Deckarloggextra: Bellman – framförd, gestaltad, iscensatt

Peter Ekberg Pelz
Tetralogi: Döden ger liv
Del 1: Himmel du andas!
Del 2: Allting har sin tid
Del 3: Allt förvandlas… i livsdansen
Del 4: Dom dyrbaraste gåvor (Cister Music)
****

Peter Ekberg Pelz sjunger, deklamerar och gestaltar Bellman i tetralogin ”Döden ger liv” (en EP och tre mindre album).

Han är som Fred Åkerström, kunde man säga, men mycket, mycket mer – än större utlevelse, än fler vokala gester och uttryck, än större vilja med risk att träffa fel och misstolka.

Han är kanske också, för så har det ju berättats, som självaste Carl Michael Bellman – att Bellman just skådespelade och gestaltade sina texter till (oftast lånade) melodier.

Det måste vara krävande, för honom som artist och människa men också för lyssnaren som både lyssnare och människa. Han planterar orden i sig, gräver sen upp dem igen tillsammans med egna känslor och erfarenheter för att plantera dem i mig och dig.

Utrymmet räcker inte till en utförlig recension av alla fyra skivorna utan jag gör ett stickprov: fokuserar på hans tolkningar av en mycket välkänd Bellman-visa på vardera skiva.

Vaggvisa” (på EP:n ”Himmel du andas!”) diktade Bellman till en folkvisemelodi. Den finns i många tolkningar och har även omdiktats, bland annat av Cornelis Vreeswijk.

En hemsk vaggvisa, om döden mer än livet. Bellman, som förlorat en son och nu fått ännu en, diktade om ”vår onda tid” för sin lille son och Ekberg Pelz lyfter fram varje ord så tydligt att vaggvisan måste orsaka mardrömmar.

I ”Glimmande nymf” (på albumet ”Allting har sin tid”) har han istället tagit fram den ljusaste, vänaste sängkammarrösten.

Men en djävul anas på tungan. Kläd av dig, kläd av dig allt, uppmanas Cajsa Lisa. ”Lägg dig sen på min fiol”, sjunger Ekberg Pelz i sin dubbelgestaltning av Bellmans visa. Det låter som en romans men var prostitution.

Gubben Noak (på ”Allt förvandlas… i livsdansen”) har blivit något mitt emellan operett och revy eller till och med bondkomik – plus barockstuk med dans i musik och rytm. Som den supvisa den väl är.

Fjäril vingad”(”Dom dyrbaraste gåvor”) är som en filmöppning, blickande ut över Hagaparken. Kan vara en skräckfilm, faktiskt.

I beskrivningen av Haga hörs en kuslig blandning i rösten, av skräck och skönhet. Som en lockelse in i det okända och dessutom med besk ironi i sista versen, där Peter Ekberg Pelz i form av Carl Michael Bellman biter sin mecenat.

Övriga visor får du höra själv – gör det!

Varje spår är en  teateruppsättning där ackompanjemanget blir scenografi och rekvisita. I musiken finns akustisk gitarr och luta (kanske en cister?), stråkkvartett/kapell, kontrabas och blås. Resultatet är enastående men ibland, beroende på lyssnaren, nog lite för mycket.

Därför, på grund av viss ojämnhet, blev betyget ”bara” nästbäst. Generellt för alla fyra skivorna, som projekt, blir betyget: det högsta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik 

Deckarloggfredag: När det blev fest på Gärdet

För mig började det inte på Gärdesfesterna utan året innan, alltså 1969: på de stormöten som föregick musikfesterna. (Här bör förresten infogas, eftersom de flesta verkar ha glömt, att det var Ludvig Rasmusson som tog initiativ till vad som skulle bli Gärdesfesterna. Han var missnöjd, efter att ha varit iblandad i rockarrangemang på Gröna Lund. För mycket tingel-tangel och kommersialism. Därför hölls det första mötet hemma hos Ludvig, i hans lägenhet på Brännkyrkagatan.)

Stormöten, som var så vanliga på 60- och 70-talen, har i efterhand beskrivits som odemokratiska. De talföra tog ordet medan vi andra, mer tystlåtna inte fick en syl i vädret. Gärdesfestens stormöten var kanske annorlunda och mer öppna? Vet inte. Minns inte. Men jag kommer alltid att minnas att det var på stormötena inför den första Gärdesfesten som jag för allra första gången reste mig upp och pratade offentligt inför fler personer än en.

(Tror jag ska foga in ett annat minne också från ett av mötena. På detta stormöte stegade plötsligt medlemmar från en teatergrupp in och deklarerade, snarare än föreslog, att det måste = ska vara röda fanor på Gärdesfesten. Eller det kan ha varit något tidigare, när Hagaparken och Skeppsholmen var möjliga platser för musikfesten. Alltså fel möte och fel deltagare, snacka om att inte kunna läsa av sammanhanget. När förslaget inte gick hem utan övriga stormötesdeltagare harklade sig och sa emot, stilla och tyst men bestämt, då försvann teatergruppen igen.

Omslag till dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” (Silence, 1971 och 2021).

Fast missförstå inte: nog tänkte de – vi – andra också politiskt men inte politiskt på det sättet. Gärdesfesterna skulle få och ha en politisk funktion men de skulle inte bli kampmöten.)

Detta skulle Gärdesfesterna handla om för mig: öppenhet, vilja att släppa fram och lyssna på andra, låta dem ta för sig som haft svårt att ta för sig. Det kan kallas demokrati. Vilket jag – som lyssnande – såg, hörde och begrep under den första Gärdesfesten. Då fanns jag i publiken – inte på scen – men jag uppfattade ju och uppmuntrades av hur publiken tog emot dem som stod på scenen, spelade och sjöng.

Nämligen med öppna öron, om man så vill med ett tredje öra. Alla togs emot med öppna hjärtan och välkomnades, oavsett om de var skickliga musiker, för visst fanns såna också på Gärdet (kom inte och säg att  Samla Mammas Manna och Fläsket brinner, som båda medverkar på den här skivan, innehöll dåliga musiker), eller taffliga nybörjare (som Love Explosion och Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten).

Det senare lockade mig, att viljan uppskattades, att viljan och modet var viktigare än resultatet, eller att viljan var resultatet, ja, musiken. Som poeten Gunnar Harding på ett ungefär sa då han stod nedanför scenen och hörde Örat & Benet: ”Jag har ju alltid gillat musik som är lite tafflig, inte låter så bra.”

Kommer också att tänka på Johnny Cash, som jag såg i en TV-dokumentär om countrymusikens historia. En ung Cash kom till Sun Studios i Memphis för att spela in för första gången med Marshall Grant och Luther Perkins. Alla tre spelade gitarr men ingen var nåt vidare på instrumentet. Ändå skulle de skapa en egen och helt ny musik: inte country och inte blues utan nånstans emellan. Amatörgitarristen Perkins blev en legend för sina solon på fyra toner.

Deras vilja var så mycket större än kunnandet. Som Elvis Costello sa i TV-dokumentären: ”Det var punk.” Det var nyfödd musik, skulle jag säga. Ingen musik kan vara mer spännande att uppleva än den nyfödda och vad gäller rockhistorien så har den nya musiken ofta fötts av musiker som ville mer än de kunde. Det är minsta gemensamma nämnaren mellan t ex rock´n´roll i USA och skiffle i England (på 50-talet), den nya amerikanska folksången och brittiska popbandsvågen (början av 60-talet), punk och syntpop (på 70-talet), rap och hiphop (80-talet)…

Örat & Benet som duo vid tiden för andra Gärdesfesten.
Foto: Birgitta Olsson

Och där emellan Gärdet och den gren inom den progressiva svenska musikrörelsen som kom att kallas ”Spela själv”. Dit hörde gruppen Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten. Om det alls var en grupp eller mer en tanke, en idé och förhoppning om hur musik kunde skapas och motsättningar mellan amatörer och proffs skulle kunna överbryggas.

Jag hade turnerat mellan Kingside, Kingside och Kingside igen (tre ungdomsgårdar i Stockholm med samma namn) som ung folksångare till akustisk gitarr och munspel i en ställning kring halsen och sen spelat elbas i ett popband som lyckades komma upp ur cykelstallet. När 60-talspopbandens medlemmar blev skickligare musiker ställde jag undan elbasen och gitarren, för nån skicklig musiker skulle jag aldrig bli. När jag hösten 1968 hörde LP:n ”My People Were Fair and Had Sky in Their Hair… But Now They’re Content to Wear Stars on Their Brows” med engelska duon Tyrannosaurus Rex tog jag fram min akustiska gitarr, började spela och göra låtar igen.

Tack vare Marc Bolan, rockpoeten, gitarristen och sångaren i Tyrannosaurus Rex. Han, som inte heller var och skulle (hinna) bli en virtuos gitarrist, är den stora förebilden – själva grundstenen – till Örat & Benet. Det bör väl ha varit nångång hösten -70 som Eva Wilke ringde och sa att Silence tänkte ge ut dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”. Hon undrade vad den hette, den där låten med Örat & Benet som skulle vara med. En sekundsnabb tanke i mitt huvud och jag svarade: ”Gärdet 1970”.

Men så var det inte alls, låten handlar inte alls om Gärdesfesterna. ”Gärdet 1970” gjordes antingen sent 1968 eller under våren-sommaren -69. En treackordslåt i Marc Bolans rock´n´roll-varierade stil och texten (”När jag spelar gitarr låter det som jag hugger ved / När jag sjunger är det hesare än en kråkas krax”) är en hyllning till alla i rock- och pophistorien, från Sunstudion till Gärdet, som med mindre kunnande men desto större vilja skapat fantastisk musik.

Namnet Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten tillkom inte heller på en höft (eller med minsta lilla skämtlynne). Tredje örat syftar dels på brittiska Third Ear Band och dels på att det kan behövas ett tredje, extra öra för att uppskatta viss musik. Tredje benet kan väl syfta på det du tror, om du vill det, men mest handlar det om rytmerna, att det också krävs ett extra ben med extra fot för att kunna stampa takten till vissa rytmer.  

Örat & Benet var, i princip, jag. Sen tillkom de/t som, vid olika tillfällen, hände runt omkring. Jag spelade in några låtar med sound on sound-teknik och skickade till radion Spela själv-program Bandet går. Till andra Gärdesfesten, hösten 1970, där den här skivans musik är inspelad, råkade det bli så att vi var en trio med Birgitta Olsson, min blivande hustru, Ragnvald Hedemann, son till en kollega på Birgittas jobb, och så jag.

(På tredje Gärdesfesten, 1971, skulle Örat & Benet bestå av mig och musiker från Old Timey Stringband och senare, t ex i Hagahuset i Göteborg och på folkfesten i Malmö, blev Örat & Benet mer av en musikverkstad med sådär tjugo personer på scen, både proffs och amatörer, och sp långa låtar att de aldrig tog slut.)

Här på skivan sjunger jag, eller vad det är, och spelar gitarr. Ragnvald spelar också gitarr och Birgitta bör höras på bongos eller liknande. Eva Wilke påpekade vid den första utgivningen att ”ni är dom enda som fått med två låtar.” Jo, så är det. ”Vi” gick nämligen också under namnet 2 000 spenar. Där var det enbart Birgitta och jag som sjöng, nåja, här går verkligen vår sång åt olika håll, och spelade.

Gruppnamnet 2 000 spenar syftar på Mao Zedong-citatet ”Låt hundra blommor blomma”, den enda – alltför korta – period i Kinas kommunistiska historia som kan anses ha varit bra (då kulturen, vetenskapen och människors åsikter tilläts vara fria). Låten ”Jan Jan Dagobert Dagobert (Ferdinand Sven Petré)” hämtade – mer än – inspiration från en Nalle Puh-dikt av A.A. Milne och handlar väl om synen på barnuppfostran.

En sista notering, efter första Gärdesfesten fastslog jag i en artikel på Aftonbladets kultur att den progressiva svenska musikrörelsen föddes exakt klockan 15 den 12 juni 1970. Det var ju inte sant. Jo, det visste jag väl då när jag skrev det. Och det vet jag väl idag.

(Redan 1969 arrangerades en musik- och folkfest i Uppsala och grupper som Träd, Gräs & Stenar (innan dess Pärson Sound/International Harvester/Harvester) och Gunder Hägg (Sound of Music) hade startat flera år tidigare.) Men det är ju så här som historia skapas. Någon stursk fan påstår något, låter det gå i tryck. Andra läser och upprepar. Hur många har inte upprepat detta? Till sist blir det en ”sanning”.

Bengt Eriksson
Skriven till återutgivningen av dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” (2021)

Deckarloggfredag: Så roligt! Ja, genialt.

Maria Eggeling säger, där hon står mellan pianot och gitarren, att hon har en låt som heter ”Vintern”. Hon kanske ska börja med den?

Men nu gick jag händelsen i förväg.

Titta det snöar (igen), tänkte jag. Det var igår, onsdag framåt lunchtid. Jag stod och väntade på att dörren till Ystads teater skulle öppnas. Min vinterrock färgades vit av snöflingorna. 

Uppe på Ystads teatercafé var det längtansfullt av folk, ja, överfullt, så inte bara jag som efter coronans husarrrest längtar ut till mänsklig samvaro. Kan inte ens minnas när jag var på soppteater senast – eller som igår sopplunch med sång och musik.

Spellista med ”Maria Eggelings klingande bästa”.

Publiken har balanserat de fyllda tallrikarna fram till sina bord. Maria Eggeling från Abbekås kommer in och berättar varför hon inte har trion med sig. De övriga blev sjuka i corona inför repetitionerna. Det fick bli en solokonsert.

När kan jag ha hört och sett Maria Eggeling första gången? Det var längesen. Nog på Garaget i Hammenhög, precis när det hade öppnat. Sen dess har jag många gånger upplevt henne på scen, ensam eller med olika musiker.

Hon börjar med två låtar som hon skrev, säger hon, förra gången det kom flyktingar.

Genast hon sätter sig vid pianot, börjar spela och sjunger första låten, den heter ”Ghost”, så konstaterar jag – så mycket bättre hon blivit, så mycket säkrare hon är. Ska jag skriva att hon vuxit, det är väl fräckt. Eller mognat, det är ännu fräckare.

Minns att jag ibland önskat att hon skulle spela med en större orkester. Men inte nu. Något måste ha skett.

Hon har blivit en komplett musiker. Hon sjunger mjukt och vackert medan hennes pianotoner kan slå tyngre, bli mer burdusa. Ändå fortsätter sången att vara lika melodisk och fin. 

Hon byter till akustisk gitarr, säger att hon under coronaåren skrivit barnvisor med Saga, sin dotter, född 2019, som ”producent”. Alla låtar sjöngs upp för dottern.

Om Saga gillade dem, så blev de kvar. Om inte, så kasserades de.         

Maria Eggeling spelar piano och sjunger med slutna ögon (allt som oftast) på Ystads teatercafé. Mobilfoto från mitt bord.

”Tuppen” – om en tupp som inte vill gå upp klockan 7, nej, aldrig före 8 – är ju en fantastisk visa för barn som vuxna. Så rolig! Geniala rim!

Senare ska hon spela och berätta en låt om den intensiva jakten efter apelsiner och bananer. Finns ju ingenstans, inte i någon affär. Lika genialt och roligt.

Nu, först, blev det dags för ”Vintern”, en låt vid pianot.  Maria Eggeling är inte en vokalist som spelar piano. Hon är sångerska. Hon är pianist. Bäggedera: två samverkande artister.

Hon spelar singersongwriterpiano, pop, klassiskt och jazz. Nu hör jag visst en tango? Eller en skuttig vals?

Extranumret handlar om ”Fråga Ugglan”, ännu en barnvisa. Publiken uggelhoar i refrängen.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Musikfredag: Spellista mars-april 2022

Så är det snart dags för ett nytt nummer av Hifi & Musik igen med recensioner av typ 1000 nya album.

Och som alltid har jag satt ihop en spellista med ett urval låtar från de album jag skriver om i det nya numret plus lite andra låtar jag lyssnat på sen sist. Som ett första provsmak inför det alltså snart kommande numret av Hifi & Musik – min spelllista för nr 4 / 2022…

Några artister: Iris Bergcrantz, Svante Sjöblom, Gina Dirawi, Judy Collins, Bernard Lavilliers, Airto Moreira, Fröken Elvis, Taj Mahal / Ry Cooder, Dawda Jobarteh, Ibibio Sound Machine, Leyla McCalla, Jennifer Saxell, Ellen Sundberg, Peter Ekberg Pelz…

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Sofie Livebrant möter Emily Brontë

Sofie Livebrant
Weep The Time Away: Emily Brontë
(Rootsy)

Tidigare har Sofie Livebrant gjort melodier till dikter (och andra texter) av Dan Andersson, Emily Dickinson, Sylvia Plath, Charles Baudelaire med flera. Den här gången, under corontänen, läste hon, valde ut och tonsatte dikter av Emily Brontë.

Andra må jämföra henne med alla från Nick Drake, Sandy Denny och Jacqui McShee (från gruppen Pentangle) i Storbritannien till Joni Mitchell och Judy Collins i USA.

Men ju mer jag lyssnar desto mer av Turid Lundqvist hör jag. Sofie blir en yngre, kvinnlig släkting till Turid. Hör själv på till exempel ”Shall Earth No More Inspire Thee” och säg emot, om du kan och vill…

Den där finkänsliga närheten mellan gitarr och röst, toner och ord. Det ständigt närvarande hjärtat. Samtidigt som hon förstås är sig själv; sin egen person, kvinna och människa.

Att tonsätta dikter är ju svårt. Tonsättaren får inte bortse från ordens rytmer och radernas melodier men kan inte heller följa dem strikt, då är det ingen mening att sätta toner till dikterna.

Det musikaliska resultatet måste bli ett möte mellan ord och sång med musiken som förenande länk, från en människa till en annan. Som här Emily Brontë och Sofie Livebrant: ett möte genom åldrar, tider och länder.

Med utgångspunkt från Livebrants melodier och akustiska gitarr (fast nu gissar jag blott med öronen) har producenten Johan Lindström, som också spelar gitarr, pedal steel, bas och diverse klaviatur, skapat ljudlandskap med skiftande atmosfär.

Sofie Livebrant: Foto: Peter Wirén

Typ från Haworths engelska hedar, där Emily höll till på 1800-talet, till Gamla stans gränder i Stockholm, där väl Sofie håller till idag.

Eller musikaliskt: brittiska folkmusiktraditioner, amerikansk sångpoesi och en lätt anad känsla av svensk visa. Även Dan Berglund, kontrabas, och Konrad Agnas, trummor, medverkar och i några spår hörs fiol och körsång.

Inledande ”Mayflowers” har en vårlig stämning med försmak av sommar, ”Deep Deep Down In The Silent Grave” präglas av en marscherande ödesbestämd rytm, ”Awaking Morning Laughs” låter så nymornad som titeln anger och likadant – fast tvärtom – med ”She Dried Her Tears”.

Den avslutande, åttonde sången, ”The Night Is Darkening”, ackompanjeras av troll- eller skräckskogsstämning som allt mer blir ett med Sofie Livebrants skönsång.

Hon kan placeras i den genre som växte fram ur 60-talets amerikanska folksång/sångpoesi och fick namnet: ”Art song”. Albumet ”Weep The Time Away” är nog Sofie Livebrants hittills mest stämningsfulla. Och bästa.

PS. Missa inte heller CD-omslaget av Jan Vertsberg, fotokonstnär.

Han har monterat ihop foton med olika föremål (en klocka på stativ, en soffa, gräs och träd, himmel, moln och fåglar) till ett ovisst landskap – realistiskt men fantastiskt – som på ett utmärkt sätt speglar Sofie Livebrants tonsättningar av Emily Brontës dikter.

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Hifi & Musik

Musikfredag: Bob Dylan placerad i tidens lögndetektor

Sven-Erik Klinkmann
Dylans lögndetektor
En essä om tiden
(Ellips)

Vilken genomtänkt och exakt formulerad inledning: ”Den här boken handlar om två mysterier. Det första mysteriet är Bob Dylan. Det andra är tiden.” Och sen börjar Sven-Erik Klinkmann, som den kulturforskare och essäist han är, att söka och undersöka.

Hans bok ”Dylans lögndetektor. En essä om tiden” blir just detta eller dessa: en essä om den tid som passerat för såväl Dylan som Klinkmann och läsarna, hur vi upplever och minns tiden som genom en lögndetektor. Lite som att läsa en musiklitterär detektiv- eller mysterieroman.

Utgångspunkten är den långa berättande, mångsymboliska och mysteriösa låtdikten Murder Most Foul från Bob Dylans senaste nya album ”Rough And Rowdy Ways”: en text som utgår från och diktats kring mordet på president John F Kennedy.

Dessutom går Klinkmann, i ett av tre appendix, igenom de musikaliska/litterära föregångare som Dylan refererar till eller blott droppar i låttexten. Bara det är spännande att läsa redan för en som inte är mer än en halv Dylannörd. (Övriga appendix: Dylans biografi och musikaliska tidslinje.)

Också i albumet ”Time Out Of Mind” – där tidsbegreppet finns redan titeln – djupdyker Klinkman: närlyssnar, närläser, närskriver. Men detta är blott början. Han söker och undersöker, låter tankarna gå. De kan hamna överallt i Dylans produktion och karriär.

Själv gillar jag särskilt att han uppmärksammar Bob Dylans (indragna) folkrocksingel Mixed-Up Confusion, inspelad (och utgiven) samtidigt med den (nästan helt) akustiska ”Freewheelin´…”-LP:n. Vad hade hänt om den låten förblivit utgiven och därmed blivit avstamp för en elektrisk Dylan – så tidigt som 1962!

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Musikfredag: En diktande, sjungande livspoet

Johan Heltne uppmärksammas just nu som författare. ”Sympati för djävulen” heter hans nya bok, som eventuellt kan beskrivas som en faktaessäroman.

Heltne är också sångpoet, en av mina favoriter bland de svenska sångpoeterna. Personlig, ja, egenartad.

Följande är en recension jag skrev om ett av hans album.

***

Johan Heltne
Ett ärr i hjärnan
(Egen utgivning)

Drabbande. Berörande. Otäckt men befriande.

Inte lätt att beskriva hur det varit/är att höra sångpoeten Johan Heltne, både tidigare och på hans nya album ”Ett ärr i hjärnan”. Titeln ska läsas ordagrant: för att stoppa hans epilepsianfall opererades Heltne med elektroder i hjärnan.

Men det misslyckades, epilepsin finns kvar.  

​Det finns annat att berätta också om hans uppväxt i frikyrkomiljö i Uppsala. Men jag hoppar det, lyssna istället! Hör när han rapporterar från sitt liv.

Vacker sång och musik. Ja, det är vackert. Och samtidigt desperat. Men aldrig uppgivet utan sångerna är ändå livsbejakande, fulla av livslust och livsluft.

​Heltne sjunger på samma gång tyst, viskande och melodiskt till stilla pumpande ljud snarare än komp om sin pappa och sig själv, det dagliga livet, eventuell kärlek, religion och tro i sånger med titlar som ”Krister Holmströms son”, ”Studenternas IP”, ”35 år, älska mig!”, ”Bad Moon Rising” och ”Trons värld”.

Så privat att det blir både personligt och allmänt, börjar skildra min egen balansgång mellan mörker och ljus, något att hålla i och en okontrollerbar hjälplöshet.   

​Johan Heltne är en unik svensk sångpoet: en diktande, sjungande livspoet.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik 2017

Musikfredag: Brustna kampsånger

Franska Trion
I väntan på Jan Myrdals död
(Egen utgivning)

Jazz eller i alla fall jazzigt. Så brukar Franska Trions musik beskrivas. Ibland stämmer det. Men knappast på albumet med musik från dokumentärfilmen ”I väntan på Jan Myrdals död” om författaren Jan Myrdal och hans mecenat Lasse Diding. Här tolkas visor och sångpoesi, närmare bestämt politiska visor och kampsångpoesi.

Du såg kanske filmen på teve (eller bio) och hörde delar av musiken? Högst passande filmmusik, tyckte jag. Men jag tycker också att dokumentärfilmarna slarvade bort musiken – den användes för lite. Franska Trions tolkningar är ju geniala, tänkte jag då jag såg filmen. Måste skriva och höra med Matti Ollikainen, trions ledare, sångare och pianist, om han menat så…

Nej, påstod Ollikainen. Tanken hade blott varit att arrangera och framföra sångerna så bra som möjligt. Fast han är en lurig jäkel så vete tusan ändå! I mina öron har  Matti Ollikainen med hjälp av Viktor Turegård, kontrabas, och Christopher Cantillo, trummor, brutit sönder melodierna så att resultatet blivit ”trasiga toner” (också titeln på Ollikainens självbiografi).

Som när Ulf Lundell bytte arbetarkamp mot arbetarkramp. Franska Trions tolkningar av Arbetets söner, Internationalen och 1 maj är inte segervissa kampsånger på marsch utan porträtt av fattiga människor som trots sin ynkedom kämpar för sina rättigheter, för sin rätt att leva. Mer trasproletariat än proletariat.  

Lyssna på (min favorit) 1 maj-sången: ett så varmt och ömt porträtt av människorna i ett förstamajtåg – med dansanta latinrytmer dessutom! För att visa att jag hört rätt (och han själv är en lurifax) har Ollikainen tillfogat några egna, nya ”kampsånger” – som Om oss alla unga och Sossemarsch. Albumet innehåller dessutom instrumentala versioner av låtarna.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

De som förblev musiken, tiden och ja, politiken

Den här boken recenserades i förra numret av Hifi & Musik, alltså sista numret för i fjol.

Först skulle boken komma i december 2021. Men på grund av tryckeriernas pappersbrist flyttades tryckning och utgivning fram till januari 2022. Nu ser jag att utgivningen planeras till månadsskiftet februari mars.

Så ta recensionen som ett förhandstips! Ja, just tips. Det är en bra bok.

***

Mats Eriksson Dunér, Jonas Stål,

Håkan Agnsäter och Jakob Sjöholm

Träd, Gräs och Stenar, Pärson Sound,

International Harvester –

En kollektiv berättelse

(Dokument Press)

Förlagsnamnet passar precis. Den här boken är ett dokument över en tid och ett band (eller flera, födda ur varann) och ett antal människor som både formades av och har bevarat den tid som var 60- och 70-talen.

Mest fascinerande är kanske att musiken från Pärson Sound, International Harvester, Harvester och Träd, Gräs och Stenar spelar vidare idag – som Träden. Som ett minne av tiden och musiken, både ett musikarv och en musikalisk fortsättning. Och att de spelande musikerna och även människorna omkring musikerna och musiken har förblivit tiden och sig själva; mer eller mindre.

Mats Eriksson Dunér, Jonas Stål, Håkan Agnsäter och Jakob Sjöholm (den sistnämnde blev själv medlem i Träd, Gräs och Stenar och nu Träden) har inte författat boken.

De har sammanställt den: intervjuat (förmodar jag), skrivit ner samtal (några medverkande verkar själva ha skrivit sina bidrag) och placerat i tids- och musikordning. Samt lusläst gamla tidningar och letat artiklar, valt ut och lagt in ett urval mellan samtalstexterna.

Som i TV-dokumentärer. Och det fungerar utmärkt, i det här fallet, eftersom många fortfarande pratar som de var och, vad gäller musikerna, som de spelade.

Boken följer Träd, Gräs och Stenar och dess föregångare från tiden före och genom de olika banden/bandnamnen, det handlar om Gärdesfesten, om landsbygden, odling och äta vegetariskt, om den lilla restaurangen Fröet i Stockholm med mera.

De mest kända talespersonerna för bandet var/är Thomas Tidholm (till och med Harvester) och Bo Anders Persson (Träd, Gräs och Stenar). Det framgår tydligt varför de gick åt varsitt håll, lämnade staden för – observera – varsin landsbygd. Också övriga medlemmar och många andra övriga finns med i boken och berättar om tiden och dess musik.

Träd, Gräs och Stenar med föregångare skulle benämnas ”flummare” av den progressiva musikrörelsens så kallat politiska del. Här kan man läsa att bandet till att börja med omskrevs som socialister och vänster i flera tidningstexter.

Frågan är vilka som var mest politiska: De som sjöng om politik eller de som spelade, levde och var sin musik. De som förblev musiken och tiden.

Bo Anders Persson från Träd, Gräs och Stenar flyttade till Värmland, där han blev jordbrukare, kantor och kommunpolitiker. Han har ett litet jordbruk, än idag.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik 2021

Musikfredag: Spellistan

Nu är det snart dags för 2022 års första nummer av Hifi & Musik…

I väntan på att det ska dunsa ner i brevlådan eller stå i stället hos tidningsförsäljaren: min månatliga spellista med ett urval låtar från de album (samt en EP) jag recenserar i numret plus en del annat jag lyssnat på sen sist.