Deckarloggs halvårsbästa svenska krimi

Deckarloggs halvårsrapport: följande är 2020 års bästa svenska deckare och annan krimi så här långt av året. Observera att författarna har placerats i bokstavs- och absolut inte rangordning.

Maria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)
Året är 1949 när Mikael Fuchs fortsätter att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett både historiskt och framtida Stockholm. Miljön är genialt påhittat: ett Stockholm som kunde blivit verklighet om politikerna fått igenom idéerna om att modernisera staden – som att låta Nya Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg. En man hittas flytande – troligen död – i en swimmingpool på lyxiga Djurgården. Stämning: så noir att Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. Pastisch och lek med deckargenren men samtidigt på allvar och med exakt tonkänsla.

Stina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Anne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat. Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

David Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)
David Ärlemalms har debuterat med en mans-, gangster och Stockholmsroman som väl inte är en deckare men en thriller och krimi. Skildringen av pappan, den före detta narkomanen, sparkade kocken och därför återigen biltjuven Arto, som bor ensam med sin dotter i en lägenhet vid Mariatorget i Stockholm, är lika ömsint som brutal. Fenomenalt språk dessutom. Ärlemalm har förmågan att välja ord och stryka meningar. Tveklöst en av årets bästa krimidebutanter och en av 2020 krimiromaner också, redan nu.

Extra! Extra! Johan Kristian Homan gifter sig!

Jan Mårtenson
I skuggan av Etna
(W&W)

Vid den här tiden i juni varje år inleds Deckarloggs serie med sommardeckardeckarläsning under päronträdet. Och 2020 som varje år och sommar är den nya Homan-deckaren först ut.

Alltså ”I skuggan av Etna” (W&W), som är Jan Mårtensons nya och fyrtioåttonde – om förlaget räknat rätt i år – amatördetektivdetektivroman om och med antikhandlaren Johan Kristian Homan med butik på Köpmangatan i Gamla stan i Stockholm.

Frestande att skriva – och det är väl som vanligt med Sveriges äldste antikhandlare, som dessutom stannat i åldern, och hans eviga och närmaste väninna, Cléo de Merodes, som även hon stannat i åldern och är Sveriges äldsta katt.

Men det är ändå inte riktigt som vanligt i årets Homan-deckare. Följande står redan i baksidestexten till ”I skuggan av Etna” så jag avslöjar inte för mycket när jag meddelar att – äntligen! – gifter sig antikhandlaren med sin Julia Roberts, det vill säga Francine Silfverstierna, avdelningschef på Säpo.

Efter att de vigts i gårdskapellet på föräldrarnas herrgård Björkesta, föräldrarna till Francine alltså, reser det nygifta paret på en mindre bröllopsresa till ett par bekanta rikingar, också till Francine, på Sicilien.

Där börjar det kriminella med ett självmord eller mord, för att sen fortsätta i Stockholm med fler mord. Givetvis med antikhandlare Homan inblandad i utredningen – som en magnet drar Homan och hans antikhandel till sig varenda misstänkt person. En efter en kommer de på besök, som alltid.

Och sen kan privatspanaren Homan, också som alltid, rapportera vad som sagts, vad han tror och tycker, till polisen. I intrigen blandas narkotika, smuggling, olivodling, ett försvunnet barn och fuskbyggen. Roströta blir ett nyckelord.

Och det blandas bra, ovanligt bra för att vara en detektivroman av Jan Mårtenson. Annars brukar hans intriger vara ihoprörda snarare än välblandade. Men här krockar inte olika trådar utan trådarna vävs till bra deckarintrig. (Visst, åkej då, några trådar hamnar utanför och hänger och dinglar. Men bry sig.)

Riktigt som vanligt är det inte heller med politiken. Jan Mårtenson har alltid varit en politisk deckarförfattare, om inte från höger så från konservativt håll. Johan Kristian Homan läser tidningar och ger dagsaktuella politiska kommentarer.

Konservativ men inte reaktionär, så har jag beskrivit Homan (= väl Mårtenson) tidigare. Men hur konservativ är Homan idag, blir han inte allt mindre konservativ? I årets Homan-deckare finns skarpa – då menar jag riktigt skarpa – utfall mot Donald Trump, till exempel. Det är faktiskt grovt.

Homan kommenterar också sjukvård (och annat som sköts från moderat håll i Stockholm). Greta Thunberg berömmer han – fast det har han gjort tidigare. Snart kommer Homan ut som liberal eller?

Efter diverse spännande – ja, själva deckarberättelsen är också ovanligt spännande – händelser i Stockholm sker upplösningen på återigen Sicilien, dit Johan Kristian och Francine återvänder.

Ju av gammal vana som jag varje år läser Jan Mårtensons nya Homan-deckare och faktiskt har gjort det ända från början (så gott som). I år läste jag dock med större nöje än på länge. ”I skuggan av Etna” är en bra deckare på gränsen till mys-.

Sist i boken finns förstås ett par recept. Det är tradition. Den här gången på ”siciliansk kycklingschnitzel” (gärna ekologisk, enligt Mårtenson) och ”siciliansk sallad”.

Bengt Eriksson

Denise Mina gör något hon aldrig gjort förut

Denise Mina
Verkliga brott
Övers: Boel Unnerstad
(Modernista)

Denise Minas nya deckare/thriller ”Verkliga brott” är annorlunda.

Det vill säga skiljer sig helt från Minas genomslagstrilogi om och från stadsdelen Garnethill i Glasgow och hennes senare deckar/thriller/polisromanserier om och med huvudpersonerna Paddy Meehan respektive Alex Morrow.

”Verkliga brott” är knappast noir, i så fall en nyans av. Frågan är om berättelsen – eller berättelserna – ens är ”tartan” = så värst skotsk/a.

Jo, på ett sätt.

Romanens huvudperson Anna McDonalds, som egentligen heter Sophie Bukaran, är en dubbelnatur och som två människor á la den skotske författaren Robert Louis Stevensons berättelse om Dr Jekyll och Mr Hyde.

Fast vem är vem av de två? Är det Sophie eller Anna som är Jekyll? Anna eller Sophie som är Hyde?

Egentligen vill jag inte alls avslöja något mer om ”Verkliga brott”. För romanen är som ”Tusen och en natt”. Berättelse efter berättelse, eller saga efter saga om man vill, uppstår ur romanen och ur varann.

Att upptäcka varje berättelse, följa med från dess födelse, är själva läsandet. Berättelserna, ja, själva berättandet, är romanen. Åtminstone ska jag vara försiktig…

Huvudpersonen Anna, tidigare alltså Sophie, är gift med den äldre advokaten Hamish. Hon lyssnar ofta och gärna på poddar om real eller true crime (därav den svenska boktiteln). Det är väl vad jag kan berätta. Och så att plötsligt en dag inträffar något som – än en gång – förändrar hennes liv.

Dels är det kriminalpodden som hon lyssnar på – om en olycka med en yacht där en man hon en gång kände fanns/finns med. Dels är det något som med en knackning på husets ytterdörr vänder hennes gifta privatliv upp och ned.

Nu – nog med avslöjanden.

Utifrån detta har Denise Mina skrivit en annorlunda deckare och thriller som är en uppvisning i att skriva, inte enbart skriva deckare och thrillers heller utan skönlitterära romaner i allmänhet.

Hur man kan berätta. Vilken fantasi en författare kan – och bör – ja, ska – ha. Och hur olika – så många – berättelser och olika – så olika – liv kan vävas ihop till något som blir en roman.

Mer Elizabeth George än Mina själv, kanske. Mer Ruth Rendell också, än Mina. Oavsett, Denise Mina har lyckats göra något hon aldrig gjort förut. Och hon gör det – hon lyckas – helt suveränt.

Bengt Eriksson

Sång, liv och kriminalitet

Susanne Fellbrink
Än sjunger hon inga sånger
(Printz Publishing)

Susanne Fellbrink debuterar med en ”Sundsvallsdeckare” som har så många trådar att det är en gåta hur ”Än sjunger hon inga sånger” kan hålla ihop. Ja, en större gåta än de kriminalgåtor som både trängs och göms i debuten.

Sundsvall är alltså miljön. Där lever och arbetar Cilla Fallander som nattredaktör på stadens tidning, innan hon säger upp sig för att – än en gång – satsa på artistkarriären och sätta upp en krogshow.

Berättelsen om Cilla – familjelivet med två barn och en make som pluggar på annat håll, det slitsamma jobbet som arbetsgivare åt struliga (amatör)artister, gamla väninnor som sviker – upptar merparten av bokens sidor. Inga dåliga sidor, de kunde ha räckt till en hel feel good-, real- och life-roman (eller vad genren ska kallas).

Men här finns dessutom en parallell berättelse om hur det slutade – kriminellt är ordet – när Cilla som ung ville bli sångerska och artist. Samt ytterligare två kriminaltrådar: den ena om en mer beskedlig bostadslånare och den andra om en kvinnomördare.

Det blir för trångt. Själva deckaren får inte plats i Sundsvallsdeckaren. Inget utrymme för fördjupningar eller ens förklaringar. Ändå läste jag gärna. För att berättelsen om Cilla är levande och trovärdig, skriven med nerv.

Ska bli intressant att se om Susanne Fellbrink lyckas bättre med att få ihop livet och kriminaliteten i uppföljaren, som kommer redan till sommaren.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Media tidningar

 

50-talets svenska deckarsamhälle

H.-K. Rönblom
Död bland de döda
Höstvind & djupa vatten
(Modernista)

H.-K. Rönblom var ett stort namn under den svenska (pussel)deckarens guldålder, 1950- och 60-talen. Förlaget Modernista inleder nu en återutgivning av Rönbloms detektivromaner – med ”Död bland de döda” (från 1954) och ”Höstvind & djupa vatten” (1955) som de första.

Den förra var hans deckardebut; den senare tilldelades Sherlockpriset som årets bästa deckarutgivning.

”Död bland de döda” är en gammaldags deckare, vilket den måste ha varit redan vid första utgivningen och det var nog meningen.

Rönbloms huvudperson, läroverksläraren Paul Kennet med titeln doktor, påminner om Lord Peter Wimsey hos Dorothy L. Sayers och placeras i en Agatha Christie-miljö: ett lantligt pensionat med överste, prästfamilj, målarinna och så vidare.

Inget svenskt 50-tal utan Rönblom skrev liksom sin deckare inuti äldre detektivromaner. En väl utförd pastisch – men läsvärd idag? Jo, om hen är intresserad av kriminalgenrens historia.

I ”Höstvind & djupa vatten” börjar Rönblom porträttera svensk landsbygd på allvar. Kennet är lärare i småstaden Sundhamn. En cyklist kör ihjäl sig efter att någon spänt en ståltråd över vägen.

Pojkstreck? Mord?

Genom nykterhetsföreningen Höstvind skildras 50-talets svenska samhälle, uppifrån och ner. Här skriver Rönblom före sin tid: rappa, snabba repliker. För att sen övergå till en klurig pusseldeckare med noga utplacerade knutar på tråden.

Han kan också – plötsligt! – foga in en ironisk formulering á la Åke Holmberg (tänk Ture Sventon). ”Höstvind & djupa vatten” har förblivit en svensk deckarklassiker.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2016

Varken må bra eller må dåligt

Carin Hjulström
Bara ett litet mord
(Forum)

Jag började läsa och stannade upp, läste på nytt men stannade upp igen. Det verkar vara nåt med Carin Hjulströms debutmysdeckare – cozy crime – som inte är kompatibelt med mig.

Deckarlogg föredrog tidigare mest hårdkokt och noir, det är den sortens kriminallitteratur som jag brukade uppskatta (men inte enbart). Dock har jag sen några år tillbaka blivit allt mer förtjust i så kallat mysiga deckare, just cozy crime eller feel good-deckare och alla andra namn eller smeknamn detta tydligen kära barn har fått.

När feel good blir feel life = får med alla livets aspekter och sen också förenas med deckarens innehåll och intrig så kan det bli minst lika bra deckare som inom någon annan kriminell undergenre. Men det är svårt, nog bland det svåraste som finns, att förena mjukt och hårt, må bra och må sämre, så att säga, för den författare som vill skriva en och en bra deckare.

Jag läser inte minst svensk cozy crime och nu försökte jag med Carin Hjulströms debut i och på den här grenen av deckarträdet. Och det är, vill jag påpeka och poängtera, inte samma gren som Agatha Christie satt och skrev sina deckare på. Vilket påstås på bokens innerflik. Christie skrev varken mysigt eller feel good utan tog kriminaliteten på allvar. Hon kan verkligen sägas ha skrivit feel life.

På flikens anges också att Hjulström är inspirerad av ”Morden i Midsomer”. Nja, nä, undrar jag. Ska vara att ”Bara ett litet mord” utspelar sig på svensk landsbygd då, närmare bestämt bland slott och gods i trakterna av Säbyholm på den uppländska landsbygden, strax bortom Stockholms förorter. Men stämningen… Inte känns den igen från TV-seriens Midsomer, väl?

Siri, den ena huvudpersonerna, är firad skådespelerska men flyr nu Stockholm efter att ha blivit sviken av (den gifte) Dramatenchefen, som hon hade ihop det med. Hon flyr till sin unge brorson Anton, den andre huvudpersonen, och hans förfallna plantskola Säbyholms gröna fingrar som han råkade spela till sig på poker. Märks det redan av detta, att det är feel good, mer än deckare?

Strax efter att Siri flytt ut på landet till Antons knappt beboeliga handelsträdgård så hittas en kropp – en död man – i en sänka vid en åker. Och den lokala polisen Olle anländer. Där börjar deckaren.

Vad jag uppskattar är miljön – att den är riktig och befintligt, alltså (i stort sett förstås) finns i verkligheten. Så verklig att det borde ha tryckts en karta i boken. Till och med Thoresta slott eller herrgård – vad sker där? – kan återfinnas finns på kartan och i verkligheten.

Men något är det med Carin Hjulströms språk, som lägger hinder för mitt läsande. Något är det i berättandet också, som blir… kanske kan det uttryckas så här… som inte får berättelsen att bli riktigt på allvar. Ta dialogerna: pratar folk på det här sättet, så skriftspråksstolpigt?

Och något med limmet också, ihopfogandet av mys och rys, cozy och crime. Jag tror att om en författare ska lyckas förena dessa egentligen oförenliga genrer och få en feel good-deckare att bli både underhållande och kriminellt oroande, då måste författaren besitta stor kännedom om bägge genrerna och deras nödvändiga grundstenar.

Bägge bygger ju på klichéer och det gäller att både kunna använda och undvika klichéerna, variera och kanske skämta med dem. Annars riskerar resultatet att bli som här, lite av vardera och ändå inget. Varken må bra eller må dåligt. Och framför allt inte känn livet.

Det var synd på miljön, feel good- som deckarmiljön,. Så jag hoppas på en förbättring, ja, skärpning till nästa titel i serien. Det kommer säkert en sån.

Bengt Eriksson

Dickens detektivbyrå i Åhus (fiktivt och verkligt)

Lätt att hitta till Torget i Åhus. Bara att följa den tecknade kartan som finns på insidan av bokomslagen. När jag parkerar bilen står Suzanne Mortensen och väntar vid Dickens detektivbyrå.

På adressen Torget 21 i Åhus finns Dickens detektivbyrå. Till vänster har hon sin bostad och till höger finns detektivbyrån.

– Jag hade bestämt mig för att just här skulle detektivbyrån ligga, säger hon. Då hände något märkligt.

– Min man och jag stod på torget. Vi skulle göra en bussutflykt. Också ett annat par stod och väntade och vi började prata. Kvinnan pekade: Där bor vi.

– Oj! tänkte jag. Det var en liten chock. Då hade jag ännu inte skrivit något bokkontrakt och jag kom mig inte för att berätta att jag inhyst en kvinnlig brittisk privatdetektiv med spårhund i deras hus.

– När jag hade fått ett förlag, då knackade jag på och berättade. Mottagandet var lite avvaktande men jag fick tillåtelse att förvandla huset till en detektivbyrå.

I huset bredvid har Katinka sitt konstgalleri. En viktig person för en detektiv: Katinka vet allt om alla i Åhus.

I våras kom ”Papegojmysteriet” – den femte titeln i barndeckarserien om privatdetektiven Clara Dickens, spårhunden Safir och detektivbyråns unga medhjälpare, tvillingarna Svana och Svante.

Att hon skulle skriva deckare för unga läsare var inte planerat.

Suzanne Mortensen hade skrivit många kortare texter, som boktips, recensioner och noveller. Nu ville hon skriva något längre. En skönlitterär berättelse skulle det vara – mer än så visste hon inte.

– Ska jag börja med intrigen? Eller personerna? Eller miljön kanske? Så tänkte jag. Men vilken miljö? Malmö, där jag arbetar (som bibliotekarie), eller Lund, där jag bor. Eller varför inte Åhus, där vi bor på sommaren. Problemet är att i Åhus händer ju inte så mycket…

Från Åhus museum försvinner en fantastisk silverskatt, precis innan utställningen ska invigas.

– Det behövs någon som kommer utifrån, funderade jag, och ser Åhus med nya ögon. En gammal dam, som är en internationellt känd privatdetektiv. Clara Dickens kan hon heta! När jag kom på namnet så visste jag att det skulle bli deckare för barn. Då måste jag ha ett par barn också, för det ska det vara i barnböcker.

– Jag fantiserade om huset på Torget 21. Clara Dickens kan bo i ena halvan och ha detektivbyrå i den andra. Här finns parkeringsplatser för klienterna och en glasskiosk, som också är bra att ha nära till hands.

Dags att slå upp böckerna och börja promenera!

Så känns det när Suzanne Mortensen tar mig med på en guidad tur genom Åhus, i fiktion och verklighet. Som om hon bok för bok öppnat pärmarna för allt fler hus och gator.

Barndeckarförfattaren Suzanne Mortensen framför Aoseum, kulturhuset i Åhus. Härifrån kidnappas popsångerskan Ellas kakadua. Eller har Kirre, som han heter, bara tagit en flygtur?

I huset bredvid Dickens detektivbyrå har Katinka sitt konstgalleri. En stor tillgång för en detektiv: Katinka vet allt om alla i Åhus. Snett över Torget ligger museet, därifrån försvinner en silverskatt (i boken Silverskatten).

Vi går till kulturhuset Aoseum. som förekommer i ”Papegojmysteriet”. Medan popstjärnskottet Ella står på scen och sjunger så försvinner hennes vita kadadua. Bara flugit en sväng eller har Kirre, som den heter, blivit kidnappad?

Vi går längs Köpmannagatan med Nya Conditoriet, som med sina citronmuffins är ett favoritställe för detektiverna.

Trädet mitt emot fiket, påpekar Suzanne, har en viktig funktion i ”Papegojmysteriet”. En lösensumma hängs upp i trädet och detektiverna sitter på fiket och spanar.

Nya Conditoriet är ett favoritställe för Clara Dickens och hennes unga medhjälpare, tvillingarna Svana och Svante. De dricker té och saft och smaskar på citronmuffins.

Vi passerar turistbyrån-biblioteket-polisen (så fiffigt ordnat är det i Åhus, alla tre i ett, både i böcker och verklighet. Där inne finns Svanas och Svantes mamma. Hon är bibliotekarie.

Sen går vi in på antikvariatet och jag presenteras för en romanperson. Hon heter Sanne och driver antikvariat pslinden tillsammans med sin man Peo. De förekommer på sidan 85 i ”Silverskatten”.

Ber du om tillåtelse innan du använder något hus eller någon person i dina böcker?

– Både när det gäller människor och om det ska hända något speciellt i huset så frågar jag. Ingen har tackat nej.

En livs levande romanperson, Sanne på antikvariatet i Åhus, tillsammans med författaren Suzanne Mortensen.

Vi fortsätter neråt hamnen och passerar vandrarhemmet (både hem och föreståndare finns med i ”Juvelkuppen”) och slottsruinen (”Silverskatten”). Vid hamnkajen ligger ”Glassbåten”, alltid lika viktig. I ”Stoppa ficktjuvarna!” flyttar Suzanne Mortensen på alla båtarna i hamnen och utlyser en fisketävling – Vem fångar Gästisgäddan, även känd som Monsterfisken.

– Där, säger Suzanne och pekar på en sten vid Åhus Gästgifvaregård, stod turistchefen och sköt startskottet för fisketävlingen. Som Anders vann, tillägger hon. Det blev han väldigt glad för.

Anders, som i boken har efternamnet Rosén men annars heter Mortensen, är gift med Suzanne. Han är också lektor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet.

Den lilla kvarvarande slottsruinen i Åhus förekommer i boken ”Silverskatten”.

Vår guidade tur genom Clara Dickens-deckarna slutar där den började, vid detektivbyrån på Torget.

– När jag började skriva fanns ingenting i den del av huset där jag placerade detektivbyrån. Nu har husets sondotter öppnat en affär för handgjorda brevpapper och anteckningsböcker. Titta! säger Suzanne.

Och jag tittar i fönstret. Där finns minsann några anteckningsböcker på vilka det står: Dickens detektivbyrå.

Bengt Eriksson
Skrivet till Kvällsposten 2011

Glassbåten nere i Åhus hamn förekommer hela tiden, både i fiktionen och verkligheten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Med ”Londonmysteriet” (B Wahlströms), där Clara Dickens och hennes unga medhjälpare Svana och Svante reser till London, avslutas serien om Dickens detektivbyrå i Åhus.

Fast Suzanne Mortensen fortsätter att skriva minideckare i stil med ”Åhusmysteriet”, som barndeckarläsare i sommar kan hämta gratis på turistbyrån för att sen gå runt i Åhus och spana efter svar på frågor i texten.

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA/TA 2013

Samtliga titlar i Suzanne Mortensens barndeckare om Clara Dickens, spårhunden Safir och de unga detektivmedhjälparna Svana och Svante (med omslag och tecknad karta över Åhus av Kristina Grundström):

Glassbilen som försvann
Stoppa ficktjuvarna!
Silverskatten
Juvelkuppen
Papegojmysteriet
Hemlig last
Londonmysteriet (alla B. Wahlströms förlag)

Hemsida för Dickens detektivbyrå.

När en missionär försvann på Gotland

Samuel Karlsson har tidigare på Deckarlogg recenserat – och berömt – Marianne Cedervalls nya feelgood- eller mjuk- eller mys- eller trivseldeckare med mera.

Lägger också ut min kortrecension, härmed bekräftas det alltså gånger två att ”När sista strofen klingat ut” är en riktigt bra deckare i denna svåra genre, kanske till och med Cedervalls bästa hittills?

***

Marianne Cedervall
När sista strofen klingat ut
(Lind & Co)

Feelgood ska vara trevlig läsning och deckare bör vara spännande. Att förena genrerna är svårt.

Marianne Cedervall har skrivit några alltför mysiga deckare. Fast en bit in i serien om Anki och Tryggve, tidigare lärare respektive polis, i Mullvalds på Gotland började hon hitta rätt balans.

Femte titeln, ”När sista strofen klingat ut”, är bäst hittills.

Vinter och snöstorm ger extra av både mys och rys. Paret Tomas och Nils hann komma till ön före snön. Tomas försöker ta reda på vad som hände hans gammelmoster Dagny.

Hon var missionär i Afrika och försvann på 50-talet under en gotländsk föredragsturné. Det är deckargåtan, i vilken Anki lägger näsan oroande djupt.

Precis som det ska.

Även i mysdeckare måste ond bråd död tas på allvar. Resultatet blir en perfekt blandad feelgood-deckare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

PS. Mellan raderna för Marianne Cedervall också en diskussion om den historiska grogrunden för främlingsrädsla och rasism i dagens Sverige. Ja, det är egentligen själva grunden för hennes feelgooddeckare.

Hon tränger sig inte på med ett plakat, nej, knappt ens med en åsikt. Men den och det finns där, följer med liksom per automatik i läsningen.

Bra inskrivet.

 

Isländsk spänning av bästa sort

Ragnar Jónasson
Dimma
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)

Vad tråkig du är, säger frugan när jag inte kan släppa boken jag läser för ett ögonblick. För så spännande är ”Dimma” av Ragnar Jónasson. Men glöm splatter och våldsamma scener à la Kepler. Här är det är krypande spänning som riktigt äter sig in under skinnet som gäller.

Huvuddelen av handlingen utspelar sig dagarna kring jul på en isolerad bondgård på östra Island 1987. Det är snöstorm och ett gammalt par som bor på bondgården får oväntat besök. Men de borde aldrig släppt in den märklige gästen i sitt hus. Snart inser de att han är en lögnare.

Men vad är det han försöker dölja. Och varför dröjer parets dotter som ska komma på besök och fira julafton.

När jag läser boken kommer jag att tänka på min syster som åkte till Island för att jobba på en ensligt belägen bondgård på 80-talet. Hon beskrev det efteråt att det var som att komma till Albert och Herbert. Smutsigt och omodernt. Hon flydde till granngården i en snöstorm och fortsatte sitt isländska äventyr i Reykjavik.

Det karga landskapet och de isolerade karaktärerna mejslas fram i ett ganska långsamt tempo i boken. En olycksbådande känsla av undergång ruvar över handlingen som håller mig fastnaglad och jag håller ett krampaktigt grepp om bokens pärmar.

Det är riktigt bra. Smått genialiskt. Det bästa jag läst på länge.

Det här är tredje delen i serien om den isländska kommissarien Hulda Hermannsdóttir av Ragnar Jónasson. Jag har tidigare läst den första delen, ”Mörker”, och den var bra. Jag hoppade över del två, ”Ön”, men kommer att läsa den nu. Eftersom den tredje delen utspelar sig bakåt i tiden behöver man inte ha läst de tidigare böckerna i serien. Det funkar alldeles utmärkt för sig själv.

Har du tråkigt i coronatider eller om du bara vill läsa en fantastiskt bra kriminalroman – då kan jag starkt rekommendera ”Dimma” av Ragnar Jónasson. Jag är avundsjuk på dig som har den här boken oläst. Betygsskalan går bara till fem men den räcker inte till. Betyg 5+.

Samuel Karlsson
är recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, både på deckare och annat.

I Agatha Christies fotspår

Kristina Appelqvist
En giftig skandal
(Piratförlaget)

Eftersom hon liknats vid Agatha Christie har Kristina Appelqvist i sin nya deckare roat sig och läsarna med att skriva in förebilden. ”En giftig skandal” är en pusseldeckare i Christie-stil.

Pusselintrigen utspelar sig dessutom i Agatha Christies fotspår, närmare bestämt i Christies brevväxling med en svensk väninna och i några av hennes deckare.

Miljön är förstås Västgöta universitet i Skövde, dit rektorn Emma Lundgren återkommit efter hemskheterna i förra deckaren.

Där finns också Helena Waller, litteraturforskaren och nu ansvarig för universitetets deckarfestival om Agatha Christie. På Skövde Nyheter har journalisten Frida Åberg blivit chef för tidningens nya kultursatsning.

Som det ska alltså, upplagt för mord.

Det första inträffar – efter att ha offentliggjorts i förväg på samma sätt som i Christie-deckaren ”Ett mord annonseras” – under festivalens invigningsmiddag. Innan dess har det hittats okända, ja, sensationella brev som Agatha Christie ska ha skrivit.

Fyndigt, pussligt och lagom spännande – eller klurigt – samtidigt som Appelqvist tecknar vidare på porträtten av Emma, Helena, Frida med flera.

”En giftig skandal” är hennes bästa deckare, hinner jag tänka innan Helena, även amatördetektiv, reser till England för att forska vidare i Christies brev och fotspår.

Då och där upphör tyvärr spänningen att sjuda. För ett tag, den kokar upp igen när det är dags för upplösning.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar