2018 års bästa översatta krimi, deckare och annan spänning (del 2)

King outsidernStephen King
Outsidern
Övers: John-Henri Holmberg
(Albert Bonniers)

Det fanns en tid då Stephen King var paria (usch att ungdomar läste King). Också en tid då Kings böcker inte räknades som deckare (men nog ingår en kriminaltradition även i skräckromanerna). Att han på senare år börjat skriva mer renodlade deckar- och noirromaner bör inte förvåna. Fast tja, renodlade… ”Outsidern” är – liksom flera genrer blandades i den hårdkokta ”Mr Mercedes”-trilogin – en vildskriven roman: polis- och juridikdeckare i grunden med övernaturligt som påbyggnad. En baseballtränare grips för våldtäkt och mord. Men han har – hur kan det vara så? – lika vattentätt alibi som bevisen är vattentäta. Går att läsa in Trump och ”fake news” i historien också, om en vill.

Monica KristensenMonica Kristensen
De döda i Barentsburg
Övers: Joar Tiberg
(Leopard)

Monica Kristensen, norsk polarforskare och deckarförfattare, skildrar inte bara en annan plats utan en annan värld. Märkligt att hon kan beskriva en miljö – den lilla, förfallna ryska gruvstaden Barentsburg – så att kylan stiger ur boksidorna. Man ser ju snön och huttrar i blåsten. Tidigt en oktobermorgon har konsuln i Barentsburg ringt till Longyearbyn, den andra – och norska – staden på Svalbard, och begärt hjälp från sysselmannen. Ett dödsfall och vad ryssarna vill ha hjälp med är ett konstaterande av att det var en olycka då en gruvbas föll ner i en betongblandare. Men sysselmanspolisen Knut Fjeld är inte benägen att konstatera det, så snabbt och säkert.

Babylon Berlin bokVolker Kutscher
Babylon Berlin
Gereon Raths första fall
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Noir måste inte längre vara något amerikanskt utan har blivit en teknik för att skildra människorna, samhället och världen i skönlitterär skrift. En användbar teknik var- och närhelst samhällssystem och människors livsvillkor är på väg att braka samman. Volker Kutscher, historiker och författare, skildrar Berlin på våren 1929 genom kommissarien Gereon Rath, 29 år, som blir turist- och tidsguide till en stad full – som i berusad – av droger, sprit och olagliga nattklubbar, sex och pornografi, gatustrider, politiska intriger och mord. Resultat: inträngande och spännande om ett samhälle i kollaps, närapå eller faktiskt vid civilisationens slut. Och tysk noir.

Lemaitre IrenePierre Lemaitre
Irène
Övers: Maria Store
(Sekwa)

Lemaitres trilogi ställde till oreda när den publicerades i Sverige. Amen varför gavs titlarna ut i fel ordning? Nu finns alla tre – ”Irène”, som är först men kom sist, nu i år, ”Alex” och ”Camille” – så hen som vill kan läsa dem i rätt ordning. Och bör, för Pierre Lemaitre är ännu en deckarförfattare som inte bara kommer från Frankrike utan skriver mycket franskt. Lite rörigt men annorlunda och personligt: skönlitterärt, poetiskt och kriminellt. Bara valet av huvudperson – den lille, till växten, och specielle kommissarien Camille Verhoeven (en man, bör nog påpekas på grund av förnamnet) – är speciellt. En ung kvinna mördas – ja, det är inte ovanligt utan alltför vanligt i nutidskrimi. Men Lemaitres har sitt eget sätt att skildra det. James Ellroy bidrar till utredningen, förresten.

DarktownCover+Rygg.inddThomas Mullen
Darktown
Övers: Claes Göran Green
(Historiska Media)

Läst Walter Mosley? James Ellroy bör i alla fall ha hemma i deckarbokhyllan. Thomas Mullen, som i ”Darktown skildrar rasismen inom polisen och överallt i Atlanta, Georgia året 1948, påminner om bägge. Också Mullen gräver fram historiens vidriga verklighet. En ung svart kvinna, som precis innan sågs i en bil med en vit man, blir mördad. Fallet utreds av två gånger två poliskolleger – fast ”kolleger” är inte rätt ord – nämligen två av stadens nya svarta poliser kontra två vita. Genom dem speglas såväl då- som framtiden: efterkrigstidens lika obegripliga som självklara rasism – vad vita sydstatsamerikaner ansåg sig kunna tänka och göra – inom alla samhällslager samt aningen av en framtid då svarta och vita kan leva sida vid. Fast tusan vet med tanke på polisvåldet i USA, nu som då.

Deckarloggs red.

Annonser

Allt mer om Reykjavík under andra världskriget

Arnaldur Indriðason
Farlig flyktväg
Övers: Ingela Jansson
(Norstedts)

Jag uppskattade tyvärr inte första delen, ”Det tyska huset” (2017), av hans nya polisserie om Reykjavík under andra världskriget. Till min förvåning, kan tilläggas, för annars menar jag ju att islänningen Arnaldur Indriðason hör till de främsta inom dagens kriminallitteratur, i Norden som i världen.

Men polisromanen ”Det tyska huset” var, låt säga, för löslig. Det historiska och kriminella, miljöskildringen och personerna – allt – flöt ut olika håll utan att förenas. Märkligt, tyckte jag. Efter alla dessa polisromaner som Arnaldur författat (fjorton av dem finns på svenska) borde han ju veta både hur man planerar och skriver en deckare.

Desto bättre då – och förvånande, lite märkvärdigt – att han redan med seriens andra titel, ”Farlig flyktväg”, är tillbaks i vanlig, god form.

ArnadlurMen han kanske behövde – inte minst för egen skull – en grundläggande roman för att bre ut den historiska kartan över Reykjavík och presentera sina problemlösande historiska huvudpersoner: de bägge poliserna Flóvent (islänning och nog Island första kriminalpolis) samt Thorsson (så kallad västislänning, född i Kanada av utflyttade isländska föräldrar).

När kartan nu är på plats kan Arnaldur berätta och binda ihop flera parallella historier. Resultatet blir en historisk målning – jag tänker mig som en isländsk Pieter Bruegel i text – över den lilla, fattiga och kyliga staden Reykjavík och dess människor.

Tid: våren 1943. Tyskarna från första delen är borta, nu har amerikanerna och britterna ockuperat Reykjavík och Island. Men nazistsympatisörer finns kvar, fortfarande.

Flera dödsfall inträffar: Ett manslik driver i land söder om den nya flygplatsen som britterna har anlagt, det som idag är Keflavík, och utanför ett sjabbigt nöjesställe i centrala Reykjavík hittas en ung man död.

Innan dess har också en ung kvinna återkommit till Island – till ett annat Island än det hon lämnade – efter att ha studerat i Köpenhamn. Men utan sin fästman, också student i Köpenhamn, som togs av nazisterna och försvann.

Under Petsamoresan – så kallas den båttransport som samlade ihop islänningar, bland annat denna unga kvinna, från olika delar av Norden och återbördade dem till Island – har dessutom en annan ung man råkat falla överbord.

Råkat? Olyckshändelse? Brott? Mord? Allt detta ska visa sig höra till samma sak, alla händelser knyter Arnaldur genom Flóvent och Thorsson ihop till en och samma berättelse om människorna i Reykjavík. Men vad jag saknar, nu som tidigare: en karta.

Såvitt jag kunnat utröna är deckarförfattaren Arnaldur så historiskt noggrann att alla platser som nämns – till exempel ”Marta Björnssons matställe på Hafnarstræti” – också funnits och/eller finns i verklighetens Reykjavík. Då skulle man ju vilja ha platser och gator utprickade på en karta.

Lika bra skrivet som berättat, smygande, spännande underhållning i molltonad samklang med historien och livet, de känslor som föds om Reykjavíks fattiga människor,  ockupationsmakternas soldater och allmänna busar.

Som att en mördare, som verkligen förtjänat sitt straff, kommer undan. Medan en annan mördare, som gärna fått gå fri, nås upp av den så kallade rättvisan. Olika människors olika värde och olika fördomar: manlig och kvinnlig prostitution.

Vad livssituationer kan få människor att göra är väl vad romanen innerst inne handlar om. ”Farlig flyktväg” har blivit en så stark roman att jag sorterar in den bland Arnaldur Indriðasons bästa deckare, polis- och samhällsromaner.

(Vilket var för väl, efter första delen…)

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Deckare i det historiska Malmö

kvinnan-vid-kanalenKatarina Tornsborgs recension av den nya historiska polisromanen om och med Douglas Palm, ”Kvinnan vid kanalen”, fick mig att ta fram följande intervju som jag gjorde för några år sen med den historiske deckarförfattaren Set Mattsson på plats i Malmö, dagens och andra världskrigets. Katarinas recension kan läsas HÄR.

***

Åren är 1946-47 och 2013. På samma gång, exakt på samma gång. Nyckelordet är dubbelt som i dubbla tider, dubbla händelser och dubbla tankar. Eller kanske snarare gemensamt? Det som hände då, det händer också idag.

Deckarförfattaren Set Mattsson och jag möts vid den gamla ingången till Malmö centralstation. Hit anländer de italienska gästarbetarna i ”Svekets offer” – hans nya historiska Malmödeckare – för att jobba på Kockums som låg nere till höger i vårt blickfång.

M;attsson Ondskans_pris_3D_thumbnailCirka 200 meter härifrån låg också – ja, ligger fortfarande, för huset finns kvar – järnvägsstationen Malmö Västra. I nya deckaren saktar tåget från Ystad med gnisslande hjul in vid perrongen. En militär som avvikit från regementet stiger av. Han har pistolen i uniformsfickan.

– Från början tänkte jag inte på det men nu letar jag efter historiska händelser som har paralleller till vår tid.

Så svarar Set Mattsson på frågan om han medvetet väljer att dubbelskriva – i betydelsen att hans polisromaner skildrar Malmö strax efter andra världskriget och samtidigt får läsaren att tänka på aktuella händelser som förekommit i media.

– Nyårskravallerna 1946 på Södergatan har många likheter med händelserna i Husby. Yngsta deltagaren var 8 år, enligt tidningarna. Det spekulerades i orsakerna till att kravallerna bröt ut. Spontant eller organiserat? Polisen anklagades för övervåld.

– Skildringen av illegal abortverksamhet bygger på en autentisk händelse i Malmö. Inte här men i andra delar av världen dör kvinnor – 80 000 per år – fortfarande i illegala aborter.

– I somras togs kinesiska gästarbetare emot i Göteborg precis som på Kockums för 50 år sen. Då protesterade svenska arbetare mot att italienarna stal deras jobb. Men det stämde inte – det var brist på arbetskraft. Kockums kallades för ”sista resursen”, den som inte lyckats få något annat jobb kunde alltid jobba där.

Mattsson Svekets_offer_3D_thumbnailSet Mattssons bägge polisromaner – först ”Ondskans pris” och nu ”Svekets offer” – utgår från polishuset vid Davidhallstorg. Där finns kriminalöverkonstapel Douglas Palm på polishusets andra våning och innan de flyttade till Östra Stallmästaregatan bodde han och hustrun Anna på andra sidan torget.

– Tänk bort bilarna – då var det torghandel – och Davidhallstorg ser likadant ut idag. En av Malmös bäst bevarade platser. Vid tiden för böckerna var polishuset ganska nytt, det invigdes 1934.

– På tredje våningen i polishuset, påpekar Set Mattsson, fanns bostäder för polisaspiranter. De unga poliserna ingick i den beredskapsstyrka som sattes in vid nyårskravallerna. Och det fanns faktiskt också en kvinnlig polisfotograf som var aktiv vid tiden för mina böcker.

En del av Malmö som inte känns igen från Mattssons böcker är stadsdelen Väster. Ingen restaurang Süd med sågspån på golvet, öl och biljardspel på Västergatan, inga hotell Örnen och Garni. Hyregatan 5, där ett knivmord sker, är en ödetomt.

– Nu har husen rustats upp, fått fina, dyra lägenheter. Då var det fattigt. Trånga, mörka gränder. Sjömän sökte sig till ölstugorna på Väster. Prostitution förekom framför allt här. I andra delar av Malmö kunde poliser patrullera ensamma men på Väster gick de två och två.

Mattsson FruktansTid_3D_thumbnailSet Mattsson och jag fortsätter till Södergatan, idag en gågata men på 40-talet var den livligt trafikerad med bilar och spårvagnar. Husen är både gamla och nybyggda.

– Apoteket Lejonet finns kvar, liksom Nessim och Palladium, hörnhusen vid Skomakaregatan. Nyårsafton 1946 patrullerade en ensam polis mellan Stortorget och Gustav. Ingen anade att det skulle bli kravaller. Men vid 10, halv 11 inträffade något.

– Mycket folk i rörelse – 5 000 personer – och det blev ännu fler när biobesökarna kom ut. Smällare och raketer. Vid Tempohuset tändes en brasa och bilar vältes genom att man gungade på fotstegen. En mur bildades runt den stackars polisen. Flera hundra personer deltog i kravallerna.

Torsten Jonnervik, journalist på Skånska Aftonbladet, lockas också dit. Han hade planerat att tillbringa natten med en kvinna i ett rum på närbelägna Hotell Savoy. Men när de ska till så hörs ljud genom fönstret. Jonnervik ursäktar sig och skyndar mot Södergatan.

– Östergatan och Adelgatan var som Fleet Street. Där fanns de flesta av Malmös tidningar: Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Kvällsposten och även Skånska Aftonbladet – en motsvarighet till dagens tabloidpress med en upplaga på 80 000.

– Skånska Aftonbladet satsade på brott och kriminalitet. Rättegångsreferat innehöll beskrivningar av kvinnors åtsittande klädsel. Både offer och förövare namngavs. Sen inträffade en upplagekris och 1949 måste Skånska Aftonbladet läggas ner. I kommande böcker får jag flytta över Jonnervik till Kvällsposten.

Mattsson SaLangeMinBrorAndas_3D_thumbnailVarför deckare? Och varför just historiska deckare?

– Jag läser mycket deckare och som alla män i min ålder, 57 år, är jag intresserad av historia. Deckare i nutid har jag aldrig velat skriva. Att det blev efterkrigstiden beror på att 1946 (eller möjligen året innan) gifte sig min mamma och pappa och bosatte sig i Malmö.

Nu har vi pratat mycket om de autentiska miljöerna och händelserna men nästan inte alls om böckerna som polisromaner – som deckare.

– De kanske inte är några vidare deckare?

Åjo. Men de är väl inga regelrätta deckare med en enda kriminalgåta och tråd utan en mördare kan bli fast redan efter några sidor. Du skriver romaner där det historiska Malmö skildras genom polisernas arbete.

– Ja, tack! Den beskrivningen tar jag gärna till mig. Den stämmer nog rätt bra.

Hur blir fortsättningen?

– I vinter ska jag skriva sista delen av trilogin. Jag avslutar med 1948 – ett händelserikt år. OS i London, Sovjet blockerade Västberlin och Bernadotte mördades i Jerusalem. Fast jag har redan börjat planera en fortsättning, en fjärde roman. Där tänker jag – med samma huvudpersoner, både polisen Palm och journalisten Jonnervik – hoppa framåt till 50-talet.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2013

Var går gränsen för det mest hemska?

Caroline Engvall
Judasvaggan
(Southside Stories)

Hur hemskt kan en deckarförfattare skriva innan jag slutar läsa?

Caroline Engvall skriver på – eller över – gränsen. Andra som också gjort det är de likaså svenska deckarförfattarna Lisa Burwald och Lourdes Daza-Gillman. För att inte nämna Tony Parsons med specialitet att inleda sina brittiska polisromaner med ett kapitel där det alltid lika hemska brottet skildras så ingående som möjligt.

Eller, jag omformulerar. Hur hemskt och nära kan verkligheten beskrivas i en kriminalroman utan att läsaren börjar må så illa att hen lägger ifrån sig boken – istället för att läsa vidare?

Om jag inte bestämt mig för att recensera Caroline Engvalls andra polisdeckare och thriller om Ulrika Stenhammar, utredare vid Citypolisen i Stockholm, och Lovisa Ling, journalist på Dagbladet i samma stad, hade jag då verkligen läst boken till sista sidan?

judasvagganVad en judasvagga är vill jag inte ens beskriva. Det är så jävla vidrigt att jag måste googla för att se om något sådant faktiskt existerar. Jag hittar begreppet ”judasstol”, så nog fan finns det. (Ursäkta svordomarna men jag kan inte undvika dem.)

Engvall har alltså ersatt ”stol” med ”vagga”. Vilket syftar och passar in på att hon skildrar den allra vidrigaste sorts pedofili som går att föreställa sig: ner till små små små barn.

Jag minns, det var inte så längesen, som jag diskuterade barn – mördade barn – med svenska deckarförfattare. Var det möjligt att låta mörda barn i en deckare? Flera jag pratade med svarade: Nej. Där gick gränsen – alltså innan barnamord.

Med ”Judasvaggan” passerar Engvall alla gränser.

Barnprostitution i Thailand, trafficking, hemliga nätverk där pedofiler tänder på barn, våld och sadism, till och med mord på – egna – små små små barn.

Caroline Engvall kan både skriva och berätta, inte heller betvivlar jag att Engvall håller sig nära verkligheten. Att det hon skildrar skulle kunna förekomma i den värld vi kallar värld, den civilisation vi kallar civilisation – alltså ja, Sverige. Och att hon skriver med största engagemang. Vill nå ut, skildra helvetet.

Men jag pallar inte detta. Hur verkligt det faktiskt än är. Och hur många gör det? Hur ska man i så fall läsa? Stänga av sitt hjärta, sin hjärna, hela sig?

”Judasvaggan” är en kort deckare på ett par hundra sidor. För att fungera – för mig – för dig? – hade den behövt vara betydligt längre. Romanens övriga ingredienser – den uppblommande kärleken mellan Ulrika och Lovisa, krisen i Ulrikas äktenskap, arbetet på Dagbladet, arbetet på Citypolisen, fattiga människors liv i Thailand, traffickingtransporterna – borde ha byggts ut mycket mer.

Inte minst skildringen av personerna hade behövt fördjupas. Varför blir människor som de blir? Engvall ställer knappt ens frågorna, än mindre ger några svar. Och här skulle det verkligen behövas skarpa svar, för att förklara hur främst de manliga personerna/människorna i berättelsen kunnat bli så här.

Hurfan de kunnat bli så här! Men – det mesta bara sker och är.

Resultat: en hoppig och fragmentarisk, ja, plottrig, polisroman och thriller där vidrigheterna aldrig lindas in utan stoppas ner i halsen på läsaren. Som sagt, jag begriper varför. Vad Engvall vill säga. Vad hon vill göra.

Men fungerar det att skriva en deckare om något så viktigt – något så jävla viktigt – men skriva den så här? Jag är tveksam. Det handlar inte om att – utan om hur. Om jag inte skulle recensera, som sagt, hade jag då slutat läsa långt tidigare. Jag befarar det.

Fast jag uppmanar dig ändå att försöka, vilja att våga. Och om du gör det, återkom gärna och rapportera…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Noir i andra världskriget Berlin

Med anledning av att Philip Kerr har dött, blott 62 år gammal, återpublicerar jag följande recension av första delen i hans Berlin Noir-trilogi. En presentation av Kerr finns på Svenska Deckarakademins facebook-sida.

***

Philip Kerr
Berlin Noir 1: Falskspel
Övers: Hans O. Sjöström
(Historiska Media)

Romanen ”Falskspel”, som nu äntligen kom på svenska, inleder den så kallade Berlin Noir-trilogin (skriven 1989-91).

Philip Kerr gjorde noggranna efterforskningar i Nazitysklands och Berlins historia innan han satte sig att skriva. Lika idogt måste han ha läst in sig på den hårdkokta deckarstilen.

Falskspel-514x800”Falskspel” har nämligen blivit en perfekt kombination av hårdkokt deckare och historisk roman.

Platsen är alltså Berlin och året 1936. Bernhard ”Bernie” Günther – krigsveteran, tidigare polis och nu privatdetektiv – får i uppdrag att efterforska ett diamanthalsband som försvunnit ur en villa där ett överklasspar hittats döda.

Bernie Günther – med reptilsnabba repliker á la Philip Marlowe – blir en snokande guide längs gatorna, in i husen och bland människorna i nazismens Berlin.

Där finns övertygade nazister, medlöpare, överlevare och motståndare. Samt kriminella ligor; de finns alltid, oavsett politik. Över allt och alla väktar Gestapo.

Privatsnoken Günther besöker Autobahnbygget, där arbetarna bor i baracker och sliter för usel lön. Han ser Jesse Owens vinna på Olympiastadion till publikens jubel (!?) och får ett extra uppdrag av självaste Göring, som undrar om Günther läst Dashiell Hammetts detektivromaner?

Philip Kerr lyckas dåligt – ja, uselt – med upplösningen.

Men jag köper det, för vägen fram till slutet är desto bättre: välskriven och lagom spännande med hårdkokt humor i varannan mening, underhållande och historiskt informativ.

Jag hoppas ”Falskspel” (trots att historiska deckare har svårt att hitta läsare i Sverige) säljer i en tillräcklig upplaga så att hela Berlin Noir-trilogin kommer på svenska.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA/TA 2013

PS. De två följande titlarna i Berlin Noir-trilogin, ”Dimridå” och ”Tyskt rekviem”, kom  också på svenska och numera har ju deckare som utspelar sig under andra världskriget fått en allt större publik även i Sverige.

Mordförsök på Einstein i Göteborg!

Marie Hermanson
Den stora utställningen
(Albert Bonniers)

Marie Hermanson brukar skriva romaner över gränserna mellan realism, fantasy och krimi. Golvet gungar och verkligheten svindlar när man läser, gång på gång i en och samma roman. Så har det i alla fall varit för mig.

Och egentligen blandar hon väl dessa ingredienser – det realisiska, det fantastiska och det kriminella – också i sin nya roman ”Den stora utställningen”. Ändå är det en annan sorts roman med låt säga mer av realism, verklighet och vardag.

En historisk kriminalroman, så skulle romanen också kunna placeras. För här finns en kvinna och en man som blir både ett deckarpar och – mot slutet av berättelsen – dessutom just ett par.

HermansonHon heter Ellen Grönblad och är nitton år, vill så gärna bli journalist och har precis fått sitt första journalistjobb. Det vill säga att Ellen ska vara oavlönad volontär, dock med – och det är viktigt – presskort, på Jubileumsutställningens tidning.

Året är 1923 och Göteborg firar 300-årsjubileum med en stor utställning på det område (med omnejd) som idag är Liseberg i Göteborg.

Ellen vill också, lika mycket, bli Den Nya Kvinnan: hon som det skrivs om i tidningarna, är konstnär, skådespelare eller journalist, och som dansar natten lång för att ändå stiga upp i tidiga ottan för att arbeta.

Han heter Nils Gunnarsson och är tio år äldre, en ung detektivkonstapel vid Göteborgspolisen och huvudperson i den del av berättelsen som blir en polisroman. Det sker ett mord eller dråp i hastigt, hetsigt mod och flera mordförsök.

Fast den egentliga huvud- eller centralpersonen heter Albert Einstein. Äntligen har Einstein tilldelats Nobelpriset och han ska nu komma till Göteborg för att hålla sitt Nobeltal.

Einstein skildras halvautentiskt eller varför inte fiktivautentiskt. Liksom Paul Weyland, även han – en karismatisk fifflare och skojare, som driver sin antisemitiska kampanj mot Einstein – kommer till Göteborg. Det kan tilläggas – men inte mer än så – att det finns ett dödshot mot Einstein.

I berättelsen förekommer dessutom en annan autentisk person i en extra biroll. Nämligen Kurt Haijby, som vid den här tiden hette Johansson fast han kallar sig Hamilton, och redan då hade inlett sin brottsliga karriär.

Hermanson foto Emelie AsplundJo, också åsnan Bella är autentisk. Henne kunde barnen rida på under Jubileumsutställningen i Göteborg.

Och just detta ord – autentisk – blir nyckelordet för romanen. Det känns som om man läser något nära nog dokumentärt, en autentisk berättelse om – och med – människor i Göteborg, i den nya, framtida staden Göteborg, som nu börjat byggas och ta form.

Foto: Emelie Asplund

Jag känner att jag är där, med Ellen och Nils och Albert, alltså Einstein, den unge åsneskötaren Otto och för den delen Weyland; på redaktionen, i utställningens huvudrestaurang och på danssalongen Rotundan, på Barnens Paradis, utställningens område för barn där åsneskötaren Otto och Bella arbetar, vid strejken i Göteborgs hamn och på polisstationen vid Spannmålsgatan, i faster Idas stora lägenhet på Vasagatan i vilken Ellen är inkvarterad, med Vendela som bor i en lägenhet under fasterns och blir Ellens väninna, på Avenyn med Götaplatsen, det nybyggda Konstmuseet och fontänen, och i Frillesås där Einstein av en anledning stiger av tåget till Göteborg…

Ja, jag är där. Jag är tillsammans med människorna, lär känna dem, allt mer, undan för undan. Lär känna staden, den nyfödda staden med de blandade känslorna av framtidshopp och en viss osäkerhet.

Det är en charmerande roman, mycket underhållande och lite lagom spännande. För här finns också en deckartråd, just liten men smart. ”Den stora utställningen” är en mjukkokt deckare – ja, den bästa feelgooddeckare jag läst på jag minns inte hur länge. En feelgooddeckare på allvar.

Om Marie Hermanson varit en sån författare, i betydelsen en deckarförfattare, men nu är hon inte det, fast o m hon varit det och tänkt sig att skriva en deckarserie, typ en titel om året, så lovar jag att den mjukkokta deckarserien med Ellen och Nils i Göteborg mellan världskrigen skulle ha blivit en JÄTTESUCCÉ.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

 

Din tvilling och min

Läser just nu min favoritförfattare Marie Hermansons nya roman ”Den stora utställningen” (Bonniers), som utspelar sig på och kring Göteborgsutställningen 1923 med Albert Einstein som en av personerna.

Lär säkert återkomma till Hermansons nya här på Deckarlogg eftersom jag i läsögonblicket skulle vilja den Hermansons nya till bästa svenska cozy crime och mjukdeckare jag läst på vet inte hur länge. (Sen Maria Langs debut 🙂 kanske, t o m.)

Medan jag läser: en recension jag skrev av en tidigare Hermanson-roman, tål verkligen att läsas den också…

***

Marie Hermanson
Himmelsdalen
(Albert Bonniers)

Hur ska romantiteln tydas?

”Himmelsdalen” på svenska och Himmelstal på tyska, dit är Daniel på väg för att besöka sin bror, Max, som är inlagd på sjukhus, ett slags hälsohem eller vad är det? Himmelsdalen ligger någonstans i Schweiz och är så vacker (ängssluttningar, granskog, vattendrag, by, värdshus och kyrka) att man kunde vara i himlen.

Hermanson skriver konstlöst (vilket också är en konst). Prosan är torr och saklig, närmast redogörande. Det börjar långsamt, de första sidorna var tröga att läsa (vilket kan vara meningen). Men så plötsligt har hon fångat mig, berättelsen börjar leva – med hjälp av språket.

När romanen övergår från det inledande behagliga stadiet till att bli allt mer obehaglig, när realismen får en allt större känsla av orealism, då fungerar det torra, konstlösa språket perfekt, både som en kontrast till själva berättelsen och för att fokusera på det som händer.

”Himmelsdalen” är uppbyggd som en spänningsroman, där informationen portioneras ut som ledtrådar och spår, så nu får jag vara försiktig.

Men så mycket kan avslöjas som att Daniel, om han rakar av sig skägget, och Max liknar varann på pricken. Max skulle behöva uträtta några saker utanför dalen och vårdhemmet, så han ber Daniel om en tjänst, att byta plats med honom, bara för några dagar.

Max ger sig av och Daniel tar hans plats. Men dagarna går, allt fler dagar går, utan att Max återvänder…

I en rad romaner – ”Värddjuret”, ”Musselstranden”, ”Hembiträdet” och ”Mannen under trappan” är några – har Marie Hermanson skrivit sig in och fast i en månggenre, där fantasy, realism, kriminellt och skräck blandas.

Om människan som sin egen tvilling, än god och än ond, har hon också skrivit flera gånger, främst i ”Tvillingsystrarna” men även ”Mannen under trappan” handlar nog om en människas dubbelnatur.

I romanen ”Himmelsdalen” blandas fantasi (snarare än fantasy) och realism, det onaturliga (men inte det övernaturliga) och det naturliga, det verkliga och det overkliga, på ett skrämmande märklöst sätt. De avlöser, går i och ur varann, precis som verkligheten, alltså den vi lever i, kan vara nog så overklig.

Ånyo: Vad är Himmelsdalen/Himmelstal? En fysisk eller en mental plats, en dröm som kan bli en mardröm. Den vetenskapliga (eller religiösa) idén – drömmen – om att skapa himmelriket på jorden i form av den perfekta, helt igenom goda människan. Det vill säga avskaffa ondskan med metoder som kan vara lika onda.

Marie Hermanson påminner oss om det självklara, ja, banala, som vi gång på gång verkar glömma bort (för att vi vill glömma det): varje människa är ond och god, god och ond, om vartannat.

Också en psykopat kan ha något gott i sig. Liksom en samarit kan vara ond. Är Max och Daniel tvillingar? Eller två delar av samma människa och mänsklighet; olika dagar, tider, situationer.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadbladet 2011