Ännu en bok om Maria Lang

Margareta Fahlgren
Ett dubbelt liv
Dagmar Lange alias Maria Lang
(Stockholmia förlag)

Oj! som jag längtar efter en riktigt bra bok om deckarförfattaren Maria Lang. Varje gång, kunde jag tillägga.

Maria Lang (1914-91) – en underskattad svensk deckarförfattare – skrev själv en bok om sig själv, sina båda jag. En självbiografi gånger 2: det ena jaget var Dagmar Lange, litteraturdoktor, lektor och flickläroverksrektor, och det andra jaget var Maria Lang, deckarförfattare.

Hennes egen bok – ”Vem är jag? Dagmar Lange eller Maria Lang” – kom 1983 och är utgången, till och med kan den vara svår att få tag på antikvariskt. Den är inte särskilt bra heller, eftersom Lange/Lang var så hemlig alternativt försiktig av sig. Hon avslöjade inte mer om sig själv än hon ville. 

Därför kastade jag mig över den biografi, ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner, som gavs ut lagom till 100-årsjubileet av Dagmar Lange/Maria Lang (således 2014). Men jag läste och blev besviken. Titeln var missvisande. Boken handlade mest om Lange och mindre om Lang.

Fast deras biografi var ändå välkommen: den breddade och fördjupade bilden av Dagmar Lange som person och människa, från barndomen i Västerås och Nora till begravningen i Nora kyrka. Biografin följer henne som litteraturstuderande och doktor på en avhandling om  Pontus Wikner, som lärare och rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

I somras var det dags igen: jag skyndade mig att skaffa och började genast läsa ännu en ny biografi med titeln ”Ett dubbelt liv – Dagmar Lange alias Maria Lang” (Stockholmia förlag) av Margareta Fahlgren, professor i litteraturvetenskap. Detta trots att redan titeln fick mig att ana ”ugglor i mossen” (för att knyta an till en Maria Lang-deckare från 1974).

För mycket Lange och för lite Lang, enligt mitt tycke. Framför allt för lite av Maria Langs detektivromaner: genomgångar, beskrivningar, jämförelser, analyser…

Visst, för helt nytillkomna Maria Lang-läsare kan det väl vara bra med ännu en presentation av biografiska fakta om Lange/Lang. Men det tar ju upp plats och lägger sig i vägen för den ordentliga genomgången av hennes deckare. Det blir inte utrymme för så mycket annat.

Och det är trist. Maria Lang – och inte minst hennes läsare – förtjänar mer. Men nu var jag orättvis mot Margareta Fahlgren, även hon tycker tydligen att de biografiska fakta som finns om Lange/Lang dels är få och dessutom framförts tidigare. För Fahlgren inleder också en läsning av deckarna…

Det är då hennes bok börjar att bli intressant och tillföra  något mer om just författaren Maria Lang och hennes detektivromaner. (Ja, där kunde väl Fahlgrens bok ha börjat?) Dock och det är ett stort dock verkar hon haka upp sig på Maria Langs beskrivning av sig själv som deckarförfattare: ”Jag skriver för att underhålla.”

Amen! För tusan! Lita aldrig på vad en författare säger om sig själv utan använd författarens litteratur som facit. Ingen ska få mig att tro att Lange/Lang som doktorerade på en svensk filosof som var homosexuell i garderoben, som upptäckte detta under arbetet som doktorand och skrev det i avhandlingen, att Pontus Wikner var homosexuell, och därför, just därför, fick vänta med att lägga fram sin avhandling och doktorera – att denna litteraturdoktor skulle skriva romaner, om så deckare, ”för att underhålla” och inget mer än så.

Nix. Det går jag inte på. Särskilt inte när författaren debuterade med en deckare, ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949), där temat och mordmotivet var homosexuell kärlek. Och vars deckare, om inte samtliga så nästan (inklusive ungdomsdeckarna), skrevs kring passion, kärlek och sexualitet.

Jag läser med intresse Margareta Fahlgrens genomgång av Maria Langs ämnen, personer och intriger. Fahlgren noterar passionen och erotiken, men hon är ju inte modigare än var Lang var. Går igenom men analyserar sällan. Skrapar på ytan men gräver inte på djupet. Varför? Jag förstår, inte, hon är ju litteraturvetare?!

Mer mod, litteraturprofessorn! Det finns så mycket spännande och intressant i Maria Langs deckare som en läsare, tillika litteraturvetare, borde kunna gräva upp och ut. Särskilt idag, när flera nya svenska deckarförfattare, mest uppmärksammade är väl Kristina Agnér och Kerstin Bergman, skriver deckare i traditionen efter Maria Lang.

Skulle de göra det för att de tycker att Maria Langs deckare var så roande och underhållande, mysiga och trivsamma, lite pussliga sådär, att nu ska de ta efter och skriva underhållande, mysiga och pussliga trivseldeckare? Finns det ens någon deckarförfattare idag som enbart skriver för att underhålla?   

Av allt som borde och kunde tas upp i Maria Langs deckare, varför inte börja med myten om pusseldeckare? Skrev hon verkligen pusseldeckare. Kan de kallas så? Kommissarie Christer Wijk letar visserligen ledtrådar som han försöker pussla ihop men hur många ledtrådar hittar han och hur väl lyckas han lägga pusslet?

Och viktigast: kan också läsaren pussla ihop trådarna och avslöja mördaren? Rätt tveksamt. Mitt krav på en pusseldeckare: läsaren ska ha lika stor chans som detektiven att lösa gåtan.

Borde Maria Langs detektivromaner hellre kallas psykologiska kriminalromaner? Så hade de kanske beskrivits, om de getts ut idag? Då har vi nått fram till passionerna och kärlekarna, till den rätt igenom hennes romaner återkommande sexualiteten. Var detta huvudämnet för henne? Det viktigaste?

För mig verkar det så. Detta som manliga (deckar)kritiker kallade ”budoarerotik”. (Dumskallar!) Jämfört med idag är det lågmält skildrat också, mest antytt. Men Maria Lang var kanske så modig i sina passionsskildringar att hon skrev före sin tid?

Hur skildras passionerna, hos kvinnor respektive män? Och hur förhåller sig passionen till kriminaliteten? Och vardagen, omgivningens blick, på passion och därmed kriminalitet?  Nu kom vi in på begreppet ”blick”, som i manlig.

Det påstås att Maria Lang skrev med en manlig blick. Varför inte undersöka det, om det stämmer. Eller om hennes blick snarare var allmängiltig = mänsklig. Blickade gjorde hon, men blickade hon för kvinnor som män?

Agatha Christie, som jag ogärna jämför Maria Lang med, de skrev mer olika än lika, har i  efterhand, av feministiska litteraturvetare, äreräddats som som just feminist. Går det att komma fram till att deckarförfattaren Maria Lang var en tidig feminist?

Hur porträtteras personerna i Maria Langs deckare; kvinnor och män, yngre och äldre, småstadsbor och stockholmare? Hur skildras de kvinnliga huvudpersonerna, litteraturvetaren Puck Bure i tidiga deckare (introducerad i debuten) följd av operasångaren Camilla Martin i senare (från och med ”Ofärd i huset bor”, 1959)? Hur olika är de – och hur lika?

Fiktionen kontra verkligheten skulle också kunna undersökas. Den fiktiva småstaden Skoga och den verkliga småstaden Nora. Hur nära är Langs småstadsskildring, till miljöer och människor? Som den märkliga uppdelningen av personerna som hon har i några romaner; dels ”Personer utan förebilder i verkligheten” och dels ”Verkliga och/eller uppdiktade personer”.

Ursäkta, ”och/eller”. Betyder vad? För att förvirra extra så är Jan Hoffner en av dessa ”och/eller”-personer. Han förekommer i vissa romaner och svarar dessutom för omslagen till vissa av dem. En klart verklig person, alltså. 

Det skulle gå att följa småstaden genom böckerna och påvisa hur den förändras med tiden, för det gör Skoga/Nora. Eller varför inte dubbelläsa och jämföra Maria Langs beskrivning av operasång, Stockholms- och Drottningholmsoperan med operakritikern Dagmar Langes recensioner?  

Och så vidare. Hur stod det förresten till med litteraturkritiken på hennes tid? Maria Langs deckare recenserades – positivt – av Bang, Barbro Alving. Men de var ju nära vänner! Privat alltså, Dagmar Lange och Barbro Alving. Ännu ett förresten, stämmer det att hennes tidiga deckare var bäst – de senare är mycket sämre? Genomgående? Alltid?

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Deckarloggbäst sommaren 2022 (del 2)

Deon Meyer
Mörk flod
En Bennie Griessel-roman
Övers: Mia Gahne
(Weyler)

I den tolfte (!) polisromanen av sydafrikanen Meyer som kommit på svenska har kriminalpolisen Benny Griessel och kollegan Vaughn Cupido straffats av disciplinnämnden, degraderats och förflyttats till vindistriktet Stellenbosch. (De skulle deporterats till ett än värre ställe men av någon anledning, som ska visa sig, hamnade de i Stollenbosch.)

Peter Westberg
Gourmand
(Lava förlag)

Inte bara hårdkokt utan ännu mer: stenhårt kokt. Så är Westbergs debutdeckare. ”Gourmand” är dessutom en skvader, mycket som blandas: amamatör- och privatdeckare, gangsterroman, aning av polisroman och thriller rätt igenom. Lite av deckarburlesk och deckarpastisch. Personligt, ja, eget.

Louise Björnlund
Skärgårdsmorden 4
Dödsängeln
(Björnlunds förlag)

Hittills bäst i serien. Snabbare och rappare, tempot och berättandet går igång fortare och hålls uppe bättre än tidigare. Samtidigt som Björnlund hinner få med person- och miljöteckningar. Miljön som vanligt: Stockholms skärgård. Från Sandhamn till Utö, när ”Dödsängeln” spinner kring VM i swimrun eller Ötillö.

Mikael Strömberg
Pestkung
(LB förlag)

Med ”Pestkung” passeras de flesta gränser. Dokumentärroman? Fantastisk dokumentär skräckroman = fantasi? Kan läsaren vara säker på att det som händer i ”Pestkung” inte är verkligt och har hänt? Särskilt som Strömberg själv tillsammans med journalisterna Fredrik Strage och Jack Werner med flera) finns med i berättelsen. Och vem/vad är en ”pestkung”?

Ulf Kvensler
Sarek
(Albert Bonniers)

Tre vänner ska genomföra sin vanliga fjällvandring. Men den blir ovanlig när en i gänget bjuder med sin nya pojkvän. Han övertygar dem att inte gå Kungsleden den här gången utan åka till Sarek. Och allt börjar gå fel, från det lilla (försvunna kartor) till det största (konflikter på liv och död).

Lena Risberg
Mord under augustimånen
(Lava)

Trivselroman med mord. Än en gång sker ett mord i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Söder i Stockholm. Där sker ju alltid mord. En morgon drar Ninni upp rullgardinen och får syn på en död man utanför fönstret. Hon hämtar väninnan Bim och bägge konstaterar: han är mördad.

Jørn Lier Horst
Gränslös
Övers: Marianne Mattsson
(W&W)

Crowdsolving (begrepp som betyder ungefär att olika människor hjälper varann med att lösa ett problem) på internet är temat för norrmannens nya polisroman. Ett slags världsdeckare som utspelar sig mellan Norge och Australien via Spanien, där en kvinna blivit mördad.

Johan Rundberg
Månvind & Hoff 4
Blodspakten
(Natur & Kultur)

Inte bara, som om det är så bara, en flergenrebok utan också en innehållsrik, mångsidig berättelse om människors livsvillkor, fattiga och rika (och fattiga och fattiga, och rika och rika). En historisk samhälls- och klasskildring. Samt en spännande ungvuxenroman för både yngre och vuxnare läsare.

Läst av Bengt Eriksson och Samuel Karlsson

Deckarloggbäst sommaren 2022 (del 1)

Men tog inte Deckarlogg ledigt under halva juni och hela juli-augusti? Semester, så kallat.

Skulle bli så, var det tänkt men tydligen inte; inte helt. För när Deckarloggs red. nu tänkte sammanfatta de bästlästa deckarna och annan krimi under sommarmånaderna så blev de så många, lästa och recenserade, att Deckarloggbästlistan fick delas upp i två omgångar.

Kommentar_ Mycket att läsa. Deckarutgivningen fortsätter att flöda. Deckarlogg kan inte låta bli att läsa, skriva och tipsa.

***

Anders de la Motte / Måns Nilsson
Morden på Österlen 2
Ett fynd att dö för
(Forum)

Deras andra Österlendeckare i den så kallade trivseldeckargenren har blivit mer underhållande, trivsamt och småputtrigt humoristisk (än vid första försöket).

Yrsa Sigurdardóttir
Avgrunden
Övers: Susanne Andersson
(Harper Collins)

Ung man hittas hängd på en gammal avrättningsplats. I hans lägenhet finns en fyraårig pojke som inte vet varför han befinner sig där. Förnyad bekantskap med polisen Huldar och psykologen Freyja i Reykjavík.

Katarina Bivald
En Berit Gardner-deckare
Morden i Great Diddling
(Forum)

Svenska författaren Berit Gardner har köpt ett hus i en liten Agatha Christie-by i Cornwall. Vid en tébjudning på den typiskt engelska herrgården Tawny Hall inträffar ett mord – i biblioteket! Feelgood plus krimi med småputtrigt resultat.

Sten Rosendahl
Värmevåg
(Förlag Futur)

Andra romanen om Stockholm år 2300 där fantasy, science fiction och deckare förenas. May Born, kriminalinspektör, och Tom Lexler, historiker, återkommer i en dystopisk men också igenkännbar stad. Inte minst – en riktigt spännande deckare.

Anne Holt
En Hanne Wilhelmsen-deckare
Det elfte manuset
Övers: Barbro Lagergren
(Piratförlaget)

Elfte deckaren om och med Hanne Wilhelmsen, till att börja kriminalpolis med på rosa motorcykel men sen länge pensionerad och sen länge sitter hon också i rullstol. ”Det elfte manuset” utspelar sig i förlagsbranschen. En viss före detta kriminalpolis har skickat in ett deckarmanus och ett annat bokmanuskript försvinner spårlöst. Tid: mitt under pandemin och lockdown.

Ulf Lindström
Det sista ordet
(Southside Stories)

Ännu en gourmetdeckare av Lindström. Spejsat är ordet. Och samtidigt skriver han nära nog socialrealistiskt. Hur kan det gå ihop? ”Det sista ordet” är tvåan i serien om Varbergs kriminalpoliser och andra invånare.

Katrine Engberg
Isola
Övers: Mia Ruthman
(Forum)

Den femte och, som det verkar, avslutande delen i Köpenhamnsserien med polisinspektörerna Anette Werner och Jeppe Kørner samt den pensionerade Esther de Laurenti. ”Intressanta karaktärer att följa, levande miljöer, intelligent intrigkonstruktion och mycket välskrivet”, enligt Anders Kapp i sin rec.

Samuel Karlsson
Sommarmord
(Lind & Co)

Också den femte – och hittills bästa! – delen i serien om och med kriminalinspektör Jessica Jackson, bosatt på Mörkö i Tjusts skärgård utanför Västervik är den hittills bästa. Så har det nämligen varit och och fortsätter att vara: Samuel Karlsson skriver bättre, mer spännande och rappare för varje ny deckare. 

Deckarlogg

Trivsam trivseldeckare

Lena Risberg
Mord under augustimånen
(Lava)

Deckargenren är stor och bred och djup och allt. Just, allt. Om deckare breddas till krimi så blir genren eller familjen eller den stora krimisläkten ännu större och bredare och djupare och alltså mer ändå.

Deckarloggs red. som förr i tiden främst gillade noir och hårdkokt har på senare år upptäckt att han också kan tycka om motsatsen: mjukkokta deckare, mysdeckare, trivseldeckare, cozy, feelgood-deckare och allt vad de kallas.

Om romanerna är bra, vill säga. De måste vara bra, på sitt sätt, i sin form. Berättelsen, person- och miljöskildringen, språket. Och brottet, oftast mord ju, måste tas på allvar. Oavsett om deckarförfattaren skriver hårt eller mjukt.

Lena Risberg, som jag tyvärr inte läst förrän nu, skriver mjukt och trivsamt. Ett slags trivselromaner med mord eller feelgood där någon blir mördad. ”Mord under augustimånaden” är tredje titeln i en trilogi (eller om serien ska bli längre?) och just en trivsam berättelse, enligt ovan.

Ännu en gång har ett mord skett i bostadsrättsföreningen Konvaljen – allt mer ökänd för kriminalinspektör Ingela Forsman – på Södermalm i Stockholm. Där sker ju alltid mord. Som kriminalinspektören uttrycker det: ”Statistiskt sett, och med den här bostadsrättsföreningens historik, är det med 99 % säkerhet ett mord…”

Det glömde jag skriva: här finns humor också, ett slags småhumor, i det lilla och mjuka.

I bostadsrättsföreningen Konvaljen bor Bim och Ninni. Där pågår för närvarande fasadrenovering. Först på Ninnis sida av huset, Bim klarar sig ännu ett tag från att ha fasaden täckt av gul byggplast och en byggnadsställning utanför fönstret.

Så en morgon när Ninni drar upp rullgardinen får hon syn på en man utanför fönstret. En död man. Ett lik. Han har blivit mördad, konstaterar Ninni. Och även Bim när Ninni hämtat henne. Ett mord, än ett, ännu en gång, har skett i bostadsrättsföreningen Konvaljen.

Både den kriminella och den icke kriminella berättelsen utspelar sig alltså på Södermalm i Stockholm. Det bidrar kanske något att jag själv haft en lägenhet på Södermalm. Men inte ska det vara nödvändigt för att uppskatta ”Mord under augustimånen”.

Berättelsen utspelar sig även på Utö, där Ninni har en sommarstuga. i Stockholms södra skärgård. Där har jag också varit en del och även det bidrar nog. Men… och så vidare.

Lena Risberg skriver och berättar bra, lagom trivsamt (ett ord jag väl upprepat några gånger nu) och lagom pussligt. Spännande är väl att ta i men det är trevligt att läsa om väninnorna Bim (hon för ordet som berättarjag) och Ninni.

Verkligt, också. Trovärdigt (om läsaren liksom kriminalinspektör Forsman kan bortse från Konvaljens mordfrekvens). Ja, verkligt. Det behöver långtifrån alltid vara tufft och hårt för att vara verkligt, ens om det handlar om en deckare.

Deckarloggs red. är faktiskt ganska så förtjust, jag försöka läsa de tre föregående titlarna också. Nu återstår blott frågan: Varför utgivet på Lava, även om detta förlag numera både är ett hybridförlag och ger ut så kallat traditionellt?  

Varför inte ett förlag med bättre marknadsföring? Om Lena Risbergs trivseldeckarserie om Bim och Ninni i bostadsrättsföreningen Konvaljen kommit på, säg, Bokfabriken eller Lind & Co hade jag nog ganska säkert upptäckt hennes deckare från första titeln.

Nu gjorde jag det tyvärr inte.

Bengt Eriksson

PS. Fint bokomslag också, både fram- och baksidan, med Maria Lang-känsla, långt ifrån den återkommande Shutterstockkvinnan. Vem har gjort omslaget? Jag letar och letar men kan inte hitta någon uppgift om det i boken…

Imponerande webbdeckare!

Jørn Lier Horst
Gränslös
Övers: Marianne Mattsson
Uppl: Mattias Linderoth
(W&W)

Jag gillar den norska författaren Jørn Lier Horst deckare om kriminalaren William Wisting. Ja, jag kan nog sträcka mig så långt och säga att det är en av de författare som jag inspireras mest av i mitt eget skrivande.

Få är så skickliga på att skapa lågintensiv spänning och smarta dialoger. Och hans senaste deckare i serien om William Wisting lever upp till förväntningarna, även om författaren gjort det ovanligt svårt för sig. Han har i princip gett sig ut på ett dramaturgiskt självmordsuppdrag.

Temat är crowdsolving och den engelska förklaringen på begreppet lyder: ”Crowdsolving is the idea that many individuals can come together to provide collective solutions to problems.” Det handlar helt enkelt om privatpersoner som löser fall tillsammans med hjälp av internet.

Mycket intressant som fenomen och som deckarstoff.

Handlingen i ”Gränslös” börjar med att polisen i Norge kontaktas av en kvinna i Australien som driver en webbsida där hon tillsammans med andra försöker lösa ett mordfall som inträffat i Spanien. Den mördade kvinnan är en väninna till henne som varit på semester.

På webbsidans forum träffas intresserade privatpersoner från hela världen som använder sina specialkunskaper för att komma närmare en lösning av fallet.

För varandra är de bara kända under olika alias. En av dem är den norska Astria. Hon driver ett bildprojekt i gruppen där hon samlar in alla bilder tagna under dagen som kvinnan mördas från den aktuella orten. Fallet kopplas ganska snabbt ihop med fler mord på unga kvinnor längs med den spanska solkusten.

William Wisting dras in i utredningen och sakta men säkert faller pusselbitarna på plats.

Det som är så imponerande men den här deckaren är att så stor del utspelar sig på webben genom olika alias. Det är inte någon som jagas i en mörk skog av en mördaren med en yxa i högsta hugg. Ändå blir det spännande. Jag vill lyssna vidare för att få reda på gåtans lösning.

I boken skildrar författaren hur webben påverkar vår vardag och vårt resande. Ska någon boka ett hotell kollar den personen givetvis Tripadvisor först. Ska en adress letas upp följer man Google maps. Bilder finns lagrade i något moln.

Det blir en ganska avslöjade spegelbild av hur beroende vi blivit av webben. Men också lite skrämmande vilka digitala spår vi lämnar efter oss.

Det är ingen rafflande spänning men författaren lyckas ro i land med sitt omöjliga projekt. Jag är djupt imponerad. Vill du lyssna på en deckare med ett lite annorlunda upplägg kan jag varmt rekommendera ”Gränslös” av Jørn Lier Horst.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu finns i handeln. Han lyssnar, som framgår av recensionen, gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Nytt igen om Maria Lang

Margaretha Fahlgren
Ett dubbel liv
Dagmar Lange alias Maria Lang
(Stockholmia)

Ännu en bok om Maria Lang (och Dagmar Lange).

Den definitiva den här gången då? Njäe.

Skrev Maria Lang verkligen pusseldeckare ( = kunde läsarna lägga pusslet)? Skrev hon ”för att underhålla”? (Tips: Syna alltid vad en författare säger om sig själv och sina böcker.) Skrev hon med ”en manlig blick”? (Svar: Amen nej, tvärtom och likadant.)

En hel del att fundera över, kommentera och kritisera.

Deckarlogg återkommer…

Bengt Eriksson

50-boksjubileum för Johan Kristian Homan!

Jan Mårtenson
Mord i lönndom
(W&W)

”50:e boken om Johan Kristian Holm” anger förlaget på omslaget. Jag ska inte räkna efter. Förra gången det var dags för ett Homan- jubileum hade förlaget räknat fel. Men jag utgår från att den här gången är uträkningen rätt.

För övrigt är det som vanligt, ungefär som vanligt. För Jan Mårtensons långa antikvitetsdeckarserie förändras faktiskt lite… om inte för varje titel men var tredje så där. När deckarläsaren läser typ den fjärde titeln efter att något hände så märker läsaren just att något hänt.

Som att Johan Kristian Homan och Francine Silfverstierna, avdelningschef på Säpo, numera är gifta. De bor tillsammans vid Köpmantorget i Gamla stan i Stockholm, där de köpte lägenheten bredvid Homans, slog ut en väg och fick en större, gemensam lägenhet.

Homan är kvar i sin antikvitetsaffär vid Köpmangatan. (Observera dock skillnaden den här gången, han får en ny, yngre medarbetare, en kvinnlig praktikant, i affären.) Världens äldsta katt, Cleo de Merodes, lever fortfarande. Konkurrenten och trätobrodern Eric Gustafson är också han kvar i sin antikvitetsaffär. Liksom Homans känning hos kriminalpolisen, Calle Asplund.

Och så sker nånting förstås och det som sker är som alltid ett mord och så börjar både de misstänkta och andra att besöka Homans antikvitetsaffär och Homan blir indragen mer, snarare mer, eller mindre mot sin vilja i det som i senare titlar handlat om politik och svenska ambassadörer  (Mårtenson hämtar väl ur sin egen minnesbank) och som här vapenexport, underrättelsetjänster, Estonia och svartsjuka.

Jonas Berg bör också nämnas, kusin till Homan och en allt oftare återkommande huvudperson, diplomat och ambassadör på UD. (Se de nämnda ämnena ovan.)

Och så funderar Homan som alltid över sakernas, politikens och livets tillstånd, och han är inte reaktionär. Han fortsätter att bli allt mindre konservativ också. (Jag tror han röstar på C eller till och med S till hösten.) Och så äts det men alldeles för lite, tycker jag (mer av mat kunde det vara).

Det är charmigt, gemytligt och trevligt – men inte ett dugg spännande. Det behövs inte heller. Det ska kanske inte ens vara det. Johan Kristian Homans återkommande, trogna läsare blir knappast besvikna.  (Själv har jag faktiskt, hör och häpna, läst samtliga 50 Homan-deckare…)

På de sista sidorna finns som alltid ett matrecept. Den här gången: linsgryta med indisk touch. Jo, Homan har också börjat uppskatta vegetariska rätter. Jag skrev ju att han inte är så konservativ, det går långsamt, nästan omärkligt men han – och böckerna – förändras.

Bengt Eriksson

Puttrig, charmig och småspännande feelgood-deckare

Katarina Bivald
En Katarina Gardner-deckare
Morden i Great Diddling
(Forum)

Det skrivs allt fler mjuk- och mysdeckare i Sverige. Och allt fler feelgood-författare går över gränsen till krimi och börjar skriva feelgood-deckare. Katarina Bivald är en sådan författare och ”Morden i Great Fiddling” är en sådan deckare. (Frida Skybäck var en annan helt nyligen och Anna Fredriksson blir en sådan till hösten.)

Katarina Bivalds feelgood-debut, ”Läsarna I Broken Wheel rekommenderar” (2013), kan just rekommenderas. Mer än lite av en speciell feelgood-roman dessutom, bland annat utspelas berättelsen i den lilla staden Broken Wheel i ingenstans i Iowa, USA.

Kanske inte så förvånande då att hon med ”Morden i Great Diddling” provar på att kombinera feelgood med krimi. För nytillkomna läsare bör det kanhända påpekas att Katarina Bivald är svenska, eftersom hennes nya roman återigen utspelar sig utanför Sverige: den här gången i den lilla Agatha Christie- och/eller Margaret Yorke-byn Great Diddling i Cornwall.

Fast inte vid kusten – utan inåt landet, i Cornwalls glesbygd. Där har den svenska författaren Berit Gardner köpt ett hus och dragit sig tillbaka för att försöka skriva igen, efter att plötsligt ha fått en försäljningssuccé vilket orsakade skrivkramp. Dit kommer också Sally Marsch för att bli Berits assistent och snart ska även en polis, kommissarie Ian Ahmed vid Devon & Cornwall-polisen, inträda i handlingen.

Berit och Sally, liksom byns övriga invånare, går nämligen på en tébjudning på Tawny Hall, typiskt engelsk herrgård eller slott eller vad det ska kallas, där en bomb strax ska smälla och en och en man strax ska mördas – i vad om inte biblioteket.

Jag har skrivit det förr och jag gör det ingen: att förena feelgood med krimi måste vara bland det svåraste en författare kan ta sig för. Varmt och mjuk kontra tufft och hårt, vardagligt kontra spänning. Så att lätt att det lugna i en feelgood blir longörer i en deckare.

”Morden i Great Diddling” innehåller en del longörer fast här finns också många fyndiga och smått humoristiska rader, lite blinkningar åt främst väl Agatha Christie men ibland kom jag  att tänka på Maria Lang. (Sally som Puck?)

Great Diddling är en charmig engelsk småby, lika delar tristess och hemligheter. Trion Berit, Sally och Ian (jo, jag blev strax förnamn med dem) är välparade och charmiga de också. Puttrigt – är det ett bra ord?

Den första Berit Gardner-deckare ”Morden i Great Diddling” är en puttrig feelgood-deckare. Inte riktigt en nystart i stil med den ”amerikanske” feelgood-debuten men klart läsvärd under päronträdet ett par, tre sommardagar.

Och det där att fånga upp en annan miljö, det är Katarina Bivald extra bra på, nu också den engelska lilla bymiljö. Den här serien kan bli såväl puttrig som charmig och småspännande, när det kommer fler titlar.

Bengt Eriksson    

Maria Langs midsommardeckare

Tänkte ta paus från nydeckarläsandet och istället läsa om ett par, tre äldre deckare: några midsommardeckare.

Visst har Maria Lang skrivit tre deckare vid och om midsommaren: debuten ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949), ”En främmande man” (1962) och ”Det är ugglor i mossen” (1974)…

För nog är det för att fira midsommar som litteraturstudenten Puck Ekstedt och historikern Einar Bure anländer till en enslig ö i Bergslagen där de möts igen med namnbyte som följd. Trodde jag.

Men ”Nope”, rättas jag av Maria Lang-nörden Helena Dahlgren mig (som verkar ha memorerat varje kommatecken i Langs deckare). ”Bara i filmen! Boken utspelar sig i slutet av juli.”

Aha, då blandade jag ihop. Ställer jag in ”Mördaren ljuger inte ensam” på Lang-hyllan igen. ”En främmande man”, då?

Specialisten Dahlgren: ”Tror faktiskt att det bara är den som utspelar sig exakt över midsommar.”

Men visst handlar väl också ”Det är ugglor i mossen” om midsommarmord? ”Ja! Själva mordet, sedan utspelar sig större delen av boken i oktober.”

Tur att Deckarlogg ändå minns något, men i ”Det är ugglor i mossen” medverkar dock inte Puck Bure, så den får också vara. Det blir en omläsning av ”En främmande man” som också den utspelar sig ödsligt – i en ödenby i Bergslagen.

Dit reser nämnda Puck och Einar Bure, kriminalkommissarie Christer Wijk och operasångerskan Camilla Martin samt, motvilligt, professor emeritus Johannes M. Ekstedt för att fira semester.

Så nu sätter mig under päronträdet i trädgården och läser den…

Fast förresten är väl på sätt och visa alla Maria Lang-deckare med Puck Ekstedt/Bure på sätt och vis midsommardeckare. (Ledtråd: Shakepeare.)

PS. De tre nämnda Lang-deckarna finns numera också som både ljud- och e-böcker.

Bengt Eriksson

Alla dessa svenska deckardebutanter!  

Varifrån kommer alla? Hur många kan det finnas? Sinar det aldrig?  

Jo, jag syftar på lavinen eller vågen med svenska deckardebutanter. Dessa nya deckarförfattare som kommit fram de senaste två, tre, kanske fyra åren. Inte bara nytillkomna heller utan många debuterade med allt ifrån mycket bra till klart läsvärda och lovande deckare.

Svenska Deckarakademin, som tidigare inte hittade någon debutant oftare än vartannat år, har nu delat ut sitt debutantpris tre år i följd till Malin Thunberg Schunke, ”Ett högre syfte” (2019) , Maria Grund, ”Dödssynden” (2020), och Sara Strömberg, ”Sly” (2021).   

Dessutom tre olika sorters deckare i olika kriminella miljöer: den första en europeisk åklagar- och polisroman om Eurojust i Haag, den andra en kvinnlig polisroman med miljö från en anonym ö (nog Gotland) och den tredje med en journalist som amatördetektiv vid Åreskutan.

Vilket får den nya svenska deckarvågen att bli ännu mer spännande. Debutanterna håller sig inte till en gren på deckarträdet utan skriver i diverse undergenrer. Inte heller är det enbart så, även om de hittills nämnda kan tyda på det, att allt fler kvinnor börjar skriva deckare. Också män gör det.  

Manliga debutanter (samt en kvinna) från 2019: ”Blodhundar” (i Malmös tidningsmiljöer) av Claes & Eva Fürstenberg och ”Mord på öppen gata” (noirpastisch i Stockholm 1949) av Mikael Fuchs.

Från 2020: ”Clara” (samtidsthriller i Malmö) av Jens Lönnaeus, ”Lite död runt ögonen” (ömsint mansnoir) av David Ärlemalm och ”Feber” (Darknet-thriller med försvunnen 12-åring) av Johan Brännström.

Från 2021: ”Återvändaren” (polis reser hem till Luleå) av Anders Sundkvist.

Allt och alla? Nej, det finns många fler svenska deckardebutanter från, säg, 2018-19 och framåt. Och ja, de flesta är kvinnor. Till exempel Stina Jackson, ”Silvervägen” (2018), och Maria Broberg, ”Bakvatten” (2020), som bägge skriver norrländsk landsbygdsnoir. Fast Jacksons följande roman, ”Ödesmark” (2020), blev ännu bättre och än mer av Norrland noir!

Sofie Bjarup debuterade 2019 med den historiska deckaren ”Mörkrets barn” (London år 1888) och Tina Frennstedt gav samma år ut första titeln, ”Försvunnen”, i vad som skulle bli en Cold case-serie med ett par kvinnliga poliser i Malmö och på Österlen.

Medan Kerstin Bergman, ”Oskuld och oleander”(2020), och Kristina Agnér, ”Var inte rädd för mörkret” (2021), skriver á la Maria Lang fast idag. Genre/miljö: dagens Puck Bure på Ekerö respektive i Smålands mörker.

Linda Ståhl introducerade en icke-binär polischef (”hen går bra”) i skånska Höllviken, ”Syndaren ska vakna”, och 

Jeanette Bergenstav skrev en rappt personlig deckare, ”Syndoffer” (bägge 2021), om en frilansjournalist på en husbåt i Göteborg.

Och så vidare. Jodå, ännu fler debutanter kunde – ja, borde – ha nämnts. (Ursäkta alla ni som hamnade utanför.) I år då, fortsätter lavinen med svenska deckardebutanter även 2022?

Något tidigt att svara på men en av årets debutanter, Markus Grönholm, förtjänar extra uppmärksamhet för sin språkligt spännande polisroman ”Lelo”. Miljö: Enköpingstrakten.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar