Driv, nerv och spänning

Mark Hill
Jag förlåter aldrig
övers: John-Henri Holmberg
(Lind & Co)

Gundstoryn tycker jag mig känna igen. Kanske till och med har läst den förut?

Eller så påminner Mark Hills polisroman ”Jag förlåter aldrig” om någon annan brittisk polis- och/eller kriminalroman. Smittar olika brittiska deckare av sig på varann eller finns det en allmän tendens i dagens Storbritannen att göra upp med just detta i landets historia?

Mark Hill jag-forlater-aldrigDet kan vara pojkskolor eller – som här – ett barnhem för pojkar.

Mord börjar begås, mord som verkar ha en beröringspunkt med vad som hände en viss natt på barnhemmet Longacre.

Och med Londonkommissarien Ray Drake, ännu en av alla dessa poliser som varken gått eller går den raka vägen. Som hans kontrast finns då förstås också en plikttrogen kvinnlig polis, den till kriminalinspektör nyss befordrade Flick Crowley.

Inspektör Crowley blir utredningsledare för morden på familjen Overton (föräldrarna och en vuxen son) men kommissarie Drake, hennes överordnade, kan inte låta bli att lägga sig i – av en speciell anledning…

Känner du också igen det här? Läst nåt liknande?

Fast det finns ett driv i Mark Hills sätt att berätta, en nerv och en spänning, som ändå gör ”Jag förlåter aldrig” till en egen polisroman. Eller i alla fall en lovande inledning på en polisromanserie.

För det här deckarförfattaren Mark Hills debut, den första titeln i en kommande serie om, som det står i baksidestexten, ”den moraliskt korrupte polisen Ray Drake”.

Så provläs! Kanske särskilt om du gillar (Hill påminner en del om honom) Mark Billingham…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Annonser

Christie möter Chandler hos Rowling

Nu har alltså Robert Galbraiths, vill säga J.K. Rowlings deckarromaner om privatdetektiven Cormoran Strike och hans sekreterare Robin Ellacott på Denmark Street i London också blivit en TV-serie.

Premiär på BBC One den 27 augusti 2017 och man får väl förutsätta TV-serien kommer till Sverige med tiden (snabbare eller långsammare).

Grunda med att läsa romanerna: tre stycken, ”Gökens rop” (2014), ”Silkesmasken” (2015) och ”Karriär i ondska” (2016). Det är mitt råd och jag lovar: ett gott råd!

Följande skrev jag när den första titeln i serien kom på svenska…

*

Robert Galbraith
”Gökens rop”
Övers: Charlotte Hjukström
(W&W)

En advokat kunde inte hålla tyst. Därför vet vi att Harry Potter-författaren J K Rowling tänkte gömma sig bakom pseudonymen Robert Galbraith. Om jag inte vetat det utan trott att ”Gökens rop” skrivits av en okänd debutant, vad hade jag tyckt om den här deckaren?

Rowling Gökens ropEn annan fråga: Hade den översatts till svenska?

Jo, jag tror att jag också då – ifall jag hittat fram till den bland alla hundra plus anglosaxiska privatdetektivdeckare som ges ut årligen – hade tyckt om ”Gökens rop”. Men jag undrar om den skulle ha kommit ut i Sverige…

”Gökens rop” skiljer sig lite från andra deckare med en privatsnok som problemlösare. Galbraith/Rowling har skrivit med ett leende. Resultatet blev en mjukkokt pastisch på hårdkokta deckare. Också mycket engelsk: Agatha Christie stämde träff med Raymond Chandler.

En supermodell faller från en balkong. Hennes bror ifrågasätter om hon begick självmord och ber privatdetektiven Cormoran Strike, enbent krigsveteran, att utreda. Det är intrigen. Varken så annorlunda, märkligt eller spännande.

Det som får ”Gökens rop” att bli en underhållande deckare är person- och miljöskildringarna samt Rowlings lätta handlag på tangentbordet. Porträtten av privatdetektiven med kontor på Denmark Street och hans unga, allt mer självständiga sekreterare är både ömma och trovärdiga.

Rowling har dessutom förmågan att förmedla en Londonstämning som alla – inklusive svenska turister – måste känna igen sig i.

Här finns typiska debutantfel – till exempel longörer som hade kunnat strykas – och upplösningen är inte heller den bästa. Fast även deckarveteraner har ju svårt att knyta ihop trådar.

Christie-pussel och Chandler-deckare blandas till – ordagrant – trevlig läsning. Och Londonentusiaster, det lovar jag, kommer att älska ”Gökens rop”.

Bengt Eriksson
(publicerat i Kristianstadsbladet 2013)

Flyktingar, biotech, kärlek och poesi

Lone Theils
Den blå poetens kärlek
övers: Margareta Järnebrand
(Norstedts)

Nu föreligger den andra romanen om journalisten Nora Sand. ”Den blå poetens kärlek” är en fristående fortsättning på danska Lone Theils mycket lovande debut med ”Flickorna på Englandsbåten”, då som nu i utmärkt översättning av Margareta Järnebrand,

Det är en hemsk historia som Nora Sand har att gräva i. En iransk poet och Nobelpristagare, Manash Ishmail, har kommit som flykting till Danmark. Med på flykten fanns hans älskade hustru Amina men genom en serie olyckliga omständigheter har paret skilts åt och nu vet ingen vad Amina är.

Ishmail ger aldrig några intervjuer och uppträder inte i TV. Hans poesi är budskapet och så ska det förbli. Men inte längre. Han är beredd att ge en enda intervju och den ska Nora Sand få. Kulturredaktionen på tidskriften Globalt är i upprorsstämning: Varför just Nora?

Manash Ishmail vill att Nora ska hitta hans hustru. De senaste livstecknen kom från London och London är Noras bas. Hur kan en kvinna bara försvinna så spårlöst att man tvivlar på att hon ens har funnits?

Theils blå poetNora Sand kommer snabbt i kontakt med den nya verkligheten där flyktingmottagande och hantering är utsålt till privata företag som med engelska regeringens goda minne håller människor inspärrade i ogenomträngliga fängelsekomplex innan de deporteras. Ingen insyn, inget demokratiskt ifrågasättande är möjligt i denna värld där ideella organisationer övervakas, hotas och trakasseras, eldsjälar förföljs.

Kan detta verkligen vara det moderna England? Allt är gungande, kafkaeskt obegripligt och undflyende. Vad gör en tuff reporter när inget finns registrerat, den byråkratiska rundgången mardrömslik och otäcka trojaner i datorn raderar filer, stjäl video och telefonsamtal och allt, allt blir förstört?

Nora Sand väntar. På att rätt person ska dyka upp, på att hon ska kunna följa de få fysiska spår som finns. Hon tar hjälp av pålitliga vänner. Till sist lyckas hon skapa sig en bild av situationen och den visar sig vara långt värre än hon först kunnat ana.

Vilka förbindelser har ett danskt superföretag i biotech-branschen med ett internationellt läkemedelsbolag och ett amerikanskt säkerhetsföretag i Texas? Vad är det för revolutionerande medicin som företaget ska lansera? Ofattbara summor står på spel och spåren leder rätt in i flyktingförvaringen.

Det är inga roliga besked hon kan lämna till den väntande maken – eller för all del till sin redaktion. Alltför mycket står på spel, alltför mycket pengar är i omlopp och Globalt är bara en liten aktör på den internationella scenen.

Och Nora Sand är lika envis, käck och halsstarrig som i förra boken, och min kritik kvarstår: Hon är en intressant person som skulle må mycket väl av att fördjupas utan att förlora ett uns av sin envetna professionalism. Det vore intressant att få en lite djupare inblick i hennes drivkrafter och motiv. Kort sagt, hur hon blev som hon blev.

Men visst är det bra. Det är spännande och välskrivet och kopplingen mellan skumraskfinans och flyktingar minst sagt vältajmad. Det privata får sin beskärda del genom poeten Manash Ishmail och hans hustrus öden och med de bekymmer Nora själv har med kärleken och dess komplikationer.

Lone Theils har en egen ton och ett språk som matchar. Men några lösa ändar hänger sig envist kvar och skaver utan avslut. Vilket inte hindrar att jag ser fram emot Nora Sands vidare öden.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

Spänningen kommer smygande

Elizabeth Haynes
Inte ensam
övers: Linda Skugge
(Lind & Co)

Alltså, vill jag utbrista, lägg av och jämför med ”Gone Girl”, ”Kvinnan på tåget” och – här och nu – dessutom ”Jag lät dig gå”!

Hur många deckare och deckarförfattare har inte utsattas för den jämförelsen. Bara sluta!

Haynes Inte ensamTill exempel ”Inte ensam” av Elizabeth Haynes klarar sig alldeles utmärkt utan den fånpåklistrade jämförelsen.

Få är nämligen så skickliga på att låta spänningen komma smygande, undan för undan, långsamt och allt mer – som Haynes.

Hon använder sig av dubbelberättande, varvar med att låta än Sarah och än Aiden stå för jag-berättandet.

Som om inte det skulle räcka finns också en tredje röst, som kommer in då och då, för att framföra korta beskrivningar och kommentarer.

Nej, jag är ingen större vän av den berättarstilen. Men som alltid: går det så går det och bra är bra.

Och för Haynes – och därmed för mig som läsare – fungerar det här sättet av skriva och berätta.

Miljö och grundstory: Sarah Carpenter bor i ett stort hus ute på den engelska landsbygden nånstans norröver – ensam nu, enda sällskapet hon har är sina två hundar, efter att maken har dött.

Men så återvänder Aiden Beck, som Sarah kände när hon var ung, till England – för det var väl utomlands som Aiden varit? – efter plus tjugo år.

Han behöver nånstans att bo, en etta eller tvåa, i Yorkshire eller The North. Resultatet blir att han flyttar… nej, inte in i hos Sarah men väl i hennes extrahus bredvid.

Den tredje rösten, berättar- eller kommentarsrösten är alltså anonym. Vem hen får inte läsaren veta, tills vidare.

Och sen smyger spänningen på…

Bland personerna finns också Sarahs barn, en dotter och en son, som hon har olika bra/dåligt förhållande till. En väninna och hennes man, och en vän till Sarahs son.

Alla har hemligheter, allt fler hemligheter ska det visa sig.

Det mesta spinner kring kärlek eller sex, snarare. Spänningsromanen ”Inte ensam” handlar inte minst om sexualitet.

På gott och ont eller säg, av nödvändighet.

Elizabeth Haynes har (i alla fall som författare) ett avspänt förhållande till sex. Detta ligger som en underton till hela berättelsen. Och det är bra, tycker jag, det kan behövas idag.

Men titta nu på bokens omslag… (Jag ska dra upp omslaget lite större än vanligt, så du kan se). Just så är stämningen – och den smygande, krypande spänningen – i berättelsen om Sarah och Aiden med flera.

Så blåser det upp, det blir det kallt och börjar snöa också över ensamheten ute på den engelska landsbygden…

Bengt Eriksson

Korta deckartips (5): Eva Dolan

En kvinna påträffas död – mördad – i sitt hus.

dolan_efter_din_dod_omslag_inb_0En trappa upp ligger hennes dotter, förlamad efter en olycka, död i sängen.

Så börjar Eva Dolans nya noir- och polisroman, ”Efter din död” (Modernista; övers: Carla Wiberg), med Dushan Zigic och Melinda Ferreira vid hatbrottsenheten i den engelska staden Peterborough (med omnejd den här gången).

Nej, ursäkta. Det finns också en annan – dubbel – inledning med en liten pojke som uppenbarligen befinner sig på flykt. Men från vad? Och till vad?

Alls ingen munter läsning men Dolan fortsätter att skriva intensivt och nervigt – som en Charles Dickens i nutid – om människors livsvillkor, de längst ner i samhället.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2017)

Människor som anser sig vara förmer

Tony Parsons
Slaktaren i Highgate
övers: Gabriel Setterborg
(Bokfabriken)

Nu får Mark Billingham faktiskt se upp, för annars finns risken att Tony Parsons tar över som Englands bästa noir-författare.

Parsons deckardebut, ”Murder Bag”, var mer än lovande. ”Slaktaren i Highgate”, uppföljaren och den andra titeln med Max Wolfe, ensamstående pappa och kriminalpolis i London, är bättre ändå.

slaktaren-i-highgateEn mer sammanhållen, tajtare berättelse, författad på den mest exakta, hårdkokta brittiska prosa. Just brittiska – eller engelska – för Tony Parsons skriver i genren brittisk polisnoir.

Och därmed också mer spännande och – inte minst – ännu mer otäck.

Det börjar med att (nästan) en hel familj (ordagrant) slaktas och fortsätter med överklassens nöjen, som småpojkar. Överhuvudtaget handlar det om människor (läs: främst män) som anser sig vara förmer än andra människor.

Det är som om Tony Parsons skildrar (sina egna, antar jag?) mardrömmar med verklighetsanknytning – snarare än själva verkligheten. Ibland går han över från noir och hårdkokt till pulp, övervåldsamt och rått.

Och då kan jag ibland rygga tillbaka (som att han också den här gången inleder med ett så våldsamt förstakapitel att man, så att säga, får försöka ta sig igenom det).

Han skriver med ett så ursinnigt patos att det kan gå överstyr men det balanseras upp av värmen mellan Wolfe och hans dotter. Vilket väl som (nästan) alltid är huvudtemat för Tony Parsons: den ensamma pappan och barnet.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(kortare version för Gota Media)

Kriminallitteraturens eventuella nationaldrag

Kan det finnas nationella drag i deckarlitteraturen? Som att pusseldeckare är engelska och hårdkokta deckare uppstod i USA.

Ett seminarium på fjolårets danska krimimesse i Horsens handlade om ”Nordic Noir”. Där frågades hur nordiska deckarländer skiljer sig åt. Jo, i Sverige finns flest poliser, i Norge fler privatsnokar och i Danmark skrivs många spionromaner.

Efter att precis ha läst ”Madonnan i Notre-Dame” av Alexis Ragougneau och ”Flykten” av Dominique Manotti undrar jag om det någon annanstans än i Frankrike skrivs deckare som sticker iväg åt så många litterära håll och ger tusan i genregränser.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Gota Media 2016)