Från hårdkokt till chick crime

Återpublicerar en intervju jag för ett par år sen gjorde på ett speciellt sätt (hur ska jag inte avslöja) med amerikanskan Megan Abbott. Fråga: Ska aldrig någon mer bok av Abbot ges ut på svenska?

***

Äntligen har en deckare – fast ”Om du vågar” (Bokfabriken; övers: Ylva Stålmarck) är kanske en krimi? – av amerikanskan Megan Abbott kommit på svenska. I samband med utgivningen var hon här för att presentera sig och sin bok på bland annat English Bookshop i Uppsala.

Abbott svarade också på några frågor till min deckarkrönika. Som den här: Efter fyra hårdkokta noir-deckare övergick du till en genre som kan kallas yngre kvinnoromaner + krimi. Varför? För mig, som följt dig från början, känns det nästan som att läsa en ny författare: Megan Abbott II…

Megan Abbott Creative Commons Drew Reilly”Jag kunde ha fortsatt med att skildra 1940-talets nattklubbsliv”, säger hon. ”Men jag ville utmana mig själv, inte upprepa litterära tricks och vanor. Konstigt nog blev resultatet ändå rätt snarlikt. Jag skildrar samma teman som tidigare: girighet, längtan, passion, ambition…”

Megan Abbott. Foto: Creative Commons / Drew Reilly.

”Det var extra spännande också”, tillägger hon, ”eftersom jag inte kunde använda gammal slang längre när jag började skildra förorternas tonårstjejer. Det krävdes att jag hittade ett nytt språk att skriva på.”

Varför blev du intresserad av den hårdkokta genren? Och kan man säga att du återskapat 30- och 40-talens amerikanska deckare genom dina kvinnliga – ja, feministiska – ögon? ”Det började med film”, svarar Abbott. ”Mina föräldrar var filmfantaster. Jag såg gangster- och noir-filmer som Public Enemy och Sunset Boulevard redan när jag var 6-7 år.”

Under studietiden gick Megan Abbott från film till litteratur, skrev en avhandling om den hårdkokta manligheten. ”Jag upptäckte Raymond Chandlers melankoliska romaner och poetiska språk. När jag själv började skriva hårdkokta deckare var det med feministisk utgångspunkt. Men jag låter inte”, påpekar hon, ”feminismen stå i vägen för berättelsen. Om en romanperson får för sig att göra nåt som krockar med min feministiska medvetenhet – då får hon göra det.”

Megan Abbott bokDina senaste romaner – den nu översatta ”Om du vågar” är en av dem – hör inte till den hårdkokta genren utan skildrar tonårstjejer. ”Chick lit” på engelska, ska man lägga till ordet crime också?

Megan Abbott: ”Om du vågar” (Bokfabriken).

Genre: unga kvinnliga noir-romaner? ”Alla dessa definitioner passar”, svarar hon. ”Det finns alltid ett brott i mina böcker så jag brukar kalla mig för deckarförfattare.”

”Om du vågar” – med två unga kvinnor och ”cheerleaders” som huvudpersoner – får mig att tänka på Joyce Carol Oates. Också hon har ju skrivit yngre kvinnoromaner som blir ett slags krimi eftersom kriminalitet är en så, låt säga, naturlig del av det amerikanska samhället.

”Joyce Carol Oates är en stor inspiration. Jag har läst henne sen jag var barn. Hon skriver i så många genrer också, som gotiska romaner. Gotiskt är ett annat ord för noir, menar jag. Det dramatiska, manligt och kvinnligt. Hon skildrar begäret och våldet, de amerikanska tvillingarna.”

Bengt Eriksson 
Krönika i KA/YA/TA 2015

Megan Abbotts böcker:

”The Street Was Mine” (fakta)
”Bury Me Deep”, ”Queenpin”, ”The Song is You” och ”Die A Little” (hårdkokt/noir)
”The Fever”, ”Om du vågar” / ”Dare Me” och ”The End of Everything” (ung kvinnlig noir)

Annonser

Mordförsök på Einstein i Göteborg!

Marie Hermanson
Den stora utställningen
(Albert Bonniers)

Marie Hermanson brukar skriva romaner över gränserna mellan realism, fantasy och krimi. Golvet gungar och verkligheten svindlar när man läser, gång på gång i en och samma roman. Så har det i alla fall varit för mig.

Och egentligen blandar hon väl dessa ingredienser – det realisiska, det fantastiska och det kriminella – också i sin nya roman ”Den stora utställningen”. Ändå är det en annan sorts roman med låt säga mer av realism, verklighet och vardag.

En historisk kriminalroman, så skulle romanen också kunna placeras. För här finns en kvinna och en man som blir både ett deckarpar och – mot slutet av berättelsen – dessutom just ett par.

HermansonHon heter Ellen Grönblad och är nitton år, vill så gärna bli journalist och har precis fått sitt första journalistjobb. Det vill säga att Ellen ska vara oavlönad volontär, dock med – och det är viktigt – presskort, på Jubileumsutställningens tidning.

Året är 1923 och Göteborg firar 300-årsjubileum med en stor utställning på det område (med omnejd) som idag är Liseberg i Göteborg.

Ellen vill också, lika mycket, bli Den Nya Kvinnan: hon som det skrivs om i tidningarna, är konstnär, skådespelare eller journalist, och som dansar natten lång för att ändå stiga upp i tidiga ottan för att arbeta.

Han heter Nils Gunnarsson och är tio år äldre, en ung detektivkonstapel vid Göteborgspolisen och huvudperson i den del av berättelsen som blir en polisroman. Det sker ett mord eller dråp i hastigt, hetsigt mod och flera mordförsök.

Fast den egentliga huvud- eller centralpersonen heter Albert Einstein. Äntligen har Einstein tilldelats Nobelpriset och han ska nu komma till Göteborg för att hålla sitt Nobeltal.

Einstein skildras halvautentiskt eller varför inte fiktivautentiskt. Liksom Paul Weyland, även han – en karismatisk fifflare och skojare, som driver sin antisemitiska kampanj mot Einstein – kommer till Göteborg. Det kan tilläggas – men inte mer än så – att det finns ett dödshot mot Einstein.

I berättelsen förekommer dessutom en annan autentisk person i en extra biroll. Nämligen Kurt Haijby, som vid den här tiden hette Johansson fast han kallar sig Hamilton, och redan då hade inlett sin brottsliga karriär.

Hermanson foto Emelie AsplundJo, också åsnan Bella är autentisk. Henne kunde barnen rida på under Jubileumsutställningen i Göteborg.

Och just detta ord – autentisk – blir nyckelordet för romanen. Det känns som om man läser något nära nog dokumentärt, en autentisk berättelse om – och med – människor i Göteborg, i den nya, framtida staden Göteborg, som nu börjat byggas och ta form.

Foto: Emelie Asplund

Jag känner att jag är där, med Ellen och Nils och Albert, alltså Einstein, den unge åsneskötaren Otto och för den delen Weyland; på redaktionen, i utställningens huvudrestaurang och på danssalongen Rotundan, på Barnens Paradis, utställningens område för barn där åsneskötaren Otto och Bella arbetar, vid strejken i Göteborgs hamn och på polisstationen vid Spannmålsgatan, i faster Idas stora lägenhet på Vasagatan i vilken Ellen är inkvarterad, med Vendela som bor i en lägenhet under fasterns och blir Ellens väninna, på Avenyn med Götaplatsen, det nybyggda Konstmuseet och fontänen, och i Frillesås där Einstein av en anledning stiger av tåget till Göteborg…

Ja, jag är där. Jag är tillsammans med människorna, lär känna dem, allt mer, undan för undan. Lär känna staden, den nyfödda staden med de blandade känslorna av framtidshopp och en viss osäkerhet.

Det är en charmerande roman, mycket underhållande och lite lagom spännande. För här finns också en deckartråd, just liten men smart. ”Den stora utställningen” är en mjukkokt deckare – ja, den bästa feelgooddeckare jag läst på jag minns inte hur länge. En feelgooddeckare på allvar.

Om Marie Hermanson varit en sån författare, i betydelsen en deckarförfattare, men nu är hon inte det, fast o m hon varit det och tänkt sig att skriva en deckarserie, typ en titel om året, så lovar jag att den mjukkokta deckarserien med Ellen och Nils i Göteborg mellan världskrigen skulle ha blivit en JÄTTESUCCÉ.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

 

Autenticitet: bristande ork, panik, vrede och sorg

Winnie M Li
Ett mörkt kapitel
Övers: Amanda Svensson
(Norstedts)

”Ett mörkt kapitel” är en roman om ett brott utan hjältar. Det är ingen intrikat whodunnit för vi vet tidigt vem som gjorde det och vem offret är. Spänningen ligger i skildringen av det som kom före, det som skedde och det som blev kvar när ingenting kan göras ogjort eller bli som förut.

Winnie M Lis delvis självbiografiska debutroman utspelar sig i Belfast och London, där den unga, framgångsrika TV-producenten 29-åriga Vivian Tan bor. Motpolen till hennes sociala och hektiska liv är vandringar triggade av de kartor hon älskar att läsa och som hon fördjupade sig redan som liten flicka då hon lusläste tidningarnas resesidor.

Winnie M LiEnsamtid, luft att andas och en vildmark brer ut sig oändligt lockande varje gång hon påbörjar en ny hajk. Måhända har Winnie M li inspirerats av Rebecca Solnits ”Wanderlust”, måhända är det en modern längtan efter ett periodiskt eremitliv. Tills det som hände i Belfasts utkant i början av en ny vandringstur.

Johnny, en femtonårig, illitterat, fördärvad pojke från den yttersta irländska marginalen – resandefolket – stalkar, överfaller och våldtar henne. För att det är så man gör, för att han har lärt sig att det är vad alla kvinnor vill trots att man ibland måste tysta protesterna med stryptag och slag.

Vivians färd genom rättssystemets tekniska och medicinska undersökningar är olidlig. Hon undersöks in i minsta kroppsligt skrymsle och bevismaterial samlas i påsar och på bild.

Medan hon sjunker allt djupare i bottenlös känslomässig stumhet, pågår jakten på förövaren. I var annat kapitel tar vi del av deras respektive liv, hennes privilegierade, hans hjärtskärande torftiga. Ingen skola, enstaka rus i form av våldtäkter och Extacy, stölder för att överleva. Så möts dessa två. Slumpartat, förödande.

Polisen tar Johnny. Det är hans ord mot hennes, säger den erfarne kriminelle storebrorsan Michael. Håller du fast vid ditt kan ingen bevisa något. Johnny döms till 10 års fängelse och Vivan försöker gå vidare.

Romanen bärs av autenticiteten i att inifrån förmedla bristande ork, panik, vrede och sorg. Men också i skildringen av livet för de mest utsatta, med villkor som hånar alla idéer om lika villkor och trygghet, har hon lyckats skapa ett porträtt av en pojke som inte har något eller någon, ett ungt monster som längtar efter mamma och saknar språk att uttrycka något djupare än ordet ”fitta”.

Amanda Svenssons ord ligger bra i munnen och så nära språkörat man kan önska.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

 

Din tvilling och min

Läser just nu min favoritförfattare Marie Hermansons nya roman ”Den stora utställningen” (Bonniers), som utspelar sig på och kring Göteborgsutställningen 1923 med Albert Einstein som en av personerna.

Lär säkert återkomma till Hermansons nya här på Deckarlogg eftersom jag i läsögonblicket skulle vilja den Hermansons nya till bästa svenska cozy crime och mjukdeckare jag läst på vet inte hur länge. (Sen Maria Langs debut 🙂 kanske, t o m.)

Medan jag läser: en recension jag skrev av en tidigare Hermanson-roman, tål verkligen att läsas den också…

***

Marie Hermanson
Himmelsdalen
(Albert Bonniers)

Hur ska romantiteln tydas?

”Himmelsdalen” på svenska och Himmelstal på tyska, dit är Daniel på väg för att besöka sin bror, Max, som är inlagd på sjukhus, ett slags hälsohem eller vad är det? Himmelsdalen ligger någonstans i Schweiz och är så vacker (ängssluttningar, granskog, vattendrag, by, värdshus och kyrka) att man kunde vara i himlen.

Hermanson skriver konstlöst (vilket också är en konst). Prosan är torr och saklig, närmast redogörande. Det börjar långsamt, de första sidorna var tröga att läsa (vilket kan vara meningen). Men så plötsligt har hon fångat mig, berättelsen börjar leva – med hjälp av språket.

När romanen övergår från det inledande behagliga stadiet till att bli allt mer obehaglig, när realismen får en allt större känsla av orealism, då fungerar det torra, konstlösa språket perfekt, både som en kontrast till själva berättelsen och för att fokusera på det som händer.

”Himmelsdalen” är uppbyggd som en spänningsroman, där informationen portioneras ut som ledtrådar och spår, så nu får jag vara försiktig.

Men så mycket kan avslöjas som att Daniel, om han rakar av sig skägget, och Max liknar varann på pricken. Max skulle behöva uträtta några saker utanför dalen och vårdhemmet, så han ber Daniel om en tjänst, att byta plats med honom, bara för några dagar.

Max ger sig av och Daniel tar hans plats. Men dagarna går, allt fler dagar går, utan att Max återvänder…

I en rad romaner – ”Värddjuret”, ”Musselstranden”, ”Hembiträdet” och ”Mannen under trappan” är några – har Marie Hermanson skrivit sig in och fast i en månggenre, där fantasy, realism, kriminellt och skräck blandas.

Om människan som sin egen tvilling, än god och än ond, har hon också skrivit flera gånger, främst i ”Tvillingsystrarna” men även ”Mannen under trappan” handlar nog om en människas dubbelnatur.

I romanen ”Himmelsdalen” blandas fantasi (snarare än fantasy) och realism, det onaturliga (men inte det övernaturliga) och det naturliga, det verkliga och det overkliga, på ett skrämmande märklöst sätt. De avlöser, går i och ur varann, precis som verkligheten, alltså den vi lever i, kan vara nog så overklig.

Ånyo: Vad är Himmelsdalen/Himmelstal? En fysisk eller en mental plats, en dröm som kan bli en mardröm. Den vetenskapliga (eller religiösa) idén – drömmen – om att skapa himmelriket på jorden i form av den perfekta, helt igenom goda människan. Det vill säga avskaffa ondskan med metoder som kan vara lika onda.

Marie Hermanson påminner oss om det självklara, ja, banala, som vi gång på gång verkar glömma bort (för att vi vill glömma det): varje människa är ond och god, god och ond, om vartannat.

Också en psykopat kan ha något gott i sig. Liksom en samarit kan vara ond. Är Max och Daniel tvillingar? Eller två delar av samma människa och mänsklighet; olika dagar, tider, situationer.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadbladet 2011

Sue Grafton (1940-2017)

Amerikanska deckarförfattaren Sue Grafton dog mellan jul och nyår, ser jag. Undrar om hon hann skriva klar sista delen av alfabetsserien? Och borde inte typ Modernista återutge/ge ut henne i Sverige?

***

Sue Grafton (1940 – 2017)
Land: USA
Genre: löskokta deckare, kvinnodeckare

Santa Teresa är en stad som inte finns på den amerikanska västkusten.

Dvs Santa Teresa finns inte på USA-kartan, men den finns i några av de hårdkokta deckarromaner som amerikanen Ross Macdonald författade om privatdetektiven Lew Archer. Staden finns också i Sue Graftons deckare – som en hyllning till Macdonald.

Ja, om ni nödvändigtvis måste placera Santa Teresa på kartan, så titta strax ovanför Los Angeles. Staden Santa Barbara vid Stillahavskusten, där författarinnan Sue Grafton bor, är mer eller mindre Santa Teresas förebild, både i Macdonalds och Graftons deckare.

I Santa Teresa finns Kinsey Millhone, kvinna, privatdetektiv, några år över trettio, skild för andra gången och huvudperson i Sue Graftons böcker. Klädsel: gärna jeans och joggingskor. Bostad: ett ombyggt garage. Kontor: lika litet. Bil: en VW -68. (I baksätet: lagböckerna och arkivet, gamla strumpbyxor och ett par högklackade, om det blir behov för sådana).

Sue Grafton 1När hon i ”A” som i Alibi (1990) löser sitt första fall – har kvinnan blivit oskyldigt dömd för mord på sin man? – försöker Kinsey Millhone vara lika hårdkokt som Lew Archer och de övriga manliga kollegerna i privatsnokarbranschen. Resultat: pastisch och parodi, nästan.

Men redan i ”B” som i Brand (1991) – kvinna söker försvunnen syster – är Kinsey på väg att hitta sej själv: som privatdetektiv, människa och kvinna.

Bok för bok förändras och utvecklas både privatsnokan och romanerna: i fortsättningen snarare lös- än hårdkokar Grafton sina deckarromaner. Visst kan uppdragen vara våldsamma och visst kan Kinsey Millhone vara modig och tuff, behövs det så nog kan hon sätta emot, men hon är också kvinnlig och mjuk.

Precis som staden Santa Teresa: där förekommer förstås kriminalitet och våld men det är också en trevlig och vänlig stad. Mitt bland det kriminella finns något som kan sammanfattas med ordet hemtrevnad.

Intrigerna är sällan märkvärdiga och alltid är de väl inte heller så spännande. Men jag känner mej hemma i Santa Teresa. Det är en stad jag gärna besöker och Kinsey är en kvinna man lätt blir förälskad i.

Hennes hyresvärd och granne Henry är också trevlig: en pensionerad bagare som numera försörjer sej på att konstruera ”retfullt krångliga korsord” (beskrivningen är Kinseys). Och hon äter gärna och ofta hos Rosie, en något egocentrisk kvinna med kvarterskrog.

Anledningen till all denna trevnad är att Sue Grafton inte skriver som det är utan som det var. Tiden har inte stannat, men klockan går mycket långsammare för Kinsey än för deckarläsarna. Graftons deckare blir nostalgiska tillbakablickar på en svunnen tid som vi tror måste ha varit bättre än den vi lever i.

Sue Grafton 2Den första romanen, ”A” är för alibi, utspelar sej samma år som det amerikanska utgivningsåret, närmare bestämt i maj 1982. Då är Kinsey trettiotvå år. Sex böcker senare, ”G” som i grav (USA 1990, Sverige 1996), får hon på sin trettiofemårsdag den 5 maj 1985 i uppdrag att söka reda på en försvunnen kvinna och mor. I den senast översatta boken, Arvingen eller ”M” som i mord (2001), där Kinsey letar reda på en försvunnen miljonarvtagare, har almanackan inte hunnit längre än till januari 1986.

Å andra sidan har hon haft fullt upp. Tretton intensiva uppdrag på drygt tre och ett halvt år är inte dåligt för en litterär privatsnok. Det ombyggda garaget som hon bor i har också sprängts i luften och hunnit byggas upp igen. Dessutom har Kinsey kärat ner sej tvåfaldigt i Robert Dietz, också privatdetektiv.

För sin långsamma tideräkning har Sue Grafton fått en del kritik. Somliga deckarläsare, som var i samma ålder som Kinsey Millhone när den första boken publicerades, retar sej på att de kommer att vara pensionärer och sitta på hemmet innan Kinsey ens blivit fyrtio. Och Kinsey är fortfarande lyckligt ovetande om sådana tekniska nymodigheter som mobiltelefoner och internet.

I USA har Sue Grafton när jag skriver det här kommit till P i sin serie ”alfabetsdeckare” (året är fortfarande 1986). Hon beräknar att Kinsey ska fylla fyrtio lagom till avslutningsboksstaven Z. I oktober 2002 publiceras den sjuttonde Kinsey Millhone-deckaren i USA, Q is for Quarry.

På nätet:
www.suegrafton.com
Graftons officiella hemsida med biografi över såväl författarinnan som hennes hjältinna och mycket mer.

Titlar:
”A” som i alibi. 1990. ”A” is for Alibi. Övers: Börje Crona.
”B” som i brand. 1991. ”B” is for Burglar. Övers: Börje Crona.
”C” som i chock. 1993. ”C” is for Corpse. Övers: Börje Crona.
”D” som i drunknad. 1993. ”D” is for Deadbeat. Övers: Börje Crona.
”E” som i eld. 1994. ”E” is for Evidence. Övers: Börje Crona.”F” som i Flykt. 1995. ”F” is for Fugitive. Övers: Börje Crona.
”G” som i grav. 1996. ”G” is for Gumshoe. Övers: Börje Crona.
“H” som i humbug. 1997. “H” is for Homicide. Övers: Börje Crona.
“I” som i illdåd. 1998. ”I” is for Innocent. Övers: Börje Crona.
”J” som i jagad. 1999. ”J” is for Judgement. Övers: Börje Crona.
“K” som i kortslutning. 1999. “K” is for Killer. Övers: Börje Crona.
”L” som i laglös. 2000. “L” is for Lawless. Övers: Börje Crona.
Arvingen eller “M” som i mord. 2001. ”M” is for Malice. Övers: Börje Crona.

Efter att jag skrev ovanstående har även Villospår (N is for Noose) kommit på svenska.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Ur boken “Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2003

Mörkare än vad det verkar

Frédéric Dard
Jänkarna
Övers: Fredrik Ekelund
(Absint Noir)

Fransmannen Frédéric Dard, som på 50- och 60-talen gav ut runt 500 (!!!) deckare, introduceras först nu i Sverige.

jankarna”Jänkarna” är ett typiskt exempel på Dards ”romans de nuit” med drag av Simenon, Highsmith och Chandler.

Lika mörkt som skönskrivet (och skönöversatt).

Miljö: en industristad utanför Paris.

Sjuttonåriga Louise jobbar på fabriken men vill därifrån. Så hon anställer sig själv hos det amerikanska paret Roolands.

Inuti huset, där ”jänkarna” bor, visar sig livet förstås vara något helt annat, i betydelsen mörkare, än vad det verkade utifrån.

”Jänkarna” är en kortroman, där berättelsens oväntade vändningar ändå får plats och hanteras mästerligt. Också kortromanerna ”Hissen” och ”Bödeln gråter” har nu kommit på svenska.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

 

2017 års deckarutgivning: Översatta deckare

Årets 15 – 16 – bästa översatta deckare (enligt Deckarbloggs redaktörer) i bokstavsordning.

Journalisthjälte i utsatthetens sunkiga undervegetation
Fiona Barton: ”Barnet”, övers: Jan Risheden (Massolit)
Mitt i #metoo. Bartons roman är en ögonblicksbild av flickors och kvinnors utsatta vardag i livet och på jobbet. Reportern på Daily Post, Kate Waters, läser en notis om ett barnskelett vid en byggarbetsplats och ett drama med många bottnar rullas upp. Fyra kvinnor, fyra perspektiv och ett nyfött barn slutar i en skör befrielse. Not. Det heter journalistik, inte journalism.

Gangsterroman
Bill Beverly: ”Dodgers”, övers: Hanna Axén (Southside Stories)
Eller kanske ungdomsgangsterroman? Huvudpersonen East, slumkille från Los Angeles, är 15 och har dessutom en lillebror. East och hans gäng vaktar ett knarklangarhus i L.A. och får sen i uppdrag att åka till Wisconsin och mörda en domare. En roadberättelse och uppväxtroman om det vita kontra det svarta Amerika.

Mångspänningsroman
Steinar Bragi: ”Kata”, övers: Sara Gombrii (Natur & Kultur)
”Kata” är det mest deckarliknade som islänningen Bragi skrivit hittills. En skönlitterär roman blir en lågmäld spänningsroman, ett slags fantasy, psykologisk thriller och till sist en kvinnlig hämndthriller – eller snarare en antimansroman. Och där emellan inslag av polisroman. En spännande ”deckare” – på många olika sätt.

Hårdkokt och rak polisroman
Michael Connelly: ”Inte ett farväl”, övers: Patrik Hammarsten (Norstedts)
En miljardär vill hitta en försvunnen kvinna och San Fernando-polisen behöver Harry Boschs hjälp i ett våldtäktsfall. Och Harry, kontroversiell, älskad och hatad, utmanar som vanligt kåranda och tystnadskultur på sitt egensinniga vis. I det här fallet blir det bara så fruktansvärt bråttom om han ska hinna rädda en mycket viktig person.

Katt-och-råtta-lek med problemtyngd polishjälte
Daniel Cole: ”Trasdockan”, övers: Patrik Hammarsten (Norstedts)
Hårdkokt debutroman i högt tempo, groteska inslag och en polis som har stora problem. Alltså stora problem. Som om det inte räcker verkar mördaren ha mördat för att straffa just honom och hela poliskåren.

Kvantfysisk thriller
Blake Crouch: ”Dark Matter”, övers: Jan Malmsjö (Massolit)
Vad händer när multiversum blir en kvantfysikalisk realitet? Fysikern Jason Desser snubblar in i ett pågående och mycket skrämmande nu där han konfronteras med alltför många versioner av sig själv. En annorlunda, fängslande historia i utkanten av Einsteins relativitetsteori.

Psykologisk thriller
JP Delaney: ”Hon som kom före”, övers: Klara Lindell (Bonniers)
En annons om drömboendet – på vissa villkor – är startskottet för en svart, flerdimensionell historia där ingenting är vad det verkar, och ingen är vad hen synes vara. En tajt lager-på-lagerhistoria som håller en vaken ända till slutet.

Norsk polisthriller
Jan-Erik Fjell: ”Smugglaren”, övers: Sandra Rath (Harper Crime)
Norrmannen Jan-Erik Fjell skriver minst lika bra som sin landsman Nesbø. I ”Smugglaren” kombineras den traditionella polisromanen med modern action. Norge får besök av dagens omvärld: evig kriminalitet som kvinnomisshandel och pedofili utökas med östeuropeisk maffia, hitmen och trafficking.

Feelgood av hederligt engelskt märke
Elly Griffiths: ”Dolt i Mörker”, övers: Carla Wiberg (Forum)
Det ska genast sägas att jag har läst den nionde delen i serien om den självständiga, begåvade rättsarkeologen Ruth Galloway på engelska (kunde inte vänta). Välskrivet om försvunna hemlösa, men det är Ruth och hennes kamp mot kakorna, hennes komplexa relationer med Nelson och deras glada dotter som är navet.

Fransk kvinnothriller
Pierre Lemaitre: ”Alex”, övers: Cecilia Franklin (Sekwa)
Det börjar onödigt våldsamt med att den kvinna som kallar sig Alex blir kidnappad, avklädd och instängd i en lokal med råttor. Men ta dig igenom! Pierre Lemaitres roman om Alex vänder gång på gång. Bland annat introduceras ännu en liten, märklig fransk kriminalpolis som tar, vilket hon ska visa sig vara, seriemördaren Alex i försvar.

Polisiära procedurer
Jørn Lier Horst: ”Nattmannen”, övers: Cajsa Mitchell (Lind & Co)
En lite äldre polisroman av norrmannen Jørn Lier Horst (böckerna har översatts i en konstig ordning). Autentisk miljö: staden Larvik. Även polisarbetet är så autentiskt det kan bli (författaren är ju före detta polis). Hemsk inledning: ett flickhuvud har placerats på en påle. Hatbrott? Eller vad?

Polisnoir
Tony Parsons: ”Slaktaren i Highgate”, övers: Gabriel Setterborg (Bokfabriken)
Debuten ”Murder bag” var mer än lovande. ”Slaktaren i Highgate”, uppföljaren och Tony Parsons andra bok om Max Wolfe, ensamstående pappa och polis i London, är bättre ändå. Mer sammanhållen och tajtare, författad på den mest exakta, hårdkokta prosa. Parsons skriver med ett ursinnigt patos, som balanseras av värmen mellan Wolfe och hans dotter.

Cozy crime i Kanada
Louise Penny: ”En ljusets lek”, övers: Charlotte Hjukström (Modernista)
Kanadensiskan Louise Pennys sjunde landsbygdsdeckare är lika cozy och lagom spännande som de tidigare. Också ”En ljusets lek” utspelar sig i och kring Three Pines – en så liten by att den inte finns på någon karta – i Quebec. Även kommissarie Gamache, chef för Quebecpolisens mordrotel, återkommer förstås. Liksom byns övriga invånare – här främst de bägge konstnärerna Clara och Peter.

Psykologisk thriller
Melanie Raabe: ”Fällan”, övers: Leif Janzon (LB Förlag)
Linda Conrads har inte lämnat sitt hem efter att hennes syster blev mördad för 12 år sedan. Nu har hon sett mördaren på TV och hon satsar allt på att avslöja honom i en nyskriven roman. Sedan beviljar hon en enda intervju och måste lita på ordets makt – men kommer det att räcka?

Nästan-deckare
Ane Riel: ”Kåda”, övers: Helena Ridelberg (Modernista)
Danskan Ane Riel skrev årets märkligaste nästan-deckare. Nej, det är nog ingen deckare (trots att Deckarakademin utsåg ”Kåda” till bästa översatta kriminalroman) och kanske inte ens en kriminalroman (även om här levs vid sidan om lagen och förekommer kriminalitet) men absolut en spänningsroman om en familj på en liten ö utanför en lite större ö och allra mest om en sjuårig flickas uppväxt bortom civilisationen.

Journalisthjälte i människovärdets träskmarker
Lone Theils: ”Den blå poetens kärlek”, övers: Margareta Järnebrand (Norstedts)
Det finns många London i London, upptäcker Theils hjältinna Nora Sand, reporter på tidskriften Globalt, när hon försöker hjälpa poeten Manash Ishmail att återfinna hans försvunna hustru. Fasansfulla, fängelseliknande ställen på vilka asylsökande burats in är scenen för ett drama om ondska där värdighet och medmänsklighet sitter långt inne.

Deckarlogg 2Kataina deckarblogg 1Bengt Eriksson
Katarina Tornborg