Deckarloggbäst augusti 2021

Anders Sundkvist

Återvändaren

(Modernista)

Kriminalinspektör Erik Borg blir förflyttad till barndomsorten Luleå och dess polisdistrikt. Han ska försöka lösa ett gammalt fall innan preskriptionstiden på 25 år löper ut. Egentligen ingen märkvärdig berättelse och upplösningen kommer inte alldeles oförväntad. Men bra genomfört, skickligt skrivet och berättat. Genom polisen Borgs möten med barndomsvänner och bekanta, hans utforskande av minnen, händelser och miljöer, växer både miljöerna och minnena fram – allt mer och mer, en miljö och ett minne i taget. Anders Sundkvist har fått sin deckare och polisroman att leva upp till titeln ”Återvändaren”.

M.W. Craven

Svart sommar

Övers: Gabriel Setterborg

(Modernista)

Mörk, uppslukande, nervig och smart kriminalroman. Jag sträckläser för att få svar på alla mina frågor: Är Elizabeth Keaton mördad eller lever hon? Kan hennes far vara oskyldigt dömd? Hur skall Poe kunna bevisa sin oskuld? Hur gick allt till? Det är intrigen, nervdallret, de oväntade vändningarna och den välsnickrade upplösningen som renderar högsta betyget (5 på skalan 1-5). Också fint skildrade miljöer. Dramat utspelar sig i Lake District i nordvästra England. Det är ödsligt, vackert och kargt, dimman rullar ständigt in över hedarna. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Håkan Nesser

Schack under vulkanen

(Albert Bonniers)

Nesser har skrivit ännu en riktigt jäkla bra deckarskröna. Tre personer försvinner. Först den ene, sen den andra, så den tredje och siste. Två försvinner i Kymlinge, från olika hotell, och den tredje i Stockholm. Två män och en kvinna, alla tre är författare (fast den siste mer känd som obehaglig litteraturkritiker). Detta utreder Gunnar Barbarotti med övriga poliser i Kymlinge samt ett par poliser i Stockholm. Repliker och ord studsar som hos Raymond Chandler men på svenska och i Sverige. Det blir inte ens hårdkokt på svenska utan jargongen är folkhemsk.

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Modiano kan jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Hans återkommande huvudperson (fast med olika namn) kan jämföras med Philip Marlowe – fast fransk. Hans romaner är ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att den kan kallas deckare – fast fransk. ”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Hucvudpersonen Jean Eyben var knappt 20 år när han arbetade några månader på Huttes detektivbyrå i Paris och fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst.

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare. Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare. Så hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare. Genre: pastisch och parodi på mycket och allt.

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. Det börjar med att kriminalkommissarie Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före hans. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av vägen rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen? Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju  Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsroman, en mycket bra sådan.

Hur många deckare bör du läsa innan du dör?

Strax över tio procent av Göran Häggs urval i mastodontvolymen ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” kan sorteras in under kriminalfacket. Rolig läsning och deckarna hade gärna kunnat få en egen 1001-volym.

Slutsiffran hamnar på 115 boktitlar. Fast det är personligt, enligt mitt sätt att räkna. Andra läsare kan räkna annorlunda.

Det beror på hur man definierar kriminalgenren: När skrevs den första deckaren? Var går gränsen mellan detektiv-, spännings- och äventyrsroman? Vad är skillnaden mellan deckare och thriller?

I vilket fall är det glädjande för en deckarläsare att kunna konstatera att Göran Häggs tjocka, tunga litteraturbibel ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” (Wahlström & Widstrand) innehåller så många tips på deckare som jag – och du – bör läsa innan vi dör.

Hägg har, i de flesta fall,valt böcker ”efter läsvärde”. Han skiljer inte mellan hög och låg litteratur, den förra måste inte vara bättre. ”En bra barnbok är alltid också en bra vuxenbok”, menar han dessutom.

Vilken deckare kan vara den tidigaste bland de böcker som Göran Hägg tagit med? Är Thomas De Quincys ”Om mordet som skön konst” (utgiven 1827-54) och Carl Jonas Love Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” (1834) några slags ”deckare” eller skapades genren av Edgar Allan Poe med ”Morden på rue Morgue” (1841)?

Flera av Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes, bland annat min favorit ”Baskervilles hund” (1911), finns förstås med. Liksom andra klassiska deckare, till exempel ”Röd skörd” (1929) av Dashiell Hammett, ”Mördande reklam” (1933) av Dorothy Sayers, ”Den lilla systern” (1949) av Raymond Chandler och ”4.50 från Paddington” (1954) av Agatha Christie.

Även svenska deckarklassikersom ”Lek lilla Louise” (1950 ) av Stieg Trenter, ”Tala om rep” (1958) av H-K Rönblom och ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971) av Sjöwall/Wahlöö har kommit med.

Och inte minst Sivar Ahlruds ungdomsdeckare, bland annat ”Frimärksmysteriet på Loberga” (1949), om tvillingdetektiverna Klas och Göran och deras kusin Hubert. Förr ansågs ”tvillingdetektiverna” som sämre ungdomslitteratur. Nu har serien blivit ”en sorts tidskommentar”.

Ju närmare nutid, desto fler deckarförfattare saknas. Ruth Rendell finns med – men inte Elizabeth George. Inga böcker av John le Carré eller James Ellroy. Givetvis Håkan Nesser – men varför inte Åke Edwardson?

Och när Hägg nämner Dan Browns ”Da Vinci-koden” (2003) som en bok man ”tyvärr måste ha läst” – varför ingenting av Camilla Läckberg? Också hennes deckare har väl gett upphov till ”intressanta diskussioner”?

En idé: Kan inte något förlag ge ut en liknande bok om kriminalgenren med titeln 100 – eller 200 eller 300 eller 1001 – deckare du bör läsa innan du dör?

+ Alla exotiska deckarmiljöer: Istanbul (hos Barbara Nadel och Jason Goodwin), Shanghai (Qiu Xialong), Betlehem (Matt Rees)…

– Först DAST och nu ska också deckartidskriften Jury läggas ner.

Bengt Eriksson

Publicerat i Kristianstadsbladet 2008

PS. DAST blev ändå kvar, på nätet.

PPS. En ledamot i Svenska Deckarakademin låter meddela att Deckarakademin några år senare sammanställde boken ”221 bra deckare du bör läsa innan du mördas” (2011).

Deckare med det mesta av livet

Eva Frantz
För han var redan död
(Sekwa, återutgivning 2021)

Eva Frantz har tidigare skrivit två trivseldeckare, så kallas genren i hemlandet Finland, om och med ”äldre kriminalkonstapel” Anna Glad.

Lite väl trivsamt och glatt, enligt mig. Men nu suddar Frantz ut trivselprefixet.

”För han var redan dö” är kort, gott och ont en deckare. Eller kanske en livsdeckare? Det mesta ur livet i den lilla finlandssvenska staden ryms mellan pärmarna.

Anna Glad har blivit en gravid polis. Enstöringen, som bråkat med kommunen om en cykelväg, försvinner spårlöst. Traktens hockeylegend har flyttat tillbaks och byggt ett palatsliknande hus. Plötsligt får en baby sällskap i barnvagnen av en extra baby. Allt övervakas av stadens journalistkår.

Krantz varvar och tvinnar alla livs- och kriminaltrådar, för att i slutet knyta ihop dem i en lagom actionfylld upplösning. Oj, så bra det här blev!

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2020

Den svarta engelska sommaren

M.W. Craven

Svart sommar

Övers: Gabriel Setterborg

(Modernista)

Mörk, uppslukande, nervig och smart kriminalroman.

Håller i boken, tar in känslan och tänker: Nu har jag fyra dagars bra krim framför mej!

Men icke sa Nicke. Efter tre pulshöjande prologer (inkluderar även första kapitlet) är jag direkt fast och läsdag två sträckläser jag till sista raden för att få svar på alla mina frågor:

Är Elizabeth Keaton mördad eller lever hon? Kan hennes far vara oskyldigt dömd? Hur skall Poe kunna bevisa sin oskuld? Hur gick allt till?

Det är intrigen, nervdallret, de oväntade vändningarna och den välsnickrade upplösningen som renderar högsta betyget (5 på skalan 1-5) men det finns mer som håller bra klass:

Faller för persongalleriet och då speciellt den egensinnige kriminalaren Poe och hans sidekick Tilly, den superintelligenta datanörden. Bägge är skickliga utredare och det finns en varm far/dotterrelation mellan dom.

Språket är lättläst, har bra driv och är levande. När Craven sedan kryddar med metaforer som ”makrillhimmel” och beskriver Poe med det historiskt intressanta ordet ”luddit”, då går läsglädjen i topp.

Fint skildrade miljöer. Dramat utspelar sig i Lake District i norra England. Det är ödsligt, vackert och kargt, dimman rullar ständigt in över hedarna.

Det finns skönhetsfläckar i form av lite stolpiga dialoger, att berättarglädjen emellanåt slår över och ibland funderar jag över trovärdigheten. Men det påverkar inte slutbetyget eller min uppmaning: Läs ”Svart sommar”!

Trivia: Boken är nr 2 i serien om kriminalkommissarie Poe, tredje delen (”Regissören”) släpps på svenska den 5/10.

Rolf Olandersson, återkommande (gäst)recensent på Deckarlogg, är litterär allätare men hjärtat klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Privatdetektiv på Haiti, helvetet på jorden

Varje gång det händer något på, i och med Haiti – som nu – kommer jag att tänka på följande…

Deckare och annan krimi har ibland förmågan att ta en till länder och platser där läsaren aldrig har varit, som man längtar att få besöka också i verkligheten och där man aldrig någonsin skulle vilja sätta en fot.

Ett sådant land och en sådan plats är Haiti – helvetet på jorden, både i och utanför Nick Stones roman.

Flera av jordens länder ”konkurrerar” om beskrivningen helvete men Haiti är en stark aspirant.

Haiti-deckaren ”Mr. Clarinet”, som jag personligen utnämnde till en av 2011 års bästa till svenska översatta kriminalromaner, kom och försvann.

Och nu är den helt försvunnen ur handeln – leta på antikvariat och bibliotek! Eller läs den på engelska, finns i pocket.

”Mr. Clarinet” är en ruggig deckare och väl värd att läsa…

***

Nick Stone

Mr. Clarinet

Övers: David Nessle

(Norstedts)

En vanlig hårdkokt deckare á la USA, kunde man tro.

Max Mingus slutade som polis för att bli privatdetektiv med inriktning på att eftersöka försvunna personer, framför allt barn.

När romanen börjar har Mingus släppts fri efter att ha suttit sju år i Atticafängelset för dråp. Han anlitas – nu som privatsnok utan licens – för att leta reda på en femårig pojke som rövats bort på Haiti.

Det är skillnaden: miljön.

Deckarförfattaren Nick Stone är inte amerikan utan engelsman. Han har släktrötter på Haiti, som han sen tidig barndom besökt många gånger och även bott där.

 ”Mr. Clarinet” utspelar sig före jordbävningen 2010 och presenterar ett land som måste ha varit helvetet på jorden.

 All denna fattigdom! Allt detta våld! Vidskepelse och voodookultur, som ofta hänger ihop med våldet och utnyttjar fattigdomen.

Resultat: en annorlunda hårdkokt krimi, lika intressant som hemsk.

Man undrar om det är detta omänskliga liv som Haitis invånare ska återvända till när landet ”byggts upp” igen?

Bengt Eriksson

LO-Tidningen/Krimi 2012

---

PS. ”Mr. Clarinet” är första delen i en serie om Max Mingus, hårdkokt privatdetektiv. Nick Stone har även skrivit andra deckare/thrillers, kolla upp honom på hans hemsida.

Glatt och mysigt pussel

Richard Osman

Torsdagsmordklubben

Uppläsare: Cecilia Nilsson

(Albert Bonniers förlag)

Berättarglad pusseldeckare, skriven med värme och humor.

Den här ”DeckarDrinken” gav mej en lätt och skön myskrimberusning:

2 cl Agatha Christie, 2 cl brittisk humor, 1 cl Ingelman-Sundbergs ”Pensionärsliga” och 1 cl ”Morden i Midsomer”.

Sedan ”shaken, not stirred” och strössla över med ett härligt persongalleri.

Språket är lättlyssnat, underhållande och har många blinkningar (även ironiska) till deckare genom åren. Uppläsningen är bra och matchar berättelsen utmärkt.

När jag ”nyktrat till” minns jag svagt att pensionärsgänget ibland blev för mycket karikatyrer och att historien emellanåt broderades ut väl mycket……

Men på något sätt hör det till genren.

Rolf Olandersson, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Deckarloggbäst april 2021

Ann-Helén Laestadius

Stöld

(Romanus Selling)

”Stöld” kan placeras i en genre som verkar växa nu igen. Den genre där annan skönlitteratur möter detektiv-, polisroman och thriller. Laestadius låter helt medvetet dessa olika litterära former sammanföras och förenas. Varje genres styrka får deras  gemensamma styrka att växa och bli ännu starkare. Två nyckelmeningar: ”Han dödade min ren och hotade mig när jag var nio år. Förstår du vad det gör med ett barn?” Huvudpersonen Elsa säger så och hon säger det till en polis. Som vuxen, inte som barn, då hon var med om den hemska händelse som förändrade hennes liv, som följt och följer henne genom livet, för då vågade hon inte.

Yrsa Sigurdardóttir

Upprättelsen

Övers: Susanne Andersson

(Harper Collins)

Islands deckardrottning gör ingen besviken. Med sin serie om polisen Huldar och barnpsykologen Freyja har hon mycket välförtjänt vunnit internationell ryktbarhet. ”Upprättelsen” är tredje delen,  kanske inte den bästa i serien men helt klart den mest angelägna och den som berört mig mest. Bilderna på ett brutalt mord på en ung tjej sprids via Snapchat. Förövaren verkar vara ute efter flera offer och när en tonårskille försvinner inser polisen att de jagar en seriemördare. En gemensam nämnare för offren är att de varit aktiva som nätmobbare och med synnerligen sadistiska metoder förföljt sina offer. Det är omskakande läsning. Men angeläget. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Christoffer Carlsson 

Brinn mig en sol

(Albert Bonniers)

Även hans nya polis-, noir- och bygderoman utspelar sig i övergivningsbygderna nordost om Halmstad. En författare som återvänt till byn Tofta sitter i barndomshemmet och skriver en bok om två poliser han minns sen barndomen. Det började i februari 1986, kvällen då Olof Palme blev mördad. Samma natt våldtogs och mördades en ung kvinna vid Nyårsåsen. Utredningen hamnar hos polisen Sven Jörgensen. Fem år senare återupptas den av polisen Vidar Jörgensen, hans son. Carlsson berättar långsamt och noga, skapar sjudande spänning och brusande stämning. Hela bygden andas, både bebodda och tomma hus. ”Brinn mig en sol” är en starkt verklig skildring av Halland noir, en del av det bortglömda  Sverige.

Sarah Penner

Giftmakerskan

Övers: Helena Tusås

(Harper Collins)

Kvinnodeckare gånger tre. Sarah Penners berättar inte bara i två tidsplan, vilket ju inte är  ovanligt, men hon låter den nyare tiden liksom berätta den äldre historien. Som om intrigen berättar sig själv. I nutiden finns Caroline, amerikansk historiker på besök i London. En drygt 50-årig man, ovårdad i smutsiga khakishorts, lockar henne med på  ”mudlarking” vid floden Themsen, där hon i leran på flodstranden hittar en glasbehållare med en liten inristning. Företagslogga? Ser ut som en apoteksflaska. Flaskan ska leda Caroline bakåt till 1700-talet och de bägge andra kvinnorna. Eliza var apotekare i London; en speciell sådan: en giftapotekerska med kvinnor som kunder. En dag kommer Nelly, blott 12 år, hennes yngsta kund, till apoteket.

Ragnar Jónasson

Snöblind

Övers: Arvid Nordh

(Modernista)

Så här deckardebuterade islänningen Ragnar Jónasson. Också ”Snöblind” är en polisroman och influerad av Agatha Christie. Samtidigt en högst isländsk deckare, där stämningen bestäms av natur och väderlek. Platsen är fiskestaden Siglufjörður i nordligaste Island. Dit anländer den nyblivne polisen Ari Thor och hamnar direkt i en utredning om våld och mord. En kvinna hittas blodig och halvnaken. Stadens gamle författare ska dö. Det är vinter. Det snöar och snöar. Den lilla staden blir allt mer insnöad, omöjligt att ta sig dit eller därifrån genom den smala bergstunneln. ”Snöblind” förvandlas till ett slags det låsta rummet-deckare.

David Peace i Yorkshire och Tokyo

David Peace
1983
Övers: Rebecca Alsberg
(Modernista)

David Peace
Ockuperad stad
Övers: Peter Samuelsson
(Coltso)

David Peace är aktuell med dels sin fjärde, avslutande del av den så kallade Yorkshire-kvartetten och dels andra delen av Tokyo-trilogin. Fascinerande att läsa den senare direkt efter den förstnämnda och iaktta hur han både utvecklar och förkastar litterära grepp från förra gången.

Om Yorkshire-kvartetten har Peace sagt att han ville skriva “crime” som inte kan läsas som underhållning.

Också ”1983” är obehaglig läsning. Varje del i kvartetten har ändrat min syn på Peaces syfte. Nu – vid slutet – börjar jag tolka den spretigt sammanhängande berättelsen som en skildring av värsta sortens manskultur: våld, sex och inga skrupler.

Peace skruvar upp tempot och bygger ett kollage av snabba hopp mellan människor, händelser och tilbakablickar. Här finns två jag-berättare (polisen Jobson och advokaten Piggott) samt en i tredje person (hyrpojken BJ).

Fast nu sitter i alla fall Yorkshire Ripper, som våldtog och mördade, bakom galler. Om han gör det. Och spelar roll!

”Ockuperad stad” har ännu fler skikt men är ändå en mer balanserad – ja, vägd – roman. Det är 1948, början på ”Råttans år” i Japan och tredje året för den amerikanska ockupationen av Tokyo.

Den 25 januari – detta skedde också i verkligheten – kommer en man in på Teikokubanken i Tokyo.

Han säger att han är läkare. Dysenteri har brutit ut och han ska behandla alla som kan ha drabbats. De bankanställda dricker medicinen och tolv av dem dör.

Det inträffade återberättas av tolv ”spökröster”. Var och en har sin stilistik och sin typografi: korta och långa stycken, ojämna höger- som vänstermarginaler, VERSALER och gemena bokstäver, prosa och nästan-dikt.

Resultatet blir ett klaustrofobiskt porträtt av stämningen i efterkrigsstaden Tokyo, fiktivt men realistiskt, verkligt men fiktivt, psykologiskt, socialt och mänskligt.

David Peace skriver inte deckare utan krimi: romaner om och kring kriminalitet. ”1983” och ”Ockuperad stad” är märkliga, intressanta och spännande romaner. Oavsett vad de kallas.

Bengt Eriksson

Publicerat i KB, YA, TA 2014

En kvinnodeckare gånger 3 (minst). Miljö: London gånger 2.

Sarah Penner

Giftmakerskan

Övers: Helena Tusås

(Harper Collins)

En kvinnodeckare och en ovanlig sådan: en kvinnodeckare gånger tre. Och en metadeckare, så går det kanske att beskriva Sarah Penners både nutida och historiska deckare? Gillar i vilket fall hennes sätt att berätta: inte bara i två tidsplan, det är ju inte ovanligt, men att låta den nyare tiden liksom berätta den äldre historien. Som om intrigen berättar sig själv.

I ett tidsplan, nutiden, finns Caroline, amerikansk historiker och på besök i London. Hon inväntar sin make för att fira tio år som gifta, men det kommer att visa sig att hon har besvär i äktenskapet. (Ja, Caroline vet redan men inte läsaren.) Fast framför allt ska hon strax träffa på en illaluktande karl, för illa måste han ju lukta, drygt 50 år, smutsiga khakishorts och ovårdad, som frågar om hon vill följa med på lite ”mudlarking”.

Vad var det för fråga? Ja, vaaad är det? Hade jag aldrig hört talas om, måste googla. Och hittade bland annat detta, lägger en LÄNK här så kan du kolla själv om du är mer intresserad. Det handlar alltså om att utforska Themsens botten, de grejer och prylar och vad det än är som folk slängt i floden och lagt sig på botten i leran. (Utforskar man det så blir man ju smutsig och illaluktande.)

Caroline lockas inte, till att börja med. Men varför inte, tänker hon och beger sig till den trappa ner till Themsen och leran där mudlarkingen håller på, för att se hur det går till. Och för att, som det heter, göra en längre historia kortare ska Caroline i leran på flodstranden hitta en glasbehållare med en liten inristning. Företagslogga? Ser ut som en apoteksflaska…

Nog berättat = avslöjat. Apoteksflaskan ska nysta upp historien, bakåt till 1700-talet och de bägge andra kvinnorna, Nelly och Eliza. Den förstnämnda, Nelly, var apotekare i London men en speciell sådan. Nelly hade ett hemligt specialapotek med gifter, dit kunde desperata kvinnor som ville/måste bli fria från sina män vända sig.

Regel för kunderna: giftet fick inte användas på andra kvinnor. Regel för Nelly: utlämnade gifterna ska noga bokföras. Så en dag, en kall februaridag 1791, får Nellys apotek besök av on oväntad kund. Hon heter Eliza, 12 år. Hit – eller dit – ska upptäckten av glasbehållaren i leran vid Themsen föra Caroline, till de olösta giftmord som skedde i 1700-talets London, till ”Giftmakerskan”.      

Caroline forskar sig bakåt i historien som just en historiker. Förutom en kvinnodeckare, ja, kvinnoroman gånger tre – eller snarare gånger ännu fler – blir Sarah Penners ”Giftmakerskan” dessutom en guide till London gånger två; nu och då, på 2000- kontra 1700-talet. Men framför allt det övriga: en berättelse om kvinnor kontra män. Hur stor är egentligen skillnaden, mellan kvinnors och mäns liv, idag i jämförelse med 1700-talet?

Rätt stor men inte så stor. ”Giftmakerskan” av Sarah Penner är en mycket fyndig deckare och roman.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst mars 2021

Ola Nilsson

Vittring

(Natur & Kultur)

Sigrid är 15 år och vacker, en åtrådd ung kvinna. Hon är tillsammans med Ilian som är 19 år och även han finlemmat vacker vilket naturligtvis är helt värdelöst för en ung man i Hammerdal. I sällskap med Sigrid, Ilian och alla de andra i lilla Hammerdal får vi nya perspektiv på eviga frågor med rötter i Antiken, frågor om makt och maktlöshet från en egensinnig författare som väljer sina egna vägar och  ser det vi andra inte ser, en författare som ger insikter utan pekpinnar eller enkla svar, en viktig text mitt i samtidens utmaningar. Som vanligt när det gäller denna författare är det en rätt liten bok, 195 sidor, men den har ett stort innehåll. (Ur Anders Kapps rec.)

Lisa Gray

Tomma intet

(Lind & Co)

Lisa Gray är uppvuxen och bosatt i Skottland men skriver som en amerikanska. Hon debuterar med en deckare som kunde varit en i vågen med kvinnliga privatdetektiver för 40 år sen. Hennes  privatdetektiven Jessica Shaw är sådär lagom tuff och på resande fot, sen några år. Kontoret för dagen är en enkel restaurang utanför Los Angeles. Där sitter Jessica med en macka och laptoppen på bordet, letar jobb på en sajt över försvunna personer. Då kommer ett mejl med en länk till just en sådan sajt. Hon klickar och får upp en bild på en liten, försvunnen flicka, några år bara. Jessica kan inte tro sina ögon: det är ju hon själv som liten.

Camilla Grebe

Alla ljuger

(W&W)

Camilla Grebes femte roman på egen hand handlar om just vad titeln säger. Att alla har sin uppfattning och sanning, sin varierade beskrivning av verkligheten. ”Alla ljuger”. Grebe använder sig av ett svårt sätt att skriva och berätta – ett grepp jag brukar tycka är ett otyg. Hon låter olika personer berätta. Gäller ju då att varje person blir just den personen, som läsare måste man tro att just hen berättar. Mycket svårt att skriva så. Många författare försöker men misslyckas. Grebe lyckas, för hon är också en mycket skicklig berättare och ordbehandlare. Hon pendlar dessutom mellan det som händer och vad som hänt, nu och tidigare. Och lyckas också med detta.

Maria Adolfsson

Spring eller dö

(W&W)

Människorna på Doggerland gillar att festa. När firandet av den årliga ”frijakten” sammanfaller med en Prideparad är det upplagt för partaj. Uteserveringarna fylls med glada Doggerlandbor. Men feststämningen bryts av skottlossning. Någon skjuter rakt in i folkmassan. Den höggravida kriminalinspektören Karen Eiken Hornby befinner sig mitt i händelserna centrum och när jakten på mördaren inleds är hon fast besluten att fånga förövaren. Maria Adolfsson bjuder på en underbar humor och jargong. Språket flyter som ett rinnande vattenfall. En njutning för varje ordsmed. Jag gillar också Angela Kovács inläsning. Hon passar perfekt för storyn. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Michael Connelly

Oskuldens lag

(Albert Bonniers)

Advokaten Mickey Haller stoppas av polisen, som hittar en av hans tidigare klienter död i bakluckan på hans bil. Haller åtalas för mord och beslutar sig för att sköta sitt eget försvar. Någon försöker sätta dit honom och han måste ta reda på vem som vill förstöra hans liv och varför. För att bevisa att han inte begått brottet, omger Haller sig med ett team av experter, där Harry Bosch, nu pensionerad polis, ingår. Spänningen är konstant under de drygt 400 sidorna och jag imponeras av hur insatt författaren är i rättssystemets begrepp, polisens och FBI:s arbetsmetoder. Beskrivningarna av åklagaren, domaren, fängelsevakter och övriga karaktärer känns trovärdiga och väcker känslor. (Ur Christina Falcks rec.)