Stryknin och andra gifter

Agatha Christie

En dos stryknin

Övers: Eva Wahlenberg

(Bookmark)

Exakt 20 år sen är det sen jag senast läste Agatha Christies ”En dos stryknin” (då utgiven av Albert Bonniers). Nu, när romanen återutgivits än en gång (av Bookmark) beroende på att det gått 100 år sen denna allra första Christie-deckare publicerades i England, har jag läst om den.

Agatha Christie hade dock (trösterikt nog, skulle man kunna säga) problem med att få ut boken. Flera förlag refuserade och när hon hittade ett förlag som var villigt att ge ut hennes deckare med originaltiteln ”The mysterious Affairs At Styles” – då ställdes förlaget som villkor att sista kapitlet skrevs om (vilket ju inte är trösterikt).

Sara R. Acedo har gjort det fina omslaget till ”En dos stryknin” och även till övriga titlar i den aktuella återutgivningsserien med Christie-deckare.

Redan i ”En dos stryknin” – den svenska och absolut bättre titeln – introduceras och presenteras också Hercule Poirot, en nyligen pensionerade belgisk polis som rest till England för att vila upp sig i den lilla byn Styles St. Mary.    

Dit anländer också Poirots vän och blivande ständige ledsagare kapten Hastings, som även han ska vila upp sig (från striderna vid första världskriget). Styles i den engelska titeln syftar på herrgården Styles med den förmögna Mrs Inglethorp som ordnat flyktingboende under kriget.

Det sägs ibland att det här ska vara den allra första pusseldeckare, alltså att pusseldeckargenren härmed föddes. Något tveksamt kanske men struntsamma, ”En dos stryknin” är en mycket pusslig deckare.

Agatha Christie ger den ena ledtråden efter den andra så att läsaren ska kunna lösa mysteriet före Hercule Poirot. Hah! är väl kommentaren på det.

Christie visar sig också redan här ha skaffat sig stor kännedom i såväl stryknin som andra gifter. Så det var ju tur att hon blev deckarförfattare och inte giftmörderska, för polisen hade aldrig fått fast henne!

En extra finess med den här återutgåvan är att den har två slut: det tidigare, omändrade slutkapitlet och dessutom det refuserade originalkapitlet (som lär ha översatts till svenska för första gången). Läs och jämför – hade förlaget rätt?

Bengt Eriksson  

Deckarloggbäst augusti 2020

Anders Roslund
Sovsågott
(Albert Bonniers)                                                                                       

Kriminalkommissarie Ewert Grens skapades av Anders Roslund och Börge Hellström (1957-2017)  och Roslund fortsätter att skriva om deras specielle kommissarie. (Även infiltratören Piet Hoffman återkommer.) Ewert Grens medkänsla är större än själv – så stor att han blir avstängd som polis. Ändå fortsätter han att leta efter de försvunna flickorna Alva och Linnea, bägge fyra år. Vad hände dem? Var finns de? Lever de? Hur lever de? En hemsk berättelse. Roslund gräver fram och blottlägger verkligheten med fiktionen som spade – ja, en samhällsgrävskopa.

Eva Frantz
För han var redan dö
(Schildts & Söderströms)

Eva Frantz har förut skrivit två trivseldeckare, så kallas genren i hemlandet, med ”äldre kriminalkonstapel” Anna Glad. Lite väl trivsamt och glatt men nu suddas Frantz ut trivselprefixet. ”För han var redan dö” är kort, gott och ont en deckare. Eller livsdeckare? Det mesta ur livet i den lilla finlandssvenska staden får plats. Anna Glad har blivit en gravid polis. Enstöringen, som bråkat med kommunen,  försvinner spårlöst. Traktens hockeylegend flyttar tillbaks och bygger ett palatsliknande hus. En baby får sällskap i barnvagnen av en extra baby. Livs- och kriminaltrådar varvas och tvinnas för att i slutet knytas till en lagom actionfylld upplösning.

Mick Finlay
Morden i London
Övers: Susanne Andersson
(Harper Crime)

Plats och år: London 1896. Där och då verkar den privatpraktiserande detektiven William Arrowood, alltså samtida med och konkurrent till Sherlock Holmes men de har olika kundkrets. Arrowood får sina uppdrag av och utför dem bland Londons fattigaste. Mick Finlays berättartempo sjunker och höjs, läsningen kan bli lite omständlig och långrandig. Fast ibland kan ”Morden i London” också bli rätt spännande. Låt säga att romanen är mer spänningsfylld till atmosfär och dåtidskänsla än det kriminella. Den historiska skildringen av London är riktigt, riktigt bra. Uppdrag: en dotter har gift sig och har aldrig av sig. Varför?

Peter May
En kamp mot klockan
Övers: Leif Jacobsen
(Modernista)

Peter Mayskriver vidare på sin franska deckarserie med likaså skotten Enzo Macleod, förr  kriminaltekniker och sedemera universitetslärare i Frankrike, som huvudperson i franska kriminalmiljöer. May skildrar mötet med Frankrike, franskt liv och fransk kultur. Så tror jag att man ska läsa hans franska deckare – som ett slags pastischer eller kriminella humoresker: skildringar av fördomar från bägge håll, skotskt som franskt. Det börjar i Paris med att någon tar livet av en annan. Det fortsätter i Strasbourg där Macleouds dotter Kirsty, tolk för EU, av en ren tur undviker att bli sprängd i luften. I staden Saint-Étienne, där  Enzo Macleod bor, fortsätter det också med att Enzo får ett avgörande sjukbesked. Vilken röra och undan går det. Jag gillar det – att det dröjer innan jag begriper hur allt hänger ihop. Som det brukar i franska deckare.

Stuart Turton
De sju morden på Evelyn Hardcastle
Övers: Ragnar Strömberg
(Modernista)

Wow! Vilken fantastisk läsupplevelse. Vad ska jag läsa nu? Inget lär komma i närheten av ”De sju morden på Evelyn Hardcastle”. Den mest skruvade pusseldeckaren jag läst. Korsa Agatha Christies ”Och så var de bara en” med ”Ground Hog Day” och släng in ett överklassgäng med mörka hemligheter, en pestdoktor och en mordlysten lakej och du har grunden för en pusseldeckare som slår knock på det mesta. På landsgodset Blackheath upprepas samma dag, dagen om och om igen. Släkten Hardcastle med vänner samlas till maskeradbal, där någon mördar dottern Evelyn. Kväll efter kväll går hon samma öde till mötes, varje gång kommer Aiden Bishop för sent för att rädda henne. Enda sättet att bryta cirkeln är att besvara frågan: Vem mördade Evelyn Hardcastle? (Ur Samuel Karlssons rec.)

Briljant hyllning till pusseldeckaren

Stuart Turton
De sju morden på Evelyn Hardcastle
Övers: Ragnar Strömberg
(Modernista)

Wow! Jag bugar och tackar. Vilken fantastisk läsupplevelse. Vad ska jag läsa nu? Inget lär komma i närheten av ”De sju morden på Evelyn Hardcastle”. Det är den mest skruvade pusseldeckaren jag läst. På ett bra sätt.

Korsa Agatha Christies ”Och så var de bara en” med ”Ground Hog Day” och släng in ett överklassgäng med mörka hemligheter, en pestdoktor och en mordlysten lakej på ett förfallet brittiskt gods och du har lagt grunden för en pusseldeckare som slår knock på det mesta.

På det ensligt belägna lantgodset Blackheath upprepas samma dag dagen om och om igen. Släkten Hardcastle med vänner samlas till maskeradbal, då någon mördar dottern Evelyn. Kväll efter kväll går hon samma öde till mötes och varje gång kommer Aiden Bishop för sent för att rädda henne.

Det enda sättet att bryta cirkeln är att besvara den gäckande frågan: Vem mördade Evelyn Hardcastle? Problemet är att varje gång dagen börjar om på nytt vaknar Aiden upp i en ny kropp.

Jag älskar pusseldeckare och det gör författaren också. I efterordet förklarar han sin förkärlek för Agatha Christie och det finns gott om blinkningar i texten. Men det här är så mycket mer än tédrickande damer på mördarjakt. Den som har svårt att hålla isär olika historier och parallella handlingar lär få gråa hår.

Det är bokens grundstruktur och det krävs att man hänger med i svängarna för att inte tappa bort sig. Det är hjärngympa på hög nivå och som läsare försöker du hela tiden lista ut gåtans lösning.

Men som en tvättäkta pusseldeckare blir du givetvis lurad gång på gång. När svaret till slut presenteras känns det ändå naturligt och självklart. Det har hela tiden funnits där mitt framför ögonen.

Författaren har lyckats förnya genren och tagit den till en ny nivå. Det är bara att gratulera alla deckarfantaster som ännu inte läst boken. En riktig fest är uppdukad på lantgodset Blackheath. Betyg 5 av 5.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Skotskt möter franskt i skrattspegel, pastisch och noir

Peter May
En kamp mot klockan
Övers: Leif Jacobsen
(Modernista)

”En kamp mot klockan” är tredje titeln i Peter Mays franska deckarserie. Det vill säga med skotten Enzo Macleod, före detta kriminaltekniker och sedemera universitetslärare i Frankrike, som huvudperson i franska kriminalmiljöer.

Peter May, som också kommer från Skottland, skrev och publicerade Enzo Macleod-serien före sin mer välkända och framgångsrika deckartrilogi om ön Lewis i Hebriderna med den likaså skotske polisen Fin Macleod, observera efternamnet.

Den senare Lewis-trilogin publicerades först i Sverige och togs emot av jublande deckarläsare. När jag recenserade första delen i den nygamla franska deckarserien så insåg jag att de bägge Macleod la sig i vägen för varann och för de svenska läsarna. Den förste, eller egentligen senare, blockerade vid läsningen om den senare, eller egentligen förste.

Peter Mays franska Enzo Macleod-deckare är nämligen något helt annat. De bägge Macleod-serierna ska inte jämföras med varann. Någon gång ska jag mejla May och fråga om inte ett huvudsyfte med den franska deckarserien är att skildra en skottes – det betyder Peter Mays eget – möte med Frankrike.

Så tror jag i alla fall att man ska läsa hans franska deckare – som ett slags pastischer eller till och med kriminella humoresker: skildringar av fördomar från bägge håll, skotskt som franskt. Och när man läser dem så tror jag det hjälper om man gillar hårdkokt och noir från Frankrike.

Fransk noir har följande kännetecken: liksom mer av allt. Verkligheten som en i kriminell skrattspegel. Läser man så, och så läser jag, blir också den nya, tredje Enzo Macleod-deckare lika underhållande som spännande, liksom skämtsam på allvar.

Realistisk? Njaaaäää, inte vad gäller intrigen. Däremot till miljöerna. De är riktigt bra. Atmosfäriska och stämningsfulla. Som just en pastisch av tusen franska deckarromaner.

Jag är väldigt förtjust i franska deckare (även i fransk musik, tidskriftslayout och fransyskor, för den delen) så kanske just därför tycker jag också om Enzo Macleod-deckarna. Vilka, dessutom, blir nånslags mansromaner om en… ibland… och åtminstone förr… och nu också, i och för sig… skit till karl.

Det börjar i Paris med att någon tar livet av en annan. Det fortsätter i Strasbourg där Macleouds dotter Kirsty, nu tolk för EU, av en händelse – ja, ren tur – lyckas undvika att bli sprängd i luften. I staden Saint-Étienne, här bor Enzo Macleod, fortsätter det också med att Enzo får ett avgörande sjukbesked.

Det är enda röra och undan går det. Jag gillar det – att det är så rörigt och så mycket och att det dröjer innan jag begriper hur allt hänger ihop. Ungefär som det brukar vara i franska deckare.

”En kamp mot klockan” rekommenderas, i första hand, till frankofiler. Men nej, den här skotska fast franska deckaren rekommenderas till alla med öppna kriminella sinnen!

Bengt Eriksson

En kollega och konkurrent till Sherlock Holmes

Mick Finlay
Morden i London
Övers: Susanne Andersson
(Harper Crime)

Mick Finlay skriver en serie historiska detektivromaner som verkligen lockar mig. Platsen är London och året 1896. Där och då verkar den privatpraktiserande detektiven William Arrowood men sin assistent Norman Barnett.

Om någon nu tänker, aha, en konkurrent till Sherlock Holmes, så är det rätt men ändå inte. De är/var samtida men har olika kundkrets.

William Arrowood får sina uppdrag av och utför dem bland Londons fattigaste. Inte heller är Arrowood så värst förtjust i sin mer kände – men alls inte skickligare! – rival utan ilsknar till så fort han ser eller hör namnet Sherlock Holmes.

Visst, Mick Finlays berättartempo hackar, sjunker och höjs. Hans berättelse har en tendens att bli lite väl omständlig och långrandig, ibland. Men här finns så mycket som väger upp. Dock bör ju läsaren vara mer än måttligt intresserad av London, tror jag.

Det är jag – jag är omåttligt intresserad av London både nu och förr. ”Morden i London” handlar främst om en utredning som Arrowood och Barnett gör på uppdrag av ett par föräldrar. Deras dotter har ingått äktenskap och vill efter det aldrig höra av sig. Vad har hänt – med henne?

Dottern bor med sin make och nya familj en bit bortom Catford söder om floden. Idag är Catford snarast en förort till London men 1896 var det en by för sig. Och nu råkar det vara så att jag är extra specialintresserad av just Catford, dessutom.

Som 15-16-åring åkte jag på språkresa till England, bodde i London söder om floden, inneboende hos en familj i Forest Hill, som gränsar till Catford. Och så sent som i februari var jag på återbesök i Catford och Catford Bridge, där också detektiverna Arrowood och Barnett stiger av tåget vid sin utredning.

Alltså, varje namn – på en gata, på en plats, på en pub – får mig att googla. Fanns de, finns de i verkligheten? Jodå, det går att följa William Arrowood och Norman Barnett runt i det sena 1800-talets London. Att läsa är som att med egna ögon se hur dåtidens fattiga Londonbor hade det. Med ett ord: fattigt.

”Morden i London” blir också rätt spännande, sidvis. Men romanen är mer spänningsfylld till atmosfären och dåtidskänslan än till det mer kriminella. Om man nu inte menar att att själva det fattiga livet var kriminellt på denna tid och i detta samhälle.

Men det är helt åkej för mig, eftersom miljö- och personskildringarna är så bra utförda. Mick Finlays ”Morden i London” – fast nog kunde titeln har varit mer precis? ”The Murder Pit” är originaltiteln – förmedlar lika utmärkta som atmosfärrika som hemska bilder av London årgång 1896.

Det finns även en tidigare översatt bok i serien, den heter just ”Arrowood” (också Harper Crime, 2017), som jag tyvärr inte har läst. Nu ska jag göra det. Dessutom finns det ytterligare en titel, ”Arrowood And The Thames Corpses”, att översätta och ge ut i Sverige.

Bengt Eriksson

 

Privatdetektiv i Västafrika

Nästa år, då ”The Company Of Strangers” kommer i översättning på Bonniers, introduceras den engelske deckarförfattaren Robert Wilson i Sverige.

Det är bra, för det är en både välskriven och spännande thriller om Europa (Portugal, Tyskland och England) under andra världskriget och idag. Ändå är det inte riktigt bra, för det är att börja i fel ände…

”The Company Of Strangers” är Robert Wilsons senaste roman – uppföljaren till hans föregående andravärldskrigsthriller, ”A Small Death In Lisbon”.

Innan dess, vilket fick mej att upptäcka honom i hyllorna med engelska pocketdeckare, har Wilson också skrivit en serie afrikanska detektivromaner: ”Instruments Of Darkness”, ”The Big Killing”, ”Blood Is Dirt” och ”A Darkening Stain” (samtliga titlar Harper Collins).

Visst händer det att deckar- och thrillerförfattare placerar någon enstaka intrig på afrikansk mark. Ett av de senaste exemplen är John le Carrés thriller om den internationella läkemedelsindustrin, ”Den trägne odlaren” (Bonniers), som delvis utspelar sej i Kenya.

Men före Wilson kan det inte vara fler än – rätta mej om jag har fel! – Edgar Wallace, ”Bones, ”Bones By The River” med flera (House of Stratus), och James McClure, ”Steam Pig”, ”Gooseberry Fool”, ”Song Dog” med flera (Faber and Faber), som skrivit längre deckarserier med Afrika nedanför Sahara som miljö: Belgiska Kongo respektive Sydafrika.

– Jag reste och arbetade i Afrika under flera år, berättar Robert Wilson i telefon från Portugal, där han bor och skriver i ett hus på landet, nära gränsen till Spanien.

– Så råkade jag läsa Raymond Chandler och upptäckte likheterna mellan Los Angeles på 40-talet och Västafrika på 90-talet. Samma kontraster: djupaste fattigdom och största rikedom, brutalitet och charm.

Wilsons huvudperson, engelsmannen Bruce Medway, har arbetat på ett rederi i London. Tiderna försämrades och han blev arbetslös.

Några år in på 90-talet reste Medway tvärsöver Sahara och hamnade i den del av Benin som på grund av hettan, fukten och malarian har kallats ”White Man´s Grave”. Han slog sej ner i hamnstaden Cotonou, där han nu arbetar med det mesta och de flesta (allt som inte är helt kriminellt) som kan ge pengar: förmedlar affärskontakter, organiserar transporter, inkasserar skulder, spårar försvunna personer med mera.

Medway tjänar inte så mycket utan lever från dag till dag. Trots det har han råd att hyra ett hus och hålla sej med både en infödd chaufför och dito hushållerska. En träffande bild av det postkoloniala Afrika.

– Bruce Medway är inte jag, skyndar sej Robert Wilson att påpeka.

– Bruce är förstås baserad på mina erfarenheter från Afrika. Hans sätt att agera och reagera skiljer sej däremot från mitt. När jag började skissa på honom så tänkte jag att han skulle bli en trevligare kille. Men Bruce vägrade. Han gick sin egen väg.

Både i romanerna och den västafrikanska verkligheten, enligt Wilson, förekommer många utländska ”fixare”, affärsmän och äventyrare, på högre och lägre nivå: libaneser, armenier, kineser, koreaner, syrier, egyptier, amerikaner och diverse européer (plus de afrikanska affärsmännen).

Många dricker för mycket, för att det inte finns annat att göra eller för att glömma varför de kom till Afrika. Alla jagar de afrikanska franc = snabba stålar.

Bruce Medways uppdrag för honom upp- och nerför kusten: till Nigeria i söder och Togo, Ghana och Elfenbenskusten i norr. Det kan handla om att vara förkläde åt en diamanthandlare, hitta en fransk affärsman åt två italienska maffiosi och leverera en porrfilmsraritet.

Fler ingredienser: försvunna skolflickor, en mördad fransyska, vapensmuggling till Liberia, handel med olja som inte finns, illegal guldbrytning, penningtvätt, en makthungrig nigeriansk presidentkandidat…

– En enda romanperson – B.B. – finns i verkligheten, säger Wilson. (Å andra sidan är B.B. en så märklig människa att han bara kan finnas i Afrika, min anm.) Jag arbetade åt B.B. när jag var i Västafrika. De övriga personerna är påhittade eller ihopplockade av olika människor jag mött.

– Fast historierna är sanna, mer eller mindre.

– Den franska kvinnan som hittades död och torterad på hotellrummet berättade lokalbefolkningen om. Det videofilmade mordet på Liberias expresident kommer från dagstidningarna. Den italienska maffian, som verkligen finns i Västafrika, har bland annat varit inblandad i korruption vid husbyggen.

Varför övergav du Afrika och började skriva thrillers om andra världskrigets Europa?

– Engelska läsare verkar inte vilja ha afrikanska deckare och därför ville inte förlaget marknadsföra dem. Böckerna sålde dåligt. Jag kunde inte försörja mej på att skriva deckare om Bruce Medway i Benin.

Vilket trist bokförlag och vilka trista deckarläsare, enligt min mening.

Bengt Eriksson
Krönika i Allt om Böcker 2001

Robert Wilson har fortsatt att författare, bibliografi hittills.

Bruce Medway-serien
Instruments of Darkness – 1995
The Big Killing – 1996
Blood Is Dirt – 1997
A Darkening Stain – 1998

Javier Falcón-serien
The Blind Man of Seville – 2003
The Silent and the Damned /
The Vanished Hands – 2004
The Hidden Assassins – 2006
The Ignorance of Blood – 2009

Charles Boxer-serien
Capital Punishment – 2013
You Will Never Find Me – 2014
Stealing People – 2015

Fristående titlar 
A Small Death in Lisbon – 1999
The Company of Strangers – 2001

Endast följande finns på svenska
I främlingars sällskap – 2002
En liten död i Lissabon – 2004

Britain Noir, författad i grälla nyanser av svart

Redan 1938 importerade Peter Cheyney den amerikanska detektivromanen, typ pulp, till England genom att i ”The Urgent Hangman” placera Slim Callaghans detektivbyrå på en bakgata till Chancery Lane i London.

Peter Cheyney: ”The Urgent Hangman”.

På 60-talet skrev Robin Cook (numera känd som Derek Raymond) flera deckare/thrillers, bl a ”The Crust On Its Uppers” och ”Public Parts And Private Places”, i hårdkokta Londonmiljöer.

P B Yuill, t ex ”Hazell Plays Solomon”, poängterade på 70-talet det engelska genom att låta privatdetektiven James Hazell snacka cockney. Liza Codys böcker om privatsnokan Anna Lee – den första, ”Dupe”, kom 1980 – varslade ännu mer om vad som skulle hända…

Liza Cody: ”Dupe”.

På 90-talet exploderade noir-genren: hårdkokta deckare/thrillers publicerades som blodig konfetti. Idag har ”Britain Noir” trängt undan de klassiska engelska genrerna (landsortsdeckaren och spionthrillern) både vad gäller antalet titlar och angelägenhetsgrad.

Nyligen kom den tredje ”Fresh Blood”-samlingen (alla The Do-Not Press; red: Mike Ripley och Maxim Jakubowski) med nya brittiska noir-författare. Också ”London Noir” (Serpent´s Tail; red: Maxim Jakubowski) och ”Britpulp!” (Sceptre; red: Tim White) innehåller exempel på brittisk noir i novellformat.

Noir-novellsamlingen ”London Noir”.

Många noir-författare från samlingarna – t ex Mark Timlin, Nicholas Blincoe, Ian Rankin, Stella Duffy, Carol Anne Davis, Ken Bruen, Denise Mina, Martyn Waites, Peter Guttridge, Paul Charles och Stewart Home – har även skrivit romaner som brukar finnas på bokhandlarnas engelska pockethyllor.

Det är mörka, hårda och tuffa – ja, övertuffa kriminalhistorier: ett uppförstorat och förtydligat koncentrat av livet i Englands nutida storstad, som ofta men inte alltid heter London. Huvudpersonen kan vara polis, privat- eller amatördetektiv eller själv en skurk.

Mina favoriter – Gillian Slovo, Mike Ripley, Mark Timlin och Nicholas Blincoe – skriver var sin sorts noir.

Den enda författarinnan, Gillian Slovo, föddes i Sydafrika och har gjort flera böcker om föräldrarnas kamp mot apartheid. Deckardebuten skedde 1984 med ”Morbid Symptoms” (Pluto), där hon introducerar Kate Baeier, socialist, feminist, journalist och saxofonist.

Gillian Slovo: ”Morbid Symptoms”.

Baeier, som återkommer i bl a ”Death Comes Staccato” (Women´s Press) och ”Cat Nap” (Virago), har liksom Slovo sin bakgrund i 60-talets solidaritetsrörelser. Genom Baeiers/Slovos vänsterpolitiska ögon skildras London åren kring Thatcher – huvudstaden i ett land i nyliberal förvandling.

Mike Ripley skriver en serie deckare – 1988 kom debuten ”Just Another Angel” (Collins) och den åttonde och senaste heter ”That Angel Look” (Do-Not) – som kan kallas ”comic noir”. Jag-berättaren, Fitzroy Mcclean Angel, är taxichaufför och deltidsmusiker (trumpet).

Mike Ripley: ”Just Another Angel”.

Angel kör en Londoncab, kallad Armstrong, och delar bostad i Hackney (inte Londons bästa adress) med katten Springsteen. Det är precis så roligt som du anar. För att hålla verkligheten på avstånd drar Ripley/Angel fler vitsar per deckarromansida än Kinky Friedman.

Fr o m debuten 1988 med ”A Good Year For The Roses” (Corgi) har Mark Timlin åstadkommit hela femton böcker – t ex ”Paint It Black” (Vista) och ”Quick Before They Catch Us” (No Exit) – om privatsnoken Nick Sharman med kontor i Tulse Hill, South London.

Mark Timlin: ”A Very Good Year For Roses”.

Timlins deckare är så hårdkokta, våldsamma och rent ut sagt råa att han kallas ”Londons Mickey Spillane”.

Fast snarare har han studerat Cheyney, som inte var mindre våldsam. Återigen samma tid och stad, men Timlin/Sharman betraktar London från ännu en annan utsiktspunkt: de nergångna stadsdelarna söder om Themsen där befolkningen är engelsk arbetarklass och invandrare.

Nicholas Blincoe debuterade senare, 1995. Romanerna ”Acid Casuals”, ”Jello Sallad” (bägge Serpent´s Tail) och ”Manchester Slingback” (Pan) handlar mer om Manchester än London. Den senaste, ”Dope Priest” (Hodder & Sloughton), utspelar sej i Israel.

Nicholas Blincoe: ”Manchester Slingback”.

I ”Manchester Slingback” – hans tveklöst bästa – skildrar Blincoe hemstadens och Englands utveckling genom att dubbelkopiera 80- och 90-talens Manchester; den gamla utslitna och den nya yuppiefierade. Om Slovo, Ripley och Timlin känner sej hemma på jazz- och rockklubben, så finns Blincoe på ett raveparty. Hans noir gränsar till acid. Blincoe skriver som på syra.

Nej, inte ett ord ska jag nämna om romanernas kriminella innehåll. Aldrig har deckargåtor betytt mindre än i Britain Noir.

De nya brittiska noir-författarna utnyttjar och leker med detektivromanen, tänjer ut och spränger sönder. De skriver inte skön utan ”ful” litteratur: pulp. Många böcker publiceras direkt i pocket. Cirkeln sluts bakåt till Peter Cheyney.

Resultatet blir genomlevda porträtt av dagens England, målade i grälla nyanser av svart.

Bengt Eriksson
Krönika i Allt om böcker 2000

Deckarfestival på allvar

Hit skulle man ju vilja återvända någon gång. Kanske nästa år, alltså 2021, då Theakston Old Peculier Crime Festival i Harrogate, Storbritannien hoppas kunna arrangeras som vanligt igen.

I år ställdes deckarfestivalen in på grund av du vet vad, som en liten kompensation kan hen som vill istället lyssna på inspelningar från tidigare deckarfestivaler med paneldiskussioner och intervjuer via den här LÄNKEN.

Gör det, finns en hel del intressant att höra. Läs gärna följande rapport också från ett tidigare år och säg, nog längtar du också dit, till Harrogate…?

***

Året var 1926. Agatha Christie var i början av sin karriär som en av världens mest kända deckarförfattare.

Miss Jane Marple hade ännu inte gjort entré i Christies deckare. Hercule Poirot fanns däremot. ”The Murder of Roger Ackroyd” (”Dolken från Tunis” på svenska) med Poirot som huvudperson publicerades samma år som Agatha Christie försvann.

Spårlöst. Hennes bil hittades övergiven. Elva dagar senare återfanns hon på ett hotell i Harrogate.

Old Swan Hotel i Harrogate, platsen för Theakstons Old Peculier Crime Festival. Foto: Bengt Eriksson

Hotellet där hon tog in låg alltså i kurorten Harrogate, Yorkshire. Swan Hydropathic Hotel hette det då, idag Old Swan Hotel.

Det har spekulerats, skrivits och även gjorts en film om de elva dagar som Christie var försvunnen. Nervöst sammanbrott? Tappat minnet? Varför, i så fall? Mammans död eller makens otrohet? Laura Thompsons biografi ”Agatha Christie – ett engelskt mysterium” (Deckarförlaget Pussel) innehåller ett fantasieggande kapitel mitt emellan fiktion och dokumentär, om Agatha Christies elva dagar i Harrogate.

År 2005 arrangerades den första deckarfestivalen i Harrogate. Så den 21-24 juli i år var det dags att arrangera Theakstons Old Peculier Crime Festival Harrogate, som hela namnet lyder, för sjunde gången.

Plats: samma hotell, det vill säga Old Swan, där Christie bodde. Festivalens märkliga namn beror på att huvudsponsorn Theakston är ölfabrikant med Old Peculier som ett av sina ölmärken. Lee Child, som prisades för att ha skrivit årets bästa deckare, poserade med priset i famnen: en liten öltunna.

Lee Child med sitt deckarpris: en liten öltunna. Foto: Bryony Davies.  

”Theakstons Old Peculier Crime Novel of the Year Award & Festival Opening Party” inledde festivalen på torsdagkvällen.

Min första reaktion: Vilken stor publik! Jag trodde det räckte att komma dit tjugo minuter innan men då var den stora balsalen redan fylld. Jag fick sitta längst bak och titta på en teveskärm. Och hur annorlunda publiken var, i jämförelse med bokmässan i Göteborg.

Alla åldrar, från säg tjugo år och uppåt, män och kvinnor; likadant på alla seminarier och alla pratade och diskuterade, verkade hur intresserade och kunniga som helst. Fast en grupp saknades nästan helt, både bland författarna och i publiken; återkommer strax till det…

Min andra reaktion: det här är på allvar.

Det kändes direkt klockan 9 på fredagsmorgonen då Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i årets programkommitté, samtalade med Martina Cole, ”contemporary queen of the British Crime Novel”. Seriöst var ordet. Inget flams och en stunds underhållning, som när författare intervjuas på bokmässans deckardag i Göteborg.

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate. Foto: Bryony Davies. 

Den engelska deckarfestivalen tog för givet att publiken är intresserad av det väsentliga: romanernas innehåll. I en lång rad deckare har Martina Cole skildrat kvinnor ur Englands ”underworld”, antingen kvinnor som själva är kriminella eller lever med kriminella män. Det blir romaner där Cole gräver djupt ner i brittisk fattigdom och desperation.

I början av 90-talet översattes några av Coles kriminella kvinnoromaner till svenska, som ”Farlig kvinna” och ”Ladykiller”. De uppmärksammades inte efter förtjänst och nej, jag svär mig inte fri. Delvis kan det ha berott på att böckerna gavs ut av B. Wahlström, ett förlag utan större anseende.

Att Martina Cole är spännande och intressant inser jag först nu efter att ha läst ett par av hennes senaste deckare, ”Hard Girls” och ”The Family”, i engelsk pocket.

Vissa deckarförfattare med stor publik i hemländerna når inte ut till kritiker och andra deckarläsare i Sverige. Varför?

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate.  Foto: Bryony Davies. 

Likadant med en annan kvinnlig författare som intervjuades på scen i Harrogate, amerikanskan Tess Gerritsen. Också henne hade jag missat, trots att förlaget Richter/Damm gett ut en rad Gerritsen-deckare på svenska, senast ”Skendöd” och ”I satans tjänst”.

Tess Gerritsen, vars föräldrar kom till USA från Kina, väver in amerikanskkinesiska miljöer och traditioner i sina böcker, allt från kampsporter till Kinakrogar. Hennes huvudpersoner är två – mycket olika – kvinnor, den ena polis och den andra läkare. Nog blir man intresserad…

Deckarfestivalen innehöll också seminarier där flera författare samtalade kring ett gemensamt tema, till exempel om miljöns betydelse för kriminalromaner. Rubrik: ”No Place Like Home”.

Laura Wilson, som ledde samtalet, skriver deckare i Londonmiljöer, Anna Zouroudi använder Grekland som kriminell miljö, Urban Waite har börjat skriva deckare om hemstaden Seattle, Elly Griffiths skildrar Norfolk i östra England och C.J. Box skriver miljö- och westerndeckare i hemstaten Wyoming och kringliggande stater.

Anna Zouroudi, Urban Waite, Elly Griffiths, C.J. Box och Laura Wilson diskuterar kriminalmiljöer. Foto: Bengt Eriksson.

Med hatt på huvet såg han också ut som en westerndeckarförfattare precis nedstigen från hästryggen. C.J. Box började nyligen ges ut i Sverige, ”De samvetslösa” och ”Onda avsikter” (bägge Forum) har kommit hittills. Spännande, välskrivna thrillers i westernstater, Idaho respektive Colorado.

Förhoppningsvis når böckerna ut till så många svenska läsare att förlaget även ger ut deckarserien om Joe Picket, viltvårdare i Wyoming. Här är C.J. Box i sitt esse: lika rolig i varje mening (!!!), tänk Kinky Friedman, som allvarlig, vad gäller ansvaret för naturen. Joe Picket-serien är deckare för finsmakare med humor.

”Vice Society” löd en annan rubrik; även titel på James McCreets senaste pocket, en av deltagarna i diskussionen. Ämnet behandlade sexualitet och ”synd”, könshandel och närliggande kriminalitet. Bland övriga diskussionsdeltagare fanns deckarförfattaren Val McDermid och förra kriminalpolisen Jackie Milton, som med sitt yrke, liv och alkoholism var inspirationskälla för Jane Tennison, den kvinnliga kriminalkommissarie som Helen Mirren gestaltade i teveserien.

Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i deckarfestivalkommittén. Foto: Bryony Davies.

Före detta polisen Milton fick frågan: Blev hon chockad när hon läste deckare? Överdrevs våld och kriminalitet? Svar: Nej, verkligheten är svår att överdriva.

Diskussionen fick mig att också att upptäcka och köpa ”Vice Society” av ovannämnde James McCreet: en historisk, miljörik och högst personlig kriminalroman med miljö från det viktorianska London.

En annan upptäckt gjordes på seminariet ”Wrong ´uns”, där kriminella och andra antihjältar diskuterades. Nämligen Alex Wheatle, svart brittisk författare som debuterade 1999 med thrillern ”Brixton Rock” om Londonstadsdelen Brixton på 80-talet.

Frågan ställdes: Varför finns det inte fler svarta brittiska deckarförfattare? Också Dreda Say Mitchell, ovannämnda ordförande för årets Harrogatefestival och med ”Hit Girls” som sin senaste deckare, är svart. För övrigt: vita författare så långt ögonen såg.

Craig Robertson, Denise Mina och Alex Wheatle diskuterar kriminella huvudpersoner = antihjältar. Foto: Foto: Bryony Davies.

Englands svarta, afro-brittiska och karibiska deckarförfattare kan kanske bli ett tema på nästa års deckarfestival i Harrogate? Det finns ju faktiskt en svart brittisk deckartradition, om än inte så stor och lång…

”Old Blood” och ”New Blood” var två mycket intressanta programpunkter.

För att börja med den sistnämnda, där den etablerade deckarförfattaren Val McDermid valde ut fyra brittiska debutanter som fick presentera sig: S.J. Watson, Julia Crouch, Gordon Ferris och Melanie McGrath. De hade skrivit olika sorters deckare, från mer litterärt till blandningar av psykologi och skräck. Alla fyra lockade mig att så fort som böckerna kommer i pocket, då ska jag köpa dem.

Under rubriken ”Old Blood” återkom fyra författare som tidigare festivalår presenterats som ”New Blood”.

Oj, Cathi Unsworth är en ärtig tjej, från håret ner till skorna, som fortfarande ser ut som den popskribent hon tidigare var.

Catti Unsworth på scen i Harrogate. Foto:  Bryony Davies.

Unsworth har hittills skrivit tre deckare, ”The Not Knowing”, ”The Singer” och ”Bad Penny Blues”, om Londons pop- och modemiljöer på 90-, 80- och 60-talen. Kollade i den första – häftigt språk! – och köpte alla tre, ska strax kasta mig över dem.

7th Theakston Old Peculier Crime Writing Festival Harrogate avslutades lika seriöst, fast argare, som den började.

Brittiske deckarförfattaren Mark Billingham intervjuade amerikanske deckarförfattaren Dennis Lehane, som envist hävdar sin arbetarbakgrund. Det är den som lagt grunden för Lehanes författarskap.

Dennis Lehane skriver amerikanska arbetarromaner i form av hårdkokta deckare. Till exempel den senaste, ”En mörk välsignelse” (Albert Bonniers), om det numera gifta privatdeckarparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro i Boston.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011

Deckarloggbäst juni 2020

Lotta Lundh
Vedergällningen
(Lind & Co)
”Vedergällningen” – tredje polisromanen/deckaren med Erik Ljung vid Sunnepolisen och hans hustru Cissi, lokaltidningsjournalist – är sååå mycket bättre än de föregående titlarna. Brotten är bestialiska, som de brukar vara i Lundhs böcker, men själva mordsätten förmedlar ju en ilska som känns befogad och passar för att visa hur mördaren känner. Infogade detaljer från makarna Ljungs privatliv, polisstationen och tidningsredaktionen kompletterar och fördjupar utan att lägga sig i vägen för kriminalintrigen.

Malin Thunberg Schunke
De rättslösa
(Piratförlaget)
Andra titeln med de bägge EU-juristerna, svenska Ester Edh och italienska Fabia Moretti, har författats med drabbande ilska och patos. Ämne: Dödens triangel, det område vid Neapel där giftiga sopor – tänk cancer – dumpas. Utifrån detta skildras Eurojusts arbete, maffia och poliskår, arbetsvillkor för säsongsarbetare, förbjuden giftbesprutning, Europas fattigaste fattiga och Esthers knepiga kärleksliv. Många trådar som till sist förenas så att de ”De rättslösa” ordagrant drabbar läsaren. Jag blir lika arg som författaren.

Louise Doughty
Spår 7
(Forum)
Lisa är en ande som uppfattar allt men inte kan minnas mycket eller göra något. Hon är fast på Peterborough-stationen i England där hon avslutade sitt liv genom att hoppa framför ett godståg. Det är orimligt men jag är rätt förtjust i det orimliga om det beskrivs på rätt sätt. Men det som är riktigt bra är beskrivningen av förhållandet med den unga, charmiga AT-läkaren. Han bryr ju sig om henne. Hon verkar faktiskt vara lite labil. Det blir långsamt värre, värre och värre. Precis som i verkliga livet. (Ur Mariette Lindsteins gästrecension.)

Gabriella Ullberg Westin
Ett enda andetag
(Harper Collins)
Vilken timing! En global pandemithriller som kommer ut mitt i en grasserande global pandemi. Johan Rokka vid Hudiksvallspolisen och än mer hans kollega Janna Weissmann ställs inför enorma utmaningar när ett globalt medicinskt hot får sitt epicentrum på glesbygden utanför denna hälsingestad. Det låter som att det passerar gränserna för polisromanens möjligheter när det gäller rimlig trovärdighet, men i Gabriella Ullberg Westin har verkligen lyckats med en råstark intrigkonstruktion i sin nya bok ”Ett enda andetag”, sjätte delen av hennes serie ”Morden i Hudiksvall”. (Ur Anders Kapps recension.)

Malin Lindroth
Rolf
(Norstedts)
Rolf Boman, jag-berättare och huvudperson, kan beskrivas som att ”han kokar av vrede och oförrätter” men det går också att skriva att han darrar av förtvivlan, ensamhet och sorg. Rolf är cirka 60 och har fått ett vikariat som lärare på Komvux. Han träffar där ”Pinkie”: ung kvinna med tvåfärgat hår, täckjacka i silver, tajta jeans, stövletter med kedjor. Eller ”min skära”. För det handlar inte om utan om ”skärlek”. Pinkie skär sig. Rolf ser på. En obehaglig och sorglig roman som på 160 korta sidor; en nästan-deckare och verklighetskrimi.

 

Spöket på stationen

Louise Doughty
Spår 7
Övers: Manni Kösler
(Forum)

Jag har verkligen gillat författarens tidigare böcker, speciellt ”Kvinna inför rätta”. När jag läste baksidestexten på den här och förstod att huvudkaraktären är ett spöke (eller snarare en ande utan kropp), så undrade jag: Hur sjutton klarar hon av att skriva om det?

Och svaret är, åtminstone enligt mig, helt förträffligt.

Det här är inget spöke som skrämmer människor och spelar spratt. Lisa är en ande som uppfattar allt, men inte kan minnas mycket eller göra något. Hon är fast på Peterborough-stationen i England där hon avslutade sitt liv genom att hoppa framför ett godståg.

Visst, det är orimligt, men jag är rätt förtjust i orimligt om det beskrivs på rätt sätt. Alltför rimligt gör mig vanligtvis uttråkad, speciellt när gäller karaktärer.

Men det som är riktigt bra i den här boken är beskrivningen av förhållandet med den unga, charmiga AT-läkaren. De känslomässiga övergreppen (som aldrig blir riktigt fysiska) är så bra skrivna att jag ibland börjar tvivla.

Han verkar ju omtänksam. Han bryr ju sig om henne. Hon verkar faktiskt vara lite labil. Det är otroligt bra beskrivet, och blir långsamt värre, värre och värre. Precis som i verkliga livet.

Miljöbeskrivningarna av Peterborough-stationen är kusligt bra. Jag undrade många gånger för mig själv om Doughty satt där och skrev boken. Det var nästan så jag ville åka dit och betrakta allt under rusningstid.

Jag var kanske inte så jätteförtjust i hur allt flätas samman på slutet, lite väl klyschigt, men berättelsen håller ändå, ända fram till sista sidan.

Louise Doughty har blivit en av mina favoritförfattare. Hon har sin alldeles speciella stil, sitt fantastiska språk och är magiskt på att göra de små vardagsdetaljerna olidligt spännande.

Mariette Lindstein,
gästrecensent på Deckarlogg, är spänningsförfattare. Hon har gjort stor succé med sina romaner om ”Sekten på Dimön”, som den första titeln hette (den kom 2015). Lindsteins romanserie, som nu verkar bli två gånger tre romaner, om en sekt, dess ledare och medlemmar, bygger på egna erfarenheter från Scientologerna i Kalifornien och hur hon 2004 lyckades fly därifrån.