Cara Hunter Hela sanningen övers: Jan Risheden (LB Förlag)
G.R. Halliday Ner i mörkret övers: Gabriel Setterborg (Modernista)
Följande romaner är två typiska exempel på den krimi som skrivs i dagens Storbritannien. Eller för att vara mer noga: två olika exempel. Dels på engelsk och dels skotsk krimi från 2020-talet.
Cara Hunter skriver ettrigt, i likhet med många av sina kolleger bland dagens engelska deckarförfattare. ”Hela sanningen” är femte titeln i Hunters serie om kriminalkommissarie Adam Fawley och hans poliskolleger i Oxford.
G.R. Halliday skriver, ordagrant, ”Tartan noir”. Så kallas den mörka, hårdkokta deckargenren från Skottland. ”Ner i mörkret” är andra titeln i Hallidays serie om kriminalkommissarie Monica Kennedy och hennes poliskolleger i Inverness.
Både Cara Hunter och G.R. Halliday skriver alltså polisromaner – men på var sitt sätt. Bägge är också experimentella krimiförfattare, de experimenterar med genregränserna och provar nya sätt att författa polisromaner.
Ettrigt eller nervigt är nyckelord för Hunter. Det gäller språket. Hon skriver inte i staccato men hennes meningar jagar ändå liksom på varann.
Det gäller också hennes sätt att bryta av, låt säga, huvudberättandet – variera deckarberättelsen genom att blanda olika sorters kapitel och avsnitt (ja, ibland bara foga in något som inte är ett kapitel).
Eftersom ”Hela sanningen” är den femte titeln i Hunters polisserie föregås berättelsen av att samtliga kriminalpoliser presenteras som på registerkort. Just så har det layoutats, så ser det ut på boksidorna.
Därefter följer en kort nätdiskussion där varje replik/kommentar också har formen av en diskussion på nätet.
Boken innehåller också utskrivna polisförhör, några tidningsartiklar och utskrifter från en True crime-podd. Dessutom laborerar Hunter med berättarpersonen. Den övergripande berättarformen är författaren som gud, alltså tredje person, men när kommissarie Fawley hamnar i fokus så berättar han själv, då övergår romanen till första person, jag-form.
Blir det rörigt? Nej, det blir ettrigt. Det blir spännande direkt i formen.
Mörker är nyckelord för G.R. Halliday. När jag en gång intervjuade Ian Rankin, en av Tartan noir-mästarna, berättade han för mig att Robert Louis Stevensons kortroman om ”Dr Jekyll och Mr Hyde” förmedlar och analyserar dubbelnaturen hos staden Edinburghs invånare.
Då trodde jag att detta enbart gällde Edinburgh men sen dess har jag läst så pass många Tartan noir-deckare att jag numera insett att Stevenson nog beskrev hela Skottland.
”Ner i mörkret” må utspela sig på de skotska högländerna, i staden Inverness och längs Atlantkusten, men titeln är högst lämplig. Halliday skriver så mörkt att det blir svart.
Hans experiment består av två berättelser, ja, nära nog två romaner, i en och samma roman. Varje deckarläsare vet ju att de bägge berättelserna kommer att förenas till slut, men de får länge löpa parallellt, var för sig.
Den ena, som väl kan kallas huvudberättelse, är en polisroman och den andra är en skräckroman. Men bägge är lika hemska.
Annabelle tycker om att köra fort. Nu gör hon det på en väg genom Skottlands högländer. Plötsligt får hon syn på en liten flicka mitt på vägen. Annabelle väjer – och kör rätt in i ett träd.
Hon tuppar av. När hon vaknar igen är allting svart. Annabelle lever men hon sitter inte i bilen. Var är hon? Det är ena berättelsen.
Kommissarie Monica Kennedy har sviter efter utredningen i den första titeln i Hallidays polisserie. Ja, det har också hennes kolleger. Nu återkommer hon – kanske för tidigt – som utredningsledare för en serie styckmord = en styckmördare. Vad har alla dessa, så olika personer och lik, gemensamt?
Cara Hunter låter sina poliser under ledning av kommissarie Adam Fawley dra i olika trådar: sextrakasserier på universitet (fast omvänt, en manlig student och rugbyspelare anklagar sin kvinnliga professor), en kvinna hittas mördad (och den tråden leder till Fawley som hamnar i häktet), dessutom har den så kallade ”Vägkantsvåldtäktsmannen” fått avkortat straff.
Både Cara Hunter och G.R. Halliday är noga med att presentera samtliga personer, inte minst poliserna, så man lär känna dem, som privatpersoner och människor. Det uppskattas extra.
Summa summarrum: två välskrivna, personliga och bra polisromaner. Men Hallidays får man ha ett tuffare hjärta för att läsa.
Spionthrillrar är inte Deckarloggs favoritlitteratur. För det mesta, fast det finns undantag…
Ett av undantagen heter Len Deighton. Tyvärr kom jag in lite sent i hans produktion, inte förrän på 80-talet. Det var när Deighton började skriva om Bernard Samson, den åldrande brittiske agenten och spionen, men då sen flera år kontorsråtta bakom ett skrivbord i Whitehall.
Det skulle bli många romaner om och med Samson, vilka jag presenterade i boken ”Deckarhyllan”.
Len Deightons tidiga karriär som thrillerförfattare missade jag alltså. Det försökte jag ta igen med att se Michael Caine som den unge brittiske spionen Harry Palmer i filmatiseringarna av några Deighton-thrillrar.
Harry Palmer var ett namn som hittades på till filmen. I den första boken ”The Ipcress File”, som också den första filmen baserades på, har den unge spionen inget namn utan är namnlös.
Joe Cole som ”Harry Palmer” i den nya TV-serien.
Nu har samma thriller filmatiserats ännu en gång, nu som TV-serie (den kan ses på SvT och SvT Play). Samma namn på den unge, före detta bedragaren och svartabörshajen, nu påtvingade spionen och agenten, alltså Harry Palmer. I den nya TV-serien spelas han av Joe Cole.
Efter att ha sett första avsnittet på SvT så plockade jag fram min text av typen kortessä om Len Deighton ur den andra, förlängda upplagan av boken ”Deckarhyllan”. Läs och bli inspirerad att läsa Len Deighton, om du inte läst honom förut.
Förresten, se TV-serien också!
***
Len Deighton Land: England Genre: spionthrillers, agentromaner, politiska thrillers
Bernard Samson är en vanlig, rätt trist engelsman. Hans hustru heter Fiona, han har två barn, Sally och Dick. Han oroar sej för att lönen inte ska räcka. Nu har banken ringt igen om överdraget på kontot. Och han oroar sej för att hans hustru är otrogen. Varför svarade hon inte – klockan 2 på natten! – när han ringde från Berlin, dit han rest på tjänsteresa? Och hennes förklaring sen: ”Den förbannade telefonen måste ha konstrat igen!”
Just detta, att han är så vanlig, att han skulle ha kunnat arbeta som kontorist på vilket kontor eller statligt verk som helst i London, gör att Bernard Samson blir en så fascinerande huvudperson i Len Deightons spionromaner. En människa, inte av papper och trycksvärta utan av kött och blod. Hustrun Fiona arbetar förresten på samma kontor, inom samma koncern, så att säga, men på en annan avdelning.
”Departementet”, som det kallas, är den brittiska underrättelsetjänsten.
deightondossier.net är en mycket innehållsrik nätsida med info om Len Deighton.
Om Samson, hans familj, släkt, vänner, arbetskamrater och chefer har Deighton skrivit inget mindre än en trippeltrilogi (som även kallats fiske-, tennis- respektive kärlekstrilogin): först ”Byte i Berlin” (1984), ”Möte i Mexico” (1985) och ”Lösning i London” (1986); sen ”Betet” (1989), ”Linan” (1990) och ”Kroken” (1991); och sen ytterligare tre romaner, ”Tro” (1997), ”Hopp” (1998) och slutligen (?) ”…Och kärlek” (1999).
Den stora, tjocka romanen om familjen Winter (1986), som Deighton publicerade mellan den första och den andra trilogin, är inte en spionthriller utan snarare en historisk roman om Tyskland och nazismen. ”Winter” kan också läsas som en bakgrundsbok – extraläsning för den som vill veta ännu mer – till Samsontrilogierna.
Bernard Samson är spion, agent, men när berättelsen om honom börjar har han i fem år suttit bakom ett skrivbord i Whitehall. Så får cheferna för sej att han är rätt man att skicka på tjänsteresa till Berlin.
Bernard är nämligen, som han skämtar, ”ein Berliner” (ett slags munk, alltså ett bakverk). Han känner Berlin, sin barndomsstad. Där växte han upp och gick i skolan. Pappa var också underrättelseofficer och chef för Berlinkontoret.
I den första romanen, ”Byte i Berlin”, landar ett militärflygplan med Bernard ombord på RAF Gatow, Luftwaffes gamla flyghögskola. Slå upp kapitel 10, där finns en atmosfärrik skildring – den luktar, andas och lever – av hans möte med ett Berlin, som fortfarande ser likadant ut som i hans barndomsminnen. Året är 1983 men mycket litet har förändrats sen krigsslutet, ja, sen 30-talet.
Det allra bästa i trippeltrilogin är nog dessa återkommande skildringar av Berlin: geografiskt – gator, stadsdelar, Öst och Väst – men ännu mer atmosfäriskt, stämningen och lukten.
På det engelska underrättelsekontoret går det väl ungefär likadant till som på andra kontor: alla skvallrar om alla, konkurrerar och intrigerar, slåss om chefstjänsterna. Vem står i tur att bli näste chef i Berlin?
Med en skillnad: alla misstänker också alla. Vem läcker hemligheter? Vem kan vara kontraspion? Frågan är inte om utan när: alla blir misstänkta och granskade, i tur och ordning.
Det är så barnsligt att det inte kan vara sant! De är som barn som sitter i sandlådan och kastar hinkar och spadar på varann. Ska dessa människor ha ansvaret för nationens – Englands – säkerhet!? (Har det gått och går kanske fortfarande likadant till i Sverige?)
Men samtidigt skriver Deighton så levande att han får mej att tro att innehållet måste vara… ja, nära nog autentiskt. Jag läser romanerna som någonting mitt emellan arbets- och miljöreportage från spionorganisationernas ”styrelserum” – främst i England och men också i dåvarande Sovjetunionen – och utrikesreportage.
Engelsmannen Len Deighton har blivit mest känd för de spionthrillers som han skrev på 60- och några år in på 70-talet. T ex debutromanen, ”Fallet Ipcress” (1966), där han introducerade en anonym agent (i filmerna som gjorts efter romanerna heter han Harry Palmer): en arbetarpojke och rebell, som misstror auktoriteter och närmast hatar alla människor från övre samhällsklasser.
På 60-talet var Deighton en yngre författare, som skrev hårdkokta spionromaner – en kombination av spion/agentthrillern från England (bl a Ian Fleming och John le Carré) och den hårdkokta deckaren från USA.
Trippeltrilogin om Bernard Samson är en fortsättning och sammanfattning tjugo till tjugofem år senare. Deighton har blivit äldre, mer erfaren. Prosan är mer avspänd och mogen, präglad av erfarenhetens cynism.
Bernard Samson, som till skillnad från de andra på ”departementet” inte har studerat vid universitet, kan beskrivas på samma sätt: som en för varje bok allt äldre, allt mer desillusionerad och allt mer cynisk Harry Palmer.
Att en läsare vill och orkar följa en romanperson, som dessutom blir allt mer illusionslös, kan tyckas märkligt. Att författaren inte tröttnat på sin huvudperson utan orkat och velat fortsätta att beskriva, antagligen, både sin egen och romanpersonens illusionslöshet kan tyckas ännu mer märkligt. Men om Deighton (född 1929) orkar så skulle jag faktiskt inte ha något emot att läsa också en fjärde trilogi om Bernard Samson och hans hustru Fiona.
I ”…Och kärlek” har Bernard bett hustrun att följa med honom tillbaks till sitt älskade Berlin och placera barnen i en tysk skola. Nu är året 1988 och kommunismen krackelerar. Nog skulle det vara intressant att läsa om familjen Samson efter murens fall, i ett återförenat Berlin.
Deighton har också skrivit romaner (såväl krigsromaner som agentthrillers) och faktaböcker om andra världskriget, kokböcker och en annorlunda Londonguide, ”Len Deighton’s London Dossier” (1967, inte översatt till svenska).
Bland de övriga romanerna kan nämnas ”London tillhör oss” (1979), som både är en krigsroman och fantasy. Utgångspunkt: Hitler har vunnit kriget mot England. 1941 ställs England under tyskt herravälde. Kung George VI spärras in i Towern och en engelsk marionettregering bildas. Karl Marx grävs upp och flyttas från Highgatekyrkogården i London till mausoléet vid Röda Torget i Moskva.
Titlar (urval):
Sjöhästen. 1964. Övers: Katarina och Lars-Erik Holmertz. Begravning i Berlin. 1965. Övers: Katarina och Lars-Erik Holmertz. Fallet Ipcress. 1966. Övers: Katarina och Lars-Erik Holmertz. En dyr plats att dö på. 1968. Övers: Magnus K:son Lindberg. Miljondollarhjärnan. 1969. Övers: Claës Gripenberg. Krigsspel. 1976. Övers: Ingegerd Leczinsky. Tack för igår. 1977. Övers: Lars Ekegren. Avhopparen. 1978. Övers: Hans-Jacob Nilsson. London tillhör oss. Det naziockuperade Storbritannien 1941. 1979. Övers: Alf Risö. XPD. 1982. Övers: Åke Sjöwall. Farväl, Mickey Mus. 1983. Övers: Åke Sjöwall. Byte i Berlin. 1984. Övers: Sam J. Lundwall. Möte i Mexico. 1985. Övers: Sam J. Lundwall. Lösning i London. 1986. Övers: Karin Malmsjö. Winter. En Berlinfamilj 1899-1945. 1986. Övers: Gabrielle Imholz. Betet. 1989. Även utgiven med titeln Spionbetet. Övers: Gabrielle Imholz. Linan. 1990. Även utgiven med titeln Spionlinan. Övers: Sune Karlsson. Kroken. 1991. Även utgiven med titeln Spionkroken. Övers: Sune Karlsson. Mamista. 1992. Övers: Sune Karlsson. Guldstaden. 1993. Övers: Sune Karlsson. Sluten avdelning. 1995. Övers: John-Henri Holmberg. Tro. 1997. Övers: Peter Lindforss. Hopp. 1998. Övers: Peter Lindforss. …Och kärlek. 1999. Övers: Peter Lindforss.
Bengt Eriksson Ur boken ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag
Gosford Park Manus: Robert Altman, Julian Fellowes, Bob Balaban Regi: Robert Altman
Eftersom Deckarlogg inte är två, tre personer utan en enda (dock ibland med tacknämlig hjälp av en handfull återkommande gästskribenter) räcker inte tiden till. Deckarloggs red. läser mest, böcker alltså, och det blir sällan tid att se vare sig titta på deckar/kriminalserier på TV eller kriminalfilmer.
Utom ibland, då händer det, oftast som av just en händelse. En sådan händelse inträffade med långfilmen ”Gosford Park”, som några veckor framöver finns på SvT Play och som häromdan också kunde ses linjärt på SvT.
Tror jag läste nånting nånstans, gick snabbt ut på mobilen och började kolla. Och fastnade av nån anledning som jag inte kan förklara. Men där satt vi sen, min hustru och jag, och kollade ”Gosford Park” med varsin förvånad blick – men fortsatte ändå att titta.
Så nåt måste filmen ha haft. Men vad? Efteråt gick jag ut på nätet igen och kollade: filmen ”Gosford Park” (från 2001) fick häpnadsväckande många Oscars- och andra filmprisnomineringar. Filmen nominerades ju i stort sett för allt!
Kortare dokumentär om tillkomsten av ”Gosford Park”.
Och fick också motta ett antal pris, som att Helen Mirren vann en Oscar för bästa biroll (av tjänstefolkets veteraner i filmen). Det var Mirren värd – utan tvekan – men för övrigt?
Det både börjar och fortsätter mycket agathachristieskt. Miljön är det engelska godset Gosford Park. Någon gång i mellankrigstidens England och delar av den engelska överklassen är per bilar på väg till godset för årets fasadjakt och en större fest. Herrskapet anländer med chaufför eller i öppen bil med stora koffertar (innehållande ett rikt urval kläder) och varsina tjänstefolk.
De umgås, äter och dricker, uppassade av tjänstefolket, diskuterar affärsplaner och träter (och än mer), de som inte kände varann lär känna varann. Herrskapsklassen bor en trappa upp och tjänsteklassen en trappa ner i det stora godset. Husets herre är ett svin, givetvis, hans hustru trånar när en av de manliga gästerna slår sig ner vid pianot och sjunger en stump. Och så finns här förstås en amerikan också, direkt från Hollywood (som typ Robert Altmans alter ego).
Och så vidare: allt kunde ha hämtats ur ungefär varannan Agatha Christie-deckare och snart sagt varje TV-serieavsnitt med Miss Marple eller Hercule Poirot. Men ”Gosford Park” är ingen Agatha Christie, manuset baseras inte på någon av hennes deckare utan skulle väl, tja, kunna beskrivas som ett försök till pastisch (både på Christie och det engelska klassamhället) av manusförfattaren Fellowes och regissören Altman.
Men – sett och hört det förut, om jag säger. Många gånger! För att betona detta – det engelska – har rollistan fyllts med en rad välkända engelska skådespelare (alltså betydligt fler än Helen Mirren). Deras namn tänker jag inte nämna, om jag olockar dig att gå in på SvT Play och titta så kolla på skådespelarna, minst hälften eller fler kommer du att känna igen.
Men ändå, pastisch och ironi kräver ju en gnutta humor. Och en deckare, för detta ska bli en filmdeckare – men när! – kräver ju en gnutta spänning. Något slags driv, vilket Agatha Christie alltid säger alltid har. Nu satt jag – vi – bara och väntade på när, när, när filmen skulle bli en deckare. När, när, när mordet skulle inträffa. Och givetvis, hen som mördas är hen man trodde och mördas dessutom gånger två. Jaja, varför inte betona som i att överbetona pastischen.
Dags för polisen att komma på besök, i form av kommissarie Thompson med pipa i mun som en engelsk Maigret, spelad av… Stephen Fry. Det var ju roligt, fast kanske inte riktigt på det sätt som det var tänkt. Om säger om ”Gosford Park” hade syftet att vara en seriös kriminalfilm eller till och med en seriös samhällsskildring – och inte blott pastisch och parodi – så försvann det helt när kommissarie Fry kom till godset.
Efter att sett filmen och skrivit detta gick ut på nätet ännu en gång och kollade vad recensenterna skrev vid filmens premiär för 20 år: positivt. ”Gosford Park” fick nästan genomgående positiva recensioner. Och på dem också alla prisnomineringarna. Fattar 0. Men kolla du också, kom gärna igenom sen och berätta vad du tyckte om Robert Altmans variant av Agatha Christie.
Nej, Liza Cody är utgången ut svenska bokhandlar, både på nätet och fysiskt. De svenska översättningarna finns inte heller som e- och/eller ljudböcker.
Så trist, tycker jag. För jag uppskattade Liza Codys bägge deckarserier, den ena en tidiga serie deckare med en kvinnlig privatdetektiv och den andra en minst sagt annorlunda kriminalserie med en annorlunda kvinna som huvudperson.
Blir alltså till att kolla med bibliotek eller på antikvariat. Gör det! är Deckarloggs råd.
***
Liza Cody Land: England Genre: hårdkokta deckare, kvinnodeckare, Londonguider
Den engelska deckarförfattarinnan Liza Cody är en litterär släkting till amerikanskorna Sara Paretsky, Sue Grafton och Marcia Muller.
Men hon har inte låtit en amerikansk privatsnoka flytta över Atlanten. Codys kvinnliga privatdetektiv, Anna Lee, är mycket engelsk och mycket vanlig.
Redan på de två första sidorna i den allra första Anna Lee-deckaren, Duperad (1987), slår Liza Cody fast att här ska det handla om London och England.
Liza Cody vid tiden för författandet av de nämnda deckarna.
Anna Lee bor i, skriver Cody, ”ett alldeles vanlig Londonhus strax norr om Holland Park”.
Cody beskriver radhuset (Anna Lee bor på ovanvåningen), närheten till grannarna (ett äldre par, Bea och Selwyn) och grann(o)sämjan, Guardian i brevlådan och mjölkflaskorna på tröskeln.
Mycket engelskt och mycket levande. Det kunde vara ett tidningsreportage eller en dokumentärfilm.
Som många privatdetektiver, manliga och kvinnliga, är Anna Lee före detta polis. Men hon har ingen egen, lite sjabbig deckarbyrå utan är en kuvad anställd detektiv på Brierly Security, en kombinerad detektiv- och säkerhetsfirma.
Hennes gamla Triumph startar tveksamt vid tredje försöket. Arbetsgivarens milersättning är 5 pence per kilometer. Chefen har smek- eller öktiteln ”Kommendörkapten”.
I receptionen och vid telefonväxeln sitter Beryl, som också ”gjorde upp tjänstgöringsscheman, förmedlade meddelanden och i nåder släppte ifrån sig expensblanketterna”. (Vem har inte stött på en sådan telefonist/sekreterare?!)
Det är så – ordet tål att upprepas – levande skildrat att det kunde vara ett arbetsplatsreportage.
Brierly Security är förresten ”inhyst i en av de där kontorsvåningarna som ligger ovanför de ruffiga butikerna på Kensington High Street”. Men var? Exakt var?
Vid flera Londonbesök har jag försökt hitta Anna Lees arbetsplats. För Anna Lee finns. Det är jag säker på.
Av de Anna Lee-deckare som översatts till svenska tycker jag bäst om Livet blev hans död (1990).
Anna Lee efterforskar en försvunnen tonårsflicka och uppdraget för henne till både kojor och åtminstone smärre slott. Resultat: en hårdkokt plus psykologisk deckare med inslag av pussel och en nära på – bästa möjliga betyg! – rendellsk och georgesk analys av det engelska samhället, av klassystemets och även religionens normer och bojor.
Hur viktig miljön – alltså London och England – är för Liza Cody och Anna Lee märks extra tydligt i Backhand (1993).
En bit in i romanen flyger Anna Lee till ett soligt Florida och genast blir hon en kvinnlig privatdetektiv bland alla andra kvinnliga privatdetektiver.
I Skamgrepp (1994) har Anna Lee en biroll, förekommer bara på några få sidor. Istället introducerar Cody en ny huvudperson – spännande, fascinerande och märklig.
Ja, fribrotterskan Eva Wylie är så märklig att hon väl knappast kan vara verklig? Eva Wylie – en stor, tung och ful kvinna – kallas ”Stryparen” eller ”Galoschkäften” och har som mål att bli brittisk tungviktsmästarinna i proffsbrottning.
Hennes bostad är en husvagn på ett skrotupplag där hon arbetar som nattvakt med ett par vakthundar som närmaste vänner. Dessutom har hon diverse småkriminella uppdrag inom Londons undre värld.
Också fribrotterskan Eva Wylie skildras nära, kärleksfullt och levande. När romanen är slut tror i alla fall den här läsaren att hon finns, hon också.
Kanske är Codys fribrotterska en representant för de unga människor som idag lever på Londons gator och överlever med ena foten på fel sida om lagen? Kanske har Liza Cody velat skildra England i den sociala nedskärningens tid?
Skamgrepp är knappast en deckare, mer ett slags kvinnlig gangsterroman. Och knappast en hel roman, utan snarare en skiss, en introduktion till de följande två romanerna om Eva Wylie (med Anna Lee som bi-huvudperson), Monkey Wrech (1994) och Musclebound (1997).
Tyvärr har inte Liza Codys svenska bokförlag – eller för del delen något annat svenskt förlag – låtit översätta dem till svenska.
Så vill man läsa fortsättningen på berättelsen om fribrotterskan, smågangstern och amatörsnokan Eva Wylie, som jag vidhåller är en av de märkligaste och intressantaste huvudpersonerna i de senaste årens engelska kriminallitteratur, får man göra det på engelska.
Titlar:
Duperad. 1987. Dupe. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson. Livet blev hans död. 1990. Head Case. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson. Backhand. 1993. Backhand. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson. Skamgrepp. 1994. Bucket Nut. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson.
Bengt Eriksson Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002
Döden på Nilen Regi: Kenneth Branagh Manus: Michael Green
Agatha Christie Death On The Nile Uppl: Kenneth Branagh
Kenneth Branaghs förra filmatisering av en Agatha Christie-deckare, ”Mordet på Orientexpressen”, fick både hiss och diss. Själv tyckte att jag att filmen övervägande var rätt så bra. Jag gillade den storslagna produktionen och även Branaghs nedtagna tolkning av detektiven Hercule Poirot.
Kenneth Branagh var alltså både skådespelare och regissör, liksom han är i sin nya filmatisering av ännu en klassisk Agatha Christie-deckare, ”Morden på Nilen”. Bägge har också manus av Michael Green så det är svårt att veta vem – manusförfattare eller regissör – som är ansvarig för avvikelserna från romanen/romanerna.
Bägge kanske? Det är smarta avvikelsen – som starten med Hercule Poirot som soldat i en skyttegrav och svaret på frågan varför Poirot har en så stor, så att säga heltäckande, mustasch. Senare kommer biobesökarna att få reda på anledningen till hans livslånga kärlekssorg.
En annan avvikelse – också riktigt smart – är att Salome Otterbourne, romansromanförfattare hos Christie, har blivit en afro-amerikansk bluessångerska med elgitarr. Om någon reagerar som jag så visst, kunde ha varit Sister Rosetta Tharpe. Och det är ju också: Rosetta Tharpes originalsång och musik används i filmen.
Wow!
Agatha Christies deckare gavs ut 1937. Till vissa delar verkar nu historien framflyttad – eller så blandas ihop – och jag blir inte riktigt klok på hur filmens tid förhåller sig till verklighetens. Uppförde man sig så där på dansgolvet till exempel? Under vilket krig var egentligen Poirot i skyttegraven? Men det måste ha varit första världskriget ändå….
Fast strunt i det.
Maffiga scener, som antagligen är en kombo av filmat och animerat, när det lilla ångfartyget med små små hjul ger sig ut på Nilen, bland sandbankar och pyramider. Nu går jag filmen i förväg men extra maffigt blir det i slutet när landskapet går in i och ut ur varann: ett panorama över Egyptens sand med Nilen byts mot ett lika ståtligt panorama London hus med Themsen utan att det nästan märks.
Ingen spännande intrig och någon filmad pusseldeckare är det absolut inte, ingen biobesökare kan pussla ihop detta högst eventuella pussel. Men underhållande är det med bra rollprestationer – främst då Kenneth Branaghs egen som Hercule Poirot.
Han spelar inte alls Poirot som en fjant, det finns ju skådespelare som gjort det, utan som en människa med tragiskt hjärta. Han gestaltar Poirot, tror jag, som Agatha Christie menade att han var. Det där fjantiga, det var hur fördumsfulla, ursäkta fördomsfulla, engelsmän såg Poirot – som ”a foreigner” – och inte som han faktiskt var.
Också komikerparet Dawn French och Jennifer Saunders i rollerna som ett par överklassradikala kvinnor gillar jag, liksom sam- och motspelet mellan de tidigare väninnorna och nu rivalerna Linnet Ridgeway-Doyle (yngre överklasskvinna, spelad av Gal Gadot) och ”Jackie” (som tidigare var förlovad med Linnets make, spelad av Emma Mackey).
Liksom i förbifarten, i några repliker blott, tas ämnen upp som nog också de finns i framtiden sett till den tid då filmen utspelar sig – som kritiken av rasism och homosexuellas rättigheter.
Upplösningen är en katastrof, däremot. Alla samlas förstås i aktersalongen och Hercule Poirot pekar ut mördaren (efter att först ha pekat ut andra eventuella mördare). Det är rörigt. Det är ju galenskap. Som ett skämt. Kanske är det? Parodi. Pastisch. Oavsett, inget vidare tycker jag.
Således, än upp och än ner. Men sammanfattningsvis: Kenneth Branaghs filmatiserade ”Döden på Nilen” är högst sevärd. Och den sista lilla extra avslutningen sen, med detektiven Hercule Poirot och bluessångerskan Salome Otterbourne (spelad men alltså inte sjungen av Sophie Okonedo) är så finurlig att den blir lysande.
Eller om den senare ska visa sig vara sorglig (efter att filmen slutat).
Hen som vill kan dessutom komplettera filmtittandet med att lyssna på ”Death On The Nile” som ljudbok, inspelad och uppläst av just densamme Branagh. (Den engelska ljudboken finns bland annat på Storytel.)
Kenneth Branagh läser och skådespelar så att boken blir just ett skådespel. Spännande, nej, Bra, nja. Underhållande, mycket! Inte minst när Branagh i sin röst lägger in den engelska arbetarklassens hat mot överklassen – sättet att nämna, beskriva, tala om de rika och fina.
Sen början av 2000-talet har Deckarlogg köpt på sig små pocketguider till kriminallitteratur.
Det var ju innan internet och nätsökandet kom igång på allvar så dessa små guider till olika grenar på det litterära kriminalträdet var ännu viktigare då för en första grundkurs. Men jag har fortsatt och fortsätter att köpa och bläddra i dom för att få tips på nya författare och deckare från många av jordens hörn.
Och det finns alltid, det är ju det fantastiska och det märkliga att det alltid finns, nya deckarförfattare att upptäcka!
I början kom böckerna från Storbritannien. Då var det Paul Duncan som skrev informativa pocketguider som gavs ut av ett förlag med det så träffande namnet Pocket Essentials. Duncan skrev bland annat om ”Noir Fiction” och ”Film Noir”.
Också på senare år har det fortsatt att komma kriminella pocketguider från Storbritannien, nu nästan alltid författade av Barry Forshaw som i snabb takt skrivit om till exempel ”Nordic Noir”, ”Euro Noir” , ”Brit Noir”, ”American Noir” och ”Historical Noir”, faktiskt fortfarande utgivna av Pocket Essentials, nu genom förlagen No Exit Press och Old Castle Books.
Ett urval kriminella pocketguider.
Fast det har också börjat komma såna här små kriminella guider från annat håll – som Australien. Eller annat håll och annat håll, ”Southern Cross Crime” av Craig Sisterson är även den utgiven av Old Castle Books och när jag kollar efter så ser jag att författaren faktiskt bor i London.
Boken har han dock ägnat åt sin specialitet: deckare från ”Down Under”, alltså Australien och Nya Zeeland. Mycket intressant, mängder med tips på författare och böcker som varken du eller jag ens har hört talas om. Det vågar jag nog lova.
I julas skaffade jag mig ännu en kriminell pocketguide om ett ämne som flera deckarkritiker och böcker behandlat på senare år – nämligen ”Scandinavian Noir” med undertiteln ”In Pursuit of a Mystery” (Picador), skriven av den amerikanska författaren Wendy Lesser.
Hon har läst nordiska deckare sen 1980-talet – började med Sjöwall Wahlöö och Beck – och har fortsatt fram till och in i idag. Detta var, enligt egen utsago, hennes enda informationskälla om Sverige, Norge och Danmark. Hon hade aldrig besökt Norden utan läste sig till hur länderna var, hur vi hade det här, samhället, politiken och livet – genom deckare!
Amen! Ursäkta! Stå på huvet och dra mig på en tallkott!
Nog för att jag också tycker att man lär sig om människor, länder och liv genom att läsa kriminalromaner men det får väl ändå vara måtta. Om jag inte hade haft och aldrig skaffat mig någon annan kunskap om USA än den jag fick genom farsans Manhattan-deckare när jag växte upp – vad jag hade jag då fått för bild av USA och amerikaner?
Det går ju inte. Omöjligt. Men ändå: fascinerande. Vilken synnerligen märklig ingång till människor, samhällen och politik, ja, hela verkligheten och livet – genom deckare! Många gånger som jag drog på mun och ibland skrattade högt när jag tog del av Lessers kriminallitterära analyser av verklighetens Sverige, mest Sverige, med kunskap från deckare.
Underhållning, om jag säger. Så får Wendy Lessers bok om ”Scandinavian Noir” läsas.
Övriga nämnda titlar är mer på allvar, mer seriösa. Bra sätt att grundförkovra sig, som sagt. Rekommenderas! Och för all del, läs också Lesser. Samtliga böcker finns i pocket till rimligt pris.
PS. Såna här pocketguider skulle man = jag ju vilja att det ges ut också i Sverige, på svenska, om svenska författare och deras deckare. Ämnen: Norrland Noir, Kvinnor som deckarförfattare och deckarkaraktärer, Den svenska polisromanen efter Sjöwall Wahlöö, Come back för hårdkokt i Sverige, Svenska feelgood- och trivseldeckare…
Nä, det är nog omöjligt. Finns ingen ekonomi i det, varje sig för förlag eller deckarkritiker.
PPS. Jo, nog vet jag, som ju var med och skrev där, att BTJ Förlag gett ut liknande böcker om deckare. De såg ut som pocketböcker, mjuka pärmar, blott något större pocketformat, men prissättningen var tyvärr ännu högre än för böcker med hårda pärmar.
Deckarlogg ser den nya filmatiseringen av de polisromaner som P.D. James skrev om kriminalkommissarien och även poeten Adam Dalgliesh på TV4 Play. Eller försöker, för det är är svårt.
Den första filmatiseringen med Roy Marsden som Dalgliesh, gjord på 1980- och 90-talen, har satt sig så starkt i mitt huvud att jag inte riktigt kan förlika mig med dagens nye Dalgliesh, spelad av Bertie Carvel. (Här emellan filmades också en kortare TV-serie med Martin Shaw som Dalgliesh. Men den serien har jag inget minnet av, inte alls. Kanske aldrig såg den?)
Den nya TV-serien med Bertie Carvel som Adam Dalgliesh.
Att jag än så länge inte kunnat vänja mig vid Bertie Carvel (lite för träig väl?) som kommissarie Dalgliesh kan eventuellt bero på att Roy Marsden gestaltade Dalgliesh så att han nästan exakt stämde överens med min egen uppfattning, alltså från romanerna.
Ska titta vidare så får jag se…
Kanske också borde ta fram och läsa om polisromanerna? Det var en lång polisserie som P.D. James skrev, från 1962 till 2008. Fjorton titlar blev det eller blev det ändå inte på denna långa tid.
Hur var dom? Bra, vill jag minnas. Men det var längesen nu som jag läste dem, särskilt de tidigaste. Minns dem inte i detalj. Har du läst dem, förr eller på senare år? Vad minns du? Vad tyckte och tycker du? Står P.D. James sig?
Följande är den text jag skrev om P.D. James i boken ”Deckarhyllan”…
***
P.D. James Land: England Genre: pusseldeckare och polisromaner som med tiden blir allt mer psykologiska och samhällskritiska
Redan i debutdeckaren, ”Slut hennes ögon” (i England utgiven 1962, i Sverige först 1991), visade P.D. James att hon var den nya engelska deckardrottningen och arvtagerskan till Agatha Christie. (Drottningkronan har senare övertagits av Ruth Rendell/Barbara Vine, som i sin tur lyft på kronan för att vara beredd att överlämna den till Minette Walters.)
”Slut hennes ögon” är en pusseldeckare. Miljön – den fridfulla lilla engelska byn med både kyrkbasar och herrgård – kunde vara hämtad från någon Agatha Christie-deckare.
Men observera att P.D. James inte kopierar! Hennes deckarromaner är inte 30-40-50-60-70 år gamla (Agatha Christies första detektivroman publicerades redan 1920 eller -21, bägge uppgifterna förekommer) utan moderna och samtida. Christie har lagt grundstenarna, James bygger/skriver vidare: moderniserar, utvecklar och komplicerar, eftersom livet i det moderna samhället är mycket mer komplicerat.
Den äldre, klassiska TV-serien med Roy Marsden som Adam Dalgliesh, kriminalkommissarie och poet.
Kriminalpusslet finns kvar, men James är mer noggrann än Christie med miljö- och personskildringarna. För att liksom visa att den engelska byn och dess invånare förändrats släpper James genast i sin första deckare in en ogift mor i herrgårdsmiljön.
På 70- och främst 80-talet fortsätter hon att utveckla och modernisera pusseldeckaren. Nutiden blir allt mer närvarande och personskildringarna byggs ut till psykologiska porträtt av både brottslingar och offer och även människorna omkring; deras drivkrafter och relationer, förhållandet mellan människan och samhället. P.D. James är en föregångare inom vad som har kallats den litterära kriminalromanen.
För att få plats med allt detta krävs fler romansidor. Fr o m ”Smak för döden” (1987) – en känd politiker och en dagdrivare hittas mördade brevid varann i en kyrka i London – börjar hon skriva längre böcker, flera är tjocka och tunga som tegelstenar. Om man fortfarande säger att Agatha Christies pusseldeckare är grunden, så bygger P.D. James i ”Smak för döden” ett höghus med miljö- och personskildringar.
”Böjelser och begär” (1990) kan närapå beskrivas som en miljödeckare. Miljön är Norfolkkusten med Larksokens kärnkraftverk.
I ”Arvsynd” (1994) återgår James till den traditionella engelska pusseldeckaren, men samtidigt har hon skrivit en Charles Dickens-roman i Londonmiljö, fast London idag.
Med ett så ”enkelt” grepp som att noggrant beskriva personernas bostäder (polisassistent Kate Miskins nya lägenhet i Dockland, den AIDS-döende i lägenheten vid Notting Hill, en skrotig antikvitetsaffär, ”slottet” nere vid kusten osv) speglar hon ett socialt skiktat England. Människorna lever parallella, inte gemensamma, liv; sida vid sida men utan verklig kontakt och utan att ifrågasätta klassindelningens olika livsvillkor.
P.D. James. Foto: Creative Commons / Wikipedia.
”Ett slags rättvisa” (1998) utspelar sej i och kring Londons juristkvarter. Plötsligt hamnar en välrenommerad advokatbyrå mitt i den verklighet av våld och mord som brottsmålsadvokaterna dagligen arbetar med – men bara på avstånd, utan att komma kroppsnära.
Trots att de oftast har samma huvudperson skiftar romanernas karaktär: från traditionella pusseldeckare till psykologiska kriminalromaner. Ibland kliver de, nästan, ut ur kriminalgenren och blir samhällsromaner. Det gör böckerna extra spännande – vid sidan om det kriminella blir de också litterärt spännande.
Huvudpersonen och deckarhjälten, känd från TV-serierna, behöver inte presenteras: Adam Dalgliesh, domprostson, poet (”Mord i sinnet”, 1987, innehåller ett exempel på hans poesi), tidigare kriminalkommissarie och numera polisintendent vid Scotland Yard. (Tilläggas kan att gatan där Dalgliesh är bosatt, Queenshithe, faktiskt går att hitta på Falkkartan över London, ruta R6.)
En annan av hennes huvudpersoner är mindre känd. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” (engelsk utgivning 1972) – fem år före Marcia Muller, tre år före Liza Cody och hela tio före Sue Grafton och Sara Paretsky – presenterade P.D. James en ung kvinnlig privatdetektiv. Cordelia Gray, 22 år, har fått ärva en nergången gammal detektivbyrå av ägaren, en f d polis som begått självmord. (Också här medverkar Adam Dalgliesh, men i en biroll.) Tio år senare återkom samma kvinnliga privatdetektiv i ”Skallen under huden”.
Utanför den kortare serien om Cordelia Gray och den längre om Adam Dalgliesh har James också skrivit några fristående romaner.
”Oskyldigt blod” (1981) är en thriller i Londonmiljö. En flicka har adopterats av en akademikerfamilj. På sin 18-årsdag bestämmer hon sej för att leta reda på sina biologiska föräldrar. Resultatet blir en chock. ”Människors barn” (1993) är fantasy, en framtidsroman om England.
Dessutom har P.D. James publicerat en dagbok, ”Dags att bruka allvar” (2000), som hon förde mellan sitt sjuttiosjunde och sjuttioåttonde år.
Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan” 2002
***
Samtliga polisromaner med Adam Dalgliesh:
Cover her Face (1962; ”Slut hennes ögon”)
A Mind to Murder (1963; ”Mord i sinnet”)
Unnatural Causes (1967; ”Onaturlig död”)
Shroud for a Nightingale (1971; ”Döden går ronden”).
The Black Tower (1975; ”Det svarta tornet”)
The Death of an Expert Witness (1977; ”Ett expertvittnes död”).
Arthur Conan Doyle skrev 56 noveller och fyra romaner om Sherlock Holmes. Den första av berättelserna var romanen ”En studie i rött”, som publicerades i 1887 års Beeton’s Christmas Annual, ett årligt häfte underhållning som utgavs i november från 1860 och 1898. Den sista av Conan Doyles berättelser om Holmes var novellen ”Shoscombe Old Place”, originaltryckt i den amerikanska veckotidningen Liberty den 5 mars 1927.
Vid det laget hade Holmes redan fått tjogtals rivaliserande excentriska litterära detektiver, och en hel del rena imitationer. Efter Conan Doyles död 1930 följde ytterligare, men dödsboet månade om sin upphovsrätt och de pastischer där Holmes fick behålla sitt namn och sina kännetecken var inte oräkneliga. Det har de blivit sedan upphovsrätten till gestalten upphört efter år 2000.
Numera utges varje år betydligt mer nyskrivet material om Sherlock Holmes än Conan Doyle åstadkom under sina fyrtio år som doktor Watsons mellanhand. Wikipedia listar för dagen 135 författare som skrivit Sherlock Holmes- pastischer; jag misstänker att de bara är toppen på isberget. Kanske har någon hängiven Sherlockian läst dem alla. Själv har jag aldrig ens försökt, men ändå fått mig till livs Holmeshistorier av ett tjugotal olika författare.
Några har jag uppskattat som kriminalromaner – de första av Laurie R. Kings vid det här laget 19 volymer långa serie om Mary Russell, där den femtonåriga Mary träffar den nästan sextioårige Holmes och medverkar när han löser ett fall. Senare utvecklas relationen, de gifter sig och fortsätter att utreda brott och mysterier.
Har någon missat böckerna är de – åtminstone så långt jag följde med – gedigna, men föregivet skrivna långt senare av en åldrad Mary. De är ett gott exempel på vad en begåvad författare kan åstadkomma genom att omtolka en annan författares ikoniska gestalt.
Men sedan finns också de otaliga försöken att skiva genuina pastischer – historier som ligger så nära Conan Doyles i stil, ton, personteckningar och tidsfärg att läsaren idealiskt inte kan se någon skillnad. Här har alla jag tidigare läst snubblat på ribban. Att skriva som man gjorde för ett sekel sedan är inte lätt. Att skriva som en viss författare gjorde är ännu mycket svårare.
Och att dessutom fånga hans synsätt, idiosynkrasier och tonläge gör det till ett mästarprov. Men det har faktiskt visat sig vara möjligt, och som bevis för det framlägger jag Lyndsay Fayes novellsamling ”The Whole Art of Detection”. I den presenteras tretton fallredogörelser skrivna av dr Watson samt två utdrag ur Sherlock Holmes egen dagbok där han återger andra problem han ställts inför.
Som kriminalnoveller är de här texterna inte några storverk. Till och med jag kunde i de flesta fall komma på lösningen innan den presenterades. Men många av dem är finurligt uttänkta och trivsamma. I konstruktion ansluter de dessutom till Conan Doyles egna Holmes-äventyr: enstaka handlar om mord, men andra bara om missförstånd eller om händelser som inte ens i egentlig mening är några brott.
Ändå är det som fascinerar i boken just pastischkonsten. Har man läst Conan Doyles engelska original känns de här novellerna perfekta: inte ett felvalt ord, inte ett enda stilbrott. Så vitt jag kan se inte ens några begrepp som inte var kända på Sherlock Holmes tid – Faye använder till exempel inte ordet ”mercury” för kvicksilver, utan det äldre och mer allmänt använda ”quicksilver”.
Och förfaller självklart inte till att ha med de apokryfiska men överallt förekommande formuleringarna ”Elementary, my dear Watson” eller ”The game’s afoot”. Så till dem som älskar och vördar sin Sherlock Holmes måste den här samlingen varmt anbefallas. Även om den för andra troligare är bara ett sällsamt kuriosum.
John-Henri Holmberg, härmed gästskribent på Deckarlogg, är översättare, kritiker och författare. Han har skrivit böcker om science fiction, fantasy och psykologiska thrillers, varit Edgarnominerad och hedersgäst på den 75:e världs-science fiction-kongressen. Tidigare även bokförläggare då han introducerade Ursula K. Le Guin, George R.R. Martin, James Ellroy, Andrew Vachss med flera i svensk utgivning. Född i Stockholm, bor i Skåne och är ledamot av Svenska Deckarakademin.
I ett efterord förklarar Nick Cornwell, yngste son till John le Carré och författare under namnet Nick Harkaway, bakgrunden till utgivningen av pappans postuma roman ”Silverview”.
Pappa, egentligen David Cornwell, hade bett sonen Nick att om det efter hans död fanns något ofärdigt, efterlämnat manus så skulle Nick skriva klar den romanen och ge ut. Så efter att pappan hade avlidit drog sonen sig till minnes ett bokmanus som pappa talat om och som skulle heta ”Silverview”. Den existerade ju, det visste han.
Att den skrivits men lagts åt sidan av någon anledning. Manuskriptet återfanns i John le Carrés skrivbordslåda. Sonen Nick läste och blev förvirrad. Det var ju en i stort sett färdig roman, några småfel blott i förstamanus, som det kan vara, men inget att tillägga, inte en bok som behövde skrivas klar. Utan färdig att ges ut i stort sett som den var.
”Silverview” var/är som en återblick på alla tidigare romaner av John le Carré, tyckte Nick Cornwell. Ja, på pappans liv: hans tankar om brittisk underrättelseverksamhet, om stormaktspolitik och världen. ”En sång av erfarenhet”, som Nick formulerar det i efterordet.
”Silverview” är en kortroman eller långnovell i jämförelse med John le Carrés inte minst till omfånget stora, innehållsrika romaner. Här är antalet sidor blott 241 och dessutom är sidorna rätt så små. En koncis men ändå en innehållsrik roman, det ryms mycket på såväl sidorna som mellan raderna och utanför boken.
Berättelsen börjar intensivt men ändå vardagligt spännande:
Fast vardagligt och vardagligt… En ung kvinna, Lily, är på väg genom London. Hon drar sonen Sam framför sig i en sittvagn. Lily ska utföra ett uppdrag åt sin mamma: överlämna ett som det verkar hemligt brev till ett hus på South Audley Street. Nej, inte mer än så avslöjar jag. Det får räcka. Jo förresten, kan också nämna namnet på den person, Stewart Proctor, som ska ta emot brevet från Lilys mor Deborah, nu döende i cancer.
Inledningen tål att funderas på. Mor och dotter. Två kvinnor. De världar i betydelsen underrättelsevärldar som John le Carré har skildrat i sina romaner är högst manliga. Här i ”Silverview” här förekommer alltså ett par kvinnor direkt i början av berättelsen.
Dock kan romanens första kapitel läsas en slags prolog eller ett förord. Själva starten sker i andra kapitlet. Eller kanske ska det snarare beskrivas som att första och andra kapitlet är varandras paralleller? De inträffar samtidigt.
John le Carré. Foto:Harry Borden
Julian Lawndsley anländer till en kuststad i East Anglia. Dit har han flytt från finansvärlden i London, köpy en liten bokhandel i den lilla staden. En äldre man, Edward Avon, besöker bokhandeln och det ska visa sig att Edward varit vän med Julians döda pappa, Henry Kenneth Lawndsley (kallad J.K. av vännerna).
Det ska också visa sig att Edward är pappa till Lily, den tidigare nämnda unga kvinnan, och den likaså nämnda döende mamman, Deborah Garton, har varit analytiker inom säkerhetstjänsten. Även de bor i den lilla staden, i en palatsliknande herrgård som heter just Silverview.
Det kan dessutom tilläggas att Stewart Proctor är chef för Storbritanniens inrikes säkerhet med specialitet att nosa upp säkerhetsrisker och jaga mullvadar. Några recensenter har jämfört honom med George Smiley, den mest kände underrättelsetjänstemannen i John le Carrés spionromaner, men nja, haltar inte den jämförelsen lite?
Vad leder allt detta till? Till konflikten på Balkan och en brittisk-amerikansk säkerhetsläcka. Till en diskussion, som ofta hos le Carré, om oskuld och skuld, patriotism, ja, nationalism, historiens påverkan på nutiden, nyttan av spioneri och säkerhetsarbete, plikt och moral, Brexit för den delen, Storbritannien som i Stor Britannien.
Om, om, om… En hel massa om. Romanen ”Silverview” utspelar sig både i nutid, på 2000-talet nångång, och i återblickar bakåt.
John le Carré betraktar landet och säkerhetstjänsten med besvikna ögon. Han skriver kritisk och kanske var det därför han lät den här romanen ligga i skrivbordslådan. Han blev för kritisk? Eller så las manuset åt sidan för att han också skulle hinna skriva sin självbiografi. Eller så betraktade han den som en tunn mellanbok.
Men det är den inte. ”Silverview” är en koncis le Carré, komprimerad till det… ja, inte hans allra bästa… men bra nog är den. Lagom lång också, läsaren får mycket på dessa få sidor. Silverview, som namn lyder på det stora huset, är hämtat från Friedrich Nietzsches namn på sitt hus, Silberblick. En hyllning? Eller nånting annat.
Att hela romanen fått heta ”Silverview” avslöjar kanske något om det centrala för berättelsen.
Som varje månad: de fem bästa deckarna och annan krimi som Deckarloggs red. samt gästrecensenter läst under den gångna månaden. Alltså Deckarloggbäst november 2021!
***
Frida Skybäck
De rotlösa
(LB Förlag)
Efter att ha varit en av de bästa inom feelgood lovar Skybäck att också bli en bra deckarförfattare. Hennes debutdeckare har Malmö som miljö: gator och platser, kriminalitet och samhällsklasser. Tre huvudpersoner: Lydia och Dani, vars föräldrar flydde hit från Kroatien, och Linnea, bosatt i nyrika Västra hamnen. Polisen ringer på. Lydias bror Dani är försvunnen, misstänkt för att ha kidnappat Linnea. Dessa tre berättar ”samma” historia, i tur och ordning. Ett deckargrepp som blivit allt mer vanligt men är svårt att hantera. Skybäck klarar även detta.
Sofia Rutbäck Eriksson / Mattias Boström
Katarinas eminenta detektivbyrå
(Lind & Co)
Bokserien handlar om 31-åriga choklad- och bubbelälskande Katarina Zapp, en spänningsälskare som nog hellre skulle överge sin sockerlast för salladsblad än att fortsätta jobba som revisor. När mystiska saker börjar ske både på jobbet och i det privata tar hon hjälp av sin pensionerade granne Greta och utnämner sig till privatdetektiv. Bokserien om Katarina och Greta utlovar ”mer mys än rys” och det är helt sant. Något som ändras lite ju längre in i bokserien vi kommer är tonen. Den skojfriska och härliga ytan finns alltid kvar, men huvudintrigerna blir något mer allvarsamma. (Ur Peter Westbergs rec. av de fem första titlarnasom ljudböcker.)
Colson Whitehead
Harlem Shuffle
Övers: Eva Åsefeldt
(Albert Bonniers)
Genren, för det finns en litterär strömning som Colson Whitehead ansluter sig till: den svarta amerikanska eller afrikanskamerikanska kriminal- eller deckaren. ”Harlem Shuffle” utspelar sig alltså i Harlem. Berättelsen om den unge, svarte möbelhandlaren Ray Carney på 125-e gatan börjar 1959 med medborgarrättsrörelsen och fortsätter in i raskravallernas = det svarta upprorets 60-tal. Då en svart affärsägare inte kan få banklån, var och hur ska man då skaffa kapital? Och förresten, skulle de vita affärsmännen vara mer laglydiga, med sina affärsmetoder? Vad är stöld? Vem är kriminell? Vem följer lagen? Detta definierar både litteraturen om och livet för svarta: själva livet är kriminellt, litteraturen blir krimi.
Johan Theorin
Benvittring
(W&W)
Efter åtta års väntan får vi en fortsättning på Johan Theorins Ölandssvit. Det visar sig att författaren på bästa sätt använt de åtta år som gått sedan ”Rörgast”. Huvudkaraktären, Gerlof Davidsson, levererar på högsta nivå. Huvudhandlingen utspelar sig 2001 och vi får följa med Gerlof på en strandpromenad när han hör ett stenras vid en öde sträcka på den öländska kusten. Han övertalar sitt brorsbarn, Tilda Davidsson, som är polis att undersöka platsen. En man begravd under stenraset och lite längre bort på stranden hittas även benresterna av ett lik med en tröja på sig som en gång varit Gerlofs. Han gav den till en luffare 1952 samma kväll som hans skuta ”Vågbrytaren” brann upp i en vik, söder om Oskarshamn. (Ur Samuel Karlssons rec)
Sofie Bjarup
Mörkrets barn
(Lind & Co)
Bjarups debudeckare ”Mörkrets barn” hör till subgenren historisk noir. Så måste resultatet bli när kriminalberättelsen utspelar sig i London år 1888. Denna stad, denna tid och dessa livsvillkor var mörkaste, fattigaste noir för många (fast inte alla) av Londons invånare. Året 1888 ger kanske en association? Det är Jack Uppskärarens år, då han mördade kvinnor i East Ends fattigkvarter. Nu har ännu en kvinna hittats mördad och skändad på Hanbury Street i Whitechapel. Dit kommer William Sinclair, huvudperson i ”Mörkrets barn”, som reporter för The New Chronicle, en av Londons dagstidningar.
Deckarlogg 