Typisk polisroman i Uppsala

Eget bildMargaretha Levin Blekastad
Blod och is
(Ahlemarkers förlag)

Som kulturjournalist har Margaretha Levin Blekastad tränat sig i att formulera meningar.

Deckarskrivande provade hon på som en av författarna till Norrtelje Tidnings sommardeckare. Resultat: debuten i eget namn är både välskriven och välkomponerad.

Blekastad”Blod och is” utspelar sig i Uppsalas krogmiljö och kan beskrivas som en typisk svensk polisroman.

Stadens stjärnkrögare råkar ut för en olycka som förstås visar sig vara mord. Ett poliskollektiv – med Lars Bergquist, kommissarie, och Ellinor Sandin, ung, engagerad kriminalinspektör, i spetsen – utreder noga och idogt.

Även polisernas privatliv vävs in så det faktiskt tillför spänning.

Men känns inte upplösningen lite påhängd? Kanske, mest en smaksak.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerad i Gota Medias tidningar 2016

Annonser

Kanske årets deckare?

Som ni kanske sett på annan plats har Svenska Deckarakademin nu nominerat två gånger fem deckare, svenska respektive översatta, till Deckarakademins bägge årliga priser. Eller två gånger ”Gyllene kofoten”, som prisen kallas numera. Utdelningen sker på Deckarbiblioteket i Eskilstuna den 26 november.

Inte riktigt men nästan alla av de nominerade har jag läst. Såvitt jag kan bedöma är det inte mycket att anmärka mot: samtliga är – eller verkar vara – välförtjänt nominerade. Fast jag noterar en sak: efter att, låt säga, utomgenredeckare = romaner med visst kriminellt men desto mer skönlitterärt innehåll tidigare varit populära hos Deckarakademins ledamöter så har nu – det var på tiden – allt fler av dagens varianter på hårdkokt och noir tagit sig in på allvar bland de nominerade.

Man kan också notera att det är väl blandat mellan stora och mindre förlag. Dessutom – att jag inte har anmärkningar betyder inte att nomineringarna är definitiva och självklara. Åtminstone, säg, två gånger fyra andra författare/titlar hade säkert kunnat nomineras. Vilket i sin tur betyder att 2017 är ett bra år vad gäller deckarutgivningen i Sverige.

Skärmklipp 2017-10-30 14.35

Hämtat från Svenska Deckarakademins hemsida: http://deckarakademin.org/hem/

Bland utländska/översatta titlar hade jag inte blivit ledsen – tvärtom – om Jan-Erik Fjells norska polisroman ”Smugglaren” (Harper Crime, övers: Sandra Rath) – årets bästa översatta deckare, om någon frågar mig – hade åtminstone nominerats, liksom Jan-Philipp Sendkers lågmälda Kina-thriller ”Viskande skuggor” (Forum, övers: Lisbet Holst), Pierre Lemaitres mycket franska franska polisthriller ”Alex” (Sekwa, övers: Cecilia Franklin) och varför inte Adrian McKintys hårdkokta polisroman ”Jag hör sirenerna på gatan” (Modernista, övers: Nils Larsson) med 80-talets Nordirland som kriminell livsmiljö.

Eller för den delen islänningen Steinar Bragis mångspänningsroman ”Kata” (Natur & Kultur, övers: Sara Gombrii). Enastående kvinnoskildring med Reykjavik som stadsnatur. Fast Bragi kanske är för litterär, nu när det ska vara hårdkokt?

Bland årets svenska deckarförfattare hade väl också Martin Holmén kunnat nomineras för ”Slugger” (Albert Bonniers), den avslutande delen i hans noir-serie om och i Stockholm. Fler möjliga: Katarina Wennstam har skrivit ännu en samhällsthriller, ”Gänget” (Albert Bonniers), som riskerar att bli personligt drabbande, John Ajvide Lindqvist avslutar sin mitt emellan krimi- och skräcktrilogi ”Platserna” med romanen ”Den sista platsen” och Sara Lövestam avslutar med den fjärde titeln, ”Finns det hjärterum” (Piratförlaget), sin serie om den osannolika men ändå sannolika detektiven Kouplan.

Även dessa kunde, enligt mig, varit med bland de nominerade. Får se nu om Deckarakademin också tänker dela ut några extrapriser för 2017.

Till exempel ett debutantpris, som då antingen väl bör gå till Lina Bengtsdotter för landsbygds-, det vill säga Gullspångsdeckaren ”Annabelle” (Forum) eller till Niklas Natt och Dag för ”1793” (Forum), en historisk noirberättelse i Stockholm på Bellmans tid.

Och ska det dessutom delas ut ett pris till året faktabok så bör främst ”På stadens skuggsida – Människor och brott i Jack The Rippers London” (Carlssons) av Peter K. Andersson och ”Svensk skräcklitteratur 1 – Bårtäcken över jordens likrum” (Ellerströms) av Mattias Fyhr vara aktuella. Enligt min åsikt.

Här följer de författare/deckare som Svenska Deckarakademin har nominerat med Akademins egna, något förkortade, beskrivningar och motiveringar.

De svenska nominerade:

Christoffer Carlsson: Den tunna blå linjen (Piratförlaget)
Fjärde och sista delen i Christoffer Carlssons romaner om stockholmspolisen Leo Junker. Han arbetar med att lösa ett fem år gammalt mord, men det handlar också om sorg, kärlek och vänskap.

Anders de la Motte: Höstdåd (Forum)
Författaren återvänder till den skånska byn Nedanås, där en ung, begåvad man dog för 27 år sedan. Anna Vesper, mordutredare från Stockholm, har flytt från en personlig tragedi och försöker finna sig till rätta i idyllen. Men det vore inte ”Skåne noir” om inte det begicks brott även idag.

Thomas Engström: Öster om avgrunden (Bonniers)
Klassisk spionroman på modern svenska. Detta är fjärde och sista fristående delen om före detta dubbelagenten Ludwig Licht, som i likhet med många andra dricker för mycket och även har en dålig relation till sin son. Miljö: Tbilisi, Georgien.

Camilla Grebe: Husdjuret (W&W)
Unga polisen Malin är uppvuxen i fiktiva sörmländska byn Ormberg. Som tonåring hittade hon ett barnlik i ett stenröse och återvänder nu med sina kollegor för att försöka lösa det olösta mordet.

Anders Roslund & Stefan Thunberg: En bror att dö för (Piratförlaget)
Fristående fortsättning på ”Björndansen” om de tre rånarbröderna Leo, Felix och Vincent Dûvnjac och deras motståndare, polisen John Broncks. Äldste brodern Leo, som just sluppit ut ur fängelset, vill begå det perfekta brottet.

De nominerade översatta kriminalromanerna:

Flynn Berry: Sargad (Louise Bäckelin förlag, övers: Rebecca Alsberg)
Psykologisk thriller av en amerikansk författarinna om en kvinna som söker sin systers mördare, men som därmed också avslöjar systerns hemligheter. Boken belönades av MWA (Mystery Writers of America) med Edgar-priset som årets bästa debut.

Bill Beverly: Dodgers (Southside Stories, övers: Hanna Axén)
Fyra kriminella unga män och pojkar på en road-trip genom USA, på väg för att mörda en domare. En brutal noir-roman med oväntat slut. Uppmärksammad bl.a. för att CWA (Crime Writers’ Association) belönade den både som bästa roman och bästa internationella debut.

Ray Celestin: Mafioso (Southside Stories, övers: Hanna Williamsson)
Celestins debutroman belönades förra året av Svenska Deckarakademin som årets bästa till svenska översatta deckare. ”Mafioso” är en historisk kriminalroman om mord, rasism, gangsterväldet och – inte minst – musiken i Chicago under slutet av 1920-talet.

Ane Riel: Kåda (Modernista, övers: Helena Ridelberg)
Mycket annorlunda och sorgsen kriminalroman med en liten flicka i den bärande rollen. Inte mycket våld men genomarbetade karaktärsteckningar. Boken belönades av SKS (Skandinaviska Kriminalsällskapet) som årets bästa nordiska kriminalroman.

Karin Slaughter: De fördärvade (Harper Collins, övers: Villemo Linngård Oksanen)
Staden Atlanta 1974: rasism och sexism gör det svårt för kvinnliga poliser att arbeta. Men två av dem börjar på egen hand utreda ett polismord – trots motståndet. Boken nominerades till ett Edgar-pris.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

När det mördats i Lund

Sedär, ja.

Nästan en månad tog det för PostNord – även känt som PostMord – att leverera boken ”En lundensisk litteraturhistoria – Lunds universitet som litterärt kraftfällt” (Makadam förlag). Det innebar att jag grovt missade min deadline för att skriva om boken.

En stor, tjock bok med många korta texter om likaså många författare i – och med anknytning till – Lund och dess universitet. Samt några samlingsessäer.

Slår genast upp sid 392, där Bo Lundin under rubriken ”Mord i Lund” skriver om kriminallitteratur med Lund som miljö. Det gläder mig att han lyfter fram Lunds främsta skildrare inom kriminalgenren, nämligen K. Arne Blom och Mårten Sandén.

lundalitt_front_skugga_webbSåväl Bloms skildringar av lundastudenternas liv, vilket började i debutdeckaren ”Någon borde sörja” (1971), och särskilt kanske serien om säkerhetspolisen Loman och Lund under andra världskriget, som inleddes med ”Skuggan av en stövel” (1988), är bland det främsta som skrivits inom svensk kriminallitteratur.

Förutom att det är bra skildringar av Lund, alltså.

”Deckare” var förresten en benämning som K. Arne Blom ogillade. Ja, han kanske gör det fortfarande? Blom menade att han anslöt sig till den nya tradition som Sjöwall-Wahlöö grundat med ”romaner om brott”. (Och, för tillfället inom parentes, det är extra intressant eftersom Blom hade en annan politisk samhällssyn än  grundarna av denna politiska kriminalgenre.)

Den andre som Bo Lundin lyfter fram som kriminell lundaskildrare är Mårten Sandén, författare till ungdomsdeckarna om tvillingarna Petra och Peter Petrini i Lund, förstås.

Sandén är ännu mer av en lundadeckarskildrare. De lundensiska miljöerna är noga inplacerade i intrigerna, ibland kan en intrig utgå från en speciell miljö. Dessutom bor ju familjen Petrini mitt i Lund, på Lilla Fiskaregatan. (Som ju är stor, medan Stora Fiskaregatan är liten – en lundaspecialitet.)

Om tvillingdetektiver får en att tänka på Tvillingdetektiverna, alltså författarpseudonymen Sivar Ahlruds långa serie med ungdomsdeckare, så stämmer det. Sandén skriver med Ahlruds tvillingdeckare som inspiration – men resultatet blir helt egna tvillingdeckare, både vad gäller de unga problemlösarna och ungdomsdeckarserien.

Skriver och blir, ja. Skrev och blev, kanske. För nu var det tag sen det kom en Petrinideckare. Mårten Sandén, visst ska du skriva fler?!!?

Bo Lundin går också igenom andra deckarförfattare som gjort kriminella besök i Lund, längre eller kortare. Om dem får du läsa själv i den nya boken ”En lundensisk litteraturhistoria”. Medan jag ska fundera ut något annat ställe där jag kan placera en text om boken, när den förra deadlinen passerat…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

 

Christie möter Chandler hos Rowling

Nu har alltså Robert Galbraiths, vill säga J.K. Rowlings deckarromaner om privatdetektiven Cormoran Strike och hans sekreterare Robin Ellacott på Denmark Street i London också blivit en TV-serie.

Premiär på BBC One den 27 augusti 2017 och man får väl förutsätta TV-serien kommer till Sverige med tiden (snabbare eller långsammare).

Grunda med att läsa romanerna: tre stycken, ”Gökens rop” (2014), ”Silkesmasken” (2015) och ”Karriär i ondska” (2016). Det är mitt råd och jag lovar: ett gott råd!

Följande skrev jag när den första titeln i serien kom på svenska…

*

Robert Galbraith
”Gökens rop”
Övers: Charlotte Hjukström
(W&W)

En advokat kunde inte hålla tyst. Därför vet vi att Harry Potter-författaren J K Rowling tänkte gömma sig bakom pseudonymen Robert Galbraith. Om jag inte vetat det utan trott att ”Gökens rop” skrivits av en okänd debutant, vad hade jag tyckt om den här deckaren?

Rowling Gökens ropEn annan fråga: Hade den översatts till svenska?

Jo, jag tror att jag också då – ifall jag hittat fram till den bland alla hundra plus anglosaxiska privatdetektivdeckare som ges ut årligen – hade tyckt om ”Gökens rop”. Men jag undrar om den skulle ha kommit ut i Sverige…

”Gökens rop” skiljer sig lite från andra deckare med en privatsnok som problemlösare. Galbraith/Rowling har skrivit med ett leende. Resultatet blev en mjukkokt pastisch på hårdkokta deckare. Också mycket engelsk: Agatha Christie stämde träff med Raymond Chandler.

En supermodell faller från en balkong. Hennes bror ifrågasätter om hon begick självmord och ber privatdetektiven Cormoran Strike, enbent krigsveteran, att utreda. Det är intrigen. Varken så annorlunda, märkligt eller spännande.

Det som får ”Gökens rop” att bli en underhållande deckare är person- och miljöskildringarna samt Rowlings lätta handlag på tangentbordet. Porträtten av privatdetektiven med kontor på Denmark Street och hans unga, allt mer självständiga sekreterare är både ömma och trovärdiga.

Rowling har dessutom förmågan att förmedla en Londonstämning som alla – inklusive svenska turister – måste känna igen sig i.

Här finns typiska debutantfel – till exempel longörer som hade kunnat strykas – och upplösningen är inte heller den bästa. Fast även deckarveteraner har ju svårt att knyta ihop trådar.

Christie-pussel och Chandler-deckare blandas till – ordagrant – trevlig läsning. Och Londonentusiaster, det lovar jag, kommer att älska ”Gökens rop”.

Bengt Eriksson
(publicerat i Kristianstadsbladet 2013)

”Spooky shit” som hjälp i livet

Amanda Hellberg dementerar. Maja Grå är inte hennes alter ego. Men det hjälper inte. Jag kan inte få ur huvet att Maja Grå sitter mitt emot mig och äter frukost på More Hotel i Lund.

Det var i fredags. Amanda Hellberg hade rest till Lund från Oxford i England – där hon bor – för att medverka på barn- och ungdomsbokfestivalen LitteraLund. Men nu först skulle hon äta så mycket fil som möjligt till frukost.

Hellberg Styggelsen”Jag tycker inte om den stekta frukosten i England. Jag saknar filmjölk. Om jag bara fick äta en enda sak i resten av livet så skulle det vara fil”, säger hon och går iväg med tallriken för att fylla på.

Amanda Hellberg är en av allt fler svenska författare (John Ajvide Lindqvist, Johan Theorin, Marianne Cedervall, Therése Söderlind, Nene Ormes och Andreas Roman heter andra) som dels har (åter)infört skräck och övernaturligt i skönlitteraturen, dels börjat förena det fantastiska och fantasifulla med den realistiska kriminalgenren.

Hellberg Blek hästI vilken genre ska Amanda Hellbergs romaner – ”Styggelsen”, ”Döden på en blek häst” och ”Tistelblomman” för vuxna och ”Jag väntar under mossan” för ungdomar – placeras? Det är ju skräck och krimi på samma gång med det övernaturliga som bindemedel…

Hon kommer från Varnhem och beskriver barndomsbygden så här: ”En historiebygd. Många sägner och berättelser. Varnhemsspelet som skildrar bygdens historia.” Men också så här: ”En underbar, trygg miljö att växa upp på, till man blir 11-12 år. Då blir det istället så tråkigt. Inget att göra. Hur många gånger har jag inte väntat på bussen och tänkt att om jag fick se ett rymdskepp över Billingen.”

Hellberg TistelblommanSen citerar hon också ur sin ungdombok – som efterklok tanke – där morfar säger till barnbarnet Matilda: ”Det är bara korkade personer som har tråkigt.”

Tiden svindlade, säger intervjuaren. Så kändes det när jag besökte Varnhem. Som i dina böcker: känslan att man inte vet om man befinner sig i nutid eller någon dåtid, i det onaturliga eller naturliga, i verklighet eller fantasi. Ja, i Varnhem måste ju Maja Grå ha vuxit upp!

Nu påpekar Amanda Hellberg att Maja Grå inte är hennes alter ego utan snarare anti ego. ”Min raka motsats. Jag är mesig. Det är inte hon. Om det förekommer mobbing på en arbetsplats så önskar jag att jag hade modet att ta upp det. Maja Grå skulle våga.”

Hellberg SnöglobenMen ni har mycket gemensamt: hon har studerat till illustratör (liksom du), bor i Oxford (som du) och när ”Döden på en blek häst” gavs ut så hade du samma klänning på författarporträttet som Maja Grå i romanen!

”Det var inte meningen. Hon hade en annan klänning i mitt råmanus, en russinfärgad tror jag. Fotot togs i förväg, det bara råkade bli så. Livet är för kort för att inte ha fina klänningar”, säger Amanda. ”Och jag tror inte heller på det övernaturliga!” tillägger hon.

Amanda Hellberg debuterade med en skräckroman – ”det var en mer litterär roman”, säger hon – medan hennes andra roman balanserade mellan skräck och krimi. Den tredje gick åt skräckhållet igen. Fast den slutade på ett sätt som fick läsaren att ana att nästa gång – hennes nya roman, ”Snögloben”, kommer i augusti – ska det bli mer av deckare.

jag-vantar-under-mossan”Roligt att skriva lite annorlunda varje gång. Jag ville skriva nåt åt pusselhållet, inte som Agatha Christie men om engelska lantegendomar och slutna rummet-problematik.”

Längre än så blir inte vårt frukostprat. Amanda Hellberg rusar iväg för att förbereda det samtal som hon ska ha med Ingelin Angerborn, barnboksförfattare, och Jens Heimdahl, arkeobotaniker/konstnär. Rubrik: ”Mellan verklighet och mystik”.

Fascinerande när hon läser en bit ur ”Jag väntar under mossan”. Hon sänker rösten, får en mjukare ton och börjar låta som – ja, bli – bokens unga Matilda. Förvandlas hon också, undrar jag, till sin återkommande huvudperson Maja Grå när hon läser högt ur vuxenromanerna?

”Är det farligt för barn att bli rädda?” undrar Amanda Hellberg från scenen. Hon svarar själv på frågan: ”Jag tror ´spooky shit´ kan ha som funktion att öva oss – både vuxna och barn – på adrenalinfyllda känslor i läsfåtöljen. Det hjälper oss i livet.”

Böcker av Amanda Hellberg:

Vuxenromaner: ”Styggelsen” (2008), ”Döden på en blek häst” (2011), ”Tistelblomman” (2012) och ”Snögloben” (2013).
Ungdomsroman: ”Jag väntar under mossan” (2012)
Barnbok: ”Det osynliga godiset” (2013)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
(Krönika i KB/YA/TA 2013)

PS. Efter att jag skrev det här har Amanda Hellberg bland annat gett ut barnböckerna ”Monstret vid Örnklippan” (2014) och ”Ödeborgens hemlighet” (2015) men tyvärr inga fler spöklika kriminalromaner för vuxna.

Kriminallitterärt i Skåne (6): Malmö

Kerstin Ivarsson & Johan Andersson, som debuterar med ”Råttan” (Blue Publishing), är heller inga färdiga deckar- och thrillerförfattare.

Men de verkar ha så stor kunskap om dagens nya Malmö, över som under jord, och skildrar detta med så stor vilja, iver och ilska att resultatet blir både spännande och skrämmande.

Råttan-omslag-bildÅ ena sidan den oorganiserade arbetsförmedlingen (med Olof, rent otrolig på att ordna jobb åt långtidsarbetslösa, och Alex, alltför nyfiken, bland personalen).

Å motsatt sida den organiserade brottsligheten som följt med i Malmös förändring och anpassat sig till en ny marknad.

Och där emellan finns flyktinginvandrarna, som saknar det mesta: arbete, pengar och framtidshopp.

Vem är ”Råttan”, förresten, som fått ge titeln åt Ivarssons & Anderssons spänningsdebut? Det kan man fundera på medan man läser, finns några alternativ…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
(härmed avslutas ”Det kriminallitterära Skåne” för den här gången, samtliga delar ingick i en krönika som publicerats i YA, KB, TA)

Kriminallitterärt i Skåne (5): Lund

Cecilia Sahlströms polisroman ”Vit syren” (Bokfabriken) har varit utgiven förut men reviderats och getts ut på nytt.

Sahlström Vit syrenMen borde den inte ha bearbetats mer ändå?

Här finns mycket som är bra. Till exempel känslan, mer än skildringen, av Lund bortom det akademiska.

Och poliskollektivet – med kommissarie Sara Vallén och inspektör Rita Anker som drivande – möter jag gärna igen.

En ung flicka hittas svårt misshandlad i stadsparken. Så börjar det.

Men därefter går historien såväl framåt som i sidled och bakåt. Och dessutom i olika långa kapitel.

Det känns ofärdigt.

Forts…