Hur hemskt får det bli?

Jag skriver på en recension av Midsommarmorden, som titeln lyder på Magnus Nordins nya spänningsroman för unga vuxna, till Opsis Barnkultur. Den här gången en ganska regelrätt pusseldeckare och med tiden kommer recensionen att hamna också på Deckarlogg.

Magnus Nordin MidsommarmordenMagnus Nordin är en av Sveriges mest intressanta författare av spänningsromaner (från skräck till deckare) och då inkluderar jag både ungdoms- och vuxenförfattare. Vad nu den skillnaden består av, när det gäller Nordin.

Följande intervjukrönika om spänningsromaner för yngre (i allmänhet) och om Magnus Nordin (i synnerhet) skrev jag för några år sen. Läggs härmed ut i väntan på recensionen av hans nya roman…

***

En av årets bästa svenska deckare, ”Avgrundens änglar” av Magnus Nordin, recenserades nyligen i den här tidningen. Men inte på deckaruppslaget utan på kultursidornas barn- och ungdomsbokuppslag. Alltså en ungdomsdeckare? Ja, fast en vuxen ungdomsdeckare – en roman som kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Magnus Nordin Avgrundens änglarFlera av Nordins så kallade ungdomsromaner kunde ha platsat i en nyutkommen fackbok, ”Unga böcker för alla åldrar”, där Elise Karlsson presenterar den nya, generationsövergripande genren ”crossoverlitteratur”.

Hon menar – och jag instämmer – att det skrivs allt fler ungdomsromaner som kan läsas av äldre och även att många vuxenromaner fått yngre läsare.

”Unga böcker för alla åldrar” innehåller inte så många exempel på deckare men där finns några crossoverromaner som balanserar både mellan åldrar och mellan kriminal- och andra genrer: John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”, Sara Bergmark Elfgrens & Mats Strandbergs ”Cirkeln”, Joyce Carol Oates ”Foxfire” med flera.

Åsa Carlsson, som recenserade ”Avgrundens änglar” på barn- och ungdomsuppslaget, berömmer Magnus Nordin för att ha ”skapat en rasande skicklig intrig” med ”nerv, spänning och trovärdighet”.

Elise Karlsson unga-bocker-for-alla-aldrarSen blir hon mer tveksam. Hon karaktäriserar boken som en ungdomsroman med en målgrupp som också rymmer ”de brådmogna 12-åringarna” och undrar om man ska ”sätta en spänningsroman med syfte att roa, där unga tjejer förs bort och våldtas… – i händerna på dem.”

En intressant och viktig diskussion som föder undringar och motfrågor. Det kan påpekas att varken på bokomslaget eller förlagets hemsida finns angivet att ”Avgrundens änglar” skulle vara en ungdomsroman. Snarare ännu ett exempel på crossoverlitteratur.

Magnus Nordin är inte heller den enda (ungdoms)författaren som skriver både bra och hemskt (= verklighetsförankrat). Lika bra och ännu hemskare är ”Tre”-serien av norrmannen Kjetil Johnson: tio romaner om ungdomar, kärlek, vänskap, ensamhet och mord.

Det finns även tidigare exempel på skrämmande barn- och ungdomsdeckare. ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, som Astrid Lindgren gav ut redan 1951, innehåller en mördare som kommer hemskt nära bokens unga detektiver. Lindgren liksom Nordin skildrar barndomens brutala möte med vuxenvärlden.

Samma diskussion – hur hemsk får en deckare vara? – återkommer om den vuxna kriminallitteraturen. 1973 avgick Maria Lang ur Svenska Deckarakademin i protest mot att en alltför våldsam roman, ”Min vän Walter” av Richard Neely, utsetts till årets bästa utländska deckare.

Jag minns när kulturredaktören Sune Johannesson för ett par år sen bjöd in Per Erik Tell och mig till en offentlig kulturlunch för att prata deckare. Då passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många tonåringar och barn – ja, spädbarn – numera mördas i kriminallitteraturen.

Våldet från TV-serier och dataspel sprider sig, sa någon. Det förekom mord på barn även hos Agatha Christie, påpekade en annan. Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Passar hennes förklaring även in på ungdomsdeckare och tonåringar? Vilket leder fram till den övergripande frågan: Ska moderna deckare – för äldre som yngre – vara underhållningslitteratur med syfte att ”roa” läsaren?

Magnus Nordin Copyright fotograf Stefan Tell”Jag skriver för att roa och oroa…” Så svarar Magnus Nordin när vi har en mejlkonversion om hans nya roman, med eller utan prefixet ungdoms-.

Foto: Stefan Tell / Bonnier Carlsen. 

Han skriver: ”Jag skulle inte rekommendera ´Avgrundens änglar´ till en elvaåring av den anledningen att jag inte tror att hen har uppnått en tillräckligt hög mognad och läsförståelse för att kunna ta till sig innehållet.”

Men han skriver också: ”Om du sätter åldersgräns på böcker eller film kommer de garanterat att locka till sig unga eftersom unga söker gränsöverskridande upplevelser, det är själva grejen med att vara tonåring.”

Kan man skildra vilket ämne och vilka händelser som helst i en ungdomsroman?

”Självklart! Tonåringar vill inte läsa harmlösa och samhällstillvända skildringar av sina liv. De vill bli tagna på allvar, inte förminskade.”

Fler citat ur Magnus Nordins mejl:

”Dessutom lever många ungdomar i dysfunktionella hem, de utsätts för mobbning och negativt kamrattryck, de är utlämnade åt olämpliga lärare och idrottsledare som ju ska vara ”vuxenförebilder”, för att inte tala om hur de ständigt måste brottas med existentiella grubblerier om alltifrån sexuell identitet till frågan: Duger jag?.”

”Mina böcker är inte en skildring av verkliga händelser eller personer utan de är fiction/thrillers, som leker med tanken Vad skulle hända om…?”

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB, YA och TA 2013

Annonser

Kriminallitterärt i Skåne

De skånska deckare, som hittills getts ut i år, utspelar sig till exempel i Malmö, Falsterbo, Kristianstad, Helsingborg, Landskrona (med omnejd) och Lund. En smaksak var krönikan ska börja, så varför inte i Kristianstad och med en polisroman som inte är en deckare eller ens hör till genren polisroman.

Larsson konstapelnCurt A Larsson har skrivit en biografi i form av en roman, ”Konstapeln” (BoD), om sig själv som polis och människa. Viktor Hjelm, som romanpolisen heter, börjar på 60-talet som 20-årig aspirant – en så kallad ”räv” – på Kristianstads polisstation för att senare bli FN-polis.

Lite spännande – med bankrån och knarksmuggling – men nog mest intressant om man, som jag, läst och läser svenska polisdeckare (från, säg, Vic Suneson över Sjöwall-Wahlöö fram till dagens polisaction). Larsson ger en fullt trovärdig insyn i hur polisarbete gick till, förr i tiden. Som grund till fortsatt polisromanläsande.

Ida Axelsson dolda spårIda Axelsson, som 2014 debuterade så lovande med polisromanen ”Svart skugga” har först nu gett ut uppföljaren ”Dolda spår” (Bokförlaget Sol). Samma huvudperson och miljö: polisinspektör Linn Wide I Helsingborg.

Många trådar – mord i en tunnel på Hälsokullen, prostitution, stadens motorcykelmiljö och Linns egen, problemfyllda bakgrund – tvinnas ihop till en sammanhållen kriminalhistoria med Helsingborgsmiljöerna som nav. Bra gjort och mycket lovande, fortfarande. Tänk om den tredje Linn Wide-deckaren kunde växla upp från lovande till riktigt bra?

(Längre recension av Axelssons nya Helsingborgsdeckare kan läsas HÄR.)

Anna BågstamAnna Bågstams ”Ögonvittnet” (Norstedts) och Tony Johanssons ”Smugglaren” (Lind & Co) utspelar sig mer respektive mindre i och norr om Landskrona, på tidigare fattiga fiskelägen som Lerviken och Borstahusen. Där sker den mordiska handlingen (Bågstam) och spolas ett svårt bränt lik upp på stranden (Johansson).

Bågstam introducerar två huvudpersoner – och antagonister – på polisstationen i Landskrona: Harriet Vesterberg, civil utredare, ung och energisk, samt hennes chef – ja, boss – Margareta, äldre, stingslig och otrevlig. Tyvärr skildras Harriet som så ung och naiv att ”Ögonvittnet” blir en Kitty-deckare. Fast berättelsen tar sig, allt mer och så pass att jag gärna träffar dem igen, Bågstams bägge deckarhjältinnor.

Johansson SmugglarenJohansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta?

Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till vad som måste vara en av årets bästa svenska deckare! Det hettar till extra när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Också Bågstams deckare har tidigare recenserats – och mer positivit 🙂 – på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.)

Sahlström I egna händer”I egna händer” (Bokfabriken) är Cecilia Sahlströms andra deckare med Sara Vallén och Rita Anker, poliser i Lund. Men alltför korta kapitel också den här gången, det både hackar upp och tunnar ut handlingen (hederslagar och mord på en socialsekreterare).

Trist och lite onödigt, för annars skriver och berättar Sahlström betydligt mer drivet i sin nya polisroman.

Med ”Allt har sitt pris” (RUC Förlag) har före detta polisen Jan-Eric Boo skrivit sin tredje, bästa och inte minst modigaste roman om poliskollegerna Michael Lundell, egentligen pensionär, och Mirka Salo, nu anställd på Must (underrättelsetjänsten).

Boo Allt har sitt prisGrunden läggs med ett högerextremt – nej, nazistiskt! – möte där poliser från Malmö deltar. Därefter blir chefen för gränspolisen mördad på Värnhemstorget.

Oroande aktuellt – men ibland mer av pamflett eller vittnesmål än roman. Det som händer beskrivs när det borde ha gestaltats och jag önskar att skildringen gått djupare in i kåren och fått de högerextrema poliserna att bli fysiskt närvarande. Oavsett detta: vilken kraft, vilken ilska och desperation i berättandet.

Antingen har jag vant mig eller så har (Christina) Olséni & (Micke) Hansen tonat ner skämtlynnet i sin fjärde Skanör-Falsterbodeckare, ”Strandhotellet” (Bokfabriken). Crazy – ja, helgalet – blir nu mer av cozy crime.

Olseni Hansen strandhotelletMest Mårten, en skånsk variant av Sigge Fürst som filmpolis och konstapel Goon (Enid Blyton), som sköter utredandet för Skanörspolisen. Övriga huvudpersoner: Egon, som fyllt 87 men nätdejtar som om han vore 70, och Ragnar, som är blott 85 och har köpt en stor segelbåt med ett lik – det hänger efter i ett rep när båten lägger till i Skanörs hamn.

Fortfarande inte min genre men jag får erkänna att det är författarnas. Deras egentligen bisarra kombination av humor och mord fungerar märkligt bra.

Att observera: Samtliga nämnda deckare är olika sorters polisromaner. Kan det säga något om dagens skånska/svenska deckarutgivning?

***

PS. Ytterligare två aktuella skånska deckare, som också är varianter på polisgenren, har jag tidigare lovordat på recensionssidorna:

Markus Tullbergs ”Himmelsmord” (Mirum) – ett gammaldags pussel kring ett mord ombord på ett luftskepp som 1913 lyfter från Ringsjön – och Set Mattssons ”Kvinnan vid Kanalen” (Historiska Media) – en likaså historisk roman där kriminalöverkonstapel Douglas Palm återkommer i 50-talets fattiga Malmö.

(Läs recensionen av Tullbergs deckare HÄR. Och en recension av Mattssons HÄR.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2018

 

Deckarfamiljens kameleontiska släktträd

Helgen för en vecka sen arrangerades två deckardagar, med besök av Svenska Deckarakademin, på Kristianstads stadsbibliotek. Inför deckardagarna skrev jag ihop följande krönika.

***

Hela 253 svenska deckare gavs ut i fjol, enligt Svenska Deckarakademins förteckning. Antalet till svenska översatta deckare nådde upp till 132. Åtminstone, bör tilläggas. Inga barn- och ungdomsdeckare är med och det brukar dessutom dyka upp fler titlar som får läggas till efterhand. (Jag vet ett par till som ska vara med!)

En närläsning av förteckningarna ger flera intressanta resultat att fundera över. Till att börja med: vilken otrolig mängd! Så många svenska deckare som gavs ut under 2017. Kan det vara svenskt rekord? Hör av mig till Deckarakademin och får svaret: 2017 var rekord både för den svenska och den översatta utgivningen.

Grebe husdjuretOckså intressant att se vilka förlag som dominerar eller snarare inte dominerar utgivningen: nämligen de största förlagen. Själv satte jag i slutet av förra året ihop en topplista över Sveriges just nu viktigaste deckarförlag – med följande resultat:

1) Modernista, 2) Lind & Co, 3) Bokfabriken, 4) Southside Stories och 5) Harper Crime. Först på femte plats kom alltså ett förlag som får räknas som större. Min bedömning omfattade både svenskt och översatt – men jag tog mindre hänsyn till antalet titlar och desto större till viljan att upptäcka nya författarskap och bedöma deckare efter litterär kvalitet, både som deckare (i synnerhet) och skönlitteratur (mer allmänt).

På min topplista finns även ett par bubblare: Polaris (danska Politikens svenska förlag) och lilla Absint Noir. Och dessutom en extra bubblare: egen- och så kallade hybridutgivningar. Många nya deckarförfattare i Sverige publicerar sig inte alls på något förlag utan bekostar utgivningen själva, antingen har de refuserats eller så vill de göra det själv.

Riel KådaMen ”hemmagjorda” deckare måste väl vara sämre? Svar: Nja. Det kan man = jag inte säkert avgöra. Vem klarar av att läsa och jämföra plus 253 titlar? Av de egenutgivna svenska deckare jag läste i fjol höll en dryg handfull minst lika hög klass som de förlagsutgivna (och tvärtom, för den delen).

En mer övergripande fråga gäller deckargenren och alla dess undergenrer. Deckarfamiljens släktträd växer sig större för varje år, nya grenar och kvistar tillkommer. Går det idag ens att använda benämningen deckare? Hur länge kan Svenska Deckarakademin heta D e c k a r akademin?

Krimi och krim säger man i Danmark respektive Norge. Bättre benämningar? Det tycker jag, för då inkluderas deckarträdets alla grenar och kvistar: mer traditionella deckare och mer nyskapande kriminalromaner, deckare som skriver sig ur genren och så kallade litterära romaner som skriver in sig.

Natt och dag 1793De titlar som Svenska Deckarakademin utsåg till 2017 års bästa deckare – i kategorierna svenskt, översatt och svensk debut – visar hur bred deckar- eller krimigenren har blivit.

Mest lik en deckare är Camilla Grebes ”Husdjuret”: en polisroman men också psykologisk thriller, kvinno- och landsbygdsroman. Minst lik en deckare – så lite att Deckarakademin känt sig nödd att förklara sitt val – är ”Kåda”, där danskan Ane Riel skildrar en familj vid sidan om samhället i en roman vid sidan om kriminalgenren. ”1793” av debutanten Niklas Natt och Dag är en historisk roman och eventuellt en deckare.

Allt fler historiska deckare publiceras i Sverige. De mörka och hårda deckarna har blivit ännu mörkare och hårdare, både internationellt och här, samtidigt som det sköljt upp en svensk våg med cozy crime och feelgood-deckare. Fast ska en svensk deckartrend utses så är det nog att läsarna inte kan vara säkra på vad som döljs bakom omslagen: deckare/krimi blir allt mer genreöverskridande och kameleontiska.

Berglund död och dagisDeckarakademin utsåg också Karl Berglunds avhandling ”Död och dagishämtningar. En kvantitativ analys av det tidiga 2000-talets svenska kriminallitteratur” till 2017 års fackbok. Det var givet, Berglund är en av de främsta deckarkännarna. Men det finns en uppgift i avhandlingen som tål att funderas på och faktiskt ifrågasättas.

Jag brukar hävda att deckare/kriminallitteratur är en termometer i tidens och samhällets rumpa. Att det är fullt möjligt att skriva romaner och poesi som enbart utspelar sig i författarens huvud men omöjligt att skriva deckare utan förankring i samhället. Berglund menar att svenska deckare inte alls är särskilt samhällskritiska.

Fast det beror väl på: vilka deckare som skärskådas och hur samhällskritik definieras. Om man kräver tydliga politiska budskap á la Sjöwall/Wahlöö så finns det få sådana deckarförfattare idag. Menar man, som jag, att deckare som speglar samtiden, från människors liv till politikens konsekvenser, också blir samhällskritiska, ja, politiska – då finns det desto fler.

Deckarförfattare från vänster till – de ökar nu – höger fortsätter att ta tempen på Sverige, både idag och historiskt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2018

2017 års deckarutgivning: Översatta deckare

Årets 15 – 16 – bästa översatta deckare (enligt Deckarbloggs redaktörer) i bokstavsordning.

Journalisthjälte i utsatthetens sunkiga undervegetation
Fiona Barton: ”Barnet”, övers: Jan Risheden (Massolit)
Mitt i #metoo. Bartons roman är en ögonblicksbild av flickors och kvinnors utsatta vardag i livet och på jobbet. Reportern på Daily Post, Kate Waters, läser en notis om ett barnskelett vid en byggarbetsplats och ett drama med många bottnar rullas upp. Fyra kvinnor, fyra perspektiv och ett nyfött barn slutar i en skör befrielse. Not. Det heter journalistik, inte journalism.

Gangsterroman
Bill Beverly: ”Dodgers”, övers: Hanna Axén (Southside Stories)
Eller kanske ungdomsgangsterroman? Huvudpersonen East, slumkille från Los Angeles, är 15 och har dessutom en lillebror. East och hans gäng vaktar ett knarklangarhus i L.A. och får sen i uppdrag att åka till Wisconsin och mörda en domare. En roadberättelse och uppväxtroman om det vita kontra det svarta Amerika.

Mångspänningsroman
Steinar Bragi: ”Kata”, övers: Sara Gombrii (Natur & Kultur)
”Kata” är det mest deckarliknade som islänningen Bragi skrivit hittills. En skönlitterär roman blir en lågmäld spänningsroman, ett slags fantasy, psykologisk thriller och till sist en kvinnlig hämndthriller – eller snarare en antimansroman. Och där emellan inslag av polisroman. En spännande ”deckare” – på många olika sätt.

Hårdkokt och rak polisroman
Michael Connelly: ”Inte ett farväl”, övers: Patrik Hammarsten (Norstedts)
En miljardär vill hitta en försvunnen kvinna och San Fernando-polisen behöver Harry Boschs hjälp i ett våldtäktsfall. Och Harry, kontroversiell, älskad och hatad, utmanar som vanligt kåranda och tystnadskultur på sitt egensinniga vis. I det här fallet blir det bara så fruktansvärt bråttom om han ska hinna rädda en mycket viktig person.

Katt-och-råtta-lek med problemtyngd polishjälte
Daniel Cole: ”Trasdockan”, övers: Patrik Hammarsten (Norstedts)
Hårdkokt debutroman i högt tempo, groteska inslag och en polis som har stora problem. Alltså stora problem. Som om det inte räcker verkar mördaren ha mördat för att straffa just honom och hela poliskåren.

Kvantfysisk thriller
Blake Crouch: ”Dark Matter”, övers: Jan Malmsjö (Massolit)
Vad händer när multiversum blir en kvantfysikalisk realitet? Fysikern Jason Desser snubblar in i ett pågående och mycket skrämmande nu där han konfronteras med alltför många versioner av sig själv. En annorlunda, fängslande historia i utkanten av Einsteins relativitetsteori.

Psykologisk thriller
JP Delaney: ”Hon som kom före”, övers: Klara Lindell (Bonniers)
En annons om drömboendet – på vissa villkor – är startskottet för en svart, flerdimensionell historia där ingenting är vad det verkar, och ingen är vad hen synes vara. En tajt lager-på-lagerhistoria som håller en vaken ända till slutet.

Norsk polisthriller
Jan-Erik Fjell: ”Smugglaren”, övers: Sandra Rath (Harper Crime)
Norrmannen Jan-Erik Fjell skriver minst lika bra som sin landsman Nesbø. I ”Smugglaren” kombineras den traditionella polisromanen med modern action. Norge får besök av dagens omvärld: evig kriminalitet som kvinnomisshandel och pedofili utökas med östeuropeisk maffia, hitmen och trafficking.

Feelgood av hederligt engelskt märke
Elly Griffiths: ”Dolt i Mörker”, övers: Carla Wiberg (Forum)
Det ska genast sägas att jag har läst den nionde delen i serien om den självständiga, begåvade rättsarkeologen Ruth Galloway på engelska (kunde inte vänta). Välskrivet om försvunna hemlösa, men det är Ruth och hennes kamp mot kakorna, hennes komplexa relationer med Nelson och deras glada dotter som är navet.

Fransk kvinnothriller
Pierre Lemaitre: ”Alex”, övers: Cecilia Franklin (Sekwa)
Det börjar onödigt våldsamt med att den kvinna som kallar sig Alex blir kidnappad, avklädd och instängd i en lokal med råttor. Men ta dig igenom! Pierre Lemaitres roman om Alex vänder gång på gång. Bland annat introduceras ännu en liten, märklig fransk kriminalpolis som tar, vilket hon ska visa sig vara, seriemördaren Alex i försvar.

Polisiära procedurer
Jørn Lier Horst: ”Nattmannen”, övers: Cajsa Mitchell (Lind & Co)
En lite äldre polisroman av norrmannen Jørn Lier Horst (böckerna har översatts i en konstig ordning). Autentisk miljö: staden Larvik. Även polisarbetet är så autentiskt det kan bli (författaren är ju före detta polis). Hemsk inledning: ett flickhuvud har placerats på en påle. Hatbrott? Eller vad?

Polisnoir
Tony Parsons: ”Slaktaren i Highgate”, övers: Gabriel Setterborg (Bokfabriken)
Debuten ”Murder bag” var mer än lovande. ”Slaktaren i Highgate”, uppföljaren och Tony Parsons andra bok om Max Wolfe, ensamstående pappa och polis i London, är bättre ändå. Mer sammanhållen och tajtare, författad på den mest exakta, hårdkokta prosa. Parsons skriver med ett ursinnigt patos, som balanseras av värmen mellan Wolfe och hans dotter.

Cozy crime i Kanada
Louise Penny: ”En ljusets lek”, övers: Charlotte Hjukström (Modernista)
Kanadensiskan Louise Pennys sjunde landsbygdsdeckare är lika cozy och lagom spännande som de tidigare. Också ”En ljusets lek” utspelar sig i och kring Three Pines – en så liten by att den inte finns på någon karta – i Quebec. Även kommissarie Gamache, chef för Quebecpolisens mordrotel, återkommer förstås. Liksom byns övriga invånare – här främst de bägge konstnärerna Clara och Peter.

Psykologisk thriller
Melanie Raabe: ”Fällan”, övers: Leif Janzon (LB Förlag)
Linda Conrads har inte lämnat sitt hem efter att hennes syster blev mördad för 12 år sedan. Nu har hon sett mördaren på TV och hon satsar allt på att avslöja honom i en nyskriven roman. Sedan beviljar hon en enda intervju och måste lita på ordets makt – men kommer det att räcka?

Nästan-deckare
Ane Riel: ”Kåda”, övers: Helena Ridelberg (Modernista)
Danskan Ane Riel skrev årets märkligaste nästan-deckare. Nej, det är nog ingen deckare (trots att Deckarakademin utsåg ”Kåda” till bästa översatta kriminalroman) och kanske inte ens en kriminalroman (även om här levs vid sidan om lagen och förekommer kriminalitet) men absolut en spänningsroman om en familj på en liten ö utanför en lite större ö och allra mest om en sjuårig flickas uppväxt bortom civilisationen.

Journalisthjälte i människovärdets träskmarker
Lone Theils: ”Den blå poetens kärlek”, övers: Margareta Järnebrand (Norstedts)
Det finns många London i London, upptäcker Theils hjältinna Nora Sand, reporter på tidskriften Globalt, när hon försöker hjälpa poeten Manash Ishmail att återfinna hans försvunna hustru. Fasansfulla, fängelseliknande ställen på vilka asylsökande burats in är scenen för ett drama om ondska där värdighet och medmänsklighet sitter långt inne.

Deckarlogg 2Kataina deckarblogg 1Bengt Eriksson
Katarina Tornborg

 

2017 års deckarutgivning: Svenska deckare

Årets 15 bästa svenska deckare (enligt Deckarloggs redaktörer) i bokstavsordning.

Landsbygdsdeckare
Lina Bengtsdotter: ”Annabelle” (Forum)
Med polis- och kvinnoromanen, landsbygds- och Gullspångsdeckaren ”Annabelle” debuterar Lina Bengtsdotter som en redan färdig deckarförfattare. Kriminalinspektör Charlie Lager – en kvinna, trots förnamnet (fast hon heter väl egentligen Charline?), och en knepig människa – återvänder till sin barndomsbygd där en 17-årig skolflicka, hon som är eller var Annabelle, försvunnit efter en festnatt. Platsen är alltså det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland.

Kollagedeckare på landsbygd
Ulla Bolinder: ”Övrig händelse (BoD)
”Övrig händelse” är en nästan övertypisk Ulla Bolinder-deckare. En tioårig flicka försvinner och människorna i trakten reagerar. Bolinder låter dem berätta och återberätta och uttrycka sina åsikter i jag-form, såväl om försvinnandet som om varandra, inte minst. En polis noterar och kommenterar. Spänningen skapas – utan att någonting gestaltas – av kontrasten mellan personernas olika utsagor. Bolinder fortsätter alltså att skriva deckare på sitt unika sätt.

40-talsnoir i Stockholm
Sören Bondeson: ”Lögnen är en annan sanning” (Ordfront)
Fattas bara att inte Sören Bondeson skulle vara en deckarstilist (när han annars undervisar i hur folk ska skriva deckare). ”Lögnen…” är en lågmält spännande på väg att bli hårdkokt gråsvart noir om och från Stockholm 1941, då fascismen härskar i Europa och sätter sin prägel också på livet i Stockholm. Atmosfärrika beskrivningar av staden och levande skildringar av människorna.

Feelgood på Gotland
Marianne Cedervall: ”Dit solen aldrig når” (Lind & Co)
Gotlandsdeckare med inflyttade Anki Karlsson och pensionerade polisen, den barske Tryggve Fridman som radarpar. Vad hände i Fruntimmershuset i Smissarve på 70-talet? Starka känslor får dödliga konsekvenser, när Anki börjar rota. Det finns så mycket att dölja.

Psykologisk thriller i skärgårdsmiljö
Rebecka Edgren Aldén: ”Och blomstren dö” (Norstedts)
Gloria hälsar på i de rikas skärgårdsidyll, en främmande fågel som slår in en kil i glättade fasader. Sommargäster, bofasta, Glorias förflutna i mammans feministiska kollektiv, gamla konflikter och hemligheter. Allt kommer till ytan när Gloria gör en fruktansvärd upptäckt.

Frilansande spionroman
Thomas Engström: ”Öster om avgrunden” (Bonniers)
I sista delen av spionkvartetten om Ludwig Licht, tidigare Stasiofficer och nu frilansare, den här gången i Georgien, skriver Thomas Engström som bäst. Olika genrer och stilar blandas till sin egen genre och stil. Engströms hårdkokta, både sarkastiska och intellektuella stil passar exakt för kommentarerna om Tbilisi, staden utan chans och med alla möjligheter, mitt emellan öst och väst, kristendom och islam, liv och död.

30-talsnoir i Stockholm
Martin Holmén: ”Slugger” (Albert Bonniers)
Harry Kvist, boxare, privatdetektiv, indrivare med mera, återkommer för tredje och sista gången. 1936 och en het sommar. Martin Holmén skriver som en svensk Raymond Chandler på 30-talet. Avskalat och tufft men också smart och intelligent. Hans huvudperson ”Kvisten” är en slugger som kan explodera i brutalitet och död. Ett sorgset mansporträtt, liksom bilden av fattigdom och nöd i ett Stockholm som ligger blott en generation bakåt i tiden.

Psykologisk landsbygdsthriller
Susanne Jansson: ”Offermossen” (W&W)
Biologi. Mossmark och sugande dy. Barndom. Hemvändande. Biologdoktoranden Nathalie Ström bär på smärtsamt undflyende minnen från det förflutna, så när hon återvänder till hemtrakterna i Vänerland, detta gränsland mellan Dalsland och Värmland, sätts ohejdbara processer igång. Mosslik från forntiden och nya kroppar sida vid sida med myter och grisnoteringar, död och kärlek – och spirande hopp och ljus.

Hårdkokt, konspiration, thriller
Mark Johnson: ”Den enkla sanningen” (Norstedts)
Konspirationer på allra högsta svenska nivå – här gäller det den sittande regeringens fortbestånd. Ett genombrott i solcellsforskningen ska göra jobbet, är det tänkt, och forskaren Jonatan Stark genomlever det mest vidriga dygn innan sanningen kan avslöjas. Folk är ruggigt villiga till vadsomhelst för att skydda sina positioner.

Salander och Blomkvist avslöjar experiment i folkhemmet
David Lagercrantz: ”Mannen som sökte sin skugga” (Norstedts)
Dramatiskt kring det klassiska förväxlingsmotivet och folkhemmets dolda förfärligheter. Det känns som om den här boken väger mellan två litterära temperament – respekten mot föregångaren och en längtan efter att ta steget fullt ut. Hoppas att han i den utlovade tredje och sista delen tar sin Lisbeth i handen och knuffar henne i den lagercrantzka tangentens riktning och med en bugning tar farväl av Stieg Larsson.

Malmö i mörkaste noir
Kristian Lundberg: ”De som skall dö” (Bladh by Bladh).
Också i Kristian Lundbergs femte och efterlängtade del av ”Malmösviten”, det var tio år sen sist, skildras Malmö som stad, hur staden varit och hur den blivit. Han målar = skriver med bred och stor pensel: hoppar hit och dit, blandar in händelser från tidigare romaner, det lilla i det stora och tvärtom, superrealism och abstrakt, på samma gång. Resultat: en Guernica-fresk över Malmö.

Polisroman på skånska Söderåsen
Anders de la Motte: ”Höstdåd” (Forum)
Anna Vester flyttar ner från Stockholm och blir polischef i – lika verkliga som fiktiva – Nedanås i nordvästra Skåne. Första utredning: ett misstänkt dödsfall som verkar höra ihop med ett annat dödsfall för 27 år sen. Spännande. Fast allra bäst är de la Mottes miljö- lika med naturskildringar av hösten och skogen. Ja, mer än så: hans sätt att förmedla känslan av höst i naturen.

Feelgood i Lund
Olséni & Hansen: ”Ester Karlsson med K” (Bokfabriken)
Feelgood-whodunnit med lätt hand. Den osentimentala hjältinnan är 78, har städmani och krav på stil och hyfs. Alla misstänker alla när vaktmästaren har hittats död i bostadsrättsföreningen Lärkan i Lund. Många kanelbullar, vaniljdrömmar och kladdkakor blir det innan mördaren är fast.

Göteborgsbaserad polisroman
Kamilla Oresvärd: ”Jägaren” (Bokfabriken)
En trasig men skicklig kommissarie, Stina Seger, utreder ett brutalt mord på en ung kvinna, arbetet går trögt, mördaren är häpnadsväckande osynlig. I skuggorna väntar en jägare på den slutgiltiga hämnden – liv har raderats ut, livslust krossats, pengar försvunnit. Så vem hinner först, polisen eller … Jägaren?

Debattdeckare
Katarina Wennstam: ”Gänget” (Bonniers)
Debattartikel, journalistik och skönlitteratur, på samma gång. Så som Katarina Wennstam brukar författa sina deckare. Redan titeln ”Gänget” pekar på vad det handlar om: män och mansmyt. En handling som begicks i ungdomen kommer ikapp det före detta ”gänget”, nu en grupp medelklassmän. Vilket leder både till självmord och mord. Som ett extra spår tar Wennstam upp sociala medier och näthat.

Deckarlogg 2Kataina deckarblogg 1Bengt Eriksson
Katarina Tornborg

 

Gotland noir

Jag fick anledning att leta Gotlandsdeckare. Och upptäckte följande deckare, på nytt.

Boken finns numera tillgänglig i pocket och jag står fortfarande för varje lovord i recensionen.

*

Håkan Östlundh
Laglöst land
(Forum)

”Laglöst land” – sjätte titeln i serien om kriminalinspektör Fredrik Broman med flera vid polisen i Visby – är Håkan Östlundhs bästa deckare. Ja, har någon skrivit en bättre Gotlands-deckare?

Östlundh Laghlöst landMer av thriller, den här gången, och mindre av polisroman: en regnig, novemberkall noir om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus. En Gotland noir, som trots geografin blivit så allmängiltig att ”Laglöst land” kan handla om vilken svensk landsbygd som helst.

Miljöerna är autentiska. Med undantag för Rums – orten där öns ”banditer” finns: de kreativa småfixarna som ordnar allt från polska svartsnickare till HB, smuggelcigaretter och annat röka. Det handlar om att överleva trots få jobb och små odds.

Ungdomarna Viktor och Rafael säljer estniskt amfetamin på nätet. Deras sätt att överleva – och med tiden kunna ta sig ifrån Gotland. Också starten för en kriminell kedjereaktion som leder till att ett lik hittas i en kommunal vattencistern.

”Laglöst land” är en djupt moralisk skildring av hur det kan gå om man tar steget från livets gråzon över till yrkeskriminalitet. Och samtidigt full av solidaritet med de människor som samhällsutvecklingen förpassat till ett ”laglöst land”.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i KB, YA, TA 2012)

Sköra, starka kvinnor

Det finns tuffa tjejer som oförskyllt hamnar i hemska situationer. De är starka hjältinnor i deckarvärlden, ofta journalister eller unga poliser som ännu inte nötts ner av byråkrati eller misogyni.

Annika Bengtzon och Nora Sand är två skandinaviska exempel på journalister som gräver tills de finner. De kan också vara jurister som Rebecka Martinsson eller med ett amerikanskt exempel V.I. Warshawski, privatspanare med ekonomisk brottslighet som specialitet.

Gemensamt för dem är deras envishet och mod och bristen på förmåga att ta ett nej. Med påtagliga risker för sina liv tar de initiativ, kartlägger, utreder och bråkar sig fram till sanningen, till en sammanhållen bild av verkligheten.

Så finns de vilsna, de med diagnoser.

Det intressanta med dem – ta Saga Norén eller Carrie Mathison – är att deras personligheter tillför något viktigt till det polisiära arbetet. De personifierar det kluvna på ett konstruktivt sätt med en dimension av envetet borrande.

OffermossenSaga Norén är rak och tydlig i sina behov (sex, till exempel) och i sin logiska förmåga. Hennes arbete sker enligt regelboken, men eftersom hon är en fena på regler, ser hon också det andra inte ser.

Carrie Mathison vet sina gränser och lär sig att släppa loss sin maniska sida i rätt ögonblick för att få den där starka skjutsen i kreativt tänkande som ger nya kopplingar och samband.

Ibland går det åt helvete. De fattar fel beslut och är så mänskliga i sina tillkortakommanden. Båda har lyckats fängsla en världsomspännande tv-publik som följer dem säsong efter säsong.

Alltså finns det ett behov av att se och identifiera sig med personer som vanligen betraktas som utsatta, i roller med makt och pondus.

Nyligen har det kommit ut tre romaner med en helt annan sorts hjältinna. Susanne Janssons debut ”Offermossen” (W&W), Rebecka Edgren Aldéns ”Och Blomstren dö” (Norstedts) och tyska debutanten Melanie Raabes ”Fällan, (LB Förlag; övers: Leif Janzon).

Ingen av dem är polis. De är aktörer i kraft av sina erfarenheter och dras in i händelser som de inte väljer, som de inte heller kan välja bort och som leder rakt ner i ett förträngt och stängt förflutet som de bär som skal runt tunna kroppar.

De är sköra och slutna och på vakt mot omvärlden i en känsla av att allt gungar, att verklighet och overklighet flyter ihop i ett diffust töcken som det gäller att stålsätta sig emot.

Den genre som behandlar den här sortens fenomen går vanligtvis under beteckningen psykologisk thriller och kännetecknande för den är just det vaga, dubbelexponerade. På vilket plan utspelas egentligen händelserna, är de fantasier eller manipulationer, är de förankrade i ett verkligt förlopp eller inte? Verkliga händelser som andra människor har behov av att dölja manipuleras och justeras till priset av de sköra, starka kvinnornas liv och hälsa.

Alden Och blomstren döHos Susanne Jansson är det en ung biolog, Nathalie, som återvänder till sin barndoms mossmarker för att göra mätningar för sin avhandling. Rebecka Edgren Aldéns frilansjournalist Gloria återvänder med sin nya kille till Ekudden, en plats i skärgården där hon tillbringat barndomssomrar i ett kvinnokollektiv. Tyska Melanie Raabes ensliga författare Linda Conrads har inte lämnat sitt hus på över tio år, inte sedan hennes syster Anna mördades.

Men så händer något. En händelsekedja sätts igång. Personer stöter på. Vägar korsas, minnen väcks.

Vad hände i mossmarkerna när Nathalie var barn? Varför återkommer samma otäcka dröm hos Gloria natt efter natt ute på Ekudden? Varför kan inte Linda Conrads leva utanför sina väggar, vad är det för överväldigande fara som hotar?

Romanerna handlar om det som finns i medvetandets utkanter, fragment som tränger sig på i oönskade ögonblick, förnimmelser väckta av dofter och former, någon som säger något i förbifarten. Mönster uppstår, fördjupas, bildar hemska helheter tills det inte längre finns någon återvändo.

Nathalie, Gloria och Linda drivs allt längre mot bråddjupen, mot sanning och försoning.

De är inga viljelösa offer. De har alla tre en frisk, stark kärna som tvingar dem att ta konsekvenserna av sina insikter. Det är förstås inte behagligt. De gråter och kämpar emot, men behovet av att få lov att förstå och omfatta det förflutna blir så stort att de drivs mot en befriande sanning.

Jag blev mycket förtjust i ”Offermossen”. Landskapet är både verklighet och symbol, bärare av något översinnligt, något människorna präglas av, måste förhålla sig till och böja sig för.

Raabe FällanSusanne Jansson skildrar det beroendet på ett fint sätt. Vardagens praktikaliteter möter historien och myten på mossmarkens förrädiska tuvor. Ett felsteg kan så lätt bli ödesdigert.

Nathalie är en riktig person som man lär känna och förstå, det är med sympati man följer hennes väg in i sorgen och läkandet.

”Fällan” är skickligt komponerad med dubbelexponeringar mot det förflutna och ett pågående nu där författaren Linda Conrads förstår att hennes chans att jaga rätt på en mördare när hon bokstavligt talat har låst in sig i sitt hus, ligger i hennes förmåga att skriva en bok om skeendet på ett sådant sätt att hon kan avslöja gärningspersonen.

”Och blomstren dö” är inte alls illa den heller.

Huvudpersonen gråter lätt och ofta, är överkänslig och snar att ta till sig inbillad eller verklig kritik. Hon känner mycket väl igen sig i diagnosen HSP, Highly Sensitive Person som en människa som bär sitt inre utanpå i alltför hög grad.

Hennes stökiga ungdom slutar i en katastrof hon inte förstår vidden av, inte minns något om utom i den otäckt återkommande drömmen. Människor dör, unga människor har försvunnit någon – eller några personer sitter på en sanning ingen vill ha upp i ljuset. Styrkan här ligger i skildringen av huvudpersonens växande övertygelse om att det bokstavligen är livsviktigt att få veta.

Och det är det väl? Eller?

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg