Fragmenten skapar spänning

Helena Sigander

Med annorlunda ögon

(Exilium förlag)

”Med annorlunda ögon” av Helena Sigander är en spänningsroman med ett spännande upplägg.

Boken börjar med ett att journalisten Christian Fielding, en person som kämpar för mänskliga rättigheter, helt enkelt faller ihop död över frukosten. Hans fru Agnes har larmat polisen och uppträder förvirrat på platsen.

Poliserna är villrådiga, eftersom de i första hand ser det som ett normalt dödsfall och det borde varit ambulansen istället för de som tog hand om fallet. Men trots detta börjar en grupp vid polisen med Maria Louisa Magnusson i spetsen utreda fallet.

För det är en del märkligheter med händelsen. Det ska sedan visa sig att det uppstår en del andra märkliga händelser, dit Agnes på något sätt kan kopplas. Men hon har hamnat inom psykvården och har starka alibin.

Boken har en stark intrig med många händelser för att skapa spänning. Samtidigt hänger nästan ingenting ihop för läsaren. Detta ger boken en extra spänningsdimension, vilket känns som ett nytt grepp i den här typen av litteratur.

Det är kanske inte intrigen som ger den extra spänningen utan det är framförandet som tillför en extra dimension.

Språket i boken är tydligt och lättläst. Men det är också fragmenterat på ett sätt som skapar spänning.

Just denna fragmentering är bokens huvudnummer. Det ger en helhet, där läsaren blir en del i sammanhanget, eftersom läsaren är lika oförstående ibland som poliserna är.

Strax innan slutet på boken blir det lite rörigt, för då tas ett nytt grepp där författaren tar olika personers perspektiv på samma händelse. Det gör läsaren förvirrad under några kapitel.

Dessa olika kapitel kopplar sedan direkt mot upplösningen, vilket för läsaren på plats igen.

Detta är för mig en riktigt bra bok, som jag verkligen rekommenderar. Den har en fungerande intrig, ett bra språk, är lättläst. Men det bästa av allt är att den har en riktigt bra helhet, som gör att den stannar i sinnet även efter läsningen.

Hans Lundin, gästrecensent på Deckarlogg, är en pensionär som efter mycket läsande blivit författare på gamla dar. Med bakgrund i Flygvapnet, Smittskyddsinstitutet och Lunds universitet finns det mycket att gräva fram för de spänningsromaner som hittills kommit och även för kommande böcker.

Kriminalroman med nästan alla ingredienser eller Varför inte en kvinnlig svensk Reacher?

Anna Tell

Norr om Beirut

(W&W)

Fängslande mix av svensk krim och internationell thriller och utan tvekan Tells bästa bok hittills, med den här slår hon många namnkunnigare författare på fingrarna.

Här finns nästintill alla ingredienser som tillhör en läsvärd kriminalroman:

Spänning från prolog till 396:e sidan. Bra story med många vändningar. Gediget skildrat utredningsarbete och ett persongalleri som fångar mej. Detaljrika och trovärdiga beskrivningar av organisation, vapen, agerande i skarpt läge med mera. Överraskande och gripande upplösning med en moralisk clou.

När Tell sedan kryddar med att Amanda lämnar Stockholm för ett riskfyllt uppdrag i Libanon, där jag njuter av att få vandra med på gatorna i det myllrande Beirut. Plus en av huvudkaraktärernas 18 månader långa strapatsrika flyktingresa från Afghanistan genom Europa till Sverige – då tackar jag för en underhållande läsning.

Språket är lättläst och har bra driv men jag hade velat ha djupare personbeskrivningar, ännu mer målande berättande och bättre dialoger. Fast jag är övertygad om att Tells författarskap fortsätter att utvecklas och hennes nästa bok är given läsning för mej.

PS. Författaren är kriminalkommissarie med ett förflutet inom Försvarsmakten och har 20 års erfarenhet av operativt arbete i Sverige och internationellt. Boken är del tre i serien om förhandlaren Amanda Lund.

Rolf Olanderssonåterkommande (gäst)recensent på Deckarlogg, är litterär allätare men hjärtat klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Glatt och mysigt pussel

Richard Osman

Torsdagsmordklubben

Uppläsare: Cecilia Nilsson

(Albert Bonniers förlag)

Berättarglad pusseldeckare, skriven med värme och humor.

Den här ”DeckarDrinken” gav mej en lätt och skön myskrimberusning:

2 cl Agatha Christie, 2 cl brittisk humor, 1 cl Ingelman-Sundbergs ”Pensionärsliga” och 1 cl ”Morden i Midsomer”.

Sedan ”shaken, not stirred” och strössla över med ett härligt persongalleri.

Språket är lättlyssnat, underhållande och har många blinkningar (även ironiska) till deckare genom åren. Uppläsningen är bra och matchar berättelsen utmärkt.

När jag ”nyktrat till” minns jag svagt att pensionärsgänget ibland blev för mycket karikatyrer och att historien emellanåt broderades ut väl mycket……

Men på något sätt hör det till genren.

Rolf Olanderssonåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Mycket fart och yvig berättarglädje samt storyväv från Oscar II till en libanesisk klan i Genbergs typ 270:e bok

Kjell E. Genberg & Peter Olofsson

Och plötsligt blev du död

(EMTF förlag)

Enligt synonyma.se är en kloppa ”ett verktyg för gängning, en anordning för fastsättning”.

Kanske gör denna förklaring inte mig så mycket klokare. Dock, en kloppa är just vad som pryder omslaget till den svenska kriminallitteraturens nestor, Kjell E. Genbergs, med medförfattare Peter Olofsson, senaste roman ”Och plötsligt blev du död”.

Och, att en kloppa under rätt – eller fel – omständigheter kan få en fatal betydelse visar sig tidigt i denna händelserika roman där skeendet har sin upprinnelse på Sveriges VVS-museum i Bromma.

Läsaren får följa kriminalinspektörerna Karin Orre och Lukas Rosenquist, ett ”radarpar” vars samarbete utifrån genrekonventionen fungerar ovanligt friktionsfritt, i deras arbete för att nysta upp en svårförklarlig mordgåta.

Karin Orre är den vi kommer närmast, en kvicktänkt och sympatisk kvinna som efter ett kraschlandat förhållande hyr in sig i ett källarrum i Bromma.

”Och plötsligt blev du död” är en berättelse med mycket fart, präglad av en yvig berättarglädje. Det är en berättelse som på ett märkligt sätt lyckas få det rejält osannolika att framstå som logiskt.

Storyväven inbegriper en upphittad brevväxling från Oscar II:s dagar, en ytterst självständig kvinnlig före detta parkeringsvakt, datanördar och en libanesisk klan där medlemmarna hyser högre tankar om sig själva än om svenskt rättsväsende.

Utifrån denna disparata samling människors mer eller mindre slumpvisa möten byggs det upp till ett verkligt rafflande slut. För den som är bekant med trakterna kring Mariehäll och Sundbyberg blir det dessutom mycket av ”close to home” över läsupplevelsen.

Recensentens invändning:

Karaktärerna kan stundtals upplevas väl löst tecknade, men detta kan kanske hänföras till en genre där det ska undan. Å andra sidan är detaljarbetet genomtänkt och precist, det känns att ingen research slarvats bort, och dialogerna poliskollegorna emellan känns autentiska.

”Och plötsligt blev du död” är delvis resultatet av en vision av inspiratören/medförfattaren Peter Olofsson, chefredaktör för VVS-branschens tidning Energi & Miljö. Han har länge närt en dröm om att skriva krim kopplad till VVS-sektorn. När han och Kjell E. Genberg slog sina huvud ihop kunde drömmen bli verklighet.

Det är mycket länge sen jag första gången stötte på namnet Kjell E. Genberg, då i kioskställ som författare till västernromanerna om Ben Hogan, en serie som utgavs med en frekvens om en bok per månad. Nu, efter cirka 270 böcker, kan man tycka att Genberg är förtjänt av ett lifetime achievement award (ursäkta ni som inte gillar språkblandning).

Och: Jag undrar vad det är som klingar så välbekant i namnet Karin Orre. Liksom jag undrar varför jag plötsligt mitt i natten sitter och googlar på inköpsställen för Jolt Cola …

Karin Tjäder, som härmed blivit gästrecensent på Deckarlogg, beskriver sig själv så här: ”Jag är bosatt växelvis i Solna och Visby. Får nog kalla mig mångsysslare med en bakgrund av universitetsstudier och jobb som vårdbiträde och spärrvakt. Så länge jag kunnat har jag läst och skrivit, och jag håller hårt i mina författardrömmar!”

Poliserna i indianernas land

Det var många Deckarloggläsare som uttryckte sin förtjusning över att ha blivit påminda när Björn Horgby som gästskribent på Deckarlogg i förra veckan tipsade på amerikanen Tony Hillermans ”antropologiska” deckare eller amerikanska indiandeckare.

Hillermans polisromaner utspelar sig i Navajoland, detta stora indianreservat som sträcker sig genom i New Mexico, Arizona och Utah.

Deckarloggredaktören blev själv påmind, för det var ett tag sen nu som jag läste Hillerman. Det står typ 80 centimeter deckare av honom i min bokhylla.

Och så presenterade jag ju Tony Hillerman lite mer utförligt i andra utgåvan av boken ”Deckarhyllan” (tyvärr slutsåld sen länge, vill ni läsa hela boken så anlita antikvariat eller bibliotek).

Så här jag skrev i alla fall om Hillerman i boken.


Tony Hillerman (1925-2008)

Land: USA

Genre: polisromaner, indiandeckare

Hillermans deckarmiljö kan beskrivas med ett ord: öken.

Hans två poliser, Joe Leaphorn och Jim Chee, arbetar i ett polisdistrikt som är raka motsatsen till Isolas 87:e distrikt. De jagar inte förbrytare på nattliga barer och riskerar inte att bli nerslagna eller skjutna i mörka gränder. Då är chansen/risken större att stöta ihop med Kokopelli, den flöjtspelande fruktbarhetsguden.

Joe Leaphorn och Jim Chee är anställda vid navajopolisen. Deras polisdistrikt heter Navajoland, det stora navajoreservatet som sträcker sej över nordvästra New Mexico, Arizona och sydöstra Utah. 140 000 navajoindianer bor på ett område stort som Svealand utom Värmland (65 000 km2); det mesta är just öken. Till navajolandet gränsar också andra indianreservat: hopi, zuni m fl.

Poliserna Leaphorn och Chee är navajoindianer men mycket olika; som människor, poliser och indianer. Leaphorn, med graderna löjtnant och biträdande kommissarie, är den äldre, både som människa och romanperson. Han introducerades redan på 70-talet, i romanen Välsignelsens väg (i Sverige publicerad långt i efterhand, 1998). Löjtnant Chee, som är yngre, tillkom på 80-talet. Först uppträdde de var för sej, i de senare böckerna arbetar de tillsammans.

Tony Hillerman. Foto från Harper Collins.

Leaphorn tar inte avstånd från navajokulturen, men han är tvivlande. Han lever mitt emellan det amerikanska och det indianska samhället. Chee, däremot, är troende. Åtminstone vill han tro på och leva enligt navajotraditionen. Chee övar för att kunna bli ”hataali” eller ”hatathali” (en religiös sångare och ceremoniledare).

Löjtnant Chee försöker också jaga förbrytare som en navajo: långsamt och eftertänksamt. Citat från romanen Odjuret (1992): ”Var sak har sin tid. Han skulle tänka mer på det senare.”

Temat som upprepas i Hillermans indiandeckare är – i stigande grad – mötet, motsättningen och konfrontationen mellan det indianska och det amerikanska: navajoindianernas uråldriga kultur och det moderna västerländska samhället, navajoreligionen och kristendomen.

Det kan, som i romanen Tidstjuven (1989), handla om tjuvar som gräver upp gravar, stör de dödas ”chindi” (andar) och plundrar gravarna på krukor.

Men de stjäl så mycket mer än krukor. Samtidigt som de stjäl krukor, stjäl de en bit tid, så att det uppstår en lucka i den indianska tideräkningen. Tidstjuven handlar om två sorters tidstjuvar: de lagliga, som kallas antropologer, och de olagliga, som tjänar pengar på att sälja gamla indiankrukor till samlare.

I Talande guden (1990) anländer ett expresspaket till Smithsonian Museum i Washington. Adressaten är en forskare i indiankultur. Paketet innehåller hennes nyuppgrävda farföräldrars benknotor.

FBI utfärdar en arresteringsorder på avsändaren, Henry Highhawk, som befinner sej i navajoreservatet. Jim Chee får i uppdrag att arrestera honom.

Men varför blir det ett sånt ståhej? Skeletten är ju exempel på, som Henry Highhawk påpekar, ”äkta vita anglosaxiska folktyper”. Varför skulle inte ben från vita amerikaner kunna ställas ut på Smithsonian Museum? Där finns ju tusentals ben från de amerikanska urinvånarna – indianerna!

Krocken mellan det indianska och det amerikanska illustreras också med den sorgsna kärlekshistorien mellan Jim Chee och lärarinnan Mary Landon. Hon är ”belagaana” (navajoordet för vit amerikan). Hon älskar honom och han älskar henne. Men hon kan inte tänka sej att bo på navajoreservatet och han kan inte tänka sej att bo någon annanstans.

Det är mycket sorgligt.

I Odjuret (1992) förälskar sej Jim Chee istället i Janet Pete, navajo liksom han. Fast bara till hälften och det finns också fler skillnader mellan dem. ”Jag kommer direkt från fårhagarna”, tänker Chee, ”och hon är en tjusig stadstjej.” Janet har gått på universitet och är advokat, innan hon började arbeta åt navajonationen var hon anställd på en byrå i Washington.

Observera att den första titeln på boklistan, Flugan på väggen (1975), inte är en av Tony Hillermans indiandeckare utan en politisk thriller med en journalist som huvudperson. Den deckarläsare, som blir så förtjust i Hillermans indiandeckare att hon/han vill läsa allihop, bör också observera att i Sverige har böckerna publicerats i viss oordning. Seriens två första titlar, Välsignelsens väg och Dans med de döda, återfinns längre fram i den svenska utgivningen.

I USA har Tony Hillermans böcker blivit så populära att ett förlag sammanställt Tony Hillerman´s Indian Country Map & Guide, alltså en karta och guide till platserna i hans indiandeckare.

Succén för Hillermans indiandeckare har också inspirerat en rad andra amerikanska författare att börja skriva deckare med indianska problemlösare och/eller i indianska miljöer: Jean Hager, Ravenmocker (1992), Dana Stabenow, A Cold Day for Murder (1992), Jake Page, The Stolen Gods (1993), Gabriel Du Pre, Coyote Wind (1994), James D. Doss, The Shaman Sings (1994), Thomas Perry, Vanishing Act (1995), Mary Oakley Medawar, Death at Rainy Mountain (1996), m fl. (De nämnda titlarna är den första i respektive författares indianserie.)

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2002

————————————————–

På nätet:

The Tony Hillerman Portal

Översatta titlar:

Flugan på väggen (1975)

Kvinnan som lyssnade (1979)

Tidstjuven (1989).

Talande guden (1990)

Coyote väntar (1991)

Mörka vinden (1991)

Odjuret (1992)

Dans med de döda (1993)

Presidentens stav (1995)

Välsignelsens väg (1996)

På fall (1998)

Jaga grävling (1999)

Natten sång (2002)

Skelettmannen (2004)

Digitala böcker och tryckta böcker, den nya ordningen inom bokutgivning

Deckarlogg debatterar ju då och då författandet och förlagsbranschen, med egna och även andras inlägg. Detta är ett gästinlägg från ljudboksförläggaren Mattias Boström om vad det ökade intresset för ljudböcker kan få såväl förlag som författare att ta vägen i framtiden.

Ska den gamla ordningen inom förlagsbranschen ersättas av en ny? Och är det i så fall på gott eller ont…

———————————————-

Efter mina drygt tio månader som ljudboksförläggare (på Bokförlaget Lind & Co) börjar jag mer och mer upptäcka hur den digitala boken faktiskt kan användas. När jag säger digital bok menar jag både ljudbok och ebok, för även om ljudboken dominerar det digitala så når eböckerna mängder av läsare och är goda motsvarigheter till vanliga tryckta böcker.

Det jag ser är hur jag har en oerhört stor frihet att experimentera med innehåll, format och utförande.

En tryckt bok vet jag att jag måste räkna hem på ett år, eller kanske två om det även blir en pocket, för efter det så existerar den knappt i vare sig bokhandel eller läsarnas medvetande. En digital bok kan däremot gott få fyra-fem år på sig för att gå på breakeven – om bara förlaget och författaren har uthålligheten så gör det inget om inkomsterna dröjer, för boken kommer ständigt finnas där för läsarna/lyssnarna och till slut gå på plus, varefter den ju bara fortsätter gå på plus.

Mattias Boström på Bokmässan i Göteborg när han var aktuell med sin ”Från Holmes till Sherlock”-bok. Foto: Media I Morron I Dag.

Självklart jobbar jag med många böcker i populära digitalboksgenrer, men det hindrar mig inte från att satsa även på annat där jag tror att det kan finnas intresserade läsare/lyssnare. Med den enorma mängd abonnenter som idag finns i de svenska streamingtjänsterna, så finns där också en fantastisk bredd av människor med olika intressen.

När jag nyligen gav ut Ingmar Norléns biografi om Johnny Bode som ljudbok/ebok, så var det en bok som i tryckt form utkom 2003 och som för länge sedan sålt slut på Carlssons förlag, och ett ämne som kanske inte vände sig till den stora bredden av abonnenter.

Men jag gissade att bland så många hundra tusen personer så fanns där ändå tillräckligt många som skulle kunna uppskatta den här boken lika mycket som jag uppskattar den. Det är en bok som ligger långt från de vanliga, populära digitalboksgenrerna – och jag är tveksam till hur lönsamt det hade varit att trycka den boken på nytt idag (även om jag vet att suget efter den varit så stort att den t o m stulits på flera svenska bibliotek).

Men tack vare streamingtjänsterna spred sig ryktet om den och redan under de första veckorna fick den tillräckligt många tusen lyssningar/läsningar för att rent ekonomiskt ha gått på breakeven. Och dessutom syns det tydligt på läsarkommentarerna att den nått ut till en mängd personer som varken kände till Johnny Bode sedan tidigare eller som skulle fått för sig att köpa/låna/läsa den i tryckt form. Häri ligger ett viktigt påpekande: att streamingtjänsterna inbjuder till läsning/lyssning av sådant som man aldrig annars skulle fått för sig att testa.

Jag menar inte att all sorts litteratur fungerar som ljudböcker eller att t ex alla fackböcker rent praktiskt fungerar att läsas som eböcker. Jag menar bara att det finns möjligheter för så mycket mer än bara det som är streamingtjänsternas motorväg – det finns många andra rutter genom den digitala bokens landskap.

I mina framtidsplaner och i pipeline för kommande produktioner finns många bokprojekt som även i tryckt form skulle ses som smala. Men så länge jag tror att det finns en tillräckligt stor promille intresserade läsare/lyssnare bland streamingtjänsternas abonnenter, så tror jag enormt mycket på bredden. För i många fall ser jag det samtidigt som en kulturgärning att sprida texter om historia, bortglömd populärkultur, etc, eftersom jag vet att de alltid når ut till så många fler, som på ett så enkelt sätt kan ta till sig det som de annars aldrig hade sökt upp.

En annan sak som jag finner så sympatisk med de digitala kanalerna är att de är så förlåtande. Även om första boken i en serie eller i ett författarskap har blivit ett säljmässigt misslyckande, så spelar det ingen roll för framtiden. För när väl författaren får en framgång med en kommande bok, så kommer samtliga tidigare titlar automatiskt reaktiveras genom läsarnas/lyssnarnas nyfikenhet och få så många lyssningar/läsningar att tappet för tidigare misslyckanden tvärtom vänds till fina framgångar.

Om bara författare och förlag har uthålligheten så ska man veta att det aldrig är för sent att lyckas, för när man väl gör det så sker även framgången retroaktivt, utan någon som helst extra insats från förlag eller författare. Om man bara har uthålligheten och tror på värdet i det man ger ut – det kan vara kvalitativt eller annat värde – och bedömer att det fungerar att göra det i digital form (att det är text som går att ta till sig antingen som ljudbok eller ebok), så finns det mängder av böcker att ge ut och i ett oändligt antal genrer.

Fortfarande kommer det både för mig och de flesta andra ljudboksförläggare handla om att huvudsakligen röra sig i streamingtjänsternas mittfåra, men om jag tack vare friheten i den digitala bokens marknad ändå låter 10-15% av min utgivning vara böcker som aldrig annars hade nått ut till en stor krets människor, så är jag väldigt nöjd. Och där kommer jag förstås att gå efter personliga preferenser – helt enkelt bedöma vilka böcker som jag tycker borde nå ut på den svenska bokmarknaden.

Det finns också mängder av författare att upptäcka. Sedan streamingtjänsterna slog igenom har ett mycket stort antal tidigare oetablerade författare var och en nått ut till många tusentals lyssnare/läsare, och helt enkelt skapat sig en stor läsekrets på oerhört mycket kortare tid än vad som hade varit möjligt i tryckt form. Drömmen för de flesta är ju fortfarande att komma ut i tryckt utgåva, men vägen till stor spridning och snabbare framgång har alltmer kommit att gå via streamingtjänsterna.

De gamla ordningarna i bokbranschen håller på att brytas ner. Att man har kommit ut som ljudbok först hindrar inte att man sedan kommer i tryckt utgåva – antingen på samma förlag eller på annat förlag. Att man först kommit ut i egenutgivning eller i begränsad distribution via hybridförlag hindrar inte att man senare kan komma ut med samma bok på ett större förlag. Streamingtjänsterna är bara en del av en omstrukturering där det inte längre är ett måste att allt sker på det sätt som det alltid skett.

Mattias Boström

är alltså ljudboksförläggare på bokförlaget Lind & Co med 25 års bakgrund i förlagsbranschen, tidigare har han bland annat arbetat på Piratförlaget och även drivit ett eget förlag i Lund. Dessutom författare till en rad böcker.

Antropologiska deckare

Nyligen läste jag om en del av mina Hillermandeckare.

Tony Hillerman (1925-2008) skrev från och med 1970 och fram till mitten av 00-talet en lång rad deckare som utspelar sig i Navajoreservatet i sydvästra USA. Det var en miljö han kände väl.

Som läsare anar jag hur halsen torkar och tungan sväller i torrheta solen i den stora ödsligheten. Hillermans deckare beskriver utifrån ett inifrånperspektiv navajos värld och föreställningar. Likt en forskande antropolog gjorde han kosmologin till en del av deckarpusslet.

Flertalet historier handlar om mötet mellan en traditionell navajokultur och den hotfulla vita kolonialiseringen av tänkande, rättsskipning och vardagsliv. Den här motsättningen lever inom huvudkaraktärerna, navajopoliserna Joe Leaphorn och Jim Chee, som på lite olika sätt reflekterar över tabun och kulturella gränser.

När jag doppat tungan i lite coca cola njuter jag ohöljt av böckerna. Om ni händelsevis har missat Tony Hillerman så väntar en stor läsupplevelse.

Något som är lite kul är att han har fått en fransk efterföljare, den tidigare journalisten Olivier Truc, som skriver om Sápmi med liknande respektfulla men samtidigt analytiska antropologiska glasögon.

Truc lyfter också fram flera konflikter i norska och svenska Sameland – mellan skogsbönder och renägande samer; den norska Alftakonflikten; och den rasistiska historien i form av skallmätningar.

Det antropologiska temat berörs även – fast i något mindre utsträckning – i den kanadensiska författaren Louise Pennys romaner förlagda till olika delar av regionen Quebec.

”Det vackra mysteriet” utspelas i ett munkkloster. Här består den antropologiska blicken av hur Penny tar upp klostrets kultur och föreställningsvärld. Även för en ateist är det en på flera sätt spännande läsning.

Björn Horgby,

som gästskriver på Deckarlogg är en deckarläsande historiker med ett ganska brett deckarintresse. Han framhåller inte minst de väldigt många duktiga kvinnliga deckarförfattarna. Horgby har själv skrivit böcker om rockmusik, senaste boken heter ”Rocken anfaller” 2020).

Läsning

Tony Hillerman: ”Tidstjuven” (1988)

Olivier Truc: ”40 dagar utan skugga” (2014)

Louise Penny: ”Det vackra mysteriet” (2020)

Storytel Awards-nomineringarna: Den slutliga listan

Daniel Åberg, enligt egen karaktäristik ”författare, skribent och bokbranschnörd”, har gjort följande genomgång och sammanställning på sin nätsida angående årets nomineringar av ljudböcker till Storytel Awards, både deckare/krimi och andra böcker.

Bra och intressant genomgång, tycker Deckarlogg (som härmed återpublicerar med välvilligt godkännande av Åberg).

***

Nu har Storytel presenterat de titlar som tagit sig vidare till finalomgången i Storytel Awards. Den första nomineringsomgången var ju väldigt bred – över 50 titlar i spännings- och romanklasserna – men nu har det kokats ner till tre i varje (fyra i barnkategorin på grund av exakt samma röstantal på de två titlar som placerade sig trea).

Så här ser den slutliga listan ut:

Årets roman:
• Där kräftorna sjunger av Delia Owens inläst av Anna Maria Käll (Bonnier Audio)
• Ta ingen skit, Ann-Britt av Christina Larsson inläst av Anton Körberg (Bokfabriken)
• Sen for jag hem av Karin Smirnoff inläst av Lo Kauppi (Bokförlaget Polaris)

Årets spänning:
• Spegelmannen av Lars Kepler inläst av Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
• Ghettokungen av Sammy Jeridi inläst av Jonas Malmsjö (Bokfabriken)
• Nio liv av Emelie Schepp inläst av Gunilla Leining (HarperCollins Nordic)

Årets fakta:
• Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunkav Björn Natthiko Lindeblad, Navid Modiri och Caroline Bankler inläst av Björn Natthiko Lindeblad (Bonnier Fakta)
• En brunråttas bekännelser av Jens Ganman inläst av Jens Ganman (Bookea)
• Månbarn : Min berättelse av Jon Henrik Fjällgren inläst av Viktor Åkerblom (The Book Affair)

Ungdom:
• Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins inläst av Kristofer Kamiyasu (Storyside)
• Till alla killar jag har gillat av Jenny Han inläst av Malin Molin (Lavender Lit)
• Alicia Månstjärna och den femte pelaren av Nils-Petter Löf inläst av Katarina Ewerlöf (Whip media)

Barn:
• Ljudboken som inte ville ta slut av David Sundin inläst av David Sundin (Bonnier Carlsen)
• Detektivmysteriet av Martin Widmark inläst av Johan Ulveson (Bonnier Carlsen)
• Gittan och fårskallarna av Pija Lindenbaum inläst av Sissela Kyle (Rabén & Sjögren)
• Idde och Hajen av Ellen Ekman inläst av Philomène Grandin (Rabén & Sjögren)

Min Nära gränsen: Hotet tog sig alltså inte vidare till finalen i spänningskategorin, men det hade jag heller inte väntat mig, det var för många starka – och mer framgångsrika – titlar bland de övriga nominerade. Kul dock att Sammy Jeridis Ghettokungen lyckades slå sig in jämte Kepler och Schepp i den kategorin, men Jeridis bok blev också något av en fenomentitel i spänningskategorin förra våren, den fick otrolig uppskattning i otaliga recensioner i ljudboksgrupperna på Facebook och även många lovord från andra spänningsförfattare, vilket spred ordet ytterligare, skulle jag gissa.

I övrigt känns det fint att två av “mina” inläsare blivit nominerade – Lo Kauppi som läser in Nära gränsen-böckerna och Philomène Grandin som läste in de tre avslutande Virus-böckerna har varsin nominering. Grattis till er! (Ja, och alla andra också, så klart.) Kauppi vann i fjol för bok två i Karin Smirnoffs Janakippo-trilogi, får se om hon lyckas plocka hem en statyett för andra året i rad.

Något mer att säga? Jo, en grej jag tänkte på – det torde vara uppenbart nu att Jonas Malmsjö har övertagit titeln som mest populära manliga inläsare i Sverige från Stefan Sauk, två av tre nominerade titlar i spänningsklassen i år för Malmsjö talar sitt tydliga språk (han är för övrigt den enda inläsare i år som har två nomineringar, vilket jag tror är lite ovanligt – kul med spridning!). Malmsjö har blivit extremt eftertraktad som inläsare av mer hårdkokta spänningsböcker de senaste åren.

Vilka leder på förlagssidan då? Bonnierförlagen har totalt fem nominerade, Storytelägda förlag har tre (Storyside plus Rabén & Sjögren) och Bokfabriken två. Lite grämer det nog Storytel att deras förlag inte lyckats få fram några finalister på vuxensidan i år.

De slutliga vinnarna presenteras på en digital gala den 29 april. Spännande!

Daniel Åberg, författare, skribent och bokbranschnörd.

Ovanstående har lånats från nätsidan danielaberg.se. Gå in och kolla annat han skrivit där!