Det är ju Bob Dylan-dag idag, hans album/box ”Bootleg Series No 518” eller nåt har kommit i diverse utgåvor och finns delvis på Spotify.
Så Deckarloggfredag passar på att lägga ut en Spotifylänk till en spellista som sammanställts tidigare med ett antal mer udda Dylan-låtar och inspelningar. Det finns ju fler än dom här av den sorten, så kan det kan vara dags att komplettera också.
Carroll Thompson
Hopelessly In Love
(40th Anniversary Expanded Edition)
(Trojan/Sanctuary Records)
Hur ung var Carroll Thompson när hon definierade den svarta, brittiska genren ”Lovers rock” genom att 1981 ge ut LP:n ”Hopelessly In Love” och själv dessutom skriva (några låtar är delskrivna) och arrangera låtarna?
Dessa, just, definitiva ”lovers rock”-låtar, så exakt balanserade mellan amerikansk soul och jamaikansk reggae.
Carroll var 21 år och ”Hopelessly In Love” hennes LP-debut. Albumet fyller alltså 40 år och hyllas genom en remastrad jubileumsutgåva.
Så enkelt, egentligen: bra melodier med texter om kärlek och kärlekssorg som hon sjunger stilla och lugnt med vacker, ja, underbar röst till en elgitarr som kompar i enveten baktakt.
Samt ibland orgel, blås med mera och en kvinnlig kör (nog hon själv).
Hör raden av fina sånger och melodier, inte enbart titelspåret utan också ”I’m So Sorry”, ”No You Don’t Know”, ”Simply In Love”, ”When We Are As One”… Medan ”Mr Cool” är en lite, observera lite, tuffare låt.
Carroll Thompson producerade dessutom inspelningarna med Anthony Richards som extra producent.
På nyutgåvan finns också en handfull bonuslåtar, både lovers rock och annat, som tidigare funnits på tolvtummare. Carroll är förresten gift med Dotun Adebayo, före detta skribent i rocktidningen Schlager.
Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik
Hör albumet på Spotify.
”Hatet och kärleken, de är lika starka. Hatet fick mej att fortsätta. När man hatas så intensivt, då lever man. Hatet blev min näring.” (Yoko Ono)
*
Med vilken rätt förbjuder man två människor att bli kära i varann? Och är det verkligen bara jag som märker hur deras kärlek får dem att växa? Ett plus ett blir ju lika med tre! Kärleken befruktar konsten. Och konsten befruktar konsten. Deras konst befruktar varann, så att bägges konst börjar knoppas, slå ut och blomma!
LP-omslagets baksida till ”Two Virgins”.
Det här var 1967-68. Jag minns att jag blev så arg, för att inte säga rasande.
Julen 1968 kom en LP som, kort sagt, förändrade mitt liv. Ändå är det ingen av mina favoritskivor. Hur många gånger kan jag ha spelat LP-n? Inte fler än tio, kanske bara fem.
Men detta – om skivan är bra eller dålig – är oväsentligt. Det viktiga var det budskap som skivan förmedlade till mej 1968: så här kan också musik låta, så här kan också en LP-skiva användas.
Musiken är ett kollage av röster, ljud, korta melodier. Omslaget visar två nakna människor: en man och en kvinna. Skivtiteln var och är ”Unfinished Music No 1: Two Virgins”.
LP-omslagets framsida.
De två nakna oskulderna ledsagade mej – också jag kände mej naken och oskyldig, rosigt nyfödd – in i en okänd, ny värld, där musik var oändligt mycket mer än trallvänliga poplåtar på två, max tre minuter.
I den här okända världen var musiken = kultur – släkt med böcker (poesi och prosa), tavlor, film osv. Musik var inte konsumtion utan kommunikation: en förmedlare av tankar, känslor, erfarenheter; en spegel av livet; ett samtal mellan två medmänniskor (konstnären och lyssnaren).
John Lennon och Yoko Ono – för detta handlar förstås om John och Yoko – fick mej att upptäcka ”kulturens värld”. Jag blev överväldigad och, som sagt, rasande.
1968 började jag också samla på pressklipp om, för att citera Bonniers rocklexikon, ”en av de mest utskällda personerna i rockens historia”. Klippen är otäck läsning. Med några citat skulle jag kunna få en rad namn ur den svenska rockkritikerkåren att framstå som kvinnohatare, rasister, kulturreaktionära och dumma i största allmänhet. Ingen nämnd, knappast någon glömd.
Psykologiskt går det väl att förklara. (Yoko Ono var ju ”äktenskapsförbryterskan” som ”splittrade” The Beatles världens bästa popband och ett lyckligt kollektiv som blivit symbolen för 60-talets dröm om ett annat sätt att leva och en ny bättre värld; ”All You Need Is Love”, du vet, som Beatles sjöng.) Men mitt hjärta har aldrig kunnat förlåta de förenade rockskribenternas häxprocess mot kvinnan som inspirerade John Lennon att komponera sin bästa låt någonsin, nämligen ”Imagine”.
Onoboxen.
Ursäkta, nu lovar jag att försöka tygla ilskan. Men allt detta poppar upp i mitt huvud igen när jag återhör de album som John Lennon och Yoko Ono gjorde tillsammans och, inte minst, Yokos soloalbum, som alla nu blir remastrade och återutgivna på CD (samtliga Ryko/MNW ILR).
30 år senare är det ännu svårare att förstå hur Yokos instrumentala sång kunde avfärdas som inget annat än ”ylningar”. Hon skriker, ja. Rösten är inte vacker, nej. Men att ingen hörde desperationen och gråten – all hennes förtvivlan – när mamma Yoko i ”Don’t Worry, Kyoko” på albumen ”Live Peace In Toronto” (1969) och ”Sometime In New York City” (1972) ropar, gallskriker och kvider efter den ”kidnappade” dottern.
I sina första inspelningar försökte Yoko använda rösten i stil med en musiker som spelar avantgardejazz på saxofon.
Och hör! Yoko Ono låter som en musikalisk mamma till den musik som skulle födas på 70-talet – alla tjejerna som började spela punk (som Patti Smith i USA, Slits och X-Ray Spex med Poly Styrene i England, Pink Champagne och Tant Strul i Sverige). Många av 90-talets amerikanska/kanadensiska/engelska rocksångerskor – från Courtney Love (gruppen Hole) till Alanis Morissette och där emellan Skin (Skunk Anansie) – är sladdungar till Yoko.
Onoboxens ena sida.
Också tidigare hade Yoko Ono arbetat med musik. Hon studerade klassisk musik och uppträdde som s k ”performance”-artist (musik, teater, konst). Men när Yoko mötte John, mötte hon också rock- och popmusiken. Hon tog till sej rockens och popens mer direkta och fasta musikaliska form.
Yoko Ono både blev och blev inte en rock- och popsångerska. Den musikaliska formens utstakade gränser lyckades aldrig stänga inne och fängsla Yokos personlighet. Yoko bryter sej loss från formen så att poplåtarna rämnar och resultatet blir – ja, mer än rock och pop!
På Yoko Onos 70- och 80-talsskivor finns några av populärmusikhistoriens mest personliga och spännande rock- och poplåtar. Framför allt albumen ”Feeling The Space” (1973), som är en ”kvinnoskiva”, och ”A Story”, som spelades in 1974 men blev tillgänglig först 1992 som en ”extra”, sjätte CD i den stora Onoboxen (också Ryko), innehåller underbar rock och pop – av alla de sorter!
En annan sida av Onoboxen.
Det som gör Yoko Onos popmusik så spännande är just detta möte mellan bestämd form – säg lättillgänglighet, om du vill – och fritt flygande personlighet; kraschen mellan populärkultur och avantgarde.
Yokos sånger är inte brev från sångerskan till lyssnaren. Sångerna är mer personliga än så: nakna, helt blottade, intima; lika avskalade in till den nakna kroppen och hjärtat som omslaget till albumet ”Two Virgins”. De är dagsbokblad, skrivna med hjärteblodet av en av de starkaste, mest egensinniga kvinnor jag mött.
Genom grammofonskivan alltså. Ögon mot ögon, andedräkt mot andedräkt, har jag aldrig träffat henne.
Bengt Eriksson
Diverse olika versioner i Svenska Dagbladet,
Fönstret, Ny Tid och Kvällsposten 1992 -97)
Bildextra: Yoko Ono på Wanås
Nej, jag är inte så förtjust i konceptkonst. Om någon annan konstnär haft samma idéer som Yoko Ono så hade jag nog (fördomsfullt, jaja) skakat på huvet. Men vad beror det då på att Yoko Onos konst griper mig så starkt? Så in i hela kroppen!
Jag vet ju inte men jag tror det beror på att hon är sin konst. Att hon själv tror så mycket på det hon gör – att det kan ha betydelse och göra skillnad – så att hon själv och hennes starka vilja och tro blir en del av konstverket. Som blir en del av mig. Liksom vi bägge, både Yoko och jag – och alla, alla – är delar av världen. All together now…
Foton från / av Yoko Ono på Wanås:
Ibland kan nån skriva på Facebook att den artisten hade ju hen varken hört eller läst om förut! Då tänker jag: Men varför inte läsa Hifi & Musik då?
Andra gånger lägger jag ut en text som jag skrev till Hifi & Musik och nån häpnar så smått över att den texten fanns i den tidskriften. Då tänker jag: Ja, just det! Varför skulle den inte ha publicerats just där?
Den vid det här laget ordagrant mångåriga tidskriften Hifi & Musik är misskänd – mest teknik (jo, det stämmer) och nästan ingen musik (vilket inte alls stämmer). Särskild i tider när nästan inga dagstidningar publicerar skivrecensioner längre och det nästan inte finns några – andra – musiktidskrifter med skivrecensioner – då och nu har Hifi & Musik i vartenda nummer en lång rad recensioner av skivor med alla sorters musik: rock och pop, country, folk- och världsmusik, jazz, klassisk musik…
Både välkänt och många udda utgivningar. Så upptäck om du inte gjort det!
I dagarna lämnade jag mina recensioner till nästa nummer och sammanställde den spellista som jag också sätter ihop till varje nummer med smakprov från skivor jag recenserat plus ytterligare låtar från plattor som inte fick plats att recenseras.
Här följer min spellista till det kommande numret av Hifi & Musik. Kolla också recensionerna när numret finns i handeln om några veckor,
Mahwash
Radio Kaboul
Hommage aux Compositeurs Afghans
(Accords Croises)
Musikgruppen Radio Kaboul har bildats av Hossein Arman och hans son Khaled för att hylla det rika musiklivet i Afghanistan och visa vilken stor betydelse, som den statliga radiostationen, Radio Kabul, haft för afghansk musik.
Rikt musikliv? Musik på radion? Men Afghanistan är väl ett muslimskt land där det varit förbjudet att spela och sjunga?
Nej, i texthäftet till gruppens CD-skiva finns ett foto som togs 1964 under en musikinspelning på Radio Kabul. På bilden syns en orkester med bl a det traditionella lutinstrumentet rubâb.
Orkestern innehåller enbart manliga musiker men även två sångerskor. Den ena har sjal (eller snarare sjalett) men inte den andra, bägge har knäkorta kjolar. Här finns också bilder av större och mindre orkestrar med dragspel, stråk- och blåsinstrument.
I en intervju med Hossein Arman, som bl a var anställd som sångare på Radio Kabul innan han lämnade hemlandet, kan man läsa att afghanska kompositörer och musiker tack vare den statliga radion fick sin musik spridd och hörd över hela Afghanistan.
Efter den sovjetiska invasionen måste radions artister övergå till politiska sånger och när talibanerna tog makten 1994 förbjöds all sång och musik, både för män och kvinnor. Endast religiös a cappella-sång var tillåten.
Musicerande med sång i Afghanistan på 60-talet.
Musikgruppen Radio Kaboul använder olika traditionella flöjter (bansuri), stränginstrument (rubâb, tanbur, delrubâ) och trummor (zerbaghali, tabla, dhol) från Afghanistan, Indien och Pakistan samt harmonium och violin. De flesta av gruppens medlemmar är afghaner som lever i exil. Repertoaren består av klassisk ghazal men även populära musikformer och sångpoesi med ofta romantiska texter på persiska och pashtô.
Musiken är på samma gång rytmisk och avspänd. Lätt generaliserande kan afghansk musik beskrivas som ett möte mellan toner och rytmer som också hörs i musik från Indien, Pakistan och Persien.
Som gäst på CD-n medverkar även en av Afghanistans främsta sångerskor, Ustad Farida Mahwash. (”Ustad” betyder Mästare eller Mästarinna, en musikalisk hederstitel som alltså givits också åt kvinnor.) Mahwash, som 1970 fick titeln ”Årets artist” i Afghanistan, bor numera i Kalifornien.
Så pass lite sång och musik som jag – och de flesta västerlänningar med mig – hört från Afghanistan kan jag inte avgöra om sångstilen är typisk för afghansk sång eller den här sångerskans högst personliga. Mahwash sjunger mjukt, tyst och stilla – men ändå oerhört uttrycksfullt, både intensivt och innerligt.
Sången är mycket vacker.
Bengt Eriksson
Svenska Dagbladet 2004
Alicia Lindberg kvintett
Ystads jazzfestival /
Hos Morten
Klockan 14
Alicia Lindberg kvintett med hon själv som vokalist med egna låtar, den första med svensk text. Jazzlåtar på svenska, alltid plus för det, väl sammanhållen kvintett också (elpiano, elgitarr, kontrabas och trummor) om än lite konventionell. Fast dom är ju unga, personligheten kommer säkert.
Men nu en låt på engelska, då blir det tyvärr än mer konventionellt. Fler svenska låtar. Gillar elgitarristen, Sara Danielsson är flyfingrad på giarrhalsen i sitt solo. Eller lagom snabbfingrad, så toner följer med i en melodi. Det svänger också, jazzsvänger. Får höra hur tredje låten blir…
Visjazzpopsångpoeten Alicia Lindberg med sin kvintett. Foto: Blenda Automatique
”För liten att vara stor” heter tredje låten (finns på Spotify i en mer akustisk version). Stilla, lugnt, stämningsfullt. Visa möter jazz, riktigt bra och än mer lovande. Alicia Lindberg sjunger så det verkligen hörs att låten – sången – visan – måste vara hennes. Hon ansluter sig till de övriga svenska visjazzsångpoeter som gått i spetsen för den nya just visjazzsångpoesin.
Vilken början på min återkomst till Ystads jazzfestival. Så fint och bra och merlovande.
Direktrecenserat från stolen snett nere om scenen.
***
Caroline Henderson
Ystads jazzfestival /
Ystads teater
Klockan 16
När kan jag ha hört och sett Caroline Henderson första gången? För 30, kanske t o m 35 år sen. Aldrig säger aldrig hade jag kunnat tro då att hon skulle bli en souljazzsångerska med den tyngd hon har idag.
Hon blandar jazz-soul-bossa i både rösten och kompet (den typiska jazztrion med piano, kontrabas, trummor). Och framför allt fyller hon varje ton och stavelse med sig själv, sitt levda liv, varje erfarenhet. Vad händer med kvinnor när de får barn, t ex?
Caroline Henderson med trio. Foto: Blenda Automatique
Det positiva i livet, det negativa. Hur kan allt få plats i en ton, i varje ton? Och styrkan, inte sjöng hon med den styrkan i rösten som ung popsångerska? Det här – att hennes liv är grunden för hennes sång – betyder också att hon sjunger som sig själv och ingen annan, som Caroline Henderson. Det är den vuxna medelålders kvinnans jazzsoulsång.
Låtvalet är, hittills, hämtat från annat håll men nu kommer en egen låt. Hon kan det också, komponera egna låtar; då tillkommer lite mer pop. Det blir jazzsoulpopsång. Trion ackompanjerar som den ska, lägger och betonar rytmen, illustrerar med harmonier. Det låter bra. Skrivet högst upp under taket på Ystads teater, punkt satt 16:16.
PS. Bästa låten kom lite senare när Caroline Henderson sjöng ”Jesus” av Lou Reed. Då blev det också verkligen alltihop: jazzsoulpoprocksång. Också den ännu långsammare tolkningen av ”Bang Bang (My Baby Shot Me Down)”, skriven av Sonny Bono till Cher, var mycket bra.
Bengt Eriksson
Franska Trion
Solhällan, Löderup
den 24/7
Är det möjligt att recensera och betygsätta en konsert med så mycket sorg och smärta? Men liksom all musik som är lika ärlig som sorglig vänder sig också Matti Ollikainens sånger ut och in och blir till lindring för publiken. Kanske till och med går att skriva att Franska Trion svängde?
Bäst: Ärligheten och modet att dikta och berätta som det är och våga spela som man vill.
Sämre: Berätta gärna vad låtarna heter, om det inte bryter av stämningen för mycket?
***
I flödet av ord framträder formuleringar som liksom själva skriver ner sig i mitt block och sammanfattar kvällen, stämningen och livet. ”Spela vanlig” är ett. ”Livet är en illusion” ett annat.
Matti Ollikainen (från Tornedalen och nu Göteborg) kommer in och inleder själv vid elpianot, som för att direkt visa vad som är grunden och hjärtat i Franska Trions musik: hans sånger, texter och röst. Han sätter stämningen innan Viktor Turegårds kontrabas och Christopher Cantillos trummor tillkommer en bit in i låten och musiken börjar svänga, om ordet passar.
Paus mitt i konserten, om ens detta ord är möjligt, men annars pågår kvällen i den stämning som lagts och fördjupas av varje låt och text. Fler formuleringar: ”Allting har sitt pris” och ”Himlen är oändligt grå”.
Franska Trion med Matti Ollikainen, sång och piano, Viktor Turegård, kontrabas, och Christopher Cantillo, trummor, spelade sorgligt men svängigt på Solhällan. Foto: Blenda Automatique
Knappt en låt presenteras, publiken måste vara väl inlyssnad för att veta vilken av alla låtar – de är många – på Franska Trions album – också många – som spelas. Jag uppsnappar ”Harry Belafonte” (med visslingen!), ”Kakor”, ”1998”, ”Minst en gång i livet”…
Men låttitlarna har mindre betydelse; det är berättelserna som Ollikainen framför med en röst lika smärtsam och brusten som orden, det är de som inte går att värja sig mot. Också en formulering: ”En sång för alla oss som faller fast vi gör så gott som vi kan.”
Konsert? Besök hos psykologen? Öppna dagsbokblad? Matti Ollikainen sjunger om sorg och smärta, i kärleken som i hela livet, med sorg och smärta. Publiken applåderar, men för mig tar det emot att applådera efter att han till exempel sjungit: ”En gång i livet måste du ha stått på Älvsborgsbron”…
”Trasiga toner” heter hans samling med låttexter. Pianotonerna är lika brustna och trasiga som orden och rösten men så personliga att de blir geniala. Pianot har övervägande svarta toner och några få vita. Han må spela i både dur och moll men tonarterna är sorg och smärta.
Blues, jazz, boogie, pop och lite schlager i melodierna. Och så rock. Enligt formuleringen: ”Hur ska människan någonsin kunna bli fri? Jo, genom rock.” Han boogie woogar som Charlie Ramel, spelar i baktakt som Fats Domino och klirrar rock´n´roll på ljusa tangenter som Jerry Lee Lewis.
Låtlistan som han kollar på ibland har han nog inte visat för medmusikerna. De ser förbryllade ut då Ollikainen spelar intron, men så ler basisten Turegård och växlar ögon med trummisen Castillo. Låten känns igen och de börjar spela ihop. Trion svänger tillsammans,
Jo, det svänger och blir en konsert. Det uppstår musik när bikten möter jazzsvänget. Det blir som en befrielse för, tror jag, både Matti Ollikainen och publiken.
Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda
Cactai Road
Rising Falls
(Egen utgivning)
Vilken lycka för ett par musiköron att få bo i sydöstra Skåne! Kan någon annan del av Sverige ha ett lika stort, rikt och nyskapande musikliv? Så många artister, musiker och grupper som håller…. ja, faktiskt, världskvalitet.
Som trion Cactai Road från Vitaby, Brösarp och Rörum. Efter att ha ”upptäckt” dem på Backafestivalen och hört deras ep-skivor har jag längtat efter ett helt album. Och jag, det skriver jag direkt, väntade inte förgäves.
Debutalbumet ”Rising Falls”, trions andra album, överträffar allt jag förut hört med Cactai Road. Men hur ska musiken beskrivas? På omslaget finns ett foto av Cactai Road på turné med en bil som fått motorstopp i typ Arizona. Observera kaktusarna men byt ut bergen i bakgrunden mot havsutsikten från Kivik.
Så låter Cactai Road. Urbluesamerikanskt från prärie och sumpmark, samtidigt som de tre medlemmarna skapar musik på personligt avstånd från traditionerna. De anknyter bakåt till främst bluesen men spelar där (som i USA), här (som på Österlen) och nu (både här och där).
Jasmine Lyhagen sjunger med kameleontisk röst, än som en bluessångerska, nog lite jazz i rösten också, och än tar hon sig in i såväl fransk chanson som country, när hon inte utför friformperformance. Hon spelar samtidigt trummor och nu även akustisk gitarr.
Cactai Road på väg till gigget på Österlen.
Mikael ”Skuggan” Nilsson spelar akustisk slidegitarr och munspel (samt anges som kompositör men nog har väl Jasmine bidragit till texterna?) och Jerker Wennström grundar och fyller ut med sina akustiska basar. Resultat: en grupp, en hel orkester, alltså mer än en trio.
”Chiggety Jaggedy” inleder med skumpig träskblues, glidande slide och bestämda trummor på typiskt Cactai Road-sätt. I nästa spår, ”French Quarters”, börjar variationen med en känsla av såväl fransk chanson som New Orleans-voodoo. ”Calm Deep Slow” är närmast en stilla countryvals från Texas, ”Sick Ol´ Shady” blir gospelblues med körsång och i titelspåret ”Rising Falls” spelar Jasmines akustiska fingerplockgitarr ihop med Mickes slidebluesgitarr.
”Spirit Song” avslutar stilla och svävande, får man skriva ”new age”? Andligt och spirituellt, som meditativ blues. Mycket vackert. Och om du lyssnat dig igenom albumet en gång (det finns på Spotify) så lyssna en gång till – och lyssna nu speciellt på Jasmine Lyhagens röst.
Hör hur hon byter röstlägen (från mörkare till ljusare), stämningar (från blues till just andligt) och genrer (från samma blues till jag vet inte vad). En säregen sångerska och en helt egen trio.
Bengt Eriksson
Ystads Allehanda 2020
Deckarloggfredagen med musik fortsätter in på lördagen den här veckan (medan jag fortsätter att skriva på en egen bok och deckarrecenserandet tagit en kort paus).
Det är ju så att jag recenserar skivor i tidskriften Hifi & Musik en gång per månad (utom när det är dubbelnummer) och i samband med det sätter ihop en spellista med klingande smakprov på det jag recenserat i det aktuella numret.
Så också denna månad. Nr 7-8/21 av Hifi & Musik har precis kommit till prenumeranter och försäljare. Klicka på spellistan här nedanför, gå in på Spotify och hör mitt urval för juni-juli.
En äventyrsresa i musik om jag får säga själv.
Ur ”Schlagerdikter och Rock & Roll-lyrik” (Förlaget Fem Bröderna Marx, 1976). Illustration: Curt Fredrik Grundel).
