Tredje gången – snabbare, rappare, bättre ändå

Daniel Åberg
Nära gränsen 3
Domen
Uppl:
Lo Kauppi
(Storytel Original,
ljud- och e-bok)

Den fantastiskt produktiva författaren Daniel Åberg är tillbaka med del tre i spänningsserien om Lisa Korhonen.

Om boken

“Tredje gången gillt och allt närmare gränsen …

Det är påsktid i Pajala och ljuset har återvänt över Tornedalen, men i Lisa Korhonens liv är det mörkare än någonsin. Även om hon i vintras friades från anklagelserna om grov narkotikasmuggling till följd av brist på bevis, har ryktena om hennes inblandning i den stora härvan raserat hennes möjligheter till ett normalt liv. Dessutom står hon inför en ny uppslitande vårdnadstvist som hon med stor sannolikhet kommer att förlora.

När hon kontaktas av gangsterledaren Rikard Vildros för ett uppdrag tackar hon automatiskt nej, men när hon får veta vad som står på spel tvingas hon ompröva sitt beslut.”

Kauppi och dialekterna

Lo Kauppi, som även läst in de tidigare delarna, gör ett suveränt jobb. Hon får till så gott som alla förekommande dialekter utan att det blir för mycket. Riktigt bra, som alltid.

Full fart mot gränsen

Åberg är en förbaskat skicklig författare. Jag älskade hans “Dannyboy och kärleken” och de två tidigare böckerna i den här serien är riktigt bra de också.

Lisa Korhonen måste ha ett gigantiskt blödande magsår med tanke på allt hon får utstå. Hon är en intressant, trasig karaktär som går från nödsituation till nödsituation. Ibland tycker jag synd om henne, oftast hejar jag på henne och ibland blir jag lite sur när hon lyckas förvärra situationer.

Farten i den tredje delen är lika hög som i de första två. Det tar avstamp direkt och, precis som det ska vara i en tät ljudbok lämnas vi inte många chanser att hämta andan.

Jag tycker att “Domen” är om möjligt ännu tätare och snyggare skriven än de två första. Jag vill minnas att jag tyckte något skavde intrigmässigt precis i början av del två, men här är jag fastnaglad direkt.

Det är spännande och underhållande rakt igenom. Karaktärerna intressanta och mejslas ut snyggt under de nästan 15 timmar vi får följa med. Dialogen är rapp och snygg.

Daniel Åberg är en högintressant författare och, baserat på ett kort möte intill Storytel-montern på Bokmässan, jäkligt trevlig. Hans böcker åker oftast automatiskt ett snäpp högre i den oändliga lista med ljudböcker i bokhyllan och jag ser fram emot att få se vad han bjuder på härnäst.

Över gränsen?

Peter Westberg, gästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Westberg är även författare och hans första kriminalroman, ”Gourmand”, har i år publicerats av Lava Förlag. Han recenserar dessutom ljudböcker på peterwestberg.nu varifrån denna recension har hämtats.

På hugget, efter långsam inledning

Liza Marklund
Kallmyren
(Piratförlaget)

”Kallmyren” är den andra delen i Liza Marklunds planerade trilogi om Wiking Stormberg och de andra som bor i den lilla fiktiva hålan Stenträsk någonstans i det inre och kallaste av Norrland. Den är både oväntat dålig och oväntat bra.

Så kan det bli i böckernas värld om författaren, som det förefaller i just den här boken, är på lite olika humör när hon börjar resp. slutar sin bok. Gör då det något? Ja, det tycker jag nog.

Inledningen är långsam, omständlig och inte minst utdragen, enligt min mening. Saker och ting ska förklaras och den nya storyn byggas upp och det tar en helvetes tid. Bokens nya story bygger för all del på att man som läsare har klart för sig en del av vad som utspelade sig i förra boken ”Polcirkeln” och det är ju rimligt att Marklund ägnar lite tid och kraft åt det.

Men koncentration borde en författare med hennes bakgrund och mer än tio deckare bakom sig väl ha lärt sig vid det här laget. Kan man tycka. Det är förstås viktigt för läsaren, både den som läst förra boken men kanske framför allt för nya läsare, att få lite historia rekapitulerat, men det borde alltså kunnat ske snabbare och mer koncentrerat.

Vad som författaren tänker sig ska ske i den nya boken är ju viktigare än att allt för detaljerat och långsamt få upprepat vad som skett i den tidigare. Det tycker i vart fall den otåliga läsaren. Som dessutom värjer sig lite för att Marklund nu ger Wiking en, också i verkligheten, besvärlig cancersjukdom.

Sen är frågan om inte Marklund understundom dessutom försöker bli lite väl litterär. Till exempel när hon låter Wiking sitta på en sten i myren där hustrun, som man antar, gått ner sig i den förra boken och stirra ut över ödemarken och tänka på henne, som förresten heter Helena, och ibland dessutom i tysthet tala med henne.

Ja, så kan det hända i en bok som författaren menar sig behöva fylla ut med lite dödkött. Ity att ”sångerna från sensommarnätterna sjöngs av någon annan”, skriver hon, vad det nu ska betyda, men hursomhelst av någon annan än Helena, ska man kanske förstå.

Och Wiking lyssnar. Han fattar kanske. Men inte läsaren.

Nå. Men så börjar det äntligen hända saker. Markus, som är Wikings och Helenas nu vuxne son och som arbetar på den lite mystiska och hemlighetsfulla robotbas som redan i den förra boken förlagts till Stenträsk, har till sin stora glädje befordrats.

Vad sker då? Jo, han får ett mystiskt brev med posten där brevskrivaren skriver att han måste avsäga sig sin befordran, annars dör han. Budskapet upprepas i ett senare brev som skrämmande nog lagts på dörrmattan inne i hans hus och där det dessutom finns foton på hans barn och fru.

Båda breven är anonyma men ändå undertecknade, kan man säga, med en signatur som Wiking, när han får se breven, känner igen som sin hustrus typiska tecken. Mystiken tätnar i ett huj.  

Markus avsäger sig förstås tjänsten. En annan man blir befordrad i hans ställe. Och vad händer med honom? Jo, han omkommer i en bilolycka som formellt klassas som en bilolycka. Med detta börjar nu storyn skruvas åt. Wiking är, äntligen skulle jag vilja säga, på det polisiära hugget och agerar både inom och utom den polisära regelboken.

Till läsarens glädje.

Inte bara Wiking utan också Marklund blir som man kan förvänta sig i en bra deckare eller polisroman, det vill säga, skärpt och även hon på hugget. Vad som mer exakt sker nu vill jag här låta vara osagt – jag vill inte förstöra spänningen för läsaren som ännu inte läst ”Kallmyren”.

Men slutet är både välskrivet och så pass trovärdigt att jag, med de kunskaper jag har om rysk och annat spionarbete i främmande länder och som dessutom vet vad handlingskraftiga män och kvinnor kan åstadkomma om tvenne hjärtan och hjärnor spelar i samklang, trots allt sväljer det. Ja, trots allt. För visst finns det logiska och andra tveksamhet i storyn.

Hade jag inte varit en trött gammal cyniker hade det inte varit omöjligt att mitt nyopererade öga fuktats lite lätt när Wiking på bokens sista sida står hand i hand med en kvinna – som han för sina barn presenterat som Alice – och på en midsommarfest ser ett antal barn, åtminstone hans barnbarn, studsa och hoppa omkring på barns vis.

Men nu är jag en trött gammal cyniker och slår därför raskt igen boken.

Som jag förresten ger tre stars av fem i betyg. Och jag ser faktiskt fram mot nästa bok, vars början väl blir – som Wiking får veta där han nu på festen står med denna kvinnas hand i sin – att ett lik helt sonika plötsligt flutit upp i den för läsaren bekanta Kallmyren. Kan det vara kroppen efter Wikings döda fru som nu ploppat upp ur ett gyttjehål?  Ja, kan det?

”Men den historien tar vi nästa gång” skriver Marklund i bokens sista mening.

Kenneth Olausson, gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Plock ur den svenska deckarutgivningen hösten 2022

Blott några tips, ännu så länge. Och en minneslapp för mig, hoppa inte över någon bok och glöm att läsa! Följande böcker har jag alltså ställt in i min svenska deckarhylla för hösten 2022, bläddrat lite i men ännu inte börjat läsa.

I ”Vakthundarna” (Bokfabriken) återkommer Olle Lönnaeus ännu en gång till Österlen. Åtminstone inleds hans nya deckare med att krigsveteranen Simon, introducerad i förra boken, befinner sig på Haväng.

Kamilla Oresvärd återvänder till Göteborg. ”Cirkusprinsessan” (Norstedts) inleder hennes nya deckarserie med Björn Carlsson, polisinspektör i just Göteborg.

”Irrvägar” (Saga Egmont/Stellar) inleder också en ny polisserie av Cecilia Sahlström. Hon är kvar i Skåne men har lämnat Lund och låter Rakel Vrede vara polis i Malmö.

Förresten, i ”Gökungen” återkommer också Camilla Läckberg till Fjällbacka. Efter uppehållet, förra titeln gavs ut 2017, skriver hon nu vidare på serien om och med makarna, numera trebarnsföräldrarna Erica, författare, och Patrik, polis.

Anders Roslund återkommer för, om jag räknar rätt, artonde gången med en polisroman, ”100 procent” (Albert Bonniers), om den allt mer åldrande, trötta och desillusionerade kriminalkommissarien Ewert Grens. Om Grens återkommer återstår att läsa och se, eftersom han verkar ta livet av sig i början av boken…

”Kallmyren” (Piratförlaget) heter Liza Marklunds andra titel i hennes nya serie­ med miljö från den fiktiva men nästan verkliga polcirkelkommunen Stenträsk i Norrbottens län.

Den av Svenska Deckarakademin debutantbelönade Sara Strömberg har skrivit sin andra deckare, ”Skred” (Modernista), om frilansjournalisten Vera Bergström i Åretrakten och Jeanette Bergenstav har skrivit sin andra, ”Nattrov” (Norstedts), om likaså frilansjournalisten Jennifer Sundin i Göteborg.

Medan Sofie Bjarup fortsätter att skriva om kriminalitet, livsvillkor (uppe/nere) och förbjuden kärlek i det viktorianska London. ”Skymningsvarelser” (Lind & Co) heter hennes nya, andra historiska deckare. Året är 1889.

Även Tina N Martin fortsätter att skriva där hon skrev. ”Åskmakaren” (Polaris) är hennes andra polisroman om och med kriminalinspektör Idun Lind i Luleå.

Edvard Fenviks bägge stockholmspoliser Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic återkommer i ”Sista ordet” (Lind & Co), hans andra polisroman.

Anna Fredriksson är en av de svenska författare som gått från feelgood till crime. (De börjar bli några stycken nu.) Som deckarförfattare debuterar hon med ”Minnesförlusten” (Forum). 

Kan i sammanhanget också nämna Frida Skybäck, som gått från feelgood- över thriller-skrivande till att med ”Svartfågel” (Norstedts) skriva sin första polisroman. Författarmiljö: fortsatt Skåne.

Anna Bågstam har däremot lämnat Landskrona med omnejd och börjat skriva en ny deckarserie, ”Hemligheten” (Norstedts) är första titeln, om rättsväsende, advokatmiljöer och maktmissbruk. Miljö: Stockholm (med rätt stor omnejd).

Till sist ett par deckardebutanter, som jag inte hunnit läsa ännu men en av dem, Malin Sanglert med ”Det andra arvet” (Bokfabriken), är redan nominerad till Crimetime Award. Ännu en återvändardeckare, i den allt längre raden, med barn- och ungdomsminnen.

Lotta Malmhesters deckardebut ”Sprucket ansikte” (Southside Stories) – en psykologisk thriller, för att vara mer specifik – är skriven i en egen form. Som en dagbok rätt igenom romanen, från 2019-01-02 (onsdag) till 2020-01-31 (fredag).

Nog nu, räcker och blir över. Det kommer förstås ännu fler nya svenska deckare i höst men man = både jag och du måste ju hinna läsa dem också. Hur ska tiden räcka till?  

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Alla känner alla i den lilla byn

Frida Skybäck
Svartfågel
(Polaris)

Frida Skybäck hade tidigare skrivit feelgood med inslag av ”feel life” och spänning. Så det kom inte som någon överraskning när hon i fjol gav ut thrillern ”De rotlösa”.

Med ”Svartfågel” inleder Skybäck nu en serie polisromaner.

Hur ska det gå? Att skriva en polisroman är betydligt svårare, om den ska vara rimligt regelrätt.

Det finns så mycket att förhålla sig till i balansgången mellan fiktion och verklighet, så mycket kunskap som krävs, till exempel om riktiga poliser och polisutredningar kontra skönlitterära och fiktiva.

Även i polisromanen har Frida Skybäck stannat kvar i sitt skånska författarlandskap.

Hennes kvinnliga huvudperson och antihjälte, så får man nog karaktärisera polisutredaren Fredrika Storm, har precis flyttat ner från Stockholm till Lundapolisen.

Ja, flyttat ”hem” till Skåne. Fredrika växte upp i Harlösa, några mil väster om Lund, där också det mesta av handlingen och kriminaliteten sker.

Det börjar en kall vintermorgon med att Fredrikas farmor är på sin vanliga långpromenad och får syn på en kvinna som springer ut på Vombsjöns alltför svaga is.

Och isen brister. Olycka? Självmord? Mord?

Den fortsatta handlingen inkluderar Fredrikas far och försvunna mor, bröderna och någon kusin, vänner och bekanta, ja, halva byn.

Ingen nära, ingående skildring av Harlösa – även om Skybäck prickar in flera geografiska kännetecken – men en ganska exakt beskrivning av den ”alla känner alla”- mentalitet som lever kvar inte bara i skånska småbyar, tror jag.

Nej, svarar jag på frågan som uppstår. Skulle verklighetens Kent Holmström, som Lunds polischef heter i romanen, ha tillåtit en polis att delta i en utredning där så många av hennes anhöriga är involverade?

Men läsaren får köpa det, liksom hur den pådrivande och risktagande Fredrika Storm sköter polisutredningen tillsammans med kollegan Henry Calment.

Ingen regelrätt utredning, ens för en polisroman. ”Svartfågel” kan inte placeras i procedurskolan. Fredrika jobbar mer som en hårdkokt privatsnok: kollar här och där, pratar med en och annan, för att någon ledtråd eventuellt ska visa sig.

Jag godtar detta, trots ryktet som en sträng deckarkritiker.
Frida Skybäck är en flyhänt berättare och tecknar så snabba och bra personporträtt att hon besegrar mig.

Inte minst (o)personkemin mellan kollegerna Fredrika och Henry, bonddottern respektive överklasspojken, dallrar av spänning. Det blir intressant att se hur Skybäck fyller sina personer med fler erfarenheter och egenskaper i nästa polisroman.

Bengt Eriksson
Ungefär så här i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst sommaren 2022 (del 2)

Deon Meyer
Mörk flod
En Bennie Griessel-roman
Övers: Mia Gahne
(Weyler)

I den tolfte (!) polisromanen av sydafrikanen Meyer som kommit på svenska har kriminalpolisen Benny Griessel och kollegan Vaughn Cupido straffats av disciplinnämnden, degraderats och förflyttats till vindistriktet Stellenbosch. (De skulle deporterats till ett än värre ställe men av någon anledning, som ska visa sig, hamnade de i Stollenbosch.)

Peter Westberg
Gourmand
(Lava förlag)

Inte bara hårdkokt utan ännu mer: stenhårt kokt. Så är Westbergs debutdeckare. ”Gourmand” är dessutom en skvader, mycket som blandas: amamatör- och privatdeckare, gangsterroman, aning av polisroman och thriller rätt igenom. Lite av deckarburlesk och deckarpastisch. Personligt, ja, eget.

Louise Björnlund
Skärgårdsmorden 4
Dödsängeln
(Björnlunds förlag)

Hittills bäst i serien. Snabbare och rappare, tempot och berättandet går igång fortare och hålls uppe bättre än tidigare. Samtidigt som Björnlund hinner få med person- och miljöteckningar. Miljön som vanligt: Stockholms skärgård. Från Sandhamn till Utö, när ”Dödsängeln” spinner kring VM i swimrun eller Ötillö.

Mikael Strömberg
Pestkung
(LB förlag)

Med ”Pestkung” passeras de flesta gränser. Dokumentärroman? Fantastisk dokumentär skräckroman = fantasi? Kan läsaren vara säker på att det som händer i ”Pestkung” inte är verkligt och har hänt? Särskilt som Strömberg själv tillsammans med journalisterna Fredrik Strage och Jack Werner med flera) finns med i berättelsen. Och vem/vad är en ”pestkung”?

Ulf Kvensler
Sarek
(Albert Bonniers)

Tre vänner ska genomföra sin vanliga fjällvandring. Men den blir ovanlig när en i gänget bjuder med sin nya pojkvän. Han övertygar dem att inte gå Kungsleden den här gången utan åka till Sarek. Och allt börjar gå fel, från det lilla (försvunna kartor) till det största (konflikter på liv och död).

Lena Risberg
Mord under augustimånen
(Lava)

Trivselroman med mord. Än en gång sker ett mord i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Söder i Stockholm. Där sker ju alltid mord. En morgon drar Ninni upp rullgardinen och får syn på en död man utanför fönstret. Hon hämtar väninnan Bim och bägge konstaterar: han är mördad.

Jørn Lier Horst
Gränslös
Övers: Marianne Mattsson
(W&W)

Crowdsolving (begrepp som betyder ungefär att olika människor hjälper varann med att lösa ett problem) på internet är temat för norrmannens nya polisroman. Ett slags världsdeckare som utspelar sig mellan Norge och Australien via Spanien, där en kvinna blivit mördad.

Johan Rundberg
Månvind & Hoff 4
Blodspakten
(Natur & Kultur)

Inte bara, som om det är så bara, en flergenrebok utan också en innehållsrik, mångsidig berättelse om människors livsvillkor, fattiga och rika (och fattiga och fattiga, och rika och rika). En historisk samhälls- och klasskildring. Samt en spännande ungvuxenroman för både yngre och vuxnare läsare.

Läst av Bengt Eriksson och Samuel Karlsson

Crimetime Award 2022

Så har årets författare/titlar till Crimetime Award nominerats. I år ska Deckarloggs red. låta bli att kommentera = kritisera nomineringarna. Men du kan väl fundera själv.

Är dessa författare årets bästa svenska deckardebutanter? (Bortsett från att Deckarloggs red.  fortfarande inte riktigt greppat hur Crimetime definierar ett år). Det kommer ju fram så otroligt många nya svenska deckarförfattare varje år nu, så det kan inte vara lätt att välja ut blott fem av dem.

Du, liksom jag, har kanske några andra favoriter bland deckardebutanterna?

Ännu svårare, nästan, måste det vara att utse ”årets barndeckare”, särskilt som Crimetime sällan verkar ha några gränser mellan crime och ung litteratur bortom den gränsen. Eller för den delen kan anse att ungdomar är barn också längre upp i åldern.

Följande är i alla fall de nominerade för i år. Några nya tips, inte minst bland ”barndeckarna”, fick i alla fall Deckarlogg. Vilket strax ska åtgärdas. Även bland vuxendeckardebutanter finns, ber om ursäkt, en författare och deckare som blivit stående oöppnad Deckarlogghyllan.

Av nån anledning. Men ska genast läsa. Lovar!

***  

Årets deckardebut

1) Victor Pavic Lundberg: ”Den som överlever” (Albert Bonniers)
2) Ulf Kvensler: ”Sarek” (Albert Bonniers)
3) Samuel Åhman: ”Linnés arvinge” (Kaunitz-Olsson)
4) Sara Strömberg: ”Sly (Modernista)
5) Malin Sanglert: ”Det andra arvet” (Bokfabriken)

Årets barndeckare

1) Ingela Korsell och Daniel Thollin: ”Experimentet” i serien ”Mutanterna” (Natur & Kultur)
2) Nina och Willem Källmodin: ”Källaren” och ”Torpet” (Bonnier Carlsen)
3) Anders Sparring och Per Gustavsson: ”Familjen Knyckertz och damen med fjäderboan” i serien ”Familjen Knyckertz” (Natur & Kultur)
4) Gustav Tegby: ”De överblivnas armé” i serien ”Bortbytingar” (Rabén & Sjögren)
5) Johan Anderblad: ”Dusty: Motorsågsstölderna” i serien ”Dusty” (Bonnier Carlsen)

Bengt Eriksson

Kolla videon här nedan för en snabbpresentation av samtliga nominerade författare och böcker.

View this post on Instagram

A post shared by Crimetime Göteborg (@crimetimegoteborg)

olla

Bästa skärgårdsmordet hittills

Louise Björnlund
Skärgårdsmorden 4
Dödsängeln
Uppl: Gunilla Leining
(Björnlunds förlag)

Inleder också denna recension som jag inledde min recension av ”Mentorn”, den förra titeln i deckarserien ”Skärgårdsmorden”:

Ska Louise Björnlund bli nästa i raden av egenutgivande svenska deckarförfattare att tas över av ett förlag, större eller mindre? Det skulle inte förvåna mig. Om hon nu vill, det är ju inte säkert. Å andra sidan förstår jag inte hur hon kan få ekonomi i att ge ut sina deckare som originalpocket…

Tillägg: Jo, det måste vara så att hon inte vill. Det måste vara egenutgivna som hon vill ha sina böcker. Sköta allt själv, behålla kontrollen. Tidigare kom ljudböckerna på ett annat, traditionellt förlag och hon gav själv ut pappersböckerna. Nu svarar Björnlunds förlag, alltså hennes eget, för både pappers- och ljudböcker.

Men papperspocket, inte ens storformat? Nej, fattar inte hur Louise Björnlund får sin bokutgivning att gå ihop.

”Dödsängeln” är nummer 4 i serien ”Skärgårdsmorden”. Och den bästa hittills. Björnlund skriver snabbare och rappare, tempot i intrigen och berättandet går igång fortare och hålls uppe än bättre än tidigare. Samtidigt som hon hinner att få med såväl person- som miljöteckningar.

Miljöerna, som är hennes grej. Ja, det anges redan i seriens namn, alltså ”Skärgårdsmorden”. Som i Stockholms skärgård, bör påpekas. Från norr till söder: från Sandhamn till Utö, när hennes nya deckare spinner kring VM i swimrun eller Ötillö.

Simma och springa mellan och över 26 öar i Stockholms skärgård. Spektaklet (ursäkta ordbruket, det är mitt) finns inte blott i Björnlunds fiktion utan till råga på allt också i verkligheten.

Huvudpersonen heter som alltid Kina Bergsmed, annars skärgårdsguide men nu har hon fått i uppdrag att delta i säkerhetsteamet under nämnda Ötillö. Också Björnlunds återkommande Södertörnspoliser, bland dem Kinas kompis Biggan, finns med.

Det kriminella handlar den här gången om konststölder och, givetvis, ett mord som sker under VM i swimrun / Ötillö. Fast nu gick jag händelserna i förväg, en av deltagarna i Ötillö försvinner och ska hittas… Sjöpolisen tillkallas.

Som jag skrev tidigare, fyran är bäst hittills. Miljöer, kriminalitet och privatliv fogas ihop och blandas ännu smidigare och bättre. Jag har läst betydligt sämre deckare som getts ut av traditionella eller till och med de största förlagen.

Ändå måste jag också sluta som förra gången. Jag förmodar att Louise Björnlund använt sig av en redaktör eller lektör? Råd: byt hen. Inte mycket den här gången men när det mesta är så spännande och bra syns ju små små små skavanker mer tydligt. En skicklig redaktör hade kunnat påpeka ett par saker.

Men framför allt behövs bättre korrläsning. Ibland saknas eller dubbleras ord, det är synd, extra synd när tempot och berättande är så uppdrivet och bra. Det blir ett hinder, som en vattengrav vid läsningen. Och så ska det väl inte behöva vara?

Jag önskar att Louise Björnlunds lät sig plockas upp av ett riktigt bra förlag som kunde står för den allra sista finputsen. Det förtjänar både hon och deckarläsarna. Men nu blev jag så där onödigt negativ igen. ”Dödsängeln” är en klart läsvärd svensk deckare och Louise Björnlund en deckarförfattare som är värd att upptäckas, om du inte redan gjort det.

”Dödsängeln” finns alltså även som ljudbok på strömningstjänsterna.

Bengt Eriksson

Ännu mer spännande och rappt, också den här gången

Samuel Karlsson
Sommarmord
(Lind & Co)

Deckarlogg är sommar- och semesterslö, som du nog märkt. Fast Deckarlogg måste i alla fall ta en paus i ledigheten och tipsa på ”Sommarmord”, senaste deckaren/polisromanen av Samuel Karlsson.

Också den femte – och hittills bästa! – delen i om och med kriminalinspektör Jessica Jackson, bosatt på Mörkö i Tjusts skärgård utanför Västervik. Ja, just det har jag visst skrivit förut – att en ny titel i serien är den bästa hittills.

Så har det nämligen varit och är: Samuel Karlsson skriver bättre – mer spännande och rappare – för varje ny deckare.  

Och ändå tyckte jag den här gången, det tyckte jag ”länge”, under rätt många sidor, att berättelsen inte fungerade. Jag tyckte att skildringen av den låt säga andliga eller spöklika TV-inspelningen på en liten, nästan obebodd grannö till Mörkö, kallad Kyrkön, med rätt groteska mord som följd – att den inte klickade.

Åtminstone inte för mig. Krystat, tyckte jag. Överdrivet. Nu hamnade väl Karlsson nära nog hos de där deckarförfattare som skildrar overklighet snarare än verklighet.

Dessutom tyckte jag att var obalans i blandningen av det som hände på Kyrkön och det som händer på Mörkö. För långa sjok av det förra…

Men Samuel Karlsson vann. Han besegrade mig.

”Sommarmord” fick mig efter ett tag att ändra mening och tycka det raka motsatta: spännande och bra. Det är nämligen spännande. Det är rappt skrivet. Vilken bladvändare som ”Sommarmord” plötsligt blev.

Han lyckas dessutom infoga några kommentarer om samhället och fortsätta att skildra Jessicas liv, polisen och ölbryggaren (fast det senare har sonen övertagit). Vad det kan ta vägen.

Nu väntar jag på sexan, antar att den är på gång till nästa år… (Eller tidigare?)

Bengt Eriksson

Alla dessa svenska deckardebutanter!

Varifrån kommer alla? Hur många kan det finnas? Sinar det aldrig?  

Jo, jag syftar på lavinen eller vågen med svenska deckardebutanter. Dessa nya deckarförfattare som kommit fram de senaste två, tre, kanske fyra åren. Inte bara nytillkomna heller utan många debuterade med allt ifrån mycket bra till klart läsvärda och lovande deckare.

Svenska Deckarakademin, som tidigare inte hittade någon debutant oftare än vartannat år, har nu delat ut sitt debutantpris tre år i följd till Malin Thunberg Schunke, ”Ett högre syfte” (2019) , Maria Grund, ”Dödssynden” (2020), och Sara Strömberg, ”Sly” (2021).   

Dessutom tre olika sorters deckare i olika kriminella miljöer: den första en europeisk åklagar- och polisroman om Eurojust i Haag, den andra en kvinnlig polisroman med miljö från en anonym ö (nog Gotland) och den tredje med en journalist som amatördetektiv vid Åreskutan.

Vilket får den nya svenska deckarvågen att bli ännu mer spännande. Debutanterna håller sig inte till en gren på deckarträdet utan skriver i diverse undergenrer. Inte heller är det enbart så, även om de hittills nämnda kan tyda på det, att allt fler kvinnor börjar skriva deckare. Också män gör det.  

Manliga debutanter (samt en kvinna) från 2019: ”Blodhundar” (i Malmös tidningsmiljöer) av Claes & Eva Fürstenberg och ”Mord på öppen gata” (noirpastisch i Stockholm 1949) av Mikael Fuchs.

Från 2020: ”Clara” (samtidsthriller i Malmö) av Jens Lönnaeus, ”Lite död runt ögonen” (ömsint mansnoir) av David Ärlemalm och ”Feber” (Darknet-thriller med försvunnen 12-åring) av Johan Brännström.

Från 2021: ”Återvändaren” (polis reser hem till Luleå) av Anders Sundkvist.

Allt och alla? Nej, det finns många fler svenska deckardebutanter från, säg, 2018-19 och framåt. Och ja, de flesta är kvinnor. Till exempel Stina Jackson, ”Silvervägen” (2018), och Maria Broberg, ”Bakvatten” (2020), som bägge skriver norrländsk landsbygdsnoir. Fast Jacksons följande roman, ”Ödesmark” (2020), blev ännu bättre och än mer av Norrland noir!

Sofie Bjarup debuterade 2019 med den historiska deckaren ”Mörkrets barn” (London år 1888) och Tina Frennstedt gav samma år ut första titeln, ”Försvunnen”, i vad som skulle bli en Cold case-serie med ett par kvinnliga poliser i Malmö och på Österlen.

Medan Kerstin Bergman, ”Oskuld och oleander”(2020), och Kristina Agnér, ”Var inte rädd för mörkret” (2021), skriver á la Maria Lang fast idag. Genre/miljö: dagens Puck Bure på Ekerö respektive i Smålands mörker.

Linda Ståhl introducerade en icke-binär polischef (”hen går bra”) i skånska Höllviken, ”Syndaren ska vakna”, och 

Jeanette Bergenstav skrev en rappt personlig deckare, ”Syndoffer” (bägge 2021), om en frilansjournalist på en husbåt i Göteborg.

Och så vidare. Jodå, ännu fler debutanter kunde – ja, borde – ha nämnts. (Ursäkta alla ni som hamnade utanför.) I år då, fortsätter lavinen med svenska deckardebutanter även 2022?

Något tidigt att svara på men en av årets debutanter, Markus Grönholm, förtjänar extra uppmärksamhet för sin språkligt spännande polisroman ”Lelo”. Miljö: Enköpingstrakten.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Jenny Berthelius (1923 – 2019) – den psykologiska svenska thrillerdrottningen

Plötsligt steg statistiken för hur många som gått in på Deckarlogg och sökt efter Jenny Berthelius. Varför just nu? undrade jag.

Kollade runt på nätet och såg att sen en tid finns de flesta och allt fler av Jenny Berthelius psykologiska thrillers på strömningstjänsterna, både som e- och ljudböcker.

Det är en smärre kulturgärning att de tillgängliggörs för nytillkomna läsare och lyssnare. Jenny Berthelius thrillers hör till det allra bästa bland svenska deckare och annan krimi.

Följande nekrolog skrevs när Jenny Berthelius avled för några år sen.

***

Så har även Jenny Berthelius dött. Hon avled i augusti 2019.

Jenny Berthelius föregick mina deckarkritiska skriverier så jag recenserade aldrig någon av hennes tidiga – och bästa – deckare, thrillers eller vad de ska kallas, oftast eller alltid med tillägget psykologiska.

Som debuten ”Mördarens ansikte” (1968), ”Den heta sommaren” (1969), ”Mannen med lien (1970) och ”Leksakspistolen (1971). Alla nämnda brukar räknas inte bara till hennes bästa utan också till de bästa deckare som skrivits i Sverige.

Hon tilldelades Expressens deckarpris Sherlock för ”Den heta sommaren” och 2004 skulle hon – högst välförtjänt – tilldelas Svenska Deckarakademins ”masterdiplom”.

Fast de uppräknade är blott några få av alla vuxen- och barnböcker hon skrev, oftast med kriminella inslag men inte alltid. Vid sidan om vuxendeckare skrev hon också en serie ungdomsdeckare om ”Hemliga Agentklubben” (där dottern Marie, om jag nu minns rätt, skrevs in).

Deckarförfattarinnan Jenny Berthelius någon gång på 70-talet.
Foto: Birgitta Olsson

Många böcker, nog de flesta, utspelade sig i Malmö och Skåne, till exempel uppåt Svensköp på Linderödsåsen.

I efterhand har jag nog läst nästan alla och bara att instämma: mycket bra och spännande psykologiska kriminalromaner. Flera av dem är återgivna som e-böcker också – gå in och kolla på typ biblioteket eller Storytel!

Jenny Berthelius var – och förblir – den svenska deckarens ”Grand Old Lady” och med böckernas smygande, vibrerande, allt mer kusliga spänning kunde hon också utnämnas till skräckens skånska – eller ja, svenska – mästarinna.

Jag minns hennes från tidigt 70-tal mer personligen än via hennes böcker. Vi råkade träffas  på diverse författarcentrumkurser och liknande – och när sen Schlager hade startat och skulle ge ut boken ”Elektriska drömmar” så ringde jag och bad henne att skriva ett bidrag om Elvis…

Ja, Elvis Presley. Eftersom Jenny var ett stort Elvis-fan.

Nu är det dock längesen som hon gav ut en deckare, i synnerhet en riktigt bra. Så var det förresten redan när jag på 90-talet gjorde den första versionen av boken ”Deckarhyllan”. Tyvärr finns hon inte med där. Från slutet av 80-talet ägnade hon sig mest åt att skriva lättläst samt att översätta deckare och annat.

Men efter lång väntan kom 2007 ändå en ny deckare av Jenny Berthelius, ”Näckrosen”, som jag recenserade i Kvällsposten. Där fanns lite av samma smygande spänning som i hennes tidiga deckare men annars höll ”Näckrosen” tyvärr inte samma höga – ja, klassiska – nivå.

Så läs hennes tidiga deckare, börja med debuten och fortsätt framåt! Läs! Läs! Glöm aldrig Jenny Berthelius! Minns henne som det hon var och är: en av Sveriges främsta deckarförfattare.

Bengt Eriksson