Musikfredag på Deckarlogg

På fredagarna, om det inte kommer något annat aktuellt i vägen, typ en ny deckare eller annan krimi, så hade jag tänkt att fredagarna skulle bli musikdagar på Deckarlogg. Lite smygstart med musik har det varit tidigare också men idag inleds Deckarloggs musikfredag.

Med nedanstående spellista på Spotify. När jag inte läser och skriver deckare så skriver jag ju om musik, till exempel i tidskriften Hifi & Musik där jag i varje nummer bland annat recenserar en lång rad skivor.

Och, pointen, som komplement till dessa recensioner sätter jag till varje nytt nummer av Hifi & Musik ihop en Spotifylista med smakprov från de album jag recenserat i numret. Som nedanstående spellista, till sommarnumret 7-8/20.

Bättre lyssning kan du inte ha och få under helgen, om jag får säga själv.

Bengt Eriksson

Kultursommar på Österlen i coronans tecken

Inte alla eller ens de flesta men många av sommarens kulturkonsumenter på Österlen hör till riskgruppen ”äldre”. Vad ska 70-plusåriga farbröder och tanter göra i sommar, vågar vi besöka konserter och utställningar? Det tål att tänkas på och medan jag gör det: ett minnesporträtt av vollsjöförfattaren Jonas Bergh.

Vollsjö? Jo, Jonas Bergh (1969-2020) skrev mest om Landskrona, där han föddes, och Malmö, där han bodde. Fast ibland – som i novellsamlingen ”To Killor with love” (2010) – begav han sig bortåt Österlen, till Hammenhög, Simrishamn, Kivik och danshaket Nyvång i Vollsjö. Och romanen ”En sång för Sonny och Karola” (2005) har just nämnda Vollsjö som nav och tillflyktsort.

Här, i Vollsjö, bosatte sig Karola, som målade tavlor och hade lärarvik på Skåningaskolan (tänk Färsingaskolan) i Sjöbo. Hit, till Vollsjö och Karola, kom också Sonny, som väl mer eller mindre är ett alter ego. Några år i början av 2000-talet bodde Jonas Bergh i samma hus – som Karola i romanen – nedåt Parkgatan i Vollsjö. Det hände ibland att jag till och från Ica mötte honom på Storgatan.

Jonas Bergh sög till sig personer, miljöer och händelser, förvandlade verklighet till litteratur. Inte många år som han bodde i Vollsjö men också han vävde en saga på sanningens varp. Han skrev som Raymond Chandler på skånsk landsbygd. Hans skildring av Vollsjö och Sjöbo blev en modern Piratenhistoria från Färs.

Jonas Bergh. Foto: Thomas H Johnsson.

Personerna är fiktiva, liksom hos Piraten, men nog kände folk igen sig. Jag har hört vollsjöbor beklaga sig över att Jonas Bergh inte skildrat dem riktigt rätt. Bodde man här under samma tid, läste YA och höll öronen öppna för byskvallret, så känns de lätt – ytterst lätt – kamouflerade personerna och händelserna igen.

Till exempel Bertil, alkoholiserad tidigare polis, Stina Svensson, Vollsjös bibliotekarie, och Saga, klassisk violinist som bor i Piratens bokhandlarhus. Eller Skåningaskolans rektor med detta uttalande som kan vara autentiskt: ”På den här skolan bestämmer inte eleverna.”

Följande är en lika träffsäker som rolig beskrivning (fast det krävs ju lite självdistans och dito ironi). Sonny och Karola var inne i Sjöbo, de skulle äta och kollade vad restaurang Kajaken på Västergatan hade som dagens rätt – ”cocacolamarinerad skinkstek”.

Midsommar, för att återknyta till coronasommaren, firade folk med hela släkten. Det kramades. Barnbarn satt i mor- och farmors knä. Vissa har förflyttat sig till sommarhusen på Gotland, Öland och Österlen. Allt detta enligt statusuppdateringar och foton på Facebook. När Allsvenskan kom igång – utan publik – visade Dplay att fans satt nära varann på krogarna och höll på Malmö FF eller Hammarby (bägge är mina lag).

Kan det vara tillrådligt? Själv har jag knappt vågat ta mig utanför vår trädgård för att handla på Ica under den särskilda riskgruppsöppettiden. Smitta sig själv, då får man också skylla sig. Men smittas och sen smitta andra, kan man ha det på sitt samvete?

Hur ska = vågar jag göra med Ystads jazzfestival, som krympt men inte ställts in utan blir av den 30 juli till 2 augusti? På Ystads teater går det att sitta med avstånd, om gränsen sätts vid 50 biljetter, men man ska ju in och ut också? Att ha jazzkonserter på Ystad Saltsjöbad känns trångt och Hos Morten Café måste vara ännu trängre.

Garaget i Hammenhög är nog inte aktuellt för 70-plussare i sommar men utomhuskonserterna, både jazz och annat, på Solhällan i Löderup bör vara riskfria. De flesta av sommarens teaterscener, som Lilla Beddinge Teater och Sommarteatern i Ystad, håller stängt. Dock inte Scen Österlen som spelar nya ungdomsmusikaler även i sommar. Blir inte det väldigt trångt – och riskabelt?

Däremot ska jag – vi – åka till Kivik Art, Land Art Snogeholm och Wanås för att se utomhuskonst. Där bör det kunna hållas avstånd. Galleri Wallner i Simris begränsar antalet besökare så dit ska vi också bege oss och se vad bland andra Bianca Maria Barmen, Leif Holmstrand, Love Lundell, Bengt Saltö och Thale Vangen bidragit med till utställningen ”Polyfoni 5” (sammanlagt 96 deltagande konstnärer).

Carolina Falkholt

Klicka HÄR och se Neta Norrmos kortfilm med och om Cecilia Falkholt i Simrishamn.

Vi kör sen vidare till Simrishamn, parkerar vid Hotell Svea och går in bakom hotellet för att uppleva Carolina Falkholts nya muralmålning i verkligheten. Ännu så länge har jag endast sett henne mobilfilmad. Hon stod högt upp på liften och sprejade det runda nätmönstret – så otroligt snabbt och skickligt – på målningens händer.

”Anagram” heter verket. Fem händer visar med teckenspråk något som betraktaren får ta reda på vad det betyder och själv blanda om bokstäverna för att kunna uttala det outtalbara. Falkholt har också målat dit orden ”Black Lives Matter”.

Strax gick sommarens österlenska konstgläfs igång på Facebook. Nej, jag ber inte om ursäkt för uttrycket. Man behöver inte tycka om all konst men kritik på nivån ”ful” och ”skitful” kan inte kallas diskussion och debatt. När det sen började motmuttras – ”Men räknas inte allas liv då” – blev retoriken så sverigedemokratisk att det var riktigt oroande.

Om SD haft inflytande över Simrishamns kommunpolitik, skulle ”Anagram” då ha betraktats som ”menskonst”? Hade kommunen bidragit med pengar ur Yngve Östbergs minnesfond? Eller ens gett bygglov för Falkholts muralmålning?

PS. Och nu ser jag dessutom att repris på repris på repriskäbblet om Kivik Art repriseras ännu en sommar. Att det ska vara tillåtet med ”skrot” i en nationalpark, skrivs det bland annat. Så trött jag blir. Till att börja med så finns inte Kivik Art inom området för Stenshuvuds nationalpark utan det är privat mark.

1) Biblioteksdikter. I Sjöbo biblioteks hem-till-dörren-levererade ”riskgruppspåse” låg den lilla diktsamlingen ”Folkbibliotek” (BTJ) av Gunnar Källström, bibliotekarie och sångpoet. Med humor och självironi diktar han om det mesta på bibblan: sorteringsbokstäver, städning, bortglömda böcker, bygdens poet och besökaren som gick in i konsthallen ”10.03 och kom aldrig tillbaka / 11.35 kom det ut en helt annan människa”.

2) Litteraturtidskrift. Det är vad Piratenposten fortsätter att vara med Tomas Ekström som redaktör. I sommarnumret (2/20) finns bland annat en intervju med Lina Wolff, årets Piratenpristagare, ett par återtryckta intervjuer med Fritiof Nilsson Piraten själv, en piratisk novell av Jan Sigurd och en kort historia om Eli och (nej, inte Bombi Bitt utan) Edvin av Piratenstipendiaten Iza Knutsson.

3) Krimi. Nu är det snart dags för min halvårliga krönika om de deckare i Skånes kriminella miljöer som getts ut under årets senaste sex månader. Håll utkik! Här följer blott ett kort förhandstips: Tina Frennstedt har med sin nya, andra ”Cold case”-deckare, ”Väg 9” (Forum), skrivit en ännu bättre och ännu mer österlensk polisroman…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

 

Marc Bolan på Gärdesfesten

Dan Backman, musik- och konstkritiker samt inte minst själv konstnär, har på sin blogg ”Dan Backman Musik Konst” skrivit en text om den första Gärdesfesten och dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”. Klicka HÄR och läs!

Detta med anledning av att det just idag, den 12 juni 2020, är 50 år sen Gärdesfesten första gången ordnades i Stockholm. 50 år, milda makter!

Deckarlogg i sin tur passar på att återutlägga följande inlägg som tidigare funnits på bloggen ”Erikssons kultursidor” om gruppen Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa taktens musikaliska (eller vad det var) medverkan på (den andra) Gärdesfesten och dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”.

Skivbolaget Silence är förresten på väg att långsamt, långsamt men dock återutge denna för den svenska populärmusikhistorien klassiska LP-utgivning. Vilket jag väntat på  åtminstone sen det var 40-årsjubileum. (Och detta hade jag skrivit och tyckt även om jag inte varit med på plattan.)

***

hm_be_09_03_extrabok_musikochpolitikNär Alf Arvidsson, professor i etnologi, i boken ”Musik och politik hör ihop – Diskussioner, ställningstaganden och musikskapande 1965-1980” (Gidlunds) citerar amatörlåtskrivaren Eriksson på samma sidor som betydligt mer professionella och kända sångpoeter som Mats G Bengtsson, Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Peter Mosskin, Bernt Staf, Lasse Tennander, Mikael och Thomas Wiehe… Ja, då blir man ju mallig.

Men även om den dåvarande upplagan av ”mitt” band Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten framförde en låt med titeln ”Gärdet 1970” på den andra Gärdesfesten så har Arvidsson ändå lite fel när han skriver att låtens text ”summerar mycket av stämningarna kring de första Gärdesfesterna”.

Låten gjorde jag nämligen redan hösten 1968, bara någon dag efter att jag hört LP:n ”My People Were Fair and Had Flowers in Their Hair… But Now They´re Content to Wear Stars on Their Brows” (puuuuh!) med Tyrannosaurus Rex.

Melodin var ett försök att efterlikna rock & rolliga Marc Bolan-låtar som ”Hot Rod Mama” och ”Mustang Ford”. Med texten ville jag beskriva den attityd som präglat rockmusiken från 50-talet och framåt – att viljan betyder så mycket mer än den musikaliska så kallade skickligheten. Och på Gärdesscenen försökte jag hugga som Bolan på min halvakustiska orkestergitarr

Men låttiteln då? En efterkonstruktion. När skivbolaget Silence skulle ge ut inspelningar från den andra Gärdesfesten på skiva och ringde och frågade vad låten hette… så tänkte jag en halv sekund och svarade:

Festen på Gärdet

Gärdet 1970

När jag spelar gitarr
låter det som jag hugger ved

När jag sjunger
är det hesare än en kråkas krax

Men det är vackert
ja, det är vackert
för det är jag
det är du
det är vi
alla tillsammans

(Låttext från 1968, framförd på den andra Gärdesfesten 1970 och med på dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” 1971)

Bengt Eriksson

Sång, liv och kriminalitet

Susanne Fellbrink
Än sjunger hon inga sånger
(Printz Publishing)

Susanne Fellbrink debuterar med en ”Sundsvallsdeckare” som har så många trådar att det är en gåta hur ”Än sjunger hon inga sånger” kan hålla ihop. Ja, en större gåta än de kriminalgåtor som både trängs och göms i debuten.

Sundsvall är alltså miljön. Där lever och arbetar Cilla Fallander som nattredaktör på stadens tidning, innan hon säger upp sig för att – än en gång – satsa på artistkarriären och sätta upp en krogshow.

Fellbrink an-sjunger-hon-inga-sangerBerättelsen om Cilla – familjelivet med två barn och en make som pluggar på annat håll, det slitsamma jobbet som arbetsgivare åt struliga (amatör)artister, gamla väninnor som sviker – upptar merparten av bokens sidor. Inga dåliga sidor, de kunde ha räckt till en hel feel good-, real- och life-roman (eller vad genren ska kallas).

Men här finns dessutom en parallell berättelse om hur det slutade – kriminellt är ordet – när Cilla som ung ville bli sångerska och artist. Samt ytterligare två kriminaltrådar: den ena om en mer beskedlig bostadslånare och den andra om en kvinnomördare.

Det blir för trångt. Själva deckaren får inte plats i Sundsvallsdeckaren. Inget utrymme för fördjupningar eller ens förklaringar. Ändå läste jag gärna. För att berättelsen om Cilla är levande och trovärdig, skriven med nerv.

Ska bli intressant att se om Susanne Fellbrink lyckas bättre med att få ihop livet och kriminaliteten i uppföljaren, som kommer redan till sommaren.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Media tidningar

 

Hon sjunger sig längst in i mitt hjärta och berättar om sitt liv.

När Deckarlogg inte skriver om och publicerar recensioner av deckare och annan krimi så, det har jag väl nämnt förut, händer det att jag skriver om musik i bland annat folk-, världs- och jazzmusiktidskriften Lira.

Följande recension är en av tusen CD-recensioner i Liras nya nummer (2/2020).

***

Caroline Henderson
Den danske sang
(Stunt Records)

DANSK MÖTE. Nej, aldrig trodde jag – när jag på 80-talet hörde henne sjunga i gruppen RayDeeOhh – att Caroline Henderson skulle utvecklas till denna fantastiska sångerska.

Och för den delen att hon, född i Stockholm med amerikansk pappa och svensk mamma, skulle kunna tillägna sig Danmark och bli så dansk att hon inte bara kunde sjunga in ett helt album med sånger på danska utan till och med i den danska sångtraditionen.

Albumet ”Den danske sang” är en geografisk och musikalisk självbiografi.

Caroline Henderson Den danskeHon inleder med en egen text, ”Rejsen”, där hon skildrar hur hon anlände till Köpenhamn, till en nytt språk, en ny melodi och en ny koreografi. För att poängtera att hon nu är dansk, fast på sitt sätt, en brun danska, liksom hon var en brun svenska, har en av Danmarks främsta populärkompositörer, Bent Fabricius Bjerre, satt toner till de självbiografiska orden.

Övriga albumet är en resa genom, till och in i den danska sångtraditionen. Det hörs, ja, känns att urvalet är personligt, hennes eget, att varje sång har valts för att den betytt och betyd er något speciellt för henne.

Här finns till exempel Sebastians ”Nyt lys i mørket”, Trilles kvinnokampsklassiker ”Hej søster”, Carl Nielsens klassiska stycke ”Tit er jeg glad”, folkvisan ”Den største sorg” och Benny Andersens ”Længsel efter Sverige”. Själv har hon varit med och tonsatt Tove Ditlevsens ord om ”De evige tre”.

Genrer: pop, jazz, visa och nog lite soul, akustiskt och mer elektroniskt, jazzpiano, synthesizer och klassiska stråkar. Caroline Henderson behärskar genren, oavsett vilken.

Hon sjunger, ja, framför sångerna och melodierna med full kontroll över såväl ord som toner och rytmer. Vackert, fint och bra, musikaliskt. Men viktigast är att hon bär livet med sig i sångerna och sången, sjunger sig längst in i mitt hjärta och berättar om sig själv; sitt liv.

Bengt Eriksson
Publicerat i Lira

Caroline Hendersons ”Den danske sang” finns på Spotify.

Kultur i coronans tid

Jag brukar vänta någon vecka eller så innan jag till exempel på Deckarlogg lägger ut texter jag skrivit till en tidning. I det här fallet Ystads Allehanda ska få chans att vara först med att publicera och dess prenumeranter först med att läsa.

Men jag gör ett undantag idag – av en anledning som blir uppenbar i slutet av texten.

***

Går det att läsa sig ur coronan? Hjälper det? Att läsa litteratur som skildrar liknande eller värre tider och farsoter? Från ”Pestens år” (1772) av Daniel Defoe över ”Pesten” (1947) av Albert Camus till ”Som pesten” (2018) av Hanne Vibeke Holst.

Mer eller mindre historiskt, i Europa och USA. Många romaner har skrivits på temat pest, digerdöd, polio, HIV och dödlig influensa. Om man läser en pandomiroman, mår man bättre sen? Man ser att världen, samhället och människorna klarat av liknande situationer och det stärker läsaren? Svar: Miljoner och åter miljoner människor dog ju faktiskt. Själv är jag så mörk i synen att jag blir än mer deprimerad.

YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson reagerar inte som jag utan han läste ”Pesten” av Albert Camus på nytt. Det ska bli en litteraturkrönika – håll ögonen öppna för den! Jag letar istället upp, ser och hör konserter på nätet. För två veckor sen skrev jag en musikkrönika om så kallade coronakonserter, i betydelsen spelningar hemifrån vardagsrummet istället för inställda fysiska konserter. Då hade det knappt kommit igång, nu finns det väl ingen artist, musiker eller grupp som inte framträtt hemma-live, oftast via Facebook.

 

Litteraturrundan

Klicka HÄR och kolla mitt ljud- och bildtips för Litteraturrundan inklusive tolkningar av Sapfofragment. Om länken inte fungerar, verkar vara lite si & så med det, så kolla på Facebook. Där finns klippet.

Det ligger så många hemma hos-konserter kvar överallt på nätet att det är omöjligt att hitta alla. Samordning, tack! Vissa artistiska ”fegisar” går in i en studio med avancerad ljud- och bildapparatur så att resultatet blir som en tevesändning. Det är väl åkej fast mycket roligare när allt ifrån mindre till mer kända artister kopplar upp mobilen eller plattan och sänder direkt från sitt vardagsrum eller kök.

Vissa sjunger lite skralt, andra spelar sisådär på gitarr eller piano. Jag gillar det. Som om musiken får komma hem, till låtskrivaren och artisten. Musiken skalas av och ner, in till kärnan och hjärtat. Det som nu sänds och delas över världen är inte artisten som artist utan människan, världsberömd eller inte.

Lokalt har bland andra rockpoeten Elisabeth Kitzing haft nätrelease hemifrån Rydsgård för sitt debutalbum, Pär Moberg gav solokonsert på blåsinstrument med diverse folkmusik från sitt uthus i Villie och Michael Saxell satt på sängen i Lunnarp och sjöng en av sina tidigare låtar till gitarr.

Internationellt gillade jag att se och höra Sheryl Crow sjunga egna låtar till enkelt gitarrspel och ännu roligare när Mary Chapin Carpenter stod hemma i köket, spelade gitarr och sjöng. En hund låg nöjt bredvid henne och en katt kom gående och satte sig att lyssna. Willie Nyle kompade sig själv på våldsam akustisk rock´n´roll-gitarr från New York-lägenheten i en ”Covid-19”-låt med budskapet: Ta hand om varann! Wash your hands!

Även författare har fått offentliga framträdanden inställda på bibliotek och bokmässor. Men varken författarna eller litterära arrangörer verkar vara lika alerta som musiker, musikarrangörer, musik- och teaterhus vad gäller att hålla kulturen igång. Lite konstigt, bör väl gå lättare ändå att live-sända uppläsningar och författarintervjuer?

Några författare/böcker jag var mest intresserad av i vår har i alla fall presenterats digitalt. När Poesimässan 2020 i Göteborg ställdes in läste Anna-Linnea Ringfors istället på nätet ur diktsamlingen ”Närhetsprincipen”. Maria Broberg, som skrivit den västerbottniska noir-romanen ”Bakvatten”, och Annika Anderbark, som haft advokatbyrå i Hammenhög och med ”Oväsen i Älvdalen” inleder en romansvit om ”trolldomsprocesserna”, höll sina bokreleaser via nätet.

Men här måste jag muttra lite. Viktigt ju att resultatet blir så tekniskt bra som möjligt. Varför inte testa först och lära sig sända med mobil eller platta – innan man kör live? Fullt godtagbar kvalitet håller Berg & Berg (som i Anders och Bengt), vilka under rubriken ”Hållplats E45” sänder författarsamtal från förlaget Heidruns tidigare bokcafé i värmländska Fensbol. Bra idé, skulle vilja se och höra mer sånt från svenska bokhandlar och även förlag.

Jag fick tips på att fler författare läser ur sina böcker på Instagram, under hashtaggen #quarantinereading. Fast det var ju så osorterat och svårt att hitta, här behövs ännu mer av samordning!

Den skånska Litteraturrundan, planerad till början av maj, har flyttats fram till den 5-6 september. Det är ju bra – vem vill riskera att sprida corona? – men också trist. Kan inte Litteraturrundan, när chansen nu finns, testa att ha en digital litteraturrunda redan i vår? Som en försmak inför höstens fysiska runda och för att presentera de författare som finns i Skåne?

Jag gjorde ett förslag i ljud och bild: ställde mobilen mot en blomkruka på middagsbordet och tog fram de tolkningar av urkärlekspoeten Sapfo som jag tänkte läsa på Litteraturrundan, startade mobilen och spelade in. (Resultatet finns på Facebook, om du vill kolla kvalitén.) Bestäm läsordningen, presentera författarna kort och låt var och en spela in sig själv, en kvart till tjugo minuter. Allt sänds under en dag eller två på Litteraturrundans hem- och/eller Facebooksida.
Nå, vad sägs?

Tre X kulturnytt

1. Deckare. Efter att Karin Brunk Holmqvist provat med kriminella inslag i sina mysiga äldreromaner har hon äntligen bestämt sig för att skriva en deckare. ”Mord på marknadsplatsen” blir titeln och den här gången utspelar sig handlingen i kanten av Österlen. ”Jag låter det gamla, ursprungliga Lövestad möta det nya, inflyttade och moderna”, säger hon. Utgivning i september.

2. Hemleverans. Affärer och krogar har ju redan startat utkörning av mat till ”de äldre”. Nu följer Systembolaget efter. Kostnaden för hemtransport har tillfälligt tagits bort av staten. Från och med idag kan alla över 70 år och andra riskgrupper beställa varor på Systemets nätsida och få dem levererade till dörren utan kostnad. Vid leverans krävs ålderslegitimation eller läkarintyg.

3. Bibliotek. En glädje att första gången besöka det nu också meröppna biblioteket i Vollsjö. Bara att dra sin så kallade tag och knappa in koden, sen var jag inne. Kunde lämna böcker och hämta några beställda. Och det gick ju lätt att ordna, bara politikerna hade bestämt sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och Vollsjö skolas stora ingång blev nödutgång. Inte svårare än så.

PS. Ystads Allehanda bestämde att det här året skulle det inte vara några aprilskämt i tidningen. Jag har en delvis annan åsikt om detta. Det är väl i svåra tider, som när Sverige och världen lider av corona, som det behövs humor och skämt som mest.

Notiserna publicerades alltså inte. En eller flera av dem är första aprilskämt. Vilken – eller vilka?

Bengt Eriksson

Ola Magnell (1946-2020), en nyfiken agnostiker

Så fort, inte helt oväntat, men så fort. En av de största svenska sångpoeterna och han blev allt bättre också med åren. Jag gläder mig – mycket – åt att vi blev vänner igen dessutom, efter 70- och 80-talen. Sitt stadigt i båten nu till andra stranden, jag tar med mig gitarren när det blir min tur, så vi äntligen kan spela ihop.

Ett minne, i form av en intervjukrönika, jag gjorde med honom:

***

Förstås med anledning av boken ”Ord och inga visor”, där Ola Magnell samlat sin ”Låtlyrik 1973-2013”, som vi stämt träff på ett café i Ystad. Snart ska han säga något som kommer att förvåna mig. Men först texterna, lyriken och poesin, alltså själva benämningen.

Ola Magnell kräver prefix. Ett par gånger när jag velat prata om ”hans texter” – utan prefix – har han utbrustit något i stil med att ”ordet ´texter´ har jag rensat ut ur ordförrådet”.

– Ja, jag gör låtar. Jag har alltid en melodi som jag skriver orden till. Ord och melodi hör ihop. Utan melodin hade orden blivit på ett annat sätt. En enda låttext, ”Rapido Non Stoppo”, har jag skrivit utan en färdig melodi.

Ola Magnell 2 YA

Ola Magnell på sin sydöstskånska hemmaplan. Det här fotot togs vid en konsert på Österlen, närmare bestämt 2010 i trädgården till vandrarhemmet i Hammenhög. Foto: Birgitta Olsson

Nu finns ändå det mesta av din ”låtlyrik” tryckt i en bok utan melodier eller ens gitarrackord. Var och hen som inte lyssnat så mycket på dig att varje låt sitter i huvet kommer att läsa boken som en samling med texter, dikter, lyrik – utan ordet ”låt”.

Ska jag anta att bokidén inte kom från dig?

– Neeej, det gjorde den inte. Det har talats om det en gång tidigare men då blev det inget. Nu var det Anders Wällhed (författare, dramatiker med mera) som frågade (synonym för tjatade; krönikörens anmärkningar).

Men själv har du aldrig tyckt om att både läsa och lyssna? Att också läsa en låttext, fokusera på texten och orden, kan inte det fördjupa förståelsen?

– Jag tyckte om textbladen, medger Magnell, som brukade följa med LP-skivor. Alla sjunger ju inte heller så tydligt att man hör varje ord.

Nej, just precis.

Ola Magnells egenart som sångpoet kan exemplifieras med följande rader: ”Dom sa ´du som e från bystan, vaffö snackar´u sådär´ / jag sa ´jag älskar kula stan, jag bor och jobbar här ´…”(ur låten ”Hos kuratorn”). Eller ordvalet (”Jag får inget körkort. Det beror på jacken.”) när han berättar att han åker tåg till sina spelningar, från Smedstorp och vidare genom Sverige.

Född i Kalmar, hus på Österlen och lägenhet i Stockholm. Småländska, skånska och stockholmska. Ur detta har Magnell skapat en egen dialekt som han diktar, sjunger och pratar på. Fast själv ser han tveksam ut.

– För länge sen ringde en ung musikjournalist, tror han hette Bengt Eriksson, och ställde samma fråga. Jag svarar nu som jag svarade då. Det är ingen dialekt – det är nervositet.

Men inte fortfarande väl? Efter alla år? Eller skulle hanteringen av ord och rim vara omedveten? Det kan jag inte tro.

Över till något annat som varit genomgående hos Ola Magnell, som sångpoet och människa: politik och kritik. Aldrig har jag stött på en så tunnskinnad artist och som i kommande låttexter slagit tillbaks så hårt mot kritiken – till exempel i ”Min nye magister” och ”Rulltrappan” (både om 70-talets musikrörelse och kritik i allmänhet).

– Jag var ju med. Som jag såg det. Jag hade också stått och packat Vietnambulletiner. Mina låtar var politiska. Men jag fick ibland oförsonlig kritik av musikrörelsen.

Äh, det var ju någon enstaka recension. Andra hade motsatt åsikt. De – vi – höll inte med. Det var både… och. På senare år har väl dessutom all kritik ersatts av hyllningar? Det är nu Ola Magnell ska förvåna mig med att säga något jag aldrig hört förut.

– De kanske hade rätt? Deras kritik nådde in till mig, träffade något som jag själv tyckte. Man dömer sig själv hårdast. Men jag hade svårt att hantera det.

Ola Magnells låtlyrik handlar ofta om att befinna sig vid en gräns – att ha fötterna på vardera sidan om gränsen. Det kan vara en flod eller en sjö. ”Gräns i allmänhet eller…” undrar Magnell. Främst gränsen mellan liv och död, säger jag. Eller människa och Gud. Där finns ibland en längtan – inte en döds- men en gudslängtan.

– Att vi ska dö är ju det enda vi vet. Men idag har det blivit ett lika stort tabu att prata om döden som det förut var att prata om sex.

Brukar du beskrivas som en religiös sångpoet?

– Nej, det är inte många som tänker så. Ibland när jag träffar folk från kyrkan kan det vara någon som sett en koppling. Det händer att jag kallar mig nyfiken agnostiker. Jag lämnar det öppet. Fast säger du kristen socialist så protesterar jag inte heller.

Magnell-PS.

På väg från cafét, han ska till pågatåget och jag till bilen, berättar jag om en idé jag haft i flera år. Nämligen att ta initiativ till en akustisk konsertkväll, antingen mindre på Garaget i Hammenhög eller större på Ystads teater, med Österlens tre stora sångpoeter.

Ställer du upp? ”Jodå”, nickar Ola Magnell. Men den mest kände, tillägger jag, är kanske svår att övertala? ”Tror jag vet vem du menar”, säger Magnell. ”Och det kan nog bli svårt.” Fast visst skulle det vara kul, tänk en konsertaffisch för trion Lundell, Magnell & Saxell (med förnamnen Ulf, Ola och Michael)…

Magnell på Spotify

Gå in på Spotify och sök på ”Magnell á la Eriksson” så kommer det upp en spelista jag satt ihop ur Ola Magnells skivutgivning, från debutsingeln ”Påtalåten” (1973) och framåt. Både låtar med anknytning till krönikan och en del andra Magnell-favoriter, på grund av melodier och/eller texter.

Läs mer

”Ord och inga visor – Låtlyrik 1973-2013” gavs nyligen ut av Lindelöws bokförlag. På hemsidan http://www.magnell.nu (klicka på ”ola” och sen på ”ord av ola”) finns en längre intervju som Tomas Andersson Wij gjort med Ola Magnell. Själv har jag under rubriken ”Poesi och politik, natur och religion” närläst Magnells låttexter i boken ”Svenska sång- och rockpoeter 3” (BTJ förlag).

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB/TA