst för att det går en mördare lös i området, en mördare som tycks välja ut sina offer på måfå.

Under en veckolång permission tar hon sig från Vietnam till Los Angeles för att försöka hitta honom. Hon skrämmer de flesta hon möter, hon har svåra brännskador från en felaktigt fälld napalmbomb som fortfarande innebär prövande smärtor, men hon är stark och smart.

En fjärde viktig karaktär är Dante Sanfelippo, ungefär jämnårig med Ida och Louis längtar han efter ett annat liv, snart, alldeles efter jul, ska han och hustrun Loretta avsluta köpet av en vingård där de ser framför sig en fin pensionärstillvaro där även vuxna dottern Jeanette ingår.

Dante har en lång karriär bakom sig som ”fixare” inom maffian, den som alltid hittar smarta lösningar, kompromisser mellan rivaliserande familjer och mycket annat, den man vänder sig till när man inte ser någon annan lösning. Motvilligt har han accepterat ett sista uppdrag från maffiabossen Nick Licata, han hade egentligen inget val.

Nicks rätt misslyckade son Riccardo hade åkt fast med arton kilo kokain i bilen. Han satt häktad ett bra tag innan han en dag ringde till pappa och vädjade om att han skulle betala en enorm borgen, sonen var tydligen livrädd för något, pappa betalade och sonen släpptes fri för att sedan försvinna direkt. Dantes uppdrag är att hitta Riccardo och han har bara någon vecka på sig.

De är de fyra viktigaste karaktärerna men det vimlar av intressanta karaktärer från alla möjliga samhällsskikt, en del fiktion och många verkliga personer.

Med en intelligent berättarteknik för oss författaren mellan de olika skeenden där de fyra huvudpersonerna förekommer, bland mycket annat verkar det finnas en del kopplingar mellan det fall som Ida driver och hennes egen bakgrund. Naturligtvis rör sig de olika skeendena närmare varandra och växer samman i en allt större berättelse med en storskalig brottslighet, fastighetsspekulationer, narkotikahandel, omfattande korruption; en pågående samhällsförändring som skadar väldigt många människor.

En central del av kvartetten är skildringen av den amerikanska maffians utveckling under 1900-talet.

I den avslutande delen är den på fallrepet, de nya ledarna har inte riktigt samma makt som tidigare, eller kanske snarare håller den på att byta skepnad. Efter decenniers kamp mellan maffians verksamhet och andra delar av samhället håller gangsterrollen på att tas över av andra sorters kriminella och korrumperade makthavare inom näringsliv och samhälle, inte minst inom rättsväsendet.

Celestin ger en, naturligtvis väl underbyggd, bild av denna process från det sena sextiotalet vilket också skickligt förutspår vad som komma skall även om det kommer att dröja ända till 2016 innan en representant för denna process, Donald Trump, till och med skulle kunna erövra presidentposten, då tack vare kraftigt stöd från sin gangstervän Vladimir Putin.

Vi känner igen denna samhällsutveckling från just Ryssland där maffia och politik under några decennier fusionerats till en kriminell statsmakt. Även om processerna i Ryssland och USA skiljer sig kraftigt åt i sina uttryck finns en del likheter i kärnorna som Celestin skickligt lyfter fram, till exempel när det gäller sambanden mellan flödet av narkotikamiljarder och USAs inflytande över olika länder i Latinamerika.

Celestin balanserar här på gränsen till konspirationsteoriernas farliga värld, men han balanserar väl. En del av händelserna i texten som kan förefalla som absurda påhitt av en alltför fantasirik författare är faktiskt både verkliga och väldokumenterade. Att skilja på vad som är fiktion och vad som är verklighet i hans texter är inte enkelt men det utgör också ett fascinerande element i läsningen.

Naturligtvis är det, liksom tidigare delar, fantastiskt välskrivet och spännande, översättningen av Hanna Williamsson ska också ha beröm liksom Niklas Lindblad för seriens särpräglade omslag. Jag är mycket avundsjuk på dig som inte läst det fantastiska verk som denna kvartett utgör, du har en härlig läsupplevelse framför dig!

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Kvinnlig privatdetektivpionjär: Liza Cody

Kollade upp nu när jag la ut det här…

Nej, Liza Cody är utgången ut svenska bokhandlar, både på nätet och fysiskt. De svenska översättningarna finns inte heller som e- och/eller ljudböcker.

Så trist, tycker jag. För jag uppskattade Liza Codys bägge deckarserier, den ena en tidiga serie deckare med en kvinnlig privatdetektiv och den andra en minst sagt annorlunda kriminalserie med en annorlunda kvinna som huvudperson.

Blir alltså till att kolla med bibliotek eller på antikvariat. Gör det! är Deckarloggs råd.

***

Liza Cody
Land: England
Genre: hårdkokta deckare,
kvinnodeckare, Londonguider

Den engelska deckarförfattarinnan Liza Cody är en litterär släkting till amerikanskorna Sara Paretsky, Sue Grafton och Marcia Muller.

Men hon har inte låtit en amerikansk privatsnoka flytta över Atlanten. Codys kvinnliga privatdetektiv, Anna Lee, är mycket engelsk och mycket vanlig.

Redan på de två första sidorna i den allra första Anna Lee-deckaren, Duperad (1987), slår Liza Cody fast att här ska det handla om London och England.

Liza Cody vid tiden för författandet av de nämnda deckarna.

Anna Lee bor i, skriver Cody, ”ett alldeles vanlig Londonhus strax norr om Holland Park”.

Cody beskriver radhuset (Anna Lee bor på ovanvåningen), närheten till grannarna (ett äldre par, Bea och Selwyn) och grann(o)sämjan, Guardian i brevlådan och mjölkflaskorna på tröskeln.

Mycket engelskt och mycket levande. Det kunde vara ett tidningsreportage eller en dokumentärfilm.

Som många privatdetektiver, manliga och kvinnliga, är Anna Lee före detta polis. Men hon har ingen egen, lite sjabbig deckarbyrå utan är en kuvad anställd detektiv på Brierly Security, en kombinerad detektiv- och säkerhetsfirma.

Hennes gamla Triumph startar tveksamt vid tredje försöket. Arbetsgivarens milersättning är 5 pence per kilometer. Chefen har smek- eller öktiteln ”Kommendörkapten”.

I receptionen och vid telefonväxeln sitter Beryl, som också  ”gjorde upp tjänstgöringsscheman, förmedlade meddelanden och i nåder släppte ifrån sig expensblanketterna”. (Vem har inte stött på en sådan telefonist/sekreterare?!)

Det är så – ordet tål att upprepas – levande skildrat att det kunde vara ett arbetsplatsreportage.

Brierly Security är förresten ”inhyst i en av de där kontorsvåningarna som ligger ovanför de ruffiga butikerna på Kensington High Street”. Men var? Exakt var?

Vid flera Londonbesök har jag försökt hitta Anna Lees arbetsplats. För Anna Lee finns. Det är jag säker på.

Av de Anna Lee-deckare som översatts till svenska tycker jag bäst om Livet blev hans död (1990).

Anna Lee efterforskar en försvunnen tonårsflicka och uppdraget för henne till både kojor och åtminstone smärre slott. Resultat: en hårdkokt plus psykologisk deckare med inslag av pussel och en nära på – bästa möjliga betyg! – rendellsk och georgesk analys av det engelska samhället, av klassystemets och även religionens normer och bojor.

Hur viktig miljön – alltså London och England – är för Liza Cody och Anna Lee märks extra tydligt i Backhand (1993).

En bit in i romanen flyger Anna Lee till ett soligt Florida och genast blir hon en kvinnlig privatdetektiv bland alla andra kvinnliga privatdetektiver.

I Skamgrepp (1994) har Anna Lee en biroll, förekommer bara på några få sidor. Istället introducerar Cody en ny huvudperson – spännande, fascinerande och märklig.

Ja, fribrotterskan Eva Wylie är så märklig att hon väl knappast kan vara verklig? Eva Wylie – en stor, tung och ful kvinna – kallas ”Stryparen” eller ”Galoschkäften” och har som mål att bli brittisk tungviktsmästarinna i proffsbrottning.

Hennes bostad är en husvagn på ett skrotupplag där hon arbetar som nattvakt med ett par vakthundar som närmaste vänner. Dessutom har hon diverse småkriminella uppdrag inom Londons undre värld.

Också fribrotterskan Eva Wylie skildras nära, kärleksfullt och levande. När romanen är slut tror i alla fall den här läsaren att hon finns, hon också.

Kanske är Codys fribrotterska en representant för de unga människor som idag lever på Londons gator och överlever med ena foten på fel sida om lagen? Kanske har Liza Cody velat skildra England i den sociala nedskärningens tid?

Skamgrepp är knappast en deckare, mer ett slags kvinnlig gangsterroman. Och knappast en hel roman, utan snarare en skiss, en introduktion till de följande två romanerna om Eva Wylie (med Anna Lee som bi-huvudperson), Monkey Wrech (1994) och Musclebound (1997). 

Tyvärr har inte Liza Codys svenska bokförlag – eller för del delen något annat svenskt förlag – låtit översätta dem till svenska.

Så vill man läsa fortsättningen på berättelsen om fribrotterskan, smågangstern och amatörsnokan Eva Wylie, som jag vidhåller är en av de märkligaste och intressantaste huvudpersonerna i de senaste årens engelska kriminallitteratur, får man göra det på engelska.

Titlar:

Duperad. 1987. Dupe. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson.
Livet blev hans död. 1990. Head Case. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson.
Backhand. 1993. Backhand. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson.
Skamgrepp. 1994. Bucket Nut. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Länk till Liza Codys HEMSIDA.

Hårdkokt så det osar bränt!

S.A. Cosby
Asfaltsland
Övers: Ylva Spångberg  
Uppl: Magnus Roosmann
(Modernista)

Man vet vad man får när man väljer att lyssna på en hårdkokt amerikansk thriller med titeln ”Asfaltsland”.

Det är smarta oneliners, race and chase, pumpade muskler, karaktärer höga på meth som väljer våld som första och enda alternativet för att lösa en konflikt. Funkar inte det så blir det mera våld.

Författaren S.A. Cosbys  briljerar i den här speciella subgenren av spänningslitteraturen. Det är spännande, smart och ironiskt. Du får vad du förväntar dig snyggt serverat på ett blodigt silverfat. Men ändå är det något som skaver.

Vi får följa Beauregard ”Bug” Montage, som kanske borde fått ett annat namn efter översättningen. Han är numera en hederlig mekaniker, make och hårt arbetande far. Och han vet att det inte finns någon framtid för den han brukade vara: den amerikanska östkustens bästa flyktchaufför.

Men när skitstormen träffar fläkten och räkningarna hotar hans livsverk och dessutom hans elaka morsas sjukförsäkring slutar gälla, då börjar det suga i rånartarmen.

Han får tips av traktens kung av whitetrash om en enkel stöt mot en juvelbutik. Och övertalas att agera chaufför. Bara en gång till.

Den som inte kan förutse vad som händer sedan får sälla sig till begåvningsreserven.  Först blir det värre och sedan blir det ännu värre för att slutligen spåra ur fullständigt . Det är spännande och smart men förutsägbart. 

En av dramaturgins gyllene nycklar handlar om att ladda storyn med konflikt och konfrontation. Men det kan bli för mycket av det goda. I ”Asfaltland” har författaren fullkomligt gödslat med både konflikter och konfrontationer.

Det är ”taxi-driver- you-talking-to-me-scener” staplade på varandra. Och alla konflikter har bara två lösningar.

Antingen med knytnävar eller puffror. Det blir lite tröttsamt. Framför allt när författaren vill att huvudkaraktären ska framstå som en hyvens snubbe som minsann älskar sin fru och sina barn.

Det blir lite sunkigt med allt amerikanskt ”a man has to do wath a man has to do” med det ädla syftet att värna om sin familj. Jag blir i alla fall lite trött på machotugget. Även om det är precis vad man kan förvänta sig av boken.

Så, nu har jag gnällt lite. Men om man frikopplar hjärnan och bara vill ha några timmars kul och spännande underhållning så är det precis vad man får.

Det är bara att spänna fast säkerhetsbältet och hänga med på en jäkla resa.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är den hittills senaste. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Gruvdraken gräver upp och spottar ut

Anna Kuru

Gryningsjakten

(Modernista)

Anna Kuru skriver kanske mest ”Norrland noir” av alla de nya deckarförfattarna med olika delar av Norrland som kriminella miljöer.

Malmen är grunden för såväl Kiruna och fjälllvärlden som för Kurus romaner.

Gruvdraken gräver upp och spottar ut, får staden att skaka och skälva. Draken påverkar allt: miljön, livet, människorna.

Det kriminella i Kurus trilogi, som avslutas med ”Gryningsjakten”, finns i själva livet; livsbetingelserna. Det finns i miljön; miljöbetingelserna.

Nyckelord: männen. Och trilogi, förresten.

Hennes romansvit är mer som en följetong. Titlarna hänger ihop och följer på varann, de bör läsas i rätt ordning och från början.

Sista titeln förklarar lite av vad som hänt tidigare.

Är Jonas faktiskt ihop med Allis? Vad skedde med Raumo?

Det börjar med att huvudpersonen Allis fått ta semester från bilprovningen och försöker vila upp sig på Rhodos – och slutar med ond bråd död under älgjakten.

Allis är en kvinnlig hämnare. Också en kvinnlig hjälte?

Tveksamt. Även hon har påverkats av gruvdraken, av miljön och livet.

Bengt Eriksson

Ungefär så här i Gota Medias tidningar

Afrikanskamerikansk deckare eller annan krimi i Harlem

Colson Whitehead

Harlem Shuffle

Övers: Eva Åsefeldt

(Albert Bonniers)

När genrer och litterära uttryck breddas och fördjupas kan något extra bra, nytt och annorlunda inträffa. Till exempel i och med kriminalgenren.

Det kan vara en deckarförfattare som hämtar influenser från någon annan skönlitteratur. Eller en skönlitterär författare som använder sig av tekniker från kriminalgenren. Det litterära resultatet blir mer, bredare och djupare.

En annan krimi snarare än deckare. Och bättre. Eller: och bättre?

Nej, inte alltid. Inte säkert att det blir bättre. Om deckarförfattaren glömmer bort sin genre och hänförs av det skönlitterära kan resultatet bli pretentiöst och arty. Inte bra. Om den skönlitteräre författaren inte respekterar och tar kriminalgenren på allvar kan det bli varken det ena eller det andra. Inte heller bra.

Men när den skönlitterära romanen integreras med kriminalromanen eller kriminalromanen med den skönlitterära romanen blir det – ibland – riktigt bra. Ofta verkar resultatet av denna litterära integration fungera som bäst när författaren också skriver med ett socialt och samhälleligt, kanske  politiskt syfte.

Nog om detta, som föranleddes av Colson Whiteheads nya roman ”Harlem Shuffle”.  Som är en deckare? Kanske. Eller en annan krimi? Definitivt. ”Harlem Shuffle” är en kriminell roman, vilket man också kunde säga om de bägge romaner av Whitehead som tidigare finns på svenska, ”Den underjordiska järnvägen” och ”Nickelpojkarna”. (Han har före dessa skrivit ytterligare fem romaner, som är oöversatta.)

Men den här gången har det blivit mer så, mer av deckare och integrerad kriminalroman. Genren, för det finns en genre eller litterär strömning som Colson Whitehead ansluter sig till: den svarta amerikanska eller afrikanskamerikanska kriminal- eller deckaren.

Några – av faktiskt ganska många (googla på ”afro american crime novels” så får du se) – föregångare i denna svarta amerikanska deckartradition är bland andra Chester Himes med sina burleskt verkliga polisromaner från Harlem, Ishmael Reed med sina än mer burleska antideckar-deckare och Walter Mosley med bland annat de hårdkokta deckarna om den svarta privatsnoken Easy Rawlins.

Men, som jag skrev, det finns många fler svarta deckarförfattare från USA, tyvärr nästan genomgående oöversatta till svenska.

”Harlem Shuffle” utspelar sig som titeln anger också i Harlem. Berättelsen om den unge, svarte möbelhandlaren Ray Carney på 125-e gatan, börjar 1959 med medborgarrättsrörelsen och fortsätter in i raskravallernas = det svarta upprorets 60-tal. Fast samhällsförändringar – ja, omvälvningarna – ligger blott under själva berättelsen som fokuserar på hans business och butik, Carney’s Furniture, grundad med pengar efter pappan, kan man säga.  

Mike Carney, pappan, var en rufflare och småtjuv som sköts ihjäl av polisen vid ett inbrott. Man kan väl också säga att pappan försökte överleva så gott han kunde liksom sonen försöker. För frågan är: Hur förblir man – i betydelsen en svart man – laglydig i en kriminell värld där redan att vara svart är kriminellt. Eller förbestämt att bli. Som att Carney’s Furniture har en avdelning för begagnade möbler (av obskyr härkomst) eller när Rays kusin Freddie försöker få honom  att ta hand om stulna juveler.

Colson Whitehead. Foto: Michael Lionstar

Då en svart affärsägare inte kan få banklån, var och hur ska man då skaffa kapital? Och förresten, skulle de vita affärsmännen vara mer laglydiga, med sina affärsmetoder? Vad är stöld? Vem är kriminell? Vem följer lagen? Detta definierar både litteraturen om och livet för svarta: själva livet är kriminellt, litteraturen blir kriminallitteratur.

Ray Carneys hustru arbetar på en resebyrå för svarta resenärer, arrangerar resor till sydstaterna. Inte det lättaste, resorna måste anpassas efter segregationen. Resrutten måste gå där USA:s svarta befolkning tillåts att resa eller ens vara. Eller ens finnas till. Existera. Och detta är alltså typ 1964, det är fan inte längesen.  

Ånyo: Vad är kriminellt? Vad är stöld? Att stjäla människors liv borde väl vara stöld och kriminellt…

”Harlem Shuffle” består av tre delar. Vissa recensenter har liknat delarna vid ett inferno. De menar att Whitehead låter Ray Carney som en afroamerikansk nedstiga i underjorden. Visst, men jag tycker det räcker att beskriva det som skildringen av en längtan efter livet – ett annat liv, bortom narkotikans, kriminalitetens och polisbrutalitetens Harlem, en plats där tunnelbanan inte tjuter  dag som natt, tänk en stor lägenhet på mytiska Riverside Drive.

Rat Carney både längtar och provar sig, på olika sätt. Som att, just så, han tar sig igenom olika ”infernon”. Att bli som en vit affärsman och kapitalist fast svart – ska det vara alternative? Eller fortsätta som mer eller mindre sin pappa, fast ett liksom svart steg upp, som möbelhandlare och småhälare i Harlem. Att bli som en vit – är det livet? Vad krävs för att svarta amerikaner ska få ett liv?

Colson Whitehead skriver och berättar på gränsen mellan fiktion och verklighet, med tydliga tidsmarkörer ur verkligheten. Hans huvudpersoner har verkligen kunnat finnas. Hans huvudperson har kanske funnit. Detta Harlem har ju funnits. Dessa människor, Harlems svarta människor kontra det vita USA, den svarta amerikanska historien genom den vita.

”Harlem Shuffle” kan beskrivas som en små- och större gangsterroman också: en skildring av den svarta befolkningens liv, där varje människor är eller blir eller tvingas bli nånslags gangster. Det är/var själva livsförutsättningen. Jag blir alltid så jävla arg när jag läser sånt här. Ursäkta. En mycket bra roman, en detektivroman. Om inte en deckare så en annan krimi och en av årets bästa översatta.

Bengt Eriksson