Mörkt, tufft och hårt (och lite skräpigt)

thompson_GriftersDet damp ner två översatta deckare av amerikanen Jim Thompson, ”Grifters” och ”Getaway” (bägge utgivna av Modernista). Och jag uppskattar verkligen, det har jag skrivit tidigare, att förlaget Modernista – med sina återutgivningar av äldre deckare – ser till att bevara deckartraditionen. Ja, hålla den vid liv.

Men ”Grifters” har jag väl recenserat tidigare? tänkte jag. Förra gången den kom på svenska. När var det?

thompson_getaway_omslag_inbJag sökte i datorn och upptäckte att någon recension hade jag nog inte skrivit, däremot en krönika om bland annat två deckare av just Thompson. Plus några liknande författare, senare efterföljare. Här är den krönikan, där jag nämner ett antal författare/titlar som förtjänar att sökas upp.

Vart tog förresten Simon Kernick vägen? Han skriver väl fortfarande? Varför översätts han inte till svenska längre?

***

Kernick Handeln med DödenSimon Kernicks debutdeckare, ”Handel med döden” (Bra Böcker; övers: Jan Risheden), börjar direkt, hårt och brutalt. Dennis Milne, kriminalinspektör i London, berättar ”en sann historia” om en pedofil och våldtäktsman, en våldtagen tioårig flicka och hennes far, som tar lagen i egna händer efter att våldtäktsmannen klarat sig undan straff. Pappan blir – däremot – anhållen och dömd för mordbrand och mordförsök på våldtäktsmannen.

Dennis Milne kommenterar sarkastiskt: ”Bättre att tio skyldiga män går fria än att en oskyldig blir inspärrad.” Polisen Milne har blivit så cynisk och avtrubbad att han också privat börjat se till att kriminella får sina välförtjänta straff.  Han straffar dem personligen och handgripligen: tar livet av dem.

Kan en sådan roman vara bra? Är det ens moraliskt att läsa den? För att inte tala om att skriva romanen!

Det är förstås omöjligt att läsa ”Handel med döden” som en stunds avkoppling och underhållning. Kernicks polisroman kräver läsarens aktiva och inte så lite obehagliga deltagande i en diskussion om brott och straff, om synen på rättssamhället. Vid läsningen uppstår – förhoppningsvis – en dubbel sensmoral: romanens kontra läsarens.

Simon Kernick skriver i genren neo noir. Snabbhistorik: Det började i USA på 1920-talet med pulp = skräplitteratur (science fiction, western och kioskdeckare) ur vilken den deckargenre som kallas hardboiled, alltså hårdkokt, växte fram.

I Frankrike användes benämningen noir om både film och litteratur med mörka, dystra stämningar. Ordet noir importerades sen till den anglosaxiska världen och används nu också i USA och England som benämning på hårdkokta deckare, filmer som romaner. Idag förekommer dessutom begreppen neo noir och neon noir (medan tuffa landsortsdeckare kallas country noir).

Raymond Chandler och Dashiell Hammett räknas i Sverige som den hårdkokta deckargenrens skapare och främsta företrädare. Men där är det stopp, knappast någon av alla övriga amerikanska deckarförfattare som var med om att utforma den hårdkokta genren har blivit kända i Sverige.

Och nästan lika illa är det med deras nutida efterföljare i den nya, hårdkokta vågen – eller trenden – som sköljt över USA och England från slutet av 70-talet och framåt. Alltför få nya, hårdkokta författare introduceras i Sverige och de som faktiskt fått böcker översatta (som George Pelecanos och Daniel Woodrell) har sällan uppskattats efter förtjänst, varken av Svenska Deckarakademien eller (deckar)kritikerkåren.

Varför? Det kan bero på att traditionen efter Sjöwall-Wahlöö står i vägen. Kritiker och andra svenska deckarläsare har fått för sig att samhälleliga – ja, socialrealistiska och politiska – romaner med eller utan ett poliskollektiv är den bästa – enda – kriminallitterära formen om det ska skrivas spännande och samtidigt verklighetsförankrade deckare.

mordaren-i-mig---modernista-pulpEfter en osannolikt lång graviditet verkar det ändå som om det också i Sverige uppstått ett intresse för noir, hårdkokt och pulp. Ett eller snarare två tecken på detta är att just två deckare av amerikanen Jim Thompson från 1952 respektive -63 nu – äntligen! – publicerats av var sitt förlag, ”Mördaren i mig” (Modernista Pulp; övers: Johanna Mo) och ”The Grifters”
(Kaliber; övers: Einar Heckscher).

En enda av de cirka 30 böcker som amerikanen Thompson skrev fanns tidigare på svenska, utgiven av kioskdeckarförlaget Komet. Det är väl problemet: Thompson har ansetts för ”skräpig”, hård och tuff – ja, rå. Det stämmer: han kan skriva riktigt obehagligt och räligt. Men han är också en av de främsta författarna i den del av den hårdkokta genren som drar mot pulp.

Grifters KaliberAv titeln ”Mördaren i mig” framgår att temat är snarlikt det som Simon Kernick skulle knyta an till 55 år senare. Det gäller inte bara den här romanen utan det mesta som Thompson skrev. Han skildrar människans mörkaste skrymslen och vrår, det monster som finns i människan. Ja, i varje människa, också dig och mig. Vissa kan hålla monstret inlåst i en bur – andra klarar inte av det.

”Mördaren i mig” skildrar, ordagrant, en psykopat.  Lou Ford är polis med titeln vicesheriff i en liten stad i Texas. Snällare finns inte, tror folk, men han har en mördare i sig.  Ford bär på en ful hemlighet som får honom (minns kriminalinspektör Milne!) att ta rättvisan, om det nu är rättvisan, i sina egna mördarhänder.

”The Grifters” handlar om en småskojare, Roy Dillon, och en ännu större skojare, hans mamma Lilly. Också här skildras kampen mellan det goda och den växande, allt mer accelererande ondskan, inte inom mänskligheten utan i varje människa.

jesus-son---modernista-pulpSamma förlag har också låtit översätta och ge ut varsin nutida efterföljare: ”Jesus´ son” (Modernista Pulp; övers: Niclas Nilsson) av Denis Johnson och ”Psychosomatic” (Kaliber; övers: Einar Heckscher) av Anthony Neil Smith, bägge amerikaner.

De är både mer och mindre skrämmande. Författarna har vidgat förebildens perspektiv och samhälle, flyttat historier och personer fram till nutiden, när allting blivit värre ändå. De enstaka dårfinkarna och helgalningarna finns i flerdubbla upplagor och befolkar hela samhället.

SpychosomnicJohnsons jag-berättare liknas vid Jesus son i låten ”Heroin” med Lou Reed. Hamnar Guds barnbarn i verkliga situationer och stöter på verkliga människor eller finns de enbart i hans narkotikahjärna? Smiths otroliga huvudperson, Lydia, är en kvinna utan armar och ben, så hämndlysten på sin exman att hon blivit galen. Och så otrolig att övriga personer, från småtrixare till mördare, ju verkar helt normala.

Samtidigt skriver Johnson och Smith i en färdig form, en tidigare skapad litterär stil. De bemästrar den hårdkokta stilen, skriver tufft men skönt. Fast där finns också en aning av pastisch. Medan Thompson skapade en stil, eller skrev utan att veta hur han skrev och resultatet blev det som nu kallas noir. Hinnan mellan litteratur och verklighet är tjockare hos Denis Johnson och Anthony Neil Smith än hos Jim Thompson, där hinnan är så tunn att den knappt märks.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2008

Annonser

Bixesuell privatsnok i London

Åtskilliga är de deckarförfattare som importerat en hårdkokt amerikansk privatsnok á la Marlowe, Spade och Archer och omplanterat honom i någon europeisk stad. Resultat: (oftast) pastisch.

Men Dan Kavanagh försöker inte ens. Hans före detta polis och privatdetektiv, Nick Duffy, bor i Acton, London och är lika engelsk som fish’n’chips, Monty Python och Ray Davies (i The Kinks).

Och därtill bisexuell.

Duffy läser artiklarna i tidningarna – ”Måste homosexuella byta livsstil?” – och oroar sig. Kollar benen och ryggen (några förändringar?). Har han gått ner i vikt? Hela tiden oroar han sig för AIDS.

I Kavanaghs första deckare, ”Duffy”, är miljön Soho – men inte turisternas Soho.

Duffy tar oss med till peep-showernas, stripklubbarnas och sexbutikernas ägare: till Sohos ”maffia” eller, med Duffys ord, ”de lokala affärsmännen”.

Seriens andra titel, ”Putting In The Boat” (bägge Penguin), är ett kunnigt fotbollsreportage om Athletic, en liten kämpande Londonklubb i tredje divisionen.

Dan Kavanaghs deckarromaner är lika mycket guider till Londons miljöer och människor – som de är deckare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Expressen 1989

PS. Dan Kavanagh var/är ”deckarpseudonym” för den engelske författaren Julian Barnes.

Duffys nätsida: http://www.dankavanagh.com/duffy.html

Strike som TV-serie

Började titta lite på serien om privatdetektiven Cormoran Strike, alltså den TV-serie som BBC One precis har visat och som bygger på de tre deckarromanerna av Robert Galbraith (pseudonym för J.K. Rowling då hon deckarförfattar): ”Gökens rop”, ”Silkesmasken” och ”Karriär i ondska”.

(Vill du läsa mer om Rowlings deckare så har jag skrivit om dem flera gånger, klicka t ex HÄR och läs.)

I november kommer TV-serien, som heter just och blott ”Strike”, på DVD och framöver ska den väl också visas på någon svensk TV-kanal. Men vill man (hmmmmm) så går det att (tjuv)titta redan nu…


Trailer för TV-serien ”Strike”, byggd på J.K. Rowlings deckare.

Jag blev imponerad, av det lilla jag sett hittills. Rowling har själv varit en av flera exekutiva producenter och tydligen sett till att TV-manuset följer romanerna nästan rad för rad. Och även att miljöerna är lika autentiska som i hennes deckarromaner.

Berättelserna får ta den plats de tar för att bli berättade. Jag gillar det – att det inte klipps och hoppas hit och dit, plötsligt och snabbt.

Och de Londonmiljöer som Rowling beskriver i romanerna är också med i TV-serien. Londonmiljöerna både känns igen och känns.

Ja, hela färgskalan i foto är faktiskt londonsk.

Sist – och främst: Vilken casting!


Brittiska sångpoeten Beth Rowley framför temalåten”I Walk Beside You” till TV-serien ”Strike”.

Det är som om producenterna med J.K. Rowling i spetsen ringt och rådfrågat mig innan de skrev kontrakt med Tom Burke, som spelar privatsnoken Cormoran Strike, och Holliday Grainger, som spelar hans sekreterare Robin Ellacott.

De är ju exakta: precis som jag föreställde mig både Cormoran och Robin.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Kanske årets deckare?

Som ni kanske sett på annan plats har Svenska Deckarakademin nu nominerat två gånger fem deckare, svenska respektive översatta, till Deckarakademins bägge årliga priser. Eller två gånger ”Gyllene kofoten”, som prisen kallas numera. Utdelningen sker på Deckarbiblioteket i Eskilstuna den 26 november.

Inte riktigt men nästan alla av de nominerade har jag läst. Såvitt jag kan bedöma är det inte mycket att anmärka mot: samtliga är – eller verkar vara – välförtjänt nominerade. Fast jag noterar en sak: efter att, låt säga, utomgenredeckare = romaner med visst kriminellt men desto mer skönlitterärt innehåll tidigare varit populära hos Deckarakademins ledamöter så har nu – det var på tiden – allt fler av dagens varianter på hårdkokt och noir tagit sig in på allvar bland de nominerade.

Man kan också notera att det är väl blandat mellan stora och mindre förlag. Dessutom – att jag inte har anmärkningar betyder inte att nomineringarna är definitiva och självklara. Åtminstone, säg, två gånger fyra andra författare/titlar hade säkert kunnat nomineras. Vilket i sin tur betyder att 2017 är ett bra år vad gäller deckarutgivningen i Sverige.

Skärmklipp 2017-10-30 14.35

Hämtat från Svenska Deckarakademins hemsida: http://deckarakademin.org/hem/

Bland utländska/översatta titlar hade jag inte blivit ledsen – tvärtom – om Jan-Erik Fjells norska polisroman ”Smugglaren” (Harper Crime, övers: Sandra Rath) – årets bästa översatta deckare, om någon frågar mig – hade åtminstone nominerats, liksom Jan-Philipp Sendkers lågmälda Kina-thriller ”Viskande skuggor” (Forum, övers: Lisbet Holst), Pierre Lemaitres mycket franska franska polisthriller ”Alex” (Sekwa, övers: Cecilia Franklin) och varför inte Adrian McKintys hårdkokta polisroman ”Jag hör sirenerna på gatan” (Modernista, övers: Nils Larsson) med 80-talets Nordirland som kriminell livsmiljö.

Eller för den delen islänningen Steinar Bragis mångspänningsroman ”Kata” (Natur & Kultur, övers: Sara Gombrii). Enastående kvinnoskildring med Reykjavik som stadsnatur. Fast Bragi kanske är för litterär, nu när det ska vara hårdkokt?

Bland årets svenska deckarförfattare hade väl också Martin Holmén kunnat nomineras för ”Slugger” (Albert Bonniers), den avslutande delen i hans noir-serie om och i Stockholm. Fler möjliga: Katarina Wennstam har skrivit ännu en samhällsthriller, ”Gänget” (Albert Bonniers), som riskerar att bli personligt drabbande, John Ajvide Lindqvist avslutar sin mitt emellan krimi- och skräcktrilogi ”Platserna” med romanen ”Den sista platsen” och Sara Lövestam avslutar med den fjärde titeln, ”Finns det hjärterum” (Piratförlaget), sin serie om den osannolika men ändå sannolika detektiven Kouplan.

Även dessa kunde, enligt mig, varit med bland de nominerade. Får se nu om Deckarakademin också tänker dela ut några extrapriser för 2017.

Till exempel ett debutantpris, som då antingen väl bör gå till Lina Bengtsdotter för landsbygds-, det vill säga Gullspångsdeckaren ”Annabelle” (Forum) eller till Niklas Natt och Dag för ”1793” (Forum), en historisk noirberättelse i Stockholm på Bellmans tid.

Och ska det dessutom delas ut ett pris till året faktabok så bör främst ”På stadens skuggsida – Människor och brott i Jack The Rippers London” (Carlssons) av Peter K. Andersson och ”Svensk skräcklitteratur 1 – Bårtäcken över jordens likrum” (Ellerströms) av Mattias Fyhr vara aktuella. Enligt min åsikt.

Här följer de författare/deckare som Svenska Deckarakademin har nominerat med Akademins egna, något förkortade, beskrivningar och motiveringar.

De svenska nominerade:

Christoffer Carlsson: Den tunna blå linjen (Piratförlaget)
Fjärde och sista delen i Christoffer Carlssons romaner om stockholmspolisen Leo Junker. Han arbetar med att lösa ett fem år gammalt mord, men det handlar också om sorg, kärlek och vänskap.

Anders de la Motte: Höstdåd (Forum)
Författaren återvänder till den skånska byn Nedanås, där en ung, begåvad man dog för 27 år sedan. Anna Vesper, mordutredare från Stockholm, har flytt från en personlig tragedi och försöker finna sig till rätta i idyllen. Men det vore inte ”Skåne noir” om inte det begicks brott även idag.

Thomas Engström: Öster om avgrunden (Bonniers)
Klassisk spionroman på modern svenska. Detta är fjärde och sista fristående delen om före detta dubbelagenten Ludwig Licht, som i likhet med många andra dricker för mycket och även har en dålig relation till sin son. Miljö: Tbilisi, Georgien.

Camilla Grebe: Husdjuret (W&W)
Unga polisen Malin är uppvuxen i fiktiva sörmländska byn Ormberg. Som tonåring hittade hon ett barnlik i ett stenröse och återvänder nu med sina kollegor för att försöka lösa det olösta mordet.

Anders Roslund & Stefan Thunberg: En bror att dö för (Piratförlaget)
Fristående fortsättning på ”Björndansen” om de tre rånarbröderna Leo, Felix och Vincent Dûvnjac och deras motståndare, polisen John Broncks. Äldste brodern Leo, som just sluppit ut ur fängelset, vill begå det perfekta brottet.

De nominerade översatta kriminalromanerna:

Flynn Berry: Sargad (Louise Bäckelin förlag, övers: Rebecca Alsberg)
Psykologisk thriller av en amerikansk författarinna om en kvinna som söker sin systers mördare, men som därmed också avslöjar systerns hemligheter. Boken belönades av MWA (Mystery Writers of America) med Edgar-priset som årets bästa debut.

Bill Beverly: Dodgers (Southside Stories, övers: Hanna Axén)
Fyra kriminella unga män och pojkar på en road-trip genom USA, på väg för att mörda en domare. En brutal noir-roman med oväntat slut. Uppmärksammad bl.a. för att CWA (Crime Writers’ Association) belönade den både som bästa roman och bästa internationella debut.

Ray Celestin: Mafioso (Southside Stories, övers: Hanna Williamsson)
Celestins debutroman belönades förra året av Svenska Deckarakademin som årets bästa till svenska översatta deckare. ”Mafioso” är en historisk kriminalroman om mord, rasism, gangsterväldet och – inte minst – musiken i Chicago under slutet av 1920-talet.

Ane Riel: Kåda (Modernista, övers: Helena Ridelberg)
Mycket annorlunda och sorgsen kriminalroman med en liten flicka i den bärande rollen. Inte mycket våld men genomarbetade karaktärsteckningar. Boken belönades av SKS (Skandinaviska Kriminalsällskapet) som årets bästa nordiska kriminalroman.

Karin Slaughter: De fördärvade (Harper Collins, övers: Villemo Linngård Oksanen)
Staden Atlanta 1974: rasism och sexism gör det svårt för kvinnliga poliser att arbeta. Men två av dem börjar på egen hand utreda ett polismord – trots motståndet. Boken nominerades till ett Edgar-pris.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Driv, nerv och spänning

Mark Hill
Jag förlåter aldrig
övers: John-Henri Holmberg
(Lind & Co)

Gundstoryn tycker jag mig känna igen. Kanske till och med har läst den förut?

Eller så påminner Mark Hills polisroman ”Jag förlåter aldrig” om någon annan brittisk polis- och/eller kriminalroman. Smittar olika brittiska deckare av sig på varann eller finns det en allmän tendens i dagens Storbritannen att göra upp med just detta i landets historia?

Mark Hill jag-forlater-aldrigDet kan vara pojkskolor eller – som här – ett barnhem för pojkar.

Mord börjar begås, mord som verkar ha en beröringspunkt med vad som hände en viss natt på barnhemmet Longacre.

Och med Londonkommissarien Ray Drake, ännu en av alla dessa poliser som varken gått eller går den raka vägen. Som hans kontrast finns då förstås också en plikttrogen kvinnlig polis, den till kriminalinspektör nyss befordrade Flick Crowley.

Inspektör Crowley blir utredningsledare för morden på familjen Overton (föräldrarna och en vuxen son) men kommissarie Drake, hennes överordnade, kan inte låta bli att lägga sig i – av en speciell anledning…

Känner du också igen det här? Läst nåt liknande?

Fast det finns ett driv i Mark Hills sätt att berätta, en nerv och en spänning, som ändå gör ”Jag förlåter aldrig” till en egen polisroman. Eller i alla fall en lovande inledning på en polisromanserie.

För det här deckarförfattaren Mark Hills debut, den första titeln i en kommande serie om, som det står i baksidestexten, ”den moraliskt korrupte polisen Ray Drake”.

Så provläs! Kanske särskilt om du gillar (Hill påminner en del om honom) Mark Billingham…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Christie möter Chandler hos Rowling

Nu har alltså Robert Galbraiths, vill säga J.K. Rowlings deckarromaner om privatdetektiven Cormoran Strike och hans sekreterare Robin Ellacott på Denmark Street i London också blivit en TV-serie.

Premiär på BBC One den 27 augusti 2017 och man får väl förutsätta TV-serien kommer till Sverige med tiden (snabbare eller långsammare).

Grunda med att läsa romanerna: tre stycken, ”Gökens rop” (2014), ”Silkesmasken” (2015) och ”Karriär i ondska” (2016). Det är mitt råd och jag lovar: ett gott råd!

Följande skrev jag när den första titeln i serien kom på svenska…

*

Robert Galbraith
”Gökens rop”
Övers: Charlotte Hjukström
(W&W)

En advokat kunde inte hålla tyst. Därför vet vi att Harry Potter-författaren J K Rowling tänkte gömma sig bakom pseudonymen Robert Galbraith. Om jag inte vetat det utan trott att ”Gökens rop” skrivits av en okänd debutant, vad hade jag tyckt om den här deckaren?

Rowling Gökens ropEn annan fråga: Hade den översatts till svenska?

Jo, jag tror att jag också då – ifall jag hittat fram till den bland alla hundra plus anglosaxiska privatdetektivdeckare som ges ut årligen – hade tyckt om ”Gökens rop”. Men jag undrar om den skulle ha kommit ut i Sverige…

”Gökens rop” skiljer sig lite från andra deckare med en privatsnok som problemlösare. Galbraith/Rowling har skrivit med ett leende. Resultatet blev en mjukkokt pastisch på hårdkokta deckare. Också mycket engelsk: Agatha Christie stämde träff med Raymond Chandler.

En supermodell faller från en balkong. Hennes bror ifrågasätter om hon begick självmord och ber privatdetektiven Cormoran Strike, enbent krigsveteran, att utreda. Det är intrigen. Varken så annorlunda, märkligt eller spännande.

Det som får ”Gökens rop” att bli en underhållande deckare är person- och miljöskildringarna samt Rowlings lätta handlag på tangentbordet. Porträtten av privatdetektiven med kontor på Denmark Street och hans unga, allt mer självständiga sekreterare är både ömma och trovärdiga.

Rowling har dessutom förmågan att förmedla en Londonstämning som alla – inklusive svenska turister – måste känna igen sig i.

Här finns typiska debutantfel – till exempel longörer som hade kunnat strykas – och upplösningen är inte heller den bästa. Fast även deckarveteraner har ju svårt att knyta ihop trådar.

Christie-pussel och Chandler-deckare blandas till – ordagrant – trevlig läsning. Och Londonentusiaster, det lovar jag, kommer att älska ”Gökens rop”.

Bengt Eriksson
(publicerat i Kristianstadsbladet 2013)

Flyktingar, biotech, kärlek och poesi

Lone Theils
Den blå poetens kärlek
övers: Margareta Järnebrand
(Norstedts)

Nu föreligger den andra romanen om journalisten Nora Sand. ”Den blå poetens kärlek” är en fristående fortsättning på danska Lone Theils mycket lovande debut med ”Flickorna på Englandsbåten”, då som nu i utmärkt översättning av Margareta Järnebrand,

Det är en hemsk historia som Nora Sand har att gräva i. En iransk poet och Nobelpristagare, Manash Ishmail, har kommit som flykting till Danmark. Med på flykten fanns hans älskade hustru Amina men genom en serie olyckliga omständigheter har paret skilts åt och nu vet ingen vad Amina är.

Ishmail ger aldrig några intervjuer och uppträder inte i TV. Hans poesi är budskapet och så ska det förbli. Men inte längre. Han är beredd att ge en enda intervju och den ska Nora Sand få. Kulturredaktionen på tidskriften Globalt är i upprorsstämning: Varför just Nora?

Manash Ishmail vill att Nora ska hitta hans hustru. De senaste livstecknen kom från London och London är Noras bas. Hur kan en kvinna bara försvinna så spårlöst att man tvivlar på att hon ens har funnits?

Theils blå poetNora Sand kommer snabbt i kontakt med den nya verkligheten där flyktingmottagande och hantering är utsålt till privata företag som med engelska regeringens goda minne håller människor inspärrade i ogenomträngliga fängelsekomplex innan de deporteras. Ingen insyn, inget demokratiskt ifrågasättande är möjligt i denna värld där ideella organisationer övervakas, hotas och trakasseras, eldsjälar förföljs.

Kan detta verkligen vara det moderna England? Allt är gungande, kafkaeskt obegripligt och undflyende. Vad gör en tuff reporter när inget finns registrerat, den byråkratiska rundgången mardrömslik och otäcka trojaner i datorn raderar filer, stjäl video och telefonsamtal och allt, allt blir förstört?

Nora Sand väntar. På att rätt person ska dyka upp, på att hon ska kunna följa de få fysiska spår som finns. Hon tar hjälp av pålitliga vänner. Till sist lyckas hon skapa sig en bild av situationen och den visar sig vara långt värre än hon först kunnat ana.

Vilka förbindelser har ett danskt superföretag i biotech-branschen med ett internationellt läkemedelsbolag och ett amerikanskt säkerhetsföretag i Texas? Vad är det för revolutionerande medicin som företaget ska lansera? Ofattbara summor står på spel och spåren leder rätt in i flyktingförvaringen.

Det är inga roliga besked hon kan lämna till den väntande maken – eller för all del till sin redaktion. Alltför mycket står på spel, alltför mycket pengar är i omlopp och Globalt är bara en liten aktör på den internationella scenen.

Och Nora Sand är lika envis, käck och halsstarrig som i förra boken, och min kritik kvarstår: Hon är en intressant person som skulle må mycket väl av att fördjupas utan att förlora ett uns av sin envetna professionalism. Det vore intressant att få en lite djupare inblick i hennes drivkrafter och motiv. Kort sagt, hur hon blev som hon blev.

Men visst är det bra. Det är spännande och välskrivet och kopplingen mellan skumraskfinans och flyktingar minst sagt vältajmad. Det privata får sin beskärda del genom poeten Manash Ishmail och hans hustrus öden och med de bekymmer Nora själv har med kärleken och dess komplikationer.

Lone Theils har en egen ton och ett språk som matchar. Men några lösa ändar hänger sig envist kvar och skaver utan avslut. Vilket inte hindrar att jag ser fram emot Nora Sands vidare öden.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg