Om dagens Mexiko, innanför och utanför, uppe och nere

Fernanda Melchor
Paradais
Övers: Hanna Nordenhök
(Tranan)

Ni som följer Deckarlogg vet att jag är speciellt intresserad av – ja, förtjust i – romaner som placerar sig i andra delen av Deckarloggs underrubrik: ”deckare och annan krimi”. Nästan-deckare, som jag ibland kallar genren.

Alltså romaner där kriminalitet inte nödvändigtvis innebär det vanligaste upplägget – ett  brott begås, poliser eller någon privatdetektiv jagar brottslingen och det blir en upplösning på de sista sidorna – utan där kriminaliteten är en del av det samhälle och de liv som romanen skildrar.

Sådana romaner är Fernanda Melchors ”Orkansäsong” (på svenska i fjol) och ”Paradais” (på svenska i år). Hon är mexikanska, född i Veracruz, och skildrar det – sitt – mexikanska samhälle, de liv som människorna lever.

Detta gör hon med det språk som krävs för att skildra dagens Mexiko: samhället, livet och människorna. Ett brutalt språk, ja, groteskt, ja, vulgärt. Men det exakt rätta språket, det självklara, det realistiska språket för att förmedla verkligheten i Mexiko.

Ett svårt skriftspråk också, när det ska överföras till svenska. Det krävs en högst finkänslig och nyanserad översättare. Hanna Nordenhök har lyckats rätt så väl, tycker jag. Fast det tog några sidor innan jag kom in i berättandet.

”Paradais” handlar om ett grindsamhälle, en gated community med gröna gräsmattor, lyxvillor och swimmingpölar, som heter just Paradiset. Innanför och utanför, här och där.

Utanför bor Paradisets grindvakt, Polo. Fattiga byar, blodsband, floden som är ett stinkande träsk. Där bor också hans kusiner, Zorayda, som överlever med sin kropp, och Milton, som valt eller ”valt” kriminaliteten, drogerna och kartellerna.

Ute och inne, där och här, nere och uppe möts när Polo träffar Franco, rikemansson från Paradiset. Ändå, just ändå, bestämmer Franco och Polo för att tillsammans begå ett rån. Ja, det får räcka så med avslöjanden, från min sida.

Som jag nämnde: de blir ett, skriftspråket och innehållet, när Fernanda Melchor berättar. Intensivt, desperat, liksom bortom jävlighet och sexualiserat, oavsett om personerna bor i eller utanför Paradiset. Också de, människorna är ett, de hänger ihop, den enas liv beror på den andras, tillsammans blir de Mexiko.

Jag bör också nämna att det verkar vara något särskilt med skönlitterära författare som skriver på spanska och även portugisiska. De använder sig av styckeindelningar så sällan att det nästan blir aldrig.

Melchor kan på sida efter sida efter sida efter sida fortsätta att skriva i ett och samma stycke. Även hennes meningar är svindlande långa med kommatecken som fåglar på den längsta tråd.

Och detta alltså ihop med gatans språk! Det blir speciellt. Jag tycker det fungerar bra men det tål att poängteras att det kan ta några sidor innan man kommer in i romanen och vänjer sig vid mexikanskan Fernanda Melchors sätt att skriva och berätta.

Bengt Eriksson   

Håkan Nessers detalj

Ett kort tillägg till gårdagens recension på Deckarlogg av Håkan Nessers senaste skönlitterära roman, polisroman och deckare, ”Den sorgsne busschauffören från Alster” (Norstedts).

Om Nesser som stilist. Det har han alltid varit, en författande stilist, men på sitt eget sätt…

***

Följande detalj är så liten att den inte finns. Eller för att vara exakt: den syns inte och därför finns och märks den, desto mer. Den känns. Som ett kardiogram där hjärtats lugna, rytmiska slag – plötsligt! – hoppar till.

Så besvärande att jag blir arg. Det är ju dom små, små detaljerna, som både gör det och i det här fallet, som kan rubriceras ”Håkan Nessers fall”, förstör det.

Håkan Nesser är en stilist och skönskrivare, inte minst en jäkel på att inleda sina berättelser: en förstameningens Mästare. Nu vänder jag mig från datorbordet, blundar och plockar en Nesser ur bokhyllan…

Det blev en av titlarna i Van Veeteren-serien, ”Münsters fall” (1998), vars inledning lyder: ”Den sista dagen i Waldemar Leverkuhns liv kunde inte ha börjat bättre.” Bara ett exempel av många, många!

Men varför skriver han då – också – på det där EKG-hackiga sättet? Vad som borde ha fått bli en längre mening styckas upp i flera, mindre och ofullständiga meningar. Samt punkteras.

Vad har Håkan Nesser emot kommatecken, så kallade pratminus och ett enstaka semikolon?

– Nej, det är inte jag som gör så, sa Nesser när jag intervjuade honom. Det är Åke Edwardson.

Jo, sa jag. Det är du.

Också exempel på detta finns i varje bok, inte på var och varannan sida men nästan. Ett paradexempel ur ”Eva Morenos fall” (2000): ”Hon började aldrig räkna dem. Slog sig bara ner vid ett bord under en parasoll ute på terrassen istället. Beställde vitlöksbröd, skaldjurssallad och en telefonkatalog.”

”De ensamma” (2010), årets roman i den nya polisserien med kriminalinspektör Gunnar Barbarotti, innehåller nog färre men tillräckligt många meningar som får läs- och skrivrytm att kollidera.

När jag läser ”Han suckade och vägde på stolen. Betraktade drivorna av odiskad disk.” och ”Var dag har nog av sin egen plåga, tänkte hon. Släckte lampan över skrivbordet…” Då stannar mitt hjärta, slår ett extra slag eller hoppar över ett.

Stämningen och atmosfären försvinner ju. Läsaren måste ta sig in boken på nytt.

Möjligt att jag har ovanligt många ofullständiga meningar, sa Nesser vid intervjun. Hakar du upp dig på det? Skymmer det berättelsen?

Håkan Nessers nya kommande roman heter ”Himmel över London”. Hur många ofullständig ameningar efter varann innehåller den?

– Jag menar, om en person sitter och tänker så behöver man inte skriva ut subjekt i mer än var fjärde mening. Det räcker gott och väl. Det finns en intuitiv regel som säger att då kan man ta bort subjektet.

– Visst kunde jag ha valt komma istället för punkt. Men du och jag tycker tydligen olika. Det är intressant.

Bengt Eriksson

Från KvP-kulturens sommarserie ”Detaljen” 2010

Vilken upptakt och inledning, direkt in i handlingen!

Ska inte recensera den här nu, för boken anlände precis med Post Nord-turen (som förresten – äntligen! – ändrats till förmiddagsutdelning igen).

Men jag öppnade genast paketet och slog upp Stephen Kings nya thriller eller spänningsroman, så får den väl kallas, ”Institutet” (Albert Bonniers). Och häpnade lite..

Vilken utmärkt inledning på en (spännings)roman – ingen såndär onödig prolog heller utan inlednigen fungerar både som prolog eller upptakt och för samtidigt läsaren rätt in i handlingen.

Stephen KIngEtt flygplan ska avgå från Tampa till New York då en representant för flygbolaget Delta kommer in och frågar det fullsatta planet om någon passagerare kan tänka sig att avstå just denna flygresa för att istället flyga morgonen därpå. En federal agent måste nämligen åka med planet.

Till den som godtar detta erbjuder flygbolaget…

Nej, jag ska inte referera det men budet höjs allt eftersom – ingen vill nämligen skjuta upp resan. Detta – ja, detta enkla – skildrar Stephen  King så effektivt och spännande, så skönlitterärt virtuost att jag just häpnar.

Hade kunnat bli en hur tråkig upptakt som helst med en annan författarens skrivhänder. Men King, han kan berätta, han skulle kunna få – om den fortfarande fanns – telefonkatalogen att bli en spännande thriller och skräckhistoria.

Dessutom, den största eloge till översättaren John-Henri Holmberg som lyckats bevara Stephen Kings amerikanskt spretiga skrivsätt, överföra det till svenska så det fungerar berättäraktigt också i översättningen, lite yvigt men inte överdrivet spretigt (som det så lätt kan bli vid översättning från amerikanska till svenska).

Och som om det inte räckte med att ha lyckats utföra detta så undviker Holmberg dessutom alla  onödiga kommatecken som andra svenska författare/översättare numera gödslar sina meningen med och som stoppar varje handling.

Bengt Eriksson