Apropå Deckarakademin och Deckarlogg eller Vann rätt deckare?

Det har kommit några apropåer angående Deckarloggs kommentar igår om Svenska Deckarakademins utnämning av årets bästa svenska respektive utländska deckare samt årets svenska debutdeckare.

Nej, nej. Det var inte så att Deckarlogg dissade vare sig Deckarakademin eller, allra minst, pristagarna. Tycker och smak handlar det om och hur skulle någon eller några kunna välja en enda rätt och riktigt titel och författare i respektive kategori, när utgivningen av deckare och annan krimi blir allt mer spräcklig?

Deckarakademin och Deckarlogg har de senaste åren varit ganska så överens om pristagarna. Men det är så att säga otraditionellt. Gå plus tio år tillbaka och Deckarlogg, fast då fanns inte Deckarlogg, tyckte alltid att fel bok vann hos Deckarakademin.

Både Tove Alsterdals ”Rotvälta” (årets svenska vinnare) och Deon Meyers ”Villebråd” (bästa översatta) hör också till Deckarloggs favoriter bland 2020 års deckare och annan krimi på svenska. Men det hindrar inte att det finns åtminstone en titel och författare i respektive kategori som Deckarlogg tycker är ännu bättre.

Och årets Deckarakademiprisade svenska debutant, Maria Grund med ”Dödssynden”… Ja, Deckarlogg håller inte med. Stor sak i det men det har varit ett fantastiskt svenskt debutår inom den litterära familjen deckare och annan krimi och nog finns det väl än bättre debutanter, år 2020?

Undrar i alla fall Deckarlogg.

Bengt Eriksson, redaktör för Deckarlogg. Foto: Birgitta Olsson

Här nedanför återfinns Deckarloggs listor över årets deckare och annan krimi, svenskskriven och översatt samt årets debutanter, allt enligt Deckarloggs tycke och smak. Framåt årsskiftet utses ”vinnaren” i samma respektive kategorier som Deckarakademins.

Vilka författare och titlar ”vinner” på Deckarlogg? Fundera gärna och gissa…

***

Svenskt:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)

Frida Andersson Johansson: Ek (Modernista)

Lina Arvidsson: Blåmärken (LInd & Co)

Engström & Richert: Nattavaara (Bokfabriken)

Tina Frennstedt: Väg 9 (W&W)

Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers)

Malin Lindroth: Rolf (Norstedts)

Anders de la Motte: Våroffer (Forum)

Anders Roslund: Sovsågott(Albert Bonniers) 

Anne Swärd: Jackie (Albert Bonniers)

***

Översatt:

Michael Connelly: En eld i natten (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

James Delargy: Offer 55 (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

Jørn Lier Horst: Illvilja (W&W; övers: Marianne Mattsson)

Ragnar Jónasson: Dimma (Modernista: övers: Arvid Nordh (Modernista)

Deon Meyer: Villebråd (Weyler; övers: Mia Gahne)

Denise Mina: Verkliga brott (Modernista; övers: Boel Unnerstad)

Olivier Norek: Ytspänning (Sekwa; övers: Cecilia Franklin)

Joyce Carol Oates: Jagad (Albert Bonniers; övers: Sofia Nordin Fischer)

Ferdinand von Schirach: Straff (Lindelöws; övers: Rebecca Kjellberg)

Hideo Yokoyama: 64 (Ersatz; övers: Yukiko Duke)

***

Svenska deckardebutanter:

Kerstin Bergman: Oskuld och oleander (Southside Stories)

Maria Broberg: Bakvatten (Norstedts)

Anna Kuru: Den första frosten (Modernista)

Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

Johan Brännström: Feber (Ordfront)

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)

Nykänen och Selåker: Förstfödd (Bokfabriken)

Gustaf Skördeman: Geiger (Polaris)

Bengt Eriksson

Å ena sidan lugn, å andra sidan spänning och däremellan livsmod

Ännu en författare och roman i avdelningen Deckare och annan krimi som kom för länge eller åtminstone flera år sen och – kanske? – glömts bort.

Just den här författaren och hans böcker ingår också i den eviga diskussionen: Vad är en deckare? Vad är en kriminalroman? Vad är krimi?

­­——————————————————————————–

Tim Krabbé

Grottan

Övers: Annika Johansson

(Forum)

Kriminalroman eller inte kriminalroman? Har det någon betydelse? Inte ur kvalitetssynpunkt, naturligtvis. En bra roman är en bra roman, med eller utan prefixet ”kriminal”. Men ur läsarsynpunkt kan det ha stor betydelse.

Kaka söker maka. En roman, som nämns vid sin rätta genre, har lättare att hitta rätt läsare. En deckare, som marknadsförs som en skönlitterär roman bland andra skönlitterära romaner, kanske aldrig upptäcks av deckarläsarna. Medan en roman, som har vissa kriminella inslag och därför utnämns till kriminalroman, både kan göra deckarläsarna besvikna och missa sina skönlitterära läsare.

Holländaren Tim Krabbé placeras ibland i kriminalgenren, ibland inte.

Romanen ”De försvunna”, med vilken han 1993 introducerades på svenska, har beskrivits som ”lika mycket en existentiell som psykologisk thriller”. Deckarakademin utsåg ”De försvunna” till årets bästa översatta kriminalroman. ”Cyklisten” (1994) kallades ”en blivande klassiker”, men den romanen läste knappast någon kritiker som en deckare. ”Förseningen” (1995) beskrevs – återigen – som ”en thriller som övertygar lika mycket… på det psykologiska planet”. Allt detta enligt omslagsfliken till Krabbés nya roman, som den här recensionen egentligen och nu ska handla om…)

Tillbaka till inledningen: Är Tim Krabbés nya roman fågel, fisk eller mitt emellan? Kan ”Grottan” kallas deckare eller ens en kriminalroman? Svar: Nej! Det menar jag alldeles säkert och bestämt – trots att handlingen kretsar kring narkotika, smuggling och mord, och trots att hela romanen kan beskrivas som ett pussel.

Ja, om man med pussel menar att författaren i berättelsens inledning lägger ut ett antal pusselbitar som mot slutet av romanen bildar ett mönster, visar en helhetsbild av samhället och människorna samt sammanfattar romanberättelsen, så är ”Grottan” en pusselroman. Men – obs! – ingen pusseldeckare.

Låt mej jämföra med Krabbés landsman, Maarten ‘t Hart, som också skriver romaner på gränsen till kriminallitteraturen. När berättelsen – säg verkligheten – blir kriminell, då tar kriminaliteten – alltså vrkligheten – över. Då blir ‘t Harts romaner också kriminalromaner.

Så är det inte med Tim Krabbé. Han har skarpa ögon och är nyfiken på deckargenren. Han spanar över gränsen och in i kriminallitteraturen. Men han går aldrig över gränsen, låter inte sina skönlitterära romaner förvandlas till deckare. Däremot lånar och leker han med deckargenrens ämnesområden och berättarteknik (pusselläggandet i ”Grottan” är bara ett exempel). Just ”leker” är förresten absolut rätt ord, det kommer ni att märka när ni läser ”Grottan”.

Huvudpersonerna – ja, trots att romanen främst är uppbyggd kring den förstnämnde måste alla tre utnämnas till huvudpersoner – heter Egon, Axel och Marjoke. De möttes på ett ungdomsläger. Egon och Axel, redan då en odåga, och blev någon slags vänner. Egon och Marjoke förälskade sej i      varann och deras gemensamma upplevelse i en ”trehundratjugofem miljoner år gammal” grotta fick livsavgörande betydelse för bägge två. (Där föddes intresset för stenar).

Egon blev geografilärare och geolog. Ibland stötte han ihop med Axel, en allt grövre förbrytare. Marjoke försvann ur Egons liv. Vart tog hon vägen? Emigrerade hennes familj till Amerika?

Krabbé skildrar livets små, små men livsavgörande detaljer och händelser. Här finns ett budskap, lika enkelt som viktigt: sköt om ditt liv. Låt inte livet ha sin gång utan välj ditt liv.

”Grottan” är en berättelse om livslögn: om balansgången mellan lugn, å ena sidan, och spänning i livet, å den andra. Och däremellan: livsmod. Och samtidigt en berättelse om den lika svåra balansgången mellan individ och kollektiv, mellan jag och vi, egoism och vetskapen om att det finns fler människor på jorden än jag.

Livets eviga gungbräda: fram och tillbaks, fram och tillbaks. I vilken ände stannar gungbrädan? Var ska vi sätta ner fötterna? Varje livsval är ödesdigert, för varje val i livet, hur små de än må vara, pekar ut färdriktningen för vårt återstående liv. Och är det för sent, är det för sent. Chansen har gått, livsvalet är förbi.

Romanen ”Grottan” börjar – och slutar – i landet Ratanakiri i Asien. Dit har Egon Wagter rest för att hämta ett parti narkotika. Geografiläraren och geologen har blivit narkotikahandlare. Men hur kunde det gå så? Och vem är kvinnan, amerikanskan, som Egon stämt med möte med i huvudstaden Ratanak?

Bengt Eriksson

Publicerat i Tidningen Boken 1999

Relationer, medier och mord

Rebecka Edgren Aldén 

Deadline

(Norstedts)

Som tre romaner i en – ja, till och med bredvid varandra. Ett något ovanligt upplägg för vad som ska vara en deckare eller åtminstone thriller.

”Deadline” har tre delar. Först kommer en skildring, typ arbetsplatsreportage, av redaktionen för ett yngre kvinnomagasin. Sen tar deckaren vid. Sist finns ett slags PS som reder ut deckarens kriminalgåtor.

Allt föregånget av en prolog så att deckarläsaren ska hålla ut (?) de första 200 sidorna, innan övergången till polisroman och thriller.

Den långa, inledande delen kunde ha blivit en egen roman i den genre som anges på omslaget: ”relationsthriller” (i betydelsen till såväl arbetskolleger som hemma i familjen).

Anna upphöjs till ny chefredaktör för livsstilsmagasinet Suzanna, döpt efter förra chefredaktören. Men Diana, ansiktet utåt, inte journalist utan dokusåpadiva och influencer, vill bestämma.

Rebecka Edgren Aldén, som själv arbetat på liknande tidskrifter, har gjort en nära och trovärdig skildring av redaktionsarbetet. Kanske lite överdrivet – men ingen karikatyr, tyvärr.

Efter alla dessa boksidor sker plötsligt ett mord. Men varför? Nog borde deckarintrigen och de kriminella pusselbitarna ha integrerats i romanen?

”Deadline” är delvis bra, ordagrant. Var del för sig. Men delarna har inte skrivits ihop till en sammanhängande polisroman och deckare eller ens relationsthriller.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst september 2020

Karlin & Schwarz

Dockfabriken

(Norstedts)

Förstlingsverket av deckarduon Karlin & Schwarz – Lena och Åsa – är häpnadsväckande, oväntat och skrämmande. Ämne: artificiell intelligens. Frågan som ställs: ”När upphör en AI att vara en robot och blir en riktig varelse med människovärde?” Personerna upplever och betraktar med varsina ögon: Heinrich, forskaren, Nora, hans fru (för det är hon väl?), Clara, forskarkollega/konkurrent), Alex, säkerhetspolis, och Baynes, vars roll ni själva får upptäcka. Spänningen triggas av de olika perspektiven, samtidigt som författarna lyckas föra en diskussion om forskning i artificiell intelligens.

Martin Rössel

Curare

(Lind & Co)

Martin Rössel från musikgruppen Dom dummaste kommer ut som deckarförfattare. Polisromanen ”Curare” är personlig blandning av spektakulära seriemord och realistisk polisutredning. Erika Hård, kriminalinspektör och lesbisk, leder utredningen. Hennes sexuella läggning betonas utan att bli en poäng (om ni förstår). Ingredienser: kampsport, gangsterligor, prostitution, barnmisshandel, miljöaktivism… Lite spretigt men intrigen går ihop till sist. Inte minst tack vare humorn. Som när Erika lyssnar på en låt (finns på Spotify) med den sjungande deckarförfattaren.

Kerstin Bergman

Oskuld och oleander

(Southside Stories)

Faster Irma har dött. Hon bodde kvar i vad som varit Iris barndomshem. Nu ska det rensas ut inför en försäljning. När Iris Bure återvänder till Ekerö utanför Stockholm kunde det vara Puck Bure som reser till Skoga. Kerstin Bergman skapar mer stämning än spänning men hon smyger in ett mörker i stämningen. Stämningen blir  spänning. Gammaldags spänning? Pussel som på Christies och Langs tid? Ja, lite så. Men också en mycket svensk stämning, inte bara dåtida och historisk heller utan nutida, idag, just nu på Ekerö.

Anders H Blomström

Smutsiga hjärtan

Kattlundsdeckare 2

(Horneman förlag) 

Året har blivit 1365 när Anders H Blomström följer upp sin första medeltidsdeckare. Platsen är fortfarande Wisby (med historisk omnejd). Flera personer, som stadsfogden Botulf Kattlund och den nu skeppslöse Tjelvar Pavaldson, återkommer. ”Smutsiga hjärtan” är en ordagrann medeltidsdeckare. Allt – miljöer, personer, kriminalitet – hör ihop. Nästan så man tror att händelserna nedtecknades då, i sin egen medeltid. Blomström återlevandegör en tid då det mesta som människor tog sig för hade ansetts kriminellt idag. Spännande, intressant och ja, stortartat.

Guillaume Musso

Samtal från en ängel

Övers: Christina Norrman

(Bokförlaget NoNa)

För mig var det tuggmotstånd i bokens inledning. Jag har i allmänhet svårt för deckare med glamour, lyx och där alla betydande kvinnor beskrivs som snygga och slanka. Men att irritera läsaren är ett effektivt knep för att skapa engagemang. Jag vill veta vad de här galningarna ska hitta på. Boken blir allt mer thrillerbetonad för att sluta med en fet upptrappning. Jag älskar böcker med snygga planteringar som poppar upp som påsksmällare på slutet. Här är det fullt av dem. Ett gediget hantverk som inte slarvar med detaljerna. Upplägget är i det närmaste perfekt. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Stryknin och andra gifter

Agatha Christie

En dos stryknin

Övers: Eva Wahlenberg

(Bookmark)

Exakt 20 år sen är det sen jag senast läste Agatha Christies ”En dos stryknin” (då utgiven av Albert Bonniers). Nu, när romanen återutgivits än en gång (av Bookmark) beroende på att det gått 100 år sen denna allra första Christie-deckare publicerades i England, har jag läst om den.

Agatha Christie hade dock (trösterikt nog, skulle man kunna säga) problem med att få ut boken. Flera förlag refuserade och när hon hittade ett förlag som var villigt att ge ut hennes deckare med originaltiteln ”The mysterious Affairs At Styles” – då ställdes förlaget som villkor att sista kapitlet skrevs om (vilket ju inte är trösterikt).

Sara R. Acedo har gjort det fina omslaget till ”En dos stryknin” och även till övriga titlar i den aktuella återutgivningsserien med Christie-deckare.

Redan i ”En dos stryknin” – den svenska och absolut bättre titeln – introduceras och presenteras också Hercule Poirot, en nyligen pensionerade belgisk polis som rest till England för att vila upp sig i den lilla byn Styles St. Mary.    

Dit anländer också Poirots vän och blivande ständige ledsagare kapten Hastings, som även han ska vila upp sig (från striderna vid första världskriget). Styles i den engelska titeln syftar på herrgården Styles med den förmögna Mrs Inglethorp som ordnat flyktingboende under kriget.

Det sägs ibland att det här ska vara den allra första pusseldeckare, alltså att pusseldeckargenren härmed föddes. Något tveksamt kanske men struntsamma, ”En dos stryknin” är en mycket pusslig deckare.

Agatha Christie ger den ena ledtråden efter den andra så att läsaren ska kunna lösa mysteriet före Hercule Poirot. Hah! är väl kommentaren på det.

Christie visar sig också redan här ha skaffat sig stor kännedom i såväl stryknin som andra gifter. Så det var ju tur att hon blev deckarförfattare och inte giftmörderska, för polisen hade aldrig fått fast henne!

En extra finess med den här återutgåvan är att den har två slut: det tidigare, omändrade slutkapitlet och dessutom det refuserade originalkapitlet (som lär ha översatts till svenska för första gången). Läs och jämför – hade förlaget rätt?

Bengt Eriksson  

Håkan Nesser på ljugarbänken

Håkan Nesser

Den sorgsne busschauffören från Alster

(Albert Bonniers)

Jag ser att författaren Håkan Nesser tilldelats 2020 års hederspris av Crimetime Göteborg. Det låter väl självklart, så självklart och naturligt att det känns som om han måste ha mottagit priset för många år sen.

Det mest intressanta och spännande med dagens Nesser är att han omvandlat sig, från en författare av deckare och polisromaner till en berättare av skrönor. Sättet att skriva är numera huvudsaken (jag har en teori om det, den är enkel, annars skulle han för längesen ha tröttnat på att författandet) istället för intriger, särskilt kriminalintriger.

Han är duktigt på det här, att berätta skrönor och dra en vid näsan. I alla fall dra mig vid näsan. Det betyder att han är – måste vara – skicklig på att formulera meningar, välja de exakta orden och placera dem i rätt ordning. En jäkel på att skriva jargong. Och jo, även jargong kan vara en stilistik.

Ibland tycker jag att alla personer i Håkan Nessers romaner börjat prata och tänka likadant. Alla är lika, tja, roliga och snabba i replikerna som tänkandet. Det beror på att det ju egentligen är Nesser själv som pratar och tänker, mest hela tiden. Och jag sväljer det, för att han just berättar skrönor.

Som i årets (kriminal) roman ”Den sorgsne busschauffören från Alster”. Huvudpersonen är väl varken de respektive kommissarierna Gunnar Barbarotti eller Eva Backman vid polisen i Kymlinge utan Albin Runge, busschauffören och akademikern i titeln. Han är bokens jag.    

Runge var akademiker men blev aldrig klar med avhandlingen utan hoppade av akademikerkarriären i Uppsala och blev istället busschaufför. Tills plötsligt en dag år 2007. Det var vinter och snöade. Runge körde från Stockholm och norrut, en skidresa, bussen full med niodeklassare. Då sladdade bussen, eller chauffören Runge sladdade undan för ett djur med bussen, och touchade den mötande trafiken. Hans buss hamnade långt, djupt vid sidan av vägen.

Sexton elever och en förälder omkom.

Håkan Nesser. Foto: Caroline Andersson

När romanen, Nesser och läsaren träder in i handlingen är året 2012. Kommissarierna Barbarotti och Backman har fått ihop det, äntligen, det var på tiden (observera också hur Nesser låter Backman liksom vid sidan om fundera över vikten och funktionen, gånger två, hennes och hans, Backmans och Barbarittis, av mannens sperma). Albin Runge är omgift. Han är också hotad till livet, tror han. Det har börjat komma hotelsebrev och ett telefonsamtal.

Och nu har Runge gått till polisen, till först och främst Backman men också Barbarotti.

Jag läste romanen i ett, från första till sista sidan. Håkan Nesser höll fast mig i sitt berättargrepp. Han både följer Rungetråden och flätar in andra trådar. Som kommissarieras hemliv och ett misstag, kanske eller kanske, det var nog rätt beslut, som Backman gör. Han får huvudtråden att ringla runt sig själv och knyta ihop sig med andra.

Så blir året 2018.

Gunnar Barbarotti och Eva Backman lånar en stuga på Gotland, närmare bestämt Fårö, av en annan polis. De tar semester, särskilt Eva behöver semester. Då händer det som faktiskt framgår redan av romantiteln ”Den sorgsne busschauffören från Alster”. Nej, det gör det inte, förresten. För Alster finns inte verkligheten utan enbart i Håkan Nessers fiktion är Alster ett litet samhälle på just Fårö.

Jag svalde hela skrönan, medan jag läste. Först efteråt började jag undra. Men det där och det här och det här och det där hänger ju inte ihop. Inte logiskt. Blir ens  porträttet av Albin Runge ett helt och fullständigt porträtt? Hade hans liv, om det varit verkligt, kunnat gestalta sig här? Men hur godtrogen får en vara? Och…

Nej. Slutet köper jag inte alls, faktiskt. Nu efteråt alltså. Men medan jag läste, då köpte jag som jag skrev alltihop.

Dagens Håkan Nesser är en jäkel på att berätta skrönor. Crimetime borde förära honom priset i form av ljugarbänk! Men en, låt säga, rimlig kriminalförfattare är inte Nesser idag. Som om det skulle spela nån roll, när han är så bra på att ljuga ihop skrönor och dra mig vid näsan.

Bengt Eriksson

Deckarkritiker blir deckarförfattare

Kerstin Bergman

Oskuld och oleander

(Southside Stories)

Att ha skrivit några hyggliga eller helst bra deckare och därefter bli deckarkritiker – det är en sak och det kan nog vara jobbigt så det räcker. Men att redan vara deckarkännare och kritiker för att sen också debutera som deckarförfattare – det är något annat. Det kräver mod och, inte minst, att man skriver bra deckare för att inte få deckarna som bumerang i bakhuvet på sig själv som kritiker.

Ovanstående invändning – om det var en sådan – gäller dock inte deckarkritikern och nu också deckarförfattaren Kerstin Bergman och hennes debutdeckare ”Oskuld och oleander”. Hon klarar debuten alldeles utmärkt, hennes debutdeckare tål att jämföras med de flesta av årets övriga deckardebutanter.

Om det nu går att jämföra ”Oskuld och oleander” med någon annan debutdeckare vare sig i år eller de senaste åren. Bergman debuterar nämligen som en deckardebutant bör debutera i en tid som flödar över av deckardebutanter:  i sin egen genre, med sin egen form av deckare.

Huvudpersonen heter Iris Bure. Stopp, redan huvudpersonens namn låter ana deckarens genre och form, stämning och låt säga spänningsgrad. Bure som i Puck alltså, som hos Maria Lang.

Faster Irma har dött. Hon bodde kvar i vad som varit Iris barndomshem. Nu ska det rensas ut inför en försäljning. När Iris Bure efter många år återvänder till Ekerö utanför Stockholm kunde det vara Puck Bure som reser till Skoga.

Förresten genreplaceras Bergmans deckare på sätt och vis redan av titeln, som skulle kunna vara en till svenska översatt titel på någon Agatha Christie-deckare. Kunde miljön också ha varit Miss Marples? Kanske, men det lilla svenska samhället Ekerö liknar snarare några av de små engelska samhällena i Margaret Yorkes deckare. Och Bergmans/Bures litterära referenser får mig att tänka på den mer intellektuella Dorothy Sayers. Ja, titeln kunde också ha passat för en Sayersdeckare.

Åter till Ekerö…

Kerstin Bergman. Foto: Andreas Gruvhammar

Varför skrapar det förresten om natten från grinden in till husets trädgård? Och när Iris tittar efter – vem har grävt i trädgården? Efter vad? Vad letar någon efter? Varför?

Kerstin Bergman skapar mer stämning än spänning men hon smyger in ett mörker i stämningen. Stämningen blir  spänning. Gammaldags spänning? Pussel som på Christies och Langs tid? Ja, lite så. Men också en mycket svensk stämning, inte bara dåtida och historisk heller utan nutida, idag, just nu på Ekerö.

En deckarkritikers kommenterande deckarroman. Som om Bergman gör en programförklaring: såna här deckare är dom jag tycker mest om (både som författare och kritiker).  

Jag uppskattar också om att hon skildrar – beskriver – Ekerö som Margaret Yorke hade gjort om den senare skrivit en deckare om ett litet svenskt samhälle. Noga, så att människorna syns för mig, placeras i samhället, i så att säga samhällskonstruktionen. Eller för den delen, faktiskt, som om Sjöwall Wahlöö hade gjort om de varit Kerstin Bergman, om någon nu förstår vad jag menar.   

Min enda invändning, om jag som deckarkritiker ska ha en sådan. Det går lite väl långsamt ibland. Jag har ingenting emot långsamt berättade kriminalromaner men de bör inte stå och stampa på en fläck ens för en enda mening. Det gör Bergman ibland, några gånger.

Så nej, inte årets bästa debutdeckare. (Jag har en annan favorit bland de svenska deckardebutanterna årgång 2020). Men, jag upprepar, modigt av en deckarkritiker att själv bli deckarförfattare och smart val av undergenre med deckarkritiskt personlig kommentar till genren, dessutom.

En fråga slutligen, blir det en uppföljare till ”Oskuld och oleander”? Då menar jag om Iris Bure ska/kan återkomma i ännu en deckare. Kerstin Bergman växte själv upp på Ekerö och jag undrar om inte hennes och Iris berättelse till vissa andra delar också är mycket personlig och nära henne/dem själv, så det kanske inte går att skriva ännu en Iris Bure-deckare?

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst augusti 2020

Anders Roslund
Sovsågott
(Albert Bonniers)                                                                                       

Kriminalkommissarie Ewert Grens skapades av Anders Roslund och Börge Hellström (1957-2017)  och Roslund fortsätter att skriva om deras specielle kommissarie. (Även infiltratören Piet Hoffman återkommer.) Ewert Grens medkänsla är större än själv – så stor att han blir avstängd som polis. Ändå fortsätter han att leta efter de försvunna flickorna Alva och Linnea, bägge fyra år. Vad hände dem? Var finns de? Lever de? Hur lever de? En hemsk berättelse. Roslund gräver fram och blottlägger verkligheten med fiktionen som spade – ja, en samhällsgrävskopa.

Eva Frantz
För han var redan dö
(Schildts & Söderströms)

Eva Frantz har förut skrivit två trivseldeckare, så kallas genren i hemlandet, med ”äldre kriminalkonstapel” Anna Glad. Lite väl trivsamt och glatt men nu suddas Frantz ut trivselprefixet. ”För han var redan dö” är kort, gott och ont en deckare. Eller livsdeckare? Det mesta ur livet i den lilla finlandssvenska staden får plats. Anna Glad har blivit en gravid polis. Enstöringen, som bråkat med kommunen,  försvinner spårlöst. Traktens hockeylegend flyttar tillbaks och bygger ett palatsliknande hus. En baby får sällskap i barnvagnen av en extra baby. Livs- och kriminaltrådar varvas och tvinnas för att i slutet knytas till en lagom actionfylld upplösning.

Mick Finlay
Morden i London
Övers: Susanne Andersson
(Harper Crime)

Plats och år: London 1896. Där och då verkar den privatpraktiserande detektiven William Arrowood, alltså samtida med och konkurrent till Sherlock Holmes men de har olika kundkrets. Arrowood får sina uppdrag av och utför dem bland Londons fattigaste. Mick Finlays berättartempo sjunker och höjs, läsningen kan bli lite omständlig och långrandig. Fast ibland kan ”Morden i London” också bli rätt spännande. Låt säga att romanen är mer spänningsfylld till atmosfär och dåtidskänsla än det kriminella. Den historiska skildringen av London är riktigt, riktigt bra. Uppdrag: en dotter har gift sig och har aldrig av sig. Varför?

Peter May
En kamp mot klockan
Övers: Leif Jacobsen
(Modernista)

Peter Mayskriver vidare på sin franska deckarserie med likaså skotten Enzo Macleod, förr  kriminaltekniker och sedemera universitetslärare i Frankrike, som huvudperson i franska kriminalmiljöer. May skildrar mötet med Frankrike, franskt liv och fransk kultur. Så tror jag att man ska läsa hans franska deckare – som ett slags pastischer eller kriminella humoresker: skildringar av fördomar från bägge håll, skotskt som franskt. Det börjar i Paris med att någon tar livet av en annan. Det fortsätter i Strasbourg där Macleouds dotter Kirsty, tolk för EU, av en ren tur undviker att bli sprängd i luften. I staden Saint-Étienne, där  Enzo Macleod bor, fortsätter det också med att Enzo får ett avgörande sjukbesked. Vilken röra och undan går det. Jag gillar det – att det dröjer innan jag begriper hur allt hänger ihop. Som det brukar i franska deckare.

Stuart Turton
De sju morden på Evelyn Hardcastle
Övers: Ragnar Strömberg
(Modernista)

Wow! Vilken fantastisk läsupplevelse. Vad ska jag läsa nu? Inget lär komma i närheten av ”De sju morden på Evelyn Hardcastle”. Den mest skruvade pusseldeckaren jag läst. Korsa Agatha Christies ”Och så var de bara en” med ”Ground Hog Day” och släng in ett överklassgäng med mörka hemligheter, en pestdoktor och en mordlysten lakej och du har grunden för en pusseldeckare som slår knock på det mesta. På landsgodset Blackheath upprepas samma dag, dagen om och om igen. Släkten Hardcastle med vänner samlas till maskeradbal, där någon mördar dottern Evelyn. Kväll efter kväll går hon samma öde till mötes, varje gång kommer Aiden Bishop för sent för att rädda henne. Enda sättet att bryta cirkeln är att besvara frågan: Vem mördade Evelyn Hardcastle? (Ur Samuel Karlssons rec.)

Briljant hyllning till pusseldeckaren

Stuart Turton
De sju morden på Evelyn Hardcastle
Övers: Ragnar Strömberg
(Modernista)

Wow! Jag bugar och tackar. Vilken fantastisk läsupplevelse. Vad ska jag läsa nu? Inget lär komma i närheten av ”De sju morden på Evelyn Hardcastle”. Det är den mest skruvade pusseldeckaren jag läst. På ett bra sätt.

Korsa Agatha Christies ”Och så var de bara en” med ”Ground Hog Day” och släng in ett överklassgäng med mörka hemligheter, en pestdoktor och en mordlysten lakej på ett förfallet brittiskt gods och du har lagt grunden för en pusseldeckare som slår knock på det mesta.

På det ensligt belägna lantgodset Blackheath upprepas samma dag dagen om och om igen. Släkten Hardcastle med vänner samlas till maskeradbal, då någon mördar dottern Evelyn. Kväll efter kväll går hon samma öde till mötes och varje gång kommer Aiden Bishop för sent för att rädda henne.

Det enda sättet att bryta cirkeln är att besvara den gäckande frågan: Vem mördade Evelyn Hardcastle? Problemet är att varje gång dagen börjar om på nytt vaknar Aiden upp i en ny kropp.

Jag älskar pusseldeckare och det gör författaren också. I efterordet förklarar han sin förkärlek för Agatha Christie och det finns gott om blinkningar i texten. Men det här är så mycket mer än tédrickande damer på mördarjakt. Den som har svårt att hålla isär olika historier och parallella handlingar lär få gråa hår.

Det är bokens grundstruktur och det krävs att man hänger med i svängarna för att inte tappa bort sig. Det är hjärngympa på hög nivå och som läsare försöker du hela tiden lista ut gåtans lösning.

Men som en tvättäkta pusseldeckare blir du givetvis lurad gång på gång. När svaret till slut presenteras känns det ändå naturligt och självklart. Det har hela tiden funnits där mitt framför ögonen.

Författaren har lyckats förnya genren och tagit den till en ny nivå. Det är bara att gratulera alla deckarfantaster som ännu inte läst boken. En riktig fest är uppdukad på lantgodset Blackheath. Betyg 5 av 5.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Deckare med det mesta av livet

Eva Frantz
För han var redan dö
(Schildts & Söderströms)

Eva Frantz har tidigare skrivit två trivseldeckare, så kallas genren i hemlandet Finland, om och med ”äldre kriminalkonstapel” Anna Glad.

Lite väl trivsamt och glatt, enligt mig. Men nu suddar Frantz ut trivselprefixet.

”För han var redan dö” är kort, gott och ont en deckare. Eller kanske en livsdeckare? Det mesta ur livet i den lilla finlandssvenska staden ryms mellan pärmarna.

Anna Glad har blivit en gravid polis. Enstöringen, som bråkat med kommunen om en cykelväg, försvinner spårlöst. Traktens hockeylegend har flyttat tillbaks och byggt ett palatsliknande hus. Plötsligt får en baby sällskap i barnvagnen av en extra baby. Allt övervakas av stadens journalistkår.

Krantz varvar och tvinnar alla livs- och kriminaltrådar, för att i slutet knyta ihop dem i en lagom actionfylld upplösning. Oj, så bra det här blev!

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar