Christoffer Carlsson, känd som vuxendeckarförfattare, tilldelades deckarpriset Spårhunden för att med sin ungdomdeckardebut ”Oktober är den kallaste månaden” ha skrivit 2016 års bästa barn- och ungdomsdeckare.
Instämmer helt! Det är han och boken värda. Följande skrev jag, när jag recenserade hans ungdomsdeckare – eller ungdomsnoir – i tidskriften Opsis Barnkultur.
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Christoffer Carlsson
Oktober är den kallaste månaden
(Gilla Böcker)
Vega, sexton år, är ensam hemma när polisen ringer på dörren och undrar om hon vet var hennes bror Jakob kan finnas. ”Som jag har förstått det är ni ganska nära.” Nej, Vega vet inte det. Förstås. Hon får en lapp med polisens telefonnummer, som hon kastar.
Deckarförfattaren Christoffer Carlsson har skrivit sin första ungdomsdeckare – eller snarare en country noir-roman om ungdomar som snabbt blir äldre än de är. Huvudpersonen Vega kan vara en svensk syster till Ree, likaså sexton år, i den filmatiserade romanen ”Winter´s Bone” av amerikanen Daniel Woodrell.
Detta ödsliga lilla samhälle mitt ute i skogen, där Vega bor med sin mamma i ett ännu ödsligare hus, kunde ha legat på Woodrells mörka litterära landsbygd, någonstans i Missouri. Vilket poängteras än mer av ett par andra influenser som berättelsen bygger vidare på: amerikansk tonårspop från 60-talets början och ett par låttexter av Bruce Springsteen.
Men skulle Varvet, som samhället heter, också kunna finnas i en svensk verklighet? Utspelar sig berättelsen i dagens Sverige eller bakåt i tiden – på, säg, 50- eller 60-talet? Har Christoffer Carlsson bara fantiserat ihop en ond bråd mardröm eller finns den här sortens människor, så kallade country trash i USA, i vårt svenska samhälle årgång 2000 plus?
Om man bor och dessutom är född i en större svensk stad kan det nog vara svårt att tänka sig. Bor man ute på landsbygden är det inte lika svårt att föreställa sig att det utspridda samhället Varvet – med en kilometer mellan husen – ligger någonstans inne i skogen vid en gropig grusväg där asfalten tar slut. Som det står i boken: ”den avskilda småländska landsbygden”. Så kallades Varvet i tidningarna den där gången då en bonde skjutit sin dräng i ryggen.
Pappa gav sig av. Mamma jobbar på Varvshuset, det lokala ölstället (kallat ”konkurrenten”). Jakob, storebrorsan, har alltså flyttat hemifrån. Han är dessutom försvunnen. Så börjar ”Oktober är den kallaste månaden.”
Vega ger sig ut för att leta efter sin bror. Först till Kolonin, där de som stötts ut ur samhällets gemenskap bor i husvagnar. Och dit även Jakob flyttade. Sen vidare till sluttningen bakom Marbäcken, där Jakobs bästa kompis Malte bor i ett ombýggt skjul. Det är lång väg att gå. Vega röker cigarett på cigarett. Hon cyklar till Svartmon och farbror Dan. Till Krakasa och Hellmans hus; Hellman som också har försvunnit, det sägs att han är död. Till Fattigkärret och huset där Tom, en skolkamrat som i somras tog Vegas oskuld, bor med sin mamma.
Saknar alla barn fäder? Att Jakob håller sig undan, kan det ha något att göra med den där kvällen då Vega följde med i sin brors bil, när han först levererade en möbel till Nattflysjön och så dunkarna till Hellman? Och att Hellman nu är borta, han också? Förresten, dunkarna kanske daterar berättelsen? Hembränning har väl gått ur tiden som inkomstkälla på landet?
Här finns en deckargåta i form av Hellmans anteckningsblock, som Vega försöker tyda. Men ännu mer en livsgåta, den gåta som är Vegas liv. Att växa upp och passera gränsen mellan barn och vuxen: mänskligt, personligt, sexuellt. Inte minst det sista, både för att hon skulle och ville. Eller för den delen mellan flicka och pojke, kvinna och man. ”Det var männen i mitt liv som hade lärt mig att skjuta, först pappa och sedan Jakob”, tänker Vega när hon tar hagelgeväret.
Ska hon ge sig av? Eller stanna kvar, här bland de människor som blivit kantstötta, knotiga och brutala, liksom livsväderbitna, för att livsförhållandena är brutala? Christoffer Carlsson har skrivit en lika mörk och hård som varm och öm ungdomsroman om Vega Gillberg, sexton år. Hans berättelse är överfull av solidaritet med Vega och alla bonnlortar som lever utanför, bortom och underst, som varken vill svika sin bakgrund eller bli en del 
av den, låta den bestämma deras liv.
Bengt Eriksson
