Hon väcker barndomsminnen

Carina Rydberg
Vitt slödder
(Albert Bonniers förlag)

Nej, minns det inte som igår, men som långt borta.

Läser sällan romaner numera, föredrar biografier och essäer, men av någon anledning gick jag sta och köpte Carina Rydbergs senaste, ”Vitt slödder”.

Vet egentligen inte varför. Tyckte sådär om hennes självbiografiska genombrottsroman, ”Den högsta kasten”.

Men ändå. Kanske var det någon recension som triggade lusten. Carina Rydberg får omnämnanden i alla större dagstidningar, hon är väl respekterad i Kultursverige.

I likhet med genombrottet är ”Vitt slödder” självbiografisk. Titeln är en parafras på amerikanska ”White trash”. Dock är misären betydligt värre för den vita underklassen i USA:s trailer parks.

Carina Rydberg skildrar sin barndom och uppväxt i skarven mellan 1960-70-tal. De tidiga åren bodde familjen i Rågsved.

Vi får även följa henne senare i livet.

Hon var en ovanlig flicka som liten, och är en speciell kvinna idag.

Trots att hon hela livet haft nära till både ångest och depression dyker hon ner i händelser och skildrar dem med förvånansvärt gott humör. Livet som en absurd teaterpjäs.

Under uppväxten var relationen till föräldrarna allt annat än enkel.

Modern var nervös och hade hetsigt humör. Fadern var gåtfull och lämnade familjen under mycket speciella omständigheter. Han hade först tänkt ta livet av sig genom att lägga sig på tågspåren. Han räddades dock och istället skar han halsen av sig på tågperrongen mitt bland andra resenärer.

Tycker mig i Carina Rydbergs prosa få en känsla av Stig Larsson (inte Stieg Larsson, deckarförfattaren) vars böcker jag älskar. Båda författarna har erfarenhet av att skriva med stimulantia i kroppen. CR nämner att hon sen 1995 inte skrivit en bok i nyktert tillstånd. Det är dock inget läsaren märker av. Tvärtom är texten stringent.

Psykoterapeuter avverkar hon flera, den ena knäppare än den andra. Det är ganska roligt beskrivet. ”Ville jag bli tokig på riktigt så var en analys rätta vägen att gå.”

Kärleksaffärerna är många och sällan lyckade. Som när en man tar bra betalt för en burk Prozac, som han fått men inte kan använda. Rydberg utbrister i boken: ”Vad jag alltid har hatat med svenska män är deras snåla tarvligheter och det faktum att de själva är helt omedvetna om dem.”

Läsaren får föja med på utlandsresor, såväl till USA som utbytesstudent och senare till Taj Mahal och Indien.

Hon skaffar sig livserfarenhet och beskriver ett misslyckat självmordsförsök.

Sin livsregel sammanfattar hon till: ”Vad man måste inse är att det inte finns någon lycka – det gäller bara att hålla olyckan på avstånd.”

”Vitt slödder” väcker egna barndomsminnen till liv. Det kan faktiskt vara en anledning till att läsa Rydbergs roman.

Sent 1950-tal. Vår familj bodde i vad som sades vara Göteborgs första höghus, där Redbergslid gränsar mot Örgryte. Hyreshus vs villor. Även hyreshusen beboddes i hög grad av medelklassfamiljer.

Min mor berättade att höghuset hade frysboxar i källaren, en för varje lägenhet. Frysboxar var något nytt och de mer misstänksamma använde dem som allmänt förvaringsutrymme.

I skolan tävlade jag med en professorson om att få höga betyg. En anspänning som ledde till att tarmarna slog knut på sig under ett prov. Vilken nesa att bli hämtad av mamma och åka till sjukhuset där en läkare med plasthandskar stack in handen i rumpan min och vred tarmarna rätt.

En annan hågkomst är när jag puffade ner en flicka i ett dike. Tyckte hon stirrat lite väl stint på mig under lektionerna. Det räckte uppenbart för att straffa henne.

Upptäckte erotiken genom porrtidningar som Piff och Paff, utan att förstå vad det gick ut på. Vanligtvis var det någon kompis som tagit tidningarna från en storebror.

Som sagt. ”Vitt slödder” kan vara en bra katalysator för egna hågkomster.

Svante Nybyggars, 71 år och härmed gästrecensent på Deckarlogg, är en tidigare copywriter med passion för robusta kläder och stil. Under signaturen The Urban Hippie Swe syns han på Instagram och har drygt 74.000 följare. Han odlar också ett intresse för litteratur.

Filmiskt med klar röd tråd

Katarina Waderius
Blodröd snö
(Tibblin & Partner)

En debutant i en ganska så kort deckarroman om man jämför med en del annat inom genren kriminallitteratur.

Jag tror att det går bra stundtals med ett mera reducerat antal sidor för att kunna beskriva en central händelse som leder i framåtriktat rörelse själva grundberättelsen.

Ett vittne till ett brutalt mord. Det är navet i en serie händelser som raskt och snabbt skildras i denna kriminalroman.

Stundtals flyter romanen fram i filmiska förlopp och de förstärks av att själva berättelsen tenderar att bli likt ett filmmanus med deskriptiva scenanvisningar och repliker.

En koncist och klar röd tråd råder genom bokens kapitel och jag tänker inte avslöja några detaljer kring romanen.

Men jag tror att läsarna kommer finna boken enkel och lättsam i språket och med ett flyt i handlingen. En formel som nog kan fungera som koncept också för författarens framtida böcker.

Micheles Kindh, gästrecensent på Deckarlogg, var tidigare anställd inom järnvägen. Han har även varit chefredaktör för webbtidningen Blaskan.nu och är numera redaktör för dess facebookgrupp Blaskans Vänner.

Debutdeckare som utspelar sig just nu i år, mellan den 23 mars och 13 april 2022

Bim Wikström
Dissonans
(Southside Stories)

Bim Wikström har skrivit mycket av annat slag tidigare men nu spänningsdebuterar hon med ”Dissonans”, en berättelse som har huvuddelen av handlingen förlagd till småländska Eksjö och som därmed följer en stark tradition inom svensk spänning som ofta förlägger handlingen till mindre orter runt om i landet.

Till skillnad från många finns här inget återvändartema; huvudpersonen Marita Ek flyttar till Eksjö från Stockholm, har själv sina rötter i Karlskrona och känner knappt till något alls om den plats hon nu kommer till.

Hon är journalist och inställd på ett mycket lugnare liv i Eksjö där det knappast kan hända så mycket. Så blir det inte riktigt. Vi ska få träffa Marita EK fler gånger, detta är första delen i en planerad serie.

Efter en kort prolog, eller preludium som det kallas här i den första av många och intressanta musikreferenser, får vi möta Marita som denna onsdag i slutet av mars sitter i bilen på väg söderut från Stockholm.

Hon och Tord skilde sig för ett par år sedan och här finns en del som innebär att hon gärna vill ha ett längre avstånd till sin exman. Att hon inte fått ett jobb som hon ville ha, det gick till en yngre man med sämre meriter, bidrog också till beslutet om att söka jobbet på den lilla redaktionen i Eksjö.

En bonus är att hon nu också kommer mycket närmare älskade stugan på Aspö i Karlskrona skärgård.

Med i bilen finns dottern Lova som inte har några problem med flytten, sina vänner på nätet har hon ju kvar var hon än befinner sig, och hon är en stabil tjej som inte ser några problem med att hamna i en ny miljö och en ny högstadieklass.

På vägen gör de ett stopp vid Brahehus där de bokat en träff med Lovas storebror Lukas som varit och hälsat på sina frireligiösa farföräldrar i Jönköping. Han har hunnit bli arton och har fått en liten bil av välbärgade farfar. Annars går han på Internatskolan Sigtuna där pappa Tord också gått en gång i tiden. Inte Maritas val men Tord hade fått sin vilja igenom och Lukas hade accepterat.

I Eksjö har hon till en början hyrt en möblerad lägenhet, det lilla flyttlasset med det nödvändigaste hade hon kört ner en vecka tidigare så det går enkelt för dem att flytta in när de väl är framme. Dagen därpå träffar hon redaktionschefen Tomas Blom och kollegerna på redaktionen.

Hennes första uppdrag blir att göra en reportageserie om hur människors liv förändrats av pandemin vilket samtidigt innebär att hon kan lära känna det för henne nya området. De väljer byn Mjölnaryd som plats för denna serie, den ligger en halvtimma utanför Eksjö. Den före detta skolan i byn är ombyggd till äldreboendet Vårsången och därifrån har den gamle mannen Allan Bengtsson just försvunnit vilket blir den stora nyheten i tidningen nästa morgon.

Hos polisen är det Robert Anderberg som är ansvarig för sökandet efter den gamle mannen och han äger också en del av berättarperspektivet i boken. Polisen får också hjälp av Missing People, det är många som ställer upp för att hjälpa till.

På den lilla polisstationen har de klar personalbrist på grund av sjukdom och en del annat. För tillfälligt stöd kommer kriminalkommissarie Dag Hammarström dit från Linköping. Allan har inte haft många besökare andra än en tonårspojke, Elias Svensson, son i en känd problemfamilj, och ingen förstår hur de två har lärt känna varandra.

Bim Wikström.

På eftermiddagen kommer en skallgångskedja fram till övergivna Askegården och vid en gammal lada finns massor med fåglar som flyger runt. På loftet hänger en död kropp från en bjälke. Han måste han hängt där ett tag, är rätt illa åtgången av fåglarna. Det är inte Allan Bengtsson. Det är Elias Svensson.

Därmed är scenen satt för den utredning som finns i centrum för denna debutroman. Marita och hennes kolleger gräver på sitt håll och polisen på sitt. På vägen dyker det upp mänga intressanta personer, karaktärsbyggande är en av många styrkor hos denna författare, liksom språket, det märks tydligt att detta är någon som skrivit mycket tidigare.

Marita och Dag lär känna varandra och delar information utöver vad som är brukligt mellan poliser och journalister, men det ger också steg i riktning mot svar på viktiga frågor. Berättelsen är helt kronologisk och pågår under tre veckor fram till upplösningen. Historik kommer fram i tankar och dialoger.

Marita har merparten av berättarperspektivet men även andra röster kommer in. Här finns en väl avvägd balans mellan fallet och huvudpersonens privatliv.

Samtidsberättelser med realistiska drag brukar oftast utspela sig minst något år innan boken kommer ut, alltså under den period när texten skrivs. Under senare tid har dock många berättelser varit något äldre än vanligt, jag gissar att det är för att olika sorters pandemieffekter annars skulle ta alldeles för mycket plats och då är det enklare att förlägga handlingen till tiden innan pandemiutbrottet vilket innebär att vi fått många historier som utspelar sig 2019.

Den här författaren har gjort tvärt om: berättelsen inleds 23 mars och avslutas ungefär tre veckor senare, onsdag 13 april 2022, detta år alltså. Eftersom hon sannolikt skrivit merparten av texten tidigare än så, det tar tid att skriva en hel bok och processen från ett första råmanus till en tryckt bok är ofta lång, så har hon alltså under skrivandet förlagt handlingen i en framtid som hon inte kan veta något om, för att i sista skedet tillföra en del tidsmarkörer som skapar närvaro under mars-april i år.

Originellt och intressant.

Normalt brukar jag undvika att läsa baksidestexter eftersom de ofta fungerar begränsande för tankarna under läsningen. Men här fanns samma text med som en del av ett brev från förlaget och den innehåller en spoiler som tar bort en del av läsnöjet. Trist.

Det är en stark debut, det finns väldigt mycket positivt att säga om språk, karaktärer, miljöer och en intelligent intrigkonstruktion. Är det tillräckligt för att verkligen sticka ut i den stora floden av ny svensk spänning? Jag vet inte riktigt, den går i alla fall inte in på min topplista över årets bästa svenska spänningsdebuter.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Deckarloggfredag: Mellanskånskt och i dialog med Piraten

Maria Maunsbach
Lucky Lada och jag
(Natur & Kultur)

Det här var ju begåvat, lär Lasse O’Månsson ha sagt när något var utmärkt. Det här är en bok skriven i dialog med Piraten (som i Fritiof Nilsson; Deckarloggs anm.): det är grovt och skevt, det är rörande och patetiskt, det är skånskt och underhållande.

Maria Maunsbach är typ femton år yngre än jag men uppvuxen längs samma pågatågssträckning och jag slungas tillbaka till den stad som jag varje dag och varje timme drömde om att få lämna och som jag sedan dess alltid blir lika varm i hjärtat när jag hör omnämnas.

Marias berättelser om Snopp i munnen-Kinga och Höörs jazzklubb skulle kunna handla om Luggaludren och Söte Göte Renajävel och Katta-Per, folk från en parallellklass och parallellvärld som finns kvar i mitt medvetna och som gör att jag aldrig glömmer var jag kommer ifrån.

När huvudpersonen Freja Morgonstjerne börjar gymnasiet i Lund och klassens medvetna marxister sitter och diskuterar hur dyra tavlor de äger, blir en tjej häpet överraskad när hon får höra att det finns ett systembolag i Höör (en kommun med 17 000 invånare) och om jag möjligen inte känner igen mig i alla berättelser om kvinnlig vänskap och fittpiercingar så sammanfattar den enda repliken hela min uppväxt.

Om det inte framgår så är det här inlägget en rekommendation.

Har man inte vuxit upp i Mellanskåne så kan man läsa boken ändå, och känna lika delar lättnad och avund.

Kalle Lind, som härmed gästrekommenderar på Deckarlogg, behöver väl ingen presentation. Men om någon eremit ändå läser: Han är känd från Sveriges Radiopodden Snedtänkt och tilldelades härom veckan Fritiof Nilsson Piratenpriset för i år, har de senaste åren skrivit ett par böcker om Hasse å Tage och kommer i höst med en bok om Karl Gerhard. Bland mycket annat.  

Deckarloggbäst / mars 2022

Malin Persson Giolito
I dina händer
(W&W)

Billy bor med sina tre syskon och sin mamma i en för liten lägenhet i den fiktiva men så verkliga förorten Väringe. På andra sidan motorvägen, med en gångtunnel emellan, bor Billy i den likaså fiktiva men verkliga villaförorten Rönnviken med golfbana och privat gymnasium. Billys mamma tar med sin son till den lugnare lekplatsen på andra sidan motorvägen. Det var så de möttes, Billy och Dogge, som sexåringar. Det ska sluta med – eller rättare sagt börja, för det får läsaren veta redan i början – att den ene skjuter ihjäl den andre, då har de blivit 14 år. Varför? Hur kunde detta ske? Och vad kan – ordagrant – vi, du och ja, göra för att det inte ska ske igen och igen?

Hillary Rodham Clinton / Louise Penny
I terrorn grepp
Övers: Mia Gahne
(Bokfabriken

Förre utrikesministern och presidentkandidaten Hillary Rodham Clinton och deckarförfattaren Louise Penny har gemensamt författat en politisk thriller och den är ju riktigt bra. Ska jag förmoda att Clinton stått för fakta och innehåll medan Penny skött berättandet och formulerandet? Det har i alla fall blivit en såväl realistisk och trovärdig som spännande och faktiskt humoristisk thriller. Intrigen spinner kring terrorattacker i Europa och en kvinnlig amerikansk utrikesminister. Och det senare bör ju Hillary Rodham Clinton känna extra väl till.

Camilla Grebe
Välkommen till Evigheten
(W&W)

En augustimorgon 2013 efter en blöt kräftskiva hittas sjuttonåriga Bonnie Högberg död i Lillstugan. Dörren är låst och fönstren reglade; de enda andra som finns därinne är hennes bästa vänner, jämnåriga tvillingarna Harry och David Andersen. Åtta år senare grips tvillingarnas mamma Lykke misstänkt för mord. Från epicentrum har vågorna spridit sig och påverkat många människor på olika sätt. I sin nya bok ”Välkommen till Evigheten” visar Camilla Grebe att hon fortfarande kan överträffa de högt ställda förväntningar som vi läsare naturligtvis har på denna stjärna. (Ur Anders Kapps rec.)

Orest Lastow
Vårt liv är inte vårt
(Hoi förlag)

Nu har vi i Sverige fått en ny science fictionroman som nyttjar kvantfysik, tidsresor och avancerande begrepp inom datalingvistik. Orest Lastow, forskare och företagare, har tidigare har skrivit faktaböcker. Nu romandebuterar han med en science fictionthriller som har vetenskapen i botten. En komplex bok med intrikata mönster av stilenliga alternativa historiska fakta. Vad skulle ha hänt om Tyskland  vunnit andra världskriget? En spännande thriller i både John le Carrés och Alfred Hitchcocks anda. Här finns den gråmelerade vardagen i svenska universitetsstäder som Lund, även händelser i Södertälje tar sin givna plats. Bakom vardagligheten sker de händelser som kan kopplas till upptäckter såsom NASA varit inblandad i. (Ur Micheles Kindhs rec.)

Nita Prose
Städerskan
Övers: Manne Svensson
(Albert Bonniers)

Molly Gray, 25 år, är speciell med flera drag av autism. Molly Maid, som hon kallas, arbetar som den mest nitiska städerska – hon älskar sitt jobb! – på det lilla, lyxiga Regency Grand Hotel i någon amerikansk stad. Varje deckarläsare anar att det bakom hotellets stilla fasad av lyx måste förekomma något annat och skumt. Detta börjar uppdagas när finansmannen Mr Black hittas död i den lyxigaste sviten. Av Molly, förstås. Det är mord, förstås. Och vem blir misstänkt för mordet – om inte Molly, förstås. Grundton: rar. Lite romantiskt blir det också. En extra twist vänder ut och in på upplösningen.

Vårens bästa SF-deckare

Orest Lastow
Vårt liv är inte vårt
(Hoi förlag)

Science fiction är en plausibel möjlig vetenskap som kanske skulle kunna existera som realitet. En fiktiv form av vetenskapliga omöjligheter som ändå kan vara en möjlighet.

Tänk er Carl Sagan, Isaac Asimov eller Arthur C Clarke, vilka skrev romaner inom områden som kunde skapa rejäla vetenskapliga möjligheter. Likadant kan man säga om cyberpunken med nanotekniken i William Gibson och Bruce Sterlings romaner som också fick betydelse för samtida forskning.

Till och med Gene Roddenberrys ”Star Trek”, som brukar kallas  för teknobabbel med pseudovetenskap, har fått sina teorier diskuterade på vetenskapliga sätt angående möjligheter om tidsresor, färdas snabbare än ljuset och maskhål i rymden.

Ja, grunden är naturligtvis Albert Einsteins relativitetsteorier och kvantfysikens/kvantmekanikens läror.

Nu har vi i Sverige fått oss en underbar ny science fictionroman som både nyttjar kvantfysik, tidsresor och avancerande begrepp inom datalingvistik.

Orest Lastow, som är forskare och företagare, har tidigare har ägnat sig åt att skriva faktaböcker. Nu romandebuterar han med en science fictionthriller som har vetenskapen i botten.

En oerhört komplex bok med intrikata mönster av stilenliga alternativ historiska fakta. Vad skulle ha hänt om Tyskland egentligen vann andra världskriget?

Om en forskare upptäckte möjligheten att resa i tiden för att förändra tidslinjen till de allierades fördel så att de vann kriget istället. Medan fiendesidan helst inte vill ha tidsförloppet förändrat, så börjar jakten som pågår under flera år.

När jag läser Orest Lastow roman tänker jag på hur Orson Welles lekte med tanken på tidsmaskiner och även Jules Vernes möjliga science fictionromaner dyker upp i min tankevärld.

Men framförallt är det en spännande thriller som verkar i både John le Carrés och Alfred Hitchcocks anda. Här finns den gråmelerade vardagen i svenska universitetsstäder såsom Lund och även händelser i Södertälje tar sin givna plats.

Fast det är bakom vardagligheten de händelser sker som även kan kopplas till upptäckter såsom NASA varit inblandad i. Det är en roman med lager på lagerestetik. Där flera parallella händelser nästan sker samtidigt.

Nåväl, jag har inte varit så förtjust i en bok sedan jag läste Dan Browns alster. Men framförallt är det nog Umberto Ecos lysande romaner som ligger närmare spänningen i den här science fictionromanen.

Den ingår i en trilogi som har fått titeln ”Petahertz”, vilket är en viktig del i första boken i serien.

Det är en välkomponerad och lättläst roman trots intrigens vetenskapliga kärna. Orest Lastow bygger upp en trovärdig scenario. En teaterscen där döden när som helst kan öppna dörren i en tid där tiden går att manipulera.

Jag tänker på om Stephen Hawking skulle ha skrivit en science fictionroman ungefär som när astronomen Fred Hoyle skrev sina böcker.

Och då tänker jag att det borde vara en sådan spännande roman som Orest Lastows. Vårens bästa svenska science fiction-deckare att läsa och uppleva, enligt mig.

Micheles Kindh, gästrecensent på Deckarlogg, var tidigare anställd inom järnvägen. Han har även varit chefredaktör för webbtidningen Blaskan.nu och är numera redaktör för dess facebookgrupp Blaskans Vänner.

Författarduon Broberg och Genberg, ett samarbete som går från klarhet till klarhet

Ulf Broberg / Kjell E. Genberg
Mördaren är på väg
(Arx Förlag)

Det lyckosamma samarbetet mellan Ulf Broberg och Kjell E. Genberg har nu resulterat i en tredje bok, ”Mördaren är på väg”.

Här fortsätter de båda författarnas polishjältar Kenneth Klintman, Lisa Norén och Katarina Solberg att lösa brott. Detta är i och för sig huvudpersoner som i högsta grad klarar sig på egen hand i böcker som exempelvis Brobergs ”Mulan” och Genbergs ”Ingen tid till försoning” men som i det här författarsamarbetet går från klarhet till klarhet.

Vi har lärt känna polisinspektörerna Klintman och Norén och poliskommissarie Solberg och deras alldeles utmärkta samarbetsförmåga i de två tidigare böckerna ”Meningen med döden” och ”Förvillande lik”.

I den senaste boken kastas vi mellan Uppsala, Stockholm och Hälsingland. Döda kvinnor hittas längs E4 i både söder och norr. De tre poliserna kommer snart seriemördaren på spåren – och han beslutar sig för att tysta Katarina Solberg. 

Broberg och Genberg skriver med ett schwung som få av dagens krimförfattare klarar av.

Genberg har ju hållit på i genren sedan 1960-talet och kan konsten att brodera ut en historia. Broberg kan polisarbetet både utan och innan, och det märks i flera insiktsfulla passager i boken.

Det här är en sådan där bok som det är svårt att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa. Så, se till att ha lästiden då du bestämmer dig för denna läsupplevelse.

Peter Olofsson, som härmed gästrecenserar på Deckarlogg, är chefredaktör för tekniktidningen Energi & Miljö. Han har också skrivit flera böcker, bland annat ”Spänning och ledning i 100 år” (en bok om elektricitetens utveckling i Sverige). Med ett gediget intresse för kriminallitteratur är han på ständig jakt efter den mest hårdkokta svenska deckaren genom tiderna.

Ljudboksteater om och från Dårön (del 2)

Kent Klint Engman
Toner från förr
Snuten på dårön 2
Uppläsare: Författaren
(Kung Kent förlag)

Kent Klint Engman tar oss återigen med på en tur till Dårön tillsammans med fejksnuten Knujt.

Kung Kent och dialekterna

Precis som i första boken står författaren själv för inläsningen och låt oss kort påstå att det skänker boken en, om inte fler, ytterligare dimensioner. Kent imiterar dialekter (och det riktigt bra!) och kör med inlevelse vilket gör detta till något av en ljudboksteater.

Kanske inte för alla, men jag gillar’t!

Åter till Dårön

Jag gillade första boken skarpt för dess humor och oförutsägbara galenskaper och har därav sett fram emot att återvända till Knujts märkliga värld.

Det är som en parodi på krimgenren, en deckarbuskis komplett med fulländade dialekter. Många färgstarka karaktärer passerar revy.

Jag är lika underhållen som i första boken men jag kan även här känna att man är ganska mätt på buskiskänslan och dialekterna när 12 timmar gått och det är väl inte särskilt märkligt egentligen, även om det är underhållande?

Tänk dig själv att sitta och titta på Stefan och Krister ett halvt dygn! Ingen bra liknelse med tanke på att jag själv inte uppskattar den “riktiga” typen av buskis, men ni fattar?

Det blir mäktigt och man kanske egentligen gör rätt i att dela upp en sån här lyssning med några pauser för att verkligen ta in och uppskatta allt. För det är oförutsägbart, underhållande och – återigen – inläsningen är fenomenal.

Och det är just humorn och den quirkiness som genomsyrar ”Toner från förr” jag gillar, för särskilt spännande blir kanske inte men det behövs å andra sidan inte heller.

En annan sak jag återkommande tänker är hur roligt det vore att höra nån av alla superseriösa Stefan Sauk-inläsningar i nyversion av Kent Klint Engman. Han hade passat som Truut.

Om boken

“Knujt Maxner, polisen som egentligen inte är polis har gjort sig lite mer hemmastadd på Gallbjäre, ön som ligger utanför Hälsingekusten i Nordanstig.

Det är en massa frågetecken kring hans släkts historia som han vill ha svar på, men han får annat att fokusera tankarna på. Flera fasansfulla mord inträffar där offren är mycket svårt sargade. Samtidigt sker några mystiska stölder på ön, men det som stulits har endast ett personligt värde.

Bland en sur och fördomsfull butiksägare, en udda skulptör, uppkäftiga tonåringar, en uttryckslös rättstekniker, en grisbärande spåkärring och diverse andra originella individer, försöker Knujt och hans assistenter Markel och Katta att samla information för att lösa fallen.”

Peter Westberggästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Westberg är även författare och hans första kriminalroman, ”Gourmand”, publiceras av Lava Förlag under 2022. Han recenserar dessutom ljudböcker på peterwestberg.nu varifrån denna recension har hämtats.

Ljuddeckarlyssnat: Kort om Lotta Luxenburg, Nick Johansson och Klara Pil

”Fångad” (Lind & Co) är Lotta Luxenburgs femte bok i deckarserien om poliserna Nick Johansson och Klara Pil.

Redan vid första boken fastnade jag för karaktärerna och deras liv. Man vill följa dem, se dem utvecklas och höra det dom söker i sina liv.

Det saknade jag lite i den här. 

Som vanligt är det en spännande och underhållande story med tidspress som har en del oförutsägbara och oväntade vändningar.

Inte den bästa i serien, men ändå bra. Men den underliggande bakgrundstorysen tror jag man finner mest utbyte av om man har läst de fyra tidigare delarna. 

Uppläsning av Maria Lyckow, som läst även de tidigare delarna.

I juni kommer del sju ut och med det spännande slutet så då kastar jag mig direkt vidare över ”Skyldig” (också Lind & Co) som är den sjätte delen i samma serie.

Beskrivning av ”Fångad”:

Arton miljoner kronor i lösensumma! Annars kommer tjugosjuårige Martin att mista livet. Och blanda under inga omständigheter in polisen.

Men den kidnappades far, fastighetsmagnaten och miljardären Peder Albrektsson, är tveksam. Det låter bara som ännu ett försök av den misslyckade sonen att pressa honom på pengar.

I all tysthet hamnar dock fallet hos kriminalkommissarie Nick Johansson och hans kollega Klara Pil, och snart tar det en allvarlig och makaber vändning. Tiden håller på att rinna ut, men hur ska man kunna finna någon när man inte ens får yppa vem det är man söker?

Anna Piippolainengästrecensent på Deckarlogg, är författaraspirant med mål att sätta vackra Älvkarleby och dess omnejd på Sveriges spänningskarta. Hon nöjeslyssnar på och amatörrecenserar alla böcker hon hinner, också ekonomiassistent, dragracingfru, mamma och mormor.

Idolporträttet av Patricia Highsmith. Andra delen: Utan moral…

John-Henri Holmberg fortsätter här att teckna ett porträtt, ja, sitt idolporträtt, av den amerikanska författaren Patricia Highsmith. Första delen av porträttet kan läsas HÄR.

I denna andra del ska Patricia Higshmith bli en miljonsäljande författare men privatlivet fortsätter lika kaotiskt.

***

Främlingar på tåg utkom 1950 hos Harper.

Den fick ett imponerat mottagande och kallades årets kusligaste roman, men försäljningen gick trögt innan Alfred Hitchcocks film haft premiär. Carol refuserades av Harper men utkom 1952 under pseudonymen ”Claire Morgan” på förlaget Coward–McCann, dit Highsmith därefter flyttade hela sitt författarskap.

Recensionerna var svala och i det rådande politiska klimatet var det knappast märkligt. Senatorn Joseph McCarthy hade utvidgat sin jakt på kommunister till att också omfatta homosexuella, som han karaktäriserade som ”perversa och kanske lika farliga som kommunisterna”.

Lesbiska romaner måste för att inte fördömas som obscena sluta med att huvudpersonerna fick vad de förtjänade: ”äktenskap, sinnessjukdom eller självmord”, skrev litteraturvetaren Jaye Zimet i sin studie av amerikansk lesbisk litteratur under 1950-talet.

Carol var den första och under lång tid enda som slutade lyckligt; den pocketupplaga som utkom 1953 såldes i över en miljon exemplar och Highsmiths pseudonym – som hon avslöjade först 1984 – fick under år dussintals brev i veckan från kvinnor som tackade henne för att hon givit dem röst.

Highsmith hade på tre år gått från att skriva serietidningsmanus till att vara en miljonsäljande författare med en succéfilm på meritlistan. Samtidigt jagades hon av sina demoner. I februari 1951 återvände hon till Europa där hon flackade runt i två år samtidigt som hon träffade Ellen Hill, under fyra år hennes medaktör i en besatt hatkärlek, och skrev sin nästa roman, The Blunderer (översatt som När bussen stannar), om en man som önskar livet ur sin fru och när hon dör i en olycka råkar ut för en psykotisk polisman som bestämmer sig för att mannen trots allt måste vara skyldig.

Highsmiths nätter hemsöktes av mardrömmar där hon spelade den dubbla rollen av offer och mördare; hon började dricka allt mer okontrollerat.

En okänd ung man ensam på stranden utanför ett hotellfönster i italienska Positano, en mardröm, en dramatisk brytning med Ellen Hill och en kortvarig men intensiv kärleksaffär med skådespelerskan Lynn Roth – någonstans här fanns inspirationen till The Talented Mr Ripley (En man med många talanger), Highsmiths fjärde roman, utgiven 1955, och den enda som fick fortsättningar: Ripley Under Ground (1970, En man utan samvete), Ripley’s Game (1974, En man med onda avsikter), The Boy Who Followed Ripley (1980, Tom Ripley igen) och Ripley Under Water (1991, Ripley på djupt vatten).

Ripley blev Highsmiths alienerade, identitetslösa, existentialistiska och nihilistiska alter ego; en bisexuell varelse utan konventionell moral eller empati, en estet som kan gråta vid en poets grav och skratta åt dunsen när hans mordoffer faller ner i graven.

Den första av romanerna Edgarnominerades och belönades med det franska Grand Prix de littérature policière. Den har filmats fyra gånger; Ripley’s Game blev Wim Wenders idiosynkratiska Den amerikanske vännen; andra av Highsmiths noveller och romaner har blivit ett dussin andra långfilmer och en rad TV-dramer.

Den första Ripley-romanen följdes 1957 av Deep Water (översatt som Djupt vatten), där huvudpersonen försöker skrämma sin frus nya älskare genom att antyda att han mördat en tidigare, men gradvis sprider sig ryktet, människor börjar undvika honom och han börjar själv tvivla på sina minnen av vad som verkligen hänt.

Därefter kom 1958 A Game for the Living (aldrig översatt), ett existentiellt drama där två osannolika vänner, den katolske och fattige mexikanen Ramon och den tyske och rike ateisten Theodore, börjar misstänka varandra för att ha våldtagit, mördat och stympat Lelia, en kvinna de båda älskat; den är en av Highsmiths starkaste romaner.

1960 följde This Sweet Sickness (Mord för Annabelle), där en förkastad älskare vägrar acceptera att förhållandet till Annabelle är över och i stället gradvis blir allt mer besatt av tanken på att leva med henne; det är en otäck och djupt tragisk skildring av en helt och hållet fantiserad passion.

1962 kom The Cry of the Owl (Ugglans rop), där en frånskild man blir besatt av en ung kvinna i den småstad dit han flyttat för att undkomma sina minnen.

Hösten 1959 återvände Patricia Highsmith till Europa, genomförde ännu en kringflackande färd från land till land och började 1960 fundera på att använda sina intryck från resan i en roman. Det blev The Two Faces of January, 1964 (översatt som Skuggan av ett ansikte), som utspelas i Athen, på Kreta och i Paris, en på ytan förrädiskt enkel berättelse om en bedragare som av en olyckshändelse dödar en grekisk polisman och tar hjälp av sin fru och en student för att dölja vad som hänt och fly ur landet.

Så följde nya resor, och i England träffade Highsmith sommaren 1962 en gift kvinna som i fyra år blev hennes älskarinna; tidigt 1963 flyttade hon för att vara närmare sin partner till det hus hon hyrde i Positano. Här avslutade hon nästa roman, The Glass Cell, 1964 (översatt som Glascellen), en roman starkt påverkad av Highsmiths kärlek till Dostojevskij och andra ryska epiker. Den skildrar den inverkan ett sexårigt fängelsestraff får på en oskyldigt dömd man.

På förhållandet till den gifta brittiska älskarinnan baserade hon den aldrig avslutade romanen First Person Novel; i stället kallades hon till England, där hennes älskarinna oroade sig för att hennes man upptäckt allt. De begav sig på en månadslång resa till Suffolk, Highsmith köpte ett sextonhundratalshus i byn Earl Soham och resan inspirerade henne till romanen A Suspension of Mercy, 1965 (översatt som Piskan), som berättar om en TV-manusförfattare som dagdrömmer om att mörda sin fru för att få inspiration till nya manus.

När hon oväntat med kort varsel ger sig iväg på en lång semester utan honom börjar han grubbla på om han skulle kunna göra verklighet av sin dagdröm. Hon började skriva boken enstaka dagar efter att hon flyttat till Suffolk. Och medan förhållandet med den brittiska älskarinnan pendlade mellan gräl, svartsjuka och passion skrev Highsmith ensam i Suffolk under vintern 1965–1966 romanen Those Who Walk Away, 1967 (aldrig översatt), ett sällsamt moraldrama där den nygifte Ray Garretts fru begår självmord under bröllopsresan till Rom.

Ray övertygar polisen om att han är oskyldig, men hans svärfar Ed Coleman är övertygad om att han mördat sin fru och skjuter honom. Ray överlever och följer Coleman till Venedig där romanen utvecklas till en sällsam dödsdans mellan de båda männen.

Det kaotiska förhållandet med den gifta brittiska kvinnan fick till sist ett plågsamt slut och Highsmith lämnade England men bestämde sig för att inte återvända till USA. I stället köpte hon 1967 ett hus i Samois-sur-Seine i provinsen Île-de-France.

Hon var 46 år gammal, drack för mycket, blev allt fåordigare när hon träffade människor som inte intresserade henne och led av svåra humörpendlingar. Helst umgicks hon med djur, sa hon; ”min fantasi fungerar mycket bättre när jag slipper prata med människor.” Hon vägrade att förställa sig. Dem hon ogillade behandlade hon med ogillande.

En av hennes amerikanska förläggare, Otto Penzler, fanns bland dem hon ogillade; ”hon var en elak, hård, grym, kärlekslös människa som var omöjlig att tycka om”, sa han. ”Jag kunde aldrig förstå hur någon kunde vara så oförsonligt frånstötande.”

Men Penzler, en elegant världsman och kriminalromanexpert som livet igenom omgivit sig med unga kvinnor, imponerade troligen inte på Highsmith; andra förläggare såg henne med andra ögon. ”Hon var inte lätt att ha att göra med”, sa en annan av hennes förläggare, Gary Fisketjon, ”men hon var rättfram, sarkastisk och mycket rolig att umgås med.”

I Frankrike levde Highsmith i ett uppslitande, krävande och skevt vänskapsförhållande medan hon skrev The Tremor of Forgery, 1969 (aldrig översatt), den av hennes romaner som Graham Greene ansåg vara den finaste, en mångtydig berättelse om en amerikansk författare i Tunisien och om hans tvivel på moralens innebörd, på sin egen talang och på sina sinnens vittnesbörd. Hon flyttade till ett nytt hus, flyttade igen och igen, men stannade så länge hon blev kvar i Frankrike alltid i närheten av Fontainbleau, som hade hänfört henne.

Efter den andra Ripleyromanen utgav hon 1972 A Dog’s Ransom (översatt som Förlorarna), en tät, paranoid psykologisk thriller om kidnappningen av en hund och om vad hundägarna är beredda att göra för att få tillbaka sitt djur; den tredje Ripleyromanen följde, sedan Edith’s Diary, 1977 (Ediths dagbok), den bok som av många kritiker kallats för hennes mästerverk och som handlar om hur Edith sedan hennes man lämnat henne för en yngre kvinna börjar skapa ett mer framgångsrikt liv åt sig själv, ett liv som gradvis övergår från en fantasi till vad hon uppfattar som verklighet.

Mot slutet av 1970-talet hade Highsmiths hälsa försämrats drastiskt. Hon led av åderförkalkning, benskörhet och olika sjukdomar förknippade med hennes alkoholism. De franska skattemyndigheterna började utreda hennes inkomster. Hennes förhållanden blev allt kortare och i många fall allt mer uppslitande traumatiska.

Kanske var hennes sista stora passion den hon vid 57 upplevde med den 25-åriga tyska skådespelerskan och regissören Tabea Blumenschein. Men relationen var kortvarig, även om det fortsatte att hemsöka Highsmith i många år. Tidigt 1978 ersattes tyskan av den franska lärarinnan Monique Buffet, som hjälpte Highsmith att komma på fötter igen.

Patricia Highsmith, cirka 73 år.

Efter en fjärde Ripleyroman skrev Highsmith nu en av sina mest idéinriktade romaner, People Who Knock on the Door, 1983 (aldrig översatt), där konflikten mellan religiös fundamentalism och liberal tolerans dramatiseras genom förhållandet mellan en medelålders och nyligen omvänd kristen man och hans sjuttonårige son som gjort sin flickvän med barn; det är en briljant, underfundig men mycket mörk satir.

Innan romanen utkom bytte Highsmith land igen, för sista gången i livet, nu till Schweiz där hon 1980 köpte ett litet hus i Aurigeno utanför Locarno och från 1982 var fast bosatt. 1987 bestämde hon sig slutgiltigt för att sälja huset i Frankrike och inte återvända till USA. I stället byggde hon ett nytt, större hus i Tegna, en annan by sju kilometer från Locarno.

Där tillbringade hon sina sista år, fysiskt förstörd; hon var uppsvullen, böjd av benskörhet och sjukdomar och makabert åldrad. Livet igenom hade hon präglats av de attityder hon mött i sin barndoms Texas; nu fick också de värsta av dem fritt spelrum, hon talade öppet om det obehag hon kände inför svarta och skrev under pseudonym antisemitiska tidningsinsändare. Men hennes inlärda rasism hindrade henne inte från att bland sina närmaste vänner i fyrtio år räkna Arthur Koestler eller från att otaliga gånger förälska sig i judiska kvinnor.

Hon hade alltid flytt in i arbetet från ångest, konflikter och olycka. Nu isolerade hon sig nästan. Hon odlade sniglar, skulpterade och författade.

Tre romaner hade hon kvar att skriva. Found in the Street (översatt som Fyndet) utkom 1987, en mästerlig psykologisk roman om ett säreget ménage a trois i Greenwich Village; 1991 kom den sista romanen om Ripley; en månad efter Highsmiths död i leukemi den 4 feburari 1995 utkom Small g: a Summer Idyll (aldrig översatt), en inkännande berättelse om den HIV-positive konstnären Rickie Markwelder och de andra homo-, bi- och heterosexuella män och kvinnor som har baren Small g i München som stamställe och som nästan alla är förälskade i fel partner.

Ett av Highsmiths grundläggande teman var att det liv vi lever i tanken har kraft att ta över verkligheten och kommer att sarga oss; i den sista romanen lever hennes gestalter alla i illusioner, men nu är det illusionerna som ger dem tröst och en smula lycka. Kanske fann hon vid livets slut att självbedrägeriet, som hon alltid föraktat, trots allt var det enda som återstod.

Patricia Highsmith skrev tjugotvå romaner och närmare tvåhundra noveller, knappt hälften av dem samlade i sju böcker. Ytterligare ett trettiotal publicerades postumt 2002 i Nothing That Meets the Eye. Av de tidigare samlingarna är några unika.

I samlingen The Animal Lovers Book of Beastly Murders, 1975, låter Highsmith i novell efter novell djur av olika arter hämnas på människor som misshandlat, misskött eller plågat dem. Året innan kom Little Tales of Misogyny, där hon på bara 90 sidor i 17 noveller skildrar kvinnors utsatthet, totala beroende av män och hur deras självutplåning, förljugenhet och samvetslöshet leder till destruktivitet som drabbar både männen och dem själva. Novellerna i de här liksom de andra samlingarna är mästerliga, lågmält kusliga och berättade med en självklar saklighet som gör satiren rakknivsvass och drabbande.

Patricia Highsmith levde ett kaotiskt, olyckligt liv. Hon pendlade mellan stormande förälskelser och hektisk promiskuitet, driven av hatkärlek till sin mor och sin egen natur, av skaparlust och tvånget att fly. Kanske värst av allt var hennes intelligens analytisk, klarsynt och vaken; hon förstod sig själv utan att kunna göra någonting åt sina svagheter, liksom hon förstod andra utan att vilja döma.

Just det gör hennes verk sällsynt och oroande subversiva. Hon var redan tidigt medveten om vad som drev henne; i en dagboksanteckning klockan halv tre på nyårsnatten 1947 skrev hon: ”Min nyårsskål: till alla de djävlar, lustar, passioner, girigheter, avundsjukor, kärlekar, hat, bisarra önskningar, spöklika och verkliga fiender och den armé av minnen jag kämpar emot – måtte de aldrig skänka mig frid.”

I hela vår uppfattning om författarens och litteraturens natur och syfte finns inbyggd tanken på att konst ska bäras av eller förmedla en moral, en vision av vad som är gott och ont, av hur livet bör levas. Highsmith förkastar i så gott som hela sitt livsverk fullständigt den tanken. I hennes romaner finns ingen moralisk skillnad mellan att äta sig mätt, gå på promenad med hunden, natta sina barn och döda grannen.

Highsmith skildrar med sällsynt inlevelseförmåga människor drivna av inre tvång, fantasier och önskemål; hon dömer dem inte, moraliserar inte, viker inte en tum från berättelsens egen logik. I en intervju sa hon om bristen på moraliserande: ”För mig är det en intressant kontrast till den stereotypa moralen, som ofta är hycklande eller falsk. Och jag tycker dessutom att det är underhållande att håna den slags moral som bara är tomma ord, och att låta en huvudperson vara fullständigt fri från moral, som Ripley.”

Och i sin författarhandbok Plotting and Writing Suspense Fiction, 1966, skrev hon: ”Brottslingar är ur dramatisk synvinkel intressanta, eftersom de åtminstone för en tid är aktiva, fria i anden och inte böjer sig för någon annan … Jag upplever den offentliga passionen för rättvisa som både tröttsam och konstlad, eftersom varken livet eller naturen bryr sig det minsta om ifall någon rättvisa någonsin skipas eller ej.”

Och underförstått i det citatet är naturligtvis inte bara att Highsmith förkastar den vedertagna moralen och konvenansens beteendekod, utan också den samhällsorganisation som härskar; så talar bara den som i själen är anarkist.

Kanske är det inte märkvärdigt att hennes noveller och romaner ömsom hyllats och fördömts, lockat och stött bort läsare; glömts bort och återupptäckts. Hon utmanar allt vi fostrats till att betrakta som självklart; förkastar allt vi lärt oss att uppfatta som givna sanningar; ironiserar över grunderna för våra religioner, moralsystem, politiska institutioner och uppfattningar om mänskligt beteende, bärande normer och normala relationer.

Den värld hon i stället visar oss är mörk, fylld av besatthet, drifter, illusioner och drömmar med vassa tänder. En mer subversiv författare än Patricia Highsmith är svår att ens tänka sig. Liksom det är svårt att tänka sig en mer fascinerande och omskakande. Eller en bättre.

John-Henri Holmbergåterkommande gästskribent på Deckarlogg, är översättare, kritiker och författare. Han har skrivit böcker om science fiction, fantasy och psykologiska thrillers, varit Edgarnominerad och hedersgäst på den 75:e världs-science fiction-kongressen. Tidigare även bokförläggare då han introducerade Ursula K. Le Guin, George R.R. Martin, James Ellroy, Andrew Vachss med flera i svensk utgivning. Född i Stockholm, bor i Skåne och är ledamot av Svenska Deckarakademin.