Motsättningar i Kina

Jan-Philipp Sendker
Viskande skuggor
övers: Lisbet Holst
(Forum)

Jan-Philipp Sendker skriver vackert, ja, skönt. Och så stämningsfullt och lågmält med en meditativ atmosfär som smyger på och överväldigar.

SendkerEfter sonens död har Paul Leibowitch, tysk-amerikansk journalist, isolerat sig på en ö utanför Hongkong. Umgås inte med någon, knappt ens sin fästmö (om hon är det?) eller vännen Zhang vid Shenzhenpolisen, en t-baneresa bort till det riktiga Kina.

Eller snarare dagens, moderna Kina, där historiens skuggor dröjer kvar. Motsättningar: buddism, kapitalism och kommunism, traditionell mat, nya köpcentra och bordeller, lugnet och ett jäkla liv!

Genre (enligt omslaget): spänningsroman.

Vad? Ja, här finns också en polishistoria, ett mord sker, vars spänning lågmält vävs in i en underbar ”kinesisk” roman.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar 2017)

Annonser

Historiker som detektiver

Det är ett banalt konstaterande, men en historiker har mycket gemensamt med en deckarförfattare. Åtminnstone i de fall då huvudpersonen gräver i papper, söker i arkiv, följer svårtydda spår, och börjar på ny kula när hen har kört fast. Där själva sökandet är historien sig och sanningspusslet läggs, bit för bit, tills bilden är hel.

I vissa lyckliga fall förenas de båda i en person och den personen är Henrik Berggren, historiker, journalist och författare som fick ett stort genomslag med sin hyllade Olof Palmebiografi ”Underbara dagar framför oss” från 2010. I thrillern ”Det röda arvet” (Norstedts, 2014) heter detektiven Thomas Thorild – ett något svårburet öde – och är historiker till yrket.

det-roda-arvetI första kapitlet sitter Thorild på en altan i en mild vind och skådar ut över Biscayabukten. Det är egentligen slutet på historien, som Graham Greene skulle ha sagt – jag vågar t o m gissa att Greene har funnits med någonstans i Berggrens bakgrund. Få författare har som Greene använt sig av thrillerformen för betraktelser över politik och moral.

För Thorild är reflektionen på altanen i Spanien också en sammanfattning av tre månaders upptäcktsresa mot en förfärlig punkt i samtidshistorien: Spanska inbördeskriget (1936-1939) som slutade i katastrof för folkstyret då Francisco Franco och de konservativa och fascistiska grupperingarna segrade. Spanien förblev en diktatur fram till 1975 då Franco avled.

det-roda-arvet_pocketMånga internationella frivilliga, även svenskar, deltog i det socialistiska motståndet. Så också Berggrens undflyende, hemlighetsfulle och svårinringade protagonist Erik Johansson, som efter hemkomsten blev en framgångsrik kommunalpolitiker och entreprenör i Stockholm, och det är han som är föremål för Thorilds arkivariska intresse.

En dag i april kommer en vacker irländsk journalist, Moira Byrne, till Stadsarkivet i Stockholm. Hon är intresserad av Erik Johansson och särskilt hans relation till irländaren Seamus O’Hara. Till sin förvåning går Thorild med på att hjälpa henne leta rätt på försvunnen korrespondens. Trots att han har en snäv deadline. Trots att Erik Johanssonuppsatsen är en inkomst.

Spårhunden har vaknat, jakten på de okända delarna av Erik Johanssons liv tar sin början. Vad var det som hände i Spanien 1936? Varför är så många plötsligt så intresserade av att Thorild och Byrne ska sluta leta? Vad är det omvärlden inte på villkors vis ska få veta?

I ett slag är en irländsk journalist och en svensk historiker i vägen för mäktiga krafter som till varje pris vill förhindra att det uppenbart livsfarliga innehållet i breven kommer fram.

Berättelsen drivs framåt på två plan. Dels i det otäckt gungande och osäkra nuet, där våldsamma händelser och incidenter tycks uppstå utan inbördes sammanhang. Det andra planet är en berättelse som får sitt sammanhang av autentiska tidningsnotiser, nyheter och referat från fronten.

Att på det här sättet väva ihop ett historiskt skeende med fiktiva gestalters deltagande i förloppet har gjorts förut. Sällan har jag dock läst en roman som så välskrivet och elegant tillfört kunskap med en sådan känsla för thrillerns/deckarens jakt på någon slags sanning, på en förövare (eller fler), på ett sammanhang som gör historien begriplig, på en slutpunkt.

Fast på den punkten bedrar han oss, Henrik Berggren. I slutet ligger vägen öppen för en fortsättning. Hoppas den kommer.

*

De små dåEtt detektivarbete av ett annat och helt historiskt slag är historieprofessor Eva Österbergs senaste bok ”De små då / Perspektiv på barn i historien”, (Natur och Kultur, 2016). Här är det källmaterialet som talar genom – i brist på bättre ord – ett temperament och en vilja att förstå och tolka de fåtaliga utsagorna på ett så rättvist sätt som det är möjligt.

Föremålet för hennes studie är barnen, de små, i en historisk kontext, då. Och då handlar det framförallt om den svenska och nordiska medeltiden.

Vad säger materialet om barnens ställning? Älskades och skyddades de av sina föräldrar? Hur såg man på barnuppfostran och mognad under medeltiden? när blev pojkar myndiga? Hur såg man på flickor? Vad säger lagtexterna (de svenska landskapslagarna), sagorna, balladerna, Eriks och Karlskrönikorna och de rättliga protokollen om barnen?

Inte så mycket visar det sig, men tillräckligt för att man ändå ska kunna dra vissa slutsatser om kärlek, omvårdnad och beskydd av de minsta.

Eva Österberg handskas så varsamt med de olika historiska tystnaderna och fyller i tomrummen på ett fascinerande och spännande sätt, dessutom skriver hon på ett underbart lätt och genomskinligt språk. Hur kan man bara inte älska en sådan detektiv?

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

Deckaråret 2016: årets bästa svenska debutanter

Måste erkänna att det kommer så många nya deckare nu på egen-, hybrid- och andra småförlag att jag säkert missat en del titlar från 2016. Fast av de svenska deckardebutanter jag fått ögonen på är åtminstone följande tre värda att lyftas fram lite extra.

diktarenKatinka Billes ”Diktaren” (Black Skerry) skrev jag tidigare om här i Deckarlogg och utnämnde då till 2016 års bästa debutdeckare. En västskärgårdskustdeckare med en mycket ihågkommen och älskad svensk vispoet som grund för historien. Fyndigt gjort och en ovanligt välskriven debut.

HÄR kan du läsa mer om Billes debutdeckare.

bjurwaldOckså Lisa Bjurwalds deckardebut, ”Tills bara aska återstår” (Bladh by Bladh), är värd att uppmärksamma. Både bland fjolårets debutanter och hela den svenska deckarutgivningen.

En polisroman och thriller som är så stark till innehållet – afrikansk trafficking och voodoo i Värmland – att berättelsen kan tas som fiktion, påhitt och överdrivet. Och inget annat, när det i faktiska verket är motsatsen.

Läs författarens efterord. Gör det allra först! Bjurwalds polis, Rebecka Born, är också en speciell kvinna och människa.

blomstromDen tredje bästa debutdeckaren från i fjol, ”Eldskytten” (Horneman förlag), är historisk: en medeltidsdeckare med miljöer från Visby med omnejd. Tid: mellan 1342 och 1361.

Anders H Blomström introducerar Botulf Kattlund som en slags medeltida polis (fast en dåtida ”polis” var ju inte som en nutida polis). Inte minst skildringen av miljöerna och tiden uppskattar jag.

Deckarlogg 2Det kommer fler medeltida Gotlandsdeckare, har Blomström lovat. Snart! hoppas jag.

Bengt Eriksson

Fel / rätt deckare vann?

När det gäller att utse årets bästa deckare så brukar Svenska Deckarkademin och jag alltid vara oense. Jag protesterar och muttrar över att nu har Deckarakademins ”stofiler” gjort bort sig igen. (Som när akademiledamöterna i fjol inte begrep vilken som var årets bästa svenska debut- såväl som bästa svenska deckare/krimi överhuvudtaget.)

Fast i år har Deckarakademin förvånat mig med att till årets två bästa deckare utse både en svensk och en till svenska översatt titel – Malin Persson Giolitos ”Störst av allt” respektive Ray Celestins ”Yxmannen” – som jag applåderar och hurrar för. Ja, jag förvånar mig själv med att vara så överens.

giolitoJag kan till och med skriva under på motiveringarna:

”Ett originellt berättat psykologiskt rättegångsdrama på vasst och roligt språk.” Så motiveras priset till Persson Giolito – en exakt motivering.

”Om mord, musik och mysterier i mustig New Orleans-miljö.” Lite luddigare men visst, det är en faktisk och riktig beskrivning av Celestins historiska debutdeckare på (delvis) autentisk grund.

Mycket läsvärda deckare/romaner, bägge två. Men… För det finns förstås ändå ett ”men”.

Jag ska inte använde uttrycket ”i stället för” – däremot ”lika gärna som”.

Vad gäller övriga fyra svenska deckare på Deckarakademins nomineringslista så hade jag inte heller blivit besviken om Sara Lövestams underfundiga och högst personligt hårdkokta deckare med flyktingdetektiven Kouplan, ”Luften är fri”, utsetts till vinnare.

Och av de nominerade översatta deckarna hade lika gärna norrmannen Gard Sveens kombinerade polis- och andra världskrigsroman, ”Den siste pilgrimen”, kunnat vinna i den kategorin.

yxmannenAlltså inte – observera – hellre utan lika gärna.

Det finns dessutom ett antal – andra – deckare jag tycker kunde ha nominerats i bägge kategorierna. Också här fegar jag, så jag kommer inte att avslöja vilka nominerade deckare som skulle ha puttats ut av mina alternativa förslag utan jag ska bara nämna några titlar som lika gärna kunnat vara med på nomineringslistorna.

En av dem kunde – till och med – ha fått bli årets svenska deckare: nämligen Tove Alsterdals ”Vänd dig inte om”. Med sin mångsidighet = flera böcker i en – mordgåta, skildring av före detta mentalsjukhuset Beckomberga och skönlitterär fakta om tiggande romer – har för mig blivit 2016 års bästa svenska deckare.

Och hade Stefan Lindbergs alternativa Palmemordsdeckare, ”Nätterna på Mon Chéri”, både nominerats och utsetts till vinnare, så inte hade jag morrat då heller.

gard-sveenÄven ”Kan man dö två gånger” av Leif GW Persson (Sveriges bästa polisromanförfattare, om ni frågar mig) samt någon/några av följande historiska deckare – Set Mattssons ”Så länge min bror andas”, Anna Lihammers ”Där gryningen dör” och Martin Holméns ”Nere för räkning” – hade gärna fått vara med bland de nominerade.

Nej, kanske inte förstaprischans men väl värda att lyftas fram lite extra med varsin nominering.

Också bland årets översatta deckare finns det flera som mycket väl hade förtjänat att höra till de fem nominerade.

Jag som är lite extra kriminördig på hårdkokt och noir – till skillnad mot Svenska Deckarakademins ledamöter som verkar vara motsatsen – hade gärna återsett följande titlar bland de översatta deckarna: Jesper Steins noir från Nørrebro i Köpenhamn, ”Bye Bye Blackbird”, och Stephen Kings avslutande del, ”Sista vakten”, av trilogin där han – mycket lyckosamt – skrivit sin egen variant av hårdkokt och noir.

Och den fransyskt multimystiska Fred Vargas förtjänar varje nominering! Även årets ”Istider” – verkligen eller snarare overkligen inte mindre mystifierande än de tidigare – alsterdalhade förtjänstfullt kunnat blicka ut över svenska deckarläsare från en plats bland de nominerade.

Liksom norrmannen Jørn Lier Horsts senaste polisroman, ”Blindgång”, och Tana Frenchs amerikanskirländska kombination av polis- och ungkvinnokrimi, ” En hemlig plats”.

Och så vidare. För jag kan fortsätta. Ska ni av detta dra slutsatsen att år 2016 är ett bra – kanske till och med ett ovanligt bra? – deckarår för den svenska deckarpubliken? Svar: Ja.

Om Deckarakademin sen också, vilket ju görs ibland, delat ut ett par extrapriser så hade jag varit helt nöjd.

Årets svenska deckardebutant: Katinka Bille med ”Diktaren”.

Årets true crime/autentiska brott/faktakrimi: Lena Ebervalls och Per E Samuelssons ”Florence Stephens förlorade värld”.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

PS. Som utlovat skulle den här texten ha skrivits tidigare men då anföll influensan från helvetet. Den stora genomgången av deckaråret 2016 kommer – traditionellt – sådär vid nyår.