Från Island till Sverige

Niklas Magnusson
Offerlamm
(Mormor)

Oj, så bra!

Lika välskrivet som väl berättat och med en fyndig, personlig intrig. Faktiskt svårt att tro att detta kan vara Niklas Magnussons deckardebut.

Magnusson offerlammMagnusson har bott i Reykjavík och där inleds också berättelsen om Svava Jónsdóttir, arvtagerska till en av bankkraschens spelare, och Ólafur Stefánsson, en skicklig polis men tafatt privat.

Författaren har även bott i trakten av Stockholm-Uppsala, här fortsätter berättelsen.

Svava flyger hit för att reda ut vad som egentligen hände den där gången när hon som ung student förlorade sitt nyfödda barn. Polisen Ólafur följer efter (och med).

Spännande!

Fast mest imponerande är ändå att ”Offerlamm” ändrar karaktär efter miljöerna.

På Island anges de typiska markeringarna om geografin och vädret. I Sverige blir deckaren… ja, mer ”svensk”.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Annonser

Dagar i Reykjavík

Uppåt 6 000 islänningar bor i Sverige. Här finns också drygt 4 000 svenskfödda med isländska föräldrar. En majoritet av dessa är bosatta i Lund, Malmö och övriga Skåne. Och det märks, allt oftare träffar man ju på islänningar…

Ýrr Jónasdóttir är chef för Ystads konstmuseum. Guðrún Hauksdóttir, musikalisk mångsysslare, finns i Malmö, och Ellen Albertsdóttir, journalist, i Lund. Svanhildur Arþena Kjartansdóttir driver, för att bli riktigt lokal, Vollsjö hembageri och Helen Halldórsdóttir har en isländsk butik i caféet.

Ýrr ska förresten uttalas Irr. En accent betyder inte att stavelsen betonas utan med accent blir det en extra isländsk bokstav med annat uttal. Och observera de speciella bokstäverna i namnen Guðrún och Arþena. Dessutom ska isländskor/islänningar alltid tilltalas med förnamnet. Det som verkar vara efternamn är mer en härstamning (vad pappan eller mamman heter).

Isländske konstnären Páll Sólnes och hans hustru, skådespelaren María Árnadóttir, flyttade från Vallarum till Bollerup och nu har Páll skaffat ateljé/galleri i Tomelilla. En annan isländsk konstnär, Jón Leifsson, har sitt galleri utanför Lövestad. Det var Jón som fick mig att upptäcka det isländska i både sin och Pálls konst.

Reykjavik_rooftops

Utsikt över hustak och fasader i Reykjavík. Foto: Bjørn Giesenbauer / Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic license.

Jag såg Jóns knotiga hästskulpturer med hans naturmålningar bakom. De hörde ju ihop och förenades till porträtt av Islands vilda natur. Páll säger att han tänker inte så men jag tycker Jón hade en bra beskrivning senast vi möttes: ”Páll målar det han som pojke såg genom fönstret när han åkte bil med sin pappa på Island. Det regnade, färgerna förstorades, motiven blev diffusa.”

Det tyska husetNär jag träffar någon från Island brukar jag fråga: Läser du deckare? Läser du isländska deckare? Svar (oftast): Ja. Arnaldur Indriðason startade på 90-talet den isländska deckarvågen. Oavsett om han skildrar Islands landsbygd eller staden Reykjavík – som i sin nya andravärldskrigsdeckare ”Det tyska huset” och i pockeutgåvan av ”Vinterstaden”– är Islands natur, geografi och väder alltid närvarande.

”Det har jag inte ens tänkt på”, sa Arnaldur när vi pratade på bokmässan i Göteborg. ”Naturen är en självklar del av oss. Vi vet att naturen är Vinterstaden Indridassonoberäknelig och farlig.” Och så kan det vara – inte minst vädret slinker med utan att författaren tänker på det. Slå upp någon deckare av Yrsa Sigurðardóttir, Lilja Sigurðardóttir, Ragnar Jónasson med flera och läs några sidor. Det blåser, personerna huttrar, drar ytterkläderna tätare om sig.

För varje ny deckare har jag allt mer lockats att resa dit och – ordagrant – känna Islands deckarmiljöer. Det här skriver jag precis innan jag åker iväg till Reykjavík på en första researchresa. Krönikan fortsätter när jag står på Hverfisgata, där jag ska bo…

***

Det finns storm och så isländsk storm. Flygplanstrappan kan inte förankras på grund av blåsten. Först efter två timmar kommer jag av planet på Keflavik. Flygbussen kör genom de lavafält där en kropp hittas i ”Den som glömmer”, en annan Arnaldur-deckare, och in i en tavla av Páll Sólnes: husen, taken och fasaderna – rött, gult, blått, grönt – kan vara färgklickar på hans målningar.

Reykjavík är ”en småstad med storstadsambitioner”, enligt den isländska deckarserie (visas på Viasat) av pseudonymen Stella Blómkvist i thrillerskala från noir till ännu svartare. Tänk Ronneby, Hjo eller Skoga. Invånare: typ 125 000. Det mesta (som caféer och restauranger, bokhandlar, konstmuseer och gallerier) finns inom 150 meter och resten på gångavstånd.

Med mössan neddragen, halsduken i täta varv och rocken knäppt upp i halsen ger jag mig ut på fiktionens verkliga gator. I läsplattan: nästan-deckarförfattaren Steinar Bragi Guðmundsson som får vara min Reykjavíkguide (istället för Arnaldur).

Steinar Bragi KataI Steinar Bragis senaste roman, ”Kata,” skildras Reykjavík som ett levande väsen – en farlig (stads)natur – ur vilken människornas = männens = monstrens handlingar uppstår. Stadens geografi – Njarðargata, Bergstaðastræti, Laugavegur, Þingholt (gammal stadsdel), Bravó (”slampig” bar-i-väggen), Thörin (sjö i centrum) med mera – prickas av som topografi på en karta.

Vinden slungar mig förbi konserthuset Harpa (ett svart lavafält med pállska färgduttar när ljuset faller på). Jag går på konstrunda i Reykjavík: ser Páll Haukur Björnssons återinstallerade isländska natur (Konstmuseet Hafnarhús), Kristín Sigurðardóttirs ner till lavan avskalade men också nordiskt upplysta naturfoton (Fotomuseet Grófarhús), Ágrímur Jónssons målningar av troll och älvor (Nationalgalleriet) samt fler av ”det gömda folket” i temautställningen ”Myrkraverk/Tales of the Unseen”(Konstmuseet Kjarvalsstaðir).

Särskilt Kristinn Péturssons handmålade grafiska bilder, bland annat på en Djävul som verkligen är full i fan.

Kortkultur
3 X Reykjavík

Nätter i R Indridasson1. Reykjavíkdeckare. Om man sorterar Arnaldur Indriðasons deckare i rätt ordning – efter de år som berättelserna utspelar sig i – kan man följa hur småstaden Reykjavík blir en allt större stad. Möjlig läsordning: ”Det tyska huset” (1940-tal), ”Den stora matchen”, ”Nätter i Reykjavík” och ”Den som glömmer” (alla 70-tal), ”Glasbruket” (90-tal), ” Vinterstaden” (2000-tal)…

Darkness Jonasson2. Fler Islandsdeckare. Ragnar Jónasson är nästa isländska deckarförfattare i tur att ges ut på svenska. ”Dimma”, första titeln i Hulda-trilogin, kommer i höst. Hulda, som på isländska kan syfta på ”det gömda folket”, är en 64-årig kvinnlig polis i Reykjavík. Böckerna följer henne bakåt i poliskarriären – det vill säga den karriär hon aldrig erbjöds, som kvinnlig polis.

haunting_of_reykjavik_book_cover3. Spöken. Steinar Bragis nästan-deckare ”Höglandet” och ”Kata” skiftar karaktär och genre, blir plötsligt spök- och skräckromaner. Inte konstigt då att han även skrivit en faktabok, översatt till engelska med titeln ”The Haunting of Reykjavík”, om de spöken som följde med när islänningarna flyttade till Reykjavík. Här finns fjorton, låt säga, verkliga spökhistorier och en karta med varje spökplats utmärkt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2018

2017 års deckarutgivning: Översatta deckare

Årets 15 – 16 – bästa översatta deckare (enligt Deckarbloggs redaktörer) i bokstavsordning.

Journalisthjälte i utsatthetens sunkiga undervegetation
Fiona Barton: ”Barnet”, övers: Jan Risheden (Massolit)
Mitt i #metoo. Bartons roman är en ögonblicksbild av flickors och kvinnors utsatta vardag i livet och på jobbet. Reportern på Daily Post, Kate Waters, läser en notis om ett barnskelett vid en byggarbetsplats och ett drama med många bottnar rullas upp. Fyra kvinnor, fyra perspektiv och ett nyfött barn slutar i en skör befrielse. Not. Det heter journalistik, inte journalism.

Gangsterroman
Bill Beverly: ”Dodgers”, övers: Hanna Axén (Southside Stories)
Eller kanske ungdomsgangsterroman? Huvudpersonen East, slumkille från Los Angeles, är 15 och har dessutom en lillebror. East och hans gäng vaktar ett knarklangarhus i L.A. och får sen i uppdrag att åka till Wisconsin och mörda en domare. En roadberättelse och uppväxtroman om det vita kontra det svarta Amerika.

Mångspänningsroman
Steinar Bragi: ”Kata”, övers: Sara Gombrii (Natur & Kultur)
”Kata” är det mest deckarliknade som islänningen Bragi skrivit hittills. En skönlitterär roman blir en lågmäld spänningsroman, ett slags fantasy, psykologisk thriller och till sist en kvinnlig hämndthriller – eller snarare en antimansroman. Och där emellan inslag av polisroman. En spännande ”deckare” – på många olika sätt.

Hårdkokt och rak polisroman
Michael Connelly: ”Inte ett farväl”, övers: Patrik Hammarsten (Norstedts)
En miljardär vill hitta en försvunnen kvinna och San Fernando-polisen behöver Harry Boschs hjälp i ett våldtäktsfall. Och Harry, kontroversiell, älskad och hatad, utmanar som vanligt kåranda och tystnadskultur på sitt egensinniga vis. I det här fallet blir det bara så fruktansvärt bråttom om han ska hinna rädda en mycket viktig person.

Katt-och-råtta-lek med problemtyngd polishjälte
Daniel Cole: ”Trasdockan”, övers: Patrik Hammarsten (Norstedts)
Hårdkokt debutroman i högt tempo, groteska inslag och en polis som har stora problem. Alltså stora problem. Som om det inte räcker verkar mördaren ha mördat för att straffa just honom och hela poliskåren.

Kvantfysisk thriller
Blake Crouch: ”Dark Matter”, övers: Jan Malmsjö (Massolit)
Vad händer när multiversum blir en kvantfysikalisk realitet? Fysikern Jason Desser snubblar in i ett pågående och mycket skrämmande nu där han konfronteras med alltför många versioner av sig själv. En annorlunda, fängslande historia i utkanten av Einsteins relativitetsteori.

Psykologisk thriller
JP Delaney: ”Hon som kom före”, övers: Klara Lindell (Bonniers)
En annons om drömboendet – på vissa villkor – är startskottet för en svart, flerdimensionell historia där ingenting är vad det verkar, och ingen är vad hen synes vara. En tajt lager-på-lagerhistoria som håller en vaken ända till slutet.

Norsk polisthriller
Jan-Erik Fjell: ”Smugglaren”, övers: Sandra Rath (Harper Crime)
Norrmannen Jan-Erik Fjell skriver minst lika bra som sin landsman Nesbø. I ”Smugglaren” kombineras den traditionella polisromanen med modern action. Norge får besök av dagens omvärld: evig kriminalitet som kvinnomisshandel och pedofili utökas med östeuropeisk maffia, hitmen och trafficking.

Feelgood av hederligt engelskt märke
Elly Griffiths: ”Dolt i Mörker”, övers: Carla Wiberg (Forum)
Det ska genast sägas att jag har läst den nionde delen i serien om den självständiga, begåvade rättsarkeologen Ruth Galloway på engelska (kunde inte vänta). Välskrivet om försvunna hemlösa, men det är Ruth och hennes kamp mot kakorna, hennes komplexa relationer med Nelson och deras glada dotter som är navet.

Fransk kvinnothriller
Pierre Lemaitre: ”Alex”, övers: Cecilia Franklin (Sekwa)
Det börjar onödigt våldsamt med att den kvinna som kallar sig Alex blir kidnappad, avklädd och instängd i en lokal med råttor. Men ta dig igenom! Pierre Lemaitres roman om Alex vänder gång på gång. Bland annat introduceras ännu en liten, märklig fransk kriminalpolis som tar, vilket hon ska visa sig vara, seriemördaren Alex i försvar.

Polisiära procedurer
Jørn Lier Horst: ”Nattmannen”, övers: Cajsa Mitchell (Lind & Co)
En lite äldre polisroman av norrmannen Jørn Lier Horst (böckerna har översatts i en konstig ordning). Autentisk miljö: staden Larvik. Även polisarbetet är så autentiskt det kan bli (författaren är ju före detta polis). Hemsk inledning: ett flickhuvud har placerats på en påle. Hatbrott? Eller vad?

Polisnoir
Tony Parsons: ”Slaktaren i Highgate”, övers: Gabriel Setterborg (Bokfabriken)
Debuten ”Murder bag” var mer än lovande. ”Slaktaren i Highgate”, uppföljaren och Tony Parsons andra bok om Max Wolfe, ensamstående pappa och polis i London, är bättre ändå. Mer sammanhållen och tajtare, författad på den mest exakta, hårdkokta prosa. Parsons skriver med ett ursinnigt patos, som balanseras av värmen mellan Wolfe och hans dotter.

Cozy crime i Kanada
Louise Penny: ”En ljusets lek”, övers: Charlotte Hjukström (Modernista)
Kanadensiskan Louise Pennys sjunde landsbygdsdeckare är lika cozy och lagom spännande som de tidigare. Också ”En ljusets lek” utspelar sig i och kring Three Pines – en så liten by att den inte finns på någon karta – i Quebec. Även kommissarie Gamache, chef för Quebecpolisens mordrotel, återkommer förstås. Liksom byns övriga invånare – här främst de bägge konstnärerna Clara och Peter.

Psykologisk thriller
Melanie Raabe: ”Fällan”, övers: Leif Janzon (LB Förlag)
Linda Conrads har inte lämnat sitt hem efter att hennes syster blev mördad för 12 år sedan. Nu har hon sett mördaren på TV och hon satsar allt på att avslöja honom i en nyskriven roman. Sedan beviljar hon en enda intervju och måste lita på ordets makt – men kommer det att räcka?

Nästan-deckare
Ane Riel: ”Kåda”, övers: Helena Ridelberg (Modernista)
Danskan Ane Riel skrev årets märkligaste nästan-deckare. Nej, det är nog ingen deckare (trots att Deckarakademin utsåg ”Kåda” till bästa översatta kriminalroman) och kanske inte ens en kriminalroman (även om här levs vid sidan om lagen och förekommer kriminalitet) men absolut en spänningsroman om en familj på en liten ö utanför en lite större ö och allra mest om en sjuårig flickas uppväxt bortom civilisationen.

Journalisthjälte i människovärdets träskmarker
Lone Theils: ”Den blå poetens kärlek”, övers: Margareta Järnebrand (Norstedts)
Det finns många London i London, upptäcker Theils hjältinna Nora Sand, reporter på tidskriften Globalt, när hon försöker hjälpa poeten Manash Ishmail att återfinna hans försvunna hustru. Fasansfulla, fängelseliknande ställen på vilka asylsökande burats in är scenen för ett drama om ondska där värdighet och medmänsklighet sitter långt inne.

Deckarlogg 2Kataina deckarblogg 1Bengt Eriksson
Katarina Tornborg

 

Det isländska Höglandets ur-natur

Steinar Bragi
Höglandet
övers: Inge Knutsson
(Natur & Kultur)

Islänningen Steinar Bragi skriver sig utanför både deckar- och kriminalgenren – ja, utanför krimin. Åtminstone nästan.

Romanen ”Höglandet” byggs upp med krimigenrens stämning, spänning och ledtråd på ledtråd.

SteinarBragi_1410Men sen är det som om – den mest kände isländske krimiförfattaren – Arnaldur Indriðasons beskrivningar av Islands natur vrids och vrängs till naturgotik.

Alternativt att nu slår naturen tillbaka mot den isländska finans- och pengahybrisen.

Finanskrisen har drabbat Island. Fyra vänner, två män och två kvinnor, reser på utflykt till, i och genom det isländska Höglandets ur-natur.

Dimma, de kör vilse, GPS-en fungerar inte, bilen går sönder och de måste övernatta hos ett gammalt par som verkar lika märkliga som huset de bor i.

Naturalistiskt, surrealistiskt, psykologiskt och realistiskt; allt på samma gång.

Hur – eller om? – det slutar skulle jag inte kunna redogöra för ens om jag ville.

Bengt Eriksson
(publicerat i Arbetet, 2014)

Kvinnlig mångspänning på Island

Hur får man plats att skriva det som skulle behöva skrivas på ett utrymme som är alldeles för litet?

En fråga jag, som recensent, ofta ställer mig numera.

Många recensioner blir som haikudikter.

Man får stryka och lägga till, stryka och lägga till – ända tills man fått med allt man kan få med. Och då har man ändå inte fått med allt man hade velat få med.

Allt som borde varit med.

Det saknas alltid någonting. Men man får göra det bästa man kan.

Alternativet är att inte ens skriva. Och är det ett alternativ?

I alla fall: så här skrev jag om den senaste romanen av en av mina favoritförfattare från Island, på det utmätta recensionsutrymme som stod till buds.

*

Steinar Bragi
Kata
övers: Sara Gombrii
(Natur & Kultur)

Bragi KataRomanen ”Kata” utspelar sig på och över gränserna.

En skönlitterär roman blir en lågmäld spänningsroman, ett slags fantasy, psykologisk thriller och till sist en kvinnlig hämndthriller. Där emellan inslag av polisroman.

Också gränsen mellan fiktion och realism passeras: allt mer verklighet släpps in.

Dessutom en psykologisk – eller psykisk – gräns. Var utspelar sig fantasydelarna, i ett dockskåp eller inuti huvudpersonen Katas hjärna?

Katas och maken Tomas dotter försvinner. Hon återfinns ett år senare, död och våldtagen.

Steinar Bragi, Islands mest egenartade (spännings)författare, skildrar Katas långsamma förändring.

Vad dotterns död gör med henne: mänskligt och psykiskt. Och får henne att ta sig till.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(skriven ungefär så här till Gota Medias tidningar)