Deckarloggbäst juni 2020

Lotta Lundh
Vedergällningen
(Lind & Co)
”Vedergällningen” – tredje polisromanen/deckaren med Erik Ljung vid Sunnepolisen och hans hustru Cissi, lokaltidningsjournalist – är sååå mycket bättre än de föregående titlarna. Brotten är bestialiska, som de brukar vara i Lundhs böcker, men själva mordsätten förmedlar ju en ilska som känns befogad och passar för att visa hur mördaren känner. Infogade detaljer från makarna Ljungs privatliv, polisstationen och tidningsredaktionen kompletterar och fördjupar utan att lägga sig i vägen för kriminalintrigen.

Malin Thunberg Schunke
De rättslösa
(Piratförlaget)
Andra titeln med de bägge EU-juristerna, svenska Ester Edh och italienska Fabia Moretti, har författats med drabbande ilska och patos. Ämne: Dödens triangel, det område vid Neapel där giftiga sopor – tänk cancer – dumpas. Utifrån detta skildras Eurojusts arbete, maffia och poliskår, arbetsvillkor för säsongsarbetare, förbjuden giftbesprutning, Europas fattigaste fattiga och Esthers knepiga kärleksliv. Många trådar som till sist förenas så att de ”De rättslösa” ordagrant drabbar läsaren. Jag blir lika arg som författaren.

Louise Doughty
Spår 7
(Forum)
Lisa är en ande som uppfattar allt men inte kan minnas mycket eller göra något. Hon är fast på Peterborough-stationen i England där hon avslutade sitt liv genom att hoppa framför ett godståg. Det är orimligt men jag är rätt förtjust i det orimliga om det beskrivs på rätt sätt. Men det som är riktigt bra är beskrivningen av förhållandet med den unga, charmiga AT-läkaren. Han bryr ju sig om henne. Hon verkar faktiskt vara lite labil. Det blir långsamt värre, värre och värre. Precis som i verkliga livet. (Ur Mariette Lindsteins gästrecension.)

Gabriella Ullberg Westin
Ett enda andetag
(Harper Collins)
Vilken timing! En global pandemithriller som kommer ut mitt i en grasserande global pandemi. Johan Rokka vid Hudiksvallspolisen och än mer hans kollega Janna Weissmann ställs inför enorma utmaningar när ett globalt medicinskt hot får sitt epicentrum på glesbygden utanför denna hälsingestad. Det låter som att det passerar gränserna för polisromanens möjligheter när det gäller rimlig trovärdighet, men i Gabriella Ullberg Westin har verkligen lyckats med en råstark intrigkonstruktion i sin nya bok ”Ett enda andetag”, sjätte delen av hennes serie ”Morden i Hudiksvall”. (Ur Anders Kapps recension.)

Malin Lindroth
Rolf
(Norstedts)
Rolf Boman, jag-berättare och huvudperson, kan beskrivas som att ”han kokar av vrede och oförrätter” men det går också att skriva att han darrar av förtvivlan, ensamhet och sorg. Rolf är cirka 60 och har fått ett vikariat som lärare på Komvux. Han träffar där ”Pinkie”: ung kvinna med tvåfärgat hår, täckjacka i silver, tajta jeans, stövletter med kedjor. Eller ”min skära”. För det handlar inte om utan om ”skärlek”. Pinkie skär sig. Rolf ser på. En obehaglig och sorglig roman som på 160 korta sidor; en nästan-deckare och verklighetskrimi.

 

Spöket på stationen

Louise Doughty
Spår 7
Övers: Manni Kösler
(Forum)

Jag har verkligen gillat författarens tidigare böcker, speciellt ”Kvinna inför rätta”. När jag läste baksidestexten på den här och förstod att huvudkaraktären är ett spöke (eller snarare en ande utan kropp), så undrade jag: Hur sjutton klarar hon av att skriva om det?

Och svaret är, åtminstone enligt mig, helt förträffligt.

Det här är inget spöke som skrämmer människor och spelar spratt. Lisa är en ande som uppfattar allt, men inte kan minnas mycket eller göra något. Hon är fast på Peterborough-stationen i England där hon avslutade sitt liv genom att hoppa framför ett godståg.

Visst, det är orimligt, men jag är rätt förtjust i orimligt om det beskrivs på rätt sätt. Alltför rimligt gör mig vanligtvis uttråkad, speciellt när gäller karaktärer.

Men det som är riktigt bra i den här boken är beskrivningen av förhållandet med den unga, charmiga AT-läkaren. De känslomässiga övergreppen (som aldrig blir riktigt fysiska) är så bra skrivna att jag ibland börjar tvivla.

Han verkar ju omtänksam. Han bryr ju sig om henne. Hon verkar faktiskt vara lite labil. Det är otroligt bra beskrivet, och blir långsamt värre, värre och värre. Precis som i verkliga livet.

Miljöbeskrivningarna av Peterborough-stationen är kusligt bra. Jag undrade många gånger för mig själv om Doughty satt där och skrev boken. Det var nästan så jag ville åka dit och betrakta allt under rusningstid.

Jag var kanske inte så jätteförtjust i hur allt flätas samman på slutet, lite väl klyschigt, men berättelsen håller ändå, ända fram till sista sidan.

Louise Doughty har blivit en av mina favoritförfattare. Hon har sin alldeles speciella stil, sitt fantastiska språk och är magiskt på att göra de små vardagsdetaljerna olidligt spännande.

Mariette Lindstein,
gästrecensent på Deckarlogg, är spänningsförfattare. Hon har gjort stor succé med sina romaner om ”Sekten på Dimön”, som den första titeln hette (den kom 2015). Lindsteins romanserie, som nu verkar bli två gånger tre romaner, om en sekt, dess ledare och medlemmar, bygger på egna erfarenheter från Scientologerna i Kalifornien och hur hon 2004 lyckades fly därifrån.

 

Denise Mina gör något hon aldrig gjort förut

Denise Mina
Verkliga brott
Övers: Boel Unnerstad
(Modernista)

Denise Minas nya deckare/thriller ”Verkliga brott” är annorlunda.

Det vill säga skiljer sig helt från Minas genomslagstrilogi om och från stadsdelen Garnethill i Glasgow och hennes senare deckar/thriller/polisromanserier om och med huvudpersonerna Paddy Meehan respektive Alex Morrow.

”Verkliga brott” är knappast noir, i så fall en nyans av. Frågan är om berättelsen – eller berättelserna – ens är ”tartan” = så värst skotsk/a.

Jo, på ett sätt.

Romanens huvudperson Anna McDonalds, som egentligen heter Sophie Bukaran, är en dubbelnatur och som två människor á la den skotske författaren Robert Louis Stevensons berättelse om Dr Jekyll och Mr Hyde.

Fast vem är vem av de två? Är det Sophie eller Anna som är Jekyll? Anna eller Sophie som är Hyde?

Egentligen vill jag inte alls avslöja något mer om ”Verkliga brott”. För romanen är som ”Tusen och en natt”. Berättelse efter berättelse, eller saga efter saga om man vill, uppstår ur romanen och ur varann.

Att upptäcka varje berättelse, följa med från dess födelse, är själva läsandet. Berättelserna, ja, själva berättandet, är romanen. Åtminstone ska jag vara försiktig…

Huvudpersonen Anna, tidigare alltså Sophie, är gift med den äldre advokaten Hamish. Hon lyssnar ofta och gärna på poddar om real eller true crime (därav den svenska boktiteln). Det är väl vad jag kan berätta. Och så att plötsligt en dag inträffar något som – än en gång – förändrar hennes liv.

Dels är det kriminalpodden som hon lyssnar på – om en olycka med en yacht där en man hon en gång kände fanns/finns med. Dels är det något som med en knackning på husets ytterdörr vänder hennes gifta privatliv upp och ned.

Nu – nog med avslöjanden.

Utifrån detta har Denise Mina skrivit en annorlunda deckare och thriller som är en uppvisning i att skriva, inte enbart skriva deckare och thrillers heller utan skönlitterära romaner i allmänhet.

Hur man kan berätta. Vilken fantasi en författare kan – och bör – ja, ska – ha. Och hur olika – så många – berättelser och olika – så olika – liv kan vävas ihop till något som blir en roman.

Mer Elizabeth George än Mina själv, kanske. Mer Ruth Rendell också, än Mina. Oavsett, Denise Mina har lyckats göra något hon aldrig gjort förut. Och hon gör det – hon lyckas – helt suveränt.

Bengt Eriksson

Det mörka Skottland

”Tartan noir” brukar modern skotsk deckarlitteratur kallas, ungefär ”skotskrutigt mörker” på svenska. ”Tartan” heter ju de mönstrade tyger som används till kiltar.

Ian Rankin kom på benämningen. Amerikanen James Ellroy skulle signera en av sina deckare och skotten Rankin presenterade sig som författare av ”tartan noir”. Ellroy skrev till ”The King of Tartan Noir” i boken.

Att Skottland är tema för månadens krönika beror på Ian Rankins tidiga deckare om Edinburgh-polisen John Rebus börjat ges ut i Sverige. Jo, faktiskt första gången. 1998, då Rankin introducerades i Sverige, började utgivningen åtta titlar in i serien.

Egentligen förbjudet – utom kanske just den där gången. I Rankins debutdeckare ”Knutar och kors”, först nu på svenska, och uppföljaren ”Katt och råtta”, som kommer i mars, har polisen Rebus inte hunnit bli sig själv. Han är yngre och delvis en annan: ingen kännare av rockmusik utan en… jazzdiggare.

Samtidigt har ”Garnethill”-trilogin, som Denise Mina debuterade med, börjat återutges på svenska. Första delen, ”Garnethill”, finns ute. ”Exil” kommer i mars och ”Den sista utvägen” framåt hösten. (Modernista, ett allt mer intressant deckarförlag, ger ut de nämnda titlarna av Rankin och Mina.)

Trilogin om Garnethill – en stadsdel i Glasgow – är kriminal- och arbetarromaner. Denise Mina skildrar Maureen O´Donnell, en ung kvinna som varit inlagd på mentalsjukhus, och hennes arbetarfamilj med en alkoholiserad mamma och en knarklangare till bror.

”Glasgow är en arbetarstad”, sa Mina när jag intervjuade henne i början av 2000-talet, då trilogin kom hit första gången. ”Arbetslöshet, droger, gängbråk. En hård stad – men ändå vänlig. Människorna bryr sig om varann, trots eller på grund av det hårda livet.”

Också Ian Rankin pratade jag med när hans polisserie började komma på svenska. ”Ett typiskt brott i Glasgow”, sa Rankin, ”kan vara en fotbollssupporter som blir ihjälslagen för att han har fel färg på halsduken. Här i Edinburgh, som är en mindre stad, känner alla varann, mer av bymentalitet. Kriminaliten sker i det fördolda, under ytan.”

Rankin berättade om den mörka kontra ljusa dubbelnatur som finns hos invånarna i Edinburgh – ja, i hela Skottland. Inom litteraturen speglas det i Robert Louis Stevensons skildring av Dr Jekyll och Mr Hyde – och i Ian Rankins skildring av John Rebus.

Vi pratade om William McIllvanney – en gemensam favorit som skrev några få deckare för att han, enligt Rankin, ”var pank och behövde snabba pengar”. McIllvanney grundade ”tartan noir”-genren med böcker som ”Jennifers sista dans” och ”Sanningen om Tony Veitch” (på svenska 1979 och -84).

Fler ”tartan noir”- författare: Stuart MacBride, som fått fyra titlar i polisserien om ”granitstaden” Aberdeen utgivna på svenska (av Minotaur) samt Peter Turnbulls och Quentin Jardines polisromaner om Glasgow respektive Edinburgh (leta upp dem i engelsk pocket).

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA/TA 2015

Överraskande, egensinnigt och lyckat

Lars Wilderäng
Redovisningsavdelning Marviken
(Norstedts)

Det känns som vi är redo för en uppdatering av den gamla svenska superhjälten Hamilton. Och Lars Wilderäng gör ett riktigt bra försök. Författaren har en stil som är egensinnig och det borgar ofta för intressanta historier.

Här finns en hel del kontrafaktiska detaljer som jag tycker är innovativa, kul och kittlande. Jag vill inte avslöja för mycket men jag går även med på den tekniska innovation som är avgörande för Redovisningsavdelningen Marvikens verksamhet.

Ja, jag köper hela paketet eftersom jag vill se var historien tar vägen. Men det är lite tuggmotstånd.

Vi får följa den hemliga agenten Tor som arbetar på den svenska underrättelsetjänstens hemligaste avdelning, med så kallade våta arbeten. Arbetena går långt över lagens gränser och får inte komma till allmänhetens kännedom.

På något magiskt sätt har man tillgång till avgörande uppgifter från en topphemlig källa som alltid tycks ha precis rätt information. När Tor upptäcker en inkräktare på den hemliga avdelningen som verkar ha förmågan att gå upp i rök hamnar han på den ännu hemligare Redovisningsavdelning Marviken.

Och det är upplagt för en actionthriller av den högre skolan.

Jag förstår att författaren vill skapa trovärdighet och närvarokänsla med alla militaria och exakta beteckningar på operatörernas utrustning. Det är ju också lite av författarens adelsmärke så egentligen är det inget att klaga på. Men ibland blir det lite mycket av det goda.

I boken är Sverige fortfarande en stormakt och Östersjön är nästan ett svenskt innanhav. Tor och Redovisningsavdelningens operatörer sitter på den överlägsna tekniken och det finns inget som de inte klarar av. Till råga på allt är de rika, har lätt att få snygga brudar, åker på glassiga semestrar och är framförallt vältränade.

Det finns inga hinder som verkar svåra nog för dem att övervinna. Efter halva boken hoppas jag att något ska hända som förändrar spelplanen och skapar lite dramatik i historien. Jag vill inte avslöja för mycket. Men! Den tålmodiga blir rikligt belönad.

När jag lyssnat klart kan jag bara konstatera att författaren knåpat ihop en smått genialisk historia. Det är inspirerande att någon vågar spänna bågen så högt och även lyckas med företaget.

Samuel Karlsson
recensent på Deckarlogg och även deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar, som ju framgår av den här recensionen, gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som och annat.

 

En deckarpocket i London: Anne Perry

Deckarlogg sorterar i hyllorna med brittiska/amerikanska pocketdeckare. Det tar sin tid, dock. För jag stannar ju upp hela tiden, plockar fram och ut en deckare jag minns, funderar över både boken och författaren.

Till exempel Anne Perry, en speciell brittisk deckarförfattare som skrivit flera serier med historiska kriminalromaner med London som miljö och med en synnerligen speciell bakgrundshistoria.

Googla på henne och häpna!

Om du inte kände till det redan. Om du inte redan läst Anne Perrys historiska kriminalromaner. På engelska, för i Sverige lanserades hon aldrig.

Inte minst den roman jag nämner här nedanför är mycket bra.

***

Följande hände i London, för några veckor sen:

Jag stod där på bron, riktade blicken mot Houses Of Parliament, som knappt skymtade i dimman, och försökte föreställa mig Westminster Bridge i slutet av 1800-talet.

Kanske just här, vid den här gatlampan som jag lutade mig mot, mördades ett antal parlamentsledamöter, en efter en…

Inte i verkligheten – utan i fiktionen. Men inte i någon av Sir Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes – utan i en annan historisk detektivroman: ”Bethlehem Road”, författad av Anne Perry (och utgiven av Fawcett Crest).

Den senaste tiden har jag smuttat på – snarare än slukat – den ena pocketboken efter den andra i hennes långa deckarserie med ”Victorian Mysteries” (vid det här laget bör serien omfatta ungefär femton böcker).

De gåtor, som kriminalinspektör Thomas Pitt löser med hjälp av sin fru Charlotte, är inga under av fyndighet. Däremot har Anne Perry förmågan att (nästan) fysiskt förflytta läsaren till 1800-talets London: gator och människor, samtal, diskussioner och politik, klassmotsättningar och också motsättningar mellan man och kvinna…

Manssamhället hotas. Kvinnorörelsen är på väg att födas. De engelska kvinnorna kräver rätten till sina egna åsikter – till en plats också utanför hemmet. Ja, kvinnorna har t o m börjat kräva platser i Parlamentet!

Anne Perrys ”Bethlehem Road” är också en feministisk detektivroman.

 Bengt Eriksson
Bland annat publicerat i DAST Magazine 1997

En deckare i fickan: Dan Kavanagh

Åtskilliga är de deckarförfattare som importerat en hårdkokt amerikansk privatsnok á la Marlowe, Spade och Archer och omplanterat honom i någon europeisk stad. Resultat: (oftast) pastisch.

Men Dan Kavanagh försöker inte ens. Hans före detta polis och privatdetektiv, Nick Duffy, bor i Acton, London och är lika engelsk som fish’n’chips, Monty Python och Ray Davies (i The Kinks).

Och därtill bisexuell.

Duffy läser artiklarna i tidningarna – ”Måste homosexuella byta livsstil?” – och oroar sig. Kollar benen och ryggen (några förändringar?). Har han gått ner i vikt? Hela tiden oroar han sig för AIDS.

I Kavanaghs första deckare, ”Duffy”, är miljön Soho – men inte turisternas Soho.

Duffy tar oss med till peep-showernas, stripklubbarnas och sexbutikernas ägare: till Sohos ”maffia” eller, med Duffys ord, ”de lokala affärsmännen”.

Seriens andra titel, ”Putting In The Boat” (bägge Penguin), är ett kunnigt fotbollsreportage om Athletic, en liten kämpande Londonklubb i tredje divisionen.

Dan Kavanaghs deckarromaner är lika mycket guider till Londons miljöer och människor – som de är deckare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Expressen 1989

PS. Dan Kavanagh var/är ”deckarpseudonym” för den engelske författaren Julian Barnes.

Kriminella dikter

Kriminalnoveller och hela kriminalromaner i form av dikter, rimmade eller fria, kan tyckas vara en udda litterär genre. Den enda representanten för kriminell poesi som blivit omtalad i Sverige är väl Dorothy Porter från Australien. Hennes senaste kriminella diktroman, ”El Dorado”, handlar om en seriemördare i Melbourne.

Men det räcker att skriva in ”crime poetry” och googla lite för att upptäcka att både bakåt i litteraturhistorien och idag finns mycket poesi som skildrar såväl autentisk som fiktiv kriminalitet, från Edgar Allan Poe till nätsidan www.authorsden.com  (klicka på ”crime” och ”poetry”) som fylls på med nya kriminella dikter.

Bloggen http://pulppoem.blogspot.com  vill påvisa närheten mellan poesi och deckare genom att göra tvärtom: hårdkokta rader ur deckare av bland andra Raymond Chandler och Mickey Spillane publiceras som dikter med ojämn högerkant.

Gerald So, fiktionredaktör för en amerikansk nättidskrift för hårdkokt kriminallitteratur, har varit huvudredaktör för antologin ”The Line Up: Poems On Crime (Poetic Justice Press, 48 sidor). Bland de medverkande finns olika sorters kriminalförfattare: poeter som också tidigare diktat om kriminalitet, deckarförfattare som för första gången provar på att skriva hårdkokt poesi och de som brukar växla lyrik och prosa.

Sarah Cortez, polis och poet, har bland annat bidragit med dikten ”Prayer Of An Arson investigator” om en mordbrandsutredning. Daniel Hatadi, som skrivit deckarnoveller och ska romandebutera, Sandra Seamans, också novellförfattare, och Richie Narvaez, poet, skapar darrande, skräckfyllda stämningar i ”Everything Is Pink In This World”, ”Once More, With Feeling” och ”Judgement Day”. De skildrar mordet på en ung kvinna, incest med mord som följd och en händelse på tunnelbanan.

Allra bäst lyckas Ken Bruen, som sedan mitten av 90-talet skrivit en rad hårdkokta romaner, till exempel ”Rilke On Black” och ”London Boulevard”, vilka placerat honom bland de främsta i den nya brittiska noir-vågen. I dikten ”Crime File” förenas den engelska varianten av beatpoesi med vad som kunde vara synopsis till Bruens nästa kriminalroman. Miljön är en bar, tal- och skriftspråk, dialog och berättarröst varvas.

Nästa år (alltså 2009) kommer en andra volym med ”Poems On Crime”. Antologin har också en hemsida (http://poemsoncrime.blogspot.com), där man kan läsa mer om författarna och hur projektet går vidare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Svenska Dagbladet 2008

Det är fult att mörda eller Mrs McGinty är död

Bara måste lägga ut följande länkar, eftersom Bob Dylans nya 16 minuter långa låt – eller dikt – ”Murder Most Foul” lånat sin titel från en Agatha Christie-deckare.

Eller via, rättare sagt.

1952 kom deckaren ”Mrs McGinty´s Dead” av Agatha Christie med ännu ett fall att lösa för Hercule Poirots små grå celler. (Fast så små och obetydliga är dom ju inte, det vet vi.) 1953 kom romanen på svenska med den rakt översatta titeln ”Mrs McGinty är död”.

Cirka tio år senare, premiär 1964, skulle deckaren filmas och få titeln – just – ”Murder Most Foul”, som alltså Dylan nu har lånat till sin nya långsång. På svenska fick filmen heta ”Det är fult att mörda”.

”Mrs McGinty är död” finns som ljudbok, bl a på Storytel.

Nördfakta – eller vad det ska kallas. Kunde inte motstå lusten att skriva lite om det.

Bob Dylans ”Murder Most Foul” innehåller många fler citat än så, både låttitlar och annat. Riktigt smarta citat dessutom som kan öppna upp en enda dikt/sångrad så att raden blir som en extra vers.

Vad sägs om, till exempel:

What´s new pussycat? What´d I say?

The Beatles are comin´; they´re gonna hold your hand

Take me to the place Tom Dooley was hung

Living in a nightmare on Elm Street

Och så vidare.

HÄR kan du läsa hela texten/dikten/sången om mordet på president John F. Kennedy och mycket mer.

Samtidigt som du lyssnar, HÄR.

Bengt Eriksson

PS. Om Deckarlogg ska vara noga och det ska väl Deckarlogg så förekommer uttrycket ”Murder Most Foul” redan i pjäsen ”Hamlet” av William Shakespeare. Så filmen hämtade nog titeln från ”Hamlet”.

Kriminell samhällsturism i Japan

Hideo Yokoyama
64
Övers: Yukiko Duke
(Ersatz)

Som inledning lånar jag – och vrider till lite – en beskrivning av deckare och annan krimi som jag minns från en recension av just den här romanen i The Guardian (googlar fram recensionen igen, det var Mark Lawson som skrev): ”Kriminalromaner är ett slags samhällsturism som visar upp samhällen från deras sämsta sida.”

Det stämmer exakt in på japanen Hideo Yokoyamas ”64” och det stämde också för britten David Peaces bägge Tokyoromaner, ”Tokyo år noll” och ”Ockuperad stad”. (Den tredje romanen i trilogin, för det skulle bli en trilogi, kom väl aldrig på svenska, kom den förresten alls?)

När jag läser Hideo Yokoyama repeteras David Peace i huvet. Peace skildrade det gamla – med tillägget manliga – Tokyo och Japan precis efter andra världskriget. Yokoyama skildrar dagens, det betyder 2000-talets – och fortfarande med tillägget manliga – Japan. Eller kanske snarare att Peace skildrade resterna av det gamla, ödelagda Japan som Yokoyamas nya moderna Japan skulle byggas på (observera titeln ”År noll”).

”64” är på 619 sidor med tättryckt text. Jag påpekar det, dels för att det är mycket att läsa och dels för att få förlag idag nog skulle ta sig an en 619-sidig japansk deckare och polisroman som bara till viss del är en deckare och polisroman. Jag påpekar det också för att framhålla att Ersatz, som alltså låtit översätta och ge ut ”64”, är ett av de svenska förlag som ser minst lika mycket till litteraturen – bra litteratur ska göras tillgänglig! – som försäljningen och att 619 sidor inte alls är för många, vad gäller just den här romanen.

Hideo Yokoyama förmår att hålla liv (och död), intresse och spänning i alla dessa sidor. Här finns en kriminalintrig och en deckartråd rätt igenom romanen, än tvinnas den mer och än ligger den kvar i bakgrunden. Intrigen kan beskrivas så här: Huvudpersonen, Yoshinobu Mikami, har förflyttats från kriminalavdelningen till en tjänst som chef för informationsavdelningen inom polisen. Han är medelålders och karriären borde ju ha gått uppåt men det här är definitivt en degradering för en kriminalare.

När vi möter Mikami har hans sextonåriga dotter Ayumi varit försvunnen i sex månader. Hon rymde hemifrån, för det kan väl inte vara något annat som hänt? Det har tagit hårt på Mikamis hustru, som isolerat sig, inte lämnar hemmet utan håller sig nära telefonen. Genom en speciell överenskommelse tilllåts Mikami vara den första som får se liket av varje ung kvinna som hittas död.

Det blir inte bättre och lättare av att han kommer en gammal utredning på spåret, en utredning som tydligen – av någon intern polisiär anledning – verkar ha mörklagts. Utredningen gällde/gäller en ung flicka, Shoko, sju år, som försvann för fjorton år sen, 1989. Hon kidnappades och en stor lösensumma betalades ut men Shoko återfanns ändå – död.

Samtidigt sköter – eller missköter – Mikami sitt arbete som polisens presstalesman. Varje  morgon står kriminalreportrar utanför hans dörr och vill ha nyheter. Och han blir ovän med alla eller de flesta – både gamla kolleger på den kriminalavdelning där han tidigare arbetade och de nya på informationsavdelningen. Mikami är inte heller någon vidare trevlig polis, människa och man. (Eventuellt kan han vara en typisk japansk man?) Inte minst ogillar han att det också arbetar en ung kvinna på hans avdelning. Som polis! Kvinnor ska inta vara poliser.

(Inom parentes kan tilläggas att kvinnor i Japan väl fortfarande slutar arbeta när de gifter sig. Som gifta stannar de i hemmet. Minns hur förvånad jag blev när jag träffade en ung, mycket framåt och framgångsrik yngre kvinnlig musiker och skivbolagsägare i Tokyo och hon sa att om hon gifter sig måste hon sluta med ”allt det här”. Hennes blivande man skulle aldrig tillåta att hon arbetade. Jag blev häpen, det måste väl också finnas andra sorters japanska män? Just den där kvinnliga musikern bor förresten numera i Sverige…)

Att handha det japanska livet, att leva i det japanska samhället, att vara japan = en japansk man. Det är vad ”64” handlar om, vid sidan och runt om det kriminella. Hur (en) man uppför sig och inte uppför sig på en japansk arbetsplats och i livet. Här finns dessutom en rad intressant information i förbifarten, liksom medan personerna gör något annat. Ett enda exempel av många: poliser ger gåvor till vittnen som ska förhöras. Ja, redan titeln ”64” är japansk (på vilket sätt avslöjar jag inte). Romanen ”64” är, för att återknyta till Mark Lawson, ”samhällsturism” i det japanska samhället, på både ont och gott.

Hideo Yokoyama har skrivit en mycket spännande deckare, krimi och annan roman, som förresten utsågs till årets bästa översatta deckare när den gavs ut i Tyskland. Hur kommer Svenska Deckarakademien att agera? På omslagets baksida kan man läsa en blurb från David Peace, själv aldrig deckarakademinominerad här i Sverige (hmmmm), med följande beröm: ”Not only is Sixty Four an addictive read, it is an education about Japan, its police and its society, and simply one of the best crime novels I have ever read.”

Instämmer, helt.

Bengt Eriksson