När ett barn mördas

Jag håller precis på och läser ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), den senaste och andra detektivromanen av Ingrid Hedström, utnämnd till fjolårets svenska deckardebutant (både av Svenska Deckarakademin och mig). Har hunnit ungefär halvvägs och avvaktar med recensionen men redan på omslaget till deckaren framgår att tre unga flickor blir mördade.

Mordas flickorna_i_villette_press1-litenDe är tonåringar; unga, mycket unga, knappt mer än barn. Det blir allt vanligare med unga mordoffer, ungdomar och barn, ja, spädbarn, i kriminallitteraturen, både den svenska och den internationella. Varför? Det är ju hemskt.

Jag har funderat en del på det här. Och jag är är förvånad över att så få andra verkar reagera och fundera. Det måste väl vara så att kriminallitteraturens ”utveckling” speglar en förändring i samhället? Och det gör ju, i så fall, inte saken bättre.

Något är helt säkert – eller? Nej, ingen kan väl läsa dessa deckare som ”underhållning”…

I följande text har jag funderat mer på det här:

***

Ett par nya deckare som just nu exponeras i bokhandeln är ”Till skogs” av Tana French och ”Den som älskar något annat” av Karin Fossum. Redan på omslagen avslöjas att den första handlar om en mördad liten flicka och tre tidigare försvunna barn, den senare om en åttaårig pojke som också hittas död.

Det hemska ämnet är inte unikt utan ett av de vanligaste i 2000-talets kriminallitteratur. Fler exempel:

I ”Till vägs ände” av Ruth Rendell mördas två tonårsflickor. Sandra, som i ”Där ingen vind blåser” av Annika Sjögren går ut för att sälja kakor, är tio år. I ”Stenhuggaren” av Camilla Läckberg har en sjuårig flicka blivit dränkt. En skolpojke på åtta år dödas i ”Änglarösten” av Arnaldur Indridason. ”Morden i Buttle” av Annika Bryn handlar om hur småflickor våldtas och mördas. Medan Stuart McBride i ”Blodsarv” låter polisen hitta en död, treårig pojke. I ”Svart stig” av Åsa Larsson blir ett barn skjutet i bilstolen och i ”Dolda fel och brister” av Elsebeth Egholm flyter ett dött spädbarn i en å.

När jag pratade deckare på en kulturlunch i Kristianstad så passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många barn mördas i deckarna. Någon sa att våldet från TV-serier och dataspel sprider sig till litteraturen. En annan påpekade att det även hos Agatha Christie förekom mord på barn.

Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Det stämmer att Agatha Christie – flera gånger – skildrat mord på barn. Bland annat i ”Mord på Allhelgonadagen” (1969), där en liten flicka blir dränkt.

Hur vanligt var det – förr i tiden – med barn som litterära brottsoffer? Jan Broberg, deckarkritiker under 55 år, nämner Charlotte Armstrong, Anne Chamberlain och Ross McDonald. Också de skrev om barn som utsattes för brott – men då klarade sig barnen.

Varför blir deckarnas mordoffer allt yngre?

– Författarna kanske vill skapa ett känslomässigt engagemang, säger Broberg. Eller så kom någon på en gimmick och andra tog efter.

Morda Ulla Montan asa-nilssonne-foto-ulla-montan– Det kan aldrig vara nyttigt läsa om barn som blir mördade, säger Åsa Nilsonne, författare och professor i medicinsk psykologi. Det är obehagligt med mördade barn. Förut var det tabu att skriva om det.

Du har ju själv gjort det, i romanen ”Ett liv att dö för”? Nej, protesterar Nilsonne. Det har hon inte.

Åsa Nilsonne. Foto: Ulla Montan.

– Mitt ”barn” var 17-18-19 år. Jag ville diskutera var gränsen går för att anses vara ett barn. När ska barnet behandlas som en vuxen?

– Det finns ett fokus i media på övergrepp mot barn, säger Sigurd Rothstein, lektor i litteraturhistoria och ansvarig för kursen Den moderna detektivromanen. Deckaren har en samhällelig koppling och då är inte steget långt. Jag tror att en deckare kan skildra en våldtäkt på en vuxen – men inte på ett barn.

– Där går gränsen. Men, tillägger han, jag sätter ett frågetecken.

Det är nog säkrast. I redan nämnda ”Till skogs” har Tana French visserligen inte beskrivit vad mördaren gör med flickan medan det händer – men det noteras noggrant i efterhand.

Morda Thorn Ullberg anna-jansson-foto-thron-ullberg2– Jag kan inte svara för alla andra och hela genren, säger Anna Jansson, sjuksköterska och deckarförfattare.  Men jag kan tala för mig.

Hon har allt oftare – i ”Drömmar ur snö”, ”Främmande fågel” och ”Pojke försvunnen” – börjat skriva om barn som råkar illa ut.

Anna Jansson. Foto: Thron Ullberg.

– Min dotter blev kontaktad av en pedofil på nätet. Jag ville varna föräldrar – se upp!  Syftet med att skriva om fågelinfluensa var att visa att vi inte lever så tryggt som vi tror. Jag har också skrivit om en ung asylsökande pojke.

– Enda sättet att protestera är att inte köpa böckerna, menar Åsa Nilsonne.

Eller att diskutera författarnas ämnesval och syfte. Jag delar inte åsikten att det inte bör skrivas deckare med unga mordoffer. De mest hemska ämnen ska kunna behandlas i litteraturen. Men hur? Det är frågan.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(2008-2009)

Annonser

Var går gränsen för det mest hemska?

Caroline Engvall
Judasvaggan
(Southside Stories)

Hur hemskt kan en deckarförfattare skriva innan jag slutar läsa?

Caroline Engvall skriver på – eller över – gränsen. Andra som också gjort det är de likaså svenska deckarförfattarna Lisa Burwald och Lourdes Daza-Gillman. För att inte nämna Tony Parsons med specialitet att inleda sina brittiska polisromaner med ett kapitel där det alltid lika hemska brottet skildras så ingående som möjligt.

Eller, jag omformulerar. Hur hemskt och nära kan verkligheten beskrivas i en kriminalroman utan att läsaren börjar må så illa att hen lägger ifrån sig boken – istället för att läsa vidare?

Om jag inte bestämt mig för att recensera Caroline Engvalls andra polisdeckare och thriller om Ulrika Stenhammar, utredare vid Citypolisen i Stockholm, och Lovisa Ling, journalist på Dagbladet i samma stad, hade jag då verkligen läst boken till sista sidan?

judasvagganVad en judasvagga är vill jag inte ens beskriva. Det är så jävla vidrigt att jag måste googla för att se om något sådant faktiskt existerar. Jag hittar begreppet ”judasstol”, så nog fan finns det. (Ursäkta svordomarna men jag kan inte undvika dem.)

Engvall har alltså ersatt ”stol” med ”vagga”. Vilket syftar och passar in på att hon skildrar den allra vidrigaste sorts pedofili som går att föreställa sig: ner till små små små barn.

Jag minns, det var inte så längesen, som jag diskuterade barn – mördade barn – med svenska deckarförfattare. Var det möjligt att låta mörda barn i en deckare? Flera jag pratade med svarade: Nej. Där gick gränsen – alltså innan barnamord.

Med ”Judasvaggan” passerar Engvall alla gränser.

Barnprostitution i Thailand, trafficking, hemliga nätverk där pedofiler tänder på barn, våld och sadism, till och med mord på – egna – små små små barn.

Caroline Engvall kan både skriva och berätta, inte heller betvivlar jag att Engvall håller sig nära verkligheten. Att det hon skildrar skulle kunna förekomma i den värld vi kallar värld, den civilisation vi kallar civilisation – alltså ja, Sverige. Och att hon skriver med största engagemang. Vill nå ut, skildra helvetet.

Men jag pallar inte detta. Hur verkligt det faktiskt än är. Och hur många gör det? Hur ska man i så fall läsa? Stänga av sitt hjärta, sin hjärna, hela sig?

”Judasvaggan” är en kort deckare på ett par hundra sidor. För att fungera – för mig – för dig? – hade den behövt vara betydligt längre. Romanens övriga ingredienser – den uppblommande kärleken mellan Ulrika och Lovisa, krisen i Ulrikas äktenskap, arbetet på Dagbladet, arbetet på Citypolisen, fattiga människors liv i Thailand, traffickingtransporterna – borde ha byggts ut mycket mer.

Inte minst skildringen av personerna hade behövt fördjupas. Varför blir människor som de blir? Engvall ställer knappt ens frågorna, än mindre ger några svar. Och här skulle det verkligen behövas skarpa svar, för att förklara hur främst de manliga personerna/människorna i berättelsen kunnat bli så här.

Hurfan de kunnat bli så här! Men – det mesta bara sker och är.

Resultat: en hoppig och fragmentarisk, ja, plottrig, polisroman och thriller där vidrigheterna aldrig lindas in utan stoppas ner i halsen på läsaren. Som sagt, jag begriper varför. Vad Engvall vill säga. Vad hon vill göra.

Men fungerar det att skriva en deckare om något så viktigt – något så jävla viktigt – men skriva den så här? Jag är tveksam. Det handlar inte om att – utan om hur. Om jag inte skulle recensera, som sagt, hade jag då slutat läsa långt tidigare. Jag befarar det.

Fast jag uppmanar dig ändå att försöka, vilja att våga. Och om du gör det, återkom gärna och rapportera…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

En av Norges främsta – och mest märkliga – krimförfattare

Jon Michelet (1944-2018)
Land: Norge
Genre: hårdkokta deckare, utflippade thrillers

I Jan Guillous första Carl Hamilton-thriller, ”Coq Rouge”, reser den svenske journalisten Erik Ponti – mer eller mindre Guillous alter ego – till Oslo för att sälja ett frilansreportage. Ponti skulle också ha ätit middag med en norsk författarbekant, Jon Michelet (men Michelets dotter hade halsfluss, så det blev tyvärr ingen middag).

Jon Michelet var alltså inget påhittat namn. Michelet finns: också i verkligheten är han en norsk journalist och författare, som står på den politiska vänsterkanten och har en bakgrund i 60- och 70-talens solidaritetsrörelse. Liksom Guillou, alltså.

”Norges Guillou” kallas Jon Michelet ibland, Men det är alldeles fel, åtminstone om man jämför deckarförfattarna Michelet och Guillou.

Jon_Michelet_2011 Finn BjørklidMedan Guillou skrivit politiska fakta-thrillers, så kan Michelet karaktäriseras som en kriminell poet. Michelets deckare tar avstamp i

Jon Michelet. Foto: Finn Bjørklid/Creative Commons.

polisromanen och den hårdkokta deckaren, men sen experimenterar han med genrens gränser, eller kanske snarare inom gränserna, så att resultatet blir olika från gång till gång och – högst oväntat!

Ett exempel:

Motorcyklisten i romanen ”Mannen på motorsykkelen” (utgiven i Norge 1985) skriver poesi. Därför har Michelet i slutet av boken publicerat motorcyklisten och poeten K.G. Sundins efterlämnade ”Dikt(er) fra min ringe skogsbolig”.

Vilhelm Thygesen, som Michelet introducerade 1975 i ”Den drunknar ej som hängas skall” (på svenska 1976), kan ordagrant beskrivas som en anti-hjälte. Till att börja med är Thygesen polis i Oslo, men så förlorar han jobbet och blir, också ordagrant, brännvinsadvokat (”Må på antabus”, som Thygesen säger) och privatdetektiv.

Med Thygesen beskriver Michelet det som borde vara det moderna västerländska ”normaltillståndet”. Så som Thygesen reagerar, kroppligt och själsligt, så borde, egentligen, alla människor reagera på det moderna samhället.

Michelet Den drunkar ejSom bäst, ”Mannen på motorsykkelen” är min favorit, skriver Michelet socialrealistiska detektivromaner som samtidigt är lika utflippade och psykedeliska som de ljusshower som under 60-talet förekom på rockkonserter (för att med färger och bilder illustrera och ”utvidga” musiken). Han skildrar människans yttre och inre, på samma gång. Thygesen-deckarna har olika teman. T ex handlar ”Mellan barken och trädet” (1977) om KGB, CIA och spioner i Norge, medan ”Järnkorset” (1978), är, för att citera Michelet, ”en roman mot nazism och nynazism”.

Flera romaner är nära, självupplevda stadsporträtt av olika delar av Oslo: ”Den drunknar ej som hängas skall”, ”Hvit som snø” (Norge 1980), ”Panamaskippet” (Norge 1984), som beskriver Oslos invandrarstadsdelar, och ”Thygesens terrorist” (Norge 1989), som utspelar sej på väg till och på Gressholmen i Oslofjorden.

Michelets deckarpoetiska porträtt av New York, ”Den gule djevelens by” (Norge 1981), tål att jämföras med de hårdkokta New York-porträtt som amerikanska deckarförfattare tecknat.

Michelet mannen påTre Thygesen-deckare finns översatta till svenska, sen upphörde de svenska förlagens intresse. Tyvärr, för i konkurrens med dansken Dan Turèll är Jon Michelet den mest personlige deckarförfattaren i Norden.

Observera att jag inte skrev ”har varit” utan ”är”. Thygesen-serien består av en 70-talsdel (tre titlar) och en 80-talsdel (fem titlar). På 90-talet tog Thygesen en paus (då passade han istället på att bli TV-deckare i en serie baserad på romanen Panamaskipet, 1984).

Men så i fjol, 2001, åkerkom Michelets antihjälte Vilhelm Thygesen som följetong i vänsterdagstidningen Klassekampen (för vilken Michelet numera är chefredaktör). Berättelsen publicerades även i bokform med titeln ”Den frosne kvinnen”.

Det är ett nytt sekel. Thygesen har blivit 64 år. Han försöker orientera sej i ett mer trendigt Oslo och Norge, vars invånare klär sej i designerkläder och dricker espresso. ”Den frosne kvinnen” blir förhoppningsvis inledningen på en tredje del av Thygesen-serien. Som Michelet sagt (och nästan lovat): ”Jeg håper og tror at det blir flere deckare.”

”Orions bälte” (1991), som även filmats, ingår inte i Thygesen-serien utan är en politisk thriller om elektronisk spionverksamhet vid Svalbard i Nordnorge. Jon Michelet har också skrivit icke-kriminella skönlitterära romaner, ungdomsböcker och flera böcker om VM i fotboll.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ förlag 2002

 

Svensk bibliografi i urval (från Wikipedia)

Den drunknar ej som hängas skall: en kriminalroman (översättning Nenne Runsten, Norstedt, 1976)
Mellan barken och trädet: en roman om supermaktspionage i Norge (översättning Anders Jonason, PAN/Norstedt, 1977)
Järnkorset: en roman mot nazism och nynazism (översättning Per Helge, Norstedt, 1978)
Terra roxa (översättning Inge Knutsson, Norstedt, 1984)
Afrikasmällen (översättning Rebecca Alsberg, Bonniers juniorförlag, 1987)
Orions bälte: en roman från Svalbard (översättning: Jan Verner-Carlsson, Tiden, 1991)
Den flygande brasilianaren (översättning Cajsa Mitchell, Ordfront, 1991)

Norsk bibliografi (också Wikipedia)

Thygesen-serien
Den drukner ei som henges skal – kriminalroman (1975)
Mellom barken og veden – En roman om supermaktspionasje i Norge (1975)
Jernkorset – En roman mot nazisme og nynazisme (1976)
Hvit som snø – kriminalroman (1980)
Den gule djevelens by – kriminalroman (1981)
Panamaskipet – kriminalroman (1984)
Mannen på motorsykkelen – kriminalroman (1985)
Thygesens terrorist – kriminalroman (1989)
Den frosne kvinnen – kriminalroman (2001)
Thygesen-fortellinger – kriminalnoveller (2005)
Mordet på Woldnes – kriminalroman (2008)
Døden i Baugen – kriminalroman (2010)

En sjøens helt-serien
En sjøens helt – Skogsmatrosen (2012)
En sjøens helt – Skytteren (2013)
En sjøens helt – Gullgutten (2014)
En sjøens helt – Blodige strender (2015)
En sjøens helt – Brennende skip (2016)
Et sjette bind serien kommer. Det vil handle om Nortraships hemmelige fond.

Andre utgivelser
Jernkorset – kapitlet som ble vekk – kapittel strøket av forlaget i Jernkorset (1976) (sammen med Tron Øgrim)
Orions belte – En roman fra Svalbard (1977)
Tiger Bay – roman (1977)
7800 demonstranter sporløst forsvunnet – og andre merkverdige historier fra 1970-åra – sakprosa (1978) (I fulltekst)
Angrepet på Longeyarbyen – En kort fremtidsroman (1978)
Matros Tore Solem og hans skip – skuespill (1979) (sammen med Gunnar Bull Gundersen)
Terra Roxa – roman (1982)
VM i fotball 1982 – sakprosa (1982) (sammen med Dag Solstad)
Jerv (jervere, jervest?) – En norsk, og dermed tragisk romansyklus (1983)
Vår afrikanske eksplosjon – barnebok (1986)
VM i fotball 1986 – sakprosa (1986) (sammen med Dag Solstad)
Brevet til Fløgstad – Brev fra Afrika. Essays. (1987)
Den flyvende brasilianer bind 1. Ungdomsroman (1987)
Den flyvende brasilianer bind 2. Ungdomsroman(1988)
Le Coconut- roman (1988)
VM i fotball 1990 – sakprosa (1990) (sammen med Dag Solstad)
Vulka! – Pamflett om Sør-Afrika (1991)
Farvel til en prins – roman (1993)
VM i fotball 1994 – sakprosa (1994) (sammen med Dag Solstad)
Leve republikken (og Märtha Louises privatliv) – Artikkelsamling (1995)
Grønland på langs : G2 ekspedisjonen – Ekspedisjonsberetning (1997)
VM i fotball 1998 – sakprosa (1998) (sammen med Dag Solstad)
Aftensang i Alma Ata – kriminalroman (2003)
Høyt mot nord, langt mot sør : Reisebrev per satellitt fra Arktis og Antarktis – reisebrev (2006)
Havets velde – sjøfortellinger (2007)
Den siste krigsseileren – biografi (2007)
Brev fra de troende – e-bok (2008)
Snøfonnenes geograf – novellesamling (2010)
En krigsseilers dagbok – biografi (2010)
Mappa mi. En beretning om ulovlig politisk overvåking. Oktober forlag (2011)

Hårdkokt fransk-amerikansk knockout

Jag twittrade/facebookade: Den som väntat länge, länge, länge behöver inte ha väntat förgäves. Nu snart ska Ersatz ge ut Léo Malets ”120, rue de la Gare” med den franskt hårdkokte privatsnoken Nestor Burma på svenska. Äntligen – och tack (hoppas jag) på förhand.

***
Ända sen i höstas har jag väntat på att noir-deckaren ”120, rue de la Gare” av fransmannen Léo Malet ska – eller skulle? – komma på svenska. Äntligen! utbrast jag i min deckarkrönika (augusti 2009).

Senaste löftet var nu i april. Men förlaget, som härmed namnges, Ersatz heter det, för att förlagsredaktörerna ska känna sig påpassade, har flyttat fram utgivningen, ännu en gång.

Leo Malet”120, rue de la Gare” är en fransk noir-klassiker från 1943. Kanske vågar man också hävda att just den här romanen grundlade den franska noir-genren.

Noir används idag som benämning på mörka, hårdkokta deckare från främst USA. Men det är ju ett franskt ord, det var i Frankrike som ordet noire (med ”e”) introducerades i slutet av andra världskriget som en beskrivning av både film och litteratur.

Sen dess har Frankrike blivit – och förblir – det främsta noir-landet i Europa. Och Léo Malet (1909-1996), anarkist, surrealist, poet och sångare, var den franska noir-deckarens pappa.

I min tröstlösa väntan på den svenska utgivningen av ”120, rue de la Gare” plockade jag ner Malets romaner från deckarhyllan. Jag måste läsa dem igen!

Tyvärr kan jag bara med möda knaggla mig igenom fransk litteratur – men som tur är har Léo Malets deckare om privatsnoken Nestor Burma i Paris kommit i pocket på engelska och danska. Fast ska man vara noga så finns Malet också översatt till svenska, två gånger.

Jacques Tardis tecknade serieversion av ”120, rue de la Gare” – seriealbumet fick titeln ”Dödens adress” (Medusa) – kom på svenska 1989. En enstaka roman, ”Barnablod” (Vertigo), har också översatts.

Definitivt noir, en obehaglig, kolsvart julhistoria i Parismiljö. Men ingen Nestor Burma-deckare utan en fristående roman.

”120, rue de la Gare” inledde vad som blev 33 romaner samt några noveller med Nestor Burma som en mycket fransk Philip Marlowe. Detektivbyrån finns på rue de Petit-Champs i Paris, sekreteraren Hélène Chatelain är den sötaste fransyskan och polisinspektören Florimond Faroux är en typisk polisiär trätobroder.

Amerikanskt och franskt slår knockout på mysterierna och varann. Både allvar och pastisch, hårdkokt med mycket humor. Burma har – inte minst – fransmannens intresse för kvinnor.

De bästa Nestor Burma-deckarna är de 15 titlarna i serien ”Paris nya mysterier”. Varje bok ägnas ett arrondissement och innehåller en karta, som läsaren kan titta på och följa efter Burma till Louvren, Marais, Boul´ Mich´, Passage du Désir, Saint-Germain-des-Pres…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i KB/YA/TA 2010

Noir i andra världskriget Berlin

Med anledning av att Philip Kerr har dött, blott 62 år gammal, återpublicerar jag följande recension av första delen i hans Berlin Noir-trilogi. En presentation av Kerr finns på Svenska Deckarakademins facebook-sida.

***

Philip Kerr
Berlin Noir 1: Falskspel
Övers: Hans O. Sjöström
(Historiska Media)

Romanen ”Falskspel”, som nu äntligen kom på svenska, inleder den så kallade Berlin Noir-trilogin (skriven 1989-91).

Philip Kerr gjorde noggranna efterforskningar i Nazitysklands och Berlins historia innan han satte sig att skriva. Lika idogt måste han ha läst in sig på den hårdkokta deckarstilen.

Falskspel-514x800”Falskspel” har nämligen blivit en perfekt kombination av hårdkokt deckare och historisk roman.

Platsen är alltså Berlin och året 1936. Bernhard ”Bernie” Günther – krigsveteran, tidigare polis och nu privatdetektiv – får i uppdrag att efterforska ett diamanthalsband som försvunnit ur en villa där ett överklasspar hittats döda.

Bernie Günther – med reptilsnabba repliker á la Philip Marlowe – blir en snokande guide längs gatorna, in i husen och bland människorna i nazismens Berlin.

Där finns övertygade nazister, medlöpare, överlevare och motståndare. Samt kriminella ligor; de finns alltid, oavsett politik. Över allt och alla väktar Gestapo.

Privatsnoken Günther besöker Autobahnbygget, där arbetarna bor i baracker och sliter för usel lön. Han ser Jesse Owens vinna på Olympiastadion till publikens jubel (!?) och får ett extra uppdrag av självaste Göring, som undrar om Günther läst Dashiell Hammetts detektivromaner?

Philip Kerr lyckas dåligt – ja, uselt – med upplösningen.

Men jag köper det, för vägen fram till slutet är desto bättre: välskriven och lagom spännande med hårdkokt humor i varannan mening, underhållande och historiskt informativ.

Jag hoppas ”Falskspel” (trots att historiska deckare har svårt att hitta läsare i Sverige) säljer i en tillräcklig upplaga så att hela Berlin Noir-trilogin kommer på svenska.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA/TA 2013

PS. De två följande titlarna i Berlin Noir-trilogin, ”Dimridå” och ”Tyskt rekviem”, kom  också på svenska och numera har ju deckare som utspelar sig under andra världskriget fått en allt större publik även i Sverige.

Hans Alfredsons mörkaste mörka

Hans Alfredson
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, berättelser om ondska, svensk/skånsk noir

Ska jag jämföra Hans Alfredson med några andra författare så blir det, å ena sidan, Fritiof Nilsson Piraten och Joyce Carol Oates, å den andra.

”Jag hade gott minne för roliga historier och kunde berätta dem väl.” Så skriver Alfredson i ”Om att hålla mun”, en av ”Septemberberättelserna” i samlingen ”Avbrott” (1994), och precis så är det. Liksom Piraten skriver han muntligt. Bägge anknyter till en muntlig berättartradition, som får mej att associera till bonnkomikerna på forna dagars Kiviks marknader.

När Hans Alfredson kommit igång med historieberättandet upplöser han skriftspråket. Då börjar han skriva som han pratar. Då kommaterar och punkterar han meningarna där han andas, inte där han enligt de svenska språkreglerna ska sätta komma och punkt. Den som hört Alfredson läsa någon berättelse på radio eller i TV, hör hans röst också i böckerna.

1979-81 publicerade Hans Alfredson tre romaner: ”Den befjädrade ormen”, ”En ond man” (delvis filmad med titeln ”Den enfaldige mördaren”) och ”Tiden är ingenting”. Med Svenska Deckarakademins allt vidare definition av genren kan ”En ond man” räknas till kriminalgenren.

De två andra är knappast deckare, men också de är kriminella. Romanerna hör ihop och kompletterar varann.

Alfredson har skrivit en (kriminal)trilogi om människans ondska; brott och eventuellt straff. Han måste ha skrivit med ursinne i bröstet, gråt i ögonen och skrik i rösten.

Igen och igen ältar han dessa banala men livsviktiga, för livet grundläggande frågor: Vad är ont? Vad är gott? Varför blir människor onda? Hur kan ondskan bekämpas? Hur ska ondskan bestraffas?

Mest närvarande – rent fysiskt närvarande – är ondskan i de sex berättelser som tillsammans bildar romanen ”En ond man”. Än står han i centrum, än i periferin, men oavsett var den onde mannen befinner sej i berättelsen är det hans ondska som, bokstavligen, bestämmer över de andra människornas liv och död, i nuet och i framtiden.

”En ond man” har Alfredson suttit i sitt svartaste hål och författat. För att hitta en annan författare som utforskat ondskan lika långt ner i djupet måste jag gå till, just, Joyce Carol Oates.

De tjugoen kriminalberättelserna i ”Lagens långa näsa” (1983) och romanen ”En yxa i nacken” (1992) är mer regelrätta deckare: pusseldeckare i Sir Arthur Conan Doyles, Agatha Christies och Dorothy L. Sayers anda.

Den pensionerade kriminalkommissarien Albin Winkelryd är huvudperson i bägge böckerna och själv har Hans Alfredson birollen som en svensk Dr Watson. Att Alfredson läst och känner den traditionella pusseldeckaren framgår inte minst av att han i ”En yxa i nacken” placerar ut en ledtråd som gör det möjligt för en uppmärksam deckarläsare att redan efter några sidor avslöja vem som gjorde det. (Nej, själv upptäckte jag inte ledtråden.)

I bägge böckerna finns också en alfredsonsk svärta som kontrasterar mot deckarberättelsen som underhållning. ”En yxa i nacken” skildrar, för att citera författaren/berättaren, ”ett ovanligt äckligt mord”. Mordet utförs, kan jag tillägga, av en ovanligt ond människa: så självisk och ond att boktiteln hade kunnat vara just ”En ond människa”.

Också samlingen ”Avbrott”(1994) innehåller en kolsvart berättelse, en långnovell eller kortroman, en riktig mardröm, som Alfredson kallar ”En gotisk historia”. Kanske inte en kriminalhistoria eller deckare, men här förekommer ett par poliser och historien handlar om ondska och en ond man, om människors oförmåga att upptäcka och motstå ondskan.

I romanen ”De döda kring Maria” (1999) – en hårdkokt thriller – finns många onda människor samt en god människa som av kärlek till Maria och hat mot ondskan går över gränsen och själv blir ond. Han blir en hämnare. Ämnen: incest, narkotika, kvinnomisshandel…

Genom 1980- och 90-talen fortsätter Hans Alfredson att älta de eviga frågorna från romanen En ond man: Vad är ont? Vad är gott? Alfredson har dessutom ”återberättat” en berättelse, ”Attentatet i Pålsjö skog” (1996), om andra världskriget och nazismen i Sverige.

Titlar (urval):
Den befjädrade ormen. 1979.
En ond man. 1980.
Tiden är ingenting. 1981.
Lagens långa näsa. 1983.
En yxa i nacken. 1992.
Avbrott. 1994.
Attentatet i Pålsjö skog: en historia om några sabotörer och Sverige under andra världskriget / Holger Axel Andersson; utgiven och redigerad av Hans Alfredson. 1996.
De döda kring Maria. 1999.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Skönprosa om landsbygdens mörker

Medan jag skriver om Ida Lindes nu nya roman ”Mördarens mamma” – vilket inte var så lätt, att mäta sig med hennes ordval är en tuff match – så lägger jag ut det jag skrev om hennes förra.

***

Ida Lindes nya roman – kalla den krimi, norrländsk noir eller svensk landsbygdsnoir i allmänhet – börjar mitt i handlingen. Eller snarare med vad som kunde hänt några hundra sidor in i berättelsen, om ”Norrut åker man för att dö” (Norstedts) hade varit en mer typisk kriminalroman.

Det börjar med att Benjamin och Sara träffas. Han är en slags norrländsk hillbilly, ”trash” eller trasproletär (välj benämning själv) och hon är väl detsamma fast hon blivit polis. De knullar desperat, lika meningslöst som förbestämt, och kör genom Västerbottens granar – vinter, mörker, snö och än mer snö ska det bli – i en blå Volvo 240.

NorrutBenjamin – men det kunde lika gärna ha varit Sara och sen blir det hon också – skjuter ihjäl alla som kommer i deras väg. Jag räknar till fem döda (det kan vara fler) inklusive en katt och Saras poliskollega Jonsson.

Andra recensenter har jämfört med allt möjligt: filmen ”Pulp Fiction”, författaren Daniel Woodrell, filmarna David Lynch, Joel och Ethan Coen. Störst likheter tycker jag att Ida Lindes berättelse har med Woodrells filmatiserade country noir-roman ”Winter´s Bone” och bröderna Coens film ”Fargo” – med den skillnaden förstås att hon inte skriver om Missouri respektive North Dakota, USA utan om just Västerbotten, Norrland, Sverige.

Framför allt skriver hon i en ny svensk litterär tradition (hit hör också författare som Ola Nilsson, Therése Söderlind och Olle Lönnaeus, serietecknare som Henrik Bromander och Dennis Eriksson) som – både inom och vid gränsen till kriminalgenren – undersöker och skildrar landsbygdens mörker.

Berättelsen fortlöper varken i tids- eller händelseordning. Som lösryckta scener ur minnet, där ett antal personer – de städar hotellrum, jobbar i krogkök, dricker hembränt i petflaska, vakar vid mammas dödsbädd – långsamt och osäkert knyts ihop.

De är släkt och bekanta eller verkar vara det. Alla befinner sig i eller återvänder till Västerbotten. De (över)lever i dödsskuggans granskog. Som också blir en skiljelinje och klassmarkör: Vem vinner = tjänar och vilka förlorar på skogen?

Norrut åker man häftadHan finns med hela tiden. Men till hälften dold, bakom Lindes formuleringar, som en bekräftelse på verklighetens orsak och verkan, för att någon gång stiga upp och in i berättelsen. James heter han, sågverksägaren.

Linde citerar sig själv, återanvänder meningar hon skrev tidigare i boken. Det går igen, det måste vara det hon vill visa, att det aldrig tar slut, det bara börjar om på nytt, ärvs från generation till generation.

Vissa recensenter har också kritiserat Ida Lindes skönprosa. De menar att hon skriver alldeles för bra och vackert. Hennes skriftspråk står i kontrast till – ja, motverkar – det mörka, brutala innehållet. Men den kritiken kan jag inte förstå.

Lindes avskalade, poetiskt utmejslade meningar fungerar ju dubbelt. Dels fångar de in varje scen, händelse och ögonblick, de innehåller så mycket mer än sina ord. Dels måste väl hennes poetiska prosa läsas som en solidarisk handling? Också dessa människor och deras liv förtjänar att omskrivas med skönhet.

Ett enda citat, så här avslutas boken och typiskt nog är det Benjamin som säger följande, långt före händelserna i romanens inledning, när han var barn: ”Mamma, jag vill inte ha min skugga, kan du ta bort den?”

Till allt detta kommer att Ida Lindes ”Norrut åker man för att dö” också är ett mycket bra exempel på en roman som passar exakt för vinjetten ”Krimi”. Om Svenska Deckarakademin håller genren tillräckligt öppen och stor så förtjänar Linde att prisas för att ha skrivit årets bästa svenska kriminalroman.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2014