Det laglösa Gotland

Följande titel är fortfarande både Håkan Östlundhs bästa deckare och den bästa Gotlandsdeckaren som skrivits och getts ut.

Ett annat Gotland, som det överallt finns ett annat land, bortom turisternas och politikernas Gotland. Verkligen Gotland noir…

***

Håkan Östlundh
Laglöst land
(Forum)

”Laglöst land” – sjätte titeln i serien om kriminalinspektör Fredrik Broman med flera vid polisen i Visby – är Håkan Östlundhs bästa deckare. Ja, har någon skrivit en bättre Gotlands-deckare?

Mer av thriller, den här gången, och mindre av polisroman: en regnig, novemberkall noir om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

En Gotland noir, som trots geografin blivit så allmängiltig att ”Laglöst land” kan handla om vilken svensk landsbygd som helst.

Miljöerna är autentiska. Med undantag för Rums – orten där öns ”banditer” finns: de kreativa småfixarna som ordnar allt från polska svartsnickare till HB, smuggelcigaretter och annat röka.

Det handlar om att överleva trots få jobb och små odds.

Ungdomarna Viktor och Rafael säljer estniskt amfetamin på nätet. Deras sätt att överleva – och med tiden kunna ta sig ifrån Gotland. Också starten för en kriminell kedjereaktion som leder till att ett lik hittas i en kommunal vattencistern.

”Laglöst land” är en djupt moralisk skildring av hur det kan gå om man tar steget från livets gråzon över till yrkeskriminalitet. Och samtidigt full av solidaritet med de människor som samhällsutvecklingen förpassat till ett ”laglöst land”.

Publicerat i Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012

Deckarloggs halvårsbästa svenska krimi

Deckarloggs halvårsrapport: följande är 2020 års bästa svenska deckare och annan krimi så här långt av året. Observera att författarna har placerats i bokstavs- och absolut inte rangordning.

Maria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)
Året är 1949 när Mikael Fuchs fortsätter att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett både historiskt och framtida Stockholm. Miljön är genialt påhittat: ett Stockholm som kunde blivit verklighet om politikerna fått igenom idéerna om att modernisera staden – som att låta Nya Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg. En man hittas flytande – troligen död – i en swimmingpool på lyxiga Djurgården. Stämning: så noir att Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. Pastisch och lek med deckargenren men samtidigt på allvar och med exakt tonkänsla.

Stina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Anne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat. Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

David Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)
David Ärlemalms har debuterat med en mans-, gangster och Stockholmsroman som väl inte är en deckare men en thriller och krimi. Skildringen av pappan, den före detta narkomanen, sparkade kocken och därför återigen biltjuven Arto, som bor ensam med sin dotter i en lägenhet vid Mariatorget i Stockholm, är lika ömsint som brutal. Fenomenalt språk dessutom. Ärlemalm har förmågan att välja ord och stryka meningar. Tveklöst en av årets bästa krimidebutanter och en av 2020 krimiromaner också, redan nu.

Deckarloggbäst juni 2020

Lotta Lundh
Vedergällningen
(Lind & Co)
”Vedergällningen” – tredje polisromanen/deckaren med Erik Ljung vid Sunnepolisen och hans hustru Cissi, lokaltidningsjournalist – är sååå mycket bättre än de föregående titlarna. Brotten är bestialiska, som de brukar vara i Lundhs böcker, men själva mordsätten förmedlar ju en ilska som känns befogad och passar för att visa hur mördaren känner. Infogade detaljer från makarna Ljungs privatliv, polisstationen och tidningsredaktionen kompletterar och fördjupar utan att lägga sig i vägen för kriminalintrigen.

Malin Thunberg Schunke
De rättslösa
(Piratförlaget)
Andra titeln med de bägge EU-juristerna, svenska Ester Edh och italienska Fabia Moretti, har författats med drabbande ilska och patos. Ämne: Dödens triangel, det område vid Neapel där giftiga sopor – tänk cancer – dumpas. Utifrån detta skildras Eurojusts arbete, maffia och poliskår, arbetsvillkor för säsongsarbetare, förbjuden giftbesprutning, Europas fattigaste fattiga och Esthers knepiga kärleksliv. Många trådar som till sist förenas så att de ”De rättslösa” ordagrant drabbar läsaren. Jag blir lika arg som författaren.

Louise Doughty
Spår 7
(Forum)
Lisa är en ande som uppfattar allt men inte kan minnas mycket eller göra något. Hon är fast på Peterborough-stationen i England där hon avslutade sitt liv genom att hoppa framför ett godståg. Det är orimligt men jag är rätt förtjust i det orimliga om det beskrivs på rätt sätt. Men det som är riktigt bra är beskrivningen av förhållandet med den unga, charmiga AT-läkaren. Han bryr ju sig om henne. Hon verkar faktiskt vara lite labil. Det blir långsamt värre, värre och värre. Precis som i verkliga livet. (Ur Mariette Lindsteins gästrecension.)

Gabriella Ullberg Westin
Ett enda andetag
(Harper Collins)
Vilken timing! En global pandemithriller som kommer ut mitt i en grasserande global pandemi. Johan Rokka vid Hudiksvallspolisen och än mer hans kollega Janna Weissmann ställs inför enorma utmaningar när ett globalt medicinskt hot får sitt epicentrum på glesbygden utanför denna hälsingestad. Det låter som att det passerar gränserna för polisromanens möjligheter när det gäller rimlig trovärdighet, men i Gabriella Ullberg Westin har verkligen lyckats med en råstark intrigkonstruktion i sin nya bok ”Ett enda andetag”, sjätte delen av hennes serie ”Morden i Hudiksvall”. (Ur Anders Kapps recension.)

Malin Lindroth
Rolf
(Norstedts)
Rolf Boman, jag-berättare och huvudperson, kan beskrivas som att ”han kokar av vrede och oförrätter” men det går också att skriva att han darrar av förtvivlan, ensamhet och sorg. Rolf är cirka 60 och har fått ett vikariat som lärare på Komvux. Han träffar där ”Pinkie”: ung kvinna med tvåfärgat hår, täckjacka i silver, tajta jeans, stövletter med kedjor. Eller ”min skära”. För det handlar inte om utan om ”skärlek”. Pinkie skär sig. Rolf ser på. En obehaglig och sorglig roman som på 160 korta sidor; en nästan-deckare och verklighetskrimi.

 

Hämnden i Sunne

Lotta Lundh
Vedergällningen
(Lind & Co)

Det kommer så många böcker, inte minst inom området deckare och annan krimi, att det är svårt att hänga med också för mig som åtminstone till viss del kollar böcker och även läser på arbetstid.

Hur ska det då vara för andra som enbart läser på fritiden? Och hur är det för författarna?

Oavsett om och hur mycket förlaget gör reklam för en bok är det lätt att boken och författaren inte syns i det gigantiska utbudet. Då talar jag om fysiska böcker, på strömningstjänsterna kan ju också äldre böcker plötsligt uppenbara sig och vara som nya.

”Vedergällningen” kan väl inte beskrivas som en ”äldre” roman men den kom för så pass längesen i våras att när den hamnat i högen för ”ska läsas” så blev den överliggande. Ändå tills nu.

I en annan text skrev jag nyligen att det är fascinerade att följa till exempel kriminal/deckarförfattare från debuten och framåt, se hur de utvecklas som författare och skriver allt bättre romaner. I den texten handlade det inte om Lotta Lundh fast orden stämmer in också på henne.

”Vedergällningen” är Lundh tredje polisroman/deckare om och med kriminalkommissare Erik Ljung vid Sunnepolisen och hans hustru Cissi, journalist på den lokala tidningens lokalredaktion. Jo, en något förvånande kombination, skulle den fungera i verkligheten? Om den ena är polis och den andra journalist, kan de hålla tillräckligt tyst för varann och offentligheten?

I Lotta Lundhs polisromaner fungerar det i alla fall utmärkt, kombinationen polis-journalist förmedlar två sidor av brotten, två sätt att betrakta dem och verkligheten. Förresten, apropå vad jag skrev om att följa en författare som skriver allt bättre: ”Vedergällningen” är inte bara det bästa som Lundh hittills har skrivit i Erik Ljung-serien utan sååå mycket bättre än de föregående titlarna.

Brotten är bestialiska och spektakulära, som de brukar vara i hennes romaner. Kanske tar Lundh i något för mycket eller kanske inte? Själva mordsätten förmedlar ju en ilska som känns riktig och äkta, faktiskt befogad, och som passar för att visa vem mördaren kan vara och hur mördaren känner. Så för mig fungerar det.

Det börjar med ett spektakulärt mord och det följer fler. Alla uppseendeväckande – på olika sätt. Erik Ljung med kolleger utreder detta enligt den polisiära procedurskolan med resultatet en riktigt bra polisroman.

Dessutom fogas andra detaljer in, från makarna Ljungs privatliv, polisstationen och tidningsredaktionen. Det kompletterar och fördjupar, såväl personskildrandet som själva romanen, och utan att lägga sig i vägen för kriminalintrigen. Dessutom börjar en utsocknes, det är jag, som bara rest igenom en enda gång bli intresserad av Sunne. Kanske skulle resa dit och kolla nångång, alltså sådär som bra miljöskildringar kan få en att lockas till en okänd plats.

”En Erik Ljung-deckare”, enligt omslaget. Jag tycker serien borde döpas om till ”Sunne-deckarna”. Kommer den mångläsande deckarfantasten – av alla tusen kriminalkommisarier – ihåg namnet Erik Ljung? Jag är tveksam. Sunne minns alla, däremot.

Ska jag också skriva = avslöja att romanen handlar om exakt vad titeln säger? ”Vedergällningen” är alltså en – ännu en – svensk hämnddeckare. Kan jag väl göra om jag använder tilltalet hen. Nej, jag ska inte avslöja mördarens kön. Kanske en man, kanske  en kvinna.

Fast så mycket kan ändå avslöjas som att ”Vedergällningen” dessutom är ett ovanligt bra bidrag till den allt större undergenren hämnddeckare.

Gör inte som jag, dröj inte med att läsa ”Vedergällningen” av Lotta Lundh. Skaffa boken och läs den, om du inte gjort det. Läs den, nu direkt.

Bengt Eriksson

Kultursommar på Österlen i coronans tecken

Inte alla eller ens de flesta men många av sommarens kulturkonsumenter på Österlen hör till riskgruppen ”äldre”. Vad ska 70-plusåriga farbröder och tanter göra i sommar, vågar vi besöka konserter och utställningar? Det tål att tänkas på och medan jag gör det: ett minnesporträtt av vollsjöförfattaren Jonas Bergh.

Vollsjö? Jo, Jonas Bergh (1969-2020) skrev mest om Landskrona, där han föddes, och Malmö, där han bodde. Fast ibland – som i novellsamlingen ”To Killor with love” (2010) – begav han sig bortåt Österlen, till Hammenhög, Simrishamn, Kivik och danshaket Nyvång i Vollsjö. Och romanen ”En sång för Sonny och Karola” (2005) har just nämnda Vollsjö som nav och tillflyktsort.

Här, i Vollsjö, bosatte sig Karola, som målade tavlor och hade lärarvik på Skåningaskolan (tänk Färsingaskolan) i Sjöbo. Hit, till Vollsjö och Karola, kom också Sonny, som väl mer eller mindre är ett alter ego. Några år i början av 2000-talet bodde Jonas Bergh i samma hus – som Karola i romanen – nedåt Parkgatan i Vollsjö. Det hände ibland att jag till och från Ica mötte honom på Storgatan.

Jonas Bergh sög till sig personer, miljöer och händelser, förvandlade verklighet till litteratur. Inte många år som han bodde i Vollsjö men också han vävde en saga på sanningens varp. Han skrev som Raymond Chandler på skånsk landsbygd. Hans skildring av Vollsjö och Sjöbo blev en modern Piratenhistoria från Färs.

Jonas Bergh. Foto: Thomas H Johnsson.

Personerna är fiktiva, liksom hos Piraten, men nog kände folk igen sig. Jag har hört vollsjöbor beklaga sig över att Jonas Bergh inte skildrat dem riktigt rätt. Bodde man här under samma tid, läste YA och höll öronen öppna för byskvallret, så känns de lätt – ytterst lätt – kamouflerade personerna och händelserna igen.

Till exempel Bertil, alkoholiserad tidigare polis, Stina Svensson, Vollsjös bibliotekarie, och Saga, klassisk violinist som bor i Piratens bokhandlarhus. Eller Skåningaskolans rektor med detta uttalande som kan vara autentiskt: ”På den här skolan bestämmer inte eleverna.”

Följande är en lika träffsäker som rolig beskrivning (fast det krävs ju lite självdistans och dito ironi). Sonny och Karola var inne i Sjöbo, de skulle äta och kollade vad restaurang Kajaken på Västergatan hade som dagens rätt – ”cocacolamarinerad skinkstek”.

Midsommar, för att återknyta till coronasommaren, firade folk med hela släkten. Det kramades. Barnbarn satt i mor- och farmors knä. Vissa har förflyttat sig till sommarhusen på Gotland, Öland och Österlen. Allt detta enligt statusuppdateringar och foton på Facebook. När Allsvenskan kom igång – utan publik – visade Dplay att fans satt nära varann på krogarna och höll på Malmö FF eller Hammarby (bägge är mina lag).

Kan det vara tillrådligt? Själv har jag knappt vågat ta mig utanför vår trädgård för att handla på Ica under den särskilda riskgruppsöppettiden. Smitta sig själv, då får man också skylla sig. Men smittas och sen smitta andra, kan man ha det på sitt samvete?

Hur ska = vågar jag göra med Ystads jazzfestival, som krympt men inte ställts in utan blir av den 30 juli till 2 augusti? På Ystads teater går det att sitta med avstånd, om gränsen sätts vid 50 biljetter, men man ska ju in och ut också? Att ha jazzkonserter på Ystad Saltsjöbad känns trångt och Hos Morten Café måste vara ännu trängre.

Garaget i Hammenhög är nog inte aktuellt för 70-plussare i sommar men utomhuskonserterna, både jazz och annat, på Solhällan i Löderup bör vara riskfria. De flesta av sommarens teaterscener, som Lilla Beddinge Teater och Sommarteatern i Ystad, håller stängt. Dock inte Scen Österlen som spelar nya ungdomsmusikaler även i sommar. Blir inte det väldigt trångt – och riskabelt?

Däremot ska jag – vi – åka till Kivik Art, Land Art Snogeholm och Wanås för att se utomhuskonst. Där bör det kunna hållas avstånd. Galleri Wallner i Simris begränsar antalet besökare så dit ska vi också bege oss och se vad bland andra Bianca Maria Barmen, Leif Holmstrand, Love Lundell, Bengt Saltö och Thale Vangen bidragit med till utställningen ”Polyfoni 5” (sammanlagt 96 deltagande konstnärer).

Klicka HÄR och se Neta Norrmos kortfilm med och om Cecilia Falkholt i Simrishamn.

Vi kör sen vidare till Simrishamn, parkerar vid Hotell Svea och går in bakom hotellet för att uppleva Carolina Falkholts nya muralmålning i verkligheten. Ännu så länge har jag endast sett henne mobilfilmad. Hon stod högt upp på liften och sprejade det runda nätmönstret – så otroligt snabbt och skickligt – på målningens händer.

”Anagram” heter verket. Fem händer visar med teckenspråk något som betraktaren får ta reda på vad det betyder och själv blanda om bokstäverna för att kunna uttala det outtalbara. Falkholt har också målat dit orden ”Black Lives Matter”.

Strax gick sommarens österlenska konstgläfs igång på Facebook. Nej, jag ber inte om ursäkt för uttrycket. Man behöver inte tycka om all konst men kritik på nivån ”ful” och ”skitful” kan inte kallas diskussion och debatt. När det sen började motmuttras – ”Men räknas inte allas liv då” – blev retoriken så sverigedemokratisk att det var riktigt oroande.

Om SD haft inflytande över Simrishamns kommunpolitik, skulle ”Anagram” då ha betraktats som ”menskonst”? Hade kommunen bidragit med pengar ur Yngve Östbergs minnesfond? Eller ens gett bygglov för Falkholts muralmålning?

PS. Och nu ser jag dessutom att repris på repris på repriskäbblet om Kivik Art repriseras ännu en sommar. Att det ska vara tillåtet med ”skrot” i en nationalpark, skrivs det bland annat. Så trött jag blir. Till att börja med så finns inte Kivik Art inom området för Stenshuvuds nationalpark utan det är privat mark.

1) Biblioteksdikter. I Sjöbo biblioteks hem-till-dörren-levererade ”riskgruppspåse” låg den lilla diktsamlingen ”Folkbibliotek” (BTJ) av Gunnar Källström, bibliotekarie och sångpoet. Med humor och självironi diktar han om det mesta på bibblan: sorteringsbokstäver, städning, bortglömda böcker, bygdens poet och besökaren som gick in i konsthallen ”10.03 och kom aldrig tillbaka / 11.35 kom det ut en helt annan människa”.

2) Litteraturtidskrift. Det är vad Piratenposten fortsätter att vara med Tomas Ekström som redaktör. I sommarnumret (2/20) finns bland annat en intervju med Lina Wolff, årets Piratenpristagare, ett par återtryckta intervjuer med Fritiof Nilsson Piraten själv, en piratisk novell av Jan Sigurd och en kort historia om Eli och (nej, inte Bombi Bitt utan) Edvin av Piratenstipendiaten Iza Knutsson.

3) Krimi. Nu är det snart dags för min halvårliga krönika om de deckare i Skånes kriminella miljöer som getts ut under årets senaste sex månader. Håll utkik! Här följer blott ett kort förhandstips: Tina Frennstedt har med sin nya, andra ”Cold case”-deckare, ”Väg 9” (Forum), skrivit en ännu bättre och ännu mer österlensk polisroman…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

 

Miljöprofessorn som skrev Greta-deckare

Strömningstjänsterna för ljud- och e-böcker får äldre deckare att vara som nya igen.

Ja, när äldre – ”gamla”? – romaner blir inlästa eller går från papper till epub så förändras samtidigt publikens läs- och lyssningsvanor. För vem kollar originalutgivningsår när en ”ny” titel plötsligt finns på till exempel Storytel?

Om man upptäcker en ”ny” bok, hör eller läser den för första gången, så är den ju också som ny – på nytt. Ifall berättelsen håller innehållsligt och tidsmässigt, förstås.

De flesta av de böcker som Staffan Westerlund skrev håller tyvärr alldeles för bra och riktigt. Inte mycket har skett och förändrats, hotet mot miljön och allas vår framtid kvarstår.

Inte bara det – hoten är än större nu.

Staffan Westerlund var miljöprofessor och miljödeckarförfattare. Undrar om Greta Thunberg har läst hans deckare? De skulle nämligen kunna beskrivas som ”Greta-deckare”.

***

Staffan Westerlund (1942-2012)
Land: Sverige
Genre: miljö- och samhällsdeckare, framtidslitteratur

De kunde vara omslag till fackböcker om djur och natur. På sex omslag av nio finns målningar – de flesta signerade John Ahlgren – av naturen: fåglar, luft, vatten.

Den deckarläsare, som också är fågelkännare, kan förresten lösa gåtan – kidnappningen – i ”Sång för Jenny” (1985) bara genom att titta på omslaget.

Staffan Westerlund är professor i miljörätt – Sveriges första – i Uppsala. Också när han skriver – eller skrev, för nu har han inte publicerat någon deckare sen 1994 – skriver han miljödeckare. Ingen tvekan om att miljön både är hans yrke och livsuppgift: hans kall.

Men hans deckare är inte enfrågeromaner.

Miljön – naturen – har huvudrollen. Naturen är ”offret”, som kan mördas eller räddas, våldtas eller älskas, exploateras eller värnas. I en av romanerna, ”Att bara försvinna” (1987) är det faktiskt – boktavligen – ett träd med äpplen, en häck med syrener, en skog med rödhakar och en sjö med badvik och fisk som mördas.

Det handlar om kampen mellan det goda och det onda, mellan onda och goda människor. Westerlund skriver romaner som – samtidigt – är klassiska sagor, samhällsdeckare och framtidslitteratur. Han skildrar ett samhälle som inte finns idag, just nu.

Men han skildrar inte heller ett samhälle om hundra år. Det som händer i hans deckare kan hända i morgon, nästa månad eller nästa år. (Eller det kan ha hänt, sen förra upplagan av ”Deckarhyllan” publicerades.)

De onda är företag, politiker, myndigheter och domstolar som sätter egoismen före folkflertalets bästa, kortsiktiga vinningar och profit före naturens och mänsklighetens fortlevnad.

Om cynismen inom läkemedelsindustrin har Westerlund skrivit flera gånger: i debutromanen ”Institutet” (1983), ”Sång för Jenny” och, den senaste/sista, ”O-lösningen” (1994).

När ”Svärtornas år” (1984) börjar har en härdsmälta inträffat på kärnkraftverket Ringmark. ”Större än sanningen” (1986) handlar om incest, nitiska socialarbetare och ett ohyggligt kontrollsamhälle (man måste visa legitimation för att få tanka bilen). ”Ljusa sjöar” (1992) handlar om bl a ekonomisk brottslighet och en eventuellt mutad domare.

Mot ondskan kämpar Det godas gäng, som Westerlunds hjältar kan kallas.

Det godas gäng leds av en kvinna, advokaten IngaLisa Östergren. Hennes närmaste medhjälpare är Mikael Andersson, tidigare sekreterare till IngaLisa, senare jurist och numera advokat, och Stig Eklund, teknik- och datakunnig konsult i ”säkerhetsbranschen”. Där finns också några poliser: poliskommissarien Krister Strömbom, Perlegrund, Lovander…

Medlemmarna i Det godas gäng är, eller är på väg att bli, rättshaverister. När politikernas vilja och lagarna inte räcker till, bänder de och kringgår lagen. De är, för att uttrycka det milt, civilt olydiga.

Det kan också uttryckas så här: liksom Mike Hammer hos Mickey Spillane och Burke hos Andrew Vachss är de hämnare.

Metoderna är inte lika grova, men inställningen till lagen är identisk. Ändamålen helgar medlen.

I romanen ”O-lösningen” slutar Gunnar Lovander vid polisen och blir privatpolis: börjar ägna sej åt
”samhällsrevision” på en privat detektiv- eller polisbyrå: ”Inte bara någon konsulterande detektivbyrå. Utan en initiativtagande sådan.”

Advokaten IngaLisa Södergren ser privatpolisbyråverksamheten som en ”fortsättning” på arbetet som advokat. Hon stödjer ”Mästerdektiven Blomkvist i kolossalformat”. Som Mike Hammer kan hon säga: ”Jag är juryn”. (Så, ”I, the Jury” eller ”Hämnden är min” på svenska, hette Spillanes debutdeckare.)

IngaLisa är en god människa – men sympatisk? Hon är både god- och hårdhjärtad: effektiv, iskall. En ”manlig” kvinna, liksom hennes man, konstnären Torkel, som stannat hemma hos de bägge adoptivbarnen, Dan från Sydafrika och Lisa från Korea, är en ”kvinnlig” man.

IngaLisa Södergren är Carl Hamiltons syster.

Att förvandla sej till deckarförfattare måste vara miljörättsprofessorns säkerhetsventil. I deckarna släpper Westerlund ut desperationen, ilskan, hatet. Han kan bryta mot lagen och ändå vara laglig.

Ilskan och desperationen bottnar i ömhet för naturen och människorna, inte minst barnen: den gamle mannen i ”Att bara försvinna”, den strålskadade, elvaårige pojken Nelson i ”Svärtornas år”, trettonåriga Jenny i ”Sång för Jenny”.

Böckerna innehåller lyriska skildringar av den ombytliga, än spröda, än våldsamma, men alltid
förföriskt vackra naturen. Som de allra första raderna i den allra första romanen:

Det hade varit en varm dag, den fjärde i rad. Men denna dag blev det åska på eftermiddagen, och augustikvalmet skingrades något. Under ett par timmar dundrade det över skärgården. Mycket var molnblixtar, ibland flera nästan samtidigt. Åskbyn drog bort norrut utan att egentligen göra luften så mycket friskare. Det blev istället vindstilla.

En av Staffan Westerlunds böcker, ”Skymningsläge” (1990), är en samling berättelser och skiljer sej en del från deckarromanerna. I egenskap av miljöjuristprofessor har Westerlund också skrivit en fakta- och debattbok, ”En hållbar rättsordning: rättsvetenskapliga paradigm och tankevändor” (1997), som egentligen handlar om precis detsamma som hans deckare: förhållandet mellan miljövård och rättsordning.

PS. När jag läser korrektur på ”Deckarhyllan” får jag reda på att Staffan Westerlund återkommer som deckarförfattare efter nästan tio år. Hans nya deckare ska publiceras hösten hösten 2003.

Titlar:

Institutet. 1983.
Svärtornas år. 1984.
Sång för Jenny. 1985.
Större än sanningen. 1986.
Att bara försvinna. 1987.
Baktändning. 1988.
Skymningsläge. 1990.
Ljusa sjöar. 1992.
0-lösningen. 1994.
Rörligt mål. 2003.

Samtliga har återutgivits som ljud- och e-böcker.

Bengt Eriksson
Publicerat i boken Deckarhyllan 2 från 2002 

Från vinterns istappar på telefonledningarna till vårens svarta superknott

Efter att TV-serien ”Cardinal”med kriminalkommissarie John Cardinal och hans nya poliskollega Lise Delorme i den lilla staden Algonquin Bay i södra Kanada börjat visas på C More – en bra deckarserie så se den om du inte gjort det! – har nu också de polisromaner av kanadensaren Giles Blunt som TV-serien bygger på börjat ges ut på svenska (av Hoi Förlag).

Eller återutges, för att vara noga. Blunts deckare kom på svenska i början av 2000-talet men eftersom alldeles för få upptäckte dem så är det ju bra att de ges ut på nytt. För de är riktigt, riktigt bra.

Allra först ”Fruset offer”, som kommer i pocket och som ljud- och e-böcker. Senare följer romanseriens övriga titlar.

Jag tyckte mycket om dessa kanadensiska väderdeckare – ja, inte minst har Giles Blunt författat närmast i symbios med Kanadas natur och väderlek – när de kom på svenska förra gången. Ville minnas att jag då också recenserade ”Fruset offer” men jag kan inte hitta den recensionen.

Här följer några andra recensioner jag då gjorde av Blunts romaner om och med poliserna Cardinal och Delmore. Som en presentation av återintroduktionen…

***

Giles Blunt
The Delicate Storm
(Harper Collins)

Giles Blunts första och prisbelönta deckare, ”Fruset offer”, om kriminalpolisen John Cardinal och kollegan Lise Delorme i Ontario, Kanada har tidigare i år kommit på svenska. ”The Delicate Storm”, uppföljaren, är ännu bättre.

Delar av ett lik, en död man, hittas i vildmarken ovanför Algonquin Bay. Björnar har ätit på kroppen, men det är ingen björn som dödat mannen.

När Kanadas hemliga polis kopplas in förstår Cardinal att det inte är något vanligt mordfall. Utredningen tar Cardinal och Delorme bakåt till fransk-kanadensarnas militanta kamp för ett fritt Quebec på 60- och 70-talen.

Sättet att använda deckarformen för att skildra landets historia påminner om skotten Ian Rankin. Men det helt speciella med Blunt är hans otroliga förmåga att låta Ontarios landskap och klimatförhållanden integreras i berättelsen.

Det är vintertid och underkylt regn, husen liknar kristallkronor och elektriciteten slås ut i hela trakten. Att Algonquin Bays invånare fryser känns bokstavligen i varje mening.

***

Också i sin tredje roman om kriminalpolisen John Cardinal i Ontario, Kanada har Giles Blunt låtit den kanadensiska naturen med sitt ogästvänliga klimat bli en stämnings- och spänningsskapande del av berättelsen. Titeln ”Black Fly Season” syftar på våren, då de svarta flugorna, ett slags superknott, kläcks och i stora svärmar angriper människorna och gör dem som galna.

En kvinna, som blivit skjuten i huvudet och tappat minnet, virrar omkring i staden Algonquin Bay. Efterforskningen av förövaren leder Cardinal och poliskollegan Lise Delorme till en otillgänglig plats i Kanadas urskog, där de hittar liket av en medlem i ett motorcykelgäng.

Berättelsen rymmer även narkotikalangning, indiankultur och voodoo.

En något krystad kriminalhistoria, kan man tycka, men Giles Blunt tvinnar trådarna så skickligt att historien går ihop och blir trovärdig. Vid sidan om deckargåtan fortsätter Blunt att skildra Cardinals oro för och omsorg om sin psykotiska hustru. Ett par forskare ger dessutom en ny innebörd åt begreppet DNA.

***

Giles Blunts polisserie om kommissarie John Cardinal i staden Algonquin Bay i Ontario, Kanada har jag för egen del placerat i undergenren natur- och mans- eller äktenskapsdeckare.

I den nya romanen, ”När du läser detta” (Bonniers; övers: Jan Järnebrand), spelar naturen – varmt på sommaren med djävulsmyggor i luften och isande kallt om vintern då istapparna hänger från telefonledningarna – mindre roll än i de föregående. Däremot har mans- och äktenskapsskildringen blivit ännu starkare.

Eller kärlekshistorien: John Cardinals stora och eviga kärlek till sin hustru, fotografen Catherine, trots att äktenskapet inte alltid varit det lättaste.

Hustrun, som är – eller var – manodepressiv, har åkt in och ut på sjukhus. Nu är hon död. Catherine tog livet av sig, det finns ett efterlämnat självmordsbrev. Men John tror inte på det, kan inte tro det, inte nu, när hon mådde bättre än på länge, gick hos en psykiater med depressioner som specialitet.

En… bra psykiater? Observera betoningen, så ni anar men ändå inte kan vara säkra…

Blunt berättar en sorglig och vacker historia, smärtsam läsning (på ett annat sätt än deckare brukar vara) om man har ett ömt hjärta. Nej, jag ska inte avslöja för mycket men också här återkommer temat, inte exakt detsamma men snarlikt: föräldrars egenskaper och livsval, hur vi lever och behandlar våra barn, kan växa till ett oroväckande arv.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda och BTJ:s AV-häften 2003-2008

Poliser i gotländsk skräck

Maria Grund
Dödssynden
(Modernista)

Maria Grund – ännu en svensk deckardebutant – har skrivit en polisroman som hon fyllt till brädden.

Miljö: Gotland. Fast ön får vara anonym och jag förstår det, annars kunde författaren ha fått uppretade öbor på sig.

De utredande poliserna är två, bägge kvinnor och båda med privatliv där de förstås jagas av demoner. Senare tillkommer ännu en kvinnlig polis (dock utan demoner, så här långt).

En ung kvinna har dränkt sig, en äldre kvinna hittas brutalt knivmördad och hennes make är försvunnen. Så börjar det men det är just bara början.

Händelserna hör givetvis ihop. Dessutom ingår sju barn i historien, några redan märkta av sina unga liv, mammor som inte klarar av att ta hand om barnen, fosterhem, katolska präster, religiösa spel med dödsmasker, sexuella övergrepp, exorcism, en konstnär – känd för sina skräckmålningar – som är död fast hon lever samt en pyroman och mordbrännare, den sistnämnde dock utanför huvudintrigen.

Överfullt? Jo, det tycker jag. Samtidigt som Maria Grund kan skriva och berätta, inte minst driva på en historia så att inga longörer uppstår.

Och det finns ju läsare som vill ha så här händelsefulla och fantasirika deckare. Till exempel alla ni som gillar Stefan Ahnhems våldsamt överdrivna polisthrillers, kan han vara en deckarförebild?

”Dödssynden” är säkert blott första titeln i en serie polis- och skräckromaner om och från detta anonymiserade Gotland.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

När det mest hemska händer

Ännu en prolog:

Den här texten kändes aktuell igen. Den är kanske alltid aktuell?

Jag tror att krönikan, som jag skrev för drygt tio år sen, har en del att säga om vårt förhållande till kriminalitet, våld och död. Både i fiktiv och verklig form. Hur långt eller kort det är mellan fiktion och verklighet och mellan oss och, så att säga, ond bråd död i verkligheten som i fiktionen.

***

På förekommen anledning lägger jag ut det här på bloggen. Jag fick många mejl efter att krönikan hade publicerats i Ystads Allehanda. Samtliga mejl var positiva.

Nu har massmedias bevakning av mordet i Vollsjö och den följande rättegången i Ystad debatterats på Publicistklubben i Malmö. Och senaste tiden har jag på olika mejllistor istället fått skäll för min gammalmodiga och dogmatiska – eller vad man ska kalla det – journalistiska inställning.

Inte minst från andra journalister. Det verkar som om media och journalistkåren – påverkade av att det på nätet kan läggas ut och skrivas vatusan som helst – ställer sig bakom en allt mer närgången journalistik.

Det gör inte jag. Det jag skrev i krönikan tycker jag fortfarande. Lika bestämt, om inte mer.

***

En bil bromsar in på Storgatan i Vollsjö. Rutan rullas ner. En näsa sticker ut och frågar: ”Det där hemska mordet i Vollsjö, var skedde det?” Vad ska man svara på en sån fråga? Ska man alls svara?

Tystnad. En längre tystnad. Svaret: ”Inbillar du dig verkligen att jag skulle tala om det? Tror du att du är ute på nån jäkla guidetur genom en Wallanderdeckare eller?”

Mycket obehagligt. Det har varit obehagligt att läsa tidningar och se på teve också. Inte värre den här gången, varje gång det mest otäcka händer är det lika illa. Som vid mordet på 10-åriga Engla i Stjärnsund eller de ännu mindre barnen i Arboga eller för den delen Michael Jackson, artikelserien om de mest intima detaljerna i hans liv och död pågår väl ännu.

Foto: Joel Eriksson

Jag tycker det är obehagligt. Och fel. Jag har svårt att förstå hur journalister kan skriva om mordet på en ung 19-årig kvinna som om det vore en kriminalroman, göra miljöbeskrivningar, citera grannar, psykologisera. Bilder på mordplatsen och helst flygfoto. Tevereportrar hoppar på vem som helst på Vollsjö torg och en tidning frågade till och med mamman hur hon mådde.

Journalistik? Så ska journalister arbeta?

Och läser inte jag – och uppskattar – deckare? Jo, men verkligheten är ingen kriminalroman och kriminalromaner är inte verkliga. De är fiktion, påhitt och gestaltning, som när de är som bäst kan spegla och hjälpa oss att hantera verkligheten. Deckarmord kan vara nog så otäcka men verkligheten är värre. Mycket värre. Verkliga mord är sorg och tragik, för alla inblandade.

En sommar, när jag var chef för Skåne Direkt på Radio Malmöhus, det var efter mordet på Helén, 10 år, från Hörby, föreslog en journalist att han skulle åka och göra ett reportage om polisens arbete och kommunens invånare. ”Nej! Vi ska inte ha ett sånt inslag!” svarade jag.

Det fick jag kritik för. Ojournalistiskt. Men de hade fel. Det var journalistisk jag var. Jag såg till journalistikens etik. Det finns en sån. Det måste finnas en sån. Den är släkt med mänsklighet.

Jag påstår inte att jag skulle vara bättre som journalist (och människa) än andra. Olika tidningar och journalister har olika åsikter om hur journalistik ska bedrivas. Det finns många svar och många av dem kan vara rätt. Men det finns också en gräns som inte får överskridas. Den gränsen måste man dra.

En journalist ska fråga sig själv: Kan jag svara för – och försvara – varje mening, ord, kommatecken och punkt i det jag skrivit. Om inte, stryk!

Det finns en gam i varje människa, jag tror det. En obehaglig nyfikenhet på andra människors lycka som olycka. Gamen ska hållas instängd – aldrig släppas lös. Journalister ska varken vara deckarförfattare eller djurskötare som matar gamar. De är journalister. Punkt.

Min personliga åsikt, som journalist (och människa), är att något så tragiskt och sorgligt som mord ska bevakas strikt nyhetsjournalistiskt! Allt annat går bort. Allt!

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2009

Jean Bolinder (1935-2020), godsägarson, deckarförfattare och akvarellmålare

Deckarförfattaren Jean Bolinder har dött efter en längre tids sjukdom, meddelar Svenska Deckarakademin. Han var en knepig människa, kunde bli ilsken som få, och en mästerlig deckarförfattare, när han skrev som bäst.

Följande intervju gjordes under period då vi var sams (Bolinder kunde omväxlande utnämna mig till en okunnig kritiker, efter en recension, och till Sveriges bästa deckarrecensent, efter en annan.

***

Vi går in i skrivarstugan som Jean Bolinder har i trädgården till huset i Bjärred. I bokhyllan står alla böcker han gett ut: 110 stycken! Men nu är det slut. Det ska inte skrivas fler, menar Bolinder. För att i nästa ögonblick berätta att han är klar med första delen av sin självbiografi, ”Urtaget hjärta – en herrgårdsroman”, som ska följas av ytterligare två delar.

– Att skriva är nödvändigt för mig, lika livsnödvändigt som att äta och gå på toaletten.

Och hur många gånger har du påstått att du aldrig mer ska skriva en deckare? undrar reportern med ironiskt spetsad tunga. I dagarna kom ju ”Målsökande robot”, ännu en ny deckare.

– Det är väl en hatkärlek som får mig att alltid återkomma till kriminalgenren.

Jean Bolinder saknar mejladress, skulle det visa sig. Jag mejlade och fick svar från honom. Trodde jag, men när jag hade mejlat flera gånger så ringde han. Mejlen gick till hans dotter som sköter försäljning och utskick av den nya deckaren, endast utgiven digitalt. Jean Bolinder står själv för den digitala utgivningen, trots att han saknar nätuppkoppling.

– Jag tröttnade på förlagen. De stora lurar en och de små kan inget. När en bok säljs går hundra kronor till bokhandeln och sjuttio till förlaget. Sen ska också den där Bolinder ha något. Trettio kronor kan han få. Nu säljs boken digitalt för trettio kronor, Jag får in lika mycket per bok och boken blir billigare att köpa.

Jean Bolinder med Lilla Bennikan-ängarna bakom sig. Observera den något urtvättade t-tröjan, på den syns en yngre Bolinder tillsammans med deckarförfattarinnan Patricia Highsmith. Foto: Birgitta Olsson

Jean Bolinder tar fram och visar ett gammalt nummer av Allers Familjejournal (från 1946). Där finns en följetong – en detektivberättelse av John Dickson Carr om ett låst rum.

– Jag var tio år. Jag läste och blev fascinerad av berättelsen, längtade efter nästa avsnitt. Men mina föräldrar tyckte att jag var för upptagen av läsningen, så jag fick inte läsa vidare.

– Kanske hämnades jag genom att själv börja skriva detektivhistorier om låsta rum? Annars hade jag kanske inte ens blivit deckarförfattare.

– Också i herrgården – stor som ett slott – hemma i Laggarp (i Östergötland) fanns ett låst rum, det blåa gästrummet. Där blev jag upptäckt under en fest för tjänstefolket. Godsägarens son, Jean, låg i sängen med en ”enkel flicka”. Ingen av oss hade så mycket kläder.

– Det var också i det blå rummet som pappa låg lik, när han hade skjutit sig.

Jean Bolinder har skrivit deckare, annan skönlitteratur, ungdomsböcker, skol- och fackböcker, även teaterpjäser och ibland så självbiografiskt att man undrar om han inte redan skrivit självbiografin. Han är konstnär också, målar i akvarell och har haft flera utställningar med naturmotiv

Vad är viktigast – av allt detta? Bolinder svarar direkt:

– Teatern. Att skriva har varit ett andningshål men viktigast är teatern.

Jean Bolinder, 76 i år, leder dramakurser för ungdomar på S:t Petersgården. Han var tidigare dramalärare på Polhemsskolan, bägge i Lund. Från skolan blev han ”utslängd” för att han var ”för gammal”. Skånska Dagbladet sa upp honom som konstkritiker. Hos Svenska Deckarakademin har han inte satt sin fot sen han lämnade ett möte med buller och bång.

Och jag vet av egen erfarenhet att Bolinder inte är så nådig om man skriver en negativ recension. Varför blir du så arg? Du har gjort dig till ovän med så många.

– Den mer behagliga förklaringen är att jag hämnas på pappa. Den mindre behagliga att jag uppfostrades till godsägarson. Jag tror att jag är nåt. Samtidigt som jag känner mig illa behandlad. Då kan jag bli arg och vara taskig tillbaka – rent för jävlig ibland.

Ilskan har också blivit ett allt tydligare tema i dina romaner, inte minst i deckarna. Vissa personer tecknas med så stor ilska att det nästan blir nidteckningar.

– Tycker du? Det beror nog på att jag tar parti för de förfördelade. Jag har skrivit om pedofiler och skildrat omgivningens syn på en homosexuell kvinna. Jag känner vrede mot de omänskliga, mot omänskligheten. Kanske för att jag själv kände mig så illa behandlad som liten, det kan handla om identifikation.

Ett annat tema är sexualitet, också den skildras rätt på, ibland burdust och grovt.

– Jag skriver realistiskt och då måste sexualiteten vara med. Allt i livet kretsar kring sexualitet, att människan ska fortplanta sig. Sex är ju också en väldigt skön känsla. Jag har alltid gillat sex, även om det vid 76 års ålder till största delen är ett passerat stadium.

Men visst har du fått kritik för att du skriver grovt?

– Efter ”Purungen” blev det ett jävla liv. En kvinna som jag hade till bordet på en bjudning började med att säga: ”Jag vet nog vad du är för sort. Du är en sån som tycker om unga flickor.”

Jean Bolinder har också en friggebod i trädgården. Det är hans målarateljé. Han målar snabbt och spontant. Om det blir bra, så sparas målningen. Blir det dåligt, så slängs den. Tidigare återkom Koster som motiv. Nu har både Jean och hustrun fått svårare att gå, det var ett tag sen de besökte Koster.

På de nya akvarellerna syns Lilla Bennikan-ängarna vid Bjärreds södra utkant. Samma ängar som den kvinnliga huvudpersonen kommer vandrande över i inledningen till den nya deckaren ”Målsökande robot”, i riktning mot Malmö och med Lommabukten till höger. Då måste Jean Bolinder förstås bli fotograferad med ängarna i bakgrunden.

– Här, säger han och går ut en bit på ängen, ser det ut som hemma i Laggarp.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2011

Namn: Jean Bolinder
Bakgrund: Född 1935 i Östergötland, växte upp på Laggarps säteri, gymnasist i Motala och student i Uppsala. Ärvde en förmögenhet som han gjorde av med fortast möjligt (på sportbilar, vin och kvinnor men ”inte så mycket sång”) för att han inte ville vara ”en säck pengar”.
Gjort: Flera filmer under Uppsalatiden och kom 1964 till Skåne som läroverksadjunkt, varit läromedelsredaktör och lärare i svenska, historia och drama, författare och konstnär.
Familj: Marianne ”Ajan”, barn och barnbarn.
Gör nu: Skriver och målar, dramalärare.
Mest känd som: Deckarförfattare, av de 110 utgivna böckerna är över 30 deckare. ”För älskarens och mördarens skull” och ”Dödisgropen” utsågs av Deckarakademin till 1985 respektive 1990 års bästa svenska deckare.
Ännu en bok: ”I skuggan av Bolinders verkstad”, en tidigare självbiografi.