Svenska Deckarakademins priser 2019

Så har Deckarakademins ledamöter sammanträtt på deckarbiblioteket i Eskilstuna och delat ut sina priser för 2019.  Resultaten blev enligt följande (enligt Akademins hemsida):

***

”Svenska Deckarakademin har idag beslutat att ge Camilla Grebe ”Den gyllene kofoten”, priset för årets bästa kriminalroman. ”Skuggjägaren” belönas för att det är ”En elegant komponerad polisroman med kvinnohistoriskt perspektiv”.

Priset för årets bästa till svenska översatta kriminalroman går till Jane Harpers ”En förlorad man”. Motivering: ”Ett dödligt kammarspel kring familjehemligheter i Australiens outback”.

Those were en annan dag.
(Brasklapp, missförstå inte. Är alltså inte nu det här priset delats ut, fick det för många år sen.)

Deckarakademin delar i år även ut ett debutantpris till Malin Thunberg Schunke och hennes bok ”Ett högre syfte”. ”Internationell thriller som förnyar temat med den oskyldigt anklagade” löd motiveringen.”

***

Deckarlogg har inget direkt att invända även om den här loggen hade och har Christoffer Carlssons ”Järtecken” som favorit. Hans bästa ända sen debuten! om Deckarlogg får säga.

Om Jane Harper är Deckarakademin och – loggen helt överens. Malin Thunberg Schunkes debutdeckare har Deckarlogg faktiskt inte hunnit läsa. Ja, jag vet, skäms.

Nu ska det genast bli av! Men att utse årets deckardebutant kan inte ha varit lätt, sååå många bra deckardebutanter att läsa och välja mellan just 2019.

Att läsa Joyce Carol Oates – lika nödvändigt som alltid

Jag – eller vi – hade en evig överenskommelse om att jag och Lars Gustafsson skulle träffas och diskutera kommatering. Utgångspunkten var hans sätt att kommatera men också kommatering i allmänhet; förr, nu och i framtiden. Det blev aldrig så.

Skulle vilja göra en liknande överenskommelse med Joyce Carol Oates. Då ska det inte handla om kommatering utan om parenteser och – inte minst – kursiveringar. Frågor: Var och när, varför och hur?

Varje gång det kommer en ny bok av Oates, som nu hennes nyaste roman ”Mitt liv som råtta” (Harper Collins; övers: Nille Lindgren), börjar jag med att  bläddra igenom den och kolla hennes – just – parenteser och kursiveringar, ställer frågor till mig själv (enligt ovan).

Snabbskrivet? Också jag trodde det en gång men jag tror det inte längre. Jo, hon kanske skriver snabbt men jag tror att hon också noga läser igenom vad hon skrivit och ändrar, ändrar och åter ändrar, så det blir rätt, så rätt och riktig som en skriven text kan bli.

De intervjuer jag läst och hört med henne tyder på att det måste vara så. Jag tror alltså inte heller att det är någon tillfällighet vad som sätts inom parentes och vad som kursiveras. Joyce Carol Oates gör en parentes där det måste, ordet är måste, vara en parentes och kursiverar det som måste, ordet är fortfarande måste, kursiveras.

Krångligare att läsa, när hon gör såhär? Kanhända det men det är ju detta, just detta hon skriver, som ska läsas – inte något annat som läsaren vill att hon skulle ha skrivit. Oates skriver det hon vill och måste skriva, till stil som innehåll.

Jag tror inte bara detta – jag är helt övertygad. Och det är detta jag skulle vilja prata med henne om: vad som gör det så nödvändigt att skriva som hon skriver, till både stilistiken och innehållen.

En twitterkommentar (från mig) med anledning av den nya romanen:

”Håller inte med om att n å g o n t i n g skulle vara onödigt i Oates böcker. Kan inte ens – längre – se att de håller olika kvalitet. Hennes författarskap har allt mer blivit ett ständigt pågående och nödvändigt utforskande av USA eller snarare Amerika, dess kultur och liv.”

Nej, jag har inte längre någon lust att diskutera eventuell ojämn kvalitet och mellanböcker för Joyce Carol Oates. Hon utför en kartläggning av USA, typ en arkeologisk utgrävning, där allt hon skriver, varje ny bok hon ger ut, är ännu en delrapport från/av en helhet som hon befinner sig mitt i och inte kan komma ur. Som också jag – som läsare – har dragits in i och inte kommer ur.

Jag läser varje bok som ett nytt meddelande: ännu ett personligt meddelande på samma sätt som jag alltid lyssnat på nya Bob Dylan-sånger som handskriva brev – eller kanske mejl numera – från en vän. Så personligt är det, så personligt blir det.

Och för min personliga del kan det bero på att jag blivit allt mer intresserad av de rötter jag själv har i USA och att Joyce Carol Oates gräver fram och blottar dem för min skull.

Också den nya romanen ”Mitt liv som råtta” är hemsk. Allt Oates skriver blir hemskt, olika nyanser av svart, olika grader av kriminalitet. Allt är krimi, mer eller mindre. Eftersom det USA som hon blottlägger består av olika nyanser svärta och olika grader kriminellt, våld och död.

Huvudpersonen är en kvinna, Violet Rue, tolv år och uppåt, som så ofta i hennes böcker. Miljön är någon småhåla i upper New York state (här South Niagara), också som det så ofta blivit i senare romaner. Och denna familj som inte fungerar, eller fungerar amerikanskt, som Violet Rue växte upp i, var pappas favorit (tidigare hade favoriten varit hennes äldre syster, efteråt skulle det bli hennes yngre) tills något hände, något hemskt hände, när hennes äldre bröder begår ett brott, ett vidrigt brott, det värsta.

Och Violet måste – måste – fatta ett beslut, ta ställning mot bröderna och familjen, bryta det blodsband som är tjockare än vatten, som är tunnare än vatten, och bli en förrädare; en råtta.

Denna miljö, denna familj, dessa män, denna kvinna. Detta som Joyce Carol Oates skildrat flera, ja, många gånger förut. Som hon vänder på och synar allt närmare, från ännu ett annat håll. Och som Violet i sin exil, just detta ord: exil, ändå aldrig kommer ifrån. Alltid har i sig, alltid ska ha i sig, djupt inuti sig.

Och drar till sig. Mörkret blir än mörkare, svärtan än svartare. Det handlar kanske – mest – om detta: att våga. Att våga göra det man – hen – hon – måste för att det är det riktiga att göra. Trots konsekvenserna. Och konsekvenserna blir många, allt fler, för Violet.

Jag såg att flera recensenter, både här och i USA, tyckt att det blev för mycket. Så mycket mörkt och hemskt kan en och samma människa kanske drabbas i verkligheten men i en roman blir det inte trovärdigt. Nej, men det blir verkligt. Romanen ”Mitt liv som råtta” är som verkligheten. Jag tror inte Oates har nån lust att ändra det, ändra verkligheten, så att litteraturen – och verkligheten – blir mer trovärdiga.

Violet måste fly, igen. Från män, hålla sig undan bröderna som inte kommer att sitta i fängelse för alltid. Kan hon ens lita på sin kärlek till Tyrell, som också flydde, flydde det han var med om och klarade sig, gett igen genom att bli det han blev, och som Violet har ett förhållande med. Kan hon lita på att den kärleken ska bestå. Hur länge, evigt?

Och mamman i familjen, Violets, brödernas och hennes systrars mamma, hur länge ska hon minnas Violet? Kanske redan glömt? Och då har jag ändå inte nämnt rasismen, USA:s djupa rasistiska pulsåder, som ur historien pulserar genom vita amerikaner än idag. Också detta som så ofta i Joyce Carol Oates romaner, som i verkligheten, i USA. Inte heller Vietnam nämnde jag.

Detta USA som hon skildrar, del för del, bit för bit, djupt, djupare, djupast. Romanen ”Mitt liv som råtta” är inte bättre än någonting annat som Oates har skrivit. Den är inte heller sämre. Den är.

Nödvändig läsning.

Bengt Eriksson

Blodsband, #metoo och seriemord

Ingrid Hedström
Blodsband
(Alfabeta)

Det kan ju bero på mig eller henne att Ingrid Hedström i den fjärde titeln, ”Blodsband”, äntligen fått fiktiva miljöer och personer i Dalarna att verkligen leva.

Och jag ler när hon med en extra mening (om modeskaparen Poirot) knyter ihop den nya deckarserien med den föregående.

Astrid Sammils, nu teaterchef i Budapest, har kommit tillbaks till Dalarna för att gifta sig med sin islänning. Från ingenstans hör en okänd systerson av sig. (Systerson? Astrid som inte ens visste att hon skulle ha en syster…)

Det blir starten på en kriminell trippelberättelse.

Den ena handlar om blodsband och vänskap – vad är viktigast? Den andra diskuterar #metoo och den tredje skildrar polisens jakt på en sexualseriemördare.

Hedström är bra på allt: person- och miljöskildringar, stämnings- och spänningsskapande. Plus också för att upplösningen sker logiskt och inte exploderar i action.

Bengt Eriksson
Något annorlunda och kortare i Gota Medias tidningar

Mitt ute i Australiens vildmark

Jane Harper
En förlorad man
Övers: Klara Lindell
(Forum)

Nu har jag i princip sträcklyssnat på Jane Harpers senaste bok ”En förlorad man”. Och den är fruktansvärt bra. Jag gillade ”Hetta” men kom aldrig in i ”Falska vänner” fast i den här boken överträffar författaren sig själv.

Det är ett relationsdrama i den australiensiska outbacken som blir till en riktig nagelbitare utan några överdriva våldsskildringar. Bokens dramaturgi är kanske lite långsam men jag tycker att det är perfekt för den här historien.

De båda bröderna Nathan och Bub möts för första gången på månader vid en gammal gravsten mitt ute i den australiensiska vildmarken. Framför dem ligger den tredje brodern Camerons kropp på den rödbrända marken. Det är uppenbart att han mött en plågsam död under den obarmhärtiga solen.

Platsen har sin egen mytologi och kallas för bodskapsskötarens grav. Under sina försök att ta reda på vad som hänt med den döde brodern nystas den ena mörka familjehemligheter efter den andra upp. Vem var brodern egentligen bakom den älskvärda fasaden?

Jag ska villigt erkänna att jag är svag för Australien. När jag var yngre drömde jag om att resa runt som backpacker i det vidsträckta landet. Men jag kom aldrig iväg. Och det ligger kvar som en oförlöst dröm inom mig. Med det sagt så kanske jag är extra mottaglig för den här historien.

Det här är ingen deckare i vanlig mening. Poliserna spelar en obetydlig roll i handlingen. Det är den äldste brodern som försöker ta reda på vad som ligger bakom det mystiska dödsfallet. Men trots det har den många av deckarens kittlande element. Ledtrådar som nystas upp och som gör att läsaren kan försöka lista ut vad som egentligen hänt den döde.

Det finns också en spänning i relationerna i familjen som gör att man sitter som på nålar och det är omöjligt att sluta lyssna. Jag älskar den här kombinationen av spänningsromaner som utspelar sig i en för mig okänd och ogästvänlig men vacker miljö. Det blir som om jag får följa med på en resa till okända platser.

Jag kan också relatera till hur det är att växa upp i en stor familj med många bröder på en bondgård med en sträng pappa. Även om det var i mer rimliga proportioner. Det är kanske inte något som alla uppskattar lika mycket som jag.

Boken rymmer även en puttrande kärlekshistoria som kanske kan tyckas vara lite banal. Men jag gillar det. Jag gillar att det finns lite ljus i mörkret. Uppläsaren Niklas Engdahl gör en helt perfekt inläsning och han är en av mina riktiga favoriter.

Samuel Karlsson,
bl a författare till en deckar/polisromanserie om och på Mörkö (andra titeln, ”I mördarens skugga”, är precis utgiven), är återkommande recensent på Deckarlogg. Även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”, lyssnar du hellre än läser så gå in där för regelbunden info om just ljudböcker.

Stämningsfull, levande och verklig landsbygdsnoir i en norditaliensk dalgång

Ilaria Tuti
Blommor över helvetet
Övers: Helena Monti
(Bazar)

Ilaria Tuti bor – på ett ungefär – i samma del av Italien som hon skildrar i sin debutdeckare ”Blommor över helvetet”: nära på längst norrut där Italien och Österrike möts mellan alperna.

Närmare bestämt i Friuli, där bor deckarförfattaren, medan deckarmiljön utgörs av den lilla byn Traveni, som bör vara fiktiv och ligger i en dalgång ännu något längre upp i Norditalien.

Tuti skildrar denna bymiljö så stämningsfullt – ja, kännbart – ja, verkligt – att jag kommer att tänka på en annan deckarförfattare som för ett par år sen introducerades på svenska…

Nämligen spanjorskan – ursäkta, den baskiska deckarförfattaren – Dolores Redondo med sin debutdeckare ”Den osynlige väktaren” (Bucket List). Bättre jämförelse – en riktigt annorlunda och bra deckare, den också – går nog inte att göra.

(Fast Redondo försvann ju lika fort igen ur den till svenska översatta deckarutgivningen. Denna enda titel blev det för henne, måtte inte italienskan Tuti – och vi svenska deckarläsare – gå samma öde till mötes.)

”En legend vilade över den där platsen.”

Så inleder Ilaria Tuti sin debutdeckare, som utspelar sig i nutid men med en bakgrundshistoria, som i just grund, från 1978 om en skola i Österrike. Eller Skolan, som den benämns med versal och i bestämd form.

En man hittas död utomhus, i skogen. Han är naken och saknar ögon. Och det är bara början på den mordhistoria som kriminalkommissarien och profileraren Teresa Battaglia och hennes nye medhjälpare inspektör Massimo Marini ska lösa.

Kommissarie Battaglia är 60 år, diabetiker, överviktig och lika smart som otrevlig. Det sistnämnda har hon väl sina skäl att vara men så värst kul för den unge Marini blir det ju inte.

Hon är hur överlägset smart som helst; han tror han är det, vilken hon tar ur honom varje gång. (Fast helt värdelös, ska det visa sig, är han inte.) Eller kommissarie Battaglia kan kanske beskrivas så här: hon är den i kriminalgenren ofta förekommande manlige kommissarien fast kvinna.

”Utsjasad till kropp och själ”, som hon beskrivs av sin inspektör en bit in i boken. Det stämmer också. Jag som tyvärr alltid haft en tendens att bli intresserad av knepiga kvinnor tycker förstås att Teresa Battaglia är ett intressant personporträtt, som kvinna och människa.

Två nyckelord: barn och seriemördare. En och samma. Då och nu. Som ung och vuxen. Också seriemördaren kommer att få intressant personträtt som blir två, för mitt i boken vänder porträttet av seriemördaren – från den syn man ju har på en seriemördare till den motsatta.

Seriemördaren blir människa – en människa med all anledning att bli seriemördare.

Ilaria Tutis ”Blommor över helvetet” är en av årets bästa till svenska översatta deckare och polisromaner – det kan jag nog lova att jag kommer att tycka också när det blir dags att sammanfatta 2019 års deckarutgivning i Sverige.

Genre: italiensk landsbygdsnoir.

I ”Författarens anmärkning” sist i boken (bläddra för sjutton inte fram och läs den först) ser jag att det jag skrev om miljön – alperna, dalen, byn – stämmer. Berättelsens miljöer har blivit så verkliga och levande för att hon skriver om den italienska miljö där hon bor.

Hela berättelsen har förresten – en viss – verklighetsbakgrund.

Bengt Eriksson

 

Tre enfaldiga mördare

Tre gånger krimi. Tre versioner och tolkningar av ondskan. Tre av de mest gripande kulturupplevelser jag haft. Ja, jag blev urförbannad, varje gång.

Det började med Hans Alfredsons bok ”En ond man” (utgiven 1980). ”Ett slags roman” – enligt omslaget – bestående av sex fristående men ändå sammanhängande berättelser, där fabrikören och grisbonden John Höglund sprider sin ondska både i centrum och periferi.

Det fortsatte med filmen ”Den enfaldige mördaren” (1982), som bygger på ”Idiotens berättelse”, en av novellerna/berättelserna i boken. Hans Alfredson regisserade och spelar själv rollen som fabrikör Höglund medan Stellan Skarsgård var ”idioten” Sven.

Mitt slitna pocketex av Hans Alfredsons bok ”En ond man”.

Nu har också ”Den enfaldige mördaren” blivit teaterpjäs med manus av Dennis Magnussons och i regi av Dennis Sandin. När jag såg den på Helsingborgs stadsteater så utbrast jag tyst för mig själv: Kunde detta vara samma pjäs som recenserades för drygt en vecka sen? Varför greps inte kritikerna – så som jag gjorde – av handlingen, innehållet och  budskapet?

Låt oss följa vägen från boken genom filmen fram till pjäsen.

Krimi? Ska boken ”En ond man” placeras i krimi(nal)genren? Jag tycker det. I begreppets moderna, utvidgade betydelse kan ”En ond man” absolut beskrivas som en historisk deckare eller thriller.

De sex berättelserna är kriminella så det räcker. Där begås ett mord eller dråp: ”idioten” Sven hugger till slut ihjäl den onde fabrikören. Detta är inte heller – långt ifrån – det mest kriminella som sker = ständigt pågår.

Dessutom har Hans Alfredson – vilket de bästa krimiförfattarna brukar göra – förankrat händelserna i verkligheten.

Han blandar fiktiva och autentiska ortsnamn. Fabrikör Höglunds herrgårdslika Lövesta gård bör återfinnas i sydöstra Skåne. Ja, strax öster om Sjöbo. På väg till Malmö måste nämligen Höglunds chaufför bromsa in för en trafikolycka. Vid ”Sjöbo ora, den skogiga backen strax efter Anklam”, har en bil krockat med en råbock.

Han hänvisar också till ”Ingelstads Härads Hembygds Förenings Årsbok för år 1942”. I den berättas om skolläraren Werner Strömgren, som 1913 startade den nationalistiska och rasbiologiskt präglade ungdomsföreningen ”Ljusets Makt”.

Stellan Skarsgård i filmen ”Den enfaldige mördaren”.

Alltså ingen tvekan att Hans Alfredson ville skildra den här delen av Skåne och utforska myllan som födde den skånska nazismen, inte minst i min hemkommun Sjöbo, under andra världskriget.

Han berättar i typisk stil: mitt emellan skrift- och talspråk, Fritiof Nilsson Piraten och Joyce Carol Oates, ilska och sorg. Färg: svartaste noir.

Från filmen ”Den enfaldige mördaren” minns man förstås Alfredsons och Skarsgårds rollprestationer, som tillsammans speglar och sammanfattar det svenska statar- och klassamhället; den/det ondaste kontra den/det mest utsatta och förnedrade.

Filmscenen som etsat sig fast – säkert inte bara hos mig – är den där stataren Månsson lämnar tillbaka sitt ihoplånade lån till lånet från Höglund och fabrikören tänder eld på sedlarna; för det handlade ju om ”principen”, inte om pengarna, en ”skitsumma”.

Pjäsen ”Den enfaldige mördaren” bygger delvis på filmen men är ännu mer en dramatisering av boken. De sex novellerna har skrivits ihop till en berättelse. Allt som händer på scen står eller antyds i boken. Manus- och regiteamet Magnusson/Sandin lyfter fram och upp händelserna – och därmed budskapet.

På scen finns tre huvudroller: Höglund, Sven och Vera.

Michael Segerström spelar Höglund på ett lite mer mänskligt sätt. Nej, det var alldeles fel ord. Fabrikör Höglund, som våldtar och bränner pengar med lika stor glädje, blir mer vanlig och allmängiltig. Inte en enda person utan mer som en ondskefull grundton i samhället.

Sven (spelad av Erik Borgeke) må vara harmynt men är långt ifrån – ännu längre än i filmen och boken – någon enfaldig idiot. Efter att också Svens mor har dött får han arbeta för Höglund och bo hos svinen. Sven är den tråd  som förenar händelserna.

Vera (Cecilia Borssén), syster till idioten, har i pjäsen  fått en större roll och betydelse, framför allt i jämförelse med filmen. Vi får följa henne genom livet: hon våldtas som 15-åring, blir servitris och halvprostituerad, utnyttjar såväl Höglund som den 16 år äldre ingenjör Berghald för att klättra uppför samhällstegen.

Den åldrande Vera befinner sig så högt upp i en annan samhällsklass att hon har svårt att se nedåt och blicka bakåt på sin fattiga barndom. Vera är klassresenären som förtränger sin historia och därmed sprider ondskan vidare istället för att stoppa den.

Också Svens och Veras ensamstående mor och hennes slit som städerska på Lövesta gård samt statarfamiljen Andersson med den agiterande pappan och den handikappade dottern Maria (tidigare Anna) i rullstol blir både egna berättelser och delar av helheten.

Michael Segerström som fabrikör Höglund på Helsingborgs stadsteater (med Erik Borgeke i bakgrunden) . Foto: Truls Bärg

Werner Strömgren har flyttats fram till 30-talet och är  talare på ett nazistmöte där fabrikören Höglund deltar och även hans chaufför Bengt finns med. Det skulle förresten vara intressant att läsa en utskrift av Strömgrens tal. På Helsingborgs stadsteater skyndade orden förbi så jag bara kunde ana – men nog anar jag rätt? – att talet syftar både bakåt och framåt.

En teaterpjäs om då och nu. Dåtidens medlöpare är så snarlika nutidens: de väljare som svek socialdemokratin för alliansen. Per Albin Hanssons radiotal hemma hos familjen Andersson blir en sorgsen sång över folkhemmet som revs. När Sven till sist hugger ihjäl fabrikören färgas scenfonden röd av blod och/eller revolution.

Men inte ens detta noterades i recensionerna! Nej, inget av detta har väl nämnts i någon recension? Inte som jag sett. Fast jag tror  – ja, jag vågar slå vad om – att just detta har varit och är Hans Alfredsons budskap, från boken ”En ond man” över filmen ”Den enfaldige mördaren” till pjäsen med samma titel.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2012

Välkryddad brittisk bladvändare

Sharon Bolton
Hantverkaren
Övers: Åsa Brolin
(Modernista)

Jag kan verkligen förstå varför ”Hantverkaren” var nominerad till priset för bästa översatta deckare 2018 av Deckarakademin. Vad jag inte förstår är att det inte vann.

Sharon Bolton är en av mina favoritförfattare och hennes ”Små svarta lögner” hamnar på min topp 5 lista över bästa deckare som jag läst. Hon har också skrivit flera böcker med karaktären Lacey Flint vid Londonpolisen i huvudrollen men jag tycker att hon är som bäst när hon som i ”Hantverkaren” skriver fristående böcker.

Handlingen utspelar sig i Sabden i nordvästra England som vad jag förstår ligger i närheten av staden där författaren själv växte upp. Huvudkaraktären, Florence Lovelady, återvänder till orten där hon jobbat 30 år tidigare för att bevista en begravning av en fälld mördare som hon medverkat till att gripa.

Offren hade begravts levande, i kistor som mördaren själv tillverkat. Han erkände och fallet verkade lika glasklart som det var spektakulärt. Men så börjar händelser ur det förflutna upprepa sig. Är det möjligt att Florence hade fel den där gången för många år sedan?

Läsaren får följa Florence Lovelady både i nutid och 30 år tidigare. Det är lite tröttsamt med all skit hon får utstå som ung kvinnlig polis från sina manliga kollegor. Speciellt när hon faktiskt för utredningen framåt. Men jag antar att det är en ganska trovärdig skildring av hur det kan ha varit vid den tiden då den manliga machokulturen var förhärskande.

Jag gillar deckare som drar nytta av den lokala miljön och historien och det gör verkligen Sharon Bolton i ”Hantverkaren”. Här finns övergivna hus, kyrkogårdar och ett berg med en sjö med en egen mytologisk historia. Det är mörka krafter som rör sig i buskarna och det gränsar till det övernaturliga. I bakgrunden finns även en historia om en gammal häxprocess.

Sålunda en välkryddad anrättning som författaren serverar på bästa sätt. Det här är en riktig bladvändare som håller läsaren vaken om natten. Du bara måste få veta vad som kommer att hända härnäst. Den når inte riktigt upp i nivå med ”Små svarta lögner” men jag tycker att ”Hantverkaren” är välförtjänt av det sällan utdelade betyget 5 av 5.

Samuel Karlsson,
har nu skrivit så många ”gästrecensioner” att han får utnämnas till återkommande –  oregelbunden – medarbetare på Deckarlogg. Han är också deckarförfattare (lagom till bokmässan i Göteborg kommer polisromanen/deckaren ”I mördarens skugga”, andra titeln i serien om och på Mörkö i Tjust skärgård) och dessutom ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Lyssnar du hellre än läser så gå in där för info om just ljudböcker.