Den vuxne sonen och den åldrande mamman

Det här är ingen recension. En sådan kan ju inte skrivas efter att jag läst ett enda kapitel.

Fast något måste jag skriva. Det var så att jag stod vid datorn och skrev på något helt annat när min hustru kom hem och hade hämtat posten i boxen. Så jag tog en, som jag trodde, kort paus för att öppa dagens post. I ett paket låg Mats Strandbergs nya roman – ja, skräckroman – ”Hemmet”(Norstedts).

Jag menar, jag hade ju inte tid med det här, måste skriva ett par andra texter som jag dessutom är flera dar försenad med, men jag kunde inte låta bli, måste bläddra lite i boken…

HemmetOch så började jag läsa, började läsa i första kapitlet: ”Joel” står det ovanför.

Kapitlet handlar om honom – ja, jag läste vidare, kunde inte sluta direkt – om honom, om Joel och hans mamma. Joel har åkt hem igen, till huset han växte upp i, för att hjälpa sin mamma. Hon är gammal nu – och glömsk. Hon bor ensam (maken, väl Joels pappa, är död) och har blivit så glömsk och förvirrad att hon måste flytta från sitt hus till ”Hemmet”.

Joel hjälper henne med det. I detta första kapitel får läsaren möta Joel och hans mamma, den vuxne sonen och hans förvirrade gamla mamma.

Det är hemskt men också en vacker skildring av… ja, livet. Som det är, som det kan vara, som det kan gå.

Mats Strandberg får skildringen att bli så nära och gripande att man, alltså jag, inte kan låta bli att ta till mig och placera in mig själv, jag och mina föräldrar, men samtidigt alla barn och alla föräldrar, just livet, mitt liv och våra liv, hela livet, i Strandbergs skildring, genast i detta enda, första kapitel.

Mats Strandberg fortsätter att visa vilken skicklig skönlitterär författare han är. Men nu bara måste jag skriva det jag måste skriva, tvinga mig att göra det jag måste och ska.

Men innan dess var jag helt enkelt tvungen att rapportera ovanstående. Detta snabbskrivet rätt ur känslan så ursäkta eventuella korrfel.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Halva Jussi Adler-Olsen

Halvtidsrapport.

Det innebär att jag kommit halvvägs i ”Selfies” (Albert Bonniers, övers: Leif Jacobsen), den senaste och nya titeln i Jussi Adler-Olsens polis- och samhällsromanserie om och med Avdelning Q vid Köpenhamnspolisen.

Jag kan rapportera att den är bra, så här långt. Och håller det sig romanen ut kan ”Selfies” nog faktiskt vara det bästa som Adler-Olsen skrivit.

Det var någon, såg jag, som menade att ”komiken är borta” i den nya romanen. Men nej, det stämmer ju inte.

Däremot har Adler-Olsen kokat ner det burleska, som förekommer i seriens tidigare titlar, till ett drag av ironi, som finns i allt som händer och sker och framför allt i personskildringarna.

Adler Olsen selfiesIngen elak ironi – utan tvärtom ett vänligt leende mot och inför de människor som lever ”on the wild side”; de som mer eller mindre stötts ut av själva livet. Vilket gäller många eller t o m de flesta personer i Adler-Olsens deckare.

Dels är det ju Avdelning Q – för så att säga utstötta poliser/brottsbekämpare. Den här gången främst Rose, som har det riktigt illa, värre än tidigare.

Dessutom skildras ett gäng yngre kvinnor: en ”glamourös” tjejliga som i brist på pengar och glamour lever på socialbidrag.

Och här tillkommer ännu en kvinna, något äldre, som arbetar just på socialkontoret och inte har det så bra hon heller, varken fysiskt eller psykiskt.

Jussi Adler-Olsen skildrar alla dessa människor med vad jag skulle beskriva som vänlig, ja, kärleksfull, ironi.

Vad gäller intrig och händelser löper flera historier parallellt eller snarare samtidigt.

Det är dels Rose och hur hon har det, nog det viktigasta. Också ett mordfall, om det nu är mord: en gammal kvinna som hittats död i Rosenborg Slotshave. Eller två mordfall, för det nya fallet har likheter med ett tidigare mordfall.

Och så är det tjejligan, vad tar de unga tjejerna sig till när de saknar pengar och då inte kan få till det med glamouren? Och socialsekreteraren, vad tar hon sig till, i sin desperation.

Några på- och mordkörningar med bil förekommer också, så långt jag läst. Allt detta får Jussi Adler-Olsen ihop till enhet. Skickligt gjort.

Nu ska jag låta ”Selfies” vila ett tag. Måste läsa om Fritiof Nilsson Piratens långnovell/kortroman ”Mannen som blev ensam” för en artikel jag ska skriva i veckan. Också Piratens novell är förresten en slags krimi eller åtminstone spänningsberättelse.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

De ensamkommande flyktingbarnen

Björn Wiman twittrade en länk till sin krönika i Dagens Nyheter. Jag klickade och läste (klicka HÄR och läs du också), instämde och höll med om i stort sett varje ord.

Wiman hyllar Annika Thors enastående ungdomsromanserie ”En ö i havet”, ”Näckrosdammen”, ”Havets djup” och ”Öppet hav”, som nu så aktualiserad har återutgetts.

en-o-i-havetDet är, om man så vill, en ungdomsthrillerserie om andra världskriget i Sverige (på så lagom avstånd från nazismen). En ungdomsserie som både kan och bör läsas oberoende av vilken ålder man själv hunnit upp i.

Ingen läsare kan undgå att drabbas av läsningen!

Jag ville minnas att jag recenserade den första delen i serien, ”En ö i havet”, när den kom ut, troligen i Kvällsposten. Men jag kan inte lokalisera recensionen i datorn.

Däremot fick jag upp den recension jag skrev när serien avslutades med ”Öppet hav”. Som ni strax ska se var – och är – jag lika positiv som Björn Wiman.

 

Annika Thor
Öppet hav
(Bonnier Carlsen)

Enastående.

nackrosdammenMed detta ord kan – nej, måste – man sammanfatta Annika Thors ungdomsromansvit: ”En ö i havet”, ”Näckrosdammen”, ”Havets djup” och ”Öppet hav”. Förresten, sudda bort prefixet ”ungdom”! Visserligen handlar romanerna om ungdomar och publiceras av Bonniers barn- och ungdomsförlag, men de både kan och bör läsas av alla, äldre såväl som yngre.

I den första romanen, alltså ”En ö i havet”, placerades två unga judiska flickor – Stephanie, 12 år, och hennes lillasyster Eleonore – hos varsin fosterfamilj på en ö i Göteborgs skärgård. Föräldrarna, som var kvar i Wien, hade skickat barnen till Sverige undan judeförföljelserna.

I ”Öppet hav”, den fjärde och avslutande delen, är kriget slut. Äntligen fred! Steffi ska ta studenten i Göteborg. Lillasyster Nelli finns kvar på ön, men också hon är på väg att bli vuxen. Till hösten fyller hon 13 år.

havets-djupAnnika Thor skriver ”enkelt”, avskalat och direkt. Hon har sållat och rensat. Händelser, tankar och ord är noga utvalda. Och inte minst: välblandade.

I en mening kan fostermamman ta mått på en examensklänning till Nelli. Hon mäter och säger: ”Jag tror bestämt vi får göra bystsömmar”. I nästa mening oroar sig Steffi för vad som kan ha hänt deras far. Är han död, precis som mamma?

Känslor blandas med fakta, litet med stort. Sverige är en ö i världshavet. Det nära och privata, vardagen och kärleken, blir inte en motpol utan en resonansbotten till det där andra, ofattbara och hemska, det som sker där borta, ute i världen, men ändå är så nära, ständigt närvarande i Steffis och Nellis hjärtan: nazismen, koncentrationslägren, mor och far.

oppet-havUr den historiska, kollektiva och representativa, romansviten växer också, undan för undan, allt mer för varje bok, en annan berättelse: fyra andra romaner, som kan kallas ungkvinnoromaner.

Bägge systrarna är huvudpersoner, men Steffi får mest utrymme. Steffi är modig och stark, för det måste storasystern vara: en förebild. Nelli är mer försiktig, inte så modig. I ”Öppet hav” finns till exempel en lågmäld, öm och vacker skildring av hur Steffi själv bestämmer sig, tar kommandot över sin kärlek och sexualitet, när det blir dags.

Ett stycke vardagspoesi – mycket bra skrivet!

Annika Thor har – vid sidan om allt annat! – i sina fyra (ungdoms)romaner också lyckats teckna ett nära, personligt porträtt av en ung kvinna. Sist som först: enastående.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(KvP 1999)

Connellys senaste mansroman och deckare

Det finns författare som jag inte kan vänta på att deras senaste deckare blir översatt till svenska utan jag bara måste köpa boken på originalspråket. En sådan deckarförfattare är Michael Connelly – eller snarare så har han blivit det.

I och med att han skriver allt bättre. För det gör han, allt mer… låt säga, oansträngt. Hans romaner har blivit som självklara enheter. Varken för mycket eller för lite utan exakt.

the-wrong-side-of-goodbye”The Wrong Side Of Goodbye” (2016) – som kommer på svenska i juli med titeln ”Inte ett farväl” (Norstedts) – är ett utmärkt exempel. Enligt omslaget en Harry Bosch-roman men även Connellys senare tillkomne huvudperson, advokaten Mickey Haller, halvbror till Bosch, finns med.

Observera, det innebär inte att Michel Connelly börjat ägna sig åt parallellhandlingar. Alls inte. Absolut inte!

Amerikanska deckarförfattare är skickliga på att skriva en enda historia som blir spännande i sig – istället för att laborera med parallella historier och personer, sånt som deckarförfattare i Europa tror de måsta ägna sig åt för att det ska bli tillräckligt innehållsrikt.

Amerikaner brukar vara mästare på raka, ”enkla”, spännande historier. Och Connelly är mästarnas Mästare.

Harry Bosch har nu blivit privatdetektiv men kan ändå inte slita sig från polisarbetet. I ”The Wrong Side Of Goodbye” / ”Inte ett farväl” arbetar han därför extra som frivillig polis i den lilla staden San Fernando, kant i kant med Los Angeles.

inte-ett-farvalOch visst, det betyder två kriminalhistorier – men Bosch är huvudperson i båda. Han och ingen annan leder bägge berättelserna framåt.

Huvudberättelsen handlar om Harry Bosch som privatdetektiv. Han får i uppdrag av en åldrande miljonär som på dödens rand vill att Bosch ska försöka lokalisera en mexikansk kvinna som miljonären hade ihop det med när han var ung. Hon var gravid – men försvann.

Så dör miljonären och det trasslar till sig på diverse sätt, så att också advokaten Haller måste vara med.

En – mycket – intressant ingrediens i den här romanen – liksom i andra Bosch- och/eller Haller-deckare – är deras förhållande till sina döttrar. Harry Bosch är ju ensamstående far; Mickey Haller är skild. Hur handskas de med detta, med sina döttrar, sina uppväxande barn?

Det skildrar Michael Connelly i mansdeckarroman efter mansroman. I just den här står Harrys förhållande till sin dotter i centrum.

Den raka privatdeckargåtan handlar om, det tror jag man kan påstå, hela USA: från Vietnamkriget och framåt. På berättelsens kriminallina placeras olika samhällsklasser, från miljonären ner till fattiga, olika hudfärger, ja, säg raser, och olika politiska åsikter.

Fenomenalt gjort – att så ”enkelt” få med och kunna berätta så mycket. Och samtidigt – hela tiden hålla spänningen uppe.

”The Wrong Side Of Goodbye” / ”Inte ett farväl” har två slut. Det ena handlar om miljonärens testamente och det slutet blev helt oväntat för mig. Det andra slutar bra; dagsaktuellt, sentimentalt och inte så lite politiskt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Bergens hårdkokta historia

Den här krönikan börjar jag skriva långt bort och högt upp på Hardangervidda.

Höga fjälltoppar och djupa dalgångar. Forsande fjordar och vilda vattenfall. Eviga snöfläckar på fjällen. Smala, krokiga vägar, ringlande runt fjällbranterna – när inte vägarna har dragits genom från meter till kilometer till millånga tunnlar. Och när tunneln snurrar sen, som en serpentin eller karusell ner – eller upp – genom fjället. Wow, liksom!

Gunnar StaalesenGunnar Staalesen. Foto: Helge Skodvin

Högt upp på Hardangervidda är det istället platt som en våffla (som norrmän gärna äter till kaffet). Knappt någon växtlighet, enstaka hytter (norska fritidshus), någon flock med vildrenar (fast då ska man ha tur) och en plötsligt uppdykande fjällstuga (mat, övernattning och utgångspunkt för turer på fjället).

Vi svänger av och tar en paus vid Haukeliseter Fjellstue. Det är huttrande kyligt. Passar på att äta lunch: jag väljer rømmegröt med kanel, socker och en klick smör och saft att dricka till, medan min hustru äter norska köttkaker med grönärtspuré. Etniskt så det förslår. Utsikten från fjällstugan är en målning av en dovt glittrande fjällsjö mot snöklädda fjäll. Bör kanske påpekas att årstiden är sommar. Månaden är juli.

Jag och min hustru bilar genom Norge. Nu är vi på hemväg efter att ha besökt staden Bergen på Norges västkust. Det var deckarförfattaren Gunnar Staalesen som lockade oss – främst mej – till Bergen. Som jag skrivit och sagt många gånger: bättre miljöskildringar och stadsguider än deckarromaner finns inte!

Så ofta och gärna jag utforskat en (ny) stad, vandrat längs gatorna och druckit på barerna, i fotspåren efter en litterär detektiv: Stockholm (Stieg Trenter men även Vic Suneson), Lund (K. Arne Blom), Strömstad (Gösta Unefäldt), Köpenhamn (Dan Turèll), Helsingfors (Matti Joensuu), Paris (Georges Simenon), London (Sir Arthur Conan Doyle, P.D. James, Liza Coody, Mike Timlin med flera), Los Angeles (från Raymond Chandler över James Ellroy och Walter Mosley till Michael Connelly) och så vidare.

Staalesen 1900.-Morgenroed_productimageNu har jag/vi också besökt norska Bergen, där Gunnar Staalesen placerat Varg Veum, privat etterforsker, på Strandkaien 2, fjärde våningen. Från kontorets fönster blickar Veum över både den livliga torghandeln och den fjällsida, Fløyen, som reser sej tvärt mot himlen. Upp och ner, upp och ner för branten pendlar Fløibanen som en korsning mellan spårvagn och bergsget.

Med start 1977 skriver Staalesen en hårdkokt deckarserie om denne bergensiske motsvarighet till Philip Marlow (Raymond Chandler) och Lew Archer (Ross Mcdonald) med en flaska akvavit istället för whisky i skrivbordslådan. Hittills finns sex titlar på svenska – ”I mörkret är alla ulvar grå”, ”Svarta får”, ”Fallna änglar”, ”Bittra blomster”, ”Begravda hundar bits inte” och ”Skriften på väggen” – och ännu fler på norska.

Jag, som förstås ställde mej utanför porten till Varg Veums privatdetektivbyrå, kan meddela att verkligheten är som litteraturen. På Torget handlas med allt möjligt, främst grönsaker och fisk. Vilket fiskutbud! Har aldrig sett dem förut, ingen aning om vilka sorters fiskar det kan vara. ”Steinbit” står det på en skylt. Kan dessa vita, fasta  fiskfiléer verkligen vara stenbit, samma sorts fisk som den geléaktiga stenbit som finns på fiskdiskarna i Skåne?

Staalesen 1950-High-Noon_Fotokreditering-GyldendalNorsk ”steinbit” såg så lockande ut att vi strax besökte den närbelägna Fiskekrogen och provåt gratinerad stenbit (med bland annat en extra kräfta, några musslor, grön sparris och marinerad kronärtskocka som tillbehör). Det smakade så delikat att vi inte ens brydde oss om att kreditkortet brann upp när vi betalade. (För svenskar är Norge ett mycket dyrt land.)

Kan också meddela att det är mäktigt att böja nacken och spana mot toppen av Fløyfjellet. Längs Fløy- och Sandviksfjellens branter klättrar trähusen. Hur kan de sitta fast? Varför trillar de inte ner? Mellan husen, byggda tätt-tätt, finns så kallade ”smauet”, snarare prång än gränd. På sina ställen är det så brant att prången ersatts av trappor.

Bergen ligger – eller låg – mellan sju fjäll. Till somliga stadsdelar/förorter har man sprängt tunnlar genom fjällen. Nog är det en märklig stad att uppleva, både i Staalesens romaner och ännu mer i verkligheten. Som bara detta med klimatet. Från kontorsfönstret följer privatsnoken Veum årstidernas skiftningar på Fløyens fjällsida: 14 dagars snö på vintern och sol från maj till framåt juli, resten av året gråväder och regn.

Staalesen 1999-Aftensang_Fotokreditering-Gyldendal (1)Det regnar mycket och ofta. Men det regnar på ett speciellt sätt också. Så fort man fällt upp paraplyet, slutar det regna. Så fort man fällt ihop det, börjar det igen. Nyfödda barn får ”regnhattar” (paraply på bergensdialekt) i dopgåva, sägs det, och den bergensare som besöker en plats med torrt klimat grips av intensiv längtan efter regn.

Om rätt ska vara riktigt rätt så var det inte Staalesens deckare som gav mej den slutgiltiga pushen att resa fjäll upp och fjäll ner till Bergen. Istället var det samme författares litterära höjdpunkt och mästerverk: romantrilogin ”1900. Morgenrød”, ”1950. High Noon” och ”1999. Aftensang”.

Här följer Staalesen sin hemstad under 100 år: staden brinner ner och byggs upp igen, i flera betydelser. Släkter, familjer och människor myllrar på boksidorna och Bergens gator. Nyheter från tidningarna återskrivs som fiktion; fiktiva personer träder ut i verkligheten. Också privatdetektiven Veum har skrivits in i 1900-talstrilogin. Natten till den 1 januari 1900 sker ett mord som inte blir löst förrän vid nästa sekelskifte, alltså 2000 – av Varg Veum.

Det är som om Gunnar Staalesen förenat Per Anders Fogelströms romaner om Stockholm med Walter Mosleys deckarromaner om Los Angeles. Hur mycket Bergen-trilogin betyder för stadens invånare kan en svensk knappt ana. Mej har Staalesen lärt mer om Norge, dess historia och kamp mot nazismen än någonsin skolan lyckades göra.

Tyvärr har inte dessa romaner översatts till svenska. Men läs dem på norska! Att läsa norska är inte svårt alls och Bergen-trilogin finns på Malmö stadsbibliotek. Beställ och läs!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Delvis olika versioner i Ystads Allehanda och Kvällsposten 1991)

Stillsamt dallrande spänning

Lucie Whitehouse
Nära dig
(Etta förlag,
övers: Maria Bodner Gröön)

Hur långsamt och lågmält kan en historia berättas och förbli en thriller?

Lucie Whitehouse skapar långintensiv, stillsamt dallrande spänning. Varje möte mellan ett par personer vibrerar av något outsagt och hotfullt.

nara_digHon är en mästare på person- och miljöskildringar. Hennes människor andas och lever.

Miljöerna, här handlar det främst om Oxford men även om London, träder fram och blir synliga. Det luktar atmosfär och stämning från boksidorna.

Även om man får en hint i prologen så behålls ovissheten nästan hela boken igenom: Snubblade konstnären Marianne så hon föll ner från taket på familjens hus, hoppade hon eller blev knuffad?

Rowan, som – med tillägget väl? – är doktorand i London, vaktar det nu tomma huset och funderar på vad som egentligen hände, när barndomsvännen Marianne dog.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Något kortare i Gota Medias tidningar 2017)

Kvinnlig svensk klassikerspalt

När det kommer så många nya kriminalromaner är det lätt att glömma bort att det också finns äldre deckare som är väl värda att upptäcka och läsa – eller återupptäcka och läsa om.

Leta bakåt i deckarhistorien, gärna bland deckare som skrivits av kvinnliga författare och varför inte svenska deckare.

Maria Lang, vår första och största deckardrottning, fick en renässans nyligen när böckerna började filmatiseras.

Samtidigt återutgavs några titlar, bland annat hennes debut från 1949, ”Mördaren ljuger inte ensam (Norstedts)”, där amatördetektiven och litteraturforskaren Puck Bure introduceras.

Lang Ofärd i husetÄmnet för kriminalintrigen var annorlunda och modernt för sin tid: homosexualitet. Fast andra Maria Lang-deckare är både mer typiska och faktiskt bättre, som ”Kung liljekonvalje av dungen” och ”Ofärd i huset bor” (endast på antikvariat eller bibliotek).

Den förstnämnda skildrar kärlek och andra kontroverser i småstaden Skoga (= Nora) och den andra är en kvinnoroman, där kommissarie Christer Wijk möter operasångerskan Camilla Martin.

Kerstin Ekman har haft två deckarkarriärer.

Ekman 30 meterDen senare kan dateras till 1999, då Deckarakademin utsåg ”Händelser vid vatten” (Bonniers) till årets bästa svenska kriminalroman. Men redan när Ekman debuterade 1959 så var det med en deckare: ”polisromanen 30 meter mord. ”

Hon skrev sig igenom och ut ur genren, från poliser och pussel till psykologiskt.

Hennes språk var – redan då – en njutning. Sju deckare blev det, innan hon 1967 övergick till annan litteratur.

Tidiga Ekman-deckare har man fått leta efter på bibliotek och antikvariat men nu finns ”30 meter mord”, ”Kalla famnen”, ”Han rör på sig”, ”De tre små mästarna” och ”Dödsklockan” återutgivna som e-böcker (Bonniers).

Trosell YtspänningDagens kriminallitterära kvinnovåg tog fart när Polonipriset i slutet av 90-talet började delas ut till kvinnliga debutanter.

Till exempel inleddes Aino Trosells deckarkarriär med att hon 1999 Poloniprisades för boken ”Ytspänning” (Dejavu). En spännande – ja, ordagrant hudnära – thriller om en kvinna i den mest manliga arbetsmiljö: en dykarklocka i Nordsjön.

Alvtegen SaknadKarin Alvtegen är en annan av de nya, personliga deckarförfattarna. Och ”Saknad” (Brombergs pocket) måste nog vara hennes bästa och mest spännande deckare.

Genre: ett slags folkhemsnoir. Det börjar med att Sibylla Forsenström, 32 år, uteliggare i Stockholm och bokens huvudperson, hamnar mitt i ett mord på Grand Hôtel.

Emma Vall KattjaktEmma Vall (pseudonym för Maria Herngren, Eva Swedenmark och Annica Wennström) skrev fem deckare åren 1998-2002.

Huvudperson: Amanda Rönn, modig och tuff, kvinnlig och mjuk ung tjej i Doctor Martens-kängor. Miljö: Sundsvall.

Småstaden placeras i nutiden, nationellt och internationellt. Det mysiga blir spännande – ja, otäckt.

Börja med första titeln, ”Kattjakt” (Alfabeta), där utsiktstornet på Norra berget sprängs i luften.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Publicerad i Femina 2013)