Från Orientexpressen till Nilen

Döden på Nilen
Regi: Kenneth Branagh
Manus: Michael Green

Agatha Christie
Death On The Nile
Uppl: Kenneth Branagh

Kenneth Branaghs förra filmatisering av en Agatha Christie-deckare, ”Mordet på Orientexpressen”, fick både hiss och diss. Själv tyckte att jag att filmen övervägande var rätt så bra. Jag gillade den storslagna produktionen och även Branaghs nedtagna tolkning av detektiven Hercule Poirot.

Kenneth Branagh var alltså både skådespelare och regissör, liksom han är i sin nya filmatisering av ännu en klassisk Agatha Christie-deckare, ”Morden på Nilen”. Bägge har också manus av Michael Green så det är svårt att veta vem – manusförfattare eller regissör – som är ansvarig för avvikelserna från romanen/romanerna.

Bägge kanske? Det är smarta avvikelsen – som starten med Hercule Poirot som soldat i en skyttegrav och svaret på frågan varför Poirot har en så stor, så att säga heltäckande, mustasch. Senare kommer biobesökarna att få reda på anledningen till hans livslånga kärlekssorg.

En annan avvikelse – också riktigt smart – är att Salome Otterbourne, romansromanförfattare hos Christie, har blivit en afro-amerikansk bluessångerska med elgitarr. Om någon reagerar som jag så visst, kunde ha varit Sister Rosetta Tharpe. Och det är ju också: Rosetta Tharpes originalsång och musik används i filmen.

Wow!

Agatha Christies deckare gavs ut 1937. Till vissa delar verkar nu historien framflyttad – eller så blandas ihop – och jag blir inte riktigt klok på hur filmens tid förhåller sig till verklighetens. Uppförde man sig så där på dansgolvet till exempel? Under vilket krig var egentligen Poirot i skyttegraven? Men det måste ha varit första världskriget ändå….

Fast strunt i det.

Maffiga scener, som antagligen är en kombo av filmat och animerat, när det lilla ångfartyget med små små hjul ger sig ut på Nilen, bland sandbankar och pyramider. Nu går jag filmen i förväg men extra maffigt blir det i slutet när landskapet går in i och ut ur varann: ett panorama över Egyptens sand med Nilen byts mot ett lika ståtligt panorama London hus med Themsen utan att det nästan märks.

Ingen spännande intrig och någon filmad pusseldeckare är det absolut inte, ingen biobesökare kan pussla ihop detta högst eventuella pussel. Men underhållande är det med  bra rollprestationer – främst då Kenneth Branaghs egen som Hercule Poirot.

Han spelar inte alls Poirot som en fjant, det finns ju skådespelare som gjort det, utan som en människa med tragiskt hjärta. Han gestaltar Poirot, tror jag, som Agatha Christie menade att han var. Det där fjantiga, det var hur fördumsfulla, ursäkta fördomsfulla, engelsmän såg Poirot – som ”a foreigner” – och inte som han faktiskt var.

Också komikerparet Dawn French och Jennifer Saunders i rollerna som ett par överklassradikala kvinnor gillar jag, liksom sam- och motspelet mellan de tidigare väninnorna och nu rivalerna Linnet Ridgeway-Doyle (yngre överklasskvinna, spelad av Gal Gadot) och ”Jackie” (som tidigare var förlovad med Linnets make, spelad av Emma Mackey).

Liksom i förbifarten, i några repliker blott, tas ämnen upp som nog också de finns i framtiden sett till den tid då filmen utspelar sig – som kritiken av rasism och homosexuellas rättigheter.

Upplösningen är en katastrof, däremot. Alla samlas förstås i aktersalongen och Hercule Poirot pekar ut mördaren (efter att först ha pekat ut andra eventuella mördare). Det är rörigt. Det är ju galenskap. Som ett skämt. Kanske är det? Parodi. Pastisch. Oavsett, inget vidare tycker jag.

Således, än upp och än ner. Men sammanfattningsvis: Kenneth Branaghs filmatiserade ”Döden på Nilen” är högst sevärd. Och den sista lilla extra avslutningen sen, med detektiven Hercule Poirot och bluessångerskan Salome Otterbourne  (spelad men alltså inte sjungen av Sophie Okonedo) är så finurlig att den blir lysande.

Eller om den senare ska visa sig vara sorglig (efter att filmen slutat).

Hen som vill kan dessutom komplettera filmtittandet med att lyssna på ”Death On The Nile” som ljudbok, inspelad och uppläst av just densamme Branagh. (Den engelska ljudboken finns bland annat på Storytel.)

Kenneth Branagh läser och skådespelar så att boken blir just ett skådespel. Spännande, nej, Bra, nja. Underhållande, mycket! Inte minst när Branagh i sin röst lägger in den engelska arbetarklassens hat mot överklassen – sättet att nämna, beskriva, tala om de rika och fina.

Bengt Eriksson

Bo Widerberg, författare från Malmö

Såg, ska strax lyssna också, att Kalle Lind och Vante Rosengren pratar om ”Bo Widerbergs tre Malmöfilmer” i senaste avsnittet av Malmöpodden ”A du!”.

Det fick mig att minnas följande text som jag skrev om Bo Widerbergs romaner i Malmömiljö.

Ur vilka filmerna mer eller mindre uppstod. (Efter min text finns en länk till Kalles och Vantes podd om du vill lyssna och det vill du!)

***

Det började med att några av Bo Widerbergs tidiga långfilmer – bl a ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” (bägge från 1963) – visades på TV. Jag återsåg filmerna, mindes och häpnade…

Att jag kunnat glömma! Widerberg gjorde ju dokumentärer i form av spelfilmer – och tvärtom. Platsen och tiden är Malmö från, ungefär, slutet av 40- till 60-talet:  den gamla staden ligger för döden; den nya, moderna staden föds.

Widerberg erotikon-2Det fortsatte med att jag i ett antikvariatsfönster fick syn på romanen ”Erotikon”. Författare: Bo Widerberg. När jag slog upp försättsbladet såg jag att romanen föregick filmerna: utgivningsåret var 1957. Jag läste, fascinerades och häpnade – ännu mer!

Från debuten ”Barnvagnen” till återkomsten på 90-talet med ”Lust och fägring stor” är filmregissören Widerberg oöverträffad som skildrare av Malmö. På bioduken, vill säga. I skönlitteraturen har han sin like och sidvis t o m överman: nämligen sej själv, författaren Widerberg.

Romanen ”Erotikon” öppnar sej som en pop up-bok. Fiktionen är, liksom i filmerna om Malmö, så levande att den blir dokumentär. Att läsa är att vara fysiskt närvarande i staden och romanen: att se, höra och lukta.

Året är 1950. Romanens huvudperson, Gösta Granell, som äger en låsfirma och just idag fyller 49 år, besöker barndomshemmet på Ahlmansgatan i Sofielunds röda kvarter. Hans mor är död, men far lever.

Gösta betraktar hemmet, som ”blivit en tredje klassens antikbod där beteckningen ‘antik’ gällde föremålens grad av förfall”: den slitna korkmattan, de avflagnade väggarna, den fläckiga spegeln, en trave tallrikar i diskhon, flaskorna med lukt av surnat öl…

1997 har den omoderna, gamla hyreskåken, där familjen Granell bodde, ersatts av en ny, modern hyreslänga, som i sin tur ska förfalla och rivas. Jag kör in till Malmö med bilen, parkerar på gatan där det gamla huset stod och det nya står. Sedan följer jag – med boken uppslagen i handen – far och son på deras vandring genom ett Malmö som bara delvis finns kvar.

Arbetarstatyn står förstås kvar på Möllevångstorget. Men var låg schappet Rödlöken, som serverade brunkål och korv? Finns kakaoasken kvar på taket till Mazettis igenspikade chokladfabrik? Jag spanar uppåt men kan inte se den. Och det var längesen som ettans spårvagn skramlade förbi på väg upp mot Allmänna sjukhuset.

När försvann Deutsche Bierhalle från Lejonetpassagen? Borta är den i alla fall, liksom de övriga ölkrogarna från 50-talet – alla utom Mattssons Ölstuga.

 Till sist hamnar sonen Gösta vid kanalen. Han räknar broarna:

… från Schougens bro ute på Öster till Carolibron, från Carolibron till Paulibron innan brandstationen, från Paulibron till Amiralsbron, från Amiralsbron till Kaptensbron, cykelbron, från Kaptensbron till Davidhallsbron, från Davidhallsbron till Morecosbron – där  han stod nu – och vidare under Fersens bro, den vackraste av dem alla…

Widerberg barnvagnenDet är ju ett filmmanus! Bara att starta kameran! Nog måste de som på 50-talet läste Widerberg ha anat att den unge författaren skulle bli filmregissör?

Efter ”Erotikon” gick jag en antikvariatsrunda, köpte och läste romanerna ”Hösttermin”, ”På botten av himlen” och ”Den gröna draken” samt novellsamlingen ”Kyssas” (publicerade 1952-59).

Också dessa böcker skildrar Malmö (med omnejd), men i några är staden Malmö inte så påträngande utan närvarande mer som atmosfär och klangfärg.

Varje stad har sin historia, sina hus och gator, sina människor, tankar och liv, som tillsammans bildar en närvaro – lika påtaglig i Widerbergs fiktion som i verklighetens Malmö. Alla de uppräknade titlarna är definitivt Malmöböcker: befolkade av malmöiter.

Bo Widerbergs berättelser om Malmö – både filmerna och romanerna – skulle kunna placeras under den gemensamma rubriken ”Malmöarbetet”.

Romanen ”Den gröna draken” blev filmen ”Heja Roland” (1966). Men också i andra romaner och filmer är det som om han återberättar samma historia. Personerna kan byta böcker med varann eller kliva ur en roman och in i en film. Författaren/regissören Widerberg går runt, runt sina människor och betraktar dem på nytt från olika håll.

Aha! utbrister jag, när jag ser att adressen Ahlmansgatan 12 återkommer i åtminstone ett par böcker. Kan den skolfröken, som förekommer i filmen ”Lust och fägring stor”, vara samma lärarinna, som introducerades redan i romanen ”Erotikon”? Samma films unge skolpojke har i alla fall klasskompisar, förebilder och/eller alter egon i flera romaner.

I synnerhet ”Erotikon” – Widerbergs definitiva Malmö-roman – förtjänar att kallas ”Malmöklassiker”. Liksom filmerna ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” präglas ”Erotikon” av berättarentusiasm och uttrycksvilja. Samma unga hjärta slår i romanen som i filmerna. Också 40 år senare kan man ana att den unge Bo Widerberg var en känslig författare: tidsmedveten och nutida.

Widerberg erotikon-2I språket finns en nervig puls som måste vara Malmös – avlyssnad och självupplevd i stadens snabba förvandling: i språnget mellan småstad och framtidens moderna (stor)stad.

När ska ”Erotikon” bli tillgänglig i pocket – för den äldre generationen, som verkar ha glömt romanförfattaren Widerberg, och för de yngre generationerna, som väl knappt vet att Bo Widerberg – också – skrev böcker?

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 1997

KLICKA och lyssna!