Norske polisen Wisting på TV

Får allt bli mer ihärdig med att följa strömningstjänsternas deckarserier. Fast det finns ju så många deckare och annan krimi att läsa – först – så hur ska en enda deckarläsare hinna?!

Missade alltså Viaplaypremiären av deckarserien ”Wisting”, byggd på ett par av titlarna, ”Jakthundarna” och Grottmannen”, i Jørn Lier Horsts norska polisserie och namngiven efter huvudpersonen, kriminalutredaren Willam Wisting.

En serie polisromaner som blivit allt bättre och jag gillar allt mer. Kan faktiskt vara den bästa polisromanserien i Norden för närvarande (alltså bättre än danskarna Jesper Steins och Jussi Adler-Olsens polisserier).

Wisting

”Wisting” på papper och skärm, i roman och TV-serie.

Men hur ska det gå att överföra polisen Wisting från romansidorna till TV-skärmen? Sånt är ju alltid lika vanskligt.

Det blir till att titta och se – när ”Wisting”-serien ikväll har andrapremiär på TV3, närmare bestämt klockan 22.

Förresten, nån som redan sett serien på Viaplay och kan komma med en förhandskommentar?

Däremot tror jag att jag nu hunnit läsa samtliga, inklusive de oöversatta, romanerna i Jørn Lier Horsts serie om kriminalutredaren William Wisting.

Erkänner att jag läste lite tveksamt till att börja med, bland annat för att det schabblades en del med utgivningen på svenska. Vilket framgår av nedanstående text, skriven för ett tag sen nu.

Fast såväl utgivningen som min läsning har bättrat sig, sen dess. I TV-serien spelas William Wisting förresten av Sven Nordin. Men är inte han lite ung?

***

Start en bra bit in i serien och till en början utgivet i fel ordning.

Men när ”Blindgång” (Lind & Co; övers: Caisa Mitchell) nu kommit på svenska går det i alla fall att läsa fyra av norrmannen Jørn Lier Horsts polisromaner i (kolla så ni gör det!) rätt ordning – alla med och om utredaren William Wisting och hans kolleger i Larvik. Hela sex tidigare titlar i Wisting-serien saknas däremot – fortfarande och tyvärr – i den svenska utgivningen.

Med detta påtalat måste jag också betona att de fyra titlar som kommit på svenska – här i rätt ordningsföljd: ”Vinterstängt”, ”Jakthundarna”, ”Grottmannen” och ”Blindgång” – är bland det bästa som just nu går att läsa bland nordiska polisromaner.

Trailer till norska TV-serien ”Wisting”.

Lier Horst kan nämligen både skriva och berätta och är dessutom kunnig i polisarbete. Han har själv varit polis och utredare i Larvik.

Ingen ovanlig och märkvärdig – utan snarare en rätt typisk – intrig i nya ”Blindgång”: sprit- och knarksmuggling, några mord som följd av detta, överordnade som lägger sig i och kolleger som missköter sitt jobb.

Utförandet är däremot högst eget: en polisroman som blir en procedurroman in i den minsta lilla detaljen. Jørn Lier Horst berättar utförligt och ingående, även när polisarbetet är onödigt, visar sig resultatlöst.

Visst, det kan bli hur urtråkigt som helst med sån här polisiär knappologi. Om inte Jørn Lier Horst varit så initierad och dessutom, som sagt, kan skriva och berätta, teckna intressanta personporträtt och skapa spänning i och ur det lilla; de små detaljerna, kriminella som mänskliga.

Vid sidan om – eller snarare mitt i – spänningsromanen fortsätter också Jørn Lier Horst att teckna porträttet av en norsk och högst sympatisk – eller ordet är kanske vanlig? – man som råkar vara kriminalpolis. ”Blindgång” är ännu en mansroman, ytterligare penseldrag fogas till William Wistings porträtt.

Dessutom finns liksom en extra roman i romanen, så pass utförlig att den hade kunnat bli en fristående novell eller kortroman: en skildring av två unga ensamstående mödrar. Den ena med ett litet barn, den andra ska snart födas. Den senare är änklingen Wistings dotter Line.

Bengt Eriksson

Engelsk noirdeckare i London

Tjuvkollade lite på Strike-serien när första delen = den filmade boken visades på brittisk TV. Men sen glömde jag bort det…

Nu har jag köpt hela TV-serien – “The Cuckoo’s Calling”, “The Silkworm” och “Career of Evil” – som DVD-box och börjat kolla på första delen (sett två av tre avsnitt hittills).

CormoranDet gäller alltså filmatiseringen av J.K. Rowlings brittiska noir-deckarserie, författad under den snabbt avslöjade pseudonymen Robert Galbraith. Huvudpersoner: Cormoran Strike, privatdetektiv med kontor på Denmark Street i London, samt hans sekreterare/assistent Robin Ellacott.

Den förstnämnde spelad nära nog exakt av Tom Burke och den senare spelad så fenomenalt otroligt fantastiskt av Holliday Grainger. Bägge har i TV-serien blivit precis som jag föreställde mig när jag läste romanerna – d e t är inte vanligt.

Holliday Grainger är också så engelsk som en engelsk sekreterare kan vara, både i utseende och repliker. Hon har varit sekreterare på många skivbolag och bokförlag jag besökt i London. Hon har ingenting av skådespelare i sitt skådespelande. Hon är Robin Ellacott.

Action? Typ noll, dock. Stämning, däremot: cirka 1000 eller så. Fantastiska Londonmiljöer och allting, som det verkar, inspelat på plats. Längs musikaffärsgatan Denmark Street har en ju gått och kollat gitarrer och på puben The Tottenham, numera Flying Horse (Oxford Street) brukar jag dricka cider.

Nu ska jag titta vidare. HÄR kan du läsa mer om Cormoran Strike, Robin Ellacott och J.K. Rowlings deckare.

Bengt Eriksson

Det var i Berlin våren 1929…

Volker Kutscher
Babylon Berlin
Gereon Raths första fall
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Noir är ett skrivsätt, en inställning och ett temperament. En känsla och en färg. En palett med olika nyanser av svart.

Längesen nu som noir var något specifikt amerikanskt inom litteraturen (och då främst deckare). Tur och retur Frankrike-USA kan noir idag appliceras på alla litterära genrer, platser och tider.

Babylon Berlin bokNoir har blivit en teknik för att spegla och skildra människorna, samhället och världen i skönlitterär skrift. En mycket användbar teknik var- och närhelst samhällssystem och människors livsvillkor är på väg att braka samman.

Som i Berlin våren 1929.

Volker Kutscher, historiker och författare, skildrar just denna stad och detta år i sin tyska noirroman ”Babylon Berlin” (första titeln av hittills sex i en serie som ska sträcka sig fram till 1938).

Samt polisroman. Huvudpersonen heter Gereon Rath och är en ung kommissarie, förut i Köln och numera i Berlin, tidigare vid kriminalpolisen men nu på sedlighetsroteln. Rath förflyttades och ”degraderades” efter att ha skjutit sonen till en mäktig man.

Weimarrepubliken ska snart falla och nazismen marschera in. ”Babylon Berlin” utspelar sig från den 28 april till 10 maj 1929.

Sedlighetspolisen Gereon Rath, 29 år, blir turist- och tidsguide till en stad som är full – som i berusad – av droger, sprit och olagliga nattklubbar, sex och pornografi, gatustrider, politiska intriger och mord.

Om några dagar ska det ju också bli första maj – och demonstrationer, kommunisterna planerar att bryta mot demonstrationsförbundet.

Babylon Berlin filmSå påträffas en anonym, torterad kropp i Landwehrkanalen och Rath engagerar sig, trots att han ju inte har med det här att göra, i en mordutredning som inkluderar såväl pengar som vapen och kärlek.

Och Rath själv, som… Nej, jag avslöjar inte mer.

Volker Kutscher skildrar detta – det sönderbrutna samhället, människorna och staden – med, låt säga, en axelryckning och en lite nonchig inställning, särskilt i polisen Raths repliker.

Och samtidigt på stort allvar. Alltså rätt typisk noir-prosa.

Vilket ger just det som noir är så enastående suverän på: en inträngande skildring av ett samhälle i kollaps, närapå eller faktiskt vid civilisationens slut. (Det var då; det kan vara nu.)

Denna första polis- och noirroman i Kutschers serie har också filmats och ska nu börja visas på SvT. Jag har inte sett någonting av TV-serien när jag skriver det här så jag undrar: Hur ska det gå? Noir-romaner – alltså den där jargongen – brukar inte vara det lättaste att få till på film, ju…

deckarlogg-2Bengt Eriksson

 

Christie möter Chandler hos Rowling

Nu har alltså Robert Galbraiths, vill säga J.K. Rowlings deckarromaner om privatdetektiven Cormoran Strike och hans sekreterare Robin Ellacott på Denmark Street i London också blivit en TV-serie.

Premiär på BBC One den 27 augusti 2017 och man får väl förutsätta TV-serien kommer till Sverige med tiden (snabbare eller långsammare).

Grunda med att läsa romanerna: tre stycken, ”Gökens rop” (2014), ”Silkesmasken” (2015) och ”Karriär i ondska” (2016). Det är mitt råd och jag lovar: ett gott råd!

Följande skrev jag när den första titeln i serien kom på svenska…

*

Robert Galbraith
”Gökens rop”
Övers: Charlotte Hjukström
(W&W)

En advokat kunde inte hålla tyst. Därför vet vi att Harry Potter-författaren J K Rowling tänkte gömma sig bakom pseudonymen Robert Galbraith. Om jag inte vetat det utan trott att ”Gökens rop” skrivits av en okänd debutant, vad hade jag tyckt om den här deckaren?

Rowling Gökens ropEn annan fråga: Hade den översatts till svenska?

Jo, jag tror att jag också då – ifall jag hittat fram till den bland alla hundra plus anglosaxiska privatdetektivdeckare som ges ut årligen – hade tyckt om ”Gökens rop”. Men jag undrar om den skulle ha kommit ut i Sverige…

”Gökens rop” skiljer sig lite från andra deckare med en privatsnok som problemlösare. Galbraith/Rowling har skrivit med ett leende. Resultatet blev en mjukkokt pastisch på hårdkokta deckare. Också mycket engelsk: Agatha Christie stämde träff med Raymond Chandler.

En supermodell faller från en balkong. Hennes bror ifrågasätter om hon begick självmord och ber privatdetektiven Cormoran Strike, enbent krigsveteran, att utreda. Det är intrigen. Varken så annorlunda, märkligt eller spännande.

Det som får ”Gökens rop” att bli en underhållande deckare är person- och miljöskildringarna samt Rowlings lätta handlag på tangentbordet. Porträtten av privatdetektiven med kontor på Denmark Street och hans unga, allt mer självständiga sekreterare är både ömma och trovärdiga.

Rowling har dessutom förmågan att förmedla en Londonstämning som alla – inklusive svenska turister – måste känna igen sig i.

Här finns typiska debutantfel – till exempel longörer som hade kunnat strykas – och upplösningen är inte heller den bästa. Fast även deckarveteraner har ju svårt att knyta ihop trådar.

Christie-pussel och Chandler-deckare blandas till – ordagrant – trevlig läsning. Och Londonentusiaster, det lovar jag, kommer att älska ”Gökens rop”.

Bengt Eriksson
(publicerat i Kristianstadsbladet 2013)

Nutidens människor

Noah Hawley
Före fallet
övers: Christian Ekvall
(Massolit)

Före fallet”Före fallet” har kallats sidvändare.

Men att läsa och bläddra så snabbt som möjligt rekommenderas inte. Då missar man nämligen det som är romanens verkliga kvalitet: personskildringen.

En thriller i grunden – ett flygplan störtar i havet utanför USA:s ostkust, alla dör utom en konstnär och en liten pojke – men mest spännande blir Noah Hawleys ingående beskrivningar av romanens olika personer.

Som chefen för ett nyhetstevebolag (tänk Fox News), stationens personifierade journalist, en finansman med dollarögon, den misslyckade konstnären och en knöl till författare, kvinnor som subjekt och bihang.

Resultat: ett alltför verklighetstroget och därför så otäckt porträtt av nutiden och dess människor.

PS. Noah Hawley är även upphosman/manusförfattare till TV-serien ”Fargo”.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar)

Rebecka Martinsson filmas – igen

Så har Åsa Larssons kriminalromaner filmats igen, den här gången som TV-serie. Första avsnittet av ”Rebecka Martinsson”, som serien heter efter juristen och huvudpersonen, visades på TV4 nu i veckan.

Men en av Åsa Larssons romaner – debuten ”Solstorm”, för vilken hon prisades av Svenska  Deckarakademin som 2003 års bästa deckardebutant – har redan filmats. Då som långfilm med premiär 2007.

Resultatet blev väl… Ja, så här skrev jag i alla fall lite kort när jag hade sett filmen…

*

Tyvärr har inte (heller) ”Solstorm” (Sandrew/Metronome), som var en sensationell kriminalromandebut av Åsa Larsson, blivit någon särskilt lyckad kriminalfilm. Också en låg- och snabbproduktion?

SolstormMikael Persbrandt har inte lyckats göra sin roll som svavelosande frikyrkopredikant till något mer än ännu en märklig figur och den norrländska miljön doftar mer på papper än på duk och skärm.

Att låta Izabella Scorupco spela advokaten Rebecka Martinsson var nog ingen bra tanke. Åsa Larssons advokat är yrkes- och privatmänniska, klok och naiv, vuxen kvinna och liten flicka – ofta lite tafatt.

Tyvärr gestaltas inte det flickiga och tafatta utan Scorupco är – inte samma sak – tafatt som skådespelerska.

Både i Läckberg- och Larsson-filmatiseringarna överdrivs våldet från romanerna. Samma våld men på bild blir det automatiskt mer våldsamt.

Ska bilder ha samma funktion som ord måste våldet tvärtom tonas ner – om man inte vill att filmerna ska vara mer våldsamma än böckerna.

Vilket nog var syftet: filmatiseringarna görs inte för mig och oss som läser kriminalromaner utan riktar sig till den målgrupp som vill ha några schyssta action-rullar. Och då måste ju svenska filmdeckare konkurrera med amerikanskt action-våld.

*

Rebeckka 2Just debutdeckaren har man – i alla fall till stor del – hoppat över i den nya TV-serien som istället bygger på romanerna ”Det blod som spillts”, ”Svart stig”, ”Till dess din vrede upphör” och ”Till offer åt Molok”.

Ida Engvoll agerar den här gången som huvudpersonen Rebecka Martinsson. Klarar hon det bättre än Izabella Scorupco?

Är TV-serien bättre än filmen? Ja, vad tyckte ni om första avsnittet? Och hur bra – eller motsatsen – är TV-serien kontra Åsa Larssons kriminalromaner?

Plats för diskussion!

Deckarlogg 2Deckarlogg återkommer med sina åsikter.

Bengt Eriksson

Dödliga delikatesser

Mumsiga mord? Mordiska menyer? Dödligt delikat – delikatesser, hälsosamma sallader, hamburgare och mängder av kaffe är en oundgänglig del av deckarlitteraturen.

Förekomsten av läckra snittar, iskall öl, färska räkor, sill, nubbe och kaffe hos exempelvis Stieg Trenter är en gestaltning av tiden och rummet: Operakällarens bakficka, Cattelin i Gamla stan, Riche, Sturehof… ”Jag vet ett litet ställe som serverar en utsökt” (vad det nu kan vara).

Rummen är identitetsmarkörer och det är ingen slump var Harry Friberg väljer att inta sina måltider. Maten förankrar och eller befäster läsaren i kulturen. Det är 40-, 50- och en bit in på 60-talet, det är fram till 1955 motbokstider (det s.k. Brattsystemet som innebar begränsningar i hur mycket alkohol man fick köpa på Systemet ackompanjerat av mattvång på krogen).

trenter-skugganStieg Trenter var en mästare på att manövrera rusdrycker och krogrundor – att göra dygd av nödvändigheten. Alltså flödar Trenters böcker av iskalla nubbar och skummande sejdlar, en sillbit och knäckebröd. Vesper Johnson och Harry Friberg äter sig njutningsfullt genom det svenska smörgåsbordets alla smårätter, eller intar en utsökt sjötunga medan de allvarligt diskuterar det pågående fallet.

Oftast avråder Vesper Harry från att delta överhuvudtaget, vilket Harry naturligtvis struntar i. Men det är något visst med ölglas, rågbröd och ”kallt gott smör” som kokboksförfattaren Hiram uttryckte det.

Stieg Trenter manar fram mycket distinkta Stockholmsbilder i mig. Det vilar som ett höstdis över hela Stockholm, det är milda, dämpade färger, det är spårvagnar och regnvåt asfalt på Kungsgatan där bulliga taxibilar hämtar upp sena flanörer och välartade par.

Det är böcker illustrerade av Ströyer och inredning med svenskt tenn, Josef Frank och det nordiskt blonda. Jag älskar alltihop. Förmodligen gör det mig till en nostalgisk sentimentalist, men det bryr jag mig inte om.

I varje Trenterbok finns det också en hjältinna, men till henne och andra tänker jag återkomma vid ett annat tillfälle.

Naturligtvis är det inte bara hos Trenter som mord, mat och mysterier hänger ihop. Läs i princip vad som helst av Dorothy Sayers och finn afternoon tea på Fortnum’s, chateau-viner och gåslever.

Hos Trenter och Sayers ingår maten som en del av berättelsen, av rummet i rummet, som bakgrund, klassmarkör och identifikation. Jag hävdar att Trenters mat var en identitetsfaktor, ett socialt och verksamt ”vi” i folkhemmet. Alla vet (visste) hur man gör aladåb. Alla har ätit gravad strömming någon gång i livet.

goodwin-eunuckJason Goodwins turkiska 1830-tals detektiv Yashim, som förutom att han har tillträde till sultanens allra privataste rum, är en utomordentlig kock i sin enkla men funktionella lilla lägenhet i Istanbul. De tre böcker som finns på svenska är ”Eunuckens gåta” (2006), ”Ormstenens gåta” (2008) och ”Bellinis porträtt (2009).

Yashim vars personlighet är sådan att han kan förbli obemärkt, tillagar den utsöktaste linssoppa, han hackar och skär, mal och kryddar, river och knådar sig igenom serien om fem böcker. De två sista heter ”An Evil Eye” (2011) respektive ”The Baklava Club (2014). Vissa av recepten är så tydliga att man med en gnutta fantasi kan återskapa dem i sitt eget kök.

Tro mig. Jag gjorde linssoppa à la Yashim och den blev mycket bra.

Uppenbarligen är Yashims kokkonst så inspirerande för läsekretsen att Goodwin helt sonika ger ut en kokbok med Yashims rätter och recept. Boken, som kommer ut i oktober i England, innehåller också valda avsnitt ur romanerna som extra krydda.

För Yashim är mat sinnlighet och filosofi. Matlagning hör till livets kärna, det är en meditativ verksamhet som ger honom tid att låta vissa problem lösas av sig själva – inshallah.

Det kan vara kryddor som sprätter i den heta pannan som får pusselbitar att passa ihop. Att krama ur vattnet ur riven zucchini blir en kärlekshandling. Mat läker och helar sargade kroppar och själar. Mat, inte som ett nödvändigt ont, utan ett nödvändigt gott.

Donna Leons Commissario Brunetti som TV-serie (och på DVD).

Tänk på Commissario Brunettis hustru Paolas luncher hos amerikanska Donna Leon. Det kärleksfulla kokandet av givetvis färsk pasta och beredandet av knarrande grönsaker betyder så mycket mer än att fixa till något att äta. En ritual som befäster familjens sammanhållning, en paus som ger tid över för andra diskussioner – för konfliktlösning och återhämtning.

Det regelbundna i Guido Brunettis vanor – en liten espresso här, en grappa där – är det enda stabila i en värld av korruption, mord och motgång.

För likaledes amerikanska Diane Mott Davidson är maten själva grejen. Svenska Dagbladet gav ut ett antal titlar av henne i början på 90-talet: ”Med mord på menyn”, ”Osminkad död” och ”Stängt på grund av mordförsök”. Talande titlar på engelska är ”Sweet Revenge” (”Hämndens sötma”), ”Fatally Flaky” (”Fatala flagor”) och ”The Last Suppers” (”De sista måltiderna”) med mina översättningar.

mott-davidsonGoldy Schultz har en catering-firma och hon lagar mat åt alla som betalar. Det ger henne en unik insyn i olika sammanhang och inte minst i ond, bråd död.

Texterna innehåller ordentliga recept – jag har testat några, tja, sådär, ungefär som någon som anmärkte vad gäller Kay Scarpetta hos Patricia Cornwell, ”det verkar så himla gott när hon står där och hackar vitlök, kokar pastan och slår upp ett glas svalt vitt vin, men egentligen är det ganska banalt”.

En nykomling i raden av författare som skriver om mord och menyer är Sally Andrew: ”Tannie Marias recept på kärlek och mord” (Norstedts, 2016) är den första romanen i en tänkt serie. Här är det Sydafrika och sydafrikansk mat som står i centrum.

Tannie Maria har en populär matsida i en lokaltidning. Den ska läggas ner eftersom centralredaktionen vill ha en hjärtespalt istället. Efter viss övertalning tar Tannie Maria sig an sargade själar med goda råd och några hjälpande recept på vägen. Så kommer det sig att hon snabbt hamnar i en historia om mord, svek, pengar och kärlek.

Tannie Maria ÄR mat. Mat är kärlek. Utan mat hade hon förmodligen varit död… konstaterar hon.

Hon älskar doften av skorpor i ugnen och funderar ständigt på biltong och pajer, experimenterar med ingredienser och njuter av varje smula – gärna nedsköljd med en kopp te.

tannie-mariaDet här är en deckare som inte skulle behövt deckardelen för att fungera. Följaktligen är sidorna 435-460 receptsidor, inledda med en liten avhandling om värdet med att använda en värmelåda. Den är energisnål, den långkokar din mat ”medan du ligger och sover eller är på jobbet”.

Det är maten som bjuder på moralen, blir den värdemätare med vilken karaktärer bedöms. Jag har testat ”Reghardts Bobotie”, dvs köttfärsgratäng, med angenämt resultat.

Folk som tillbringat tweenie-tiden med Enid Blytons Fem-böcker vet att mat spelar en utomordentligt viktig roll bland mysterierna. Det är körsbärspajer hit, iskall gräddmjölk dit, kyckling och skinksmörgåsar i långa banor.

Böckerna utspelar sig på den engelska landsbygden mellan 1942 och 1963. Det vill säga, krigstid och ransonering som upphörde så sent som 1954. Den verkliga bristen kanske i viss mån kompenserades av fantasier om hur livet kunde ha varit, eller hade varit före kriget.

Mat och mysterier som eskapism, som dröm. Kanske ett av skälen till barnens hämningslöst sinnliga ätande.

Mat kan vara den yttersta balansen; ett mord är en djupt omoralisk handling. Att eftertänksamt stå och hacka lök och rosta kryddor, att ta sig en iskall sup och en macka på krogen, att låta maten rensa luften och själen, är att stå på livets sida. Det stillsamma förberedandet för ännu en måltid är det yttersta beviset för mänsklighet, för att tillvaron ska få sina rätta proportioner.

En kopp te i rätt ögonblick – säg vad Agatha Christie inte visste om detta! – kan bokstavligen innebära liv eller död. Mat i deckare gör deckarna till människor, du är vad du äter. Skräpmat och cola, lyxmiddagar på lokal, snabbfixat på en kaffekedja eller långsamt och grundligt på velden eller i Istanbul.

Vad gäller Yashim, så har han lämnat djupa spår. Så till den milda grad att jag inhandlat… Kataina deckarblogg 1inte Goodwins kokbok utan Angie Mitchells ”Secrets of the Turkish Kitchen”, ur vilken jag kommer att laga ett antal rätter att bjuda maken och grannarna på. *)

Katarina Tornborg

*) Det tackar grannarna för och ser fram emot!