Tre sydafrikanska berättelser i en polisroman

Deon Meyer
Ikaros
Övers: Mia Gahne
(Weyler)

Jag missade den här boken – hur det var möjligt begriper jag inte – när den kom i fjol så därför har jag – för att använda ett lämpligt ord – svept den när den nu kommit i pocket.

Deon Meyer berättar två parallellhistorier, som bägge byggs upp och på, undan för undan:

O_Meyer_Ikaros.inddDen ena kan beskrivas som en polisroman i procedurskolan. Ägaren till alibi.co.za (en sajt och ett företag som hjälper män – och kvinnor – med ”alibin”) försvinner och återfinns mördad på en strand.

Den andra historien ska bli ett facit till den förra. En vinodlare berättar för sin advokat om sitt liv, sin uppväxt och familj, och vägen fram till sitt arbete idag.

En helt fantastisk berättelse som dessutom – kalla det bonus – blir historien om vinodling i Sydafrika. (Och jag har försökt kolla: jag tror att den sydafrikanska vinodlarhistorien stämmer till nära 100 procent.)

Vid sidan om detta finns dessutom en tredje berättelse, om den hos Don Meyer återkommande polisen Bennie Griessel och hans återfall i alkoholism. ”Bara” den historien hade kunnat bli en hel, egen roman.

Under alla tre berättelserna bultar också Sydafrikas historia, som landet var och som det är, då apartheid styrde och idag, när hudfärger inte ska ha men ändå har betydelse.

”Ikaros” är en fullspäckad sydafrikansk polisroman som härmed utnämns till den bästa polisroman som Deon Meyer har skrivit.

Jag borde ha läst den redan ifjol och den borde ha nominerats till Svenska Deckarakademins pris för 2017 års bästa översatta deckare.

Bengt Eriksson

Annonser

Fadern, Dottern och Modern

Mattias Edvardsson
En helt vanlig familj
(Forum)

Mitt vanliga problem: Hur mycket ska avslöjas om innehållet när man recenserar en deckare? Mitt återkommande svar: Så lite som möjligt.

Jo, en sak – en fråga som ställs i romanen, ligger under och grundlägger hela berättelsen – kan jag ”avslöja”, eftersom detta ändå inte avslöjar något om intrigen. Nämligen frågan om sanning kontra lögn, hur de kan påverka ens eget och andras liv.

Förbättras livet av en sanning? Försämras livet av en lögn?

Romanen ”En helt vanlig familj” handlar, som titeln säger, om en helt vanlig familj. Mannen i familjen, Adam, är präst. Kvinnan, Ulrika, är jurist. Deras dotter, Stella, är 19 år, har gått ut gymnasiet och är timanställd på H&M för att spara pengar till sin Asienresa. Familjen bor i Lund.

Det som händer – ja, redan hänt i prologen, berättad av pappan – är att dottern Stella först häktats och nu också åtalats. Rättegång pågår och pappa Adam ska vittna. Men varför har Stella åtalats? Det gäller något hemskt, det får räcka.

Edvardsson En helt vanlig familjSen börjar både en rekapitulation av vad som redan hänt och en berättelse om det som händer, just nu, i ögonblicket. Mattias Edvardsson får faktiskt ihop detta riktigt bra, så länge pappan är jag-berättare.

Det börjar med pappan, med Fadern.

Adams jag-berättelse skapar en märkligt tät och nervig stämning; dallrande, pådrivande. Riktigt skicklig skrivet, som sagt. Upprepar, det där att skriva i både förfluten tid och nutid liksom på samma gång, det är inte lätt.

Länge tänker jag att det här måste ju vara en av årets bästa svenska deckare!

Men så – efter en herrans massa kapitel, närmare bestämt 43 stycken – överges pappan och författaren överlåter jag-ordet till Dottern. Då börjar alltså hon att i jag-form både rekapitulera det som hänt och berätta i nutid.

Den stämning som var, den som lagts så väl och bra av pappan, den bryts av. Och romanen börjar om, från grunden. Och dessutom lite tafatt i ett antal kapitel, alldeles för mycket referat och alldeles för lite gestaltning.

Fast det tar sig, igen, visst tar det sig. För dotterns jag-berättande fortsätter ända till och med kapitel 85, då det är dags för Modern att ta vid. Och stämningen går ner än en gång  och måste byggas upp på nytt igen.

Efter kapitel 112 avslutas sen alltsammans med en epilog, där dottern återkommer.

I teorin är det ju en snygg musikalisk komposition – men i praktiken, hur ska den författare vara beskaffad som klarar av detta? Hur enastående skicklig måste inte en sådan författare vara? Inte minst stilistiskt, så att varje jag-person får sin egen ton, sin stämning, sin stilistik.

Det är synd, tycker jag. Det är trist. För den helt vanliga familj som skildras är verkligen ”en helt vanlig familj” eller snarare en helt vanlig medelklassfamilj. Hur möttes maken och hustrun, deras liv tillsammans, pappan och dottern, mamman och dottern, dottern med sitt nya tonårsliv. Igenkänningsfaktorn hos många läsare måste vara över 100 procent.

Och så inträffar en händelse – eller två, eller tre – som kan spräcka ”en helt vanlig familj”, få varje familjemedlem att spricka så att hela familjen krackelerar.

Och just därför, så synd att Mattias Edvardssons nya deckare – en thriller, snarast, en psykologisk eller mänsklig thriller eller just familjethriller – inte riktigt fungerar.

Inte alls dåligt, ”En helt vanlig familj” har blivit en deckare klart över det ordinära – men tyvärr inte den fantastiska deckare, thriller och kriminalroman som de första 43 kapitlen lovade.

Bengt Eriksson

 

Vårt lilla lugna, trygga Sverige

Efter min recension av Inger Frimanssons nya psykologiska thriller, ”De sista rummen” (klicka HÄR om du vill läsa recensionen), så kom några kommentarer: Är det verkligen en deckare? Eller ens en thriller? Spännande? Och vad det handlar det om?

Längesen nu, år 2002, som jag gav ut boken ”Deckarhyllan” i uppdaterat skick. Där finns Inger Frimansson med. Kanske kan det jag skrev i ”Deckarhyllan” ge en bakgrund till Frimanssons utveckling till en unik svensk thrillerförfattare?

***

Inger Frimansson
Land: Sverige
Genre: psykologiska thrillers

När jag kör bil och passerar små samhällen med prydliga hus och välansade trädgårdar så brukar jag tänka: Vilka människor bor i husen? Vad tänker och gör de? Vad sker bakom fasaderna, innanför husens lyckta dörrar och fönster?

Där är så lugnt och stilla att man anar stormen.

Frimansson Ett mycket bätrte livLikadant kan det vara att läsa Inger Frimanssons romaner: att slå upp pärmarna är som att öppna dörrar till människors hemliga rum, till deras själar och hjärtan. Vilka minnen, tankar, fantasier och hemligheter – den ena mer skrämmande, fasansfull och oberäknelig än den andra – bär människor med sej genom livet? Hur hanterar de sitt livsbagage?

Romanerna befolkas av alldeles vanliga ovanliga människor: udda och knäppa, smått galna och helt tokiga. Som folk – vi – är mest; bakom välputsade fasader och inuti välordnade familje- och yrkesliv.

Hos Frimansson heter det lilla samhället ofta Hässelby, en förort till Stockholm. I ”Handdockan” (1992), där ett barn försvinner, är radhussamhället namnlöst, men nog är det misstänkt likt samhället Hässelby i ”Ett mycket bättre liv” (2001), där ett annat barn försvinner. Läkardottern Monika, Justine Dalvik, Franki Ljungberg samt paret Beth och Ulf – huvudpersoner i ”Fruktar jag intet ont” (1997), ”God natt min älskade” (1998), ”Mannen med oxhjärtat” (2000), respektive ”Katten som inte dog” (2001) – bor alla i Hässelby.

Frimansson Fruktar jag intet ontDet var praktiskt. I tjugosju år bodde också Inger Frimansson i Hässelby. Hennes livs- och romanmiljö var en och samma. I romanerna fungerar Hässelby som ett Sverige i miniatyr: sinnebilden av vårt lilla lugna och trygga, välordnade land – ett porträtt av det svenska folkhemmet.

Just därför blir hennes berättelser så hemska. Det är ju sina – våra – grannar hon skriver om. Paret Beth och Ulf bor i radhuset brevid. Franki återfinns i närmsta hyreshus. Vitsippan kan vara vilket daghem som helst.

Man tittar snett på grannarna. Är dom så här? Man betraktar sej själv i spegeln. Är jag så här? Man ser på sin hustru eller make och undrar hur hon/han egentligen är, innerst inne?

Det är så vardagligt, vem som helst skulle kunna hamna i liknande situationer. Frimansson spränger vardagen inifrån. Det ena leder till det andra, liksom bara händer…

Frimansson Mannen med oxhjärtatI ”Fruktar jag intet ont” drunknar Monikas fjortonåriga tjejkompis. Pappan köper en hund för att trösta dottern, men mamman blir allergisk och hunden måste lämnas bort. Ledsen och arg rymmer Monika hemifrån och träffar Josef…

I ”Katten som inte dog” knakar det i Beths och Ulfs förhållande. Han har börjat träffat sin förra fru. Hon tänker på sina döda tvillingar, som levde en enda dag. Allt detta ältar inom Beth när hon ser en gestalt som smyger omkring i mörkret på tomten vid sommarstugan. Hon griper yxan…

I ”Ett mycket bättre liv” rövas fyraåriga Angelica bort från daghemmet i Hässelby och hamnar hos en grupp människor som lever ett alternativt liv i protest mot samhällets utveckling. Hon får namnet Nora. Så växer hon upp och börjar undra vem hon är: Angelica eller Nora?

Också romanformen sprängs inifrån. Personernas alla minnen, upplevelser och rädslor smittar av sej på författaren – eller tvärtom? Berättandet rämnar. Den litterära formen kan bli lika ryckig och nervig som personerna. Vilket gör berättelserna ännu svårare att värja sej emot, får dem att beröra ännu djupare in i hjärtat.

De nakna kvinnornas ö FrimanssonFr o m ”Fruktar jag intet ont” räknas Frimansson som deckarförfattare. Böckerna placeras i undergenren psykologiska kriminalromaner och thrillers. Men de udda personerna har funnits med ända sen debuten med ”Dubbelsängen” (1984). Den följande romanen, ”Den förtrollade prinsen” (1986) är nästan en thriller: en obehaglig berättelse om incest. Medan ”Handdockan” definitivt är en thriller – fast en ovanlig sådan. Ingen mördas, inte ens ett brott begås. Det är bara författarinnan som luras.

Både ”Mannen med oxhjärtat” och den senaste thrillern, ”De nakna kvinnornas ö” (2002), skiljer sej till miljön från Frimanssons övriga produktion. I den förstnämnda utforskas en (mer eller mindre) sluten manlig värld: Östermalms brandstation. Den andra utspelar sej i och kring en lantgård. (Inte en enda person bor i Hässelby!)

Inger Frimansson har också skrivit en ungdomsthriller, ”Elden” (1999). Josefin, som går i 9-an, är med om en klassfest som börjar med fylla och slutar med eldsvåda. Frimansson får varje dag, timma och minut i Josefins liv att skälva av livsspänning.

Titlar (urval, uppdaterat 2018):

Handdockan. 1992.
Fruktar jag intet ont. 1997.
God natt min älskade. 1998.
Mannen med oxhjärtat. 1999.
Katten som inte dog. 2000.
Ett mycket bättre liv. 2001.
De nakna kvinnornas ö. 2002.
Mörkerspår.2003.
Skuggan i vattnet. 2005.
Ligga som ett O. 2007.
Råttfångerskan. 2009.
Det kalla landet. 2011.
En yxa åt Alice. 2014.
De sista rummen. 2018.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Ingår i boken ”Deckarhyllan”, BTJ förlag 2002

Kvinnligt liv – och mord!

Eva Swedenmark / Annica Wennström
Det hemliga rummet
(Lind & Co)

Två tredjedelar av deckarpseudonymen Emma Vall (Eva Swedenmark och Annica Wennström) är tillbaks. Tillsammans har de skrivit ”Det hemliga rummet”, på omslaget kallad en ”relationskrim”.

Deras nya deckare hör också hemma i den nu så populära genren feelgood-deckare och cozy crime. Eller kanske ändå inte – för Swedenmark och Wennström skriver feelgood och cozy på allvar.

Magda, som genom sin blogg fått kontakt med Amelie, Simona och Vibeke, har ärvt ett hus i Fredrika, en liten ort i Västerbottens inland. Dit bjuder hon in de övriga kvinnor för att tillbringa några varma sommarveckor.

Det hemliga rummetMen vilka är kvinnorna, egentligen. De verkliga kvinnorna bakom nätkvinnorna, de bilder av sig själva som de är eller låtsas vara på nätet. Vilka erfarenheter har de, vilka liv lever de, vilket livsbagage tar de med sig till huset i Fredrika?

Det uppstår möten – kvinnlig vänskap – över ålders- och klassgränser. Vilket tål att funderas på – på flera sätt – för så vänlig är inte alltid kvinnornas ”vänskap”.

Också männen finns med hela tiden; i bakgrunden fast i förgrunden. De finns där mer eller mindre påtagligt, de män som kvinnorna har och haft i sina liv.

Kvinnor kontra män? Nej, så tycker jag inte man kan läsa romanen. ”Det hemliga rummet” slutar ju – fast borde inte berättelsen ha fortsatt längre? – på ett fint och varmt sätt mellan Magda och hennes man från Peru.

Frågor: Existerar trygghet? Var finns tryggheten, i så fall? Kan rädsla ”bara” upphöra, ta slut och försvinna?

Här sker ett mord också. Som får romanen att bli en deckare. Eller om det är dråp eller kanske självförsvar? Oavsett, just denna händelse – som väl ändå är den drastiska och ultimata reaktionen på inte bara en kvinnas liv utan på kvinnligt liv – slinker förbi.

Liksom glöms bort. Och är borta. Samvete, någon? Också detta tål att funderas på.

Jag tyckte om att läsa ”Det hemliga rummet”, tro inte annat. En öm och något överförhoppningsfull skildring av kvinnor – flera kvinnor än de nämnda stiger in i berättelsen – och deras vänskap över livs- och samhällsgränser.

Tycker också om att Swedenmark / Wennström vill – och faktiskt lyckas – få cozy och feelgood att bli något annat och mer än en stunds mysig läsning. Deras feelgood-deckarskrivande sker med betydligt större allvar.

Feelgood på allvar – en ny trend? (För det har kommit fler deckare på den senaste tiden som skulle kunna placeras i en sån genre.)

Samtidigt önskar jag att de hade skrivit, säg, 75 ytterligare sidor med fördjupade personskildringar (av både män och kvinnor) samt en fortsättning så att man vet hur det går.

Om det går. Men det är kanske meningen att romanen ska sluta i förtid, innan den egentligen är slut. Resten = fortsättningen kommer i nästa roman?

Förresten, boktiteln ”Det hemliga rummet” låter ana ett inslag av fantasy. Det stämmer. Och det passar bra, det får skildringen av kvinnorna – och männen – i Västerbottens inland att kännas ännu mer. Ja, faktiskt bli än mer realistisk.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Deckare i det historiska Malmö

kvinnan-vid-kanalenKatarina Tornsborgs recension av den nya historiska polisromanen om och med Douglas Palm, ”Kvinnan vid kanalen”, fick mig att ta fram följande intervju som jag gjorde för några år sen med den historiske deckarförfattaren Set Mattsson på plats i Malmö, dagens och andra världskrigets. Katarinas recension kan läsas HÄR.

***

Åren är 1946-47 och 2013. På samma gång, exakt på samma gång. Nyckelordet är dubbelt som i dubbla tider, dubbla händelser och dubbla tankar. Eller kanske snarare gemensamt? Det som hände då, det händer också idag.

Deckarförfattaren Set Mattsson och jag möts vid den gamla ingången till Malmö centralstation. Hit anländer de italienska gästarbetarna i ”Svekets offer” – hans nya historiska Malmödeckare – för att jobba på Kockums som låg nere till höger i vårt blickfång.

M;attsson Ondskans_pris_3D_thumbnailCirka 200 meter härifrån låg också – ja, ligger fortfarande, för huset finns kvar – järnvägsstationen Malmö Västra. I nya deckaren saktar tåget från Ystad med gnisslande hjul in vid perrongen. En militär som avvikit från regementet stiger av. Han har pistolen i uniformsfickan.

– Från början tänkte jag inte på det men nu letar jag efter historiska händelser som har paralleller till vår tid.

Så svarar Set Mattsson på frågan om han medvetet väljer att dubbelskriva – i betydelsen att hans polisromaner skildrar Malmö strax efter andra världskriget och samtidigt får läsaren att tänka på aktuella händelser som förekommit i media.

– Nyårskravallerna 1946 på Södergatan har många likheter med händelserna i Husby. Yngsta deltagaren var 8 år, enligt tidningarna. Det spekulerades i orsakerna till att kravallerna bröt ut. Spontant eller organiserat? Polisen anklagades för övervåld.

– Skildringen av illegal abortverksamhet bygger på en autentisk händelse i Malmö. Inte här men i andra delar av världen dör kvinnor – 80 000 per år – fortfarande i illegala aborter.

– I somras togs kinesiska gästarbetare emot i Göteborg precis som på Kockums för 50 år sen. Då protesterade svenska arbetare mot att italienarna stal deras jobb. Men det stämde inte – det var brist på arbetskraft. Kockums kallades för ”sista resursen”, den som inte lyckats få något annat jobb kunde alltid jobba där.

Mattsson Svekets_offer_3D_thumbnailSet Mattssons bägge polisromaner – först ”Ondskans pris” och nu ”Svekets offer” – utgår från polishuset vid Davidhallstorg. Där finns kriminalöverkonstapel Douglas Palm på polishusets andra våning och innan de flyttade till Östra Stallmästaregatan bodde han och hustrun Anna på andra sidan torget.

– Tänk bort bilarna – då var det torghandel – och Davidhallstorg ser likadant ut idag. En av Malmös bäst bevarade platser. Vid tiden för böckerna var polishuset ganska nytt, det invigdes 1934.

– På tredje våningen i polishuset, påpekar Set Mattsson, fanns bostäder för polisaspiranter. De unga poliserna ingick i den beredskapsstyrka som sattes in vid nyårskravallerna. Och det fanns faktiskt också en kvinnlig polisfotograf som var aktiv vid tiden för mina böcker.

En del av Malmö som inte känns igen från Mattssons böcker är stadsdelen Väster. Ingen restaurang Süd med sågspån på golvet, öl och biljardspel på Västergatan, inga hotell Örnen och Garni. Hyregatan 5, där ett knivmord sker, är en ödetomt.

– Nu har husen rustats upp, fått fina, dyra lägenheter. Då var det fattigt. Trånga, mörka gränder. Sjömän sökte sig till ölstugorna på Väster. Prostitution förekom framför allt här. I andra delar av Malmö kunde poliser patrullera ensamma men på Väster gick de två och två.

Mattsson FruktansTid_3D_thumbnailSet Mattsson och jag fortsätter till Södergatan, idag en gågata men på 40-talet var den livligt trafikerad med bilar och spårvagnar. Husen är både gamla och nybyggda.

– Apoteket Lejonet finns kvar, liksom Nessim och Palladium, hörnhusen vid Skomakaregatan. Nyårsafton 1946 patrullerade en ensam polis mellan Stortorget och Gustav. Ingen anade att det skulle bli kravaller. Men vid 10, halv 11 inträffade något.

– Mycket folk i rörelse – 5 000 personer – och det blev ännu fler när biobesökarna kom ut. Smällare och raketer. Vid Tempohuset tändes en brasa och bilar vältes genom att man gungade på fotstegen. En mur bildades runt den stackars polisen. Flera hundra personer deltog i kravallerna.

Torsten Jonnervik, journalist på Skånska Aftonbladet, lockas också dit. Han hade planerat att tillbringa natten med en kvinna i ett rum på närbelägna Hotell Savoy. Men när de ska till så hörs ljud genom fönstret. Jonnervik ursäktar sig och skyndar mot Södergatan.

– Östergatan och Adelgatan var som Fleet Street. Där fanns de flesta av Malmös tidningar: Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Kvällsposten och även Skånska Aftonbladet – en motsvarighet till dagens tabloidpress med en upplaga på 80 000.

– Skånska Aftonbladet satsade på brott och kriminalitet. Rättegångsreferat innehöll beskrivningar av kvinnors åtsittande klädsel. Både offer och förövare namngavs. Sen inträffade en upplagekris och 1949 måste Skånska Aftonbladet läggas ner. I kommande böcker får jag flytta över Jonnervik till Kvällsposten.

Mattsson SaLangeMinBrorAndas_3D_thumbnailVarför deckare? Och varför just historiska deckare?

– Jag läser mycket deckare och som alla män i min ålder, 57 år, är jag intresserad av historia. Deckare i nutid har jag aldrig velat skriva. Att det blev efterkrigstiden beror på att 1946 (eller möjligen året innan) gifte sig min mamma och pappa och bosatte sig i Malmö.

Nu har vi pratat mycket om de autentiska miljöerna och händelserna men nästan inte alls om böckerna som polisromaner – som deckare.

– De kanske inte är några vidare deckare?

Åjo. Men de är väl inga regelrätta deckare med en enda kriminalgåta och tråd utan en mördare kan bli fast redan efter några sidor. Du skriver romaner där det historiska Malmö skildras genom polisernas arbete.

– Ja, tack! Den beskrivningen tar jag gärna till mig. Den stämmer nog rätt bra.

Hur blir fortsättningen?

– I vinter ska jag skriva sista delen av trilogin. Jag avslutar med 1948 – ett händelserikt år. OS i London, Sovjet blockerade Västberlin och Bernadotte mördades i Jerusalem. Fast jag har redan börjat planera en fortsättning, en fjärde roman. Där tänker jag – med samma huvudpersoner, både polisen Palm och journalisten Jonnervik – hoppa framåt till 50-talet.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2013

Matti Yrjänä Joensuu (1948 – 2011)

Matti Joensuu
Land: Finland
Genre: polisromaner

Ett ord återkommer i recensioner av Matti Joensuus polisromaner: tonen.

Joensuu skriver Koskenkorva-deckare! sa jag en gång, lite på skämt men också på allvar, till en finsk bekant. Det var fräckt sagt. Skulle den finske bekantingen bli arg? Nej, han nickade och höll med.

Joensuus ton är direkt, grov, på gränsen till vulgär – raka motsatsen till kommissarierna Maigret (Simenon) och Wexford (Rendell). Jag tror den här tonen, dialekten, stämningen är mycket finsk. (En liknande ton kan höras i den finska folk- och populärmusiken.)

Den vardagliga tonen och stämningen beror också på att Joensuus huvudperson och polis – till skillnad mot de flesta polisromanpoliser – inte är kriminalinspektör eller kommissarie.

Helsingforspolisen Timo Harjunpää jobbar på krim, avdelningen ”våldet”. Han har epitetet över- framför sin titel, men han är konstapel: kriminalöverkonstapel. Harjunpää patrullerar inte på gatan, men han sitter i polisbilen (ofta tillsammans med sin kvinnliga kollega, Onerva Nykänen). Han jobbar dag- och nattskift, kommer i direktkontakt med brott, brottslingar och offer; olika sorter, små och stora.

Den finske polisen/polisromanförfattaren Matti Yrjänä Joensuu.
Foto: Teemu Rajala / Creatice Commons.

Med polisbilen färdas Harjunpää mellan Helsingfors olika bostadsområden och samhällsskikt, mellan fattiga och rika, mellan liv och liv.

”Plågoandarna” (1987) är en resa tur och retur mellan de där upp och de där nere.

I en villa i stadens fina kvarter träffar läsaren en framgångsrik direktör i databranschen; i slumkvarteren finns den fattige nattvakten och hans kompanjon. De senare utsätter den förre för något som kan kallas modern klasskamp och påhittig terrorism: de beställer, för direktörens räkning, fem frysboxar, tusentals tegelstenar, en ofantlig grushög osv.

Också i ”Hunger efter kärlek” (1995) får läsaren besöka olika människor och miljöer i Helsingfors.

Den fina fru Helen Ekstam-Luukanen från Granfeltsvägen går en morgonpromenad med hunden och upptäcker ett lik i strandkanten. I ett förfallet hus i en förvildad trädgård bor den mindre fina familjen Leinonen. Gumman Leinonens yngste son, den kärlekshungrande Pip, förälskar sej i olika kvinnor, ger dem namn som ”Veteluggen” och ”Sidenstjärten”, och smyger om natten in i deras lägenheter: klär av sej, tittar på dem, rör vid dem…

Själv får kriminalöverkonstapel Harjunpää tillökning i familjen. Timos gamle far, som Timo inte sett sen han var liten, har plötsligt dykt upp.

Också följande skiljer Matti Joensuu från de flesta polisromanförfattare: han är författare och polis. Helsingforspolisen Matti Joensuu skriver romaner om Helsingforspolisen Timo Harjunpää.

Det är förstås bra, för deckarläsarna. Joensuu vet vad han skriver om. Men inte kan det vara lätt. Inte när poliserna är så autentiskt skildrade som i Joensuus romaner.

Hur reagerade kollegerna när de läste ”Stamfejden” (1984)? Tyckte de att Joensuu svikit kårandan? Ville någon polis längre arbeta tillsammans med Joensuu?

”Stamfejden” handlar om två grupper av finska zigenare som ligger i fejd med varann. De beväpnar sej, skjuter på varann med pistol. Polisen ingriper inte utan står bara och tittar på, rycker på axlarna, tycker att zigenare kan väl få utrota varann bäst de vill.

Men så träffas en polis av ett skott. Visserligen en civilklädd f d polis och inte var han världens bästa polis heller – men ändå. Polismord! Kåren sluter sej samman, blir en stam, och startar en hetsjakt på zigenare.

”Stamfejden” är naturligtvis inte ett journalistiskt reportage direkt ur verkligheten. Men realistisk – nära nog autentisk – måste berättelsen vara. Joensuu kan knappast ljuga och fantisera. Det skulle ju vara ännu värre – att grundlöst beskylla poliserna i Helsingfors för att, mer eller mindre, vara rasister.

1975 vann Matti Joensuu första pris i en finsk deckartävling. Romanen hette ”Väkivallan virkamies” och var hans debut som deckarförfattare. (Boken finns inte på svenska, men den svenska titeln skulle ha blivit ungefär ”Våldets tjänsteman” eller ”Tjänsteman vid våldsverket”.)

Tjugo år senare är Joensuu fortfarande polis i Helsingfors, fortfarande skriver han polisromaner och fortfarande granskar och kritiserar han poliskåren inifrån. Den författande polisen Joensuu kan liknas vid en enmans internrevision. I ”Hunger efter kärlek” – den senaste polisromanen av Joensuu som översatts till svenska – gäller kritiken karriärism och korruption inom polisledningen.

Nyligen berättade Matti Joensuu i deckartidskriften Jury att han efter några års paus i författandet nu sitter och skriver på en ny – mycket efterlängtad! – polisroman. Apropå mina farhågor ovan kan jag också meddela att Joensuu numera har ett gott förhållande till kollegerna. De finska poliserna är lite stolta över Matti, verkar det som.

En finsk deckarförfattarinna, Leena Lehtolainen, introducerades på svenska med ”Snöjungfrun” (2002). Också Lehtolainen skriver polisromaner om en underordnad polis. Men hennes huvudperson, inspektör Maria Kallio, är som synes kvinna och anställd vid Esbopolisen, nästgrannstad med Helsingfors.

Titlar:

Polisens pojke. 1983. Harjunpää ja poliisin poika. Övers: Ralf Friberg.
Stamfejden. 1984. Harjunpää ja heimolaiset. Övers: Ralf Friberg.
Blott för kärleks skull. 1986. Harjunpää ja rakkauden. Övers: Ralf Friberg.
Plågoandarna. 1987. Harjunpää ja kiusantekijät. Övers: Marianne Saanila.
Hunger efter kärlek. 1995. Harjunpää ja rakkauden nälkä. Övers: Camilla Frostell.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Fler finska deckarförfattare och en norrman

Det tog sin tid. Först halvvägs in i ”Den vackre trumslagaren” (Bonniers), som kommit i år och är den tredje av Kjell Ola Dahls polisromaner som översatts till svenska, började jag uppskatta det jag läste: fångades av handlingen, miljöerna och människorna.

Felet var inte hans utan mitt. Ja, jag erkänner att jag fördomsfullt förväntade mej och krävde något som inte finns i hans romaner: action och omedelbar spänning.

Men så skriver inte den norske deckarförfattaren Kjell Ola Dahl. Istället för att rycka med läsarna så vaggar han in oss i stämningen och spänningen. Kanske kräver det också ett annat lästempo än det snabba deckartempot. (Vem är mördaren? Hur ska det sluta? Fort framåt sista sidan…!)

Dahl En liten gyllene ringDahl gör det inte heller lätt för sej – och oss. I polisromanen ”En liten gyllene ring” (Bonniers, 2002) – med vilken han introducerades i Sverige – dröjer, dröjer och dröjer det cirka 40 sidor in i boken tills Oslo-poliserna Gunnarstranda och Frølich gör entré. Kommissarie Gunnarstranda visar sej dessutom vara en sällsynt trist figur, en tråkig polis och människa.

Alldeles för vanlig, kan man säga. Som Bo Lundin beskriver honom i sitt ”Dexikon” (Bibliotekstjänst) över deckarhjältar och andra kriminella personer: ”En mager, tunnhårig och småväxt medelåldring med bländvit lösgom” och ”Distanserad, tålmodig och avvaktande”.

Dahl Mannen i fönstretFast som det kan vara med så kallat vanliga människor ska det visa sej att kommissarie Gunnarstranda är sympatisk och hederlig. En riktigt trevlig person, när man lär känna honom. Vilket jag så smått började göra i den följande romanen, ”Mannen i fönstret” (Bonniers, 2003).

Och nu, efter ”Den vackre trumslagaren”, har norrmannen Kjell Ola Dahl blivit min nya deckarfavorit i Norden. Lite hjälp på traven fick jag av att både den underlydande poliskollegan Frank Frølich och kommissarie Gunnarstranda fått lika stort utrymme i den nya boken. Frølich är, likaså med Lundins ord, ”stor och frodig”, snabbare till handling och med ett mer innehålls- och problemrikt privatliv.

I den första romanen försvinner en ung kvinna från en fest på ett behandlingskollektiv för missbrukare, där hon tidigare var patient. Telefonen ringer hemma hos kommissarie Gunnarstranda: ett kvinnolik har hittats… I den andra romanen hittas en gammal antikvitetshandlare död och naken i skyltfönstret till sin butik i Oslo. Vad betyder siffrorna på hans bröst?

Dahl Den vackre trumslagarenI den nya romanen blir en försvunnen afrikansk stipendiat i Oslo misstänkt för mord. Spåren leder till Afrika och Frølich reser till Kenya, där han får reda på saker om den västerländska fiskeindustrin som jag tror att inte heller du – liksom jag – hade en aning om.

Cyniskt nog kan man säga att mordet på en kvinna i Oslo är ett litet brott i jämförelse med västvärldens utnyttjande av människorna i tredje världen.

Nyligen råkade jag befinna mej i Karlstad när Kjell Ola Dahl berättade om sitt författarskap för svenska och norska bibliotekarier. Han presenterade sej som en genreförfattare. Han skriver deckare. Punkt slut.

Han håller sej till genrens regler och försöker pressa genren inifrån: berättarmässigt, innehållsligt, språkligt. Vilket verkligen är att hedra genren och visa att deckare är seriös litteratur. Så läs norrmannen Dahls polisromaner! Ge dem både chansen – eller chanserna – och tiden…

Från Norge till ett annat kriminellt nordiskt grannland, nämligen Finland.

Lehtolainen vandpunktenFlera av Leena Lehtolainens romaner om Maria Kallio, nybliven kriminalkommissarie i Esbo, har översatts till svenska. ”Vändpunkten” (Bonniers) heter den senaste.

Inga märkvärdiga polisromaner – men Lehtolainens skildring av finska män är intressant. Är finnarna verkligen så där buffliga och mansgrisiga? Tror det var Jan Guillou som sa att i Finland räcker det att hålla upp dörren för att en kvinna ska tycka att man är en chevaleresk gentleman…

Lehtolainens karlsloksskildringar kan vara hämtade rätt ur den finska verkligheten. Huvudpersonen i Staffan Bruuns finlandssvenska deckare – frilansjournalisten och amatördetektiven Burt Kobbat – är nämligen likadan gånger 100!

Bruun piazzaBruun skriver en sporadisk serie framtidsdeckare där han tar sådana skamgrepp på finsk (och även svensk) politik och verklighet att man får bestämma sej om man ska skratta eller protestera. Den nya Kobbat-deckaren, ”Pizza al-Qaida” (Schildts), är lite mer allvarlig. Rallarsvängarna har ersatts av ironi och mildare humor. Också Burt Kobbat verkar ha lugnat ner sej.

Året är 2005. En arabisk pizzabagare kidnappas i Helsingfors, en finsk rockmusiker mördas i Helsingborg, en terroristgrupp grips i Berlin och Natoplan ”nödlandar” i Höganäs. Allt hänger ihop.

Nykänen raid-och-tjallarna_150Harri Nykänen heter en ny finsk deckarförfattare som presenteras för svenska läsare med ”Raid och tjallarna” (Forum). Närmast en hårdkokt gangsterroman i en stil som är amerikansk till en tredjedel och resten finsk, tror jag. En lika realistisk som brutal och bra fängelseskildring.

Miljö: Skatuddens fängelse i Helsingfors. Dit anländer den ökände Raid, ett fruktat namn också i gangsterkretsar. Vad gör han där? Raid har valt fängelsestraff istället för böter. Det måste finnas en anledning. Ska han beskydda någon annan fånge? Eller hämnas på någon?

Finlandssvensken Paul von Martens skriver en helt annan sorts deckare. Om han ens skriver deckare? Men spännande blir det!

von Martens nemesis-eller-lika-for-lika”Nemesis eller Lika för lika” (Fontana) beskrivs på bokomslaget som en metafysisk thriller. Varför inte en kristen deckare?

Redaktör Stenbrott är – eller var – ledarskribent. Han är också religiös, i tanken och sökandet. Stig-Olof Stenbrott – kallad S.O.S. – skrev ledare om USA: invasionen av Irak såväl som atombomberna över Japan. Han får sparken, avgår eller flyr, efter att amerikanska ambassaden hört av sej till tidningens chefredaktör.

Vad är tillåtet att skriva och tycka nu när USA inlett kriget mot terrorismen? Vad innebär begreppet anti-amerikanism? Vem utnämns till terrorist? Hur nära samarbetar EU-landet Finland med USA?

Detta funderar redaktören Stenbrott och författaren von Martens över med – märk väl – religionen, sin kristna tro, som utgångspunkt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Deckarkrönika i Ystads Allehanda 2004