Deckarloggfredag (musik): Ebba Forsberg knockade recensenten

Konsert

Ebba Forsberg och Ångmaskinen

Var & när: Ystads teater, den 20/11

Bäst: Ebba Forsbergs förmåga att tolka Dylan, Cohen och Waits, Wiehe och sig själv – på samma gång. Ja, också tolka oss i publiken.

Sämre (som tyvärr alltför ofta): Tala gärna om vad låtarna heter och, i det här fallet, vilka som skrivit dem!

Ebba Forsberg börjar med en så fin tolkning av ”Sara”, en sång som Bob Dylan skrev till sin dåvarande hustru.

Hon lyfter fram de känslor som Dylan måste ha haft när han diktade orden, får sångens Sara att vara kvinna som man, ja, alla kvinnor och män. Det blir en allmängiltig dikt och sång för oss alla, rätt ur hjärtat, om kärlek och saknad, besvikelse och längtan.

Konserten ägnas Mikael Wiehes översättningar av Bob Dylan, Leonard Cohen och Tom Waits. Under översyn av Ebba Forsberg, kan tilläggas. För, som hon sa, ibland behövde översättningarna ”stötas och blötas”.

Ebba Forsberg och Ångmaskinen framför Leonard Cohens ”Halleluja” kvällen innan de kom till Ystad.

Mikael Wiehe är en bra låtöversättare. Men han är  Wiehe. Han har sin egen svenska ordbok. Vem och vad han än översätter låter resultatet som en text av Wiehe. Men sen – sen tar Ebba Forsberg hand om sångerna och texterna.

Hon sjunger och framför orden så att det som har en tendens att försvinna bland Wiehes svenska ord – som Dylans ständiga sökande och Cohens eviga skärseld – det återförs.

Samtidigt som varje sång blir, just, allmängiltig.

Fråga inte hur hon gör och beter sig, men ingen kan tolka Wiehes svenska Dylan-, Cohen- och även Waitstexter bättre än hon!

Vad som imponerar mest är tolkningarna av Cohen – som ”Här är det”, ”Dansa mig till kärleken” och ”Ta min vals”. Och när man, det betyder jag, inte tror det kan bli bättre tar hon sats, fattar mod och sjunger Cohens omöjliga ”Halleluja”. Ja, den där sången som på senare år blivit söndersjungen av tusen vokalister.

Som hon däckar mig. Ebba Forsberg dramatiserar, deklamerar och sjunger. Betonar ord och rytm så annorlunda och eget. Pauserar på sitt lika egna sätt.  

Där men här. Då men nu. Samme Cohen men också en dikt och sång för svensk publik. Det kors som Leonard Cohen släpar på blir ett kors också för oss, troende eller inte. Vårt dagliga kors, våra val i livet, våra felval och någon gång rätt.

Tom Waits är svårare – för Wiehe, Forsberg och oss (eller mig). Men Ebba Forsberg lyckas också iscensätta Waits lika symboliska som realistiska ”Tonfiskskelett” så att sången blir en realistisk men symbolisk berättelse om den från kriget återvändande krigsveteranen. (Det handlar sången i alla fall om för mig.)

Ångmaskinen, som musikerna (dubbla elgitarrer, klaviatur med diverse instrumentljud, elbas och trummor) kallar sig, spelar bra men tystlåtet och försiktigt. De ackompanjerar följsamt men lite väl hänsynsfullt. Ångmaskinen är ett ordagrant kompband.

Något ilsket gitarrsolo eller en orgelkaskad kunde ju jag ha tänkt mig…         

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Musikfredag på lördag: Erikssons spellista (nov-dec 2021)

Eftersom red. har varit bortrest några dagar och Deckarlogg då tog en liten paus så skyndar jag och den oss ikapp med en musiklänk idag, trots att det inte är (musik)fredag utan lördag.

Följande länk går till den spellista på Spotify som jag sammanställde medan jag recenserade diverse album till det kommande julnumret av Hifi & Musik. Där går det alltså att läsa recensioner av de album (och någon EP) som du kan höra smakprov från på den här spellistan.

(Fast det dröjer någon vecka till innan H&M nr 12 för i år finns i brevlådor och butiker.)

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Månadens spellista (oktober 2021)

Dags igen, teknik- och musiktidskriften Hifi & Musiks nya nummer bör komma till prenumeranter och försäljningsställen vilken dag och minut som helst nu.

Till dess en försmak i form av min månatliga spellista på Spotify, den här gången med låtar från oktober 2021 och alltså från de album jag recenserar i Hifis nya nummer samt några andra låtar jag lyssnat på under månaden.

Med grund i folk- och världsmusik men sen kan det bli vadsomhelst!

Som ni ser och hör: Ebo Krdum, Galento Sound Service, Eric Bibb, Hoven Droven, Chantel McGregor, Bill Öhrström, Bert Deivert, Franska trion med flera med flera…

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Doris plumsar vidare

När Deckarloggs redaktör inte sköter om den här loggen (utan b-) om deckare och annan krimi så skriver han både recensioner om böcker och litteratur på annat och håll och dessutom någon bok då och då.

Nu senast har jag efter lång möda och fler år än jag trodde det skulle ta blivit klar med en bok om mina frilansminnen med titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå. Minnen från mitt liv som frilansjournalist”.

Med anledning av att boken med frilansminnen är på väg genom layout till tryck startade jag också en sida på Facebook med namnet ”Frilansminnen”. Där lägger jag ut lite förhandsinfo och annat om boken. Som häromdagen då jag la ut en bit av ett klipp från ungdomstidningen HEJ! – en intervju med svenska 60-talssångerskan Doris.

Rätt många verkade gilla det där klippet och minnas Doris så jag tänkte att så här på fredagen när Deckarlogg breddar sig till andra ämnen än deckare, till exempel musik, så kan väl Deckarlogga lägga ut hela min ”gamla” intervju med Doris.

Här kommer den – samt min recension av ett album med Doris som bonus.

***  

Doris HEJ

Julie Driscoll och Doris Svensson är inte speciellt lika. Ytligt sett.

Dom ser inte lika ut. Jools är kortklippt, närmast snaggad. Doris har långt rakt ljust hår. Jools klär sej gärna i udda kläder. Doris ser ut som vilken svensk flicka som helst.

Klipp ur ungdomstidningen HEJ!  Fotot togs av Bernard Larsson.

Men här kommer likheterna: Jools är Englands popsångerska nr 1. Och Doris är Sveriges.

Och båda är mer en del av en popgrupp än solosångerskor. Jools av Brian Auger Trinity och Doris av göteborgska Plums.

Men i ett avseende ligger Doris faktiskt en smula före.

Jools funderar på att lära sej spela gitarr, för att mer ingå i Trinity och bli den ”första” riktiga kvinnliga popmusikern i England. Doris är redan popmusiker. Hon spelar elbas i Plums.

21 år är hon, Doris. Hon har alltid sjungit, varit proffs sen hon slutade skolan. Med Plums har hon spelat och sjungit de senaste två åren.

Sitt riktiga geombrott fick hon med ”Mama Didn´t Lie”, som slog på Tio i Topp. Sen kom ”A Lover´s Concerto” och ”Locomotion”, som inte slog lika bra.

Därför är det dåligt med spelningar för Plums just nu. Men man tappar inte modet för det utan satsar istället på senaste skivan, ”One Fine Day”. För originalet stod amerikanska The Chiffons.

Och själv ska Doris också satsa svenskt. Hon letar efter bra texter, men en engelsk melodi ska det ändå vara. Dom svenska är för dåliga, tycker hon.

Och när hon hittat rätt låt så ska den spelas in utan Plums, istället ska hon backas av ett storband. Och hamna på Svensktoppen? Och sen lämna Plums för att bli solosångerska?

Kanske. Hon funderar lite på det, i alla fall.

(Publicerat i HEJ! 1968)

———————————————————————————– 

Doris
Did You Give The World Some Love Today Baby
(Odeon//EMI)

Doris omslag

På Folk å Rock i Malmö gick jag rätt på ett bord med två CD för 100:-. Köpte en mycket bra samling med Carter Family och den här CD-återutgivningen med Doris (densamma Svensson som var sångerska i 60-talsbandet Plums från Göteborg).

Jazzig soul eller soulig jazz, någon ballad och en gnutta country. Framför allt: snacka om blåögd soul och en svensk Dusty Springfield!

Vilken otrolig soulröst. De flesta låtarna är original av Berndt Egerbladh (musik) och Francis Cowan (text). Egerbladh spelar hammond också och Janne Carlsson sitter vid trummorna.

Men tiden var fel. Kring 1970 när LP-n kom ut passade varken musiken, skivbolaget (multinationella EMI) eller sångspråket (engelska). LP-n kan inte ha sålt något vidare och Doris försvann. Vart tog hon vägen?

”Did You Give The World Some Love Today Baby” är en klassiker med den bästa soulsångerska som Sverige haft. Ingen av dagens unga soulister kommer i närheten.

PS. Tjugofem år senare fattade engelsmännen bättre. Då spelades en av LP-låtarna, ”You Never Come Closer”, flitigt på Londons dansklubbar.

(Hifi & Musik 2002)

Bengt Eriksson

Musikfredag: Erikssons spellista aug-sept-okt 2021

Spellista till nya numret av Hifi & Musik (10/21) med smakprov från album jag recenserat och även en del andra låtar jag lyssnat på den senaste tiden. Skaffa gärna tidningen också och läs recensionerna av albumen!

Deckarloggfredag: Från Casamance till Sverige och ut i världen

Maher Cissoko

Cissoko Heritage

(Ajabu!)

Min kunskap om den koramusik som spelas av en så kallad griot eller jali från Senegal, Gambia, Mali, Guinea Conakry och Guinea Bissau finns i mina öron.

Hur många västafrikanska koraspelare kan jag ha hört, sen tidigt 70-tal och framåt? Och hur många gånger har jag inte utbrustit – så lika de låter och så olika. Bäggedera, på samma gång.

Nya albumet ”Cissoko Heritage” med Maher Cissoko (född i Senegal, bosatt i Sverige och verksam jorden runt) bekräftar detta.

Om jag tyder omslagstexten rätt så ingår bägge riktningarna i den musikaliska traditionen. En koraspelande griot/jali ska vara samtida, nyfiken och personlig, ta till sig andra influenser och gärna samarbeta med musiker från andra traditioner.

Och samtidigt se om och förvalta koramusikens långa historia och rötterna bakåt. Hur går det ihop? Ens möjligt? Hur förmår koramusiker, till exempel Maher Cissoko, att leva och spela upp till dessa förväntningar och krav?

Anar inte, jag konstarerar blott att ”Cissoko Heritage” är ett fantastiskt album med djupt personlig koramusik från Casamance, Senegal och världen.

Maher Cissoko har själv producerat, spelar 21-strängad kora, olika handtrummor och sjunger. Hustrun Sousou spelar gitarr och sjunger, även deras dotter Awa hörs på sång. Snacka om Cissoko Family! Ahmed Fofana lägger till fulaniflöjt, klaviaturer med mera.

Observera kombinationen av ljust klirrande strängtoner och smattrande, skarpa trumrytmer. Den kombon, som kännetecknar flera låtar, börjar direkt i förstaspåret ”Thiossane” och blir ett signaturmärke.

Direkta favoriter: ”Mariama”, där Maher spelar allt, ”Sokhor”, där nämnde Fofana flikar in en elgitarr så det låter typ västafrikansk pop från 60-talet, och ”Kedo”, där Mahers och Sousous röster samsjunger så där ljust och vackert, tänk att gå barfota på ljummen, len sand, som jag fått för mig att så ska sång och musik från Casamance låta.

Maher Cissoko har också en ovanlig förmåga att förena koran med vackra melodier. Han skönsjunger med mörk-ljus, grov-varm röst. Fast det är koran som utgör musikens centrum – ja, epicentrum. Övriga instrument flätar in sina toner i korans, kompletterar utan att ta över.

Ännu en favorit: sistaspåret ”Mama”. Har Maher förenat den svarta amerikanska traditionen av rhythm & blues/popballader från åren kring 1960 med korans egen tradition?

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Deckarloggfredag: Bitterljuv pianojazz med sång

John Venkiah trio

On To Something Good

(Imogena)

Följande gäller både albumet och hans karriär: låt för låt, konsert för konsert, skiva för skiva, lever John Venkiah allt mer upp till titeln ”On To Something Good”. Varje gång jag återhör honom har musiken blivit än mer flersidig, samtidigt som hans särart framträder än mer tydligt. Bitterljuvt är ordet.  

Låten ”For Stevie” måste vara tillägnad Wonder och bör vara ett nyckelspår. Venkiah har komponerat det mesta på albumet och skrivit sångtexterna. Genomgående melodiskt med känsla av ballad, även om rytmen inte alltid håller balladtakt.

Inuti melodierna ryms soul och gospel som själ och hjärta.

Varma akustiska pianoklanger, ibland utbytta mot elpianots kallare toner. På de senare kan Venkiah med egna mått mätt också bli lite småtuff, till exempel i titelspåret och ”Better Days”.

Jag gillar att han nästan alltid håller sig nära melodierna, även i improvisationer. Hans fingrar kan göra en något längre jazzig utflykt men de är strax tillbaks i melodin.

Fler ord: ömsint och vackert, sorgset och ödmjukt. Någon gång lite väl ödmjukt, som när Venkiah i förstaspåret ”Aerial” bjöd in tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist och reducerar sig till den ackompanjerande pianist han inte är.

Fast jag förstår att Venkiah vill lyssna på Almqvists underbart vackra saxofonton lika mycket som att spela. Almqvist medverkar i flera spår, bland annat den så evergreensmekande ”Linnis” att melodin längtar efter en text (varför inte på svenska).

Så lyhört och nära samspel i trion att den blir en triangel. Tonerna från Simon Peterssons kontrabas växer upp ur och kring Venkiahs piano, Kristoffer Rostedt slår och vispar mycket men tyst. Även Cosima Olu är inbjuden med sin röst och sång.

Fast vad jag gillar allra mest – sååå mycket – är John Venkiahs sång. Utan att vara det minsta insmickrande, egentligen är det alls ingen vacker röst, sjunger Venkiah så vackert, ja, skönt.

Han både kompletterar och kontrasterar sitt romantiska piano med sin strävare röst. Återigen ”For Stevie”, hör bara hör! Vilken ljuvlig soul-jazz-pop-ballad.

Bengt Eriksson

Publicerat i Lira

Deckarloggfredag med sång och musik: udda Dylan

Det är ju Bob Dylan-dag idag, hans album/box ”Bootleg Series No 518” eller nåt har kommit i diverse utgåvor och finns delvis på Spotify.

Så Deckarloggfredag passar på att lägga ut en Spotifylänk till en spellista som sammanställts tidigare med ett antal mer udda Dylan-låtar och inspelningar. Det finns ju fler än dom här av den sorten, så kan det kan vara dags att komplettera också.

Deckarloggfredag med musik: Det är 40 år sen…

Carroll Thompson

Hopelessly In Love

(40th Anniversary Expanded Edition)

(Trojan/Sanctuary Records)

Hur ung var Carroll Thompson när hon definierade den svarta, brittiska genren ”Lovers rock” genom att 1981 ge ut LP:n ”Hopelessly In Love” och själv dessutom skriva (några låtar är delskrivna) och arrangera låtarna?

Dessa, just, definitiva ”lovers rock”-låtar, så exakt balanserade mellan amerikansk soul och jamaikansk reggae.

Carroll var 21 år och ”Hopelessly In Love” hennes LP-debut. Albumet fyller alltså 40 år och hyllas genom en remastrad jubileumsutgåva.

Så enkelt, egentligen: bra melodier med texter om kärlek och kärlekssorg som hon sjunger stilla och lugnt med vacker, ja, underbar röst till en elgitarr som kompar i enveten baktakt.

Samt ibland orgel, blås med mera och en kvinnlig kör (nog hon själv).

Hör raden av fina sånger och melodier, inte enbart titelspåret utan också ”I’m So Sorry”, ”No You Don’t Know”, ”Simply In Love”, ”When We Are As One”… Medan ”Mr Cool” är en lite, observera lite, tuffare låt.

Carroll Thompson producerade dessutom inspelningarna med Anthony Richards som extra producent.

På nyutgåvan finns också en handfull bonuslåtar, både lovers rock och annat, som tidigare funnits på tolvtummare. Carroll är förresten gift med Dotun Adebayo, före detta skribent i rocktidningen Schlager.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Hör albumet på Spotify.

Yoko Ono – en av de starkaste, mest egensinniga kvinnor jag ”mött”

”Hatet och kärleken, de är lika starka. Hatet fick mej att fortsätta. När man hatas så intensivt, då lever man. Hatet blev min näring.” (Yoko Ono)

*

Med vilken rätt förbjuder man två människor att bli kära i varann? Och är det verkligen bara jag som märker hur deras kärlek får dem att växa? Ett plus ett blir ju lika med tre! Kärleken befruktar konsten. Och konsten befruktar konsten. Deras konst befruktar varann, så att bägges konst börjar knoppas, slå ut och blomma!

LP-omslagets baksida till ”Two Virgins”.

Det här var 1967-68. Jag minns att jag blev så arg, för att inte säga rasande.

Julen 1968 kom en LP som, kort sagt, förändrade mitt liv. Ändå är det ingen av mina favoritskivor. Hur många gånger kan jag ha spelat LP-n? Inte fler än tio, kanske bara fem.

Men detta – om skivan är bra eller dålig – är oväsentligt. Det viktiga var det budskap som skivan förmedlade till mej 1968: så här kan också musik låta, så här kan också en LP-skiva användas.

Musiken är ett kollage av röster, ljud, korta melodier. Omslaget visar två nakna människor: en man och en kvinna. Skivtiteln var och är ”Unfinished Music No 1: Two Virgins”.

LP-omslagets framsida.

De två nakna oskulderna ledsagade mej – också jag kände mej naken och oskyldig, rosigt nyfödd – in i en okänd, ny värld, där musik var oändligt mycket mer än trallvänliga poplåtar på två, max tre minuter.

I den här okända världen var musiken = kultur – släkt med böcker (poesi och prosa), tavlor, film osv. Musik var inte konsumtion utan kommunikation: en förmedlare av tankar, känslor, erfarenheter; en spegel av livet; ett samtal mellan två medmänniskor (konstnären och lyssnaren).

John Lennon och Yoko Ono – för detta handlar förstås om John och Yoko – fick mej att upptäcka ”kulturens värld”. Jag blev överväldigad och, som sagt, rasande.

1968 började jag också samla på pressklipp om, för att citera Bonniers rocklexikon, ”en av de mest utskällda personerna i rockens historia”. Klippen är otäck läsning. Med några citat skulle jag kunna få en rad namn ur den svenska rockkritikerkåren att framstå som kvinnohatare, rasister, kulturreaktionära och dumma i största allmänhet. Ingen nämnd, knappast någon glömd.

Psykologiskt går det väl att förklara. (Yoko Ono var ju ”äktenskapsförbryterskan” som ”splittrade” The Beatles världens bästa popband och ett lyckligt kollektiv som blivit symbolen för 60-talets dröm om ett annat sätt att leva och en ny bättre värld; ”All You Need Is Love”, du vet, som Beatles sjöng.) Men mitt hjärta har aldrig kunnat förlåta de förenade rockskribenternas häxprocess mot kvinnan som inspirerade John Lennon att komponera sin bästa låt någonsin, nämligen ”Imagine”.

Onoboxen.

Ursäkta, nu lovar jag att försöka tygla ilskan. Men allt detta poppar upp i mitt huvud igen när jag återhör de album som John Lennon och Yoko Ono gjorde tillsammans och, inte minst, Yokos soloalbum, som alla nu blir remastrade och återutgivna på CD (samtliga Ryko/MNW ILR).

30 år senare är det ännu svårare att förstå hur Yokos instrumentala sång kunde avfärdas som inget annat än ”ylningar”. Hon skriker, ja. Rösten är inte vacker, nej. Men att ingen hörde desperationen och gråten – all hennes förtvivlan – när mamma Yoko i ”Don’t Worry, Kyoko” på albumen ”Live Peace In Toronto” (1969) och ”Sometime In New York City” (1972) ropar, gallskriker och kvider efter den ”kidnappade” dottern.

I sina första inspelningar försökte Yoko använda rösten i stil med en musiker som spelar avantgardejazz på saxofon.

Och hör! Yoko Ono låter som en musikalisk mamma till den musik som skulle födas på 70-talet – alla tjejerna som började spela punk (som Patti Smith i USA, Slits och X-Ray Spex med Poly Styrene i England, Pink Champagne och Tant Strul i Sverige). Många av 90-talets amerikanska/kanadensiska/engelska rocksångerskor – från Courtney Love (gruppen Hole) till Alanis Morissette och där emellan Skin (Skunk Anansie) – är sladdungar till Yoko.

Onoboxens ena sida.

Också tidigare hade Yoko Ono arbetat med musik. Hon studerade klassisk musik och uppträdde som s k ”performance”-artist (musik, teater, konst). Men när Yoko mötte John, mötte hon också rock- och popmusiken. Hon tog till sej rockens och popens mer direkta och fasta musikaliska form.

Yoko Ono både blev och blev inte en rock- och popsångerska. Den musikaliska formens utstakade gränser lyckades aldrig stänga inne och fängsla Yokos personlighet. Yoko bryter sej loss från formen så att poplåtarna rämnar och resultatet blir – ja, mer än rock och pop!

På Yoko Onos 70- och 80-talsskivor finns några av populärmusikhistoriens mest personliga och spännande rock- och poplåtar. Framför allt albumen ”Feeling The Space” (1973), som är en ”kvinnoskiva”, och ”A Story”, som spelades in 1974 men blev tillgänglig först 1992 som en ”extra”, sjätte CD i den stora Onoboxen (också Ryko), innehåller underbar rock och pop – av alla de sorter!

En annan sida av Onoboxen.

Det som gör Yoko Onos popmusik så spännande är just detta möte mellan bestämd form – säg lättillgänglighet, om du vill – och fritt flygande personlighet; kraschen mellan populärkultur och avantgarde.

Yokos sånger är inte brev från sångerskan till lyssnaren. Sångerna är mer personliga än så: nakna, helt blottade, intima; lika avskalade in till den nakna kroppen och hjärtat som omslaget till albumet ”Two Virgins”. De är dagsbokblad, skrivna med hjärteblodet av en av de starkaste, mest egensinniga kvinnor jag mött.

Genom grammofonskivan alltså. Ögon mot ögon, andedräkt mot andedräkt, har jag aldrig träffat henne.

Bengt Eriksson

Diverse olika versioner i Svenska Dagbladet,

Fönstret, Ny Tid och Kvällsposten 1992 -97)


Bildextra: Yoko Ono på Wanås

Nej, jag är inte så förtjust i konceptkonst. Om någon annan konstnär haft samma idéer som Yoko Ono så hade jag nog (fördomsfullt, jaja) skakat på huvet. Men vad beror det då på att Yoko Onos konst griper mig så starkt? Så in i hela kroppen!

Jag vet ju inte men jag tror det beror på att hon är sin konst. Att hon själv tror så mycket på det hon gör – att det kan ha betydelse och göra skillnad – så att hon själv och hennes starka vilja och tro blir en del av konstverket. Som blir en del av mig. Liksom vi bägge, både Yoko och jag – och alla, alla – är delar av världen. All together now…

Foton från / av Yoko Ono på Wanås:

Yoko tar en papperslapp för att skriva en önskning.
Skriver.
Klar.
Sätter fast sin papperslapp på ett – ”sitt” – äppelträd (inför fotografskocken). Vilken  äppelsort kan det vara?
Och där sitter Yoko Onos önskning nu, på ett nyplanterat skånskt äppelträd på väg att växa upp mot himmelen.
Ånej, det är aldrig fel med ett V-tecken, inte heller på en lokalt tillverkad himlastege i Wanås slottsträdgård eller någonstans. Samtliga foton: Birgitta Olsson.