Typ Bladerunner i Stockholm

Sten Rosendahl
Algblomning
(Förlag Futur)

Miljö: Stockholm. Tid: 200 år efter miljökatastrofen.

Under marken, dit lägre samhällsskikt förvisats till bostadstunnlar, arbetar Tom Lexler som försäljare av städrobotar.

algblomning_framsidaOvan marknivå, där stadens övre skikt bor i tornhus med strålningsskydd, har May Born rekryterats till Centralpolisen.

Lexler spenderar sina ”krediter” på att hyra rum på hotell Everview, som erbjuder hologramutsikter mot världen som den var. På hotellet sker ett mord och Born-Lexler blir ett deckarpar.

Klart läsvärd debut!

I ”Algblomning” blandas deckare och science fiction. Tänk typ Blade Runner i Stockholm.

Fast till nästa titel önskar jag att Sten Rosendahl kan hålla igen på skämten. Något för mycket med fotograf Harry Friberg som hologram.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat ungefär så i Gota Medias tidningar

Annonser

”Urban reportage” från Washington DC

Att deckare/kriminalromaner/krimi ofta kan vara – ja, ofta är – arbetarlitteratur brukar glömmas bort av litteraturkritiker och debattörer. Tog fram en intervju jag gjorde för rätt många år sen nu med den amerikanske kriminal- och arbetarförfattaren George Pelecanos.

***

 

Skulle du rekommendera mej att köpa en Falkplan över Washington DC och följa med på kartan medan jag läser dina deckare?

George P. Pelecanos skrattar till.

– Ingen dum idé, säger han.

Personerna kör bil längs namngivna gator och avenyer. Restauranger och affärer nämns likaså vid namn och placeras på gatuadresser. Hur verkliga är egentligen romanmiljöerna? Kan man använda dina deckare som guideböcker till Washington DC?

– Det mesta är autentiskt. Washingtons olika stadsdelar, främst de som ligger öster om Rock Creek Park eller öster om Anacostiafloden, beskrivs utförligt. Många krogar och barer – som Mama Coles (med skylten ”The best soul food in town”), Ben’s Chili Bowl, Florida Avenue Grill, Renzo’s och The Raven – finns i verkligheten. Skriver jag något negativt brukar jag byta namn, men också då vet ju de som bor i stan vilka ställen det handlar om.

– Min farfar, berättar Pelecanos, hade en diner, Frank´s Carry Out, på 14:e gatan, mitt i den helsvarta stadsdelen Shaw. Också min far hade en diner, The Jefferson Coffee Shop på 19:e och M, söder om Dupont Circle.

– Som ung pojke, när jag var tio-elva år, sprang jag bud åt pappa. Jag levererade mat över hela stan, åkte buss och gick på gatorna, lärde känna varenda gränd. Då blev jag förälskad i Washington, staden och människorna.

George Pelecanos senaste roman, ”Andelen” (Modernista), kom nyligen på svenska. Här är en länk till min recension av den nya romanen på LO Tidningen/Krimi. Fotot ovan togs av David Shankbone. 

George P. Pelecanos föddes i Washington DC, närmare bestämt i stadsdelen Mt Pleasant. Han växte upp i Silver Spring i staten Maryland, strax utanför stadsgränsen. Där bor han kvar, nu med hustru och tre adopterade barn. Urbana miljöer med, enligt Pelecanos, ”en blandning av hudfärger och samhällsklasser. Så som världen borde vara…”

Pelecanos provade många jobb: försäljare av skor, stereo- och tv-apparater, byggnads- och lagerarbetare, diskare, bartender, kock, lastbilschaufför, filmproducent… I egenskap av det sistnämnda producerade han bland annat ett par av bröderna Coens långfilmer. Han kunde ha övertagit pappans matställe – det hade han inte haft något emot. Men föräldrarna tyckte annorlunda…

– De ville att jag skulle göra det som de aldrig kunnat: studera. Och eftersom jag är en väluppfostrad son gjorde jag som de ville. Jag gillar ju film, tänkte jag, så det kan jag väl studera.

Han skrev in sej på University of Maryland, pluggade såväl film som litteratur. Det blev en vändpunkt. En litteraturprofessor introducerade honom nämligen för amerikansk kriminallitteratur i allmänhet och i synnerhet för ”Woman in the Lake” (”Kvinnan i sjön” på svenska) av Raymond Chandler. Som Pelecanos sagt: ”It blow my doors off!”

George P. Pelecanos debuterade som deckarförfattare 1992. De tre första romanerna – ”A Firing Offense”, ”Nick´s Trip” och ”Down by the River where the Dead Men Go” – blev en trilogi om privatdetektiven Nick Stefanos, son till en grekisk invandrare. Också i flera senare deckare, till exempel ”The Big Blowdown” och ”Soul Circus”, återkommer Stefanos som biperson.

– Han är – eller var – mitt alter ego, erkänner Pelecanos. Mycket sprit och andra droger. Stefanos går ner sej, för han har inget annat i livet. Jag upptäckte att jag kunde skriva och hade turen att få en familj, annars kunde det gått likadant för mej. Det var rena turen.

Därpå följde den så kallade ”Washingtonkvartetten” – ”The Big Blowdown”, ”King Suckerman”, ”The Sweet Forever” och ”Shame the Devil” – om italienska och grekiska invandrare i Washington från 30-talet och framåt, bland dem Pelecanos själv (som Stefanos) och även hans far och farfar (under andra pseudonymer).

– Jag har bytt namn på dem, men både pappa och farfar förekommer i ”The Big Blowdown”. De heter Peter Karras respektive Pete Frank. Självklart är det medvetet. Jag ville lämna ett avtryck för kommande generationer – både av mej själv och min släkt och hela staden Washington, av människorna och tiden.

Alla hans romaner befolkas av både svarta och vita. Något annat vore dessutom omöjligt med tanke på att 70 till 75 procent av Washingtons invånare är svarta. I den senaste trilogin – ”Ren som snö”, ”Ett djävulskt pris”(utgivna på svenska i våras respektive nu i höst) och ”Soul Circus” – har Pelecanos tagit ännu ett steg och valt en svart huvudperson: Derek Strange, privatdetektiv och 50 plus. Medhjälparen, Terry Quinn, är 20 år yngre och vit.

Resultatet är en romansvit om rasismen i USA, historiskt och idag. Och om vänskapen mellan två män, den ene vit och den andre svart.

Ett önsketänkande?

– Delvis. Men deras vänskap blir mer komplex i de senare böckerna. Strange och Quinn upptäcker att de bär på fördomar om vita respektive svarta människor. Trots medborgarrättsrörelsens framgång lever den omedvetna rasismen kvar, i form av okunskap och rädsla, förutfattade meningar och fördomar.

– Flera dödsskjutningar, där poliser sköt poliser, inträffade i Washington på 90-talet. Om jag låter en vit polis skjuta ihjäl en svart polis, tänkte jag, så kan jag använda det som utgångspunkt för en diskussion om vardagsrasismen i dagens USA.

Pelecanos deckare är tuffa och hårda, ofta kan de bli våldsamma. Personerna är beväpnade och samtalar nästan lika gärna med kulor som med ord: skjuter på och ihjäl varann. Flera böcker slutar med att hjälten tar lagen i egna händer och likt en annan Mike Hammer eller Dirty Harry avlivar brottslingen.

Men i trilogin om Strange och Quinn har någonting hänt. Den svarte privatsnoken Strange bär inte ens vapen. Jo, han har en dolk i bältet – men ingen pistol.

– I de tidigare romanerna ville jag utforska den besinningslösa kraft och faktiskt lustkänsla som ligger bakom den personliga hämnden. Det är ingenting jag ställer mej bakom, men jag var fascinerad av människans hämndbegär.

– Nu har jag familj och barn. Jag har blivit äldre och fått mer kunskap om världen och människorna än jag hade när jag började skriva böcker.

Vapeninnehav är väl förbjudet i Washington?

– Det stämmer. Men samtidigt är det lätt att åka till Virginia eller Maryland, handla ett vapen där och smuggla med det tillbaks till Washington. Eller köpa något vapen på den illegala marknaden.

Också till ”Ett djävulskt pris” har Pelecanos hämtat intrigen – bland annat blir en ung pojke ihjälskjuten – från nyhetsrapporteringen och verkligheten. På bokens försättsblad står följande: ”Tillägnad Dennis K Ashton Jr, sju år gammal, ihjälskjuten den 27 juni 1997, av en brottsling med handelvapen i Washington DC.”

– Pojken sköts ihjäl medan han satt i en bil och åt kyckling. När en ung pojke dör på det viset har ingenting längre någon betydelse. Det var en symbolisk händelse som speglar allt som gått fel i vår stad och kultur. Genom att skriva Ett djävulskt pris försökte jag att ändå skapa någonting meningsfullt av händelsen och få människor att minnas den ihjälskjutna pojken.

Barnen, vår så kallade framtid, hamnar allt mer i centrum för Pelecanos berättelser. I sin senaste trilogi vandrar han iväg från huvudhistorien och skriver en novell i romanerna om ett pojklag i (amerikansk) fotboll som detektiverna Strange och Quinn tränar på sin fritid. Ett kärleksfullt och ömsint porträtt – men också med en tår i ögonvrån – av en skara pojkar.

– Mina söner spelar i ett likadant fotbollslag som det jag skildrar i böckerna. Ja, jag antar att jag fått det på hjärnan. Jag kan inte låta bli att tänka på och bekymra mej för hur barnen i den här stan tvingas leva.

– Det är mycket som är orättvist i livet, men ingenting kan vara mer orättvist än att ett barn aldrig får en chans utan från första dagen i sitt liv behandlas som om det har mindre värde än andra människor. Det är inte bara orättvist: det är en jävla skam. USA är ett rikt land, vi borde kunna behandla vår befolkning, inte minst ungdomen, mycket bättre.

I ”Ett djävulskt pris” finns en hätsk diskussion mellan en äldre och yngre svart man: privatdetektiven Strange och Granville Oliver, ligaledare och knarklangare. De har samma bakgrund och samma åsikter om livsförhållandena för Washingtons svarta befolkning. Men medan Oliver tagit sej fram och upp i livet, blivit rik och respekterad, på det enda sätt som han menar är möjligt för unga svarta män, så vägrar Strange att godta att detta skulle vara den enda möjligheten.

Vad vill du säga – att var och en ändå har ett val?

– Naturligtvis gör vi själva våra livsval. Men att bara säga så är alldeles för enkelt. Det liv som de fötts till tvingar ungdomar att göra felaktiga val. Vad jag säger är att det här livet och det här valet, det är vad vi erbjuder dem. Och att det är fruktansvärt. Istället för att ge barnen en chans i livet för vi ”krig mot droger” och stänger in dem i fängelser. När det redan är för sent…

”Urban reportage”, så har en kritiker på New York Times sammanfattat Pelecanos deckare. De kan också beskrivas som berättelser om ett annat USA och Washington, som geografiskt är granne med Vita huset men mänskligt och socialt ligger långt därifrån. Vita huset nämns väl knappt i romanerna, men eftersom man som läsare vet att USA:s huvudstad heter Washington är det ändå som om Vita Huset skymtar mellan raderna.

– Det är exakt denna bild av Washington som jag vill förmedla, säger Pelecanos.

– Går man till North Capitol Street och Florida Avenue kan man se bilden i verkligheten också. Capitol Hill med den stora domen tronar som en mäktig fond medan människorna i området lever i djupaste fattigdom, de lever bokstavligen i skuggan av Vita Huset. Det är omöjligt att inte känna ett sting i hjärtat.

Du skildrar arbetarklassen: fattiga människor i fattiga miljöer, italienska och grekiska invandrare, afro-amerikaner. Är du en amerikansk arbetarförfattare?

– Det måste jag väl vara. Jag kommer ju från samma miljö som mina romanpersoner och genom att skriva försöker jag belysa livsvillkoren för den amerikanska underklassen.

Också många andra av dagens amerikanska författare med samma sociala bakgrund som du har valt att använda den hårdkokta deckaren och noir-romanen för att författa samtida arbetarlitteratur. Varför?

– Kriminalromanen är den i särklass bästa form som finns om man vill man skriva om arbetar- och även medelklassen. Lägg till lite noir-stämning och blandningen blir mycket verkningsfull.

– Jag skulle vilja sträcka mej till att säga att vi är de enda som förmår skriva den här sortens romaner i traditionen efter Steinbeck, A I Bezzerides, John Fante med flera. Vilka jag syftar på? Richard Price, Michael Connelly, Elmore Leonard, Dennis Lehane, James Sallis, James Crumley… Bra författare, bra människor.

Vid sidan om allt det ovannämnda handlar George P. Pelecanos kriminalromaner så mycket om amerikansk populärkultur att de nästan blir fackböcker i ämnet.

Terry Quinn, den vite detektiven, jobbar också i en affär som säljer begagnade böcker och skivor. Plötsligt kan en diskussion om till exempel Elmore Leonard bryta ut mellan Quinn och en kund. När är Leonard bäst – som kriminal- eller westernförfattare?

Derek Strange, den svarte detektiven, älskar svart R&B, funk och soul från 70-talet (Billy Paul, Blackbyrds, Isley Brothers, Teddy Pendergrass, Spinners, War, Al Green, Stylistics…) men också, fast lite i hemlighet, ljudspår från westernfilmer (Ennio Morricone är den stora favoriten). Rätt igenom sin litterära produktion droppar dessutom Pelecanos fler artistnamn och låttitlar per sida än både Ian Rankin i John Rebus-deckarna och Nick Hornby i High Fidelity.

– Fråga mej inte varför men av någon anledning har invandrarfamiljer, inte minst grekiska, alltid älskat westernfilmer. Hela tiden när jag var liten satt jag och såg westernfilmer på TV tillsammans med pappa och farfar.

– Också musik har jag alltid älskat, mycket och djupt. Både vit och svart musik, men eftersom Washington till största delen är en svart stad blir det omöjligt att undgå den svarta musiken. På pappas diner var det alltid svarta soulstationer som stod på.

Vad planerar du efter Strange & Quinn-trilogin?

– Just nu är jag ute på turné i USA för att lansera ”Soul Circus”, den sista delen i trilogin. Annars skriver jag hela tiden, har alltid en ny bok på gång. Precis innan jag åkte iväg lämnade jag manuset till nästa roman, som ska heta ”Hard Revolution”.

– Också den nya romanen handlar om Strange, men den hör inte till trilogin. Boken utspelar sej mellan 1959 och april 1968, då Martin Luther King mördades. Derek Strange är en ung, nybliven polis på Washingtons gator. Jag försöker skildra hur Strange och hans föräldrar – en svart familj från arbetarklassen – påverkas av den turbulens som medborgarrättsrörelsen skapar i samhället.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Allt om böcker och Ny Tid 2003

PS. George Pelecanos ”mellan-P” har numera försvunnit på bokomslagen.

Sue Grafton (1940-2017)

Amerikanska deckarförfattaren Sue Grafton dog mellan jul och nyår, ser jag. Undrar om hon hann skriva klar sista delen av alfabetsserien? Och borde inte typ Modernista återutge/ge ut henne i Sverige?

***

Sue Grafton (1940 – 2017)
Land: USA
Genre: löskokta deckare, kvinnodeckare

Santa Teresa är en stad som inte finns på den amerikanska västkusten.

Dvs Santa Teresa finns inte på USA-kartan, men den finns i några av de hårdkokta deckarromaner som amerikanen Ross Macdonald författade om privatdetektiven Lew Archer. Staden finns också i Sue Graftons deckare – som en hyllning till Macdonald.

Ja, om ni nödvändigtvis måste placera Santa Teresa på kartan, så titta strax ovanför Los Angeles. Staden Santa Barbara vid Stillahavskusten, där författarinnan Sue Grafton bor, är mer eller mindre Santa Teresas förebild, både i Macdonalds och Graftons deckare.

I Santa Teresa finns Kinsey Millhone, kvinna, privatdetektiv, några år över trettio, skild för andra gången och huvudperson i Sue Graftons böcker. Klädsel: gärna jeans och joggingskor. Bostad: ett ombyggt garage. Kontor: lika litet. Bil: en VW -68. (I baksätet: lagböckerna och arkivet, gamla strumpbyxor och ett par högklackade, om det blir behov för sådana).

Sue Grafton 1När hon i ”A” som i Alibi (1990) löser sitt första fall – har kvinnan blivit oskyldigt dömd för mord på sin man? – försöker Kinsey Millhone vara lika hårdkokt som Lew Archer och de övriga manliga kollegerna i privatsnokarbranschen. Resultat: pastisch och parodi, nästan.

Men redan i ”B” som i Brand (1991) – kvinna söker försvunnen syster – är Kinsey på väg att hitta sej själv: som privatdetektiv, människa och kvinna.

Bok för bok förändras och utvecklas både privatsnokan och romanerna: i fortsättningen snarare lös- än hårdkokar Grafton sina deckarromaner. Visst kan uppdragen vara våldsamma och visst kan Kinsey Millhone vara modig och tuff, behövs det så nog kan hon sätta emot, men hon är också kvinnlig och mjuk.

Precis som staden Santa Teresa: där förekommer förstås kriminalitet och våld men det är också en trevlig och vänlig stad. Mitt bland det kriminella finns något som kan sammanfattas med ordet hemtrevnad.

Intrigerna är sällan märkvärdiga och alltid är de väl inte heller så spännande. Men jag känner mej hemma i Santa Teresa. Det är en stad jag gärna besöker och Kinsey är en kvinna man lätt blir förälskad i.

Hennes hyresvärd och granne Henry är också trevlig: en pensionerad bagare som numera försörjer sej på att konstruera ”retfullt krångliga korsord” (beskrivningen är Kinseys). Och hon äter gärna och ofta hos Rosie, en något egocentrisk kvinna med kvarterskrog.

Anledningen till all denna trevnad är att Sue Grafton inte skriver som det är utan som det var. Tiden har inte stannat, men klockan går mycket långsammare för Kinsey än för deckarläsarna. Graftons deckare blir nostalgiska tillbakablickar på en svunnen tid som vi tror måste ha varit bättre än den vi lever i.

Sue Grafton 2Den första romanen, ”A” är för alibi, utspelar sej samma år som det amerikanska utgivningsåret, närmare bestämt i maj 1982. Då är Kinsey trettiotvå år. Sex böcker senare, ”G” som i grav (USA 1990, Sverige 1996), får hon på sin trettiofemårsdag den 5 maj 1985 i uppdrag att söka reda på en försvunnen kvinna och mor. I den senast översatta boken, Arvingen eller ”M” som i mord (2001), där Kinsey letar reda på en försvunnen miljonarvtagare, har almanackan inte hunnit längre än till januari 1986.

Å andra sidan har hon haft fullt upp. Tretton intensiva uppdrag på drygt tre och ett halvt år är inte dåligt för en litterär privatsnok. Det ombyggda garaget som hon bor i har också sprängts i luften och hunnit byggas upp igen. Dessutom har Kinsey kärat ner sej tvåfaldigt i Robert Dietz, också privatdetektiv.

För sin långsamma tideräkning har Sue Grafton fått en del kritik. Somliga deckarläsare, som var i samma ålder som Kinsey Millhone när den första boken publicerades, retar sej på att de kommer att vara pensionärer och sitta på hemmet innan Kinsey ens blivit fyrtio. Och Kinsey är fortfarande lyckligt ovetande om sådana tekniska nymodigheter som mobiltelefoner och internet.

I USA har Sue Grafton när jag skriver det här kommit till P i sin serie ”alfabetsdeckare” (året är fortfarande 1986). Hon beräknar att Kinsey ska fylla fyrtio lagom till avslutningsboksstaven Z. I oktober 2002 publiceras den sjuttonde Kinsey Millhone-deckaren i USA, Q is for Quarry.

På nätet:
www.suegrafton.com
Graftons officiella hemsida med biografi över såväl författarinnan som hennes hjältinna och mycket mer.

Titlar:
”A” som i alibi. 1990. ”A” is for Alibi. Övers: Börje Crona.
”B” som i brand. 1991. ”B” is for Burglar. Övers: Börje Crona.
”C” som i chock. 1993. ”C” is for Corpse. Övers: Börje Crona.
”D” som i drunknad. 1993. ”D” is for Deadbeat. Övers: Börje Crona.
”E” som i eld. 1994. ”E” is for Evidence. Övers: Börje Crona.”F” som i Flykt. 1995. ”F” is for Fugitive. Övers: Börje Crona.
”G” som i grav. 1996. ”G” is for Gumshoe. Övers: Börje Crona.
“H” som i humbug. 1997. “H” is for Homicide. Övers: Börje Crona.
“I” som i illdåd. 1998. ”I” is for Innocent. Övers: Börje Crona.
”J” som i jagad. 1999. ”J” is for Judgement. Övers: Börje Crona.
“K” som i kortslutning. 1999. “K” is for Killer. Övers: Börje Crona.
”L” som i laglös. 2000. “L” is for Lawless. Övers: Börje Crona.
Arvingen eller “M” som i mord. 2001. ”M” is for Malice. Övers: Börje Crona.

Efter att jag skrev ovanstående har även Villospår (N is for Noose) kommit på svenska.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Ur boken “Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2003

Mörkare än vad det verkar

Frédéric Dard
Jänkarna
Övers: Fredrik Ekelund
(Absint Noir)

Fransmannen Frédéric Dard, som på 50- och 60-talen gav ut runt 500 (!!!) deckare, introduceras först nu i Sverige.

jankarna”Jänkarna” är ett typiskt exempel på Dards ”romans de nuit” med drag av Simenon, Highsmith och Chandler.

Lika mörkt som skönskrivet (och skönöversatt).

Miljö: en industristad utanför Paris.

Sjuttonåriga Louise jobbar på fabriken men vill därifrån. Så hon anställer sig själv hos det amerikanska paret Roolands.

Inuti huset, där ”jänkarna” bor, visar sig livet förstås vara något helt annat, i betydelsen mörkare, än vad det verkade utifrån.

”Jänkarna” är en kortroman, där berättelsens oväntade vändningar ändå får plats och hanteras mästerligt. Också kortromanerna ”Hissen” och ”Bödeln gråter” har nu kommit på svenska.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

 

2017 års deckarutgivning: Översatta deckare

Årets 15 – 16 – bästa översatta deckare (enligt Deckarbloggs redaktörer) i bokstavsordning.

Journalisthjälte i utsatthetens sunkiga undervegetation
Fiona Barton: ”Barnet”, övers: Jan Risheden (Massolit)
Mitt i #metoo. Bartons roman är en ögonblicksbild av flickors och kvinnors utsatta vardag i livet och på jobbet. Reportern på Daily Post, Kate Waters, läser en notis om ett barnskelett vid en byggarbetsplats och ett drama med många bottnar rullas upp. Fyra kvinnor, fyra perspektiv och ett nyfött barn slutar i en skör befrielse. Not. Det heter journalistik, inte journalism.

Gangsterroman
Bill Beverly: ”Dodgers”, övers: Hanna Axén (Southside Stories)
Eller kanske ungdomsgangsterroman? Huvudpersonen East, slumkille från Los Angeles, är 15 och har dessutom en lillebror. East och hans gäng vaktar ett knarklangarhus i L.A. och får sen i uppdrag att åka till Wisconsin och mörda en domare. En roadberättelse och uppväxtroman om det vita kontra det svarta Amerika.

Mångspänningsroman
Steinar Bragi: ”Kata”, övers: Sara Gombrii (Natur & Kultur)
”Kata” är det mest deckarliknade som islänningen Bragi skrivit hittills. En skönlitterär roman blir en lågmäld spänningsroman, ett slags fantasy, psykologisk thriller och till sist en kvinnlig hämndthriller – eller snarare en antimansroman. Och där emellan inslag av polisroman. En spännande ”deckare” – på många olika sätt.

Hårdkokt och rak polisroman
Michael Connelly: ”Inte ett farväl”, övers: Patrik Hammarsten (Norstedts)
En miljardär vill hitta en försvunnen kvinna och San Fernando-polisen behöver Harry Boschs hjälp i ett våldtäktsfall. Och Harry, kontroversiell, älskad och hatad, utmanar som vanligt kåranda och tystnadskultur på sitt egensinniga vis. I det här fallet blir det bara så fruktansvärt bråttom om han ska hinna rädda en mycket viktig person.

Katt-och-råtta-lek med problemtyngd polishjälte
Daniel Cole: ”Trasdockan”, övers: Patrik Hammarsten (Norstedts)
Hårdkokt debutroman i högt tempo, groteska inslag och en polis som har stora problem. Alltså stora problem. Som om det inte räcker verkar mördaren ha mördat för att straffa just honom och hela poliskåren.

Kvantfysisk thriller
Blake Crouch: ”Dark Matter”, övers: Jan Malmsjö (Massolit)
Vad händer när multiversum blir en kvantfysikalisk realitet? Fysikern Jason Desser snubblar in i ett pågående och mycket skrämmande nu där han konfronteras med alltför många versioner av sig själv. En annorlunda, fängslande historia i utkanten av Einsteins relativitetsteori.

Psykologisk thriller
JP Delaney: ”Hon som kom före”, övers: Klara Lindell (Bonniers)
En annons om drömboendet – på vissa villkor – är startskottet för en svart, flerdimensionell historia där ingenting är vad det verkar, och ingen är vad hen synes vara. En tajt lager-på-lagerhistoria som håller en vaken ända till slutet.

Norsk polisthriller
Jan-Erik Fjell: ”Smugglaren”, övers: Sandra Rath (Harper Crime)
Norrmannen Jan-Erik Fjell skriver minst lika bra som sin landsman Nesbø. I ”Smugglaren” kombineras den traditionella polisromanen med modern action. Norge får besök av dagens omvärld: evig kriminalitet som kvinnomisshandel och pedofili utökas med östeuropeisk maffia, hitmen och trafficking.

Feelgood av hederligt engelskt märke
Elly Griffiths: ”Dolt i Mörker”, övers: Carla Wiberg (Forum)
Det ska genast sägas att jag har läst den nionde delen i serien om den självständiga, begåvade rättsarkeologen Ruth Galloway på engelska (kunde inte vänta). Välskrivet om försvunna hemlösa, men det är Ruth och hennes kamp mot kakorna, hennes komplexa relationer med Nelson och deras glada dotter som är navet.

Fransk kvinnothriller
Pierre Lemaitre: ”Alex”, övers: Cecilia Franklin (Sekwa)
Det börjar onödigt våldsamt med att den kvinna som kallar sig Alex blir kidnappad, avklädd och instängd i en lokal med råttor. Men ta dig igenom! Pierre Lemaitres roman om Alex vänder gång på gång. Bland annat introduceras ännu en liten, märklig fransk kriminalpolis som tar, vilket hon ska visa sig vara, seriemördaren Alex i försvar.

Polisiära procedurer
Jørn Lier Horst: ”Nattmannen”, övers: Cajsa Mitchell (Lind & Co)
En lite äldre polisroman av norrmannen Jørn Lier Horst (böckerna har översatts i en konstig ordning). Autentisk miljö: staden Larvik. Även polisarbetet är så autentiskt det kan bli (författaren är ju före detta polis). Hemsk inledning: ett flickhuvud har placerats på en påle. Hatbrott? Eller vad?

Polisnoir
Tony Parsons: ”Slaktaren i Highgate”, övers: Gabriel Setterborg (Bokfabriken)
Debuten ”Murder bag” var mer än lovande. ”Slaktaren i Highgate”, uppföljaren och Tony Parsons andra bok om Max Wolfe, ensamstående pappa och polis i London, är bättre ändå. Mer sammanhållen och tajtare, författad på den mest exakta, hårdkokta prosa. Parsons skriver med ett ursinnigt patos, som balanseras av värmen mellan Wolfe och hans dotter.

Cozy crime i Kanada
Louise Penny: ”En ljusets lek”, övers: Charlotte Hjukström (Modernista)
Kanadensiskan Louise Pennys sjunde landsbygdsdeckare är lika cozy och lagom spännande som de tidigare. Också ”En ljusets lek” utspelar sig i och kring Three Pines – en så liten by att den inte finns på någon karta – i Quebec. Även kommissarie Gamache, chef för Quebecpolisens mordrotel, återkommer förstås. Liksom byns övriga invånare – här främst de bägge konstnärerna Clara och Peter.

Psykologisk thriller
Melanie Raabe: ”Fällan”, övers: Leif Janzon (LB Förlag)
Linda Conrads har inte lämnat sitt hem efter att hennes syster blev mördad för 12 år sedan. Nu har hon sett mördaren på TV och hon satsar allt på att avslöja honom i en nyskriven roman. Sedan beviljar hon en enda intervju och måste lita på ordets makt – men kommer det att räcka?

Nästan-deckare
Ane Riel: ”Kåda”, övers: Helena Ridelberg (Modernista)
Danskan Ane Riel skrev årets märkligaste nästan-deckare. Nej, det är nog ingen deckare (trots att Deckarakademin utsåg ”Kåda” till bästa översatta kriminalroman) och kanske inte ens en kriminalroman (även om här levs vid sidan om lagen och förekommer kriminalitet) men absolut en spänningsroman om en familj på en liten ö utanför en lite större ö och allra mest om en sjuårig flickas uppväxt bortom civilisationen.

Journalisthjälte i människovärdets träskmarker
Lone Theils: ”Den blå poetens kärlek”, övers: Margareta Järnebrand (Norstedts)
Det finns många London i London, upptäcker Theils hjältinna Nora Sand, reporter på tidskriften Globalt, när hon försöker hjälpa poeten Manash Ishmail att återfinna hans försvunna hustru. Fasansfulla, fängelseliknande ställen på vilka asylsökande burats in är scenen för ett drama om ondska där värdighet och medmänsklighet sitter långt inne.

Deckarlogg 2Kataina deckarblogg 1Bengt Eriksson
Katarina Tornborg

 

2017 års deckarutgivning: Svenska deckare

Årets 15 bästa svenska deckare (enligt Deckarloggs redaktörer) i bokstavsordning.

Landsbygdsdeckare
Lina Bengtsdotter: ”Annabelle” (Forum)
Med polis- och kvinnoromanen, landsbygds- och Gullspångsdeckaren ”Annabelle” debuterar Lina Bengtsdotter som en redan färdig deckarförfattare. Kriminalinspektör Charlie Lager – en kvinna, trots förnamnet (fast hon heter väl egentligen Charline?), och en knepig människa – återvänder till sin barndomsbygd där en 17-årig skolflicka, hon som är eller var Annabelle, försvunnit efter en festnatt. Platsen är alltså det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland.

Kollagedeckare på landsbygd
Ulla Bolinder: ”Övrig händelse (BoD)
”Övrig händelse” är en nästan övertypisk Ulla Bolinder-deckare. En tioårig flicka försvinner och människorna i trakten reagerar. Bolinder låter dem berätta och återberätta och uttrycka sina åsikter i jag-form, såväl om försvinnandet som om varandra, inte minst. En polis noterar och kommenterar. Spänningen skapas – utan att någonting gestaltas – av kontrasten mellan personernas olika utsagor. Bolinder fortsätter alltså att skriva deckare på sitt unika sätt.

40-talsnoir i Stockholm
Sören Bondeson: ”Lögnen är en annan sanning” (Ordfront)
Fattas bara att inte Sören Bondeson skulle vara en deckarstilist (när han annars undervisar i hur folk ska skriva deckare). ”Lögnen…” är en lågmält spännande på väg att bli hårdkokt gråsvart noir om och från Stockholm 1941, då fascismen härskar i Europa och sätter sin prägel också på livet i Stockholm. Atmosfärrika beskrivningar av staden och levande skildringar av människorna.

Feelgood på Gotland
Marianne Cedervall: ”Dit solen aldrig når” (Lind & Co)
Gotlandsdeckare med inflyttade Anki Karlsson och pensionerade polisen, den barske Tryggve Fridman som radarpar. Vad hände i Fruntimmershuset i Smissarve på 70-talet? Starka känslor får dödliga konsekvenser, när Anki börjar rota. Det finns så mycket att dölja.

Psykologisk thriller i skärgårdsmiljö
Rebecka Edgren Aldén: ”Och blomstren dö” (Norstedts)
Gloria hälsar på i de rikas skärgårdsidyll, en främmande fågel som slår in en kil i glättade fasader. Sommargäster, bofasta, Glorias förflutna i mammans feministiska kollektiv, gamla konflikter och hemligheter. Allt kommer till ytan när Gloria gör en fruktansvärd upptäckt.

Frilansande spionroman
Thomas Engström: ”Öster om avgrunden” (Bonniers)
I sista delen av spionkvartetten om Ludwig Licht, tidigare Stasiofficer och nu frilansare, den här gången i Georgien, skriver Thomas Engström som bäst. Olika genrer och stilar blandas till sin egen genre och stil. Engströms hårdkokta, både sarkastiska och intellektuella stil passar exakt för kommentarerna om Tbilisi, staden utan chans och med alla möjligheter, mitt emellan öst och väst, kristendom och islam, liv och död.

30-talsnoir i Stockholm
Martin Holmén: ”Slugger” (Albert Bonniers)
Harry Kvist, boxare, privatdetektiv, indrivare med mera, återkommer för tredje och sista gången. 1936 och en het sommar. Martin Holmén skriver som en svensk Raymond Chandler på 30-talet. Avskalat och tufft men också smart och intelligent. Hans huvudperson ”Kvisten” är en slugger som kan explodera i brutalitet och död. Ett sorgset mansporträtt, liksom bilden av fattigdom och nöd i ett Stockholm som ligger blott en generation bakåt i tiden.

Psykologisk landsbygdsthriller
Susanne Jansson: ”Offermossen” (W&W)
Biologi. Mossmark och sugande dy. Barndom. Hemvändande. Biologdoktoranden Nathalie Ström bär på smärtsamt undflyende minnen från det förflutna, så när hon återvänder till hemtrakterna i Vänerland, detta gränsland mellan Dalsland och Värmland, sätts ohejdbara processer igång. Mosslik från forntiden och nya kroppar sida vid sida med myter och grisnoteringar, död och kärlek – och spirande hopp och ljus.

Hårdkokt, konspiration, thriller
Mark Johnson: ”Den enkla sanningen” (Norstedts)
Konspirationer på allra högsta svenska nivå – här gäller det den sittande regeringens fortbestånd. Ett genombrott i solcellsforskningen ska göra jobbet, är det tänkt, och forskaren Jonatan Stark genomlever det mest vidriga dygn innan sanningen kan avslöjas. Folk är ruggigt villiga till vadsomhelst för att skydda sina positioner.

Salander och Blomkvist avslöjar experiment i folkhemmet
David Lagercrantz: ”Mannen som sökte sin skugga” (Norstedts)
Dramatiskt kring det klassiska förväxlingsmotivet och folkhemmets dolda förfärligheter. Det känns som om den här boken väger mellan två litterära temperament – respekten mot föregångaren och en längtan efter att ta steget fullt ut. Hoppas att han i den utlovade tredje och sista delen tar sin Lisbeth i handen och knuffar henne i den lagercrantzka tangentens riktning och med en bugning tar farväl av Stieg Larsson.

Malmö i mörkaste noir
Kristian Lundberg: ”De som skall dö” (Bladh by Bladh).
Också i Kristian Lundbergs femte och efterlängtade del av ”Malmösviten”, det var tio år sen sist, skildras Malmö som stad, hur staden varit och hur den blivit. Han målar = skriver med bred och stor pensel: hoppar hit och dit, blandar in händelser från tidigare romaner, det lilla i det stora och tvärtom, superrealism och abstrakt, på samma gång. Resultat: en Guernica-fresk över Malmö.

Polisroman på skånska Söderåsen
Anders de la Motte: ”Höstdåd” (Forum)
Anna Vester flyttar ner från Stockholm och blir polischef i – lika verkliga som fiktiva – Nedanås i nordvästra Skåne. Första utredning: ett misstänkt dödsfall som verkar höra ihop med ett annat dödsfall för 27 år sen. Spännande. Fast allra bäst är de la Mottes miljö- lika med naturskildringar av hösten och skogen. Ja, mer än så: hans sätt att förmedla känslan av höst i naturen.

Feelgood i Lund
Olséni & Hansen: ”Ester Karlsson med K” (Bokfabriken)
Feelgood-whodunnit med lätt hand. Den osentimentala hjältinnan är 78, har städmani och krav på stil och hyfs. Alla misstänker alla när vaktmästaren har hittats död i bostadsrättsföreningen Lärkan i Lund. Många kanelbullar, vaniljdrömmar och kladdkakor blir det innan mördaren är fast.

Göteborgsbaserad polisroman
Kamilla Oresvärd: ”Jägaren” (Bokfabriken)
En trasig men skicklig kommissarie, Stina Seger, utreder ett brutalt mord på en ung kvinna, arbetet går trögt, mördaren är häpnadsväckande osynlig. I skuggorna väntar en jägare på den slutgiltiga hämnden – liv har raderats ut, livslust krossats, pengar försvunnit. Så vem hinner först, polisen eller … Jägaren?

Debattdeckare
Katarina Wennstam: ”Gänget” (Bonniers)
Debattartikel, journalistik och skönlitteratur, på samma gång. Så som Katarina Wennstam brukar författa sina deckare. Redan titeln ”Gänget” pekar på vad det handlar om: män och mansmyt. En handling som begicks i ungdomen kommer ikapp det före detta ”gänget”, nu en grupp medelklassmän. Vilket leder både till självmord och mord. Som ett extra spår tar Wennstam upp sociala medier och näthat.

Deckarlogg 2Kataina deckarblogg 1Bengt Eriksson
Katarina Tornborg

 

Andra genomgången av kriminallitterärt i Skåne: 5) Kristian Lundberg

Den här delen av min nya genomgång av kriminallitterärt i Skåne hänger nära ihop med förra delen, som handlade om Fredrik Ekelunds senaste deckare i samma miljö – alltså Malmö.  Har du inte läst den texten så läs gärna den först.  Klicka HÄR. 

***

Nog måste det gå att skriva en mer verklig polisroman om Malmös kriminalitet (tänk på det som media förmedlar, det är med)? Om hur kriminaliteten uppstår, vad den beror på, vilka följder den får.

De-som-skall-doAlltså det Kristian Lundberg försökt göra i ”Malmösviten”, som efter tio år nu avslutas med den femte delen, ”De som skall dö” (Bladh by Bladh). Och detta trots att Lundberg sällan eller aldrig skildrar några människor.

Han beskriver Malmö som stad, hur staden varit och blivit.

En enda person får en utförlig beskrivning: den avdankade, nedgångne, åldrande kriminalkommissarien Nils Forsberg, chef för gruppen Extra Ordinära Utredningar. Men ändå, direkt när Lundberg nämner en gata eller en händelse, så syns människorna på gatan i Malmö, inför läsarens ögon.

Han målar = skriver med en lika bred och stor pensel i sin nya roman: hoppar hit och dit, blandar in händelser från tidigare romaner, det lilla och det stora, superrealism och abstrakt.

Det blir en Guernica-fresk över Malmö.

”De som skall dö” är väl inte ens en polisroman, för dem som vill läsa regelrätta polisromaner. Men härmed har Kristian Lundberg avslutat den skarpaste kriminal- och samhällsskildring som skrivits om Malmö idag.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB/TA