När samvetet knackar på

Som Deckarloggs redaktör satt framför TV:n härom kvällen igen och kollade igenom några strömningstjänster så fastnade jag på Netflix och filmen ”An Inspector Calls”.

En gammal film, som hade premiär 1954 och i grunden är en teaterpjäs från 1945 av britten J.B. Priestley. Både pjäsen och filmen har blivit klassiker. Pjäsen fortsätter att sättas upp inte minst i Storbritannien och flera filmatiseringar har gjorts. En av de senaste kom 2015 i en BBC-produktion. Det finns dessutom ett tecknat seriealbum.

Filmaffisch 1954.

En typisk engelsk kriminalpjäs också, inga scenbyten utan allt utspelas i ett och samma rum. I filmerna görs dock några utflykter från den rika familjen Birlings vardagsrum med herren i huset, hustrun, son och dotter och hennes fästman. De har en liten familjefest för att fira att dotterns förlovning.

Pjäsens och filmernas viktigaste person, med det arbetarklassvanligaste namnet Eva Smith, finns inte med i pjäsen, synbart alltså. Däremot medverkar hon – synligt – i till exempel filmen från 1954. Det är också kring henne som hela berättelsen kretsar. Såväl familjemedlemmarna som fästmannen känner henne, samtliga har haft kontakt med henne på varsitt sätt.

Så knackar en kriminalinspektör på dörren: inspektör Goole (namnet uttalas som Ghoul, en ordlek som inte går fram på svenska). Alastair Sim gör ett lysande porträtt, liksom realistiskt orealistiskt porträtt, högst oroväckande, av kriminalinspektör Goole i filmen från 1954.

Dito 2015.

Se filmen, om du har Netflix eller om den finns någon annanstans att se. Den håller än idag. (Själv ska jag skaffa en DVD:n med den nya filmatiseringen från 2015.) Den gamla filmen har förresten ett märkligt slut också – ett helt annat än när jag för ett antal år sen såg ”An Inspector Calls” under namnet ”Mordet i Midlands” som teaterpjäs på Intiman i Malmö.

Letade reda på min recension av den uppsättningen – den ger fortfarande en bra bild av denna evigt uppsatta kriminalpjäs som också blivit kriminalfilmer av J.B. Priestley från 1945.

***

Mordet i Midlands
Av J.B.Priestley
Översättning och regi: Marie Parker Shaw
Scenografi och kostym: Karin Ragnarsson
I rollerna: Tom Ahlsell, Li Brådhe, Fredrik Gunnarson, Nils Peder Holm, Mattias Linderoth (vid nypremiären ersatt av Henrik Svalander) och Sanna Turesson

Intimans lilla teaterrum passar perfekt för J.B. Priestleys kriminalpjäs.
Skådespelarna lyckas, förstås med hjälp av regissören Marie Parker Shaw, skapa en stämning som inkluderar hela salongen. ”Mordet i Midlands” (”An Inspector Calls”), första gången uppförd 1945 i Moskva, har blivit en engelsk deckarklassiker och Malmö stadsteater gör den all rättvisa.

Om det är en deckare – eller ett familjedrama? Svar: bäggedera. Priestleys pjäs fungerar som alla bra detektivberättelser gör. Ett antal regler ska följas men viktigast är allt det andra: miljön, personerna, innehållet och sensmoralen.

Foto på familjen Birling från den nygamla uppsättningen av ”Mordet i Midlands”: Li Brådhe och Tom Ahlsell,  Henrik Svalander, Sanna Turesson och Nils Peder Holm, längst bak skymtar också Fredrik Gunnarson. Foto: Justus Ragnarsson.

Priestleys budskap kan ingen missa.

Som när Sheila, dotter i familjen Birling, utbrister: ”Dom är människor!” Polisen svarar: ”Den åsikten har jag också haft då och då.” Eller repliken ”Alla ska ta hand om alla”, som balanserar på en ironisk gräns mellan ”Nej” och ”Ja”. Vad ska de kallas, dessa korta, snabba statements, som skådespelarna uttalar: socialistiska manifest eller humanistiska självklarheter?

Året bör vara 1912. Scenen är matsalen hos familjen Birling. Fabriksägaren Arthur Birling, hans hustru Sybil, barnen Sheila och Eric samt Gerald Croft, dotterns fästman, har ätit en festmåltid. Pappa håller tal till de unga tu, Sheila och Gerald, som ska förlova sig.

Då knackar kommissarie Goole på dörren. Det vill säga i svensk översättning har polisen blivit kommissarie medan han i det engelska originalet är inspektör. Vilket har viss betydelse.

Är det en riktig polis? Namnet uttalas som ”ghoul” (spöke). Och han är en ”in-spector”, som blickar inåt. Kan han vara deras dåliga samveten?

Kommissarien meddelar att Eva Smith, en ung fattig kvinna, begått självmord. Stämningen förbyts. Glädjen är borta. Det ska visa sig att familjen Birling och även Gerald har orsakat självmordet, på var sitt sätt. Kan det rubriceras som mord?

Priestley låter polisen förhöra en person i taget och ger varje skådespelare utrymme att gestalta sin rollfigur. Och de tar chansen!

Tom Ahlsell är – verkligen – den auktoritära familjefadern. Li Brådhe må vara en kuvad hustru men hon vet sin plats i samhället. Sanna Turesson får dottern att växa från bortskämd flicka till socialt medveten kvinna. Liksom Mattias Linderoth väcker den försupne sonen. Nils Peder Holm poängterar att Gerald förblir densamme – en yngre variant av svärfadern.

Fredrik Gunnarsson – inte minst – gör en lysande gestaltning av kommissarie Goole: tafatt i första akten, i den andra börjar han dricka av portvinet och sen ryter han åt familjemedlemmarna. Som om samvetet drabbar dem, allt mer.

(Kvällposten 2008)

Från Uppsala till Österlen

Kjell Eriksson

Ett dödligt tillstånd

(Polaris)

Berättelsen börjar i Uppsala men ska avslutas på Österlen. ”Ett dödligt tillstånd” får betraktas som den trettonde titeln i polisserien om och med Ann Lindell, förut kriminalpolis i Uppsala och nu ostmejerska i Gimo på Upplands landsbygd.  

Fast Lindell håller till i periferin, hörs mest av per telefon. Huvudpersonen heter Sammy Nilsson, också kriminalinspektör och tidigare kollega till Lindell.

Sammy Nilsson befinner sig – en ”tidig morgon i juletid” – på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Patient Nilsson ska opereras och det beskrivs så ingående och exakt hur han (vilken han?) får en ny hjärtklaff att jag tänker att det måste vara självupplevt.

Att det stämmer får jag senare reda på. Författare Eriksson har använt sin egen sjukjournal. Starkt att läsa för någon, alltså recensenten, som också opererats i hjärtat. När Sammy Nilsson efteråt ligger i rummet på thoraxkliniken dras en skärm fram vid hans säng och en annan patient placeras i rummet.

Den nya, manliga patienten harklar sig och säger något. Sammy tycker sig känna igen rösten, den där dialekten. ”Fly bort från otukten”, säger mannen och Sammys puls börjar rusa. Exakt samma ord har han hört förut. Bakom den veckade skärmen finns en mördare – en kvinnoseriemördare.

Sammy går igenom mordet i huvet, en olöst utredning. Genom sköterskan – nej, hon vill inte lämna ut det, hon får inte, men han vädjar, han berättar om kvinnomorden, hur de skedde – får Sammy reda på mannens namn.

Hemma från sjukhuset tar han upp utredningen igen. Men inofficiellt, inte populärt hos alla kolleger. Sjukskriven, konvalescent, trött. Sammy blir rädd när hjärtat känns av. Kan inte heller låta bli att tänka på sin hustru, som försvann till en annan. Och dottern, ringde hon när han låg på sjukhus?

”Ett dödligt tillstånd” är en mansroman, en inofficiell polisroman och privatdeckare. När berättelsen förflyttas till Skåne börjar boken också att skildra landskapet, ett nytt landskap, och blir en Österlenroman.

Kjell Eriksson vid Christinehofs våtmarker. Foto: Emil Malmborg

Den eventuelle mördaren – ja, Sammy Nilsson kan inte vara helt säker men så gott som på att just han är mördaren – pratar en skånskklingande dialekt. Så Sammy reser hitåt för att försöka hitta ”mördaren” och romanen blir en ”road novel”.

Han närmar sig Österlen via Malmö. Även detta bör vara självupplevt. Mötet med Österlen skildras så exakt att det blir både Sammy Nilssons och Kjell Erikssons (den sistnämnde har flyttat in i trädgårdsmästarbostaden vid Christinehofs slott).

Sammy bokar hotellrum i Simrishamn. Hans besök i Tomelilla beskrivs så att alla som första gången kommer till Tomelilla måste känna igen sig. Med en pensionerad skånsk polis kör han omkring i Gärsnästrakten, genom det Österlen som är kvar av det som var innan det nya Österlen uppstod.

Han söker upp den eventuellt trolige mördarens tidigare sambo. Hon är konstnär och beskrivs så som de flesta konstnärer har det till vardags på Österlen, inte som i den tillresta konstpublikens ögon under påskrundan. Inget överflöd men det går.

Men vart tog deckaren vägen? Författaren verkar också ha känt så för plötsligt återkommer det kriminella. Det blir några hemska sidor när den kvinnliga konstnären möter sin förra sambo.

Kjell Eriksson berättar rakt och klart, på ett lika enkelt som skönt språk. Slutligen övergår ”Ett dödligt tillstånd” till ännu en genre: kärleksromanen. Finns det någon möjlighet för en man och en kvinna på väg upp i åldern? Vågar de ta chansen? Det har nu blivit vår på Österlen.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Marie Hermanson – etta på tio i topp!

Så har höstsäsongen inletts för Gota Medias spänningstopp. En gång i månaden väljer deckarrecensenter ut de bästa spänningsromanerna i alla undergenrer och titlarna hamnar i favoritordning på en tio i topp-lista. Mycket bra lista för att ge tips om de bästa titlarna just nu bland deckare och annan krimi. Och det skriver inte Deckarloggs redaktör enbart för att han är en av recensenterna bakom listan.

Så här är ordningen på spänningstoppen just, för att också se motiveringarna till böckernas placeringar – gå in på någon av Gota Medias nätsidor (Borås Tidning, Barometern, Smålandsposten, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda med flera).

1) Marie Hermanson: Pestön (Albert Bonniers)

2) Sara Strömberg: Sly (Modernista)

3) Åke Edwardson: Det trettonde fallet (Albert Bonniers)

4) Mattias Edvardsson: En familjetragedi (Forum)

5) Håkan Nesser: Schack under vulkanen (Albert Bonniers)

6) Lundgren & Lundgren: Där isarna råmar (Albert Bonniers)

7) Johanna Mo: Skuggliljan (Romanus & Selliing)

8) Hjorth & Rosenfeldt: Som man sår (Norstedts)

9) Anne Holt: Mandelaeffekten (Piratförlaget)

10) Patrick Modiano: Osynligt bläck (Elisabeth Grate)

Bengt Eriksson

Ellen lever, studerar och älskar

Helena Dahlgren

Ellens val 1: Det nya livet

Ellens val 2: Kärleken

(Lovereads)

Författande brukar vara ett ensamt arbete. En författare skriver sin roman vid datorn, skickar manuset till något förlag som i bästa fall antar det, en redaktör hjälper till med förslag på förbättringar, sen trycks boken och ges ut.  

​Men romanserien ”Ellens val” om bondflickan Ellen Jonsson, sjutton år när berättelsen börjar, skrivs – ja, produceras – på ett annat sätt: så som teveserier brukar göras. Efter att förläggaren skapat konceptet sattes det ihop ett team, bestående av manusutvecklare, dramaturg och den utvalda författaren, som bestämde ramarna, den övergripande berättelsen och personerna.

​Men ska romaner skrivas på det här sättet? Kan resultatet verkligen bli bra? Svar: Ja, om författaren har Helena Dahlgrens förmåga att skriva populärlitteratur med innehåll, djup och undertext. Serien ”Ellens val” är kvinnlig utvecklingslitteratur, både lättlästa populärromaner och budskapsfyllda kvinnoromaner. Ingen tillfällighet att Elin Wägner citeras på försättsbladet till seriens första del. 

​Tiden är 1915-16. I ”Det nya livet” sitter Ellen på tåget till studentstaden Ljungsala. Hennes storasyster Isa ska bo strax utanför. Hon gifte sig uppåt och lämnade gården. Systrarna brukade skriva brev men nu var det längesen som Isa svarade, inte heller kom hon hem till mammans födelsedag. Vad kan ha hänt?

​Det blir inte mindre konstigt när det visar sig att Isa och hennes man har lämnat sitt hus. De reste iväg och ingen verkar veta vart de skulle. Var är systern?! Istället hamnar Ellen på ett litet pensionat där hon hjälper till för att få mat och husrum.

​Helena Dahlgren har dubbla tidsperspektiv.Hon beskriver en gammal tid då kvinnors liv började förändras (barn och familj, yrkesliv och studier, kärlek och sexualitet) men hon skriver inte alltid historiskt. Någon person kan utbrista i en replik som låter helt nutida. ”Det sket sig”, säger Ellen. Sa man verkligen så 1915? 

​Och när Ellen, som alltid lånat böcker och läst, anmäler sig på filosofiska fakulteten för att tentera och studera litteratur på universitetet, då håller hon inför den tveksamme professorn något av ett smärre föredrag om klassisk och populär litteratur. Bägge är lika mycket värda och kan ha lika stor betydelse, menar Ellen. (Fast nog låter det som författaren Dahlgrens egna ord och åsikter.) 

​I andra delen, ”Kärleken”, har Ellen kommit in på Ljungsala universitet. Där gäller både kvinno- och klasskamp. För vad har en sån bondflicka som Ellen på universitetet att göra? Ellen ställs också inför en klassresa, när kärleken kompliceras. Vem älskar hon: mjölkbudet Jonas eller doktoranden Carl? ​

​Dessutom har Helena Dahlgren lagt ut en rejäl cliffhanger för Moa Eriksson Sandberg, författare till de kommande två delarna i serien, att ta tag i. Hur ska det gå? Kan hon lyckas föra berättelsen om Ellen vidare, faktiskt göra den till sin? 

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggfredag: Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen

Oj, som tätorten Sjöbo har vuxit! Först byggdes de nya husen, främst villor men också flervåningshus, på det så kallade Bränneriområdet. Nu är dessutom alla lägenhetshusen om tre och fem våningar på den här sidan busstationen, längs Hotellgatans bägge sidor, färdiga och inflyttningsklara.

Förresten, gatan döptes nyligen om till Lennart Nyströms gata (efter traktens byggherre). Det har blivit som en ny stadsdel bredvid Västergatan och övriga centrum, om ordet stadsdel kan användas. Sjöbo är ju ingen stad, blott kommunens största by, centralorten, ett lite större samhälle och just en tätort.

Sjöbo kommuns invånarantal har farit i höjden som en rymdraket. Var kan siffran ligga på? 22 eller 23 000, tror jag. Såväl Simrishamn som Skurup och Tomelilla har halkat långt efter vad gäller att vara Sydostskånes största kommun (näst Ystad).

Jag står på Södergatan och blickar mot vad som förut var biblioteket och konsthallen. Också dessa lokaler ingår nu i Sjöbo kommunhus. Hela den kommunala verksamheten, alla politiker och tjänstepersoner, förvaltningar och nämnder, har flyttat in där och samlats på samma ställe.

Titta, eller föreställ dig, så fint Sjöbos nya bibliotek och konsthall blev. Glasad fasad med likaså glasdörrar och över dem texten ”Sjöbos kulturhus”. Stora nya lokaler med mycket större utrymme. Foto: Media I Morron I Dag

Året kan nog inte vara 2023. Så fort hinner det väl inte byggas. Men året kunde vara 2024 eller -25. Jag har blivit ännu mer plus 70 men envisas med att fortfarande skriva kulturkrönikor i YA.  

Så vänder jag mig om och betraktar glasfasaden till Sjöbos nya bibliotek, som också fått en scen för författarbesök, och den likaså nya konsthallen och dess två delar, en mindre för lokal konst och en större för utställningar med konstnärer från övriga Skåne, Sverige och hela världen. I lokalerna, som faktiskt blev större än planerat (ytan ska vara nära 800 kvadratmeter), finns även utrymme för kulturskolan.

Ett smärre kulturhus. Visst, det hade varit ännu mer spännande om det byggts ett riktigt stort och eget hus, säg bakom biografteatern Flora, för all kulturverksamhet i Sjöbo. Men varför muttra när Sjöbo kommun gjort denna stortsastning på att både locka hit inflyttare och bjuda invånarna på allt mer av kultur och nöje.

Florabiografen har ju också renoverats och byggts ut med större café och ordentliga loger för musiker och skådespelare. Det ryktas, men nog bara ett rykte, att kulturnämnden – det var ju på tiden att Sjöbos kulturliv fick sin egen nämnd – funderar på om inte Sjöbo borde ha en kommunal ensemble, för att spela sommarteater på Floras scen och gräsmattan utanför.

Alla bibliotek i Sjöbo är meröppna, sen flera år. Filialerna (i Blentarp, Lövestad och Vollsjö) har fått varsin liten scen för litterära och musikaliska arrangemang. Fjolårets lokala litteraturturné, där kommunens många författare turnerade mellan Sjöbos olika bibliotek, blev en  formidabel succé!

Liksom kommunaliseringen av Sjöbos tre museiinstitutioner – Elfstrands (pappa Axels och sonen Alberts krukmakeri och bostad i Grimstofta), Lilla Rödde textilmuseum (flamskvävnader, broderat linne, röllakan, agedynor) och Hallsbergs stenar (Nils Nilssons enastående skulpturträdgård i Heinge) – har blivit en stor framgång.  

Tre gånger kultur som är unik för Sjöbo. Så inte förvånande att de blev smärre sommarturistmagneter –  flerdubblade besökssiffror! – efter att Sjöbo kommun tog över och samordnade museerna, reparerade vid behov, vårdar och värnar dem.

Kort sagt, dagens Sjöbo är en kulturkommun. Politikerna, även utanför kulturnämnden, känner nog lite stolthet, för nu lanseras en ny kommunslogan. Vid infarterna ska det sättas upp skyltar med texten: ”Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen”.

Vem kunde tro detta för blott en handfull år sen? Det började efter kommunalvalet 2022. Moderaterna och socialdemokraterna i Sjöbo frågade sig: Vågade de riskera att Sjöbo kommun stagnerade, till och med gick bakåt i politiken? Kunde de överlåta kommunen åt SD? Vilket parti som tog initiativet är okänt men M och S beslöt att gemensamt styra Sjöbo kommun.

Det handlade bland annat – fast inte enbart – om kulturpolitiken. Sverigedemokraterna i Sjöbo hade inte varit kulturpolitiskt drivande (det enda var nog det ogenomförbara förslaget om privatisering av Elfstrands) men det fanns ju exempel från andra kommuner och SD:s rikspolitik: avskaffande av skolbibliotekarier, neddragning av kulturskolor, förbud mot biblioteksböcker på andra språk, ingen Prideflagga på kommunhus, Hörbys väl fortfarande stängda museum, politiker som lagt sig i skolundervisningen, stoppade bidrag till folkhögskolor…

På lördag klockan 11 invigs Sjöbos nya bibliotek och konsthall med tal av kommunalrådet Magnus Weberg (M) och musik av Sjöbo ungdomsorkester. Det blir även release för boken ”Sjöbo skriver”, resultatet från de skrivarkurser som kommunen arrangerat på Sjöbos huvudbibliotek och filialer.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Sanning och lögn

Camilla Grebe

Alla ljuger

(W&W)

Få svenska deckarförfattare håller en lika jämn och härtill hög nivå som Camilla Grebe. Men inte kan hon väl nomineras av Svenska Deckarakademin också i år och verkligen inte utses till segare ännu en gång? För att inte tala om det där skandinaviska deckarpriset. Måtta eller…

Det jag tycker allra bäst om är att Camilla Grebe skriver skönlitterär deckar- eller spänningslitteratur.  Hon kan, kort sagt, skriva. Hon vet hur ord och formuleringar ska placeras och hanteras, utifrån sammanhang, berättarröst och repliker.

Ofta använder hon sig av längre meningar, med bisatser, vilket skapar både stämning och lästempo. Hon skriver inte action utan förmedlar innehållet också mellan raderna och under ytan, lyfter fram vad som nog måste kallas verkligheten. Hon skriver verklig realism i den meningen att människors psykologi alltid är en del av – ja, lägger grunden till – verkligheten.

Camilla Grebes femte roman och deckare på egen hand, nya ”Alla ljuger”, handlar om just det som titeln säger. Att alla har sin uppfattning och sanning, var och en sin varierade beskrivning av verkligheten. Ja, alla ljuger. Grebe använder sig alltså av ett svårt sätt att skriva och berätta – ett grepp som jag brukar tycka är ett otyg. Hon låter olika personer berätta.      

Gäller ju då att varje person blir just den personen, som läsare måste man tro att just hen berättar. Det är mycket svår att skriva så. Många författare försöker men misslyckas. Grebe lyckas. Hon är ju nämligen, som jag också skrev, en mycket skicklig berättare och ordbehandlare. Dessutom pendlar hon mellan det som händer och vad som hänt, nu och tidigare.

De romaner som Camilla Grebe skrivit på egen hand är fristående. Nästan. De är fristående romaner som ändå blir titlar i en serie. För det finns alltid något lite – eller inte så lite – som får dem att bli länkar i samma kedja. Detta något litet förenar dem.

”Alla ljuger” skildrar en familj, en ny familj med Maria, lärare, och sonen Vincent (med Downs syndrom) samt hennes nye man Samir, läkare, och hans dotter Yasmin. Men så försvinner Yasmin. Misstankar riktas mot Samir. Så läggs grunden till en livs- och relationsroman, som blir en spänningsroman, som i sin tur blir en kriminal- och (kanske) polisroman.

Det hör en förhistoria hit också, om Vincents pappa, som gav sig av, och om Samirs tidigare familj, hustrun och ännu en dotter (syster till Yasmin). Och här finns ännu en väsentlig person, polisen Gunnar. Ytterligare en styrka hos Camilla Grebe: hon får oss att lära känna sina personer, inte bara träffa eller bli bekanta med dem utan verkligen känna.

Samir? Jo, det får oss fördomsfulla att tänka på något arabland, på muslimer och islam, ja, islamism. Samir har bakgrund från Algeriet. Detta, våra fördomar om araber och muslimer, är ett blott ett av de viktiga teman som Grebe tar upp i romanen.

Hon är en seriös svensk författare av spännings- och kriminallitteratur, en författare som borde läsas av både oss som brukar läsa deckare och de som utstöter bestämda åsikter om deckare utan att läsa några. De – vi – alla – ska läsa, ja, det är en uppmaning, nej, det är tusan en befallning, ska läsa Camilla Grebes ”Alla ljuger”.

Läs romanen långsamt, ta in berättelsen, ta in människorna, låt Grebes berättelse och tankar leva vidare inom dig.

Bengt Eriksson

Boktoppen spänning mars

Som en av de recensenter som varje månad sammanställer ”Spänningstoppen” åt Gota Medias tidningar lägger jag ut tio i topp-listan över månadens spänning också här på Deckarlogg.

Motiveringarna utelämnas dock. För att se dem får du gå ut på någon av Gota Medias tidningar – som Borås Tidning, Barometern, Smålandsposten, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda med flera – och kolla.   

Allmänna litteraturlistor finns det flera – men det här är nog den enda spännings/krimilista som sätts ihop i Sverige. Lite extra att få vara med om det, särskilt som listan håller sig så á la Deckarlogg-öppen för genrens bredd.

Här är mars månads ”Spänningstopp”:

Cara Hunter. Foto: Justine Stoddart

1) Cara Hunter

All denna vrede (Nytillkommen)

Övers: Jan Risheden

(Louise Bäckelin)

2) John Ajvide Lindqvist (Etta förra månaden)

Vänligheten

(Ordfront)

3) Anki Edvinsson

Snöängeln

(Norstedts)

4) Christina Wahldén

Cyklonvarning (Tvåa)

(Forum)

5) Ola Nilsson

Vittring (Ny)

(Natur & Kultur)

6) Nora Roberts

Gömstället (Fem)

Övers: Camilla Jacobsson

(Bonniers)

7) Jørn Lier Horst & Thomas Enger

Övers: Marianne Mattsson

Rökridå (Åtta)

(W&W)

8) Elisabeth Norebäck

Nadia (Åter på listan)

(Polaris)

9) David Bergman

Kodnamn Aurora (Sexa)

(Lind & Co)

10) Olle Lönnaeus

 Gamen (Nia)

(Bokfabriken)

(Spänningstoppen innehåller böcker utgivna efter den 1 december 2020)

Deckarloggfredag: Izzy och hans dotter, Philomène och hennes pappa

Jag skriver, med anledning av följande nyutgivna självbiografiska bok, en krönika till nästa nummer av Hifi & Musik om Israel Goodman Young (1928-2019), kallad Izzy. Om hans folklore Center i New Yock och hans Folklore Centrum i Stockholm.

Mer om detta i det kommande numret av Hifi & Musik. Fast jag tänkte, jag tar och lyfter ut de formuleringarna, än så länge preliminära, orden kan komma att ändra sig, som inleder krönikan och handlar just om boken, hans dotters bok. Så här börjar jag:

Så sorgligt men så ömt. Och så kärleksfullt. Det var mina tankar vid läsningen av Philomène Grandins bok ”Glöm allt men inte mig” (Albert Bonniers) om sig och sin pappa.

Sen följer krönikan som avslutas med mer om boken:

 ”Glöm allt men inte mig” är en tunn bok till sidantalet men en tung bok till innehållet. Philomène Grandin skriver så flyende lätt också att läsaren inte märker hur boken drabbar förrän den gjort det.

Hon lyckas få med både den offentlige Izzy Young och den private, pappan. Hon beskriver hans ilska när folk  efter Bob Dylans årliga konsert i Stockholm frågar om Izzy fick träffa honom den här gången då och längst upp i åldern kunde han skälla ut oss igen för att vi inte bryr oss om vår svenska musik. Medan han andra dagar var vänligheten själv och höll hov för journalist efter journalist, till exempel när Dylan fått Nobelpriset.

Första kapitlet skildrar just den dagen 2016. Så många strömmar till Folklore Centrum att grannarna ser till att besökarna står i kö utanför butiken. När Philomène kommer dit visar hon direkt att hon är pappas flicka. En påstridig kvinna, som visst heter Sara, ringer från Svenska Akademien och vill ha Dylans telefonnummer, ”nu direkt”. Philomène slänger på luren.

Hon beskriver sin uppväxt med Izzy som varannanveckas barn. Efter att Izzy – de – förlorat bostaden på Kochsgatan flyttar pappa och dotter mellan tillfälliga boenden, sover ibland i källaren under Folklore Centrum. När pappa saknar pengar, inte en krona har han, sitter de i Kungsträdgården och väntar på att någon ska komma förbi (det brukar alltid göra det) och ge dem pengar. Hon beskriver hur pappa tar hand om och inte tar hand om sin dotter och hur dottern tar hand om sin allt äldre, allt mer dementa pappa.

Hon skildrar också – så fint – det första mötet med Lars Demian. ”Glöm allt men inte mig” förmedlar ett underbart porträtt av Israel ”Izzy” Goodman Young men är också en bok för alla med en åldrande, dement förälder.

Mycket mer om Izzy Young i krönikan, se nästa nummer av Hifi & Musik.

Bengt Eriksson

Storytel Awards-nomineringarna: Den slutliga listan

Daniel Åberg, enligt egen karaktäristik ”författare, skribent och bokbranschnörd”, har gjort följande genomgång och sammanställning på sin nätsida angående årets nomineringar av ljudböcker till Storytel Awards, både deckare/krimi och andra böcker.

Bra och intressant genomgång, tycker Deckarlogg (som härmed återpublicerar med välvilligt godkännande av Åberg).

***

Nu har Storytel presenterat de titlar som tagit sig vidare till finalomgången i Storytel Awards. Den första nomineringsomgången var ju väldigt bred – över 50 titlar i spännings- och romanklasserna – men nu har det kokats ner till tre i varje (fyra i barnkategorin på grund av exakt samma röstantal på de två titlar som placerade sig trea).

Så här ser den slutliga listan ut:

Årets roman:
• Där kräftorna sjunger av Delia Owens inläst av Anna Maria Käll (Bonnier Audio)
• Ta ingen skit, Ann-Britt av Christina Larsson inläst av Anton Körberg (Bokfabriken)
• Sen for jag hem av Karin Smirnoff inläst av Lo Kauppi (Bokförlaget Polaris)

Årets spänning:
• Spegelmannen av Lars Kepler inläst av Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
• Ghettokungen av Sammy Jeridi inläst av Jonas Malmsjö (Bokfabriken)
• Nio liv av Emelie Schepp inläst av Gunilla Leining (HarperCollins Nordic)

Årets fakta:
• Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunkav Björn Natthiko Lindeblad, Navid Modiri och Caroline Bankler inläst av Björn Natthiko Lindeblad (Bonnier Fakta)
• En brunråttas bekännelser av Jens Ganman inläst av Jens Ganman (Bookea)
• Månbarn : Min berättelse av Jon Henrik Fjällgren inläst av Viktor Åkerblom (The Book Affair)

Ungdom:
• Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins inläst av Kristofer Kamiyasu (Storyside)
• Till alla killar jag har gillat av Jenny Han inläst av Malin Molin (Lavender Lit)
• Alicia Månstjärna och den femte pelaren av Nils-Petter Löf inläst av Katarina Ewerlöf (Whip media)

Barn:
• Ljudboken som inte ville ta slut av David Sundin inläst av David Sundin (Bonnier Carlsen)
• Detektivmysteriet av Martin Widmark inläst av Johan Ulveson (Bonnier Carlsen)
• Gittan och fårskallarna av Pija Lindenbaum inläst av Sissela Kyle (Rabén & Sjögren)
• Idde och Hajen av Ellen Ekman inläst av Philomène Grandin (Rabén & Sjögren)

Min Nära gränsen: Hotet tog sig alltså inte vidare till finalen i spänningskategorin, men det hade jag heller inte väntat mig, det var för många starka – och mer framgångsrika – titlar bland de övriga nominerade. Kul dock att Sammy Jeridis Ghettokungen lyckades slå sig in jämte Kepler och Schepp i den kategorin, men Jeridis bok blev också något av en fenomentitel i spänningskategorin förra våren, den fick otrolig uppskattning i otaliga recensioner i ljudboksgrupperna på Facebook och även många lovord från andra spänningsförfattare, vilket spred ordet ytterligare, skulle jag gissa.

I övrigt känns det fint att två av “mina” inläsare blivit nominerade – Lo Kauppi som läser in Nära gränsen-böckerna och Philomène Grandin som läste in de tre avslutande Virus-böckerna har varsin nominering. Grattis till er! (Ja, och alla andra också, så klart.) Kauppi vann i fjol för bok två i Karin Smirnoffs Janakippo-trilogi, får se om hon lyckas plocka hem en statyett för andra året i rad.

Något mer att säga? Jo, en grej jag tänkte på – det torde vara uppenbart nu att Jonas Malmsjö har övertagit titeln som mest populära manliga inläsare i Sverige från Stefan Sauk, två av tre nominerade titlar i spänningsklassen i år för Malmsjö talar sitt tydliga språk (han är för övrigt den enda inläsare i år som har två nomineringar, vilket jag tror är lite ovanligt – kul med spridning!). Malmsjö har blivit extremt eftertraktad som inläsare av mer hårdkokta spänningsböcker de senaste åren.

Vilka leder på förlagssidan då? Bonnierförlagen har totalt fem nominerade, Storytelägda förlag har tre (Storyside plus Rabén & Sjögren) och Bokfabriken två. Lite grämer det nog Storytel att deras förlag inte lyckats få fram några finalister på vuxensidan i år.

De slutliga vinnarna presenteras på en digital gala den 29 april. Spännande!

Daniel Åberg, författare, skribent och bokbranschnörd.

Ovanstående har lånats från nätsidan danielaberg.se. Gå in och kolla annat han skrivit där!

Vetenskapen och livet samt lite av deckare

Men vem är han, frågade någon, den där Björn Larsson som du recenserade och länkade till och som nästan skriver deckare? Så här är han, enligt den intervju jag gjorde något år tidigare (före den recenserade nästan-deckaren)…

***

Mot slutet av av intervjun säger Björn Larsson:

– Litteraturen är ett uttryck för det mänskliga i människan. Vetenskapen kan vara ett uttryck för det omänskliga.

Han blir tyst. En kort stund. Knappt längre än en sekund. Så tillägger han:

– Jo, jag står nog för det.

Björn Larsson är professor i franska och biträdande prefekt för Språk- och litteraturcentrum i Lund. Han kan också titulera sig författare. Den nya novellsamlingen ”Filologens dröm” (Norstedts) är hans tionde titel (inklusive en essäbok som skrevs direkt på franska). Mest skönlitteratur: ”Long John Silver” (1995), ”Det onda ögat” (1999) och ”Den sanna berättelsen om Inga Andersson” (2002) heter några böcker.

Björn Larsson KvP 6 fargutjamnad

Björn Larsson. Foto: Birgitta Olsson

Sällan finns en så tydlig bro mellan författaren och hans litteratur. Björn Larsson har skrivit om segling, som han gärna ägnar sig åt, Gilleleje, där han bor, Lunds universitet, där han arbetar, och Paris, där han varit gästprofessor.

– Det är meningen. Ett knep. Läsarna måste tro att man skildrar en möjlig verklighet. Att hitta på miljöer skulle bara vara dumt. Människor, intriger och händelseförlopp – däremot – är fiktion och ska vara det.

Nja, menar intervjuaren. Som med titelnovellen om filologen, hans utdöende vetenskap, kriminalromanen Da Vinci-koden och filologens egen jakt efter svaret på Graalens gåta. Den novellen, som inleder samlingen, läste intervjuaren på ett flyg till Paris. Då skrattar Björn Larsson. Att det gav en särskild atmosfär åt läsningen, det kan han förstå.

Ett avslöjande:

– Filologen i novellen är inspirerad av en före detta kollega. Men han har läst och godkänt novellen, påpekar författaren.

Det är tragiska noveller. Alla – eller de flesta – slutar tragiskt (vad gäller vetenskapen) fast lyckligare (vad gäller livet). Det är det återkommande temat för Björn Larssons noveller om filologen, genetikern, lingvisten, kosmologen, filosofen och så vidare: vetenskap kontra liv.

– Jag ville berätta om den här världen, som rätt är speciell. Det har inte gjorts förut, inte med så många discipliner representerade. Forskare kan ha något maniskt över sig. Hypertrofierade egon är inte sällsynta.

Ditt budskap är väl att vetenskapen inte får bli viktigare än människan? Vetenskapen må bestå men vetenskapsmannen/kvinnan går under som människa, om hon inte släpper in livet.

– Vetenskapen ska säga sanningen om hur verkligheten är beskaffad. Den kan, i bästa fall, ge en tydlig bild av verkligheten. Men vetenskapen kan inte tala om hur vi bör leva eller välja mellan ont och gott. Ändå måste vi det, som människor.

– Utan vissa värderingar – lyhördhet för kritik, tryck- och yttrandefrihet – kan inte vetenskap bedrivas. Kärlek och vänskap går däremot inte att härleda ur vetenskapen. För vissa vetenskapsmän har forskningen blivit allt – hela livet. Så det ska bli intressant att se hur novellerna tas emot.

Du är ju lika självrannsakande. Den mest tragiska novellen, som kommer sist, handlar om en forskare och författare. Nu ska han skriva sin bästa roman, a minor classic.

– Jo, författaren är nog tyvärr jag. Romanen som skrivs om och om och hamnar i papperskorgen är min. Jag har skrivit på en ny roman i flera år – men jag får inte till den…

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2008