Nutidens människor

Noah Hawley
Före fallet
övers: Christian Ekvall
(Massolit)

Före fallet”Före fallet” har kallats sidvändare.

Men att läsa och bläddra så snabbt som möjligt rekommenderas inte. Då missar man nämligen det som är romanens verkliga kvalitet: personskildringen.

En thriller i grunden – ett flygplan störtar i havet utanför USA:s ostkust, alla dör utom en konstnär och en liten pojke – men mest spännande blir Noah Hawleys ingående beskrivningar av romanens olika personer.

Som chefen för ett nyhetstevebolag (tänk Fox News), stationens personifierade journalist, en finansman med dollarögon, den misslyckade konstnären och en knöl till författare, kvinnor som subjekt och bihang.

Resultat: ett alltför verklighetstroget och därför så otäckt porträtt av nutiden och dess människor.

PS. Noah Hawley är även upphosman/manusförfattare till TV-serien ”Fargo”.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar)

Rebecka Martinsson filmas – igen

Så har Åsa Larssons kriminalromaner filmats igen, den här gången som TV-serie. Första avsnittet av ”Rebecka Martinsson”, som serien heter efter juristen och huvudpersonen, visades på TV4 nu i veckan.

Men en av Åsa Larssons romaner – debuten ”Solstorm”, för vilken hon prisades av Svenska  Deckarakademin som 2003 års bästa deckardebutant – har redan filmats. Då som långfilm med premiär 2007.

Resultatet blev väl… Ja, så här skrev jag i alla fall lite kort när jag hade sett filmen…

*

Tyvärr har inte (heller) ”Solstorm” (Sandrew/Metronome), som var en sensationell kriminalromandebut av Åsa Larsson, blivit någon särskilt lyckad kriminalfilm. Också en låg- och snabbproduktion?

SolstormMikael Persbrandt har inte lyckats göra sin roll som svavelosande frikyrkopredikant till något mer än ännu en märklig figur och den norrländska miljön doftar mer på papper än på duk och skärm.

Att låta Izabella Scorupco spela advokaten Rebecka Martinsson var nog ingen bra tanke. Åsa Larssons advokat är yrkes- och privatmänniska, klok och naiv, vuxen kvinna och liten flicka – ofta lite tafatt.

Tyvärr gestaltas inte det flickiga och tafatta utan Scorupco är – inte samma sak – tafatt som skådespelerska.

Både i Läckberg- och Larsson-filmatiseringarna överdrivs våldet från romanerna. Samma våld men på bild blir det automatiskt mer våldsamt.

Ska bilder ha samma funktion som ord måste våldet tvärtom tonas ner – om man inte vill att filmerna ska vara mer våldsamma än böckerna.

Vilket nog var syftet: filmatiseringarna görs inte för mig och oss som läser kriminalromaner utan riktar sig till den målgrupp som vill ha några schyssta action-rullar. Och då måste ju svenska filmdeckare konkurrera med amerikanskt action-våld.

*

Rebeckka 2Just debutdeckaren har man – i alla fall till stor del – hoppat över i den nya TV-serien som istället bygger på romanerna ”Det blod som spillts”, ”Svart stig”, ”Till dess din vrede upphör” och ”Till offer åt Molok”.

Ida Engvoll agerar den här gången som huvudpersonen Rebecka Martinsson. Klarar hon det bättre än Izabella Scorupco?

Är TV-serien bättre än filmen? Ja, vad tyckte ni om första avsnittet? Och hur bra – eller motsatsen – är TV-serien kontra Åsa Larssons kriminalromaner?

Plats för diskussion!

Deckarlogg 2Deckarlogg återkommer med sina åsikter.

Bengt Eriksson

Dödliga delikatesser

Mumsiga mord? Mordiska menyer? Dödligt delikat – delikatesser, hälsosamma sallader, hamburgare och mängder av kaffe är en oundgänglig del av deckarlitteraturen.

Förekomsten av läckra snittar, iskall öl, färska räkor, sill, nubbe och kaffe hos exempelvis Stieg Trenter är en gestaltning av tiden och rummet: Operakällarens bakficka, Cattelin i Gamla stan, Riche, Sturehof… ”Jag vet ett litet ställe som serverar en utsökt” (vad det nu kan vara).

Rummen är identitetsmarkörer och det är ingen slump var Harry Friberg väljer att inta sina måltider. Maten förankrar och eller befäster läsaren i kulturen. Det är 40-, 50- och en bit in på 60-talet, det är fram till 1955 motbokstider (det s.k. Brattsystemet som innebar begränsningar i hur mycket alkohol man fick köpa på Systemet ackompanjerat av mattvång på krogen).

trenter-skugganStieg Trenter var en mästare på att manövrera rusdrycker och krogrundor – att göra dygd av nödvändigheten. Alltså flödar Trenters böcker av iskalla nubbar och skummande sejdlar, en sillbit och knäckebröd. Vesper Johnson och Harry Friberg äter sig njutningsfullt genom det svenska smörgåsbordets alla smårätter, eller intar en utsökt sjötunga medan de allvarligt diskuterar det pågående fallet.

Oftast avråder Vesper Harry från att delta överhuvudtaget, vilket Harry naturligtvis struntar i. Men det är något visst med ölglas, rågbröd och ”kallt gott smör” som kokboksförfattaren Hiram uttryckte det.

Stieg Trenter manar fram mycket distinkta Stockholmsbilder i mig. Det vilar som ett höstdis över hela Stockholm, det är milda, dämpade färger, det är spårvagnar och regnvåt asfalt på Kungsgatan där bulliga taxibilar hämtar upp sena flanörer och välartade par.

Det är böcker illustrerade av Ströyer och inredning med svenskt tenn, Josef Frank och det nordiskt blonda. Jag älskar alltihop. Förmodligen gör det mig till en nostalgisk sentimentalist, men det bryr jag mig inte om.

I varje Trenterbok finns det också en hjältinna, men till henne och andra tänker jag återkomma vid ett annat tillfälle.

Naturligtvis är det inte bara hos Trenter som mord, mat och mysterier hänger ihop. Läs i princip vad som helst av Dorothy Sayers och finn afternoon tea på Fortnum’s, chateau-viner och gåslever.

Hos Trenter och Sayers ingår maten som en del av berättelsen, av rummet i rummet, som bakgrund, klassmarkör och identifikation. Jag hävdar att Trenters mat var en identitetsfaktor, ett socialt och verksamt ”vi” i folkhemmet. Alla vet (visste) hur man gör aladåb. Alla har ätit gravad strömming någon gång i livet.

goodwin-eunuckJason Goodwins turkiska 1830-tals detektiv Yashim, som förutom att han har tillträde till sultanens allra privataste rum, är en utomordentlig kock i sin enkla men funktionella lilla lägenhet i Istanbul. De tre böcker som finns på svenska är ”Eunuckens gåta” (2006), ”Ormstenens gåta” (2008) och ”Bellinis porträtt (2009).

Yashim vars personlighet är sådan att han kan förbli obemärkt, tillagar den utsöktaste linssoppa, han hackar och skär, mal och kryddar, river och knådar sig igenom serien om fem böcker. De två sista heter ”An Evil Eye” (2011) respektive ”The Baklava Club (2014). Vissa av recepten är så tydliga att man med en gnutta fantasi kan återskapa dem i sitt eget kök.

Tro mig. Jag gjorde linssoppa à la Yashim och den blev mycket bra.

Uppenbarligen är Yashims kokkonst så inspirerande för läsekretsen att Goodwin helt sonika ger ut en kokbok med Yashims rätter och recept. Boken, som kommer ut i oktober i England, innehåller också valda avsnitt ur romanerna som extra krydda.

För Yashim är mat sinnlighet och filosofi. Matlagning hör till livets kärna, det är en meditativ verksamhet som ger honom tid att låta vissa problem lösas av sig själva – inshallah.

Det kan vara kryddor som sprätter i den heta pannan som får pusselbitar att passa ihop. Att krama ur vattnet ur riven zucchini blir en kärlekshandling. Mat läker och helar sargade kroppar och själar. Mat, inte som ett nödvändigt ont, utan ett nödvändigt gott.

Donna Leons Commissario Brunetti som TV-serie (och på DVD).

Tänk på Commissario Brunettis hustru Paolas luncher hos amerikanska Donna Leon. Det kärleksfulla kokandet av givetvis färsk pasta och beredandet av knarrande grönsaker betyder så mycket mer än att fixa till något att äta. En ritual som befäster familjens sammanhållning, en paus som ger tid över för andra diskussioner – för konfliktlösning och återhämtning.

Det regelbundna i Guido Brunettis vanor – en liten espresso här, en grappa där – är det enda stabila i en värld av korruption, mord och motgång.

För likaledes amerikanska Diane Mott Davidson är maten själva grejen. Svenska Dagbladet gav ut ett antal titlar av henne i början på 90-talet: ”Med mord på menyn”, ”Osminkad död” och ”Stängt på grund av mordförsök”. Talande titlar på engelska är ”Sweet Revenge” (”Hämndens sötma”), ”Fatally Flaky” (”Fatala flagor”) och ”The Last Suppers” (”De sista måltiderna”) med mina översättningar.

mott-davidsonGoldy Schultz har en catering-firma och hon lagar mat åt alla som betalar. Det ger henne en unik insyn i olika sammanhang och inte minst i ond, bråd död.

Texterna innehåller ordentliga recept – jag har testat några, tja, sådär, ungefär som någon som anmärkte vad gäller Kay Scarpetta hos Patricia Cornwell, ”det verkar så himla gott när hon står där och hackar vitlök, kokar pastan och slår upp ett glas svalt vitt vin, men egentligen är det ganska banalt”.

En nykomling i raden av författare som skriver om mord och menyer är Sally Andrew: ”Tannie Marias recept på kärlek och mord” (Norstedts, 2016) är den första romanen i en tänkt serie. Här är det Sydafrika och sydafrikansk mat som står i centrum.

Tannie Maria har en populär matsida i en lokaltidning. Den ska läggas ner eftersom centralredaktionen vill ha en hjärtespalt istället. Efter viss övertalning tar Tannie Maria sig an sargade själar med goda råd och några hjälpande recept på vägen. Så kommer det sig att hon snabbt hamnar i en historia om mord, svek, pengar och kärlek.

Tannie Maria ÄR mat. Mat är kärlek. Utan mat hade hon förmodligen varit död… konstaterar hon.

Hon älskar doften av skorpor i ugnen och funderar ständigt på biltong och pajer, experimenterar med ingredienser och njuter av varje smula – gärna nedsköljd med en kopp te.

tannie-mariaDet här är en deckare som inte skulle behövt deckardelen för att fungera. Följaktligen är sidorna 435-460 receptsidor, inledda med en liten avhandling om värdet med att använda en värmelåda. Den är energisnål, den långkokar din mat ”medan du ligger och sover eller är på jobbet”.

Det är maten som bjuder på moralen, blir den värdemätare med vilken karaktärer bedöms. Jag har testat ”Reghardts Bobotie”, dvs köttfärsgratäng, med angenämt resultat.

Folk som tillbringat tweenie-tiden med Enid Blytons Fem-böcker vet att mat spelar en utomordentligt viktig roll bland mysterierna. Det är körsbärspajer hit, iskall gräddmjölk dit, kyckling och skinksmörgåsar i långa banor.

Böckerna utspelar sig på den engelska landsbygden mellan 1942 och 1963. Det vill säga, krigstid och ransonering som upphörde så sent som 1954. Den verkliga bristen kanske i viss mån kompenserades av fantasier om hur livet kunde ha varit, eller hade varit före kriget.

Mat och mysterier som eskapism, som dröm. Kanske ett av skälen till barnens hämningslöst sinnliga ätande.

Mat kan vara den yttersta balansen; ett mord är en djupt omoralisk handling. Att eftertänksamt stå och hacka lök och rosta kryddor, att ta sig en iskall sup och en macka på krogen, att låta maten rensa luften och själen, är att stå på livets sida. Det stillsamma förberedandet för ännu en måltid är det yttersta beviset för mänsklighet, för att tillvaron ska få sina rätta proportioner.

En kopp te i rätt ögonblick – säg vad Agatha Christie inte visste om detta! – kan bokstavligen innebära liv eller död. Mat i deckare gör deckarna till människor, du är vad du äter. Skräpmat och cola, lyxmiddagar på lokal, snabbfixat på en kaffekedja eller långsamt och grundligt på velden eller i Istanbul.

Vad gäller Yashim, så har han lämnat djupa spår. Så till den milda grad att jag inhandlat… Kataina deckarblogg 1inte Goodwins kokbok utan Angie Mitchells ”Secrets of the Turkish Kitchen”, ur vilken jag kommer att laga ett antal rätter att bjuda maken och grannarna på. *)

Katarina Tornborg

*) Det tackar grannarna för och ser fram emot!

Ännu mer pengar och en fjällspricka

Jag följer fortfarande stålarna!

Det tätnar i ”Follow The Money”. Energreens svindlerier blir allt tydligare, juristen Claudia försöker manövrera mellan moral och plikt, Alexander Sødergren framträder alltmer som en charmerande och målstyrd psykopat.

Den halvvärld Nicky och Bimse lever i blir till en skrattspegel av den på ytan eleganta och välfungerande styrelserumsvärlden i Energreen. Bit för bit växer världarna samman när den mystiske P, försedd med ett skjutvapen med ljuddämpare, gör lika hemtama besök i båda – effektivt och resultatinriktat.

Det som fångade mitt intresse från början har förstärkts. Det är i Nickys och Bimses värld, fjärran från designerväskor och champagne, som kampen för att göra livet bättre blir tydlig.

Nicky och Bimse snärjs alltmer in i ett spel de aldrig kan vinna och kostnaderna har börjat visa sig, gränserna flyttas allt längre bortom det lagliga och det anständiga. Det är faktiskt synd om dem.

vagenHur ska det gå? Var ska det sluta? Man får anta att det slutar med en slags allmän katastrof, en uppställning av allt ont mot det lilla goda, en sensmoral. Vi får väl se.

Så passade jag på att kolla in den norska katastroffilmen ”Bølgen” / ”Vågen” (2015) för några dagar sedan. Och vem uppenbarar sig där om inte den impulsstyrde polisen Mads, alltså Thomas Bo Larsen från ”Follow The Money”.

Lika bufflig här som där. Som det kan bli.

Filmen var oerhört spännande och skickligt gjord utan Hollywoods polerade och smidiga maskineri. Men det faktum att den bygger på den senaste forskningen om hur Åknesfjället i Norge rör på sig, gör den ohygglig. Katastrofen kommer att ske. Frågan är när.

Fjället är det mest övervakade berget i världen, enligt en artikel i svenska Yle. Storyn i korta drag:

Högt uppe i Åknesfjället finns det en spricka som vidgar sig med flera centimeter om året. Det är en tidsfråga innan fjällsidan rasar ner i fjorden och orsakar en 80 meter hög tsunami som kommer att svepa bort all bebyggelse, t ex hela den lilla orten Geiranger som är ett populärt turistmål.

Så visar datorerna plötsligt att det börjat hända saker. Det mullrar. Majestätiskt och hemskt börjar bergssidan att glida. Skredet är ett faktum och det ger geologerna tio minuter att varna, tio dyrbara minuter för befolkningen att försöka sätta sig i säkerhet…

Kataina deckarblogg 1Se den! Det är uppfriskande med film gjord i närheten.

Katarina Tornborg

Följ stålarna!

Jaha. Nu är det halvtid för oss som följer pengarna i den danska tv-serien på ettan på söndagskvällarna (kl. 21). För er som kanske har lust att haka på via SvT Play (eller DVD) – här en kort resumé:

Polisen Mads Justesen (Thomas Bo Larsen) kallas till en olycksplats vid bygget av en vindkraftspark i havet. Olyckan är snarast ett mord eftersom de mycket utbytbara arbetarna pressas hårt att ta enorma risker.

Mads beslutar sig för att sätta dit ledningen som visar sig vara en del av det framgångsrika grön-energi-bolaget Energreen under ledning av den karismatiske vd:n Alexander Sødergren (Nikolaj Lie Kaas). Den unga nytillträdda chefsjuristen Claudia Moreno (Natalie Madueno) axlar rollen som företagets energiska alltiallo. I bakgrunden finns den mystiske P (Claes Ljungmark) med en hemlig agenda och dolda motiv…

Follow the moneyEn parallell berättelse – och den i mitt tycke intressantaste – är den om den lilla bilverkstan där Nicky och Bimse jobbar för Nickys svärfar. Nicky och Bimse kommer över en mycket stor summa pengar. Hur tvätta så många miljoner?

Pengarna är en betalning för utförda tjänster hos Energreen… Lägg därtill skumma serbiska bilhandlare, Mc-gäng, en revisor som gärna tvättar smutsig byk och en nu påkörd, grävande reporter, outsourcad forskning och trassliga relationer så har ni en rejäl deckarsoppa att sörpla i er.

Så hur går det då?

Det händer egentligen inte så mycket mer än att det hettar till i ledningsleden på det ultramoderna gröna energibolaget som tycks ha lika mycket smuts under de välpolerade naglarna som vilken simpel bedragare som helst. Så heter den också ”Bedrag” på danska och på svenska obegripligt nog ”Follow the Money”.

Men är det intressant? Ja, för att personerna och relationerna är det.

Mads Justesen klampar på och en hel ekobrottsrotel tvingas att anpassa sig till hans oortodoxa polisiära metoder, vilket ibland är kul och ibland förutsägbart.

Nicky och Bimse på bilverkstan har fångats i omständigheter de inte kan kontrollera. Trots att Nicky är den smartare hamnar han ständigt i en slags gisslansituation gentemot Bimse som man kan bli galen på eftersom han tycks sakna spärrar – han vill ha allt genast och saknar förmåga att analysera konsekvenserna av sitt beteende.

Jag skriker till Nicky: ”Akta dig!”

För Nicky har någon slags naiv smarthet och oskuldsfullhet som gör att jag tror på honom. Föralldel, jag tror på Bimse också. De gestaltar sina roller med den oförlösta drömmens värdighet. Som riktiga personer.

Men Mads, Mads! Ingen impulskontroll. Han ser ut som en arg fisk i ett par storstilat barnsliga raseriutbrott. Men han är storsint och beslutar sig för att förlåta, glömma och gå vidare och inte vara arg trots att allt är hennes fel. Jisses så korkad han är, så utsökt irriterande.

Bakom en bedragen man står en arg och ledsen hustru som inte vill ingå i möblemanget. Och hur ska det gå för vackra Claudia? Kommer hon att välja det goda eller är hon så förblindad att hon säljer sin själ och störtar i fördärvet?
Vem vet.

Lite distanserat är det, lite svalare och kyligare och utan det tempo och den nerv som dansk tv-krimi vant oss vid. Inte mig emot. Och jag vill faktiskt veta hur smutsigt det rena Kataina deckarblogg 1bolaget egentligen är. Och så grubblar jag vidare på vad det ska bli av alla storhandlare och småfifflare, där drömmen om mer pengar är det enda de tycks ha gemensamt.

Katarina Tornborg