Ett kort tillägg till gårdagens recension på Deckarlogg av Håkan Nessers senaste skönlitterära roman, polisroman och deckare, ”Den sorgsne busschauffören från Alster” (Norstedts).
Om Nesser som stilist. Det har han alltid varit, en författande stilist, men på sitt eget sätt…
***
Följande detalj är så liten att den inte finns. Eller för att vara exakt: den syns inte och därför finns och märks den, desto mer. Den känns. Som ett kardiogram där hjärtats lugna, rytmiska slag – plötsligt! – hoppar till.
Så besvärande att jag blir arg. Det är ju dom små, små detaljerna, som både gör det och i det här fallet, som kan rubriceras ”Håkan Nessers fall”, förstör det.
Håkan Nesser är en stilist och skönskrivare, inte minst en jäkel på att inleda sina berättelser: en förstameningens Mästare. Nu vänder jag mig från datorbordet, blundar och plockar en Nesser ur bokhyllan…
Det blev en av titlarna i Van Veeteren-serien, ”Münsters fall” (1998), vars inledning lyder: ”Den sista dagen i Waldemar Leverkuhns liv kunde inte ha börjat bättre.” Bara ett exempel av många, många!
Men varför skriver han då – också – på det där EKG-hackiga sättet? Vad som borde ha fått bli en längre mening styckas upp i flera, mindre och ofullständiga meningar. Samt punkteras.
Vad har Håkan Nesser emot kommatecken, så kallade pratminus och ett enstaka semikolon?
– Nej, det är inte jag som gör så, sa Nesser när jag intervjuade honom. Det är Åke Edwardson.
Jo, sa jag. Det är du.
Också exempel på detta finns i varje bok, inte på var och varannan sida men nästan. Ett paradexempel ur ”Eva Morenos fall” (2000): ”Hon började aldrig räkna dem. Slog sig bara ner vid ett bord under en parasoll ute på terrassen istället. Beställde vitlöksbröd, skaldjurssallad och en telefonkatalog.”
”De ensamma” (2010), årets roman i den nya polisserien med kriminalinspektör Gunnar Barbarotti, innehåller nog färre men tillräckligt många meningar som får läs- och skrivrytm att kollidera.
När jag läser ”Han suckade och vägde på stolen. Betraktade drivorna av odiskad disk.” och ”Var dag har nog av sin egen plåga, tänkte hon. Släckte lampan över skrivbordet…” Då stannar mitt hjärta, slår ett extra slag eller hoppar över ett.
Stämningen och atmosfären försvinner ju. Läsaren måste ta sig in boken på nytt.
Möjligt att jag har ovanligt många ofullständiga meningar, sa Nesser vid intervjun. Hakar du upp dig på det? Skymmer det berättelsen?
Håkan Nessers nya kommande roman heter ”Himmel över London”. Hur många ofullständig ameningar efter varann innehåller den?
– Jag menar, om en person sitter och tänker så behöver man inte skriva ut subjekt i mer än var fjärde mening. Det räcker gott och väl. Det finns en intuitiv regel som säger att då kan man ta bort subjektet.
– Visst kunde jag ha valt komma istället för punkt. Men du och jag tycker tydligen olika. Det är intressant.
Bengt Eriksson
Från KvP-kulturens sommarserie ”Detaljen” 2010
Deckarlogg 
Lämna en kommentar