Tredje gången – snabbare, rappare, bättre ändå

Daniel Åberg
Nära gränsen 3
Domen
Uppl:
Lo Kauppi
(Storytel Original,
ljud- och e-bok)

Den fantastiskt produktiva författaren Daniel Åberg är tillbaka med del tre i spänningsserien om Lisa Korhonen.

Om boken

“Tredje gången gillt och allt närmare gränsen …

Det är påsktid i Pajala och ljuset har återvänt över Tornedalen, men i Lisa Korhonens liv är det mörkare än någonsin. Även om hon i vintras friades från anklagelserna om grov narkotikasmuggling till följd av brist på bevis, har ryktena om hennes inblandning i den stora härvan raserat hennes möjligheter till ett normalt liv. Dessutom står hon inför en ny uppslitande vårdnadstvist som hon med stor sannolikhet kommer att förlora.

När hon kontaktas av gangsterledaren Rikard Vildros för ett uppdrag tackar hon automatiskt nej, men när hon får veta vad som står på spel tvingas hon ompröva sitt beslut.”

Kauppi och dialekterna

Lo Kauppi, som även läst in de tidigare delarna, gör ett suveränt jobb. Hon får till så gott som alla förekommande dialekter utan att det blir för mycket. Riktigt bra, som alltid.

Full fart mot gränsen

Åberg är en förbaskat skicklig författare. Jag älskade hans “Dannyboy och kärleken” och de två tidigare böckerna i den här serien är riktigt bra de också.

Lisa Korhonen måste ha ett gigantiskt blödande magsår med tanke på allt hon får utstå. Hon är en intressant, trasig karaktär som går från nödsituation till nödsituation. Ibland tycker jag synd om henne, oftast hejar jag på henne och ibland blir jag lite sur när hon lyckas förvärra situationer.

Farten i den tredje delen är lika hög som i de första två. Det tar avstamp direkt och, precis som det ska vara i en tät ljudbok lämnas vi inte många chanser att hämta andan.

Jag tycker att “Domen” är om möjligt ännu tätare och snyggare skriven än de två första. Jag vill minnas att jag tyckte något skavde intrigmässigt precis i början av del två, men här är jag fastnaglad direkt.

Det är spännande och underhållande rakt igenom. Karaktärerna intressanta och mejslas ut snyggt under de nästan 15 timmar vi får följa med. Dialogen är rapp och snygg.

Daniel Åberg är en högintressant författare och, baserat på ett kort möte intill Storytel-montern på Bokmässan, jäkligt trevlig. Hans böcker åker oftast automatiskt ett snäpp högre i den oändliga lista med ljudböcker i bokhyllan och jag ser fram emot att få se vad han bjuder på härnäst.

Över gränsen?

Peter Westberggästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Westberg är även författare och hans första kriminalroman, ”Gourmand”, har i år publicerats av Lava Förlag. Han recenserar dessutom ljudböcker på peterwestberg.nu varifrån denna recension har hämtats.

Over the top i full speed

Caroline Grimwalker
Första delen i Trickster-serien
Rekryteringen
(Nona)

Caroline Grimwalker är, vid det här laget, en mycket driven och rutinerad författare.

Hon debuterade 2008 (då med Jensen som efternamn) och har skrivit fack-, skräck- och spänningsböcker. Det sistnämnda debuterade hon med i fjol. Hon skrev snabbt tre titlar i serien ”Vågbrytarna” för att i år också starta den här nya ”Trickster”-serien.

Ändå har hon hamnat under radarn. Eller har hon? Kanske mest Deckarloggs krimiläsande radar som inte upptäckt och uppmärksammat Caroline Grimwalker (gift med Leffe, också Grimwalker)? Men nu är det på tiden för det.

”Snabbt”, som jag skrev, är nog ett nyckelord. Alltså tre titlar i serien ”Vågbrytarna” på ett drygt år och sen snabbstart för ”Trickster”-serien. Anar jag att hon skriver snabbt gånger två? Att det går undan vid tangentbordet liksom det går undan i ”Första titeln i Trickster-serien / Rekryteringen”?

Caroline Grimwalker skriver over the top. Med ett jäkla drag och tempo, det gäller själva berättandet såväl som  personerna och språket, inte minst dialogerna. Jag gillar det, som typ en thriller i varje mening. Men även om det är mest på gott så riskerar det även att bli på lite ont.  

Återkommer till det… Först huvudpersonen, den snart rekryterade. Hon (för som allt oftare i svenska deckare, särskilt kanske när de skrivs av kvinnliga deckarförfattare: huvudpersonen är en kvinna, deckarna är kvinnodeckare eller till och med kvinnoromaner) heter Ina, egentligen Halina, Farkas.

Hon har levt dubbla liv, haft en fot i det kriminella Malmö samtidigt som hon varit utredare hos polisen. Den ena världen krockade med den andra och Ina hamnade i fängelse; för mord. (Är det eller är det inte att berätta för mycket om jag avslöjar det handlade om en pedofil, som gick fri på grund av brist på bevis? Jag gör det i alla fall.)

Första gången läsarna får möta Ina Farkas sitter hon i häktet på Fosieanstalten i Malmö. Hon var ett hittebarn, en dag gammal med blodig navelsträng lämnades hon på trappan till ett hus; växte upp i fosterhem efter fosterhem och lärde sig att man måste ta hand om sig själv…

Hon ska sen hamna på Hinsebergsanstalten, innan Ina plötsligt släpps fri och rekryteras av den hemliga ordinationen Trickster. Nej, nu får jag sluta med att avslöja delar av handlingen.

Ina själv är förstås en tråd i ”Rekryteringen”. Vem hon är och hur hon är. Att hon är. Liksom det är en tråd i allt fler kvinnodeckare: en kvinna som är sig själv, sin egen historia, en annan och egen sorts kvinna. Ifall en mansslok får tycka nåt om detta så tror jag att det är viktigt, ett av de viktigaste budskapen just nu i svenska kvinnodeckare. Detta egentligen självklara: kvinnor kommer i många former och sorter.

Den andra tråden i !”Rekryteringen” är själva rekryteringen; den organisation som Trickster är och vad organisationen gör, varför den rekryterar Ina Farkas. Det handlar om det som ibland med ett blekt ord kallas främlingsfientlighet. Det handlar om det som är nazism. Ina Farkas rekryteras för att infiltrera den svenska högerextremismen/nynazismen.

Ja, det är rätt ord. Caroline Grimwalker drar upp rötterna och visar att de går bakåt till andra världskriget. ”Rekryteringen” är också en politisk roman. Jag vet att det finns deckarläsarna som har problem med det, med att budskap skrivs ut i klartext och saker nämns vid sina rätta namn. Ja, det finns säkert deckarläsare som nu har slutat läsa Deckarloggs recension.

Riktigt och rätt att göra det, skriva rakt ut vad det handlar om? Kanske, kanske inte. Jag själv brukar ju göra det så jag har väl redan valt. Ändå tvekar jag när jag läser den prolog som inleder ”Rekryteringen”. Plats: ”Residenset, Huvududdens naturreservat, Ekerö” (enligt rubriken). Här har organisationen Blod och jord i nord sitt hemliga träningsläger, i det överdådigt inredda kontoret står en guldglänsande byst av Hitler i bokhyllan.

Att ta i? Over the top, redan i prologen? Direkt försvann ett antal läsare? Nej, jag kan inte bestämma mig. Fast nog har väl redaktör och författare diskuterat detta, kanske  mildra och smyga sig på istället för att från bokens första sida hamra hårt-hårt med nävarna på tangentbordet…

Något annat med att skriva over the top, inte bara ibland utan hela tiden, snabbt-snabbare-snabbast, är att ”Rekryteringen” blivit drygt 550 sidor lång. Under så många sidor måste också en snabbskrivande, pådrivande deckarförfattare hämta andan (för att inte tala om vilopunkter för läsaren) för ingen klarar att hålla ett sånt tempot under hela 550 sidor.

Vilket betyder att ibland sjunker tempot – och det är inte medvetet skrivet och gjort – och sen speedar det upp igen. Det blir liksom longörer utan att vara det. Jag tycker och tror att Caroline Grimwalker skulle skriva ännu bättre, skriva ännu bättre deckare om hon bara tog det lite lugnare. Om hon kan ta det lugnare.

Det är ju inte säkert. Det här kan vara hennes stil. Hennes sätt att skriva. Som hon måste skriva. Då får jag ge mig, då tar jag tacksamt emot. För hon skriver bra som det är, hon skriver bra nu också. ”Rekryteringen” är en klart läsvärd deckare och thriller, kvinnodeckare och kvinnoroman, en politisk samhällsroman i, tyvärr, vår svenska samtid.

Låt den inte, om den gjort det, passera också under din radar.

Bengt Eriksson

På hugget, efter långsam inledning

Liza Marklund
Kallmyren
(Piratförlaget)

”Kallmyren” är den andra delen i Liza Marklunds planerade trilogi om Wiking Stormberg och de andra som bor i den lilla fiktiva hålan Stenträsk någonstans i det inre och kallaste av Norrland. Den är både oväntat dålig och oväntat bra.

Så kan det bli i böckernas värld om författaren, som det förefaller i just den här boken, är på lite olika humör när hon börjar resp. slutar sin bok. Gör då det något? Ja, det tycker jag nog.

Inledningen är långsam, omständlig och inte minst utdragen, enligt min mening. Saker och ting ska förklaras och den nya storyn byggas upp och det tar en helvetes tid. Bokens nya story bygger för all del på att man som läsare har klart för sig en del av vad som utspelade sig i förra boken ”Polcirkeln” och det är ju rimligt att Marklund ägnar lite tid och kraft åt det.

Men koncentration borde en författare med hennes bakgrund och mer än tio deckare bakom sig väl ha lärt sig vid det här laget. Kan man tycka. Det är förstås viktigt för läsaren, både den som läst förra boken men kanske framför allt för nya läsare, att få lite historia rekapitulerat, men det borde alltså kunnat ske snabbare och mer koncentrerat.

Vad som författaren tänker sig ska ske i den nya boken är ju viktigare än att allt för detaljerat och långsamt få upprepat vad som skett i den tidigare. Det tycker i vart fall den otåliga läsaren. Som dessutom värjer sig lite för att Marklund nu ger Wiking en, också i verkligheten, besvärlig cancersjukdom.

Sen är frågan om inte Marklund understundom dessutom försöker bli lite väl litterär. Till exempel när hon låter Wiking sitta på en sten i myren där hustrun, som man antar, gått ner sig i den förra boken och stirra ut över ödemarken och tänka på henne, som förresten heter Helena, och ibland dessutom i tysthet tala med henne.

Ja, så kan det hända i en bok som författaren menar sig behöva fylla ut med lite dödkött. Ity att ”sångerna från sensommarnätterna sjöngs av någon annan”, skriver hon, vad det nu ska betyda, men hursomhelst av någon annan än Helena, ska man kanske förstå.

Och Wiking lyssnar. Han fattar kanske. Men inte läsaren.

Nå. Men så börjar det äntligen hända saker. Markus, som är Wikings och Helenas nu vuxne son och som arbetar på den lite mystiska och hemlighetsfulla robotbas som redan i den förra boken förlagts till Stenträsk, har till sin stora glädje befordrats.

Vad sker då? Jo, han får ett mystiskt brev med posten där brevskrivaren skriver att han måste avsäga sig sin befordran, annars dör han. Budskapet upprepas i ett senare brev som skrämmande nog lagts på dörrmattan inne i hans hus och där det dessutom finns foton på hans barn och fru.

Båda breven är anonyma men ändå undertecknade, kan man säga, med en signatur som Wiking, när han får se breven, känner igen som sin hustrus typiska tecken. Mystiken tätnar i ett huj.  

Markus avsäger sig förstås tjänsten. En annan man blir befordrad i hans ställe. Och vad händer med honom? Jo, han omkommer i en bilolycka som formellt klassas som en bilolycka. Med detta börjar nu storyn skruvas åt. Wiking är, äntligen skulle jag vilja säga, på det polisiära hugget och agerar både inom och utom den polisära regelboken.

Till läsarens glädje.

Inte bara Wiking utan också Marklund blir som man kan förvänta sig i en bra deckare eller polisroman, det vill säga, skärpt och även hon på hugget. Vad som mer exakt sker nu vill jag här låta vara osagt – jag vill inte förstöra spänningen för läsaren som ännu inte läst ”Kallmyren”.

Men slutet är både välskrivet och så pass trovärdigt att jag, med de kunskaper jag har om rysk och annat spionarbete i främmande länder och som dessutom vet vad handlingskraftiga män och kvinnor kan åstadkomma om tvenne hjärtan och hjärnor spelar i samklang, trots allt sväljer det. Ja, trots allt. För visst finns det logiska och andra tveksamhet i storyn.

Hade jag inte varit en trött gammal cyniker hade det inte varit omöjligt att mitt nyopererade öga fuktats lite lätt när Wiking på bokens sista sida står hand i hand med en kvinna – som han för sina barn presenterat som Alice – och på en midsommarfest ser ett antal barn, åtminstone hans barnbarn, studsa och hoppa omkring på barns vis.

Men nu är jag en trött gammal cyniker och slår därför raskt igen boken.

Som jag förresten ger tre stars av fem i betyg. Och jag ser faktiskt fram mot nästa bok, vars början väl blir – som Wiking får veta där han nu på festen står med denna kvinnas hand i sin – att ett lik helt sonika plötsligt flutit upp i den för läsaren bekanta Kallmyren. Kan det vara kroppen efter Wikings döda fru som nu ploppat upp ur ett gyttjehål?  Ja, kan det?

”Men den historien tar vi nästa gång” skriver Marklund i bokens sista mening.

Kenneth Olaussongästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Lena Andersson löser Palmemordet (en utredning och thriller)

Lena Andersson
Koryféerna
(Polaris)

Jag kommer till min förvåning på mig med att ……… Lena Anderssons nya roman. Om det nu är en roman? Om Lena Andersson skriver skönlitteratur? Ja, litteratur är det ju men skönt? Och en roman i betydelsen en berättelse?

”Koryféerna” karaktäriseras på omslaget som en ”konspirationsroman”. Konspiration- stämmer. Konspiration- med vad det nu ska vara efter kunde också de föregående titlarna i hennes serie om ”Folkhemmet”  kallas, ”Sveas son” och ”Dottern”.

Om ”Koryféerna” kunde man i sin tur säga att den handlar om allas vår, hela Sveriges fader och hans släktingar. Och som alltid vad gäller Lena Andersson med tillägget politik. Det är det hon skriver om så att ordet ältas inte är långt borta: politik i socialdemokratisk form.

Hon försöker blottlägga den politiska konspiration som hon anar och ja, tror på och blir därmed också sin egen konspiratör. ”Koryféerna” är liksom de förestående titlarna en dubbel konspirationsroman, om man… åkej, accepterar den benämningen, men snarare – den här gången – en konspirationsthriller.

Olof Palme, här kallad Carl Stjärne, statminister i landet Sverige, här till en början kallat Thule, skjuts ihjäl på öppen gata i landets huvudstad och Lena Andersson ger sig som typ den 352-a Palmespanare ut för att avslöja vad som – egentligen – hände. Vem eller vilka som – egentligen – stod bakom mordet. Vad mordet – egentligen – berodde på.

”Sägen” är det ord som Lena Andersson använder. Det vi = allmänheten fått reda på om mordet var en ”sägen”, vilken Lena Andersson nu, personifierad av Roger Lilja, (frilans)journalist, får i uppdrag av en tidskrift att skriva ett reportage till en årsdag av mordet.

Så börjar romanen och så gör hen detta: skriver och avslöjar eller skriver för att avslöja. Lena Andersson skriver så lenaanderssons typiskt att det är tveksamt om en frilansjournalisten Roger Lilja hade kunnat skriva så och få några uppdrag.

Lena Andersson skriver som alltid och vanligt – som när hon skriver ledakrönikor (tidigare i Dagens Nyheter, nu i Svenska Dagbladet). Så programmatiskt skriver hon att varje mening överfylls med en politisk under- eller överton och/eller åsikt. Resultatet blir allt annat än skönlitterärt: det är ledarkrönikeprosa. Och kort sagt astrist att läsa.

Varken ”Sveas son” och ”Dottern”… jo, jag läste dem från första till sista sidan, men jag klarade knappt av dem och det berodde inte på Lena Andersson och jag har nära nog rakt motsatta åsikter om Sverige, politik och socialdemokrati – det får jag knapra i mig – utan det beror på hennes språk. Hennes olitterära stilistik.

Då, när jag läste ”Koryféerna”, kalla den roman då, kalla den thriller, inträffade något som förvånade mig: Jag gillade det jag läste mer än jag brukar när Lena Andersson har skrivit. Nej, jag tycker inte heller att ”Koryféerna” är särskilt bra som roman och jag tycker inte mer om Anderssons ”skönlitterära” språk den här gången.

Men hennes ledarkrönikespråk passar bättre – inte bra men bättre – för den här utredande romanen/thriller/boken/utredningen än den gjorde i ”Sveas son” och ”Dottern”. Människor pratar inte, om inte Andersson har en säregen umgängeskrets och det är väl möjligt, som personerna i hennes romaner. Så ju mindre av människor som personerna är och försöker vara, i hennes romaner alltså, så desto bättre.

”Koryféerna” har formen av en utredning och de människor som befolkar, borde befolka, boken är knappast ens personer. De (polischefen, politiker) är sagofigurer (ja, det är ju en ”sägen” enligt Andersson). De är mytifierade, mytologiska exempel redan innan Lena Andersson började skriva den 104-e boken och 23-e romanen om Palmemordet.

Nästan lite av mumier som plockas fram ur en Palmemonter. Så hennes ibland mindre men ofta mer styltiga språk fungerar bättre här och nu – än förr och då. Men skönlitterärt är det inte. Är det intressant då? Njavars. Spännande? Njavars. Underhållande? Njavars. Väl genomfört? Njavars. Bra? Nävars. Värt att läsa? Jovars kanske ändå.

För jag kom till min förvåning, ja, häpnad på mig med att uppskatta Lena Anderssons nya roman. Det är en thriller.

Bengt Eriksson

Plock ur den svenska deckarutgivningen hösten 2022

Blott några tips, ännu så länge. Och en minneslapp för mig, hoppa inte över någon bok och glöm att läsa! Följande böcker har jag alltså ställt in i min svenska deckarhylla för hösten 2022, bläddrat lite i men ännu inte börjat läsa.

I ”Vakthundarna” (Bokfabriken) återkommer Olle Lönnaeus ännu en gång till Österlen. Åtminstone inleds hans nya deckare med att krigsveteranen Simon, introducerad i förra boken, befinner sig på Haväng.

Kamilla Oresvärd återvänder till Göteborg. ”Cirkusprinsessan” (Norstedts) inleder hennes nya deckarserie med Björn Carlsson, polisinspektör i just Göteborg.

”Irrvägar” (Saga Egmont/Stellar) inleder också en ny polisserie av Cecilia Sahlström. Hon är kvar i Skåne men har lämnat Lund och låter Rakel Vrede vara polis i Malmö.

Förresten, i ”Gökungen” återkommer också Camilla Läckberg till Fjällbacka. Efter uppehållet, förra titeln gavs ut 2017, skriver hon nu vidare på serien om och med makarna, numera trebarnsföräldrarna Erica, författare, och Patrik, polis.

Anders Roslund återkommer för, om jag räknar rätt, artonde gången med en polisroman, ”100 procent” (Albert Bonniers), om den allt mer åldrande, trötta och desillusionerade kriminalkommissarien Ewert Grens. Om Grens återkommer återstår att läsa och se, eftersom han verkar ta livet av sig i början av boken…

”Kallmyren” (Piratförlaget) heter Liza Marklunds andra titel i hennes nya serie­ med miljö från den fiktiva men nästan verkliga polcirkelkommunen Stenträsk i Norrbottens län.

Den av Svenska Deckarakademin debutantbelönade Sara Strömberg har skrivit sin andra deckare, ”Skred” (Modernista), om frilansjournalisten Vera Bergström i Åretrakten och Jeanette Bergenstav har skrivit sin andra, ”Nattrov” (Norstedts), om likaså frilansjournalisten Jennifer Sundin i Göteborg.

Medan Sofie Bjarup fortsätter att skriva om kriminalitet, livsvillkor (uppe/nere) och förbjuden kärlek i det viktorianska London. ”Skymningsvarelser” (Lind & Co) heter hennes nya, andra historiska deckare. Året är 1889.

Även Tina N Martin fortsätter att skriva där hon skrev. ”Åskmakaren” (Polaris) är hennes andra polisroman om och med kriminalinspektör Idun Lind i Luleå.

Edvard Fenviks bägge stockholmspoliser Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic återkommer i ”Sista ordet” (Lind & Co), hans andra polisroman.

Anna Fredriksson är en av de svenska författare som gått från feelgood till crime. (De börjar bli några stycken nu.) Som deckarförfattare debuterar hon med ”Minnesförlusten” (Forum). 

Kan i sammanhanget också nämna Frida Skybäck, som gått från feelgood- över thriller-skrivande till att med ”Svartfågel” (Norstedts) skriva sin första polisroman. Författarmiljö: fortsatt Skåne.

Anna Bågstam har däremot lämnat Landskrona med omnejd och börjat skriva en ny deckarserie, ”Hemligheten” (Norstedts) är första titeln, om rättsväsende, advokatmiljöer och maktmissbruk. Miljö: Stockholm (med rätt stor omnejd).

Till sist ett par deckardebutanter, som jag inte hunnit läsa ännu men en av dem, Malin Sanglert med ”Det andra arvet” (Bokfabriken), är redan nominerad till Crimetime Award. Ännu en återvändardeckare, i den allt längre raden, med barn- och ungdomsminnen.

Lotta Malmhesters deckardebut ”Sprucket ansikte” (Southside Stories) – en psykologisk thriller, för att vara mer specifik – är skriven i en egen form. Som en dagbok rätt igenom romanen, från 2019-01-02 (onsdag) till 2020-01-31 (fredag).

Nog nu, räcker och blir över. Det kommer förstås ännu fler nya svenska deckare i höst men man = både jag och du måste ju hinna läsa dem också. Hur ska tiden räcka till?  

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Filmiskt med klar röd tråd

Katarina Waderius
Blodröd snö
(Tibblin & Partner)

En debutant i en ganska så kort deckarroman om man jämför med en del annat inom genren kriminallitteratur.

Jag tror att det går bra stundtals med ett mera reducerat antal sidor för att kunna beskriva en central händelse som leder i framåtriktat rörelse själva grundberättelsen.

Ett vittne till ett brutalt mord. Det är navet i en serie händelser som raskt och snabbt skildras i denna kriminalroman.

Stundtals flyter romanen fram i filmiska förlopp och de förstärks av att själva berättelsen tenderar att bli likt ett filmmanus med deskriptiva scenanvisningar och repliker.

En koncist och klar röd tråd råder genom bokens kapitel och jag tänker inte avslöja några detaljer kring romanen.

Men jag tror att läsarna kommer finna boken enkel och lättsam i språket och med ett flyt i handlingen. En formel som nog kan fungera som koncept också för författarens framtida böcker.

Micheles Kindh, gästrecensent på Deckarlogg, var tidigare anställd inom järnvägen. Han har även varit chefredaktör för webbtidningen Blaskan.nu och är numera redaktör för dess facebookgrupp Blaskans Vänner.

Snabbt och rappt tillbaks i Göteborg

Kamilla Oresvärd
Cirkusprinsessan
(Norstedts)

Något speciellt att ha läst en författare från början. Följt författaren från start och genom ett antal böcker, sett hur författaren stretat på för att skriva allt bättre och bättre. Kanske halkat till i någon tråd eller med formulering ibland men tagit sig vidare. Lärt sig av det hala och fortsatt att skriva. Än bättre. För att förhoppningsvis undan för undan infria det ena löftet efter det andra.

Som Kamilla Oresvärd.

Hon debuterade 2015 med ”Minnesbäraren” på hybridförlaget Hoi. Av alla möjliga och omöjliga hybridutgivningar skaffade jag rent intuitivt hennes debutdeckare, läste och recenserade. Jag blev förtjust. Inte genomgående, inte rätt igenom, det var en debut, men det var en lovande debut.

En polisroman med Göteborg som miljö. Oresvärd snappades snabbt upp av det lite större förlaget Bokfabriken där hon gav ut de två följande titlarna i sin Göteborgs- eller Seger-serie (efter Stina Seger, kriminalkommissarie).

Jag gillade den serien, inte minst Oresvärds skildringar av platser och gator i Göteborg. Men sen började hon om på nytt och startade hon en ny serie med ”Brudslöjan” som första titeln. Miljö: Vargön, en ort i Vänersborgs kommun i Västergötland. Alltså landsbygdsdeckare.

Logiskt, eftersom Oresvärd bor i Göteborg men kommer från Vänersborg. Och inga dåliga deckare de heller, Vargönserien, tvärtom. Hon skrev vidare enligt ovan, bättre och bättre för att ibland snubbla till. (Vem gör inte det.) Fast jag fastnade aldrig för hennes skildringar av och från Vargön (kolla en karta, Vargön finns), som miljö alltså, så som jag hade fastnat för  Göteborgsskildringarna.

Kamilla Oresvärd bytte sen förlag igen, till ett stort den här gången, Norstedt. Där skulle hon inleda ännu en ny serie och jag minns att när jag fick reda på det så skickade jag ut en önskan, på Instagram tror jag, om att hon i den nya, tredje serien skulle återkomma till Göteborg. Hon svarade ungefär: ”Du får se…”

Första titeln i Kamilla Oresvärds nya deckarserie heter ”Cirkusprinsessan” och utspelar sig i, just det, Göteborg med omnejd. Tack! I Göteborg finns kriminalinspektör Björn Carlsson, där – det vill säga på Hinseberg – sitter också den så kallade ”Cirkusprinsessan”, Greta Leikler, huvudperson i  den nya serien, dömd för mord.

Direkt jag läste baksidestexten tänkte jag: Huvudpersonen är alltså en mördare? En kvinnlig mördare som sitter i fängelse. Livstid eller? Hur ska hon kunna vara huvudperson, ska hon sitta kvar i fängelset under hela serien? Låt mig bara säga att jag fick en aning…

Cirkusprinsessan, som fått sitt smeknamn för att hon jobbat på cirkus, är en tuff kvinna. Redan tidigare men i fängelset tvingas hon bli allt tuffare. Hon måste sätt sig i respekt gentemot andra kvinnliga interner och efter en av dessa gånger då hon återigen satt sig i respekt blir det knalltransport till Skåne.

Under biltransporten lyckas Greta Cirkusprinsessan Leikler att rymma. Kriminalinspektör Carlsson, som en gång satte dit Greta, jagar henne på nytt… Nog med avslöjanden, inte mer än så. Jo, jag bör ändå tillägga att här finns ännu en annorlunda, högst speciell kvinna: Victoria Adriani, chef för VASA (Victoria Adriani Security Agency).

En typisk man (polisen); två otypiska kvinnor. Eller? Kanske, kanske inte är ”Cirkusprinsessan” en roman om könsroller? Också en roman om könsroller… Observera dessutom att Björn Carlsson är kriminalinspektör, inte kommissarie, även detta kan vara en ledtråd till handlingen.

Men vad ”Cirkusprinsessan” framför allt har blivit är en jäkla bra, snabbt och rappt berättad deckarhistoria. Kamilla Oresvärd skriver bättre än i någon av sina tidigare deckare, just snabbare och rappare. Betydligt mer tempo. Samtidigt som hon hinner med att teckna personporträtten och inte minst att skildra Göteborg.

Det märks och känns direkt, på romanen första sidor. Så tack igen för att du och jag är tillbaks i Göteborg, det här är en riktigt bra skildring av miljöer i Göteborg. Så bra att jag är där på gatorna när jag läser. Jag sitter bredvid Victoria när hon drar längs och kring Vasagatan i sin elbil på väg till kontoret.

Något att tillägga? Jo, charm. Kanske ett märkligt ord när det handlar om deckare och annan krimi men Kamilla Oresvärd skriver dessutom, det är rätt ord, charmigt. Jag tror också att hon inför den nya serien lagt extra tid och möda på att tänka ut intrigen inte bara i seriens inledande titel utan också hur händelserna i den första ska leda över till de kommande titlarna.

Bengt Eriksson  

Alla känner alla i den lilla byn

Frida Skybäck
Svartfågel
(Polaris)

Frida Skybäck hade tidigare skrivit feelgood med inslag av ”feel life” och spänning. Så det kom inte som någon överraskning när hon i fjol gav ut thrillern ”De rotlösa”.

Med ”Svartfågel” inleder Skybäck nu en serie polisromaner.

Hur ska det gå? Att skriva en polisroman är betydligt svårare, om den ska vara rimligt regelrätt.

Det finns så mycket att förhålla sig till i balansgången mellan fiktion och verklighet, så mycket kunskap som krävs, till exempel om riktiga poliser och polisutredningar kontra skönlitterära och fiktiva.

Även i polisromanen har Frida Skybäck stannat kvar i sitt skånska författarlandskap.

Hennes kvinnliga huvudperson och antihjälte, så får man nog karaktärisera polisutredaren Fredrika Storm, har precis flyttat ner från Stockholm till Lundapolisen.

Ja, flyttat ”hem” till Skåne. Fredrika växte upp i Harlösa, några mil väster om Lund, där också det mesta av handlingen och kriminaliteten sker.

Det börjar en kall vintermorgon med att Fredrikas farmor är på sin vanliga långpromenad och får syn på en kvinna som springer ut på Vombsjöns alltför svaga is.

Och isen brister. Olycka? Självmord? Mord?

Den fortsatta handlingen inkluderar Fredrikas far och försvunna mor, bröderna och någon kusin, vänner och bekanta, ja, halva byn.

Ingen nära, ingående skildring av Harlösa – även om Skybäck prickar in flera geografiska kännetecken – men en ganska exakt beskrivning av den ”alla känner alla”- mentalitet som lever kvar inte bara i skånska småbyar, tror jag.

Nej, svarar jag på frågan som uppstår. Skulle verklighetens Kent Holmström, som Lunds polischef heter i romanen, ha tillåtit en polis att delta i en utredning där så många av hennes anhöriga är involverade?

Men läsaren får köpa det, liksom hur den pådrivande och risktagande Fredrika Storm sköter polisutredningen tillsammans med kollegan Henry Calment.

Ingen regelrätt utredning, ens för en polisroman. ”Svartfågel” kan inte placeras i procedurskolan. Fredrika jobbar mer som en hårdkokt privatsnok: kollar här och där, pratar med en och annan, för att någon ledtråd eventuellt ska visa sig.

Jag godtar detta, trots ryktet som en sträng deckarkritiker.
Frida Skybäck är en flyhänt berättare och tecknar så snabba och bra personporträtt att hon besegrar mig.

Inte minst (o)personkemin mellan kollegerna Fredrika och Henry, bonddottern respektive överklasspojken, dallrar av spänning. Det blir intressant att se hur Skybäck fyller sina personer med fler erfarenheter och egenskaper i nästa polisroman.

Bengt Eriksson
Ungefär så här i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst sommaren 2022 (del 2)

Deon Meyer
Mörk flod
En Bennie Griessel-roman
Övers: Mia Gahne
(Weyler)

I den tolfte (!) polisromanen av sydafrikanen Meyer som kommit på svenska har kriminalpolisen Benny Griessel och kollegan Vaughn Cupido straffats av disciplinnämnden, degraderats och förflyttats till vindistriktet Stellenbosch. (De skulle deporterats till ett än värre ställe men av någon anledning, som ska visa sig, hamnade de i Stollenbosch.)

Peter Westberg
Gourmand
(Lava förlag)

Inte bara hårdkokt utan ännu mer: stenhårt kokt. Så är Westbergs debutdeckare. ”Gourmand” är dessutom en skvader, mycket som blandas: amamatör- och privatdeckare, gangsterroman, aning av polisroman och thriller rätt igenom. Lite av deckarburlesk och deckarpastisch. Personligt, ja, eget.

Louise Björnlund
Skärgårdsmorden 4
Dödsängeln
(Björnlunds förlag)

Hittills bäst i serien. Snabbare och rappare, tempot och berättandet går igång fortare och hålls uppe bättre än tidigare. Samtidigt som Björnlund hinner få med person- och miljöteckningar. Miljön som vanligt: Stockholms skärgård. Från Sandhamn till Utö, när ”Dödsängeln” spinner kring VM i swimrun eller Ötillö.

Mikael Strömberg
Pestkung
(LB förlag)

Med ”Pestkung” passeras de flesta gränser. Dokumentärroman? Fantastisk dokumentär skräckroman = fantasi? Kan läsaren vara säker på att det som händer i ”Pestkung” inte är verkligt och har hänt? Särskilt som Strömberg själv tillsammans med journalisterna Fredrik Strage och Jack Werner med flera) finns med i berättelsen. Och vem/vad är en ”pestkung”?

Ulf Kvensler
Sarek
(Albert Bonniers)

Tre vänner ska genomföra sin vanliga fjällvandring. Men den blir ovanlig när en i gänget bjuder med sin nya pojkvän. Han övertygar dem att inte gå Kungsleden den här gången utan åka till Sarek. Och allt börjar gå fel, från det lilla (försvunna kartor) till det största (konflikter på liv och död).

Lena Risberg
Mord under augustimånen
(Lava)

Trivselroman med mord. Än en gång sker ett mord i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Söder i Stockholm. Där sker ju alltid mord. En morgon drar Ninni upp rullgardinen och får syn på en död man utanför fönstret. Hon hämtar väninnan Bim och bägge konstaterar: han är mördad.

Jørn Lier Horst
Gränslös
Övers: Marianne Mattsson
(W&W)

Crowdsolving (begrepp som betyder ungefär att olika människor hjälper varann med att lösa ett problem) på internet är temat för norrmannens nya polisroman. Ett slags världsdeckare som utspelar sig mellan Norge och Australien via Spanien, där en kvinna blivit mördad.

Johan Rundberg
Månvind & Hoff 4
Blodspakten
(Natur & Kultur)

Inte bara, som om det är så bara, en flergenrebok utan också en innehållsrik, mångsidig berättelse om människors livsvillkor, fattiga och rika (och fattiga och fattiga, och rika och rika). En historisk samhälls- och klasskildring. Samt en spännande ungvuxenroman för både yngre och vuxnare läsare.

Läst av Bengt Eriksson och Samuel Karlsson

Crimetime Award 2022

Så har årets författare/titlar till Crimetime Award nominerats. I år ska Deckarloggs red. låta bli att kommentera = kritisera nomineringarna. Men du kan väl fundera själv.

Är dessa författare årets bästa svenska deckardebutanter? (Bortsett från att Deckarloggs red.  fortfarande inte riktigt greppat hur Crimetime definierar ett år). Det kommer ju fram så otroligt många nya svenska deckarförfattare varje år nu, så det kan inte vara lätt att välja ut blott fem av dem.

Du, liksom jag, har kanske några andra favoriter bland deckardebutanterna?

Ännu svårare, nästan, måste det vara att utse ”årets barndeckare”, särskilt som Crimetime sällan verkar ha några gränser mellan crime och ung litteratur bortom den gränsen. Eller för den delen kan anse att ungdomar är barn också längre upp i åldern.

Följande är i alla fall de nominerade för i år. Några nya tips, inte minst bland ”barndeckarna”, fick i alla fall Deckarlogg. Vilket strax ska åtgärdas. Även bland vuxendeckardebutanter finns, ber om ursäkt, en författare och deckare som blivit stående oöppnad Deckarlogghyllan.

Av nån anledning. Men ska genast läsa. Lovar!

***  

Årets deckardebut

1) Victor Pavic Lundberg: ”Den som överlever” (Albert Bonniers)
2) Ulf Kvensler: ”Sarek” (Albert Bonniers)
3) Samuel Åhman: ”Linnés arvinge” (Kaunitz-Olsson)
4) Sara Strömberg: ”Sly (Modernista)
5) Malin Sanglert: ”Det andra arvet” (Bokfabriken)

Årets barndeckare

1) Ingela Korsell och Daniel Thollin: ”Experimentet” i serien ”Mutanterna” (Natur & Kultur)
2) Nina och Willem Källmodin: ”Källaren” och ”Torpet” (Bonnier Carlsen)
3) Anders Sparring och Per Gustavsson: ”Familjen Knyckertz och damen med fjäderboan” i serien ”Familjen Knyckertz” (Natur & Kultur)
4) Gustav Tegby: ”De överblivnas armé” i serien ”Bortbytingar” (Rabén & Sjögren)
5) Johan Anderblad: ”Dusty: Motorsågsstölderna” i serien ”Dusty” (Bonnier Carlsen)

Bengt Eriksson

Kolla videon här nedan för en snabbpresentation av samtliga nominerade författare och böcker.

olla