Deckarloggbäst sept-okt 2022

Frida Skybäck
Svartfågel
(Polaris)

Härmed har Skybäck skrivit sin första polisroman i en serie om Fredrika Storm, nu utredare hos Lundapolisen, som flyttat ”hem” till Skåne och utreder en olycka, ett självmord eller mord strax utanför Harlösa, där en ung kvinna springer ut på Vombsjöns alltför svaga is.

Kamilla Oresvärd
Cirkusprinsessan
(Norstedts)

Härmed har också hon inlett en ny polis-, gangsterrinna- och privatdeckarserie om ”cirkusprinsessan” Greta Leikler där författaren Oresvärd dessutom är tillbaks i Göteborg (med omnejd). Jäkla bra, snabbt och rappt berättad deckarhistoria.

Lena Andersson
Koryféerna
(Polaris)

Deckare? Njo! Krimi? Jajamen! Visserligen lite kamouflerad men ännu konspirationsdetektivroman om mordet på Olof Palme (och därmed Sverige). Anderssons speciella litterära stil á la ledarsideskrönikör passar bättre för den här berättelsen än nångång förr.

Caroline Grimwalker
Första delen i Trickster-serien
Rekryteringen
(Nona)

Over the top. Ett jäkla drag och tempo. Som en thriller i varje mening. Huvudpersonen Ina Farkas – med en fot på vardera sida om lagen – sitter på Fosieanstalten i Malmö, snart ska hon värvas till den hemliga organisationen Trickster…

Cecilia Sahlström
Irrvägar
(Saga Egmont / Stellar förlag)

Även Sahlström har inlett en ny polisserie med mer av thriller än roman och bytt stad från Lund till Malmö där Rakel Vrede är en udda och enstörig polisinspektör. På hennes 50-årsdags exploderar en bomb mitt i Malmö.

Lina Wolff
Djävulsgreppet
(Albert Bonniers)

Deckare? Nej. Krimi? Ja. Tillägg psykologisk…? Absolut! Ur Kenneth Olaussons rec: Det destruktiva förhållandet mellan Minnie, den intellektuella, och Mickey, den fete arbetargrabben, är bokens kärna och djupa innehåll. Vad är det som driver en man till att skada sin kvinna? Vad är det som gör att kvinnan accepterar det?

Ulrika Rolfsdotter
Syndabarn
(Bazar)

Ur Samuel Karlssons rec: Tre tonårsflickor träffas en kväll vid stranden av Bålsjön i Ådalen. Två av dem påträffas senare döda och den tredje är livshotande skadad. De bär alla på tonårens ångest och hemligheter. Vuxenvärldens svek och längtan till något bättre.

Peter K Andersson
Rum med dolda fönster
(Lind & Co)

Året är cirka 1950. Urban Krook har fått ett nytt uppdrag: fru Bengtsson vill att privatdetektiven ska leta reda på den försvunne herr Bengtsson. Men herr Bengtsson är inte hennes make utan… I början av den här kortromanen – blott 166 sidor – är Krook mer lik Ture Sventon än Philip Marlowe.

Anders de la Motte
bortbytaren
(Forum) Thriller? Ja. Polisroman? Jo. Men vilken sort av bäggedera? de la Motte skriver i ett tidigare anlagt deckarlandskap, som han nu orienterar sig igenom och stämplar av. Han gör det med kärlek till kollegerna i branschen, en hyllning till deckartraditioner och deckarskrivande.

Kerstin Bergman & Hans-Olov Öberg
Swedish Noir Cocktails
(Spritz Lit)

En cocktail till deckarläsandet? Bergman & Öberg har komponerat än lockande, än tja… men  alla välblandade noir-cocktails utifrån svenska deckarförfattare/deckare: från Stefan Ahnhem till Dag Öhrlund och däremellan Karin Alfredsson, Kristina Appelqvist. Arne Dahl, Bergman själv, Kjell Eriksson, Jan Guillou, Stieg Larsson, Karin Wahlberg…

Bengt Eriksson

Balansgång mellan rapport från helvetet och läsvärd roman

Lina Wolff
Djävulsgreppet
(Albert Bonniers)

Lina Wolff har, kontrollerar jag för säkerhets skull på både Wikipedia och i min bokhylla, skrivit totalt fem böcker. Jag har dem alltså alla och det är jag verkligen glad över. Hon är en mycket bra författare.

Hon har också översatt att antal andra författare till svenska, bland annat en nyöversättning av ”Hundra år av ensamhet” av Nobelpristagaren Gabriel Garcia Márquez, som är den enda av hennes översättningar jag själv har. Allt kan man inte ha; allt kan man inte läsa. Även om man skulle vilja.

Den hittills mest lästa och uppskattade boken av Wolff är, föreställer jag mig, ”De polyglotta älskarna” som kom 2016 och för vilken hon också fick både Augustpriset och Svenska Dagbladets litteraturpris, men redan för boken dessförinnan, ”Bret Easton Ellis och de andra hundarna” (2012), fick hon tidningens Vi:s litteraturpris och blev, liksom för den tredje boken ”Köttets tid” (2019), nominerad till Sveriges Radios.

Hennes böcker är också översatta till ett stort antal andra språk. Om hur många andra författare kan man säga allt detta? Inte många, antar jag.

Nå. Så har hon nu kommit med sin femte bok ”Djävulsgreppet”. Det är en både välskriven, sammansatt och skakande mörk berättelse. Och har den autofiktiva drag? Ja, kanske, kanske inte. Jag vet inte, men det skulle inte förvåna mig.

Jag föreställer mig nämligen att det kan vara svårt att med den intensitet och närvaro som Wolff här visar skriva om ett destruktivt förhållande utan att åtminstone delvis ha egen erfarenhet. Men jag kan ha fel. Och det är kanske bara dumt av mig att ens antyda att det kanske kan vara så. Fast nog har jag i en intervju med henne för att par år sedan läst något om detta?

Men det destruktiva förhållandet mellan Minnie, den intellektuella till Florens från Sverige inflyttade, och Mickey, den fete arbetargrabben och Florensbon, är bokens kärna och djupa innehåll. Om sådant har man ju läst tidigare, läst och försökt förstå. Vad är det som driver en man till att skada sin kvinna, ta ett både symboliskt, tankemässigt och påtagligt, konkret grepp om hennes hals? Och vad är det som gör att kvinnan accepterar det?

Ja, jag vet ju att sådana förhållanden existerar, jag vet att det förekommer i de mest oväntade sociala miljöer. Men kan fortfarande inte förstå varför. Vad tänker mannen när han slår – kan det bara vara svartsjuka? – och vad tänker kvinnan när slaget träffat och hon faller till golvet – kan det bara vara en kärlek till mannen och en föreställning att allt kan bli bättre? Sen. Då. Bara om. När jag ändrat mitt beteende mot honom.

Det tycks i relationen mellan de två finnas ett före och ett efter. Ett före när den förefaller vara kärleksfull och ömsesidig och ett efter när allt sker på hans villkor. Jag ser att det efterhand blir en långsam men tydlig förändring. Han blir mer och mer hårdhänt, hon mer och mer eftergiven.

Det blir, förefaller det mig, så att om hon inte helt lägger sig i hans händer – och samtidigt också accepterar hans alltmer ökade sexuella våld – tar hon hans manlighet från honom. Och då måste han slå. Och han gör det. Och hon stannar kvar. Trots att hennes utrymme krymper. Liksom hon själv.

Men detta sker förstås inte utan reflektion från hennes sida. Det verkar som, tror jag, att hon föreställer sig att hon inte längre har valt honom som sin partner utan på något sätt drabbats – jag hittar inget annat ord – av honom. Hon är fast i hans grepp – i djävulsgreppet. Och denna insikt tycks makabert nog  samtidigt bli som en lättnad för henne. Ska hon sluta kämpa mot? Låta sig krossas?

Lina Wolff. Foto: Gustav Bergman

Hennes svar tycks vara ja. För när hon ser knytnäven komma mot henne, när hon känner greppet om sin hals kan hon samtidigt ett ögonblick känna en njutning av att förlora kontrollen. Förklara det den som kan.

Men finns det då en räddning för henne? Eller ska frågan ställas som om det finns en räddning för dem båda. Ja det tycks så ett ögonblick. På hans initiativ träffar de en psykolog för enskilda samtal. Den kvinnliga psykologens enda råd till henne är att hon måste fly, försvinna ur hans sikte, avsluta relationen.

Men hon vägrar att acceptera detta och far i stället ut i otidigheter mot psykologen. Det finns väl en mer djupt liggande förklaring till detta beteende. Någon annan än jag får formulera den. Men det är vad som sker.

Ett annat tillfälle kommer när hon på en av sina promenader i Florens träffar en okänd man från New Orleans som hon osannolikt nog inleder en relation med och än osannolikare bestämmer sig för att fly till. Vilket hon gör. Med katastrofala följder. Det hela slutar med att han, Mickey, kommer från Florens och hämtar hem henne. Till samma gamla välkända helvete.

Om detta, som jag ser det, är ett mindre sannolikt beteende från hennes, Minnies, sida så är det ändå den del av boken som Wolff enligt min mening gör den mest skakande beskrivningen av och som gör läsaren, åtminstone mig, nästan andlös. Hopp grusas. Liv faller samman. Våld och galenskap tar överhanden. Och leder i förlängningen till den gemensamma döden för dem båda.

Detta är en bok som åtminstone måste nomineras till årets Augustpris. I annat fall kommer jag att gå till … du vet vem jag menar … och be om en förklaring. Själv hade jag kanske inte gett den själva priset, men en nominering är självklar. Och också mitt betyg om fem stars av fem. Detta trots att jag inte förstår de båda M:s beteende fullt ut, men jag förstår och ser när en författare har ett ärende och kan formulera detta på ett inte bara begripligt utan också för läsaren omskakande och skrämmande sätt.

Rent språkligt har Wolff som vanligt lyckats mycket bra med sin täta nästan genomskinligt klara prosa och har med ”Djävulsgreppet” samtidigt kunnat skriva en bok som jag ibland tycker balanserar mellan en rapport från helvetet och den läsvärda romanen. Detta är avsett som beröm från min sida. Efterglöden till ”Djävulsgreppet” är djup och långvarig. Åtminstone för mig.

Kenneth Olaussongästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

På hugget, efter långsam inledning

Liza Marklund
Kallmyren
(Piratförlaget)

”Kallmyren” är den andra delen i Liza Marklunds planerade trilogi om Wiking Stormberg och de andra som bor i den lilla fiktiva hålan Stenträsk någonstans i det inre och kallaste av Norrland. Den är både oväntat dålig och oväntat bra.

Så kan det bli i böckernas värld om författaren, som det förefaller i just den här boken, är på lite olika humör när hon börjar resp. slutar sin bok. Gör då det något? Ja, det tycker jag nog.

Inledningen är långsam, omständlig och inte minst utdragen, enligt min mening. Saker och ting ska förklaras och den nya storyn byggas upp och det tar en helvetes tid. Bokens nya story bygger för all del på att man som läsare har klart för sig en del av vad som utspelade sig i förra boken ”Polcirkeln” och det är ju rimligt att Marklund ägnar lite tid och kraft åt det.

Men koncentration borde en författare med hennes bakgrund och mer än tio deckare bakom sig väl ha lärt sig vid det här laget. Kan man tycka. Det är förstås viktigt för läsaren, både den som läst förra boken men kanske framför allt för nya läsare, att få lite historia rekapitulerat, men det borde alltså kunnat ske snabbare och mer koncentrerat.

Vad som författaren tänker sig ska ske i den nya boken är ju viktigare än att allt för detaljerat och långsamt få upprepat vad som skett i den tidigare. Det tycker i vart fall den otåliga läsaren. Som dessutom värjer sig lite för att Marklund nu ger Wiking en, också i verkligheten, besvärlig cancersjukdom.

Sen är frågan om inte Marklund understundom dessutom försöker bli lite väl litterär. Till exempel när hon låter Wiking sitta på en sten i myren där hustrun, som man antar, gått ner sig i den förra boken och stirra ut över ödemarken och tänka på henne, som förresten heter Helena, och ibland dessutom i tysthet tala med henne.

Ja, så kan det hända i en bok som författaren menar sig behöva fylla ut med lite dödkött. Ity att ”sångerna från sensommarnätterna sjöngs av någon annan”, skriver hon, vad det nu ska betyda, men hursomhelst av någon annan än Helena, ska man kanske förstå.

Och Wiking lyssnar. Han fattar kanske. Men inte läsaren.

Nå. Men så börjar det äntligen hända saker. Markus, som är Wikings och Helenas nu vuxne son och som arbetar på den lite mystiska och hemlighetsfulla robotbas som redan i den förra boken förlagts till Stenträsk, har till sin stora glädje befordrats.

Vad sker då? Jo, han får ett mystiskt brev med posten där brevskrivaren skriver att han måste avsäga sig sin befordran, annars dör han. Budskapet upprepas i ett senare brev som skrämmande nog lagts på dörrmattan inne i hans hus och där det dessutom finns foton på hans barn och fru.

Båda breven är anonyma men ändå undertecknade, kan man säga, med en signatur som Wiking, när han får se breven, känner igen som sin hustrus typiska tecken. Mystiken tätnar i ett huj.  

Markus avsäger sig förstås tjänsten. En annan man blir befordrad i hans ställe. Och vad händer med honom? Jo, han omkommer i en bilolycka som formellt klassas som en bilolycka. Med detta börjar nu storyn skruvas åt. Wiking är, äntligen skulle jag vilja säga, på det polisiära hugget och agerar både inom och utom den polisära regelboken.

Till läsarens glädje.

Inte bara Wiking utan också Marklund blir som man kan förvänta sig i en bra deckare eller polisroman, det vill säga, skärpt och även hon på hugget. Vad som mer exakt sker nu vill jag här låta vara osagt – jag vill inte förstöra spänningen för läsaren som ännu inte läst ”Kallmyren”.

Men slutet är både välskrivet och så pass trovärdigt att jag, med de kunskaper jag har om rysk och annat spionarbete i främmande länder och som dessutom vet vad handlingskraftiga män och kvinnor kan åstadkomma om tvenne hjärtan och hjärnor spelar i samklang, trots allt sväljer det. Ja, trots allt. För visst finns det logiska och andra tveksamhet i storyn.

Hade jag inte varit en trött gammal cyniker hade det inte varit omöjligt att mitt nyopererade öga fuktats lite lätt när Wiking på bokens sista sida står hand i hand med en kvinna – som han för sina barn presenterat som Alice – och på en midsommarfest ser ett antal barn, åtminstone hans barnbarn, studsa och hoppa omkring på barns vis.

Men nu är jag en trött gammal cyniker och slår därför raskt igen boken.

Som jag förresten ger tre stars av fem i betyg. Och jag ser faktiskt fram mot nästa bok, vars början väl blir – som Wiking får veta där han nu på festen står med denna kvinnas hand i sin – att ett lik helt sonika plötsligt flutit upp i den för läsaren bekanta Kallmyren. Kan det vara kroppen efter Wikings döda fru som nu ploppat upp ur ett gyttjehål?  Ja, kan det?

”Men den historien tar vi nästa gång” skriver Marklund i bokens sista mening.

Kenneth Olaussongästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Deckarloggbäst juli 2020: svenskt (del 2)

Inger Frimansson fagelbarnetInger Frimansson
Fågelbarnet
(Harper Crime)
Med ”Fågelbarnet” kompletterar Frimansson sin serie om och med den kvinnliga psykopaten (vad ska hon annars kallas?) Justine Dalvik. ”Ta aldrig skit”, säger en romanperson. Detta gäller särskilt Justine, som fortsätter att hämnas och ge ”skit” tillbaka. Men även de övriga, som Ariadne, nu hotellägare, Christa, hennes blinda dotter, Fairy Tale, sparkad städerska, och Jonas, polisen. Alla är ute efter hämnd. Svårgreppbar intrig – men nervigt och spännande. Som alltid psykologiskt och mänskligt men ”Fågelbarnet” balanserar också mellan realism och skräck. Märkligast är den stora fågel som Justine har vårdnad om och som nu ska få barn.

Karin Smirnoff sen-for-jag-hemKarin Smirnoff
Tredje delen i Jana Kippo-serien:
Sen for jag hem
(Polaris)
De tre delarna samverkar och påverkar berättelsen i olika grad. Alla lika nödvändig för att förstå vad livet kan komma att ta vägen för Jana Kippo. Hård mot de hårda och hårdast mot sig själv, kanske. Men med en oväntad ömhet inte bara mot de gamlingar hon möter i sitt arbete som timvikarie inom hemtjänsten utan också mot gamla och för den delen nya kärlekar. Och samtidigt en slutenhet mot annat som borde var viktigt i hennes liv, som sin egen dotter. Inte oväntat glömmer hon den resa hon lovat dottern – ”Hej mamma skrev hon. Står på Arlanda. Förstår att du inte kommer. Planet går strax. Vi kanske hörs någon gång”, lyder ett sista sms från dotter till mamma. (Ur Kenneth Olaussons recension.)

Edvard Fenvik blodsbandEdvard Fenvik
Blodsband
(Lind & Co)
Fyra unga män har muckat från lumpen. Detta firas på Finlandsfärjan med så mycket alkohol att det leder till följder – eller en viss följd. 25 år senare ska historien komma ikapp dem. En efter en börjar de mördas. Inte på samma sätt, inte identiskt, men snarlikt. Plats: Stockholm. Kriminalinspektörerna Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic är både huvudpersoner/poliser och del av det poliskollektiv som utreder framåt, undan för undan, varken för fort eller för långsamt, så deckarläsaren tappar intresset. Edvard Fenviks debuterar med en traditionell och regelrätt polisroman i Sjöwall/Wahlöös deckarskrivarskola (fast utan politiken).

Bengtsdotter beatriceLina Bengtsdotter
Beatrice
(Forum)
Tillbaka i den mörka, suggestiva världen som knockade mig fullständigt när jag lyssnade på ”Annabelle”, första delen i serien. Unga, trasiga kvinnor drivs till psykets utmarker av destruktiva krafter. Alla män är svin som super, knarkar, ljuger och våldtar. Och mitt i den flödande svärtan står Charlie Lager och försöker att värja sig från sina egna mörka demoner. Kriminalinspektör Charlie Lager kallas till Karlstad där en nio månaders flicka försvunnit. Föräldrarna är i chock och lovande spår förvandlas till återvändsgränder. Jag känner inte till någon som skriver så ursinniga och trovärdiga dialoger som Lina Bengtsdotter. Uppläsaren Mirja Turestedt gör den om möjligt ännu bättre. (Ur Samuel Karlssons recension av ljudboken.)