Lena Andersson löser Palmemordet (en utredning och thriller)

Lena Andersson
Koryféerna
(Polaris)

Jag kommer till min förvåning på mig med att ……… Lena Anderssons nya roman. Om det nu är en roman? Om Lena Andersson skriver skönlitteratur? Ja, litteratur är det ju men skönt? Och en roman i betydelsen en berättelse?

”Koryféerna” karaktäriseras på omslaget som en ”konspirationsroman”. Konspiration- stämmer. Konspiration- med vad det nu ska vara efter kunde också de föregående titlarna i hennes serie om ”Folkhemmet”  kallas, ”Sveas son” och ”Dottern”.

Om ”Koryféerna” kunde man i sin tur säga att den handlar om allas vår, hela Sveriges fader och hans släktingar. Och som alltid vad gäller Lena Andersson med tillägget politik. Det är det hon skriver om så att ordet ältas inte är långt borta: politik i socialdemokratisk form.

Hon försöker blottlägga den politiska konspiration som hon anar och ja, tror på och blir därmed också sin egen konspiratör. ”Koryféerna” är liksom de förestående titlarna en dubbel konspirationsroman, om man… åkej, accepterar den benämningen, men snarare – den här gången – en konspirationsthriller.

Olof Palme, här kallad Carl Stjärne, statminister i landet Sverige, här till en början kallat Thule, skjuts ihjäl på öppen gata i landets huvudstad och Lena Andersson ger sig som typ den 352-a Palmespanare ut för att avslöja vad som – egentligen – hände. Vem eller vilka som – egentligen – stod bakom mordet. Vad mordet – egentligen – berodde på.

”Sägen” är det ord som Lena Andersson använder. Det vi = allmänheten fått reda på om mordet var en ”sägen”, vilken Lena Andersson nu, personifierad av Roger Lilja, (frilans)journalist, får i uppdrag av en tidskrift att skriva ett reportage till en årsdag av mordet.

Så börjar romanen och så gör hen detta: skriver och avslöjar eller skriver för att avslöja. Lena Andersson skriver så lenaanderssons typiskt att det är tveksamt om en frilansjournalisten Roger Lilja hade kunnat skriva så och få några uppdrag.

Lena Andersson skriver som alltid och vanligt – som när hon skriver ledakrönikor (tidigare i Dagens Nyheter, nu i Svenska Dagbladet). Så programmatiskt skriver hon att varje mening överfylls med en politisk under- eller överton och/eller åsikt. Resultatet blir allt annat än skönlitterärt: det är ledarkrönikeprosa. Och kort sagt astrist att läsa.

Varken ”Sveas son” och ”Dottern”… jo, jag läste dem från första till sista sidan, men jag klarade knappt av dem och det berodde inte på Lena Andersson och jag har nära nog rakt motsatta åsikter om Sverige, politik och socialdemokrati – det får jag knapra i mig – utan det beror på hennes språk. Hennes olitterära stilistik.

Då, när jag läste ”Koryféerna”, kalla den roman då, kalla den thriller, inträffade något som förvånade mig: Jag gillade det jag läste mer än jag brukar när Lena Andersson har skrivit. Nej, jag tycker inte heller att ”Koryféerna” är särskilt bra som roman och jag tycker inte mer om Anderssons ”skönlitterära” språk den här gången.

Men hennes ledarkrönikespråk passar bättre – inte bra men bättre – för den här utredande romanen/thriller/boken/utredningen än den gjorde i ”Sveas son” och ”Dottern”. Människor pratar inte, om inte Andersson har en säregen umgängeskrets och det är väl möjligt, som personerna i hennes romaner. Så ju mindre av människor som personerna är och försöker vara, i hennes romaner alltså, så desto bättre.

”Koryféerna” har formen av en utredning och de människor som befolkar, borde befolka, boken är knappast ens personer. De (polischefen, politiker) är sagofigurer (ja, det är ju en ”sägen” enligt Andersson). De är mytifierade, mytologiska exempel redan innan Lena Andersson började skriva den 104-e boken och 23-e romanen om Palmemordet.

Nästan lite av mumier som plockas fram ur en Palmemonter. Så hennes ibland mindre men ofta mer styltiga språk fungerar bättre här och nu – än förr och då. Men skönlitterärt är det inte. Är det intressant då? Njavars. Spännande? Njavars. Underhållande? Njavars. Väl genomfört? Njavars. Bra? Nävars. Värt att läsa? Jovars kanske ändå.

För jag kom till min förvåning, ja, häpnad på mig med att uppskatta Lena Anderssons nya roman. Det är en thriller.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst sommaren 2022 (del 2)

Deon Meyer
Mörk flod
En Bennie Griessel-roman
Övers: Mia Gahne
(Weyler)

I den tolfte (!) polisromanen av sydafrikanen Meyer som kommit på svenska har kriminalpolisen Benny Griessel och kollegan Vaughn Cupido straffats av disciplinnämnden, degraderats och förflyttats till vindistriktet Stellenbosch. (De skulle deporterats till ett än värre ställe men av någon anledning, som ska visa sig, hamnade de i Stollenbosch.)

Peter Westberg
Gourmand
(Lava förlag)

Inte bara hårdkokt utan ännu mer: stenhårt kokt. Så är Westbergs debutdeckare. ”Gourmand” är dessutom en skvader, mycket som blandas: amamatör- och privatdeckare, gangsterroman, aning av polisroman och thriller rätt igenom. Lite av deckarburlesk och deckarpastisch. Personligt, ja, eget.

Louise Björnlund
Skärgårdsmorden 4
Dödsängeln
(Björnlunds förlag)

Hittills bäst i serien. Snabbare och rappare, tempot och berättandet går igång fortare och hålls uppe bättre än tidigare. Samtidigt som Björnlund hinner få med person- och miljöteckningar. Miljön som vanligt: Stockholms skärgård. Från Sandhamn till Utö, när ”Dödsängeln” spinner kring VM i swimrun eller Ötillö.

Mikael Strömberg
Pestkung
(LB förlag)

Med ”Pestkung” passeras de flesta gränser. Dokumentärroman? Fantastisk dokumentär skräckroman = fantasi? Kan läsaren vara säker på att det som händer i ”Pestkung” inte är verkligt och har hänt? Särskilt som Strömberg själv tillsammans med journalisterna Fredrik Strage och Jack Werner med flera) finns med i berättelsen. Och vem/vad är en ”pestkung”?

Ulf Kvensler
Sarek
(Albert Bonniers)

Tre vänner ska genomföra sin vanliga fjällvandring. Men den blir ovanlig när en i gänget bjuder med sin nya pojkvän. Han övertygar dem att inte gå Kungsleden den här gången utan åka till Sarek. Och allt börjar gå fel, från det lilla (försvunna kartor) till det största (konflikter på liv och död).

Lena Risberg
Mord under augustimånen
(Lava)

Trivselroman med mord. Än en gång sker ett mord i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Söder i Stockholm. Där sker ju alltid mord. En morgon drar Ninni upp rullgardinen och får syn på en död man utanför fönstret. Hon hämtar väninnan Bim och bägge konstaterar: han är mördad.

Jørn Lier Horst
Gränslös
Övers: Marianne Mattsson
(W&W)

Crowdsolving (begrepp som betyder ungefär att olika människor hjälper varann med att lösa ett problem) på internet är temat för norrmannens nya polisroman. Ett slags världsdeckare som utspelar sig mellan Norge och Australien via Spanien, där en kvinna blivit mördad.

Johan Rundberg
Månvind & Hoff 4
Blodspakten
(Natur & Kultur)

Inte bara, som om det är så bara, en flergenrebok utan också en innehållsrik, mångsidig berättelse om människors livsvillkor, fattiga och rika (och fattiga och fattiga, och rika och rika). En historisk samhälls- och klasskildring. Samt en spännande ungvuxenroman för både yngre och vuxnare läsare.

Läst av Bengt Eriksson och Samuel Karlsson

Månvind & Hoff – för barn, ungdomar och så kallade vuxna

Johan Rundberg
Månvind & Hoff 4
Blodspakten
(Natur & Kultur)

”Blodspakten” är fjärde delen i Johan Rundbergs unga krimiromaner om Månvind & Hoff. För den inledande titeln, ”Nattkorpen”, har han tilldelats såväl Augustpriset som Crimetime Award.

”Unga” som i ungroman, skrev jag. (Förlaget anger läsåldern 9 till 12 år.) Kriminalroman, likaså. Bägge stämmer sådär. Berättelserna om Månvind & Hoff (eller Mika och Valdemar) innehåller mer än så, mycket mer.

Dels går böckerna att läsas av yngre som äldre. Men så är det ju med många barn- och ungdomsböcker, blott ens egna fördomar (eller eventuell nervositet, vad ska folk säga om jag läser barnböcker?) som hindrar en att läsa över åldersgränserna.

Dels – och detta är en av flera viktiga anledningar till att så kallat vuxna ska läsa så kallade barnböcker – verkar många barn- och ungdomsförfattare ta sig friheter som de flesta vuxenförfattare varken kan eller vågar. Och det borde ju uppskattas av nyfikna, modiga läsare…

I många barn- och ungdomsböcker är det som om genregränserna ännu inte stiftats. Till exempel i Månvind & Hoff-serien. Rundberg skriver polisromaner, amatördeckare, historiska romaner, samhälls- och spänningsromaner, thriller, skräck och fantasy, övernaturligt.

Allt i ett och det fungerar utmärkt. Fast det stämmer kanske det där som någon sa en gång: Går man bakåt i historien blir ju allt en deckare. Historien var kriminell.

Tiden är 1700-talet. Personerna, Mika och Leonard, är barnhemsflicka respektive polis i Stockholm. Ett udda par som kallar sig Månvind & Hoff när de blir på samma gång poliser och privatdeckare: utredare av brott och annat (som jag skrev om den kriminella historien).

När ”Blodspakten” börjar är Mika och Valdemar med en skruttigt stark häst och en gammal sliten vagn på väg i riktning Uppsala. Tolv år har gått sen Mika träffade sin mamma senast. Nu ska hon träffa henne igen. Mikas mamma arbetar på godset Rosengåva, strax norr om Morgongåva i Vittinge socken.

De tar paus för natten. Vid nattlägret råkar de ut för stråtrövare… Rosengåva är förresten ett märkligt släktgods det också, med hemligheter. Att vistas utomhus är förbjudet efter solens nedgång.

”Blodspakten” är inte bara, som om det skulle vara så bara, en flergenrebok utan också en innehållsrik, mångsidig berättelse om människors livsvillkor, fattiga och rika (och fattiga och fattiga, och rika och rika). En historisk samhälls- och klasskildring.

Samt en spännande historia. Det går att läsa ung- och vuxenspänningsromanen ”Blodspakten” för spänningens skull. Fast som om det skulle gå: spänningsläsarna får ju allt det övriga på köpet i läsningen, de/ni också.  

Bengt Eriksson

Fantasy, science fiction och en spännande deckare i ett framtida, dystopiskt Stockholm

Sten Rosendahl
Värmevåg
(Förlag Futur)

I sin andra roman om Stockholm år 2300 fortsätter Sten Rosendahl att förena fantasy, science fiction och deckare.

May Born, kriminalinspektör, och Tom Lexler, historiker, återkommer i en dystopisk stad, befolkad av överjordare (de bor i tornhus med strålningsskydd) och underjordare (i tunnlar under jorden).   

Det experimenteras med konstgjorda människor, så kallade tubare. De som lever utanför fästningen Stockholms stadsmurar kallas utomare.

Framtidens Stockholm är noga uppbyggd. Platserna och gatorna heter (nästan) som idag, allt är igenkännbart men förändrat.

Också händelserna har paralleller till nutiden.  

Ökade motsättningar mellan de som bor under och ovan jord, ett populistparti har tagit plats i Stadshustornet, terrorister inom staden, en gerillagrupp från de solsvedda utommarkerna.

Personerna varvas. Intrigen dras åt.

 ”Värmevåg” blir – dessutom – en riktigt spännande deckare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Skapat av lera

Sjón
Codex 1962
Övers: Anna Gunnarsdotter Grönberg /
John Swedenmark
Dina ögon såg mig
(Rámus förlag)

 Sjón – eller Sigurjón Birgir Sigurdsson som han egentligen heter – alltså denne Sjón, den isländske författaren, har om man bara räknar vad som finns på svenska, gett ut ganska så exakt tio böcker, varav jag med stor behållning tidigare läst åtminstone fem.

Förutom att skriva och ge ut böcker skriver Sjón därtill bland annat sångtexter åt Björk och för ”I´ve Seen It All” i Lars van Triers film ”Dancer In The Dark” blev han nominerad till både en Oscar och en Golden Globe Award.

Han har fått Nordiska rådets litteraturpris 2005 för ”Skugga-Baldur”. Han är alltså meriterad som få. Och därtill läst world wide, och således även här i kulturskymningens land.

Nu har Sjón samlat tre böcker i samlingsvolymen ”Codex 1962” varav två getts ut tidigare (”Dina ögon såg mig” och ”Med skälvande tårar”) medan den tredje, ”Jag är en sovande dörr”, nu publiceras för första gången på svenska.

I denna lilla text kommenterar jag ”Dina ögon såg mig” och jag kommer i sinom tid också att skriva om de övriga två.

Antagligen är detta lite dumt. För antagligen är det väl så att Sjón har en avsikt med att nu återpublicera de två tidigare böckerna tillsammans med den nya hittills opublicerade tredje och att denna avsikt kanske kan gå förlorad om man läser böckerna med för långt tidsmässigt avstånd och annat läsvärt kommit emellan både för mig och läsarna av min blogg.

Kan då dessa tre böcker som Sjón nu samlat i ”Codex 1962” betraktas som hans så kallade  magnum opus, det vill säga hans stora verk, hans främsta verk?

Ja, vad vet man. Men det ligger väl i farans riktning som man brukar säga. Men, det är min tro, allt klarnar väl när sista boken i ”Codex 1962” är läst, även om det tar sin lilla tid.

Sjón. Foto: Hörður Sveinsson / Creative Commons

Nu kom ”Dina ögon såg mig” på svenska första gången redan 1997, ”Med skälvande tårar 2003” och ”Jag är en sovande dörr” alltså förra året, 2021. Däremellan har han ju publicerat andra viktiga verk som ”Skugga-Baldur” och ”Skymningsinferno”.

(Nu tänker du, min okände läsare, säkert att det var fan vad Bokhållaren denna gång är långrandig – rentav värre än vanligt. Ska han då aldrig komma till skott? Ska han då aldrig skriva om ”Dina ögon såg mig?)

Jo – ”Dina ögon såg mig” är en härlig skröna, som börjar med att ärkeängeln Gabriels mardrömsvrål och basunstötar ekar inom solsystemet, från stjärna till stjärna, mellan vintergatorna och längre ändå, ända till han försvinner bort åtminstone från boken och den slutar med att en Leo Löwe, på flykt från ett koncentrationsläger, i den lilla staden Kükenstadt – jag hoppas du kommer ihåg din skoltyska – tillsammans med en tjänsteflicka Marie-Sophie – och visst spelar en mystisk ring en roll då, javisst gör det – av lera skapar ett livs levande spädbarn.

Ett barn som av Löwe förs, tro´t eller ej, till vulkanön Island, av alla ställen. Men innan dess tycks den mystiska ringen ha försvunnit. Eller? Så kan det gå till i det som kanske är sagornas värld.

För ”Fartyget klöv världsnatten och styrde mot norr. Jag låg i hattasken”. Och då vet jag, men kanske inte du min läsare, inte bara vad som ytterligare skett dessförinnan, utan jag, men antagligen inte du, anar också vad som komma skall.

Och det vill både du och jag vara med om. Det vet jag.

Men boken då? Ska den få ett betyg? Fyra stars av fem. Och kanske hade det blivit fem om inte Gabriel gett upp så lätt.

Även om satan snärjde honom i sitt garn. Ja, kanske.

Kenneth Olaussongästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Deckarloggbäst / mars 2022

Malin Persson Giolito
I dina händer
(W&W)

Billy bor med sina tre syskon och sin mamma i en för liten lägenhet i den fiktiva men så verkliga förorten Väringe. På andra sidan motorvägen, med en gångtunnel emellan, bor Billy i den likaså fiktiva men verkliga villaförorten Rönnviken med golfbana och privat gymnasium. Billys mamma tar med sin son till den lugnare lekplatsen på andra sidan motorvägen. Det var så de möttes, Billy och Dogge, som sexåringar. Det ska sluta med – eller rättare sagt börja, för det får läsaren veta redan i början – att den ene skjuter ihjäl den andre, då har de blivit 14 år. Varför? Hur kunde detta ske? Och vad kan – ordagrant – vi, du och ja, göra för att det inte ska ske igen och igen?

Hillary Rodham Clinton / Louise Penny
I terrorn grepp
Övers: Mia Gahne
(Bokfabriken

Förre utrikesministern och presidentkandidaten Hillary Rodham Clinton och deckarförfattaren Louise Penny har gemensamt författat en politisk thriller och den är ju riktigt bra. Ska jag förmoda att Clinton stått för fakta och innehåll medan Penny skött berättandet och formulerandet? Det har i alla fall blivit en såväl realistisk och trovärdig som spännande och faktiskt humoristisk thriller. Intrigen spinner kring terrorattacker i Europa och en kvinnlig amerikansk utrikesminister. Och det senare bör ju Hillary Rodham Clinton känna extra väl till.

Camilla Grebe
Välkommen till Evigheten
(W&W)

En augustimorgon 2013 efter en blöt kräftskiva hittas sjuttonåriga Bonnie Högberg död i Lillstugan. Dörren är låst och fönstren reglade; de enda andra som finns därinne är hennes bästa vänner, jämnåriga tvillingarna Harry och David Andersen. Åtta år senare grips tvillingarnas mamma Lykke misstänkt för mord. Från epicentrum har vågorna spridit sig och påverkat många människor på olika sätt. I sin nya bok ”Välkommen till Evigheten” visar Camilla Grebe att hon fortfarande kan överträffa de högt ställda förväntningar som vi läsare naturligtvis har på denna stjärna. (Ur Anders Kapps rec.)

Orest Lastow
Vårt liv är inte vårt
(Hoi förlag)

Nu har vi i Sverige fått en ny science fictionroman som nyttjar kvantfysik, tidsresor och avancerande begrepp inom datalingvistik. Orest Lastow, forskare och företagare, har tidigare har skrivit faktaböcker. Nu romandebuterar han med en science fictionthriller som har vetenskapen i botten. En komplex bok med intrikata mönster av stilenliga alternativa historiska fakta. Vad skulle ha hänt om Tyskland  vunnit andra världskriget? En spännande thriller i både John le Carrés och Alfred Hitchcocks anda. Här finns den gråmelerade vardagen i svenska universitetsstäder som Lund, även händelser i Södertälje tar sin givna plats. Bakom vardagligheten sker de händelser som kan kopplas till upptäckter såsom NASA varit inblandad i. (Ur Micheles Kindhs rec.)

Nita Prose
Städerskan
Övers: Manne Svensson
(Albert Bonniers)

Molly Gray, 25 år, är speciell med flera drag av autism. Molly Maid, som hon kallas, arbetar som den mest nitiska städerska – hon älskar sitt jobb! – på det lilla, lyxiga Regency Grand Hotel i någon amerikansk stad. Varje deckarläsare anar att det bakom hotellets stilla fasad av lyx måste förekomma något annat och skumt. Detta börjar uppdagas när finansmannen Mr Black hittas död i den lyxigaste sviten. Av Molly, förstås. Det är mord, förstås. Och vem blir misstänkt för mordet – om inte Molly, förstås. Grundton: rar. Lite romantiskt blir det också. En extra twist vänder ut och in på upplösningen.

Deckarloggbäst februari 2021

Hin Håle

Varg

(Naltagrett/Bookea)

”Varg” är första delen i ”Norrlandsserien” om försvinnande, mord och en brutal uppväxt, skriven av två författare under pseudonymen Hin Håle. En otäck bok med råa, brutala och skrämmande beskrivningar. Också väldigt komplexa karaktärer. Ändå en fängslande och skruvad story med blandning av humor, stereotypiska klyschor och fördomar. Och det fungerar väldigt bra. Av någon anledning kom jag ofta att tänka på Christopher Silfverbielke (hos författarduon Buthler & Öhrlund) när jag lyssnade. Kommer absolut att lyssna också på nästa del av ”Norrlandsserien”. (Ur Anna Piippolainens gästrec.)

Lotta Lundh

Fadern

(Lind & Co)

Lotta Lundh är bra på att berätta: placera kriminalitet bland människorna, i samhället och vardagen. Hennes fjärde Värmlandsdeckare med kriminalkommissarie Erik Ljung i Sunne utgör ännu ett bevis. Sunnes kommunalråd och hans hustru kör hem efter ha varit på fest. Hon går in medan han skottar garageuppfarten. Hon hör ett pysande ljud, går ut igen och finner sin make död, skjuten. Så inleds ”Fadern”. Titeln syftar på kommunalrådet men också på kriminalkommissarien. Bägge gifta och fäder – men hur är de, egentligen, som fäder och män? Denna extra diskussion förs både på och mellan raderna.

Cara Hunter

All denna vrede

Övers: Jan Risheden

(LB förlag)

Cara Hunter ansluter sig till det nerviga, brittiska sätt att skriva. ”All denna vrede” är fjärde romanen med kriminalkommissarie Adam Fawley i Oxford. Så otroligt många bitar och ingredienser hon  jonglerar med. Bara detta att kommissarie Fawley talar och berättar i jag- och även vi-form, medan allt övrigt är berättat i tredje person. Förhörsprotokoll, nätinlägg och mejlutskrifter kompletterar. Intrigen är spretig och mångtydig, för poliskår såväl som läsare. Men Hunter samlar ihop de spretiga delarna och knyter ihop trådändarna, allihop. Riktigt bra. En taxichaufför får syn på en ung kvinna, en skolflicka, som går på vägen: sönderrivna kläder, tilltufsad och skadad. Så börjar det.

Arthur Conan Doyle

Thoths ring

Övers: E Hilmér

(Hastur förlag)

En liten bok, typ ett häfte nästan, med en kort skräckberättelse av ingen mindre än Sir Arthur Conan Doyle. Egyptologen John Vansittart Smith är trött efter resan till Paris och slumrar till i en stol på Louvren, dit han begett sig för att studera papyrusrullar. När han vaknar igen har det blivit natt. Museet är stängt och mörkt. Då får han syn på någon, kan det vara den vaktmästare han tidigare såg på museet, som öppnar en av sarkofagerna och tar ut en av mumierna… Så värst skrämmande blir det väl aldrig. Men det är underhållande, väl skrivet och väl berättat.

Susanne Fellbrink

Än klämtar klockan

(Printz Publishing)

Varken Sundsvalls deckarförfattare Susanne Fellbrink eller hennes huvudperson, sångerskan och artisten Cilla Fallander, i samma Sundsvall, verkar kunna ge sig. I snabbt takt har hon skrivit tre nästan likadana kombinerade av deckare och feel life om och med Cilla. Och se, tredje gången gillt. Nu har har hon lyckats betydligt bättre än i de föregående titlarna att förena sina spretande trådar (privat- och artistliv – ja, hela musik/artist/underhållningsbranschen – plus det kriminella) och tvinna ihop dem. Fellbrinks tredje deckare är hittills bäst. Helt åkej – ja, bra.

Deckarloggs red.

Sir Arthur Conan Doyle berättar en skräckhistoria

Arthur Conan Doyle

Thoths ring

Övers: E Hilmér

(Hastur förlag)

”Thoths ring” är en liten bok, typ ett häfte nästan, med en långnovell eller kortberättelse av ingen mindre än Sir Arthur Conan Doyle, just densamme.

Men inte en Sherlock Holmes-berättelse utan en skräckhistoria från 1890: väl berättad, väl skriven och väl översatt. Det sistnämnda av E Hilmér (vem?) och gjord 1912, nu har översättningen moderniserats och reviderats.

Story: Egyptologen John Vansittart Smith reser till Paris för att studera papyrusrullar på Louvren. Där stöter han på en museivaktmästare som ser egyptisk ut, tycker egyptologen. Vilket dock förnekas av vaktmästaren: han är fransman.

John Vansittart Smith är trött efter resan till Paris och slumrar till i en stol. När han vaknar igen har det blivit natt. Museet är stängt och mörkt.

Då får han syn på någon, kan det vara vaktmästaren, samme vaktmästare? Som öppnar en sarkofagerna och tar ut en av mumierna…

Nog med spoilers – men skräcknovellen innefattar alltså en egyptolog, en vaktmästare (kanske, kanske inte egyptier) och en mumie samt ringen.

Så värst skrämmande blir det aldrig. Men det är underhållande och, som sagt, väl skrivet och väl berättat.

En i alla fall för mig oväntad liten av berättelse av Sherlock Holmes författare – och en välkommen liksom extra liten bok av Arthur Conan Doyle.

Bengt Eriksson    

Livet efter katastroferna

Engström Richert

Nattavaara

(Bokfabriken)

”Nattavaara” är en så perfekt titel att jag måste titta på kartan för att se om samhället existerar, också utanför Thomas Engströms och Margit Richerts gemensamma debutroman. Det gör det (drygt 100 invånare.)

I romanen, som utspelar sig i en dystopisk framtid, enligt uppgift år 2049, har Nattavaara omvandlats till ett flykting- eller på nordmarkska instegsläger för sörlänningar.

Nordmark är namnet på det självständiga Norrbotten, efter frigörelsen från Sverige.

Sydgränsen går strax nedanför Arvidsjaur och nordgränsen följer på ett ungefär dagens finska gräns. Haparanda har dock blivit ett finskt protektorat. Jokkmokk är en samisk fristat. Piteå och Luleå har utplånats, de finns inte.  

”Nattavaara” skildrar livet efter katastroferna: klimatet, pandemierna och finanskriserna. Och själva livet, det liv som nu måste levas, om människor alls ska leva som i att överleva.

Nordmarks landsbygd liknar krigsdrabbade länder på teve: fattigdom, matbrist, dåliga bostäder. Somrarna är så heta att det är svårt att stå ut.

Spermans kvalitet har försämrats: befolkningen minskar, barnafödandet sjunker. Allt detta får många att fly till religionen, ansluta sig till de av socialiststaten Nordmark förhatliga hesekelianerna.

Förresten, socialism?

Republiken Nordmark styrs av jarlen, en folkvald envåldshärskare.  Människor bjuds billiga lotterier. Ekonomin verkar gå runt på tillverkning av amfetamin.

Erik, 16 år, är med lillasystern Sofia på väg till fots mot Kiruna, stadsstat för Nordmark. Föräldrarna tog livet av sig och byrådet i Jokkfall har tagit ifrån syskonen deras hus. Erik ska klaga hos folkdomstolen.

Paret Marja och Mårten hade en liten gård i Strittjomvare. Nu har Mårten försvunnit och gården plundrats av fattiga stråtrövare som Marja tvingas följa med.

I Kiruna, särskilt Inre Kiruna, innanför pallisaden, är livet något drägligare; mer för vissa än för andra.

Här finns Hartmann, vicejarlen som väl egentligen bestämmer, och Sonja, statens finansledare. På Esrange, den före detta rymdbas som nu tillverkar det mesta, styr Carin.

Många personer, var och hen gör anspråk på att vara en huvudperson. Men i första delen av vad som ska bli en trilogi presenteras personerna blott, ännu så länge får läsaren inte lära känna dem.

Thomas Engström och Margit Richert ägnar sig i ”Nattavaara” mest åt de stora dragen, att skissa och måla upp Nordmark som dystopiskt land och landskap. Resultatet liknar en helvetesmålning av Hieronymus Bosch i ord.

”Nattavaara” måste vara en av de mörkaste, hemskaste romaner jag läst. Mest hemskt och värst är att det blivit trovärdigt. Långt ifrån otroligt att Engström Richert faktiskt skildrar mänsklighetens framtid.

Även de människor i Nordmark som klarat sig klarar sig knappt. Även de som lyckats har inte lyckats.

Romanen slutar riktigt illa, värre än den började. Och detta är alltså bara inledningen, så det lär väl förvärras ännu mer i kommande delar.

För hur skulle denna dystopiska helvetestrilogi kunna få ett lyckligt slut?

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Liksom kusligt även när det inte är kusligt

E.T.A. Hoffmann

Det främmande barnen

och andra sällsamma historier

Övers: Heidi Havervik

(Hastur förlag)

Uppmaning till mig själv (och dig): E.T.A. Hoffmann (1776-1822) var – och är – en författare att upptäckta. Jag (och du?) har både läst för lite av och vet för lite om honom. Tidigare hade jag läst och recenserat hans urdeckare ”Fröken Scuderi” (också Hastur förlag) som utspelar sig 1680 i Paris och skrevs 1818, och därmed föregick Edgar Allan Poe med 22 år.

Men Hoffmann var och gjorde mer än så, mycket mer. Det får Sten Wistrands förord till den nu på svenska aktuella novell-, berättelse- eller historiesamlingen ”Det främmande barnet och andra sällsamma historier” mig att förstå och häpnas över. Vad var Ernst  Theodor Amadeus Hoffmann inte? Med två ord: tysk romantiker. Med flera: författare, kompositör och konstnär samt jurist.  

Något som fascinerar i alla fall mig lite extra är när Wistrand berättar att poeten Per Daniel Amadeus Atterbom anländer till Skåne år 1817 för att från Ystad resa på sin stora kontinentala resa och då passera Berlin, där han gärna skulle vilja träffa den omtalade Hoffmann. Om de verkligen möttes (det har jag sett på nätet) är inte säkert men Wistrand beskriver mycket fascinerande såväl detta som annat och mer om Hoffmann.

Frestande att skriva att den här boken är värd att läsas om så blott för förordet. Bara se vilka mer av dåtidens och med tiden mer kända författare som hörde till Hoffmanns fanclub och blev inspirerade av honom! Ja, gör det, läs och se det själv i bokens förord. Efter detta följer än mer än så – nämligen ett antal, som titeln säger, ”sällsamma historier”.

Lite långsamt och ålderdomligt berättat, vilket Heidi Havervik har bevarat i sin översättning. Också på svenska förmedlas stämning, atmosfär och känsla av att, för att anknyta till novellen, berättelsen och/eller historien om ”Den kuslige gästen”, ha tagit sig igenom stormen till ”överstens hus” och nu sitter man där, med ”det onda vädret” vinande utanför och lyssnar på när en i sällskapet berättar en sällsam saga kanske, någon skräckhistoria eller något fantastiskt, rent otroligt för de övriga i sällskapet.

Som en av Serapionbröderna, så kallade de sig: sex vänner som träffades och berättade historier för varann. Lite som det då var att lyssna på dessa historier som det idag är att följa teveserier. Den här samlingen innehåller sju sådana noveller i olika, säg, genrer – men som samtidigt inte håller sig till och i sin genre utan varje berättad historia lämnar sin genre och form för att bli något mer och annat; en stämning och känsla byts mot sin motsats. Inget är som det är, det mesta är osäkert.

Som en av mina favoritberättelser, titelhistorien ”Det främmande barnet”. Vem är detta barn som plötsligt uppenbarar sig för de två andra barnen?

E.T.A. Hoffmann, samtida oljemålning.

Detta både jordiska och utom- eller överjordiska barn. Verklighet och overklighet. Realism och fantasi. Dystert men muntert. Form och genre: saga, väl. Också en moralitet, på flera plan. Till exempel människors ojämbördiga plan. Nej, jag vill inte referera för mycket. Jag vill att du ska läsa och upptäcka själv.

Och en gång till – eller jag kanske inte skrev det: börja för all del med att läsa förordet. Några fler novelltitlar, som pekar på innehållet: ”En spökhistoria”, ”Automaten”, ”Vampyrism”, som jag skrev ”Den kuslige gästen”… Samtliga noveller, berättelser, sagor, historier kommer med en krypande stämning som smyger på, oavsett vilken stämning och sen byts stämningen – mot en annan.

Liksom kusligt även när det inte är kusligt. Spökligt även när de är människor. För övrigt – och det har ju inget alls egentligen med E.T.A. Hoffmanns berättelser att göra – har jag nu blivit lockad att kolla upp P.D.A. Atterboms fantastiska resa genom Skåne år 1817. Förresten var och väl också den i stämning och upplevelser som en historia av Hoffmann, till exempel när Atterbom ska passera gränsen mellan Småland och Skåne?  

Bengt Eriksson