Omtumlande spänning

Arne Dahl

Islossning

(Albert Bonniers)

Utan tvekan en kandidat till ”Årets bästa svenska kriminalroman 2021”.

Omtumlande högoktanig spänning som är svår att beskriva, kanske räcker med några av ingredienserna: seriemördare, hat/kärlek, bioteknik, polisinfriltatör, revansch, kryonik, yxmord, rysk maffia, evigt liv, undercover, Hells Angels…

Plussar sedan på med att intrigen slingrar sig fram som en berusad skallerorm och vändningarna överraskar mej gång efter gång.

Dahl syr eminent ihop alla trådar och avslutar med en nostalgiknorr.

Berger & Blom (tidigare poliser, numera privatdetektiver) och Deer, Robin, Samir med flera (före detta kollegor) är karaktärer som engagerar mej och jag vill fortsätta att följa.

Som grädde på moset är språket på topp. Genomgående fint driv, kreativt, bra dialoger och härligt omväxlande.

Mindre mystiskt drömsk än vanligt men stilen finns kvar: ”Det kändes som att vara tillbaka i paleoproterozoikum. Först nu var fast materia i färd med att formas på den lite udda planeten Tellus i en fullständigt intetsägande del av Vintergatan.”

Pricksäkra metaforer: ”Båthusets brygga sträckte sig ut över vattenytan likt bakbenen på en njutningsfull katt.”

Ibland stannar berättandet upp och avvaktar som en hängton av Gary Moore i en skön blues: ”Allt vilar i den tilltagande gryningen. Allt är stillhet. Tills ytterdörren slås upp.”

Då och då lite rått och skräckigt: ”Att se in i Örjans ögon var som att se in i två kristallkulor.”

Alldeles klotrunda, fyllda med det förflutnas gastar som ålade sig runt varandra.”

Litterära blinkningar som denna homage till detektivgenrens skapare, Edgar Allen Poe: ”In there stepped a stately Raven of the saintly days of yore.”

Trivia: 2019 erhöll Dahl/Arnald prestigefulla European Crime Fiction Star Award för sitt författarskap.

Rolf Olanderssonåterkommande (gäst)recensent på Deckarlogg, är litterär allätare men hjärtat klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Vad sökte ni herr Löfström?

liftare

Tomas Löfströms debutbok, reseromanen ”Liftare” (1971), inleds med meningen: ”Liftarna är en del av ungdomsupproret.” Den sista texten i den sista boken, samlingen ”Överbrygga” (2015) med essäer, andra texter och en titeldikt, slutar så här: ”Hans plats i världen och tiden är här, på heden, vid stranden, på Österlen.”

Detta sista handlar om Dag Hammarskjöld och hans tillflyktsort Backåkra men kunde ha gällt Tomas Löfström själv. Också han tog sin tillflykt på Österlen – strax norr om Rörum, där han även öppnade Österlens bokcafé. Alltså ut i världen och hem igen. Där borta och här hemma. Nej, inte nödvändigtvis. För kan inte borta bli som hemma och hemma vara som borta?

Överbrygga

Eller om det skulle stämma, det som Löfström vrider på och omformulerar i text efter text. Några exempel: ”Varthän, kamrater, varthän? Bara bort, bara bort.” Eller ”Sedan längtade jag inte mer hem, bara längre bort.” Eller: ”Varför reser vi?”

En åsikt som blir en fråga som han ältar tills jag börjar tro att han inte alls var så säker på det ortlösa svaret. För jag hittar också följande formulering: ”Jag tänker på alla dessa vägar som under årtusendenas gång förenat världens hembygder”. Ja, till och med: ”Ibland, tänker jag, är det viktigt att inte resa.”

Efter Tomas Löfströms bortgång (begravningen ägde rum i fredags i Rörums kyrka) tog jag ner de böcker jag hade i min hylla, lånade dem som fanns på Sjöbo bibliotek och beställde de resterande. Högen blev så stor att jag fick dela den i två.

Haväng

Jag läser och läser om. Nej, inte varje sida och rad i böckerna utan jag tar till mig en formulering här och fångar en åsikt där, hans upplevelser av platser och människor, det egna resandet och andras. Så har han ihågkommits i minnestexterna: som reseskildrare och reseskribent.

Också jag har läst honom så. Och han verkar själv ha betraktat sig på samma sätt. Fast nu kommer den eviga frågan: Varför han reste? Och i sin fortsättning: Varför han skrev? Omläsningen resulterade i en omvärdering och fördjupning av hans författarskap och min läsning.

Buddha

Reseskildrare är för litet. Reseskribent är för ringa. Tomas Löfström reste och skrev. Han skrev medan han reste. Han författade. Han var en resande författare. En reseförfattare, om ni envisas. Han skrev även romaner och en barnbok. En dikt kan finnas i en prosatext. Hans prosa är poetisk.

Ordet rädsla återkommer. Jag tror det är ett nyckelord med flera synonymer – som förvirring, skräck och faktiskt lidande. Det gäller resandet, sättet att resa: så billigt som möjligt. Men nog handlar det om något större och mer? Citat ur ”Vägen till Kathmandu” (1975): ”När han nu reser in i osäkerheten (min kurs.) är det då kanske… så att han inte förändras bort från sig själv utan in mot sig själv?”

Österlen

Dessutom löper en obruten tråd genom hela bokutgivningen. Ska den kallas livssyn – eller politik? Löfström skrev romaner, som ”Rörelsen” (1973) och ”Till min syster” (1988), om människorna från 60-talet. I textsamlingen ”Hemligheten i Marabar” (1992) finns en lovsång till de människor vars liv formades av ”vårt 68”: de som ”inte låter sig korrumperas” utan ”står kvar med en fot i utopin.”

Han utropar: ”Kampen fortsätter!” Fast vänligt, han skrev alltid lika vänligt, kanske buddistiskt vänligt. Jag konstaterar, vid omläsningen, att Tomas Löfström var en författare ur 68-generationen: resande, livsfilosofisk och politisk. Han liftade sin väg genom världen och skapade sitt eget författarskap.

Minnet

Innan krönikeutrymmet tar slut måste jag nämna något om det han förknippades med på senare år: inte långresorna – som Indien, Tibet, Afghanistan, Grekland – utan dokumentationen av den nära hembygden, alltså Österlen och Skåne. Också detta började för längesen.

”Minnet av en by” med undertiteln ”En bok om Sturup” gavs ut 1978. Vilken skvader till bok: etnologi, journalistik och skönlitteratur. Tomas Löfström dokumenterar en liten skånsk by som utplånades – ordagrant jämnades med marken – för att ge utrymme åt en ny flygplats.

Rubriken

Krönikans rubrik valdes av en särskild anledning. Rättare sagt har den lånats från en text i samlingsvolymen ”Mannen som reste” (2000). Tomas Löfström skriver där om Jan Myrdal som reseskildrare under rubriken ”Vad söker ni herr Myrdal?”.

Fler lästips

Änglar och rebeller

Alla böcker där Löfström samlat texter om resor, platser och människor rekommenderas. Som ”Mellan Haväng och Himalaya” (1978), ”Transit” (1984), de nämnda ”Mannen som reste” och ”Överbrygga”. Titlarna ”Vägen till Kathmandu”, ”Dalen där Buddha dör” (1979) och ”Den långa resan till Lhasa” innehåller längre reseberättelser. ”William Arnes dröm om frihet” (2005) är en samling betraktelser från Österlen.

Bland romanerna, vid sidan om de som nämns i krönikan, bör också ”Gryningsflickan (1986) samt ”Änglar och rebeller” (1995) nämnas. ”Stigen utmed stranden” (2014) är en minnesbok som Tomas, Mikael och Peter Löfström sammanställt med texter av sin pappa Inge Löfström. Det var där, med pappan, som resandet, skrivandet och Österlen-intresset föddes hos sonen Tomas.

Tomas Löfström målade också. Det här är en av hans målningar.

Hemsida

Tomas Löfström hade/har också en hemsida med mycket information om sina böcker och artiklar samt – missa inte! – hans teckningar och målningar. Sök / klicka på: Tomas Löfström tr@nsit

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Från Mästerdetektiven Blomkvist och framåt

Det går att ange ett exakt årtal för den svenska barn- och ungdomsdeckarens födelse, nämligen 1946. Detta år utlystes en tävling av förlaget Rabén & Sjögren i att skriva deckare för unga. På tredje plats kom ”Fjällhedens hemlighet” av Kjerstin Göransson-Ljungman medan ”Skuggornas hus” av Åke Holmberg och – särskilt – ”Mästerdetektiven Blomkvist” av Astrid Lindgren delade på förstaplatsen.

Två av de prisbelönta barn- och ungdomsdeckarna har glömts bort idag. Den återstående, alltså Astrid Lindgrens första Kalle Blomkvist-deckare, är en klassiker. Fortfarande, både som bok och begrepp. Kalle Blomkvist har blivit den gängse benämningen på en ung (och ibland äldre, som Mikael Blomkvist i Stieg Larssons ”Millennium”-trilogi) privatsnokande detektiv.   

Åke Holmberg skulle ändå förevigas i den svenska deckarhistorien för yngre. Det berodde förstås på privatdetektiven Ture Sventon med kontor i Stockholm. Fast Sventon-böckerna har väl med åren mest blivit ett slags pastischer på deckargenren och nostalgi för nu vuxna läsare.

Fanns inga barn- och ungdomsdeckare innan nämnda pristävling? Kort svar: Nej, inte i Sverige. Som Lilian och Karl G. Fredriksson skriver i boken ”Blod! Inget tvivel om den saken! Svenska deckare för barn och ungdom från Kalle Blomkvist till gatugängen” (2011) fanns det deckarliknande böcker, till exempel ”Bombi Bitt och Nick Carter” av Fritiof Nilsson Piraten, men det författades inga svenska deckare för yngre målgrupper.

En likaså kort förklaring: barndeckare kan börja skrivas först när barn betraktas som barn (och inte som små kopior av vuxna) och ungdomsdeckare kunde inte skrivas förrän ungdomar fick leva egna liv.

Följ med framåt till år 2018 och bokmässan i Göteborg, där årets bästa svenska deckare för barn och ungdomar ska utses inte mindre än två gånger. Svenska Deckarakademin, som delar ut den årliga Spårhunden för bästa barn- och ungdomsdeckare, har nu fått sällskap av Crimetime Göteborg, som med sitt Specsaver-pris utser författaren av årets bästa barndeckare.

Priserna speglar (vid sidan om att lyfta fram böcker och författare) den utveckling och ja, utvidgning som barn- och ungdomsdeckarna genomgått under ett drygt halvsekel efter Kalle Blomkvist. Priserna har delvis olika kriterier: barn- och ungdomsdeckare utan åldersgräns uppåt (Deckarakademin) respektive barndeckare och annan spänning för åldern 6-12 år (Crimetime).

Den deckarakademiska Spårhunden gick 2018 till Christina Wahldéns ”Falafelflickorna”, en samhällsaktuell deckare för något äldre ungdomar, som tävlade mot bland annat ”Silvermysteriet”, en barndeckare i serien om LasseMajas detektivbyrå av Martin Widmark och Helena Willis. Även Crimetime nominerade ”Falafelflickorna” men vann gjorde Elias och Agnes Wåhlund med ”Handbok för superhjältar del 2” och ”del 3”, också för de yngsta.

Dessutom finns det en annan skillnad mellan de bägge priserna, vilket kan visa hur barn- och ungdomsdeckare förändrats de senaste åren. Deckarakademin har en outskriven (idag gammaldags) regel att deckare inte ska gå över gränsen till fantasy. Crimetime nominerade såväl Camilla och Viveca Stens ”Sjörök” som Karin och Albin Alvtegens ”Hinsides väktare”, båda med inslag av skräck, fantasy och övernaturligt.

Vad har hänt med deckarlitteraturen för barn och ungdomar mellan 1946 och 2019? Låt mig försöka exemplifiera med ett personligt urval av några författare och böcker i ungefärlig tidsordning…

Korrigering: första boken om ”Tvillingdetektiverna”, som hette just så, Klas och Göran, tvillingar från Norrland, samt Hubert, kusinen i Stockholm, kom 1944. Och det var ju innan barn- och ungdomsdeckargenren ”föddes” i Sverige! Populära hos till exempel mig blev tvillingdeckarna på 50-talet med titlar som ”Ishockey-”, ”Fäbods-” och ”Tunnelbanemysteriet”.

Mindre omtyckta var dessa ”långserieböcker” (flera titlar per år) av Sivar Ahlrud, pseudonym för Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud, bland vuxna. Vilket inte hindrade att de inspirerade Mårten Sandén att ge ut sin första Petrinideckare, ”Gömstället” (1999), i serien om tvillingdetektiverna (!) Petrini i Lund.  

Ulf Nilsson är nog mest känd för bilderboken ”Adjö, herr Muffin” (illustration: Anna-Clara Tidholm) men har också rikt och brett skrivit in sig i deckargenren för yngre. Serien om ”Hondagänget” kom på 60-talet och ”En halv tusenlapp” (2005) inledde en känslig, både till människor och miljöer, deckarserie om Johnny, ung skolpojke i Helsingborg. Han skriver dessutom småbarnsdeckare om groddetektiven Paddy. Senaste titeln: ”Största minsta polisen” (2019).

En del författare av deckare för vuxna har även skrivit deckare för yngre. Maria Lang och Olov Svedelid var ett par exempel. Bland dagens författare finns Anna Jansson, som låtit Emil Wern, barn till Visbypolisen Maria Wern i vuxendeckarna, få en egen barndeckarserie, och Kristina Ohlsson, som blandar deckare, skräck och övernaturligt.

Bäst lyckas Ohlsson i trilogin ”Glasbarnen” (2013), som första delen hette, om några unga kompisar i lilla skånska Åhus. Vilken enastående förmåga att från en mening till nästa få berättelsen att skaka till genom att föra in något annat och märkligt – ja, rent otroligt. Också fristående ”Mysteriet på Hester Hill” och ”Mysteriet på Örnklippan” är unga berättelser – så skickligt skrivna – i nya spänningsgenren övernaturligt, skräck och deckare.        

Hur hemsk får en ungdomsbok vara? Det är en fråga som ibland ställs om deckare – och andra sorters romaner – för så kallat unga vuxna. Här kan Magnus Nordin passa som exempel.

På 2000-talet har han skrivit en rad böcker på och över gränsen mellan skräck och deckare. Nordin verkar inte skygga för någonting som kan ske i ungdomars liv. Hans nya, ”Midsommarmorden” (2018), är en regelrätt deckare. ”Djävulens märke” – om en kvinnlig lärarvikarie som det är något särskilt med – innehåller mer annorlunda spänning. Med ”Prinsessan och mördaren” ville han skriva en realistisk ungdomsdeckare – eller thriller – om vardagen i plugget, översitteri, sexuella övergrepp och mord.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

Det hemskaste hemska klippet på YouTube

Helena Dahlgren

Bleke Karl

(Nypon förlag)

”Bleke Karl” är en liten bok med en kort, lästläst spök- och skräckberättelse av Helena Dahlgren. En stick-emellan-bok, kanske, för både mig och henne. En, just, lättläst bok.

Nypon förlag beskriver sin målgrupp: ”Nypon har en övertygelse. Alla barn, unga och vuxna måste lära sig läsa.” Och tillägger: ”Lättläst handlar om mer än bara böcker – det är en fråga om demokrati.”

Jag instämmer.

Tre huvudpersoner: de unga tjejkompisarna Linnea och Bella samt Bleke Karl. De unga tjejerna brukar träffas efter skolan och kolla videoklipp på YouTube. Det gör de nästan varje dag.

Linnea tycker mer om gulliga klipp, som hundar och pyssel. Medan Bella gillar spök- och skräckklipp. Hemska klipp. Linnea har svårt att sova efteråt.

Så får de syn på det hemskaste hemska klippet på YouTube. Detta klipp tänker jag inte beskriva med ett enda ord, det får du läsa om själv. (Och titta på?!) Men ett så hemskt spök- och skräckklipp att till och med Bella blir rädd.

Och om man tittar… på det… då… så… Men det är svårt låta bli, ju.

De tittar, ändå. Och då händer det som händer…

Som sagt, en liten kort lättläst berättelse. Men skulle inte Helena Dahlgren kunna skriva en längre – djupare, svårare, ännu märkligare, mer spöklik och skrämmande – spök- och skräckroman? Jag gillar ju hennes sätt att skriva, jag har också gillat tidigare böcker hon skrivit, i stil åt fantasy för yngre och romantik för äldre, på detta, sitt eget liksom på samma gång populära och litterära språk.

Jag vill ha en skräckroman á la Helena Stephen Dahlgren King! (Debutromanen ”Orkidépojken” pekade ju åt det hållet, väl?) Och jag vill ha den nu.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst januari 2021

John Ajvide Lindqvist 

Vänligheten

(Ordfront)

Inslag av fantasy, skräck, krimi, gangster- och polisroman, alla de litterära genrer som författaren tyckte han behövde använda. Fast huvudformen är en samhälls- och livsroman, en skildring av människor i ett föränderligt, avvecklat och fördärvat samhälle. Miljön, den plats som får symbolisera Sverige, utgörs av staden Norrtälje. Där utspelas romanen, i detta föränderliga Norrtälje, från 2000-talets början och framåt, från en hamn med silon till ett bostadsområde med sjöutsikt, en å utan öringar och skjutningar på gatorna. För med denna förändring vittrar vänligheten bort. ”Vad blir det av oss då?”, frågar författaren.

Jeanine Cummins

Amerikansk jord

Övers: Molle Kanmert Sjölander

(Bazar)

”En av de allra första kulorna går in genom det öppna fönstret ovanför toaletten där Luca står.” Efter dessa inledande ord mördas kallblodigt sexton personer i hans familj och släkt av kartellen Los Jardineros (trädgårdsmästarna) eftersom pappa skrivit avslöjande artiklar om dess kriminella verksamhet. Lucas (åtta år) och mamma Lydia överlever och flyr för sina liv genom Mexiko mot el Norte (USA). Skildringen av det vackra, färgrika och sprudlande Mexiko och dess kontrast: ett land som är plågat av kartellernas brutalitet, korruption, fattigdom, rädsla. Språket är intensivt, flödande ordrikt och målande. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Jørn Lier Horst och Thomas Enger

Rökridå

Övers: Marianne Mattsson

Uppl: Jonas Malmsjö

(W&W)

Nu har norske deckarförfattaren Jørn Lier Horst kommit med andra boken om Oslo-polisen Alexander Blix, skriven med Thomas Enger. På nyårsafton drabbas Oslo av ett sprängattentat mitt i folksamlingen i stadens hamn. I ett första skede pekar allt på att det är ett terrorattentat. Blix som befinner sig på platsen räddar en svårt skadad kvinna som fallit i vattnet. Hon har kopplingar till ett ouppklarat fall med ett försvunnet barn. I närheten befinner sig också journalisten Emma Ramm som har en personlig relation till Blix. Hon förlorar sin pojkvän i attentatet och startar sina egna efterforskningar. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Klas Ekman

De kapabla

(Bookmark)

Johan och Anna är gifta men inte med varann. Bägge är i 35-årsåldern och har ett förhållande. De träffas på ett hotell utanför Alingsås för ännu en natt. Det ska bli deras sista natt tillsammans, Johan anar inget men Anna har bestämt sig för att göra slut. På hemvägen, han vid ratten och hon bredvid, grälar de i bilen. De – ja, jag skriver de, för det handlar om bägge – råkar köra på en kvinna som går på vägen. Beslutet som de då fattar ska förändra deras liv. Detta blir starten på en livskedja med händelse efter händelse som just förändrar livet för bägge två. Skrämmande att tänka på: hur ”kapabla” skulle jag och du visa oss vara om något liknande faktiskt hände oss?

Marianne Cedervall

Dö för vårt syndiga släkte

(Lind & Co)

Ännu en feelgoodeckarserie, Celanders tredje, om prästen Samuel Williams som när han inte fick den tjänst i domkyrkan som han ville ha, ja, verkligen borde ha fått, tar ett vikariat som präst i norra Dalarna, i det ”sömniga” lilla samhället Klockarvik. Men samhället sover inte mer än att det första som Samuel gör när han kommer för att tillträda det nya jobbet och går en sväng på den snöiga kyrkogården är att han upptäcker liket av en man, lutat mot två kors. Jag gillar att prästen Samuel vid behov snackar med ”Bossen” (likt Barbarotti hos Nesser), det ger vardagstrovärdighet åt prästens kristna tro. En filur till präst, dessutom. Bra på att predika men också, tja, mjukpilsk.

Bengt Eriksson

När vänligheten hårdnar och vittrar bort

John Ajvide Lindqvist  

Vänligheten

(Ordfront)

”De goda avsikternas tyranni” heter ett kapitel i John Ajvide Lindqvists drygt sjuhundrasidiga roman ”Vänligheten”. En ganska exakt sammanfattning: Hur ska vänlighet kunna bevaras i en allt ovänligare värld?  

Här finns inslag av fantasy, skräck, krimi, gangster- och polisroman, alla de litterära genrer som författaren tyckte han behövde använda för att berätta det han ville. Fast huvudformen är en samhälls- och livsroman, en skildring av människor i ett föränderligt, avvecklat och fördärvat samhälle.                                                     

Miljön, den plats som får symbolisera Sverige, utgörs av staden Norrtälje (med enstaka utflykter till Rimbo och Stockholm). Där utspelas romanen, i detta föränderliga Norrtälje, från 2000-talets början och framåt, från en hamn med silon till ett bostadsområde med sjöutsikt, en å utan öringar och skjutningar på gatorna. För med denna förändring vittrar vänligheten bort.

”Vad blir det av oss då?”, frågar författaren. ”Som att det… hårdnar”, säger Anna. ”Något ruttet i Norrtälje”, menar Johan. ”Åt helvete med hela skiten”, utbrister Maria. Eller om det var Jesus (som också medverkar i romanen)? Den vardagliga vänlighetens bortvittring, ja, dess förruttning, ovänligheten, tar sin utgångspunkt i en container som år 2018 dumpas i hamnen. Vad rymmer containern? 

Det börjar med en dubbel prolog år 2002. Siw, då en 13-årig flicka, lyckas förhindra att en barnvagn blir påkörd och en baby dödad, genom att hon i förväg hörde och förstod vad som skulle hända. Medan tonårspojken Max, som klättrat upp på en silo i hamnen och nu står högst upp med nämnde Johan och blivande kompisen Marko, får ett av sina anfall. Max ser vad som ska hända.

De har återkommande ”visioner”, ser och hör in i framtiden (och även bakåt i historien). Så ”Vänligheten” är ändå en fantasyroman? Något lite men nej, mer av realism. Max och Siw kan vara du och jag. Vi är ju också synska, vi vet vad som händer i samhället och världen, men lyckas vi stoppa det, försöker vi ens?

Läsaren får följa dessa sex huvudpersoner – Max, Johan, Marko, Maria, Siw och Anna – från ungdomar till halvvuxna. Olika bakgrund och samhällsklass, svenskar och invandrade; parkskötare, kassabiträde, äldrevårdare, bowlinghallsföreståndare, fondförvaltare och fotomodell. Men de blir vänner (och kärestor, eller tyvärr inte) med vad det innebär.

Många fler personer förekommer, skrivs in i och ut ur handlingen, men stannar mellan raderna och under texten. Som Siws lilla dotter Alva, en sjunde huvudperson. Alvas lillgamla repliker är mästerligt avhörda och nedtecknade. Genom Johan visas på ett lurigt sätt, som i förbifarten, att omedvetna formuleringar kan växa till medvetna handlingar, så uppstår rasism och fascism.                                                 

”Vänligheten” är en verklig thriller, en otäck fröjd att läsa. John Ajvide Lindqvist skriver i sin egenart. Han griper in med författarrösten och låter dessutom ”Vinden” blåsa genom Norrtälje och kommentera staden. Ja, han använder så många stilar och bryter mot så många regler som inte godtas av de privata lektörer som nya författare skickar sina manus till idag.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Skrämmande noveller

Lina Arvidsson

Aldrig ensam

(Konsai)  

Lina Arvidsson (den andra, eller hur hon ska benämnas) har skrivit tre noveller på temat att ingen människa lever ensam eller om oro, rädsla och skräck. Det är en likaså skrämmande novellsamling.

Nyss recenserade jag väl en bok av Lina Arvidsson? Ja, fast det här är en annan Lina Arvidsson. Lite svårt att skilja dem åt när denna har skrivit en novell om samma ämne som i romanen av den förra: en man som slår.

”Aldrig ensam” är en till sidantalet tunn samling med tre till känslorna välfyllda noveller.

Om jag fått bestämma hade titeln blivit ”Oro”, ”Rädsla” eller ”Skräck”. Men nuvarande titel stämmer också, att vi alltid lever och känner i förhållande till andra människor. 

Vad rädsla och skräck beror på i första novellen har framgått, i den andra handlar det om graviditet och i den tredje växer oro till rädsla som blir skräck på grund av arbetslöshet och vad den gör med ett äktenskap. 

Huvudpersoner: en kvinna, en annan kvinna och en man.

Lina Arvidsson använder språket som en skulptris. Hon knådar det, kommaterar och punkterar där det behövs, för att förmedla skräcken.

Det blir skrämmande noveller.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Nära till hjärtat i blandning av passion och kärlek, rys, skräck, övernaturligt och deckare, julstämning och julgodis

Amanda Hellberg

Jul i krinolin

(Lovereads)

”Jul i krinolin” är en roman för känslosamma, ja, känsliga läsare. Amanda Hellberg skriver nära till hjärtat. Tidigare har hon gett ut ett antal romaner på gränsen mellan rys och mys, en blandning av skräck, övernaturligt och krimi. Nu debuterar hon dessutom i genren ”historisk romance”.

Romantiskt men ändå inte feelgood, väl? Inte rätt igenom romanen. Visst finns det somliga romansidor där karamellkokerskan Lovisa Lind och baron Valdemar von Drever – och därmed läsaren – mår bra. Fast Hellberg har samtidigt tagit med sig allt jag nämnde ovan (rys, skräck, övernaturligt, en aning av deckare) in i sin romance, bland julstämning och julgodis, passion och kärlek.

Det är december 1870 i Ulltuna, en mindre stad någonstans mellan Vänern och Vättern. Där bor karamellskokerskan i ett litet, murrigt rum när hon inte arbetar i fru Rasks gottbod. Baronen har sin bostad, Mollbergs herrgård, en kort tågresa därifrån. Först krockar de på gatan och sen möts de ännu en gång, när Lovisa springer efter Valdemar för att lämna ett  kvarglömt chokladpaket.

Och det händer något, hos bägge. ”En kort skälvande stund” håller de kvar varandras händer. Något ”fladdrar till” inom henne. En doft av ”solsken och vanilj” dröjer kvar på hans hand. Lovisa och Valdemar har varsin skrämmande historia. Hon tänker fly sin genom att emigrera till Amerika. Han kan aldrig, vågar inte efter sin hustrus död, förälska sig i en ny kvinna.

Mycket av handlingen utspelar sig på herrgården där Valdemar ordnar med vinterbal. Fru Rask kommer dit med sina biträden, inklusive Lovisa, för att tillaga och servera julgodiset. Herrgården är som ett stort spöklikt slott. Helt plötsligt kan det börja spöka. (Ånej, jag tänker inte avslöja mer.)

Amanda Hellberg har en nästan övernaturlig förmåga att förmedla känslor och stämningar. När det spökar på slottet, då börjar spökeriet mitt i en mening. Likadant med den plötsliga passionen. Hellberg kan skriva blott ett par ord och åtrån känns. Från hennes tangentfingrar verkar det gå en tråd till åtminstone den här läsarens hjärta, det slår extra slag och golvet gungar.  

Berättelsens tempo, något ska ju en recensent anmärka på, svajar lite upp och ner. Några gånger hackar det i språket. Ovanligt när det gäller Hellberg, men jag antar att det kan bero på att hon nu skriver in sig i en ny genre. ”Jul i krinolin” är en saga – eller mänsklig fabel om kärlek och dess motsats, ont och gott, fattig- och rikedom – med stark beröringskraft.

Amanda Hellberg får gärna fortsätta att skriva historisk romance (fast helst kombinera med någon skräckroman och deckare).

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst juli 2020: svenskt (del 2)

Inger Frimansson fagelbarnetInger Frimansson
Fågelbarnet
(Harper Crime)
Med ”Fågelbarnet” kompletterar Frimansson sin serie om och med den kvinnliga psykopaten (vad ska hon annars kallas?) Justine Dalvik. ”Ta aldrig skit”, säger en romanperson. Detta gäller särskilt Justine, som fortsätter att hämnas och ge ”skit” tillbaka. Men även de övriga, som Ariadne, nu hotellägare, Christa, hennes blinda dotter, Fairy Tale, sparkad städerska, och Jonas, polisen. Alla är ute efter hämnd. Svårgreppbar intrig – men nervigt och spännande. Som alltid psykologiskt och mänskligt men ”Fågelbarnet” balanserar också mellan realism och skräck. Märkligast är den stora fågel som Justine har vårdnad om och som nu ska få barn.

Karin Smirnoff sen-for-jag-hemKarin Smirnoff
Tredje delen i Jana Kippo-serien:
Sen for jag hem
(Polaris)
De tre delarna samverkar och påverkar berättelsen i olika grad. Alla lika nödvändig för att förstå vad livet kan komma att ta vägen för Jana Kippo. Hård mot de hårda och hårdast mot sig själv, kanske. Men med en oväntad ömhet inte bara mot de gamlingar hon möter i sitt arbete som timvikarie inom hemtjänsten utan också mot gamla och för den delen nya kärlekar. Och samtidigt en slutenhet mot annat som borde var viktigt i hennes liv, som sin egen dotter. Inte oväntat glömmer hon den resa hon lovat dottern – ”Hej mamma skrev hon. Står på Arlanda. Förstår att du inte kommer. Planet går strax. Vi kanske hörs någon gång”, lyder ett sista sms från dotter till mamma. (Ur Kenneth Olaussons recension.)

Edvard Fenvik blodsbandEdvard Fenvik
Blodsband
(Lind & Co)
Fyra unga män har muckat från lumpen. Detta firas på Finlandsfärjan med så mycket alkohol att det leder till följder – eller en viss följd. 25 år senare ska historien komma ikapp dem. En efter en börjar de mördas. Inte på samma sätt, inte identiskt, men snarlikt. Plats: Stockholm. Kriminalinspektörerna Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic är både huvudpersoner/poliser och del av det poliskollektiv som utreder framåt, undan för undan, varken för fort eller för långsamt, så deckarläsaren tappar intresset. Edvard Fenviks debuterar med en traditionell och regelrätt polisroman i Sjöwall/Wahlöös deckarskrivarskola (fast utan politiken).

Bengtsdotter beatriceLina Bengtsdotter
Beatrice
(Forum)
Tillbaka i den mörka, suggestiva världen som knockade mig fullständigt när jag lyssnade på ”Annabelle”, första delen i serien. Unga, trasiga kvinnor drivs till psykets utmarker av destruktiva krafter. Alla män är svin som super, knarkar, ljuger och våldtar. Och mitt i den flödande svärtan står Charlie Lager och försöker att värja sig från sina egna mörka demoner. Kriminalinspektör Charlie Lager kallas till Karlstad där en nio månaders flicka försvunnit. Föräldrarna är i chock och lovande spår förvandlas till återvändsgränder. Jag känner inte till någon som skriver så ursinniga och trovärdiga dialoger som Lina Bengtsdotter. Uppläsaren Mirja Turestedt gör den om möjligt ännu bättre. (Ur Samuel Karlssons recension av ljudboken.)

Ta aldrig skit

Inger Frimansson
Fågelbarnet
(Harper Crime)

Inger Frimansson får sidorna att darra och verkligheten att rämna i sin nya thriller.

Som alltid psykologiskt och mänskligt men ”Fågelbarnet” balanserar också mellan realism och skräck.

Nya, förresten. Snarare nytillkomna.

Inger Frimansson fagelbarnetFör med denna tredje del kompletterar Frimansson sin Deckarakademiprisade serie om och med den kvinnliga psykopaten (vad ska hon annars kallas?) Justine Dalvik.

”Ta aldrig skit”, säger en romanperson.

Detta gäller särskilt Justine, som fortsätter att hämnas och ge ”skit” tillbaka. Men även de övriga, som Ariadne, nu hotellägare, Christa, hennes blinda dotter, Fairy Tale, sparkad städerska, och Jonas, polisen.

De är alla ute efter hämnd.

”Fågelbarnet” har en svårgreppbar – men nervig och spännande – intrig. Allra märkligast är den stora fågel som Justine har vårdnad om och som nu ska få barn.

Bengt Eriksson
Ungefär så i Gota Medias tidningar