2019 års svenska deckar- och andra krimidebutanter

Snart dags att välja och lista 2019 års bästa svenska deckare och krimi. Inte lättare det, än det var att välja ut fjolårets bästa översatta titlar.

Så medan jag funderar och väljer, väljer och funderar tänkte jag lista de bästa svenska debutanterna från i fjol. Någon av titlarna kom lite tidigare än 2019 men blev väl inte ordentligt distribuerad förrän i fjol (åtminstone lyckades inte jag upptäcka den förrän då) och en annan kom också tidigare men återutgavs 2019.

Läsvärda – läs, läs, läs! – är de i vilket fall allihop. Kanske någon är så bra till och med att författaren/titeln platsar den svenska årsbästalistan? Och har jag, ruggans tanke, ändå missat någon deckardebutant som borde varit med här nedanför…

Och inte minst: såååååå många såååååå bra debutanter inom deckare och annan krimi som presenterade sig 2019!

Lina Arvidsson: Ett hem att dö för (Lind & Co)
Inte feel good, däremot feel life. Sam ett – grovt – brott, det dröjer men det kommer. Fast mjukdeckare går det inte heller att kalla Arvidssons debut. Kanske stämmer omslagets benämning ”thriller” – en långsamt smygande mjukthriller. Huvudtema: bostadsbristen i Stockholm. Huvudperson: Hanna, 22 år, har flyttat runt mellan tillfälliga bostäder, så får hon möjlighet att bo i en villa – oj, så stort och fint – om hon ser till huset. Men… någon annan bor också i huset, samtidigt med Hanna. Ska det visa det sig. Berättelsens andra tema.

Claes & Eva Fürstenberg: Blodhundar (Historiska Media)
Med många år som journalister kan makarna Fürstenberg inte bara skriva utan också redigera och stryka. De vet hur mycket = lite och lagom men exakt som ska nämnas för att teckna levande personporträtt och få autentiska miljöer att förbli verkliga. Dagens tidningsmiljö och Gamla Väster i Malmö känns igen exakt (trots att här knappt finns någon beskrivning). Efter att ha gjort som till den nya sortens journalist (skriva-plåta-filma-prata på samma gång, papper och nät) hamnar GB, som hon kallas, mitt i ett mord vid synagogan i Malmö. Den israeliska ambassadören skjuts ihjäl.

Viktoria Höglund: Den som haver barnen kär (Southside Stories)
Höglund debuterar med en alldeles för verklighetsnära deckare som bör kunna förena feel good- och krimigenrernas läsare. Fast hennes debut kan knappt ens kallas spänningsroman utan är snarare en feel life-roman med spänning. Inget våld och inget blod men ändå spännande och drabbande så det känns in i hjärtat. Det börjar med denna hemska mardröm: en tvååring försvinner från en förskola i Stockholm. Och snart ska fler barn försvinna. Alla drabbas av försvinnandena, föräldrarna förstås men också personalen.

Mikael Fuchs: Mord på öppen gatan (Lind & Co)
September 1949 och Stockholm som kunde ha varit. Vilken märklig tid det blir i berättelsen: historisk och framtida på samma gång. Om politiker och stadsplanerare fått som de velat, då hade Stockholm varit så här nu. Pastisch? Ironi? Vet inte, som Fuchs har skrivit nånslags kommenterande deckare och polisroman. En kommentar till hela eller halva genren och även till verkligheten: från inledningen vid biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen (just när filmvisningen är slut och alla biobesökare på väg ut, vad tänker du på?) till avslutningen med konfrontation mellan detektiven – en av poliserna i detta fall – och den kvinnliga huvudpersonen (vad får det mig att tänka på? Spillane light).

Sofie Bjarup: Mörkrets barn (Visto)
Kriminell plats och miljö: London år 1888, alltså det år då Jack the Ripper härjar i East End. Som tidningsreporter går den unge William Sinclair, som inte är adelsman men nästan på upptäcktsfärd i ett London som han aldrig hade lagt märke till förut. London gånger två möts och konfronteras: å ena sidan, där uppe där Sinclair har levt, det otroligt rika, och å den andra, här nere på nivån för journalisten på nyhetsjakt, det ännu mer otroligt fattiga. William Sinclair ska dessutom upptäcka att han är något så farligt – för det är enligt lag förbjudet – som att vara homosexuell.

Frida Moisto: Som nitroglycerin ((Bokfabriken)
Både kriminalpolisen Lisa Engström, huvudperson, och deckardebutanten Frida Moisto kan liknas vid nitroglycerin. Den förra är explosiv; den senare skriver ettrigt som en pitbull. Och argt. ”Som nitroglycerin” är ännu ett exempel på den nya genren i genren: ilskna – ja, urförbannade – kvinnodeckare. Det handlar om allt fler män som hatar, våldtar och slår – och allt fler kvinnor som ger igen. Jönköpings stjärnadvokat, kallad ”djävulens advokat”, hittas död i sitt garage. Före detta nämndeman knivmördas. Och så vidare. Moisto vill skildra så mycket att det kunde blivit hur rörigt som helst. Men hon sammanför trådarna och får intrigen att hänga ihop.

Monica Rehn: Moratorium (Modernista)
En mördare avslöjas men finns det inte en till? Vem är den andra mördaren? Rehn har debuterat med en väl skriven, väl berättad och väl balanserad så kallad domestic crime-thriller om en dysfunktionell familj – Pappan (med stort P), mamman (med litet m), tvillingsönerna, dottern och hennes dotter samt en vän till ena tvillingen – vars moratorium nu är på väg att hinna ikapp dem. Berättandet sker i skilda tidsplan och genom olika personer. Sånt riskerar att bli hur snårigt som helst men debutanten Rehn hanterar parallellberättandet så skickligt att ingen kan tro att det här är hennes debut.

Karin Valtersson: Angelika (Polaris)
Förlaget Polaris har låtit Valtersson debutera med långa meningar, som kunde ha blivit tre, fyra, fem meningar hos en annan författare. Och detta i spänningsgenren, där det ska gå snabbt och rappt till. Valtersson fångar och sveper istället in läsaren i ett nät av ringlande ord och kommatecken, i sin berättelse om två systrar, den yngre Angelika, som ska försvinna från man och barn, och den äldre, Mikaela, som har hemligheter hon också. Varken citattecken och pratminus heller, när människor pratar och tänker. ”Angelika” är spännande som den är, i själva berättandet, men den blir också en thriller.

Aline Lilja Gladh: Tändstickan ((XIV Förlag)
Här finns den bästa deckarinledning jag läst på länge: Någon smyger efter en kvinna genom Uppsala. Stämningen, känslan och spänningen förmedlas så känsligt genom själva språket, varje mening och ord. Därefter byts genren från thriller till modern landsbygdsdeckare. Miljö: Örbyhus med omnejd (inklusive Stockholm, tio mil bort). Här finns en golfklubb med restaurang, ett kriminellt motorcykelgäng, café och loppis. Inte samma nerv längre som i inledningen men en nära skildring av ett litet samhälle och dess noga porträtterade invånare.

Tina Frennstedt: Försvunnen (Forum)
Ännu ett namn i Skånes deckarboom: Tina Frennstedt, kriminalreporter inom press/teve. Debutens huvudtråd bygger på ett verkligt försvinnande som än idag är ouppklarat: en ung kvinna i Mariefred försvann 1992 efter en utekväll. Men här har kvinnan bytt namn, året flyttats framåt och orten blivit Simrishamn. Tess Hjalmarsson, polis i Malmö och chef för Cold case-gruppen, har gett sig den på att lösa fallet med den unga kvinnans försvinnande på väg hem från ett dansställe för sexton år sen. Skildringen av Österlen imponerar också. Inte alls lätt att beskriva Österlen, dess människor och deras liv till vardags. Frennstedt lyckas förmedla den känsla av skånsk noir som finns bortom sommarturisternas ögon.

Deckarloggs red.

 

2019 års bästa krimi enligt Deckarlogg: översatta romaner (del 3)

Deckarloggs årsbästalista med översatt krimi från 2019 innehåller hela 15 titlar. Det borde väl bli lättare då att utse de bästa deckarna/kriminalromaner, om man tar med så många? Trodde Deckarlogg.

Det blev det inte; inte mycket lättare i alla fall. Särskilt dessa fem titlar i sista omgången var en pärs och möda att plocka ut. Har det blivit de rätta, de som Deckarlogg verkligen tycker är 2019 års bästa?

Ja. Fast nja, lite osäker är Deckarlogg fortfarande. Finns några till som nästan, nästan tog sig in och upp på listan. Men i alla fall, det måste göras: de fem sista titlarna…

Anne Holt: En grav för två (Piratförlaget)
Holts nyaste problemlöserska heter Selma Falck, tidigare handbollsstjärna, advokat och spelmissbrukare. Hon bor i en sunkig lägenhet efter att ha blivit av med make, barn och hus. Den klient hon svindlat på ett antal miljoner för att kunna spela vidare erbjuder henne att bli kvitt skulden om hon kan rentvå hans dotter, Norges bästa kvinnliga skidåkare, från dopinganklagelser. Holts deckare blir en uppgörelse med skidåkning som norsk nationalsport, nationalism och rasism. Alltså Norges folksjäl. Den dopingmisstänkta är nämligen adoptivbarn från Kina.

Volker Kutscher: Den stumma döden / Babylon Berlin, del 2 ((Ersatz)
Ur Samuel Karlsson gästrecension: Första delen i serien ”Babylon Berlin” var en fantastisk skildring av Weimarrepublikens kaotiska slutspurt. Fullspäckat med karaktärer och sidospår. I ”Stumma döden” är storyn stramare. Författaren har gjort en djupdykning i filmens värld, skådespelaren Betty Winters hittas död och det leder Gereon Rath in bakom kulisserna i filmmetropolen Berlin. Den unge kriminalkommissarien lyckas sätta sig själv i skiten och får kämpa i motvind mot sina överordnande. Samtidigt stiger arbetslösheten snabbt i finanskrisens Tyskland och det är få som märker att en ny politisk aktör bidar sin tid i skuggorna.

Laurent Binet: ”Språkets sjunde funktion” (Albert Bonniers Panache)
En märklig för att inte säga fullständigt helgalen deckare men ändå faktiskt rätt vanlig och typisk för att vara en fransk kriminalroman. Utgångspunkten är den 20 februari 1980. Detta datum då Roland Barthes, författare, semiotiker med mera, blev påkörd – med vilje? – eller mördad? – på en gata i Paris för att sen avlida på sjukhus en månad senare. En kriminalroman, ja, deckare som förenar gata och intellekt, sex och filosofi, noir och litterär avhandling inom samma bokpärmar. Kunde knappast ha skrivits någon annanstans än i Frankrike.

Eva Dolan: Till det bittra slutet (Modernista)
Dolans senaste är en fristående deckare/thriller, alltså inte en ny titel i serien om poliserna Zigic och Ferreira, som skildrar några människor i ett ockuperat rivningshus i London. Fast också detta och dessa beskrivs lika noir och med den ettriga, nerv och puls – likt ett överansträngt hjärta – som är typiskt för Dolan. Bara beskrivningen av det redan lyxifierade grannhuset – där går att se in i en investering, denna ständigt tomma lägenhet – är ett litet mästerskap. Så mycket London. En samtidsroman om människor i samhället och tvärtom; samhället i människorna, vad en människofientlig samhällsutveckling kan göra med oss.

Jesper Stein: Svek (Polaris)
Är svenska män inte intresserade av att läsa om sig själva? Är svenska kvinnor inte intresserade av att läsa om män? Eller män i Sverige är kanske inte alls som män i Danmark? Eller är svenska deckarläsare inte intresserade av danska deckare? Åtminstone kritikerna borde väl göra sin… ja, plikt. Jesper Steins noirpolisthrillerserie med och om polisen och mannen Axel Steen i Köpenhamn blir tyvärr inte uppmärksammad efter förtjänst i Sverige. I ”Svek” har polisen Axel bytt jobb och blivit säkerhetschef på en bank. Men hans förflutna inom polisen kommer ikapp när en ung invandrare mördas.

Deckarloggs red.

2019 års bästa krimi enligt Deckarlogg: översatta romaner (del 2)

Belinda Bauer: När repet brister (Modernista)
Ur Samuel Karlssons gästrecension: En kvinna får motorstopp och stannar vid vägkanten. Hon har sina tre barn i bilen och uppmanar äldste sonen att ta hand om sina småsyskon under tiden som hon letar upp en telefon. Kvinnan lämnar bilen och barnen och det är sista gången de ser henne i livet. Tre år senare vaknar en annan, gravid kvinna med en otäck känsla av att någon befinner sig i huset. Det ska visa sig att det finns ett samband mellan inbrottet och mordet på kvinnan och de övergivna barnen – men allt är inte som man tror…

Elly Griffiths: En cirkel av sten (Forum)
Elfte – och sista – deckaren om arkeologen Ruth Galloway och kommissarien Harry Nelson i East Anglia/Norfolk/Norwich (längs den karga kusten i östra England). För att ”fira” att det gått tio år sen debuten återknyter elvan till första titeln. Också den här gången förekommer anonyma brev och en arkeologisk ”stenring”, det hittas också benrester av en ung flicka. Och det är inga arkeologiska = gamla ben. Allt vävs ihop utan att ta till action så att personer/människor får tid att leva. Det betyder inte att Griffiths undviker det hemska, men hon lyckas balansera bäggedera: livet och det kriminella.

Jane Harper: En förlorad man (Forum)
Ur Samuel Karlssons rec: Ett relationsdrama i den australiensiska outbacken som blir till en nagelbitare utan överdrivna våldsskildringar. Bröderna Nathan och Bub möts för första gången på månader vid en gammal gravsten mitt ute i den australiensiska vildmarken. Framför dem ligger den tredje brodern Camerons kropp på den rödbrända marken. Platsen har sin egen mytologi och kallas för bodskapsskötarens grav. Under sina försök att ta reda på vad som hänt med den döde brodern nystas den ena mörka familjehemligheter efter den andra upp. Vem var brodern egentligen bakom den älskvärda fasaden?

Ilaria Tuti: Blommor över helvetet (Bazar)
”En legend vilade över den där platsen.” Så inleder italienskan Tuti sin debutdeckare. Miljö: den lilla byn Traveni längst upp i norr där Italien möter Österrike mellan alperna. Nutid men med en bakgrundshistoria om en skola eller Skolan, som den benämns med versal och i bestämd form. En man hittas död utomhus, naken och saknar ögon. Det är  början på den mordhistoria som Teresa Battaglia, kommissarie och profilerare, 60 år och diabetiker, överviktigt och otrevlig, ska lösa med sin nye medhjälpare, inspektör Massimo Marini. Två nyckelord: barn och seriemördare. En och samma. Då och nu. Som ung och vuxen.

Ray Celestin: Gangsterns klagan (Southside Stories)
Bosatt London men skriver så amerikanskt att man tänker på James Ellroy (historiska polisromaner), Walter Mosley (musikaliskt och historiskt hårdkokt) och Bill Moody (jazzmusikaliska privatdetektivdeckare). Platsen är New York (tidigare New Orleans och Chicago) i vad som ska bli en fiktivt autentisk detektiv/gangsterroman-kvartett. Carmen Miranda sjunger på Copacabana och Dean Martin/Jerry Lewis underhåller mellan musiken. I publiken: Frank Sinatra och Rocky Graziano, bägge amfetaminhöga.

Deckarloggs red.

 

Hårdkokt och tokigt i Frankrike

Peter May
Ett kallt fall
(Modernista; övers: Leif Jacobsen)

Peter Mays första deckare om den skotske privatspanande kriminalteknikern Enzo Macleod i Frankrike är lika hårdkokt som humoristisk.

Genre: cozy – eller comic – noir.

Tänk en kombination av Raymond Chandler, Dan Brown och Fred Vargas. Så är Peter Mays nya deckarserie.

Nya, förresten.

Serien om Enzo Macleod, skotte och tidigare kriminaltekniker, nu universitetslärare i Frankrike och ensamstående vuxenpappa, innehåller sex titlar. ”Ett kallt fall” är den första på svenska.

Enzo har ingått ett ”idiotiskt vad”. Han ska bevisa att det med ny kriminalteknik går att lösa ett olöst fall från 1996.

Enzos privata mordutredning – jo, det handlar förstås om mord – tar honom till Paris och ner i katakomberna såväl som till byn Hautvilliers i Champagnedistriktet.

Våld, spänning och tokerier, nyutslagen kärlek och föräldraskap. Och verkligen något för oss frankofiler: kriminalmiljöerna är ju så autentiska, ner till varje gata och plats.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Läs en deckare och må bra!

Öppet brev till er som skriver deckare! Och ni som läser dem!

Den här ”nya” – för inte är den väl ny? – genren som kombinerar feelgood med crime, hur är den möjlig? Går det att kombinera kriminalitet och att må bra? Hur ska en deckarförfattare då skriva?

Några feelgooddeckare, förmodar jag?

Eller trivseldeckare, som jag såg att genren kallas på finlandssvenska. Mys- och mjukdeckare, mjukkokta – som i softboiled – kriminalromaner. Vad finns fler för pseudonymer? Jo, cozy crime.

Hur kan kriminalitet, ond bråd död, våld och mord, någonsin vara mysigt att läsa om? Är det inte detta, när död och mord tas med en axelryckning, ja, nästan som ett skämt som författaren snabbt skyndar förbi, är det inte detta som borde kallas våldsunderhållning?

Istället för de deckare och thrillers där våldet och morden skildras nära och ingående, för att det kan väl knappast vara underhållande, någon som helst underhållningslitteratur?

Hur nytt är det med feelgood crime, om jag håller mig till den benämningen? Vem skrev den första feelgooddeckaren? Var det Agatha Christie? Allt det som förr kallades pusseldeckare är kanske feelgood crime – det var pusseldeckaren som grundlade den ”nya” genren feelgood crime?

Är det så? Skrev Maria Lang kriminell feelgood? Om inte, vilken genre skrev hon i? Kort sagt: när föddes feelgood crime? Eller cozy crime, trivseldeckaren, mysdeckaren, mjukdeckaren…? Hur och varför?

Vilka skriver dagens bästa feelgooddeckare, i Sverige och utomlands? Kanhända Kristina Appelqvist och Marianne Cedervall (Sverige) eller Louise Penny eller Elly Griffiths (utrikes)? För att nämna blott fyra av mina favoriter. Men det finns ju många fler. Vilka gillar ni?

Och vad utmärker, för att återigen använda detta uttryck, feelgood plus crime. Hur måste dessa motstridiga delar balanseras för att resultatet ska bli just feelgood plus crime och crime fast feelgood?

Definition, inte lätt. Men hur kan och ska feelgood crime beskrivas och definieras? Hjälp mig! Beskriv genren och ge mig tips på era mjukdeckarfavoriter, gärna genom tiderna. Gör det här på loggen eller när jag lägger ut på facebook.

Bengt Eriksson

Att vara mamma – och polis

Susie Steiner
Person okänd
Övers: Fredrika Spindler
(Lind & Co)

En deckare kan innehålla så mycket.

Det kan vara allt från hårdkokta maffiahistorier, rena polisdeckare med många tekniska detaljer eller spänningsromaner som fokuserar mer på relationer och karaktärsutveckling… och så vidare. Det är det som är så kul med deckare.

I ”Person okänd” är det relationerna och karaktärernas dilemman när de hamnar i situationer med dubbla lojaliteter som driver historien framåt. Det är inte den där nagelbitaren som du inte kan släppa trots att det är mitt i natten för att det är så olidligt spännande. Den har en mer lågmäld spänning som gör att du vill lyssna vidare.

En rik finansman blir knivhuggen och blöder till döds i en park utanför Cambridgeshire-polisens huvudkontor. Trots att det sker mitt på eftermiddagen är det ingen som ser något, förutom den kvinna som försöker återuppliva honom.

Poliskommissarie Manon Bradshaw har fått en kontorstjänst på grund av sin graviditet. Hon har lämnat London för ett lugnare liv i småstaden tillsammans med styvsonen Fly. Allt raseras när Fly misstänks vara inblandad i mordet.

Bokens stora styrka är den komplicerade intrigen. Författaren knyter på ett skickligt sätt ihop de olika karaktärer i ett finmaskigt nät. Lojaliteter sätts på prov och huvudkaraktären ställs inför flera svåra dilemman.

Hon är polis men deltar inte i mordutredningen eftersom hennes adoptivson är misstänkt. Boken ger en intressant skildring av hennes kluvenhet inför att både vara mamma till en misstänkt mördare och polis.

Manon Bradshaw genomför en egen utredning och hittar nya spår som de andra poliserna missat. Hennes kollegor måste ta ställning. Vems sida står de på egentligen?

Historien skiftar perspektiv mellan de olika karaktärerna och inledningsvis kan det upplevas lite rörigt. Men om man ger det lite tid faller det sig naturligt. Susie Steiner är en intressant författare som skriver kriminalhistorier med nya och oväntade infallsvinklar, tycker jag.

Samuel Karlsson,

bl a författare till deckar/polisromanserien om och på Mörkö är återkommande recensent på Deckarlogg. Som den uppmärksamme lagt märke till så lyssnar han på fler deckare än han läser. Därför har han också startat facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” för er som just lyssnar hellre än läser. 

Återupptäck Agatha Christie!

Kollade en Agatha Christie-dokumentär på SvT Play (ligger där till nångång i början av nästa så det finns tid att leta upp den och titta) och fick lust att lägga ut den här texten jag skrev för ett an tal år sen då det fortfarande inte var så populärt att gilla Christie.

Hon ansågs ju som en dålig deckarförfattare medan jag ansåg att hon –  på flera sätt – var riktigt bra. Skrev Agatha Christie kanske feel good-deckare på allvar?

***

Agatha Christie – liksom Maria Lang, för den delen – är underskattad, både som deckarförfattare och samhällsskildrare. Återupptäck henne (dem)!

Och varför inte just nu, när det precis kommit en ny bok, ”Agatha Christie´s Secret Notebooks. Fifty Years of Mystery in the Making”  (HarperCollins), där John Curran går igenom de 73 handskrivna, privata anteckningsböcker som Agatha Christie efterlämnade och hennes dotter upptäckte för bara några år sen.

Ska jag så fort som möjligt lägga kontokortet och ögonen på!

I boken, som du kan läsa mer om t ex här, får vi bl a reda på vilken känd Hercule Poirot-deckare som egentligen var tänkt att ha Miss Jane Marple som huvudperson och vilka av Christies deckare som slutar på helt andra sätt än vad deckarförfattarinnan hade tänkt sig, från början.

Plus att ”Agatha Christie´s Secret Notebooks” – inte minst – innehåller ett par nya, dvs tidigare opublicerade Poirot-noveller. En av dem kan i sin helhet läsas på hemsidan för den engelska tidningen The Daily Mail.

Följande uppmaning att omvärdera Agatha Christie som deckarförfattare, samhälls- och kvinnoskildrare skrevs när några av hennes detektivromaner senast återutgavs i Sverige.

*

Trots alla nya kvinnliga deckarnamn: Deckardrottningen är och förblir Agatha Christie, den engelska pusseldeckarförfattarinnan som 1971 adlades och fick titeln Dame Agatha.

Med sina drygt hundra boktitlar är Agatha Christie (1890-1976) en av 1900-talets mest lästa författare. Böckerna har översatts till ett hundratal språk och sålt i mer än två miljarder exemplar. I Sverige ligger Christie i toppen av bibliotekens utlåningsstatistik och böckerna trycks fortfarande i nya upplagor.

Fotot på Agatha Christie är hämtat från omslaget till den återutgivningsserie som jag skriver om.

Senast har Bonniers förlag återutgivit åtta Christie-deckare till lågpris: ”En dos stryknin”, ”Tretton vid bordet”, ”Döden till mötes”, ”Mord på ljusa dagen” och ”Begravningar är farliga” (alla med Hercule Poirot som huvudperson), ”Mordet i prästgården”, ”Liket i biblioteket” och ”Trick med speglar” (med miss Marple).

Också deckarkritikerna, som länge ansåg att Christie skrev gammalmodiga pusseldeckare om brott i högreståndsmiljöer (exempelvis biblioteket i någon herrgård), har omvärderat henne. Nu lovordas hon för ”finessrika intriger” och ”logiska upplösningar”.

Dessutom börjar allt fler kritiker, både i Sverige och utomlands, uppskatta hennes realistiska skildring av den lilla engelska byn, St Mary Mead, och dess utveckling från gammeldags idyll till ett mer modernt samhälle med supermarket, flerfamiljshus och ungdomsproblem.

Ja, inte nog med det! De senaste åren har mer eller mindre feministiska litteraturstuderande på olika universitet uppmärksammat Agatha Christies romaner. Där finns många porträtt av starka och handlingskraftiga kvinnor, menar de.

Christies mest kända huvudpersoner och problemlösare är förstås Hercule Poirot respektive miss Jane Marple.

Idén till Poirot fick Agatha Christie när hon under första världskriget arbetade som sjuksköterska i Torquay och kom i kontakt med flyktingar från Belgien. Hon gav honom det ironiska förnamnet Hercule för att han, till skillnad mot den grekiske guden, var en liten man, inte längre än 160 centimeter. Efternamnet kan syfta på Poirots ägg- eller päronformade huvud.

Denne före detta belgiske polis, ”a foreigner”, som talar bruten engelska och är sååå pimpinett med sin vaxade mustasch introduceras i Christies debutdeckare ”En dos stryknin” från 1920 (eller, uppgifterna varierar, 1921).

Genom vems ögon såg hon huvudpersonen – sina egna eller läsarens? Var det så att Christie med Hercule Poirot ville göra upp med engelsmännens fördomsfulla inställning till utlänningar? För hur liten och löjlig Poirot än kan förefalla, så fungerar hans små grå celler bättre än någon annans.

Inspirationen till miss Marple kom från hennes egen farmor och andra äldre tanter i Agathas barndom.

Ungmön Jane Marple, 65 till 70 år, lång, tunn och bräcklig med nästan vitt hår, löste sin första riktiga deckargåta i romanen ”Mordet i prästgården” (1930). Då hade hon redan introducerats i en serie noveller, där några personer träffades och berättade var sin kriminalhistoria som de övriga skulle försöka lösa. Miss Marple löste samtliga gåtor före de andra – trots att sällskapet innehöll en tidigare chef för Scotland Yard.

I romanerna ligger hon alltid tanken före den nedlåtande och buttre polisinspektören Slack. Något som miss Marple inte tycker är något konstigt alls. Hela sitt liv har hon ju bott i St Mary Mead och var någonstans kommer man människor så nära att man lär känna den mänskliga naturen, om inte i en liten by?

Miss Marple, som blev uppåt 90 år, och Poirot, som måste ha varit cirka 140 när han avled i romanen ”Ridå” (1975), är skönlitterära porträtt av äldre människor. Hur många äldre personer förekommer i litteraturen? Nej, inte är de många – och de blir allt färre…

Jane Marple, som tycker om att sticka och även påtade i trädgården så länge kroppen tillät, framställs i början som en nyfiken skvallertant. I senare romaner är hon snarare en livsvis gammal kvinna. Även Hercule Poirot förändras. De ”främmande” manéren försvinner.

Men är det personerna som förändras eller sker förändringen i betraktarens ögon? Är Christies budskap i Poirot-deckarna att det främmande blir helt naturligt när man vant sig vid det? Liksom berättelserna om miss Marple är en uppmaning till läsarna att inte ha fördomar om gamla människor utan se dem som människor med erfarenheter och, inte minst, som individer.

Agatha Christie skrev även ett antal romaner om Tommy och Tuppence Beresford, ett jämställt äkta par där hustrun snarast är den starkare. I den första romanen, ”Den hemlighetsfulle motståndaren” (1922), är Tommy och Tuppence något över 20 – i ”Ett sting i tummen” (1968) har de blivit pensionärer.

Ariadne Oliver heter en annan intressant person, ibland förekommande i Poirot-böckerna. Oliver skriver deckare med en finsk (?) detektiv som hjälte. Hon är dessutom feminist. Var Christies självporträtt slutar och parodin tar över får läsaren bedöma.

Det är hög tid att läsa deckarförfattarinnan Agatha Christie med nya ögon och omvärdera henne som samhälls- och människoskildrare. I en intressant c-uppsats, skriven vid högskolan i Luleå, ställer Anna Sköld frågan om Agatha Christie var feminist eller anti-feminist. Hon finner att det förra överväger.

Bengt Eriksson
Delvis olika texter i Sköna Dagar 2000 och Ystads Allehanda 2001

PS. Länk till  www.agathachristie.com