Apropå Deckarakademin och Deckarlogg eller Vann rätt deckare?

Det har kommit några apropåer angående Deckarloggs kommentar igår om Svenska Deckarakademins utnämning av årets bästa svenska respektive utländska deckare samt årets svenska debutdeckare.

Nej, nej. Det var inte så att Deckarlogg dissade vare sig Deckarakademin eller, allra minst, pristagarna. Tycker och smak handlar det om och hur skulle någon eller några kunna välja en enda rätt och riktigt titel och författare i respektive kategori, när utgivningen av deckare och annan krimi blir allt mer spräcklig?

Deckarakademin och Deckarlogg har de senaste åren varit ganska så överens om pristagarna. Men det är så att säga otraditionellt. Gå plus tio år tillbaka och Deckarlogg, fast då fanns inte Deckarlogg, tyckte alltid att fel bok vann hos Deckarakademin.

Både Tove Alsterdals ”Rotvälta” (årets svenska vinnare) och Deon Meyers ”Villebråd” (bästa översatta) hör också till Deckarloggs favoriter bland 2020 års deckare och annan krimi på svenska. Men det hindrar inte att det finns åtminstone en titel och författare i respektive kategori som Deckarlogg tycker är ännu bättre.

Och årets Deckarakademiprisade svenska debutant, Maria Grund med ”Dödssynden”… Ja, Deckarlogg håller inte med. Stor sak i det men det har varit ett fantastiskt svenskt debutår inom den litterära familjen deckare och annan krimi och nog finns det väl än bättre debutanter, år 2020?

Undrar i alla fall Deckarlogg.

Bengt Eriksson, redaktör för Deckarlogg. Foto: Birgitta Olsson

Här nedanför återfinns Deckarloggs listor över årets deckare och annan krimi, svenskskriven och översatt samt årets debutanter, allt enligt Deckarloggs tycke och smak. Framåt årsskiftet utses ”vinnaren” i samma respektive kategorier som Deckarakademins.

Vilka författare och titlar ”vinner” på Deckarlogg? Fundera gärna och gissa…

***

Svenskt:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)

Frida Andersson Johansson: Ek (Modernista)

Lina Arvidsson: Blåmärken (LInd & Co)

Engström & Richert: Nattavaara (Bokfabriken)

Tina Frennstedt: Väg 9 (W&W)

Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers)

Malin Lindroth: Rolf (Norstedts)

Anders de la Motte: Våroffer (Forum)

Anders Roslund: Sovsågott(Albert Bonniers) 

Anne Swärd: Jackie (Albert Bonniers)

***

Översatt:

Michael Connelly: En eld i natten (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

James Delargy: Offer 55 (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

Jørn Lier Horst: Illvilja (W&W; övers: Marianne Mattsson)

Ragnar Jónasson: Dimma (Modernista: övers: Arvid Nordh (Modernista)

Deon Meyer: Villebråd (Weyler; övers: Mia Gahne)

Denise Mina: Verkliga brott (Modernista; övers: Boel Unnerstad)

Olivier Norek: Ytspänning (Sekwa; övers: Cecilia Franklin)

Joyce Carol Oates: Jagad (Albert Bonniers; övers: Sofia Nordin Fischer)

Ferdinand von Schirach: Straff (Lindelöws; övers: Rebecca Kjellberg)

Hideo Yokoyama: 64 (Ersatz; övers: Yukiko Duke)

***

Svenska deckardebutanter:

Kerstin Bergman: Oskuld och oleander (Southside Stories)

Maria Broberg: Bakvatten (Norstedts)

Anna Kuru: Den första frosten (Modernista)

Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

Johan Brännström: Feber (Ordfront)

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)

Nykänen och Selåker: Förstfödd (Bokfabriken)

Gustaf Skördeman: Geiger (Polaris)

Bengt Eriksson

Deckarakademin prisar år 2020

Från Svenska Deckarakademins nätsida:

Att det skulle bli en kvinna som vann Svenska Deckarakademins pris till ”Årets bästa svenska kriminalroman” stod det klart redan i oktober. Men att det skulle bli Tove Alsterdal med Rotvälta blev inte beslutat förrän nu i helgen när Deckarakademin höll sitt höstmöte. Akademin ansåg att Rotvälta är ”En polisroman med originellt genomfört återvändartema och Ådalen som fond”. Tove Alsterdal har fått priset tidigare: 2014 för Låt mig ta din hand.

Med motiveringen ”En sorgesång över ett förlorat Sydafrika. Vass samhällskritik och spänning på internationell nivå” gick priset till Deon Meyers Villebråd som ”Bästa till svenska översatta kriminalroman”. Villebråd har originaltiteln Prooi och har översatts av Mia Gahne. Även Meyer har fått ”Den gyllene kofoten” tidigare: 2010 för Devils Peak.  

Debutpriset, där Svenska Deckarakademin för första gången nominerade fem tävlande, togs hem av Maria Grund med Dödssynden. Motiveringen: ”En brutal och traumafylld intrig i ökänd miljö”.

Anmärkning, minsann:

Deckarlogg håller faktiskt inte med om att någon av dessa är årets bästa i Sverige utgivna deckare och annan krimi i respektive kategori. Två av titlarna är bra, till och mycket bra. Den tredje undrar Deckarlogg över…

Närmare årsskiftet kommer årets bästa svenska respektive översatta deckare samt årets svenska debutdeckare att utses, också av Deckarlogg.

Bengt Eriksson

Ett angeläget äventyr

Christina Wahldén

Nämn inte de döda

(Forum)

Krokodiler, udda poliser, brutala mord, rasism och en svensk konststuderande på drift i norra Australien – Christina Wahldéns deckare ”Nämn inte de döda” är fullmatad med starka ingredienser. Och författaren har lyckats få till en riktig deckardelikatess.

En död kvinna hittas på stranden i Darwin. Kroppen är svårt sargad och går knappt att identifiera, men snart står det klart att kvinnan tillhörde ursprungsbefolkningen. Utredningen leds av den bufflige men godhjärtade polisen Bluey och hans kollega Jess. Regnperioden dröjer, luftfuktigheten är outhärdlig och brottsligheten i Darwin ökar.

Jag har alltid drömt om att få åka till Australien och dyka på barriärrevet men aldrig lyckats skrapa ihop till biljetten. Jag är med andra ord inte svårflörtat när jag får chansen att läsa om de norra territorierna i ”Nämn inte de döda”.

Författaren tar med mig till Australiens vilda outback. Jag förflyttas till de heta nätterna som vibrerar av luftfuktighet, jag hör ljudet från havets vågor och jag följer med till urbefolkningens boningar på öarna utanför Darwin.

Det är en välbalanserad blandning med spänning, reseskildring och socialreportage. Jag tycker författaren lyckas använda deckarens förutsättningar på bästa sätt. Jag lär mig något nytt om människors villkor på en plats där jag aldrig varit samtidigt som jag dras in i handlingen av intressanta karaktärer och en spännande handling.

Bättre kan det inte bli.

Boken är nominerad till Deckarakademins pris som årets bästa deckare och jag tycker att den är en klart värdig vinnare i konkurrens med Tove Alsterdals ”Rotvälta”. Vill du lyfta blicken från coronaisoleringens torftiga vardag är ”Nämn inte de döda” en perfekt biljett ut i vida världen. Utan att du behöver lämna soffan. En riktig fullpoängare.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titeln i serien. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

När det mest hemska händer

Deckarlogg har alltid haft svårt för så kallad ”true crime”, det gäller både böcker och ännu mer spelfilmer och/eller TV-dokumentärer.

På senaste tiden har ett par sådana spelfilmsserier, byggda på autentiska svenska kriminalfall, visats på TV och strömningstjänster i Sverige. Jag har försökt att titta men strax slutat.

Vilken funktion fyller serierna? Hjälper de oss att förstå vad som hände och varför? Eller förvandlas den hemska verkligheten till deckare? Ja, värsta tanke: till underhållning?

Jo, det finns undantag, true crime/dokumentärer/spelfilmer som faktiskt fördjupar ens förståelse. Men jag tycker att de är just undantag.

Det är skillnad mellan fiktion och verklighet. Fiktiva deckare har en utgångspunkt och dokumentära en annan. Syfte och funktion är som bäst desamma: ge oss kunskap om och hjälpa oss att hantera en hemsk verklighet.

Men jag tycker, faktiskt, att fiktion oftare lyckas skildra verkligheten bättre, den kommer närmare verkligheten, än vad dokumentationer gör. Fiktionen blir verklig; dokumentären riskerar att förvandla verkligheten till overklighet, fiktion och underhållning.

Nedanstående krönika skrev jag för nu över tio år sen. Fortfarande känns texten aktuell. Den kanske alltid är aktuell?

Jag tror att krönikan har en del att säga om vårt förhållande till kriminalitet, våld och död. Både i fiktiv och verklig form. Hur långt eller kort det är mellan fiktion och verklighet och mellan oss och, så att säga, ond bråd död i verkligheten som i fiktionen.

***

En bil bromsar in på Storgatan i Vollsjö. Rutan rullas ner. En näsa sticker ut och frågar: ”Det där hemska mordet i Vollsjö, var skedde det?” Vad ska man svara på en sån fråga? Ska man alls svara?

Tystnad. En längre tystnad. Svaret: ”Inbillar du dig verkligen att jag skulle tala om det? Tror du att du är ute på nån jäkla guidetur genom en Wallanderdeckare eller?”

Mycket obehagligt. Det har varit obehagligt att läsa tidningar och se på teve också. Inte värre den här gången, varje gång det mest otäcka händer är det lika illa. Som vid mordet på 10-åriga Engla i Stjärnsund eller de ännu mindre barnen i Arboga eller för den delen Michael Jackson, artikelserien om de mest intima detaljerna i hans liv och död pågår väl ännu.

Foto: Joel Eriksson

Jag tycker det är obehagligt. Och fel. Jag har svårt att förstå hur journalister kan skriva om mordet på en ung 19-årig kvinna som om det vore en kriminalroman, göra miljöbeskrivningar, citera grannar, psykologisera. Bilder på mordplatsen och helst flygfoto. Tevereportrar hoppar på vem som helst på Vollsjö torg och en tidning frågade till och med mamman hur hon mådde.

Journalistik? Så ska journalister arbeta?

Och läser inte jag – och uppskattar – deckare? Jo, men verkligheten är ingen kriminalroman och kriminalromaner är inte verkliga. De är fiktion, påhitt och gestaltning, som när de är som bäst kan spegla och hjälpa oss att hantera verkligheten. Deckarmord kan vara nog så otäcka men verkligheten är värre. Mycket värre. Verkliga mord är sorg och tragik, för alla inblandade.

En sommar, när jag var chef för Skåne Direkt på Radio Malmöhus, det var efter mordet på Helén, 10 år, från Hörby, föreslog en journalist att han skulle åka och göra ett reportage om polisens arbete och kommunens invånare. ”Nej! Vi ska inte ha ett sånt inslag!” svarade jag.

Det fick jag kritik för. Ojournalistiskt. Men de hade fel. Det var journalistisk jag var. Jag såg till journalistikens etik. Det finns en sån. Det måste finnas en sån. Den är släkt med mänsklighet.

Jag påstår inte att jag skulle vara bättre som journalist (och människa) än andra. Olika tidningar och journalister har olika åsikter om hur journalistik ska bedrivas. Det finns många svar och många av dem kan vara rätt. Men det finns också en gräns som inte får överskridas. Den gränsen måste man dra.

En journalist ska fråga sig själv: Kan jag svara för – och försvara – varje mening, ord, kommatecken och punkt i det jag skrivit. Om inte, stryk!

Det finns en gam i varje människa, jag tror det. En obehaglig nyfikenhet på andra människors lycka som olycka. Gamen ska hållas instängd – aldrig släppas lös. Journalister ska varken vara deckarförfattare eller djurskötare som matar gamar. De är journalister. Punkt.

Min personliga åsikt, som journalist (och människa), är att något så tragiskt och sorgligt som mord ska bevakas strikt nyhetsjournalistiskt! Allt annat går bort. Allt!

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2009

Glesbygdens långsamma thriller

Aino Trosell

Gränsmark

(Hoi förlag)

Jo, Aino Trosells nya roman är en thriller men i den glesaste glesbygdens tempo. Trosells återkommande hjältinna, Siv Dahlin, återkommer ännu en gång, nu som brevbärare på Finnmarken i Dalarna och Värmland.

Genom tusen- snarare än tiomilaskogen med långt mellan husen och fläckvis mobiltäckning, risk att fastna i snön med postbilen och upp till 34 grader kallt kör Siv varje vardag 16 mil för att lämna och hämta försändelser.

Samt bistå med annan hjälp, inte alltid reglementsenligt.

Titeln ”Gränsmark” kan syfta både på tiderna, då och nu, och geografin, periferi och civilisation.

På Finnmarken lever människor som förr, även om nutiden och omvärlden sipprar in med en ibland fungerande nätuppkoppling. En gammal karl kan få kontakt med unga ryskor och det går att läsa rasistiska inlägg på nätet.

Här bor de som blev kvar men även de som sökt sig undan: galningar, normala galningar och rätt vanliga.

Det finns också en flyktingförläggning i Finnskogen och plötsligt ligger en död man – en flykting – vid vägen.

Fåren rivs ihjäl – av vargen? När någon dör kommer en stöldliga och tömmer huset.

För att nämna några plötsliga händelser i en annars lång och långsam roman. Alltför lång och långsam?

Aino Trosell känner sin Finnmark. Hon skildrar människor i en miljö som nog de flesta av oss inte hade en aning om. Det förtjänar väl lite utrymme?

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Denna spröda italienska urkraft

Ilaria Tuti

Teresa Battaglia  (del 2)

Den sovande nymfen

Övers: Helena Monti

(Bazar förlag)

Wow, vilken härlig läsupplevelse. Fängslande, suggestiv och flyt i språket men absolut ingen ”solstolsdeckare”.

Romanen kräver din närvaro som läsare.

Berättelsen kränger och slingrar sig fram, tempot växlar, mångfacetterat persongalleri att ha koll på, finns en mystik i bakgrunden som utmanar synapserna, nervkittlande psykologiskt spel, intressanta historiska referenser… kunde entusiastiskt fortsatt mitt rabblande men stannar upp och lyfter fram dessa tre ting:

Handlingen: En mystisk tavla dyker upp, den är målad av blod. Konstnären är stum sedan verkets tillkomst.

Tavlan leder oss till en isolerad dal med egen kultur/språk långt upp i nordöstra Italien. Mörka hemligheter från andra världskriget väcks till liv, reaktionen blir ett uppspikat hjärta för att skrämmas…

Kommissarie Teresa Battaglia: Denna spröda urkraft som kämpar med en begynnande Alzheimer. Begåvad med empati och en unik intuition men kan kvickt förvandlas till en retad elefant i en porslinsbutik. Hennes medarbetar älskar och skyddar henne.

Språket: Vackert och flödande. Ingen ordakrobatik för att imponera utan känns som om varje ord är noga utvalt: ”Kriget sår ett frö i människans själ som ger sorgtunga frukter.”

Fina personbeskrivningar och miljön målas upp så att det känns som om jag befinner på plats: ”En dunkel dag hade grytt i Val Resia, som om natten fött fram en dålig kopia av sig själv.”

Trivia: Romanen är del två i Battagliatrilogin. Första delen, ”Blommor över helvetet”, utsågs till ”Årets bästa debut i Italien 2018”.

Rolf Olandersson, som härmed gästrecenserar på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

PS. Deckarlogg skrev även om första titeln i Battagliatrilogin av Ilaria Tuti, den recensionen hittas HÄR.

Relationer, medier och mord

Rebecka Edgren Aldén 

Deadline

(Norstedts)

Som tre romaner i en – ja, till och med bredvid varandra. Ett något ovanligt upplägg för vad som ska vara en deckare eller åtminstone thriller.

”Deadline” har tre delar. Först kommer en skildring, typ arbetsplatsreportage, av redaktionen för ett yngre kvinnomagasin. Sen tar deckaren vid. Sist finns ett slags PS som reder ut deckarens kriminalgåtor.

Allt föregånget av en prolog så att deckarläsaren ska hålla ut (?) de första 200 sidorna, innan övergången till polisroman och thriller.

Den långa, inledande delen kunde ha blivit en egen roman i den genre som anges på omslaget: ”relationsthriller” (i betydelsen till såväl arbetskolleger som hemma i familjen).

Anna upphöjs till ny chefredaktör för livsstilsmagasinet Suzanna, döpt efter förra chefredaktören. Men Diana, ansiktet utåt, inte journalist utan dokusåpadiva och influencer, vill bestämma.

Rebecka Edgren Aldén, som själv arbetat på liknande tidskrifter, har gjort en nära och trovärdig skildring av redaktionsarbetet. Kanske lite överdrivet – men ingen karikatyr, tyvärr.

Efter alla dessa boksidor sker plötsligt ett mord. Men varför? Nog borde deckarintrigen och de kriminella pusselbitarna ha integrerats i romanen?

”Deadline” är delvis bra, ordagrant. Var del för sig. Men delarna har inte skrivits ihop till en sammanhängande polisroman och deckare eller ens relationsthriller.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Men vad har dom egentligen för sej på Antikmässan i Brösarp?

Mikael Törneman

Debaclet i Brösarp

(Ekström & Garay)

Känner de som att Henning Mankell står bakom ryggen och kollar över axeln vad de skriver? För det kommer få deckare med Österlen som miljö, både av debutanter och etablerade författare. Tina Frennstedt har skrivit ett par – och bra! – polisromaner som utspelar sig på Österlen och Anders de la Motte har lovat att nästa år ska också han – äntligen! – bege sig hitåt i en ny kriminalserie. Så många fler är de väl inte, nu när Olle Lönnaeus verkar ha lämnat Österlen för Malmö.

Men i dagarna kunde jag faktiskt placera ännu en  kriminalroman på den alltför korta hyllan för deckare och annan krimi från och om Österlen. Det är Mikael Törneman som debuterat med en kombinerad landsortsdeckare, internationell thriller och polisroman där Brösarp, mer exakt Antikmässan och skänken på Gästis, utgör epicentrum.

Tre olika kriminalgenrer i en deckare? Ofta kan sånt bli alltför mycket, trångt och besvärligt för både deckarförfattare och deckarläsare. Under läsningen av ”Debaclet i Brösarp” utbrast jag dock, flera gånger: Inte illa alls! Nej, riktigt bra ju.

Den internationella thrillern är huvudgenren, temat och byggstommen för berättelsen. Större delen av romanen och kriminaliteten handlar om smuggling, från illegala ryska cigaretter till rovgrävda och stulna antikviteter (med påhittad proveniens). Inför Brösarps antikmässa sitter ”Klanen”, som nedan nämnda Douglas kallar de internationella smugglarna, vid sitt årliga stambord i Gästgifveriets skänk.

Landsortsdeckaren består av bröderna Douglas och Magnus, bosatta i Stockholm respektive Spanien. Deras gamla mor bor sen länge på en gård i Bertilstorp. Nu har mamman blivit dålig, hon ramlade och fick åka akut till Kristianstads lasarett. Ovisst om hon kommer ut från lasarettet igen. Douglas, som är frilans och då ju styr sin tid som han vill, flyger ner till Skåne för att se om mamman, gården och hennes hund. Douglas tar in på Brösarps Gästgifveri.

Polisromanen utgår från Ystads polisstation, där både  bilpatrullerande poliser och kriminalkolleger blir inblandade när en lokal, låt säga, småbrottsprofil från Tomelilla ertappas med saker han inte borde ha haft och sen hittas död med ni-kan-nog-ana-vad avskuren och nedstoppad i halsen. Fast nu avslöjade jag väl för mycket…

Riktigt spännande, i betydelsen action och oväntade vändningar, blir det aldrig. Men det går att skriva läsvärt så här också, med en långsam kriminalspänning. Mikael Törneman är bra på att skildra miljöer, såväl Brösarp och Bertilstorp som Bornholm och Minsk. När han beskriver händelser har han däremot en tendens att använda för många ord. Nog kunde ett antal meningar ha strukits för att rappa på berättandet. Dessutom pratar flera personer så likartat, använder samma speciella formuleringar. Det stör lite.

Men oj, nu verkade jag vara mer kritisk än jag faktiskt är. Inte minst lokalboende på Österlen med omnejd kan och bör läsa ”Debaclet i Brösarp” både för deckarspänningen och den lika spännande lokalskildringen. Inte utan att man undrar vad handlarna egentligen har för sig inför och på Antikmässan i Brösarp, kanske ska hyra ett rum på Gästis nästa gång det är dags, sitta i skänken och kolla in vad som sägs och händer?

Det är också möjligt att spotta lokala kändisar i romanen, ur verkligheten alltså. Till exempel Anders (Cederberg, gästgifvare) och Jan-Erik (Öhgren, general för Antikmässan). Du kanske upptäcker fler?

I slutet antyds att Douglas Beijer är författarens alter ego och när Douglas nu tänker bo kvar på gården i Bertilstorp, i den byn bor också Mikael Törneman, så kan man väl tro att ”Debaclet i Brösarp” ska bli starten för en serie Österlendeckare. Ja, gärna det, tack. Men lite rappare helst, nästa gång. 

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

I skuggan av första världskriget

Rennie Airth

Mörkrets flod

(Word Audio)

Äntligen!

Den som gillar brittiska, historiska deckare kan se fram emot en hel serie med riktigt bra böcker. World Audio Publishing publicera nu Rennie Airths utmärkta deckare om den krigströtta John Madden.

Jag läste första delen ”Mörkrets flod” för några år sedan och enligt mig har den allt som jag önskar av en bra deckare. Komplexa karaktärer, intressanta miljöer, spänning och dessutom får jag en historielektion av bara farten.

Handlingen utspelar sig sommaren 1921.

John Madden vid Scotland Yard tillkallas av polisen i Guildford för att utreda de brutala morden på överste Fletcher och hans familj i Surrey. Den enda som överlevt är femåriga Sophy, men hon är så chockad att hon inte kan frågas ut och tas om hand av familjens läkare, Helen Blackwell.

Lokalpolisen vill rubricera morden som inbrottsförsök, men Madden – som själv blivit vittne till många vansinnesdåd under kriget – är övertygad om att de begåtts av en psykopatisk krigsveteran som inte tvekar att slå till igen, och det snart.

Kopplingen till första världskriget tycker jag gör den här boken extra intressant. Författaren tar också upp problematiken med PTS som vi kanske ser som ett modernt fenomen men som givetvis drabbade veteranerna som överlevde helvetet på västfronten.

Det här är första delen i serien varav tre böcker finns översatta till svenska. De andra två delarna kommer också som ljudböcker. Jag har länge gått och hoppats på att en fortsättning av serien skull översättas men det verkar inte som det blir någon mer deckare med John Madden för oss svenskar.

Och det är synd. För bättre än så här blir det inte. Jag lyssnar på serien igen och även om uppläsaren inte är min favorit så passar han bra till den här historien.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titeln i serien. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Deckarloggbäst oktober 2020

Joyce Carol Oates

Jagad

Övers: Sofia Nordin Fischer

(Albert Bonniers förlag)

”Jagad” är en kameleontisk och språkligt experimentell thriller (alla dessa parenteser – ja, dubbelparenteser). Oates har skrivit ännu en berättelse om ondskans USA, hur detta land formar människor, landets krig som förstör människor, det amerikanska sättet att leva och vara som omformar människor, gör dem arga och onda och utsätter andra för ondska. Och hur alla amerikaner omfattas och påverkas av detta, att livet i USA föder och pånyttföder sig, finns där inget slut, ingen återvändo? Jag tror detta är Joyce Carol Oates budskap, till sig själv och andra amerikaner, till oss och alla, hennes förtvivlade rop i roman efter roman. Att hon orkar. Men det är väl det hon måste, hon måste orka för att orka.

Sam Lloyd

Flickan i skogen

Övers: Christian Ekvall

(Norstedts)

Det är sällan jag inte kan lägga ifrån mig en bok, men jag sträckläste halva den här i ett svep. En renodlad psykologisk thriller med alla ingredienser: Briljant intrig. Fantastiska miljöbeskrivningar. Intressanta personporträtt. En genialisk tvist. Och djävulskt spännande. Jag tror att det jag gillade allra mest var detaljerna. Att kunna skriva så detaljerat om fasorna i att hållas fången, kränkas och manipuleras och samtidigt beskriva en polisutredning i minsta detalj utan att det blir det minsta övertydligt. I det här fallet ger detaljerna liv åt berättelsen. Att den 13-åriga tjejen är mästare i schack och mycket smartare än sin kidnappare gör berättelsen ännu mer fascinerande. (Ur Mariette Lindsteins rec.)

Samuel Karlsson

Höstmorden

(Lind & Co)

Extra spännande att följa en författare genom en deckarserie, särskilt när förfatatren skriver bättre för varje gång. Till exempel Samuel Karlsson. Huvudperson är fortfarande Jessica Jackson, halvtids polisinspektör och ölbryggare. Nästan lika bra som sin pappa, indianen och konstnären Larry, på att skapa problem också. Som att hon haft ihop det med öns gifta präst och fått såväl hans hustru som andra kvinnor emot sig. Intrigen i tredje boken gäller en utredning av ett gammalt försvinnande – eventuellt självmord eller mord? – i samband med ett värdetransportrån. Polischefen i Västervik skötte den gamla utredningen men hur skötte han den? Varför vill han egentligen att utredningen ska tas upp igen.

Tove Alsterdal

Rotvälta

(Lind & Co)

Boken börjar med att Olof återvänder till sitt hem i Ådalen. Han har inte varit där på 23 år. När han var en fjortonårig pojke erkände han ett mord på en tonårsflicka och blev bortskickat av familjen. Han hittar sin pappa död i duschen, mördad med en jaktkniv. Det blir polisen Eira Sjödin som får utreda mordet. Hon var nio år när tonårsflickan blev mördad och Olof var pojken i hennes mardrömmar. Författaren lyckas fånga stämningar, miljöer och karaktärer utan att ta till några överdrifter. Jag förflyttas till Ådalen. Hör ljudet från älven, känner doften från epatraktorernas avgaser och följer med till de slitna ödegårdarna. Spänningen ligger där och ruvar som en molande ångestklump i magen. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Frida Andersson Johansson

Ek

(Modernista)

Äntligen kom Frida Andersson Johanssons uppföljare till debutromanen ”Dränkt” från 2015. Hennes nya och andra spänningsroman tar plats i samma hybridgenre: krimi, skräck och övernaturligt. Ja, ockult. Berättelsen utspelar sig i två samtidiga tidsplan: 1600-talet, då skeppet Vasa byggdes och ekar högs till bygget, och 2000-talet, när Disa Kassman arbetar på Vasamuseet med att restaurera en skeppsskulptur, kallad Vildmannen. Realistiskt och orealistiskt. Trovärdigt och otroligt. Vardagslivet idag blandas med gammal folktro om underjordiska människor och dessa stora ekar som grönskar på vintern och nu kräver hämnd. Så märkligt och märkligast att de går in i varann: overkligt blir verkligt.

Camilla Sten

Arvtagaren

(Norstedts)

I en av de snyggaste inledningar jag läst kastas vi blixtsnabb in i ett förvirrande underland av frågor. Det är en söndag i mitten av september. Eleanor sitter i ett polisförhör och kan inte förklara någonting. Fem timmar tidigare har hon sett och känt sin mormor dö i sin famn, blödande ur mängder av sticksår. Hon mötte mördaren i lägenhetsdörren men kan inte ge någon beskrivning alls. I nya ”Arvtagaren” tar Camilla Sten oss med på en resa där ingenting är vad det synes vara, precis som en Alice försöker vi som läsare förstå men så fort vi tror oss förstått någonting visar det sig vara något helt annat och till slut vet vi bara en sak: det är helt omöjligt att sluta läsa! (Ur Anders Kapps gästrec.)