Deckarnominerade till Visby

Deckarfestivalen Crimetime Gotland (går av den så kallade stapeln i Visby den 3–5 augusti 2017) har offentliggjort årets nominerade svenska deckardebutanter respektive barndeckare till Crimetime Specsavers Award. Nämligen:

Crimetime Specsavers

2017 års deckardebut
Åsa Avdic, för ”Isola” (Natur och kultur, 2016).
Lina Bengtsdotter, för ”Annabelle” (Forum, juni 2017).
Tobias Olsson, för ”Av samma blod” (Wahlström & Widstrand, 2016).
Marie Bengts, för ”En sax i hjärtat” (Albert Bonniers, 2017).
Anna Bågstam Ryltenius, för ”Stockholm Psycho” (Storytel Original, inläsare: Emma Peters).

2017 års barndeckare
Kristina Ohlsson, för sin nya skräckserie med senast utkomna bok ”Varulvens hemlighet” (Lilla Piratförlaget, april 2017).
Martin Widmark och Christina Alvner, för serien om Nelly Rapp, senast utkomna bok ”Nelly Rapp och gastarna i skolan” (Bonnier Carlsen, 2017).
Ingelin Angerborn, för Mebeltrilogin, med sista delen ”Fyr 137” (Rabén & Sjögren, maj 2017).
Mats Strandberg och Sofia Falkenhem, för serien om Monstret Frank, senast ”Monstret och människorna” (Rabén och Sjögren, april 2017).
Katarina Genar och Alexander Jansson, för serien om ”Mystiska skolan med senast utkomna bok ”Spöket i biblioteket” (Bonnier Carlsen, juni 2017).

Har Deckarloggs medarbetare läst samtliga? Många, ja. Men nej, inte riktigt alla. Som ni ser har inte samtliga nominerade heller hunnit publiceras ännu.

Deckarlogg lär återkomma med åsikter om både det ena och det andra.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Kvinnlig svensk klassikerspalt

När det kommer så många nya kriminalromaner är det lätt att glömma bort att det också finns äldre deckare som är väl värda att upptäcka och läsa – eller återupptäcka och läsa om.

Leta bakåt i deckarhistorien, gärna bland deckare som skrivits av kvinnliga författare och varför inte svenska deckare.

Maria Lang, vår första och största deckardrottning, fick en renässans nyligen när böckerna började filmatiseras.

Samtidigt återutgavs några titlar, bland annat hennes debut från 1949, ”Mördaren ljuger inte ensam (Norstedts)”, där amatördetektiven och litteraturforskaren Puck Bure introduceras.

Lang Ofärd i husetÄmnet för kriminalintrigen var annorlunda och modernt för sin tid: homosexualitet. Fast andra Maria Lang-deckare är både mer typiska och faktiskt bättre, som ”Kung liljekonvalje av dungen” och ”Ofärd i huset bor” (endast på antikvariat eller bibliotek).

Den förstnämnda skildrar kärlek och andra kontroverser i småstaden Skoga (= Nora) och den andra är en kvinnoroman, där kommissarie Christer Wijk möter operasångerskan Camilla Martin.

Kerstin Ekman har haft två deckarkarriärer.

Ekman 30 meterDen senare kan dateras till 1999, då Deckarakademin utsåg ”Händelser vid vatten” (Bonniers) till årets bästa svenska kriminalroman. Men redan när Ekman debuterade 1959 så var det med en deckare: ”polisromanen 30 meter mord. ”

Hon skrev sig igenom och ut ur genren, från poliser och pussel till psykologiskt.

Hennes språk var – redan då – en njutning. Sju deckare blev det, innan hon 1967 övergick till annan litteratur.

Tidiga Ekman-deckare har man fått leta efter på bibliotek och antikvariat men nu finns ”30 meter mord”, ”Kalla famnen”, ”Han rör på sig”, ”De tre små mästarna” och ”Dödsklockan” återutgivna som e-böcker (Bonniers).

Trosell YtspänningDagens kriminallitterära kvinnovåg tog fart när Polonipriset i slutet av 90-talet började delas ut till kvinnliga debutanter.

Till exempel inleddes Aino Trosells deckarkarriär med att hon 1999 Poloniprisades för boken ”Ytspänning” (Dejavu). En spännande – ja, ordagrant hudnära – thriller om en kvinna i den mest manliga arbetsmiljö: en dykarklocka i Nordsjön.

Alvtegen SaknadKarin Alvtegen är en annan av de nya, personliga deckarförfattarna. Och ”Saknad” (Brombergs pocket) måste nog vara hennes bästa och mest spännande deckare.

Genre: ett slags folkhemsnoir. Det börjar med att Sibylla Forsenström, 32 år, uteliggare i Stockholm och bokens huvudperson, hamnar mitt i ett mord på Grand Hôtel.

Emma Vall KattjaktEmma Vall (pseudonym för Maria Herngren, Eva Swedenmark och Annica Wennström) skrev fem deckare åren 1998-2002.

Huvudperson: Amanda Rönn, modig och tuff, kvinnlig och mjuk ung tjej i Doctor Martens-kängor. Miljö: Sundsvall.

Småstaden placeras i nutiden, nationellt och internationellt. Det mysiga blir spännande – ja, otäckt.

Börja med första titeln, ”Kattjakt” (Alfabeta), där utsiktstornet på Norra berget sprängs i luften.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Publicerad i Femina 2013)

34 ggr egen- och hybridutgivet (retro)

Medan Deckarlogg läser några nyare egen-, hybrid- och småförlagsutgivna deckare letade jag fram en av de tidigare gångerna jag skrev om just detta.

*

Jag efterlyste egenutgivna deckare på en facebook-sida för författare och dränktes i böcker. Allt eftersom de anlände placerade jag dem på en hylla som fylldes allt mer. Summa: 34 stycken. Hur ska jag hantera det här? Inte en chans att få plats med allihop!

Bo Norgren Hog nivåEgenutgivna deckare innebär att författarna antingen gett ut deckarna på eget förlag eller genom ett självhjälpsförlag (som Recito, Vulkan och Hoi). Också där bekostas utgivningen av författaren men får – mer eller mindre – hjälp med produktion och distribution.

Jag har nu läst samtliga (!!!) deckare jag fick in och tagit ett drastiskt men nödvändigt beslut (ber om ursäkt till strävande deckarförfattare som hamnat utanför): att göra en topp-lista med fem favoriter (samt några bubblare strax under). Det var så svårt det också att två författare/deckare, som jag inte kunde välja mellan, fick dela på förstaplatsen.

Carl Martin Grann1) Bo Norgren har gett ut flera deckare på ett stort förlag och med ”Hög nivå” (BookPile) skrivit sin sjätte polisthriller; medan Carl Martin Grann debuterar skönlitterärt med polisthrillern ”Näktergalen” (Hoi).

Både veteranen och debutanten skriver väl och berättar bra. Norgren börjar med ett raffinerat bankbedrägeri. Hos Grann hittas föräldrarna döda i en stuga med sin lilla dotter överlevande bredvid. De inleder i Sverige för att sen vidga internationellt. Inte minst skriver de så realistiskt att både händelserna och polisarbetet blir trovärdiga.

janus-fjarde-ansikteAlltså 3) Också Helena Trotzenfeldt skriver så väl och spännande att IT-thrillern ”Janus fjärde ansikte” (Lindia) kunde ha kommit på ett stort förlag. Hon är dataingenjör men kan få det tekniska att bli förståeligt även för en oteknisk tok som jag. Intrigen, som spinner kring datasäkerhetens osäkerhet, börjar på ett svenskt IT-företag och slutar våldsamt i Paris.

4) ”Vanmakt” (Vulkan) av Lourdes Daza-Gillman är en ofärdig och alltför lång polisroman. (Det ska mycket till också för att kunna låta en polis heta Kalle Karlsson.) Men i det polisiära finns en kvinnoroman, författad med driv, känsla och kraft, ja, med en sådan ilska att det blir omöjligt att hålla berättelsen ifrån sig. Det allt oftare Vanmaktåterkommande ämnet, i litteraturen som i verkligheten: kvinnomisshandel.

5) Björn Öijer har – efter två självbiografiska romaner – gett ut kriminalromanen ”Gudruns raseri” (Recito). Stämningsfulla miljöskildringar av småländsk skogsbygd och samhället Ljungby. Känsliga personporträtt, inte minst av huvudpersonen – en manlig journalist, 60 plus – som numera mest bor i fritidshuset med schabradoren Terry. En deckare i det lilla, när stormen Gudrun plötsligt drar genom småbygd och vardag.

Björn Öijer R%aserStrax under mina fem-i-topp finns tre författare/deckare som jag också fastnat lite extra för.

Elisabeth Akterus Rex var sååå nära att placera sig på listan. Också hennes deckare, ”Naken sanning” (Hoi), har kvinnomisshandel som huvudtema. Det här kunde ha blivit riktigt bra, om hon inte trasslat till det med alla parallellhandlingar. Åtminstone jag hade svårt att hålla reda på vilken kvinna som är vilken.

”Röd vinterängel” (B&L) av Tove Birkeland Brand är en annan ofärdig deckare, språket borde ha gåtts igenom en extra gång. Samtidigt som språket fascinerar. Huvudpersonen Mimmis mediala förmåga smittar av sig på berättartonen. Det blir annorlunda, lite märkligt. Tyvärr avtar det märkliga när berättelsen övergår till att bli en mer ordinär polisroman.

Cherstin Juhlin, före detta polis och bosatt i Kristianstad, har lovordats här på deckaruppslaget för sin nya polisroman ”Bryggan” (Recito). Jag instämmer. Juhlin lyckas allt bättre med att varva polisutredningen och en skildring av polisen Annika Vesters privata bry: kärleken, en vuxen dotter och två gamla föräldrar.

Slutsatser: I jämförelse med tidigare stickprov så har kvalitén på egenutgivna deckare ökat högst märkbart. Men ju fler författare som gör det själv desto viktigare blir det – för att via recensenter och bokhandlar nå fram till läsarna – att egenutgivna deckare är lika proffsiga som (större och mindre) förlagsdeckare.

Omslag, baksidestext och inlaga (stilsort, grad, radavstånd och marginaler). Sättningen ska inte vara svårläst och inte heller ska man behöva bända upp boken för att kunna läsa! Det är mycket att tänka på.

Vad gäller själva berättandet så verkar ordrikedom vara det största problemet. Så många onödiga ord och hela meningar som ligger i vägen för handling och tempo. Var finns redaktörerna, som redigerar, stryker och putsar i de egenutgivna deckarna?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
(Krönika i KB, YA och TA 2013)

PS. Carl Martin Grann avled sorgligt nog strax innan debutdeckaren ”Näktergalen” kom ut.

Funderat kring egenutgivna deckare

Ett år – ja, två eller t o m tre år – försökte jag läsa samtliga svenska deckare som var egenutgivna eller utgivna på hybrid- och pytteförlag. Jo, jag fann det jag trodde: också i denna, låt säga, undanskuffade utgivning fanns deckare som kunde mäta sig med dem som ges ut av traditionella förlag, från mindre till de största.

Lourdes Daza-Gillman, Kamilla Oresvärd och Vanmakt Helena Trotzenfeldt är bara några deckarförfattare jag skulle höra av mig till och erbjuda utgivning om jag var redaktör på ett medelstort, större eller riktigt stort bokförlag. Med ömsesidigt redaktörskrav/hjälp…

Just det är problemet för den stora majoriteten av alla egenutgivna deckare: vissa skulle behöva en – extra – redaktörsgenomgång och även de flesta av de bästa behöver ännu en genomgång för att få till de sista små finesserna. (Jovisst, också stora förlag kan ge ut deckare som skulle mått bra av ännu en genomgång men det är ändå – fortfarande – en kvalitetsskillnad mellan ”smått” och ”stort”.)

minnesbararenNumera gör jag istället sporadiska nedslag bland det egen- och hybridutgivna. Lite skäms jag men det tar för mycket tid att läsa sig fram till de bra egenutgivna deckarna. Jag önskar att fler kritiker ville läsa egenutgivet, både deckare och annat, både välja och välja bort.

Men det är ju en ekonomisk fråga också: Vilken tidning betalar en frilansande kritiker för att läsa och välja bort? Det är ju inte så vidare värst arvoderat ens när man recenserar en bok. Eller också får man tjäna in pengarna på annat, läsa och recensera egenutgivningarna på fritiden.

Vilket Deckarlogg tänker göra framöver. Här kommer alltså att recenseras så många egen-, hybrid- och småförlagsdeckare vi hinner med. Så skicka gärna fler så läser vi så fort vi kan och hinner…

janus-fjarde-ansikteAdress:
Deckarlogg
Box 92
275 06 Vollsjö

PS. De här funderingarna skrevs för ett tag sen. Och se: en av de ovannämnda, Kamilla Oresvärd, har nu fått kontrakt med Bokfabriken som till hösten ger ut hennes nya, andra deckare.

Bengt Eriksson

Rebecka Martinsson filmas – igen

Så har Åsa Larssons kriminalromaner filmats igen, den här gången som TV-serie. Första avsnittet av ”Rebecka Martinsson”, som serien heter efter juristen och huvudpersonen, visades på TV4 nu i veckan.

Men en av Åsa Larssons romaner – debuten ”Solstorm”, för vilken hon prisades av Svenska  Deckarakademin som 2003 års bästa deckardebutant – har redan filmats. Då som långfilm med premiär 2007.

Resultatet blev väl… Ja, så här skrev jag i alla fall lite kort när jag hade sett filmen…

*

Tyvärr har inte (heller) ”Solstorm” (Sandrew/Metronome), som var en sensationell kriminalromandebut av Åsa Larsson, blivit någon särskilt lyckad kriminalfilm. Också en låg- och snabbproduktion?

SolstormMikael Persbrandt har inte lyckats göra sin roll som svavelosande frikyrkopredikant till något mer än ännu en märklig figur och den norrländska miljön doftar mer på papper än på duk och skärm.

Att låta Izabella Scorupco spela advokaten Rebecka Martinsson var nog ingen bra tanke. Åsa Larssons advokat är yrkes- och privatmänniska, klok och naiv, vuxen kvinna och liten flicka – ofta lite tafatt.

Tyvärr gestaltas inte det flickiga och tafatta utan Scorupco är – inte samma sak – tafatt som skådespelerska.

Både i Läckberg- och Larsson-filmatiseringarna överdrivs våldet från romanerna. Samma våld men på bild blir det automatiskt mer våldsamt.

Ska bilder ha samma funktion som ord måste våldet tvärtom tonas ner – om man inte vill att filmerna ska vara mer våldsamma än böckerna.

Vilket nog var syftet: filmatiseringarna görs inte för mig och oss som läser kriminalromaner utan riktar sig till den målgrupp som vill ha några schyssta action-rullar. Och då måste ju svenska filmdeckare konkurrera med amerikanskt action-våld.

*

Rebeckka 2Just debutdeckaren har man – i alla fall till stor del – hoppat över i den nya TV-serien som istället bygger på romanerna ”Det blod som spillts”, ”Svart stig”, ”Till dess din vrede upphör” och ”Till offer åt Molok”.

Ida Engvoll agerar den här gången som huvudpersonen Rebecka Martinsson. Klarar hon det bättre än Izabella Scorupco?

Är TV-serien bättre än filmen? Ja, vad tyckte ni om första avsnittet? Och hur bra – eller motsatsen – är TV-serien kontra Åsa Larssons kriminalromaner?

Plats för diskussion!

Deckarlogg 2Deckarlogg återkommer med sina åsikter.

Bengt Eriksson

Visbys medeltida polis

Fortsätter att komplettera det jag tidigare skrev om årets bästa svenska deckardebutanter – skrolla nedåt och läs! – med en kortrecension som varit publicerad i Gota Medias tidningar.

______________________________________________________________

Anders H Blomström
Eldskytten
(Horneman förlag)

blomstromSpännande, såväl för deckarläsaren som den historiskt intresserade.

Så kan Anders H Blomströms medeltida pusseldeckare och polisroman ”Eldskytten” – med undertiteln Botulf Kattlunds första fall – sammanfattas.

Botulf blir utsedd till stadsfogde, idag kunde han ha varit poliskommissarie.

Händelserna utspelar sig mellan 1342, inklusive den viktiga prologen, och 1361. Huvudorten är Visby – men Botulf och medhjälparna Knarre och Silas färdas också till bland annat Lübeck och Stralsund.

Inte färre än tre mordgåtor ska lösas. Samtidigt som både pesten och stormen härjar och Visby hotas av invasion.

Dessutom har författaren lyckats få utrymme att skildra förhållandet mellan medeltidens Deckarlogg 2kvinnor och män.

Bengt Eriksson

Trafficking och voodoo i Värmland

Som komplement till mitt val av årets tre bästa svenska deckardebutanter – skrolla nerför Deckarlogg och läs tidigare inlägg! – lägger jag ut en längre recension som tidigare varit publicerad i Gota Medias tidningar.

____________________________________________________________

Lisa Bjurwald
Tills bara aska återstår

(Bladh by Bladh)

Bläddra längst bak i boken och läs författarens efterord. Gör det allra först! Det är mitt råd.

Lisa Bjurwald har skrivit en så brutal thriller att man kunde tro att hon, för deckarspänningens och thrillervåldets skull, tagit i och hittat på. Efter att ha läst efterordet kan ingen dra någon annan slutsats än att det mesta i berättelsen skulle kunna hända eller faktiskt har hänt i verkligheten.

Vilket får ”Tills bara aska återstår” att bli en ännu mer otäck berättelse, mindre polis- och mer av samhällsthriller. En budskapsdeckare, så kan den kallas.

bjurwaldJournalisten Lisa Bjurwald har av allt att döma researchat den skön- och deckarlitterära debuten lika noga som sina tre reportageböcker om högerextremism och rasism. För deckardebuten är ämnet trafficking – smuggling av unga kvinnor från västafrikanska Nigeria och tvångsprostituering med hjälp av naturreligion och voodoo.

Två kvinnor – ”våroffren” – hittas stympade och brända vid Klarälven. Unga svarta kvinnor, så mycket går att se men inte mer.

Rebecka Born, härmed introducerad som huvudperson i en serie deckare, har nyligen börjat som specialpolis vid Sektionen för särskilda hot (SSH). Hennes första uppdrag blir att resa till Karlstad och bistå lokalpolisen (som förstås – av flera anledningar – inte vill ha någon hjälp).

Rebecka har själv bakgrund i Värmland, där familjens släktgård nu omvandlats till flyktingboende. Samtidigt som hennes släkt innehåller en rasistisk gren.

Både rasism och nazism är på värmländsk frammarsch: i fullmäktige sitter Sverigedemokraterna och Nordisk Gryning lockar unga sympatisörer. Allt fler svarta afrikanska tjejer syns på gatorna och vita tonåringar skanderar ”Inga blattar i vårat Karlstad”.

Mycket att – ordagrant – få ihop. Och jag tycker Bjurwald lyckats med det.

Hon lyckas visa att och hur allt hänger ihop, sammanfogat av sexism, kvinnohat och människoförakt. Det mest otäcka är att detta, i Lisa Bjurwalds värld, i hennes version av verkligheten, kan finnas var som helst: både inom poliskåren och hos äldre, så kallade ”madamer” från Afrika.

”Tills bara aska återstår” blir ett käftslag i hjärtat: en lika brutal som viktig påminnelse om hur vidrig, ja, för jävlig, som världen kan vara.

Därför är det lite synd – eller så hjälper det läsaren att stå ut med huvudspåret – att polisen Rebecka Born porträtteras som en så speciell kvinna. Hon valde karriären före maken och barnen och har en, låt säga, manlig sexlust som kommer nära kioskdeckarens.

Alltså, för mig får Rebecka ha sex när, var och hur hon vill – men det stjäl uppmärksamhet Deckarlogg 2från samhällskildringen.

Bengt Eriksson