Alla dessa kvinnor i svart

Så blev det dags för mig att ännu en gång möta ”Kvinnan i svart”.

Den här gången, vilken gång i ordningen kan det vara, den femte, sjätte kanske, som följetong i radion. Eller ljudbok från radion, om man vill.

Sveriges Radio har sänt och nu finns ljudboken/radioföljetongen också på SR Play. Uppläsare: Björn Granath.

Och vilken suverän uppläsare. Skrämmande bra! Visserligen fick Deckarloggs red. speeda upp hastigheten något men så är det ofta om inte alltid.

Björn Granath läser så just skrämmande att han strax hamnade som trippeletta, tillsammans med själva romanen och den teateruppsättning som nämns sist i den här logguppdateringen, bland mina upplevelser av de olika kvinnorna i svart.

Läs om boken här nedanför, om film och teateruppsättningar samt mig och mitt möte med ”Kvinnan i svart”.

***

Nu ska den här pjäsen, alltså ”Kvinnan i svart”, sättas upp igen.

Den här gången på Scalateatern i Stockholm med Claes Månsson och Rikard Ulvshammar i rollerna. Premiär: den 31 januari 2019.

Så jag får försöka ta mig upp till Stockholm och se den nya uppsättningen!

Tills vidare: en text jag skrev för några år om ett antal ”kvinnor i svart”; på papper, teatercen och bioduk/TV-skärm.

***

Den första kvinnan finns i ”The Woman in Black”, en kortroman från 1983.
Susan Hill, brittisk författare, blandade krimi och skräck i gotisk tradition. Stor succé! ”The Woman in Black” har kallats ”a modern gothic classic”.

Susan Hill skriver olika sorters litteratur. På hennes hemsida återfinns ”The Woman in Black” under rubriken ”Ghost stories”. En annan rubrik är ”Crime novels”. Trots all uppmärksamhet och framgång är det först nu i år som ”Kvinnan i svart” (Modernista; övers: Ola Klingberg) ges ut på svenska.

Resumé: Arthur Kipps har slagit sig ner på landet med sin nya familj. Det är jul. Det berättas spökhistorier. Kan inte styvpappan berätta något? Nej, han vill inte. En enda spökhistoria känner han till och den är så verklig och hemsk att han aldrig kunnat berätta.

Så bestämmer han sig: När julen är över ska han skriva ner sin – sanna – spökhistoria om den gången då Arthur Kipps, som ung Londonadvokat, for till en avlägsen landsortsstad för att övervara mrs Dablows begravning och sortera alla hennes papper i ett stort, öde hus på en ö bortom kustens dimma och tidvatten.

Det var där, vid begravningen och i mrs Dablows hus, som Kipps – ordagrant – drabbades av ”kvinnan i svart”.

Den andra svartklädda kvinnan skymtar i den teaterpjäs som Stephen Mallatratt omvandlade boken till med premiär 1987. Han tog sig stora friheter.

Alla roller (utom ”kvinnan i svart”, som både finns och inte finns) spelas av endast två skådespelare. En ny rollfigur skrevs också in: en ung skådespelare som Kipps tar lektioner av för att kunna framföra sin historia för familjen.

”The Woman in Black” är den näst längst spelade pjäsen i London, nu på Fortune Theatre.

Mycket välspelat (av Stuart Fox och Gwynfor Jones med regi av Robin Herford), även om jag inte uppskattar de pålagda skriken då ”the woman in black” visar sig. Men nog för att det går kårar längs ryggen, också när man ser pjäsen.

Den tredje kvinnan i svart som visat sig för mig förekommer i långfilmen ”The Woman in Black” från 2012 (också på DVD) med Daniel Radcliffe som den unge Kipps. Regisserade gjorde James Watkins och Jane Goldman skrev manus.

Även i filmen har det tagits friheter. Som ett nytt slut, lika hemskt som i boken/pjäsen – men annorlunda. Och så fascinerande skrämmande att se mrs Dablows hus så att säga i verkligheten. (Gungstolen som – dunk, dunk, dunk – gungar av sig själv…)

Den fjärde kvinnan visade sig i Malmö, när gruppen Firstborn Drama i senhöstas satte upp ”Kvinnan i svart” på Kirsebergsteatern. Anders E Larsson och Kurt Löf växlade skickligt mellan olika roller och ännu mer imponerade Fred Kalulanga som regissör.

Pjäsen består av en mängd scener – eller tablåer, några nästan minutkorta – där belysningen tänds upp och släcks ner. Att gestalta varje scen och samtidigt bygga en spännande tråd och stämning kan inte vara lätt.

Kalulanga lyckades – över all förväntan! Ja, bättre än i London. En liten skånsk teatergrupp överträffade faktiskt Londonteatern. Dessutom skrämde ”kvinnan i svart” mer ändå i sin malmöitiska lågmäldhet.

Kunde inte Firstborn Drama bjudas in för att sätta upp pjäsen igen – på någon av Malmö stadsteaters mindre scener? En Sverige runt-turné (om ljussättningen klarar det?) med Riksteatern skulle också kunna bli en succé…

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB 2014

Tillbaks på Öland

Johan Theorin

Benvittring

(W&W)

Äntligen.

Efter åtta års väntan får vi en fortsättning på Johan Theorins Ölandssvit. Har du missat de tidigare delarna – ”Skumtimmen”, ”Nattfåk”, ”Blodläge” och ”Rörgast” – är du bara att lyckönska. Det är något av det bästa som en svensk deckarförfattare skrivit, enligt mig.

Det är lika bra att jag redovisar min inte helt objektiva utgångspunkt redan från start. När jag sätter mig för att avnjuta ”Benvittring” är förväntningarna skyhöga. Fallhöjden enorm. Och det är upplagt för en besvikelse.

Men det visar sig att författaren använt de åtta åren som det tagit sedan ”Rörgast” kom ut på bästa sätt. Jag bara älskar den här boken. Huvudkaraktären, Gerlof Davidsson, levererar på högsta nivå.

Handlingen då. Ja, i ärlighetens namn så börjar det lite spretigt.

Vi får tre mordfall serverade som inträffat från 1939 till 2001. Det är lite svårt att hänga med i de tvära kasten men när inledningen är avklarad tar författaren med oss in i huvudhandlingen.

Den utspelar sig 2001 och det kan vara bra att ha i åtanke när det gäller vissa tekniska detaljer. Här finns fortfarande gott om fasta telefoner.

Vi får följa med Gerlof på en strandpromenad när han hör ett stenras vid en öde sträcka på den öländska kusten. Han övertalar sitt brorsbarn, Tilda Davidsson, som är polis att undersöka platsen.

Det visar sig att det ligger en man begravd under stenraset. Lite längre bort på stranden hittas även benresterna av ett lik som har en tröja på sig som en gång varit Gerlofs. Han gav den till en luffare 1952 samma kväll som hans skuta ”Vågbrytaren” brann upp i en vik, söder om Oskarshamn.

Och nu börjar man känna igen författaren.

Johan Theorin har inte bråttom när han berättar sina historier. Som en erfaren konstnär lägger han grundfärgen och konturerna först innan han börjar med detaljerna. Vi får följa flera karaktärer i olika tidsepoker. Jag älskar den här berättarstilen. Det är ett komplext bygge som kräver total kontroll från författaren.

Johan Theorin. Foto: Johanna Hanno

Det sätter också alla som påstår att ljudböcker måste ha enkla konstruktioner med få berättarröster i skamvrån. Det funkar. Det kräver bara en skicklig författare. Johan Theorin lutar sig mot ett fantastiskt språk. Det är få, om någon, som kan slingra sig så elegant mellan brott, miljöbeskrivningar, karaktärsutveckling och tid.

När historien växer fram blir den djupare och djupare. Vi kastas tillbaka i tiden till bortglömda miljöer då livet såg annorlunda ut i vårt land. Här står generationen som föddes i början av 30-talet i fokus. De som på så många sätt lade grunden för dagens välstånd.

Det är liv och öden som alltmer sällan får ta plats i skönlitterära skildringar. Och det är i elfte timmen som Johan Theorin skriver ”Benvittring”. I boken är Gerlof Davidsson 87 år och även om han är en sällsynt pigg krutgubbe kan han i ärlighetens namn inte jaga bovar in i nästa decennium.

Även om Tilda Davidsson är polisen i historien, och hon får sin beskärda del av utrymmet i boken, så är det Gerlof som är den drivande för att lösa mordgåtan. Och jag är lite förälskad i honom. Det är lika bra att jag erkänner.

Han liknar min farfar som tyvärr inte lever längre. ”Benvittring” är en fin hyllning till den generationen. De smarta och lite roliga gubbarna och gummorna. Som varit med om värre tider och inte hetsar upp sig för småsaker.

Mina rädslor kommer på skam. När jag nu avslutat ”Benvittring” är det med en bitterljuv lyckokänsla. Den var precis så bra som jag hade hoppats. Men jag inser att det troligen är det sista vi får se av Gerlof Davidsson. Betyg är ganska meningslöst i sammanhanget. Det blir inte bättre än så här.

Samuel Karlsson, återkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Spänningstopp som tar tempen på tiden

Hoppas ansvarig redaktör ursäktar och inte muttrar alltför mycket när Deckarlogg än en gång återpublicerar den Spänningstopp som en gång i månaden sammanställs av deckarrecensenterna i Gota Medias tidningar, från Borås Tidning till Ystads Allehanda och där emellan Smålandsposten och Barometern. Med ännu fler.

Blott listan – motiveringarna får du gå till tidningarna för att ta del av. Och det är väl värt att göra det. För det är den enda kritikertopp som finns i Sverige med deckare och annan krimi. Och (om en får säga det själv) för varje månad blir toppen allt mer just spännande och intressant.

Så här ser Spänningstoppen ut för närvarande, den gångna månaden. Kolla och fundera över vad som är utmärkande för den. Ett par, tre saker eller fyra saker…   

1) Sofie Bjarup: Mörkrets barn (Lind & Co)

2) Åsa Larsson: Fädernas missgärningar (Albert Bonniers)

3) Thomas Engström / Margit Richert: Armasjärvi (Bokfabriken)

4) Frida Skybäck: De rotlösa (LB förlag)

5) Sara Strömberg: Sly (Modernista)

6) Tove Alsterdal: Slukhål (Lind & Co)

7) Bethany Clift: Överlevaren (Modernista)

8) Kristina Ohlsson: Isbrytare (Forum)

9) Anna Kuru: Gryningsjakten (Modernista)

10) Silje Ulstein; Kräldjursmemoarer (W&W)

Avslöjande: Dessa tre saker syftade Deckarlogg på…

1) Samtliga på Spänningstoppen är kvinnor (utom en extra man). 2) Åtta av tio spänningstitlar har skrivits av svenska författare. 3) Sex titlar hör hemma under rubriken ”Norrland noir”.

En termoter i rumpan dagens deckarutgivning? Kanske det.

Inte minst: 4) Spänningstoppen toppas av Sofie Bjarup, en deckardebutant som till och med var en hybridutgiven debutant. Hennes hybridutgivna deckare har nu återgivits av ett så kallat vanligt förlag.

Jo, det är samma bok. Också ett tecken i tiden?

Bengt Eriksson

Denna Akademi-lovordade finska deckardebut

Elina Backman

När kungen dör

Övers: Marjut Hökfelt

(Bokfabriken)

Svenska Deckarakademin anser att Elina Backmans finländska debutdeckare ”När kungen dör” är en av 2021 års bästa översatta deckare. Vad jag tycker? Att jag hade svårt att jag ta mig an den, jag kom inte in i berättelsen eller berättelserna.

Elina Backman berättar – som ju alla deckarförfattare ska idag – parallellt. Flera berättelser pågår samtidigt för att till sist bindas ihop. ”När kungen dör” innehåller till och med tre parallella berättelser.  

Två pågår i nutid. Den ena berättelsen handlar om nätjournalisten Saana i Helsingfors som fått sparken från jobbet och rest ”hem” till Gustav Adolfs, en kommun norrut som själv kallar sig kungadöme. Den andra inleds när en man, en riktigt obehaglig reklamman, hittas död ute vid fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. Polisen Jan leder utredningen.

Den tredje berättelsen inträffade i dåtid, 1989, då en ung flicka hittades död i Gustav Adolfs.

Olycka? Självmord? Eller… Saana, som tänker att nu när hon blivit arbetslös ska hon kanske skriva en deckare eller varför inte göra en true crime-pod, börjar att leta uppgifter om vad som verkligen hände. Hon intervjuar folk som kanske minns (och sånt kan ju alltid vara farligt).

Saana och Jan är på flera sätt de bägge huvudpersonerna och bägge nämns mest vid förnamn. Den döde reklamaren har dessutom brännmärkts med… ja, vad ser det ut som? Ett mynt, en krona, en kung… Ännu en död man kommer att hittas, på ett liknande sätt, också brännmärkt, med samma märke. Och denna gång i… Gustav Adolfs.

Det märkliga inträffar att medan kriminalpoliserna i Helsingfors, under ledning av Jan, arbetar rätt okonstruktivt, enligt den här läsaren, så ligger samme läsare, som annars aldrig brukar vara bra på pussel, en bit före och anar hur allt kan hänga ihop. Det kan vara hämnd, säger Heidi (se nedan). Äh, ja. Bra eller inte bra i en deckare – att läsaren tar över polisutredningen?

Dessa tre berättelser kommer förstås att förenas, det begriper ju vilken läsare som helst. Men det tar sån tid. Jag är mer otålig än så. Det gäller att läsa låååångsamt för att inte tappa bort delarna – de olika berättelserna – eller tvärtom, för att inte de ska bli av med sin läsare. Som du förstått, jag hade svårt med det.

Dessutom hakar jag ibland upp mig på språket eller om det är översättningen. Konstiga ordföljder här och var, sånt får mig att fastna. Felaktigt, som jag tycker, avhuggna meningar också. Samt gödslandet med extra information. Det får inte berättandet att bli mer direkt. Som Jans sjuka mamma och hans pappa, att Jan glömmer bort att äta. Poliskollegan Heidis träning och kärleksliv.

När Saana äter en glass, men behöver ens läsaren få reda på att ena huvudpersonen äter en glass? Men när hon ändå äter en glass så äter hon inte blott en glass utan hon äter en glass som är av den mjuka sorten och har smaken choklad. Men kom igen. Saana äter en chokladmjukglass. Jaha. Kul att veta.

Mitt råd till eventuella läsare: Ta det lugnt. Läs långsamt. Håll ut. För slutligen binds alltihop, historien och nutiden, kriminaliteten och kärleken. Hade jag gjort det, lyckats hålla ut, om jag inte bestämt mig för att recensera? Inte helt säkert. Slutomdöme: En habil deckardebut, lovande på det där sättet att jag kommer att minnas namnet Elina Backman till nästa gång, när uppföljaren kommer.

Allt medan Svenska Deckarakademin menar att detta är en av 2021 års fem bästa översatta deckare bland några hundra eller så. Olika smak, får en säga.

Bengt Eriksson   

Liza Marklund toppar Spänningstoppen

Ja, Liza Marklunds comeback-deckare toppar Spänningstoppen för oktober, den deckarkritikerlista som publiceras i Gota Medias olika tidningar (från Borås Tidning till Ystads Allehanda).

Deckarlogg återpublicerar listan också den här månaden eftersom det nog är den enda kritikerlista som sammanställs i Sverige med deckare och annan krimi. Spänningstoppen ger bra koll och många tips på läsvärda författare och deras nya böcker (ifall Deckarloggs redaktör får säga det själva).

Dock utelämnas motiveringarna – dem får du själv leta upp i någon av Gota Medias tidningar. Observera att oktober månads lista är – nästan – genomgående svensk. Ska man sätta ett ? för det, kanske ändå.

Liza Marklund. Foto: Annika Marklund

SPÄNNINGSTOPPEN oktober 2021:

1) Liza Marklund: Polcirkeln (Piratförlaget)

2) Åsa Larsson: Fädernas missgärningar (Albert Bonniers)

3) Frida Skybäck: De rotlösa (LB förlag)

4) Thomas Engström & Margit Richert: Armasjärvi (Bokfabriken)

5) Elina Backman: När kungen dör (Bokfabriken, översättning: Marjut Hökfelt)

6) Sofie Bjarup: Mörkrets barn (Lind & Co)

7) Sara Strömberg: Sly (Modernista)

8) Mattias Edvardsson: En familjetragedi (Forum)

9) Camilla Läckberg & Henrik Fexeus: Box (Forum)

10) Åke Edwardson: Det trettonde fallet (Albert Bonniers)

***

Sist: Om Deckarloggs redaktör också får säga det själv så har Gota Medias olika tidningar en mycket bra recensionsverksamhet vad gäller deckare och annan krimi – många deckarlästa, kunniga kritiker. Väl värt att kolla på nätet även om du bor utanför spridningsområdet.

På Åres baksida slutar lagen

Sara Strömberg

Sly

(Modernista)

Det är språket. Det gör inte hela berättelsen men det gör mycket av den. Språket för berättelsen framåt och stannar upp, fördjupar, tar in personerna och miljöerna, blickar bakåt. Till exempel med inskjutna meningar och bisatser, som får den scen där berättelsen utspelar sig just där och då att bli en film för ögonen.

Blott ett exempel: huvudpersonen Vera Bergström, före detta journalist och snart journalist igen fast frilans, annars numera lärarassistent, använder blyertspenna och inte kulspets- när hon är ute på journalistjobb. Det är för kallt för det i dessa trakter, det går inte att skriva med kulspetspenna.

Sara Strömbergs språk fångar mig direkt. Hon är ännu en av årets deckardebutanter – hur många sådana finns det egentligen år 2021? – och stilistiskt börjar hon med att skriva på topp redan från start. Vad gäller genre och miljö ansluter Strömberg sig till den nya lavinen med Norrlandsdeckare. Norrland noir, typ. Hennes miljö: baksidan av jämtländska Åre.

Varje samhälle består av två sidor, en fram- och en baksida. Ja, det är ju så att man nästan kan säga att annars är det inget samhälle. Med tillägget, tyvärr. Sara Strömbergs samhälle heter alltså Åre, som både är en förort till Stockholm och sin egen ort. Vadå Stockholm?

Med det menar jag att Åre består av en sol- och guldsida. Dit reser stockholmarna och andra för att åka skidor och äta på lyxrestauranger. En nödvändig sida kanske, för att Åre alls ska överleva som plats och ort. Åres baksida är som samhällens baksidor brukar vara – framsidans motsats. Där bor de som har mindre eller inget, den om du vill så kallat vanliga befolkningen.

Vera Bergström heter alltså huvudpersonen, som fick sparken när Jämtlandsposten tvingades skär ner. Hon försökte sig på att jobba som frilansjournalist men det gick inget vidare, istället arbetar hon som lärarassistent i Järpen, centralort i Åre kommun, och bor i en tvårumslägenhet i en nedlagd järnvägsstation i Ånn, mindre by utanför tätorten Åre.    

Hon är 56 år, med i jaktlaget och har kommit i klimakteriet. Allt detta förmedlar Sara Strömberg utan att berättelsen stannar upp. Det är bra gjort. Höst i Åre, vintern närmar sig. Så ringer Nils ”Strömmen” Strömqvist, även kallad ”Satan”. Det har skett ett mord, jo, det känner Vera till, en kvinna har hittats mördad på Åreskutan, och ”Strömmen” alias ”Satan” vill att Vera ska hoppa in som journalist igen, på frilansbasis bara, tillfälligt, för Jämtlandsposten.

Nej, inte skriva om själva mordet utan om byarna, om samhällena, om trakten, om ortsbefolkningen, hur den tar detta, att det skett ett mord. Vera Bergström är tveksam men hon lockas förstås också att jobba som journalist igen, om än blott som frilans, och än blott denna gång. Så hon börjar kolla upp mordet. Förvånansvärt lite har skrivits om det, upptäcker hon.

Journalisten blir förstås en amatördetektiv. Vera kommer nära det som skett, så nära att hon snart sover med eldstudsaren under sängen. Egentligen ingen speciell intrig eller märkvärdig berättelse, ganska självklar deckarintrig. Dessutom skriver Sara Strömberg i dubbla tidsomlopp, då och nu, så-så-så vanligt. Lite trött kan man, det är jag, ibland bli på kriminalgenrens åter- och återanvända klichéer. Fast – och det är ett stort FAST – det fungerar ju när det fungerar.

Och det fungerar när Strömberg skriver och berättar. Hon får berättelsen att bli, i ordets bästa betydelse, märkvärdig tack vare sitt språkhanteverk. Sara Strömberg skriver så bra. Det har inte undgått dig nu, väl? ”Sly” är första delen i en planerad trilogi, som jag absolut ska följa framöver.

Ytterligare några inskjutna formuleringar som blir en film och får deckaren att bli mer än en deckare: ”Orden som stod nedklottrade på bergväggen ett par mil efter Åre. Här slutar lagen…” ”Avstånd var timmar, alltid timmar.” ”Runtomkring var det bara skog…”

Bengt Eriksson   

Marie Hermanson – etta på tio i topp!

Så har höstsäsongen inletts för Gota Medias spänningstopp. En gång i månaden väljer deckarrecensenter ut de bästa spänningsromanerna i alla undergenrer och titlarna hamnar i favoritordning på en tio i topp-lista. Mycket bra lista för att ge tips om de bästa titlarna just nu bland deckare och annan krimi. Och det skriver inte Deckarloggs redaktör enbart för att han är en av recensenterna bakom listan.

Så här är ordningen på spänningstoppen just, för att också se motiveringarna till böckernas placeringar – gå in på någon av Gota Medias nätsidor (Borås Tidning, Barometern, Smålandsposten, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda med flera).

1) Marie Hermanson: Pestön (Albert Bonniers)

2) Sara Strömberg: Sly (Modernista)

3) Åke Edwardson: Det trettonde fallet (Albert Bonniers)

4) Mattias Edvardsson: En familjetragedi (Forum)

5) Håkan Nesser: Schack under vulkanen (Albert Bonniers)

6) Lundgren & Lundgren: Där isarna råmar (Albert Bonniers)

7) Johanna Mo: Skuggliljan (Romanus & Selliing)

8) Hjorth & Rosenfeldt: Som man sår (Norstedts)

9) Anne Holt: Mandelaeffekten (Piratförlaget)

10) Patrick Modiano: Osynligt bläck (Elisabeth Grate)

Bengt Eriksson

Årets bästa svenska deckarförfattare, deckardebutant och barndeckare?

Nomineringarna till årets ”Crimetime Award” i kategorierna ”Årets debutant”, ”Årets barndeckare” och ”Årets svenska deckarförfattare” har offentligtgjorts. Vinnarna utses och priserna utdelas på Crimetime Göteborg den 25–26 september på Bokmässan i Göteborg som i år både arrangeras live på Svenska Mässan och kan ses digitalt (på Bokmässan Play).

Som vanligt både nickar Deckarlogg instämmande och blir en smula konfunderad, vid någon författare/titel utropas också: Nämennej!

Nominerade till Årets deckardebut 2021:

Linda Ståhl, Syndaren ska vakna (Norstedts)

Klas Ekman, De kapabla (Bookmark förlag)

Anna Breitholtz Monsén, Stranden (Bokfabriken)

Karin Wik, Skolan (Forum)

Leif Appelgren, Ingen ond man (Lind & Co)

Vad tycks? Deckarlogg tycker att flera av ovannämnda är väl förtjänta av att hamna på nomineringslistan för årets svenska deckardebutanter. Men det finns ju fler som förtjänar det! Flera fler! Ja, sällan har det väl debuterat så många nya svenska deckarförfattare som nu – och så bra.

Lite svårt att veta vad Crimetime betraktar som ett år men jag skulle gärna ha sett att till exempel också Kristina Agnér: ”Var inte rädd för mörkret” (Albert Bonniers), Kerstin Bergman: ”Oskuld och oleander” (Southside Stories), Charlotte Bergenwitt: ”I ljuset dansar skuggor” (Ekström & Garay), Johan Nilsson: ”Jubelår” (Offside Press/Bokfabriken), Sara Strömberg: ”Sly” (Modernista), Anders Sundkvist: ”Återvändaren” (Modernista)…

Som alltid Deckarloggs något uppnosta redaktör som tänker och tycker om deckare och deckarförfattare. Foto: Birgitta Olsson

Säkert glömde jag nu någon debutant nu också. Tipsa mig om din favorit!

Vilken deckardebutant skulle då knuffa undan och ut vilken annan deckardebutant? Det är inte lätt att veta. Nöjer mig med att konstatera detta en gång till: så många bra deckardebutanter för närvarande.

Nominerade till Årets barndeckare 2021

Johan Rundberg: Nattkorpen och Tjuvdrottningen (Natur & Kultur)

Tobias Söderlund / Stef Gaines: Mysteriet på kyrkogården

och Docksamlarens hus (Rabén & Sjögren)

Anja Gatu / Anna Nilsson: Man lever bara nio gånger (B Wahlströms)

Martin Olczak / Anna Sandler: Troll i järngruvan (Rabén & Sjögren)

Martin Jern: Aldrig i livet (Lilla Piratförlaget)

Vad gäller årets barndeckare har Deckarlogg ingen egen åsikt. Tyvärr har alldeles för få barn- och ungdomsdeckare hunnit bli lästa av Deckarlogg både detta och förra året. Ska läsa ikapp och återkommer… Du som läser detta och har koll på svenska barn- och ungdomsdeckare kanske har en åsikt, någon annan barndeckarfavorit som borde ha funnits på nomineringslistan?

Nominerade till BookBeats pris till

Årets svenska deckarförfattare 2021:

Mari Jungstedt

Lars Kepler

Sofie Sarenbrant

Emelie Schepp

Viveca Sten

Vad gäller denna nominering – ”årets deckarförfattare” – ropar Deckarlogg blott: Oj! Dessa är alltså Sveriges bästa deckarförfattare år 2021? Just dessa. Det handlar ju inte om bra deckarförfattare – om det varit en lista över bra svenska deckarförfattare så visst – utan just om ”årets” och detta ord bör väl betyda ”bästa” och/eller att författaren gjort något extra häpnadsväckande just i år?

Hmmm. Skulle nog kunna räkna upp tio-femton till och med tjugo svenska deckarförfattare som lika gärna – ja, hellre – kunde och skulle ha hamnat bland de nominerade. Och det kan nog du också, det kan nog alla svenska deckarläsare.

Nämennej och ojdå! Typ.

Bengt Eriksson 

Deckarloggbäst augusti 2021

Anders Sundkvist

Återvändaren

(Modernista)

Kriminalinspektör Erik Borg blir förflyttad till barndomsorten Luleå och dess polisdistrikt. Han ska försöka lösa ett gammalt fall innan preskriptionstiden på 25 år löper ut. Egentligen ingen märkvärdig berättelse och upplösningen kommer inte alldeles oförväntad. Men bra genomfört, skickligt skrivet och berättat. Genom polisen Borgs möten med barndomsvänner och bekanta, hans utforskande av minnen, händelser och miljöer, växer både miljöerna och minnena fram – allt mer och mer, en miljö och ett minne i taget. Anders Sundkvist har fått sin deckare och polisroman att leva upp till titeln ”Återvändaren”.

M.W. Craven

Svart sommar

Övers: Gabriel Setterborg

(Modernista)

Mörk, uppslukande, nervig och smart kriminalroman. Jag sträckläser för att få svar på alla mina frågor: Är Elizabeth Keaton mördad eller lever hon? Kan hennes far vara oskyldigt dömd? Hur skall Poe kunna bevisa sin oskuld? Hur gick allt till? Det är intrigen, nervdallret, de oväntade vändningarna och den välsnickrade upplösningen som renderar högsta betyget (5 på skalan 1-5). Också fint skildrade miljöer. Dramat utspelar sig i Lake District i nordvästra England. Det är ödsligt, vackert och kargt, dimman rullar ständigt in över hedarna. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Håkan Nesser

Schack under vulkanen

(Albert Bonniers)

Nesser har skrivit ännu en riktigt jäkla bra deckarskröna. Tre personer försvinner. Först den ene, sen den andra, så den tredje och siste. Två försvinner i Kymlinge, från olika hotell, och den tredje i Stockholm. Två män och en kvinna, alla tre är författare (fast den siste mer känd som obehaglig litteraturkritiker). Detta utreder Gunnar Barbarotti med övriga poliser i Kymlinge samt ett par poliser i Stockholm. Repliker och ord studsar som hos Raymond Chandler men på svenska och i Sverige. Det blir inte ens hårdkokt på svenska utan jargongen är folkhemsk.

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Modiano kan jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Hans återkommande huvudperson (fast med olika namn) kan jämföras med Philip Marlowe – fast fransk. Hans romaner är ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att den kan kallas deckare – fast fransk. ”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Hucvudpersonen Jean Eyben var knappt 20 år när han arbetade några månader på Huttes detektivbyrå i Paris och fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst.

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare. Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare. Så hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare. Genre: pastisch och parodi på mycket och allt.

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. Det börjar med att kriminalkommissarie Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före hans. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av vägen rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen? Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju  Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsroman, en mycket bra sådan.

Hur många deckare bör du läsa innan du dör?

Strax över tio procent av Göran Häggs urval i mastodontvolymen ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” kan sorteras in under kriminalfacket. Rolig läsning och deckarna hade gärna kunnat få en egen 1001-volym.

Slutsiffran hamnar på 115 boktitlar. Fast det är personligt, enligt mitt sätt att räkna. Andra läsare kan räkna annorlunda.

Det beror på hur man definierar kriminalgenren: När skrevs den första deckaren? Var går gränsen mellan detektiv-, spännings- och äventyrsroman? Vad är skillnaden mellan deckare och thriller?

I vilket fall är det glädjande för en deckarläsare att kunna konstatera att Göran Häggs tjocka, tunga litteraturbibel ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” (Wahlström & Widstrand) innehåller så många tips på deckare som jag – och du – bör läsa innan vi dör.

Hägg har, i de flesta fall,valt böcker ”efter läsvärde”. Han skiljer inte mellan hög och låg litteratur, den förra måste inte vara bättre. ”En bra barnbok är alltid också en bra vuxenbok”, menar han dessutom.

Vilken deckare kan vara den tidigaste bland de böcker som Göran Hägg tagit med? Är Thomas De Quincys ”Om mordet som skön konst” (utgiven 1827-54) och Carl Jonas Love Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” (1834) några slags ”deckare” eller skapades genren av Edgar Allan Poe med ”Morden på rue Morgue” (1841)?

Flera av Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes, bland annat min favorit ”Baskervilles hund” (1911), finns förstås med. Liksom andra klassiska deckare, till exempel ”Röd skörd” (1929) av Dashiell Hammett, ”Mördande reklam” (1933) av Dorothy Sayers, ”Den lilla systern” (1949) av Raymond Chandler och ”4.50 från Paddington” (1954) av Agatha Christie.

Även svenska deckarklassikersom ”Lek lilla Louise” (1950 ) av Stieg Trenter, ”Tala om rep” (1958) av H-K Rönblom och ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971) av Sjöwall/Wahlöö har kommit med.

Och inte minst Sivar Ahlruds ungdomsdeckare, bland annat ”Frimärksmysteriet på Loberga” (1949), om tvillingdetektiverna Klas och Göran och deras kusin Hubert. Förr ansågs ”tvillingdetektiverna” som sämre ungdomslitteratur. Nu har serien blivit ”en sorts tidskommentar”.

Ju närmare nutid, desto fler deckarförfattare saknas. Ruth Rendell finns med – men inte Elizabeth George. Inga böcker av John le Carré eller James Ellroy. Givetvis Håkan Nesser – men varför inte Åke Edwardson?

Och när Hägg nämner Dan Browns ”Da Vinci-koden” (2003) som en bok man ”tyvärr måste ha läst” – varför ingenting av Camilla Läckberg? Också hennes deckare har väl gett upphov till ”intressanta diskussioner”?

En idé: Kan inte något förlag ge ut en liknande bok om kriminalgenren med titeln 100 – eller 200 eller 300 eller 1001 – deckare du bör läsa innan du dör?

+ Alla exotiska deckarmiljöer: Istanbul (hos Barbara Nadel och Jason Goodwin), Shanghai (Qiu Xialong), Betlehem (Matt Rees)…

– Först DAST och nu ska också deckartidskriften Jury läggas ner.

Bengt Eriksson

Publicerat i Kristianstadsbladet 2008

PS. DAST blev ändå kvar, på nätet.

PPS. En ledamot i Svenska Deckarakademin låter meddela att Deckarakademin några år senare sammanställde boken ”221 bra deckare du bör läsa innan du mördas” (2011).