Att välja kriminaliteten

Julian de la Vega & Scarlett Rudas
Jag och min Maffiapappa II Eget bild
Om en pappa med ett ovanligt yrke…
(Reko förlag)

Julian de la Vega är 15 år, liksom huvudpersonen Jake. Den nya, andra boken om ”Jag och min Maffiapappa” har Julian skrivit tillsammans med sin yngre syster Scarlett Ruda.

Genre: ungdomsgangsterroman. Åldersgrupp: runt 10 år. Fast jag tror boken kan uppskattas också längre upp i åldrarna.

Till exempel av mig. ”Maffiapappa II” är nämligen mycket spännande med pådrivande action och dessutom mer välskriven än många vuxendeckare jag läst på senare tid.

jag-och-min-maffiapappa-iiNär dialogen är som bäst mellan Jake och hans kompis Ahmed så blir den så ettrig att den smattrar.

Jake, ibland kallad Joker, är tillbaks i Skåne. Men inte längre i Trelleborg utan nu bor han med sin mamma i ”kriminella Nydala”, ett bostadsområde i Malmö.

Föräldrarna har skiljt sig, ”Maffiapappan Carlos” bor någon annanstans, var vet inte sonen Jake.

Det börjar med att Jake, Ahman och två andra kompisar med hagelgevär rånar en guldsmedsaffär vid Gustav Adolfs torg – och får polisen efter sig.

Efterföljande handling: inbrott i ett hus, bråk med andra kriminella, kidnappning, fötterna i cementblock, kniv och pistol, dråp och mord…

Och medan det ena efter det andra händer så funderar Jake över att ha valt samma livsväg som pappa: kriminaliteten. Och genren vänder: boken blir en antigangsterroman.

Ibland kan det tyckas lite överdrivet och våldsamt, för mycket action. Men berättelsen har samtidigt ett genomgående stråk av realism och trovärdighet.

”Jag och min Maffiapappa II” – men varför inte en egen titel? – är en riktigt bra barn- och ungdomsdeckare!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Annonser

Den svenska slavhandeln

Janne Lundström
De ofria
(Natur & Kultur)

Matilda Möllare, 15 år, stiger iland på ön Saint Barthélemy, den svenska kolonin i Västindien. Eller Bartolomejan, som ön kallas. Året är 1790. Matilda anländer med briggen L´Amitié från Stockholm. Hennes mor har dött och Matilda ska för första gången träffa sin far. Hon står uppe på däck och räknar husen i staden Gustavia: drygt 100. Inte en lika stor och ståtlig stad som Stockholm – men är hon besviken? Nej, förväntansfull.

Matilda Ephraimsdotter Miller, bokens huvudperson och berättare, har Janne Lundström hittat på. Hon är en fiktiv person: en iakttagare – med såväl ögon som känslor – av historien och dess människor. Men cirka en tredjedel av de många namnen (på de västindiska öarna Saint Barthélemy, Sint Eustatius, Nevis och Martinique samt skeppen L´Amitié, Anancy, La Liberté och La Confidence) anges i personregistret som historiska. De har funnits. De är autentiska. De levde i den tid och miljö som skildras.

De_ofriaRomanen ”De ofria” har dessutom form av en memoar: den då cirka 30-åriga Matildas nedskrivna berättelse om sin far, Zwarte och Witte, Beatrijs och sig själv, sina minnen och upplevelser, ilska och hat. Det ger en extra, verklig tyngd åt berättelsen och får den att drabba ännu mer, låt säga, historiskt riktigt. Lundström inte bara redovisar och gestaltar historien – hans berättelse personifierar kolonialismen och dess slavhandel med 1789 års franska revolution som den motvikt som nu närmar sig öarna i Västindien.

Och glöm inte tillägget: svensk. Här handlar det inte om de där andra kolonialländerna, som Frankrike och Storbritannien, utan om Sveriges sällan eller någonsin skildrade, liksom bortglömda kolonialism och slavhandel. Samma människosyn och brutalitet, samma samhällssystem där ingen är fri, oavsett hudfärg (eller nyansskillnader i kulören), slav som herre. Även de vita slavägarna, som Matildas pappa, köpmannen Ephraim Matsson Miller, har formats av detta brutaliserande system som föder och göder, ja, kräver våld.

Som ett porträtt av mänskligheten före humaniseringen – med Matilda som ögonvittne. Men inget oskyldigt vittne: hur goda hennes föresatser än är så slår de fel, inte heller hon kan stå fri från tid och miljö. Matilda trodde hon skulle komma till ett paradis men blir besviken och arg på sin far. Hon upptäcker att också han har slavar och att han straffar dem med det lagligt tillåtna antalet piskrapp (fast i hemlighet, så dottern inte ska se).

Två av pappas slavar, tvillingarna Willem och Pieter, som kallas Witte och Zwarte, för att de är mulatter, den förstnämnda med en aning ljusare hud, är till och med hans söner och därmed Matildas halvbröder. Men pappa behandlar dem inte som söner utan som slavar, särskilt Zwarte, som ju har mörkare hud. Beatrijs, pappas hushållerska, är mamma till Matildas halvbröder.

Matilda hjälper Zwarte att rymma och fly från Saint Barthélemy. Senare ska också Witte ge sig av. Lundström, eller snarare Matilda, låter oss följa dem genom Västindien och historien, på skepp och öar, bland annat till ön Martinique och inbördeskriget mellan revolutionärer och kungatrogna, där som i Paris. Och där Pieter/Zwarte blir revolutionär.

Janne Lundström berättar långsamt och lite omständligt, hoppar framåt och bakåt mellan åren, så det kan vara svårt att hänga med och ha koll på när och var olika händelser faktiskt utspelar sig. Å andra sidan bidrar även detta till autenticiteten – det känns verkligen som om Matilda Miller skrivit och berättat. Dessutom är ju själva historien, gånger två, både den som berättas och den verkliga, så stark = hemsk att det blir omöjligt att värja sig.

Vilka riktar sig boken till? Vuxna? Ja. Unga vuxna? Nja, snarare vuxna eller mycket vuxna unga.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur 2017

Att skriva sig ut ur ungdomens mörker

Helena Dahlgren
Orkidépojken
(Constant Reader)

Från bloggen Bokhora till hennes egna bloggar, till den personliga fackboken ”100 Hemskaste” (Modernista), som tidigare recenserats på Deckarlogg, och hennes inledande novell ”Under huden” i novellantologin ”13 sagor om ond bråd död” (Swedish Zombie), som väntar på att bli recenserad, och nu också debutromanen ”Orkidépojken” (Constant Reader).

Likadant hela vägen. Det vill säga: Det är förstås vad hon skriver om men lika mycket hur hon skriver om det hon skriver.

Hon, alltså Helena Dahlgren.

Hon skriver liksom med en axelryckning – som tics i ena axeln. Spontant och direkt, som det blir. Men ändå inte, för samtidigt…

orkidepojkenJa, samtidigt är det om hon övervakar och har koll på sina axelryckningar. Skriftart: kontrollerad spontanism.

Det var Helena Dahlgrens sätt att formulera sig som jag nu försökte beskriva. Hur hon skriver sina meningar, var hon sätter punkt, orden hon använder.

Jag ska ta ett enda exempel, bara: ”Och ändå. Men ändå.

Ja, du ser. Ja, du hör nog. Hur hon liksom diskuterar med sig själv. Vilket leder in på Helena Dahlgrens hoppiga sätt att berätta. Också det lika slängigt som kontrollerat, tror jag.

Än är hon här och än är hon där, än i själva berättelsen och än utanför den, liksom betraktande berättelsen, än är hon personen i berättelsen, Hanna, och än är hon berättaren = författaren.

Hanna = jag-berättaren. Men jaget blandar också in dagsboksblad som berättaren inte har skrivit utan Lina, hon som passade in så väl, var skolans och hela traktens drottning, men försvann ändå, i sitt mörker.

Också utskrivna inlägg från Orkidépojkens blogg och utkast som aldrig publicerades men ju publicerats. Kommentar: !! och ??

Det här sättet att skriva ger en intensiv nerv åt berättelsen: en nerv som dunkar så av liv på gränsen mellan livslust och desperation, ungdom och vad som ska komma sen, att det är lätt att tro att Helena är Hanna, att hon skriver ur och av sig själv, om sitt eget liv, sin egen skolgång och uppväxt, i berättelsen om Hanna eller tvärtom, i Hannas berättelse.

Miljön är Tyresö – en ”urtrist” förort till Stockholm. (Det finns dock värre förorter, ska jag be att få påpeka.)

Där finns skoleleverna Hanna och Zeb, den senare bög, och alltså Lina som plötsligt försvann. Där finns också Orkidépojken som en levande röst på sin blogg, den gamla teveserien ”Twin Peaks” och låtar, låtar, låtar som håller en uppe i det mörker som ungdomen och uppväxten innebär – med sommarjobb, nätter på gayklubbar, längtan till London och nåtslags väsen – en närvaro – i Tyresös skogar.

Det är ur detta mörker som romanen – om det är en roman – har författats. Eller snarare: ut ur detta mörker. Att ta sig ut ur ungdomen med sig själv i behåll, det är väl vad romanen handlar om.

Om det är en roman, ja. För mig är ”Orkidépojken” snarare ett uttryck, en känsla, en vild vilja, som jag tror många kan känna igen sig i.

Genre: Äh, det vet jag inte. Måste allt placeras i en genre? ”Orkidépojken” har väl snarast skrivits utanför olika genrer med snabba besök i dem.

Liksom det är både en vuxen- och ungdomsbok.

Och den är bra. Mycket bra. Ja, det hade du förstått.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Barndeckare på vuxet allvar

Senaste nytt: Hon vann! Elsie Petrén blev årets Spårhunden-pristagare. Tredje gången gillt och mycket välförtjänt!

*

Elsie Petrén (se även Deckarbloggs förra inlägg) har med sin senaste titel i Skuggmyra-serien, ”Döden i Skuggmyra” (Zek Bokförlag), nominerats till Svenska Deckarakademins barn- och ungdomsdeckarpris Spårhunden.

Övriga nominerade: Ritta Jacobsson med ”Labyrintens hemlighet” (B Wahlströms) och Martin Widmark & Petter Lidbeck med ”Talmannens hämnd (Bonnier Carlsen)”. Vinnaren utses den 30 september på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg (som jag inte tänker besöka, så fick jag det sagt.)

Vinner Petrén? Ja, det hoppas jag. Och det tror jag också. Det skulle vara välförtjänt. Hon har nominerats två tidigare gånger utan att vinna. Skulle ju vara extrakul dessutom när ”Döden i Skuggmyra” är en egenutgiven bok.

Vad jag tycker om den nominerade boken kan läsas i följande recension… (Och så kan jag meddela en halvhemlis: efter några böcker på eget förlag har Elsie Petrén nu skrivit kontrakt med Lind & Co.)

Elsie Petrén
Döden i Skuggmyra
(Zek Bokförlag)

Kompisarna Tim, Selma och Marvin återkommer från ”Mysteriet i Skuggmyra” och ”Brottsplats: Kollo”. Samt hunden Dexter (som i och med ”Döden i Skuggmyra” får anses vara den fjärde ”kompisen”.)

skuggmyra-doden-i-skuggmyraKanske ska Tims mormor, 60 plus, som äger en modeshop och gillar gamla bilar, i den här boken kör hon sin sommarbil, en Mercedes 190 SL, också räknas till gänget? Liksom Tobbe, pappa till Selma.

Oavsett så är det relationerna mellan alla dessa som så att säga g ö r Elsie Petréns deckare.

Men där står ju Dexter, utanför Harrys grind. Harry bor granne med Selma och Dexter är hans hund, som alltid brukar slita sig. Det vet hela Skuggmyra. Men nu har Harry byggt en hundgård åt Dexter och ändå står hunden utanför grinden.

Och var är Harry? Konstigt att han inte kommer, trots att Dexter skäller. Harry ligger på gräsmattan, i onaturlig ställning och med en plågad grimas. Har han ramlat, blivit sjuk eller…?

Nej, eftersom ”Döden i Skuggmyra” är en deckare – på allvar – så har det skett som brukar ske i deckare. Det tycker jag är bra. Inte att det skett men att Petrén låter det ske i en deckare för barn eller snarare mellanåldern, där har hennes Skuggmyra-deckare placerats: som mellanåldersläsning.

Elsie Petrén tar barn på allvar, suddar inte bort döden – ja, mord – ur kriminalberättelsen och därmed ur barn liv, i deras upplevelser av livet. Döden är ju närvarande hela tiden, till exempel på teve, också i barnens liv.

Hon fördjupar Enid Blyton, kunde man säga. ”Döden i Skuggmyra” passerar igenom hela traditionen av barn- och ungdomsdeckare – från Blytons Fem-, Mysterie- och Hemliga sjuan-böcker och allt vad de hette, kanske lite Åke Holmberg och Ture Sventon också, en smula Agatha Christie och Astrid Lindgrens böcker om Mästerdetektiven Blomkvist, Maria Langs ungdomsdeckare, Tvillingdeckarna av Sivar Ahlrud och dagens tvillingdetektiver Petrini i Mårten Sandéns böcker, och så vidare, och så vidare.

Petrén omhändertar – det är nog ordet – det bästa i barn- och ungdomsdeckartraditionen, nutidsanpassar och fördjupar ännu mer. Och jag tror, faktiskt, att då behöver det vara ett mord i centrum, så att det blir riktigt kännbart, för att allt annat i berättelsen också ska bli på allvar.

Det handlar om hennes personer, som är människor. Tims mormor, som i dagens Sverige ju är en helt realistisk mormor. Selmas pappa, som hon kallar Tobbe. De tre kompisarnas relationer, som inte alls är så smärtfria. De tycker olika, tycker alla tre ens riktigt om varann?

Och Harrys tre söner, giriga och otrevliga. Också de utvecklas och nyanseras.

”Döden i Skuggmyra” handlar om mycket mer än tre barn med hund som löser en gåta. Elsie Petrén har skrivit en vuxendeckare av bästa sort i form av en barn/mellanåldersdeckare. Samtidigt som hon i språket och berättandet riktar sig till bokens målgrupp, till barnen.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Se vilket bokomslag!

Det kom en bok i brevlådan. Ingen deckare eller ens en bok för vuxna utan en ungdomsroman.

Wursten framFast spännande verkar den var när jag bläddrar lite och läser, för det här ska inte bli en recension.

Eller det kanske är en så kallad (förr i tiden åtminstone) tjej- eller flickbok. Huvudpersoner: Wursten, som hon kallas, och Veganen, som hon är. Bägge i den skolålder där lekar är eller inte är på väg att ta slut.

Åsa Asptjärn har författat ungdomsromanen ”Wursten och Veganen” (Bonnier Carlsen). En bok med ett så fint omslag – fram som bak – att jag inte kunde låta bli att genast plocka upp boken, börja titta och läsa.

En del böcker har intetsägande omslag. Medan andra har rätt bra men man ser dem knappt ändå. Och så finns det några som är enastående. Ja, oemotståndliga.

Wursten bak_0001Så är det omslag som Nils Olsson, OINK gjort till ”Wursten och Veganen”. Hur har han gjort omslaget? Tecknat först (eller kanske fotograferat?) och sen fixat i datorn eller? Skulle nog vilja ringa honom och höra.

Så mycket han fått med också av bokens förmodade handling: två tjejer bakifrån, en hund som sitter vid ena sidan, en omkullslängd cykel, en kiosk som man inte vet om den är öppen eller stängd eller kanske nedlagd och så någon äldre människa, ja, man ser inte om det är kvinna eller man, som går långt bort vid andra sidan och stödjer sig på en käpp.

Samt ljuset; de överdrivna färgerna. Som i både fiktion och verklighet. Gillar det här omslaget.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Fler bokomslag att kolla in av Nils Olsson finns här: katslosadesign.com