Gotland noir

Jag fick anledning att leta Gotlandsdeckare. Och upptäckte följande deckare, på nytt.

Boken finns numera tillgänglig i pocket och jag står fortfarande för varje lovord i recensionen.

*

Håkan Östlundh
Laglöst land
(Forum)

”Laglöst land” – sjätte titeln i serien om kriminalinspektör Fredrik Broman med flera vid polisen i Visby – är Håkan Östlundhs bästa deckare. Ja, har någon skrivit en bättre Gotlands-deckare?

Östlundh Laghlöst landMer av thriller, den här gången, och mindre av polisroman: en regnig, novemberkall noir om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus. En Gotland noir, som trots geografin blivit så allmängiltig att ”Laglöst land” kan handla om vilken svensk landsbygd som helst.

Miljöerna är autentiska. Med undantag för Rums – orten där öns ”banditer” finns: de kreativa småfixarna som ordnar allt från polska svartsnickare till HB, smuggelcigaretter och annat röka. Det handlar om att överleva trots få jobb och små odds.

Ungdomarna Viktor och Rafael säljer estniskt amfetamin på nätet. Deras sätt att överleva – och med tiden kunna ta sig ifrån Gotland. Också starten för en kriminell kedjereaktion som leder till att ett lik hittas i en kommunal vattencistern.

”Laglöst land” är en djupt moralisk skildring av hur det kan gå om man tar steget från livets gråzon över till yrkeskriminalitet. Och samtidigt full av solidaritet med de människor som samhällsutvecklingen förpassat till ett ”laglöst land”.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i KB, YA, TA 2012)

Annonser

Sköra, starka kvinnor

Det finns tuffa tjejer som oförskyllt hamnar i hemska situationer. De är starka hjältinnor i deckarvärlden, ofta journalister eller unga poliser som ännu inte nötts ner av byråkrati eller misogyni.

Annika Bengtzon och Nora Sand är två skandinaviska exempel på journalister som gräver tills de finner. De kan också vara jurister som Rebecka Martinsson eller med ett amerikanskt exempel V.I. Warshawski, privatspanare med ekonomisk brottslighet som specialitet.

Gemensamt för dem är deras envishet och mod och bristen på förmåga att ta ett nej. Med påtagliga risker för sina liv tar de initiativ, kartlägger, utreder och bråkar sig fram till sanningen, till en sammanhållen bild av verkligheten.

Så finns de vilsna, de med diagnoser.

Det intressanta med dem – ta Saga Norén eller Carrie Mathison – är att deras personligheter tillför något viktigt till det polisiära arbetet. De personifierar det kluvna på ett konstruktivt sätt med en dimension av envetet borrande.

OffermossenSaga Norén är rak och tydlig i sina behov (sex, till exempel) och i sin logiska förmåga. Hennes arbete sker enligt regelboken, men eftersom hon är en fena på regler, ser hon också det andra inte ser.

Carrie Mathison vet sina gränser och lär sig att släppa loss sin maniska sida i rätt ögonblick för att få den där starka skjutsen i kreativt tänkande som ger nya kopplingar och samband.

Ibland går det åt helvete. De fattar fel beslut och är så mänskliga i sina tillkortakommanden. Båda har lyckats fängsla en världsomspännande tv-publik som följer dem säsong efter säsong.

Alltså finns det ett behov av att se och identifiera sig med personer som vanligen betraktas som utsatta, i roller med makt och pondus.

Nyligen har det kommit ut tre romaner med en helt annan sorts hjältinna. Susanne Janssons debut ”Offermossen” (W&W), Rebecka Edgren Aldéns ”Och Blomstren dö” (Norstedts) och tyska debutanten Melanie Raabes ”Fällan, (LB Förlag; övers: Leif Janzon).

Ingen av dem är polis. De är aktörer i kraft av sina erfarenheter och dras in i händelser som de inte väljer, som de inte heller kan välja bort och som leder rakt ner i ett förträngt och stängt förflutet som de bär som skal runt tunna kroppar.

De är sköra och slutna och på vakt mot omvärlden i en känsla av att allt gungar, att verklighet och overklighet flyter ihop i ett diffust töcken som det gäller att stålsätta sig emot.

Den genre som behandlar den här sortens fenomen går vanligtvis under beteckningen psykologisk thriller och kännetecknande för den är just det vaga, dubbelexponerade. På vilket plan utspelas egentligen händelserna, är de fantasier eller manipulationer, är de förankrade i ett verkligt förlopp eller inte? Verkliga händelser som andra människor har behov av att dölja manipuleras och justeras till priset av de sköra, starka kvinnornas liv och hälsa.

Alden Och blomstren döHos Susanne Jansson är det en ung biolog, Nathalie, som återvänder till sin barndoms mossmarker för att göra mätningar för sin avhandling. Rebecka Edgren Aldéns frilansjournalist Gloria återvänder med sin nya kille till Ekudden, en plats i skärgården där hon tillbringat barndomssomrar i ett kvinnokollektiv. Tyska Melanie Raabes ensliga författare Linda Conrads har inte lämnat sitt hus på över tio år, inte sedan hennes syster Anna mördades.

Men så händer något. En händelsekedja sätts igång. Personer stöter på. Vägar korsas, minnen väcks.

Vad hände i mossmarkerna när Nathalie var barn? Varför återkommer samma otäcka dröm hos Gloria natt efter natt ute på Ekudden? Varför kan inte Linda Conrads leva utanför sina väggar, vad är det för överväldigande fara som hotar?

Romanerna handlar om det som finns i medvetandets utkanter, fragment som tränger sig på i oönskade ögonblick, förnimmelser väckta av dofter och former, någon som säger något i förbifarten. Mönster uppstår, fördjupas, bildar hemska helheter tills det inte längre finns någon återvändo.

Nathalie, Gloria och Linda drivs allt längre mot bråddjupen, mot sanning och försoning.

De är inga viljelösa offer. De har alla tre en frisk, stark kärna som tvingar dem att ta konsekvenserna av sina insikter. Det är förstås inte behagligt. De gråter och kämpar emot, men behovet av att få lov att förstå och omfatta det förflutna blir så stort att de drivs mot en befriande sanning.

Jag blev mycket förtjust i ”Offermossen”. Landskapet är både verklighet och symbol, bärare av något översinnligt, något människorna präglas av, måste förhålla sig till och böja sig för.

Raabe FällanSusanne Jansson skildrar det beroendet på ett fint sätt. Vardagens praktikaliteter möter historien och myten på mossmarkens förrädiska tuvor. Ett felsteg kan så lätt bli ödesdigert.

Nathalie är en riktig person som man lär känna och förstå, det är med sympati man följer hennes väg in i sorgen och läkandet.

”Fällan” är skickligt komponerad med dubbelexponeringar mot det förflutna och ett pågående nu där författaren Linda Conrads förstår att hennes chans att jaga rätt på en mördare när hon bokstavligt talat har låst in sig i sitt hus, ligger i hennes förmåga att skriva en bok om skeendet på ett sådant sätt att hon kan avslöja gärningspersonen.

”Och blomstren dö” är inte alls illa den heller.

Huvudpersonen gråter lätt och ofta, är överkänslig och snar att ta till sig inbillad eller verklig kritik. Hon känner mycket väl igen sig i diagnosen HSP, Highly Sensitive Person som en människa som bär sitt inre utanpå i alltför hög grad.

Hennes stökiga ungdom slutar i en katastrof hon inte förstår vidden av, inte minns något om utom i den otäckt återkommande drömmen. Människor dör, unga människor har försvunnit någon – eller några personer sitter på en sanning ingen vill ha upp i ljuset. Styrkan här ligger i skildringen av huvudpersonens växande övertygelse om att det bokstavligen är livsviktigt att få veta.

Och det är det väl? Eller?

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

Kriminallitterärt i Skåne (3): ännu mer Skanör-Falsterbo

Den bästa Höllviken-Skanör-Falsterbo-deckaren är ”Mölles mörka ljus” (Kira förlag) av Åke Högman.

Men ursäkta, Mölle? Jo, vi får också följa med till Stockholm, där en finansman hittas mördad, Malmö, Mölle och franska Rivieran samt Falsterbo, där en kvinnlig riksdagsledamot ligger död på stranden.

Högman MölleOch där författarens alter ego, före detta kriminalreportern Johannes Pilgrimsson, numera bor: ”i den enklare delen”.

Varje tanke och åsikt som Högman fått i huvet om samhället, människorna och livet – och musik förstås – har han fogat in i sin kombinerade polisroman, hårdkokta amatördeckarhistoria och skälmroman.

Alltför mycket? Nej, till skillnad mot den förra Pilgrimsson-deckaren lyckas han sortera sina infall.

Man kan instämma eller käbbla emot. Högmans miljöbeskrivningar är spydigt exakta, tycker jag.

Också en bra och nära skildring av Pilgrimsson som skild pappa.

Forts…

Spänningen kommer smygande

Elizabeth Haynes
Inte ensam
övers: Linda Skugge
(Lind & Co)

Alltså, vill jag utbrista, lägg av och jämför med ”Gone Girl”, ”Kvinnan på tåget” och – här och nu – dessutom ”Jag lät dig gå”!

Hur många deckare och deckarförfattare har inte utsattas för den jämförelsen. Bara sluta!

Haynes Inte ensamTill exempel ”Inte ensam” av Elizabeth Haynes klarar sig alldeles utmärkt utan den fånpåklistrade jämförelsen.

Få är nämligen så skickliga på att låta spänningen komma smygande, undan för undan, långsamt och allt mer – som Haynes.

Hon använder sig av dubbelberättande, varvar med att låta än Sarah och än Aiden stå för jag-berättandet.

Som om inte det skulle räcka finns också en tredje röst, som kommer in då och då, för att framföra korta beskrivningar och kommentarer.

Nej, jag är ingen större vän av den berättarstilen. Men som alltid: går det så går det och bra är bra.

Och för Haynes – och därmed för mig som läsare – fungerar det här sättet av skriva och berätta.

Miljö och grundstory: Sarah Carpenter bor i ett stort hus ute på den engelska landsbygden nånstans norröver – ensam nu, enda sällskapet hon har är sina två hundar, efter att maken har dött.

Men så återvänder Aiden Beck, som Sarah kände när hon var ung, till England – för det var väl utomlands som Aiden varit? – efter plus tjugo år.

Han behöver nånstans att bo, en etta eller tvåa, i Yorkshire eller The North. Resultatet blir att han flyttar… nej, inte in i hos Sarah men väl i hennes extrahus bredvid.

Den tredje rösten, berättar- eller kommentarsrösten är alltså anonym. Vem hen får inte läsaren veta, tills vidare.

Och sen smyger spänningen på…

Bland personerna finns också Sarahs barn, en dotter och en son, som hon har olika bra/dåligt förhållande till. En väninna och hennes man, och en vän till Sarahs son.

Alla har hemligheter, allt fler hemligheter ska det visa sig.

Det mesta spinner kring kärlek eller sex, snarare. Spänningsromanen ”Inte ensam” handlar inte minst om sexualitet.

På gott och ont eller säg, av nödvändighet.

Elizabeth Haynes har (i alla fall som författare) ett avspänt förhållande till sex. Detta ligger som en underton till hela berättelsen. Och det är bra, tycker jag, det kan behövas idag.

Men titta nu på bokens omslag… (Jag ska dra upp omslaget lite större än vanligt, så du kan se). Just så är stämningen – och den smygande, krypande spänningen – i berättelsen om Sarah och Aiden med flera.

Så blåser det upp, det blir det kallt och börjar snöa också över ensamheten ute på den engelska landsbygden…

Bengt Eriksson

Det isländska Höglandets ur-natur

Steinar Bragi
Höglandet
övers: Inge Knutsson
(Natur & Kultur)

Islänningen Steinar Bragi skriver sig utanför både deckar- och kriminalgenren – ja, utanför krimin. Åtminstone nästan.

Romanen ”Höglandet” byggs upp med krimigenrens stämning, spänning och ledtråd på ledtråd.

SteinarBragi_1410Men sen är det som om – den mest kände isländske krimiförfattaren – Arnaldur Indriðasons beskrivningar av Islands natur vrids och vrängs till naturgotik.

Alternativt att nu slår naturen tillbaka mot den isländska finans- och pengahybrisen.

Finanskrisen har drabbat Island. Fyra vänner, två män och två kvinnor, reser på utflykt till, i och genom det isländska Höglandets ur-natur.

Dimma, de kör vilse, GPS-en fungerar inte, bilen går sönder och de måste övernatta hos ett gammalt par som verkar lika märkliga som huset de bor i.

Naturalistiskt, surrealistiskt, psykologiskt och realistiskt; allt på samma gång.

Hur – eller om? – det slutar skulle jag inte kunna redogöra för ens om jag ville.

Bengt Eriksson
(publicerat i Arbetet, 2014)

Korta deckartips (1): Nevada Barr

Rangern Anna Pigeon fortsätter att förflytta sig mellan USA:s olika nationalparker.

Nevada BarrI ”Ond vind” (Hoodoo förlag; övers: Marie Olsson) har amerikanska deckarförfattaren Nevada Barr låtit henne arbeta som kombinerad polis och parkvakt i Mesa Verde – en nationalpark i Colorado med klippboningar från Anasaziindianernas tid.

Allt fler besökare blir sjuka. Kan det bero på indianernas andar?

Och så hittas en man död.

Som alltid lika spännande – och lite småputtrigt – för både natur- och deckarfantaster.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2017)

2016 års bästa svenska ungdomsdeckare: Christoffer Carlssons ungdomscountrynoir!

Christoffer Carlsson, känd som vuxendeckarförfattare, tilldelades deckarpriset Spårhunden för att med sin ungdomdeckardebut ”Oktober är den kallaste månaden” ha skrivit 2016 års bästa barn- och ungdomsdeckare.

Instämmer helt! Det är han och boken värda. Följande skrev jag, när jag recenserade hans ungdomsdeckare – eller ungdomsnoir – i tidskriften Opsis Barnkultur.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Christoffer Carlsson
Oktober är den kallaste månaden
(Gilla Böcker)

Vega, sexton år, är ensam hemma när polisen ringer på dörren och undrar om hon vet var hennes bror Jakob kan finnas. ”Som jag har förstått det är ni ganska nära.” Nej, Vega vet inte det. Förstås. Hon får en lapp med polisens telefonnummer, som hon kastar.

Deckarförfattaren Christoffer Carlsson har skrivit sin första ungdomsdeckare – eller snarare en country noir-roman om ungdomar som snabbt blir äldre än de är. Huvudpersonen Vega kan vara en svensk syster till Ree, likaså sexton år, i den filmatiserade romanen ”Winter´s Bone” av amerikanen Daniel Woodrell.

Detta ödsliga lilla samhälle mitt ute i skogen, där Vega bor med sin mamma i ett ännu ödsligare hus, kunde ha legat på Woodrells mörka litterära landsbygd, någonstans i Missouri. Vilket poängteras än mer av ett par andra influenser som berättelsen bygger vidare på: amerikansk tonårspop från 60-talets början och ett par låttexter av Bruce Springsteen.

carlsson-oktoberMen skulle Varvet, som samhället heter, också kunna finnas i en svensk verklighet? Utspelar sig berättelsen i dagens Sverige eller bakåt i tiden – på, säg, 50- eller 60-talet? Har Christoffer Carlsson bara fantiserat ihop en ond bråd mardröm eller finns den här sortens människor, så kallade country trash i USA, i vårt svenska samhälle årgång 2000 plus?

Om man bor och dessutom är född i en större svensk stad kan det nog vara svårt att tänka sig. Bor man ute på landsbygden är det inte lika svårt att föreställa sig att det utspridda samhället Varvet – med en kilometer mellan husen – ligger någonstans inne i skogen vid en gropig grusväg där asfalten tar slut. Som det står i boken: ”den avskilda småländska landsbygden”. Så kallades Varvet i tidningarna den där gången då en bonde skjutit sin dräng i ryggen.

Pappa gav sig av. Mamma jobbar på Varvshuset, det lokala ölstället (kallat ”konkurrenten”). Jakob, storebrorsan, har alltså flyttat hemifrån. Han är dessutom försvunnen. Så börjar ”Oktober är den kallaste månaden.”

Vega ger sig ut för att leta efter sin bror. Först till Kolonin, där de som stötts ut ur samhällets gemenskap bor i husvagnar. Och dit även Jakob flyttade. Sen vidare till sluttningen bakom Marbäcken, där Jakobs bästa kompis Malte bor i ett ombýggt skjul. Det är lång väg att gå. Vega röker cigarett på cigarett. Hon cyklar till Svartmon och farbror Dan. Till Krakasa och Hellmans hus; Hellman som också har försvunnit, det sägs att han är död. Till Fattigkärret och huset där Tom, en skolkamrat som i somras tog Vegas oskuld, bor med sin mamma.

Saknar alla barn fäder? Att Jakob håller sig undan, kan det ha något att göra med den där kvällen då Vega följde med i sin brors bil, när han först levererade en möbel till Nattflysjön och så dunkarna till Hellman? Och att Hellman nu är borta, han också? Förresten, dunkarna kanske daterar berättelsen? Hembränning har väl gått ur tiden som inkomstkälla på landet?

Här finns en deckargåta i form av Hellmans anteckningsblock, som Vega försöker tyda. Men ännu mer en livsgåta, den gåta som är Vegas liv. Att växa upp och passera gränsen mellan barn och vuxen: mänskligt, personligt, sexuellt. Inte minst det sista, både för att hon skulle och ville. Eller för den delen mellan flicka och pojke, kvinna och man. ”Det var männen i mitt liv som hade lärt mig att skjuta, först pappa och sedan Jakob”, tänker Vega när hon tar hagelgeväret.

Ska hon ge sig av? Eller stanna kvar, här bland de människor som blivit kantstötta, knotiga och brutala, liksom livsväderbitna, för att livsförhållandena är brutala? Christoffer Carlsson har skrivit en lika mörk och hård som varm och öm ungdomsroman om Vega Gillberg, sexton år. Hans berättelse är överfull av solidaritet med Vega och alla bonnlortar som lever utanför, bortom och underst, som varken vill svika sin bakgrund eller bli en del Deckarlogg 2av den, låta den bestämma deras liv.

Bengt Eriksson