Jag skriver på en recension av Midsommarmorden, som titeln lyder på Magnus Nordins nya spänningsroman för unga vuxna, till Opsis Barnkultur. Den här gången en ganska regelrätt pusseldeckare och med tiden kommer recensionen att hamna också på Deckarlogg.
Magnus Nordin är en av Sveriges mest intressanta författare av spänningsromaner (från skräck till deckare) och då inkluderar jag både ungdoms- och vuxenförfattare. Vad nu den skillnaden består av, när det gäller Nordin.
Följande intervjukrönika om spänningsromaner för yngre (i allmänhet) och om Magnus Nordin (i synnerhet) skrev jag för några år sen. Läggs härmed ut i väntan på recensionen av hans nya roman…
***
En av årets bästa svenska deckare, ”Avgrundens änglar” av Magnus Nordin, recenserades nyligen i den här tidningen. Men inte på deckaruppslaget utan på kultursidornas barn- och ungdomsbokuppslag. Alltså en ungdomsdeckare? Ja, fast en vuxen ungdomsdeckare – en roman som kan läsas av både ungdomar och vuxna.
Flera av Nordins så kallade ungdomsromaner kunde ha platsat i en nyutkommen fackbok, ”Unga böcker för alla åldrar”, där Elise Karlsson presenterar den nya, generationsövergripande genren ”crossoverlitteratur”.
Hon menar – och jag instämmer – att det skrivs allt fler ungdomsromaner som kan läsas av äldre och även att många vuxenromaner fått yngre läsare.
”Unga böcker för alla åldrar” innehåller inte så många exempel på deckare men där finns några crossoverromaner som balanserar både mellan åldrar och mellan kriminal- och andra genrer: John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”, Sara Bergmark Elfgrens & Mats Strandbergs ”Cirkeln”, Joyce Carol Oates ”Foxfire” med flera.
Åsa Carlsson, som recenserade ”Avgrundens änglar” på barn- och ungdomsuppslaget, berömmer Magnus Nordin för att ha ”skapat en rasande skicklig intrig” med ”nerv, spänning och trovärdighet”.
Sen blir hon mer tveksam. Hon karaktäriserar boken som en ungdomsroman med en målgrupp som också rymmer ”de brådmogna 12-åringarna” och undrar om man ska ”sätta en spänningsroman med syfte att roa, där unga tjejer förs bort och våldtas… – i händerna på dem.”
En intressant och viktig diskussion som föder undringar och motfrågor. Det kan påpekas att varken på bokomslaget eller förlagets hemsida finns angivet att ”Avgrundens änglar” skulle vara en ungdomsroman. Snarare ännu ett exempel på crossoverlitteratur.
Magnus Nordin är inte heller den enda (ungdoms)författaren som skriver både bra och hemskt (= verklighetsförankrat). Lika bra och ännu hemskare är ”Tre”-serien av norrmannen Kjetil Johnson: tio romaner om ungdomar, kärlek, vänskap, ensamhet och mord.
Det finns även tidigare exempel på skrämmande barn- och ungdomsdeckare. ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, som Astrid Lindgren gav ut redan 1951, innehåller en mördare som kommer hemskt nära bokens unga detektiver. Lindgren liksom Nordin skildrar barndomens brutala möte med vuxenvärlden.
Samma diskussion – hur hemsk får en deckare vara? – återkommer om den vuxna kriminallitteraturen. 1973 avgick Maria Lang ur Svenska Deckarakademin i protest mot att en alltför våldsam roman, ”Min vän Walter” av Richard Neely, utsetts till årets bästa utländska deckare.
Jag minns när kulturredaktören Sune Johannesson för ett par år sen bjöd in Per Erik Tell och mig till en offentlig kulturlunch för att prata deckare. Då passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många tonåringar och barn – ja, spädbarn – numera mördas i kriminallitteraturen.
Våldet från TV-serier och dataspel sprider sig, sa någon. Det förekom mord på barn även hos Agatha Christie, påpekade en annan. Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”
Passar hennes förklaring även in på ungdomsdeckare och tonåringar? Vilket leder fram till den övergripande frågan: Ska moderna deckare – för äldre som yngre – vara underhållningslitteratur med syfte att ”roa” läsaren?
”Jag skriver för att roa och oroa…” Så svarar Magnus Nordin när vi har en mejlkonversion om hans nya roman, med eller utan prefixet ungdoms-.
Foto: Stefan Tell / Bonnier Carlsen.
Han skriver: ”Jag skulle inte rekommendera ´Avgrundens änglar´ till en elvaåring av den anledningen att jag inte tror att hen har uppnått en tillräckligt hög mognad och läsförståelse för att kunna ta till sig innehållet.”
Men han skriver också: ”Om du sätter åldersgräns på böcker eller film kommer de garanterat att locka till sig unga eftersom unga söker gränsöverskridande upplevelser, det är själva grejen med att vara tonåring.”
Kan man skildra vilket ämne och vilka händelser som helst i en ungdomsroman?
”Självklart! Tonåringar vill inte läsa harmlösa och samhällstillvända skildringar av sina liv. De vill bli tagna på allvar, inte förminskade.”
Fler citat ur Magnus Nordins mejl:
”Dessutom lever många ungdomar i dysfunktionella hem, de utsätts för mobbning och negativt kamrattryck, de är utlämnade åt olämpliga lärare och idrottsledare som ju ska vara ”vuxenförebilder”, för att inte tala om hur de ständigt måste brottas med existentiella grubblerier om alltifrån sexuell identitet till frågan: Duger jag?.”
”Mina böcker är inte en skildring av verkliga händelser eller personer utan de är fiction/thrillers, som leker med tanken Vad skulle hända om…?”
Bengt Eriksson
Publicerat i KB, YA och TA 2013
Curt A Larsson har skrivit en biografi i form av en roman, ”Konstapeln” (BoD), om sig själv som polis och människa. Viktor Hjelm, som romanpolisen heter, börjar på 60-talet som 20-årig aspirant – en så kallad ”räv” – på Kristianstads polisstation för att senare bli FN-polis.
Ida Axelsson, som 2014 debuterade så lovande med polisromanen ”Svart skugga” har först nu gett ut uppföljaren ”Dolda spår” (Bokförlaget Sol). Samma huvudperson och miljö: polisinspektör Linn Wide I Helsingborg.
Anna Bågstams ”Ögonvittnet” (Norstedts) och Tony Johanssons ”Smugglaren” (Lind & Co) utspelar sig mer respektive mindre i och norr om Landskrona, på tidigare fattiga fiskelägen som Lerviken och Borstahusen. Där sker den mordiska handlingen (Bågstam) och spolas ett svårt bränt lik upp på stranden (Johansson).
Johansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta?
”I egna händer” (Bokfabriken) är Cecilia Sahlströms andra deckare med Sara Vallén och Rita Anker, poliser i Lund. Men alltför korta kapitel också den här gången, det både hackar upp och tunnar ut handlingen (hederslagar och mord på en socialsekreterare).
Grunden läggs med ett högerextremt – nej, nazistiskt! – möte där poliser från Malmö deltar. Därefter blir chefen för gränspolisen mördad på Värnhemstorget.
Mest Mårten, en skånsk variant av Sigge Fürst som filmpolis och konstapel Goon (Enid Blyton), som sköter utredandet för Skanörspolisen. Övriga huvudpersoner: Egon, som fyllt 87 men nätdejtar som om han vore 70, och Ragnar, som är blott 85 och har köpt en stor segelbåt med ett lik – det hänger efter i ett rep när båten lägger till i Skanörs hamn.
Bengt Eriksson
Varför kommer inte brandkår och ambulans? Vem är han? En politisk aktivist? En banderoll på byggnaden pekar i den riktningen.
Katarina Tornborg
1979-81 publicerade Hans Alfredson tre romaner: ”Den befjädrade ormen”, ”En ond man” (delvis filmad med titeln ”Den enfaldige mördaren”) och ”Tiden är ingenting”. Med Svenska Deckarakademins allt vidare definition av genren kan ”En ond man” räknas till kriminalgenren.
Alfredson har skrivit en (kriminal)trilogi om människans ondska; brott och eventuellt straff. Han måste ha skrivit med ursinne i bröstet, gråt i ögonen och skrik i rösten.
Mest närvarande – rent fysiskt närvarande – är ondskan i de sex berättelser som tillsammans bildar romanen ”En ond man”. Än står han i centrum, än i periferin, men oavsett var den onde mannen befinner sej i berättelsen är det hans ondska som, bokstavligen, bestämmer över de andra människornas liv och död, i nuet och i framtiden.
De tjugoen kriminalberättelserna i ”Lagens långa näsa” (1983) och romanen ”En yxa i nacken” (1992) är mer regelrätta deckare: pusseldeckare i Sir Arthur Conan Doyles, Agatha Christies och Dorothy L. Sayers anda.
I bägge böckerna finns också en alfredsonsk svärta som kontrasterar mot deckarberättelsen som underhållning. ”En yxa i nacken” skildrar, för att citera författaren/berättaren, ”ett ovanligt äckligt mord”. Mordet utförs, kan jag tillägga, av en ovanligt ond människa: så självisk och ond att boktiteln hade kunnat vara just ”En ond människa”.
I romanen ”De döda kring Maria” (1999) – en hårdkokt thriller – finns många onda människor samt en god människa som av kärlek till Maria och hat mot ondskan går över gränsen och själv blir ond. Han blir en hämnare. Ämnen: incest, narkotika, kvinnomisshandel…
Kontra riktigt smart, det här. Uppfinningsrikt.
Bengt Eriksson
Titeln syftar på den kvinnliga pianist som brukade ackompanjera stumfilmer på Enskede bio. Nu har Viveka med vänner öppnat en ny liten bio. Hon predikar, hennes make lagar mat och de går på tangokurs, församlingen får en annorlunda ny medlem och en äldre församlingsbo forskar i Glada änkans historia.
Bengt Eriksson
Ombord finns en inbjuden skara – som finansiärer, journalister och så poliskommissarie Valter Green. Vilket är lämpligt, då en av passagerarna hittas död morgonen därpå.
Bengt Eriksson