Apropå Deckarakademin och Deckarlogg eller Vann rätt deckare?

Det har kommit några apropåer angående Deckarloggs kommentar igår om Svenska Deckarakademins utnämning av årets bästa svenska respektive utländska deckare samt årets svenska debutdeckare.

Nej, nej. Det var inte så att Deckarlogg dissade vare sig Deckarakademin eller, allra minst, pristagarna. Tycker och smak handlar det om och hur skulle någon eller några kunna välja en enda rätt och riktigt titel och författare i respektive kategori, när utgivningen av deckare och annan krimi blir allt mer spräcklig?

Deckarakademin och Deckarlogg har de senaste åren varit ganska så överens om pristagarna. Men det är så att säga otraditionellt. Gå plus tio år tillbaka och Deckarlogg, fast då fanns inte Deckarlogg, tyckte alltid att fel bok vann hos Deckarakademin.

Både Tove Alsterdals ”Rotvälta” (årets svenska vinnare) och Deon Meyers ”Villebråd” (bästa översatta) hör också till Deckarloggs favoriter bland 2020 års deckare och annan krimi på svenska. Men det hindrar inte att det finns åtminstone en titel och författare i respektive kategori som Deckarlogg tycker är ännu bättre.

Och årets Deckarakademiprisade svenska debutant, Maria Grund med ”Dödssynden”… Ja, Deckarlogg håller inte med. Stor sak i det men det har varit ett fantastiskt svenskt debutår inom den litterära familjen deckare och annan krimi och nog finns det väl än bättre debutanter, år 2020?

Undrar i alla fall Deckarlogg.

Bengt Eriksson, redaktör för Deckarlogg. Foto: Birgitta Olsson

Här nedanför återfinns Deckarloggs listor över årets deckare och annan krimi, svenskskriven och översatt samt årets debutanter, allt enligt Deckarloggs tycke och smak. Framåt årsskiftet utses ”vinnaren” i samma respektive kategorier som Deckarakademins.

Vilka författare och titlar ”vinner” på Deckarlogg? Fundera gärna och gissa…

***

Svenskt:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)

Frida Andersson Johansson: Ek (Modernista)

Lina Arvidsson: Blåmärken (LInd & Co)

Engström & Richert: Nattavaara (Bokfabriken)

Tina Frennstedt: Väg 9 (W&W)

Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers)

Malin Lindroth: Rolf (Norstedts)

Anders de la Motte: Våroffer (Forum)

Anders Roslund: Sovsågott(Albert Bonniers) 

Anne Swärd: Jackie (Albert Bonniers)

***

Översatt:

Michael Connelly: En eld i natten (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

James Delargy: Offer 55 (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

Jørn Lier Horst: Illvilja (W&W; övers: Marianne Mattsson)

Ragnar Jónasson: Dimma (Modernista: övers: Arvid Nordh (Modernista)

Deon Meyer: Villebråd (Weyler; övers: Mia Gahne)

Denise Mina: Verkliga brott (Modernista; övers: Boel Unnerstad)

Olivier Norek: Ytspänning (Sekwa; övers: Cecilia Franklin)

Joyce Carol Oates: Jagad (Albert Bonniers; övers: Sofia Nordin Fischer)

Ferdinand von Schirach: Straff (Lindelöws; övers: Rebecca Kjellberg)

Hideo Yokoyama: 64 (Ersatz; övers: Yukiko Duke)

***

Svenska deckardebutanter:

Kerstin Bergman: Oskuld och oleander (Southside Stories)

Maria Broberg: Bakvatten (Norstedts)

Anna Kuru: Den första frosten (Modernista)

Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

Johan Brännström: Feber (Ordfront)

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)

Nykänen och Selåker: Förstfödd (Bokfabriken)

Gustaf Skördeman: Geiger (Polaris)

Bengt Eriksson

Deckarakademin prisar år 2020

Från Svenska Deckarakademins nätsida:

Att det skulle bli en kvinna som vann Svenska Deckarakademins pris till ”Årets bästa svenska kriminalroman” stod det klart redan i oktober. Men att det skulle bli Tove Alsterdal med Rotvälta blev inte beslutat förrän nu i helgen när Deckarakademin höll sitt höstmöte. Akademin ansåg att Rotvälta är ”En polisroman med originellt genomfört återvändartema och Ådalen som fond”. Tove Alsterdal har fått priset tidigare: 2014 för Låt mig ta din hand.

Med motiveringen ”En sorgesång över ett förlorat Sydafrika. Vass samhällskritik och spänning på internationell nivå” gick priset till Deon Meyers Villebråd som ”Bästa till svenska översatta kriminalroman”. Villebråd har originaltiteln Prooi och har översatts av Mia Gahne. Även Meyer har fått ”Den gyllene kofoten” tidigare: 2010 för Devils Peak.  

Debutpriset, där Svenska Deckarakademin för första gången nominerade fem tävlande, togs hem av Maria Grund med Dödssynden. Motiveringen: ”En brutal och traumafylld intrig i ökänd miljö”.

Anmärkning, minsann:

Deckarlogg håller faktiskt inte med om att någon av dessa är årets bästa i Sverige utgivna deckare och annan krimi i respektive kategori. Två av titlarna är bra, till och mycket bra. Den tredje undrar Deckarlogg över…

Närmare årsskiftet kommer årets bästa svenska respektive översatta deckare samt årets svenska debutdeckare att utses, också av Deckarlogg.

Bengt Eriksson

Ett angeläget äventyr

Christina Wahldén

Nämn inte de döda

(Forum)

Krokodiler, udda poliser, brutala mord, rasism och en svensk konststuderande på drift i norra Australien – Christina Wahldéns deckare ”Nämn inte de döda” är fullmatad med starka ingredienser. Och författaren har lyckats få till en riktig deckardelikatess.

En död kvinna hittas på stranden i Darwin. Kroppen är svårt sargad och går knappt att identifiera, men snart står det klart att kvinnan tillhörde ursprungsbefolkningen. Utredningen leds av den bufflige men godhjärtade polisen Bluey och hans kollega Jess. Regnperioden dröjer, luftfuktigheten är outhärdlig och brottsligheten i Darwin ökar.

Jag har alltid drömt om att få åka till Australien och dyka på barriärrevet men aldrig lyckats skrapa ihop till biljetten. Jag är med andra ord inte svårflörtat när jag får chansen att läsa om de norra territorierna i ”Nämn inte de döda”.

Författaren tar med mig till Australiens vilda outback. Jag förflyttas till de heta nätterna som vibrerar av luftfuktighet, jag hör ljudet från havets vågor och jag följer med till urbefolkningens boningar på öarna utanför Darwin.

Det är en välbalanserad blandning med spänning, reseskildring och socialreportage. Jag tycker författaren lyckas använda deckarens förutsättningar på bästa sätt. Jag lär mig något nytt om människors villkor på en plats där jag aldrig varit samtidigt som jag dras in i handlingen av intressanta karaktärer och en spännande handling.

Bättre kan det inte bli.

Boken är nominerad till Deckarakademins pris som årets bästa deckare och jag tycker att den är en klart värdig vinnare i konkurrens med Tove Alsterdals ”Rotvälta”. Vill du lyfta blicken från coronaisoleringens torftiga vardag är ”Nämn inte de döda” en perfekt biljett ut i vida världen. Utan att du behöver lämna soffan. En riktig fullpoängare.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titeln i serien. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Denna spröda italienska urkraft

Ilaria Tuti

Teresa Battaglia  (del 2)

Den sovande nymfen

Övers: Helena Monti

(Bazar förlag)

Wow, vilken härlig läsupplevelse. Fängslande, suggestiv och flyt i språket men absolut ingen ”solstolsdeckare”.

Romanen kräver din närvaro som läsare.

Berättelsen kränger och slingrar sig fram, tempot växlar, mångfacetterat persongalleri att ha koll på, finns en mystik i bakgrunden som utmanar synapserna, nervkittlande psykologiskt spel, intressanta historiska referenser… kunde entusiastiskt fortsatt mitt rabblande men stannar upp och lyfter fram dessa tre ting:

Handlingen: En mystisk tavla dyker upp, den är målad av blod. Konstnären är stum sedan verkets tillkomst.

Tavlan leder oss till en isolerad dal med egen kultur/språk långt upp i nordöstra Italien. Mörka hemligheter från andra världskriget väcks till liv, reaktionen blir ett uppspikat hjärta för att skrämmas…

Kommissarie Teresa Battaglia: Denna spröda urkraft som kämpar med en begynnande Alzheimer. Begåvad med empati och en unik intuition men kan kvickt förvandlas till en retad elefant i en porslinsbutik. Hennes medarbetar älskar och skyddar henne.

Språket: Vackert och flödande. Ingen ordakrobatik för att imponera utan känns som om varje ord är noga utvalt: ”Kriget sår ett frö i människans själ som ger sorgtunga frukter.”

Fina personbeskrivningar och miljön målas upp så att det känns som om jag befinner på plats: ”En dunkel dag hade grytt i Val Resia, som om natten fött fram en dålig kopia av sig själv.”

Trivia: Romanen är del två i Battagliatrilogin. Första delen, ”Blommor över helvetet”, utsågs till ”Årets bästa debut i Italien 2018”.

Rolf Olandersson, som härmed gästrecenserar på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

PS. Deckarlogg skrev även om första titeln i Battagliatrilogin av Ilaria Tuti, den recensionen hittas HÄR.

Men vad har dom egentligen för sej på Antikmässan i Brösarp?

Mikael Törneman

Debaclet i Brösarp

(Ekström & Garay)

Känner de som att Henning Mankell står bakom ryggen och kollar över axeln vad de skriver? För det kommer få deckare med Österlen som miljö, både av debutanter och etablerade författare. Tina Frennstedt har skrivit ett par – och bra! – polisromaner som utspelar sig på Österlen och Anders de la Motte har lovat att nästa år ska också han – äntligen! – bege sig hitåt i en ny kriminalserie. Så många fler är de väl inte, nu när Olle Lönnaeus verkar ha lämnat Österlen för Malmö.

Men i dagarna kunde jag faktiskt placera ännu en  kriminalroman på den alltför korta hyllan för deckare och annan krimi från och om Österlen. Det är Mikael Törneman som debuterat med en kombinerad landsortsdeckare, internationell thriller och polisroman där Brösarp, mer exakt Antikmässan och skänken på Gästis, utgör epicentrum.

Tre olika kriminalgenrer i en deckare? Ofta kan sånt bli alltför mycket, trångt och besvärligt för både deckarförfattare och deckarläsare. Under läsningen av ”Debaclet i Brösarp” utbrast jag dock, flera gånger: Inte illa alls! Nej, riktigt bra ju.

Den internationella thrillern är huvudgenren, temat och byggstommen för berättelsen. Större delen av romanen och kriminaliteten handlar om smuggling, från illegala ryska cigaretter till rovgrävda och stulna antikviteter (med påhittad proveniens). Inför Brösarps antikmässa sitter ”Klanen”, som nedan nämnda Douglas kallar de internationella smugglarna, vid sitt årliga stambord i Gästgifveriets skänk.

Landsortsdeckaren består av bröderna Douglas och Magnus, bosatta i Stockholm respektive Spanien. Deras gamla mor bor sen länge på en gård i Bertilstorp. Nu har mamman blivit dålig, hon ramlade och fick åka akut till Kristianstads lasarett. Ovisst om hon kommer ut från lasarettet igen. Douglas, som är frilans och då ju styr sin tid som han vill, flyger ner till Skåne för att se om mamman, gården och hennes hund. Douglas tar in på Brösarps Gästgifveri.

Polisromanen utgår från Ystads polisstation, där både  bilpatrullerande poliser och kriminalkolleger blir inblandade när en lokal, låt säga, småbrottsprofil från Tomelilla ertappas med saker han inte borde ha haft och sen hittas död med ni-kan-nog-ana-vad avskuren och nedstoppad i halsen. Fast nu avslöjade jag väl för mycket…

Riktigt spännande, i betydelsen action och oväntade vändningar, blir det aldrig. Men det går att skriva läsvärt så här också, med en långsam kriminalspänning. Mikael Törneman är bra på att skildra miljöer, såväl Brösarp och Bertilstorp som Bornholm och Minsk. När han beskriver händelser har han däremot en tendens att använda för många ord. Nog kunde ett antal meningar ha strukits för att rappa på berättandet. Dessutom pratar flera personer så likartat, använder samma speciella formuleringar. Det stör lite.

Men oj, nu verkade jag vara mer kritisk än jag faktiskt är. Inte minst lokalboende på Österlen med omnejd kan och bör läsa ”Debaclet i Brösarp” både för deckarspänningen och den lika spännande lokalskildringen. Inte utan att man undrar vad handlarna egentligen har för sig inför och på Antikmässan i Brösarp, kanske ska hyra ett rum på Gästis nästa gång det är dags, sitta i skänken och kolla in vad som sägs och händer?

Det är också möjligt att spotta lokala kändisar i romanen, ur verkligheten alltså. Till exempel Anders (Cederberg, gästgifvare) och Jan-Erik (Öhgren, general för Antikmässan). Du kanske upptäcker fler?

I slutet antyds att Douglas Beijer är författarens alter ego och när Douglas nu tänker bo kvar på gården i Bertilstorp, i den byn bor också Mikael Törneman, så kan man väl tro att ”Debaclet i Brösarp” ska bli starten för en serie Österlendeckare. Ja, gärna det, tack. Men lite rappare helst, nästa gång. 

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggbäst oktober 2020

Joyce Carol Oates

Jagad

Övers: Sofia Nordin Fischer

(Albert Bonniers förlag)

”Jagad” är en kameleontisk och språkligt experimentell thriller (alla dessa parenteser – ja, dubbelparenteser). Oates har skrivit ännu en berättelse om ondskans USA, hur detta land formar människor, landets krig som förstör människor, det amerikanska sättet att leva och vara som omformar människor, gör dem arga och onda och utsätter andra för ondska. Och hur alla amerikaner omfattas och påverkas av detta, att livet i USA föder och pånyttföder sig, finns där inget slut, ingen återvändo? Jag tror detta är Joyce Carol Oates budskap, till sig själv och andra amerikaner, till oss och alla, hennes förtvivlade rop i roman efter roman. Att hon orkar. Men det är väl det hon måste, hon måste orka för att orka.

Sam Lloyd

Flickan i skogen

Övers: Christian Ekvall

(Norstedts)

Det är sällan jag inte kan lägga ifrån mig en bok, men jag sträckläste halva den här i ett svep. En renodlad psykologisk thriller med alla ingredienser: Briljant intrig. Fantastiska miljöbeskrivningar. Intressanta personporträtt. En genialisk tvist. Och djävulskt spännande. Jag tror att det jag gillade allra mest var detaljerna. Att kunna skriva så detaljerat om fasorna i att hållas fången, kränkas och manipuleras och samtidigt beskriva en polisutredning i minsta detalj utan att det blir det minsta övertydligt. I det här fallet ger detaljerna liv åt berättelsen. Att den 13-åriga tjejen är mästare i schack och mycket smartare än sin kidnappare gör berättelsen ännu mer fascinerande. (Ur Mariette Lindsteins rec.)

Samuel Karlsson

Höstmorden

(Lind & Co)

Extra spännande att följa en författare genom en deckarserie, särskilt när förfatatren skriver bättre för varje gång. Till exempel Samuel Karlsson. Huvudperson är fortfarande Jessica Jackson, halvtids polisinspektör och ölbryggare. Nästan lika bra som sin pappa, indianen och konstnären Larry, på att skapa problem också. Som att hon haft ihop det med öns gifta präst och fått såväl hans hustru som andra kvinnor emot sig. Intrigen i tredje boken gäller en utredning av ett gammalt försvinnande – eventuellt självmord eller mord? – i samband med ett värdetransportrån. Polischefen i Västervik skötte den gamla utredningen men hur skötte han den? Varför vill han egentligen att utredningen ska tas upp igen.

Tove Alsterdal

Rotvälta

(Lind & Co)

Boken börjar med att Olof återvänder till sitt hem i Ådalen. Han har inte varit där på 23 år. När han var en fjortonårig pojke erkände han ett mord på en tonårsflicka och blev bortskickat av familjen. Han hittar sin pappa död i duschen, mördad med en jaktkniv. Det blir polisen Eira Sjödin som får utreda mordet. Hon var nio år när tonårsflickan blev mördad och Olof var pojken i hennes mardrömmar. Författaren lyckas fånga stämningar, miljöer och karaktärer utan att ta till några överdrifter. Jag förflyttas till Ådalen. Hör ljudet från älven, känner doften från epatraktorernas avgaser och följer med till de slitna ödegårdarna. Spänningen ligger där och ruvar som en molande ångestklump i magen. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Frida Andersson Johansson

Ek

(Modernista)

Äntligen kom Frida Andersson Johanssons uppföljare till debutromanen ”Dränkt” från 2015. Hennes nya och andra spänningsroman tar plats i samma hybridgenre: krimi, skräck och övernaturligt. Ja, ockult. Berättelsen utspelar sig i två samtidiga tidsplan: 1600-talet, då skeppet Vasa byggdes och ekar högs till bygget, och 2000-talet, när Disa Kassman arbetar på Vasamuseet med att restaurera en skeppsskulptur, kallad Vildmannen. Realistiskt och orealistiskt. Trovärdigt och otroligt. Vardagslivet idag blandas med gammal folktro om underjordiska människor och dessa stora ekar som grönskar på vintern och nu kräver hämnd. Så märkligt och märkligast att de går in i varann: overkligt blir verkligt.

Camilla Sten

Arvtagaren

(Norstedts)

I en av de snyggaste inledningar jag läst kastas vi blixtsnabb in i ett förvirrande underland av frågor. Det är en söndag i mitten av september. Eleanor sitter i ett polisförhör och kan inte förklara någonting. Fem timmar tidigare har hon sett och känt sin mormor dö i sin famn, blödande ur mängder av sticksår. Hon mötte mördaren i lägenhetsdörren men kan inte ge någon beskrivning alls. I nya ”Arvtagaren” tar Camilla Sten oss med på en resa där ingenting är vad det synes vara, precis som en Alice försöker vi som läsare förstå men så fort vi tror oss förstått någonting visar det sig vara något helt annat och till slut vet vi bara en sak: det är helt omöjligt att sluta läsa! (Ur Anders Kapps gästrec.)

Landsbygdsöde

Anders Fager / Peter Bergting

Kråkorna

(Natur & Kultur)

”Kråkorna” har Augustprisnominerats som en av 2020 års bästa barn- och ungdomsböcker. Men strunta i åldersgruppen! Boken ”Kråkorna” kan läsas – och betraktas – hur högt upp i åldern som helst.

Eventuella genrer: grafisk roman, skräckkortroman, psykologisk ungdomsskildring, landsbygdsnoir, folktro, fantasy, övernaturligt, ockult…   

Alltså rätt typiskt för både Anders Fager, som skrivit, och Peter Bergting, som mer än illustrerat. Hans färgteckningar/målningar är som tavlor på en utställning.

Fager skriver stämningsfullt, ja, skräckstämningsfullt, och poetiskt. Hans korta texter – en per bild eller en bild per text – inte bara är som dikter utan är poesi.

Bergting har illustrerat lika stämningsfullt, ja, skräckstämningsfullt. Hans ödelandsbygdsmotiv går från tydlig realism till surrealistiskt flertydbar landskapsstämning i dimma; från serierutor till maffiga målningar. (Hur stort har han tecknat/målat vissa?)

Ibland skriver/illustrerar de ihop också – med ännu kortare post-it-lapps-texter inuti bilderna.

Det handlar om Kim, som ärvt sina farföräldrars hus i en ödelandsbygd. (Fast det går en buss hit, två gånger per dag.) Om Kims uppväxt och liv, om föräldrarnas uppväxt och deras varsina liv, om farföräldrarna, pappans bror.

Deras liv avspeglas i naturen, de har blivit som naturen, de har blivit naturen.

Bild: Peter Bergting. Text: Anders Fager.

Var hör Kim hemma? Ska han resa hem i morgon, efter att han övernattat i huset? Sälja det.  Eller… ska han stanna kvar? Hör han faktiskt hemma här, tillsammans med ”Kråkorna”? De stora – STORA – kråkorna.

Fager skriver så mycket som han inte skriver. Mellan varje mening finns en, två, tre… oskrivna meningar. Mellan varje skriven sida ”saknas” en, två, tre… sidor. Eller ”saknas”: de finns ju där i boken, tydligt där, fast oskrivna.

Bergtings bilder byter stil, innehållet i varje text får ett passande bildspråk till just den texten. Han byter också färgton, efter texternas innehåll. Från dovt till så mörkt att det är nästan svart, men också från dovt till ljusare, en aning ljusare, och faktiskt mest vitt på någon bild.

Eller grå-grå-gråskala. Samma grå-grå-gråskala som i Fager korta, innehållsrikt utelämnande texter.

Om att återfinna sig själv. Om att återfinna mig själv. Att återfinna dig själv. Varifrån var och en av oss kommer. Vem var och en av oss är. Var och ens arv eller arvssynd. Var och ens liv.

Jag hör hemma här.

Jag är hemma här.

Så lyder Kims sista ord, i boken.

Bengt Eriksson

Deckarakademinominerat 2020

Så har Svenska Deckarakademin nominerat årets bästa svenska respektive översatta deckare. Dessutom har Deckarakademin i år, det är första gången, nominerat fem stycken svenska deckardebutanter. Här är samtliga:

Svenska:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)

E.L. Dezmin: Mig skall intet fattas (DareMe Publishing)

Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers Förlag)

Kristina Ohlsson: Stormvakt (Forum)

Christina Wahldén: Nämn inte de döda (Forum)

***

Översatta:

Amy Engel: Alltid en dotter (”The Familiar Dark”, övers. Manne Svensson; Albert Bonniers Förlag)

Cara Hunter: Ingen utväg (”No Way Out”, övers. Jan Risheden; Louise Bäckelin Förlag)

Deon Meyer: Villebråd (”Prooi”, övers. Mia Gahne; Weyler)

Denise Mina: Verkliga brott (”Conviction”, övers. Boel Unnerstad; Modernista)

Olivier Norek: Ytspänning (”Surface”, övers. Cecilia Franklin; Sekwa)

***

Svenska debutanter:

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)

Maria Grund: Dödssynden (Modernista)

Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)

Peter Mohlin & Peter Nyström: Det sista livet (Norstedts)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

_____________________________________________________________

Jag låter författarnamn och boktitlar stå här okommenterade. Hur många titlar har du läst? Vad tyckte du? Välkommen med åsikter.

Deckarloggs åsikter och kommentarer följer framöver. Tills vidare: som alltid lite väntat och lite oväntat, några av Deckarloggs egna favoriter och några som verkligen saknas.

PS. Jo, en kommentar måste jag göra. Observera att E.L. Dezmins ”Mig skall intet fattas”, utgiven av ett så litet förlag (DareME Pubishing) att boken kanske kan kallas egenutgiven, har nominerats som en av årets bästa svenska deckare.

PPS. Ja, nu har jag ju förstås illustrerat Deckarakademins nomineringslista med ett omslag per gren och därmed också gjort en = min kommentar till nomineringen.

Bengt Eriksson

Krypande spänning i Ådalen

Tove Alsterdal

Rotvälta

(Lind & Co)

Jag är uppvuxen i en håla på landet. En by i en vacker dalgång vid en sjö i Småland. Men under den välstädade ytan fanns rottrådarna med relationer och gamla oförrätter som ett trassligt nystan.

När jag läser Tove Alsterdals senaste bok ”Rotvälta” är det lite som att komma hem. Även om den utspelar norrut i Ådalen så är det samma färgskala på paletten som målar landskapet, människorna och relationerna.

Boken börjar med att Olof återvänder till sitt hem i Ådalen. Han har inte varit där på 23 år.

När han var en fjortonårig pojke erkände han ett mord på en tonårsflicka och blev bortskickat av familjen. Han hittar sin pappa död i duschen, mördad med en jaktkniv.

Det blir polisen Eira Sjödin som får utreda mordet. Hon var nio år när tonårsflickan blev mördad och Olof var pojken i hennes mardrömmar.

Författaren lyckas fånga stämningar, miljöer och karaktärer utan att ta till några överdrifter. Jag förflyttas till Ådalen.

Hör ljudet från älven, känner doften från epatraktorernas avgaser och följer med till de slitna ödegårdarna. Spänningen ligger där och ruvar som en molande ångestklump i magen.

Jag har svårt att släcka läslampan och släppa historien. Vill bara fortsätta lite till och så lite till. Det är riktigt bra. Det finns några otäcka scener men allt känns trovärdigt och relevant.

Under berättelsens gång får jag även ta del av bygdens historia i lagom utportionerade doser. Det ger en extra dimension som jag uppskattar.

Eira, bokens huvudkaraktär, är ingen överdriven actionhjälte. Hon har ett personligt engagemang och ger sig inte innan hon nystat upp alla gamla hemligheter. Ganska snart visar det sig att det finns kopplingar mellan tonårsflickans död och mordet på Olofs pappa.

Utredningen snirklar fram och när jag tror att jag vet hur det hänger ihop tar det en ny vändning.

Tove Alsterdal. Foto: Birgitta Olsson

”Rotvälta” bjuder på en krypande spänning kryddat med träffsäkra skildringar av miljöer och karaktärer. Det enda jag möjligen kan klaga på är att den nu är utläst och att jag får vänta ett helt år tills jag får ta del av nästa del i serien.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars tredje del, ”Höstmorden”, nu finns i handeln. Som framgår av den här recensioner lyssnar han gärna på ljudböcker och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Det allt mörkare Mörkö

Samuel Karlsson

Höstmorden

(Lind & Co)

Extra spännande att följa en författare från titel till titel i en deckarserie, särskilt när hen skriver bättre för varje ny roman. Som här och nu Samuel Karlsson.

Hans polis- med mera serie med miljö från den fiktiva ön med det exakta namnet Mörkö i Tjusts skärgård någonstans utanför Västervik var bra redan från start men har dessutom blivit bättre för varje ny roman.

Exakt namn på ön, skrev jag. En skärgårdsödeckare, då skulle man kunna tänka sig att rys rimmar på mys. Men Karlsson gräver istället upp de mörka hemligheterna bland befolkningen på ön, bofasta som sommargäster.

Liksom tidigare titlar hör ”Höstmorden” till en genre som kan kallas både country noir och skärgårdsnoir.

Jessica Jackson är fortfarande huvudperson i betydelsen att hon är den polisinspektör som ska lösa morden och ledsaga läsaren genom kriminalberättelsen. En halvtidsarbetande polis numera eftersom hon också arbetar med det mikrobryggeri hon startat på ön. Helst skulle hon vilja sluta som polis för att enbart ägna sig bryggeriet.

Hennes pappa, indianen Larry, målande konstnär, alkoholiserad och ständig bråkmakare, är sen förra romanen tillbaks på ön och ställer till besvär, både för dottern och andra. Jessica själv är förresten rätt bra på att skapa problem hon också, som att hon haft ihop det med öns gifta präst och fått såväl hans hustru som andra kvinnor och dessutom nu en facebookgrupp emot sig.

Intrigen i den tredje boken gäller en utredning av ett gammalt försvinnande – eventuellt självmord eller mord? – i samband med ett värdetransportrån som nu återupptas på grund av en lagändring om DNA-hantering. Polischefen i Västervik skötte den den gamla utredningen men hur skötte han den? Och varför vill han egentligen att utredningen ska tas upp igen.

Såg att Samuel Karlsson fick kritik för att det sker alldeles för många mord på lilla Mörkö, oproportioneligt mot invånarantalet. Liksom Mankell fick kritik för mordfrekvensen i Ystad med omnejd. Ja, liksom alla deckarförfattare som placerar sina kriminalintriger på mindre orter och platser riskerat att få – från Maria Lang och framåt.

Det stör inte mig. Fiktion är fiktion, inte lika med verkligheten. Däremot kan fiktion ge insyn i och tankar om den verklighet vi har omkring oss. Hade Karlsson beskrivit en overklig miljö eller overkliga människor, då blev det en annan sak. Men så är det inte, så blir det aldrig. Både människorna och miljöerna kan jag föreställa mig, också på ett verkligt Murkö.

Och att hitta på en miljö och ändå få den verklig, det är svårt.

Det händer mycket i ”Höstmorden”. Kanske lite väl mycket. Samuel Karlsson får gärna lugna ner sig lite vad gäller handlingen, vila mer och längre i vardagen. Och inte låta det hända så överfullt mycket och oväntat.

Å andra sidan är det ju det jag tycker om – att han skriver med ett allt mer rappt språk. Att handlingen flyter allt snabbare. Att det nu verkligen är tempo i berättandet. Men om han också lyckas föra in det vardagliga livet utan bråk och konfrontationer, då blir jag ännu mer nöjd.

Ja, alltid att en recensent ska muttra över nåt. Det är väl recensentens uppgift…

Det snabba och rappa, det börjar direkt i den nya, tredje Jessica Jackson-deckaren: ett gäng ungdomar bryter sig in i en villa och en av dem gör en hemsk upptäckt. Efter den inledningen – genast spännande – går det inte att sluta läsa. Åtminstone måste jag göra det, läsa ”Höstmorden” rätt igenom i ett svep!

Bengt Eriksson