Skånska deckare från kust till kust

sista-farjan-fran-ystadKarin Alfredsson har återkommit med en thriller som inte utspelar sig i Skåne men, vilket framgår av titeln ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken), inleds i Ystad på ett så effektfullt sätt att den ändå måste vara med i den här skånska deckarkrönikan.

Genre: skälm- eller snarare gangsterroman. Syskonen Stefan och Therese hinner med färjan just när bommen för incheckningen ska gå ner. De måste fly, efter att ha svindlat så många människor på alla sätt de kunde, från Ystad och nedåt Europa.

Sofie BjarupOckså Sofie Bjarup utgör ett undantag: visserligen född och bosatt i Skåne men debutdeckaren ”Mörkrets barn” (Visto) utspelar sig varken här eller nu utan i London år 1888, då Jack the Ripper härjade. Vilken suverän debut!

Som tidningsreporter går den unge William Sinclair, inte adelsman – men nästan, på upptäcktsfärd i ett London som han aldrig lagt märke till förut. London gånger två möts och konfronteras: det otroligt rika och det ännu mer otroligt fattiga. Han upptäcker dessutom att han är något så olagligt som homosexuell.

Jonas BerghJonas Bergh skriver på och kring krimigränsen, någon gång en deckare och alltid noir = ett slags krimi. Stämningsläge: från grått till svart. Det gäller såväl berättandet som Berghs personliga skriftspråk, en egen stilistik han mejslat ut under tjugo års författande.

”Uppför backen baklänges” (Recito), består av två kortromaner. Den ena, ”Jag höll hans hand när han dog”, handlar om Kid, en tuff tjej i ett Limhamn som också finns, och den andra, ”Balladen till min bror”, om bröderna Plura och Carla (?!) från ”det skogiga Skåne”.

Bergh ser personerna i ögonen när han skriver. Författaren och hans personer – ja, människor – befinner sig på samma mark- och gatunivå.

Assar AnderssonNågot mycket glädjande: fyra utgivningar som överträffar författarnas tidigare deckare. Till exempel Assar Andersson, som skrivit ett antal deckare i Malmö- och sydkustmiljöer. Då ville han så mycket med både intrigerna och språket att alltför många gränser passerades. Det blev svårläsbart.

”När de sista duvorna har tystnat” (Reko, endast e- och ljudbok) är en kortare roman, också nervig men mer distinkt och effektiv. En familj – inte minst Peter, pappan – rämnar efter att dottern blivit våldtagen. Pappans jag-berättelse (hur han känner sig, vad han tar sig för, att han går under) blir allt hemskare och ruskigt trovärdig.

Sahlström_Pojken-som-försvann-FRONTCecilia Sahlström fortsätter att berätta om kommissarie Sara Vallén, som polis i Lund men också som privatperson. ”Pojken som försvann” (Bokfabriken) är tredje titeln i serien och utan tvekan den bästa.

Valléns privat- och yrkesliv fogas ihop mer sömlöst, berättandet flyter bättre och kapitelindelningen (blandningen av längre och korta kapitel) är inte lika märklig. Det enda jag nu hakade upp mig på var när vissa tankar förmedlas väl ytligt.

Men strunt i det! Sahlström har skrivit en spännande och bra polis- och därtill samhällsroman om två försvunna pojkar (en liten och en äldre), rasism och nazism.

anna bagstam skuggspelet nyhet 2019Anna Bågstams andra roman, ”Skuggspelet” (Norstedts), om och med Harriet Vesterberg, civilutredare vid Landskronapolisen, är kanske mindre charmig men mer spännande än debuten. Inte lika mycket feelgood men desto mer av polisroman och deckare.

Först försvinner – kidnappas? – Harriets väninna Lisa i Malmö och sen flyter en kropp iland vid fiskeläget Lerbacken. Dessutom planeras ett EU-toppmöte i Landskrona. För att nämna något av intrigen, blott en ovan deckarläsare kan tro annat än att allt hänger ihop.

Arbetsplatsmiljön – poliserna kontra en civilare – är fortfarande lika irriterad och när romanen ska avslutas kommer en plötslig cliffhanger i betydelsen att berättelsen fortsätter i nästa titel.

Olseni HansenDuon (Christina) Olséni & (Micke) Hansen har ju också börjat skriva en deckarserie om pensionären Ester Karlsson i Lund. Även där blandas feelgood med crime men dessutom mys med allvar – så detta smittade kanske av sig när de skrev sin femte titel, ”Turisten” (Bokfabriken), i serien ”Mord i Falsterbo”?

Personerna – som pensionärerna Egon och Ragnar, Skanörpolisen Mårten och den nya polisen Agatha (namnet börjar med ett osynligt men märkbart R) – är som de var: överdrivna á la en lokalrevy. Även det kriminella känns igen, till att börja med…

Egon har lånat en veteranbil, en Mercedes från 1957. Han öppnar bakluckan, där ligger ett lik. Nästa gång bagageutrymmet öppnas: helt tomt. Liket har försvunnit. Annars går berättandet ovanligt lugnt till, realism är ju fel ord men inte längre burlesk heller. Typ en något irriterad hyllning till Skanör-Falsterbo.

FrennstedtTina Frennstedts debutroman om Tess Hjalmarsson vid cold case-polisen i Malmö, ”Försvunnen” (Forum), har jag förut recenserat på YA:s kultursidor. Så jag ska endast upprepa att den är läsvärd – gör det! Frennstedt imponerar med sin skildring av Österlen, människorna och vardagslivet. Hon förmedlar den känsla av skånsk noir som finns bortom sommarturismen.

3 X kortdeckare

1. Mord i Kristianstad. Christer Nylander, riksdagspolitiker (L) från Kristianstad, är också – eller var – en lovande deckarförfattare. Hans produktion omfattar bland annat novellsamlingen ”Olösta mord i Kristianstad” (2004) och debutromanen ”Den fjärde spelpjäsen” (2005). Bägge har Kristianstad med omnejd som miljö och är klart läsvärda. Gack till biblioteket!

2. Danskt på svenska. Efter det skånska passar det väl med några deckarförfattare från Danmark? Till exempel Katrine Engberg och hennes två omaka polisinspektörer, som introduceras i Sverige med ”Krokodilväktaren” (Forum) – första titel i ”Köpenhamnsserien”. Även Jesper Steins ”Papa” (Polaris) har släppts för svensk sommarläsning. Nog hans bästa hittills. Ja, till och med tuffaste. Samt en fortsatt porträttering av Mannen, gårdagens och dagens.

3. Danskt på danska. Efter översatta danska deckare – varför inte läsa på danska? För vem kan invänta översättningen av ”Offer 2117” (Politiken), nya titeln i Jussi Adler-Olsens serie om ”Afdeling Q” vid Köpenhamnspolisen? Särskilt som man äntligen får reda på lite mer om Assad, avdelningens märklige flykting. En intressant huvudperson också i Elsebeth Egholms ”Frit fald” (Politiken): kvinnlig läkare som nattetid maskerar sig och blir hemlig fasadklättare.

Bengt Eriksson
Publicerat i bl a Ystads Allehanda

Mörkt, nära och varsamt om glesbygdens folk

Christoffer Carlsson
Järtecken
(Albert Bonniers)

Christoffer Carlsson skriver i samspråk mellan sina bägge professioner: kriminolog och författare. Det började i debuten med gangsterromanen ”Fallet Vincent Franke” (2010) och fortsatte genom fyra uppmärksammade och deckarakademiprisade polisromaner om – lika mycket som med – Leo Junker, polis i Stockholm.

Kriminologen håller koll på verkligheten: ger råd om kriminalitet och kriminella, uppväxtmiljöer och deras betydelse. Författaren skriver: skapar berättelsen, väljer ord och formulerar meningar.

Debuten och Leo Junker-kvartetten utspelar sig i Stockholm. Men i ett par romaner har han begett sig utanför sin nya hemstad och återvänt till uppväxten på Hallands landsbygd. För även om ”Den enögda kaninen” och ”Oktober är den kallaste månaden” (båda i subgenren glesbygdsnoir, den senare en ungdomsnoir) har mer diffusa miljöskildringar så nog måste dessa utspela sig på samma orter som ”Järtecken”?

Christoffer Carlsson JärteckenHans tidigare noir-romaner i glesbygd var skisser och förövningar. Nu har Christoffer Carlsson skrivit på verkligt allvar. ”Järtecken” utspelar sig vid Simlångsdalen och Toftasjön, i samhällen som Marbäck, Tolarp och Skedala. Polishuset finns någon mil bort i Halmstad.

Om man tänker sig författaren vid tangentbordet och kriminologen bredvid honom, så har författaren nu också fått en andra diskussionspartner: bygdeskildraren. Även denne, som ser till att landsbygdens folk skildras trovärdigt, är förstås Carlsson själv; den han kunde ha varit om han inte flyttat och utbildat sig till kriminolog.

Året är 1994. Ett hus brinner. Inuti det nedbrunna huset ligger en död kvinna, Lovisa. Utanför huset hittas Edvard, hennes fästman, av polisassistenten Vidar. Den så kallade rättvisan har sin gång och Edvard döms för mord. Den egentliga lösningen – och rättvisan – kommer att dröja till 2017.

Isak, från ung skolpojke till vuxen man, är nog huvudperson. Eller så är detta ett manligt triangeldrama mellan Isak, hans morbror Edvard och Vidar, som med tiden blir före detta polis. Isak har järtecknet, liksom Edvard hade och hans far. Som de var, så blir och är man. Det vet ju traktens invånare. Och det vet man, eller får minsann lära sig, själv också.

Kriminalroman, enligt omslaget. Också en polisroman, en del av berättelsen skildrar polisens icke-arbete. En roman om ett brott, anges på försättsbladet. Brottet, det grundläggande brottet, är samhället. Här som hos Sjöwall/Wahlöö. De livsvillkor vi växer upp med, de fördomar vi bär på, de järtecken vi ser hos andra. Verkan och orsak.

Fast ”Järtecken” är främst en glesbygdsroman med tillägget noir. Landsbygdens människor, de som aldrig kom härifrån, skildras nära och varsamt med samma dubbla författarpuls som livet på landsbygden. En mer långsam rytm och en snabbare stads- och världsrytm som pulserar strax bredvid.

Till exempel när tsunamin i Thailand och attacken på en militärkonvoj i Afghanistan sker långt där borta men samtidigt så nära, här på Christoffer Carlssons halländska landsbygd.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar (nu något korrigerat)

Sommardeckare under päronträdet (6), fast nu vid köksbordet: Nygamla utgrävningar i Norfolk

(Först, som synes är inte fotot plåtat under päronträdet. Det blev för blåsigt och kallt tyvärr att sitta där så den här deckaren har jag suttit vid köksbordet och läst.)

”En cirkel av sten” (Forum, övers: Carla Wiberg) är den elfte deckaren av Elly Griffiths i hennes serie 0 om (rätts)arkeologen Ruth Galloway och kriminalkommissarien Harry Nelson i East Anglia/Norfolk/Norwich (ett kargt område längs kusten i östra England, snett uppåt österut från London).

Ruth Galloway arbetar på University of North Norfolk (ett påhittat universitet) och Harry Nelson på King’s Lynn Police Station (om där finns en polisstation vet jag inte men King´s Lynn är en hemstad i Norfolk).

GriffithsFör att ”fira” – om ordet passar för deckare – att det gått tio år sen debuten låter Griffiths sin nya och alltså elfte titel anknyta till den första, ”Flickan under jorden”.

Ska man läsa den första innan man läser den nya? Vet inte, jag har ju läst samtliga elva titlar, men jag tror inte det, fast kanske ger det en bättre grund inför läsandet av den nya. Borde jag då ha läst om första titeln? Gjorde inte det i alla fall (och allt minns jag ju inte).

Men det var då och där Ruth och Nelson, som hon kallar honom, möttes. Vilket skulle resultera i dottern Kate. I den elfte boken ska Harry, som hon kallar honom, och hustrun Michelle få ännu ett barn (som kanske, kanske inte är Harrys/Nelsons).

För att ge en kort resumé av Elly Griffiths underliggande berättelsen om och skildring av seriens människor, snarare än personer och absolut inte karaktärer.

Elly Griffiths skriver inte feelgood crime om någon tror det men det finns en kombination av mänsklighet – säg, mjukhet – och onda bråda mord som får hennes deckare att sprida om inte mys – nej, inte mys – så något just mycket mänskligt.

Här förekommer anonyma brev, liksom i första boken. Här förekommer en arkeologisk så kallad ”stenring”, liksom som i första. Här hittas, liksom förra gången, dessutom benrester av en ung flicka och det är inga arkeologiska = gamla ben. Utgrävningen ledes till råga på allt av Leif Anderssen, som till  Erik A. (Ruths förebild och mentor) i den första boken.

Elly Griffiths väver ihop detta på ett snillrikt sätt – utan att ta till action eller ens hålla ett högre tempo. Det mesta av berättelsen går framåt lugnt och stilla, så att romanens människor hinner leva. Fast det betyder ju inte att författaren undviker det hemska, det lika verkliga, men hon lyckas balansera och skildra bäggedera.

Inte minst Nelsons kärlek till Ruth, som aldrig kan gå över som det verkar.

”En cirkel av sten” har blivit så bra att det här vara den bästa titeln i serien om Ruth Galloway och Harry Nelson – åtminstone en av de allra bästa.

Bengt Eriksson  

 

Från kolmilor till mordbränder

Kjell Eriksson
Den skrattande hazaren
(Ordfront)

”En Ann Lindell-deckare”, enligt omslaget.

Men när Kjell Eriksson låter henne återkomma efter tio år är Lindell före detta polis. Hon jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp.

Kjell ErikssonOrtnamnet är påhittat men sådana övergivna byar finns överallt i Norduppland, öster om väg 288 från Uppsala till Gimo. Ett landskap med, för att citera Eriksson, ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”.

Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Tre människor dör.

Och det är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess människor.

Udda människor, som känner sig undanträngda och ger flyktingarna skulden, som radikaliseras genom SD och blir allt mer rasistiska – tills mordbrand och bombattentat är godtagbara handlingar.

Hennes gamla kollega Sammy Nilsson vid Uppsalapolisen sköter utredningen men Ann Lindell har förmågan att ändå bli huvudperson.

Hazarer är för övrigt en folkgrupp från Afghanistan.

Bengt Eriksson
Publicerat (något kortare) i Gota Medias tidningar

Nya egenartade svenska författarskap

Nu har det hänt igen!

Det var först Karin Smirnoff som debuterade med ”Jag for ner till bror” (och nu också skrivit uppföljaren ”Vi for upp med mor”) på långt upp i norrland-dialekt (någonstans mellan skellefteå och umeå), utan kommateckecken och inte heller några stora bokstäver.

Genre: egenartad norrländsk noir.

Sen var det också Karin Valtersson som debuterade med romanen ”Angelika” där meningarna är så långa att de kunnat bli två, tre, fyra meningar på en annan författares tangentbord och dessutom utan vare sig pratminus eller citattecken för dialogen.

Genre: thriller som blir deckare. Miljö: mest omnejd kring London.

Ida AndersenOch nu Ida Andersen som i dagarna gett ut sin debutroman ”I oxögat”. Den hade jag inte ”beställt” för recension, det är ju ingen deckare och det får vara måtta på beställningar av recex.

Men så läste jag om boken och blev så uppiggad att jag genast måste gå in på en e-bokssajt och hämta hem romanen. Nej, inte uppiggad på grund av innehållet, för det är tragiskt, utan ännu en gång så var och är det språket.

Ida Andersen låter sina romanpersoner prata småländska. Hon skriver ut replikerna dialektalt – och som jag älskar detta! Det ger en särskild autencitet och dessutom personlighet – ordet är egenart – åt romanspråket.

Genre: historisk roman. Miljö: jo, naturligtvis Småland, närmare bestämt Dåvedshult. (Alltså redan detta ortnamn, så listigt namngivet.) Tid: år 1741.

Tema: fattigdom, det liv som fattigdomen förde med sig och den syn som överheten hade på fattiga människor. Sverige = ett rått, hänsynslöst, omedmänskligt klassamhälle.

Nu till själva poängen med den här texten på Deckarlogg: Polaris, förlaget således. Dessa tre författare och deras debutromaner har getts ut av bokförlaget Polaris.

Hur kan det komma sig? Finns det en redaktör på Polaris med ett speciellt öga för egenarter, som uppskattar och uppmuntrar personliga skriv- och berättarsätt? Eller kan det vara förlagschefen själv som lagt detta som policy – att uppmuntra udda författarskap?

Får allt mejla och höra…

Sist en tanke och en undran: Om dessa författare skickat sina debutmanus till andra förlag – det betyder de stora svenska förlagen – hur hade manusen tagits emot? Med lika stor glädje eller hade någon redaktör skrivit tillbaks att berättelsen är ju inte dum men språket, läsarna kommer ju tycka det är konstigt, kanske sluta läsa, så det måste vi = jag = förlaget ändra på.

Och i de tryckta romanerna hade små bokstäver blivit stora, långa meningar blivit korta och dialektala ord blivit rikssvenska.

Bengt Eriksson

PS och tillägg. Jag lät lura mig (för så stod det i en recension). Men Ida Andersen är visst inte debutant utan har blivit utgiven tidigare. Fast det gör ju inte hennes nya roman sämre och mig mindre uppiggad.

Stefan Casta – en av Sveriges mest egenartade skönlitterära författare

Ser att författaren Stefan Casta tilldelats ett stipendium från ”Stiftelsen Marta Sandwall-Bergströms Författarfond. Utdelningsceremonin ges den 3 september på Svenska barnboksinstitutet”.

Det är han väl värd. Han är värd alla stipendiepengar som finns så han kan skriva klart en ny bok igen.

En thriller, spänningsroman, deckare (med prefixet ungdoms-) eller på vilken litterär gräns han ska balansera nästa gång. Ungdoms- förresten, när Casta författar når den åldern ändå upp till mina 72 år.

Stefan Casta är kort sagt en av Sveriges främsta skönlitterära författare; oavsett genre, oavsett ålder, oavsett allt. Här följer min recension av en av hans egenartade romaner…

***

Stefan Casta
På andra sidan Fågelsången
(Opal)

Berättelsen är indelad som tiden, året och livet: sommar, höst, vinter och vår samt nästa sommar. Varje årstid kommer med en ny, högre siffra. Det fick mig att bli så fundersam att jag mejlade författaren och frågade vad siffrorna – 72, 166, 279 och 365 – syftar på.

Stefan Casta svarade att ”det ska vara lite lagom kryptiskt”. Men han påpekade också att på några ställen i boken gör Elina, jag-berättaren, något som förklarar dessa stigande numreringar.

Alltså jag som inte läst tillräckligt noga? Hmmm. Jag tror jag avstår från att avslöja vad siffrorna betyder.

Byt kryptiskt mot mystiskt… Lite lagom mystiskt är en träffande beskrivning av hela boken ”På andra sidan Fågelsången”, liksom av de flesta böcker med Stefan Casta som upphovsman.

OPAL_CASTA_PA_ANDRA_SIDA_FAGELSANGEN.inddDen här berättelsen utspelar sig som i ett mellanrum eller snarare på än den ena, än den andra sidan om detta mellanrum. Undan för undan, allt oftare och mer, sammanfaller de olika sidorna till en sammanhållen berättelse – ja, livsberättelse.

De kan kallas realism/fantasi, liv/dröm, naturligt/övernaturligt och stad/landsbygd. Eller, vad gäller genre och målgrupp, spänning och fantasy, ungdoms- och vuxenroman.

Elina berättar om sig själv och sin pappa Jörgen, skolkamraten Marjan, Ismael (som tillsammans med Jörgen driver pizzerian Quattro Poissone) och snart kommer också en pojke, Aron, in i handlingen. Här och var skymtas en räv (kanske samma räv eller kanske flera).

Även Vanessa finns med. Hon är med hela tiden, som den egentliga huvudpersonen, allt och allas nav, trots att hon är död. När berättelsen börjar ska Vanessa snart dö.

En sommardag (fast risigt väder). Elina sitter i bilens baksäte. Jörgen och Vanessa, som inte är Elinas mor men ändå alltid kommer att vara det, sitter fram. Jörgen kör.

Och som alltid kör han för fort. Pratar och gestikulerar, släpper ratten och tittar åt ett annat håll. En korsning närmar sig. Där kommer en annan bil och en ambulans. Ett djur – en räv? – springer över vägen.

Jörgen ställer sig på bromsen men krocken med ambulansen är oundviklig och blir våldsam. Vanessa dör; Jörgen och Elina klarar sig.

”Någon dör och någon vinner på trissen”, skriver Stefan Casta. Livet kan liknas vid en trisslott, som varje dag skrapas på förlust och vinst. I sorgen skrapar Jörgen fram en storvinst på triss och Elina ärver pengar efter Vanessa.

Det betyder att Jörgen får råd att köpa in sig i pizzerian och att far och dotter kan flytta ut på landet, det som Vanessa drömde om, ett hus på landet, och köpa gården Fågelsången, skaffa höns och starta äggfarm.

”På andra sidan Fågelsången” är en mindre intrigbunden berättelse än Castas tidigare böcker. Han flätar samman olika människors liv till en allt större historia, en berättelse om livet som överlevnad i och med naturen, känslor och tankar, drömmar och fantasier.

Varifrån kommer den unge Aron, som efter att ha varit gatumusiker i stan dyker upp vid Fågelsången? Vad hände med hans föräldrar? Vilka är egentligen de där Davidssons från granngården? Inte minst mannen i grannfamiljen, som med sitt gevär förvandlar berättelsen till country noir.

Elinas riktiga mamma Zandra, journalist i Stockholm, gör sporadiska gästspel. Och så räven, vem eller vad är denna återkommande räv?

Människan som natur och naturen i människan. Olika människors liv som tillsammans blir livet. Detta magiska liv, som inte kan levas på allvar utan att det oförståeliga och oförklarliga släpps in.

Stefan Casta har formulerat lika poetiska meningar som alltid men nu har han dessutom ett leende i mungipan. Han skämtar och är ironisk. Som om bokens underliggande budskap skulle vara (vilket det väl också är): Var och ens märkliga, oförutsägbara liv måste levas med ett leende, om det ska vara levbart.

Till sist kommer en räv förbi igen. Räven betraktar Fågelsången. Och hönsgården. ”Ett nästan magiskt skimmer vilar över skogen när dagen omärkligt kysser nattens kind”, diktar Casta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur 2015

 

Ann Lindells återkomst

Efter att ha skrivit tio titlar i serien om polisen Ann Lindell i (och kring) Uppsala tyckte Kjell Eriksson att det räckte. De kommande tio åren skulle han skriva andra romaner, några mindre och några mer kriminella.

Men nu, efter denna paus på tio år, har han börjat om på nytt och skrivit ännu en – alltså en elfte – Ann Lindell-deckare med titeln ”Den skrattande hazaren”.

HazarenFörresten så är Lindell numera före detta polis. Fast – eller hur det ska utteryckas – en gång polis alltid polis.

I helgen ska jag läsa ”Den skrattande hazaren” för en kommande recension. Återkommer alltså med den framöver. Det ska förresten en mini-serie den här gången, en ny trilogi om och med Ann Lindell.

Intresserade av Kjell Eriksson, vilket varje deckar- och krimiläsare bör vara, kan i väntan på recension av den nya boken läsa följande porträtt av Kjell Eriksson och hans polisromaner ur boken ”Deckarhyllan”.

***

Kjell Eriksson
Land: Sverige
Genre: naturromaner, landsortsdeckare och (lant)arbetardeckare, polisromaner

Kjell Eriksson har jobbat trettio år i ”trädgårdsbranschen”. Först som trädgårdsarbetare – nu är han mästare med egen trädgård.

Han skrev noveller i Lantarbetaren, fortsatte med romanerna ”Knäppgöken” (1993) och ”Frihetsgrisen” (1995) och har även skrivit reportageboken ”Efter statarna – en ny tid” (1995). Alltid har det handlat om lant- och trädgårdsarbetare, oftast i det uppländska landskapet.

Och det gör det fortfarande, även sen han övergick till deckargenren. Varför började han skriva deckare? Jag frågade Kjell Eriksson som gav två förklaringar:

– Där finns ett driv i texten. En framåtrörelse. Vem är han, den döde? Varför ligger han där? Det är dom frågorna som driver berättelsen framåt.

– Men det var också en slump. Upsala Nya Tidning undrade om jag hade någon novell liggande. Det hade jag inte – men jag skrev en. Novellen blev första kapitlet i ”Den upplysta stigen”. Jag kunde ha skrivit en vanlig roman, men i novellen fanns ju en ”döing” så det var naturligt att det blev en deckare.

Erikssons debutdeckare, alltså ”Den upplysta stigen” (1999), utspelar sej utanför Uppsala, i samma landsbygd som hans tidigare böcker. Lantarbetaren Edvard Risberg hade lika gärna kunnat vara huvudperson i någon av de föregående romanerna. Också ”Den upplysta stigen” är en lantarbetarroman – med den skillnaden att Edvard redan på första sidan hittar en död människa i skogen, under en storgran, på en bädd av ris och barr.

En svart keps sticker fram under granen, tio meter från Edvards och hustrun Maritas förnämsta svampställe. Edvard kan räkna upp alla i byn. Ingen av dem utan en främling. Batikskjorta, baseballkeps, mustasch. En utlänning.

Eriksson Foto Idha LindhagDen döde – mördade – på stigen får jorden att rämna. Aldrig mer kan svampstället vara detsamma för Edvard. Den mördade, som visar sej vara latinamerikansk flykting, blir symbolen för det genomgående temat i Kjell Erikssons kriminalromaner, ja, i hela författarskapet.

Kjell Eriksson. Foto: Idha Lindhag

I hans romaner rämnar jorden, ordagrant och bildligt. Samhället och livet rämnar, mer eller mindre, i stort och smått, inte bara för Edvard utan för många romanpersoner.

Det är uppbrottstid; ett tids- och samhällsskifte. Lantarbetets och därmed lantarbetarens tid är över. Den lilla svenska byn är inte isolerad längre utan en del av världen. Det liv som Edvard Risberg fötts in i finns inte mer.

Hur ska han, kort sagt, orka leva: fortsätta att älska sin hustru och vara pappa åt sina söner, som blivit främlingshatare.

Edvard flyttar ifrån familjen och det ärvda lantarbetarhemmet i Ramnäs, slår sej ner på Gräsö utanför Upplandskusten och inleder ett förhållande med kriminalinspektören Ann Lindell. Hur stor skillnad är det, egentligen, mellan lantarbetaren Edvard Risberg och seriemördaren Tore Sigvard Svensson i den följande romanen, ”Jorden må rämna” (2000)? Bägge har tappat fotfästet i livet.

Så kallar alltså Eriksson sin andra deckare, ”Jorden må rämna”. Det ska tas som en uppmaning, om än med ett frågetecken: Ge inte upp! Lev vidare! Låt dej inte brytas ner! Vad finns i sprickan där jorden rämnat: en avgrund eller nya möjligheter?

I ”Jorden må rämna” och ”Stenkistan” (2001) fortsätter Edvard och Ann att vara ett kärlekspar. Polisen Lindell hamnar allt mer i centrum, inte minst som kvinna. Mellan raderna upprepas frågan: Finns den kvinna som kan älska den man som förlorat sin värld? Som grips av sådan sorgsenhet och ensamhet, hela tiden grubblar över sin skuld? Och kan Edvard binda sej vid en kvinna igen och skaffa barn…

I ”Prinsessan av Burundi” (2002) är Edvard Risberg plötsligt ute ur handlingen. Ann Lindell har tagit ett slags tjänstledighet från polisen (jag uttrycker mej medvetet lite kryptiskt för att inte avslöja för mycket) och förekommer bara som biperson. Resultatet är en mer ordinär svensk polisroman med Uppsala som miljö och poliskollektivet i centrum.

Fram till den (det vill säga när jag skrev det här) senaste boken handlar Kjell Erikssons deckare/polisromaner också om Lantarbetarförbundets historia och nedgång samt – inte minst – människans förhållande till naturen. Hans naturskildringar är så poetiska och kärleksfulla att de blir sexuella. Som inledningsraderna i ”Den upplysta stigen”:

Den gröna mossan hetsade honom. Så var det alltid. Varje gång han vandrade genom skogen, oavsett årstid, om det var i arbetet eller på fritiden och oavsett i vilken sinnesstämning, så gjorde åsynen av en mjuk grön mossmatta honom hetsad och het. Färgerna var liksom signaler, där grönt svarade mot kärlek, kåthet och förtrolighet.

Titlarna i Ann Lindell-serien:

Den upplysta stigen. 1999.
Jorden må rämna. 2000.
Stenkistan. 2001.
Prinsessan av Burundi. 2002.
Nattskärran. 2003.
Nattens grymma stjärnor. 2004.
Mannen från bergen. 2005.
Den hand som skälver. 2007.
Svarta lögner, rött blod. 2008.
Öppen grav. 2009.
Den skrattande hazaren. 2019.

Bengt Eriksson
Publicerat i ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag 2003