Polisroman i dagens Malmö

Olle Lönnaeus
Tiggarens hand
(Bokfabriken)

Det är språket.

Hur många amerikanska noir-deckare kan Olle Lönnaeus ha läst? Nog bör det vara ett antal. Så verkar det i alla fall, som om han läst en större mängd hårdkokta deckare från USA men nog också från Storbritannien och studerat författarnas prosa, tagit till sig och personliggjort.

Nej, inte överfört amerikanska och engelska till Sverige, för det går inte, utan lärt sig att använda svenska ord och formuleringar på samma sätt. Lönnaeus skriver kortfattat och väl, inte minst i smattrande dialoger. Hans nya polisroman ”Tiggarens hand” är en av de bäst skrivna svenska noir-deckare jag läst.

Det är personerna.

De lever. De finns. De är trovärdiga, varenda en: de unga och vuxna flyktingarna, de unga och gamla romska tiggarna, de svenska kåkfararna i Jonny Liljas umgängeskrets, den egocentriske kriminalreportern (tror jag kan ana vem han är inspirerad av), den ensamme rasisten och ”ledaren” för vad han kallar Tors hammare…

Olle Lönnaeus tiggarens-handJa, det ska vara poliserna då, de återkommande kriminalpoliserna Jonny Lilja och Eva Ström i Malmö. De utgör, som vanligt i fiktionen men inte i verkligheten, en alltför liten mordutredningsgrupp. Och den råa jargongen i polishuset: där uttrycks öppen sexism och rasism men Eva Ström vågar ändå säga ifrån. Stämmer det? Är detta på riktigt? Lönnaeus, som annars arbetar som journalist på Sydsvenskan i Malmö, bör ju veta.

Det är miljöerna.

Lika trovärdiga – ja, miljöerna är autentiska. Rosengård, Oljehamnen, Södra Förstadsgatan (med porrbutiken), Amiralsgatan, Järnkajen, Rättscentrum, Rasmusgatan, Malmö skyttegille, Sankt Pauli kyrkogård, Möllevångstorget, kalkbrottet (”Malmös Grand Canyon”) och så vidare. Varje plats och gata återfinns på rätt ställe, såväl i Lönnaeus kriminella fiktion som i verklighetens Malmö – ackompanjerat av taxichaufförernas arabiska popmusik.

Det är handlingen.

Den börjar med bensinbomber mot parkerade bilar och fortsätter med vad som verkar vara en gängbeskjutning och sen hittas den ena mördade tiggaren efter den andra. Knarklangning och gängkriminalitet är den underliggande grunden. Lönnaeus använder sina kunskaper från journalistiken för att skildra detta på ett högst sannolikt sätt. Det har inte hänt exakt som i boken – men det kan hända.

Och så lugnt och nyanserat han skildrar det som faktiskt är verklighet i dagens Malmö. Han skriver som en mindre desperat Kristian Lundberg, vilket gör hans Malmöskildring lika hemsk och desperat.

Men det är inte upplösningen.

Att deckarförfattare ska ha så svårt att få till slutet, särskilt kanske när någon skriver deckare på ett sådant allvar som Olle Lönnaeus. ”Tiggarens hand” är en – lika stark betoning på bägge – samhälls- och polisroman. Också Lönnaeus samlar ihop pusselbitarna i en sista uppgörelse. Men visst, han låter inte alltihop sluta med våldsam, överdriven action. Så ändå, ett helt acceptabelt slut.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Annonser

Trögt och inte heller trovärdigt

Jan-Erik Fjell
Hämnaren
Övers: Sandra Rath
(Harper Crime)

Varken spännande eller originellt. Och jag som utnämnt Jan-Erik Fjell till den nya norska deckarstjärnan.

Fjell hamnarenI ”Hämnaren” har Anton Brekke degraderats från kriminalkommissarie i Oslo till patrullerande polis i Fredrikstad. När en serie märkliga mord inträffar så ser den malliga och uppkäftiga Brekke till att han ändå kommer med i utredningen.

Fjell försöker skapa en intrig genom att förena 60-talets San Francisco, där en norskättling satt fängslad på Alcatraz, med dagens Norge.

Men det går trögt och mordmotivet tror jag bara inte på.

Verkar som om Fjell måste få ut en ny deckare och inte hade någon idé. Resultat: polisthriller á la Nesbø light.

Det var synd på en så lovande och personlig polisromanförfattare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Brott och privata straff

Tony Parsons
Bödlarna i Tyburn
Övers: Gabriel Setterborg
(Bokfabriken)

Fler som kritiserat Tony Parsons för hans alltför hemska prologer?

Nu har han i alla fall dämpat sig så pass att ingen läsare behöver hoppa över de första sidorna. Tack!

Parsons TyburnRättskipning, brott och straff, särskilt dödsstraffet och självutnämnda bödlar.

Det är ämnet för den tredje noir-deckaren om och med Max Wolfe, kriminalpolis, ensamstående far och författarens alter ego.

Inte minst det sista: Parsons använder polisgenren för att diskutera dagens England och London. Som när en grupp privata rättskipare börjar avrätta brottslingar som inte straffats tillräckligt.

Nej, ”Bödlarna i Tyburn” glorifierar inte privatjustis utan för en saklig diskussion om ont och gott, lagar kontra verkligheten.

Dessutom en spännande polisroman – kanske Parsons bästa? – och en guide till en okänd del av London.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Blodig januari i Glasgow

Alan Parks
Blodig januari
Övers: Gabriel Setterborg
(Modernista)

Med debuten ”Blodig januari” skriver Alan Parks in sig som efterföljare till William McIlvanney (grundaren av Tartan noir-genren) och Denise Mina.

blodig-januariEn ung kvinna blir vid stadens busstation ihjälskjuten av en tonårspojke, som efteråt skjuter sig själv.

Så börjar Parks skildring av 70-talets Glasgow: de rika på toppen, de som gör som de vill, och de fattigaste på botten, som kunde ha levt på Charles Dickens tid.

Kommissarie Harry McCoy, som utreder morden, för så blir det förstås, är ruggsliten och lättretlig. Även McCoy lever nära samhällets botten.

På kantig noir-prosa, som Parks verkar ha hämtat rätt ur miljön, skildras kriminella gäng, bordeller, narkotika, våld och livet, som kan vara så olika.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Stadens och landsbygdens noir

Leif Woxlin
Sofia Berger går till skogs
(Mimer)

Ända sen debuten 2003 har Leif Woxlin varit en av Sveriges främsta deckarförfattare i skymundan.

Woxlin sofia-berger-gar-till-skogsHan håller formen också i sin tolfte bok om kriminalpoliserna i Hudiksvall med omnejd. Fast ”Sofia Berger går till skogs” har blivit mer av thriller, både innan- och utanför polisgenren.

De kriminella miljöerna är två: dels Stockholm, dit före detta kriminalinspektör Berger åkt för att söka jobb, och främst Hälsingland, där Bergers hemman tagits i bruk som flyktingförläggning.

Vad går själva kriminalgåtan ut på? Det begrep jag inte förrän på de sista sidorna.

Men det är inte grejen; det handlar om hur Leif Woxlin skriver, inte om exakt vad.

I skogarna kring Delsbo lyckas Woxlin skapa en egen stämning av landsbygdens noir. Mycket action i en lantlig ödebygd, långt bortom Stockholm.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Tre sydafrikanska berättelser i en polisroman

Deon Meyer
Ikaros
Övers: Mia Gahne
(Weyler)

Jag missade den här boken – hur det var möjligt begriper jag inte – när den kom i fjol så därför har jag – för att använda ett lämpligt ord – svept den när den nu kommit i pocket.

Deon Meyer berättar två parallellhistorier, som bägge byggs upp och på, undan för undan:

O_Meyer_Ikaros.inddDen ena kan beskrivas som en polisroman i procedurskolan. Ägaren till alibi.co.za (en sajt och ett företag som hjälper otrogna män med ”alibin”) försvinner och återfinns mördad på en strand.

Den andra historien ska bli ett facit till den förra. En vinodlare berättar för sin advokat om sitt liv, sin uppväxt och familj, och vägen fram till sitt arbete idag.

En helt fantastisk berättelse som dessutom – kalla det bonus – blir historien om vinodling i Sydafrika. (Och jag har försökt kolla: jag tror att den sydafrikanska vinodlarhistorien stämmer till nära 100 procent.)

Vid sidan om detta finns dessutom en tredje berättelse, om den hos Don Meyer återkommande polisen Bennie Griessel och hans återfall i alkoholism: hur han klarar av detta i arbets- och privatlivet (om han klarar av det).

”Bara” den historien hade kunnat bli en hel, egen roman.

Under alla tre berättelserna bultar också Sydafrikas historia, som landet var och som det är, då apartheid styrde och idag, när hudfärger inte ska ha men ändå har betydelse.

”Ikaros” är en fullspäckad sydafrikansk polisroman som härmed utnämns till den bästa polisroman som Deon Meyer har skrivit.

Jag borde ha läst den redan ifjol och den borde ha nominerats till Svenska Deckarakademins pris för 2017 års bästa översatta deckare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

I deckarhyllan: Highway 61 Revisited

Highway 61 går genom Mississippis delta och har fått smeknamnet ”The blues highway”. De flesta låtar – och de är många, mest blueslåtar – som gjorts om Highway 61 handlar nog om landsvägens sydligaste del. Men när Bob Dylan skrev ”Highway 61 Revisited”, vilken sträcka av den långa vägen kan han då ha tänkt på?

Highway 61 börjar i New Orleans och slutar vid gränsen mellan Minnesota och Kanada (eller tvärtom, om man vill). Robert Zimmerman föddes ju i den lilla Minnesota-staden Duluth, alldeles i närheten av Highway 61. Det var på den vägen han gav sig hemifrån, först till Minnesotas dubbelhuvudstäder St Paul/Minneapolis och sen vidare till New York.

Så det går förstås inte att låta bli att tänka på Dylan när Lance Hansen – skogspolis i området The North Shore och kriminalromanen ”Drømmenes land”, den första delen av norrmannen Vidar Sundstøls så kallade Minnesota-trilogi – hittar en naken, förvirrad man vid Baragas kors (ett minne av prästen Frederick Baraga som hjälpte indianerna när de på 1800-talet insjuknade i pest) mitt emellan Highway 61 och Lake Superior. Skogspolisen Hansen har dessutom sin mamma på ett ålderdomshem i Duluth.

Norske (deckar)författaren Vidar Sundstøl.

– Två ställen jag bott på i Minnesota hade olika nummer på Highway 61 som adress, berättar Vidar Sundstøl. Men om du eller någon annan tycker att amerikansk populärkultur speglas i berättelsen, miljöerna och personerna, så är det en sak. Det är en annan och er sak. Jag nämner inga artister och låtar. Ingenstans finns några referenser till amerikansk populärkultur. Det har jag undvikit, medvetet.

– I många romaner – inte minst deckare – finns så många populärkulturella referenser att böckerna mest handlar om författarens förhållande till amerikansk kultur. Jag ville skildra den här delen av USA och Minnesota på sina egna premisser.

Sundstöl Drömmenes landDet andra som känns långt in i märgen när man läser ”Drømmenes land” och ännu mer den följande titeln, ”De döde”, är naturen och klimatet. Ordagrant iskyla. Vinter. Snö. Blixthalka.

”Drømmenes land” (2006).

Vidar Sundstøl, nu bosatt i det norska samhället Bø, bodde under flera år i USA. Han gifte sig med en amerikanska och hustrun fick arbete i norra delen av Minnesota. De körde dit i bil från Kentucky och ju längre norrut Sundstøl kom, desto mer häpnade han.

– Det är stor skillnad mellan norra och södra Minnesota. I norr finns ingen prärie. I vår första bostad i Minnesota kunde jag genom fönstret se den här stora sjön, Lake Superior, och på andra sidan fanns skog och åter skog, svart granskog ändå upp till Kanada. Det bodde ju inga människor här heller. Norra Minnesota har få invånare. Här kan jag inte bo! var min första tanke.

– Fast det dröjde inte länge förrän jag började uppskatta både landskapet och människorna. Jag lärde känna hyggliga, mycket vänliga människor. Det var någonting gammeldags, som jag kände igen från barndomens Norge. Och här fanns ju allt man behövde, som affärer och restauranger.

– Det går inga bilvägar genom skogen – däremot tusen vattenvägar, allt från små bäckar till stora älvar. Det var så indianerna tog sig fram – genom att paddla. Och det är lätt är att paddla här, nästan platt natur, inga höga berg, vattnet rinner sakta. Man kan paddla milslångt, glida ljudlöst och höra fåglarna.

Two Harbors, Finland, Tettegouche, Tofte, Grand Marais, Lutsen och Grand Portage är Sundstöl De dödenamn på några samhällen och platser i North Shore/Cook County. Det ger en aning om historien och befolkningen. Av ojibway-indianerna finns några få procent kvar, de största befolkningsgrupperna är tyskar, svenskar och norrmän.

”De døde” (2009).

Bröderna Lance och Andy Hansen i Sundstöls Minnesota-deckare är norskättlingar. Vid sidan om arbetet som skogvaktande polis är Lance Hansen också amatörhistoriker. Allt det här finns med i böckerna. Det har blivit en annorlunda deckarserie som växlar mellan polisroman, psykologisk kriminalroman, thriller och country noir, mansroman, samtidsdeckare och historisk kriminalroman.

Ett slags norska ut- och invandrarromaner med två parallella kriminaltrådar. Jämsides med mordet på en ung norrman, som kommit till Minnesota för att paddla på Lake Superior, berättar Sundstøl om en drygt 100 år gammal mordgåta (fast var det mord?) där Thormod Olson, 15 år och en förfader till bröderna Hansen, ska ha varit inblandad. Också ett tredje tidsplan med nya idéer och tankar tillkommer när Eirik Nyland, polis vid Kripos i Norge, anländer för att bistå FBI med utredningen.

– Traditionerna har blandats under århundraden och generationer. De som bor här känner sig inte som norrmän eller svenskar utan de är skandinaver. Jag ville skildra de här människorna, deras liv och historia, också landskapet, naturen och klimatet. Som en landskapmåning i ord, där både smått och stort kom med.

– Min hustru och jag var ute och körde på Highway 61. Det var så det började. Vi fick syn på Whispering Pines Motel och min hustru sa att det där kunde ju vara ett motell i någon deckarserie. Så vi började spåna om miljöer och personer, vad skulle boken handla om? Grunden till trilogin las under våra bilturer.

Sundstöl Ravnene– Först tänkte jag skriva en enda lång roman. Men det jag ville berätta tog ännu större plats, det måste nog bli en romanserie. Sen kom jag på att jag också ville skriva en mellanbok, en annan sorts roman mellan den första och tredje delen.

”Ravnene” (2011).

Vilket har fått Minnesota-trilogin att bli ännu mer speciell. Samma personer och mordgåtor men ”Drømmenes land” och ”De döde” hör till olika genrer. Första delen är en episk polisroman, lång och tjock, medan den andra blev en kort och intensiv jaktthriller, som utspelar sig under ett dygn då bröderna Hansen är på hjortjakt i snön, kylan och skogen.

Nu i maj kommer ”Ravnene”, den avslutande delen. Hur blir den?

– ”Ravnene” är en längre berättelse, lite mer i stil med ”Drømmenes land”. Men ändå inte riktigt likadan. Det är fler kvinnor i sista delen. Berättelsen flyttar några månader framåt. Lance Hansen har flytt utomlands, gått i exil, men han återvänder.

Spännande deckare och även om du skildrar norskättlingar så kunde det lika gärna handla om Minnesotas svenskättlingar. Är det inte konstigt att inget svenskt förlag intresserat sig för Minnesota-deckarna?

– När jag skrivit första delen så tänkte jag att om boken ges ut i något annat land så måste det vara Sverige. Men ni har väl fullt upp med att exportera det svenska deckarundret. Däremot kommer romanerna ut i Danmark och faktiskt i Nederländerna, som ju inte alls haft samma utvandring till USA.

– Ett par danska läsare var i USA och körde Highway 61 ändå upp till Kanada. På varenda plats som nämns i böckerna stannade de till och fotograferade. De skickade bilderna till mig och det slog mig, det går ju att använda Minnesota-trilogin som resguide.

Alla ortsnamn är autentiska?

– Inte bara ortsnamnen utan varje restaurang och affär – allting – finns i verkligheten. Romanmiljön är helt autentisk. Till och med Swamper Caribou, den indianske medicinmannen, är en verklig person. Hans öde har jag hittat på men Swamper Caribou levde i Minnesota för 100 år sen.

Sundstöl MinnesotatriloginSka Minnesota-trilogin ges ut i USA?

– Ännu har jag inget amerikanskt förlag men om det går säg tio år utan att böckerna publiceras i USA, då blir jag förvånad.

Film?

– Det finns en filmoption. Fast man vet ju aldrig om det betyder att det också blir en film.

Men då – och om – lär väl filmen få ett soundtrack, trots att du undviker att nämna artister och låtar. Vad säger du om jag har fräckheten att sätta ihop ett ljudspår till Minnesota-trilogin?

– I en långfilm lär det väl bli omöjligt att undgå musik. Så gör du ett soundtrack…

Ljudspår till Minnesota-trilogin:

Chippewa Nation: Pow Pow Song
Bob Dylan: Highway 61 Revisited
Iris DeMent: Wayfaring Stranger
Michael Hurley: Werewolf
Jason Collett: Lake Superior
John Gorka: Girl Of The North Country
Kari Bremnes: Anna Olsen’s Letter Home
Hilborg Romtveit: Norskamerikaneren
Yonder: Amerikavisan
Buffalo Bengt och Indianerna: Balladen om Martin (from Sweden)
Christian Kjellvander: Transatlantic
J Shogren: Salt Lakrits
Koerner & Glover: Careless Love
Yeltzi: Snow In August
Vinnie & The Stardusters: Duluth
Bob Dylan: When The Ships Come In

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Rocky Magasin 2011