Apropå Deckarakademin och Deckarlogg eller Vann rätt deckare?

Det har kommit några apropåer angående Deckarloggs kommentar igår om Svenska Deckarakademins utnämning av årets bästa svenska respektive utländska deckare samt årets svenska debutdeckare.

Nej, nej. Det var inte så att Deckarlogg dissade vare sig Deckarakademin eller, allra minst, pristagarna. Tycker och smak handlar det om och hur skulle någon eller några kunna välja en enda rätt och riktigt titel och författare i respektive kategori, när utgivningen av deckare och annan krimi blir allt mer spräcklig?

Deckarakademin och Deckarlogg har de senaste åren varit ganska så överens om pristagarna. Men det är så att säga otraditionellt. Gå plus tio år tillbaka och Deckarlogg, fast då fanns inte Deckarlogg, tyckte alltid att fel bok vann hos Deckarakademin.

Både Tove Alsterdals ”Rotvälta” (årets svenska vinnare) och Deon Meyers ”Villebråd” (bästa översatta) hör också till Deckarloggs favoriter bland 2020 års deckare och annan krimi på svenska. Men det hindrar inte att det finns åtminstone en titel och författare i respektive kategori som Deckarlogg tycker är ännu bättre.

Och årets Deckarakademiprisade svenska debutant, Maria Grund med ”Dödssynden”… Ja, Deckarlogg håller inte med. Stor sak i det men det har varit ett fantastiskt svenskt debutår inom den litterära familjen deckare och annan krimi och nog finns det väl än bättre debutanter, år 2020?

Undrar i alla fall Deckarlogg.

Bengt Eriksson, redaktör för Deckarlogg. Foto: Birgitta Olsson

Här nedanför återfinns Deckarloggs listor över årets deckare och annan krimi, svenskskriven och översatt samt årets debutanter, allt enligt Deckarloggs tycke och smak. Framåt årsskiftet utses ”vinnaren” i samma respektive kategorier som Deckarakademins.

Vilka författare och titlar ”vinner” på Deckarlogg? Fundera gärna och gissa…

***

Svenskt:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)

Frida Andersson Johansson: Ek (Modernista)

Lina Arvidsson: Blåmärken (LInd & Co)

Engström & Richert: Nattavaara (Bokfabriken)

Tina Frennstedt: Väg 9 (W&W)

Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers)

Malin Lindroth: Rolf (Norstedts)

Anders de la Motte: Våroffer (Forum)

Anders Roslund: Sovsågott(Albert Bonniers) 

Anne Swärd: Jackie (Albert Bonniers)

***

Översatt:

Michael Connelly: En eld i natten (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

James Delargy: Offer 55 (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

Jørn Lier Horst: Illvilja (W&W; övers: Marianne Mattsson)

Ragnar Jónasson: Dimma (Modernista: övers: Arvid Nordh (Modernista)

Deon Meyer: Villebråd (Weyler; övers: Mia Gahne)

Denise Mina: Verkliga brott (Modernista; övers: Boel Unnerstad)

Olivier Norek: Ytspänning (Sekwa; övers: Cecilia Franklin)

Joyce Carol Oates: Jagad (Albert Bonniers; övers: Sofia Nordin Fischer)

Ferdinand von Schirach: Straff (Lindelöws; övers: Rebecca Kjellberg)

Hideo Yokoyama: 64 (Ersatz; övers: Yukiko Duke)

***

Svenska deckardebutanter:

Kerstin Bergman: Oskuld och oleander (Southside Stories)

Maria Broberg: Bakvatten (Norstedts)

Anna Kuru: Den första frosten (Modernista)

Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

Johan Brännström: Feber (Ordfront)

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)

Nykänen och Selåker: Förstfödd (Bokfabriken)

Gustaf Skördeman: Geiger (Polaris)

Bengt Eriksson

Å ena sidan lugn, å andra sidan spänning och däremellan livsmod

Ännu en författare och roman i avdelningen Deckare och annan krimi som kom för länge eller åtminstone flera år sen och – kanske? – glömts bort.

Just den här författaren och hans böcker ingår också i den eviga diskussionen: Vad är en deckare? Vad är en kriminalroman? Vad är krimi?

­­——————————————————————————–

Tim Krabbé

Grottan

Övers: Annika Johansson

(Forum)

Kriminalroman eller inte kriminalroman? Har det någon betydelse? Inte ur kvalitetssynpunkt, naturligtvis. En bra roman är en bra roman, med eller utan prefixet ”kriminal”. Men ur läsarsynpunkt kan det ha stor betydelse.

Kaka söker maka. En roman, som nämns vid sin rätta genre, har lättare att hitta rätt läsare. En deckare, som marknadsförs som en skönlitterär roman bland andra skönlitterära romaner, kanske aldrig upptäcks av deckarläsarna. Medan en roman, som har vissa kriminella inslag och därför utnämns till kriminalroman, både kan göra deckarläsarna besvikna och missa sina skönlitterära läsare.

Holländaren Tim Krabbé placeras ibland i kriminalgenren, ibland inte.

Romanen ”De försvunna”, med vilken han 1993 introducerades på svenska, har beskrivits som ”lika mycket en existentiell som psykologisk thriller”. Deckarakademin utsåg ”De försvunna” till årets bästa översatta kriminalroman. ”Cyklisten” (1994) kallades ”en blivande klassiker”, men den romanen läste knappast någon kritiker som en deckare. ”Förseningen” (1995) beskrevs – återigen – som ”en thriller som övertygar lika mycket… på det psykologiska planet”. Allt detta enligt omslagsfliken till Krabbés nya roman, som den här recensionen egentligen och nu ska handla om…)

Tillbaka till inledningen: Är Tim Krabbés nya roman fågel, fisk eller mitt emellan? Kan ”Grottan” kallas deckare eller ens en kriminalroman? Svar: Nej! Det menar jag alldeles säkert och bestämt – trots att handlingen kretsar kring narkotika, smuggling och mord, och trots att hela romanen kan beskrivas som ett pussel.

Ja, om man med pussel menar att författaren i berättelsens inledning lägger ut ett antal pusselbitar som mot slutet av romanen bildar ett mönster, visar en helhetsbild av samhället och människorna samt sammanfattar romanberättelsen, så är ”Grottan” en pusselroman. Men – obs! – ingen pusseldeckare.

Låt mej jämföra med Krabbés landsman, Maarten ‘t Hart, som också skriver romaner på gränsen till kriminallitteraturen. När berättelsen – säg verkligheten – blir kriminell, då tar kriminaliteten – alltså vrkligheten – över. Då blir ‘t Harts romaner också kriminalromaner.

Så är det inte med Tim Krabbé. Han har skarpa ögon och är nyfiken på deckargenren. Han spanar över gränsen och in i kriminallitteraturen. Men han går aldrig över gränsen, låter inte sina skönlitterära romaner förvandlas till deckare. Däremot lånar och leker han med deckargenrens ämnesområden och berättarteknik (pusselläggandet i ”Grottan” är bara ett exempel). Just ”leker” är förresten absolut rätt ord, det kommer ni att märka när ni läser ”Grottan”.

Huvudpersonerna – ja, trots att romanen främst är uppbyggd kring den förstnämnde måste alla tre utnämnas till huvudpersoner – heter Egon, Axel och Marjoke. De möttes på ett ungdomsläger. Egon och Axel, redan då en odåga, och blev någon slags vänner. Egon och Marjoke förälskade sej i      varann och deras gemensamma upplevelse i en ”trehundratjugofem miljoner år gammal” grotta fick livsavgörande betydelse för bägge två. (Där föddes intresset för stenar).

Egon blev geografilärare och geolog. Ibland stötte han ihop med Axel, en allt grövre förbrytare. Marjoke försvann ur Egons liv. Vart tog hon vägen? Emigrerade hennes familj till Amerika?

Krabbé skildrar livets små, små men livsavgörande detaljer och händelser. Här finns ett budskap, lika enkelt som viktigt: sköt om ditt liv. Låt inte livet ha sin gång utan välj ditt liv.

”Grottan” är en berättelse om livslögn: om balansgången mellan lugn, å ena sidan, och spänning i livet, å den andra. Och däremellan: livsmod. Och samtidigt en berättelse om den lika svåra balansgången mellan individ och kollektiv, mellan jag och vi, egoism och vetskapen om att det finns fler människor på jorden än jag.

Livets eviga gungbräda: fram och tillbaks, fram och tillbaks. I vilken ände stannar gungbrädan? Var ska vi sätta ner fötterna? Varje livsval är ödesdigert, för varje val i livet, hur små de än må vara, pekar ut färdriktningen för vårt återstående liv. Och är det för sent, är det för sent. Chansen har gått, livsvalet är förbi.

Romanen ”Grottan” börjar – och slutar – i landet Ratanakiri i Asien. Dit har Egon Wagter rest för att hämta ett parti narkotika. Geografiläraren och geologen har blivit narkotikahandlare. Men hur kunde det gå så? Och vem är kvinnan, amerikanskan, som Egon stämt med möte med i huvudstaden Ratanak?

Bengt Eriksson

Publicerat i Tidningen Boken 1999

Råttan i Malmö

Kerstin & Johan Höfler

Råttan Black edition

(Ekström & Garay)

Kerstin och Johan hette Ivarsson respektive Andersson i efternamn när kriminalromanen ”Råttan” gavs ut första gången för några år sen. Nu har Kerstin och Johan Höfler reviderat sin roman och försett den med titeln ”Råttan Black edition”. Svart stämmer bra, skalan går från grått till svart. Paret Höfler gör en mörk skildring av Malmö. Detta är Malmö noir, i litteraturen och tyvärr i verkligheten.

Nej, jag har inte läst om första utgåvan av ”Råttan” och jämfört med den nya. För nu är det ”Black edition” som gäller. Ändå kan det inte hjälpas att jag då och då under läsningen påminns om vad jag tyckte förra gången: lovande men lite ofärdigt.

Vid den nya läsningen av den förnyade romanen skulle jag vilja förstärka ordet lovande med mycket och inte helt sudda ut det andra omdömet men ersätta det med påpekandet att ”Råttan” fortfarande ger känslan av debutdeckare eller thriller.

Kerstin och Johan Höfler är deckardebutanter. I  debutthrillern provar och söker de sig fram. De försöker hitta en dramaturgi för att omvandla sin kunskap om dagens Malmö till skönlitteratur, gestalta stadens gator (vissa mer än andra) och människor (särskilt vissa) i en thriller som ska vara både spännande, ja, underhållande, och ge insyn i vad som sker i verklighetens Malmö.

Detta är debutanterna Höflers styrka: autenticiteten. Att de skriver på allvar, med ett syfte, framburet av kombinationen ilska och sorg.

”Råttan” skildrar det kriminella Malmö, det nya eller snarare ständigt förnyade. Det handlar om kriminalitet som affärsverksamhet med hot, våld och, om det krävs, mord som metod. När verkligheten förändras måste också kriminaliteten, liksom andra affärsverksamheter, förändras och anpassas till den nya tiden.

I ”Råttan” består den nya kriminella affärsverksamheten av organiserat bidragsfusk (såväl assistansersättning som lönebidrag) vid sidan om den gamla vanliga kriminaliteten med narkotika, prostitution och svartklubbar.

Kerstin & Johan Höfler. Förlagsbild.

Kriminalitet som råkapitalism, så kunde det sammanfattas. Några personer: Conny, en av Malmös gangsterkungar, Olof, nyanställd på Arbetsförmedlingen och rent otroligt skicklig på att ordna jobb åt långtidsarbetslösa, Alexandra, anställd på samma  arbetsförmedling och amatörsnoka vad gäller bidragsfusk tillsammans med sin väninna Maud, undersökande journalist, samt Hans, före detta kommunjurist i Malmö, nu en försupen målvakt för bidragsfuskande företag.

Miljö: Norra Grängesbergsgatan med omnejd. Epicentrum: svartklubben Groznyj.

Kerstin och Johan Höfler beskriver Malmös stadsdelar och gator så autentiskt att de känns igen. Men de människor som placeras ut på dessa gator och nämnda svartklubb, i företagshus och diverse olagliga småföretag är sådana som vi laglydiga sällan konfronteras med. Och ändå, på sätt och vis kan man säga att det är dessa kriminella ligor som styr Malmö.

Mellan de laglydiga och kriminella finns flyktinginvandrarna, som saknar det mesta – arbete, pengar, framtidshopp – och därför är lätta att utnyttja i den företagsamma kriminaliteten.

Fortfarande kan Kerstin och Johan Höfler ibland skriva alltför redogörande och återberättande, så att deras berättelse blir mer av en rapport ur verkligheten än skönlitteratur. Men det är som sagt också deras styrka: den starka autenticiteten.

Jag litar på det som beskrivs, tror verkligen att de skildrar dagens Malmö. Paret Höfler vet vad de skriver om. Dessutom är ”Råttan Black edition” betydligt mer actionfylld än den första utgåvan (så som den stannat i mitt minne). Inte minst i slutet går det riktigt undan. Nu passar benämningen thriller.

Kerstin och Johan Höfler lovar att ”Råttan Black edition” ska vara första delen i en trilogi. Det är bra det, sådana här kriminella noir-romaner om och från Malmö behövs nu när Kristian Lundberg verkar ha slutat som författare i kriminalgenren.

Just Lundberg är den skönlitterära skildrare av det kriminella Malmö som Höfler och Höfler kommer närmast. Vad de saknar av hans urförbannade intensitet tar de igen med en större förmåga (eller vilja) att strukturera sin ilskna Malmöskildring.

Bengt Eriksson

Tidigare publicerat på Opulens

Värre än noir

Det kommer så många nya deckare och annan krimi, ja så många bra nya deckare med mera, att det är lätt att glömma bort de lika bra deckare och annan krimi som tidigare getts ut, för längesen eller blott några år.

Vissa, men det är ju få, blir klassiker som tas fram, skrivs och påminns om då och då. Blir (åter)upptäckta och kanske (om)lästa. Men de flesta bara försvinner, hur bra de än var och fortfarande är.

Därför som Deckarlogg ibland återpublicerar recensioner av äldre deckare eller annan krimi som förtjänar att letas efter på antikvariat och/eller bibliotek. Som denna…

***

Malin Roca Ahlgren
Stadsfjäril
(Litet förlag)

Stadsfjäril

”Barcelona noir”, enligt omslaget.

Orden anger platsen för Malin Roca Ahlgrens stadsthriller men stämningen är värre än noir.

Där borde ha stått ”Barcelona black”. Som i kolsvart.

Huvudpersonen, Joanna, lever i det Barcelona som turister sällan kommer i kontakt med. Inte den vackra, pulserande och lagom spännande staden utan den farliga – ja, dödliga – med narkotika, prostitution och annan kriminalitet.

Joanna är en av alla prostituerade som kommit dit från olika länder. Passet har hallicken tagit.

”Stadsfjäril” är en stenhård thriller men också en kvinnlig befrielsehistoria. Så brutalt och otäckt skrivet att det föder vrede i läsarens hjärta.

Bengt Eriksson

Publicerat i KB/YA/TA 2013

Mucho mojo, bad chili och rumble tumble

Blev det aldrig mer än en av Joe R. Lansdales deckare som översattes till svenska?

Nej, jag tror inte det.

Men amerikanen Lansdale har skrivit en lång rad deckare, mitt emellan country noir och skälmromaner. Som en korsning av Daniel Woodrell och Kinky Friedman.

”Mucho Mojo” recenserade jag när den kom på svenska år 2002. Utgången sen länge ur bokhandeln (liksom väl förlaget Argonatur, vad det nu var för nåt förlag?).

Däremot ser jag att boken går att lätt få tag på antikvariskt för hen som hellre läser Joe R. Landsdale på svenska än engelska. De amerikanska utgåvorna hittas på de flesta nätbokhandlar.

***

Joe R Lansdale

Mucho Mojo

Övers: Johanna Andersson

(Argonaut)

Är det möjligt att översätta Lansdales talspråkssvängiga  trashanksprosa? Ja, blir det överraskande svaret. Johanna Andersson lyckas över förväntan.

Liksom Daniel Woodrell hör Joe R. Lansdale till genren country noir (fast Lansdales svärta har lika många nyanser som regnbågen).

”Mucho Mojo” ingår i serien om amatördeckarduon Hap Collins och Leonard Pine; den förstnämnde vit, hetero och bluesdiggare, den andre svart, homo och countryälskare. Lägg till att Hap är liberal och Leonard reaktionär.

Att höra dem diskutera svarta bidragstagare är omtumlande men ändå inte overkligt. Lansdales kärleksfulla skildring av de två vännerna får mig att hoppas på vänskap över ras- och åsiktsgränser.

Miljön är en så förgäten håla i East Texas att Gud tagit sin hand också från prästen.

Porrtidningar och liket av en pojke hittas under golvet till det hus som Leonard ärvt efter morbror Chester. Vem var egentligen mordbrodern?

Upplösningen är förväntad men vägen dit gör läsningen värd.

Invånarna i ”Niggerstan” – crackhuset bredvid,  urgamla granntanten MeMaw, svarta polisen Hanson och vackra svarta advokaten Florida – beskrivs mest robust men också ömt. Ordet hatkärlek ligger väl närmast.

Bengt Eriksson

Publicerat i Allt om Böcker 2002

***

Fler titlar i Joe R. Landsdales serie om och med Hap Collins och Leonard Pine:

Savage Season (1990)       

Mucho Mojo  (1994

The Two-Bear Mambo (1995)

Bad Chili (1997)

Rumble Tumble (1998)

Veil’s Visit: A Taste of Hap and Leonard Stories and excerpts (1999)

Vanilla Ride (2009)

Devil Red (2011)

Hyenas: a Hap and Leonard Novella (2011)

Dead Aim (2013)

Briar Patch Boogie: A Hap and Leonard Novelette (2015)

Honky Tonk Samurai (2016)

Hap and Leonard Short story collection (2016)

Hap and Leonard Ride Again  Short story collection (2016)

Hoodoo Harry Novella (2016)

Coco Butternut: A Hap and Leonard Novella (2017)

Rusty Puppy (2017)

Blood and Lemonade (2017)

Cold Cotton Novella (2017)

Jackrabbit Smile (2018)

The Elephant of Surprise (2019)

The Big Book of Hap and Leonard Omnibus (2019)

Of Mice and Minestrone: The Early Years Short story collection (2020)

HEMSIDA för Joe R. Landsdale.

***

Hap och Leonard-deckarna har även blivit TV-serie.

Kriminell amerikansk nutidssociologi

In i Badlands

Ena foten i rännstenen, den andra på trottoaren.

John Williams går före och jag följer efter. Vi reser runt i USA och har kommit till Chicago. Det är på ett ”lopphotell” i en av Chicagos förorter – nattsömnen har störts av ”ljudet av fönster som slogs sönder, ungdomar som skrek, röster från försäljare som dealade knark” – jag kommer att tänka på Dan  Turèll.

Hur var det han skrev? Lägger ifrån mig ”Into The Badlands” och reser mig från läsfåtöljen, går till bokhyllan och plockar ut en annan bok, ”Sort film – en privat dagbog omkring kriminalgenren”…

Där skriver (för enkelhetens skull översätter jag till svenska) den danske poeten, journalisten, deckarförfattaren med mera Dan Turèll: ”…kriminalromanen är den genre som snabbast och tydligast för den moderna människan berättar – utan spilltidssentimentalitet och överflödigt svammel – hur vi allesammans har det, ensamma och särskilt med/mot varandra.”

Turèll menar alltså att ”krimi”, som deckare heter på danska, är mer än underhållningslitteratur; både underhållande och viktig litteratur, kanske till och med den viktigaste litterära genren. John Williams, min res- och läsguide genom deckarromanernas USA, instämmer.

Undertiteln till ”Into The Badlands” (Paladin) är ”A Journey Through The American Dream”. Och i förordet, så att säga reklamprospektet för resan, skriver Williams: ”Jag tänkte att om James Ellroy (en amerikansk deckarförfattare) förmedlar den atmosfär och stämning som finns i Los Angeles och Tony Hillerman (en annan) atmosfären i Navajoindianernas

land, så kanske en rad amerikanska deckarförfattare tillsammans kan förmedla den atmosfär, stämning, känsla som är hela USA:s…”

John Williams – en engelsk musikskribent (rock, jazz, världsmusik), som på 80-talet började läsa amerikanska deckare; han läste en, två, tre, fyra, fem, sex, kunde inte sluta – och jag landar på Miami/Fort Lauderdale Airport.

Vi tar en taxi in till South Beach, där det ska finnas billiga hotell. (Fast chauffören muttrar: ”Min taxi snackar inte spanska.”) Williams stiger ur bilen för att gå in på ett hotell och höra om det finns några lediga rum. Då kör taxin iväg med bagaget.

Rubrikerna i Miami Herald berättar att 1) en svart grönsakshandlare har skjutits ihjäl för att han protesterat mot knarkförsäljningen i kvarteret, 2) direktören för ett byggnadsföretag med kontrakt på att bygga motorvägar i Florida har hittats död i badkaret i ett motellrum, fullpumpad med flera gånger en dödlig dos kokain. Och så vidare.

Befinner vi oss i en deckare av till exempel Charles Willeford eller Carl Hiaasen eller är detta, för att citera kapitelrubriken, ”Miami – the City that Coke Built”?

Från Miami fortsätter resan till södra Louisiana, New Mexico, Los Angeles, San Francisco, Montana, Chicago, Detroit, Boston och New York. Williams presenterar mig för några av hans amerikanska favoritförfattare: James Lee Burke, James Crumley, James Ellroy, Joe Gores, James Hall, Gar  Anthony Haywood, Carl Hiaasen, George V. Higgins, Tony Hillerman, Eugene Izzi, Joseph Koenig, Elmore Leonard, Sara Paretsky, Nick Tosches och Andrew Vachss.

Men också för en discjockey på en bar; ett par engelska killar Williams känner igen från London och som åkt till Chicago för att köpa gamla soul- och jazzplattor; Mike Davis, en socialarbetare, tror jag att han är, som arbetar med svarta gatugäng och för Williams, och mig, pekar ut i vilken  del av Los Angeles som Raymond Chandler inledde ”Farewell My Lovely” (på svenska ”Mord, min älskling)…

I en mening guidar Williams mig till en fiktiv deckarmiljö. I nästa mening beskriver han en autentisk, fast lika kriminell miljö. Också personerna/människorna är än fiktiva, än verkliga. Myten blir verklighet; verkligheten blir myt. Vad som är vad – omöjligt att veta.

Dags att resa hem igen. Dagen före avresan promenerar John Williams omkring på Manhattan, New York. Han ska köpa presenter – bland annat en baseballkeps har han tänkt sig – och kommer till kvarteren kring Times Square, till 42nd Street. Prostituerade unga flickor på trottoarerna, hallickar i bilar och portar; sexshop efter sexshop efter sexshop, alla sorters sex till salu.

Williams har stigit rätt in i en Andrew Vachss-deckare. Bland annat i denna miljö går Burke, en privatdeckare utan licens, på jakt efter vuxna som utnyttjar och misshandlar barn sexuellt. Vachss deckare är alltid våldsamma, ibland riktigt vidriga, snarare skräckthrillers än detektivromaner.

Både amerikanska och svenska kritiker har stämplat dem ”icke trovärdiga”.

Då blir Vachss rasande. När Andrew Vachss inte författar deckare är han advokat. Inriktning: sexuell misshandel av barn. Vachss menar att hans våldsamma deckare nära nog är dokumentära. Han bor själv i ett hus som är en borg: runt huset går en mur, innanför muren finns hans hundar; en Rottweiler, en neapolitansk mastiff. Han kör aldrig bil utan att ha bildörrarna låsta.

John Williams står i sexshoppen på 42nd Street – i videobåsen visas porrfilm med kvinnor och män i naziuniformer – och blir ”inte direkt rädd”, skriver han, men han ”börjar må illa”. Alla sexshoppar, alla affärer som säljer vapen, alla städer med ”badlands” där aldrig en polisbil visar lamporna…

Det han anade och ville bevisa med resan genom deckarromanens USA har John Williams fått bevisat till illamåendets gräns. De moderna amerikanska deckarförfattarna är journalister lika väl som författare, deras böcker är dokumentärskildringar lika väl som skönlitterär fiktion. Böckerna är, kan man säga, nutidssociologi. Och, det borde de i   alla fall vara, väckarklockor som ringer varje timme, minut, sekund.

Javisst, en fråga hänger i luften: Sverige då? Är svenska deckare = fiktion och underhållning eller nutidssociologi och väckarklockor? Handlar också svenska deckarromaner om ”hur vi allesammans har det med/mot varandra”? Vad skulle resultatet bli om jag eller någon annan deckarläsande journalist á la John Williams reste runt i deckarromanens Sverige? 

 Bengt Eriksson

Publicerat i Göteborgs-Posten 1991                                      

Tillbaka till badlands

PS. John Williams har nu också skrivit ”Back To The Badlands” (Serpent´s Tail), där han återbesökt den amerikanska kriminalromanen i fiktion och verklighet och kompletterat sin förra bok med fler besök hos och intervjuer med deckarförfattare i USA.

John Williams har dessutom gjort en kompletterande HEMSIDA för böckerna där man bl a kan läsa intervjuer med de amerikanska deckarförfattarna James Crumley, Tony Hillerman, Sara Paretsky, James Sallis och Joe Lansdale.

Kolla också upp deckarförfattaren John Williams, för – jo – han skriver även deckare själv. Williams, bosatt i Cardiff, har bl a skrivit ”The Cardiff Trilogy”.

Detta tillagt 2009.

Bo Widerberg, författare från Malmö

Såg, ska strax lyssna också, att Kalle Lind och Vante Rosengren pratar om ”Bo Widerbergs tre Malmöfilmer” i senaste avsnittet av Malmöpodden ”A du!”.

Det fick mig att minnas följande text som jag skrev om Bo Widerbergs romaner i Malmömiljö.

Ur vilka filmerna mer eller mindre uppstod. (Efter min text finns en länk till Kalles och Vantes podd om du vill lyssna och det vill du!)

***

Det började med att några av Bo Widerbergs tidiga långfilmer – bl a ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” (bägge från 1963) – visades på TV. Jag återsåg filmerna, mindes och häpnade…

Att jag kunnat glömma! Widerberg gjorde ju dokumentärer i form av spelfilmer – och tvärtom. Platsen och tiden är Malmö från, ungefär, slutet av 40- till 60-talet:  den gamla staden ligger för döden; den nya, moderna staden föds.

Widerberg erotikon-2Det fortsatte med att jag i ett antikvariatsfönster fick syn på romanen ”Erotikon”. Författare: Bo Widerberg. När jag slog upp försättsbladet såg jag att romanen föregick filmerna: utgivningsåret var 1957. Jag läste, fascinerades och häpnade – ännu mer!

Från debuten ”Barnvagnen” till återkomsten på 90-talet med ”Lust och fägring stor” är filmregissören Widerberg oöverträffad som skildrare av Malmö. På bioduken, vill säga. I skönlitteraturen har han sin like och sidvis t o m överman: nämligen sej själv, författaren Widerberg.

Romanen ”Erotikon” öppnar sej som en pop up-bok. Fiktionen är, liksom i filmerna om Malmö, så levande att den blir dokumentär. Att läsa är att vara fysiskt närvarande i staden och romanen: att se, höra och lukta.

Året är 1950. Romanens huvudperson, Gösta Granell, som äger en låsfirma och just idag fyller 49 år, besöker barndomshemmet på Ahlmansgatan i Sofielunds röda kvarter. Hans mor är död, men far lever.

Gösta betraktar hemmet, som ”blivit en tredje klassens antikbod där beteckningen ‘antik’ gällde föremålens grad av förfall”: den slitna korkmattan, de avflagnade väggarna, den fläckiga spegeln, en trave tallrikar i diskhon, flaskorna med lukt av surnat öl…

1997 har den omoderna, gamla hyreskåken, där familjen Granell bodde, ersatts av en ny, modern hyreslänga, som i sin tur ska förfalla och rivas. Jag kör in till Malmö med bilen, parkerar på gatan där det gamla huset stod och det nya står. Sedan följer jag – med boken uppslagen i handen – far och son på deras vandring genom ett Malmö som bara delvis finns kvar.

Arbetarstatyn står förstås kvar på Möllevångstorget. Men var låg schappet Rödlöken, som serverade brunkål och korv? Finns kakaoasken kvar på taket till Mazettis igenspikade chokladfabrik? Jag spanar uppåt men kan inte se den. Och det var längesen som ettans spårvagn skramlade förbi på väg upp mot Allmänna sjukhuset.

När försvann Deutsche Bierhalle från Lejonetpassagen? Borta är den i alla fall, liksom de övriga ölkrogarna från 50-talet – alla utom Mattssons Ölstuga.

 Till sist hamnar sonen Gösta vid kanalen. Han räknar broarna:

… från Schougens bro ute på Öster till Carolibron, från Carolibron till Paulibron innan brandstationen, från Paulibron till Amiralsbron, från Amiralsbron till Kaptensbron, cykelbron, från Kaptensbron till Davidhallsbron, från Davidhallsbron till Morecosbron – där  han stod nu – och vidare under Fersens bro, den vackraste av dem alla…

Widerberg barnvagnenDet är ju ett filmmanus! Bara att starta kameran! Nog måste de som på 50-talet läste Widerberg ha anat att den unge författaren skulle bli filmregissör?

Efter ”Erotikon” gick jag en antikvariatsrunda, köpte och läste romanerna ”Hösttermin”, ”På botten av himlen” och ”Den gröna draken” samt novellsamlingen ”Kyssas” (publicerade 1952-59).

Också dessa böcker skildrar Malmö (med omnejd), men i några är staden Malmö inte så påträngande utan närvarande mer som atmosfär och klangfärg.

Varje stad har sin historia, sina hus och gator, sina människor, tankar och liv, som tillsammans bildar en närvaro – lika påtaglig i Widerbergs fiktion som i verklighetens Malmö. Alla de uppräknade titlarna är definitivt Malmöböcker: befolkade av malmöiter.

Bo Widerbergs berättelser om Malmö – både filmerna och romanerna – skulle kunna placeras under den gemensamma rubriken ”Malmöarbetet”.

Romanen ”Den gröna draken” blev filmen ”Heja Roland” (1966). Men också i andra romaner och filmer är det som om han återberättar samma historia. Personerna kan byta böcker med varann eller kliva ur en roman och in i en film. Författaren/regissören Widerberg går runt, runt sina människor och betraktar dem på nytt från olika håll.

Aha! utbrister jag, när jag ser att adressen Ahlmansgatan 12 återkommer i åtminstone ett par böcker. Kan den skolfröken, som förekommer i filmen ”Lust och fägring stor”, vara samma lärarinna, som introducerades redan i romanen ”Erotikon”? Samma films unge skolpojke har i alla fall klasskompisar, förebilder och/eller alter egon i flera romaner.

I synnerhet ”Erotikon” – Widerbergs definitiva Malmö-roman – förtjänar att kallas ”Malmöklassiker”. Liksom filmerna ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” präglas ”Erotikon” av berättarentusiasm och uttrycksvilja. Samma unga hjärta slår i romanen som i filmerna. Också 40 år senare kan man ana att den unge Bo Widerberg var en känslig författare: tidsmedveten och nutida.

Widerberg erotikon-2I språket finns en nervig puls som måste vara Malmös – avlyssnad och självupplevd i stadens snabba förvandling: i språnget mellan småstad och framtidens moderna (stor)stad.

När ska ”Erotikon” bli tillgänglig i pocket – för den äldre generationen, som verkar ha glömt romanförfattaren Widerberg, och för de yngre generationerna, som väl knappt vet att Bo Widerberg – också – skrev böcker?

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 1997

KLICKA och lyssna!

Hur ska en man hantera sin cowboy? / James Crumley (1939-2008)

Noir-författaren David Ärlemalm citerade på Facebook några av sina ”stilister”, bland andra amerikanen James Crumley. Vilket genast fick mig att leta upp den presentationsessä av och om Crumley som jag skrev till boken ”Ny Noir” (utgiven av BTJ Förlag).

James Crumley är och förblir en av de främsta noir-författare från USA och inte enbart därifrån. Tyvärr är han alldeles för okänd bland svenska deckarläsare. Här följer en första del av min text om James Crumley.

***

James Crumleys romaner är inte hans liv och personerna är inte han själv, men de har sammanfogats av Crumleys egna upplevelser och erfarenheter. Som han sagt om sin ena privatdetektiv: ”Milo är min godare, mjuka sida.” Som han sagt om sin andra privatdetektiv: ”C.W. är min sämre sida.” Om bägge, med andra ord: ”Milos första tanke är att hjälpa dig. Sughrues är att skjuta dig i foten.”

jamescrumley

James Crumley. Foto från Modernista.

James Crumley föddes 1939 i Three Rivers, Texas och växte upp i södra Texas. Pappan arbetade på oljefält och mamma var servitris. James spelade (amerikansk) fotboll när han gick på high school, började studera på Georgia Institute of Techonology i Atlanta men tog värvning innan han fyllt 18 år och tjänstgjorde under tre år i amerikanska armén i Filippinerna. Återvände till USA, där han först blev Bachelor of Art i historia vid A&I-universitet i Kingsville, och sen studerade ”creative writing” vid universitetet i Iowa, där han tog en högre universitetsexamen, Master of Fine Art. Efter slutexamen anställdes Crumley på den engelska fakulteten vid University of Montana i Missoula.

Som författare debuterade James Crumley med en krigsroman om Vietnam, One to Count Cadence (1969). Poeten Richard Hugo, också bosatt i Missoula, rekommenderade Raymond Chandler – som enligt Hugo skulle vara en jäkel på att formulera meningar. Crumley läste och inspirerades så mycket att hans egen deckardebut, The Wrong Case (1975), blev en variant på Chandler-deckaren The Little Sister/Den lilla systern (1949/1959). Eller låt säga en hyllning till Raymond Chandler.

(Crumley tackade Hugo genom att hämta titeln till sin följande deckare, The Last Good Kiss, från några ord i en av Hugos dikter och döpa en annan, The Right Madness, efter titeln på en av hans diktsamlingar.)

James Crumley The Last Good Kiss loggVad bör också vara med i en kortbiografi? Att Crumley under många år arbetade som manusförfattare i Hollywood (han fick betalt men hans manus blev sällan film). Att han 1968 undertecknade ”Writers and Editors War Tax Protest” (en protest mot att skattepengar gick till Vietnamkriget), var ”much-married” – fem gånger – och en av stamgästerna på Charlie´s Bar i Missoula. ”Alkohol”, sa Crumley, ”uppfanns inte av en tillfällighet. Det uppfanns av folk som behövde nåt att dricka.”

James Crumley bodde 40 år i Missoula, sommar- eller heltid, och dog 2008 på stadens St. Patrick Hospital. Dödsorsak: flera olika hälsoproblem. Förordet till hans sista deckare, The Right Madness (2005), mer än antyder att det hade varit nära också en gång tidigare.

Crumley om sig själv som deckarförfattare: ”Jag är en oäkta son till Raymond Chandler – utan hans böcker hade mina böcker blivit helt annorlunda. Vi täcker ungefär samma område – han skildrade mörka gator i LA och jag skriver om ringlande highways i västra USA:s bergstrakter. Men på grund av omständigheterna kring Vietnamkriget är den traditionella uppfattningen om moral inte lika självklar för mina detektiver som den verkar ha varit för Philip Marlowe.”

James Crumley en-sista-riktig-kyssPå försättsbladet till debutdeckaren The Wrong Case finns ett citat från Lew Archer, privatdetektiv hos en annan hårdkokt amerikansk deckarförfattare, Ross Macdonald, ur romanen Black Money (på svenska Svarta pengar, 1966/1967): ”Never go to bed with a woman who has more trouble than you do.” I The Mexican Tree Duck (1993) citeras Raymond Chandlers privatsnok, alltså Philip Marlowe, ur The High Window/ Fönstret (1942/1948): ”Nobody called, nobody came in, nothing happened, nobody cared if I died or went to El Paso.”

Av James Crumleys sju detektivromaner skulle The Last Good Kiss/En sista riktig kyss (1978/2008) – alltså hans andra deckare och första med privatdetektiven C.W. Sughrue – bli mest känd. Ja, legendarisk. En sista riktig kyss har placerat sig på kriminalgenrens klassikerhylla, där den ena (blivande) deckarförfattaren i USA efter den andra fått syn på boken, tagit ut och läst den – och i sin tur inspirerats att börja skriva deckare.

George P. Pelecanos, en av författarna i den hårdkokta generationen efter Crumley, har ofta sagt: ”Om någon bad oss nämna en enda bok som fick igång oss att skriva kriminalromaner, så skulle det vara The Last Good Kiss.” Ordet ”oss” inkluderar Dennis Lehane och Michael Connelly.

I nekrologerna efter hans död hyllades James Crumley som en av USA:s främsta deckarförfattare eller t o m den allra främsta: ”Han lyckades inte få ihop mer än åtta romaner på strax under 40 år”, skrev Maxim Jakubowski, författare och tidigare ägare till bokhandeln Murder One i London, ”men många av oss skulle mörda för att ha skrivit en enda bok som var bara hälften så bra.”

Inledningsmeningen i En sista riktig kyss framhölls som den bästa formulering som någonsin inlett en deckare, i alla fall inom hardboiled och noir. ”Om den där meningen inte lockar dig att läsa vidare”, bloggade Robert Ferrigno, ännu en amerikansk deckarförfattare, ”så stick iväg från min blogg!”

Det tog, enligt egen uppgift, åtta år för Crumley att hitta rätt ord och placera dem i exakt ordning:

When I finally caught up with Abraham Trahearne, he was drinking beer with an alcoholic bulldog named Fireball Roberts in a ramshackle joint just outside of Sonoma, California, drinking the heart right out of a fine spring afternoon.
(The Last Good Kiss, 1978)

När jag till slut kom ifatt Abraham Trahearne satt han på en fallfärdig sylta strax utanför Sonoma i Kalifornien och drack öl med en alkoholiserad bulldogg som hette Fireball Roberts, satt och drack själva hjärtat ur en vacker våreftermiddag.
(En sista riktig kyss, 2008; övers: Niclas Nilsson)

***

ny-noir-13-hardkokta-deckarforfattareResten av essän kan alltså läsas i boken ”Ny Noir – 13 hårdkokta deckarförfattare”, som jag även var redaktör för, tillsammans med en rad andra presentationer/essäer, skrivna av andra skribenter. ”Ny noir” är, ser jag till viss häpnad, fortfarande tillgänglig och går numera dessutom att köpa till en högst rimlig kostnad.

Klicka HÄR om du vill se vilka andra deckarförfattare som omskrivs i boken – och köp boken, om du vill.

***

Böcker av James Crumley (urval)
One to Count Cadence. 1969. Roman med motiv från Vietnam.
The Wrong Case. 1975. Detektivroman, den första i Milo Milodrogavitch-serien.
En sista riktig kyss. 2008. Övers. Niclas Nilsson. (The Last Good Kiss. 1978). Detektivroman, den första i C.W. Sughrue-serien.
Dancing Bear. 1983. Den andra deckaren i Milo-serien.
Whores. 1988. Novellsamling.
Muddy Fork and Others Things. 1991. Samling med essäer och noveller.
The Mexican Tree Duck. 1993. Den andra deckaren i Sughrue-serien, tilldelades 1993 års Dashiell Hammett Award.
Bordersnakes. 1996. Deckare med både Milo och Sughrue.
The Final Country. 2001. Den sista i Milo-serien.
The Right Madness. 2005. Den sista i Sughrue-serien.

Britain Noir, författad i grälla nyanser av svart

Redan 1938 importerade Peter Cheyney den amerikanska detektivromanen, typ pulp, till England genom att i ”The Urgent Hangman” placera Slim Callaghans detektivbyrå på en bakgata till Chancery Lane i London.

Peter Cheyney: ”The Urgent Hangman”.

På 60-talet skrev Robin Cook (numera känd som Derek Raymond) flera deckare/thrillers, bl a ”The Crust On Its Uppers” och ”Public Parts And Private Places”, i hårdkokta Londonmiljöer.

Liza Codu DupeP B Yuill, t ex ”Hazell Plays Solomon”, poängterade på 70-talet det engelska genom att låta privatdetektiven James Hazell snacka cockney. Liza Codys böcker om privatsnokan Anna Lee – den första, ”Dupe”, kom 1980 – varslade ännu mer om vad som skulle hända…

Liza Cody: ”Dupe”.

På 90-talet exploderade noir-genren: hårdkokta deckare/thrillers publicerades som blodig konfetti. Idag har ”Britain Noir” trängt undan de klassiska engelska genrerna (landsortsdeckaren och spionthrillern) både vad gäller antalet titlar och angelägenhetsgrad.

London noirNyligen kom den tredje ”Fresh Blood”-samlingen (alla The Do-Not Press; red: Mike Ripley och Maxim Jakubowski) med nya brittiska noir-författare. Också ”London Noir” (Serpent´s Tail; red: Maxim Jakubowski) och ”Britpulp!” (Sceptre; red: Tim White) innehåller exempel på brittisk noir i novellformat.

Noir-novellsamlingen ”London Noir”.

Många noir-författare från samlingarna – t ex Mark Timlin, Nicholas Blincoe, Ian Rankin, Stella Duffy, Carol Anne Davis, Ken Bruen, Denise Mina, Martyn Waites, Peter Guttridge, Paul Charles och Stewart Home – har även skrivit romaner som brukar finnas på bokhandlarnas engelska pockethyllor.

Det är mörka, hårda och tuffa – ja, övertuffa kriminalhistorier: ett uppförstorat och förtydligat koncentrat av livet i Englands nutida storstad, som ofta men inte alltid heter London. Huvudpersonen kan vara polis, privat- eller amatördetektiv eller själv en skurk.

Mina favoriter – Gillian Slovo, Mike Ripley, Mark Timlin och Nicholas Blincoe – skriver var sin sorts noir.

Den enda författarinnan, Gillian Slovo, föddes i Sydafrika och har gjort flera böcker om föräldrarnas kamp mot apartheid. Deckardebuten skedde 1984 med ”Morbid Symptoms” (Pluto), där hon introducerar Kate Baeier, socialist, feminist, journalist och saxofonist.

Gillian Slovo: ”Morbid Symptoms”.

Baeier, som återkommer i bl a ”Death Comes Staccato” (Women´s Press) och ”Cat Nap” (Virago), har liksom Slovo sin bakgrund i 60-talets solidaritetsrörelser. Genom Baeiers/Slovos vänsterpolitiska ögon skildras London åren kring Thatcher – huvudstaden i ett land i nyliberal förvandling.

Mike RipleyMike Ripley skriver en serie deckare – 1988 kom debuten ”Just Another Angel” (Collins) och den åttonde och senaste heter ”That Angel Look” (Do-Not) – som kan kallas ”comic noir”. Jag-berättaren, Fitzroy Mcclean Angel, är taxichaufför och deltidsmusiker (trumpet).

Mike Ripley: ”Just Another Angel”.

Angel kör en Londoncab, kallad Armstrong, och delar bostad i Hackney (inte Londons bästa adress) med katten Springsteen. Det är precis så roligt som du anar. För att hålla verkligheten på avstånd drar Ripley/Angel fler vitsar per deckarromansida än Kinky Friedman.

Fr o m debuten 1988 med ”A Good Year For The Roses” (Corgi) har Mark Timlin åstadkommit hela femton böcker – t ex ”Paint It Black” (Vista) och ”Quick Before They Catch Us” (No Exit) – om privatsnoken Nick Sharman med kontor i Tulse Hill, South London.

Mark Timlin: ”A Very Good Year For Roses”.

Timlins deckare är så hårdkokta, våldsamma och rent ut sagt råa att han kallas ”Londons Mickey Spillane”.

Fast snarare har han studerat Cheyney, som inte var mindre våldsam. Återigen samma tid och stad, men Timlin/Sharman betraktar London från ännu en annan utsiktspunkt: de nergångna stadsdelarna söder om Themsen där befolkningen är engelsk arbetarklass och invandrare.

Nicholas BlincoeNicholas Blincoe debuterade senare, 1995. Romanerna ”Acid Casuals”, ”Jello Sallad” (bägge Serpent´s Tail) och ”Manchester Slingback” (Pan) handlar mer om Manchester än London. Den senaste, ”Dope Priest” (Hodder & Sloughton), utspelar sej i Israel.

Nicholas Blincoe: ”Manchester Slingback”.

I ”Manchester Slingback” – hans tveklöst bästa – skildrar Blincoe hemstadens och Englands utveckling genom att dubbelkopiera 80- och 90-talens Manchester; den gamla utslitna och den nya yuppiefierade. Om Slovo, Ripley och Timlin känner sej hemma på jazz- och rockklubben, så finns Blincoe på ett raveparty. Hans noir gränsar till acid. Blincoe skriver som på syra.

Nej, inte ett ord ska jag nämna om romanernas kriminella innehåll. Aldrig har deckargåtor betytt mindre än i Britain Noir.

De nya brittiska noir-författarna utnyttjar och leker med detektivromanen, tänjer ut och spränger sönder. De skriver inte skön utan ”ful” litteratur: pulp. Många böcker publiceras direkt i pocket. Cirkeln sluts bakåt till Peter Cheyney.

Resultatet blir genomlevda porträtt av dagens England, målade i grälla nyanser av svart.

Bengt Eriksson
Krönika i Allt om böcker 2000

Hårdkokt, regellöst och rappt i Falutrakten

Lars Thunell
Hotad existens
(Joelsgården)

Tur man inte bor i Falun – då menar jag inom Faluns polisdistrikt – med den poliskåren… (Polisregion Bergslagen heter det förresten, ser jag på Wikipedia.)

Lars Thunell skriver inte klassiska, traditionella och regelrätta polisromaner utan snarast motsatsen: regellösa.

”Hotad existens” – tredje titeln i serien om och med polisinspektör Henrietta Rapp – är en hårdkokt småstads- och landsortsdeckare utklädd till polisroman. ”Fröken Rapp”, som man inte ska säga, är mer av en hårdkokt manlig – fast kvinnlig – och amerikansk privatdetektiv än en svensk polis.

Lars Thunell hotad-existensHon gör vad, hur och som hon vill. Och ändå verkar hon ha varit påtänkt som ny kommissarie och polischef i Falun. No way, om jag får ha ett ord med i laget.

Hennes poliskolleger Vilma och Tony är inte stort bättre. Vid behov jobbar också de utanför polisens regelverk.

Mycket händer. Det är tufft. Många ingredienser.

Det börjar med brandbomber mot en flyktingförläggning, Innan plotten är över ska det också blandas in och ges med nynazister och vänsterextremister, den lokala gangsterligan, V:s partiledare och andra politiker, säkerhetspolis (förutom Faluns poliskår), några ryssar, vapensmuggling, hiphop och rap, drönare och bomber med mera.

Och jag har säkert glömt något. Det skjuts och tas till fånga. Kriminalinspektör Henrietta Rapp lever minst sagt farligt.

Skrev jag att det blev mycket… Trovärdigt? Näää. Men full fart. En hårdkokt småstads- och landsbygdsdeckare i Falutrakten.

Och det gillar jag mest – att Thunell skriver deckare som är tydligt geografiskt placerade i ännu en del av Sverige. (Jag lockades att googla på diverse ortnamn för att se om han hittat på. Det verkar han inte ha, alla eller de flesta platser i romanen går att leta upp på kartan.)

”Hotad existens” är både en osamtida och osvensk deckare. Utgiven i pocket och den påminner också om pocketdeckare från 50- och 60-talen, både amerikanska och svenska deckare som tog efter det hårdkokt amerikanska.

(Nej, inte pulp, inte skräplitteratur, inte kioskdeckare men åt det hållet…) Med den skillnaden att handlingen utspelar sig i nutid och att ”Fröken Rapp” inte kunnat vara huvudperson i en deckare på den tiden.

Dåligt? Nä. Bra? Nja. Fartfyllt och rappt (haha) skrivet. En stunds rafflande underhållning (för den som bortser från trovärdigheten). Men låt mig säga så här, det skrivs och ges ut många deckare. Ju.

Bengt Eriksson