2017 års deckarutgivning: Översatta deckare

Årets 15 – 16 – bästa översatta deckare (enligt Deckarbloggs redaktörer) i bokstavsordning.

Journalisthjälte i utsatthetens sunkiga undervegetation
Fiona Barton: ”Barnet”, övers: Jan Risheden (Massolit)
Mitt i #metoo. Bartons roman är en ögonblicksbild av flickors och kvinnors utsatta vardag i livet och på jobbet. Reportern på Daily Post, Kate Waters, läser en notis om ett barnskelett vid en byggarbetsplats och ett drama med många bottnar rullas upp. Fyra kvinnor, fyra perspektiv och ett nyfött barn slutar i en skör befrielse. Not. Det heter journalistik, inte journalism.

Gangsterroman
Bill Beverly: ”Dodgers”, övers: Hanna Axén (Southside Stories)
Eller kanske ungdomsgangsterroman? Huvudpersonen East, slumkille från Los Angeles, är 15 och har dessutom en lillebror. East och hans gäng vaktar ett knarklangarhus i L.A. och får sen i uppdrag att åka till Wisconsin och mörda en domare. En roadberättelse och uppväxtroman om det vita kontra det svarta Amerika.

Mångspänningsroman
Steinar Bragi: ”Kata”, övers: Sara Gombrii (Natur & Kultur)
”Kata” är det mest deckarliknade som islänningen Bragi skrivit hittills. En skönlitterär roman blir en lågmäld spänningsroman, ett slags fantasy, psykologisk thriller och till sist en kvinnlig hämndthriller – eller snarare en antimansroman. Och där emellan inslag av polisroman. En spännande ”deckare” – på många olika sätt.

Hårdkokt och rak polisroman
Michael Connelly: ”Inte ett farväl”, övers: Patrik Hammarsten (Norstedts)
En miljardär vill hitta en försvunnen kvinna och San Fernando-polisen behöver Harry Boschs hjälp i ett våldtäktsfall. Och Harry, kontroversiell, älskad och hatad, utmanar som vanligt kåranda och tystnadskultur på sitt egensinniga vis. I det här fallet blir det bara så fruktansvärt bråttom om han ska hinna rädda en mycket viktig person.

Katt-och-råtta-lek med problemtyngd polishjälte
Daniel Cole: ”Trasdockan”, övers: Patrik Hammarsten (Norstedts)
Hårdkokt debutroman i högt tempo, groteska inslag och en polis som har stora problem. Alltså stora problem. Som om det inte räcker verkar mördaren ha mördat för att straffa just honom och hela poliskåren.

Kvantfysisk thriller
Blake Crouch: ”Dark Matter”, övers: Jan Malmsjö (Massolit)
Vad händer när multiversum blir en kvantfysikalisk realitet? Fysikern Jason Desser snubblar in i ett pågående och mycket skrämmande nu där han konfronteras med alltför många versioner av sig själv. En annorlunda, fängslande historia i utkanten av Einsteins relativitetsteori.

Psykologisk thriller
JP Delaney: ”Hon som kom före”, övers: Klara Lindell (Bonniers)
En annons om drömboendet – på vissa villkor – är startskottet för en svart, flerdimensionell historia där ingenting är vad det verkar, och ingen är vad hen synes vara. En tajt lager-på-lagerhistoria som håller en vaken ända till slutet.

Norsk polisthriller
Jan-Erik Fjell: ”Smugglaren”, övers: Sandra Rath (Harper Crime)
Norrmannen Jan-Erik Fjell skriver minst lika bra som sin landsman Nesbø. I ”Smugglaren” kombineras den traditionella polisromanen med modern action. Norge får besök av dagens omvärld: evig kriminalitet som kvinnomisshandel och pedofili utökas med östeuropeisk maffia, hitmen och trafficking.

Feelgood av hederligt engelskt märke
Elly Griffiths: ”Dolt i Mörker”, övers: Carla Wiberg (Forum)
Det ska genast sägas att jag har läst den nionde delen i serien om den självständiga, begåvade rättsarkeologen Ruth Galloway på engelska (kunde inte vänta). Välskrivet om försvunna hemlösa, men det är Ruth och hennes kamp mot kakorna, hennes komplexa relationer med Nelson och deras glada dotter som är navet.

Fransk kvinnothriller
Pierre Lemaitre: ”Alex”, övers: Cecilia Franklin (Sekwa)
Det börjar onödigt våldsamt med att den kvinna som kallar sig Alex blir kidnappad, avklädd och instängd i en lokal med råttor. Men ta dig igenom! Pierre Lemaitres roman om Alex vänder gång på gång. Bland annat introduceras ännu en liten, märklig fransk kriminalpolis som tar, vilket hon ska visa sig vara, seriemördaren Alex i försvar.

Polisiära procedurer
Jørn Lier Horst: ”Nattmannen”, övers: Cajsa Mitchell (Lind & Co)
En lite äldre polisroman av norrmannen Jørn Lier Horst (böckerna har översatts i en konstig ordning). Autentisk miljö: staden Larvik. Även polisarbetet är så autentiskt det kan bli (författaren är ju före detta polis). Hemsk inledning: ett flickhuvud har placerats på en påle. Hatbrott? Eller vad?

Polisnoir
Tony Parsons: ”Slaktaren i Highgate”, övers: Gabriel Setterborg (Bokfabriken)
Debuten ”Murder bag” var mer än lovande. ”Slaktaren i Highgate”, uppföljaren och Tony Parsons andra bok om Max Wolfe, ensamstående pappa och polis i London, är bättre ändå. Mer sammanhållen och tajtare, författad på den mest exakta, hårdkokta prosa. Parsons skriver med ett ursinnigt patos, som balanseras av värmen mellan Wolfe och hans dotter.

Cozy crime i Kanada
Louise Penny: ”En ljusets lek”, övers: Charlotte Hjukström (Modernista)
Kanadensiskan Louise Pennys sjunde landsbygdsdeckare är lika cozy och lagom spännande som de tidigare. Också ”En ljusets lek” utspelar sig i och kring Three Pines – en så liten by att den inte finns på någon karta – i Quebec. Även kommissarie Gamache, chef för Quebecpolisens mordrotel, återkommer förstås. Liksom byns övriga invånare – här främst de bägge konstnärerna Clara och Peter.

Psykologisk thriller
Melanie Raabe: ”Fällan”, övers: Leif Janzon (LB Förlag)
Linda Conrads har inte lämnat sitt hem efter att hennes syster blev mördad för 12 år sedan. Nu har hon sett mördaren på TV och hon satsar allt på att avslöja honom i en nyskriven roman. Sedan beviljar hon en enda intervju och måste lita på ordets makt – men kommer det att räcka?

Nästan-deckare
Ane Riel: ”Kåda”, övers: Helena Ridelberg (Modernista)
Danskan Ane Riel skrev årets märkligaste nästan-deckare. Nej, det är nog ingen deckare (trots att Deckarakademin utsåg ”Kåda” till bästa översatta kriminalroman) och kanske inte ens en kriminalroman (även om här levs vid sidan om lagen och förekommer kriminalitet) men absolut en spänningsroman om en familj på en liten ö utanför en lite större ö och allra mest om en sjuårig flickas uppväxt bortom civilisationen.

Journalisthjälte i människovärdets träskmarker
Lone Theils: ”Den blå poetens kärlek”, övers: Margareta Järnebrand (Norstedts)
Det finns många London i London, upptäcker Theils hjältinna Nora Sand, reporter på tidskriften Globalt, när hon försöker hjälpa poeten Manash Ishmail att återfinna hans försvunna hustru. Fasansfulla, fängelseliknande ställen på vilka asylsökande burats in är scenen för ett drama om ondska där värdighet och medmänsklighet sitter långt inne.

Deckarlogg 2Kataina deckarblogg 1Bengt Eriksson
Katarina Tornborg

 

Annonser

2017 års deckarutgivning: Svenska deckare

Årets 15 bästa svenska deckare (enligt Deckarloggs redaktörer) i bokstavsordning.

Landsbygdsdeckare
Lina Bengtsdotter: ”Annabelle” (Forum)
Med polis- och kvinnoromanen, landsbygds- och Gullspångsdeckaren ”Annabelle” debuterar Lina Bengtsdotter som en redan färdig deckarförfattare. Kriminalinspektör Charlie Lager – en kvinna, trots förnamnet (fast hon heter väl egentligen Charline?), och en knepig människa – återvänder till sin barndomsbygd där en 17-årig skolflicka, hon som är eller var Annabelle, försvunnit efter en festnatt. Platsen är alltså det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland.

Kollagedeckare på landsbygd
Ulla Bolinder: ”Övrig händelse (BoD)
”Övrig händelse” är en nästan övertypisk Ulla Bolinder-deckare. En tioårig flicka försvinner och människorna i trakten reagerar. Bolinder låter dem berätta och återberätta och uttrycka sina åsikter i jag-form, såväl om försvinnandet som om varandra, inte minst. En polis noterar och kommenterar. Spänningen skapas – utan att någonting gestaltas – av kontrasten mellan personernas olika utsagor. Bolinder fortsätter alltså att skriva deckare på sitt unika sätt.

40-talsnoir i Stockholm
Sören Bondeson: ”Lögnen är en annan sanning” (Ordfront)
Fattas bara att inte Sören Bondeson skulle vara en deckarstilist (när han annars undervisar i hur folk ska skriva deckare). ”Lögnen…” är en lågmält spännande på väg att bli hårdkokt gråsvart noir om och från Stockholm 1941, då fascismen härskar i Europa och sätter sin prägel också på livet i Stockholm. Atmosfärrika beskrivningar av staden och levande skildringar av människorna.

Feelgood på Gotland
Marianne Cedervall: ”Dit solen aldrig når” (Lind & Co)
Gotlandsdeckare med inflyttade Anki Karlsson och pensionerade polisen, den barske Tryggve Fridman som radarpar. Vad hände i Fruntimmershuset i Smissarve på 70-talet? Starka känslor får dödliga konsekvenser, när Anki börjar rota. Det finns så mycket att dölja.

Psykologisk thriller i skärgårdsmiljö
Rebecka Edgren Aldén: ”Och blomstren dö” (Norstedts)
Gloria hälsar på i de rikas skärgårdsidyll, en främmande fågel som slår in en kil i glättade fasader. Sommargäster, bofasta, Glorias förflutna i mammans feministiska kollektiv, gamla konflikter och hemligheter. Allt kommer till ytan när Gloria gör en fruktansvärd upptäckt.

Frilansande spionroman
Thomas Engström: ”Öster om avgrunden” (Bonniers)
I sista delen av spionkvartetten om Ludwig Licht, tidigare Stasiofficer och nu frilansare, den här gången i Georgien, skriver Thomas Engström som bäst. Olika genrer och stilar blandas till sin egen genre och stil. Engströms hårdkokta, både sarkastiska och intellektuella stil passar exakt för kommentarerna om Tbilisi, staden utan chans och med alla möjligheter, mitt emellan öst och väst, kristendom och islam, liv och död.

30-talsnoir i Stockholm
Martin Holmén: ”Slugger” (Albert Bonniers)
Harry Kvist, boxare, privatdetektiv, indrivare med mera, återkommer för tredje och sista gången. 1936 och en het sommar. Martin Holmén skriver som en svensk Raymond Chandler på 30-talet. Avskalat och tufft men också smart och intelligent. Hans huvudperson ”Kvisten” är en slugger som kan explodera i brutalitet och död. Ett sorgset mansporträtt, liksom bilden av fattigdom och nöd i ett Stockholm som ligger blott en generation bakåt i tiden.

Psykologisk landsbygdsthriller
Susanne Jansson: ”Offermossen” (W&W)
Biologi. Mossmark och sugande dy. Barndom. Hemvändande. Biologdoktoranden Nathalie Ström bär på smärtsamt undflyende minnen från det förflutna, så när hon återvänder till hemtrakterna i Vänerland, detta gränsland mellan Dalsland och Värmland, sätts ohejdbara processer igång. Mosslik från forntiden och nya kroppar sida vid sida med myter och grisnoteringar, död och kärlek – och spirande hopp och ljus.

Hårdkokt, konspiration, thriller
Mark Johnson: ”Den enkla sanningen” (Norstedts)
Konspirationer på allra högsta svenska nivå – här gäller det den sittande regeringens fortbestånd. Ett genombrott i solcellsforskningen ska göra jobbet, är det tänkt, och forskaren Jonatan Stark genomlever det mest vidriga dygn innan sanningen kan avslöjas. Folk är ruggigt villiga till vadsomhelst för att skydda sina positioner.

Salander och Blomkvist avslöjar experiment i folkhemmet
David Lagercrantz: ”Mannen som sökte sin skugga” (Norstedts)
Dramatiskt kring det klassiska förväxlingsmotivet och folkhemmets dolda förfärligheter. Det känns som om den här boken väger mellan två litterära temperament – respekten mot föregångaren och en längtan efter att ta steget fullt ut. Hoppas att han i den utlovade tredje och sista delen tar sin Lisbeth i handen och knuffar henne i den lagercrantzka tangentens riktning och med en bugning tar farväl av Stieg Larsson.

Malmö i mörkaste noir
Kristian Lundberg: ”De som skall dö” (Bladh by Bladh).
Också i Kristian Lundbergs femte och efterlängtade del av ”Malmösviten”, det var tio år sen sist, skildras Malmö som stad, hur staden varit och hur den blivit. Han målar = skriver med bred och stor pensel: hoppar hit och dit, blandar in händelser från tidigare romaner, det lilla i det stora och tvärtom, superrealism och abstrakt, på samma gång. Resultat: en Guernica-fresk över Malmö.

Polisroman på skånska Söderåsen
Anders de la Motte: ”Höstdåd” (Forum)
Anna Vester flyttar ner från Stockholm och blir polischef i – lika verkliga som fiktiva – Nedanås i nordvästra Skåne. Första utredning: ett misstänkt dödsfall som verkar höra ihop med ett annat dödsfall för 27 år sen. Spännande. Fast allra bäst är de la Mottes miljö- lika med naturskildringar av hösten och skogen. Ja, mer än så: hans sätt att förmedla känslan av höst i naturen.

Feelgood i Lund
Olséni & Hansen: ”Ester Karlsson med K” (Bokfabriken)
Feelgood-whodunnit med lätt hand. Den osentimentala hjältinnan är 78, har städmani och krav på stil och hyfs. Alla misstänker alla när vaktmästaren har hittats död i bostadsrättsföreningen Lärkan i Lund. Många kanelbullar, vaniljdrömmar och kladdkakor blir det innan mördaren är fast.

Göteborgsbaserad polisroman
Kamilla Oresvärd: ”Jägaren” (Bokfabriken)
En trasig men skicklig kommissarie, Stina Seger, utreder ett brutalt mord på en ung kvinna, arbetet går trögt, mördaren är häpnadsväckande osynlig. I skuggorna väntar en jägare på den slutgiltiga hämnden – liv har raderats ut, livslust krossats, pengar försvunnit. Så vem hinner först, polisen eller … Jägaren?

Debattdeckare
Katarina Wennstam: ”Gänget” (Bonniers)
Debattartikel, journalistik och skönlitteratur, på samma gång. Så som Katarina Wennstam brukar författa sina deckare. Redan titeln ”Gänget” pekar på vad det handlar om: män och mansmyt. En handling som begicks i ungdomen kommer ikapp det före detta ”gänget”, nu en grupp medelklassmän. Vilket leder både till självmord och mord. Som ett extra spår tar Wennstam upp sociala medier och näthat.

Deckarlogg 2Kataina deckarblogg 1Bengt Eriksson
Katarina Tornborg

 

Jan-Erik Fjell – bäst i Norge, just nu

I samband med genomgången av de deckartitlar som Svenska Deckarakademin nominerat till 2017 års bästa svenska respektive till svenska översatta deckare/kriminalromaner skrev jag ju lite om mina egna – extra – favoriter också.

Till exempel norrmannen Jan-Erik Fjells polisroman”Smugglaren”, som inte finns med bland Deckarakademins nominerade men för mig blivit årets bästa översatta deckare. Här följer den recension av ”Smugglaren” som skrev till Gota Medias tidningar…

***

Jan-Erik Fjell
Smugglaren
övers: Sandra Rath
(Harper Crime)

Norrmannen Jan-Erik Fjell skriver polisromaner för oss som tycker att landsmannen Jo Nesbø var bäst innan han övergick från realistiska polisskildringar till allt mer action och övervåldsamma thrillers. Frågan som norska kritiker ställt sig är om Fjell inte till och med skriver bättre polisromaner än Nesbø. De flesta har svarat: Ja. Åtminstone lika bra, tycker jag.

I ”Smugglaren” återkommer kriminalkommissarien och spelmissbrukaren Anton Brekke. Fast det senare, Brekkes kortspel, tonas ner den här gången till fördel för kriminalskildringen. Huvudspåret handlar om en man och skollärare som mördas med kniv i sin villa i staden Sarpsborg.

smugglarenDit reser Anton Brekke från Kriposhuset i Oslo och återser där Magnus Torp, polisstudent i förra boken men nu färdig polis. Ole Kval, den tredje utredaren och en gammal kollega från Kripos, är också viktig för handlingen och inte minst mordfallets upplösning.

Här finns även en parallell tråd, som förstås undan för undan tvinnas ihop med mordtråden, om smuggling per skåpbil från Litauen till Norge. Vad innehåller den hemliga lasten: narkotika eller kan det vara människor? Ännu fler trådar vävs in: östeuropeisk maffia, professionella hitmen såväl i Norge som i Litauen, prostitution, barnvåldtäkt, kvinnomisshandel, knark och hämnd.

Sådant brukar jag avsky, alltså när en kriminalhistoria sticker iväg åt så många håll att det blir svårt att greppa helheten. Fast inte den här gången, inte när författaren heter Jan-Erik Fjell, den kriminella parallellhandlingens mästare. Han glömmer inga trådar, låter dem aldrig tappas bort. Efter lagom många romansidor återkommer trådarna på nytt, lite närmare varandra.

Här finns dessutom enskilda scener, som fördjupar personerna och blir noveller i romanen. Till exempel mötet mellan Brekke och finansmannen som hans före detta hustru flyttat ihop med eller den natt som Brekke tänkt tillbringa på sitt hotellrum med en ung kvinnlig polis. Också dessa småberättelser hanterar Fjell så att de både kompletterar huvudhandlingen och blir underhållande och fyndiga i sig.

Brutalt ibland, våldsamt och blodigt. Precis så mycket som behövs för att visa upp verkligheten – men aldrig mer. För visst handlar ”Smugglaren” om verkligheten? Nog hade detta kunnat hända? Kanske händer det, just nu? Som Fjell noterar i efterordet när han tackar de poliser som hjälpt till med researchen: ”Det kom fram mycket som var så starkt att jag valde att inte skriva om det.”

Hade jag haft möjligheten (fast det har jag ju inte) så skulle jag nominera ”Smugglaren” av Jan-Erik Fjell till Deckarakademins pris för årets bästa översatta deckare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2017

Kanske årets deckare?

Som ni kanske sett på annan plats har Svenska Deckarakademin nu nominerat två gånger fem deckare, svenska respektive översatta, till Deckarakademins bägge årliga priser. Eller två gånger ”Gyllene kofoten”, som prisen kallas numera. Utdelningen sker på Deckarbiblioteket i Eskilstuna den 26 november.

Inte riktigt men nästan alla av de nominerade har jag läst. Såvitt jag kan bedöma är det inte mycket att anmärka mot: samtliga är – eller verkar vara – välförtjänt nominerade. Fast jag noterar en sak: efter att, låt säga, utomgenredeckare = romaner med visst kriminellt men desto mer skönlitterärt innehåll tidigare varit populära hos Deckarakademins ledamöter så har nu – det var på tiden – allt fler av dagens varianter på hårdkokt och noir tagit sig in på allvar bland de nominerade.

Man kan också notera att det är väl blandat mellan stora och mindre förlag. Dessutom – att jag inte har anmärkningar betyder inte att nomineringarna är definitiva och självklara. Åtminstone, säg, två gånger fyra andra författare/titlar hade säkert kunnat nomineras. Vilket i sin tur betyder att 2017 är ett bra år vad gäller deckarutgivningen i Sverige.

Skärmklipp 2017-10-30 14.35

Hämtat från Svenska Deckarakademins hemsida: http://deckarakademin.org/hem/

Bland utländska/översatta titlar hade jag inte blivit ledsen – tvärtom – om Jan-Erik Fjells norska polisroman ”Smugglaren” (Harper Crime, övers: Sandra Rath) – årets bästa översatta deckare, om någon frågar mig – hade åtminstone nominerats, liksom Jan-Philipp Sendkers lågmälda Kina-thriller ”Viskande skuggor” (Forum, övers: Lisbet Holst), Pierre Lemaitres mycket franska franska polisthriller ”Alex” (Sekwa, övers: Cecilia Franklin) och varför inte Adrian McKintys hårdkokta polisroman ”Jag hör sirenerna på gatan” (Modernista, övers: Nils Larsson) med 80-talets Nordirland som kriminell livsmiljö.

Eller för den delen islänningen Steinar Bragis mångspänningsroman ”Kata” (Natur & Kultur, övers: Sara Gombrii). Enastående kvinnoskildring med Reykjavik som stadsnatur. Fast Bragi kanske är för litterär, nu när det ska vara hårdkokt?

Bland årets svenska deckarförfattare hade väl också Martin Holmén kunnat nomineras för ”Slugger” (Albert Bonniers), den avslutande delen i hans noir-serie om och i Stockholm. Fler möjliga: Katarina Wennstam har skrivit ännu en samhällsthriller, ”Gänget” (Albert Bonniers), som riskerar att bli personligt drabbande, John Ajvide Lindqvist avslutar sin mitt emellan krimi- och skräcktrilogi ”Platserna” med romanen ”Den sista platsen” och Sara Lövestam avslutar med den fjärde titeln, ”Finns det hjärterum” (Piratförlaget), sin serie om den osannolika men ändå sannolika detektiven Kouplan.

Även dessa kunde, enligt mig, varit med bland de nominerade. Får se nu om Deckarakademin också tänker dela ut några extrapriser för 2017.

Till exempel ett debutantpris, som då antingen väl bör gå till Lina Bengtsdotter för landsbygds-, det vill säga Gullspångsdeckaren ”Annabelle” (Forum) eller till Niklas Natt och Dag för ”1793” (Forum), en historisk noirberättelse i Stockholm på Bellmans tid.

Och ska det dessutom delas ut ett pris till året faktabok så bör främst ”På stadens skuggsida – Människor och brott i Jack The Rippers London” (Carlssons) av Peter K. Andersson och ”Svensk skräcklitteratur 1 – Bårtäcken över jordens likrum” (Ellerströms) av Mattias Fyhr vara aktuella. Enligt min åsikt.

Här följer de författare/deckare som Svenska Deckarakademin har nominerat med Akademins egna, något förkortade, beskrivningar och motiveringar.

De svenska nominerade:

Christoffer Carlsson: Den tunna blå linjen (Piratförlaget)
Fjärde och sista delen i Christoffer Carlssons romaner om stockholmspolisen Leo Junker. Han arbetar med att lösa ett fem år gammalt mord, men det handlar också om sorg, kärlek och vänskap.

Anders de la Motte: Höstdåd (Forum)
Författaren återvänder till den skånska byn Nedanås, där en ung, begåvad man dog för 27 år sedan. Anna Vesper, mordutredare från Stockholm, har flytt från en personlig tragedi och försöker finna sig till rätta i idyllen. Men det vore inte ”Skåne noir” om inte det begicks brott även idag.

Thomas Engström: Öster om avgrunden (Bonniers)
Klassisk spionroman på modern svenska. Detta är fjärde och sista fristående delen om före detta dubbelagenten Ludwig Licht, som i likhet med många andra dricker för mycket och även har en dålig relation till sin son. Miljö: Tbilisi, Georgien.

Camilla Grebe: Husdjuret (W&W)
Unga polisen Malin är uppvuxen i fiktiva sörmländska byn Ormberg. Som tonåring hittade hon ett barnlik i ett stenröse och återvänder nu med sina kollegor för att försöka lösa det olösta mordet.

Anders Roslund & Stefan Thunberg: En bror att dö för (Piratförlaget)
Fristående fortsättning på ”Björndansen” om de tre rånarbröderna Leo, Felix och Vincent Dûvnjac och deras motståndare, polisen John Broncks. Äldste brodern Leo, som just sluppit ut ur fängelset, vill begå det perfekta brottet.

De nominerade översatta kriminalromanerna:

Flynn Berry: Sargad (Louise Bäckelin förlag, övers: Rebecca Alsberg)
Psykologisk thriller av en amerikansk författarinna om en kvinna som söker sin systers mördare, men som därmed också avslöjar systerns hemligheter. Boken belönades av MWA (Mystery Writers of America) med Edgar-priset som årets bästa debut.

Bill Beverly: Dodgers (Southside Stories, övers: Hanna Axén)
Fyra kriminella unga män och pojkar på en road-trip genom USA, på väg för att mörda en domare. En brutal noir-roman med oväntat slut. Uppmärksammad bl.a. för att CWA (Crime Writers’ Association) belönade den både som bästa roman och bästa internationella debut.

Ray Celestin: Mafioso (Southside Stories, övers: Hanna Williamsson)
Celestins debutroman belönades förra året av Svenska Deckarakademin som årets bästa till svenska översatta deckare. ”Mafioso” är en historisk kriminalroman om mord, rasism, gangsterväldet och – inte minst – musiken i Chicago under slutet av 1920-talet.

Ane Riel: Kåda (Modernista, övers: Helena Ridelberg)
Mycket annorlunda och sorgsen kriminalroman med en liten flicka i den bärande rollen. Inte mycket våld men genomarbetade karaktärsteckningar. Boken belönades av SKS (Skandinaviska Kriminalsällskapet) som årets bästa nordiska kriminalroman.

Karin Slaughter: De fördärvade (Harper Collins, övers: Villemo Linngård Oksanen)
Staden Atlanta 1974: rasism och sexism gör det svårt för kvinnliga poliser att arbeta. Men två av dem börjar på egen hand utreda ett polismord – trots motståndet. Boken nominerades till ett Edgar-pris.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Alltförfattaren Stephen King: skräck, krimi, fantasy…

Stephen King fyller 70 år, idag den 21 september 2017. Därför tog jag fram den här texten som jag skrev för nu 15 år sen (lite drygt). Grattis till en av mina favoritförfattare!

*

Stephen King
Land: USA
Genre: skräck, fantasy, framtidsthrillers, porträtt av det amerikanska samhället

När Stephen King hade lämnat manus till sina första romaner, berättar han i efterordet till boken ”Sommardåd” (1983), suckade förlagsredaktören.

–- Om du följer upp en bok om en flicka, som kan få saker att flytta på sej med hjälp av blotta tanken, med en bok om vampyrer, så kommer du att få en etikett på dej, sa han till King.

– Vad då för etikett? undrade King.

– Som skräckförfattare, svarade förläggaren.

Stephen King Gerhards lekSå blev det. Stephen King stoppades in i ett fack. Om någon annan författare skrivit nedanstående böcker eller om King publicerat dem under en pseudonym som ingen lyckats avslöja, så hade bokhandlare, bibliotekarier, kritiker och läsare lika gärna eller hellre kunnat placera dem i thriller- och deckargenren. Men nu har Stephen King skrivit böckerna och därför etiketteras de som ”skräck”.

Ett exempel: romanen ”Geralds lek” (1994). Titta först på omslaget. Det föreställer en sänggavel. Knoppen på sängen är som en ihopkrupen naken kvinna. Ett par handklovar är fastsatta vid knoppen/kvinnan.

Stephen King DoloesSå börjar också romanen: med en sexlek i sängen. Kvinnan, Jessie, ligger fastspänd. Hon råkar sparka till mannen, Gerald, som faller ihop på golvet. Varför utsätter sej Jessie för våldsamma sexlekar? Varför har sexlekarna blivit allt våldsammare, övergått från sjalar till handklovar?

Det är en obehaglig berättelse, som hade kunnat vara författad av Ruth Rendell/Barbara Vine, Minette Walters eller Frances Fyfield/Hegarty. Då hade ”Geralds lek” rubricerats som psykologisk thriller.

I romanen ”Dolores Claiborne” (1993) berättar en kvinna med samma namn historien om sitt liv och äktenskap. Också detta är en psykologisk kriminalroman – faktiskt en kvinnoroman – som kunde ha skrivits av t ex Margaret Yorke. I ”Rasande Rose” (1996) har King tecknat ännu ett starkt – kanske kan man t o m använda ordet feministiskt – porträtt av en misshandlad kvinna.

Stephen King Vägbygge”Vägbygge” (1988) är, i sin tur, en mansroman. Här skildrar Stephen King hur en man bryter samman när livets tre hörnpelare – arbetet, hustrun, hemmet – rasar, en efter en.

”Lida” (1988) och ”Stark” (1990) handlar om förhållandet mellan författaren och läsaren. Vilket ansvar har t ex en deckar- eller skräckförfattare för sina romaner? Författaren vill ju skriva så levande romaner som möjligt. Berättelserna ska gripa tag i läsaren. Men tänk om läsaren också tar berättelsen på blodigt allvar: förvandlar fantasin till verklighet?

Stephen King Desperation”Staden som försvann” (1985), ”Köplust” (1992) och ”Desperation” (1996) är mer fantastiska romaner = fantasy. Men de amerikanska städerna Jerusalem’s Lot, Castle Rock respektive Desperation kunde lika gärna ha funnits i hårdkokta amerikanska deckare.

I ”Eldfödd” (1981) skriver Stephen King om Butiken – en statlig organisation (kan vara amerikanska CIA eller ryska KGB) som använder samma gangstermetoder som maffian. ”Eldfödd” är fantasy men också en samhällskritisk spionroman.

”Den gröna milen” (1997) är en följetongsroman, som skrevs och gavs ut i fristående men sammanhängande småböcker/delar. Berättelsen utspelar sej på och kring den avdelning på fängelset Cold Mountain där de dödsdömda fångarna inväntar elektriska stolen. Titeln ”Den gröna milen” syftar på fångarnas sista vandring mot döden.

Stephen King Hjärtan i AtlantisÄven ”Hjärtan i Atlantis” (2001), av många ansedd som Mästerverket i Kings produktion, måste nämnas. Genom fem berättelser, som tillsammans blir en nästan-roman, får vi följa skolpojken Bobby Garfield och hans kamrater från 50-talet och framåt. De fortsätter till college, upptäcker sex, rock´n´roll och politik. De riskerar att bli inkallade till Vietnamkriget…

Genom barndomskamraterna skildrar King hur USA:s krig i Vietnam orsakade ett trauma som kom att prägla livet för en generation amerikaner och förändra hela det amerikanska samhället. ”Hjärtan i Atlantis” kan varken placeras i fantasy-, skräck- eller thrillerfacken utan är kort och gott skönlitteratur. Eller tvärtom: ”Hjärtan i Atlantis” innehåller fem skönlitterära berättelser i vilka King blandat in färger, stämningar, erfarenheter och genrer från hela sitt författarskap.

På nätet:
www.stephenking.com
Stephen Kings officiella hemsida.

Titlar (urval):

Eldfödd. 1981. Firestarter. Övers: Jimmy Hofsö.
Sommardåd. Två kortromaner. 1983. Övers: Mårten Edlund.
Vinterverk. Två kortromaner. 1984. Övers: Jimmy Hofsö.
Originalutgivningen Different Seasons innehåller alla fyra kortromanerna.
Staden som försvann. 1985. Salem’s Lot. Övers: Lennart Olofsson.
Den flyende mannen. 1988. The Running Man. Övers: Jimmy Hofsö.
Lida. 1988. Misery. Övers: Lennart Olofsson.
Vägbygge. 1988. Roadwork. Övers: Jimmy Hofsö.Stark. 1990. The Dark Half. Övers: Roland Adlerberth. Köplust. 1992. Needful Things. Övers: Lennart Olofsson. Dolores Claiborne. 1993. Dolores Claiborne. Övers: Lennart Olofsson.
Geralds lek. 1994. Gerald’s Game. Övers: Lennart Olofsson.Rasande Rose. 1996. Rose Madder. Övers: John-Henri Holmberg.
Den gröna milen. 1: De två döda flickorna. 2: Musen på milen. 3: Coffeys händer. 4: Eduard Delacroix´ onda död. 5: Resa i natten. 6: Coffey på milen. 1997. The Green Mile. Part One. The Two Dead Girls. Part Two: The Mouse on the Mile. Part Three: Coffey´s Hands. Part Four: The Bad Death of Eduard Delacroix. Part Five: Night Journey. Part Six: Coffey on the Mile. Övers: John-Henri Holmberg.
Flickan som älskade Tom Gordon. 2000. The Girl who Loved Tom Gordon. Övers: Tove Janson Borglund.
Hjärtan i Atlantis. 2001. Hearts in Atlantis. Övers: John-Henri Holmberg.
Drömfångare. 2002. Dreamcatcher. Övers: John-Henri Holmberg.

Efter ovanstående bibliografi har Stephen King fortsatt att skriva hur många böcker som helst.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(ur boken “Deckarhyllan 2, över 100 deckarförfattare från Hans Alfredson via Karin Fossum och Ian Rankin till Helena von Zweigbergk”, 2002)

Kriminallitterärt i Skåne (6): Malmö

Kerstin Ivarsson & Johan Andersson, som debuterar med ”Råttan” (Blue Publishing), är heller inga färdiga deckar- och thrillerförfattare.

Men de verkar ha så stor kunskap om dagens nya Malmö, över som under jord, och skildrar detta med så stor vilja, iver och ilska att resultatet blir både spännande och skrämmande.

Råttan-omslag-bildÅ ena sidan den oorganiserade arbetsförmedlingen (med Olof, rent otrolig på att ordna jobb åt långtidsarbetslösa, och Alex, alltför nyfiken, bland personalen).

Å motsatt sida den organiserade brottsligheten som följt med i Malmös förändring och anpassat sig till en ny marknad.

Och där emellan finns flyktinginvandrarna, som saknar det mesta: arbete, pengar och framtidshopp.

Vem är ”Råttan”, förresten, som fått ge titeln åt Ivarssons & Anderssons spänningsdebut? Det kan man fundera på medan man läser, finns några alternativ…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
(härmed avslutas ”Det kriminallitterära Skåne” för den här gången, samtliga delar ingick i en krönika som publicerats i YA, KB, TA)

Kriminallitterärt i Skåne (4): från Hässleholm till Balkan

Jan-Eric Boo använder sina erfarenheter av 37 år som polis, i Skåne och på Balkan, till att skriva polisromaner.

Boo Döden har sitt prisHans andra bok om poliskollegerna Michael Lundell och Mirka Salo, ”Döden har sitt pris” (Ruo förlag), tar flera steg framåt, jämfört med debuten.

En lastbil sprängs vid Netto i Hässleholm. Utredningen, som handhas av nämnda Lundell och Salo, leder till Bosnien.

Mycket trovärdigt och dessutom spännande, så länge det handlar om kriminalitet och polisarbete.

Skildringen av polisernas privatliv är mer valhänt. Om Boo jobbar med det kan nästa roman bli riktigt bra – tredje gången gillt!

Forts…