Elsie Petrén, barndeckarförfattare och egenutgivare

Samvetet gnager.

Jag lovade ju att jag skulle skriva om egen- och hybridförlagsutgivna deckare. Och det kommer, jag ska göra det, det lovar jag igen. Jag läser och läser och får deckarstapeln med egentutgivet och hybrider att sjunka allt mer undan för undan.

Kommissarie TaxMen det dröjer ännu lite till, sen återkommer jag…

Men jag ska ändå börja så smått med att uppmärksamma barndeckarförfattaren Elsie Petrén, aktuell med ”Döden i Skuggmyra” (Zek bokförlag) som är tredje titeln i Skuggmyra-serien.

Elsie Petrén ger numera ut sina böcker på eget bokförlag. Varför? Det är ju en fråga som brukar ställas om och till egenutgivare. Och det gjorde jag också, till henne.

Och fick ett långt svarsmejl – med till och med två svar, ett kort och en längre version – där hon berättade hela historien om sina böcker och deras utgivningar: först kommissarie Tax-serien (på Natur och Kultur), därefter Adrian-serien (B.Wahlströms förlag) och sist de två första titlarna i Skuggmyra-serien (också Wahlströms).

Ingen uppmuntrande läsning.

zata-samlingsvolym-1Den långa versionen (om omslag, målgrupp, markandsföring med mera) ska jag inte citera, den är lite för öppenhjärtligt, tycker jag. Men den korta versionen kan jag väl citera, i sin helhet:

”Jag vill själv kunna bestämma och slippa vara i händerna på de etablerade bokförlagen (och framförallt deras marknads- och säljavdelningar) som ibland tar förödande felaktiga beslut.”

Låt mig konstatera: så som Elsie Petrén beskriver det, så ska ingen författare bli behandlad av något bokförlag. Någonsin!

I det här fallet är det ju ännu konstigare, eftersom Petrén är en prisad författare (bland annat tilldelad Ture Sventon-priset ”Temmelburken” 2004) som lovar ännu mer inför framtiden. Inte minst kommersiellt, vilket (väl? väl!) borde göra bokförlag intresserade.

Suck, bara suck.

Skuggmyra'Slutsats (egentligen självklart men ibland framförs ju den motsatta åsikten): Det behöver inte alls vara så att författare som ger ut böcker på eget förlag gör det för att inget etablerat förlag vill ha deras böcker. Det omvända kan också gälla: Författaren vill inte ha förlagen.

Efter detta passar det ju med en recension av Elsie Petréns senaste barn- eller kanske mellanåldersdeckare, alltså ”Döden i Skuggmyra”. Den recensioner följer i nästa inlägg på Deckarlogg…

Bengt Eriksson

Annonser

1600-talets seriemördare

E.T.A. Hoffmann
Fröken Scuderi
övers: Inger Bahson-Rosenborg/Jonas Wessel
(Hatur förlag)

Kortromanen ”Fröken Scuderi” utspelar sig 1680 i Paris, skrevs 1818, kom på svenska senare på 1800-talet och har nu återutgivits på nytt. En kriminalklassiker som föregick Edgar Allan Poe med 22 år.

Fröken ScuderiOch den kan – än idag – läsas med stort nöje.

Här finns de flesta framtida deckaringredienser.

Grundgenren är pusseldeckare fast med inslag av fantastik, humoresk och kärlekshistoria samt en antydan till advokatdeckare. Den åldriga, diktskrivande fröken Scuderi kan vara en protoyp för Miss Marple och Desgrais heter den korkade polisen.

Brottslingen är – alltså redan i början av 1800-talet! – seriemördare och psykopat.

I efterordet har Fenomenet Scuderi placerats in i tiden och genren av den kunnige Dag Hedman.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidnngar 2017)

 

 

Övernaturlig pusseldeckare

Kompletterar förra inlägget på Deckarlogg, alltså intervjukrönikan med/om Amanda Hellberg, med följande kortrecension från 2013 av hennes fortfarande – tyvärr – senaste övernaturliga vuxenskräckkrimi.

*

Amanda Hellberg
Snögloben
(Forum)

Hellberg SnöglobenI nya romanen om Maja Grå, svenskan som for till England och upptäckte sin övernaturliga förmåga, har Amanda Hellberg bytt genre ännu en gång.

”Snögloben” är en lantlig pusseldeckare i Agatha Christie-stil.

Efter bröllopsfesten har brudgummen hittats död på ett slott nära Oxford. Polisens insatsstyrka, där Maja Grå nu ingår som speciell medarbetare, rycker ut.

Ingen märklig intrig utan det som får historien att lyfta är Hellbergs lugna, varma men ändå pådrivande sätt att berätta.

Och inte minst hennes övernaturliga – det är ordet – förmåga att förvandla mys till rys och vardag till skräck, från ena meningen, ja, ena ordet, till nästa.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2013)

Flyktingar, biotech, kärlek och poesi

Lone Theils
Den blå poetens kärlek
övers: Margareta Järnebrand
(Norstedts)

Nu föreligger den andra romanen om journalisten Nora Sand. ”Den blå poetens kärlek” är en fristående fortsättning på danska Lone Theils mycket lovande debut med ”Flickorna på Englandsbåten”, då som nu i utmärkt översättning av Margareta Järnebrand,

Det är en hemsk historia som Nora Sand har att gräva i. En iransk poet och Nobelpristagare, Manash Ishmail, har kommit som flykting till Danmark. Med på flykten fanns hans älskade hustru Amina men genom en serie olyckliga omständigheter har paret skilts åt och nu vet ingen vad Amina är.

Ishmail ger aldrig några intervjuer och uppträder inte i TV. Hans poesi är budskapet och så ska det förbli. Men inte längre. Han är beredd att ge en enda intervju och den ska Nora Sand få. Kulturredaktionen på tidskriften Globalt är i upprorsstämning: Varför just Nora?

Manash Ishmail vill att Nora ska hitta hans hustru. De senaste livstecknen kom från London och London är Noras bas. Hur kan en kvinna bara försvinna så spårlöst att man tvivlar på att hon ens har funnits?

Theils blå poetNora Sand kommer snabbt i kontakt med den nya verkligheten där flyktingmottagande och hantering är utsålt till privata företag som med engelska regeringens goda minne håller människor inspärrade i ogenomträngliga fängelsekomplex innan de deporteras. Ingen insyn, inget demokratiskt ifrågasättande är möjligt i denna värld där ideella organisationer övervakas, hotas och trakasseras, eldsjälar förföljs.

Kan detta verkligen vara det moderna England? Allt är gungande, kafkaeskt obegripligt och undflyende. Vad gör en tuff reporter när inget finns registrerat, den byråkratiska rundgången mardrömslik och otäcka trojaner i datorn raderar filer, stjäl video och telefonsamtal och allt, allt blir förstört?

Nora Sand väntar. På att rätt person ska dyka upp, på att hon ska kunna följa de få fysiska spår som finns. Hon tar hjälp av pålitliga vänner. Till sist lyckas hon skapa sig en bild av situationen och den visar sig vara långt värre än hon först kunnat ana.

Vilka förbindelser har ett danskt superföretag i biotech-branschen med ett internationellt läkemedelsbolag och ett amerikanskt säkerhetsföretag i Texas? Vad är det för revolutionerande medicin som företaget ska lansera? Ofattbara summor står på spel och spåren leder rätt in i flyktingförvaringen.

Det är inga roliga besked hon kan lämna till den väntande maken – eller för all del till sin redaktion. Alltför mycket står på spel, alltför mycket pengar är i omlopp och Globalt är bara en liten aktör på den internationella scenen.

Och Nora Sand är lika envis, käck och halsstarrig som i förra boken, och min kritik kvarstår: Hon är en intressant person som skulle må mycket väl av att fördjupas utan att förlora ett uns av sin envetna professionalism. Det vore intressant att få en lite djupare inblick i hennes drivkrafter och motiv. Kort sagt, hur hon blev som hon blev.

Men visst är det bra. Det är spännande och välskrivet och kopplingen mellan skumraskfinans och flyktingar minst sagt vältajmad. Det privata får sin beskärda del genom poeten Manash Ishmail och hans hustrus öden och med de bekymmer Nora själv har med kärleken och dess komplikationer.

Lone Theils har en egen ton och ett språk som matchar. Men några lösa ändar hänger sig envist kvar och skaver utan avslut. Vilket inte hindrar att jag ser fram emot Nora Sands vidare öden.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

Kerstin Ekman, hedersdeckarförfattare

Kerstin Ekman har tilldelats det hederspris som kommer att utdelas vid deckarfestivalen Crimetime Gotland i Visby den 3-5 augusti.

Gratulerar! Både hon och deckarläsarna, för det verkar nu som om Kerstin Ekmans samtliga detektivromaner hålls tillgängliga igen, i någon form.

Följande är den text om Kerstin Ekmans deckarproduktion jag skrev till boken ”Deckarhyllan”, vid det här laget utgiven för så längesen som 2002.

*

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

ekman-1959-30-meterÄn ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Tre mså mästarnaHennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

ekman-1967-pukehornetKerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

händelserHon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 

(Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002)

Korta deckartips (1): Nevada Barr

Rangern Anna Pigeon fortsätter att förflytta sig mellan USA:s olika nationalparker.

Nevada BarrI ”Ond vind” (Hoodoo förlag; övers: Marie Olsson) har amerikanska deckarförfattaren Nevada Barr låtit henne arbeta som kombinerad polis och parkvakt i Mesa Verde – en nationalpark i Colorado med klippboningar från Anasaziindianernas tid.

Allt fler besökare blir sjuka. Kan det bero på indianernas andar?

Och så hittas en man död.

Som alltid lika spännande – och lite småputtrigt – för både natur- och deckarfantaster.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2017)

3 ggr Maria Lang (1914-91). Andra delen:

Maria Lang återläst (och -tittad)

Hade någon rådfrågat mig om vilka titlar som bör vara lämpliga att filma så skulle jag ha börjat med att nämna ”Ofärd i huset bor” (från 1959).

En av mina favoriter ur Maria Langs långa deckarproduktion, som inleddes med ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949) och fortsatte med (minst) en titel per år fram till ”Se Skoga och sedan…” (1990). Maria Lang, egentligen Dagmar Lange (född 1914), avled året därpå.

”Ofärd i huset bor” är inte hennes bästa deckare. Däremot blev boken något av en nystart för både författaren och läsarna. Från och med där och då kan hennes deckare beskrivas som kvinnoromaner.

Camilla Martin bor i ett hyreshus på Östermalm i Stockholm. Hon är operasångerska och blivande hustru till kommissarie Christer Wijk. De möts för allra första gången i den här romanen.

Camilla är en modern kvinna: stark och självständig. Inte underlägsen sin make utan hon arbetar, lever och älskar på samma nivå och med samma rätt.

Också tidigare fanns en kvinna i Lang-deckarnas centrum. Men som Maria Lang uttryckte det: ”Jag var så trött på Puck Bure.”

I debutdeckaren, alltså ”Mördaren ljuger inte ensam”, skriver Puck på sin licentiatavhandling (ämne: Fredrika Bremer) och heter Ekstedt. Snart ska hon gifta sig med Einar Bure, blivande doktor i historia, och byta efternamn.

maria-lang-skulpturMaria Lang-skulptur i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Visst kan Puck vara ungdomligt fräck – som när hon förfasar sin pappa Johannes, professor i egyptologi, med att högt och tydligt säga att ett par grannar ”ligger” med varann. Men hon är ändå fast i gamla könsrollsmönster.

Har Pampas produktion/TV 4, som nu inlett filmatisering av sex stycken Lang-deckare, tänkt sig en Puck Bure-serie?

De börjar i alla fall med debuten och ska fortsätta med ytterligare fem tidiga titlar: ”Mördaren ljuger inte ensam”, ”Inte flera mord” (1951), ”Rosor, kyssar och döden” (1953), ”Tragedi på en lantkyrkogård” (1954), ”Kung Liljekonvalje av dungen” (1957) och ”Farliga drömmar” (1958).

Puck är jag-berättaren som för handlingen framåt i de tidiga deckarna. Så hade jag för mig – men det stämmer inte riktigt. Vilket jag upptäcker vid en omläsning av de titlar som nu ska filmas (och ännu fler Lang-deckare). I ”Farliga drömmar” saknas ju Puck.

Men kunde Arne Mattsson stryka Puck och Einar Bure ur persongalleriet när han redan 1960 gjorde film av ”Tragedi på en lantkyrkogård” så kan väl Puck också skrivas in?

Skulle inte förvåna mig om Puck Bure blir den sekreterare som i ”Farliga drömmar” hjälper författaren – ”förlagets älskling och plågoris” – Andreas Hallman.

Eller ska filmerna ha något annat tema?

Skildringen av småstaden Skoga (egentligen Nora, där Maria Lang växte upp och dit hon återvände) ligger ju nära. Nej, bara en och en halv av de uppräknade Lang-deckarna har Skoga som kriminell miljö.

maria-langs-vc3a4gMaria Langs egen gränd i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Undrar om inte produktionsbolaget och TV4 sneglat på den engelska TV-succén med kommissarie Barnaby i Midsomer? De vill nog göra något liknande i Sverige: en småpysslig och pusslig kriminalserie med ond bråd död i nostalgiska landsbygdsmiljöer.

I så fall hoppas jag att de inte glömmer bort att Maria Lang – faktiskt! – var både bitsk och radikal.

Sexualiteten – olika sorters sexualitet och förhållanden – är en röd tråd. ”Mördaren ljuger inte ensam” – som alltså kom så tidigt som 1949 – skildrar lesbisk kärlek.

Lang gisslar småstadens fördomar och dubbelmoral. I ”Inte flera mord” förekommer en lång rad Nora-bor som säger en (moralisk) sak men har gjort eller gör något annat (”omoraliskt”).

Människor är olika. Många är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara! Så kan Maria Langs budskap sammanfattas.

Är deckarna värda att återutge? Åtminstone en handfull eller två.

Fast vi i Maria Langs inofficella fan club har olika åsikter om vilka som ska återutges. De tidiga med Puck eller lite senare med Camilla? Några Skoga/Nora-deckare?

Vad samtliga Maria Lang-fans kan enas om är att debuten ”Mördaren ljuger inte ensam” alltid ska finnas i tryck. En svensk deckarklassiker!

maria-langs-gravMaria Lang/Dagmar Lange är begravd på kyrkogården i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Maria Lang-favoriter:

”Mördaren ljuger inte ensam” (1949)
”Ofärd i huset bor” (1959)
”Vår sång blir stum” (1960)
”Tre små gummor” (1963)
”Svart sommar” (1966)
”Staden sover” (1970)

Böcker om Maria Lang:

Hans Sahlmén: ”Mord var hennes liv”
Maria Lang: ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang.”

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)