Sommardeckare under päronträdet (2): Dansk deckardebut med egen ton

Det finns en ton i Katrine Engbergs ”Krokodilväktaren” (Forum; övers: Margareta Järnebrand), både i hennes eget sätt att skriva och i jargongen – den dagliga konfrontationen – mellan hennes bägge minst sagt omaka polisinspektörer Jeppe och Anette vid Köpenhamnspolisen, som jag först reagerar på = mot.

(Jo, nämner poliserna vid förnamn – ett betyg det också, att jag kom dem så nära.)

Katrine EngbergLite enerverande, väl? Störande? De bägge poliserna ska ju tjafsa mest hela tiden, i tankar som med ord, i deras gemensamma kontorsrum i polishuset som på brottsplatser.

Men jag ändrar mig, en bit in i den här första delen av den så kallade ”Köpenhamnsserien” har jag vant mig och börjat tycka motsatsen: att tonen ger just något eget åt Engbergs danska polisroman.

Det börjar med att en ung kvinna hittas död, vilket förstås betyder mördad, i sin lägenhet i Köpenhamn (så mycket kan jag väl avslöja för det begriper man ju även om det tar några sidor innan det blir bekräftat).

Men det är inte detta, själva handlingen, som gör ”Krokodilväktaren” merläsningslockande för mig utan det är just den nämnda tonen, inte vad utan h u r Engberg skriver.

Helt klart en lovande deckardebut och alldeles utmärkt att den danska deckarförfattaren Katrine Engberg och hennes Köpenhamnspoliser introduceras i Sverige.

Bengt Eriksson

Sommardeckare under päronträdet (1): Björn Hellberg som deckardebutant

Björn Hellbergs nya det vill säga årets men egentligen hans debutdeckare ”Gråt i mörker” (Lind & Co) från 1981, nu återutgiven, är ju betydligt bättre än vad jag kom ihåg. (Nog var det den här som jag i egenskap av (skräp)kulturredaktör på Schlager gav till Susanne Ljung för recension? Vill minnas att hon skrev ner den.)

Men alla dessa år senare tycker jag att den är bra, hade den varit ny för i år så hade jag recenserat och utnämnt den till en av årets bästa debutdeckare.

Också Hellbergs första i polisserien om Staden och kommissarie Sten Wall, rätt gammal redan då och något lite väl men inte så mycket äldre skulle han bli.

Björn Hellberg debut”Gråt i mörker” skildrar en knivmördare, någon – en man nog men inte säkert – som hoppar på kvinnor i offentliga rum och knivmördar dem. Väl och tajt berättat, så tajt att kan det vara så att Hellberg gjort en viss revidering av språket? Nej, tänker inte se efter, spelar roll, nu läser jag nyutgåvan.

Bra berättat; realistiskt, verklighetsnära. Lika mycket en samhälls- som en polisroman. Och det som skulle bli Hellbergs kännetecken, hans signum, finns redan här, genast från början.

Nämligen medkänslan, hans sociala patos. Här är det ju grova brott också, minst sagt. Men Björn Hellberg ser till sociala sammanhang, hur en människas uppväxt har varit, hur hen blivit behandlad av andra människor, hur detta påverkat människans liv.

Hur det kan föda brott av värsta sort. Vilka som har ansvaret: Kan det vara samhället = vi alla?

Bengt Eriksson 

Två gånger deckarförfattaren (?!) Christer Nylander

Numera mest känd som riksdagspolitiker – en av få kulturintresserade sådana dessutom, för närvarande ordförande i riksdagens kulturutskott – och kanske eller kanske inte påtänkt som blivande partiledare för (L).

Men Christer Nylander var tidigare också en lovande deckarförfattare med, om han inte smög ut någon extra deckare jag aldrig fick syn på, tre publicerade titlar i krimigenren.

Jag recenserade alla tre – de bägge första var/är bäst. Så vassego: deckarförfattaren Nylander ggr 2!

***

Christer Nylander
Olösta mord i Kristianstad
(Books-On-Demand)

I förordet uppger Christer Nylander, riksdagsman för (fp), att han fick ett brev från en pensionerad polis som gått och grunnat på fem kriminalfall.

Officiellt är fallen lösta – men på rätt sätt? Den gamle polisen, som vill vara anonym, tvivlar.

Sina funderingar och spekulationer har polisen formulerat i fem berättelser som han vill ha Nylanders hjälp att publicera. Märklig begäran, tyckte Nylander, men nu kan novellerna läsas i boken ”Olösta mord i Kristianstad”.

ChristerNylander8_2018Även om han försöker skoja med läsarna är det förstås Nylander som härmed debuterar som deckarförfattare.

Christer Nylander, riksdagspolitiker för (L) och deckarförfattare.

Christer Nylander är bosatt utanför Kristianstad och novellerna utspelar sig också i och kring hemstaden, bl a i Tivoliparken och på Åhusstranden.

Det handlar om passion, kommunalt fiffel, spritlangning, brand och bröllop med dödliga utgångar. Olyckor, mord eller dråp?

Nylander skriver och berättar så väl att man tror att både miljöer och människor hämtats rätt ur verkligheten. Hans deckardebut lovar mer.

***

Christer Nylander
Den fjärde spelpjäsen
(Egen utgivning)

Christer Nylander, riksdagsman för (fp), deckardebuterade med en novellsamling. ”Den fjärde spelpjäsen” är första försöket som deckarförfattare i romanform.

Också romanen utspelar sig i och kring Kristianstad. Det har blivit en så märklig deckare att man frestas jämföra med Jean Bolinder.

Historien placeras i realistiska miljöer och även personerna är trovärdiga, vilket lockar – eller lurar? – läsaren att tro att romanen ska läsas som en realistisk thriller.

Men ska man det? Är Jacob Svensk, huvudpersonen, sjukskriven från arbetet som lärare pga hustruns tragiska död?

Pågår en asiatiskt inspirerad tvekamp på liv och död mellan två vuxengäng i trakten av Kristianstad? Eller utspelar sig alltihop inne i huvet på huvudpersonen?

Är Jacob Svensk schizofren och kanske också en mördare? Ska ”Den fjärde spelpjäsen” istället läsas som en psykologisk spänningsroman?

I vilket fall fortsätter Christer Nylander att vara en merläsningslockande deckarförfattare. Dessutom skriver han bättre, rent språkligt, än många andra svenska författare i kriminalgenren.

Bengt Eriksson
Bägge texterna skrivna till och tidigare publicerade i BTJ:s AV-häften.

Deckarloggbäst

Bästläst i deckarhyllan (maj 2019)

TorunTorun Börtz: När sista dörren stängts (Bucket List)
Har faktiskt aldrig recenserat den här boken (av självklar anledning: lektörade och kommenterade i förväg och bokens titel är ”min”) men läst har jag, flera gånger, och nu hamnade boken i ögonvrån där den stod i bokhyllan så jag plockade fram den igen och läste denna deckare, för det är vad ”När sista dörren stängts” är, i genrens utvidgade betydelse, en kvinnodeckare om ”de konsekvenser som en invandrad kvinna i Paris tar av det brutala livet; en så stark spännings- och kriminalroman av varje människa ska läsa den och en så ”fransk” deckare också att om den varit skriven av en fransyska så hade Sekwa genast översatt och gett ut den.

Connelly Märk och heligMichael Connelly: Mörk och helig natt (Norstedts)
Nu har jag läst i svensk översättning också, så här skrev jag efter att ha läst polisromanen på engelska: Connelly förenar sina bägge polisen, den yngre Renée Ballard och veteranen Harry Bosch, i en procedurdeckare som måste vara bland det bästa som skrivits i den här undergenren – och dessutom bland det bästa som Connelly skrivit.

Indridason mäörksa skuggorArnaldur Indriðason: Skuggor över Reykjavík (Norstedts)
Islands nestor inom krimi fortsätter att dokumentera och inventera huvudstaden Reykjavíks historia och liv: i tredje delen av Indriðasons historiska deckarserie blir det extra tydligt när en mordgåta under den amerikanska ockupationen på 1940-talet förenas med en mordgåta i nutid; den förra med de återkommande mordutredarna Florent och Thorson, den senare med egentligen pensionerade kriminalkommissarie Konrad som utredare.

Jonasson ÖnRagnar Jónasson: Ön (Modernista)
Andra titeln i den just nu bästa isländska deckarförfattaren Ragnar Jónassons polis- och kvinnoromanserie om polisen Hulda i Reykjavík (med omnejd): första romanen var en Agatha Christie-variant som blev allt mer isländsk och i uppföljaren ”Ön” går Jónasson bakåt i tiden, skildrar ett (mord)fall – eller två? – där Hulda är en något yngre polis och skriver också här mycket isländskt fast på ett annat sätt. nämligen natur- och kanske till och med spöknära.

Monica RehnMonica Rehn: Moratorium (Modernista)
En av Sveriges bästa nya deckarförfattare heter Monica Rehn och har debuterat med en väl skriven, väl berättad och väl balanserad så kallad domestic crime-thriller om en dysfunktionell familj – Pappan (med stort P), mamman (med litet m), tvillingsönerna, dottern och hennes dotter samt en vän till ena tvillingen – vars moratorium nu är på väg att hinna  ikapp dem.

Deckarloggred.

Nya egenartade svenska författarskap

Nu har det hänt igen!

Det var först Karin Smirnoff som debuterade med ”Jag for ner till bror” (och nu också skrivit uppföljaren ”Vi for upp med mor”) på långt upp i norrland-dialekt (någonstans mellan skellefteå och umeå), utan kommateckecken och inte heller några stora bokstäver.

Genre: egenartad norrländsk noir.

Sen var det också Karin Valtersson som debuterade med romanen ”Angelika” där meningarna är så långa att de kunnat bli två, tre, fyra meningar på en annan författares tangentbord och dessutom utan vare sig pratminus eller citattecken för dialogen.

Genre: thriller som blir deckare. Miljö: mest omnejd kring London.

Ida AndersenOch nu Ida Andersen som i dagarna gett ut sin debutroman ”I oxögat”. Den hade jag inte ”beställt” för recension, det är ju ingen deckare och det får vara måtta på beställningar av recex.

Men så läste jag om boken och blev så uppiggad att jag genast måste gå in på en e-bokssajt och hämta hem romanen. Nej, inte uppiggad på grund av innehållet, för det är tragiskt, utan ännu en gång så var och är det språket.

Ida Andersen låter sina romanpersoner prata småländska. Hon skriver ut replikerna dialektalt – och som jag älskar detta! Det ger en särskild autencitet och dessutom personlighet – ordet är egenart – åt romanspråket.

Genre: historisk roman. Miljö: jo, naturligtvis Småland, närmare bestämt Dåvedshult. (Alltså redan detta ortnamn, så listigt namngivet.) Tid: år 1741.

Tema: fattigdom, det liv som fattigdomen förde med sig och den syn som överheten hade på fattiga människor. Sverige = ett rått, hänsynslöst, omedmänskligt klassamhälle.

Nu till själva poängen med den här texten på Deckarlogg: Polaris, förlaget således. Dessa tre författare och deras debutromaner har getts ut av bokförlaget Polaris.

Hur kan det komma sig? Finns det en redaktör på Polaris med ett speciellt öga för egenarter, som uppskattar och uppmuntrar personliga skriv- och berättarsätt? Eller kan det vara förlagschefen själv som lagt detta som policy – att uppmuntra udda författarskap?

Får allt mejla och höra…

Sist en tanke och en undran: Om dessa författare skickat sina debutmanus till andra förlag – det betyder de stora svenska förlagen – hur hade manusen tagits emot? Med lika stor glädje eller hade någon redaktör skrivit tillbaks att berättelsen är ju inte dum men språket, läsarna kommer ju tycka det är konstigt, kanske sluta läsa, så det måste vi = jag = förlaget ändra på.

Och i de tryckta romanerna hade små bokstäver blivit stora, långa meningar blivit korta och dialektala ord blivit rikssvenska.

Bengt Eriksson

PS och tillägg. Jag lät lura mig (för så stod det i en recension). Men Ida Andersen är visst inte debutant utan har blivit utgiven tidigare. Fast det gör ju inte hennes nya roman sämre och mig mindre uppiggad.

Ann Lindells återkomst

Efter att ha skrivit tio titlar i serien om polisen Ann Lindell i (och kring) Uppsala tyckte Kjell Eriksson att det räckte. De kommande tio åren skulle han skriva andra romaner, några mindre och några mer kriminella.

Men nu, efter denna paus på tio år, har han börjat om på nytt och skrivit ännu en – alltså en elfte – Ann Lindell-deckare med titeln ”Den skrattande hazaren”.

HazarenFörresten så är Lindell numera före detta polis. Fast – eller hur det ska utteryckas – en gång polis alltid polis.

I helgen ska jag läsa ”Den skrattande hazaren” för en kommande recension. Återkommer alltså med den framöver. Det ska förresten en mini-serie den här gången, en ny trilogi om och med Ann Lindell.

Intresserade av Kjell Eriksson, vilket varje deckar- och krimiläsare bör vara, kan i väntan på recension av den nya boken läsa följande porträtt av Kjell Eriksson och hans polisromaner ur boken ”Deckarhyllan”.

***

Kjell Eriksson
Land: Sverige
Genre: naturromaner, landsortsdeckare och (lant)arbetardeckare, polisromaner

Kjell Eriksson har jobbat trettio år i ”trädgårdsbranschen”. Först som trädgårdsarbetare – nu är han mästare med egen trädgård.

Han skrev noveller i Lantarbetaren, fortsatte med romanerna ”Knäppgöken” (1993) och ”Frihetsgrisen” (1995) och har även skrivit reportageboken ”Efter statarna – en ny tid” (1995). Alltid har det handlat om lant- och trädgårdsarbetare, oftast i det uppländska landskapet.

Och det gör det fortfarande, även sen han övergick till deckargenren. Varför började han skriva deckare? Jag frågade Kjell Eriksson som gav två förklaringar:

– Där finns ett driv i texten. En framåtrörelse. Vem är han, den döde? Varför ligger han där? Det är dom frågorna som driver berättelsen framåt.

– Men det var också en slump. Upsala Nya Tidning undrade om jag hade någon novell liggande. Det hade jag inte – men jag skrev en. Novellen blev första kapitlet i ”Den upplysta stigen”. Jag kunde ha skrivit en vanlig roman, men i novellen fanns ju en ”döing” så det var naturligt att det blev en deckare.

Erikssons debutdeckare, alltså ”Den upplysta stigen” (1999), utspelar sej utanför Uppsala, i samma landsbygd som hans tidigare böcker. Lantarbetaren Edvard Risberg hade lika gärna kunnat vara huvudperson i någon av de föregående romanerna. Också ”Den upplysta stigen” är en lantarbetarroman – med den skillnaden att Edvard redan på första sidan hittar en död människa i skogen, under en storgran, på en bädd av ris och barr.

En svart keps sticker fram under granen, tio meter från Edvards och hustrun Maritas förnämsta svampställe. Edvard kan räkna upp alla i byn. Ingen av dem utan en främling. Batikskjorta, baseballkeps, mustasch. En utlänning.

Eriksson Foto Idha LindhagDen döde – mördade – på stigen får jorden att rämna. Aldrig mer kan svampstället vara detsamma för Edvard. Den mördade, som visar sej vara latinamerikansk flykting, blir symbolen för det genomgående temat i Kjell Erikssons kriminalromaner, ja, i hela författarskapet.

Kjell Eriksson. Foto: Idha Lindhag

I hans romaner rämnar jorden, ordagrant och bildligt. Samhället och livet rämnar, mer eller mindre, i stort och smått, inte bara för Edvard utan för många romanpersoner.

Det är uppbrottstid; ett tids- och samhällsskifte. Lantarbetets och därmed lantarbetarens tid är över. Den lilla svenska byn är inte isolerad längre utan en del av världen. Det liv som Edvard Risberg fötts in i finns inte mer.

Hur ska han, kort sagt, orka leva: fortsätta att älska sin hustru och vara pappa åt sina söner, som blivit främlingshatare.

Edvard flyttar ifrån familjen och det ärvda lantarbetarhemmet i Ramnäs, slår sej ner på Gräsö utanför Upplandskusten och inleder ett förhållande med kriminalinspektören Ann Lindell. Hur stor skillnad är det, egentligen, mellan lantarbetaren Edvard Risberg och seriemördaren Tore Sigvard Svensson i den följande romanen, ”Jorden må rämna” (2000)? Bägge har tappat fotfästet i livet.

Så kallar alltså Eriksson sin andra deckare, ”Jorden må rämna”. Det ska tas som en uppmaning, om än med ett frågetecken: Ge inte upp! Lev vidare! Låt dej inte brytas ner! Vad finns i sprickan där jorden rämnat: en avgrund eller nya möjligheter?

I ”Jorden må rämna” och ”Stenkistan” (2001) fortsätter Edvard och Ann att vara ett kärlekspar. Polisen Lindell hamnar allt mer i centrum, inte minst som kvinna. Mellan raderna upprepas frågan: Finns den kvinna som kan älska den man som förlorat sin värld? Som grips av sådan sorgsenhet och ensamhet, hela tiden grubblar över sin skuld? Och kan Edvard binda sej vid en kvinna igen och skaffa barn…

I ”Prinsessan av Burundi” (2002) är Edvard Risberg plötsligt ute ur handlingen. Ann Lindell har tagit ett slags tjänstledighet från polisen (jag uttrycker mej medvetet lite kryptiskt för att inte avslöja för mycket) och förekommer bara som biperson. Resultatet är en mer ordinär svensk polisroman med Uppsala som miljö och poliskollektivet i centrum.

Fram till den (det vill säga när jag skrev det här) senaste boken handlar Kjell Erikssons deckare/polisromaner också om Lantarbetarförbundets historia och nedgång samt – inte minst – människans förhållande till naturen. Hans naturskildringar är så poetiska och kärleksfulla att de blir sexuella. Som inledningsraderna i ”Den upplysta stigen”:

Den gröna mossan hetsade honom. Så var det alltid. Varje gång han vandrade genom skogen, oavsett årstid, om det var i arbetet eller på fritiden och oavsett i vilken sinnesstämning, så gjorde åsynen av en mjuk grön mossmatta honom hetsad och het. Färgerna var liksom signaler, där grönt svarade mot kärlek, kåthet och förtrolighet.

Titlarna i Ann Lindell-serien:

Den upplysta stigen. 1999.
Jorden må rämna. 2000.
Stenkistan. 2001.
Prinsessan av Burundi. 2002.
Nattskärran. 2003.
Nattens grymma stjärnor. 2004.
Mannen från bergen. 2005.
Den hand som skälver. 2007.
Svarta lögner, rött blod. 2008.
Öppen grav. 2009.
Den skrattande hazaren. 2019.

Bengt Eriksson
Publicerat i ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag 2003

Den dysfunktionella familjen

Monica Rehn
Moratorium
(Modernista)

De senaste åren har Sverige fått flera nya bra deckarförfattare. En av de bästa heter Monica Rehn.

Debutdeckaren ”Moratorium”, som betyder ungefär att det man upplevt och gjort kommer ikapp en, är väl skriven, väl berättad och inte minst väl balanserad.

Monica RehnRehn berättar i skilda tidsplan och genom olika personer. Hon hanterar parallellberättandet så skickligt att ingen kan tro att det här är hennes debut.

Det handlar, som allt oftare i deckare och thrillers, om en dysfunktionell familj: Pappan (med stort P) och mamman, tvillingsönerna, dottern och hennes dotter.

Samt David, kompis till den ena tvillingen, Jonathan, och navet i berättelsen.

Berättelsen följer dem genom livet och skildrar hur upplevelser i ungdomen växer till trauman som blottar hemligheter och leder till mord.

En mördare avslöjas men finns det inte en till? Vem är den andra mördaren?

Bengt Eriksson
Ungefär likadant i Gota Medias tidningar 2019