Hur hemskt får det bli?

Jag skriver på en recension av Midsommarmorden, som titeln lyder på Magnus Nordins nya spänningsroman för unga vuxna, till Opsis Barnkultur. Den här gången en ganska regelrätt pusseldeckare och med tiden kommer recensionen att hamna också på Deckarlogg.

Magnus Nordin MidsommarmordenMagnus Nordin är en av Sveriges mest intressanta författare av spänningsromaner (från skräck till deckare) och då inkluderar jag både ungdoms- och vuxenförfattare. Vad nu den skillnaden består av, när det gäller Nordin.

Följande intervjukrönika om spänningsromaner för yngre (i allmänhet) och om Magnus Nordin (i synnerhet) skrev jag för några år sen. Läggs härmed ut i väntan på recensionen av hans nya roman…

***

En av årets bästa svenska deckare, ”Avgrundens änglar” av Magnus Nordin, recenserades nyligen i den här tidningen. Men inte på deckaruppslaget utan på kultursidornas barn- och ungdomsbokuppslag. Alltså en ungdomsdeckare? Ja, fast en vuxen ungdomsdeckare – en roman som kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Magnus Nordin Avgrundens änglarFlera av Nordins så kallade ungdomsromaner kunde ha platsat i en nyutkommen fackbok, ”Unga böcker för alla åldrar”, där Elise Karlsson presenterar den nya, generationsövergripande genren ”crossoverlitteratur”.

Hon menar – och jag instämmer – att det skrivs allt fler ungdomsromaner som kan läsas av äldre och även att många vuxenromaner fått yngre läsare.

”Unga böcker för alla åldrar” innehåller inte så många exempel på deckare men där finns några crossoverromaner som balanserar både mellan åldrar och mellan kriminal- och andra genrer: John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”, Sara Bergmark Elfgrens & Mats Strandbergs ”Cirkeln”, Joyce Carol Oates ”Foxfire” med flera.

Åsa Carlsson, som recenserade ”Avgrundens änglar” på barn- och ungdomsuppslaget, berömmer Magnus Nordin för att ha ”skapat en rasande skicklig intrig” med ”nerv, spänning och trovärdighet”.

Elise Karlsson unga-bocker-for-alla-aldrarSen blir hon mer tveksam. Hon karaktäriserar boken som en ungdomsroman med en målgrupp som också rymmer ”de brådmogna 12-åringarna” och undrar om man ska ”sätta en spänningsroman med syfte att roa, där unga tjejer förs bort och våldtas… – i händerna på dem.”

En intressant och viktig diskussion som föder undringar och motfrågor. Det kan påpekas att varken på bokomslaget eller förlagets hemsida finns angivet att ”Avgrundens änglar” skulle vara en ungdomsroman. Snarare ännu ett exempel på crossoverlitteratur.

Magnus Nordin är inte heller den enda (ungdoms)författaren som skriver både bra och hemskt (= verklighetsförankrat). Lika bra och ännu hemskare är ”Tre”-serien av norrmannen Kjetil Johnson: tio romaner om ungdomar, kärlek, vänskap, ensamhet och mord.

Det finns även tidigare exempel på skrämmande barn- och ungdomsdeckare. ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, som Astrid Lindgren gav ut redan 1951, innehåller en mördare som kommer hemskt nära bokens unga detektiver. Lindgren liksom Nordin skildrar barndomens brutala möte med vuxenvärlden.

Samma diskussion – hur hemsk får en deckare vara? – återkommer om den vuxna kriminallitteraturen. 1973 avgick Maria Lang ur Svenska Deckarakademin i protest mot att en alltför våldsam roman, ”Min vän Walter” av Richard Neely, utsetts till årets bästa utländska deckare.

Jag minns när kulturredaktören Sune Johannesson för ett par år sen bjöd in Per Erik Tell och mig till en offentlig kulturlunch för att prata deckare. Då passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många tonåringar och barn – ja, spädbarn – numera mördas i kriminallitteraturen.

Våldet från TV-serier och dataspel sprider sig, sa någon. Det förekom mord på barn även hos Agatha Christie, påpekade en annan. Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Passar hennes förklaring även in på ungdomsdeckare och tonåringar? Vilket leder fram till den övergripande frågan: Ska moderna deckare – för äldre som yngre – vara underhållningslitteratur med syfte att ”roa” läsaren?

Magnus Nordin Copyright fotograf Stefan Tell”Jag skriver för att roa och oroa…” Så svarar Magnus Nordin när vi har en mejlkonversion om hans nya roman, med eller utan prefixet ungdoms-.

Foto: Stefan Tell / Bonnier Carlsen. 

Han skriver: ”Jag skulle inte rekommendera ´Avgrundens änglar´ till en elvaåring av den anledningen att jag inte tror att hen har uppnått en tillräckligt hög mognad och läsförståelse för att kunna ta till sig innehållet.”

Men han skriver också: ”Om du sätter åldersgräns på böcker eller film kommer de garanterat att locka till sig unga eftersom unga söker gränsöverskridande upplevelser, det är själva grejen med att vara tonåring.”

Kan man skildra vilket ämne och vilka händelser som helst i en ungdomsroman?

”Självklart! Tonåringar vill inte läsa harmlösa och samhällstillvända skildringar av sina liv. De vill bli tagna på allvar, inte förminskade.”

Fler citat ur Magnus Nordins mejl:

”Dessutom lever många ungdomar i dysfunktionella hem, de utsätts för mobbning och negativt kamrattryck, de är utlämnade åt olämpliga lärare och idrottsledare som ju ska vara ”vuxenförebilder”, för att inte tala om hur de ständigt måste brottas med existentiella grubblerier om alltifrån sexuell identitet till frågan: Duger jag?.”

”Mina böcker är inte en skildring av verkliga händelser eller personer utan de är fiction/thrillers, som leker med tanken Vad skulle hända om…?”

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB, YA och TA 2013

Annonser

Kriminallitterärt i Skåne

De skånska deckare, som hittills getts ut i år, utspelar sig till exempel i Malmö, Falsterbo, Kristianstad, Helsingborg, Landskrona (med omnejd) och Lund. En smaksak var krönikan ska börja, så varför inte i Kristianstad och med en polisroman som inte är en deckare eller ens hör till genren polisroman.

Larsson konstapelnCurt A Larsson har skrivit en biografi i form av en roman, ”Konstapeln” (BoD), om sig själv som polis och människa. Viktor Hjelm, som romanpolisen heter, börjar på 60-talet som 20-årig aspirant – en så kallad ”räv” – på Kristianstads polisstation för att senare bli FN-polis.

Lite spännande – med bankrån och knarksmuggling – men nog mest intressant om man, som jag, läst och läser svenska polisdeckare (från, säg, Vic Suneson över Sjöwall-Wahlöö fram till dagens polisaction). Larsson ger en fullt trovärdig insyn i hur polisarbete gick till, förr i tiden. Som grund till fortsatt polisromanläsande.

Ida Axelsson dolda spårIda Axelsson, som 2014 debuterade så lovande med polisromanen ”Svart skugga” har först nu gett ut uppföljaren ”Dolda spår” (Bokförlaget Sol). Samma huvudperson och miljö: polisinspektör Linn Wide I Helsingborg.

Många trådar – mord i en tunnel på Hälsokullen, prostitution, stadens motorcykelmiljö och Linns egen, problemfyllda bakgrund – tvinnas ihop till en sammanhållen kriminalhistoria med Helsingborgsmiljöerna som nav. Bra gjort och mycket lovande, fortfarande. Tänk om den tredje Linn Wide-deckaren kunde växla upp från lovande till riktigt bra?

(Längre recension av Axelssons nya Helsingborgsdeckare kan läsas HÄR.)

Anna BågstamAnna Bågstams ”Ögonvittnet” (Norstedts) och Tony Johanssons ”Smugglaren” (Lind & Co) utspelar sig mer respektive mindre i och norr om Landskrona, på tidigare fattiga fiskelägen som Lerviken och Borstahusen. Där sker den mordiska handlingen (Bågstam) och spolas ett svårt bränt lik upp på stranden (Johansson).

Bågstam introducerar två huvudpersoner – och antagonister – på polisstationen i Landskrona: Harriet Vesterberg, civil utredare, ung och energisk, samt hennes chef – ja, boss – Margareta, äldre, stingslig och otrevlig. Tyvärr skildras Harriet som så ung och naiv att ”Ögonvittnet” blir en Kitty-deckare. Fast berättelsen tar sig, allt mer och så pass att jag gärna träffar dem igen, Bågstams bägge deckarhjältinnor.

Johansson SmugglarenJohansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta?

Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till vad som måste vara en av årets bästa svenska deckare! Det hettar till extra när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Också Bågstams deckare har tidigare recenserats – och mer positivit 🙂 – på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.)

Sahlström I egna händer”I egna händer” (Bokfabriken) är Cecilia Sahlströms andra deckare med Sara Vallén och Rita Anker, poliser i Lund. Men alltför korta kapitel också den här gången, det både hackar upp och tunnar ut handlingen (hederslagar och mord på en socialsekreterare).

Trist och lite onödigt, för annars skriver och berättar Sahlström betydligt mer drivet i sin nya polisroman.

Med ”Allt har sitt pris” (RUC Förlag) har före detta polisen Jan-Eric Boo skrivit sin tredje, bästa och inte minst modigaste roman om poliskollegerna Michael Lundell, egentligen pensionär, och Mirka Salo, nu anställd på Must (underrättelsetjänsten).

Boo Allt har sitt prisGrunden läggs med ett högerextremt – nej, nazistiskt! – möte där poliser från Malmö deltar. Därefter blir chefen för gränspolisen mördad på Värnhemstorget.

Oroande aktuellt – men ibland mer av pamflett eller vittnesmål än roman. Det som händer beskrivs när det borde ha gestaltats och jag önskar att skildringen gått djupare in i kåren och fått de högerextrema poliserna att bli fysiskt närvarande. Oavsett detta: vilken kraft, vilken ilska och desperation i berättandet.

Antingen har jag vant mig eller så har (Christina) Olséni & (Micke) Hansen tonat ner skämtlynnet i sin fjärde Skanör-Falsterbodeckare, ”Strandhotellet” (Bokfabriken). Crazy – ja, helgalet – blir nu mer av cozy crime.

Olseni Hansen strandhotelletMest Mårten, en skånsk variant av Sigge Fürst som filmpolis och konstapel Goon (Enid Blyton), som sköter utredandet för Skanörspolisen. Övriga huvudpersoner: Egon, som fyllt 87 men nätdejtar som om han vore 70, och Ragnar, som är blott 85 och har köpt en stor segelbåt med ett lik – det hänger efter i ett rep när båten lägger till i Skanörs hamn.

Fortfarande inte min genre men jag får erkänna att det är författarnas. Deras egentligen bisarra kombination av humor och mord fungerar märkligt bra.

Att observera: Samtliga nämnda deckare är olika sorters polisromaner. Kan det säga något om dagens skånska/svenska deckarutgivning?

***

PS. Ytterligare två aktuella skånska deckare, som också är varianter på polisgenren, har jag tidigare lovordat på recensionssidorna:

Markus Tullbergs ”Himmelsmord” (Mirum) – ett gammaldags pussel kring ett mord ombord på ett luftskepp som 1913 lyfter från Ringsjön – och Set Mattssons ”Kvinnan vid Kanalen” (Historiska Media) – en likaså historisk roman där kriminalöverkonstapel Douglas Palm återkommer i 50-talets fattiga Malmö.

(Läs recensionen av Tullbergs deckare HÄR. Och en recension av Mattssons HÄR.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2018

 

Nyanserat pussel i Skövde

Nej, varför skulle Deckarloggs redaktörer/recensenter tycka lika?

Följande deckare har tidigare recenserats på Deckarlogg. Men här kommer ännu en recension – med, tror jag, motsatt åsikt.

***

Kristina Appelqvist
Den fjärde pakten
(Piratförlaget)

För fjärde gången är vi tillbaka i de välbekanta omgivningarna kring Skövde och Västgöta universitet. Litteraturforskaren Emma Waller har just blivit utsedd till vicerektor och rektor Emma Lundgren har precis återkommit i tjänst lagom till höstterminsstarten.

Så ett larm sent på natten. En ung man vacklar högt uppe på kampanilen på campusområdet.

denfjardepakten-inb-195x300Varför kommer inte brandkår och ambulans? Vem är han? En politisk aktivist? En banderoll på byggnaden pekar i den riktningen.

Ett fasansfullt felsteg och den unge studenten störtar till sin död medan Emma Waller och Emma Lundgren hjälplösa ser på.

Frågorna hopas och situationen blir inte bättre av att det är något obehagligt på gång i tjänsterum och korridorer. Docenter och professorer tycks bilda en kompakt mur med ett enda syfte. Att få bort Emma Lundgren från rektorsstolen.

Polisen avskriver den unge mannens död som självmord, trots flickvännens och föräldrarnas protester och tvivlet på att polisens slutsats är riktig, har väckts. Skövdes mediehjältinna Frida Åberg börjar ställa allt närgångnare frågor och misstag börjar begås…

I Kristina Appelqvists romaner ställs vardagen bredvid, inte mot, universitetet som är en värld i världen och som självklart också rymmer de vanliga mänskliga baksidorna – egoismen, girigheten och korruptionen – och som därför är ett tacksamt objekt för skildringar av ond bråd död.

Hon hanterar sin sfär kärleksfullt och med lätt och alltmer nyanserad hand.

Den som söker grafiska skildringar av livet på samhällets botten får leta någon annanstans. Hennes böcker hör snarare till Agatha Christie-traditionen med pusslet som metod. För älskare av den genren är ”Den fjärde pakten” absolut att rekommendera.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

Den föregående recensionen av ”Den fjärde pakten” kan läsas HÄR.

Hans Alfredsons mörkaste mörka

Hans Alfredson
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, berättelser om ondska, svensk/skånsk noir

Ska jag jämföra Hans Alfredson med några andra författare så blir det, å ena sidan, Fritiof Nilsson Piraten och Joyce Carol Oates, å den andra.

”Jag hade gott minne för roliga historier och kunde berätta dem väl.” Så skriver Alfredson i ”Om att hålla mun”, en av ”Septemberberättelserna” i samlingen ”Avbrott” (1994), och precis så är det. Liksom Piraten skriver han muntligt. Bägge anknyter till en muntlig berättartradition, som får mej att associera till bonnkomikerna på forna dagars Kiviks marknader.

När Hans Alfredson kommit igång med historieberättandet upplöser han skriftspråket. Då börjar han skriva som han pratar. Då kommaterar och punkterar han meningarna där han andas, inte där han enligt de svenska språkreglerna ska sätta komma och punkt. Den som hört Alfredson läsa någon berättelse på radio eller i TV, hör hans röst också i böckerna.

1979-81 publicerade Hans Alfredson tre romaner: ”Den befjädrade ormen”, ”En ond man” (delvis filmad med titeln ”Den enfaldige mördaren”) och ”Tiden är ingenting”. Med Svenska Deckarakademins allt vidare definition av genren kan ”En ond man” räknas till kriminalgenren.

De två andra är knappast deckare, men också de är kriminella. Romanerna hör ihop och kompletterar varann.

Alfredson har skrivit en (kriminal)trilogi om människans ondska; brott och eventuellt straff. Han måste ha skrivit med ursinne i bröstet, gråt i ögonen och skrik i rösten.

Igen och igen ältar han dessa banala men livsviktiga, för livet grundläggande frågor: Vad är ont? Vad är gott? Varför blir människor onda? Hur kan ondskan bekämpas? Hur ska ondskan bestraffas?

Mest närvarande – rent fysiskt närvarande – är ondskan i de sex berättelser som tillsammans bildar romanen ”En ond man”. Än står han i centrum, än i periferin, men oavsett var den onde mannen befinner sej i berättelsen är det hans ondska som, bokstavligen, bestämmer över de andra människornas liv och död, i nuet och i framtiden.

”En ond man” har Alfredson suttit i sitt svartaste hål och författat. För att hitta en annan författare som utforskat ondskan lika långt ner i djupet måste jag gå till, just, Joyce Carol Oates.

De tjugoen kriminalberättelserna i ”Lagens långa näsa” (1983) och romanen ”En yxa i nacken” (1992) är mer regelrätta deckare: pusseldeckare i Sir Arthur Conan Doyles, Agatha Christies och Dorothy L. Sayers anda.

Den pensionerade kriminalkommissarien Albin Winkelryd är huvudperson i bägge böckerna och själv har Hans Alfredson birollen som en svensk Dr Watson. Att Alfredson läst och känner den traditionella pusseldeckaren framgår inte minst av att han i ”En yxa i nacken” placerar ut en ledtråd som gör det möjligt för en uppmärksam deckarläsare att redan efter några sidor avslöja vem som gjorde det. (Nej, själv upptäckte jag inte ledtråden.)

I bägge böckerna finns också en alfredsonsk svärta som kontrasterar mot deckarberättelsen som underhållning. ”En yxa i nacken” skildrar, för att citera författaren/berättaren, ”ett ovanligt äckligt mord”. Mordet utförs, kan jag tillägga, av en ovanligt ond människa: så självisk och ond att boktiteln hade kunnat vara just ”En ond människa”.

Också samlingen ”Avbrott”(1994) innehåller en kolsvart berättelse, en långnovell eller kortroman, en riktig mardröm, som Alfredson kallar ”En gotisk historia”. Kanske inte en kriminalhistoria eller deckare, men här förekommer ett par poliser och historien handlar om ondska och en ond man, om människors oförmåga att upptäcka och motstå ondskan.

I romanen ”De döda kring Maria” (1999) – en hårdkokt thriller – finns många onda människor samt en god människa som av kärlek till Maria och hat mot ondskan går över gränsen och själv blir ond. Han blir en hämnare. Ämnen: incest, narkotika, kvinnomisshandel…

Genom 1980- och 90-talen fortsätter Hans Alfredson att älta de eviga frågorna från romanen En ond man: Vad är ont? Vad är gott? Alfredson har dessutom ”återberättat” en berättelse, ”Attentatet i Pålsjö skog” (1996), om andra världskriget och nazismen i Sverige.

Titlar (urval):
Den befjädrade ormen. 1979.
En ond man. 1980.
Tiden är ingenting. 1981.
Lagens långa näsa. 1983.
En yxa i nacken. 1992.
Avbrott. 1994.
Attentatet i Pålsjö skog: en historia om några sabotörer och Sverige under andra världskriget / Holger Axel Andersson; utgiven och redigerad av Hans Alfredson. 1996.
De döda kring Maria. 1999.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Norsk deckare på lek snarare än på allvar

Geir Stengen
Maestro
Övers: Helena Sjöstrand Svenn / Gösta Svenn
(Forum)

Sammanfattning av vad jag tycker om ”Maestro” av Geir Tengen: si och så.

Tangen är ännu en norsk deckarförfattare som debuterat – med en blandning av polisroman, thriller och pusseldeckare.

Ena kapitlet, eller till och med sidan, tyckte jag att det var en typisk deckardebut. Andra kapitlet, eller till och med sidan, tyckte jag att jamen, rätt bra ändå.

Som ett examensarbete i deckarskrivande, nästan. Ett formulär som fylls i.

Tangen MaestroKontra riktigt smart, det här. Uppfinningsrikt.

Geir Tengen bor i staden Haugesund, där han också placerat ”Maestro” med två huvudpersoner: den förre grävande stjärnjournalisten Viljar Ravn Gudmundsson på lokaltidningen och den unga (över)ambitiösa kriminalkommissarien Lotte Skeisvoll vid Haugesundspolisen.

Viljar får meddelanden om hämnd i form av mord i sin mejlbox. Någon – vem? – vill straffa människor som lyckats komma undan rättvisan. Och så sker ett mord, enligt vad som angavs i mejlet.

Det är bara början.

Står inget om följande i baksidestexten så vete sjutton hur mycket jag ska avslöja. Men kanske ändå så pass att intrigen i den här romanen förhåller sig till intrigerna i några andra, föregående deckarförfattares romaner.

Det var det jag menade med fyndigt men krystat. Lite ansträngt. Och som att fylla i ett deckarformulär alternativt fixa ett betyg i kriminalromanhistoria.

Trovärdigt? Nja, det skulle jag ju vilja tycka men det kan jag inte.

Bra då? Underhållande? Spännande?

Ja. Jo. Visst, det är det ändå.

Fast onödigt våldsamt ibland, särskilt som ”Maestro” mer är skriven på deckarlek än verkligt allvar. Titeln kan också ge en aning om vad seriemördaren, för så blir det, anser om sig själv. Eller också är det författaren som är ”maestron”?

Si och så, som sagt. Närmare en åsikt kommer jag inte, så du får – om jag lockat fram ett intresse – läsa själv.

Huvudpersonerna Viljar och Lotte, journalisten och kommissarien, ska återkomma i fler deckare av norrmannen Geir Tangen så man lär väl sig att gilla dem, med romantitlarna.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

 

Pyssligt, mysigt och lite spännande

Annette Haaland
Pastor Viveka och Glada änkan
(Albert Bonniers)

Pyssligt och mysigt. Läsaren mår bra. Samt en gnutta spänning.

Annette Haaland har skrivit sin tredje feelgooddeckare om frikyrkopastorn Viveka i stockholmsförorten Enskede.

Glada änkanTiteln syftar på den kvinnliga pianist som brukade ackompanjera stumfilmer på Enskede bio. Nu har Viveka med vänner öppnat en ny liten bio. Hon predikar, hennes make lagar mat och de går på tangokurs, församlingen får en annorlunda ny medlem och en äldre församlingsbo forskar i Glada änkans historia.

Men så dyker ett avhugget finger upp på ett bord. Och vem är den där ryssen, som snokar omkring?

Jo, lite skrämmande blir det, för Haalands berättelse har verkligheten som grund.

Tredje gången gillt! En riktigt lyckad feelgood med krimi.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

 

Mord i luftskepp

Markus Tullberg
Valter Greens mysterier nr 1
Himmelsmord

(Mirum)

En vårdag 1913 lyfter luftskeppet Gryning från Ringsjön i Skåne för att göra sin jungfrufärd till Amerika.

HimmelsmordOmbord finns en inbjuden skara – som finansiärer, journalister och så poliskommissarie Valter Green. Vilket är lämpligt, då en av passagerarna hittas död morgonen därpå.

”Himmelsmord”, som inleder en deckarserie i fickformat om ”Valter Greens mysterier”, är Markus Tullbergs debut som deckarförfattare.

Och han gör det bra, med känsla för både genren och tiden.

Det har blivit ett underhållande deckarpussel, där läsaren kan tävla med kommissarie Green om att lösa mysteriet, i en lite gammaldags stil med doft av Agatha Christie.

Angenämt är väl ordet. Författaren roar också sig och oss med att räkna ner kapitlen – bakåt alltså, från 10 till 1.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Något kortare i Gota Medias tidningar 2018