Holmes och Watson i Sverige eller kamplitteratur från motsatt håll?

David Lagercrantz

Obscuritas

(Norstedts)

(Men det kanske är med Lagercrantz som med Läckberg? Att han liksom hon blir bättre i översättning, till exempel på engelska? Utomlands betraktas ju Camilla Läckberg med vördnad och har fått bra kritik för sina psykologiska thrillers…)

Ovanstående parentes skrevs efter att jag läst och funderat över ”Obscuritas”, första titeln i David Lagercrantz nya deckarserie i genren, låt säga, ett slags polisroman med internationell thriller. Jag har vissa problem med den här romanen, vissa sidvisa problem.

Vissa sidvisa språkliga problem. Som följande: Men va tusan, varför kommaterar han som han gör? Lägger ut kommatecken som hinder vid läsningen istället för använda dem för att hjälpa språket och min läsning. Jag stannar ju upp, hela tiden, och snubblar, på nästan varje kommatecken.

Som hans sätt att systematiskt placera komma före (så gott som) vartenda och! Jag blir tokig av det här. Och sen också: dialogerna.

Säg mig, vem – i singular – i hela världen som pratar så här, som i Lagercrantz deckare? Använder dessa ord, dessa meningar. David Lagercrantz försöker skriva hårdkokta thrillersnabba dialoger – alltså pratminus på pratminus – så att replikerna smattrar mellan varann.

Det uppskattas. Det gillar jag. Sånt kan bli riktigt bra. Men då måste ju ord och formuleringar vara så exakt, säger exakt avlyssnade och nedskrivna att de uppfattas som riktiga, äkta och autentiska. Det ska kännas som att replikväxlingen kunnat vara på just riktigt.

Märkligast av allt: Ibland, på vissa sidor, finns inget av detta som jag gnällde på. Ingenting! Där flyter språket som en flödande älv, repliker och dialoger är mer än åkej. Amen, hur är detta möjligt!

Skriver David Lagercrantz så ojämnt? Varför ber då inte en redaktör att han ska se över språket så det flyter lika fint romanen och deckaren igenom? Eller kan det vara så att Lagercrantz faktiskt inte skriver så bra, redaktören har redigerat men inte riktigt orkat med att göra det på varenda sida?

I vilket fall, nog är det konstigt. Och onödigt, när ”Obscuritas” hade kunnat bli mycket mer lättläsvärd.

Grundstoryn är det inget fel på – inte heller huvudpersonerna. Men Lagercrantz har siktat högt. Inte gjort det lätt för sig. Ta de här huvudpersonerna… De är två: professor Hans Rekke, expert på förhörsteknik, och Micaela Vargas, polis på gränsen mellan nåder och onåder. Han är Sherlock Holmes och hon ett slags Watson. Till råga på allt har Brekke också en bror som arbetar för regeringen, som Mycroft Holmes.

Att ens tänka tanken att skriva en deckare om ett par nutida Holmes och Watson. Det är modigt, eventuellt dumdristigt. Så många nyskrivningar av världsdeckarlitteraturens mest kända detektivduo som gjorts förut, ibland mer på allvar och ibland parodiskt. Att skriva om Sherlock Rekke och Dr eller polis Vargas är en balansgång på slak lina, mellan pastisch och allvar.

David Lagercrantz. Foto: Kajsa Göransson

Lyckas Lagercrantz i sin dumdristighet? Ganska så bra, faktiskt. Även om det ibland kan utfärdas Hjerson-varning. (Och då tänker jag alltså på den svenska teveserie som väl fortfarande går att se på nätet.)

Grundstory: Året är 2003. En fotbollsdomare med rötter i Afghanistan mördas och en person häktas för mordet. Professor Rekke anlitas för att gå igenom förhören och förmå den häktade att erkänna. Istället dömer Rekke ut förundersökning och den häktade släpps.

Polisen Vargas kontaktar Rekke inofficiellt. De fortsätter utredningen och ”Obscuritas” blir en inofficiell polisroman som fortsätter internationell – till CIA, terrorister och talibaner. Men också hem på det viset att ”Obscuritas” aldrig blir en internationell politisk thriller utan mer en skildring av Sverige, av det svenska samhället, det svenska klassamhället.

Och detta på ett ovanligt sätt. Micaela Vargas, dotter till en chilensk flykting, kommer underifrån, från Husby och förorten. Professor Hans Rekke från motsatt håll, uppifrån, han bor i en Djursholmsvilla, hans familj är överklass. Den förra håller tillbaks sin ”explosivitet”; den senare är förfinad och bildad.  

Jag såg att en kritiker just kritiserade David Lagercrantz för att budskapet i romanen ska vara att bevara klassklyftor. Underklassen ska inte vara så jävla avundsjuk på dem som har det lite bättre. Det skapar ju onödiga motsättningar i samhället.

Men är inte det att övertolka Lagercrantz? Han skulle alltså vara en politisk författare som skriver deckare för att försvara sin överklass. Och därmed angripa underklassen. Typ kamplitteratur från motsatt håll. Det undrar jag. Men det går att tolka ”Obscuritas” på detta sätt, också.

Själv tror jag – fast det är ju bara vad jag tror – att han skriver så gott han kan, så bra han förmår. Och som den han är. Då blir det så här – omedvetet så här. Själv är jag mest blank inför boken. Den griper mig inte och som sagt, sidvis illa skriven. En deckare bland hur många andra svenska deckare som helst.

Som också jag nu lockats att läsa när jag kunde ha läst och recenserat en annan – och bättre – svensk deckare. Jag hoppas att nästa titel i serien blir en aning bättre till både språk och innehåll eller att en redaktör pratar lite, alltså på allvar, med David Lagercrantz.

Bengt Eriksson

Gruvdraken gräver upp och spottar ut

Anna Kuru

Gryningsjakten

(Modernista)

Anna Kuru skriver kanske mest ”Norrland noir” av alla de nya deckarförfattarna med olika delar av Norrland som kriminella miljöer.

Malmen är grunden för såväl Kiruna och fjälllvärlden som för Kurus romaner.

Gruvdraken gräver upp och spottar ut, får staden att skaka och skälva. Draken påverkar allt: miljön, livet, människorna.

Det kriminella i Kurus trilogi, som avslutas med ”Gryningsjakten”, finns i själva livet; livsbetingelserna. Det finns i miljön; miljöbetingelserna.

Nyckelord: männen. Och trilogi, förresten.

Hennes romansvit är mer som en följetong. Titlarna hänger ihop och följer på varann, de bör läsas i rätt ordning och från början.

Sista titeln förklarar lite av vad som hänt tidigare.

Är Jonas faktiskt ihop med Allis? Vad skedde med Raumo?

Det börjar med att huvudpersonen Allis fått ta semester från bilprovningen och försöker vila upp sig på Rhodos – och slutar med ond bråd död under älgjakten.

Allis är en kvinnlig hämnare. Också en kvinnlig hjälte?

Tveksamt. Även hon har påverkats av gruvdraken, av miljön och livet.

Bengt Eriksson

Ungefär så här i Gota Medias tidningar

Kamilla Oresvärd skriver vidare

För ett tag sen meddelade Kamilla Oresvärd att hon slutat sitt dagliga arbete och blivit författare på heltid. Nu meddelas det att hon lämnat det mindre förlaget Bokfabriken och istället ska skriva en ny deckarserie för det stora förlaget Norstedts.

Uppgifterna kan hänga ihop. Ja, lite förvånar det i alla fall mig att det tycks bli allt mer vanligt att svenska författare byter förlag nästan lite som fotbollsspelare. Köps eller lockas de över? Eller tröttnar författarna på sina förlag och söker grönare skogar?

Och det kan väl vara motsatt också – att förlag numera dumpar en författare vars böcker slutat sälja så mycket som förlaget önskar och förväntar sig?

Vet inte. Någon gång ska jag forska i det här. Men visst var det  tidigare mer så att förlag och författare betraktade varandra som gemensamt ett team, författarna var mer trogna sina förlag och förlagen värnade mer om sina författare?

Eller också är det jag som pratar väder utan att veta. Rätta och informera mig gärna, om du vet mer.

Kamilla Oresvärd, för att återgå till henne, är väl värd all framgång. Det gick snabbt för Oresvärd, blott sex år, att bli en av Sveriges främsta och nog också mest framgångsrika deckarförfattare.

Hon har sju titlar i två deckarserier bakom sig: den första med Stina Seger, kriminalkommissarie i Göteborg, och den andra med Mona Schiller, en före detta domare som flyttat hem till Vargön utanför Vänersborg.

Nu flyttar hon från förlaget Bokfabriken i Malmö till Norstedts / Storytel i Stockholm för att börja skriva på en ny, alltså sin tredje deckarserie.

Jag minns när jag första gången recenserade Kamilla Oresvärd. Det var redan vid debuten med ”Minnesbäraren”, hennes första Göteborgsdeckare och då hade hon ännu inte kontrakt med, som vissa brukar säga, ett riktigt förlag. ”Minnesbäraren” gav hon ut på hybdridförlaget Hoi.

Min recension var inte översvallande men mycket positiv. Jag skrev att hon redan kunde jämföras med etablerade och kända deckarförfattare. Och nej, jag menar inte att malla mig över att jag ”upptäckte” henne så tidigt. Däremot kan nog hennes framgång tas som ett bevis på att jag sköter mitt jobb.

Detta är en av recensentens och kritikerns viktigaste uppgift: vara nyfiken på det okända och nya, recensera debutförfattare redan vid just debuten och våga recensera dem efter förtjänst. Varken hylla för mycket eller skriva ner för mycket, läsa med öppna ögon och skriva exakt vad man tycker i recensionen.

Tyvärr upplever jag att många recensenter och kritiker inom alla ämnen och områden kan vara lite rädda för det: inte vilja = våga tycka själv och först innan någon och helst flera andra redan tyckt samma sak. Liksom godkänt tyckandet. En recensent måste våga göra bort sig men också vara så kunnig i sitt ämne att hen inte gör bort sig för många gånger och för mycket.

 Dessutom, vilket är en av mina käpphästar som recensent: de – vi – kan inte nöja oss med att läsa förlagsutgivna böcker utan måste sticka in näsan också bland de egen- och hybridutgivna. För just där kan framtidens författare finnas.

Kamilla Oresvärd önskas som sagt all framgång också i fortsättningen. Och om jag får ha en personlig önskan: återkom gärna till Göteborg i den nya deckareserie. Oresvärds skildringar av Göteborg gillar jag kom.

Letade reda på min recension av hennes debutdeckare ”Minnesbäraren”, så här skrev jag…

***

Kamilla Oresvärd

Minnesbäraren

(Hoi)

Kamilla Oresvärds polisroman ”Minnesbäraren” håller imponerande hög klass. Redan vid debuten tål hon att jämföras med etablerade svenska deckarnamn. 

Inte så annorlunda utan Oresvärd använder det gängse sättet att skriva en polisroman. Fast hon gör det extra bra, med alla nödvändiga ingredienser på rätta ställen.

”Minnesbäraren” som den såg ut vid utgivningen på hybridförlaget Hoi.

Hennes kommissarie – en kvinna förstås – heter Stina Seger.

​Miljön är Göteborg.

Det ena kriminalspåret börjar i Örgryte, där ett gammalt lik hittas nedgrävt. Det andra med att en man rymmer från en rättspsykiatrisk anstalt.

Spåren knyts ihop, historiskt och idag. Resultatet blir en krock mellan olika tiders människosyn.

​Tyvärr är också slutet gängse. Alldeles för mycket action! Berättelsen förlorar i trovärdighet.

Men även detta har ju Oresvärd gemensamt med kända deckarförfattare.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar 2015

Deckarloggbäst november 2021

Som varje månad: de fem bästa deckarna och annan krimi som Deckarloggs red. samt gästrecensenter läst under den gångna månaden. Alltså Deckarloggbäst november 2021!

***

Frida Skybäck

De rotlösa

(LB Förlag)

Efter att ha varit en av de bästa inom feelgood lovar Skybäck att också bli en bra deckarförfattare. Hennes debutdeckare  har Malmö som miljö: gator och platser, kriminalitet och samhällsklasser. Tre huvudpersoner: Lydia och Dani, vars föräldrar flydde hit från Kroatien, och Linnea, bosatt i nyrika Västra hamnen. Polisen ringer på. Lydias bror Dani är försvunnen, misstänkt för att ha kidnappat Linnea. Dessa tre berättar ”samma” historia, i tur och ordning. Ett deckargrepp som blivit allt mer vanligt men är svårt att hantera. Skybäck klarar även detta.

Sofia Rutbäck Eriksson / Mattias Boström

Katarinas eminenta detektivbyrå

(Lind & Co)

Bokserien handlar om 31-åriga choklad- och bubbelälskande Katarina Zapp, en spänningsälskare som nog hellre skulle överge sin sockerlast för salladsblad än att fortsätta jobba som revisor. När mystiska saker börjar ske både på jobbet och i det privata tar hon hjälp av sin pensionerade granne Greta och utnämner sig till privatdetektiv. Bokserien om Katarina och Greta utlovar ”mer mys än rys” och det är helt sant. Något som ändras lite ju längre in i bokserien vi kommer är tonen. Den skojfriska och härliga ytan finns alltid kvar, men huvudintrigerna blir något mer allvarsamma. (Ur Peter Westbergs rec. av de fem första titlarna som ljudböcker.)

Colson Whitehead

Harlem Shuffle

Övers: Eva Åsefeldt

(Albert Bonniers)

Genren, för det finns en litterär strömning som Colson Whitehead ansluter sig till: den svarta amerikanska eller afrikanskamerikanska kriminal- eller deckaren. ”Harlem Shuffle” utspelar sig alltså i Harlem. Berättelsen om den unge, svarte möbelhandlaren Ray Carney på 125-e gatan börjar 1959 med medborgarrättsrörelsen och fortsätter in i raskravallernas = det svarta upprorets 60-tal. Då en svart affärsägare inte kan få banklån, var och hur ska man då skaffa kapital? Och förresten, skulle de vita affärsmännen vara mer laglydiga, med sina affärsmetoder? Vad är stöld? Vem är kriminell? Vem följer lagen? Detta definierar både litteraturen om och livet för svarta: själva livet är kriminellt, litteraturen blir krimi.

Johan Theorin

Benvittring

(W&W)

Efter åtta års väntan får vi en fortsättning på Johan Theorins Ölandssvit. Det visar sig att författaren på bästa sätt använt de åtta år som gått sedan ”Rörgast”. Huvudkaraktären, Gerlof Davidsson, levererar på högsta nivå. Huvudhandlingen utspelar sig 2001 och vi får följa med Gerlof på en strandpromenad när han hör ett stenras vid en öde sträcka på den öländska kusten. Han övertalar sitt brorsbarn, Tilda Davidsson, som är polis att undersöka platsen. En man begravd under stenraset och lite längre bort på stranden hittas även benresterna av ett lik med en tröja på sig som en gång varit Gerlofs. Han gav den till en luffare 1952 samma kväll som hans skuta ”Vågbrytaren” brann upp i en vik, söder om Oskarshamn. (Ur Samuel Karlssons rec)

Sofie Bjarup

Mörkrets barn

(Lind & Co)

Bjarups debudeckare ”Mörkrets barn” hör till subgenren historisk noir. Så måste resultatet bli när kriminalberättelsen utspelar sig i London år 1888. Denna stad, denna tid och dessa livsvillkor var mörkaste, fattigaste noir för många (fast inte alla) av Londons invånare. Året 1888 ger kanske en association? Det är Jack Uppskärarens år, då han mördade kvinnor i East Ends fattigkvarter. Nu har ännu en kvinna hittats mördad och skändad på Hanbury Street i Whitechapel. Dit kommer William Sinclair, huvudperson i ”Mörkrets barn”, som reporter för The New Chronicle, en av Londons dagstidningar.

Ännu en månad, ännu en Spänningstopp

Även den här månaden har Deckarlogg tagit sig fräckheten – eller hur det ska uttryckas – att vidareförmedla den spänningstopp som deckarrecensenterna i Borås Tidning (och Gota Medias övriga tidningar) sammanställt för den läsmånad som gått.

Väl den enda kritikerlista över spänningslitteratur som finns i Sverige, dessutom. (Och dessutom en gång till… Jo, Deckarloggs red. vet att det nu talas i egen sak men undrar ändå om inte Gota Media också har den bästa recensionsbevakningen av deckare och annan krimi i svensk dagspress?)  

Månadens spänningstopp blev kanske något mindre oväntad än förra månaden. Fast som alltid finns här väl några ögonöppnande namn och läslockande boktips. Som David Nessle och Sara Bergmark Elfgren plus att John le Carré är tillbaks postumt.  

***

 1) Åsa Larsson : Fädernas missgärningar (Albert Bonniers)

2) Katarina Wennstam: Djävulens advokat (Albert Bonniers)

3) John le Carré: Silverview (Albert Bonniers)

4) John Grisham: Väktarna (Albert Bonniers)

5) Sara Bergmark Elfgren: Grim (Rabén & Sjögren)

6) Kristina Ohlsson: Isbrytare (Forum)

7) Tove Alsterdal: Slukhål (Lind & Co)

8) David Nessle: Herr Nymans detektivbragd (Kartago)

9) Sofie Bjarup: Mörkrets barn (Lind & Co)

10) Thomas Engström / Margit Richert: Armasjärvi (Bokfabriken)

***

För att se de korta och precisa, ibland skarpa motiveringarna till att just dessa författare och titlar hamnat på Spänningstoppen får ni som alltid gå in på hemsidan för Borås Tidning eller någon annan av Gotas Medias tidningar.  

Tillbaks på Öland

Johan Theorin

Benvittring

(W&W)

Äntligen.

Efter åtta års väntan får vi en fortsättning på Johan Theorins Ölandssvit. Har du missat de tidigare delarna – ”Skumtimmen”, ”Nattfåk”, ”Blodläge” och ”Rörgast” – är du bara att lyckönska. Det är något av det bästa som en svensk deckarförfattare skrivit, enligt mig.

Det är lika bra att jag redovisar min inte helt objektiva utgångspunkt redan från start. När jag sätter mig för att avnjuta ”Benvittring” är förväntningarna skyhöga. Fallhöjden enorm. Och det är upplagt för en besvikelse.

Men det visar sig att författaren använt de åtta åren som det tagit sedan ”Rörgast” kom ut på bästa sätt. Jag bara älskar den här boken. Huvudkaraktären, Gerlof Davidsson, levererar på högsta nivå.

Handlingen då. Ja, i ärlighetens namn så börjar det lite spretigt.

Vi får tre mordfall serverade som inträffat från 1939 till 2001. Det är lite svårt att hänga med i de tvära kasten men när inledningen är avklarad tar författaren med oss in i huvudhandlingen.

Den utspelar sig 2001 och det kan vara bra att ha i åtanke när det gäller vissa tekniska detaljer. Här finns fortfarande gott om fasta telefoner.

Vi får följa med Gerlof på en strandpromenad när han hör ett stenras vid en öde sträcka på den öländska kusten. Han övertalar sitt brorsbarn, Tilda Davidsson, som är polis att undersöka platsen.

Det visar sig att det ligger en man begravd under stenraset. Lite längre bort på stranden hittas även benresterna av ett lik som har en tröja på sig som en gång varit Gerlofs. Han gav den till en luffare 1952 samma kväll som hans skuta ”Vågbrytaren” brann upp i en vik, söder om Oskarshamn.

Och nu börjar man känna igen författaren.

Johan Theorin har inte bråttom när han berättar sina historier. Som en erfaren konstnär lägger han grundfärgen och konturerna först innan han börjar med detaljerna. Vi får följa flera karaktärer i olika tidsepoker. Jag älskar den här berättarstilen. Det är ett komplext bygge som kräver total kontroll från författaren.

Johan Theorin. Foto: Johanna Hanno

Det sätter också alla som påstår att ljudböcker måste ha enkla konstruktioner med få berättarröster i skamvrån. Det funkar. Det kräver bara en skicklig författare. Johan Theorin lutar sig mot ett fantastiskt språk. Det är få, om någon, som kan slingra sig så elegant mellan brott, miljöbeskrivningar, karaktärsutveckling och tid.

När historien växer fram blir den djupare och djupare. Vi kastas tillbaka i tiden till bortglömda miljöer då livet såg annorlunda ut i vårt land. Här står generationen som föddes i början av 30-talet i fokus. De som på så många sätt lade grunden för dagens välstånd.

Det är liv och öden som alltmer sällan får ta plats i skönlitterära skildringar. Och det är i elfte timmen som Johan Theorin skriver ”Benvittring”. I boken är Gerlof Davidsson 87 år och även om han är en sällsynt pigg krutgubbe kan han i ärlighetens namn inte jaga bovar in i nästa decennium.

Även om Tilda Davidsson är polisen i historien, och hon får sin beskärda del av utrymmet i boken, så är det Gerlof som är den drivande för att lösa mordgåtan. Och jag är lite förälskad i honom. Det är lika bra att jag erkänner.

Han liknar min farfar som tyvärr inte lever längre. ”Benvittring” är en fin hyllning till den generationen. De smarta och lite roliga gubbarna och gummorna. Som varit med om värre tider och inte hetsar upp sig för småsaker.

Mina rädslor kommer på skam. När jag nu avslutat ”Benvittring” är det med en bitterljuv lyckokänsla. Den var precis så bra som jag hade hoppats. Men jag inser att det troligen är det sista vi får se av Gerlof Davidsson. Betyg är ganska meningslöst i sammanhanget. Det blir inte bättre än så här.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Spänningstopp som tar tempen på tiden

Hoppas ansvarig redaktör ursäktar och inte muttrar alltför mycket när Deckarlogg än en gång återpublicerar den Spänningstopp som en gång i månaden sammanställs av deckarrecensenterna i Gota Medias tidningar, från Borås Tidning till Ystads Allehanda och där emellan Smålandsposten och Barometern. Med ännu fler.

Blott listan – motiveringarna får du gå till tidningarna för att ta del av. Och det är väl värt att göra det. För det är den enda kritikertopp som finns i Sverige med deckare och annan krimi. Och (om en får säga det själv) för varje månad blir toppen allt mer just spännande och intressant.

Så här ser Spänningstoppen ut för närvarande, den gångna månaden. Kolla och fundera över vad som är utmärkande för den. Ett par, tre saker eller fyra saker…   

1) Sofie Bjarup: Mörkrets barn (Lind & Co)

2) Åsa Larsson: Fädernas missgärningar (Albert Bonniers)

3) Thomas Engström / Margit Richert: Armasjärvi (Bokfabriken)

4) Frida Skybäck: De rotlösa (LB förlag)

5) Sara Strömberg: Sly (Modernista)

6) Tove Alsterdal: Slukhål (Lind & Co)

7) Bethany Clift: Överlevaren (Modernista)

8) Kristina Ohlsson: Isbrytare (Forum)

9) Anna Kuru: Gryningsjakten (Modernista)

10) Silje Ulstein; Kräldjursmemoarer (W&W)

Avslöjande: Dessa tre saker syftade Deckarlogg på…

1) Samtliga på Spänningstoppen är kvinnor (utom en extra man). 2) Åtta av tio spänningstitlar har skrivits av svenska författare. 3) Sex titlar hör hemma under rubriken ”Norrland noir”.

En termoter i rumpan dagens deckarutgivning? Kanske det.

Inte minst: 4) Spänningstoppen toppas av Sofie Bjarup, en deckardebutant som till och med var en hybridutgiven debutant. Hennes hybridutgivna deckare har nu återgivits av ett så kallat vanligt förlag.

Jo, det är samma bok. Också ett tecken i tiden?

Bengt Eriksson

Den Deckarakademinominerade polis- och väderromanen från Kanada (28 grader kallt och blåst)

Giles Blunt

Arktiska nätter

Övers: Sandra Gustafsson och Lars Rambe

(Hoi förlag)

Det tog fyra år mellan föregående titeln och den här, ”Arktiska nätter”, i serien om kriminalinspektörerna John Cardinal och Lisa Delorme i staden Algonquin Bay i Ontario, Kanada.

Det hade fått hans kanadensiska läsare att undra om Giles Blunt avslutat serien, det skulle inte komma fler titlar? Men det skulle det alltså – en sjätte och sista titel, som nu avslutar Cardinal- och Delorme-serien.

Det kanske tog extra research- och skrivtid tid att få ihop ”Arktiska nätter”? Den är nämligen extra sammansatt och klurig, på gott och en del ont också.

”Arktiska nätter” är en av de nominerade titlarna till Svenska Deckarakademins pris om 2021 års bästa översatta kriminalroman. Men Blunts kanadensiska  polisserie började översättas till svenska redan i början av 2000-talet. ”Fruset offer” (2002) eller ”En stilla storm” (2005) kunde – ja, borde – nog ha nominerats.

Kanske bägge. Fast bättre sent än aldrig – eller? – nu när  Hoi förlag tagit upp utgivningen, nyöversatt och återutgivit de tidigare titlarna och dessutom fortsatt att översätta och ge ut.

Algonquin Bay är en fiktiv stad som har starka likheter med North Bay, som också ligger i Ontario. Den här gången ligger Algonquin Bay närmare än tidigare till – norr om – både Ottawa och Toronto.

Inte i själva Arktis men en del av Arktis, geografiskt såväl som här kriminellt.

Det börjar med att en man hittas död på parkeringsplatsen vid Motel 17, en gift man som tog in på motellet med en annan kvinna än sin hustru, också hon gift. Det finns märken på hans hals efter att någon har stått där och stampat. Kvinnan är försvunnen.

Det blåser. Det är tjugoåtta grader kallt. Det bör nämnas. Det är Algonquin Bay och en roman av Giles Blunt, en väderdeckarförfattare. Vädret är ständigt närvarande i handlingen, på och mellan raderna.

Det fortsätter med att en kvinna hittas död på öde plats, ett övergivet hotell i skogen, fastkedjad och ihjälfrusen. Hon har kläder på sig som inte är hennes, något har bytt ut hennes kläder, klätt henne i nya, andra.

Parallellt med detta berättas en historia bakåt i tiden, något som hände där och då, på en forskningsstation i Arktis. Men hur hänger detta ihop med morden? Och hur hänger de olika morden ihop? En senator i Ottawa verkar hänga ihop med – ja, med allt?

Det dröjer, det dröjer rätt länge innan Blunt sammanfogar trådarna. Läsaren hinner inte bara fundera på hur det ska gå ihop utan också om författaren verkligen ska lyckas att få ihop det.

Blunt har mycket annat att berätta den här gången också. Till exempel om sexklubbar och swingers – eller sex, helt enkelt fast ju inte alls så enkelt. Som Lisa Delmores, som det verkar, verkligen inte  enkla förhållande till sex och att leva våldsamt. Vad är det med katoliker?

Han är ovanligt vulgär också, Blunt, den här gången. Som när Delorme pratar med den misstänkta sex- och swingerklubbägaren.  

Dessutom sexismen inom poliskåren. Varför har inte Delorme tilldelats utredningen av mordet på mannen vid motellet? Utredningen fick istället till den där hotshotkriminalaren som kommit till Algonquin Bay från Toronto. Kompetent – eller inte?

Och så kärleken, den uppblossade. Hur ska det gå, efter all denna tid, alla dessa år. Har John Cardinal plötsligt blivit förälskad i Lisa Delorme? Han vet inte. Han tror det, anar det. En kyss eller de var flera. De två poliskollegerna och vännerna, vad händer om en av dem blir kär i den andra? Eller bägge, om de blir kära i varandra?

”Arktiska nätter” avslutas med en cliffhanger som aldrig kommer att få något svar – på pappret till en bok alltså – eftersom det inte blir några fler titlar i den här serien. Så varje läsare får själva tänka ut svaret.

Deckarakademin har alltså för första gången och först nu nominerat Giles Blunt till sitt pris för bästa översatta deckare. Det är välförtjänt. Han är värd det. ”Arktiska nätter” är en bra, läsvärd polisroman, deckare och roman i allmänhet.

Men nog är det lite sent. Och ”Arktiska nätter” hans bästa polisroman och deckare, det allra bästa han skrivit? Nja.

Bengt Eriksson

Klockrena mysdeckare, som börjar bli mer allvarsamma…

Katarinas eminenta detektivbyrå,

en bokserie av

Sofia Rutbäck Eriksson och Mattias Boström

(Lind & Co)

Det här är en samlad recension av de första fem delarna i bokserien om Katarinas eminenta detektivbyrå, som släppts som ljud- och e-böcker. Böckerna är fristående men bör avnjutas i rätt ordning för att följa de röda trådarna:

Del 1: Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken

Del 2: Detektiv på hett plåttak

Del 3: Mord och gröna skogar

Del 4: Bättre dö än illa fäkta

Del 5: Varning för dödlig fara

Bokserien handlar om 31-åriga choklad- och bubbelälskande Katarina Zapp, en spänningsälskare som nog hellre skulle överge sin  sockerlast för salladsblad än att fortsätta jobba som revisor.

När mystiska saker börjar ske både på jobbet och i det privata tar hon hjälp av sin pensionerade granne Greta och utnämner sig till privatdetektiv.

Sofia Rutbäck Eriksson Foto Patrik Öhman

Bokserien om Katarina och Greta utlovar ”mer mys än rys” och det är helt sant. Det kallas mysdeckare och lika mycket som jag själv ryser åt detta epitet så är det precis en klockren beskrivning av vad författarduon Rutbäck Eriksson och Boström bjuder på.

Böckerna är fyllda av dråpligheter och en gigantisk dos humor som i de allra flesta fall träffar precis rätt. Vi bjuds även på riktigt underhållande gästspel av riktiga människor:

I ”Detektiv på hett plåttak” förekommer 90-talets barn-TV-duo Johan och Pipen (Johan Anderblad, även känd som barnboksförfattare och förbaskat trevlig person) som mordmisstänkta och i ”Mord och gröna skogar” tar man upp jakten på drottning Silvia som försvinner efter ett stadsbesök.

Böckerna är fristående men det finns naturligtvis röda trådar att följa. Det handlar om allt från Katarina och Gretas relation som fördjupas till Katarinas kärleksliv som utvecklas på ett så varmt och fint sätt att jag kommer på mig själv med att le lite fånigt åt vissa av situationerna

Det förekommer även andra färgstarka och genuina Luleå-original som på olika sätt påverkar Katarinas liv.

Något som ändras lite ju längre in i bokserien vi kommer är tonen. Den skojfriska och härliga ytan finns alltid kvar, men huvudintrigerna blir något mer allvarsamma.

Detta gäller främst den senaste av de hittills släppta delarna, ”Varning för dödlig fara”, där Katarina får i uppdrag att hjälpa en mordhotad kommunalpolitiker. Tonen är något mörkare (utan att det någonsin blir vare sig våldsamt eller becksvart) och jag gillar det skarpt.

Det här är helt klart den hittills bästa boken i serien och det blir bitvis ganska spännande.

 Och på tal om spänning så är det inte bokseriens främsta vara, medvetet naturligtvis och inte heller att ta som kritik från min sida.

Serien om Katarnas eminenta detektivbyrå bjuder på många timmars underhållning där träffsäker humor är det som ligger i främsta fokus. Dråpliga situationer avlöser varandra alltmedan karaktärerna fördjupas och detektivbyrån utvecklas från att i princip uppfinna egna fall till att anlitas för seriösa utredningar.

Katarina Zapp är en fröjd att följa. En genuint god choklad-, bubbel-, och spänningsälskare som samtidigt är både naiv, ganska osmart och klantig på gränsen till Papphammar-nivå. Det är tur att hon har bästa vännen Greta i sin närhet.

Samtliga böcker är inlästa av skådespelerskan Ellen Jelinek, som gör ett riktigt bra jobb. Hon läser med en ton och inlevelse som passar böckernas innehåll perfekt.

Nästa del i serien, ”Jag drömmer om ett mord hemma”, kommer på ljudbok den 6/12 och jag hoppas på att det blir ett antal till efter det.

Peter Westberg, gästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Han är även författare och har utöver fyra utgivna böcker (”Europa Pandemus”, ”Europa Refugium”, ”Aurora, beskyddaren” och ”Bara vanlig”) medverkat i ett tiotal novellantologier och skrivit noveller till såväl ”Creepypodden” som ”Monsterboxen” och ”Radioväsen”. Hans första kriminalroman, ”Gourmand”, publiceras av Lava Förlag under 2022.

Deckarloggbäst oktober 2021

Kerstin Bergman

Förgätmigej

(Southside Stories)

Iris Bure lämnar både pojkvännen Jonas, som hon återfann i den förra debutboken, och sitt jobb när kusinen Ingrid ringer och berättar att hennes systerdotter Alva, som bott hos Ingrid, har försvunnit. Genast kör Iris Bure norrut mot Åmål. Det berättas, liksom i debuten, långsamt och ordrikt. Alltför långsamt? För ordrikt? Än tycker jag så, än inte alls. Kerstin Bergman skapar långsamt, långsamt en stämning och närhet till miljön och människorna. Hon skriver den långsamma deckarens lov. Nästan protestdeckare – mot ACTION och våld-våld-våld, blod-blod-blod.

Sara Strömberg

Sly

(Modernista)

Hennes språk fångar mig direkt. Hon är ännu en av årets deckardebutanter – hur många sådana finns egentligen år 2021? – och stilistiskt börjar hon med att skriva på topp redan från start. Vad gäller genre och miljö ansluter Sara Strömberg sig till den nya lavinen med Norrlandsdeckare. Norrland noir, typ. Hennes miljö: baksidan av jämtländska Åre. Eftersom varje samhälle har en fram- och en baksida. Till Åres sol- och guldsida reser stockholmare för att åka skidor och äta på lyxrestauranger. På Åres baksida däremot bor de som har mindre eller inget, den om du vill så kallat vanliga befolkningen.

Åsa Larsson

Fädernas missgärningar

(Albert Bonniers)

Förra titeln kom 2012 och först nu en ny – och även avslutande – titel i serien om och med Rebecca Martinsson, kammaråklagare i Kiruna. Inte världens bästa ställe men bättre än Stockholm för Rebecca är hemma. Extra trist nu också när hon lastats på polisens samlade förundersökningar och fråntagits sina egna. Åsa Larsson skriver rappt och innehållsrikt på samma gång, i ett med personer och miljöer. Vad beskriver hon bäst? Miljöerna. Ja. Personerna. De också. Och främst de känslor hon får att uppstå ur miljöer och människor. I ”Fädernas missgärningar” ska Ragnhild Pekkari, en äldre kvinna, ta livet av sig. Men något kommer i vägen, så det går inte.

Olivier Norek  

Kod 93

Övers: Lisa Marques Jagemark

(Sekwa)

Fransmannen Olivier Noreks polisromaner placerar sig på en skala från Fred Vargas till Georges Simenon och där emellan Ed McBain. Hans kriminalkommissarie Victor Coste har mer likhet med kommissarie Adamsberg än Maigret men även drag av Steve Carella. Fjolårets ”Ytspänning” – också en polisroman fast med den lika eganrtade polisen som kvinnan Noémie Chastain – introducerade Norek i Sverige. ”Kod 93” handlar istället om den manlige polisen Coste på kriminalen i Parisförorten Seine-Saint-Denis med landets flesta och grövsta brott. En fransk polisroman i procedurskolan: utredningen sköts systematiskt och noga men brotten är spektakulära.

Kjell Eriksson

Ett dödligt tillstånd

(Polaris)

När polisen Sammy Nilsson vilar efter sin hjärtoperation dras en skärm fram vid hans säng och en annan patient placeras i rummet. ”Fly bort från otukten”, säger mannen och Sammys puls rusar. Dessa ord har han hört förut. Bakom skärmen finns en mördare – en kvinnoseriemördare befinner sig på Akademiska sjukhuset i Uppsala. ”Ett dödligt tillstånd” får betraktas som den trettonde titeln i Ann Lindelll-serien, förut vid Uppsalakriminalen, trots att hon knappt är med. Mansroman, inofficiell polisroman, amatördeckare, ny landskapsroman – när miljön blir Österlen – och sist aningen av kärleksroman. Skriven på rakt och klart, ett lika enkelt som skönt språk.

Bengt Eriksson