Bland vampyrer och varulvar

St. Louis och St. Louis, två amerikanska städer med samma namn. Bägge ligger i staten Missouri; den ena återfinns på USA-kartan, den andra förekommer i Laurell K. Hamiltons romaner. Samma stad – och ändå inte…

Blake 1Hamilton har skapat en parallell eller alternativ stad, som rymmer både verklighet och fantasi. Inte minst har hennes St. Louis blivit en blivit en plats där våra drömmar – eller snarare mardrömmar – förverkligas.

Där finns alldeles vanliga amerikanska snutar, sådana som vi känner igen från de flesta polisdeckare: erfarna, hårda och cyniska. Förbrytarna kan däremot vara, minst sagt, annorlunda.

I och kring den parallella staden St. Louis lever både människor och ”andra”. Några troll har bosatt sej i Ozarkbergen och längre bort i Kentucky kan man hitta ”gargoyles” (bevingade djurstatyer som fått liv). Men den stora majoriten främmande varelser hör till släktet ”shapeshifters”: främst varulvar och vampyrer men också ”människor” som kan förvandla sej till familjens katt eller vakthund eller vilket (o)djur som helst.

Blake 2Anita Blake, som introducerades i ”Guilty Pleasures” (Ace) och hittills varit huvudperson/hjältinna i sju fantasy-deckare av Laurell K. Hamilton, är anställd vid företaget Animators, Inc. Hennes specialitet: avliva vampyrer och återuppliva ”zombies”.

Ett tufft och blodigt jobb. Vissa spöken kan kräva en full billast kycklingar för att återvända till livet. Och trots att Anita Blake laddar pistolen med silverkulor och bär ett kors på bröstet har hon råkat i så många fajter med varulvar och vampyrer att armarna blivit randiga av ärr.

Blake 3Anita är också en romantisk flicka som hela tiden kärar ner sej i ”fienden”. I ”The Lunatic Cafe” blir hon förälskad i varulvarnas härskare, Richard, och försöker rädda honom ur en intern varulvsuppgörelse.

Och nu senast, i ”Burnt Offerings”, hamnar hon i mästervampyren Jean-Claudes säng och antar uppdraget att hitta mordbrännaren som tänder eld på vampyrernas affärsrörelser.

(Hon, Anita Blake, känd som ”Vampyravrätterskan”?!)

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Svenska Dagbladet 2003 och DAST 2008

Nu, 2019, finns tre gånger ”Anita Blake Vampyrjägare” översatta till svenska – bäst att poängtera det eftersom titlarna lyder som följer: ”Guilty Pleasures”, ”The Laughing Corpse” och ”Circus Of The Damned” – av Carina Jansson och utgivna som ljud- och e-böcker (Storyside). Tacksamt noterar jag också att den svenska utgivningen börjar från början med seriens tre inledande titlar (som i USA kom 1993, 1994 och 1995).

LÄNK till Laurell K. Hamiltons hemsida.

Annonser

Tecknade seriedeckare från Skåne – lika verkliga som makabra, ja, ockulta

Dennis Gustafsson är en av Sveriges främsta deckarförfattare. Och tecknare.

Han skriver och tecknar deckare i form av kriminella, historiska och övernaturliga viktor-kasparsson---fadernas-synderseriealbum. Eller ”makabra”, för att återanvända det ord han själv använder.

Huvudperson: Viktor Kasparsson, privatdetektiv och mer. Miljöer: Skåne mest med utgångspunkt från Helsingborg.

Nu har Dennis Gustafsson gett ut sitt åttonde Viktor Kasparsson-album, ”Fädernas synder” (Albumförlaget).

Vilket Deckarlogg förstås ska återkomma till. Men i väntan på den recensionen: en presentation av/krönika om/intervju med Dennis Gustafsson…

***

Det var vinter när jag öppnade Dennis Gustafssons första album om Viktor Kasparsson. På 1930-talet och strax före jul, snön faller över Hälsingborg (dåtidens stavning). Trots kylan är Kasparsson ute på stan i bara ”fiskbensrandig kostym och tidningspojkekeps”. Han besöker Jennifer Rosendahls antikvariat och hittar en intressant bok: ”Ockultism Encyclopedia” av Lewis Spence. Antikvariatshandlerskan slår in den som en julklapp.

Sen dess har det kommit ytterligare fem album om och med helsingborgaren Viktor Kasparsson, som tänkte bli kriminalfotograf men av omständigheterna görs till privatdetektiv. ”Album” skriver jag. Det betyder tecknade serier. Dennis Gustafsson berättar och tecknar deckare. Om seriealbumen varit romaner kunde de ha prisats som några av de bästa svenska deckarna. Eller kanske ändå inte – hade Deckarakademin, övriga deckarkritiker och läsare accepterat blandningen av verkligt och makabert, ja, ockult?

”Som de flesta serieförfattare vill jag väl bli en romanförfattare”, säger Dennis Gustafsson. ”Men jag blygs över min ringa skicklighet i författarhantverket, så tills vidare får jag gömma texterna bakom en massa bilder. Att första boken, ´Makabra mysterier´, har epiloger i skönlitterär form beror på att jag leker med tanken att skriva en novellsamling med Kasparssonberättelser.”

Viktor Kasparsson kb

Tecknat och målat av Dennis Gustafsson.

De makabra mysterierna utspelar sig både i Helsingborg och på landsbygden – mest platser i norra Skåne: Söderåsen, Djupadals dansbana, Raus kyrkogård, Ramlösa, Svartmåla, Äsphult, Utvälinge med flera. Berättandet sker oftast i kortare serienoveller, flera stycken i ett album. Årtalen växlar, fram och tillbaks. Kasparsson är ”lika gammal som seklet” och upplever sitt första mysterium som 19-åring i berättelsen ”Syndaätaren”.

Du kommer från Helsingborg, därför som du placerat Viktor Kasparsson just där? ”Ja, jag är född och uppvuxen i Helsingborg”, svarar Dennis Gustafsson. ”Men jag började spåna på Kasparsson när jag bodde i London. Man blir ju mer hemkär desto längre bort man är från hemtrakten. Jag har många minnen också av äventyr i ungdomens Helsingborg, gamla rivningskåkar på söder och nedstängda sjukhus i Ramlösaparken.”

Helsingborgs gator, hus och caféer, utsikten över hamnen, Auktionskammaren, Hotell Vega… Allt är så pyttenoga exakt, realistiskt och verkligt tecknat och målat. Ända tills det overkliga, makabra och ockulta inträffar – då går tecknandet liksom överstyr och blir friare, mer explosivt, orealistiskt och overkligt.

Fast deckarserieskaparen Gustafsson tycks mena att också det overkliga kan vara verkligt. ”Platserna är historiska och övernaturligheterna baseras på sånt som rapporterats av riktiga människor eller förts vidare som sägner från generation till generation. Hotell Vega finns kvar i Helsingborg men heter nu Hotell Viking. Personalen berättade att de sett två spöken och när jag gick runt i hotellet tyckte jag mig få en känsla av en ung man och en ung kvinna…”

”Och”, tillägger han, ” googla ordet ´Råttkung´ så ska du få se! Nackhåren reser sig.” Varför inte låta Viktor Kasparsson lösa något mysterium också i sydöstra Skåne? Till exempel i mina hemtrakter, alltså Vollsjö. ”Genast det rapporterats om något övernaturligt otyg i Vollsjötrakten så…” säger Gustafsson. ”Har du någon lokal sägen på lager? Skriv till mig så ska jag skicka vidare till Viktor.”

Också vinter när jag avslutar det nya, sjätte Kasparsson-albumet ”Vinterbrand”. Tid: november 1927. Efter att ha löst ett makabert/ockult mysterium i byn Asketorp är Viktor Kasparsson med redardottern Emilia Varga vid ratten på väg hemåt Helsingborg igen genom ett allt snöigare Östergötland. De sista rutorna täcks av stora snöflingor: vitt, vitt, vitt.

Dennis Gustafssons seriealbum:
Viktor Kasparssons makabra mysterier (2010)
Skräckens ängel (2011)
Spöket på Hotell Vega (2012)
Blodsband (2013)
Syndaätaren (2014)
Vinterbrand (2015)
Alla utgivna av Albumförlaget

deckarlogg-2Bengt Eriksson
(Krönika i Ystads Allehandas 2015)

2018 års bästa svenska krimi, deckare och annan spänning (del 1)

Kataina deckarblogg 1Deckarloggs redaktörer, Katarina Tornborg och Bengt Eriksson, har nu tagit sig samman och satt ihop listan, alltså vår lista, med 2018 års bästa krimi, deckare, spänningsromaner med mera kriminellt på svenska, både svensk krimi och översatt.

deckarlogg-2Femton författare/titlar av respektive sort. Undrar ni varför vissa titlar som inte fått så strålande recensioner på Deckarlogg ändå kommit med så beror det på att vi är två och inte alltid har samma smak.

Vi börjar med svensk krimi från år 2018 och fem författare/titlar i taget.

***

AhlstedtMats Ahlstedt
Fruktans hus
(Bokfabriken)

Varför mördades det gamla paret i huset vid sjön Mjörn? Varför gömmer sig en tonårsflicka på vinden i huset? Och hittas död? Det unga paret Mikael och Maja har just köpt huset som stått tomt sedan morden, en investering i framtiden. Men deras glädje och förväntan förbyts i något helt annat när de dras in i en härva av illegala potensmedel, rymningar från ett HVB-hem för flickor i närheten, tystnader och undanflykter. Historien kryper nära dem själva. Den polis, som då utredde dödsfallen,  är Majas pappa, en snut med dåligt rykte. Lager på lager i en tajt, vardagsverklig historia.

denfjardepakten-inb-195x300Kristina Appelqvist
Den fjärde pakten
(Piratförlaget)

För fjärde gången är vi tillbaka i omgivningarna kring Skövde och Västgöta universitet. Litteraturforskaren Emma Waller har blivit utsedd till vicerektor och rektor Emma Lundgren återkommit i tjänst till höstterminen. Ett larm sent på natten: en ung man vacklar högt uppe på kampanilen på campusområdet. Hur kom han dit? Var finns brandkåren och ambulansen? Vem är han? Polisen avskriver det som självmord, trots protester. När Skövdes mediehjältinna Frida Åberg ställer allt mer närgångna frågor börjar folk begå misstag. Egoism, girighet och korruption finns överallt.

Anna BågstamAnna Bågstam
Ögonvittnet
(Norstedts)

Å så skönt med en hjältinna som smygröker och hellre äter godis än sallader och aldrig hittar det rätta dräpande svaret. Pappersbokdebutanten Anna Bågstam presenterar Harriet Vesterberg, socionom och civilanställd utredare hos Landskronapolisen, som möter starkt motstånd från kollegerna som inte gillar att en civilist tar plats. I den lilla byn Lerviken hittas Laura Andersson mördad och hennes make är försvunnen. I byn finns starka band mellan människor, hat och grämelser, flera personer kulle kunna vara mördaren. Så vem gjorde det? Inga spoilers!

pojken_skyddsomsl_n.inddKarin Erlandsson
Pojken
(Schildts & Söderströms)

Feelgood och cozy förenas med noir. ”Pojken” är en finlandssvensk småstadsdeckare på livstemat: det är svårt att leva. Varje person har sin möda. Den egentliga huvudpersonen, mamman i en familj, har mördats redan innan boken börjar. De kvarlevande (maken, dotter och son) handskas med hennes död på var sitt dåliga sätt. Vinter med snöstorm. Journalisten Sara och fotografen Oskar kan knappt ta sig till och från lokaltidningen. Sara bär på traumat från sin relation i förra deckaren. Vardagslunken stapplar på. Inte mycket som händer. Ändå: nästan olidligt spännande på varje sida.

Frimansson De sista rummenInger Frimansson
De sista rummen
(Norstedts)

Har ytan, livet och själva genren någonsin rämnat mer än i Frimanssons psykologiska thriller ”De sista rummen”? På omslaget syns numret 314, där sista siffran lossnat och hamnat på sniskan. Som på en dörr i ett gammalt hotell. Där finns huvudpersonen, som glömt sitt namn men får det nya namnet Viol. Var är hon? Vad är det för konstigt hotell? En berättelse på gränsen mellan realism och fantasy. Nej, inte fantasi. Snarare rädsla som i dödsrädsla. Som en skildring av människans skräck för döden. Hotellet med ”de sista rummen” är en vistelseort mellan liv och död. Himlens eller helvetets eller just ingentings förgård.

Deckarloggs redaktion

Kriminallitterärt i Skåne

De skånska deckare, som hittills getts ut i år, utspelar sig till exempel i Malmö, Falsterbo, Kristianstad, Helsingborg, Landskrona (med omnejd) och Lund. En smaksak var krönikan ska börja, så varför inte i Kristianstad och med en polisroman som inte är en deckare eller ens hör till genren polisroman.

Larsson konstapelnCurt A Larsson har skrivit en biografi i form av en roman, ”Konstapeln” (BoD), om sig själv som polis och människa. Viktor Hjelm, som romanpolisen heter, börjar på 60-talet som 20-årig aspirant – en så kallad ”räv” – på Kristianstads polisstation för att senare bli FN-polis.

Lite spännande – med bankrån och knarksmuggling – men nog mest intressant om man, som jag, läst och läser svenska polisdeckare (från, säg, Vic Suneson över Sjöwall-Wahlöö fram till dagens polisaction). Larsson ger en fullt trovärdig insyn i hur polisarbete gick till, förr i tiden. Som grund till fortsatt polisromanläsande.

Ida Axelsson dolda spårIda Axelsson, som 2014 debuterade så lovande med polisromanen ”Svart skugga” har först nu gett ut uppföljaren ”Dolda spår” (Bokförlaget Sol). Samma huvudperson och miljö: polisinspektör Linn Wide I Helsingborg.

Många trådar – mord i en tunnel på Hälsokullen, prostitution, stadens motorcykelmiljö och Linns egen, problemfyllda bakgrund – tvinnas ihop till en sammanhållen kriminalhistoria med Helsingborgsmiljöerna som nav. Bra gjort och mycket lovande, fortfarande. Tänk om den tredje Linn Wide-deckaren kunde växla upp från lovande till riktigt bra?

(Längre recension av Axelssons nya Helsingborgsdeckare kan läsas HÄR.)

Anna BågstamAnna Bågstams ”Ögonvittnet” (Norstedts) och Tony Johanssons ”Smugglaren” (Lind & Co) utspelar sig mer respektive mindre i och norr om Landskrona, på tidigare fattiga fiskelägen som Lerviken och Borstahusen. Där sker den mordiska handlingen (Bågstam) och spolas ett svårt bränt lik upp på stranden (Johansson).

Bågstam introducerar två huvudpersoner – och antagonister – på polisstationen i Landskrona: Harriet Vesterberg, civil utredare, ung och energisk, samt hennes chef – ja, boss – Margareta, äldre, stingslig och otrevlig. Tyvärr skildras Harriet som så ung och naiv att ”Ögonvittnet” blir en Kitty-deckare. Fast berättelsen tar sig, allt mer och så pass att jag gärna träffar dem igen, Bågstams bägge deckarhjältinnor.

Johansson SmugglarenJohansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta?

Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till vad som måste vara en av årets bästa svenska deckare! Det hettar till extra när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Också Bågstams deckare har tidigare recenserats – och mer positivit 🙂 – på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.)

Sahlström I egna händer”I egna händer” (Bokfabriken) är Cecilia Sahlströms andra deckare med Sara Vallén och Rita Anker, poliser i Lund. Men alltför korta kapitel också den här gången, det både hackar upp och tunnar ut handlingen (hederslagar och mord på en socialsekreterare).

Trist och lite onödigt, för annars skriver och berättar Sahlström betydligt mer drivet i sin nya polisroman.

Med ”Allt har sitt pris” (RUC Förlag) har före detta polisen Jan-Eric Boo skrivit sin tredje, bästa och inte minst modigaste roman om poliskollegerna Michael Lundell, egentligen pensionär, och Mirka Salo, nu anställd på Must (underrättelsetjänsten).

Boo Allt har sitt prisGrunden läggs med ett högerextremt – nej, nazistiskt! – möte där poliser från Malmö deltar. Därefter blir chefen för gränspolisen mördad på Värnhemstorget.

Oroande aktuellt – men ibland mer av pamflett eller vittnesmål än roman. Det som händer beskrivs när det borde ha gestaltats och jag önskar att skildringen gått djupare in i kåren och fått de högerextrema poliserna att bli fysiskt närvarande. Oavsett detta: vilken kraft, vilken ilska och desperation i berättandet.

Antingen har jag vant mig eller så har (Christina) Olséni & (Micke) Hansen tonat ner skämtlynnet i sin fjärde Skanör-Falsterbodeckare, ”Strandhotellet” (Bokfabriken). Crazy – ja, helgalet – blir nu mer av cozy crime.

Olseni Hansen strandhotelletMest Mårten, en skånsk variant av Sigge Fürst som filmpolis och konstapel Goon (Enid Blyton), som sköter utredandet för Skanörspolisen. Övriga huvudpersoner: Egon, som fyllt 87 men nätdejtar som om han vore 70, och Ragnar, som är blott 85 och har köpt en stor segelbåt med ett lik – det hänger efter i ett rep när båten lägger till i Skanörs hamn.

Fortfarande inte min genre men jag får erkänna att det är författarnas. Deras egentligen bisarra kombination av humor och mord fungerar märkligt bra.

Att observera: Samtliga nämnda deckare är olika sorters polisromaner. Kan det säga något om dagens skånska/svenska deckarutgivning?

***

PS. Ytterligare två aktuella skånska deckare, som också är varianter på polisgenren, har jag tidigare lovordat på recensionssidorna:

Markus Tullbergs ”Himmelsmord” (Mirum) – ett gammaldags pussel kring ett mord ombord på ett luftskepp som 1913 lyfter från Ringsjön – och Set Mattssons ”Kvinnan vid Kanalen” (Historiska Media) – en likaså historisk roman där kriminalöverkonstapel Douglas Palm återkommer i 50-talets fattiga Malmö.

(Läs recensionen av Tullbergs deckare HÄR. Och en recension av Mattssons HÄR.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2018

 

Vårt lilla lugna, trygga Sverige

Efter min recension av Inger Frimanssons nya psykologiska thriller, ”De sista rummen” (klicka HÄR om du vill läsa recensionen), så kom några kommentarer: Är det verkligen en deckare? Eller ens en thriller? Spännande? Och vad det handlar det om?

Längesen nu, år 2002, som jag gav ut boken ”Deckarhyllan” i uppdaterat skick. Där finns Inger Frimansson med. Kanske kan det jag skrev i ”Deckarhyllan” ge en bakgrund till Frimanssons utveckling till en unik svensk thrillerförfattare?

***

Inger Frimansson
Land: Sverige
Genre: psykologiska thrillers

När jag kör bil och passerar små samhällen med prydliga hus och välansade trädgårdar så brukar jag tänka: Vilka människor bor i husen? Vad tänker och gör de? Vad sker bakom fasaderna, innanför husens lyckta dörrar och fönster?

Där är så lugnt och stilla att man anar stormen.

Frimansson Ett mycket bätrte livLikadant kan det vara att läsa Inger Frimanssons romaner: att slå upp pärmarna är som att öppna dörrar till människors hemliga rum, till deras själar och hjärtan. Vilka minnen, tankar, fantasier och hemligheter – den ena mer skrämmande, fasansfull och oberäknelig än den andra – bär människor med sej genom livet? Hur hanterar de sitt livsbagage?

Romanerna befolkas av alldeles vanliga ovanliga människor: udda och knäppa, smått galna och helt tokiga. Som folk – vi – är mest; bakom välputsade fasader och inuti välordnade familje- och yrkesliv.

Hos Frimansson heter det lilla samhället ofta Hässelby, en förort till Stockholm. I ”Handdockan” (1992), där ett barn försvinner, är radhussamhället namnlöst, men nog är det misstänkt likt samhället Hässelby i ”Ett mycket bättre liv” (2001), där ett annat barn försvinner. Läkardottern Monika, Justine Dalvik, Franki Ljungberg samt paret Beth och Ulf – huvudpersoner i ”Fruktar jag intet ont” (1997), ”God natt min älskade” (1998), ”Mannen med oxhjärtat” (2000), respektive ”Katten som inte dog” (2001) – bor alla i Hässelby.

Frimansson Fruktar jag intet ontDet var praktiskt. I tjugosju år bodde också Inger Frimansson i Hässelby. Hennes livs- och romanmiljö var en och samma. I romanerna fungerar Hässelby som ett Sverige i miniatyr: sinnebilden av vårt lilla lugna och trygga, välordnade land – ett porträtt av det svenska folkhemmet.

Just därför blir hennes berättelser så hemska. Det är ju sina – våra – grannar hon skriver om. Paret Beth och Ulf bor i radhuset brevid. Franki återfinns i närmsta hyreshus. Vitsippan kan vara vilket daghem som helst.

Man tittar snett på grannarna. Är dom så här? Man betraktar sej själv i spegeln. Är jag så här? Man ser på sin hustru eller make och undrar hur hon/han egentligen är, innerst inne?

Det är så vardagligt, vem som helst skulle kunna hamna i liknande situationer. Frimansson spränger vardagen inifrån. Det ena leder till det andra, liksom bara händer…

Frimansson Mannen med oxhjärtatI ”Fruktar jag intet ont” drunknar Monikas fjortonåriga tjejkompis. Pappan köper en hund för att trösta dottern, men mamman blir allergisk och hunden måste lämnas bort. Ledsen och arg rymmer Monika hemifrån och träffar Josef…

I ”Katten som inte dog” knakar det i Beths och Ulfs förhållande. Han har börjat träffat sin förra fru. Hon tänker på sina döda tvillingar, som levde en enda dag. Allt detta ältar inom Beth när hon ser en gestalt som smyger omkring i mörkret på tomten vid sommarstugan. Hon griper yxan…

I ”Ett mycket bättre liv” rövas fyraåriga Angelica bort från daghemmet i Hässelby och hamnar hos en grupp människor som lever ett alternativt liv i protest mot samhällets utveckling. Hon får namnet Nora. Så växer hon upp och börjar undra vem hon är: Angelica eller Nora?

Också romanformen sprängs inifrån. Personernas alla minnen, upplevelser och rädslor smittar av sej på författaren – eller tvärtom? Berättandet rämnar. Den litterära formen kan bli lika ryckig och nervig som personerna. Vilket gör berättelserna ännu svårare att värja sej emot, får dem att beröra ännu djupare in i hjärtat.

De nakna kvinnornas ö FrimanssonFr o m ”Fruktar jag intet ont” räknas Frimansson som deckarförfattare. Böckerna placeras i undergenren psykologiska kriminalromaner och thrillers. Men de udda personerna har funnits med ända sen debuten med ”Dubbelsängen” (1984). Den följande romanen, ”Den förtrollade prinsen” (1986) är nästan en thriller: en obehaglig berättelse om incest. Medan ”Handdockan” definitivt är en thriller – fast en ovanlig sådan. Ingen mördas, inte ens ett brott begås. Det är bara författarinnan som luras.

Både ”Mannen med oxhjärtat” och den senaste thrillern, ”De nakna kvinnornas ö” (2002), skiljer sej till miljön från Frimanssons övriga produktion. I den förstnämnda utforskas en (mer eller mindre) sluten manlig värld: Östermalms brandstation. Den andra utspelar sej i och kring en lantgård. (Inte en enda person bor i Hässelby!)

Inger Frimansson har också skrivit en ungdomsthriller, ”Elden” (1999). Josefin, som går i 9-an, är med om en klassfest som börjar med fylla och slutar med eldsvåda. Frimansson får varje dag, timma och minut i Josefins liv att skälva av livsspänning.

Titlar (urval, uppdaterat 2018):

Handdockan. 1992.
Fruktar jag intet ont. 1997.
God natt min älskade. 1998.
Mannen med oxhjärtat. 1999.
Katten som inte dog. 2000.
Ett mycket bättre liv. 2001.
De nakna kvinnornas ö. 2002.
Mörkerspår.2003.
Skuggan i vattnet. 2005.
Ligga som ett O. 2007.
Råttfångerskan. 2009.
Det kalla landet. 2011.
En yxa åt Alice. 2014.
De sista rummen. 2018.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Ingår i boken ”Deckarhyllan”, BTJ förlag 2002

Kvinnligt liv – och mord!

Eva Swedenmark / Annica Wennström
Det hemliga rummet
(Lind & Co)

Två tredjedelar av deckarpseudonymen Emma Vall (Eva Swedenmark och Annica Wennström) är tillbaks. Tillsammans har de skrivit ”Det hemliga rummet”, på omslaget kallad en ”relationskrim”.

Deras nya deckare hör också hemma i den nu så populära genren feelgood-deckare och cozy crime. Eller kanske ändå inte – för Swedenmark och Wennström skriver feelgood och cozy på allvar.

Magda, som genom sin blogg fått kontakt med Amelie, Simona och Vibeke, har ärvt ett hus i Fredrika, en liten ort i Västerbottens inland. Dit bjuder hon in övriga kvinnor för att tillbringa några varma sommarveckor.

Det hemliga rummetMen vilka är kvinnorna, egentligen. De verkliga kvinnorna bakom nätkvinnorna, de bilder av sig själva som de är eller låtsas vara på nätet. Vilka erfarenheter har de, vilka liv lever de, vilket livsbagage tar de med sig till huset i Fredrika?

Det uppstår möten – kvinnlig vänskap – över ålders- och klassgränser. Vilket tål att funderas på – på flera sätt – för så vänlig är inte alltid kvinnornas ”vänskap”.

Också männen finns med hela tiden; i bakgrunden fast i förgrunden. De finns där mer eller mindre påtagligt, de män som kvinnorna har och haft i sina liv.

Kvinnor kontra män? Nej, så tycker jag inte man kan läsa romanen. ”Det hemliga rummet” slutar ju – fast borde inte berättelsen ha fortsatt längre? – på ett fint och varmt sätt mellan Magda och hennes man från Peru.

Frågor: Existerar trygghet? Var finns tryggheten, i så fall? Kan rädsla ”bara” upphöra, ta slut och försvinna?

Här sker ett mord också. Som får romanen att bli en deckare. Eller om det är dråp eller kanske självförsvar? Oavsett, just denna händelse – som väl ändå är den drastiska och ultimata reaktionen på inte bara en kvinnas liv utan på kvinnligt liv – slinker förbi.

Liksom glöms bort. Och är borta. Samvete, någon? Också detta tål att funderas på.

Jag tyckte om att läsa ”Det hemliga rummet”, tro inte annat. En öm och något överförhoppningsfull skildring av kvinnor – flera kvinnor än de nämnda stiger in i berättelsen – och deras vänskap över livs- och samhällsgränser.

Tycker också om att Swedenmark / Wennström vill – och faktiskt lyckas – få cozy och feelgood att bli något annat och mer än en stunds mysig läsning. Deras feelgood-deckarskrivande sker med betydligt större allvar.

Feelgood på allvar – en ny trend? (För det har kommit fler deckare på den senaste tiden som skulle kunna placeras i en sån genre.)

Samtidigt önskar jag att de hade skrivit, säg, 75 ytterligare sidor med fördjupade personskildringar (av både män och kvinnor) samt en fortsättning så att man vet hur det går.

Om det går. Men det är kanske meningen att romanen ska sluta i förtid, innan den egentligen är slut. Resten = fortsättningen kommer i nästa roman?

Förresten, boktiteln ”Det hemliga rummet” låter ana ett inslag av fantasy. Det stämmer. Och det passar bra, det får skildringen av kvinnorna – och männen – i Västerbottens inland att kännas ännu mer. Ja, faktiskt bli än mer realistisk.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Mordförsök på Einstein i Göteborg!

Marie Hermanson
Den stora utställningen
(Albert Bonniers)

Marie Hermanson brukar skriva romaner över gränserna mellan realism, fantasy och krimi. Golvet gungar och verkligheten svindlar när man läser, gång på gång i en och samma roman. Så har det i alla fall varit för mig.

Och egentligen blandar hon väl dessa ingredienser – det realisiska, det fantastiska och det kriminella – också i sin nya roman ”Den stora utställningen”. Ändå är det en annan sorts roman med låt säga mer av realism, verklighet och vardag.

En historisk kriminalroman, så skulle romanen också kunna placeras. För här finns en kvinna och en man som blir både ett deckarpar och – mot slutet av berättelsen – dessutom just ett par.

HermansonHon heter Ellen Grönblad och är nitton år, vill så gärna bli journalist och har precis fått sitt första journalistjobb. Det vill säga att Ellen ska vara oavlönad volontär, dock med – och det är viktigt – presskort, på Jubileumsutställningens tidning.

Året är 1923 och Göteborg firar 300-årsjubileum med en stor utställning på det område (med omnejd) som idag är Liseberg i Göteborg.

Ellen vill också, lika mycket, bli Den Nya Kvinnan: hon som det skrivs om i tidningarna, är konstnär, skådespelare eller journalist, och som dansar natten lång för att ändå stiga upp i tidiga ottan för att arbeta.

Han heter Nils Gunnarsson och är tio år äldre, en ung detektivkonstapel vid Göteborgspolisen och huvudperson i den del av berättelsen som blir en polisroman. Det sker ett mord eller dråp i hastigt, hetsigt mod och flera mordförsök.

Fast den egentliga huvud- eller centralpersonen heter Albert Einstein. Äntligen har Einstein tilldelats Nobelpriset och han ska nu komma till Göteborg för att hålla sitt Nobeltal.

Einstein skildras halvautentiskt eller varför inte fiktivautentiskt. Liksom Paul Weyland, även han – en karismatisk fifflare och skojare, som driver sin antisemitiska kampanj mot Einstein – kommer till Göteborg. Det kan tilläggas – men inte mer än så – att det finns ett dödshot mot Einstein.

I berättelsen förekommer dessutom en annan autentisk person i en extra biroll. Nämligen Kurt Haijby, som vid den här tiden hette Johansson fast han kallar sig Hamilton, och redan då hade inlett sin brottsliga karriär.

Hermanson foto Emelie AsplundJo, också åsnan Bella är autentisk. Henne kunde barnen rida på under Jubileumsutställningen i Göteborg.

Och just detta ord – autentisk – blir nyckelordet för romanen. Det känns som om man läser något nära nog dokumentärt, en autentisk berättelse om – och med – människor i Göteborg, i den nya, framtida staden Göteborg, som nu börjat byggas och ta form.

Foto: Emelie Asplund

Jag känner att jag är där, med Ellen och Nils och Albert, alltså Einstein, den unge åsneskötaren Otto och för den delen Weyland; på redaktionen, i utställningens huvudrestaurang och på danssalongen Rotundan, på Barnens Paradis, utställningens område för barn där åsneskötaren Otto och Bella arbetar, vid strejken i Göteborgs hamn och på polisstationen vid Spannmålsgatan, i faster Idas stora lägenhet på Vasagatan i vilken Ellen är inkvarterad, med Vendela som bor i en lägenhet under fasterns och blir Ellens väninna, på Avenyn med Götaplatsen, det nybyggda Konstmuseet och fontänen, och i Frillesås där Einstein av en anledning stiger av tåget till Göteborg…

Ja, jag är där. Jag är tillsammans med människorna, lär känna dem, allt mer, undan för undan. Lär känna staden, den nyfödda staden med de blandade känslorna av framtidshopp och en viss osäkerhet.

Det är en charmerande roman, mycket underhållande och lite lagom spännande. För här finns också en deckartråd, just liten men smart. ”Den stora utställningen” är en mjukkokt deckare – ja, den bästa feelgooddeckare jag läst på jag minns inte hur länge. En feelgooddeckare på allvar.

Om Marie Hermanson varit en sån författare, i betydelsen en deckarförfattare, men nu är hon inte det, fast o m hon varit det och tänkt sig att skriva en deckarserie, typ en titel om året, så lovar jag att den mjukkokta deckarserien med Ellen och Nils i Göteborg mellan världskrigen skulle ha blivit en JÄTTESUCCÉ.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson