När förorterna krockar

Malin Persson Giolito
I dina händer
(W&W)

Malin Persson Giolitos nya roman ”I dina händer” innehåller svaret på varför jag läser deckare och annan krimi. Nämligen:

När deckare och annan krimi är som bäst kan de också vara den bästa litteraturen, Ja, överhuvudtaget: den litteratur som bäst förmår att skildra den verklighet – eller de verkligheter – som jag, du och andra ingår och lever i.

Deckare och annan krimi blir då skönlitteratur som förmår att skildra verklighet och människor både närmare och djupare än journalistik. Ordagrant: på djupet. En sådan deckare kan också bli en handbok i att tänka, handla och leva.

Detta är alltså själva anledningen till att jag – ända sen jag lärde mig läsa, nästan från den allra första bok jag fick i händerna – har läst och fortsätter att läsa deckare och annan krimi – och envisas med att hålla igång Deckarlogg.

Nu skulle jag också kunna skriva något – och långt – om förhållandet mellan poesi och krimi, de två litterära genrer eller områden som jag håller högst och dessutom anser är varandras syskon. Det finns många likhetstecken.

Men det får bli en annan gång.

Malin Persson Giolitos nya deckare, krimi- och samhällsroman inleds på ett sätt som blott de skickligaste krimiförfattarna kan inleda. ”I dina händer” är inte en ”Vem gjorde det”-deckare utan en ”Varför skedde det”?

Hennes berättelse börjar med att en ung pojke skjutits ihjäl av en annan ung pojke. (På en lekplats, det kan viktigt att notera. Samma lekplats där pojkarna träffades när de var ännu mindre, riktigt små.) Det här får läsaren reda på direkt så jag går inte händelserna i förväg och avslöjar för mycket.  

Ja, det anges direkt i baksidestexten: ”Redan någon timme efter larmsamtalet hämtas fjortonåriga Dogge till förhör, jämnåriga Billy är skjuten på lekplatsen där de brukade hänga som små, och Dogge höll i vapnet.”

Billy och Dogge, egentligen Douglas, växer upp med och bredvid varann: i samma förort till Stockholm eller snarare i samma Förortsstockholm, två olika förorter precis bredvid varann. (Jag kan inte låta bli att tänka på min egen uppväxt i Johanneshov-Enskede där kvarteren och klassamhället möttes, barnrikesjukhusen och villorna.)

Billy bor med sina tre syskon och sin mamma (pappan är borta ur familjen) i en för liten lägenhet i den fiktiva men så verkliga förorten Väringe. På andra sidan motorvägen, med en gångtunnel emellan, bor Billy i den likaså fiktiva men verkliga villaförorten Rönnviken med golfbana och privat gymnasium.

(Här är en skillnad mot min uppväxt, då gick ”alla” i samma skola. Klasserna möttes i varje klass, var det bättre?

Malin Giolito Persson. Foto: Anna-Lena Ahlström

Och att jag gång på gång kommer att tänka på och jämföra med min egen uppväxt i Stockholms söderförorter beror förstås på Malin Persson Giolito, hur hon skildrar platserna och miljöerna, får det fiktiva att bli så verkligt att jag kan inte låta bli.)

Värpinge är den sortens förort där kriminalitet och våld hör till vardagen. Rönnviken är den sortens förort där det väl varken finns kriminalitet eller våld. Miljöerna möts genom Billy och Dogge, eller egentligen på grund av Billys mamma, som tar med sin son till den lugnare lekplatsen på andra sidan motorvägen.

Det var så de möttes, Billy och Dogge, som sexåringar.

Förorten – eller förorterna – presenteras och porträtteras genom föräldrarna, lokalpolisen,  livsmedelshandlaren, en ung gängledare och så vidare. Malin Persson Giolito varvar nu- och dåtid och hon varvar dem sömlöst. En svårt metod men hon klarar av det, lyckas få miljöerna och personerna att bli allt mer verkliga och riktiga.

Något särskilt språket också, hennes hanterande av språket. Hur hon med en enda mening kan få läsaren, alltså mig, att inte bara läsa om personerna och miljöerna utan jag ser dem, ser dem där de lever, nästan känner deras tankar, jag är med. (På vilken sida om motorvägen bor jag?) Det måste ha tagit lång tid att formulera dessa meningar, välja de exakt rätta formuleringarna.

Hon gör det inte enkelt för sina personer – eller för sig som författare – eller oss som läsarna. Utan hon beskriver Förortssverige och hela Sverige som ett komplext och komplicerat samhälle. Hur ska detta kunna rättas till? Men vad ska göras? Vad måste politikerna göra? Och vi, var och en?

De enkla svar som det blivit allt mer populärt = populistiskt att leverera av allt fler politiker finns inte i Maria Persson Giolitos roman, inte i hennes samhälle. Hon ger, åtminstone mellan raderna, komplexa svar på komplexa frågor. Eller rättare sagt: svaren får hänga i luften för dig och mig. När jag lägger ut min recension på Deckarlogg verkar det som om även flera recensenter inte vill ha några svåra frågeställningar.

Även recensenterna vill ha enkla svar. Min åsikt: ”I dina händer” är en angelägen, ja, ordagrant livsviktig roman. En deckare och annan krimi som allra bäst. En, jag vågar fastslå det redan nu, roman som vid årets slut kommer att återfinnas bland 2022 års bästa deckare och annan krimi.

Sist en brasklapp: Men… Det var kanske inte Dogge som sköt? Egentligen.

Bengt Eriksson

2021 års deckare och annan krimi: Barn- och ungdomsspänning

Så har det äntligen blivit dags för Deckarlogg att utse årets bästa deckare och annan krimi, till att börja med 2021 års svenska spänningsromaner för barn och ungdom.

Någonting som Deckarlogg uppskattar hos de författare som skriver spännande för yngre läsare är att de inte bryr sig så mycket om genregränser. Vilket i sin tur väl betyder att yngre läsare inte heller gör det.

Författarna kan skriva barn- och ungdomsromaner där kriminellt och realistiskt blandas med fantasy, övernaturligt och skräck. Och de unga läsarna tycker inte att den blandningen  är nåt konstigt alls utan både accepterar och läser.

Lite men bara lite har dessa spänningsblandningar börjat smyga över till vuxendeckare men de flesta författare som skriver deckare för vuxna verkar vara oroliga för att kliva över genregränser. Vilket väl då också betyder att vuxna deckarläsare är mer konservativa. Eller?

I vilket fall har Deckarlogg de senaste månaderna (efter att tidigare under året ha legat lite efter) försökt läsa ikapp 2021 års spänningsutgivning för barn och ungdom. Kort redovisning, först tre böcker för de något äldre av de yngre läsarna…  

Johan Rundberg. Foto: Ylva Sundgren

Sara Bergmark Elfgrens senaste, ”Grim” (Rabén & Sjögren), är en skräck- eller låt säga death metal-roman i två tidsåldrar. I den ena – idag – finns Kasper, 18 år, som får jobb på Gröna Lund och hamnar i Spökhuset. På 80-talet – i den andra tidsåldern – finns/fanns hans pappa Håkan, som spelade i ett death metal-band tillsammans med, som han kallades, Grim. Pappa och Grim var tajta men Grim dog ung. Och bandet las ner.

Medan Mats Berggren i ”Den vita glöden” (Opal) fortsätter att berätta – realistiskt och vardagligt, ja, faktiskt – om de ungdomar från stockholmsförorten Alsta som han även följt och skildrat i två tidigare romaner. Daniel, som i senaste boken kommit ut från ett ungdomshem, Abdi, som blivit framgångsrik rappare, och Evin, tjejen som rymde hemifrån när hennes familj blev galen för att hon träffat Abdi. Nu har hon fått skyddat boende .

Camilla Lagerqvist är en flitig författare som skrivit en rad spänningsserier, ibland mer och ibland mindre åt deckar- och thrillerhållet, ofta i historisk tid. Alltid spännande och intressant. Under 2021 har Lagerqvist startat ännu en ny serie med ”Hemmet för bortrövade barn – Pojke 265” som samlingsnamn. Första titeln heter ”Planen” (Rabén & Sjögren). Tema: den tid då det förekom barnauktioner i Sverige.

För yngre spänningsläsare har Kristina Ohlsson och Maria Wallin (illustrationer) inlett serien ”Spökbyrån” med böckerna ”Fallet med den rysliga skuggan” och ”Fallet med det mystiska godismonstret” (Bonnier Carlsen). Kristina Ohlsson är en skicklig barndeckar- och barnspänningsförfattare, ofta på samma gång. Skriver hon spännande så blir det verkligt spännande. Skräms hon så vet hon precis hur mycket. Handling: Elsa och Kalle bor i Dimdalen (bara namnet) och driver Spökbyrån (som en deckarbyrån fast inriktad på…) för om spöken vet de mycket.  

Blott några författare och böcker. Det finns fler, barn- och ungdomsdeckare och annan krimi är fortfarande ett stort, välskrivet och välberättat område inom den svenska litteraturen. De nämnda hör till Deckarloggs ”nominerade” för i år – tillsammans med den författare som Deckarlogg tycker har lyckats allra bäst i den yngre avdelningen.

Och det var tydligen fler som tyckte det, för den här författaren har redan tilldelats såväl Augustpriset som Crimetime Award. Alltså – Johan Rundberg! Det är ju lite extra kul och värt att uppmärksammas också, just extra att Augustpriset i kategorin barn och ungdom år 2021 gick till en författare som skrivit deckare!

Augustprisjuryn nöjde sig med att prisa första delen i Rundbergs serie om ”Månvind & Hoff” medan Crimetime Award prisade de två första. Alla tre titlarna i deckartrilogin hann komma under 2021 så Deckarlogg utser härmed hela trilogin till årets bästa barn- och ungdomsdeckare: ”Nattkorpen”, ”Tjuvdrottningen” och ”Dödsängeln” (Natur och Kultur).

Historiska romaner, deckare, lite övernaturligt, något av skräck. Den där friheten som författare av deckare för yngre kan ta sig och gärna gör det. Men framför allt: trilogin är en historisk deckartrilogi. Läsålder: mellanstadiet, kanske. Fast barn- och ungdomsromaner saknar ju ålder, de går lika bra att läsa långt upp i åren, som mina 74.   

Tiden är 1800-talet. Huvudpersonen heter Mika Månvind, 11 år. I hela sitt liv har Mika bott på Allmänna barnhuset på Drottninggatan i Stockholm. Den andra huvudpersonen är konstapel Valdemar Hoff. Spännande deckare men lika spännande som skildringar av det dåtida Stockholm – eller låt säga, av livet i det Stockholm som en gång var.

Tyvärr var: livsvillkoren, fattigdomen, klassmotsättningarna. Hur farligt det kunde vara att bara leva. Nej, ingen tvekan: Johan Rundberg skrev 2021 års bästa barn- och ungdomsdeckare (och annan krimi).

Bengt Eriksson

När snön faller över Vasastan eller En privatdetektivs julafton

I år som alla år…

Det skrivs hela tiden nya deckare med motiv och miljö från julen. Men juldeckaren är och förblir en en enda, nämligen ”Ture Sventon i Stockholm” av Åke Holmberg.

Den tar följt mig genom mina flesta år i livet, från 1955 (ser jag när jag nu tittar i den igen, jag fick ”Ture Sventon i Stockholm” i julklapp julen -55) men den hade publicerats året innan. Nog inte varje jul men nästan varje jul sen dess har jag tagit och tar jag fram boken igen och läser den på nytt…

Läst och läser om Ture Sventon själv, den praktiserande privatdetektiven på Drottninggatan i Stockholm med sin sekreterare, fröken Jansson eller Janton, om juvelerare Eriksson (inte släkt) med butik och bostad på Tomebogatan, om Stora nysilverligan och Slarviga Svante och förstås herr Omar från oasen Kaf i Arabiska öken samt de återkommande barnen, privatdetektiv Sventons extradetektiver, som här heter Elisbeth och Henrik.

Och så Vessla, Ville Vessla, ständigt denna Vessla!

(Om någon tänker Sherlock Holmes och Dr Watson, så visst. Tänker någon Philip Marlow så, det stämmer också. Ture Sventon-böckerna, det finns en handfull, är pastischer och parodier på de nämnda. De började så – med till exempel temlor = semlor från konditori Rota = Rosa som ersättning för Sherlock Holmes (o(vanor…

Fast Ture Sventon-böckerna blev snabbt mer än pastisch och parodi. Det fick eget och evigt liv.)

Det var först handlingen och spänningen. Sen personerna och miljöerna. Numera blir det mest så att jag smuttar på Åke Holmbergs formuleringar (på samma sätt som jag brukar smutta på Stig Claessons ord och meningar).

Holmberg hade sitt eget sätt att skriva, sätta ihop ord och formulera meningar. Han skrev med en humoristisk, lite ironisk knorr, ett leende mellan orden. Så att säga i meningsgipan. Som att ”Ture Sventon i Stockholm” inleds enligt följande:

Tomtebogatan i Stockholm är en enastående trevlig gata. Det hörs ju redan på namnet…  

 Liksom ”Ture Sventon i Stockholm” är en enastående trevlig och bra dtektivroman för barn som vuxna i alla åldrar!

Stanna upp också och verkligen titta på Sven Hemmels utsökta illustrationer…

Bengt Eriksson

Ännu en månad, ännu en Spänningstopp

Även den här månaden har Deckarlogg tagit sig fräckheten – eller hur det ska uttryckas – att vidareförmedla den spänningstopp som deckarrecensenterna i Borås Tidning (och Gota Medias övriga tidningar) sammanställt för den läsmånad som gått.

Väl den enda kritikerlista över spänningslitteratur som finns i Sverige, dessutom. (Och dessutom en gång till… Jo, Deckarloggs red. vet att det nu talas i egen sak men undrar ändå om inte Gota Media också har den bästa recensionsbevakningen av deckare och annan krimi i svensk dagspress?)  

Månadens spänningstopp blev kanske något mindre oväntad än förra månaden. Fast som alltid finns här väl några ögonöppnande namn och läslockande boktips. Som David Nessle och Sara Bergmark Elfgren plus att John le Carré är tillbaks postumt.  

***

 1) Åsa Larsson : Fädernas missgärningar (Albert Bonniers)

2) Katarina Wennstam: Djävulens advokat (Albert Bonniers)

3) John le Carré: Silverview (Albert Bonniers)

4) John Grisham: Väktarna (Albert Bonniers)

5) Sara Bergmark Elfgren: Grim (Rabén & Sjögren)

6) Kristina Ohlsson: Isbrytare (Forum)

7) Tove Alsterdal: Slukhål (Lind & Co)

8) David Nessle: Herr Nymans detektivbragd (Kartago)

9) Sofie Bjarup: Mörkrets barn (Lind & Co)

10) Thomas Engström / Margit Richert: Armasjärvi (Bokfabriken)

***

För att se de korta och precisa, ibland skarpa motiveringarna till att just dessa författare och titlar hamnat på Spänningstoppen får ni som alltid gå in på hemsidan för Borås Tidning eller någon annan av Gotas Medias tidningar.  

2021 års bästa barn- och ungdomsdeckare, enligt Deckarakademin

Så har Svenska Deckarakademin också nominerat kandidaterna till priset för 2021 års bästa svenska barn- och ungdomsdeckare. Det blev följande tre…

Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson: Jobbiga tjejer (Lilla Piratförlaget)

Sanna Norlin: Den första stölden (Lind & Co)

Ulf Nilsson: Ett fall med ett brak (Bonnier Carlsen)

Ja, just tre. Jag tycker Deckarakademin kunde börja med att nominera lika många barn- och ungdomsdeckare varje år som de gör i kategorierna bästa svenska respektive översatta deckare, alltså deckare för vuxna.

Där nomineras ju fem författare/titlar. Så många bra barn- och ungdomsdeckare skrivs det också i Sverige. Dessutom innehåller även det här priset, egentligen, två kategorier: barndeckare respektive ungdomdeckare.  Minst två åldersgrupper och böcker som kan vara så att det måste vara svårt och ibland omöjligt att jämföra och välja.

Och vart tar förresten de översatta barn- och ungdomsdeckarna vägen. Också de borde väl uppmärksammas?

”Jobbiga tjejer” av Bjärbo, Lidbäck och Ohlsson är en tjejdeckare – det betyder feminism – och uppföljare till ”Jobbiga tjejer”. Tre skoltjejer – Jasmine, Tilde och Eleni – gör upp med jobbiga killar och branden i Frejaskolans idrottshall. Kan den ha varit anlagd? Ålder: 12-15 år.

”Den första stölden” av Norlin inleder en serie om de unga mästertjuvarna Dante och Vega. Intrigen spinner kring pasta med tryffel och en italiensk restaurang samt en riktigt misslyckad kupp. (Inom parentes: En aktuell serie men inopportun eller…?) Ålder: 9-12 år.

”Ett fall med ett brak” av den nu avlide författaren Ulf Nilsson är ännu en ny titel i serien för de minsta deckarläsarna – eller lyssnarna – om kommissarie Gordon och medhjälparen Paddy. Och, inte att glömma, med Gitte Spees fina färgillustrationer. Nilsson har – som alltid – ett budskap. Här handlar det om troll; dessa nyanlända och främmande… ja, människor. Ålder: 6-9 år.

Också årets bästa barn- och ungdomsdeckare och annan krimi? Ja eller nej eller nja. Själv har jag ett svagt öga och en stark känsla Mats Berggren, Eva Frantz, Camilla Lagerqvist, Kristina Ohlsson…

Bengt Eriksson  

Dåtida nutidsbilder av Stockholm (nu pånyttutgivna)

Uppdatering tidig vår 2022:

Det finns en del att fundera på, diskutera och eventuellt kritisera vad gäller den nya ljudboksmarknaden med olika strömningstjänster och även utlån av e- och ljudböcker från bibliotek.

Men ljudböckerna har också fört med sig en hel del positivt. Som att äldre böcker återföds. De får ett nytt och längre liv.

Vissa ”gamla” romaner blir inlästa som ljudböcker och samtidigt brukar de då ges ut i e-läsningsformat. Och det är ju alldeles utmärkt!

Till exempel att Uno Palmströms sjöwallwahlööska polisserie i och om Stockholm nu börjat ges ut på nytt som ljud- och även e-böcker. Således, dags att upptäcka eller pånyttupptäcka de böcker som Deckarlogg presenterar här nedanför.

***

Uno Palmström (1947-2003)

Land: Sverige

Genre: polisromaner,

Stockholmsskildringar,

samhällsdeckare

Dan Turèll, den danske poeten, journalisten, deckarförfattaren m m, lyckades ibland komma på mycket träffande formuleringar. Som när han recenserade Uno Palmströms Maratonmannen (1984) med orden: ”God svensk husmanskost”.

Säkert var det en spydig släng åt den svenska präktigheten. Men om man betonar alla orden lika mycket blir betyget både en exakt beskrivning av romanen och bra. Palmströms deckare är mycket svenska och mycket bra.

Finns det någon arvtagare till Maj Sjöwall och Per Wahlöö så är det just Uno Palmström. Eller var, för när den andra utgåvan av ”Deckarhyllan” publiceras har det gått tolv år sen Palmströms senaste (sista?) deckare, Bara till graven (1990).

Han skriver, eller skrev, polisromaner med inslag av pussel (men här finns också en journalist/amatördetektiv). De är kollektivromaner: poliserna, journalisten och även andra personer presenteras så utförligt att de turas om att vara huvudpersoner. Det är samhällskritiska romaner, politiska – klart vänstervridna. Stockholmsskildringarna är snudd på trenterska: de syns, hörs, känns i näsan.

Vad som står i Deckarlogghyllan av Uno Palmström. Foto: Blenda Automatique

När jag ”repeterade” Palmströms romaner inför den första upplagan av ”Deckarhyllan” så märkte jag att de hade daterats. När de skrevs var de nutidsskildringar; nu är de dåtidsskildringar. Men de betyder också att de blivit tidsdokument: ögonblicksbilder av en tid som gått.

De ger aha-upplevelser, för den som var med, men romanerna ger också perspektiv på den framtida nutiden, alltså på dagens samhälle. Ofta handlar det om enskildheter, någon sida här, ett par rader där. Några få meningar, som fångar en miljö eller karaktäriserar en person. En händelse, som inte behöver ha något med själva kriminalgåtan att göra, utan blir en fristående novell i romanen.

Som journalisten Olle Lycks och polisen Evy Ivarssons första möte, Där kanonen blommar (1982):

Lyck, ordentligt bakis, kommer upp ur tunnelbanan vid Sergels torg. Han hör en smäll. Folk slänger sej på marken. Måste vara ett kärnvapenanfall, tror Lyck. Också han kastar sej på marken. Det är Hiroshima-dagen. Fredsorganisationerna har sin årliga demonstration med anledning av de första atombomberna som fälldes över Hiroshima den 6 augusti 1945.

­– Slog du dig? frågar en kvinna. Lyck, med viss erfarenhet av poliser, känner igen den granskande blicken. Han börjar citera en dikt av Ferlin från Busen Fabians poesialbum: ”… vill polisen vara snäll / och hjälpa mig att leta / mig tillrätta i kväll?”

I Hundarna yla för lik (1989) finns en annan stämningsfull – här lika med hemsk – novell ur vardagen:

Ett par mammor har gått till lekplatsen nedanför Högalidskyrkan på Söder i Stockholm med sina barn, Joakim och Sofia, bägge tre år. Högalidsparken är ett ”träsk av mänskligt förfall”: där finns fyllon dagtid och våldtäktsmän nattetid – ibland tvärtom. Mammorna hamnar i en livlig diskussion om värdet av en falsk kakelugn. Plötsligt har ungarna försvunnit…

Också personerna minns jag:

Olle Lyck, som sagt, journalist på Dagens Nyheter, erfaren och duktig men alkoholist, periodare. I Mördare! Mördare! (1980) finns en otäckt närgående skildring, ännu en novell i romanen, om en alkoholists helvete.

Sven Thorén, kommissarie vid våldsroteln, med flugfiske som sitt stora intresse och besvär i äktenskapet. Makarna Sven och Anita Thorén vill men kan inte få barn.

De bägge kriminalinspektörerna, Leonard Bergström och Evy Ivarsson. Den senare introduceras i Där kanonen blommar och blir alltså tillsammans med journalisten Lyck.

Uno Palmström är en underskattad svensk deckarförfattare. Kan det vara bara jag som fortfarande, tolv år senare, väntar på en ny Palmström? Har han verkligen skrivit sin sista deckare? Å andra sidan: eftersom han till skillnad mot de flesta serieromanförfattare låtit personerna bli äldre för varje år och bok blir det besvärligt att skriva ännu en deckare om samma personer. De är (mer än) pensionsfärdiga. Exempelvis blir ”gammelkommissarie Thorén”, som Palmström kallar honom, sjuttiotre nästa år.

Tillsammans med Hans Erik Engqvist har Uno Palmström också skrivit några av de mest realistiska svenska ungdomsdeckarna. Där är miljön västkusten och Göteborg.

Bengt Eriksson

Ur boken Deckarhyllan 2

———————————————-

Titlar:

Kuppen. 1976.

System 84. 1978.

Mördare! Mördare! 1980.

Där kanonen blommar. 1982.

Slutstation Stockholm. 1983.

Maratonmannen. 1984.

…om någon är född eller död. 1986.

Hundarna yla för lik. 1989.

Bara till graven. 1990.

***

Ungdomsdeckare:

Fjärde linjen. 1987.

Fjärde linjen och den försvunna flickan. 1988.

Fjärde linjen och lyktgubbarna. 1989.

UIf Nilsson (1948-2021)

Det ligger en bok på mitt skivbord. Den här legat här till vänster om mig sen boken kom 2019. Jag kunde inte förflytta den. Då och då har jag öppnat boken, bläddrat lite och läst, tittat på bilderna om och om igen. Med ett småleende, för ”Största minsta polisen” (Bonnier Carlsen), som boken heter, är så fin.  

Hela den här serien om Kommissarie Gordon och Paddy är så fin, bland de bästa barndeckare jag läst och sett. Ulf NIlsson skrev berättelsen och Gitte Spee tecknade, ”Så fin” är förresten ett uttryck som kan användas om de flesta barn- och ungdomsböcker som Ulf Nilsson skrev. År 2021 hade han hunnit upp i cirka 120 stycken.

Långt ifrån enbart deckare för unga – mest omtalad och känd är väl ”Adjö, herr Muffin”, en lika öm som allvarlig bok för barn om döden – men många barn- och ungdomsdeckare blev det. Flera kortare och längre bokserier och alla på djupaste allvar, som om detta var så att säga serien, d e n serien. Han skrev som mest på allvar och bäst hela tiden.

Att Ulf Nilsson nu är död tog mig mer än jag trodde. För mig skrev han för evigt, jag trodde han var evig. Och det är han ju, ändå, med sina 120 typ böcker. De allra flesta av dem har eviggjort honom. Tack för alla böcker jag fått läsa och  recensera.

En gång intervjuade jag honom också, till Kvällsposten. Det var på verkligen tiden. Så jag letade upp den recensionen, då hade han blott hunnit upp till cirka 100 böcker. Här följer den intervjun – och sen också en recension av en titel ur hans allra bästa barn- och ungdomsdeckarserie, den om Johnny & Co i Helsingborg.

***

Vet du själv hur många böcker du har skrivit?

– Det är över 100 i alla fall. Kanske borde jag räkna efter, för när jag är ute på skolor och pratar så brukar barnen fråga. Och de vill inte ha något ungefärligt svar utan en exakt siffra, så jag kanske ska bestämma mig för 110.

Sen plussar du på med tre nya böcker varje år?

– Ja, det brukar bli två eller tre per år.

När jag gick ut på nätet för att leta information om dig så  hittade jag faktiskt inga negativa recensioner. Får du aldrig dålig kritik?

– För fasen! Visst har jag fått dålig kritik. Om man får fem bra recensioner och en dålig så gnager ändå den negativa recensionen i hjärtat. Serien om Honda-gänget (utgiven med gröna ryggar på Wahlströms förlag) blev ordentligt nedskriven. Jag kallades ”Sveriges Enid Blyton”. Det var ju menat som kritik – men för mig lät det som beröm. Kan en författare bli något finare?

Ulf Nilsson har varit yrkesförfattare i 26 år och innan dess deltidsförfattare i ytterligare 10. Hans bibliografi är också bred: bilderböcker för de yngsta, barnböcker för lite äldre och ungdomsböcker, inte minst deckare, för något äldre ändå. Jo, han har också skrivit för vuxenpublik, påpekar han och nämner romanerna ”Flytande järn”, ”Radar och Möllaren” (utgivna från 1980- och in på 90-talet).

Ulf Nilsson. Foto/copyright: Stefan Tell.

Nyligen nominerades Ulf Nilsson till Augustpriset. Igen, ska tilläggas. Det är tredje gången. Tidigare gånger var det dessutom han som fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok: ”Mästaren och de fyra skrivarna” (1994) och ”Adjö, herr Muffin” (2002, illustrerad av Anna-Clara Tidholm). Årets barnboksnominering för ”Alla små döda djur” delas med illustratören Eva Eriksson.

Alltså ännu en bok en döden…?                          

– Det verkar finns något dödslängtande hos Augustprisjuryn, kommenterar Ulf Nilsson.

– De senaste 10 åren har jag sysslat med döden. Om döden talas det sällan. Men ute i skolorna vill barnen ofta  prata om döden. Sen är det väl något personligt också, att man – jag – gått och tänkt på de här sakerna.

Redan före Augustnomineringen planerade jag att intervjua Ulf Nilsson – då var tanken att prata med honom i egenskap av ungdomsdeckarförfattare. När jag hörde om hans nominering trodde jag först att juryn lyft fram ”Den döde talar”, andra delen av detektivserien om Johnny & Co. Men, som Ulf Nilsson säger, ”Augustjuryn har väl aldrig intresserat sig för deckare”.

Själv har han älskat ungdomsdeckare sen han som barn läste Femböckerna av Enid Blyton:

– Mitt i natten. Mörkt. Det blåser. Utanför fönstret lyser någon med en flicklampa. Och så åt dom scones med marmelad! Nyfikenhet. Upptäckariver. Varför gör den här människan detta? Djupast handlar det om att se, upptäcka och förstå världen.

– Jag låg på sängen, åt Paradischoklad och läste. Å, nej. Bara 50 sidor kvar! Enid Blyton var – tillsammans med Elsa Beskow – min barndoms stora läsupplevelse.

Debuten skedde 1970 med ”Tjuvjakt”, just en ungdomsdeckare. Genom hela produktionen har han sen, då och då, återkommit till ungdomsdeckare/thrillers. ”Loney Wolf jagar spioner” (1977), ”Det upp och nervända fallet” (1978, delförfattare: Jean Bolinder), ”Förföljd” (1981) och ”Honda-gänget” (1970-80) är några exempel.

Hans senaste ungdomsdeckarserie, inledd med ”Det egyptiska mysteriet” (1990) och avslutad med ”Luftens härskare” (1995), utspelar sig i och kring Helsingborg på 50-talet med författaren själv (väl?) som ”jag”. Den pågående serien om Johnny & Co med två utgivna delar, ”En halv tusenlapp” (2005) och ”Den döde talar” (2006), måste vara det bästa han skrivit i ungdomsdeckarväg.

För Ulf Nilsson beskriver jag min upplevelse av hans nya deckarserie: korta böcker, cirka 70 sidor, men lika innehållsrika som dubbelt så långa. Både hårdkokta och psykologiska. Vuxna ungdomsböcker: den unge Johnny skildras inte som liten och ung – utan som människa. 

Tystnad och sen:      

– Jag har inga svar på det. Och det var ju inga frågor heller.

Varför började du skriva Johnny & Co-böckerna?

– Efter att ha bott i Stockholm ville vi flytta hem till Helsingborg. Vi köpte en lägenhet – i mitt barndomskvarter. Genom fönstret kunde jag se huset där jag hade jag bott. Och jag tänkte att jag måste skriva någonting spännande om den här miljön. Så jag tog bort heden (från Femböckerna) och behöll ficklampan.

– På 80-talet kritiserades jag också för att ha ”budskap” i mina böcker. Men jag tycker om budskap. Med Johnny & Co ville jag visa att det egentligen inte finns några skurkar. Jag ville presentera udda människor som man normalt inte möter. Som Danskan, en människa man kanske aktar sig för, eller den homosexuelle.

Den döde talar, senaste Johnny-deckaren, handlar också om döden, liksom din Augustnominerade bok.

– Jo, den gör ju det. Annars har jag för tillfället blivit färdig med döden, tycker jag.

(2006)

——————————————————-

Ulf Nilsson

Ill: Filippa Widlund)

Ensam bland rävar

(Bonnier Carlsen)

Ulf Nilsson är barn- och ungdomsdeckarens Raymond Chandler och Johnny, huvudpersonen i detektivserien om Johnny & Co, kunde vara Philip Marlowe som ung pojke i Helsingborg.

Också den tredje boken i serien, ”Ensam bland rävar”, kan beskrivas som tunn och tätt. Sidantalet är inte fler än cirka 70 – och dessutom luftig text – men Ulf Nilsson förtätar både berättelsen och stämningen. Ungefär som när man reducerar en sås: boken känns dubbelt så tjock och innehållsrik.

Utan att ta till våldsamheter och annat grovt lyckas han förena vuxen- och ungdomsdeckaren. Ensam bland rävar är en noirroman – ja, en hårdkokt deckare – för barn- och ungdom. Ålder? Ja, det är ju som alltid personligt. Säg från nio år och uppåt.

Johnny, den unge privatsnoken, blir (nästan) vittne till en bilstöld. Av den återkommande bipersonen Danskan får han i uppdrag att leta reda på bilen. Eller rättare sagt på det partitur, som fanns i bilen och skulle framföras på Helsingborgs konserthus.

”Ensam bland rävar” innehåller många pekpinnar och budskap, bägge med prefixet mjuka. Ulf Nilsson tycker om budskap. Det är ju omodernt och föråldrat, rent av 70-talistiskt. Men skulle det då vara bättre med barn- och ungdomsböcker utan samhällssyn och medmänsklighet?

Johnny (och Nilsson) tänker och funderar både på och mellan raderna. Några ämnen: modernistisk konstmusik, fyllegubbar och – inte minst – att vara rädd och ”pipig”.

Johnny & Co, förresten? Vem/vilka är Co? Kanske omgivningen och världen, hela den värld som den unge privatdetektiven Johnny i Helsingborg med dess stämningsfulla, ”mörka” gator och kvarter är en del av.

(2007)

Bengt Eriksson (bägge texterna publicerade i Kvällsposten)

Jenny jävla kärring, lämna sitt barn

När skrev Henning Mankell som bäst? Vilken bok är hans bästa? En Kurt Wallander-deckare eller någon annan roman?

Att det fortfarande diskuteras, nu senast startade en diskussion på Facebook om romanen ”Danslärarens återkomst” (2000), också en deckare men utanför Wallander-serien och med miljö från Härjedalen, säger väl något om Mankell som författare, om popularitet och storhet.

Själv tycker jag att Henning Mankells vuxna barn- och ungdomsromaner om pojken Joel från Sveg och Härjedalen är och förblir det bästa han skrev, kanske för att han i den bokserien kommer så nära sig själv, sin egen uppväxt just i Sveg.

Och som alltid, bra romaner för yngre är också bra romaner för äldre. De blir vuxen- och ungdomsböcker. Så är det verkligen med barn- och vuxenserien om Joel.

Såväl böckerna om Joel som ”Danslärarens återkomst” är fortfarande tillgängliga som pappersböcker men finns nu också som ljud- och e-böcker.

***  

Henning Mankell

Resan till världens ände

(Rabén & Sjögren)

Många gånger föredrar jag en barn- eller ungdomsbok före en så kallad vuxenbok. Och jag vet varför. Låt mej förklara med ett exempel ur ”Resan till världens ände” – den fjärde boken om pojken Joels uppväxt mot slutet av 50-talet i ett norrländskt stationsamhälle (troligen Sveg i Härjedalen, där författaren Mankell växte upp).

Som en etapp av resan till världens ände reser Joel, som nu fyllt 15 och slutat skolan, till Stockholm tillsammans med sin pappa, skogshuggaren och före detta sjömannen Samuel. De ska försöka hitta Joels mor, Jenny, som försvann från dem när Joel bara var något år. Varför? Hur kunde hon lämna dem?

Lämna sitt barn? ”Samuel och Jenny och Joel Gustafsson. Hade dom varit en familj så hade dom hetat så”, tänker Joel. ”Jenny jävla kärring som bara försvann”, skriker han högt inom sej. ”Gode Gud, låt det bli så att Jenny blir glad att se mig igen. Och Joel. Amen”, fantiserar han att pappa Samuel ber.

Om Joel återfinner sin mor ska jag inte avslöja. Men Henning Mankells skildring av vistelsen i Stockholm – hotellet de bor på, Samuel som får ont i magen och måste till sjukhus, Joel som besöker Sjömansförmedlingen- är gripande. Det menar jag ordagrant och definitivt. Mankell måste ha skrivit med lika stora tårar i ögonen som läsaren.

Det är känslosamt, sentimentalt och alldeles verkligt. I så kallat vuxna romaner göms ofta känslorna bakom orden. Bokstäverna och orden blir sköldar. Det är som om vuxna – författare, läsare och alla vuxna – inte vågar erkänna att livet faktiskt är sentimentalt och kanske banalt. En vuxen håller masken. När en författare skriver om och för barn är det däremot tillåtet att låta känslorna flöda. Barn- och ungdomsböcker är samtal mellan hjärtan.

”Resan till världens ände” är, som sagt, den fjärde och sista delen i berättelsen om Joel. ”Hunden som sprang mot en stjärna”, ”Skuggorna växer i skymningen” och ”Pojken som sov med snö i sin säng” heter de föregående böckerna.

I baksidestexten uppges att ”Resan till världens ände” kan läsas ”fristående”. Det är nästan sant. Böckerna kan – men bör helst inte – läsas var för sej och i vilken ordning som helst. Det är ingen tillfällighet att hunden från första sidan i första boken också förekommer på sista sidan i sista boken. De olika delarna är länkar i en kedja, dagar och år av samma liv. Joel, som är 11 när berättelsen börjar och 18 när den slutar, växer upp i böckerna: från pojke till ung man.

Som 18-åring har Joel varit till sjöss flera gånger. Bl a mönstrade han på ett litet lastfartyg som la till vid Pitcairn Island, den lilla pricken till ö mitt i Stilla Havet. Där tog han en nöt från en kokospalm och några palmblad med sej hem till Samuel. Det är Pitcairn Island som är ”världens ände”. Det var där som Fletcher och hans män gömde sej när de gjorde myteri mot Kapten Bligh i ”Myteriet på Bounty”. Dit drömde Samuel och Joel att de skulle resa, till «världens ände”.

Men den resa till världens ände som Mankells berättelse egentligen handlar om är förstås resan genom livet. Deras farkost är den oro som Jenny, Samuel och Joel Gustafsson bär i hjärtat. Livsoron skickar iväg dem i olika riktningar,till olika destinationer i livet. Världens och livets ände är den plats dit man når när man gjort sitt yttersta som människa, hanterat sitt liv så bra man förmått. Där finns livets Pitcairn Island.

Henning Mankell har författat fyra sammanhängande ungdomsromaner som i lika hög grad är vuxenromaner. Berättelsen om Joel, 11-18 år, riktar sej till alla som är eller varit barn. Romanerna är skrivna med sådan intensitet och inlevelse att det är svårt att tro annat än att de måste vara självbiografiska. De måste handla om Henning Mankell själv. Henning är Joel. Men Joel skulle också kunna vara Kurt Wallander som pojke.

Bengt Eriksson

Tidningen Boken 1998

__________________________________

Böckerna om Joel:

Hunden som sprang mot en stjärna (1990)

Skuggorna växer i skymningen (1991)

Pojken som sov med snö i sin säng (1996)

Resan till världens ände (1998)

Deckarloggbäst juni 2021

Anders Roslund

Litapåmig

(Albert Bonniers)

Roslund är en av de svenska deckarförfattare som skriver som allra mest och bäst i minnet efter Sjöwall/Wahlöö. Han skriver samhällsromaner, romaner om människor i dagens samhälle, verkligheten idag. Han använder sig av den form han tycker fungerar bäst för ändamålet: spännings- och polisromanen, deckaren.”Lita på mig” anknyter till en tidigare titel i serien, ”Box 21”. Trafficking och prostitution återkommer som ämne, i den nya romanen såväl som i den verklighet de flesta av oss aldrig får kontakt med men vet att den finns. Att detta är dessa unga kvinnors så kallade liv. Resultat: en samhällsroman och seriös litteratur som tar både sig och sitt ämne på största allvar.

Leif Appelgren

Ingen ond man

(Lind & Co)

Appelgrens ”Ingen ond man” sticker ut i årets flod av spänningsdebutanter med ett ovanligt och intressant grepp! Själva grundkonceptet, förortsgangsters möter innerstadens relativa överklass, kan lätt få en att känna vibbar av Jens Lapidus; inte minst eftersom bägge författarna är jurister. Gemensamt är också hög trovärdighet i helt olika klasskontexter och i rättssystemet. Men där tar likheterna slut. Språk och berättarteknik är helt olika och när Lapidus, utöver själva spänningsberättelsen, lutar sig mot ett samhälleligt perspektiv drar sig Appelgren mer mot det privatmoraliska. Kommer han Appelgren att nå samma framgångar som Lapidus? (Ur Anders Kapps rec.)

Ninni Schulman

Dagen är kommen /

Hagforsserien

(Forum)

Schulman har nått seriens ände. Med sjunde titeln ”Dagen är kommen” avslutas hennes Hagforsserie. På ett nära nog perfekt sätt har hon kombinerat polisroman, landsbygd- och småstadsdeckare. Hennes lika kriminella som mänskliga romaner utspelar sig verkligen i Hagfors med värmländsk omnejd. Nyckelord: verkligen. Det ska bli jul, datumet är den 22 december. Genom ett intensivt snöfall är Heidi på väg med sin familj, maken Kent vid ratten och i baksätet barnen Ella och Sam, i bil från Gävle för att fira jul med föräldrarna Harry och Inga i vad som var hennes barndomshem strax utanför Hagfors. Ingenting blir som tänkt. Det blir hemskt.

Mats Berggren

Den vita glöden

(Opal)

Berggren har tilldelats Spårhunden (som spänningsförfattare för ungdomar) och Ivar Lo-priset (för engagerat, konsekvent och nydanande författarskap). Förena priserna till ett gemensamt och han blir vad han är: en arbetarförfattare som skriver ungdomspänning med verkligheten som grund. Han skildrar Orten och dess unga invånare. Alsta heter den till namnet fiktiva men till beskrivningen verkliga förorten. Liknande, ja, nära nog identiska förorter,  som förstäder för sig, finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Och även i Södertälje, där Berggren föddes, växte upp och började jobba på Scania.

Gretelise Holm

Funnen död

Övers: Helena Stedman

(Harper Collins)

Danmarks deckardrottning har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det. Människokärlek, trots allt. Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir men också polisroman och samhällsdeckare. Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse. Mord? Självmord? Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin? Eller Sarah, deras dotter? Dessutom tillkommer en så kunnig – ja, verklig – skildring av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Arbetarförfattaren som skriver ungdomsspänning

Mats Berggren

Den vita glöden

(Opal)

Mats Berggren skildrar Orten och dess unga invånare. Alsta heter hans till namnet fiktiva men till beskrivningen verkliga förort. Liknande, ja, nära nog identiska förorter,  som förstäder för sig, finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Och även i Södertälje, där Berggren föddes, växte upp och började jobba på Scania.  

”Den vita glöden”, också en ungdomsroman för åldrarna 12-15 år, är en fortsättning på ”Onsdag kväll strax före sju” (från 2014) och ”Din syster måste dö” (2017). Eller kanske snarare en upplösning och summering av de föregående böckerna. Tre ungdomar – Daniel, Abdi och Evin – återkommer. Hur har det gått för dem? Hur ska det gå?

Trilogin hänger så tätt ihop att böckerna nog bör läsas i rätt ordning. Så att de som läser den nya boken redan vet varför Daniel varit två år på ungdomshem och varför Evin haft skyddat boende. Att känna till lite mer om den nu rätt så framgångsrike rapparen Abdi kan också vara bra. Hur fungerar ”Den vita glöden” för dem som inte läst  tidigare böcker? Känns det som om någonting saknas?

Olika författare prövar olika sätt att skriva om förorter för barn och ungdomar. När det gäller ännu yngre läsare kan berättelserna vara småroliga och skämtsamma. Andra författare vill markera trovärdighet med Ortens egna ord och slanguttryck. Åter andra lyfter fram problem och allt jäkelskap genom skriva hårdkokta, tuffa thrillers.

Mats Berggren ansluter sig inte till något av nämnda skrivsätt. Han skriver sakligt och redogörande. Ja, lite tråkigt. Det kan man tycka, innan man upptäcker att han just därför får sina personer – människorna – att leva och leva desto mer. Författaren ska inte stå i vägen. Sättet att skriva ska inte synas. Det viktiga och väsentliga är Ortens unga människor, deras liv och upplevelser, deras framtid.

Även något annat i Mats Berggrens skrivsätt är hans eget. Han berättar med korta kapitel, som ger extra skjuts åt berättandet, och formulerar sig med få meningar, vilket låter berättandet ske också mellan rader och ord, fortsätta i läsarens egen fantasi.  

Temat för ”Den vita glöden” kan sammanfattas med orden vuxenskap och vuxenblivning; den ålder då en ung människa är på väg att bli vuxen, lära sig handskas med sin bakgrund och sig själv, sitt liv, studierna och arbetet, kärleken. Detta får Berggrens ungdomsromaner om Alstaorten att rikta sig till ungdomar från liknande svenska förorter såväl som till andra yngre läsare (och även vuxna).  

Daniel, som alltså lämnat ungdomshemmet, ska återuppta studierna, börja på byggprogrammet. Och nu är det på allvar. Men det blir inte så lätt i skolan, alla vet vem han är och vad han gjort. Det knuffas och bråkas. Daniel känner den vita glöden inom sig. Inte lätt för övrigt heller. Ortens småkriminella vet ju också de vad Daniel sysslade med förut och vill att han ska vara med igen.

Abdi har skrivit en raptext om barndomsvännerna Daniel och Ville, vad som hände när den ena dog. En annan raplåt är tillägnad Evin, tjejen som rymde när hennes familj blev galen för att hon träffat Abdi. Nu bor Evin på annan ort. Abdi lovade att vänta på henne och plötsligt ringer telefonen. Svara eller inte svara? De försöker återuppta det som var. Går det?

Mats Berggren har tilldelats Spårhunden (som spänningsförfattare för ungdomar) och Ivar Lo-priset (för engagerat, konsekvent och nydanande författarskap). Förena priserna till ett gemensamt och han blir vad han är: en arbetarförfattare som skriver ungdomspänning med verkligheten som grund.

Bengt Eriksson

Publicerat i tidskriften Opsis Barnkultur