Det laglösa Gotland

Följande titel är fortfarande både Håkan Östlundhs bästa deckare och den bästa Gotlandsdeckaren som skrivits och getts ut.

Ett annat Gotland, som det överallt finns ett annat land, bortom turisternas och politikernas Gotland. Verkligen Gotland noir…

***

Håkan Östlundh
Laglöst land
(Forum)

”Laglöst land” – sjätte titeln i serien om kriminalinspektör Fredrik Broman med flera vid polisen i Visby – är Håkan Östlundhs bästa deckare. Ja, har någon skrivit en bättre Gotlands-deckare?

Mer av thriller, den här gången, och mindre av polisroman: en regnig, novemberkall noir om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

En Gotland noir, som trots geografin blivit så allmängiltig att ”Laglöst land” kan handla om vilken svensk landsbygd som helst.

Miljöerna är autentiska. Med undantag för Rums – orten där öns ”banditer” finns: de kreativa småfixarna som ordnar allt från polska svartsnickare till HB, smuggelcigaretter och annat röka.

Det handlar om att överleva trots få jobb och små odds.

Ungdomarna Viktor och Rafael säljer estniskt amfetamin på nätet. Deras sätt att överleva – och med tiden kunna ta sig ifrån Gotland. Också starten för en kriminell kedjereaktion som leder till att ett lik hittas i en kommunal vattencistern.

”Laglöst land” är en djupt moralisk skildring av hur det kan gå om man tar steget från livets gråzon över till yrkeskriminalitet. Och samtidigt full av solidaritet med de människor som samhällsutvecklingen förpassat till ett ”laglöst land”.

Publicerat i Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012

Miljöprofessorn som skrev Greta-deckare

Strömningstjänsterna för ljud- och e-böcker får äldre deckare att vara som nya igen.

Ja, när äldre – ”gamla”? – romaner blir inlästa eller går från papper till epub så förändras samtidigt publikens läs- och lyssningsvanor. För vem kollar originalutgivningsår när en ”ny” titel plötsligt finns på till exempel Storytel?

Om man upptäcker en ”ny” bok, hör eller läser den för första gången, så är den ju också som ny – på nytt. Ifall berättelsen håller innehållsligt och tidsmässigt, förstås.

De flesta av de böcker som Staffan Westerlund skrev håller tyvärr alldeles för bra och riktigt. Inte mycket har skett och förändrats, hotet mot miljön och allas vår framtid kvarstår.

Inte bara det – hoten är än större nu.

Staffan Westerlund var miljöprofessor och miljödeckarförfattare. Undrar om Greta Thunberg har läst hans deckare? De skulle nämligen kunna beskrivas som ”Greta-deckare”.

***

Staffan Westerlund (1942-2012)
Land: Sverige
Genre: miljö- och samhällsdeckare, framtidslitteratur

De kunde vara omslag till fackböcker om djur och natur. På sex omslag av nio finns målningar – de flesta signerade John Ahlgren – av naturen: fåglar, luft, vatten.

Den deckarläsare, som också är fågelkännare, kan förresten lösa gåtan – kidnappningen – i ”Sång för Jenny” (1985) bara genom att titta på omslaget.

Westerlund InstitutetStaffan Westerlund är professor i miljörätt – Sveriges första – i Uppsala. Också när han skriver – eller skrev, för nu har han inte publicerat någon deckare sen 1994 – skriver han miljödeckare. Ingen tvekan om att miljön både är hans yrke och livsuppgift: hans kall.

Men hans deckare är inte enfrågeromaner.

Miljön – naturen – har huvudrollen. Naturen är ”offret”, som kan mördas eller räddas, våldtas eller älskas, exploateras eller värnas. I en av romanerna, ”Att bara försvinna” (1987) är det faktiskt – boktavligen – ett träd med äpplen, en häck med syrener, en skog med rödhakar och en sjö med badvik och fisk som mördas.

Det handlar om kampen mellan det goda och det onda, mellan onda och goda människor. Westerlund skriver romaner som – samtidigt – är klassiska sagor, samhällsdeckare och framtidslitteratur. Han skildrar ett samhälle som inte finns idag, just nu.

Men han skildrar inte heller ett samhälle om hundra år. Det som händer i hans deckare kan hända i morgon, nästa månad eller nästa år. (Eller det kan ha hänt, sen förra upplagan av ”Deckarhyllan” publicerades.)

Westerlund Sång för JennyDe onda är företag, politiker, myndigheter och domstolar som sätter egoismen före folkflertalets bästa, kortsiktiga vinningar och profit före naturens och mänsklighetens fortlevnad.

Om cynismen inom läkemedelsindustrin har Westerlund skrivit flera gånger: i debutromanen ”Institutet” (1983), ”Sång för Jenny” och, den senaste/sista, ”O-lösningen” (1994).

När ”Svärtornas år” (1984) börjar har en härdsmälta inträffat på kärnkraftverket Ringmark. ”Större än sanningen” (1986) handlar om incest, nitiska socialarbetare och ett ohyggligt kontrollsamhälle (man måste visa legitimation för att få tanka bilen). ”Ljusa sjöar” (1992) handlar om bl a ekonomisk brottslighet och en eventuellt mutad domare.

Mot ondskan kämpar Det godas gäng, som Westerlunds hjältar kan kallas.

Det godas gäng leds av en kvinna, advokaten IngaLisa Östergren. Hennes närmaste medhjälpare är Mikael Andersson, tidigare sekreterare till IngaLisa, senare jurist och numera advokat, och Stig Eklund, teknik- och datakunnig konsult i ”säkerhetsbranschen”. Där finns också några poliser: poliskommissarien Krister Strömbom, Perlegrund, Lovander…

Medlemmarna i Det godas gäng är, eller är på väg att bli, rättshaverister. När politikernas vilja och lagarna inte räcker till, bänder de och kringgår lagen. De är, för att uttrycka det milt, civilt olydiga.

Westerlund Svärtornas årDet kan också uttryckas så här: liksom Mike Hammer hos Mickey Spillane och Burke hos Andrew Vachss är de hämnare.

Metoderna är inte lika grova, men inställningen till lagen är identisk. Ändamålen helgar medlen.

I romanen ”O-lösningen” slutar Gunnar Lovander vid polisen och blir privatpolis: börjar ägna sej åt
”samhällsrevision” på en privat detektiv- eller polisbyrå: ”Inte bara någon konsulterande detektivbyrå. Utan en initiativtagande sådan.”

Advokaten IngaLisa Södergren ser privatpolisbyråverksamheten som en ”fortsättning” på arbetet som advokat. Hon stödjer ”Mästerdektiven Blomkvist i kolossalformat”. Som Mike Hammer kan hon säga: ”Jag är juryn”. (Så, ”I, the Jury” eller ”Hämnden är min” på svenska, hette Spillanes debutdeckare.)

IngaLisa är en god människa – men sympatisk? Hon är både god- och hårdhjärtad: effektiv, iskall. En ”manlig” kvinna, liksom hennes man, konstnären Torkel, som stannat hemma hos de bägge adoptivbarnen, Dan från Sydafrika och Lisa från Korea, är en ”kvinnlig” man.

IngaLisa Södergren är Carl Hamiltons syster.

Att förvandla sej till deckarförfattare måste vara miljörättsprofessorns säkerhetsventil. I deckarna släpper Westerlund ut desperationen, ilskan, hatet. Han kan bryta mot lagen och ändå vara laglig.

Westerlund Rörligt målIlskan och desperationen bottnar i ömhet för naturen och människorna, inte minst barnen: den gamle mannen i ”Att bara försvinna”, den strålskadade, elvaårige pojken Nelson i ”Svärtornas år”, trettonåriga Jenny i ”Sång för Jenny”.

Böckerna innehåller lyriska skildringar av den ombytliga, än spröda, än våldsamma, men alltid
förföriskt vackra naturen. Som de allra första raderna i den allra första romanen:

Det hade varit en varm dag, den fjärde i rad. Men denna dag blev det åska på eftermiddagen, och augustikvalmet skingrades något. Under ett par timmar dundrade det över skärgården. Mycket var molnblixtar, ibland flera nästan samtidigt. Åskbyn drog bort norrut utan att egentligen göra luften så mycket friskare. Det blev istället vindstilla.

En av Staffan Westerlunds böcker, ”Skymningsläge” (1990), är en samling berättelser och skiljer sej en del från deckarromanerna. I egenskap av miljöjuristprofessor har Westerlund också skrivit en fakta- och debattbok, ”En hållbar rättsordning: rättsvetenskapliga paradigm och tankevändor” (1997), som egentligen handlar om precis detsamma som hans deckare: förhållandet mellan miljövård och rättsordning.

PS. När jag läser korrektur på ”Deckarhyllan” får jag reda på att Staffan Westerlund återkommer som deckarförfattare efter nästan tio år. Hans nya deckare ska publiceras hösten hösten 2003.

Titlar:

Institutet. 1983.
Svärtornas år. 1984.
Sång för Jenny. 1985.
Större än sanningen. 1986.
Att bara försvinna. 1987.
Baktändning. 1988.
Skymningsläge. 1990.
Ljusa sjöar. 1992.
0-lösningen. 1994.
Rörligt mål. 2003.

Samtliga har återutgivits som ljud- och e-böcker.

Bengt Eriksson
Publicerat i boken Deckarhyllan 2 från 2002 

Deckarloggbäst maj 2020

Gui MinhaiGui Minhai
Jag ritar en dörr på väggen med fingret
(Kaunitz-Olsson)
Gui Minhai diktar på flera plan samtidigt. Han skriver, om ordet går att använda, vackra dikter. Också skicklig på att formulera symboliska rader som öppnar sig för allt som finns mellan orden och där han uttrycker sin syn på Kina utan att egentligen göra det men ändå gör det kraftfullt och tydligt. Diktsamlingen är också en rapport inifrån fängelset, om hur diktaturens Kina behandlar sina medborgare.

Karin Alfredsson roger-och-rebeckaKarin Alfredsson
Roger och Rebecka
(Bokfabriken)
Fortfarande 1950-tal när Alfredsson skriver vidare om Granträskåsen i Västerbotten, byns människor och deras fattiga, slisamma och hårt reglerade liv, inte minst för kvinnorna. Hon noterar tiden och livet med exakta markörer: kyrkans ilska mot att kvinnor klipper håret, en visslande kaffepanna och mackor med falukorv. Att sonen Roger nu bor hos sin mamma Rut innebär att hon och Vajlett måste smyga än mer med sin förbjudna kärlek. Deras små kärleksstunder är förtjusande ömt skildrade.

Sammy Jeridi JERIDI_Ghettokungen_ebok_BLURB-450x700Sammy Jeridi
Ghettokungen
(Bokfabriken)
Det här tror jag inte är det sista vi ser av debuterande Sammy Jeridi, det finns skäl att lägga namnet på minnet. ”Ghettokungen” är en snabb, välgestaltad historia och bitvis olidligt spännande, även om jag kunnat vara förutan en del explicita tortyrscener. (Ur Tony Johanssons gästrec.). Deckarloggs tillägg: Jeridi har en personlighet i språket – drag, kraft och rytm, tempo! mitt emellan tal- och skriftspråk – som det ska bli intressant att följa och se hur han jobbar vidare med.

Ulla Bolinder Onda_tingUlla Bolinder
Onda ting
(BoD)
Bolinder fortsätter att skriva deckare på sitt högst egna sätt: ett slags procedur- och kollektivromaner. Just ett slags, hennes personliga varianter av nämnda romanformer. ”Onda ting”, tredje titeln om och med kriminalinspektör Ann-Catrin Friberg, börjar med ett larmsamtal till SOS 112. En man ligger död. Det är hans hustru som ringer. Samtalet mellan O(peratören) och K(vinnan) refereras i ordagrann dialogform. Så skriver hon: i tal och samtal. Resultatet blir en kör av olika stämmor, både i samprat och monologer.

Wilderäng redovisningsavdelning-marvikenLars Wilderäng
Redovisningsavdelning Marviken
(Norstedts)
Vi får följa agenten Tor som arbetar på den svenska underrättelsetjänstens hemligaste avdelning. Arbetena går långt över lagens gränser. Det är upplagt för en actionthriller av den högre skolan. Efter halva boken hoppas jag att något ska hända som förändrar spelplanen och skapar dramatik. Jag vill inte avslöja för mycket. Men! Den tålmodiga blir rikligt belönad. Jag kan konstatera att författaren knåpat ihop en smått genialisk historia. Inspirerande att någon vågar spänna bågen så högt och även lyckas med företaget. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Anne Swärd jackieAnne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat.
Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

Stockholms trasproletärer

Genre: Urban noir? Trasproletärroman? Stadssvärta?

Deckarlogg fortsätter att ur arkivet leta upp och återpublicera förhoppningsvis fortfarande läsvärda recensioner av definitivt fortfarande läsvärda romaner.

***

Kjell Johansson
Rummet under golvet
(Norstedts)

Hur långt ifrån sig man kan hålla den här berättelsen beror nog på varje läsares bakgrund, ens egna erfarenheter. Det är inte mitt läsande utan människornas liv som är outhärdligt, så jag ska inte missbruka ordet, men det var svårt att läsa. Jag blir så bedrövad och urförbannad.

Oavsett vem man är och hur man läser Kjell Johanssons romansvit – som inleddes med ”Huset vid Flon” (1997), fortsatte med ”Sjön utan namn” (2003) och avslutas (?) med ”Rummet under golvet” – har han dokumenterat och fastlagt ett stycke svensk nutidshistoria genom att porträttera en fattigfamilj genom åtminstone tre generationer. Som Emma Charlotta säger: ”Allt går igen.”

Kjell Johansson RummetKjell Johansson skriver så kraftfullt – med stark men tillbakahållen vrede – att det bör vara omöjligt att inte drabbas. Fast tusan vet, med tanke på den syn på uteliggare, arbetslösa och invandrare som genomsyrar dagens samhälle och så kallade samhällsutveckling.

”Huset vid Flon” handlar om Einar och Eva, två syskon, som växer upp i bottenvåningen till ett risigt hus ”vid Flon” i Midsommarkransen (strax utanför Stockholm). Tiden är 1950- och 60-tal. Pappan, som kallar sig ”Greven av Kransen”, super och slår mamman. Ovanpå bor mormor och morfar, ordentliga socialdemokrater. Mormor heter Emma Charlotta.

I ”Sjön utan namn” har det blivit 90-tal. Nämnda Eva, lärare på Komvux, besöker pappans barndomshem och sina bägge kusiner någonstans på den svenska landsbygden. De hade benämnts ”white country trash”, om romanen varit amerikansk.

Den nya romanen ”Rummet under golvet” har Nils, bror till Emma Charlotta, som jag-berättare. Nils berättelse och minnen växlar mellan tre tidsplan: syskonens barndom med sin mor i Huddinge fattigstuga, tiden som gårdfarihandlare då Nils var gift med Magda från resandefolket och romanens nutid, 50-talet någon gång, när Nils efter ännu en volta kommer ut från Långholmen.

En sådan fattigdom, allt detta lidande, all denna nöd. Och ändå levde människorna, de levde vidare. Det har t o m funnits då stunder då Nils tänkt att ”livet är underbart”. Ju fattigare liv desto starkare måste människan vara.

Kjell Cato Lein

Kjell Johansson. Foto: Cato Lein

Kjell Johansson ska inte räknas som arvtagare till de svenska arbetarförfattarna. Han skildrar inte klassamhället utan de människor som inte fick någon plats alls i samhället. Han skriver inte proletär- utan trasproletärromaner.

Som han låter Nils tänka: ”Hur skapar den som ingenting är värd sitt värde?”

Trots detta är det inte skildringen av människornas tröstlösa, eländiga liv som drabbar mest – även om den drabbar nog – utan det underliggande fundament som blottas i förbifarten: de lagar och regler som stiftats av det välanpassade samhället för att lära de utanförstående och missanpassade att veta sin plats och kort sagt hut.

Barnavårdsnämnden hotar att ta barnen ifrån de hemlösa om de inte frivilligt skriver in sig på arbetsläger och blir undervisade i att frukta Gud, arbeta i jordbruket och bli bofasta. Nils hustru Magda och även sonen Fritiof går med på att – en annan benämning för tvingas – tvångssterilisera sig. I fängelset stämplas ett T (= tattare) efter Nils namn.

Också den framväxande arbetarrörelsen kräver nykterhet och området vid Årstaviken, där Emma Charlotta och maken Arvid bor innan de flyttar till ”huset vid Flon”, betraktas som ett ”slöddertillhåll”.

Efter vistelsen på Långholmen cyklar Nils utåt Huddinge för att se om fattigstugan fortfarande står kvar. Det får mig att tänka på att jag varje sommar måste åka ut till Vätö i Stockholms skärgård. Där står jag och tittar, försöker begripa hur en familj om fem personer kunde bo i detta lilla timrade hus. De lagade mat, sov och levde i samma rum som också var deras kök. Enda värmen från spisen och inget vatten, enkla fönster och utan isolering.

Min mammas barndomshem. Så här levde människor i Sverige in på 30- och 40-talet. Ja, hur länge? Vad vet senare generationer, säg födda efter 1970, om dessa svenska levnadsvillkor? Vad lär skolan om detta? Åker barnen i Stockholm på skolresa till Årstaviken och Flon, där läraren berättar hur fattigarbetare och arbetslösa levde bara några årtionden bort?

Att känna till eller inte känna till – vilken skillnad gör det för ens syn på samhällsutvecklingen i dag?

Bengt Eriksson
Publicerat i Tidningen Boken 2006

Skåntry noir på Österlen

Platsen är Haväng. För att citera huvudpersonen Jonny Lilja via sin författare Olle Lönnaeus: ”En helvetes vacker morgon”. Jonny Lilja går mot havet för att ta livet av sig, ska hänga sig i en ek. Då får han syn på en människa, en ung kvinna, som sitter på gräset med ryggen mot en annan ek. Hon är redan död.

lonnaeus-det-som-ska-sonas”Det som ska sonas” (2009).

Romanens titel: ”Jonny Liljas skuld” (utgiven 2014). Genre: skåntry noir. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Naturen och människan, livet och döden, skildras hud-, livs- och dödsnära. De blir ett: naturen, språket, personerna och berättelsen.

Olle Lönnaeus är journalist på Sydsvenskan och Österlenförfattare. Vi möts på Kiviks konditori, i det Jonny Lilja-land där Olle Lönnaeus själv och även hans tidigare huvudpersoner Konrad Jonsson, Mike Larsson och Joel Lindgren hör hemma. Oavsett om de vill eller inte.

lonnaeus-mike-larsson”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010).

”Olika språk”, säger Lönnaeus i cappucinokön.

”Som journalist ska jag skriva tydligt – men i en roman måste det finnas utrymme för läsarna att andas och fundera. När jag jobbat en dag som journalist går det inte att skriva på en roman. Men jag brukar gå upp tidigt på morgon och skriva ett par timmar. Sen kan jag ta ledigt i fjorton dar, sitta i stugan i Ravlunda och få ihop delarna.”

lonnaeus-en-enda-sanning”En enda sanning” (2012).

Trots att synfältet i Jonny Lilja-serien, nämnda ”Jonny Liljas skuld” och ”Marias tårar” (2016), utvidgas till Malmö så finns Österlen kvar. Tomelilla, där Lönnaeus växte upp, släpper inte taget utan drar honom tillbaks. Inte enbart Tomelilla-trakten heller utan hela det österlenska landskapet från, säg, Haväng till Hammenhög och där emellan Spjutstorp, Onslunda och Lövestad.

”Miljöskildringarna är viktiga”, säger han. ”Några få meningar, beskrivningar av lukter och ljud, kan få läsaren att snabbt förflyttas till en plats.” Jag både instämmer och invänder. Miljöerna betyder mer än så, tror jag. Bok för bok – de övriga heter ”Det som ska sonas” (2009), ”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010) och ”En enda sanning” (2012) – går jag igenom Österlenmiljöerna med författaren.

olle-lonnaeus-thomas-lofqvistOlle Lönnaeus. Foto: Thomas Löfqvist.

”Mycket själva Tomelilla i första boken”, säger han. ”Det bygger på egna minnen av miljöer och händelser.”

Men det förekommer ju också flera udda personer, ja, kufar, som bor i något litet hus strax utanför Tomelilla. Att Boris har sin skrotfirma bortåt Spjutstorp, det framgår, men var finns konstnären Mårten Lindgren, som målar Muhammed som gris, den religiöse mördaren Lelle Myrberg och polisen Eva Ström med sin Britt?

Lönnaeus svarar ungefär att ”lite norr om och väster om och där nånstans och koflickan Britts gård ligger mer bortåt Hammenhög” tills jag inser att husen inte finns fast de finns. Han skriver så autentiskt att jag trott att husen eller åtminstone byarna är specifika = verkliga.

”Vid vägen från Tomelilla till Ystad, ungefär mitt emellan, finns ett stenbrott. Nej, där finns inget stenbrott. Men det borde finnas, så jag placerade ett där. En uppfödare av kamphundar fick bo i Lövestad.”

lonnaeus-jonny-liljas-skuld”Jonny Liljas skuld” (2014).

Vilket ännu mer poängterar det som är min poäng. Att miljöerna utgör grunden för böckerna, kalla dem deckare, skåntry noir eller mansromaner. Språket, personerna och berättelserna uppstår u r miljöerna.

För var skulle Konrad, Mike, Joel, och Jonny ha sina rötter om inte ”po lanned”? Ja, även Jonny Lilja, ”en feg polis” i Malmö, döpt till John Harald med en hatad juridikprofessor som pappa. Smeknamnet Jonny flyttar honom från akademikerstaden Lund till ett ruffigare Malmö men också ut på Österlen, till mormors hus i backen ner mot Vitemölla.

lonnaeus-marias-tarar”Marias tårar” (2016).

När jag läste ”Jonny Liljas skuld” klagade jag på stadsskildringarna. Efter ”Marias tårar” får jag revidera mig. Lönnaeus: ”Jag gjorde noggrann research. Under några dar gick jag omkring i Malmös hamnområde – en fascinerande miljö.”

Ja, nu lever både Malmö och Österlen. Och jag vet, utbrister jag, vad det beror på! I ”Marias tårar” förändras din hårdkokta prosa – inte mycket, blott en skiftning i nyansen – när du flyttar berättelsen mellan stad och landsbygd, Malmö och Österlen.

”Du har nog rätt”, säger han fundersamt. ”Du kan ha rätt.”

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2016

I köp- och säljbranschen: vapen, människoblod och en tvättbjörn

Sammy Jeridi
Ghettokungen
(Bokfabriken)

”Ghettokungen” handlar om Leon som är i köp- och säljbranschen, så att säga. Inte knark och kvinnor, men det mesta annat man kan tänka sig. Från vapen till mycket speciella beställningar, som exempelvis ett antal liter människoblod och en tvättbjörn.

Det här har glidit på bra och Leon har den verkliga friheten i sikte – att lämna förorten och en far som jagar honom och hans bror. Tills Leon snubblar över ett vapen, ett mycket speciellt vapen som troligen en gång använts för att mörda en statsminister …

Belöningen till den som kan ge avgörande tips för att finna Palmes mördare är 50 miljoner, så när ryktet om vapnet börjar gå blir det förstås en tsunami i undre världen.

Sammy Jeridi JERIDI_Ghettokungen_ebok_BLURB-450x700Det här tror jag inte är det sista vi ser av debuterande Sammy Jeridi, det finns skäl att lägga namnet på minnet. ”Ghettokungen” är en snabb, välgestaltad historia och bitvis olidligt spännande, även om jag kunnat vara förutan en del explicita tortyrscener.

Den som läst mina recensioner (på tonyjohansson.nu) vet dock att jag har lite av en hang-up på det där med sannolikhet och realism (jämför till exempel med recensionen av Gustaf Skördemans ”Geiger”). För trovärdigheten i en berättelse är det helt avgörande att aktörerna agerar realistiskt och att det som sker är någorlunda sannolikt.

Jag vill inte spoila, så jag skriver så här. Om jag varit förläggaren som fått manuset skulle jag ha sagt: ”Skitbra, jag vill ge ut det, men det sätt som polisen Eva och ghettokungen Leon lär känna varandra är osannolikt, liksom det faktum att hon råkar jobba i Palmegruppen och dessutom har ytterligare en koppling till Leon.”

Det här inverkar rätt rejält på sista tredjedelen av boken. Synd är det, eftersom alltihop hade kunnat lösas på andra sätt ganska enkelt.

Nu ska man inte avskräckas av dessa kritiska randanmärkningar. Ghettokungen är en bra roman som sträcker sig mot en fyra och jag kommer definitivt läsa om Jeridi bestämmer sig för att skriva fler böcker.

Tony Johansson,
gästrecensent på Deckarlogg, är deckarförfattare och aktuell med ”Källa X”, tredje delen i hans serie om Landskronapolisen My Englund och Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson. ”Källa X” kommer i mitten av juni.

***

PS. Deckarloggs redaktör måste göra ett extra tillägg om… språket. Skrift- och talspråket, bör jag kanske skriva.

Sammy Jeridi har författat ”Ghettokungen”, utgiven som e-bok att läsa men nog främst som talbok (in- och uppläsning av Jonas Malmsjö) att höra, på ett skriftspråk som gränsar till tal.

Mer tal i replikerna och mer skrift i övrigt, aningens mer. Inte mycket. Syn- och kännbar skillnad men hela tiden ändå talspråk. Korta meningar med drag, kraft och rytm. Tempo!

Sammy Jeridi har en personlighet i språket som det ska bli intressant att följa och se hur han jobbar vidare med. För jo, det kommer förstås fler spännings- och gangsterdeckare från Jeridi. Det måste det.

Bengt Eriksson

Mer av den svenska landsortens mörker

Fortsätter i min återblickserie om och på svensk landsbygdsnoir. Nu har jag kommit till Ola Nilsson, läst honom?

***

Ola Nilsson
Änglarna
(Natur & Kultur)

Fast ”Änglarna” är väl ingen deckare? Ola Nilsson är väl ingen deckarförfattare?

Använd ordet kriminalroman, då. Eller byt ut deckare mot den danska benämningen krimi.

”Änglarna” är en nog så kriminell roman, mörk och hemsk. Både föregångaren ”Hundarna” och nu ”Änglarna”, del ett och två i en trilogi, kan jämföras med amerikanen Daniel Woodrells country noir-romaner, som ”Winter’s Bone” / ”En helvetes vinter” och ”Gryningen kommer aldrig åter”.

Ola Nilsson skriver svensk (eller norrländsk) country noir. Inte som i USA och hos Woodrell utan ett svenskt – just så kunde genren heta – landsortsmörker.

”Änglarna” är en kort, intensiv roman med två huvudpersoner, Anders och Anna, som det redan gått åt helvete för när de en sommarmorgon möts på rälsbussen. Obs! rälsbuss. Finns sådana, fortfarande? Anders och Anna är på väg tillbaka – eller bakåt – till sin lilla by i Norrlands inland.

Nilsson skriver i fragment, blandar och ger, tecknar en bild av det oundvikliga som inte ska ske men sker – det värsta och hemskaste – när två människor fångas och stängs in i en liten by som på samma gång är deras hela värld.

Sprit, våld, död, motorer. Han dricker inte; men hon dricker. De kommer från varsin samhällsklass i byn, under och över, men både Anders och Anna bär mörkret i hjärta och själ. Ett mörker lika kolsvart som Ola Nilssons lilla tajta (kriminal)roman.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011

Daniel Woodrell – Country Noir-litteraturen personifierad

De nya romanerna av Maria Broberg, Stina Jackson och Karin Smirnoff har fått mig att leta bakåt efter tidigare romaner i genren country noir eller landsbygdsnoir.

Och givetvis hamnade jag först hos den här amerikanen… En text jag skrev för rätt längesen nu.

***


Man måste inte sjunga country på skiva och scen. Man kan också skriva country i form av romaner. Vilket amerikanen Daniel Woodrell gör. Han skriver country noir.

Woodrell har inte skapat country noir-genren, han är inte dess pappa. Genren fanns långt före Woodrell och många andra nutida amerikaner skriver också country noir. Men han döpte döpt genren.

I undertiteln till ”Give Us A Kiss” (1996) beskrev han sin roman som »A Country Noir«. Därmed fick den här sortens amerikanska landsortsromaner om fattiga vita bonnalortar, »white country trash«, sitt namn. Mer än så: Daniel Woodrell personifierar genren, numera är det som om country noir-litteraturen definieras utifrån hans romaner.

”Give Us A Kiss” skulle – med de följande titlarna ”Tomato Red” (1998) och ”The Death Of Sweet Mister” (2001), nu utgiven på svenska med titeln ”Gryningen kommer aldrig åter” (Natur och Kultur) – bilda ett slags trilogi. Här finns inga återkommande personer men miljön binder ihop romanerna. Dessutom har författaren kommit hem. Han föddes och bor i romanmiljön: bergstrakterna the Ozarks vid gränsen mellan Missouri och Arkansas.

Innan Woodrell började på Ozark-trilogin (kanske blir fler romaner än tre, förresten?) tränade han liksom upp sej med en annan trilogi: ”Under The Bright Lights” (1986), ”Muscle For The Wing” (1988) och ”The Ones You Do” (1992). Mellanboken smögs ut på svenska 1990 med titeln ”Inkräktarna”. Den kom som kioskdeckare och i kioskdeckaröversättning (boken kunde alltså ha varit bättre översatt).

De här tre romanerna brukar knytas ihop med benämningen St Bruno-trilogin efter den mytologiska stad som Woodrell skapat i södra Louisianas träskmarker – ett Louisiana i koncentrat. Staden St Bruno är indelad i Frogtown (där stadens fattiga vita befolkning bor), Fry Pan (där de svarta bor) och Hawthorne Hills (reservatet för stadens rika befolkning).

Till den litterära formen kan de kallas polisromaner. Woodrells otyglade polis heter Rene Shade, hälften fransman och hälften irländare. Rene är mellanbror i familjen Shade, både till åldern och socialt. Storebror driver en bar, som frekventeras av skumrasket i Frogtown, och lillebror arbetar på åklagarämbetet.

I St Bruno-trilogin porträtteras en stad där kriminalitet är ett givet resultat av livsvillkoren; i sin tur ett resultat av historien. Kriminaliteten skär rätt igenom staden, genom familjer och individer. Snart sagt varje invånare lever på lagens gräns. Woodrell beskriver ett konstant kriminellt tillstånd.

Hårdkokt, atmosfärrikt och spännande, alls inga dåliga deckare. Men ändå blott en förövning inför de kommande romanerna, en föraning om vad som skulle följa. Precis som jag skrev ovan är det också som om han undan för undan tränar upp sej, går i skolan hos sej själv.

För varje ny roman har Woodrell skrivit allt bättre, såväl innehållsligt som språkligt. Personerna och berättelserna blir mer levande, trovärdiga och »sanna«. Prosan närmar sej personerna, berättelserna och författaren själv. Tills allt förenas i något som ingen annan än Woodrell skulle kunna skriva och berätta.

”Give Us A Kiss”, ”Tomato Red” och ”Gryningen kommer aldrig åter” – alltså serien om människorna i Ozarkbergen – är inga polisromaner, kanske inte ens deckare, men absolut – till innehållet – kriminalromaner. Woodrell verkar ha tänkt: Varför ska jag anpassa romanerna till en deckarform? De blir ju ändå kriminalromaner, helt automatiskt, för att personerna begår kriminella handlingar.

De tre romanernas genomgående tema kan beskrivas med ordet sammanhang; längtan efter och problem med, för och emot.

”Give Us A Kiss” skildrar grogrunden för landsortslivet i Missouri: familjesammanhållning och därför grannosämja. Skräpdeckarförfattaren Doyle Redmond har stulit en Volvo från sin (blivande) ex-fru och är på väg till barndomstrakterna. Han träffar sin brorsa som har en marijuanaodling. Strax utbryter bråk – ja, krig – om odlingen mellan de snarlika familjerna Redmond och Dolly (samma bonnapatrask).

Sammy Barlach, jag-berättaren i ”Tomato Red”, är »en person som alltid ska betraktas som misstänkt«. Barlach, misslyckad inbrottstjuv, längtar efter att bli älskad av den familj han inte har. Så han skaffar sej en: syskonen Jamalee (med tomatrött hår) och Jason samt deras prostituerade mamma. Jason är bög – inget kan vara värre i the Ozarks…

Den tredje romanen i serien, ”Gryningen kommer aldrig åter”, finns alltså nu på svenska. Att börja från slutet, är inte det fult gjort av förlaget? Har man, som jag, följt Woodrell från början så visst blir man lite uppretad. Men romanerna hänger inte ihop, så det spelar mindre roll. Jag förstår också förlaget: ”Gryningen kommer aldrig åter” är definitivt Woodrells bästa roman, hittills.

Jag-berättaren i den här romanen – Shuggie Akins, 13 år och överviktig – har familj men en familj som han inte borde ha, som ingen borde ha, för så här borde inte människor vara, leva och ha det. Mamma Glenda dricker rom och cola ur termos och är sexuellt provocerande mot alla, också sonen. Red, hennes pojkvän men knappast hans far, tvingar Shuggie att göra inbrott och kallar honom ”fläskis”. Medan Glenda kallar sonen ”älskling” och ”lilla gubben”. Hon uppmanar honom att vara tuff när han går ut genom dörren på morgon och fortsätta vara tuff tills solen går ner. För livet kräver att man är tuff.

Mörkaste noir. Bottenlös misär. Hårda, skröpliga liv utan hopp. Daniel Woodrell skildrar USA:s landsbygd och dess vita fattiga trashankar så ledsamt att man får tårar i ögonen. Som (deckar)kollegan Dennis Lehane säger om boken i citatet på omslaget: ”Den krossade mitt hjärta.” Woodrell skriver hårdkokt, våldsamt och grovt – och samtidigt poetiskt, ömt och vackert. Man förstår att han älskar och sörjer dessa människor, som tvingas leva dessa liv och tvingas utföra dessa handlingar.

När jag läser Daniel Woodrell, i synnerhet Ozarkromanerna, hör i alla fall jag country i öronen. Personerna kunde lika gärna vara med i någon countrylåt.

Woodrell är en av USA:s främsta författare och hans böcker är, hävdar jag bestämt, obligatorisk läsning för varje countrylyssnare.

Samtliga ovannämnda titlar finns i engelsk/amerikansk pocket. ”The Death Of Sweet Mister” / ”Gryningen kommer aldrig åter” kan faktiskt läsas på svenska, eftersom Eva Johansson gjort en osannolikt bra översättning av Woodrells på samma gång skitiga och sköna amerikanska. Men får du syn på ”Inkräktarna”, kiosköversättningen av ”Muscle For The Wing”, så låt den ligga. Den är oläsbar i svensk översättning.

Vill du veta mer om country noir-genren så rekommenderas – det är alltså hon som översatt ”Gryningen kommer aldrig åter” – Eva Johanssons kunniga artikel ”Grälla nyanser av svart”, som återfinns i antologin ”I neonljusets skugga – Den moderna kriminalhistorien”. Boken bör finnas på närmsta bibliotek men vill du ha ett eget exemplar så skicka två tjugor (pocketbok plus porto) till mej – adress: Bengt Eriksson, Box 92, 270 33 Vollsjö – så kommer den på posten.

Några av antologins övriga artiklar: ”Det stod i tidningen” (Mats Olsson om sanning och fiction), ”Ett fall för Lew Archer” (Carmilla Floyd om deckarnas och sitt eget L.A.), ”Från Harlem till Hackney” (Dotun Adebayo om svarta gangsterromaner), ”Roll over Puccini, tell Wagner the news” (Bengt Eriksson om musikaliska deckare) och ”Svarta själar och vit jazz” (Mikael Widell om dagens amerikanska hårdkokta thriller).

www.noexit.co.uk/woodrell.htm

www.richmondreview.co.uk/features/woodrell.html

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat på rotsmusiksajten Rootsy.nu 2004

På svenska finns dessa, alltför få titlar av Daniel Woodrell:
”Gryningen kommer aldrig åter” (2005)
”Fel sida av järnvägen” (2007)
”En helvetes vinter” (2008, alla Natur & Kultur)

Sugavmigelektroniskt!

Jonathan Lethem
Moderlös i Brooklyn
Övers: Torkel Franzén
(Replik)

LethemJonathan Lethem är en ny ”kultförfattare” från USA.

Efter flera romaner, där Lethem kombinerar populärgenrer som deckare, western och SF, har han skrivit sin bredaste roman hittills: en mer eller mindre regelrätt kriminalroman. Fast ordet ”mindre” ska betonas också den här gången.

I Brooklyn, New York driver Frank Minna och fyra medarbetare, rekryterade från ett hem för föräldralösa barn, en kombination av hyrbilsfirma, detektivbyrå och gangsterliga. Minna blir mördad och hans fyra medarbetare jagar mördaren samtidigt som de tävlar om vem som ska efterträdda ledaren.

I centrum har Lethem placerat en av de föräldralösa, Lionel Essrog, kallad ”Lyteskomikern”. Lionel lider av Tourettes syndrom, som tar sig uttryck i okontrollerbara ”tics”. Plötsligt bara måste Lionel utropa någonting i stil med: ”Sugamigelektroniskt”.

Lethem tecknar ett varmt och kärleksfullt porträtt av ”lyteskomikern” Lionel. ”Moderlös i Brooklyn” har blivit en spännande, annorlunda och personlig kriminalroman men framför allt en lovsång till det personliga, annorlunda och udda.

Bengt Eriksson
Publicerat i BTJ:s AV-häfte 2001

Anders de la Motte från början

Snart kommer ”Våroffer”, sista delen i Anders de la Mottes så kallade årstidsserie. Och den här gången har miljön flyttats från en del av Skåne till en annan, närmare bestämt Österlen.

Anders de la Motte inledde sin deckar/thrillerförfattarkarriär – se här nedanför – på bästa sätt. Fast årstidsserien är ändå det bästa han skrivit. En annan de la Motte som skrivit, skulle man kunna säga.

Jag har tjuvläst den kommande och avslutande delen i serien men recensionen på Deckarlogg dröjer lite – först ska jag recensera i Ystads Allehanda med flera.

Till dess en rak fråga: Har du läst Anders de la Motte från starten? Eller missade du hans tidiga böcker? Dags att reparera det, i så fall!

Så här tyckte jag om hans deckarakademiprisade debut:

***

Anders de la Motte
[geim]
(Alfabeta)

Vilken märklig historia, växelvis gangster- och polisroman. Inte skulle det här väl kunna hända i verkligheten – eller snarare i någon av verkligheterna, den reella eller den virtuella? Kan det ens finnas såna poliser som Rebecca Normén, anställd på Säpos livvaktsrotel?

Jo, men kanske ändå. Anders de la Motte, debuterande författare, har varit polis i Stockholm och arbetar nu med säkerhetsfrågor på ett dataföretag. Så han borde veta…

Henrik Pettersson, kallad HP, småfixare och, ska det visa sig, brorsa till Rebecca, sitter på Märstapendeln. Han ser en överbliven mobiltelefon, när han tar upp den så vaknar mobilen till liv. På skärmen står texten: ”Wanna play a game, Henrik Pettersson?”

Strax börjar berättelsen att studsa mellan mobilskärmen och Stockholms gator. Någon (vem?) delar ut uppdrag på mobilen. Uppdragen, allt svårare och värre, ska utföras i det vi kallar verkligheten. Det virtuella övergår till det reella.

HP grips av spelet, inte minst som egotripp. Ju bättre han lyckas desto högre poäng. Plus att han lockas av pengarna han kan tjäna/vinna.

Parallellt tecknas också porträttet av Rebecca, polisinspektören. Hennes bakgrund och liv framträder, långsamt och allt mer, och knyts ihop med brorsans liv, förut och nu.

Det här thrillersättet att skriva bygger på att författaren lyckas hålla tempot uppe och samtidigt för en diskussion om samhället. I sista tredjedelen börjar boken att sagga och idissla, men så tar det sig igen.

Debutanten de la Motte har fått ihop en spännande och bra samhällsthriller, som får mig att både ställa och försöka besvara fråga på fråga:

Vad händer när gränsen för de olika verkligheterna förflyttas? När man förlorar kollen på vad som är det ena och det andra, verkligt respektive overkligt. Hur triggar dataspelandet ens jakt på kickar? Och förändrar synen på arbete? Och på samhället.

Och är det möjligt – faktiskt – att hitta så mycket information på nätet om allt och alla? Ursäkta ordvalet: jävla obehagligt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällposten 2010

PS. Svenska Deckarakademin har utsett ”[geim]” av Anders de Motte till 2010 års svenska debutdeckare. Motivering: ”En roman, förankrad i vår tid, skriven på dagens språk, med humor och spänning”.

PPS. Och så här tyckte jag om den förra, alltså tredje delen i Anders de la Mottes årstidsdeckarserie…

VintereldAnders de la Motte
Vintereld
(Forum)

Anders de la Motte är en av Sveriges skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I hans IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt. Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar mellan preteritum och presens. En kvinna får ärva en gammal stugby och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

Bengt Eriksson