Hans Alfredsons mörkaste mörka

Hans Alfredson
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, berättelser om ondska, svensk/skånsk noir

Ska jag jämföra Hans Alfredson med några andra författare så blir det, å ena sidan, Fritiof Nilsson Piraten och Joyce Carol Oates, å den andra.

”Jag hade gott minne för roliga historier och kunde berätta dem väl.” Så skriver Alfredson i ”Om att hålla mun”, en av ”Septemberberättelserna” i samlingen ”Avbrott” (1994), och precis så är det. Liksom Piraten skriver han muntligt. Bägge anknyter till en muntlig berättartradition, som får mej att associera till bonnkomikerna på forna dagars Kiviks marknader.

När Hans Alfredson kommit igång med historieberättandet upplöser han skriftspråket. Då börjar han skriva som han pratar. Då kommaterar och punkterar han meningarna där han andas, inte där han enligt de svenska språkreglerna ska sätta komma och punkt. Den som hört Alfredson läsa någon berättelse på radio eller i TV, hör hans röst också i böckerna.

1979-81 publicerade Hans Alfredson tre romaner: ”Den befjädrade ormen”, ”En ond man” (delvis filmad med titeln ”Den enfaldige mördaren”) och ”Tiden är ingenting”. Med Svenska Deckarakademins allt vidare definition av genren kan ”En ond man” räknas till kriminalgenren.

De två andra är knappast deckare, men också de är kriminella. Romanerna hör ihop och kompletterar varann.

Alfredson har skrivit en (kriminal)trilogi om människans ondska; brott och eventuellt straff. Han måste ha skrivit med ursinne i bröstet, gråt i ögonen och skrik i rösten.

Igen och igen ältar han dessa banala men livsviktiga, för livet grundläggande frågor: Vad är ont? Vad är gott? Varför blir människor onda? Hur kan ondskan bekämpas? Hur ska ondskan bestraffas?

Mest närvarande – rent fysiskt närvarande – är ondskan i de sex berättelser som tillsammans bildar romanen ”En ond man”. Än står han i centrum, än i periferin, men oavsett var den onde mannen befinner sej i berättelsen är det hans ondska som, bokstavligen, bestämmer över de andra människornas liv och död, i nuet och i framtiden.

”En ond man” har Alfredson suttit i sitt svartaste hål och författat. För att hitta en annan författare som utforskat ondskan lika långt ner i djupet måste jag gå till, just, Joyce Carol Oates.

De tjugoen kriminalberättelserna i ”Lagens långa näsa” (1983) och romanen ”En yxa i nacken” (1992) är mer regelrätta deckare: pusseldeckare i Sir Arthur Conan Doyles, Agatha Christies och Dorothy L. Sayers anda.

Den pensionerade kriminalkommissarien Albin Winkelryd är huvudperson i bägge böckerna och själv har Hans Alfredson birollen som en svensk Dr Watson. Att Alfredson läst och känner den traditionella pusseldeckaren framgår inte minst av att han i ”En yxa i nacken” placerar ut en ledtråd som gör det möjligt för en uppmärksam deckarläsare att redan efter några sidor avslöja vem som gjorde det. (Nej, själv upptäckte jag inte ledtråden.)

I bägge böckerna finns också en alfredsonsk svärta som kontrasterar mot deckarberättelsen som underhållning. ”En yxa i nacken” skildrar, för att citera författaren/berättaren, ”ett ovanligt äckligt mord”. Mordet utförs, kan jag tillägga, av en ovanligt ond människa: så självisk och ond att boktiteln hade kunnat vara just ”En ond människa”.

Också samlingen ”Avbrott”(1994) innehåller en kolsvart berättelse, en långnovell eller kortroman, en riktig mardröm, som Alfredson kallar ”En gotisk historia”. Kanske inte en kriminalhistoria eller deckare, men här förekommer ett par poliser och historien handlar om ondska och en ond man, om människors oförmåga att upptäcka och motstå ondskan.

I romanen ”De döda kring Maria” (1999) – en hårdkokt thriller – finns många onda människor samt en god människa som av kärlek till Maria och hat mot ondskan går över gränsen och själv blir ond. Han blir en hämnare. Ämnen: incest, narkotika, kvinnomisshandel…

Genom 1980- och 90-talen fortsätter Hans Alfredson att älta de eviga frågorna från romanen En ond man: Vad är ont? Vad är gott? Alfredson har dessutom ”återberättat” en berättelse, ”Attentatet i Pålsjö skog” (1996), om andra världskriget och nazismen i Sverige.

Titlar (urval):
Den befjädrade ormen. 1979.
En ond man. 1980.
Tiden är ingenting. 1981.
Lagens långa näsa. 1983.
En yxa i nacken. 1992.
Avbrott. 1994.
Attentatet i Pålsjö skog: en historia om några sabotörer och Sverige under andra världskriget / Holger Axel Andersson; utgiven och redigerad av Hans Alfredson. 1996.
De döda kring Maria. 1999.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Annonser

Norsk deckare på lek snarare än på allvar

Geir Stengen
Maestro
Övers: Helena Sjöstrand Svenn / Gösta Svenn
(Forum)

Sammanfattning av vad jag tycker om ”Maestro” av Geir Tengen: si och så.

Tangen är ännu en norsk deckarförfattare som debuterat – med en blandning av polisroman, thriller och pusseldeckare.

Ena kapitlet, eller till och med sidan, tyckte jag att det var en typisk deckardebut. Andra kapitlet, eller till och med sidan, tyckte jag att jamen, rätt bra ändå.

Som ett examensarbete i deckarskrivande, nästan. Ett formulär som fylls i.

Kontra riktigt smart, det här. Uppfinningsrikt.

Geir Tengen bor i staden Haugesund, där han också placerat ”Maestro” med två huvudpersoner: den förre grävande stjärnjournalisten Viljar Ravn Gudmundsson på lokaltidningen och den unga (över)ambitiösa kriminalkommissarien Lotte Skeisvoll vid Haugesundspolisen.

Viljar får meddelanden om hämnd i form av mord i sin mejlbox. Någon – vem? – vill straffa människor som lyckats komma undan rättvisan. Och så sker ett mord, enligt vad som angavs i mejlet.

Det är bara början.

Står inget om följande i baksidestexten så vete sjutton hur mycket jag ska avslöja. Men kanske ändå så pass att intrigen i den här romanen förhåller sig till intrigerna i några andra, föregående deckarförfattares romaner.

Det var det jag menade med fyndigt men krystat. Lite ansträngt. Och som att fylla i ett deckarformulär alternativt fixa ett betyg i kriminalromanhistoria.

Trovärdigt? Nja, det skulle jag ju vilja tycka men det kan jag inte.

Bra då? Underhållande? Spännande?

Ja. Jo. Visst, det är det ändå.

Fast onödigt våldsamt ibland, särskilt som ”Maestro” mer är skriven på deckarlek än verkligt allvar. Titeln kan också ge en aning om vad seriemördaren, för så blir det, anser om sig själv. Eller också är det författaren som är ”maestron”?

Si och så, som sagt. Närmare en åsikt kommer jag inte, så du får – om jag lockat fram ett intresse – läsa själv.

Huvudpersonerna Viljar och Lotte, journalisten och kommissarien, ska återkomma i fler deckare av norrmannen Geir Tangen så man lär väl sig att gilla dem, med romantitlarna.

Bengt Eriksson

 

Pyssligt, mysigt och lite spännande

Annette Haaland
Pastor Viveka och Glada änkan
(Albert Bonniers)

Pyssligt och mysigt. Läsaren mår bra. Samt en gnutta spänning.

Annette Haaland har skrivit sin tredje feelgooddeckare om frikyrkopastorn Viveka i stockholmsförorten Enskede.

Titeln syftar på den kvinnliga pianist som brukade ackompanjera stumfilmer på Enskede bio. Nu har Viveka med vänner öppnat en ny liten bio. Hon predikar, hennes make lagar mat och de går på tangokurs, församlingen får en annorlunda ny medlem och en äldre församlingsbo forskar i Glada änkans historia.

Men så dyker ett avhugget finger upp på ett bord. Och vem är den där ryssen, som snokar omkring?

Jo, lite skrämmande blir det, för Haalands berättelse har verkligheten som grund.

Tredje gången gillt! En riktigt lyckad feelgood med krimi.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

 

Mord i luftskepp

Markus Tullberg
Valter Greens mysterier nr 1
Himmelsmord
(Mirum)

En vårdag 1913 lyfter luftskeppet Gryning från Ringsjön i Skåne för att göra sin jungfrufärd till Amerika.

Ombord finns en inbjuden skara – som finansiärer, journalister och så poliskommissarie Valter Green. Vilket är lämpligt, då en av passagerarna hittas död morgonen därpå.

”Himmelsmord”, som inleder en deckarserie i fickformat om ”Valter Greens mysterier”, är Markus Tullbergs debut som deckarförfattare.

Och han gör det bra, med känsla för både genren och tiden.

Det har blivit ett underhållande deckarpussel, där läsaren kan tävla med kommissarie Green om att lösa mysteriet, i en lite gammaldags stil med doft av Agatha Christie.

Angenämt är väl ordet. Författaren roar också sig och oss med att räkna ner kapitlen – bakåt alltså, från 10 till 1.

Bengt Eriksson
Något kortare i Gota Medias tidningar 2018

Akademiska intriger i Skövde

Kristina Appelqvist
Den fjärde pakten
(Piratförlaget)

Genren ”cozy crime” (ibland även benämnt mjukkokt, mys- eller feelgooddeckare) består, som synes, av två delar: cozy + crime.

Motsägelsefullt, som jag nog påpekat tidigare. Och svårt. Men om och när en deckarförfattare lyckas förena de två kan resultatet bli riktigt bra: nära miljö- och personskildringar i kombination med spänning, kanske en aning otäckt till och med.

Kristina Appelqvist har jag förut utnämnt till Sveriges främsta i den här genren. Och just därför sörjer jag lite extra när hon inte får till det riktigt den här gången, i den fjärde romanen om Helena Waller, litteraturforskare, talskrivare och nu också vicerektor på Västgöta universitet i Skövde.

Med genrens förnamn – alltså cozy – går det utmärkt.

Särskilt bra lyckas Appelqvist med att beskriva och skildra de återkommande personerna: just Helena Waller, som numera är dels- och nästan sambo på allvar med kompositören Mikael, Emma Lundgren, som återkommer till rektorstjänsten efter sin mammaledighet, Frida Åberg, ung och ettrig journalist på Skövde Nyheter, Marie Carlsson, kriminalkommissarie fast hon är inte med så mycket i den nya romanen, samt Eva Norén, väninna till Helena och gift med prästen Sverker.

Egentligen skulle jag nämna alla vid enbart förnamn, för så nära läsaren kommer personerna. Man lär känna dem, mer och mer, kommer dem allt närmre. Det är cozy, som sagt.

”Den fjärde pakten” börjar med att en student ramlar ner från universitetets klocktorn. Olycka, självmord eller mord? Och sen fortsätter berättelsen med… Nej, den fortsätter nog inte. Inledningen får ingen fortsättning på så många sidor att det är lätt att glömma hur romanen började.

Istället berättas en annan historia – som ska visa sig hänga ihop med den nämnda men det dröjer, som sagt – om intriger på universitetet. Intriger som jag tidigare nog skulle ha trott är överdrivna men med den lilla insyn jag på senare tid fått i den akademiska världen så undrar jag om inte Kristina Appelqvists skildring av vad som händer på fiktiva Västgöta universitet mycket väl hade kunnat hända också på ett verkligt universitet.

Det handlar om ett stort forskningsanslag i arkeologi. Vilket får personer på och kring universitetet att flockas kring penningkistan. Intrigerna leder bland annat till att universitetets rektor avsätts och byts. Visst åkej, rätt intressant och lite underhållande men kriminalspännande?

Spänningen kommer igen – efter rätt många sidor – när universitetets chefsgrupp gör ett lyxigt studiebesök hos den rika donatorn på Franska rivieran. Där sker, nog, ett mord. Och efter ytterligare ett antal sidor så knyts upplösningen ihop med inledningen.

Men det dröjer för länge, berättelsen – eller berättelserna – hänger för dåligt ihop, hakar inte riktigt i varann och jag hinner tröttna. Trist och synd.

Foto: Anna-Lena Ahlström

Min största behållning av ”Den fjärde pakten” är att Kristina Appelqvist låtit rektorn Emma Lundgren återkomma, inte bara efter mammaledigheten utan från Appelqvists förra deckarserie om samma Västgöta universitet i Skövde. Där var Emma huvudperson. Nu stiger hon ut ur den förra serien och in i den här nya…

Sånt uppskattar jag mycket – så mycket att jag fick lov att höra med Kristina Appelqvist om det ska vara så här nu i fortsättningen, nämligen att Helena (Waller) och Emma (Lundgren) blir en kvinnlig amatördeckarduo. Ja, kanske att hennes make, kriminalkommissarien Filip Alexandersson, också ska återkomma som polis…

Följande samtal utspann sig mellan mig och Kristina Appelqvist:

Kristina Appelqvist @Appelqvist68
Hej! Tanken är att hon endast finns med i denna bok om Helena, att det var en engångsföreteelse att låta dem mötas. Och jag har inga konkreta planer på att plocka in Emma och Filip igen, men osvuret är bäst! Man vet ju inte vilka idéer som kan dyka upp framöver. Men min tanke är som sagt att detta ska ses som att Emma gör ett gästspel i serien om Helena.

Erikssons kultur @erikssonskultur
Tack! Då vet jag. (Fast lite synd att inte Helena och Emma kan bli ett dubbeldeckarpar tycker jag allt.)

Kristina Appelqvist @Appelqvist68
Jaså? Ja vem vet? Jag är påverkbar så du får försöka övertyga mig! Jag var nog själv lite osäker på hur det skulle fungera men om läsarna tycker att det fungerar bra så kan jag kanske tänka om…

Erikssons kultur @erikssonskultur
Då hoppas jag att fler läsare håller med mig…

Så PS gör det, ni som läst Kristina Appelqvists mjukdeckare, kanske både den föregående och den nya serien! Vill ni att Emma Lundgren och Helena Waller – tillsammans – skan lösa framtida deckargåtor?

Äh, det var förstås en retorisk fråga. Klart vi gör, både ni och jag! Hjälp mig nu att påverka Kristina Appelqvist så att huvudpersonen i nästa titel av Västgöta universitetsserien blir huvudpersoner. Det vill säga två stycken: b å d e Helena och Emma.

Bengt Eriksson

Denna egenartade Ulla Bolinder

Ulla Bolinder
Övrig händelse
(BoD)

Förra gången jag recenserade en deckare av Ulla Bolinder, det var i fjol och då gällde det e-boken ”Kontroll” (Recito), tyckte jag att Bolinders kollageteknik inte fungerade lika effektivt längre och undrade om hon inte skulle börja varva också med gestaltande kapitel.

Fel av mig. Eller åtminstone så tyckte Ulla Bolinder tvärtom. I sin nya deckare renodlar hon och poängterar än mer sitt eget, speciella sätt att berätta en kriminalhistoria.

”Övrig händelse” har blivit en nästan övertypisk Ulla Bolinder-deckare.

Miljön är – som så ofta, känns det – någonstans på svensk landsbygd, en trakt med både fastboende och sommargäster.

Så händer något. En tioårig flicka cyklar hemåt från skolan – och försvinner. Och människorna i trakten reagerar, både de närmast berörda och de på längre avstånd.

Bolinder låter dem berätta och återberätta och uttrycka sina åsikter i jag-form, såväl om försvinnandet som om varandra, inte minst.

En polis noterar och kommenterar. Här finns också utdrag ur en ”trådgårdsdagbok”. Dessutom korta vittnesuppgifter, mer eller  mindre allvarliga, än mer realistiska och än mer fantasifulla.

Allt detta varvas.

Ingenting händer, egentligen. Då när det händer, alltså. Utan spänningen skapas av kontrasten mellan personernas olika utsagor. Och detta skapar spänningen, ja, faktiskt, trots att ingenting som händer gestaltas.

Kriminalberättelsen blir högst speciell och särskilt får man ju ett nära nog kalejdoskopisk porträtt av personerna. Olika porträtt, så som olika människor får olika  intryck av varann.

Det här är Ulla Bolinders paradgren. En unik deckarförfattare, ingen annan svensk deckarförfattare skriver så här.

Och när hon lyckas som bäst – vilket hon alltså gjort med ”Övrig berättelse” – är hon också en av Sveriges främsta och mest läsvärda deckarförfattare.

Så skärp er nu, alla Sveriges större förlag och även mindre fast etablerade bokförlag. Skriv kontrakt med Ulla Bolinder så hennes böcker kan få ordentlig marknadsföring och distribution. Och så hon slipper betala själv för print om demand-utgivning.

Både hon – och ni, svenska deckarläsare – förtjänar mer än så.

Bengt Eriksson

 

Andra genomgången av kriminallitterärt i Skåne: 3) Olséni & Hansen

(Christina) Olséni & (Micke) Hansen, kända från mysdeckarserien ”Mord i Falsterbo”, har nu skrivit den ännu mysigare pusseldeckaren ”Ester Karlsson med K” (Bokfabriken).

Ny miljö: bostadsrättsföreningen Lärkan i Lund.

Där bor Ester Karlsson med sin kakadua Roland och när husets vaktmästare hittas död – mördad givetvis – förvandlas Ester till föreningens nyfiket privatspanande Miss Marple.

Charmigt, mänskligt och lite lagom spännande. I förbifarten lyckas Olséni & Hansen förmedla stämningar från några lundensiska miljöer, som domkyrkan och apoteket Svanen.

”Ester Karlsson med K” är väl starten på en ny serie, hoppas jag?

Forts…

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB/TA