Påskkrimi 2019

Strax börjar påskhelgen och den följande påskveckan. Det brukar för mig betyda 1) konstrundor på Österlen (med omnejd) och 2) deckare, deckare, deckare. Det vill säga att jag läser så många påskkrimi jag hinner med.

Dessa tio har jag ännu inte hunnit läsa men nu tagit fram och staplat i en hög för att beta av så många jag kan på den kommande veckan:

Påskkrimi 2Jesper Stein är för närvarande min favorit bland danska noirdeckarförfattare. ”Aisha” (Polaris; övers: Jessica Hallén) heter hans senaste och nya polisnoir med kriminalinspektör Axel Steen i Köpenhamn. Från att mest befunnit sig i Østerbro verkar Stein och Steen nu ha börjat utforska allt större del av Köpenhamn.

Namnen Ulf Bjereld och Marie Demker känner jag ju från andra håll men kan de också skriva deckare? ”Levande charader” (Hjalmarsson & Högberg) heter deras gemensamma debutdeckare i frilans-, konst- och Stockholmsmiljöer.

Och så – deckare eller inte deckare? – ska jag också nu börja läsa Camilla Läckbergs ”En bur av guld” (Forum) med undertiteln ”En kvinnas hämnd är vacker och brutal”. Inte ännu en titel i Fjällbacka-serien utan en separat roman, som jämförts med tidigare kvinnliga hämndromaner utanför kriminalgenren. Men det finns ju också en växande kriminell genre i genren: kvinnliga hämnddeckare…

Karin Alfredsson har med ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken) återkommit till kriminalgenren. Uppskattas verkligen! Får se om den nya håller lika hög klass som när hon tidigare skrev romaner som blev kriminella och deckare som blev romaner, alltså på bägge sidor om vad som anses vara en litterär gräns.

Isländskan Yrsa Sigurdardóttir (undrar varför svenska läsare inte anses klara av bokstaven ”ð” som i Sigurðardóttir?) har ju tidigare varit översatt till svenska. Efter en längre paus vad gäller intresse från svenska förlag återkommer Yrsa nu med ”Arvet” (HarperCrime; övers Villemo Linngård Oksanen), som inleder serien om kriminalassistenten Huldar och barnspykologen Freyja. Den senare ska ”förhöra” nyckelvittnet till ett mord: en sjuårig flicka.

M.J. Arlidge och hans återkommande huvudperson, kriminalkommissarie Helen Grace, har jag haft ett från- och till-förhållande med. Arlidges deckare kan vara lika nerviga och stirriga som polisen Graces humör och liv. I den nya, sjunde Helen Grace-deckaren, ”Kurragömma” (Lind & Co; övers: Lena Kamhed), har Grace dessutom hamnat där en polis absolut inte bör hamna: i fängelse.

Påskkrimi 1Kanadensiskan Louise Penny är en favorit i vad som eventuellt kan kallas mjukkokt, cozy crime eller mysdeckare – fast sååå cozy är inte hennes polisromaner om kriminalkommissarie Armand Gamache och kollegan Jean-Guy Beauvoir vid Québec-polisen. Desto mer realistiska, vardagliga och, åkej då, trevliga. ”Det vackra mysteriet” (Modernista; övers: Carla Wiberg) – hennes åttonde på svenska – lockar med två ovanligheter. Dels har det hänt något speciellt i polisen Jean-Guys privatliv. Dels är den kriminella miljön ovanlig: det sjungande klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups, gömd i Kanadas vilda natur.

Förlaget Modernista har återutgett typ en handfull titlar av Cornell Woolrich, amerikan som kunde vara lika mörk som (ibland) skämtsam. ”Natten har tusen ögon” (övers: Lisbeth & Louise Renner”), som jag minns att jag läst för längesen och tror att jag sett den som amerikans noir-film, vill jag minnas som en mycket noir amerikansk noir. I betydelser som grundläggande och typisk – ja, arketypisk.

Kamilla Oresvärds ”Brudslöjan” (Bokfabriken) har fått ligga till sig, inte vågat börja läsa i den. Anledning till oron: uppstod en fnurra på tråden när jag läste Oresvärds förra deckare. Tyckte att hon, fortfarande en mycket lovande deckarförfattare, haft lite bråttom och trasslat till det med intrigen med mera. ”Brudslöjan” inleder en ny kriminalserie, kallad  ”Vargöserien” eftersom den utspelar sig kring Vargön utanför Vänersborg och vid Vänerns sydspets. Lite spänt, som i spännande och förväntansfullt, men nu ska det läsas…

Norrmannen Geirg Tangens debut ”Maestro” var en helgalen uppgörelse med deckare och deckarförfattare av diverse undergenrer och sorter. Visste varken in eller ut när jag läste. Uppföljaren ”Ett krossat hjärta” (Forum; övers: Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn) utspelar sig i samma stad, Haugesund, och har samma huvudpersoner, journalisten Viljar Ravn Gudmundsson och kriminalkommissarie Lotte Skeisvoll. Hur ska Tangen nu få till det nu, fortsätta med pastischerandet eller skriva deckare på allvar?

Bengt Eriksson

Annonser

Léo Malet-vecka 2) Serietecknad noir

Noire eller noir kallades den hårdkokta deckarromanen made in USA när den importerades till Frankrike, först översattes och sen också fick inhemska efterföljare.

Pappan till den franske noire-deckaren, Léo Malet, var en surrealistisk poet (kompis med Breton och Magritte), anarkist, kabaretsångare, kontorist, spökskrivare, tidningsförsäljare med mera som under andra världskriget råkade läsa några hårdkokta deckare av Chandler och Hammett.

Strax satte sig Malet vid Remingtonmaskinen och började kriva franskamerikanska deckare om Nestor Burma, privatdetektiv vid byrån Fiat Lux. Debuten, ”120 rue de la Gare” (utgiven 1943), utspelar sig under tyskarnas ockupation av Frankrike.

I 40 år fortsatte Malet att skriva deckare om Nestor Burma – oftast med Paris som miljö. Där, på Paris gator och nattklubbar, snokar Burma som bäst. (Detektivbyrån finns på adressen Rue de Petits-Champs). I deckare efter deckare – en för varje arrondissement samt några extra – guidar Burma läsaren genom dagens och nattens Paris. (Böckerna innehåller kartor!)

Orden är pastisch och ironi men också allvar.

Interiören till ett ”mordrum” kan Malet låna från Agatha Christie medan Nestor Burma är en Philip Marlowe med fransmannens intresse för kvinnor. Sexigare fransyska än sekreteraren Helene Chatelain finns inte! Florimond Faoroux, den polisiäre trätobrodern, kunde vara
polisinspektör i tusen deckarromaner.

Nestor Burma åldras knappt en minut. Han förblir densamme från 40- till 80-talet. Men tiden går: Paris och världen, samhället och politiken förändras omkring honom.

Under så många att man nog kan tvivla på om det någonsin kommer att ske har ”120 rue de la Gare” varit på väg att översättas till svenska. Jag kollar fortfarande varje år i tidskriften Svensk Bokhandels vår-, sommar- och höstboknummer… Men nej, inte i år heller.

Fast romanen finns ändå på svenska – i form av seriealbumet ”Dödens adress” (Medusa), som Leo Malets landsman Jacques Tardi tecknade efter den första deckarromanen om Nestor Burma. Också seriealbumet är noir: Tardi har gjort svart-gråa snarare än svart-vita serierutor.

Tardi Malet

Rutor ur Malets och Tardis seriealbum ”Dödens adress”.

Tiden: 1940-41. Tyskarna har intagit Paris och ockuperat tre femtedelar av Frankrike. Miljöerna: först ett fångläger i Tyskland (för tillfångatagna franska soldater), sedan staden Lyon (i den icke-ockuperade franska frizonen) och till sist Paris.

Intrigen är sedvanligt rörig och upplösningen likaså sedvanligt pratig – men vadå? De bästa deckarförfattarna använder ju intrigen mest som en förevändning för att kunna skildra människor och miljöer. I detta fall människorna i ett land som ockuperats av en främmande makt: Vilka skor sig på situationen, vilka kämpar emot så gott de kan, vilka bryr sig inte?

Jacques Tardi är en till petitesserna noggrann tecknare. Genom att teckna av autentiska affischer – som reklamen för utställningen ”Juden och Frankrike” – och husväggarnas slagord – Pétain fnaskar” – pekar han på den franska regeringen Pétains undfallenhet inför Nazityskland.

Tardi har arbetat med gråskalor och olika sorters raster så att att serierutorna blivit svart-gråa istället för svart-vita. Det enda vita i en serieruta kan vara ett ansikte eller lyktorna från en bil. Med sin tecknarstil hyllar Tardi den svarta franska deckartraditionens skapare, men sättet att teckna är också en effektfull och effektiv metod för att skildra både den psykiska och fysiska stämningen i krigsårens Frankrike.

Han lyckas förmedla en bild som är mer än fotografisk. För att använda en floskel: om somliga serierutor från Lyon och Paris l u k t a r det gengas.

Bengt Eriksson
Publicerat i Expressen 1989

PS. Jacques Tardis seriealbum ”Dödens adress” har blivit en tecknad klassiker också i Sverige. Jo, det får man säga när det än idag är tillgängligt i handeln.

Och Léo Malets franska noir-deckare ”120, rue de de la Gare” har nu äntligen översatts till svenska (Ersatz). Till detta ska jag återkomma.

Léo Malet-vecka 1) Nu äntligen på svenska!

I förra veckan, efter att ”120, Rue de la Gare” av Léo Malet helt oväntat och plötsligt anlänt med PostNord (?!),  instagrammade Deckarlogg om att typ 100 år efter att förläggaren och tillika översättaren Ola Wallin första gången annonserade en svensk utgåva av den här franska noir-deckaren så har den alltså faktiskt tjoho också getts ut av förlaget Ersatz.

”120, Rue de la Gare” finns nu i verkligheten! På svenska! Fysiskt, i handen och handeln!

Sen tog jag tillbaka några år, skrev att i alla fall tio år sen var det väl. Och det var det exakt, ser jag när jag tittar efter. I tio år har i alla fall jag väntat och längtat. (Med ojämna mellanrum har jag hört av mig till förlaget och undrat: När? När? När?)

Åsså nu!!! Äntligen. För att fira detta tänkte Deckarlogg göra den här veckan till en Léo Malet-vecka.

Några av de texter jag under året skrivit om den franske noir-författaren Léo Malet och hans hårdkokte deckarsnok Nestor Burma har hämtats upp ur datorn och kommer att läggas ut på Deckarlogg. Med start här och nu…

***

Ända sen i höstas har jag väntat på att noir-deckaren ”120, rue de la Gare” av fransmannen Leo Malet ska – eller skulle? – komma på svenska. Äntligen! utbrast jag i min deckarkrönika (Kristianstadsbladet augusti 2009).

Senaste löftet var nu i april. Men förlaget, som härmed namnges, Ersatz heter det, för att förlagsredaktörerna ska känna sig påpassade, har flyttat fram utgivningen, ännu en gång.

”120, rue de la Gare” är en fransk noir-klassiker från 1943. Kanske vågar man också hävda att just den här romanen grundlade den franska noir-genren.

Malet / Burma som tecknad serie på svenska.

Noir används idag som benämning på mörka, hårdkokta deckare från främst USA. Men det är ju ett franskt ord, det var i Frankrike som ordet noire (med ”e”) introducerades i slutet av andra världskriget som en beskrivning av både film och litteratur.

Sen dess har Frankrike blivit – och förblir – det främsta noir-landet i Europa. Och Leo Malet (1909-1996), anarkist, surrealist, poet och sångare, var den franska noir-deckarens pappa.

I min tröstlösa väntan på den svenska utgivningen av ”120, rue de la Gare” plockade jag ner Malets romaner från deckarhyllan. Jag måste läsa dem igen!

Tyvärr kan jag bara med möda knaggla mig igenom fransk litteratur – men som tur är har Leo Malets deckare om privatsnoken Nestor Burma i Paris kommit i pocket på engelska och danska. Fast ska man vara noga så finns Malet också översatt till svenska, två gånger.

Malet / Burma i original på franska.

Jacques Tardis tecknade serieversion av ”120, rue de la Gare” – seriealbumet fick titeln ”Dödens adress” (Medusa) – kom på svenska 1989. En enstaka roman, ”Barnablod” (Vertigo), har också översatts.

Definitivt noir, en obehaglig, kolsvart julhistoria i Parismiljö. Men ingen Nestor Burma-deckare utan en fristående roman.

Malet / Burma på engelska.

”120, rue de la Gare” inledde vad som blev 33 romaner samt några noveller med Nestor Burma som en mycket fransk Philip Marlowe. Detektivbyrån finns på rue de Petis-Champs i Paris, sekreteraren Hélène Chatelain är den sötaste fransyskan och polisinspektören Florimond Faroux är en typisk polisiär trätobroder.

Amerikanskt och franskt slår knockout på mysterierna och varann. Både allvar och pastisch, hårdkokt med mycket humor. Burma har – inte minst – fransmannens intresse för kvinnor.

Malet / Burma på danska.

De bästa Nestor Burma-deckarna är de 15 titlarna i serien ”Paris nya mysterier”. Varje bok ägnas ett arrondissement och innehåller en karta, som läsaren kan titta på och följa efter Burma till Louvren, Marais, Boul´ Mich´, Passage du Désir, Saint-Germain-des-Pres…

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2010

 

Malet / Burma på svenska?

120-rue-de-la-gareJa, om jag inte minns fel så såg Malet-deckarens omslag ut enligt ovan när boken första gången annonserades av förlaget Ersatz. När den nu faktiskt getts ut har omslaget bytt utseende. 

Högt upp på Högalid och långt ner vid Hornstull

Så sorgligt. Nu läser jag i en minnestext av Per Holmer, publicerad i Dagens Nyheter, att Bernt Carlsson har dött.

big product imageGår och tar fram ”Fuska i sin existens” (1981) och ”Rikoschetternas marknad” (1991) ur bokhyllan, två av mina favoritromaner och två av hans bästa böcker.

Men var kan jag ha gjort av novellsamlingen ”Program till matchen och signalsystemet, program!” (1969)? Det var den som fick mig att upptäcka honom, lockad av titeln (och minnet av barndomens alla fotbollsmatcher).

Han gillade inte att bli jämförd med Charles Bukowski och jag får erkänna att de gånger jag skrev om honom så jämförde jag också. Men det var inte med det så kallade Bukowski-snusket jag såg likheter utan med miljöerna och människorna, den mänskliga solidariteten.

Han skrev noir, kan man väl säga också. Bägge skrev noir, i betydelsen att de vågade skildra livet längst ner och under gatunivå.

hogalid-2jpg1

Högalidskyrkan med sina två systrar. Foto: Bengt Eriksson

Jag kände inte Bernt Carlson men jag träffade – eller träffade på – honom några gånger. Han var en del av det kvarvarande hörn på Söder, typ Högt upp på Högalid och långt ner vid Hornstull, där jag delsbodde under många år. (Både han och jag på Högalidsgatan förresten men på varsin sida om Långholmsgatan.)

Ibland såg jag honom när han satt på kineskrogens uteservering (billigaste ölen i kvarteren) ihop med övrig lokalbefolkning i bottenvåningen till huset där jag bodde.

Det blev alltför få böcker och ett alltför hårt, svårt liv. Så sorgligt.

Läs Bernt Carlsons böcker! Upptäck honom sent om länge ifall du inte gjort det tidigare. Finns inte böckerna på närmaste bibliotek så fjärrlåna dom!

Läs! Läs! Bernt Carlson var och förblir sin egen Stockholmsförfattare, en av de allra främsta.

Bengt Eriksson

Deckarskäret i Atlanten

Man är väl lite trög, ibland kan det ta lång tid. Det dröjde ända till ett seminarium på 2015 års bokmässa i Göteborg, där Yukiko Duke intervjuade Arnaldur Indriðason, innan det gick upp för mig på allvar. Arnaldurs senaste – hans då fjortonde – roman med kriminalpolisen Erlendur Sveinsson, ”Den som glömmer”, skulle precis ges ut i Sverige och de pratade om handlingen: ett lik hittas i en damm på lavafälten utanför Reykjavík.

Naturen! tänkte jag plötsligt. Geografin och vädret. Efter seminariet, då Arnaldur satt och signerade, smög jag fram och undrade om inte han i sina isländska deckare alltid utgår från naturen, även när miljön är huvudstaden Reykjavík. Han tittade på mig, som om det var en konstig fråga, och svarade: ”Det har jag inte ens tänkt på. Naturen är en självklar del av oss. Vi vet att naturen är oberäknelig och farlig.”

Låt mig dra en tes som jag brukar hävda:

indridason-signerar-litenArnaldur Indriðason signerar på bokmässan i Göteborg. Foto: Blenda Automatique

Med annan skönlitteratur kan det vara hur som helst men krimi, deckare och spänningsromaner måste förankras på den plats där de utspelar sig, i miljön och samhället, hos människorna.

Annars blir de inte trovärdiga. Tesen haltar något, visst. Det går att hitta på en egen miljö, låta deckaren utspela sig långt bort på jorden eller i framtiden. Men ofta, nära nog alltid stämmer min envisa tes: spänningen och stämningen, samhällspegeln och ibland den litterära formen uppstår ur förhållandet – ja, konfrontationen – mellan fiktion och verklighet.

Vilket inte minst utan särskilt gäller för Island. Där består (kriminal)litteraturens grundstenar av just geografi, natur och väder. Samt volym eller skala: Island, en ö på 103 000 kvadratkilometer, är Europas mest glesbefolkade land med cirka tre invånare per kvadratkilometer. Snacka om glesbygdsdeckare! Invånarantalet var (2017, det senaste året jag hittat uppgifter från) 338 340 och av dessa bor 227 030 (fast den uppgiften är från 2018) i Reykjavíks storstadsområde.

Som Árni Þórarinsson, en isländsk deckarkollega till Arnaldur, uttryckte det på samma bokmässa: ”Island är en liten plats med ännu mindre platser.” Två deckare av Árni hade då kommit på svenska, ”Häxans tid” och ”Den sjunde sonen”. De utspelar sig – med journalisten Einar som huvudperson – på var sin ”mindre plats”: i Akureyri, norra Islands största stad (drygt 18 000 invånare), respektive Vestfirðir, ett ännu mindre – fiktivt – samhälle nordvästerut från Reykjavík.

(Personlig anmärkning: nämnda invånarantal är blott lite drygt tusen personer högre än i Sjöbo, den lilla svenska landsbygdskommun där jag bor.)

Reykjavik_rooftops

Den isländska deckarstaden Reykjavík. Foto: Bjørn Giesenbauer / Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic license.

Huvudstaden Reykjavík har (beroende på om förstäderna ska räknas eller inte) en storlek någonstans mellan Uppsala och Malmö. Fast går man ut på nätet och kollar foton så påminner stadsmiljön mer om, låt säga, Karlstad eller Hjo. Få höga hus och desto fler låga. Och om de isländska deckarna lockar en att resa till Reykjavík ska man upptäcka att stadskärnan – bara att gå femtio, max hundra meter från hotellet – ligger mitt i naturen.

Enligt termometern blir det aldrig riktigt kallt (och för den delen inte heller riktigt varmt) i Reykjavík. Men även om temperaturen inte sjunker lägre än till några minusgrader så blåser det längs gatorna och viner runt knutarna. Det känns mycket kallare. Man får dra jackan, kappan eller rocken nära om och kring sig. Många öppna platser och nära havet åt tre håll. Det regnar också: Reykjavík har över 200 regndagar per år.

Så här exakt har John Swedenmark, svensk översättare från särskilt isländska, beskrivit huvudstaden (eller om det syftar på hela Island): ”Skäret i Atlanten”.

Reykjavik 1Snapshots från Reykjavík av Blenda Auitomatique.

Geografin och vädret – kylan – märks och känns redan i titlarna till Arnaldur Indriðasons polisromaner, oavsett om miljön är Reykjavík eller övriga Island: ”Vinterstaden”, ”Frostnätter”, ”Mörka strömmar”, ”Svart himmel” med flera.

Även isländska deckare av andra författare har ofta natur- och väderkänsliga titlar, till exempel ”Aska” och ”Ödemark” (ur Yrsa Sigurðardóttirs serie med advokaten Þóra), ”Snowblind” (första titeln i Ragnar Jónassons ”Black Iceland”-serie med Ari Thór (eller Þór), en ung polis som fått sina namn efter isländskans örn respektive guden Tor) och ”Frozen Out” (likaså första boken i en hel serie med kyliga titlar – huvudperson är polisen Gunnhildur – av Quentin Bates, engelsman som bott på Island och lärt känna landet.)

Reykjavik 2Så här kunde jag fortsätta länge och rada upp natur- och väderexempel. Som att Arnaldurs polis, alltså Erlendur, har Islands vilda och farliga natur som livstrauma. I barndomen klarade han sig undan en snöstorm medan hans bror försvann och omkom.

Också Ragnar Jónassons ”Mörkret”, den enda av hans deckare som hittills finns på svenska, och Niklas Magnussons ”Offerlamm” är exempel på hur den geografiska livsmiljön påverkar kriminal- och säkert annan litteratur från Island.

Jónasson, som tidigare översatt Agatha Christie till isländska, skildrar den snart pensionerade Hulda som en miss Jane Marple inom kriminalpolisen i Reykjavík. Men geografin, naturen och vädret smyger på, romanen går från att vara engelsk till att bli allt mer isländsk.

Reykjavik 3Likadant med Magnusson, som är svensk men har bott i Reykjavík. Hans debutdeckare har två helt olika stämningar: isländsk så länge platsen är Reykjavík men när berättelsen förflyttas till Stockholm-Uppsala så blir stämningen genast en annan.

Steinar Bragi Guðmundsson heter den noir- och krimiförfattare på Island som allra mest involverar den vilda, ohanterbara naturen.

I romanen ”Höglandet” reser fyra vänner på utflykt genom Islands högland. Naturen vrids och vrängs till naturgotik eller till en ur-natur där spöken och (o)djur kommer fram. Steinar Bragis naturskildring blir samtidigt en spegel av den lika svårbemästrade kapitalismen, som gick till motattack i form av Islands finanskris år 2008.

P1040190”Kata” är en mer regelrätt deckare, som när det gäller Steinar Bragi innebär en blandning av polis- och skräckroman, fantasy, psykologisk thriller, kvinnlig hämnddeckare med mera. Nu har miljön blivit Reykjavík. Och det är det märkvärdiga, vilket jag inte förstod – inte kunde känna – förrän jag flög till Reykjavík, själv var där på plats.

Be mig inte förklara exakt hur men han skildrar stadsmiljön på samma sätt som han beskriver naturen. Gator, platser, hus och barer blir skiftningar i geografin.

Även här, i detta Reykjavík, kommer spökena fram. Liksom helt apropå har Steinar Bragi dessutom skrivit en faktabok, ”The Haunting Of Reykjavík”, om de spöken som följde med när islänningarna flyttade från landsbygden in till staden.

Reykjavik 4John Swedenmark får sammanfatta det jag skrivit hittills (medan jag funderar på vad som ytterligare bör komma med): ”Isländska deckar- och författare överhuvudtaget utgår från platsen. Intrigen uppstår ur omgivningarna, gärna gränslandet mellan bebyggelse och vildmark, utkanterna, där spökena höll till förr, om dom inte gör det fortfarande. Eller rena vildmarken, obygden, där människan står alldeles ensam.”

Även Yrsa Sigurðardóttir blandar in skräck och spöklikt. I deckaren ”Eldnatt” tänker jag genast att den katt som på första raden smyger ljudlöst och gömmer sig i mörkret måste vara en släkting till Jólaköttur (denna jättelika skräckjulkatt ur isländsk folktro) och ”I Remember You” (inte översatt till svenska) är en skräckthriller.

Reykjavik 5Lilja Sigurðardóttir, som jag träffade i Reykjavík, skildrar i ”Snare” (inte heller på svenska) staden och dess människor efter bankkraschen och Eyjafjallajökulls utbrott (2010) med aska kvar i luften.

Hon beskriver också något så modernt isländskt att bara islänningar nog riktigt kan förstå. Huvudpersonen Sonja flyger in och ut igen och Lilja förklarade att flygplatsen Keflavík ”blivit en mötesplats där man träffar vänner och bekanta, lägger ut selfies på facebook”.

Ragnar Jónasson berättade om ytterligare något som han och alla isländska deckarförfattare har att förhålla sig till: mordfrekvensen. ”Här sker ju nästan inga mord”, sa han. När Ragnar skrev sin första deckarserie, där rookiepolisen Ari får placering i Siglufjörður (en hamnstad med cirka 1 200 invånare längst upp i norr), ”hade det varit omöjligt att låta alla mord ske just där, på den lilla orten. Helt verklighetsfrämmande. Därför måste jag också skriva om landsbygd och öar omkring.”

Reykjavik 6Även Yrsa har nyligen tagit upp just detta i en deckarkrönika där hon skriver att på Island sker ”i genomsnitt två mord per år”. Hon tillägger att islänningar är ”ett mycket fridfullt folk”, också procentuellt. ”Om statistiken från USA hade gått att överföra så skulle det varje år ske cirka femton mord på Island.”

Således: isländsk kriminallitteratur är – och måste bli – högst speciell. Vilket denna helsida ville påvisa. (Som en första början, kan tilläggas, för det finns mycket mer att skriva om isländska deckare…)

Bengt Eriksson
Essä i Gota Medias tidningar 2019

Deckarloggbäst

Bäst i deckarhyllan just nu (mars 2019)

Binet SpråketLaurent Binet: ”Språkets sjunde funktion” (Albert Bonniers Panache)
Märklig för att inte säga helgalen deckare men också rätt vanlig och typisk för att vara en fransk kriminalroman med utgångspunkt från den 20 februari 1980 då Roland Barthes, författare, semiotiker med mera, blev påkörd – med vilje? – mördad? – på en Parisgata för sen att avlida på sjukhus en månad senare: gata och intellekt, sex och filosofi, noir och litterär avhandling på samma gång.

DolanEva Dolan: ”Till det bittra slutet” (Modernista)
Fristående deckare/thriller, alltså inte en ny titel i serien om hatbrottspoliserna Zigic och Ferreira i den engelska staden Peterborough, som skildrar några människor i ett ockuperat rivningshus i London, fast också detta och dessa beskrivs lika noir och med den ettriga skriftprosa som är typisk för Dolan och hennes polisserie. (Längre recension kommer.)

MeyerDeon Meyer: ”Kvinnan i den blå slängkappan” (Weyler)
Sydafrikanske deckarförfattaren Meyer är en av mina absoluta favoriter så jag är väl inte den kritiker jag borde vara när jag läser hans deckare, till exempel den här, nya korta – mer en kortroman eller långnovell än en reguljär roman – med och om polisen Bennie Griessel: som alltid en roman om Sydafrika, livet och människorna, lika mycket som en deckare och lika bra som bäggedera. (Recension kommer.)

Ulf NilssonUlf Nilsson (text) / Gitte Spee (ill.): ”Största minsta polisen!” (Bonnier Carlsen)
Nilsson – här med hjälp av illustratören Spee – är en av Sveriges både flitigaste och främsta barn- och ungdomsdeckarförfattare: det började redan på 70-talet med Hondagänget, sen följde flera serier med ungdomsdeckare från Helsingborg och numera den här – så fyndiga och så charmerande! – småbarns- och högläsningsdeckarserien om kommissarierna Gordon och Paddy på sin polisstation.

Deckarloggs red.

Debutdeckare som börjar så bra…

Jan Bertoft & Håkan Tängnander
Minnets slutna rum
(Hoi förlag)

Utan några som helst förväntningar började jag att läsa ”Minnets slutna rum” och blev häpen i betydelsen förtjust. Jag utbrast för mig själv:

Oj, så bra! Vilken hög nivå det verkar ha blivit på svenska deckardebutanter!

Kort resumé: Känd festfixare, samhällsdebattör med mera hittas död i sin exklusiva lägenhet i Stockholm. Han är skjuten – mitt uppe i ett parti schack. Lägenhetsdörren är låst också. Inifrån! Skjuten i en låsta rummet-gåta…

Minnets slutna rumPolisutredningen handhas av kriminalinspektör Vanja Ek. En bra skildring, tycker – tyckte – jag, av en polisutredning: samarbetet mellan de olika poliserna, den kvinnliga kriminalinspektören och sin chef uppåt (samt Sveriges regering, som också blir inblandad), presstalesmannen, åklagaren och så vidare.

Nyckelord: trilskande (inte genomgående men ibland). Också precis lagom mycket av hur det nog kan vara för en kvinnlig kriminalinspektör att ha hand om en mordsutredning i en omvärld av manliga poliser. Artar/artade sig ju bra det här…

Men så en bit över halva boken blir jag lika häpen igen – av motsatt anledning. Jan Bertoft & Håkan Tängnander tappar bort pusselbit efter bit och förlorar greppet om hela sin deckare och polisroman.

De vill så mycket. De vill för mycket.

De försöker tråckla ihop kriminalinspektör Vanja Eks barndom och uppväxt, som författarna fått till på ett minst sagt märklig sätt (ja, det betyder otrovärdigt), med mordgåtans motiv och lösning.

Det går dåligt. Det går inte alls, till sist.

De försöker snurra ihop trådar och få pusselbitar att passa. Men nej, de klarar inte av det. Trådarna hänger och dinglar, bitarna måste tryckas ner med, ursäkta, våld. När Vanja Ek vid ett besök i London förvandlas till, nej och åter nej, säg någon slags Stålkvinna – då gav jag upp.

Nästan. Jag läste till slutet, ändå. Men jag konstaterar: Det var synd att en deckare och polisroman som ju började alldeles lysande skulle sluta i det rakt motsatta.

Bengt Eriksson