Sommardeckare 5) Once upon a time in England

Året är eller ska vara 1920. Miljöerna är fattig- och rikedomens London och England.

En autentisk historisk krimi, trodde jag. Florence Nightingale Shore, just den sjuksköterskan, var och är ju en autentisk person. På riktigt, nästan.

Men redan i inledningen till Jessica Fellowes ”Mitfordmorden – Mysteriet på Asthall” (Polaris, övers: Joakim Sundström) förekommer ett så gravt ”faktafel” att det måste vara meningen.

Författaren vill direkt säga att visst skriver hon historiskt men inte autentiskt utan hon har hittat på.

Den fattiga huvudpersonen, Louisa Cannon, råkar få anställning som barnsköterska hos den rika familjen Mitford – också autentisk men väl ändå och likaså hittepå? – och en mordintrig börjar sååå långsamt att nystas upp, sååå långsamt byggs stämningen och sååå långsamt spänningen upp.

Det tar sin tid men till sist är ”Mitfordmorden” helt klart en läsvärd första titel i vad som lär bli en närapå hur lång serie som helst med ”otaliga mysterier”…

För familjen Mitford har oräkneliga döttrar – hittills har de blivit sex stycken – och var och en ska få sin roman av Fellowes.

Bengt Eriksson

Annonser

Sommardeckare 3) Bröllop i traditionsenlig stil på Gotland

Också läst ”Som daggen stilla kysst” (Lind & Co) i sommar, den hittills bästa titeln i serien om pensionären Anki och före detta polisen Tryggve (som hon någon gång väl ändå i alla fall ska få ihop det med!) på Gotland.

Skriver och tycker alltså jag, som tidigare tyckt att Marianne Cedervall inte lyckats riktigt så bra efter att hon slutade med sin förra nästan-deckarserie – men desto mer övernaturliga spänningsromaner med feelgood – om Mirjam och Hervor, dessa bägge, tja, ”häxor”.

Inte förrän nu, för här och nu lyckas Cedervall balansera feelgood och krimi, småmys och allvar, mycket bättre – jo, riktigt bra . mot varann.

Intrigen spinner kring ett traditionellt gotländskt bröllop där det börjar hända saker – med giftermålet och runt omkring, både gamla fördomar och det förflutna sipprar upp till nutiden.

Feelgood på riktigt, kan man säga så? Det kan man!

Och när du läst fram till de sista sidorna låter Cedervall ana något lovande…

Bengt Eriksson

Antikviteter, mat och mord

Med anledning av årets Homan-deckare ”Den engelske kusinen”: följande krönika skrev jag om deckarförfattaren Jan Mårtenson och antikvitetshandlaren Johan Kristian Homan för ett par år sen…

***

Den första sommardagen infaller alltid när jag får årets Homandeckare i hand. Jag slår mig ner under päronträdet i trädgården och börjar läsa Jan Mårtensons nya deckare, ”Silverapostlarna” (W&W), om antikhandlaren och amatördetektiven Johan Kristian Homan.

Ännu är jag bara på sidan 9, där ringer det i Homans mobil. En kollega, som också hade en antikhandel i Stockholm men flyttat till Söderköping, ska fylla 50 och bjuder Homan på festen för att ”ingå bland ungdomarna”.

Jan Mårtenson eller om det kan vara Johan Kristian Homan? Foto: Creative Commons / Jan Ainali.

Vi trogna Homanläsare småler. ”Själv hade jag ju en bit kvar”, tänker Homan. Det har han haft sen ”Helgeandsmordet” kom 1973 och inledde serien. Homan uppstod, ja, föddes, som 45-åring och har förblivit det genom 43 år och 45 böcker.

Att en deckarhjälte stannar i åldern är inget ovanligt. Det lite speciella med Homan är att tiden tickar på: samhället och kriminaliteten förändras omkring honom.

I ”Silverapostlarna” – nu har jag läst vidare – stiger Homan på en blå dragspelsbuss (nej, inga sådana i Stockholm 1973) och i Svenska Dagbladet ser han att Operan ska sätta upp Wagners ”Ringen” med Nina Stemme och Katarina Dalayman. Plus mobiltelefonen förstås. Kriminaliteten är uppdaterad till beskyddarligor, knarksmuggling och cannabisodling (samt mord).

Det finns en högst mänsklig förklaring till att Homan förblir 45. På pocketomslaget till ”Helgeandsmordet” kan man se ett foto av Jan Mårtenson i samma blåa blazer som sin hjälte, lätt gråhårig men ”ung”, säg 45 år, och med en siameskatt på axeln. Katten måste heta Cléo de Merode, för så heter Homans katt.

Johan Kristian Homan är författaren och förre diplomaten Jan Mårtensons evigt unge alter ego.

Men hur kan jag, som annars mest gillar hårdkokt, sluka Homandeckare? För spänningen? Nej! Bra intriger? Knappast. Välskrivna? Inte numera. Samhällskildringar? För all del men jag instämmer sällan i Homans konservativa åsikter.

Vad jag uppskattar desto mer är Homans personliga tankar = korta föreläsningar om antikviteter – som gustavianska stolar, Chippendalemöbler och en Röstrandsskål (exempel ur nya boken).

Jag tycker också om att följa med när Homan reser utomlands, ensam eller som ”ledsagare” till Francine, Säpochef och hans särbo sen ”Caesars örn” (1996). Nu senast reser de till Lissabon på ett snabbesök som gärna fått sträcka ut över fler kapitel.

Jag, Homan och Mårtenson är dessutom mycket matintresserade. Ofta avslutas böckerna med ett matrecept, som jag brukar slå upp och kolla innan jag börjar läsa. I ”Silverapostlarna” finns ett recept på Sjömansbiff.

Fast allra mest lockas jag av den Stockholmsmiljö där Homan rör sig – med utgångspunkt från sin antikhandel i Gamla stan. Men vilken av alla antikhandlar, som ligger vägg i vägg på Köpmangatan, kan vara hans? Det har aldrig avslöjats.

Däremot vet medlemmarna i det litterära HomanSällskapet – jo, det finns ett sådant – att Johan Kristian Homan är bosatt vid Köpmantorget 10, högst upp med balkong. Han övertog våningen efter skådespelaren Ulf Palme.

Bengt Eriksson
Publicerat i KB, YA, TA 2016

Sommardeckare 2) Med utsikt från Köpmangatan

Det är en tradition, vana eller ovana att jag varje sommar läser Jan Mårtensons nya Homan-deckare.

Varför? kan man fråga sig (och även jag).

Ja, inte för det deckiga och kriminella i alla fall. Men här finns alltid en stockholmsstämning som jag uppskattar, miljön i Gamla stan med omnejd (Stockholm, alltså).

”Den engelske kusinen” (W&W), som årets titel heter, börjar med antikvitetshandlaren Johan Kristian Homan och hans Julia Roberts till Säpochef på plats i Sydafrika.

Väl hemma i antikvitetsaffären på Köpmangatan inträder såväl brittiska spioner och en skjutglatt ilsken ryss.

Annars: som det brukar. Homan blir så smått misstänkt för mord.

Dessutom, vilket sällan påpekas, skriver ju Jan Mårtenson politiska deckare med ymmiga kommentarer om samhället och politiken. Och nog har de – både Mårtensson och Homan – blivit mindre reaktionära med åren?

(Åren och åren förresten. Johan Kristian Homan har knappt åldrats en sekund sen han 1973 presenterades som medelålders i ”Helgeandsmorden”.)

Bengt Eriksson

Hur hemskt får det bli?

Jag skriver på en recension av Midsommarmorden, som titeln lyder på Magnus Nordins nya spänningsroman för unga vuxna, till Opsis Barnkultur. Den här gången en ganska regelrätt pusseldeckare och med tiden kommer recensionen att hamna också på Deckarlogg.

Magnus Nordin är en av Sveriges mest intressanta författare av spänningsromaner (från skräck till deckare) och då inkluderar jag både ungdoms- och vuxenförfattare. Vad nu den skillnaden består av, när det gäller Nordin.

Följande intervjukrönika om spänningsromaner för yngre (i allmänhet) och om Magnus Nordin (i synnerhet) skrev jag för några år sen. Läggs härmed ut i väntan på recensionen av hans nya roman…

***

En av årets bästa svenska deckare, ”Avgrundens änglar” av Magnus Nordin, recenserades nyligen i den här tidningen. Men inte på deckaruppslaget utan på kultursidornas barn- och ungdomsbokuppslag. Alltså en ungdomsdeckare? Ja, fast en vuxen ungdomsdeckare – en roman som kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Flera av Nordins så kallade ungdomsromaner kunde ha platsat i en nyutkommen fackbok, ”Unga böcker för alla åldrar”, där Elise Karlsson presenterar den nya, generationsövergripande genren ”crossoverlitteratur”.

Hon menar – och jag instämmer – att det skrivs allt fler ungdomsromaner som kan läsas av äldre och även att många vuxenromaner fått yngre läsare.

”Unga böcker för alla åldrar” innehåller inte så många exempel på deckare men där finns några crossoverromaner som balanserar både mellan åldrar och mellan kriminal- och andra genrer: John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”, Sara Bergmark Elfgrens & Mats Strandbergs ”Cirkeln”, Joyce Carol Oates ”Foxfire” med flera.

Åsa Carlsson, som recenserade ”Avgrundens änglar” på barn- och ungdomsuppslaget, berömmer Magnus Nordin för att ha ”skapat en rasande skicklig intrig” med ”nerv, spänning och trovärdighet”.

Sen blir hon mer tveksam. Hon karaktäriserar boken som en ungdomsroman med en målgrupp som också rymmer ”de brådmogna 12-åringarna” och undrar om man ska ”sätta en spänningsroman med syfte att roa, där unga tjejer förs bort och våldtas… – i händerna på dem.”

En intressant och viktig diskussion som föder undringar och motfrågor. Det kan påpekas att varken på bokomslaget eller förlagets hemsida finns angivet att ”Avgrundens änglar” skulle vara en ungdomsroman. Snarare ännu ett exempel på crossoverlitteratur.

Magnus Nordin är inte heller den enda (ungdoms)författaren som skriver både bra och hemskt (= verklighetsförankrat). Lika bra och ännu hemskare är ”Tre”-serien av norrmannen Kjetil Johnson: tio romaner om ungdomar, kärlek, vänskap, ensamhet och mord.

Det finns även tidigare exempel på skrämmande barn- och ungdomsdeckare. ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, som Astrid Lindgren gav ut redan 1951, innehåller en mördare som kommer hemskt nära bokens unga detektiver. Lindgren liksom Nordin skildrar barndomens brutala möte med vuxenvärlden.

Samma diskussion – hur hemsk får en deckare vara? – återkommer om den vuxna kriminallitteraturen. 1973 avgick Maria Lang ur Svenska Deckarakademin i protest mot att en alltför våldsam roman, ”Min vän Walter” av Richard Neely, utsetts till årets bästa utländska deckare.

Jag minns när kulturredaktören Sune Johannesson för ett par år sen bjöd in Per Erik Tell och mig till en offentlig kulturlunch för att prata deckare. Då passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många tonåringar och barn – ja, spädbarn – numera mördas i kriminallitteraturen.

Våldet från TV-serier och dataspel sprider sig, sa någon. Det förekom mord på barn även hos Agatha Christie, påpekade en annan. Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Passar hennes förklaring även in på ungdomsdeckare och tonåringar? Vilket leder fram till den övergripande frågan: Ska moderna deckare – för äldre som yngre – vara underhållningslitteratur med syfte att ”roa” läsaren?

”Jag skriver för att roa och oroa…” Så svarar Magnus Nordin när vi har en mejlkonversion om hans nya roman, med eller utan prefixet ungdoms-.

Foto: Stefan Tell / Bonnier Carlsen. 

Han skriver: ”Jag skulle inte rekommendera ´Avgrundens änglar´ till en elvaåring av den anledningen att jag inte tror att hen har uppnått en tillräckligt hög mognad och läsförståelse för att kunna ta till sig innehållet.”

Men han skriver också: ”Om du sätter åldersgräns på böcker eller film kommer de garanterat att locka till sig unga eftersom unga söker gränsöverskridande upplevelser, det är själva grejen med att vara tonåring.”

Kan man skildra vilket ämne och vilka händelser som helst i en ungdomsroman?

”Självklart! Tonåringar vill inte läsa harmlösa och samhällstillvända skildringar av sina liv. De vill bli tagna på allvar, inte förminskade.”

Fler citat ur Magnus Nordins mejl:

”Dessutom lever många ungdomar i dysfunktionella hem, de utsätts för mobbning och negativt kamrattryck, de är utlämnade åt olämpliga lärare och idrottsledare som ju ska vara ”vuxenförebilder”, för att inte tala om hur de ständigt måste brottas med existentiella grubblerier om alltifrån sexuell identitet till frågan: Duger jag?.”

”Mina böcker är inte en skildring av verkliga händelser eller personer utan de är fiction/thrillers, som leker med tanken Vad skulle hända om…?”

Bengt Eriksson
Publicerat i KB, YA och TA 2013

Kriminallitterärt i Skåne

De skånska deckare, som hittills getts ut i år, utspelar sig till exempel i Malmö, Falsterbo, Kristianstad, Helsingborg, Landskrona (med omnejd) och Lund. En smaksak var krönikan ska börja, så varför inte i Kristianstad och med en polisroman som inte är en deckare eller ens hör till genren polisroman.

Curt A Larsson har skrivit en biografi i form av en roman, ”Konstapeln” (BoD), om sig själv som polis och människa. Viktor Hjelm, som romanpolisen heter, börjar på 60-talet som 20-årig aspirant – en så kallad ”räv” – på Kristianstads polisstation för att senare bli FN-polis.

Lite spännande – med bankrån och knarksmuggling – men nog mest intressant om man, som jag, läst och läser svenska polisdeckare (från, säg, Vic Suneson över Sjöwall-Wahlöö fram till dagens polisaction). Larsson ger en fullt trovärdig insyn i hur polisarbete gick till, förr i tiden. Som grund till fortsatt polisromanläsande.

Ida Axelsson, som 2014 debuterade så lovande med polisromanen ”Svart skugga” har först nu gett ut uppföljaren ”Dolda spår” (Bokförlaget Sol). Samma huvudperson och miljö: polisinspektör Linn Wide I Helsingborg.

Många trådar – mord i en tunnel på Hälsokullen, prostitution, stadens motorcykelmiljö och Linns egen, problemfyllda bakgrund – tvinnas ihop till en sammanhållen kriminalhistoria med Helsingborgsmiljöerna som nav. Bra gjort och mycket lovande, fortfarande. Tänk om den tredje Linn Wide-deckaren kunde växla upp från lovande till riktigt bra?

(Längre recension av Axelssons nya Helsingborgsdeckare kan läsas HÄR.)

Anna Bågstams ”Ögonvittnet” (Norstedts) och Tony Johanssons ”Smugglaren” (Lind & Co) utspelar sig mer respektive mindre i och norr om Landskrona, på tidigare fattiga fiskelägen som Lerviken och Borstahusen. Där sker den mordiska handlingen (Bågstam) och spolas ett svårt bränt lik upp på stranden (Johansson).

Bågstam introducerar två huvudpersoner – och antagonister – på polisstationen i Landskrona: Harriet Vesterberg, civil utredare, ung och energisk, samt hennes chef – ja, boss – Margareta, äldre, stingslig och otrevlig. Tyvärr skildras Harriet som så ung och naiv att ”Ögonvittnet” blir en Kitty-deckare. Fast berättelsen tar sig, allt mer och så pass att jag gärna träffar dem igen, Bågstams bägge deckarhjältinnor.

Johansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta?

Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till vad som måste vara en av årets bästa svenska deckare! Det hettar till extra när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Också Bågstams deckare har tidigare recenserats – och mer positivit 🙂 – på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.)

”I egna händer” (Bokfabriken) är Cecilia Sahlströms andra deckare med Sara Vallén och Rita Anker, poliser i Lund. Men alltför korta kapitel också den här gången, det både hackar upp och tunnar ut handlingen (hederslagar och mord på en socialsekreterare).

Trist och lite onödigt, för annars skriver och berättar Sahlström betydligt mer drivet i sin nya polisroman.

Med ”Allt har sitt pris” (RUC Förlag) har före detta polisen Jan-Eric Boo skrivit sin tredje, bästa och inte minst modigaste roman om poliskollegerna Michael Lundell, egentligen pensionär, och Mirka Salo, nu anställd på Must (underrättelsetjänsten).

Grunden läggs med ett högerextremt – nej, nazistiskt! – möte där poliser från Malmö deltar. Därefter blir chefen för gränspolisen mördad på Värnhemstorget.

Oroande aktuellt – men ibland mer av pamflett eller vittnesmål än roman. Det som händer beskrivs när det borde ha gestaltats och jag önskar att skildringen gått djupare in i kåren och fått de högerextrema poliserna att bli fysiskt närvarande. Oavsett detta: vilken kraft, vilken ilska och desperation i berättandet.

Antingen har jag vant mig eller så har (Christina) Olséni & (Micke) Hansen tonat ner skämtlynnet i sin fjärde Skanör-Falsterbodeckare, ”Strandhotellet” (Bokfabriken). Crazy – ja, helgalet – blir nu mer av cozy crime.

Mest Mårten, en skånsk variant av Sigge Fürst som filmpolis och konstapel Goon (Enid Blyton), som sköter utredandet för Skanörspolisen. Övriga huvudpersoner: Egon, som fyllt 87 men nätdejtar som om han vore 70, och Ragnar, som är blott 85 och har köpt en stor segelbåt med ett lik – det hänger efter i ett rep när båten lägger till i Skanörs hamn.

Fortfarande inte min genre men jag får erkänna att det är författarnas. Deras egentligen bisarra kombination av humor och mord fungerar märkligt bra.

Att observera: Samtliga nämnda deckare är olika sorters polisromaner. Kan det säga något om dagens skånska/svenska deckarutgivning?

***

PS. Ytterligare två aktuella skånska deckare, som också är varianter på polisgenren, har jag tidigare lovordat på recensionssidorna:

Markus Tullbergs ”Himmelsmord” (Mirum) – ett gammaldags pussel kring ett mord ombord på ett luftskepp som 1913 lyfter från Ringsjön – och Set Mattssons ”Kvinnan vid Kanalen” (Historiska Media) – en likaså historisk roman där kriminalöverkonstapel Douglas Palm återkommer i 50-talets fattiga Malmö.

(Läs recensionen av Tullbergs deckare HÄR. Och en recension av Mattssons HÄR.)

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2018

 

Nyanserat pussel i Skövde

Nej, varför skulle Deckarloggs redaktörer/recensenter tycka lika?

Följande deckare har tidigare recenserats på Deckarlogg. Men här kommer ännu en recension – med, tror jag, motsatt åsikt.

***

Kristina Appelqvist
Den fjärde pakten
(Piratförlaget)

För fjärde gången är vi tillbaka i de välbekanta omgivningarna kring Skövde och Västgöta universitet. Litteraturforskaren Emma Waller har just blivit utsedd till vicerektor och rektor Emma Lundgren har precis återkommit i tjänst lagom till höstterminsstarten.

Så ett larm sent på natten. En ung man vacklar högt uppe på kampanilen på campusområdet.

Varför kommer inte brandkår och ambulans? Vem är han? En politisk aktivist? En banderoll på byggnaden pekar i den riktningen.

Ett fasansfullt felsteg och den unge studenten störtar till sin död medan Emma Waller och Emma Lundgren hjälplösa ser på.

Frågorna hopas och situationen blir inte bättre av att det är något obehagligt på gång i tjänsterum och korridorer. Docenter och professorer tycks bilda en kompakt mur med ett enda syfte. Att få bort Emma Lundgren från rektorsstolen.

Polisen avskriver den unge mannens död som självmord, trots flickvännens och föräldrarnas protester och tvivlet på att polisens slutsats är riktig, har väckts. Skövdes mediehjältinna Frida Åberg börjar ställa allt närgångnare frågor och misstag börjar begås…

I Kristina Appelqvists romaner ställs vardagen bredvid, inte mot, universitetet som är en värld i världen och som självklart också rymmer de vanliga mänskliga baksidorna – egoismen, girigheten och korruptionen – och som därför är ett tacksamt objekt för skildringar av ond bråd död.

Hon hanterar sin sfär kärleksfullt och med lätt och alltmer nyanserad hand.

Den som söker grafiska skildringar av livet på samhällets botten får leta någon annanstans. Hennes böcker hör snarare till Agatha Christie-traditionen med pusslet som metod. För älskare av den genren är ”Den fjärde pakten” absolut att rekommendera.

Katarina Tornborg

Den föregående recensionen av ”Den fjärde pakten” kan läsas HÄR.