Skånska deckare från kust till kust

Karin Alfredsson har återkommit med en thriller som inte utspelar sig i Skåne men, vilket framgår av titeln ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken), inleds i Ystad på ett så effektfullt sätt att den ändå måste vara med i den här skånska deckarkrönikan.

Genre: skälm- eller snarare gangsterroman. Syskonen Stefan och Therese hinner med färjan just när bommen för incheckningen ska gå ner. De måste fly, efter att ha svindlat så många människor på alla sätt de kunde, från Ystad och nedåt Europa.

Också Sofie Bjarup utgör ett undantag: visserligen född och bosatt i Skåne men debutdeckaren ”Mörkrets barn” (Visto) utspelar sig varken här eller nu utan i London år 1888, då Jack the Ripper härjade. Vilken suverän debut!

Som tidningsreporter går den unge William Sinclair, inte adelsman – men nästan, på upptäcktsfärd i ett London som han aldrig lagt märke till förut. London gånger två möts och konfronteras: det otroligt rika och det ännu mer otroligt fattiga. Han upptäcker dessutom att han är något så olagligt som homosexuell.

Jonas Bergh skriver på och kring krimigränsen, någon gång en deckare och alltid noir = ett slags krimi. Stämningsläge: från grått till svart. Det gäller såväl berättandet som Berghs personliga skriftspråk, en egen stilistik han mejslat ut under tjugo års författande.

”Uppför backen baklänges” (Recito), består av två kortromaner. Den ena, ”Jag höll hans hand när han dog”, handlar om Kid, en tuff tjej i ett Limhamn som också finns, och den andra, ”Balladen till min bror”, om bröderna Plura och Carla (?!) från ”det skogiga Skåne”.

Bergh ser personerna i ögonen när han skriver. Författaren och hans personer – ja, människor – befinner sig på samma mark- och gatunivå.

Något mycket glädjande: fyra utgivningar som överträffar författarnas tidigare deckare. Till exempel Assar Andersson, som skrivit ett antal deckare i Malmö- och sydkustmiljöer. Då ville han så mycket med både intrigerna och språket att alltför många gränser passerades. Det blev svårläsbart.

”När de sista duvorna har tystnat” (Reko, endast e- och ljudbok) är en kortare roman, också nervig men mer distinkt och effektiv. En familj – inte minst Peter, pappan – rämnar efter att dottern blivit våldtagen. Pappans jag-berättelse (hur han känner sig, vad han tar sig för, att han går under) blir allt hemskare och ruskigt trovärdig.

Cecilia Sahlström fortsätter att berätta om kommissarie Sara Vallén, som polis i Lund men också som privatperson. ”Pojken som försvann” (Bokfabriken) är tredje titeln i serien och utan tvekan den bästa.

Valléns privat- och yrkesliv fogas ihop mer sömlöst, berättandet flyter bättre och kapitelindelningen (blandningen av längre och korta kapitel) är inte lika märklig. Det enda jag nu hakade upp mig på var när vissa tankar förmedlas väl ytligt.

Men strunt i det! Sahlström har skrivit en spännande och bra polis- och därtill samhällsroman om två försvunna pojkar (en liten och en äldre), rasism och nazism.

Anna Bågstams andra roman, ”Skuggspelet” (Norstedts), om och med Harriet Vesterberg, civilutredare vid Landskronapolisen, är kanske mindre charmig men mer spännande än debuten. Inte lika mycket feelgood men desto mer av polisroman och deckare.

Först försvinner – kidnappas? – Harriets väninna Lisa i Malmö och sen flyter en kropp iland vid fiskeläget Lerbacken. Dessutom planeras ett EU-toppmöte i Landskrona. För att nämna något av intrigen, blott en ovan deckarläsare kan tro annat än att allt hänger ihop.

Arbetsplatsmiljön – poliserna kontra en civilare – är fortfarande lika irriterad och när romanen ska avslutas kommer en plötslig cliffhanger i betydelsen att berättelsen fortsätter i nästa titel.

Duon (Christina) Olséni & (Micke) Hansen har ju också börjat skriva en deckarserie om pensionären Ester Karlsson i Lund. Även där blandas feelgood med crime men dessutom mys med allvar – så detta smittade kanske av sig när de skrev sin femte titel, ”Turisten” (Bokfabriken), i serien ”Mord i Falsterbo”?

Personerna – som pensionärerna Egon och Ragnar, Skanörpolisen Mårten och den nya polisen Agatha (namnet börjar med ett osynligt men märkbart R) – är som de var: överdrivna á la en lokalrevy. Även det kriminella känns igen, till att börja med…

Egon har lånat en veteranbil, en Mercedes från 1957. Han öppnar bakluckan, där ligger ett lik. Nästa gång bagageutrymmet öppnas: helt tomt. Liket har försvunnit. Annars går berättandet ovanligt lugnt till, realism är ju fel ord men inte längre burlesk heller. Typ en något irriterad hyllning till Skanör-Falsterbo.

Tina Frennstedts debutroman om Tess Hjalmarsson vid cold case-polisen i Malmö, ”Försvunnen” (Forum), har jag förut recenserat på YA:s kultursidor. Så jag ska endast upprepa att den är läsvärd – gör det! Frennstedt imponerar med sin skildring av Österlen, människorna och vardagslivet. Hon förmedlar den känsla av skånsk noir som finns bortom sommarturismen.

3 X kortdeckare

1. Mord i Kristianstad. Christer Nylander, riksdagspolitiker (L) från Kristianstad, är också – eller var – en lovande deckarförfattare. Hans produktion omfattar bland annat novellsamlingen ”Olösta mord i Kristianstad” (2004) och debutromanen ”Den fjärde spelpjäsen” (2005). Bägge har Kristianstad med omnejd som miljö och är klart läsvärda. Gack till biblioteket!

2. Danskt på svenska. Efter det skånska passar det väl med några deckarförfattare från Danmark? Till exempel Katrine Engberg och hennes två omaka polisinspektörer, som introduceras i Sverige med ”Krokodilväktaren” (Forum) – första titel i ”Köpenhamnsserien”. Även Jesper Steins ”Papa” (Polaris) har släppts för svensk sommarläsning. Nog hans bästa hittills. Ja, till och med tuffaste. Samt en fortsatt porträttering av Mannen, gårdagens och dagens.

3. Danskt på danska. Efter översatta danska deckare – varför inte läsa på danska? För vem kan invänta översättningen av ”Offer 2117” (Politiken), nya titeln i Jussi Adler-Olsens serie om ”Afdeling Q” vid Köpenhamnspolisen? Särskilt som man äntligen får reda på lite mer om Assad, avdelningens märklige flykting. En intressant huvudperson också i Elsebeth Egholms ”Frit fald” (Politiken): kvinnlig läkare som nattetid maskerar sig och blir hemlig fasadklättare.

Bengt Eriksson
Publicerat i bl a Ystads Allehanda

Sommardeckare under päronträdet (3): Isländsk polis-, samhälls- och kvinnoroman

Läst den här tidigare och skrev något om den då också, nu tog jag med boken ut i trädgården, bläddrade och läste här och var under päronträdet.

För att övertyga mig om att det faktiskt stämde, att någon kan skriva en deckare, i detta fall en polisroman, som är så kort (299 sidor, fast det säger inte så mycket, för bokens format är mindre än vanligt och boken har satts med lite text på varje sida) och samtidigt innehåller så mycket.

Konstaterar: Jo, det är möjligt. Islänningen Ragnar Jónasson klarar av det.

Både på och framförallt mellan raderna.

”Ön” (Modernista, övers: Arvid Nordh) är en av de bästa polis-, samhälls- och kvinnoromaner jag läst, kanske den bästa isländska deckaren. Nej, kanske inte men kanske.

Fast hans förra, första polisroman, ”Mörkret”, om polisen Hulda Hermannsdóttir var ännu bättre. Där lyckades Jónasson att långsamt långsamt förvandla den agathachristieska brittiska deckaren till något helt isländsk och dessutom med ett slut som ingen kunde ha förväntat sig.

Riktigt så bra är nog inte ”Ön” men bra så det räcker är den.

Här går berättelsen bakåt i Huldas icke-karriär som kriminalpolis i Reykjavik med omnejd. Det blir så att hon återutreder ett gammalt mordfall, där en ung kvinna hittades död i en avlägsen trakt av Island.

Det blir en utredning som avslöjar polisiära oegentligheter, blottlägger hur karriärlystnaden hos en enskild polis ödelagt en hel familj, vilka ödesdigra följder som det viktiga polisarbetet kan få. Om det slarvas med eller kort sagt struntas i.

Så hårt skrivet också, gentemot den isländska poliskåren, att jag undrar om skildringen kan vara ”autentisk” = ha verklig grund.

Dessutom, liksom den första titeln i serien, en mycket bra skildring av en kvinnlig polis bland manliga poliser; att vara kvinna i ett mansbestämt yrke, en mansvärld.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst

Bästläst i deckarhyllan (maj 2019)

Torun Börtz: När sista dörren stängts (Bucket List)
Har faktiskt aldrig recenserat den här boken (av självklar anledning: lektörade och kommenterade i förväg och bokens titel är ”min”) men läst har jag, flera gånger, och nu hamnade boken i ögonvrån där den stod i bokhyllan så jag plockade fram den igen och läste denna deckare, för det är vad ”När sista dörren stängts” är, i genrens utvidgade betydelse, en kvinnodeckare om ”de konsekvenser som en invandrad kvinna i Paris tar av det brutala livet; en så stark spännings- och kriminalroman av varje människa ska läsa den och en så ”fransk” deckare också att om den varit skriven av en fransyska så hade Sekwa genast översatt och gett ut den.

Michael Connelly: Mörk och helig natt (Norstedts)
Nu har jag läst i svensk översättning också, så här skrev jag efter att ha läst polisromanen på engelska: Connelly förenar sina bägge polisen, den yngre Renée Ballard och veteranen Harry Bosch, i en procedurdeckare som måste vara bland det bästa som skrivits i den här undergenren – och dessutom bland det bästa som Connelly skrivit.

Arnaldur Indriðason: Skuggor över Reykjavík (Norstedts)
Islands nestor inom krimi fortsätter att dokumentera och inventera huvudstaden Reykjavíks historia och liv: i tredje delen av Indriðasons historiska deckarserie blir det extra tydligt när en mordgåta under den amerikanska ockupationen på 1940-talet förenas med en mordgåta i nutid; den förra med de återkommande mordutredarna Florent och Thorson, den senare med egentligen pensionerade kriminalkommissarie Konrad som utredare.

Ragnar Jónasson: Ön (Modernista)
Andra titeln i den just nu bästa isländska deckarförfattaren Ragnar Jónassons polis- och kvinnoromanserie om polisen Hulda i Reykjavík (med omnejd): första romanen var en Agatha Christie-variant som blev allt mer isländsk och i uppföljaren ”Ön” går Jónasson bakåt i tiden, skildrar ett (mord)fall – eller två? – där Hulda är en något yngre polis och skriver också här mycket isländskt fast på ett annat sätt. nämligen natur- och kanske till och med spöknära.

Monica Rehn: Moratorium (Modernista)
En av Sveriges bästa nya deckarförfattare heter Monica Rehn och har debuterat med en väl skriven, väl berättad och väl balanserad så kallad domestic crime-thriller om en dysfunktionell familj – Pappan (med stort P), mamman (med litet m), tvillingsönerna, dottern och hennes dotter samt en vän till ena tvillingen – vars moratorium nu är på väg att hinna  ikapp dem.

Deckarloggred.

Nyckelord: trivsamt och trevligt, småmysigt sådär

Sol och värme, nästan sommar. Dags att sitta under päronträdet i trädgården och göra vad jag då – nu – brukar göra.

Nämligen läsa årets Homan-deckare. Det har blivit en årlig somrig tradition.

Titeln för året/sommaren 2019 är ”Dödligt hot” (W&W) och ska vara Jan Mårtensons fyrtiosjunde deckare med och om Johan Kristian Homan med antikhandel på Köpmangatan (nummer okänt) i Gamla Stan i Stockholm. (Fast det där med 47, struntsamma, tar jag som jag gör. Vid en tidigare numrering råkade jag kolla upp och siffran stämde inte alls.)

I alla fall har jag läst samtliga 47 eller hur många titlar det är och sällan får jag så många påhopp som när jag ”avslöjar” det (kan endast jämföras med att jag också uppskattar Björn Hellberg). Så kanske ska jag en gång för alla försöka redovisa varför.

Jan Mårtenson skriver trevliga deckare: feelgood crime och mysdeckare. Går nog att hävda att han lagt ett antal grundstenar till att denna mjukkokta genre de senaste åren lockat allt fler svenska deckarförfattare och fått allt fler läsare.

Det är trevligt att vistas i Johan Kristian Homans och hans närmaste väninna, katten Cléo de Merodes sällskap. Homan har, likt någon ung hjälte i en ungdomsdeckarserie, stannat i växten. Han är ständigt typ medelålders, hade samma ålder 1973 då Mårtenson gav ut sin första Homan-deckare.

Detsamma gäller Cléo, som måste vara Sveriges äldsta katt. (Och det bör väl numera också gälla Homans särbo, Francine Silfverstierna, avdelningschef inom Säpo, som han mötte och blev ihop med ett större antal titlar framåt i serien, om hon inte ska växa om Johan Kristian alltså.)

Samhället omkring Homan har däremot förändrats, titel för titel och år för år. En smått märklig kontrast som fascinerar mig. Och tydligen även Homan (och Mårtenson) vilka återkommande diskuterar samhället och världen.

Antikhandlare Homan är konservativ men inte reaktionär. (Misstänker att han röstar M men ogillar Ulf Kristersson. Ifall författare Mårtenson är av annan åsikt får han protestera.) Och det är skillnad det – alltså mellan att vara konservativ och reaktionär. Homan kan till exempel ha svårt för modern konst, som Basquiat i den här romanen, samtidigt som han uppskattar – ja, lovordar – Greta (Thunberg).

Just funderandet kring, diskussionerna om och redovisandet av framför allt kanske den svenska antikvitets- och konsthistorien – och även historia i allmänhet, både då- och nutidshistoria – är navet och hjärtat i Homan-deckarna. Som en borgerligt kultiverad middagsdiskussion och det är väl inte det sämsta.

Dessa lärorika samtal som Homan/Mårtenson för med läsarna uppskattar jag. Ett trevligt samkväm som också är lärorikt. Tackar för injudan!

Det ”sämsta” i romanerna däremot – de föregående liksom i nya ”Dödligt hot” – är  kriminalgåtorna och deckarpusslandet. Hade Jan Mårtenson kunnat skriva homanska feelgood-romaner också utan det kriminella?

Jo, det kunde han väl ha gjort men det hade ju i vilket fall behövts en berättande tråd att hänga upp Homans konst- och antikvitetshistoriska föreläsningar och funderingar på. Så varför eller varför inte en kriminaltråd?

Dessutom ingår kriminaliteten i Homans/Mårtensons samhällsdiskussion. För även det kriminella uppdateras och nutidsanpassas titel för titel. Det handlar om nutidskriminalitet, i ”Dödligt hot” om internationell terrorverksamhet som hotar Sverige och Stockholm. Kanske är deckartråden, som kommer i plural, gånger 2,  dessutom är lite bättre än ordinär den här gången också?

Fast det vete den, för denna andra tråd håller varken Homan, som förstås hamnar mitt i och råkar illa ut men klarar sig, så värst hårt i utan tråden ringlar än hit, än dit.

Och så avslutas även ”Dödligt hot” med ett alldeles för enkelt matrecept. Vet att jag muttrat över det här tidigare men nog var recepten betydligt bättre, mer intressanta och gourmetlockande förr i tiden?  ”Catarinas (mamma till särbon Francine) tonfisksås till pasta” borde inte ens kräva ett recept. Då räcker det inte att vara novis utan får man vara en dilettant i köket.

Summa summarum: samma procedur som varje sommar. En lagom lärorik och lite lätt underhållande – men inte det minsta spännande som i deckare – stund under päronträdet. Nyckelord: trivsamt och trevligt, småmysigt sådär.

Bengt Eriksson      

Allt mer om Reykjavík under andra världskriget

Arnaldur Indriðason
Farlig flyktväg
Övers: Ingela Jansson
(Norstedts)

Jag uppskattade tyvärr inte första delen, ”Det tyska huset” (2017), av hans nya polisserie om Reykjavík under andra världskriget. Till min förvåning, kan tilläggas, för annars menar jag ju att islänningen Arnaldur Indriðason hör till de främsta inom dagens kriminallitteratur, i Norden som i världen.

Men polisromanen ”Det tyska huset” var, låt säga, för löslig. Det historiska och kriminella, miljöskildringen och personerna – allt – flöt ut olika håll utan att förenas. Märkligt, tyckte jag. Efter alla dessa polisromaner som Arnaldur författat (fjorton av dem finns på svenska) borde han ju veta både hur man planerar och skriver en deckare.

Desto bättre då – och förvånande, lite märkvärdigt – att han redan med seriens andra titel, ”Farlig flyktväg”, är tillbaks i vanlig, god form.

Men han kanske behövde – inte minst för egen skull – en grundläggande roman för att bre ut den historiska kartan över Reykjavík och presentera sina problemlösande historiska huvudpersoner: de bägge poliserna Flóvent (islänning och nog Island första kriminalpolis) samt Thorsson (så kallad västislänning, född i Kanada av utflyttade isländska föräldrar).

När kartan nu är på plats kan Arnaldur berätta och binda ihop flera parallella historier. Resultatet blir en historisk målning – jag tänker mig som en isländsk Pieter Bruegel i text – över den lilla, fattiga och kyliga staden Reykjavík och dess människor.

Tid: våren 1943. Tyskarna från första delen är borta, nu har amerikanerna och britterna ockuperat Reykjavík och Island. Men nazistsympatisörer finns kvar, fortfarande.

Flera dödsfall inträffar: Ett manslik driver i land söder om den nya flygplatsen som britterna har anlagt, det som idag är Keflavík, och utanför ett sjabbigt nöjesställe i centrala Reykjavík hittas en ung man död.

Innan dess har också en ung kvinna återkommit till Island – till ett annat Island än det hon lämnade – efter att ha studerat i Köpenhamn. Men utan sin fästman, också student i Köpenhamn, som togs av nazisterna och försvann.

Under Petsamoresan – så kallas den båttransport som samlade ihop islänningar, bland annat denna unga kvinna, från olika delar av Norden och återbördade dem till Island – har dessutom en annan ung man råkat falla överbord.

Råkat? Olyckshändelse? Brott? Mord? Allt detta ska visa sig höra till samma sak, alla händelser knyter Arnaldur genom Flóvent och Thorsson ihop till en och samma berättelse om människorna i Reykjavík. Men vad jag saknar, nu som tidigare: en karta.

Såvitt jag kunnat utröna är deckarförfattaren Arnaldur så historiskt noggrann att alla platser som nämns – till exempel ”Marta Björnssons matställe på Hafnarstræti” – också funnits och/eller finns i verklighetens Reykjavík. Då skulle man ju vilja ha platser och gator utprickade på en karta.

Lika bra skrivet som berättat, smygande, spännande underhållning i molltonad samklang med historien och livet, de känslor som föds om Reykjavíks fattiga människor,  ockupationsmakternas soldater och allmänna busar.

Som att en mördare, som verkligen förtjänat sitt straff, kommer undan. Medan en annan mördare, som gärna fått gå fri, nås upp av den så kallade rättvisan. Olika människors olika värde och olika fördomar: manlig och kvinnlig prostitution.

Vad livssituationer kan få människor att göra är väl vad romanen innerst inne handlar om. ”Farlig flyktväg” har blivit en så stark roman att jag sorterar in den bland Arnaldur Indriðasons bästa deckare, polis- och samhällsromaner.

(Vilket var för väl, efter första delen…)

Bengt Eriksson

Erikssons deckarmässa

Göteborg ligger inte på en ö. Det gör Visby. Den deckarläsare som ville ta sig till Gotland, under de år som Crimetime-festivalen höll till i Visby, måste planera i god tid. Annars kunde flyg- eller färjebiljetterna vara slut. Och tala inte om inkvartering, inga lediga rum på hotell och vandrarhem.

Till Göteborg, där Crimetime i år inhystes på Bokmässan, är det lättare att ta sig tur och retur på samma dag. (Även om hotellen nog var fullbokade även i Göteborg om man ville vara där på festivalens bägge dagar, lördag-söndag, men bestämt sig för sent.)

Att Crimetime lämnat Visby är bra. Fast ska deckarfestivalen arrangeras i just Göteborg och med anknytning till Bokmässan? Crimetime 2018 blev inte Bokmässans deckarfestival, där all kriminallitterär aktivitet samlades, utan en festival i mässan.

En större och mindre papperskasse fylldes snabbt med böcker.

Torsdag-söndag förekom många andra deckarinslag i olika montrar och på scener, vissa arrangemang fick extra konkurrens av Crimetime-festivalen (och tvärtom).

Min egen deckarmässa – eller festival – började på torsdagen kl. 17.10 med Deckarakademins utdelning av barn- och ungdomspriset Spårhunden. Där vann Christina Wahldén med sin både traditionella och samtida ungdomsdeckare ”Falafelflickorna” om Hawa – med ”kliande” sjal – som öppnar en detektivbyrå. Första uppdraget: en skolkompis ska bli bortgift mot sin vilja.

Samtliga nominerade till Spårhunden-priset: Martin Widmark/Helena Willis, Christina Wahldén (med gose-Spårhunden i famn) och Sara Lövestrand. 

Går förbi Mattias Boström, ständigt signerande sin tjugo kapitel tjockare nyutgåva av ”Från Holmes till Sherlock”. Hur många kriminella fackpriser har du nominerats till? ”Tio stycken”, svarar Boström. Och vunnit? ”Fyra.”

Träffar också Olle Lönnaeus som, trots den positiva recensionen i YA av ”Tiggarens hand”, tar upp – ja, ältar – min kritik av upplösningen. ”Inte tillräckligt bra… Hmmm. Jo, kunde kanske ha fördjupat det mer.”

Mattias Boström vid signeringsbordet.

Inte många år sen som en deckarläsande besökare på Bokmässan blev extra till sig när det stod någon enstaka egenutgivare i en monter. 2018 har de egenutgivande deckarförfattarna samlats i ett par kluster på botten- och övervåningen.

Vid Fantastikgränd samsas Anders H Blomström (historiska Gotland) och A.R. Yngve (skräckdeckare) i samma monter och strax bredvid finns LiseLotte Divelli (mc-deckare).

En rulltrappa upp står Annika Duvert, Frida Moisto och Annette Brandelid (vars deckare utspelar sig i Märsta, Jönköping respektive Hjo) i strategisk närhet till Crimetime-området.

Än fler nya böcker.

Men ingen av de nämnda egenutgivarna medverkar på Crimetime. Varför? ”För dyrt. Vi har inte råd.” Jag frågar Karin Linge Nordh, programansvarig för Crimetime Göteborg och förläggare inom Bonnierförlagen, vad som krävs för att en deckarförfattare ska kunna delta.

Tre krav: författaren/förlaget måste vara utställare på Bokmässan, antas av programredaktionen och betala en avgift per programpunkt. Crimetime arrangeras, bör tilläggas, av Bokmässan i samarbete med några stora svenska förlag. Så ta detta som en fråga eller ett påstående: Kan Crimetime ha ett seminarium på temat ”Framtidens deckarförfattare – en egenutgivare?”

Favoritseminarium: Om ”Metoo”-deckare med författarna Kicki Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson. Samtalsledare: Karin Linge Nordh.

Efter två dagar, från halv 9-10 till cirka 17, försöker jag sammanfatta mina upplevelser från de bägge Crimetime-scenerna, Häktet och Kåken, med kortseminarier och även ett par rum med längre seminarier.

Två ord: krockar och beslutsvånda. Vad ska man välja när seminarierna pågår parallellt? Även ljudmässiga krockar, satte man sig fel hördes två scener samtidigt. Och när polisens forensiska avdelning drog igång sin monter med information (passande för både läsare och författare) om brottsplatsundersökningar uppstod tre kakafoniska ljudkällor.

Diverse glada deckarpristagare.

Två ord till: kommersialism kontra litteratur. Crimetime handlar – alltför – mycket om att lansera författare, sälja böcker och skapa bestsellers. När allt fler deckarpriser inte bara sponsras av en glasögonkedja utan delas ut i företagets namn passeras en gräns (för mig). Hur välförtjänta pristagarna – Liza Marklund (hederspriset), Emelie Schepp (årets författare), Niklas Natt och Dag (debutant), Jørn Lier Horst (nordisk noir), Elias och Agnes Våhlund (barndeckare) – än må vara…

Uppskattar däremot att Crimetime försökt komma ifrån rena presentationer av författarnas nya deckare genom att ha teman för varje programpunkt – som ”Malmö – då och nu” (med Olle Lönnaeus och Set Mattsson), ”Småstadsmysterier” (Camilla Grebe, Ninni Schulman, Ingrid Hedström), ”Spänning utan våld” (Kristina Appelqvist, Marianne Cedervall) och så vidare.

Fast alltid fungerade det ändå inte så väl. Att låta en förläggare/redaktör samtala med sin författare är ingen bra idé. Detta kräver – oftast – en genrekunnig journalist.
”Metoo i deckarvärlden” blev mitt bästa Crimetime-seminarium. Författarna Kicki Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson diskuterar deckare som samhällslitteratur och sina skildringar av utsatta kvinnor.

Kort om deckare gånger 3

1. Egenutgivet. Frida Moisto, nämnd i krönikan, har snappats upp av ett ”riktigt” förlag. Kamilla Oresvärd, nu etablerat deckarnamn, debuterade på ett hybridförlag. Även Emelie Schepp startade som egenutgivare. Tips till förlagen: Kolla egenutgivarna, där finns morgondagens deckarstjärna. Fråga: Vilken egenutgivande författare slår igenom, vägrar övergå till ett stort förlag och tjänar stålarna själv?

2. Barn- och ungdom. I Sverige finns en bred och kvalitativ utgivning av barn- och ungdomsdeckare. Inte minst vad gäller de mer vuxna, ofta samhällsskildrande ungdomsdeckarna. Som Spårhundenprisade ”Falafelflickorna” av Christina Wahldén. Fler läsvärda ungdeckare: Camilla Lagerqvist, ”Mordön”, Sara Lövestam, ”Gruvan”, och Magnus Nordin, ”Midsommarmorden”.

3. Årets deckare. Deckarakademins presentation av årets utgivning hade 2018 flyttat in på Crimetime, som tack vare detta fick extra tyngd och seriositet. Som att genren breddades med Sara Stridsbergs ”Kärlekens Antarktis” och Laíla Slimanis ”Vaggvisa”. Eller när Gunilla Wedding sa att deckare kan vara dåligt översatta och illa korrlästa. Nils Scherman tillfogade att dålig korrläsning även gäller svenska deckare.

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA 2018

PS. Jag passerade också igenom (många gånger, det låg precis utanför presscentrat) rummet för poesi- och översättning. Som en rening: vila för öronen och också  poängtering av den omsorg som varje författare och journalist för den delen bör ha gentemot sina ord; varje ord, stycke(sindelning), punkt, kommatecken…

Här läser Jacqueline Woodson ur sin självbiografiska diktsamling för yngre och äldre, ”Brown Girl Dreaming”. Samtliga snapshots: Blenda Automatique. 

Sommardeckare 5) Once upon a time in England

Året är eller ska vara 1920. Miljöerna är fattig- och rikedomens London och England.

En autentisk historisk krimi, trodde jag. Florence Nightingale Shore, just den sjuksköterskan, var och är ju en autentisk person. På riktigt, nästan.

Men redan i inledningen till Jessica Fellowes ”Mitfordmorden – Mysteriet på Asthall” (Polaris, övers: Joakim Sundström) förekommer ett så gravt ”faktafel” att det måste vara meningen.

Författaren vill direkt säga att visst skriver hon historiskt men inte autentiskt utan hon har hittat på.

Den fattiga huvudpersonen, Louisa Cannon, råkar få anställning som barnsköterska hos den rika familjen Mitford – också autentisk men väl ändå och likaså hittepå? – och en mordintrig börjar sååå långsamt att nystas upp, sååå långsamt byggs stämningen och sååå långsamt spänningen upp.

Det tar sin tid men till sist är ”Mitfordmorden” helt klart en läsvärd första titel i vad som lär bli en närapå hur lång serie som helst med ”otaliga mysterier”…

För familjen Mitford har oräkneliga döttrar – hittills har de blivit sex stycken – och var och en ska få sin roman av Fellowes.

Bengt Eriksson