Deckarförfattaren Lundberg skriver vidare

I höst kommer det äntligen en ny och femte Malmödeckare av Kristian Lundberg. ”De som skall dö” (Bladh by Bladh) blir titeln. Samtidigt återutges hans fyra föregående deckare i pocket.

Så jag tog fram den här intervjun som jag gjorde med Lundberg när han kommit en bit in i serien och precis gett ut sin tredje Malmödeckare.  Ta det som en försmak på den kommande titeln och repetition av vad han tidigare haft för sig i deckarväg – titlarna har ju inte direkt kommit regelbundet och dessutom på än det ena än det andra förlaget.

*

Även Kristian Lundbergs nya och tredje kriminalroman, ”Malmömannen”, är full av lika poetiska som drastiska formuleringar. Som denna: ”Helvetet är också en plats på jorden.”

De som skall döVi går längs Sundspromenaden i Västra Hamnen, den   nya stadsdel som blivit Malmös stolthet, åtminstone politikernas. Lundberg berättar vilka som finns bakom fönstren till bostadsrätterna á cirka 30 000:- per kvadratmeter (och stigande). Där bor galleriägaren och skönhetskirurgen bor där.

En recensent undrade vilken stad som egentligen skildras i Kristian Lundbergs romaner. Någon sådan stad kan ju inte finnas.

– Men kom hit då! utbrister han. Ring på dörren hemma hos mig! Så ska jag guida genom Västra Hamnen. Först kan vi ta en titt på Turning Torso och sen går vi 100 meter bort till Scaniaparken, där uteliggarna har sitt nattläger och bränner bort plasten från kablar för att sälja koppartråden.

­– Det kunde vara Dickens London på 1800-talet, säger Lundberg.

”Socialpolitikens nya paroll: Var man sitt eget tält.” Alternativt: ”Äldre tiders lumpproletariat stavas nu cykelpundare.” (citat ur ”Malmömannen”)

– På somrarna invaderas också Persiska viken, som det heter i malmöitisk folkmun, av gästande badturister.  Busslinje 15 går mellan invandrarförorten Lindängen och Västra Hamnen. Resan från en värld till en annan – från ett getto till ett annat – tar 15 minuter.

2004 debuterade Kristian Lundberg som deckarförfattare. Många blev förvånade. Han var känd och prisad som poet och kritiker. Varför skulle också Lundberg ansluta sig till den långa raden av deckarförfattare?  Brukade han ens läsa deckare?

– Jag började läsa deckare när jag hade Jens Wahlöö som skolkompis, från 12 år och uppåt. Hans föräldrar var Maj Sjöwall och Per Wahlöö. I deras bibliotek fanns allt från de egna deckarna och Ed McBain till Maos lilla röda. Jag skrev min första polisroman – den förblir outgiven – långt innan jag debuterade som poet.

Hans första – utgivna – polisroman fick titeln ”Eldätaren” och efter den följde ”Grindväktaren”. Den återkommande kommissarien, Nils Forsberg, 50 plus, är en avdankad, misslyckad polis, halvnykter alkoholist och katolik, som fått en sista chans i Arbetsgruppen för Extra Ordinära Utredningar. Brottsmiljön är Malmö och i den nya romanen, ”Malmömannen”, drabbas staden av en våldtäktsvåg: 20 unga flickor med invandrarbakgrund våldtas och misshandlas.

malmosviten– Jag tänkte skriva fem deckare. Men när jag är klar med de första fem så ska jag nog bestämma mig för att skriva fem till. Verkligheten blir bara värre. Hur skulle jag kunna dra mig tillbaka?

Fredrik Ekelund, Tony Manieri och Mikael Bergstrand – och numera också du. Fler är det väl inte som skriver deckare om Malmö? Var det inte så att din hemstad Malmö krävde en deckare? Eller tvärtom – deckargenren krävde Malmö som kriminell miljö?

– Obegripligt att det skrivs så få Malmödeckare. Ingen svensk miljö passar bättre i en kriminalroman: politiskt, etniskt, klassmässigt och kriminellt, utanförskap och gettofiering, närheten till östblocket, skiftet från arbetar- till så kallad framtidsstad.

– Gränserna är så skarpa i Malmö. Så mycket hat. Fattiga och rika lever kloss-kloss. De stöter ihop och  konfronteras. Jag tror det snart blir raskravaller. Lite har det redan startat. Med golfklubbor jagade man bort   invandrare från Limhamn.

”Allt färre äger allt mer. Allt yngre begår allt grövre brott.” (ur ”Malmömannen”)

Kristian Lundbergs polisromaner har två förebilder.  Dansken Dan Turèlls skildring av Vesterbro i Köpenhamn inspirerade till skildringen av Malmö som både stad och  tillstånd. Sjöwall/Wahlöö är den andra förebilden.

Alla svenska polisromanförfattare – från K Arne Blom på 70-talet till Arne Dahl idag – är efterföljare till Sjöwall/Wahlöö. Men det är inte beskrivningen av poliskollektivet och polisarbetet som inspirerat Lundberg utan det som anses vara sämst med Sjöwall/Wahlöö – när de mot slutet av polisserien blev så politiskt engagerade att agitation och budskap tog över.

– Per Wahlöö var alltid politisk och alltid ilsken. Läs boken ”Mord på 31:a våningen”! Jag blir lika arg. Ingen större skillnad mellan mig och en som skriver insändare till lokaltidningen om samhällets förfall. Jag är nog urtypen för en bitter kverulantisk gubbe.

– Att läsa och skriva om polisrutiner blir tråkigt. Jag hatar…

Ja, exakt så säger Lundberg och räknar upp de flesta av Sveriges deckarförfattare…

– Jag hatar putslustiga, underhållande kriminalromaner där polisen löser allt på slutet. Som om det finns någon lösning? Det är en lögn och ett svek, både mot läsarna och dem man skildrar. Sådana deckarförfattare utger sig för att skriva samhällskritiskt men ger tvärtom sitt stöd åt dagens samhällssystem.

”Jag har själv sett hur de springer omkring på morgnarna och letar råttor!” (Också ur ”Malmömannen”: samtal till Skånepartiets närradio om vad kebab innehåller.)

Romanerna utspelar sig ungefär ett halvår före  utgivningsdatum. I Malmömannen har det ännu inte varit politiska val – men valet närmar sig. Det oroar mig att jag inte vet hur den bittre och förbannade kommissarie Forsberg ska rösta…

– Du tror att han röstar på Sverigedemokraterna? Nej, Nils Forsberg är nog en gammal hederlig socialdemokrat.

Men i en debatt i Sydsvenskan hävdade ju malmöbon och (deckar)författaren Fredrik Ekelund att det var just hederliga socialdemokrater som hade röstat på Sverigedemokraterna? Kalla dem inte främlingsfientliga – ja, rasister – utan ta deras oro på allvar!

– Det kanske var ohederliga gamla sossar som bytte parti? kommenterar Kristian Lundberg. En del av socialdemokratin har ju alltid varit rädd för det annorlunda och främmande, det som inte känns igen.

–  Det protesteras mot moskébyggen och man vill förbjuda slöjor. Man lyfter fram olika detaljer som alla bottnar i en enda sak: De har inte här att göra! Ut med dem! Sverige har blivit allt mindre öppet och allt mer trångsynt. Varför ska det vara en omöjlig tanke med en moské bredvid en Pingstkyrka?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Publicerat i TCO-Tidningen 2006)

Mångtypiskt franskt

Pierre Lemaitre
Alex
(Sekwa; övers: Cecilia Franklin)

Pierre Lemaitre, annars manusförfattare för TV och film, har skrivit en dubbelt typisk fransk deckare.

Romanen ”Alex” spretar på alla de sätt som franska deckare brukar göra.

Dels kan författaren inte hålla sig till genren, thriller enligt omslaget, utan ”Alex” växlar mellan att också vara en utredande polisroman, nära på en procedurroman.

Som dessutom glider över i en psykologisk spänningsroman och ett bitande samhällskritiskt diskussionsinlägg.

Inte minst har Pierre Lemaitre skrivit in ännu en sån där fransk polis, kommissarie Camille Verhoeven i Paris, som är så osannolik att han med allt fler sidor man läser blir sannolik. (Tänk främst på Fred Vargas och hens kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg.)

sekwa_alex-192x300Den lille Camille, inte ens en och en halv meter lång, kan tyckas förvirrad och långt utanför både deckargåtan och banan i sina analyser, tankar och funderingar men till sist blir det förstås han som får rätt.

Det är det ena, alltså det ena typiskt franska draget. Det andra är att ”Alex” också ansluter sig till den hårdkokta franska deckargenren. Också här med betoning på franska.

Inte alla franska deckarförfattare skriver mörkt och hårdkokt men de som gör det brukar vara mindre influerade av, låt säga, intellektuell amerikansk noir (med Raymond Chandler som exempel) och desto mer av pulp, den sortens deckare som i Sverige brukade kallas kiosklitteratur eller kioskdeckare.

Grovt, våldsamt, blodigt. Och just därför kanske mer på allvar. Litterär realism som verklig realism. Eller otrolig och overklig realism som blir trovärdig och verklig.

Och just i Frankrike – inte mindre intellektuell för det.

Åtminstone har jag fått för mig att Jean-Patrick Manchette, som beskrivningen främst stämmer in på, använde och omvandlade amerikansk noir och pulp till fransk kriminallitteratur på just det här sättet.

Rekommendation: Läs Manchette, om ni inte gjort det (och vågar).

Det är väl uppenbart Pierre Lemaitre inspirerats av Jean-Patrick Manchette i sin beskrivning av Alex Prévost, denna föränderliga kvinna som byter namn, peruker och utseende lika ofta som… ja, just peruker.

Alex, i romanens thrillerdel, är seriemördare. Hon slår, under olika namn, som olika kvinnor, med olika utseenden, ner människor – främst män – så de blir medvetslösa och nästan, nästan döda, innan hon häller koncentrerad svavelsyra i munnen på dem.

Då dör man. Garanterat.

Fast romanen ”Alex” börjar med att Alex kidnappas, kläs av naken, fängslas och placeras i en bur högt ovan marken, torteras av själva sammanhanget = fångenskapen.

Det krävs styrka av läsaren för att ta sig igenom den här första thrillerdelen. Lemaitre skriver, liksom Manchette, så mörkt att det inte går att upptäcvka någon väg ut, så svart att svärtan färgas röd som i – och av – blod.

Mitt råd: läs vidare, ändå.

För det kommer en förklaring, även om den dröjer till slutet. Romanen om Alex avslutas med något så annorlunda och märkligt, så kan det tyckas, som polisens försvar av den kvinnliga seriemördaren Alex.

Från en blandad pulpthriller och polisroman i procedurskolan till en lågmäld och därför ännu mer läsvidrig politisk vendetta mot (mans)samhället.

Hoppas jag inte avslöjat för mycket nu. Nej, jag tror inte det. Och jag tyckte jag måste beskriva ”Alex” så pass ingående för att göra rättvisa åt den här mycket starka, den här brutalt drabbande, franska deckaren.

PS. Pierre Lemaitre har skrivit fler polisromaner om och med den lille kommissarien Camille Verhoeven. Översätt dem också! utbrister jag till förlaget Sekwa.

Fast ”Alex” är inte den första titeln i serien. Ännu en gång börjar översättningarna av en deckarserie en bit in i serien, inte från början. Men varför? utbrister jag också till Sekwa.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Antikviteter, mat och mord

Idag anlände Jan Mårtensons nya och, enligt förlaget, 45:e Homandeckare, ”Elakt spel” (W&W). Men visst var det väl lite tidigare än vanligt?

Elakt spelÅkej, värmen har ju börjat komma men ännu inte läge att sitta i trädgården med ett glas rosé och läsa Mårtenson. Det får dröja någon vecka till.

I väntan på att denna första utesittarläsarsommardag infinner sig tog jag fram nedanstående krönika som jag skrev i fjol, blott ett par veckor senare. Och som jag läste då lär jag väl läsa i år också…

*

Den första sommardagen infaller alltid när jag får årets Homandeckare i hand. Jag slår mig ner under päronträdet i trädgården och börjar läsa Jan Mårtensons nya deckare, ”Silverapostlarna” (W&W), om antikhandlaren och amatördetektiven Johan Kristian Homan.

Ännu är jag bara på sidan 9, där ringer det i Homans mobil. En kollega, som också hade en antikhandel i Stockholm men flyttat till Söderköping, ska fylla 50 och bjuder Homan på festen för att ”ingå bland ungdomarna”.

Vi trogna Homanläsare småler. ”Själv hade jag ju en bit kvar”, tänker Homan. Det har han haft sen ”Helgeandsmordet” kom 1973 och inledde serien. Homan uppstod, ja, föddes, som 45-åring och har förblivit det genom 43 år och 45 böcker.

Att en deckarhjälte stannar i åldern är inget ovanligt. Det lite speciella med Homan är att tiden tickar på: samhället och kriminaliteten förändras omkring honom.

I ”Silverapostlarna” – nu har jag läst vidare – stiger Homan på en blå dragspelsbuss (nej, inga sådana i Stockholm 1973) och i Svenska Dagbladet ser han att Operan ska sätta upp Wagners ”Ringen” med Nina Stemme och Katarina Dalayman. Plus mobiltelefonen förstås. Kriminaliteten är uppdaterad till beskyddarligor, knarksmuggling och cannabisodling (samt mord).

SilverapostlarnaDet finns en högst mänsklig förklaring till att Homan förblir 45. På pocketomslaget till ”Helgeandsmordet” kan man se ett foto av Jan Mårtenson i samma blåa blazer som sin hjälte, lätt gråhårig men ”ung”, säg 45 år, och med en siameskatt på axeln. Katten måste heta Cléo de Merode, för så heter Homans katt.

Johan Kristian Homan är författaren och förre diplomaten Jan Mårtensons evigt unge alter ego.

Men hur kan jag, som annars mest gillar hårdkokt, sluka Homandeckare? För spänningen? Nej! Bra intriger? Knappast. Välskrivna? Inte numera. Samhällskildringar? För all del men jag instämmer sällan i Homans konservativa åsikter.

Vad jag uppskattar desto mer är Homans personliga tankar = korta föreläsningar om antikviteter – som gustavianska stolar, Chippendalemöbler och en Röstrandsskål (exempel ur nya boken).

Jag tycker också om att följa med när Homan reser utomlands, ensam eller som ”ledsagare” till Francine, Säpochef och hans särbo sen ”Caesars örn” (1996). Nu senast reser de till Lissabon på ett snabbesök som gärna fått sträcka ut över fler kapitel.

Jag, Homan och Mårtenson är dessutom mycket matintresserade. Ofta avslutas böckerna med ett matrecept, som jag brukar slå upp och kolla innan jag börjar läsa. I ”Silverapostlarna” finns ett recept på Sjömansbiff.

Fast allra mest lockas jag av den Stockholmsmiljö där Homan rör sig – med utgångspunkt från sin antikhandel i Gamla stan. Men vilken av alla antikhandlar, som ligger vägg i vägg på Köpmangatan, kan vara hans? Det har aldrig avslöjats.

Däremot vet medlemmarna i det litterära HomanSällskapet – jo, det finns ett sådant – att Johan Kristian Homan är bosatt vid Köpmantorget 10, högst upp med balkong. Han övertog våningen efter skådespelaren Ulf Palme.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(KB, YA, TA 2016)

Detektivbyrån på Denmark Street

Deckarromaner
Robert Galbraith (J. K. Rowling)
Gökens rop
Silkesmasken
Karriär i ondska
(Alla utgivna av W&W)

Teveserie med premiär 2017

Nätet
twitter.com/Robin_Ellacott
twitter.com/CormoranStrike
robert-galbraith.com
strikefans.com

På Twitter uppstod nyligen en diskussion mellan J.K. Rowling och hennes deckarhuvudpersoner, Cormoran Strike och Robin Ellacott. Det var kul och ger samtidigt en bild av hur kriminallitteratur kan fungera: personerna lever också utanför bokpärmarna.

Harry Potter-författaren tänkte skriva deckare i hemlighet. Men redan innan ”Gökens rop” kom ut hade det avslöjats att Rowling dolde sig bakom namnet Robert Galbraith.

Debuten var som ett möte mellan Agatha Christie och Raymond Chandler, uppföljaren ”Silkesmasken” blev mer hårdkokt och den tredje, hittills senaste titeln, ”Karriär i ondska”, är typisk brittisk noir.

Denmark Street

Vinjetten till nätsidan för strikefans.com: Denmark Street i London med Cormoran Strikes privatdetektivbyrå i andra huset till höger. 

Det sista passar perfekt för Rowlings specialitet som deckarförfattare: personer och miljöer. Intrigerna (kvinna faller från balkong, författare försvinner, otäcka kvinnomord) är väl sådär; däremot andas, luktar och väsnas London (med omnejd) från romansidorna.

Ingen tillfällighet att den enbente Afghanistanveteranen Cormoran Strike har sin detektivbyrå med Robin som sekreterare på Denmark Street, en legendarisk gata för brittisk popkultur (främst musik).

Här låg musikförlagen, här gjordes inspelningar med Rolling Stones och Donovan.

Detektivbyrån finns i nr 26 – ett autentiskt hus! När böckerna utspelar sig, 2010-11, hörs basdunket från 12 Bar Club upp till kontoret. Cormorans favoritpub, The Tottenham (nu Flying Horse), ligger någon minut bort, på nr 6 Oxford Street.

Miljöerna tecknas så levande att Rowlings läsare strax följde Cormoran och Robin i fotspåren, för att sen rapportera på nätet. Det här måste filmas! tänkte jag.

Nu pågår inspelningarna av en BBC-serie med Tom Burke (som Cormoran Strike) och Holliday Grainger (Robin Ellacott). Premiär senare i år.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Arbetet 2017)

Bergens hårdkokta historia

Den här krönikan börjar jag skriva långt bort och högt upp på Hardangervidda.

Höga fjälltoppar och djupa dalgångar. Forsande fjordar och vilda vattenfall. Eviga snöfläckar på fjällen. Smala, krokiga vägar, ringlande runt fjällbranterna – när inte vägarna har dragits genom från meter till kilometer till millånga tunnlar. Och när tunneln snurrar sen, som en serpentin eller karusell ner – eller upp – genom fjället. Wow, liksom!

Gunnar StaalesenGunnar Staalesen. Foto: Helge Skodvin

Högt upp på Hardangervidda är det istället platt som en våffla (som norrmän gärna äter till kaffet). Knappt någon växtlighet, enstaka hytter (norska fritidshus), någon flock med vildrenar (fast då ska man ha tur) och en plötsligt uppdykande fjällstuga (mat, övernattning och utgångspunkt för turer på fjället).

Vi svänger av och tar en paus vid Haukeliseter Fjellstue. Det är huttrande kyligt. Passar på att äta lunch: jag väljer rømmegröt med kanel, socker och en klick smör och saft att dricka till, medan min hustru äter norska köttkaker med grönärtspuré. Etniskt så det förslår. Utsikten från fjällstugan är en målning av en dovt glittrande fjällsjö mot snöklädda fjäll. Bör kanske påpekas att årstiden är sommar. Månaden är juli.

Jag och min hustru bilar genom Norge. Nu är vi på hemväg efter att ha besökt staden Bergen på Norges västkust. Det var deckarförfattaren Gunnar Staalesen som lockade oss – främst mej – till Bergen. Som jag skrivit och sagt många gånger: bättre miljöskildringar och stadsguider än deckarromaner finns inte!

Så ofta och gärna jag utforskat en (ny) stad, vandrat längs gatorna och druckit på barerna, i fotspåren efter en litterär detektiv: Stockholm (Stieg Trenter men även Vic Suneson), Lund (K. Arne Blom), Strömstad (Gösta Unefäldt), Köpenhamn (Dan Turèll), Helsingfors (Matti Joensuu), Paris (Georges Simenon), London (Sir Arthur Conan Doyle, P.D. James, Liza Coody, Mike Timlin med flera), Los Angeles (från Raymond Chandler över James Ellroy och Walter Mosley till Michael Connelly) och så vidare.

Staalesen 1900.-Morgenroed_productimageNu har jag/vi också besökt norska Bergen, där Gunnar Staalesen placerat Varg Veum, privat etterforsker, på Strandkaien 2, fjärde våningen. Från kontorets fönster blickar Veum över både den livliga torghandeln och den fjällsida, Fløyen, som reser sej tvärt mot himlen. Upp och ner, upp och ner för branten pendlar Fløibanen som en korsning mellan spårvagn och bergsget.

Med start 1977 skriver Staalesen en hårdkokt deckarserie om denne bergensiske motsvarighet till Philip Marlow (Raymond Chandler) och Lew Archer (Ross Mcdonald) med en flaska akvavit istället för whisky i skrivbordslådan. Hittills finns sex titlar på svenska – ”I mörkret är alla ulvar grå”, ”Svarta får”, ”Fallna änglar”, ”Bittra blomster”, ”Begravda hundar bits inte” och ”Skriften på väggen” – och ännu fler på norska.

Jag, som förstås ställde mej utanför porten till Varg Veums privatdetektivbyrå, kan meddela att verkligheten är som litteraturen. På Torget handlas med allt möjligt, främst grönsaker och fisk. Vilket fiskutbud! Har aldrig sett dem förut, ingen aning om vilka sorters fiskar det kan vara. ”Steinbit” står det på en skylt. Kan dessa vita, fasta  fiskfiléer verkligen vara stenbit, samma sorts fisk som den geléaktiga stenbit som finns på fiskdiskarna i Skåne?

Staalesen 1950-High-Noon_Fotokreditering-GyldendalNorsk ”steinbit” såg så lockande ut att vi strax besökte den närbelägna Fiskekrogen och provåt gratinerad stenbit (med bland annat en extra kräfta, några musslor, grön sparris och marinerad kronärtskocka som tillbehör). Det smakade så delikat att vi inte ens brydde oss om att kreditkortet brann upp när vi betalade. (För svenskar är Norge ett mycket dyrt land.)

Kan också meddela att det är mäktigt att böja nacken och spana mot toppen av Fløyfjellet. Längs Fløy- och Sandviksfjellens branter klättrar trähusen. Hur kan de sitta fast? Varför trillar de inte ner? Mellan husen, byggda tätt-tätt, finns så kallade ”smauet”, snarare prång än gränd. På sina ställen är det så brant att prången ersatts av trappor.

Bergen ligger – eller låg – mellan sju fjäll. Till somliga stadsdelar/förorter har man sprängt tunnlar genom fjällen. Nog är det en märklig stad att uppleva, både i Staalesens romaner och ännu mer i verkligheten. Som bara detta med klimatet. Från kontorsfönstret följer privatsnoken Veum årstidernas skiftningar på Fløyens fjällsida: 14 dagars snö på vintern och sol från maj till framåt juli, resten av året gråväder och regn.

Staalesen 1999-Aftensang_Fotokreditering-Gyldendal (1)Det regnar mycket och ofta. Men det regnar på ett speciellt sätt också. Så fort man fällt upp paraplyet, slutar det regna. Så fort man fällt ihop det, börjar det igen. Nyfödda barn får ”regnhattar” (paraply på bergensdialekt) i dopgåva, sägs det, och den bergensare som besöker en plats med torrt klimat grips av intensiv längtan efter regn.

Om rätt ska vara riktigt rätt så var det inte Staalesens deckare som gav mej den slutgiltiga pushen att resa fjäll upp och fjäll ner till Bergen. Istället var det samme författares litterära höjdpunkt och mästerverk: romantrilogin ”1900. Morgenrød”, ”1950. High Noon” och ”1999. Aftensang”.

Här följer Staalesen sin hemstad under 100 år: staden brinner ner och byggs upp igen, i flera betydelser. Släkter, familjer och människor myllrar på boksidorna och Bergens gator. Nyheter från tidningarna återskrivs som fiktion; fiktiva personer träder ut i verkligheten. Också privatdetektiven Veum har skrivits in i 1900-talstrilogin. Natten till den 1 januari 1900 sker ett mord som inte blir löst förrän vid nästa sekelskifte, alltså 2000 – av Varg Veum.

Det är som om Gunnar Staalesen förenat Per Anders Fogelströms romaner om Stockholm med Walter Mosleys deckarromaner om Los Angeles. Hur mycket Bergen-trilogin betyder för stadens invånare kan en svensk knappt ana. Mej har Staalesen lärt mer om Norge, dess historia och kamp mot nazismen än någonsin skolan lyckades göra.

Tyvärr har inte dessa romaner översatts till svenska. Men läs dem på norska! Att läsa norska är inte svårt alls och Bergen-trilogin finns på Malmö stadsbibliotek. Beställ och läs!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Delvis olika versioner i Ystads Allehanda och Kvällsposten 1991)

2016 års bästa svenska mysrys, mjukkokt, cozy och feelgod

Eftersom romaner i genren feelgood blivit allt mer populära så är det ju inte konstigt att fler och fler nya författare också försöker sig på att skriva mysrys, mjukkokt, cozy crime, feelgood-deckare och allt vad det kan kallas.

Ojojoj, ja. För svårare undergenre inom kriminallitteraturen går knappt att hitta. Det gäller att balansera såååå exakt mellan mys och rys, mjukt och hårt, snällt och tufft.

Därför att det hårda, tuffa ryset måste också komma med. Det får varken bli för lite av det ena eller det andra.

Ett eller oftast flera mord är ju varken något mjukt eller mysigt. Och det måste framgå – även eller snarare inte minst i en deckare som vill vara mysrys, mjukkokt, cozy crime eller feelgood.

Det finns fler svenska deckarförfattare som försöker balansera det mjuka mot det kriminella (dem hoppas jag återkomma till) men tre namn har – av olika anledningar – placerat sig bland mina favoriter eller åtminstone ”favoriter”: Annette Haaland, Marianne Cedervall och Kristina Appelqvist.

pastor-vivekaHaaland, som under 2016 dubbeldebuterade med ”Pastor Viveka och tanterna” och ”Pastor Viveka och hundraårsjubileet” (bägge Albert Bonniers förlag).

Att jag läste hennes mysrysare – genast de kom – berodde på miljön: Enskede söder om Söder i Stockholm. För den miljön känner jag väl till. Där låg min (och Anna Odells) högstadieskola, dit gick jag på morgon varje måndag till lördag.

haaland-2Med miljön lyckas Haaland riktigt bra. Hon beskriver den varmt och vänligt, dessutom så gott som autentiskt. Och pastor Viveka är trevlig, ja, nästan övertrevlig (och mänsklig). Däremot lyckas Haaland sämre med det kriminella – det blir närapå vänligt det också.

Och det duger inte i en deckare: för mycket mys – för lite rys.

Marianne Cedervall inledde med en serie deckare eller (nästan)deckare, beroende på hur var och en definierar deckare, där affirmation stod i centrum. Det vill säga den ena av de bägge kvinnliga huvudpersonerna kunde koncentrera sig och tänka på något – och så inträffade just det!

Mystiskt? Märkligt? Fånigt? Det må somliga tycka. Jag tyckte det var fyndigt.

Nu har Cedervall övergått till att skriva en serie mys- och rysdeckare som ska vara just deckare fast mysiga. Liknande miljöer som den första serien: Gotland.

Det gick så där, till att börja med. Tyckte jag. Också för mycket mys på bekostnad av det kriminella och när väntetiden på deckarinslagen dessutom var lång – föööör lång – då blev det långtråkigt.

Inte ens en mysdeckare får ju bli tråkig.

cedervall-2Fast i seriens andra titel, ”Låt det som varit vila” (Lind & Co), utgiven 2016, har Cedervall lyckats bättre. Nu hänger feelgood ihop med deckare, cozy med crime, mys med… nja, inte rys direkt men med det kriminella.

Väntetiden har kortats. Pensionären Anki (Karlsson), den kvinnliga huvudpersonen, får nästan – i alla fall ligger det i luften, nu får det ske snart – ihop det med den manliga.

Kom igen! Med viss förhoppning inväntar jag nu nästa feelgood-deckare av Marianne Cedervall.

Så till sist men absolut inte minst: Kristina Appelqvist, som härmed utnämns till fjolårets bästa svenska deckarförfattare i genren mysrys, mjukkokt, cozy crime, feelgood-deckare och så vidare.

Även Appelqvist har en föregående serie bakom sig, en snarlik feelgood-deckarserie i samma miljö: universitetsstaden Skövde (med omnejd). Jaja, om ni hävdar att högskolan i Skövde är väl inget universitet så är det som det är med det: skönlitteratur och fiktion.

Maria Lang, Agatha Christie, Dorothy L. Sayers och kanske till och med Helena Poloni/Ingegerd Stadener har lagt grundstenarna till såväl hennes första pusselmysiga deckarserie som den nya om och med litteraturforskaren och talskrivaren Helena (Waller) som huvudperson.

AppelqvistJag uppskattade hennes första pusselmysiga deckarserie men till den andra och nya serien, där ”Smultron, bröllop och döden” (Piratförlaget) är tredje titeln, har jag varit lite mer avogt inställd. Tills nu…

Bättre balans mellan det kriminella och det som ska kännas bra: litteratur (viktigt för Appelqvists deckarserie, här spinner tråden kring Shakespeare och en amatöruppsättning av ”Romeo och Julia”), kärlekar (gånger flera alltså), miljöerna (svenska med utflykt utomlands) och så – mord.

Mer driv i berättelsen också – riktningen är hela tiden framåt…

Så jag konstaterar: med ”Smultron, bröllop och döden” (be)visar Kristina Appelqvist att Deckarlogg 2hon – för närvarande – är Sveriges mysdeckardrottning.

Bengt Eriksson

Deckaråret 2016: årets bästa svenska debutanter

Måste erkänna att det kommer så många nya deckare nu på egen-, hybrid- och andra småförlag att jag säkert missat en del titlar från 2016. Fast av de svenska deckardebutanter jag fått ögonen på är åtminstone följande tre värda att lyftas fram lite extra.

diktarenKatinka Billes ”Diktaren” (Black Skerry) skrev jag tidigare om här i Deckarlogg och utnämnde då till 2016 års bästa debutdeckare. En västskärgårdskustdeckare med en mycket ihågkommen och älskad svensk vispoet som grund för historien. Fyndigt gjort och en ovanligt välskriven debut.

HÄR kan du läsa mer om Billes debutdeckare.

bjurwaldOckså Lisa Bjurwalds deckardebut, ”Tills bara aska återstår” (Bladh by Bladh), är värd att uppmärksamma. Både bland fjolårets debutanter och hela den svenska deckarutgivningen.

En polisroman och thriller som är så stark till innehållet – afrikansk trafficking och voodoo i Värmland – att berättelsen kan tas som fiktion, påhitt och överdrivet. Och inget annat, när det i faktiska verket är motsatsen.

Läs författarens efterord. Gör det allra först! Bjurwalds polis, Rebecka Born, är också en speciell kvinna och människa.

blomstromDen tredje bästa debutdeckaren från i fjol, ”Eldskytten” (Horneman förlag), är historisk: en medeltidsdeckare med miljöer från Visby med omnejd. Tid: mellan 1342 och 1361.

Anders H Blomström introducerar Botulf Kattlund som en slags medeltida polis (fast en dåtida ”polis” var ju inte som en nutida polis). Inte minst skildringen av miljöerna och tiden uppskattar jag.

Deckarlogg 2Det kommer fler medeltida Gotlandsdeckare, har Blomström lovat. Snart! hoppas jag.

Bengt Eriksson