3 ggr Maria Lang (1914-91). Andra delen:

Maria Lang återläst (och -tittad)

Hade någon rådfrågat mig om vilka titlar som bör vara lämpliga att filma så skulle jag ha börjat med att nämna ”Ofärd i huset bor” (från 1959).

En av mina favoriter ur Maria Langs långa deckarproduktion, som inleddes med ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949) och fortsatte med (minst) en titel per år fram till ”Se Skoga och sedan…” (1990). Maria Lang, egentligen Dagmar Lange (född 1914), avled året därpå.

”Ofärd i huset bor” är inte hennes bästa deckare. Däremot blev boken något av en nystart för både författaren och läsarna. Från och med där och då kan hennes deckare beskrivas som kvinnoromaner.

Camilla Martin bor i ett hyreshus på Östermalm i Stockholm. Hon är operasångerska och blivande hustru till kommissarie Christer Wijk. De möts för allra första gången i den här romanen.

Camilla är en modern kvinna: stark och självständig. Inte underlägsen sin make utan hon arbetar, lever och älskar på samma nivå och med samma rätt.

Också tidigare fanns en kvinna i Lang-deckarnas centrum. Men som Maria Lang uttryckte det: ”Jag var så trött på Puck Bure.”

I debutdeckaren, alltså ”Mördaren ljuger inte ensam”, skriver Puck på sin licentiatavhandling (ämne: Fredrika Bremer) och heter Ekstedt. Snart ska hon gifta sig med Einar Bure, blivande doktor i historia, och byta efternamn.

maria-lang-skulpturMaria Lang-skulptur i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Visst kan Puck vara ungdomligt fräck – som när hon förfasar sin pappa Johannes, professor i egyptologi, med att högt och tydligt säga att ett par grannar ”ligger” med varann. Men hon är ändå fast i gamla könsrollsmönster.

Har Pampas produktion/TV 4, som nu inlett filmatisering av sex stycken Lang-deckare, tänkt sig en Puck Bure-serie?

De börjar i alla fall med debuten och ska fortsätta med ytterligare fem tidiga titlar: ”Mördaren ljuger inte ensam”, ”Inte flera mord” (1951), ”Rosor, kyssar och döden” (1953), ”Tragedi på en lantkyrkogård” (1954), ”Kung Liljekonvalje av dungen” (1957) och ”Farliga drömmar” (1958).

Puck är jag-berättaren som för handlingen framåt i de tidiga deckarna. Så hade jag för mig – men det stämmer inte riktigt. Vilket jag upptäcker vid en omläsning av de titlar som nu ska filmas (och ännu fler Lang-deckare). I ”Farliga drömmar” saknas ju Puck.

Men kunde Arne Mattsson stryka Puck och Einar Bure ur persongalleriet när han redan 1960 gjorde film av ”Tragedi på en lantkyrkogård” så kan väl Puck också skrivas in?

Skulle inte förvåna mig om Puck Bure blir den sekreterare som i ”Farliga drömmar” hjälper författaren – ”förlagets älskling och plågoris” – Andreas Hallman.

Eller ska filmerna ha något annat tema?

Skildringen av småstaden Skoga (egentligen Nora, där Maria Lang växte upp och dit hon återvände) ligger ju nära. Nej, bara en och en halv av de uppräknade Lang-deckarna har Skoga som kriminell miljö.

maria-langs-vc3a4gMaria Langs egen gränd i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Undrar om inte produktionsbolaget och TV4 sneglat på den engelska TV-succén med kommissarie Barnaby i Midsomer? De vill nog göra något liknande i Sverige: en småpysslig och pusslig kriminalserie med ond bråd död i nostalgiska landsbygdsmiljöer.

I så fall hoppas jag att de inte glömmer bort att Maria Lang – faktiskt! – var både bitsk och radikal.

Sexualiteten – olika sorters sexualitet och förhållanden – är en röd tråd. ”Mördaren ljuger inte ensam” – som alltså kom så tidigt som 1949 – skildrar lesbisk kärlek.

Lang gisslar småstadens fördomar och dubbelmoral. I ”Inte flera mord” förekommer en lång rad Nora-bor som säger en (moralisk) sak men har gjort eller gör något annat (”omoraliskt”).

Människor är olika. Många är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara! Så kan Maria Langs budskap sammanfattas.

Är deckarna värda att återutge? Åtminstone en handfull eller två.

Fast vi i Maria Langs inofficella fan club har olika åsikter om vilka som ska återutges. De tidiga med Puck eller lite senare med Camilla? Några Skoga/Nora-deckare?

Vad samtliga Maria Lang-fans kan enas om är att debuten ”Mördaren ljuger inte ensam” alltid ska finnas i tryck. En svensk deckarklassiker!

maria-langs-gravMaria Lang/Dagmar Lange är begravd på kyrkogården i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Maria Lang-favoriter:

”Mördaren ljuger inte ensam” (1949)
”Ofärd i huset bor” (1959)
”Vår sång blir stum” (1960)
”Tre små gummor” (1963)
”Svart sommar” (1966)
”Staden sover” (1970)

Böcker om Maria Lang:

Hans Sahlmén: ”Mord var hennes liv”
Maria Lang: ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang.”

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

3 ggr Maria Lang (1914-91) med grattis på födelsedagen den 31 mars! Första delen:

Återupptäck (också) Maria Lang!

Nog ger det en extra dimension åt Maria Lang-deckarna när man kommer till Nora och ser att en av romanpersonerna, Ove Hoffner, medverkar i den teaterpjäs om Kronblom som spelas i Göthlinska husets trädgård.

Också Stadshotellet och Lilla Hotellet, Sandbergska gården och Helena Wijks villa återfinns på sina rätta platser, i verklighetens Nora som i fiktionens Skoga.

När det mörknat blir det nattlig mordvandring med tysta aktörer.

Christer Wijk kommer ut genom trädgårdsgrinden, tänder pipan och släntrar längs Strandpromenaden. Där han vid strandkanten till Skoga- alternativt Norasjön återfinner den försvunna, blivande bruden Anneli Hammar: död och med händerna kring en liljekonvaljebukett.

maria-lang-skulpturSkulptur av Almi Graan, Maria Lang och/eller Dagmar Lange på gräsmattan utanför fönstret till deras/hennes bostad och arbetslya i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

På en bänk sitter deckarförfattarinnan själv, alltid lika vaken om natten: Almi Graan, Maria Lang eller Dagmar Lange. (Alla tre var/är bosatta just här, i kvarteret Korpen på Kungsgatan 26 B, nu namnbytt till Maria Langs gränd.)

Mordvandrarna fyller Göthlinska husets kök. Då hörs ett gällt skrik från ovanvåningen: den sommarvickande journalisten Bettina Eng får ett slag i huvet.

Fiktion; verklighet.

Maria Lang må (fast är ens det så säkert?) ha blivit sämre som deckarförfattare mot slutet – som bygdeskildrare blev hon allt bättre. Två städer sammanföll – nästan – till samma lilla stad i Bergslagen.

Fascinerande också, när jag efter besöket i Skoga/Nora börjat läsa om hennes deckare och upptäcker att Maria Lang delade in romanpersonerna i två kategorier: personer utan förebild samt verkliga och/eller uppdiktade personer.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
(Publicerat i Kvällsposten och Ystads Allehanda 2005)

Kvinnlig svensk klassikerspalt

När det kommer så många nya kriminalromaner är det lätt att glömma bort att det också finns äldre deckare som är väl värda att upptäcka och läsa – eller återupptäcka och läsa om.

Leta bakåt i deckarhistorien, gärna bland deckare som skrivits av kvinnliga författare och varför inte svenska deckare.

Maria Lang, vår första och största deckardrottning, fick en renässans nyligen när böckerna började filmatiseras.

Samtidigt återutgavs några titlar, bland annat hennes debut från 1949, ”Mördaren ljuger inte ensam (Norstedts)”, där amatördetektiven och litteraturforskaren Puck Bure introduceras.

Lang Ofärd i husetÄmnet för kriminalintrigen var annorlunda och modernt för sin tid: homosexualitet. Fast andra Maria Lang-deckare är både mer typiska och faktiskt bättre, som ”Kung liljekonvalje av dungen” och ”Ofärd i huset bor” (endast på antikvariat eller bibliotek).

Den förstnämnda skildrar kärlek och andra kontroverser i småstaden Skoga (= Nora) och den andra är en kvinnoroman, där kommissarie Christer Wijk möter operasångerskan Camilla Martin.

Kerstin Ekman har haft två deckarkarriärer.

Ekman 30 meterDen senare kan dateras till 1999, då Deckarakademin utsåg ”Händelser vid vatten” (Bonniers) till årets bästa svenska kriminalroman. Men redan när Ekman debuterade 1959 så var det med en deckare: ”polisromanen 30 meter mord. ”

Hon skrev sig igenom och ut ur genren, från poliser och pussel till psykologiskt.

Hennes språk var – redan då – en njutning. Sju deckare blev det, innan hon 1967 övergick till annan litteratur.

Tidiga Ekman-deckare har man fått leta efter på bibliotek och antikvariat men nu finns ”30 meter mord”, ”Kalla famnen”, ”Han rör på sig”, ”De tre små mästarna” och ”Dödsklockan” återutgivna som e-böcker (Bonniers).

Trosell YtspänningDagens kriminallitterära kvinnovåg tog fart när Polonipriset i slutet av 90-talet började delas ut till kvinnliga debutanter.

Till exempel inleddes Aino Trosells deckarkarriär med att hon 1999 Poloniprisades för boken ”Ytspänning” (Dejavu). En spännande – ja, ordagrant hudnära – thriller om en kvinna i den mest manliga arbetsmiljö: en dykarklocka i Nordsjön.

Alvtegen SaknadKarin Alvtegen är en annan av de nya, personliga deckarförfattarna. Och ”Saknad” (Brombergs pocket) måste nog vara hennes bästa och mest spännande deckare.

Genre: ett slags folkhemsnoir. Det börjar med att Sibylla Forsenström, 32 år, uteliggare i Stockholm och bokens huvudperson, hamnar mitt i ett mord på Grand Hôtel.

Emma Vall KattjaktEmma Vall (pseudonym för Maria Herngren, Eva Swedenmark och Annica Wennström) skrev fem deckare åren 1998-2002.

Huvudperson: Amanda Rönn, modig och tuff, kvinnlig och mjuk ung tjej i Doctor Martens-kängor. Miljö: Sundsvall.

Småstaden placeras i nutiden, nationellt och internationellt. Det mysiga blir spännande – ja, otäckt.

Börja med första titeln, ”Kattjakt” (Alfabeta), där utsiktstornet på Norra berget sprängs i luften.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Publicerad i Femina 2013)

Mord i 1800-talets Paris

Claude Izner
Döden i Montmartre
Övers: Johanna Hedenberg
(Kabusa)

Claude Izner (pseudonym för systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre, före detta bouquinister vid Seines kajer) fortsätter att skriva historiska turistdeckare.

9789173551809_200x_doden-i-montmartreDeckarintrigen inleds med mordet på en ung kvinna. Ledtråd: en kvarglömd röd damsko.

Men det kriminella är mest en förevändning (om man kan uttrycka sig så om mord).

Det viktiga är Paris: de gator och platser som Victor Legris, bokhandlare på Rue des Saints-Pères och amatördetektiv, kommer till när han med hjälp av bokhandelsbiträdet Joseph försöker lösa mordgåtan.

Året är 1891 och då hade man inte velat bo i Paris och ha ont om pengar.

Miljön, människorna och livsvillkoren, skissas blott men beskrivningen blir ändå så stark att den stannar kvar.

Som kontrast finns en, låt säga, målande (jo, Toulouse-Lautrec är där) skildring av hur det på den tiden gick till på Moulin Rouge, det luxuösa nöjesetablissemanget som öppnades ett par år tidigare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(KB,YA, TA 2011)

Rönbloms svenska 50-tal

Folkhemmet, den lilla staden, pensionatet, telefonkiosken och logerna för nykterhetens bevarande. Intriger kokar under den stillsamma ytan, döden väntar och den orättfärdige får sitt straff.

Det är naturligtvis H.-K. Rönblom, journalist och doktor i statskunskap, jag talar om, mästarnas mästare, den första svenska deckarboomens språkvirtuos, den nyfikne, lätt fåraktige, försynte och piprökande historikern/läroverksadjunkten/amatördetektiven Paul Kennets anfader.

ronblom_dod_bland_de_doda_omslag_inb_0Tack vare Modernistas nyutgivning kan en ny generation ta del av det mysterium som var Sverige på 50- och 60-tal. Först ut är debutromanen ”Död bland de döda” (1954) och genombrottsromanen ”Höstvind &h djupa vatten” (1955).

H.-K. Rönblom representerar min barndom, så enkelt är det. Ur minnenas bråddjup stiger söndagsutflykter till Moderna Museet, raketost och 70-öresbiljetten på trådbussen in till stan, strikta klädkoder, sluta skolan kl. 12 på lördagar och C i ordning och uppförande.

Jag blir så rörd. Och H.-K. tar sin tid, betraktar den med mild ironi, iakttar den skarpsinnigt och analyserande, knådar den och förvandlar den till den mest aptitliga limpa.

ronblom_hostvind_och_djupa_vatten_omslag_inb_0Allt finns i språket, den lätta, genomskinliga och humoristiska stil som var H.-K.:s signum. Det är i språket människorna får liv och karaktär och deras relationer blir synliga, landskapet förändras, årstider växlar.

Småstadens folk och hierarkier blir en skrattspegel av Sverige – där det på trots mot det vardagliga och enkla, moderniteten och folkshemsbyggandet, skedde hemska saker.

I ”Höstvind…” börjar det med vad som verkar vara en olycka:

”Fördömt”, sade stadsfiskalen, ”just nu när vi har händerna fulla med kioskinbrotten. Och statspolisen har inte en man att vara av med. Personalbristen kan ju göra en gråhårig. Det är förstås några pojklymlar som varit framme. Var fick de ståltråden ifrån, förresten?” (sidan 5)

skratta-pajazzoMen så här enkelt är det förstås inte. En man har mördats och Paul Kennet måste ta reda på vad som hänt. I växelspelet mellan Paul och hans syster Susanne, som ibland kommer ihåg att ”hon hade ett krossat hjärta att vårda” (sidan 99), drivs historien mot sanningen och det obönhörliga slutet.

Min stora favorit av Rönblom är ”Skratta, Pajazzo” (1956), där H.-K. lika framsynt som elegant skildrade Glasrikets förvandling från bruksmiljö till modern industri med det som vanns och förlorades längs vägen. Här har språket en annan tyngd, en poetisk laddning.

Ett litet smakprov: ”Vid det förbrända och krossade degelgruset häftade rester av glas – koboltblått, smaragdgrönt, ofärgat. Det glimmade på marken där de gick som om de trampat bland Kataina deckarblogg 1ädelstenar”.

Blir tårögd. Och väntar otåligt på mer. (Vilket kommer 2017, kan deckarloggkollega Eriksson tillägga.)

Katarina Tornborg