Karin Wahlberg
En god man
(Albert Bonniers förlag)
Vardag. Såg att Karin Wahlberg reagerade på den beskrivningen. Att hennes romaner skulle vara nånslags vardagsdeckare. Det lät alltför tråkigt, tyckte Wahlberg.
Men så är det inte. Ordet vardag är varken tråkigt eller nedsättande. Utan tvärtom: högre betyg går knappt att få.
Karin Wahlberg skriver allt bättre. Hon berättar långsamt och ingående, noga är kanske ordet.
Hennes böcker har förändrats, det betyder utvecklats, från deckare till kriminella vardagsromaner – eller vardagsromaner med inslag av kriminalitet.
Eller till och med: allas våra vardagsliv som deckare. Samtidigt som vardagslivet placeras i samhället, vardagsdeckaren i en samhällsroman.
De återkommande huvudpersonerna – kriminalkommissarien Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg med de bägge döttrarna – bor numera i Lund, tidigare Oskarshamn. Miljöskildringen var noga och bra då också; den är än mer noga och bättre nu, för i Lund har författaren Wahlberg bott i många år.
Wahlberg är också läkare, vid sidan om författandet, och hennes huvudtema återkommer även i ”En god man”: skildringen av sjukvården. Hon ger inblickar i något som vi alla kan – eller om det ska uttryckas, riskerar att – komma i kontakt med.
Hennes förra Claesson/Lundberg-deckare – riktigt bra! – blev något så ovanligt som en polisroman om vår kriminella sjukvård med hela Sveriges befolkning som brottsoffer. ”En god man” – nästan lika bra – handlar om, låt säga, godhet, välvilja och omtanke. Ämne: ”Shaken baby syndrome” eller på svenska skakvåld.
Paul Klintman, en god man (fast allt lite snobbig) och barnläkare med skakvåld som särskilt intresse och specialitet, hittas mördad i sin bostad, en Skånelänga i Östra Torp vid utkanten av Lund.
Så börjar polisutredningen med kommissarie Claesson som undersökningsledare. Också den går långsamt och metodiskt, läsarna får följa Lunds kriminalpoliser under sammanträden och förhör, lära känna poliserna sådär lagom att man blir bekant med dem.
Claes Claesson och Viveka Lundberg känner Karin Wahlbergs trogna läsare – den nya titeln är den tionde i serien – sen början av 2000-talet. De är mer än bekanta, som vänner i litteraturen. Jag gillar att följa med när Claes varje arbetsdag cyklar till jobbet på Lunds polishus tillsammans med en av döttrarna, den yngsta, medan den äldre dottern själv tar sig till skolan. Att inte de vanligaste vardagliga händelserna hoppas över.
Wahlberg bekantar oss också med nämnde Klintman, hans före detta hustru, andra läkare, både i Lund och Malmö, där Viveka arbetar. Nu har hon också börjat att forska.
Alltför mycket? För detaljerat? Det finns kritiker som tycker så om Wahlbergs böcker – att hon ägnar för många rader och sidor åt såväl person- som miljöskildringar (snart har hon väl nämnt varenda gata och plats i Lund) och dessutom, i den nya romanen, bryter av det skönlitterära och ägnar utrymme åt en faktabok i romanen med information om våld mot barn.
Men jag tycker inte det. Jag uppskattar hennes slow crime-berättartempo, att hon tar romanpersonerna – ja, sina romanpersoner – och miljöer på allvar, skildrar dem som om de är viktiga. Vilket de ju är. De är verkliga. Karin Wahlberg skildrar verkligheten. Hennes miljöer finns i verkligheten, hennes personer kan göra det.
Upplösningen kommer nog oväntat för de flesta läsare. Det går knappast att gissa på vem som gjorde det eller anledningen till mordet. Snopet? Nej, inte alls. Detta känns extra verkligt. Också upplösningen ingår alldeles självklart i Karin Wahlbergs kriminella vardagsroman.
Så har hon blivit, allt mer: inte en deckarförfattare längre utan en romanförfattare som skriver kriminellt.
Bengt Eriksson
Tidigare publicerat på Opulens
Deckarlogg 
Kommentera