En författande shapeshifter

Helena Dahlgren
Flickan med det röda håret
(Nypon förlag)

Citat från sidan 68: ”Kanske handlar alla spökhistorier om kärlek.”

Helena Dahlgren är en svensk författare av idag. Eller nog ännu mer av i morgon. En författande shapeshifter.

Hon skriver mycket och flitigt, ger ut några böcker per. Dessutom skriver hon i olika genrer och för olika åldrar: vuxna, barn och mitt emellan, feelgood som verkligen blir både feel life och kvinnolitteratur, skräck och spänning.

Litterärt och publikt (folkligt?) samtidigt. Högt och lågt (fast den där mätstickan används sällan in i Deckarloggs redaktionslokaler). Således: Helena Dahlgren skriver som sig.

Även när hon skriver lättläst och skräckfyllt för väl både yngre och äldre, senast ”Flickan med det röda håret”. Här visar hon än en gång – den nya boken är hennes femte lättlästa skräck – sin förmåga att skriva enkelt utan att förenkla.

Lätt att läsa men de tankar som lättläsningen föder är svårare. Att hantera livet, ingen lätt sak oavsett ålder. Här handlar det om att hantera döden och saknaden; saknaden efter en död pappa.

Frans pappa är död. Han bor nu ensam med mamma (som väl är författare?), ensam också i betydelsen att han har inga vänner. Nu ska mamma och Frans flytta, från stan till en stuga på landet (nånstans i Gävletrakten). Det kan bli bra, kanske. Nya skolkamrater som inte retas, kanske.

Stugan ligger bland träden. I skogen finns en tjärn. Vid tjärnen i skogen visar sig en flicka med rött hår. Just visar sig. Vendela, så heter hon, varnar Frans för sjön. Hon varnar hon också för att gå in i den övergivna stuga som ligger i skogen.

Men det gör Frans, ändå. Han kliver in i stugan… Och upplever något hemskt; overkligt men verkligt, så verkligt men så overkligt.

Helena Dahlgren är bara så skicklig på att skapa stämning. Rättare sagt: stämningar. Hon är också en stämningarnas shapeshifter, stämningen kan brytas av och skifta från en mening till nästa. Ja, från en menings första ord till dess sista.

Hon fyller verkligheten med skräck, får det skräckfulla och skräckfyllda att bli verkligt och naturligt.

”Flickan med det röda håret” är en lättläst skräck- och spökberättelse om kärlek och död. Som parfymdofter, av pappan och flickan, minnen och kärlek, är döden ständigt närvarande.

Det finns en cliffhanger också, i allra sista meningen, som får mig att hoppas på en fortsättning. Fast så brukar väl Helena Dahlgren skriva, som att fortsättning följer (om det sen gör det är en annan sak).

”Flickan med det röda håret” är alltså en lättläsningsbok. Deckarlocks red. tillhör väl inte målgruppen men läste den ändå med nöje, glädje och skräck. Gör det du också, det vågar jag föreslå.

Jo, ytterligare något måste jag nämna, något som återkommer i Helena Dahlgrens författarskap: själva skrivandet. Det är säkert personligt: det självterapeutiska med att skriva. ”Flickan med det röda håret” är inte bara Frans berättelse utan Frans har också skrivit berättelsen.

Citat från berättelsens början, sidan 5: ”Mamma säger att allt blir bättre när hon skriver. Jag vill testa om det är så för mig också.”

Bengt Eriksson