Ännu en stark svensk deckardebutant

Tina N Martin

Befriaren

Uppläsare: Lo Kauppi

(Polaris)

Äntligen!

Jag har väntat på den där kriminalromanen som lyckas kombinera en smart, överraskande intrig, intressanta karaktärer och ett vasst språk. Och här har vi svaret på mina önskningar.

”Befriaren” är en av de bättre deckarna jag lyssnat på i sommar.

En kvinna hittas hängd i sitt hem. Men det är inget självmord. Mördaren har spikat ihop hennes händer.

På ytan verkar hon inte ha några fiender men vad döljer sig i hennes förflutna. Kriminalkommissarie Idun Lind får i uppdrag att lösa fallet med sin kollega Calle Brandt.

Samtidigt för polisen en kamp mot klockan för att hitta en diabetessjuk flicka som kidnappats från ett dagis. Spåren leder till en sektliknande miljö där vansinnet gror bakom stängda dörrar.

Författaren ställer frågor om hur vi påverkas av en våldsam uppväxt. Vad får det för konsekvenser senare i livet? Handlingen sätter fingret på den dagsaktuella frågan om våld i nära relationer.

Det är många som försöker kombinera samhällskritik med spänningsgenren och misslyckas. Men ”Befriaren” är ett lyckat exempel. Vad händer när skyddsnätets maskor är för glesa och någon faller igenom?

Karaktärernas motiv är komplexa och intressanta. Jag njuter av det rappa språket i boken. Dialogerna sitter fastnaglad som femtumsspik i en ekplanka.

Jag har bara några mindre synpunkter på sektmiljön och de teologiska avsnitten men det kan passera. Har du inte lyssnat på ”Befriaren” ännu är du bara att gratulera. Du har några spännande timmar att se fram emot.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” nu är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver  facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Vilken dårfinksdeckare!

Kent Klint Engman

Snuten på Dårön

(Kung Kent förlag / BoD)

Det var någonting fick mig att börja lyssna på just den här ljudboken. Fråga mig inte vad, för jag vet inte, men något var det. Och när jag börjat lyssna kunde jag inte sluta. Varför jag fortsatte att lyssna vet jag däremot alldeles säkert.

Det var idén med uppläsningen, som författaren Kent Kling Engman själv svarar för, som verkade fyndig (och inte så lite våghalsig). Och resultatet infriade idén. Uppläsningen sker på dialekt: hälsingedialekt. Rättare sagt, hälsingedialekter.

Kung Kent Klint Engman läser författarrösten med sin egen hälsingedialekt och byter sen dialekter så att olika personer i romanen får tala och tänka på lite olika, varierade hälsingedialekter. Svårt att med ord beskriva hur det låter men det fungerar bra. Det låter väldigt bra. Medryckande, Underhållande. Roande. Från småleende- till skrattlockande.

Kung Kent är en utmärkt uppläsare av ”Snuten på Dårön”. Boken kan beskrivas som en deckare med mera. En galen deckare. En dårfinksdeckare. Också en skitdeckare – och nu ska ni inte missförstå den karaktäristiken. Skämt och eventuellt allvar blandas. Burlesk och eventuell realism. Overkligt och eventuellt verkligt. Vad som sker och vad som eventuellt sker. Vad som syns och vad som ses i syne. Vad som levs och vad som blott upplevs.

Händelserna utspelar sig på ”Dårön” – folkligt namn för ön Gallbjäre som ligger en färja bort utanför kusten vid Nordanstig i Hälsingland. Öknamnet ”Dårön” syftar på det mentalsjukhus som finns på ön. Gallbjärsbergets Mentalvårdsinrättning lyder det officiella namnet. Öns hotell heter Skrikmåsen.

Det är oktober men ändå snöstorm, så tidigt. Alltså perfekt deckarväder för att ta sig med färjan ut till Gallbjäre. Det har skett ett mord, ett ordagrant skitmord. Två poliser utreder; en som faktiskt är polis (men snart ska sluta) och en som inte är (men gärna vill vara och därför blir). Därmed förvandlas också ”Dårödeckaren” till något av en förväxlingskomedi, bland allt annat den är.

Polisroman. Deckare. Landsbygdsroman. Bygdeskröna. Skälmroman. Fantasy. Bygdefantasy. Oavsett, underhållande är det. I beskrivningen av ljudboken finns citatet, misstänker starkt att det är författaren Kent Klint Engman själv som står för detta, ”Arkiv X på en Twin Peaks ö i Hälsingland”. Nja, snarare – enligt mig – som en historia av en än mer grovhuggen Fritiof Nilsson Piraten där norr uppifrån.

Jo, jag hade nöje av ”Snuten på Dårön” – som ljudbok, vill säga. Fast jag ville läsa också, se hur hälsingedialekterna fungerar på papper. Så jag skaffade dessutom den här hälsingedeckaren som pappersbok. Men… Jaaaaa, om ni tänker lyssna så läs inte följande. Detta är blott… ja, faktiskt, ursäkta… en ”varningstext” för eventuella pappersbokläsare.

Kung Kent Klint Engman skriver för att höras – inte läsas. Det mesta av hälsingedialektens varianter försvinner på papper. Författaren är inte heller samma kung på papper, inte världens främsta stilist. Lite redaktörshjälp hade behövts. Dessutom har pappersboken blivit onödigt svårläst. Jag förmodar att det är en layout- och tryckmiss för ibland ser sidorna och styckena ”riktiga” ut – men oftast inte.

Boken har ojämn högerkant. Det är åkej för mig – även om en del läsare brukar ogilla det – och förenklar ju layoutandet. Värre är att (nästan) alla stycken, inklusive pratminusen, saknar indrag (med undantag för inledningen på varje kapitel, i första stycket har det däremot gjorts indrag).

Alltså precis tvärtemot som det brukar vara i böcker – som det rimligen ska vara i böcker. För det här är jättesvårläst. Sidorna blir som en klump text, bara. Och det är ju verkligen trist. Och det är synd att allt mitt gnäll ska behövas, för det jag gnäller över hade varit ganska så lätt avhjälpt. Men tyvärr kan jag inte rekommendera ”Snuten på Dårön” som pappersbok.

Däremot: provlyssna ”Snuten på Dårön” som ljudbok. Denna galna skälmdeckare!

Bengt Eriksson

Den svenska spionen: ”En rultig gubbe i sextioårsåldern”

Kjell-Olof Bornemark (1924-2006)

Land: Sverige

Genre: filosofiska spionromaner/thrillers

”De malätna” (1991) är titeln på en av Kjell-Olof Bornemarks romaner. Så är människorna i alla hans romaner: malätna.

De lever inte i samhället utan vid sidan om. De arbetar inte 9 till 5 utan fixar och trixar med pengarna och livet. Det är knappt att de finns. Dvs de välanpassade samhällsmedborgarna – du och jag – vi som lever enligt samhällets skrivna och oskrivna lagar och regler – känner knappast till att den här sortens människor existerar. Just så är de: av en annan sort.

De kan vara spioner (för att citera omslagstexten till debutromanen, ”Legat till en trolös”, 1982: ”… minst en miljon människor är engagerade i underrättelsetjänsten världen över. Några hundra eller tusen av dem finns i Sverige.”) eller spelare (det spelas på hästar, på Solvalla och Åby) eller missanpassade i största allmänhet. De är ”outsiders”; enslingar. De har ”lärt sig konsten att vara ensamma”.

Oftast skriver Bornemark om spioner – öststatspioner. I romanerna förekommer en oroväckande mängd svenska spioner, infödda eller invandrade, som samlar uppgifter och skickar österut via Östtyskland. Romantiteln ”De malätna” syftar egentligen på dem som blev över, när kommunismen och Berlinmuren föll och deras världsbild upplöstes: Stasiagenterna från det forna DDR.

Kjell-Olof Bornemarks samtliga filosofiska spionromaner och thrillers finns återutgivna på strömningstjänster, t ex Storytel, som ljud- och vissa även som e-böcker.

De har blivit spioner av övertygelse eller nödtvång. Philip Tragg, huvudpersonen i Legat till en trolös, genomskådade ”den kapitalistiska världens tjyvaktighet” och lät sej ”värvas till en fredens kunskapare av ideologiska skäl”. Verner Braun, huvudperson i den följande romanen, ”Skiljelinjen” (1983), var en tysk socialdemokrat som flydde till Sverige undan nazisterna – med hjälp av ryssarna. I många år har han nu tvingats spionera åt öst och förråda sitt nya hemland.

Förresten är det fel att säga att de lever vid sidan om det vanliga samhället. Snarare lever de i en halvvärld – en värld i världen. Vi kan se dem på stan, men vad de ägnar sej åt anar vi inte.

Spionerna och deras kontaktmän, s k ”kontrollörer”, brukar träffas på ölsjapp och restauranger – t ex Grimman, en ölkrog i norra Stockholm, eller Knekten, en ölstuga på Kungsholmen. I Skiljelinjen ringer Verner Braun spionsamtal från telefonautomaten på Sundbybergs stadsbibliotek.

Kanske har du ätit lunch och tagit en öl på samma krog? Kanske har du lånat den här boken på Sumpans bibliotek? Bornemarks spion är inte någon James Bond (Ian Fleming) eller ens någon Bernard Samson (Len Deighton). Han skriver om ”de små agenterna”. Hans spion kan vara en ”rultig gubbe i sextioårsåldern” (Verner Braun). Spionlivet är långt ifrån glamoröst. Spionen är sliten, ”maläten”, både som spion och människa.

Kjell-Olof Bornemarks romaner är knappast actionthrillers. Så kanske ska de inte kallas spion- eller agentromaner utan filosofiska romaner om människor som råkat bli spioner.

”Förgiftat område” (1984) handlar också om en svensk spion eller agent – men på Irland. ”Skyldig utan skuld” (1989) kan läsas som ett möjligt facit till mordet på Olof Palme. Huvudpersonen, som skulle kunna vara Palmes mördare, är en utanförmänniska; förtidspensionerad, utstött, egen. I en skokartong i garderoben förvarar han en revolver, som han bär med sej på stan – som en kraftkälla, en talisman. I ”Spelaren” (1994) porträtteras en självutnämnd yrkesspelare och miljön kring Åby travbana i Mölndal, Göteborg.

På omslaget till sina romaner har författaren Kjell-Olof Bornemark presenterats som en mångsysslare. Han har bl a ”sålt biblar, varit sjöman, husmäklare, direktör för en teknisk firma, varit med om att starta en kommunistisk veckotidning… – samt inte minst spelare med trav som specialitet”. Ursäkta, men på fotot ser han ut som ”en rultig gubbe i sextioårsåldern”.

Bornemark skulle, nästan, kunnat vara huvudperson i en av sina egna romaner…? Nog är det förståeligt att åtskilliga journalister frågat honom:

– Har du också varit spion?

Kjell-Olof Bornemark publicerade sin sista spionroman 1994. Det verkar också att – ordagrant – bli hans sista bok.  Bornemark har nämligen offentligt förklarat att han pensionerat sej och slutat skriva. 

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2002

***

Böcker av Kjell-Olof Bornemark:

Legat till en trolös. 1982.

Skiljelinjen. 1983.

Förgiftat område. 1984.

Handgången man. 1986.

Skyldig utan skuld. 1989.

De malätna. 1991.

Kontrollören. 1992.

Spelaren. 1994.

Digitala böcker och tryckta böcker, den nya ordningen inom bokutgivning

Deckarlogg debatterar ju då och då författandet och förlagsbranschen, med egna och även andras inlägg. Detta är ett gästinlägg från ljudboksförläggaren Mattias Boström om vad det ökade intresset för ljudböcker kan få såväl förlag som författare att ta vägen i framtiden.

Ska den gamla ordningen inom förlagsbranschen ersättas av en ny? Och är det i så fall på gott eller ont…

———————————————-

Efter mina drygt tio månader som ljudboksförläggare (på Bokförlaget Lind & Co) börjar jag mer och mer upptäcka hur den digitala boken faktiskt kan användas. När jag säger digital bok menar jag både ljudbok och ebok, för även om ljudboken dominerar det digitala så når eböckerna mängder av läsare och är goda motsvarigheter till vanliga tryckta böcker.

Det jag ser är hur jag har en oerhört stor frihet att experimentera med innehåll, format och utförande.

En tryckt bok vet jag att jag måste räkna hem på ett år, eller kanske två om det även blir en pocket, för efter det så existerar den knappt i vare sig bokhandel eller läsarnas medvetande. En digital bok kan däremot gott få fyra-fem år på sig för att gå på breakeven – om bara förlaget och författaren har uthålligheten så gör det inget om inkomsterna dröjer, för boken kommer ständigt finnas där för läsarna/lyssnarna och till slut gå på plus, varefter den ju bara fortsätter gå på plus.

Mattias Boström på Bokmässan i Göteborg när han var aktuell med sin ”Från Holmes till Sherlock”-bok. Foto: Media I Morron I Dag.

Självklart jobbar jag med många böcker i populära digitalboksgenrer, men det hindrar mig inte från att satsa även på annat där jag tror att det kan finnas intresserade läsare/lyssnare. Med den enorma mängd abonnenter som idag finns i de svenska streamingtjänsterna, så finns där också en fantastisk bredd av människor med olika intressen.

När jag nyligen gav ut Ingmar Norléns biografi om Johnny Bode som ljudbok/ebok, så var det en bok som i tryckt form utkom 2003 och som för länge sedan sålt slut på Carlssons förlag, och ett ämne som kanske inte vände sig till den stora bredden av abonnenter.

Men jag gissade att bland så många hundra tusen personer så fanns där ändå tillräckligt många som skulle kunna uppskatta den här boken lika mycket som jag uppskattar den. Det är en bok som ligger långt från de vanliga, populära digitalboksgenrerna – och jag är tveksam till hur lönsamt det hade varit att trycka den boken på nytt idag (även om jag vet att suget efter den varit så stort att den t o m stulits på flera svenska bibliotek).

Men tack vare streamingtjänsterna spred sig ryktet om den och redan under de första veckorna fick den tillräckligt många tusen lyssningar/läsningar för att rent ekonomiskt ha gått på breakeven. Och dessutom syns det tydligt på läsarkommentarerna att den nått ut till en mängd personer som varken kände till Johnny Bode sedan tidigare eller som skulle fått för sig att köpa/låna/läsa den i tryckt form. Häri ligger ett viktigt påpekande: att streamingtjänsterna inbjuder till läsning/lyssning av sådant som man aldrig annars skulle fått för sig att testa.

Jag menar inte att all sorts litteratur fungerar som ljudböcker eller att t ex alla fackböcker rent praktiskt fungerar att läsas som eböcker. Jag menar bara att det finns möjligheter för så mycket mer än bara det som är streamingtjänsternas motorväg – det finns många andra rutter genom den digitala bokens landskap.

I mina framtidsplaner och i pipeline för kommande produktioner finns många bokprojekt som även i tryckt form skulle ses som smala. Men så länge jag tror att det finns en tillräckligt stor promille intresserade läsare/lyssnare bland streamingtjänsternas abonnenter, så tror jag enormt mycket på bredden. För i många fall ser jag det samtidigt som en kulturgärning att sprida texter om historia, bortglömd populärkultur, etc, eftersom jag vet att de alltid når ut till så många fler, som på ett så enkelt sätt kan ta till sig det som de annars aldrig hade sökt upp.

En annan sak som jag finner så sympatisk med de digitala kanalerna är att de är så förlåtande. Även om första boken i en serie eller i ett författarskap har blivit ett säljmässigt misslyckande, så spelar det ingen roll för framtiden. För när väl författaren får en framgång med en kommande bok, så kommer samtliga tidigare titlar automatiskt reaktiveras genom läsarnas/lyssnarnas nyfikenhet och få så många lyssningar/läsningar att tappet för tidigare misslyckanden tvärtom vänds till fina framgångar.

Om bara författare och förlag har uthålligheten så ska man veta att det aldrig är för sent att lyckas, för när man väl gör det så sker även framgången retroaktivt, utan någon som helst extra insats från förlag eller författare. Om man bara har uthålligheten och tror på värdet i det man ger ut – det kan vara kvalitativt eller annat värde – och bedömer att det fungerar att göra det i digital form (att det är text som går att ta till sig antingen som ljudbok eller ebok), så finns det mängder av böcker att ge ut och i ett oändligt antal genrer.

Fortfarande kommer det både för mig och de flesta andra ljudboksförläggare handla om att huvudsakligen röra sig i streamingtjänsternas mittfåra, men om jag tack vare friheten i den digitala bokens marknad ändå låter 10-15% av min utgivning vara böcker som aldrig annars hade nått ut till en stor krets människor, så är jag väldigt nöjd. Och där kommer jag förstås att gå efter personliga preferenser – helt enkelt bedöma vilka böcker som jag tycker borde nå ut på den svenska bokmarknaden.

Det finns också mängder av författare att upptäcka. Sedan streamingtjänsterna slog igenom har ett mycket stort antal tidigare oetablerade författare var och en nått ut till många tusentals lyssnare/läsare, och helt enkelt skapat sig en stor läsekrets på oerhört mycket kortare tid än vad som hade varit möjligt i tryckt form. Drömmen för de flesta är ju fortfarande att komma ut i tryckt utgåva, men vägen till stor spridning och snabbare framgång har alltmer kommit att gå via streamingtjänsterna.

De gamla ordningarna i bokbranschen håller på att brytas ner. Att man har kommit ut som ljudbok först hindrar inte att man sedan kommer i tryckt utgåva – antingen på samma förlag eller på annat förlag. Att man först kommit ut i egenutgivning eller i begränsad distribution via hybridförlag hindrar inte att man senare kan komma ut med samma bok på ett större förlag. Streamingtjänsterna är bara en del av en omstrukturering där det inte längre är ett måste att allt sker på det sätt som det alltid skett.

Mattias Boström

är alltså ljudboksförläggare på bokförlaget Lind & Co med 25 års bakgrund i förlagsbranschen, tidigare har han bland annat arbetat på Piratförlaget och även drivit ett eget förlag i Lund. Dessutom författare till en rad böcker.

Storytel Awards-nomineringarna: Den slutliga listan

Daniel Åberg, enligt egen karaktäristik ”författare, skribent och bokbranschnörd”, har gjort följande genomgång och sammanställning på sin nätsida angående årets nomineringar av ljudböcker till Storytel Awards, både deckare/krimi och andra böcker.

Bra och intressant genomgång, tycker Deckarlogg (som härmed återpublicerar med välvilligt godkännande av Åberg).

***

Nu har Storytel presenterat de titlar som tagit sig vidare till finalomgången i Storytel Awards. Den första nomineringsomgången var ju väldigt bred – över 50 titlar i spännings- och romanklasserna – men nu har det kokats ner till tre i varje (fyra i barnkategorin på grund av exakt samma röstantal på de två titlar som placerade sig trea).

Så här ser den slutliga listan ut:

Årets roman:
• Där kräftorna sjunger av Delia Owens inläst av Anna Maria Käll (Bonnier Audio)
• Ta ingen skit, Ann-Britt av Christina Larsson inläst av Anton Körberg (Bokfabriken)
• Sen for jag hem av Karin Smirnoff inläst av Lo Kauppi (Bokförlaget Polaris)

Årets spänning:
• Spegelmannen av Lars Kepler inläst av Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
• Ghettokungen av Sammy Jeridi inläst av Jonas Malmsjö (Bokfabriken)
• Nio liv av Emelie Schepp inläst av Gunilla Leining (HarperCollins Nordic)

Årets fakta:
• Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunkav Björn Natthiko Lindeblad, Navid Modiri och Caroline Bankler inläst av Björn Natthiko Lindeblad (Bonnier Fakta)
• En brunråttas bekännelser av Jens Ganman inläst av Jens Ganman (Bookea)
• Månbarn : Min berättelse av Jon Henrik Fjällgren inläst av Viktor Åkerblom (The Book Affair)

Ungdom:
• Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins inläst av Kristofer Kamiyasu (Storyside)
• Till alla killar jag har gillat av Jenny Han inläst av Malin Molin (Lavender Lit)
• Alicia Månstjärna och den femte pelaren av Nils-Petter Löf inläst av Katarina Ewerlöf (Whip media)

Barn:
• Ljudboken som inte ville ta slut av David Sundin inläst av David Sundin (Bonnier Carlsen)
• Detektivmysteriet av Martin Widmark inläst av Johan Ulveson (Bonnier Carlsen)
• Gittan och fårskallarna av Pija Lindenbaum inläst av Sissela Kyle (Rabén & Sjögren)
• Idde och Hajen av Ellen Ekman inläst av Philomène Grandin (Rabén & Sjögren)

Min Nära gränsen: Hotet tog sig alltså inte vidare till finalen i spänningskategorin, men det hade jag heller inte väntat mig, det var för många starka – och mer framgångsrika – titlar bland de övriga nominerade. Kul dock att Sammy Jeridis Ghettokungen lyckades slå sig in jämte Kepler och Schepp i den kategorin, men Jeridis bok blev också något av en fenomentitel i spänningskategorin förra våren, den fick otrolig uppskattning i otaliga recensioner i ljudboksgrupperna på Facebook och även många lovord från andra spänningsförfattare, vilket spred ordet ytterligare, skulle jag gissa.

I övrigt känns det fint att två av “mina” inläsare blivit nominerade – Lo Kauppi som läser in Nära gränsen-böckerna och Philomène Grandin som läste in de tre avslutande Virus-böckerna har varsin nominering. Grattis till er! (Ja, och alla andra också, så klart.) Kauppi vann i fjol för bok två i Karin Smirnoffs Janakippo-trilogi, får se om hon lyckas plocka hem en statyett för andra året i rad.

Något mer att säga? Jo, en grej jag tänkte på – det torde vara uppenbart nu att Jonas Malmsjö har övertagit titeln som mest populära manliga inläsare i Sverige från Stefan Sauk, två av tre nominerade titlar i spänningsklassen i år för Malmsjö talar sitt tydliga språk (han är för övrigt den enda inläsare i år som har två nomineringar, vilket jag tror är lite ovanligt – kul med spridning!). Malmsjö har blivit extremt eftertraktad som inläsare av mer hårdkokta spänningsböcker de senaste åren.

Vilka leder på förlagssidan då? Bonnierförlagen har totalt fem nominerade, Storytelägda förlag har tre (Storyside plus Rabén & Sjögren) och Bokfabriken två. Lite grämer det nog Storytel att deras förlag inte lyckats få fram några finalister på vuxensidan i år.

De slutliga vinnarna presenteras på en digital gala den 29 april. Spännande!

Daniel Åberg, författare, skribent och bokbranschnörd.

Ovanstående har lånats från nätsidan danielaberg.se. Gå in och kolla annat han skrivit där!

Gränsfall

Daniel Åberg

Nära gränsen

2. Hotet

(Storytel Original)

Vad är en gräns?

Den kan vara en geografisk markering mellan två länder men den kan också vara en mental barriär. En tröskel som man kan välja att kliva över för att sedan inte kunna återvända ifrån utan att betala för konsekvenserna.

I båda delarna i Daniel Åbergs serie ”Nära gränsen” balanserar karaktärerna hela tiden på den där smala linjen. Både mentalt och geografiskt.

Jag gillade del 1 i serien. En riktigt adrenalinspruta. Och det finns ett problem som författare med att skriva en bra story. Man kan inte längre gömma sig. Man måste leverera. Leva upp till förväntningarna.

Lyckas författaren i sin uppföljare? Jag återkommer till det.

Återigen får vi stifta bekantskap med den olycksförföljda Lisa Korhonen. Hon kämpar för att bygga upp sitt liv efter tragedi som utspelar sig i första delen i serien.

När en släkting ringer en sen kväll och desperat ber om hjälp anar Lisa oråd. Trots detta låter hon sig övertalas och kör strax genom den kalla tornedalsnatten mot Pajala flygplats och ett okänt uppdrag. Det är ett beslut hon bittert kommer att få ångra.

Om första delen i serien var som att omedelbart kasta sig ut för ett störtlopp med dåligt snörda pjäxor så är det lite flackare inledning på del två. Handlingen krånglar sig förbi några snäva svängar inledningsvis. En hel del återblickar bromsar också upp farten.

Men jag kan inte sluta lyssna. Jag sugs in i storyn och tempot skruvas upp. Målgången, om ni ursäktar mina slitna slalomklyschor, krossar allt motstånd. Hjärtat pumpar, benen skakar, jag har tagit mig hela vägen ner för branten utan att bryta nacken.

Jag gillar den vintriga miljön i gränstrakterna runt Pajala. Jag gillar den lokala förankringen. Karaktärerna är trovärdiga och storyn originell. Författaren lyckas förnya sig och fullfölja uppdraget. Förväntningarna infrias och överträffas.

Men nu har Daniel Åberg skaffat sig ett ännu större bekymmer. Hur ska han toppa det här? För jag förväntar mig att det kommer en fortsättning.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titeln i serien. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

I skuggan av första världskriget

Rennie Airth

Mörkrets flod

(Word Audio)

Äntligen!

Den som gillar brittiska, historiska deckare kan se fram emot en hel serie med riktigt bra böcker. World Audio Publishing publicera nu Rennie Airths utmärkta deckare om den krigströtta John Madden.

Jag läste första delen ”Mörkrets flod” för några år sedan och enligt mig har den allt som jag önskar av en bra deckare. Komplexa karaktärer, intressanta miljöer, spänning och dessutom får jag en historielektion av bara farten.

Handlingen utspelar sig sommaren 1921.

John Madden vid Scotland Yard tillkallas av polisen i Guildford för att utreda de brutala morden på överste Fletcher och hans familj i Surrey. Den enda som överlevt är femåriga Sophy, men hon är så chockad att hon inte kan frågas ut och tas om hand av familjens läkare, Helen Blackwell.

Lokalpolisen vill rubricera morden som inbrottsförsök, men Madden – som själv blivit vittne till många vansinnesdåd under kriget – är övertygad om att de begåtts av en psykopatisk krigsveteran som inte tvekar att slå till igen, och det snart.

Kopplingen till första världskriget tycker jag gör den här boken extra intressant. Författaren tar också upp problematiken med PTS som vi kanske ser som ett modernt fenomen men som givetvis drabbade veteranerna som överlevde helvetet på västfronten.

Det här är första delen i serien varav tre böcker finns översatta till svenska. De andra två delarna kommer också som ljudböcker. Jag har länge gått och hoppats på att en fortsättning av serien skull översättas men det verkar inte som det blir någon mer deckare med John Madden för oss svenskar.

Och det är synd. För bättre än så här blir det inte. Jag lyssnar på serien igen och även om uppläsaren inte är min favorit så passar han bra till den här historien.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titeln i serien. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.