Man är bara riktigt rädd för det man inte förstår

Guy de Maupassant
Mardrömmar
Övers: Hillevi Norburg
(Hastur förlag)

Före novellerna: Börja med att läsa översättaren Hillevi Norburgs långa förord med en bra, ja, bästa möjliga, introduktion till Guy de Maupassant (1850-93), hans liv och författarskap. Ur hans jävla födelse och fååriga liv (sjuk i syfilis redan vid tjugoårsåldern, död vid 42) uppstod detta fantastiska, märkliga, enastående författarskap.  

Där finns än mer, både fakta och tankar, som jag inte direkt hade i huvet. Ja, jag får väl erkänna att det var ett tag sen också som jag läste Maupassant. Att han hann med så mycket, under sitt korta liv (alltså död vid 42 år på sinnesjukhus): sådär 300 noveller och sex romaner, samt lyrik, dramatik, essäer och tidningsartiklar.

Samlingen ”Mardrömmar”, alltså i översättning av nämnda Norburg, innehåller vad som kallas hans ”skräcknoveller”. Men jag tycker inte att novellerna, nitton till antalet och såväl innehållsligt som stilistiskt olika, kan sammanfattas med ett enda ord och begrepp. De innehåller om inte allt så mycket från realism, som oftast är utgångspunkten, till skräck och spökerier, fantastik och gotik.

Och det är inte, det är det aldrig när bra författare skriver, vad som berättas utan hur det skrivs och berättas. Guy de Maupassant skriver som en uppfinnare av novellkonsten, som om varje novell är något alldeles nytt och tidigare oskrivet. Nu, just nu, i just den här novellen, ska just han uppfinna just novellen.

Den första novellen, ”Den döda”, som inleder boken, var förresten Maupassants första novell i betydelsen att den första som han fick publicerad. Jag läste och tog den som ett tecken på just novelluppfinnaren Maupassant.

Det handlar om kvinnor, ofta; kvinnor var han glad i eller svår på. Och det handlar om honom själv, hans eget liv, också det kan ofta vara utgångspunkt. (Om det nu var hans eget liv eller ett litterärt hittepåliv och hittepåförfattarego.) Jag läste dessutom novellerna i oordning (vet inte om det hade någon betydelse, novellerna är också i boken placerade i första publiceringstidsmässig oordning); men så läste jag: bläddrade och fastnade vid med en förstamening eller ett förstastycke, och fortsatte sen att läsa den novellen.

Maupassant skrev inte alltid i första person, vill säga jag-form, men det var dessa noveller jag först fastnade för. Som den allra första, i boken och tiden, alltså ”Den döda”, den novellen inleds just med ”Jag…” Varför fastnade mitt jag vid Maupassants jag-noveller? Jag tror det var/är för att där skriver Maupassant som mest, bredast och djupast, han kan skriva hursomhelst om vadsomhelst.

Novellen består av formatet, ett antal sidor, som ska fyllas med… ja, vadsomhelst. Fiktion och realism, författaren själv och andra människor, en berättelse som i skönlitteratur, men också något essäliknande, lite av en självbiografi, tankar och tyckanden. Förutom allt annat blir boken ”Mardrömmar” med Guy de Maupassants noveller som en lärobok i novellskrivande. Läs, lär och skriv – skriv som sagt vadsomhelst och hursomhelst, det är novellens konst.

”Den döda” är en kort novell, som kan kallas skräck, spökhistoria, fantasy, thriller… Jagets älskade har dött. ”Jag” går till hennes grav på kyrkogården. Och där händer något. Ur det som händer, om det händer i så att säga verkligheten, ja, ens fiktionens verklighet, eller i jagets tankar och upplevelser, uppstår en diskussion om kärlek och död och där emellan hat.

”Rädslan” fastnade jag också för. Den utspelar sig under en tågresa. Berättarjaget och en äldre herre är ensamma i kupén. Det är natt. Så ser de något utanför fönstret: två män vid en eld. Det är som om detta får igång fantasin, både hos den äldre mannen mitt emot men framfört allt hos författaren Maupassant, som kommer igång med att tänka – och jämföra.

Han jämför sätt att skriva – Ivan Turgenjevs, Edgar Allan Poes och E.T.A Hoffmans. (Och sitt eget då). Jaget återberättar en historia som Turgenjev berättade en kväll hos Gustave Flaubert (men skrev han någonsin ner historien, Turgenjev alltså, och existerade historien ens, innan Maupassant återberättade den)? Tydligen också Turgenjev som fällde de bevingade orden: ”Man är bara riktigt rädd för det man inte förstår.”

Maupassant associerar, så tror jag att han skrev novellerna. Eller så kan man i alla fall beskriva hans sätt att författa noveller. En händelse, en tanke och sen associerade och improviserade han. Och det blev fantastisk novellkonst! ”Misti” fastnade jag också för; utlämnande, på sätt och vis, Maupassant (om det är han) visar sig här inte vara särskilt sympatisk (och det var han ju knappast heller).

”Misti” med undertiteln ”En ungkarls hågkomster” inleds: ”På den tiden hade jag en lustig liten kvinna till älskarinna.” Vad handlar novellen om, egentligen? Om att uttrycka fördomar? Om sig själv och andra, om kvinnor och män, kärleken och livet? Och ”Horla” förstås, en av Maupassants mest kända – och mest ituanalyserade – noveller, som i den här samlingen dessutom översatts och tryckts i två versioner, den ombearbetade (1987) och den äldre (1886).

Se där, vad jag hade för mitt prat om spontanitet! Boken avslutas dessutom med ett par appendixar (den ena med den ursprungliga ”Horla”-novellen), en notförteckning och  kommentarer om novellerna. Boken är, som sig bör men som sig sällan görs, så genomtänkt och utförlig, så dokumenterad, när (ju blott) några noveller samlats ihop. Läs, läs, läs! Och tänkt sen och fundera – handlar inte Guy de Maupassants noveller mer om livet där och då än om skräck och spökerier.

”Mardrömmar” är lika med dagdrömmar, livsdagdrömmar, livsmardagdrömmar.

Bengt Eriksson