Andra genomgången av kriminallitterärt i Skåne: 5) Kristian Lundberg

Den här delen av min nya genomgång av kriminallitterärt i Skåne hänger nära ihop med förra delen, som handlade om Fredrik Ekelunds senaste deckare i samma miljö – alltså Malmö.  Har du inte läst den texten så läs gärna den först.  Klicka HÄR. 

***

Nog måste det gå att skriva en mer verklig polisroman om Malmös kriminalitet (tänk på det som media förmedlar, det är med)? Om hur kriminaliteten uppstår, vad den beror på, vilka följder den får.

De-som-skall-doAlltså det Kristian Lundberg försökt göra i ”Malmösviten”, som efter tio år nu avslutas med den femte delen, ”De som skall dö” (Bladh by Bladh). Och detta trots att Lundberg sällan eller aldrig skildrar några människor.

Han beskriver Malmö som stad, hur staden varit och blivit.

En enda person får en utförlig beskrivning: den avdankade, nedgångne, åldrande kriminalkommissarien Nils Forsberg, chef för gruppen Extra Ordinära Utredningar. Men ändå, direkt när Lundberg nämner en gata eller en händelse, så syns människorna på gatan i Malmö, inför läsarens ögon.

Han målar = skriver med en lika bred och stor pensel i sin nya roman: hoppar hit och dit, blandar in händelser från tidigare romaner, det lilla och det stora, superrealism och abstrakt.

Det blir en Guernica-fresk över Malmö.

”De som skall dö” är väl inte ens en polisroman, för dem som vill läsa regelrätta polisromaner. Men härmed har Kristian Lundberg avslutat den skarpaste kriminal- och samhällsskildring som skrivits om Malmö idag.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB/TA

Annonser

Andra genomgången av kriminallitterärt i Skåne: 4) Fredrik Ekelund

Som jag önskar att ”Natten undrar vem jag är” (Lindelöws) – den sjätte polisromanen/thrillern som Fredrik Ekelund skrivit om kriminalpoliserna Hjalmar Lindström och Monica Gren – hade börjat där den slutar.

EkelundI slutet har han skrivit in ett ljus och ett hopp för framtidens Malmö.

Och först då tillåts några av personerna, två flyktingar och en svensk, att vara människor med flera motstridiga lager av känslor.

Tidigare har Ekelund låtit personerna i sin berättelse om människor i Malmö – troende och inte troende flyktingar, en flitigt studerande ung flykting, hans kriminelle bror, främlingsrädda svenskar, inklusive polisen Hjalle – prata som på facebook/twitter: så stereotypt och förbestämt att de aldrig blir annat än just stereotyper.

Nog måste det gå att skriva en mer verklig polisroman om Malmös kriminalitet? Om hur kriminaliteten uppstår, vad den beror på, vilka följder den får…

Forts…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB/TA

Andra genomgången av kriminallitterärt i Skåne: 3) Olséni & Hansen

(Christina) Olséni & (Micke) Hansen, kända från mysdeckarserien ”Mord i Falsterbo”, har nu skrivit den ännu mysigare pusseldeckaren ”Ester Karlsson med K” (Bokfabriken).

EsterNy miljö: bostadsrättsföreningen Lärkan i Lund.

Där bor Ester Karlsson med sin kakadua Roland och när husets vaktmästare hittas död – mördad givetvis – förvandlas Ester till föreningens nyfiket privatspanande Miss Marple.

Charmigt, mänskligt och lite lagom spännande. I förbifarten lyckas Olséni & Hansen förmedla stämningar från några lundensiska miljöer, som domkyrkan och apoteket Svanen.

”Ester Karlsson med K” är väl starten på en ny serie, hoppas jag?

Forts…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB/TA

Andra genomgången av kriminallitterärt i Skåne: 1) Anders de la Motte

Efter sommarens genomgång av skånska deckare har det kommit så många fler deckare som utspelar sig i olika skånska miljöer att det krävs ännu en genomgång. Den här gången börjar det på Söderåsen i nordvästra Skåne, på några platser med fiktiva ortsnamn.

Fast i prologen till sin nya, andra årstidsdeckare, ”Höstdåd” (Forum), poängterar Anders de la Motte att orter som Nedanås, Mörkaby och Änglaberga, liksom det nedlagda stenbrottet, inspirerats av – ja, ”finns” i – författaren hemtrakter, alltså i Bjuvs, Åstorps och Svalövs kommuner.

Anders de la motteOch det märks, det känns.

För allra bäst är de la Mottes miljö- lika med naturskildringar av hösten och skogen. Och mer än så: hans sätt att förmedla känslan av höst i naturen.

”Höstdåd” innehåller också en välberättad, spännande kriminalhistoria – eller två.

Anna Vester, som hösten 2017 flyttat – ja, flytt – ner från Stockholm och blivit polischef i Nedanås, utreder ett misstänkt dödsfall som visar sig hänga ihop med ett annat dödsfall för tjugosju år sen.

Nästa del av Anders de la Mottes årstidsserie lär förresten utspela sig på Österlen, då det blivit vinter.

Forts…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA/TA

Vilka blir årets deckare?

Ska man = jag tycka nu då, hoppas eller gissa?

Vilka av de författare/titlar som nominerats till Svenska Deckarkademins priser för 2017 års bästa svenska respektive till svenska översatta deckare kommer att hamna högst upp när resultatet tillkännages i morgon söndag på deckarbiblioteket i Eskilstuna?

De nominerade kan du se HÄR men vilka böcker är bäst? Nu har jag hunnit läsa alla och med risk förstås att jag bommar så tror jag att följande författare kommer att belönas:

Årets bästa svenska deckare/kriminalroman:

Thomas Engström”Öster om avgrunden” (Bonniers) av Thomas Engström. Mitt omdöme: för att han med fjärde delen av sin hårdkokta spionnoirserie förnyat agent- och spiongenren genom att blanda in och röra om med andra genrer och därmed skapat sin egen form av spionroman. Han skriver dessutom med en egen röst.

Fast gardera ändå med Anders de la Mottes ”Höstdåd” (Forum): en deckare/polisroman som utspelar sig i dubbla tider, skildrade i presens och preteritum, och där den nordvästskånska naturen är en extra huvudperson eller till och med huvudpersonen.

Bästa till svenska översatta deckare/kriminalroman:

KådaÄnnu svårare att gissa och tro… Men jag tror att jag väljer danskan Ane Riels ”Kåda” (Modernista, övers: Helena Ridelberg) för att märkligare och mer annorlunda deckare har jag inte läst i år.

Förresten, ”Kåda” kan knappast kallas deckare. Kanske ingen kriminalroman ens? Fast absolut en spänningsroman.

Huvudperson: en liten flicka som bor med sin familj på en liten ö utanför en annan lite större ö och långt från fastlandet, samhället och omvärlden. Hon och familjen har blivit och blir allt mer därefter.

Annabelle BengtsdotterÅrets debutant:

Så till sist, vilket jag skrivit förut, kommer jag att vara besviken om inte Lina Bengtsdotter tilldelas ett debutantpris för sin kvinno- och landsbygdsdeckare, det vill säga Gullspångsdeckaren ”Annabelle” (Forum).

Bengt Eriksson

När det mördats i Lund

Sedär, ja.

Nästan en månad tog det för PostNord – även känt som PostMord – att leverera boken ”En lundensisk litteraturhistoria – Lunds universitet som litterärt kraftfällt” (Makadam förlag). Det innebar att jag grovt missade min deadline för att skriva om boken.

En stor, tjock bok med många korta texter om likaså många författare i – och med anknytning till – Lund och dess universitet. Samt några samlingsessäer.

Slår genast upp sid 392, där Bo Lundin under rubriken ”Mord i Lund” skriver om kriminallitteratur med Lund som miljö. Det gläder mig att han lyfter fram Lunds främsta skildrare inom kriminalgenren, nämligen K. Arne Blom och Mårten Sandén.

lundalitt_front_skugga_webbSåväl Bloms skildringar av lundastudenternas liv, vilket började i debutdeckaren ”Någon borde sörja” (1971), och särskilt kanske serien om säkerhetspolisen Loman och Lund under andra världskriget, som inleddes med ”Skuggan av en stövel” (1988), är bland det främsta som skrivits inom svensk kriminallitteratur.

Förutom att det är bra skildringar av Lund, alltså.

”Deckare” var förresten en benämning som K. Arne Blom ogillade. Ja, han kanske gör det fortfarande? Blom menade att han anslöt sig till den nya tradition som Sjöwall-Wahlöö grundat med ”romaner om brott”. (Och, för tillfället inom parentes, det är extra intressant eftersom Blom hade en annan politisk samhällssyn än  grundarna av denna politiska kriminalgenre.)

Den andre som Bo Lundin lyfter fram som kriminell lundaskildrare är Mårten Sandén, författare till ungdomsdeckarna om tvillingarna Petra och Peter Petrini i Lund, förstås.

Sandén är ännu mer av en lundadeckarskildrare. De lundensiska miljöerna är noga inplacerade i intrigerna, ibland kan en intrig utgå från en speciell miljö. Dessutom bor ju familjen Petrini mitt i Lund, på Lilla Fiskaregatan. (Som ju är stor, medan Stora Fiskaregatan är liten – en lundaspecialitet.)

Om tvillingdetektiver får en att tänka på Tvillingdetektiverna, alltså författarpseudonymen Sivar Ahlruds långa serie med ungdomsdeckare, så stämmer det. Sandén skriver med Ahlruds tvillingdeckare som inspiration – men resultatet blir helt egna tvillingdeckare, både vad gäller de unga problemlösarna och ungdomsdeckarserien.

Skriver och blir, ja. Skrev och blev, kanske. För nu var det tag sen det kom en Petrinideckare. Mårten Sandén, visst ska du skriva fler?!!?

Bo Lundin går också igenom andra deckarförfattare som gjort kriminella besök i Lund, längre eller kortare. Om dem får du läsa själv i den nya boken ”En lundensisk litteraturhistoria”. Medan jag ska fundera ut något annat ställe där jag kan placera en text om boken, när den förra deadlinen passerat…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

 

Den svenska slavhandeln

Janne Lundström
De ofria
(Natur & Kultur)

Matilda Möllare, 15 år, stiger iland på ön Saint Barthélemy, den svenska kolonin i Västindien. Eller Bartolomejan, som ön kallas. Året är 1790. Matilda anländer med briggen L´Amitié från Stockholm. Hennes mor har dött och Matilda ska för första gången träffa sin far. Hon står uppe på däck och räknar husen i staden Gustavia: drygt 100. Inte en lika stor och ståtlig stad som Stockholm – men är hon besviken? Nej, förväntansfull.

Matilda Ephraimsdotter Miller, bokens huvudperson och berättare, har Janne Lundström hittat på. Hon är en fiktiv person: en iakttagare – med såväl ögon som känslor – av historien och dess människor. Men cirka en tredjedel av de många namnen (på de västindiska öarna Saint Barthélemy, Sint Eustatius, Nevis och Martinique samt skeppen L´Amitié, Anancy, La Liberté och La Confidence) anges i personregistret som historiska. De har funnits. De är autentiska. De levde i den tid och miljö som skildras.

De_ofriaRomanen ”De ofria” har dessutom form av en memoar: den då cirka 30-åriga Matildas nedskrivna berättelse om sin far, Zwarte och Witte, Beatrijs och sig själv, sina minnen och upplevelser, ilska och hat. Det ger en extra, verklig tyngd åt berättelsen och får den att drabba ännu mer, låt säga, historiskt riktigt. Lundström inte bara redovisar och gestaltar historien – hans berättelse personifierar kolonialismen och dess slavhandel med 1789 års franska revolution som den motvikt som nu närmar sig öarna i Västindien.

Och glöm inte tillägget: svensk. Här handlar det inte om de där andra kolonialländerna, som Frankrike och Storbritannien, utan om Sveriges sällan eller någonsin skildrade, liksom bortglömda kolonialism och slavhandel. Samma människosyn och brutalitet, samma samhällssystem där ingen är fri, oavsett hudfärg (eller nyansskillnader i kulören), slav som herre. Även de vita slavägarna, som Matildas pappa, köpmannen Ephraim Matsson Miller, har formats av detta brutaliserande system som föder och göder, ja, kräver våld.

Som ett porträtt av mänskligheten före humaniseringen – med Matilda som ögonvittne. Men inget oskyldigt vittne: hur goda hennes föresatser än är så slår de fel, inte heller hon kan stå fri från tid och miljö. Matilda trodde hon skulle komma till ett paradis men blir besviken och arg på sin far. Hon upptäcker att också han har slavar och att han straffar dem med det lagligt tillåtna antalet piskrapp (fast i hemlighet, så dottern inte ska se).

Två av pappas slavar, tvillingarna Willem och Pieter, som kallas Witte och Zwarte, för att de är mulatter, den förstnämnda med en aning ljusare hud, är till och med hans söner och därmed Matildas halvbröder. Men pappa behandlar dem inte som söner utan som slavar, särskilt Zwarte, som ju har mörkare hud. Beatrijs, pappas hushållerska, är mamma till Matildas halvbröder.

Matilda hjälper Zwarte att rymma och fly från Saint Barthélemy. Senare ska också Witte ge sig av. Lundström, eller snarare Matilda, låter oss följa dem genom Västindien och historien, på skepp och öar, bland annat till ön Martinique och inbördeskriget mellan revolutionärer och kungatrogna, där som i Paris. Och där Pieter/Zwarte blir revolutionär.

Janne Lundström berättar långsamt och lite omständligt, hoppar framåt och bakåt mellan åren, så det kan vara svårt att hänga med och ha koll på när och var olika händelser faktiskt utspelar sig. Å andra sidan bidrar även detta till autenticiteten – det känns verkligen som om Matilda Miller skrivit och berättat. Dessutom är ju själva historien, gånger två, både den som berättas och den verkliga, så stark = hemsk att det blir omöjligt att värja sig.

Vilka riktar sig boken till? Vuxna? Ja. Unga vuxna? Nja, snarare vuxna eller mycket vuxna unga.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur 2017