Spänningstoppen maj 2022

Kollar Spänningstoppen, sammanställd av Gota Medias deckar/krimirecensenter, i min lokaltidning Ystads Allehanda. Samma ”Boktoppen Spänning” publiceras en gång per månad i flertalet Gota Media-tidningar, från Boris Tidning till Smålandsposten, Barometern, Blekinge Läns Tidning, Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda plus nog ytterligare någon tidning som jag glömt just nu.

Alltid lika spännande att se (trots att jag själv ju recenserar för Gota Media) vilka författare och titlar som placerat sig var, stigit eller sjunkit på listan eller tagit sig in den här månaden.

Majmånadens spänning toppas nu av Nita Prose med ”Städerskan”. Medan ”I dina händer” av Malin Giolito Persson och ”Natriumklorid” av Jussi Adler-Olsen ligger kvar – fast några placeringar lägre den här månaden.

Det var tre titlar det – de övriga är faktiskt nykomlingar! Hela sju stycken, således.

Mest gläder jag mig åt att Marie NDiayes ”Min är hämnden” tagit sig in och placerat sig som nummer 2. För det är ju en krimi mer än en deckare. Jag gillar det – att den här Spänningstoppen är så bred som den är, nästan alltid är.

Bland övriga nykomlingar kan nämnas Dolly Partons debutcountrythriller ”Run, Rose, Run”, skriven tillsammans med James Patterson.

Liksom Helena Dahlgrens existentiella thriller ”Skarp” och Markus Grönholms debutpolisroman ”Lelo”. 

Också ”Kultur” av Camilla Läckberg & Henrik Fexeus, ”Ett lik för mycket” av Carin Hjulström och ”Mannen på gatan” av Trevor Wood har gått in på Spänningstoppen.

Ja, det var väl alla för den här månaden. Varierat som sagt: hårdare och mjukare, deckare och krimi.  Motiveringen till varje placering kan du hitta på nätsidorna för respektive tidning.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst april 2022

Helena Dahlgren
Skarp
(Forum)

Litteraturveteranen Emma Wijkman slänger iväg en spontanansökan till den avlidna författaren Beata Skarps stipendiefond. Hon hålls lite på halster av stipendiefonden, som  Beatas bror Aron med hustrun Diana håller i, men snart är hon på väg med tåget uppåt Norrbotten, till Svartforsen. På plats i Beata Skarps stuga i Svartforsen förvandlas romanen ”Skarp” långsamt, mycket långsamt, från litterär essä eller avhandling till en smygande, smått spöklik thriller med dessutom en pusselgåta lite á la gammaldags detektivroman.

Joakim Zander
Ett ärligt liv
(W&W)

Till studentstaden Lund kommer den unge huvudpersonen från Söderköping för att studera juridik. Varför juridik, när han ville bli författare? För att göra ”något som är liksom rätt”. Så råkar han, vid en anti-nazidemonstration, möta en ung spännande kvinna som presenterar honom för sina vänner. Nej, de har inget kollektivt politiskt mål. De är ingen terroristgrupp. De är ”banditer”. Det handlar om ensamhet och längtan efter samhörighet, om en mening i – med – livet. En gangsterroman, egentligen. Fast med många dimensioner, nivåer och djup.

Ray Celestin
Djävulsvind
Övers: Hanna Williamsson
(Southside Stories)

Efterlängtad var den, den fjärde och avslutande delen av Ray Celestins fantastiska nittonhundratalshistoria.  Trots skyhöga förväntningar på denna spännande berättelse om brottslighet, vänskap, jazzmusik och det amerikanska samhällets utveckling via fyra nedslag med inledningen i New Orleans 1919, och nu avslutningen i Los Angeles 1967, är jag fylld av läslycka när texten avslutas på sidan 543. Naturligtvis är det, liksom tidigare delar, fantastiskt välskrivet och spännande. Jag är mycket avundsjuk på dig som inte läst det fantastiska verk som denna kvartett utgör, du har en härlig läsupplevelse framför dig! (Ur Anders Kapps rec.)

Joyce Carol Oates
Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna.
Övers: Fredrika Spindler
(HarperCollins)

Hennes nya roman är så tjock, läs- och skrivlång, 863 sidor på svenska, för att den handlar om USA, hela USA. Titeln kommer från en dikt av Walt Whitman, en av USA:s litterära grundstenar. Det amerikanska: från grunden; ur grunden; under grunden. Här utgår hon från rasismens USA, specifikt rasismen inom den amerikanska polisen och polismordet på George Floyd – fast tvärtom. John Earle McClaren, framgångsrik affärsmän och tidigare borgmästare, är på väg hem i bilen då han får syn på ett par poliser som misshandlar en man med asiatiskt utseende. När han stannar, går ur och försöker stoppa misshandeln blir istället Whitey, som han kallas, angripen av poliserna.

Markus Grönholm
Lelo
(Modernista)

En tolvårig flicka försvinner i trakten av Enköping. Hennes cykel hittas vid vägen. Det kan ju låta som vilken deckare och polisroman som helst – men nej. ”Leo” är en stark debut, en av årets starkaste. Det beror på huvudpersonen, polisen Erik Eriksson, som utreder försvinnandet och sig själv som en annan Erik Winter. Det beror också på språket, sättet att berätta. Markus Grönholm får mig att tänka Åke Edwardson vid hans debut. Även han, även Grönholm vill så mycket, ibland för mycket. Fast intressant, spännande och läsvärt blir det. (Och tänk på hur det gick för Edwardson när han började sortera och ransonera orden.)

Bengt Eriksson

Kör Wijkman kör!

Helena Dahlgren
Skarp
(Forum)

Att en skönlitterär författare skriver i första person singular och presens behöver inte betyda att romanens jag är berättaren och att handlingen utspelar sig i skriv- och läsögonblicket. Författare kan vara lika allvetande i jag-form och det är ytterst sällan som ett romanspråk får en läsare, åtminstone mig, att känna att det är jaget som skriver och berättar.

Helena Dahlgrens roman ”Skarp” skiljer sig från ovanstående på ett häpnadsväckande sätt. Vem kan tvivla på att det verkligen är romanens huvudperson, litteraturveteranen Emma Wijkman, som skriver? Varje formulering och ord kommer djupt inifrån Emma eller Wijkman, hur läsaren nu vill tilltala henne.

Det är skickligt, mycket skickligt, oavsett att det kanske beror på att den verkliga Dahlgren hämtat ovanligt mycket ur sig själv för att skapa den fiktiva Wijkman – så att hennes romanperson strax blir levande och trovärdig, riktigt på riktigt.

Själva skriftspråket gör och är mycket av och för romanen ”Skarp”.

Titeln är efternamnet på den författare, Beata Skarp, som littvetaren Emma Wijkman skriver eller försöker skriva en avhandling om. Skarp är Wijkmans favoritförfattare. Hon är hennes trognaste läsare. Fast nu har det under en längre tid gått dåligt med avhandlingen. Ett stipendium för att vistas, bo och skriva, i det hus i Norrbotten, närmare bestämt i den lilla byn Svartforsen, där den avlidna författaren Beata Skarp levde, skrev och dog (i forsen!), skulle kanske få igång skrivandet igen?

”Skarp” börjar som en hyllning till litteraturen – till litteraturen som räddaren i livets nöd. Som kan få människan att vilja överleva – ja, leva. Som kan vara verkligare än verkligheten. Så verklig att fiktion och verklighet blir en och samma verklighet. Nästan som en essä eller en avhandling – som en litteraturvetenskaplig avhandling borde skrivas, så att verkligheten blir litteratur och litteraturen verklighet. Så det framgår, verkligen framgår hur litteratur och verklighet griper in i varann.

Helena Dahlgren presenterar även sin huvudperson – om det nu inte är Beata Skarp som är den egentliga huvudpersonen förstås – med samma omedelbara språk, typ spontant genomtänkt, eller snarare presenterar Emma Wijkman sig själv som kvinna och människa, en ensamstående mamma (med den unga dottern Saga) som endast kan få ro i litteraturen och sängen. Här finns en fräck eller vulgär eller lustig formulering, som jag inte tänker citera, som är så sorglig.

En litterär ingrediens är också vad som väl blivit Helena Dahlgrens specialitet som författare, nämligen att inte dra någon gräns – för den finns ju inte – mellan litterära och populära romaner. Än det ena, än det andra. Bägge håller samma nivå, har samma värde och betydelse. Ofta ingår de i varann också, som i Beata Skarps romaner.

Helena Dahlgren. Foto: Marcus Stenberg

Emma Wijkman slänger iväg en spontanansökan till Beata Skarps stipendiefond men ångrar sig omedelbart. Går det att skriva så spontant och så personligt i en stipendiansökan? Hon hålls lite på halster av Beata Skarps stipendiefond, som består av Beatas bror Aron och hans hustru Diana, men självklart, snart är hon på väg med tåget uppåt Norrbotten, till Svartforsen och Beata Skarps stuga. Där Emma eller Wijkman också ska träffa deras dotter Disa. (Observera namnen när du läser, de går igen i litteraturen som i verkligheten.)

På plats i Svartforsen förvandlas romanen ”Skarp” långsamt, mycket långsamt, från en litterär essä eller avhandling till en smygande thriller; gotisk thriller har jag sett att den kallats men vete den om romanen är så gotisk. Men smygande är den, den smått spökliga stämningen skapar en smygande spänning när Emma Wijkman undan för undan hittar allt mer information – hur många papperslappar skrev Beata och var finns de? – till sin avhandling om sin författare.

Som en pusselgåta, lite á la detektivroman också, allt medan Emma plockar fram gamla detektivromaner ur Beatas bibliotek och läser, igen. Mest svenska väl, gärna Maria Lang. (Det gäller såvitt jag förstått både Emma och Helena.) (Och apropå, Dickson heter han.) Ska det förresten bli en avhandling eller kanske att Emma istället ska skriva klart Beatas ofärdiga, sista, postuma roman? I slutet blir ”Skarp” dessutom en mer hårdför thriller. Riktigt så hade jag i alla fall jag inte tänkt att det skulle utveckla sig…

Går det alltför långsamt? Kanske, kanske inte. Det beror nog på vad läsaren prioritera: det thrillriga eller det existentiella. Jag, jag gillar det här. Jag gillar språket, hur själva orden, meningarna, formuleringarna blir berättelsen, hur berättelsen hyllar litteraturen, hur fiktion och verklighet blandas så som fiktion och verklighet blandas. Hur allt blir ett och nödvändigt.

Vad än hon skriver, för yngre och vuxnare, hästböcker och så kallad romance eller vad det är, eller som här en smygande litterär thriller, är Helena Dahlgren en så speciell skönlitterär författare att hon blir sin egen. PS. Så typiskt också att det förekommer två hästar i ”Skarp”.

Bengt Eriksson

Det hemskaste hemska klippet på YouTube

Helena Dahlgren

Bleke Karl

(Nypon förlag)

”Bleke Karl” är en liten bok med en kort, lästläst spök- och skräckberättelse av Helena Dahlgren. En stick-emellan-bok, kanske, för både mig och henne. En, just, lättläst bok.

Nypon förlag beskriver sin målgrupp: ”Nypon har en övertygelse. Alla barn, unga och vuxna måste lära sig läsa.” Och tillägger: ”Lättläst handlar om mer än bara böcker – det är en fråga om demokrati.”

Jag instämmer.

Tre huvudpersoner: de unga tjejkompisarna Linnea och Bella samt Bleke Karl. De unga tjejerna brukar träffas efter skolan och kolla videoklipp på YouTube. Det gör de nästan varje dag.

Linnea tycker mer om gulliga klipp, som hundar och pyssel. Medan Bella gillar spök- och skräckklipp. Hemska klipp. Linnea har svårt att sova efteråt.

Så får de syn på det hemskaste hemska klippet på YouTube. Detta klipp tänker jag inte beskriva med ett enda ord, det får du läsa om själv. (Och titta på?!) Men ett så hemskt spök- och skräckklipp att till och med Bella blir rädd.

Och om man tittar… på det… då… så… Men det är svårt låta bli, ju.

De tittar, ändå. Och då händer det som händer…

Som sagt, en liten kort lättläst berättelse. Men skulle inte Helena Dahlgren kunna skriva en längre – djupare, svårare, ännu märkligare, mer spöklik och skrämmande – spök- och skräckroman? Jag gillar ju hennes sätt att skriva, jag har också gillat tidigare böcker hon skrivit, i stil åt fantasy för yngre och romantik för äldre, på detta, sitt eget liksom på samma gång populära och litterära språk.

Jag vill ha en skräckroman á la Helena Stephen Dahlgren King! (Debutromanen ”Orkidépojken” pekade ju åt det hållet, väl?) Och jag vill ha den nu.

Bengt Eriksson

Sensommar i verklighetens och fiktionens Herrängen

Finns saker som gnager i samvetet. Typ att man inte riktigt gjort det man skulle, i det här fallet att Deckarlogg inte skrivit om det loggen borde.

Kan ju inte hinna allt, ursäktar man sig. Nej, visst men hmmmm. Det handlar ju om vad man inte hinner. Att man alltså gjort = hunnit med något annat på bekostnad av detta.

Lisa Förares debutroman i tja, genren realistisk fantasyskräckkrimi har inte recenserats på Deckarlogg. Sååå trist, på tiden att ett sådant missgrepp repareras. Som en hjältinna i nöden bidrar här Helena Dahlgren med detta.

***

Lisa Förare
Varken
(LB Förlag)

I sensomras, efter den klibbiga värmen men före det att löven skiftat färg, fann jag mig själv trivsamt vilse i villaförorten Herrängen strax söder om Stockholm.

Jag skriver ”Herrängen”, men det kan lika gärna ha varit Långbro, Älvsjö, Fruängen, all of the above. Och jag skriver ”trivsamt vilse”, för jag har alltid tyckt att det finns något vilsamt med att inte riktigt veta vart jag ska gå härnäst.

Lisa Förarare VarkenKanske är det kravlösheten jag gillar. Den kontrollerade, tillfälliga vilsenheten som så lätt går att avvärja med hjälp av Google Maps eller valfri taxiapp.

Den där sensommarkvällen i Herrängen lät jag telefonen ligga kvar i handväskan. Jag hade just sett två fina människor gifta sig till tonerna av Jens Lekman, jag hade druckit två glas champagne, jag hade hånglat med min pojkvän.

Luften var frisk, solen värmde fortfarande fastän den snart skulle börja gå ner över sjön. Då och då kunde jag höra sorlet från bröllopsgästerna, ett skratt, ett klingande glas. Jag var ensam, fast ändå inte.

Det var, inser jag i efterhand, en av sommarens finaste kvällar. Kanske var det också den allra sista sensommarkvällen innan hösten faktiskt kom? Det är sådant man gärna tänker sig efteråt, särskilt när den plats man tänker tillbaka på numera har ett oundvikligt litterärt skimmer över sig.

Jag både önskar och inte önskar att jag hade läst Lisa Förares debutroman ”Varken”, som utspelar sig just i denna del av södra Stockholm, den kvällen.

Lisa Förare

Lisa Förare. Foto: Severus Tenenbaum

Nu har jag äntligen gjort det, och fastän det är en mörk och sorgsen historia om två vilsna systrar – en mystiskt försvunnen, en sörjande som försöker ta reda på vad som hänt – så är det också en förbannat trivsam historia. Jag tror att det har något att göra med sättet som Förare skriver: sinnrikt, associativt, klurigt och vansinnigt underhållande.

Nornor, älvor och sällsam magi varvas med lekfullhet, humor och en sorts glittersvart realism som ibland får mig att tänka på min älskling Elizabeth Hand. Och så förstås Kelly Link, en författare som jag vet att Lisa beundrar, och som jag – full disclosure – ätit en ljuvligt överdådig vinlunch med hemma hos just Lisa Förare.

Men framför allt påminner ”Varken” inte om något annat. Det är det som är så fint. Underrubriken ”En mörk förortssaga” är bra, men jag skulle också säga att det är dark fantasy med thrillerinslag. Och så är den rolig, som sagt! Jag säger bara nornorna…

Humor i fantasy har aldrig riktigt varit min grej, jag fixar tyvärr inte Terry Pratchett (som jag vet att många avgudar, förlåååt!), men här, i skönt svartsynt skrud, funkar de humoristiska inslagen perfekt.

Nästa gång jag besöker Herrängen kommer jag att vara mer vaksam. Samtidigt är lockelsen i att försvinna större än någonsin. Bra fiktioner har ju den effekten på en: man vill så gärna hamna fel, snava till, rakt in i något som är skrämmande och okänt och därför rent igenom ljuvligt.

Helena Dahlgren herrängenOch! Bra texter skapar bra texter; det är en annan övertygelse jag har. Så fort jag skrivit klart den här texten klickar jag upp ett annat dokument och skriver vidare på min roman, den som är tänkt att komma nästa sommar. Och jag njuter lite av att gå vilse. Tack för inspirationen, Lisa Förare! Jag ser fram emot nästa bok.

”Min kille och jag den där sensommarkvällen, i kvarteren kring Långsjön där Varken utspelar sig.”

Helena Dahlgren,
gästrecensent på Deckarlogg, är författare, översättare och numera pensionerad bokbloggare. Skrivit/skriver bl a  ”100 hemskaste”, ”Orkidépojken” och serien om ”Ödesryttarna”. Helena har många gånger promenerat runt en annan sjö som också heter Långsjön (den ligger i Tyresö) och tänkt på egna – fast mest andras – böcker.

Freddy (i minne)

Sommaren blev höst och vinter. På ett ögonblick sjönk temperaturen från 30 grader till fryspunkten. Vår trädgård tömdes på liv. Trädgårdsbordet stod tomt, ingen låg i det djungelhöga gräset och vilade eller satt på trappan till huset för att bli insläppt. Grannens kattlucka ska aldrig mer öppnas och slå igen.

Så långt härifrån
när du skulle vara
här.

Borta i evighet
nu.

Ändå alltid
här.

Beatförfattaren Jack Kerouac var på resa när hans älsklingskatt Tyke dog. I ett brev skrev Jacks mamma att hon begravt katten under kaprifolen vid stängslet. Efteråt satt trädgårdens alla fåglar i en timma på stängslet som för att ta farväl av Tyke.

Vår älskade delsbokatt Freddy reste till Gotland på semester, insjuknade och dog. Någon dag innan kom han rusande genom trädgårdshäcken efter den nyfikna, så retsamt efterhängsna lilla grannkatten (åt andra hållet). Det var sista gången jag såg Freddy, som nu ligger begravd på södra Gotland.

Freddy YA

Freddy, Freddie, Fredrik eller Frédéric (som i Chopin) blev 15 år eller 76, om åren ska räknas som människor gör. (Något mer eller mindre, osäkra uppgifter om hur liten han var vid ankomsten till grannfamiljen.) Efter Freddys död stod min hustru och ordnade med soptunnorna när ”lillen”, den ovannämnda lilla nyfikna från grannhuset på andra sidan vårt, kom kattrusande och gav ifrån sig ett – enda – gällt mjau. Han, som aldrig jamar, skrek nu i sorg och saknad, som i medkänsla.

Vintermorgon:
Freddyspår
i trädgårdssnö

Freddy bestämde sig för att införliva vårt hus i reviret. Han gav sig inte utan återkom tills vi började mata honom, först lite och så mer. Inget att göra annat än att öppna Vollsjö kattvärdshus med extra frukost och lunch samt supé, ett mindre gästrum vid köket och stora sviten på ovanvåningen.

Han gick från gourmand till gourmet: en särskild sorts skinka och leverpastej, inte torskrygg (för hård) utan stekt torskfilé, gärna lättbrynt råbiff och smörslungad lax. Ibland kunde fräcka Freddy rata maten, vända och gå ut igen eller (vid regn, blåst och kyla) lägga sig på badrumsmattan (med golvvärme).

Freddy såg till att jag fick behövliga pauser i arbetet. Han kom ner till arbetsrummet, gick ett par varv runt mig vid datorn och om jag inte fattade så morrade han kort och dovt tills jag begrep att det var rast. Bara att komma upp för nu skulle han ligga på golvet i köket och jag sitta vid köksbordet, så han fick sällskap.

Solkatt
på carporttak

Poeten Allen Ginsberg använde ordet ”savant” om Kerouacs katt. Begreppet savant (någon som både är speciell och har en speciell förmåga) passar in på de flesta – alla? – katter.

Kombinationen integritet och tillit, det senare när katten valt ut en människa att lita på. En sen kväll kom Freddy in och gick genast och la sig, sov till dagen därpå och först då märkte vi att han varit i slagsmål, blivit svårt biten ända in på benet. Vår dubbelsäng var hans frizon, ett säkert hus.

Många författare, särskilt poeter, har katt. Ja, de samarbetar med katten. Bör ha varit Joyce Carol Oates som formulerade det som att författare inte har spök- utan kattskrivare. Oates twittrar flitigt om katter, sin egen och andras, och har skrivit en fin dikt om ”my Cat Cherie” där hon konstaterar att katter är inte som hundar men kan göra matte till sin hund.

Werner Aspenström sa att han diktade till katten Tempus (som väl var hans lektör). Göran Greider har gett ut samlade kattdikter. Stig Larsson skrev sorgsna kulturartiklar när katten Esset sprungit bort. Lawrence Ferlinghetti, poet och bokhandlare, har diktat om sin bokhyllekatt. T.S. Eliots dikter om olika kattpersonligheter är grunden för musikalen ”Cats”. Och så vidare.

Freddy vårrusar genom trädgården
upp i äppelträdet
och ner igen

Men så stannar han till
kommer på att han inte är ung längre
ryggen blir krum han vinglar lite
går runt-runt på köksgolvet
som en osalig ande
innan han mödosamt
lägger sig på golvet
och väntar på mattallriken

Just nu skriver författaren Helena Dahlgren på Instagram att hon fick flytta laptoppen eftersom ”en katt ligger och sover på min kontorsstol”. Författare och skribenter brukar visa foton på Facebook/Insta av sina katter liggande över tangentbordet. Katterna hjälper till att redigera texterna.

Freddy tyckte om deckare. När jag satt i trädgården under äppelträdet för att läsa en deckare kom han strax och la sig på bordet. Han följde med i läsningen. Han och jag hade också ett projekt ihop: vi skrev poesi till vad som skulle bli ”Freddys diktbok”. Han levde och inspirerade. Jag noterade.

Senast det var Litteraturrunda i Vollsjö läste jag upp några av våra gemensamma dikter. Men hur ska detta gå? Hur ska jag nu kunna skriva klar din och min diktbok?

Det finns kanske ingen himmel
för människor men för katter
finns det med ett värdshus
där du kan äta extra frukost
och supé och boka ett rum
för hela eftermiddagen

Litterära kattboktips. I ”The Sophisticated Cat” (Penguin, redaktörer: Joyce Carol Oates och David Halpern) finns dikter/noveller om katter av bland andra TS Eliot, Montaigne, Edgar Allan Poe, Shelley, Keats och Emily Dickinson. ”Katten i svensk poesi” (En bok för alla, redaktör: Björn Meidal) innehåller kattdikter av Edith Södergran, Nils Ferlin, Lennart Sjögren, Kajenn med flera. Bägge slutsålda – låna på bibliotek och jaga på antikvariat.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Att skriva sig ut ur ungdomens mörker

Helena Dahlgren
Orkidépojken
(Constant Reader)

Från bloggen Bokhora till hennes egna bloggar, till den personliga fackboken ”100 Hemskaste” (Modernista), som tidigare recenserats på Deckarlogg, och hennes inledande novell ”Under huden” i novellantologin ”13 sagor om ond bråd död” (Swedish Zombie), som väntar på att bli recenserad, och nu också debutromanen ”Orkidépojken” (Constant Reader).

Likadant hela vägen. Det vill säga: Det är förstås vad hon skriver om men lika mycket hur hon skriver om det hon skriver.

Hon, alltså Helena Dahlgren.

Hon skriver liksom med en axelryckning – som tics i ena axeln. Spontant och direkt, som det blir. Men ändå inte, för samtidigt…

orkidepojkenJa, samtidigt är det om hon övervakar och har koll på sina axelryckningar. Skriftart: kontrollerad spontanism.

Det var Helena Dahlgrens sätt att formulera sig som jag nu försökte beskriva. Hur hon skriver sina meningar, var hon sätter punkt, orden hon använder.

Jag ska ta ett enda exempel, bara: ”Och ändå. Men ändå.

Ja, du ser. Ja, du hör nog. Hur hon liksom diskuterar med sig själv. Vilket leder in på Helena Dahlgrens hoppiga sätt att berätta. Också det lika slängigt som kontrollerat, tror jag.

Än är hon här och än är hon där, än i själva berättelsen och än utanför den, liksom betraktande berättelsen, än är hon personen i berättelsen, Hanna, och än är hon berättaren = författaren.

Hanna = jag-berättaren. Men jaget blandar också in dagsboksblad som berättaren inte har skrivit utan Lina, hon som passade in så väl, var skolans och hela traktens drottning, men försvann ändå, i sitt mörker.

Också utskrivna inlägg från Orkidépojkens blogg och utkast som aldrig publicerades men ju publicerats. Kommentar: !! och ??

Det här sättet att skriva ger en intensiv nerv åt berättelsen: en nerv som dunkar så av liv på gränsen mellan livslust och desperation, ungdom och vad som ska komma sen, att det är lätt att tro att Helena är Hanna, att hon skriver ur och av sig själv, om sitt eget liv, sin egen skolgång och uppväxt, i berättelsen om Hanna eller tvärtom, i Hannas berättelse.

Miljön är Tyresö – en ”urtrist” förort till Stockholm. (Det finns dock värre förorter, ska jag be att få påpeka.)

Där finns skoleleverna Hanna och Zeb, den senare bög, och alltså Lina som plötsligt försvann. Där finns också Orkidépojken som en levande röst på sin blogg, den gamla teveserien ”Twin Peaks” och låtar, låtar, låtar som håller en uppe i det mörker som ungdomen och uppväxten innebär – med sommarjobb, nätter på gayklubbar, längtan till London och nåtslags väsen – en närvaro – i Tyresös skogar.

Det är ur detta mörker som romanen – om det är en roman – har författats. Eller snarare: ut ur detta mörker. Att ta sig ut ur ungdomen med sig själv i behåll, det är väl vad romanen handlar om.

Om det är en roman, ja. För mig är ”Orkidépojken” snarare ett uttryck, en känsla, en vild vilja, som jag tror många kan känna igen sig i.

Genre: Äh, det vet jag inte. Måste allt placeras i en genre? ”Orkidépojken” har väl snarast skrivits utanför olika genrer med snabba besök i dem.

Liksom det är både en vuxen- och ungdomsbok.

Och den är bra. Mycket bra. Ja, det hade du förstått.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Hjälp så skraj jag blev!

Jag gillar såna här böcker. Jag gillar också Helena Dahlgren. Så kombon är perfekt:

Boken ”100 hemskaste” (Modernista) innehåller alltså 100 tips på skräck, en genre som jag långsamt börjat bredda mig till från krimi, av en skräckläsare (just läsare, i första hand, recensent och skribent därefter) som uttrycker sig spontant, lika förtjust som skräckfyllt, rätt på och omedelbart ur hjärtat, ibland utan att passera andra kroppsdelar.

Gillar speciellt det här dahlgrenska sättet att skriva och recensera: slängigt och svängigt; mellan blogg, privatprat och faktabok

Genre och genre, förresten. Det är väl med skräck som med krimi: snarare ett familjeträd med olika medlemmar än en litterär genre. Och litteratur, förresten. Helena Dahlgren skriver också om TV-serier, film och musik (och den hemska apparaten telefon).

Vad gäller litteratur: romaner, noveller och dikter, också barnböcker. Översatta till svenska och oöversatta från engelska.

100-hemskaste(Förresten, jag tror fortfarande den förra ”bokhoran” Helena drog ett svepskäl när hon avvek från att medverka i ”min” antologi ”Ny Noir” härom åren. Jag sörjer det, fortfarande.)

Hennes guide- och tipsbok kan läsas på flera sätt. Till exempel bläddras i, hit och dit, lite här och var, för att fastna på plats nr 90: ”Ett sting i tummen” av Agatha Christie.

Va? Christie? På en skräcklista?! Jodå, som Helena Dahlgren skriver: ”Jag lutar mig bakåt och förklarar pedagogiskt…”

Sen kan man hamna på nr 74 (romanen ”Varulvens år” av Stephen King), 84 (Derry, ”fiktiv stad… möjligen inspirerad av Stephen Kings hemstad Bangor”), 41 (novellen ”Bortbytingen” av Selma Lagerlöf), 43 (Sarah Palmer, ”fiktiv karaktär”), 17 (”Exorcisten”, långfilm i regi av William Friedkin) och så vidare…

Som synes går boken nerifrån och upp som Helena Dahlgrens personliga topplista. Så man kan läsa på det sättet också, börja med plats nr 100 (romanen ”The House”, inte översatt, av Bentley Little; den har jag inte läst, den ska jag läsa) ändå upp i topp till plats nr 1… (Nej, vad som ligger där tänker jag inte avslöja, men såååå förvånad kommer ingen att bli, tror jag.)

Ofta lite längre texter men ibland väldigt (och, i mitt tycke, lite för) kort.

Många upptäckter att göra, mycket att handla i pocket och från antikvariat eller beställa hem på biblioteket, DVD:er att leta reda på och köpa. Och läsa och läsa i boken ”100 hemskaste”– som tips före (nåt för mig?) och koll efter (tyckte jag likadant?).

Glädjer mig förresten extra åt att ”Tistelblomman” av Amanda Hellberg finns med (nr 87, fast lite snålt dock väl?). Sveriges mjukskräckmästarinna – betoning på bägge orden om det går – med en tangenthand i krimi och den andra i skräck.

(Hallå, Amanda! Kommer det inget nytt om och med Maja Grå nu snart?)

Sist i boken, för så noga har man varit: bibliografi, diskografi och filmografi, webbsidor och personregister. Bok- och skivomslag med mera som illustrationer och snyggt layoutat för övrigt också av Lars Sundh, som än en gång använder sitt favoritypsnitt, Minion, vilket andra formgivare (av för mig obegriplig anledning) brukar fnysa åt och fasa inför.

Skrev jag förresten att Helena Dahlgren är kunnig? Hon är så jäddra kunnig i allehanda Deckarlogg 2skräck att jag häpnar. Kombinerat med att hon har humor, dessutom!

PS. Helena Dahlgrens blogg ”Dark Places” finns i länkförteckningen till höger.

Bengt Eriksson