Deckarloggs svenska samvetskval

Inte var det lättare att välja ut de bästa svenska deckarna och annan krimi från år 2019 (än de översatta alltså). Och när Deckarlogg hade gjort det – med möda bör tilläggas – började de genast att gnaga i Deckarloggs redaktion, var dessa svenska författare och titlar verkligen fjolårets bästa?

Ja. Eller nja. Just när Deckarlogg satte ihop årslistorna, i alla fall. Men nu, någon vecka senare? Ambivalens ökar, årsbästalistan liksom lever av sig själv, den vill hela tiden förändra sig.

Några författare/titlar strax under eller till och med på gränsen till årsbästalistan:

Kicki Sehlstedt OskuldKicki Sehlstedts andra deckare, ”Oskuld” (Piratförlaget), med journalisten Aida och kriminologen Kajan är en ilsken kvinnoroman med nyanser, som förhoppningsvis smittar av sig på läsarna. Lika spännande som samhällsnära, ja, mitt i dagens samhälle, när hon bland annat skildrar en svensk del av den internationella företeelsen ”incels” = jävligt arga killar och män som lever i ofrivilligt celibat och hatar kvinnor. Sehlstedts är, enligt Deckarlogg, den främsta just nu i denna växande svenska deckar- och krimigrenre.

Håkan Nesser Halvmördaren 2Håkan Nessers ”Halvmördaren” och Lars Anderssons ”De Gaulles dotter och kommissarie Ringer” (bägge Albert Bonniers) kan eventuellt kallas, fast benämningen är lite fånig, litterära kriminalromaner. Den förra kan också, för att fortsätta fåna sig, sägas vara en halvdeckare och deckarskrönika medan den senare är en levande historisk roman som klätts ut till polisroman. Dessutom sina högst egna upphovsmäns romaner, i betydelsen egna sätt att skriva och berätta.

Kamilla Oresvärd alvdansenKamilla Oresvärd och Samuel Karlsson skriver mer ”regelrätta” deckare, det vill säga att de håller sig inom genren. Och de gör det bra. Vilket framgår för var och hen som läser de senaste titlarna i deras  Vargön- respektive Mörkö-serie, ”Älvdansen” (Bokfabriken) av Oresvärd och ”I mördarens skugga” (Lind & Co) av Karlsson. Bägge med en kvinnlig huvudperson och problemlösare, lite extra intressant – väl? – att läsa och jämföra hur en kvinnlig respektive en manlig författare hanterar sin kvinnliga huvudperson.

sista-farjan-fran-ystadOckså Karin Alfredssons skälm- och/eller gangsterroman, ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken), placerar sig precis på gränsen till Deckarloggs svenska årsbästalista. Syskonen Stefan och Therese, nu på väg att fly Sverige, efter att ha svindlat alldeles för många. De skildras skämtsamt men deras vardagssvindlerier har drabbat människor in i själva grundtron på (med)människorna och livet.

Lisa Förare VarkenDeckardebutanterna Karin Bojs ”Klickad” (Albert Bonniers) och Lisa Förares ”Varken” (LB Förlag) borde kanske / väl / ju ha placerat sig bland just årets svenska deckardebutanter – om en redan Augustprisad fackboksförfattare kan kallas ”debutant” (Bojs) och en fantasy- och skräckroman ska kallas ”deckare” (Förare). Oavsett – läs dem, läs bägge romanerna! Både Bojs journalistdeckare i klicktider och Förares stockholmska förortsroman. Spännande och bra, bägge två. Och bägge passar absolut också för deckar- och andra krimiläsare.

Således:

Även det svenska deckar- och annan krimiskrivaråret 2019 var innehållsrikt, brett och bra. En ny deckarvåg sköljer över oss, såväl i Sverige som utomlands ifrån. Vilket då sammanfaller med att de svenska dagstidningarnas kultursidor – inte alla men för många, det finns några undantag – blivit allt mindre intresserade av att bevaka deckar/krimiutgivningen. Så kan det vara – men ska det vara så?

Deckarloggs red.

 

2019 års bästa svenska deckare och annan krimi (del 2)

Camilla Grebe skuggjagaren_e-bokCamilla Grebe: Skuggjägaren (Wahlström & Widstrand)
Bästa hon skrivit. En historisk kvinnoroman och kvinnodeckare, kanske till och med och kort sagt ett stycke svensk kvinnohistoria. Grebe skildrar kvinnors, på flera sätt, funktion inom polisen: från 40-talet till dag, från polissystrar som var det ordet säger, ett slags hjälpande ”systrar” till manliga poliser, fram till dagens kvinnliga poliser och profilerare. Miljö: Östertuna, en stockholmsförort som kanske känns igen till namnet? Bra, fyndigt och viktigt.

Fuchs mord-pa-oppen-gataMikael Fuchs: Mord på öppen gatan (Lind & Co)
1949 och Stockholm som kunde ha varit, om politiker och stadsplanerare fått som de velat. Pastisch? Ironi? Nånslags kommenterande deckare och polisroman. En kommentar till både halva genren och verkligheten: som den där biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen (filmvisningen är slut och besökarna på väg ut, vad tänker du på?) till konfrontationen mellan detektiven – här en av poliserna – och kvinnliga huvudpersonen (vad tänker jag på? Spillane light).

Kjell ErikssonKjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
När Ann Lindell återkommer efter tio år är hon före detta polis och jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp. Ortnamnet har hittats på men sådana övergivna byar finns överallt i Norduppland, ett landskap med ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”. Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Tre människor dör. Och det är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess människor.

Helene Tursten aldre-dam-med-onda-avsikterHelene Tursten: Äldre dam med onda avsikter (Nona)
Väl en bagatell men en lika morbid som underhållande bagatell. En samlig kriminal- eller kvinnliga amatörgangsternoveller med huvudpersonen Maud, 90 år, bosatt i fina Vasastan i Göteborg och handlingskraftig. Det ska läsas som ”med onda avsikter”. Om något är som hon inte vill så ser hon till att ändra på det – handgripligen. Som när en kvinnlig konstnär försöker lägga beslag på Mauds lägenhet eller advokaten ovanpå som stör Maud genom att slå sin hustru.

Anna RoosAnna Roos: Lika i döden (Louise Bäckelin förlag)
Med ”Lika i döden” inleds en trilogi som Roos kallar ”Morden vid världens ände” = småstaden Trosa. Där föddes Vera Jansson, huvudperson. Dit återvänder hon till en begravning, efter att barndomsvännen Tom hittats död på torget i Trosa. Vinter, snö och kallt. Nyårsdagen. Ihjälfrusen och naken (!!!) satt han på ett kungatorn av snö. Genom Vera skriver och berättar Roos med en nerv som fångar direkt. Varje minne blir en spännande pusselbit, människornas möten blir gåtor, spänningen uppstår i hur de med sina minnen vidrör varann.

Deckarloggs red.

2019 års bästa svenska deckare och annan krimi (del 1)

Christoffer Carlsson JärteckenChristoffer Carlsson: Järtecken (Albert Bonniers)
Med ”Järtecken” har Christoffer Carlsson åstadkommit sin bästa roman ända sedan debuten år 2010. Hans kriminella skildring av de förgätna barndomstrakterna några mil öster om Halmstad kändes i läsögonblicket också som den bästa svenska landsbygdsdeckare och country noir som getts ut. Någonsin. Här har Carlsson skrivit som tre personer i en författare: deckarförfattaren och kriminologen samt – dessutom – bygdeskildraren.

Fagerholm Vem däödadeMonika Fagerholm: Vem dödade bambi? (Albert Bonniers)
Som alltid – om uttrycket passar i sammanhanget – leker Monika Fagerholm med orden när hon skildrar följderna av en gruppvåldtäkt, för den våldtagna och fyra unga våldtäktsmän. Prosan blir poesi, annan skönlitteratur blir krimi. Och tvärtom. Resultatet är en mycket stark krimi, thriller, deckare – kalla ”Vem dödade bambi?” vad ni vill – en läsvärd och bra roman är det. En roman som tar sig in i kroppen för att stanna kvar.

Viktoria Höglund den-som-haver-barnen-karViktoria Höglund: Den som haver barnen kär (Southside Stories)
Min favorit av alla bra svenska debutdeckare årgång 2019 är nog ändå Viktoria Höglunds psykologiska thriller om den mardröm – för barnets föräldrar förstås men också personalen – när en tvååring försvinner från en förskola i Stockholm. Om hennes debut kan kallas thriller, deckare eller ens spänningsroman, nog snarare en feel life-roman med spänning. Inget våld och inget blod men ändå spännande och drabbande så det känns in i hjärtat.

Alsterdal BlindtunnelTove Alsterdal. Blindtunnel (Lind & Co)
Alsterdal skriver både i och bortom genren. Resultat: mer än de flesta får plats med i en deckare. Inte heller serieromaner. Hennes böcker kan handla om vad och utspela sig var som helst. Som när hon, som här, gör en arkeologisk utgrävning av historien. Det medelålders paret Sonja och Daniel sålde radhuset i Sverige och bosatte sig i ”Böhmens Schweiz”. Eller Sudetenland, som det kallades när Nazityskland kom hit och försvann. Och med dem traktens judar. Vad lever kvar idag av detta, i människors minnen som i verkligheten.

Ulla BolinderUlla Bolinder: I din himmel (BoD)
Bolinder skriver deckare på ett sätt som hon är ensam om i Sverige – eller i världen? Nu har hon börjat varva personer som i en månghövdad kör. Var och en talar i jag-form om sig själv och andra. Ett vimmel av röster = människor, vanliga och udda på samma gång. ”I din himmel” är lika mycket en skildring av människors beteenden som en polisroman om utredningen av en rad våldtäkter. Bolinders deckarberättande passar kanske inte alla men jag förblir fascinerad av hennes förmåga att ständigt variera sin säregna deckarstil.

Deckarloggs red.

Det kriminella Skåne (höstsäsongen 2019)

Först en varning:

McCall Smith avdelningen-for-kansliga-brottSkotten Alexander McCall Smith, som skriver mjuk- och nästan-deckarserierna om Mma Ramotswe i Botswana och filosofen Isabel Dalhousie i Edinburgh, har med ”Avdelningen för känsliga brott” (Mondial; övers: Yvonne Hjelm) inlett ännu en serie där charm och humor ska blandas med kriminalitet.

Miljön är dessutom – just det – Malmö. Lockande eller hur? Men nej, så besviken jag blev. Ulf Varg, huvudperson och chef för en avdelning inom polisen som heter enligt boktiteln, har kontor där inget kontor kan finnas. Och den här souk-liknande marknaden, var återfinns den?

Visst får och kan en skönlitterär författare hitta på men en viss igenkänning och trovärdighet krävs när berättelser placeras på autentiska platser. Ingen som bor i eller besökt Malmö kan känna igen denna ihopfabulerade stad som må ligga var som helst men inte i Skåne.

Assar AnderssonAssar Andersson har gett ut en ny kortroman, ”Fjärilen som återvände till sin puppa” (Reko/Saga Egmont, e- och ljudbok). Miljön: också Malmö, även om staden knappt märks. Han fortsätter att skriva i jag-form. Nu läggs orden i mun på en gymnasieelev som…

Nej, ska inte avslöja om hen är kille eller tjej. Genre: transgenderthriller. Trots den korta, kompakta formen rymmer berättelsen lika mycket som en längre deckare: känslor, tankar och händelser, hot, våld och dråp. Eller mord? Fast kärvar det inte lite mer mellan språk och person den här gången? Äh, nog jag som är kitslig…

Jändel Morden i Malmö”Morden i Malmö” (Lind & Co, tyvärr endast ljudbok) är Michael Jändels deckardebut. Jag läser ju hellre själv än lyssnar men Sofia Berntsson är en bra uppläsare. Hon driver på spänningen och får mig intresserad av poliskollegerna Lena, trist på ytan och spännande under, och Angela, sååå sexig men mer än så.

Detta trots alla tusen detaljer som Jändel räknar upp och beskriver. Eller tack vare? Kanske de små, små detaljerna som får Jändels deckare att bli personlig? Årstid och miljö: försommar i Malmö. Det börjar med att en tjänsteman på Skatteverket – det är en ledtråd – utsätts för ett besinningslöst mord.

Ida Axelsson falskt-namnIda Axelsson och Stefan Ahnhem fortsätter att skildra sina respektive poliser i sina respektive Helsingborg (med omnejd). ”Falskt namn” (Mima) är hennes tredje polisroman med Linn Wide vid Helsingborgspolisen och ”X sätt att dö på” (Forum) är hans femte (och sista?) del i serien eller följetongen med Fabian Risk i – hur är detta möjligt? – samma poliskår.

Axelsson skriver allt bättre men Ahnhem är ännu skickligare på att formulera meningar, skapa spänning och driva upp tempot. Ändå blev jag mer förtjust i hennes långsammare, lågmälda berättelse: svindleri och kärlek med mord som följd Ahnhem X sättblandas med feel life-skildringen av två kvinnor, polisen Linn och en banktjänstekvinna på flykt, deras barn och tidigare män. Kunde vara rätt ur verkligheten!

Samtidigt förstår jag att andra gillar Ahnhems actionöverfyllda polisthrillrar utan verklighetsanknytning. Både seriemördaren och poliserna, från strunt-i-regler till grovt kriminell, är ju otroliga också som fiktiva personer. Dessa läsare – kanske du? – accepterar till och med följetongsformen: för att hänga med måste samtliga titlar läsas och i rätt ordning. Men Ahnhems spektakulära våldsaction blir för mycket – för mig.

Åke Högman alltings-meningI Åke Högmans tredje skrönikedeckare, ”Alltings mening” (Kira förlag), återvänder kriminalreportern Johannes Pilgrimsson till Kullabygden och Mölle, efter att förra gången ha varit i Höllviken, Skanör och Falsterbo. Det vill säga berättelsen börjar vid julfirandet på Hotell Kullaberg för att sen göra avstickare till såväl Chamonix som Helsingborg och Malmö.

Vardagsdeckare och politisk thriller, nationellt och internationellt. Fast viktigast är ju aldrig det kriminella utan alltid hur Högman låter journalisten och sitt alter ego (haha!) referera och kommentera verkligheten (musik och media, livet och världen) i fiktionen. Fortfarande både kaxigt och pricksäkert. Och så undrar jag om inte Högman i skildringen av den skilda pappan Pilgrimsson är på väg att bli allvarlig på så att säga allvar?

Nils MOhlinNils Mohlin, bosatt i Kivik, har också han skrivit någon slags internationell thriller, ”När djävulen kom till Österlen” (Vulkan), med just Österlen och Åhustrakten som centrum och med förgreningar hitåt från såväl Kina som Ryssland. Det kriminella inkluderar trafficking, droger och mycket våld.

Action på var och varannan sida. Ingen kan klaga på att inget händer. Även Ross Craig, frilansagent för (svenska) militärens underrättelsetjänst och väl romanens ”hjälte”, tar till handgripligheter så fort han träffar på en skurk. Åkej som actionthriller men här finns diverse skriv- och korrfel som hade mått bra av en extra provläsning.

Frida Skybäck bokcirkeln-vid-varldens-andePS. Frida Skybäcks ”Bokcirkeln vid världens ände” (LB) är ingen deckare utan en feel good-roman. Fast i likhet med annan feelgood som blir mer av feel life närmar sig berättelsen också det kriminella. Intrig: sexuella trakasserier, försvinnande och dråp, eventuellt mord. Annan gåta att fundera på: Var på Skånes sydostkust ligger den pittoreska byn Ljusskär med Frihetskyrkan och Monas Bed, Breakfast & Books?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda / Kristianstadsbladet

Något seg Norgehistoria, även om tempot tar sig på slutet

Helene Flood
Terapeuten
Övers: Lotta Eklund
(Polaris)

Jag har både läst och lyssnat på ”Terapeuten” av den norska författaren Helene Flood. Boken har tydligen golvat kritikerna i vårt västra grannland och jag såg framför mig några timmars spännande läsning. Tyvärr lever inte boken upp till mina förväntningar.

Den unga psykologen Sara driver en privatpraktik för ungdomar från ett kontor ovanpå garaget i den stora ärvda villan som hon håller på att renovera tillsammans med sin ambitiösa överarbetade arkitektman Sigurd.

Flood terapeutenHeleneEn dag lämnar hennes man ett meddelande på Saras telefonsvarare för att sedan försvinna. Det börjar hända konstiga saker i det gamla halvfärdiga huset. Sara hör fotsteg från vinden om natten och börjar tvivla på sin mentala hälsa.

Det här är ingen deckare i vanlig mening. Boken utspelar sig nästan uteslutande ur huvudkaraktären Saras perspektiv. En stor del av handlingen går åt till att hon överanalyserar varje kommentar och detalj i sin omgivning.

Det som i början av boken känns som ett intressant grepp blir ganska snabbt tröttsamt och segt. Jag har skiftat mellan att lyssna och läsa boken på min Reader. Det har gjort att jag snabbt har kunnat bläddra förbi när det blivit allt för mycket utfyllnad utan att gå miste om något i handlingen. Har även svårt för inläsaren när jag lyssnar på boken.

Jag kan bara konstatera att jag inte är lika entusiastisk som de norska kritikerna. Även om det blir bättre tempo mot slutet så är det alldeles för långa transportsträckor. Och när det väl börjar hetta till går det snabbt över.

Boken bjuder på en twist som är lite kul men det räddar inte upp totalintrycket av ”Terapeuten” som hade mått bra av att strykas ner rejält.

Samuel Karlsson,
bl a författare till deckar/polisromanserien om och på Mörkö, återkommer också 2020 som recensent på Deckarlogg. Den uppmärksamme har lagt märke till att han lyssnar såväl som läser deckare. Han driver därför facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” – gå in där för tips på lyssningsböcker, deckare och annat.

2019 års svenska deckar- och andra krimidebutanter

Snart dags att välja och lista 2019 års bästa svenska deckare och krimi. Inte lättare det, än det var att välja ut fjolårets bästa översatta titlar.

Så medan jag funderar och väljer, väljer och funderar tänkte jag lista de bästa svenska debutanterna från i fjol. Någon av titlarna kom lite tidigare än 2019 men blev väl inte ordentligt distribuerad förrän i fjol (åtminstone lyckades inte jag upptäcka den förrän då) och en annan kom också tidigare men återutgavs 2019.

Läsvärda – läs, läs, läs! – är de i vilket fall allihop. Kanske någon är så bra till och med att författaren/titeln platsar den svenska årsbästalistan? Och har jag, ruggans tanke, ändå missat någon deckardebutant som borde varit med här nedanför…

Och inte minst: såååååå många såååååå bra debutanter inom deckare och annan krimi som presenterade sig 2019!

Lina ArvidssonLina Arvidsson: Ett hem att dö för (Lind & Co)
Inte feel good, däremot feel life. Sam ett – grovt – brott, det dröjer men det kommer. Fast mjukdeckare går det inte heller att kalla Arvidssons debut. Kanske stämmer omslagets benämning ”thriller” – en långsamt smygande mjukthriller. Huvudtema: bostadsbristen i Stockholm. Huvudperson: Hanna, 22 år, har flyttat runt mellan tillfälliga bostäder, så får hon möjlighet att bo i en villa – oj, så stort och fint – om hon ser till huset. Men… någon annan bor också i huset, samtidigt med Hanna. Ska det visa det sig. Berättelsens andra tema.

Furstenberg BlodhundarClaes & Eva Fürstenberg: Blodhundar (Historiska Media)
Med många år som journalister kan makarna Fürstenberg inte bara skriva utan också redigera och stryka. De vet hur mycket = lite och lagom men exakt som ska nämnas för att teckna levande personporträtt och få autentiska miljöer att förbli verkliga. Dagens tidningsmiljö och Gamla Väster i Malmö känns igen exakt (trots att här knappt finns någon beskrivning). Efter att ha gjort som till den nya sortens journalist (skriva-plåta-filma-prata på samma gång, papper och nät) hamnar GB, som hon kallas, mitt i ett mord vid synagogan i Malmö. Den israeliska ambassadören skjuts ihjäl.

Viktoria Höglund den-som-haver-barnen-karViktoria Höglund: Den som haver barnen kär (Southside Stories)
Höglund debuterar med en alldeles för verklighetsnära deckare som bör kunna förena feel good- och krimigenrernas läsare. Fast hennes debut kan knappt ens kallas spänningsroman utan är snarare en feel life-roman med spänning. Inget våld och inget blod men ändå spännande och drabbande så det känns in i hjärtat. Det börjar med denna hemska mardröm: en tvååring försvinner från en förskola i Stockholm. Och snart ska fler barn försvinna. Alla drabbas av försvinnandena, föräldrarna förstås men också personalen.

Fuchs mord-pa-oppen-gataMikael Fuchs: Mord på öppen gatan (Lind & Co)
September 1949 och Stockholm som kunde ha varit. Vilken märklig tid det blir i berättelsen: historisk och framtida på samma gång. Om politiker och stadsplanerare fått som de velat, då hade Stockholm varit så här nu. Pastisch? Ironi? Vet inte, som Fuchs har skrivit nånslags kommenterande deckare och polisroman. En kommentar till hela eller halva genren och även till verkligheten: från inledningen vid biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen (just när filmvisningen är slut och alla biobesökare på väg ut, vad tänker du på?) till avslutningen med konfrontation mellan detektiven – en av poliserna i detta fall – och den kvinnliga huvudpersonen (vad får det mig att tänka på? Spillane light).

Sofie BjarupSofie Bjarup: Mörkrets barn (Visto)
Kriminell plats och miljö: London år 1888, alltså det år då Jack the Ripper härjar i East End. Som tidningsreporter går den unge William Sinclair, som inte är adelsman men nästan på upptäcktsfärd i ett London som han aldrig hade lagt märke till förut. London gånger två möts och konfronteras: å ena sidan, där uppe där Sinclair har levt, det otroligt rika, och å den andra, här nere på nivån för journalisten på nyhetsjakt, det ännu mer otroligt fattiga. William Sinclair ska dessutom upptäcka att han är något så farligt – för det är enligt lag förbjudet – som att vara homosexuell.

moisto som nitroglycerinFrida Moisto: Som nitroglycerin ((Bokfabriken)
Både kriminalpolisen Lisa Engström, huvudperson, och deckardebutanten Frida Moisto kan liknas vid nitroglycerin. Den förra är explosiv; den senare skriver ettrigt som en pitbull. Och argt. ”Som nitroglycerin” är ännu ett exempel på den nya genren i genren: ilskna – ja, urförbannade – kvinnodeckare. Det handlar om allt fler män som hatar, våldtar och slår – och allt fler kvinnor som ger igen. Jönköpings stjärnadvokat, kallad ”djävulens advokat”, hittas död i sitt garage. Före detta nämndeman knivmördas. Och så vidare. Moisto vill skildra så mycket att det kunde blivit hur rörigt som helst. Men hon sammanför trådarna och får intrigen att hänga ihop.

Monica RehnMonica Rehn: Moratorium (Modernista)
En mördare avslöjas men finns det inte en till? Vem är den andra mördaren? Rehn har debuterat med en väl skriven, väl berättad och väl balanserad så kallad domestic crime-thriller om en dysfunktionell familj – Pappan (med stort P), mamman (med litet m), tvillingsönerna, dottern och hennes dotter samt en vän till ena tvillingen – vars moratorium nu är på väg att hinna ikapp dem. Berättandet sker i skilda tidsplan och genom olika personer. Sånt riskerar att bli hur snårigt som helst men debutanten Rehn hanterar parallellberättandet så skickligt att ingen kan tro att det här är hennes debut.

749F7022-5436-4CC3-9CB3-ED8A5E40D9BCKarin Valtersson: Angelika (Polaris)
Förlaget Polaris har låtit Valtersson debutera med långa meningar, som kunde ha blivit tre, fyra, fem meningar hos en annan författare. Och detta i spänningsgenren, där det ska gå snabbt och rappt till. Valtersson fångar och sveper istället in läsaren i ett nät av ringlande ord och kommatecken, i sin berättelse om två systrar, den yngre Angelika, som ska försvinna från man och barn, och den äldre, Mikaela, som har hemligheter hon också. Varken citattecken och pratminus heller, när människor pratar och tänker. ”Angelika” är spännande som den är, i själva berättandet, men den blir också en thriller.

Aline TändstickanAline Lilja Gladh: Tändstickan ((XIV Förlag)
Här finns den bästa deckarinledning jag läst på länge: Någon smyger efter en kvinna genom Uppsala. Stämningen, känslan och spänningen förmedlas så känsligt genom själva språket, varje mening och ord. Därefter byts genren från thriller till modern landsbygdsdeckare. Miljö: Örbyhus med omnejd (inklusive Stockholm, tio mil bort). Här finns en golfklubb med restaurang, ett kriminellt motorcykelgäng, café och loppis. Inte samma nerv längre som i inledningen men en nära skildring av ett litet samhälle och dess noga porträtterade invånare.

FrennstedtTina Frennstedt: Försvunnen (Forum)
Ännu ett namn i Skånes deckarboom: Tina Frennstedt, kriminalreporter inom press/teve. Debutens huvudtråd bygger på ett verkligt försvinnande som än idag är ouppklarat: en ung kvinna i Mariefred försvann 1992 efter en utekväll. Men här har kvinnan bytt namn, året flyttats framåt och orten blivit Simrishamn. Tess Hjalmarsson, polis i Malmö och chef för Cold case-gruppen, har gett sig den på att lösa fallet med den unga kvinnans försvinnande på väg hem från ett dansställe för sexton år sen. Skildringen av Österlen imponerar också. Inte alls lätt att beskriva Österlen, dess människor och deras liv till vardags. Frennstedt lyckas förmedla den känsla av skånsk noir som finns bortom sommarturisternas ögon.

Deckarloggs red.

 

Deckarloggs samvetskval

China MSå var Deckarlogg klar med listan över 2019 års bästa till svenska översatta krimi. Ångrar Deckarlogg sig? Nej, det man ju inte göra. Valt är valt.

Men ändå, borde kanske några andra författare och titlar ha varit med? Ha puffat bort och ut några av dem som nu placerade sig?  Det gnager lite i Deckarloggs redaktion, det får erkännas.

Inte lätt att välja rätt, allt beror ju på tycke och smak, vilka romaner man fått syn på och hunnit läsa, och på vilket humör man var just då, vid läsningen, och är just nu, när årsbästalistan skulle sättas ihop.

oatesAllra mest gnager det nog för att China Miévilles sciencefictionfantasypolisromandeckare ”Staden & staden” (Doppelgänger) inte hamnade på årsbästalistan. Kanske borde också Joyce Carol Oates och Stephen Kings senaste personliga variationer av deckare/krimi/thriller och skarpsynta skildringar av USA, ”Mitt liv som råtta” (HarperCollins) respektive ”Institutet” (Albert Bonniers), ha placerat sig? (Ja, jag vet, åsikterna växlar mellan kritikerna, vissa tycker bra, andra tycker dåliga, men Deckarlogg gillar bägge.)

Piere Lemaitre RosyJan-Philipp Sendkers udda Kina-thriller ”Vid nattens ände” (Forum) och Pierre Lemaitres än mer udda Parispolisthriller ”Rosy & John” (Sekwa) borde kanske också ha placerat sig? Liksom, för att prata om udda, dansken Jussi Adler-Olsens senaste polisroman om avdelning Q i Köpenhamn, ”Offer 2117” (Albert Bonniers), som den här gången spretar mer än någonsin. Eller faktiskt Peter May med ” Ett kallt fall” (Modernista): så galet och spretigt och fantasirikt i Paris med omnejd  att Deckarlogg i sin recension jämförde med Fred Vargas.

Flynn BerryEller Thomas Mullens senaste uppgörelse med rasmotsättningarnas Atlanta år 1950, ”Vit eld” (Historiska Media), eller Flynn Berrys mycket spännande… vad ska den kallas… kanske en egen variant av psykologisk domestic  thriller, ”Dubbelliv” (LB).

Eller, eller. Och så vidare.

Deckarloggs slutsats, formulerad som en retorisk fråga: Mår inte den stora krimisläkten mycket bra för närvarande, bättre än på länge?

Bengt Eriksson