Freddy (i minne)

Sommaren blev höst och vinter. På ett ögonblick sjönk temperaturen från 30 grader till fryspunkten. Vår trädgård tömdes på liv. Trädgårdsbordet stod tomt, ingen låg i det djungelhöga gräset och vilade eller satt på trappan till huset för att bli insläppt. Grannens kattlucka ska aldrig mer öppnas och slå igen.

Så långt härifrån
när du skulle vara
här.

Borta i evighet
nu.

Ändå alltid
här.

Beatförfattaren Jack Kerouac var på resa när hans älsklingskatt Tyke dog. I ett brev skrev Jacks mamma att hon begravt katten under kaprifolen vid stängslet. Efteråt satt trädgårdens alla fåglar i en timma på stängslet som för att ta farväl av Tyke.

Vår älskade delsbokatt Freddy reste till Gotland på semester, insjuknade och dog. Någon dag innan kom han rusande genom trädgårdshäcken efter den nyfikna, så retsamt efterhängsna lilla grannkatten (åt andra hållet). Det var sista gången jag såg Freddy, som nu ligger begravd på södra Gotland.

Freddy YA

Freddy, Freddie, Fredrik eller Frédéric (som i Chopin) blev 15 år eller 76, om åren ska räknas som människor gör. (Något mer eller mindre, osäkra uppgifter om hur liten han var vid ankomsten till grannfamiljen.) Efter Freddys död stod min hustru och ordnade med soptunnorna när ”lillen”, den ovannämnda lilla nyfikna från grannhuset på andra sidan vårt, kom kattrusande och gav ifrån sig ett – enda – gällt mjau. Han, som aldrig jamar, skrek nu i sorg och saknad, som i medkänsla.

Vintermorgon:
Freddyspår
i trädgårdssnö

Freddy bestämde sig för att införliva vårt hus i reviret. Han gav sig inte utan återkom tills vi började mata honom, först lite och så mer. Inget att göra annat än att öppna Vollsjö kattvärdshus med extra frukost och lunch samt supé, ett mindre gästrum vid köket och stora sviten på ovanvåningen.

Han gick från gourmand till gourmet: en särskild sorts skinka och leverpastej, inte torskrygg (för hård) utan stekt torskfilé, gärna lättbrynt råbiff och smörslungad lax. Ibland kunde fräcka Freddy rata maten, vända och gå ut igen eller (vid regn, blåst och kyla) lägga sig på badrumsmattan (med golvvärme).

Freddy såg till att jag fick behövliga pauser i arbetet. Han kom ner till arbetsrummet, gick ett par varv runt mig vid datorn och om jag inte fattade så morrade han kort och dovt tills jag begrep att det var rast. Bara att komma upp för nu skulle han ligga på golvet i köket och jag sitta vid köksbordet, så han fick sällskap.

Solkatt
på carporttak

Poeten Allen Ginsberg använde ordet ”savant” om Kerouacs katt. Begreppet savant (någon som både är speciell och har en speciell förmåga) passar in på de flesta – alla? – katter.

Kombinationen integritet och tillit, det senare när katten valt ut en människa att lita på. En sen kväll kom Freddy in och gick genast och la sig, sov till dagen därpå och först då märkte vi att han varit i slagsmål, blivit svårt biten ända in på benet. Vår dubbelsäng var hans frizon, ett säkert hus.

Många författare, särskilt poeter, har katt. Ja, de samarbetar med katten. Bör ha varit Joyce Carol Oates som formulerade det som att författare inte har spök- utan kattskrivare. Oates twittrar flitigt om katter, sin egen och andras, och har skrivit en fin dikt om ”my Cat Cherie” där hon konstaterar att katter är inte som hundar men kan göra matte till sin hund.

Werner Aspenström sa att han diktade till katten Tempus (som väl var hans lektör). Göran Greider har gett ut samlade kattdikter. Stig Larsson skrev sorgsna kulturartiklar när katten Esset sprungit bort. Lawrence Ferlinghetti, poet och bokhandlare, har diktat om sin bokhyllekatt. T.S. Eliots dikter om olika kattpersonligheter är grunden för musikalen ”Cats”. Och så vidare.

Freddy vårrusar genom trädgården
upp i äppelträdet
och ner igen

Men så stannar han till
kommer på att han inte är ung längre
ryggen blir krum han vinglar lite
går runt-runt på köksgolvet
som en osalig ande
innan han mödosamt
lägger sig på golvet
och väntar på mattallriken

Just nu skriver författaren Helena Dahlgren på Instagram att hon fick flytta laptoppen eftersom ”en katt ligger och sover på min kontorsstol”. Författare och skribenter brukar visa foton på Facebook/Insta av sina katter liggande över tangentbordet. Katterna hjälper till att redigera texterna.

Freddy tyckte om deckare. När jag satt i trädgården under äppelträdet för att läsa en deckare kom han strax och la sig på bordet. Han följde med i läsningen. Han och jag hade också ett projekt ihop: vi skrev poesi till vad som skulle bli ”Freddys diktbok”. Han levde och inspirerade. Jag noterade.

Senast det var Litteraturrunda i Vollsjö läste jag upp några av våra gemensamma dikter. Men hur ska detta gå? Hur ska jag nu kunna skriva klar din och min diktbok?

Det finns kanske ingen himmel
för människor men för katter
finns det med ett värdshus
där du kan äta extra frukost
och supé och boka ett rum
för hela eftermiddagen

Litterära kattboktips. I ”The Sophisticated Cat” (Penguin, redaktörer: Joyce Carol Oates och David Halpern) finns dikter/noveller om katter av bland andra TS Eliot, Montaigne, Edgar Allan Poe, Shelley, Keats och Emily Dickinson. ”Katten i svensk poesi” (En bok för alla, redaktör: Björn Meidal) innehåller kattdikter av Edith Södergran, Nils Ferlin, Lennart Sjögren, Kajenn med flera. Bägge slutsålda – låna på bibliotek och jaga på antikvariat.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Sommardeckare under päronträdet (7): Övernördigt möte med Stockholm, svensk jazzmusik och kriminallitteratur om vintern dessutom

Författaren Florence Wetzel är amerikanska, liksom hennes romanperson Juliet Brown. Även författaren kan, i likhet med romanpersonen, karaktäriseras som en ”ScandiGeek”.

Alltså en person någonstans i utlandet som blivit typ överfascinerad – ja, ordet är besatt – av Skandinavien. I de här fallen främst Sverige, så ”SwedeGeek” kunde nog var en mer riktigt beskrivning.

Florence Wetzel har i alla fall skrivit ”The Grand Man” (BoD) med undertiteln ”A Scandinavian Thriller” och nämnda Juliet Brown, journalist och bloggare, i centrum.

Mest skriver hon om jazz, inte minst svensk jazz, och nu har Juliet kommit till Sverige för att intervjua en amerikansk jazzsångerska som plötsligt försvann från New Yorks jazzscener för att bosätta sig i Sverige – och sen har inte hörts sjunga något mer.

Grand ManFörrän i ljudspåret till filmatiseringen av ”The Girl With The Dragon Tattoo”, som Juliet förstås gick och såg för att hon blivit så nördigt intresserad av Stieg Larssons deckare, på papper och filmduk. Så medan hon är i Stockholm ska hon nog också gå en guidad tur genom den stieglarssonska litteraturens och filmens Stockholm.

Juliet har dessutom en kompis som hon brukar snacka med och som ger henne mer eller mindre goda råd. Kompisen är en hon som heter… Lisbeth. Jo, jag skrev ju att det var nördigt.

En sak till, innan alla ingredienser fallit på plats: mordet på Olof Palme. Vilket romanens titel ”The Grand Man” – ju en direktöversättning till engelska – låter ana och som också intresserade journalisten/författaren Stieg Larsson. Vad kan egentligen Larssons fjärde roman – den som är försvunnen – handla om?

Fast trots mord och poliser och journalistiska gräv så blir Florence Wetzels roman aldrig riktigt en deckare. Spännande? Njä, inte så värst.

Men ändå läsvärd – av en annan anledning: Juliet Browns – och antagligen då också Florence Wetzels – möte med Sverige i allmänhet och Stockholm i synnerhet. Romanen har blivit en övernyfiken, extraexalterat utifrånbeskrivning av Stockholm. Sådär som man själv kan vara när man kommer till en stad någonstans i världen där man inte varit förut.

”The Grand Man”, alltså skriven på engelska, vilket kanske ska påpekas, är en charmerande skandinavisk thriller. Charmigt, så känns det att läsa om Juliets möte med den svenska huvudstaden och få Stockholms olika platser beskrivna än för henne och än genom hennes egna ögon, tankar och känslor.

Stockholms- och Sverigekänslan plussas på av det förstås är svensk vinter vid Juliet Browns besök. Till det charmiga hör också en fräck blandning av påhittade och faktiska personer. Sånt brukar jag alltid gilla, att fiktion och verklighet blandas och går ihop så att läsaren inte vet in och ut, vad som är vad.

Översätta till svenska? Undrar om det går. Om inte känslan och stämningen av och från det här charmiga mötet då riskerar att försvinna. Läs direkt på lättläst engelska istället, särskilt om du känner till Stockholm lite grand (ursäkta) så är det just charmig läsning.

PS. Tycker att Florence Wetzel är alltför fixerad vid det svenska ordet och begreppet ”fika”. Själv begriper jag inte alls denna fixering, tror aldrig att ordet fika ens kommit över mina läppar och tangenter (förrän nu). Att dricka kaffe är en sak, det gör jag; att fika är något annat, det gör jag inte.

Bengt Eriksson

 

Skånska deckare från kust till kust

sista-farjan-fran-ystadKarin Alfredsson har återkommit med en thriller som inte utspelar sig i Skåne men, vilket framgår av titeln ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken), inleds i Ystad på ett så effektfullt sätt att den ändå måste vara med i den här skånska deckarkrönikan.

Genre: skälm- eller snarare gangsterroman. Syskonen Stefan och Therese hinner med färjan just när bommen för incheckningen ska gå ner. De måste fly, efter att ha svindlat så många människor på alla sätt de kunde, från Ystad och nedåt Europa.

Sofie BjarupOckså Sofie Bjarup utgör ett undantag: visserligen född och bosatt i Skåne men debutdeckaren ”Mörkrets barn” (Visto) utspelar sig varken här eller nu utan i London år 1888, då Jack the Ripper härjade. Vilken suverän debut!

Som tidningsreporter går den unge William Sinclair, inte adelsman – men nästan, på upptäcktsfärd i ett London som han aldrig lagt märke till förut. London gånger två möts och konfronteras: det otroligt rika och det ännu mer otroligt fattiga. Han upptäcker dessutom att han är något så olagligt som homosexuell.

Jonas BerghJonas Bergh skriver på och kring krimigränsen, någon gång en deckare och alltid noir = ett slags krimi. Stämningsläge: från grått till svart. Det gäller såväl berättandet som Berghs personliga skriftspråk, en egen stilistik han mejslat ut under tjugo års författande.

”Uppför backen baklänges” (Recito), består av två kortromaner. Den ena, ”Jag höll hans hand när han dog”, handlar om Kid, en tuff tjej i ett Limhamn som också finns, och den andra, ”Balladen till min bror”, om bröderna Plura och Carla (?!) från ”det skogiga Skåne”.

Bergh ser personerna i ögonen när han skriver. Författaren och hans personer – ja, människor – befinner sig på samma mark- och gatunivå.

Assar AnderssonNågot mycket glädjande: fyra utgivningar som överträffar författarnas tidigare deckare. Till exempel Assar Andersson, som skrivit ett antal deckare i Malmö- och sydkustmiljöer. Då ville han så mycket med både intrigerna och språket att alltför många gränser passerades. Det blev svårläsbart.

”När de sista duvorna har tystnat” (Reko, endast e- och ljudbok) är en kortare roman, också nervig men mer distinkt och effektiv. En familj – inte minst Peter, pappan – rämnar efter att dottern blivit våldtagen. Pappans jag-berättelse (hur han känner sig, vad han tar sig för, att han går under) blir allt hemskare och ruskigt trovärdig.

Sahlström_Pojken-som-försvann-FRONTCecilia Sahlström fortsätter att berätta om kommissarie Sara Vallén, som polis i Lund men också som privatperson. ”Pojken som försvann” (Bokfabriken) är tredje titeln i serien och utan tvekan den bästa.

Valléns privat- och yrkesliv fogas ihop mer sömlöst, berättandet flyter bättre och kapitelindelningen (blandningen av längre och korta kapitel) är inte lika märklig. Det enda jag nu hakade upp mig på var när vissa tankar förmedlas väl ytligt.

Men strunt i det! Sahlström har skrivit en spännande och bra polis- och därtill samhällsroman om två försvunna pojkar (en liten och en äldre), rasism och nazism.

anna bagstam skuggspelet nyhet 2019Anna Bågstams andra roman, ”Skuggspelet” (Norstedts), om och med Harriet Vesterberg, civilutredare vid Landskronapolisen, är kanske mindre charmig men mer spännande än debuten. Inte lika mycket feelgood men desto mer av polisroman och deckare.

Först försvinner – kidnappas? – Harriets väninna Lisa i Malmö och sen flyter en kropp iland vid fiskeläget Lerbacken. Dessutom planeras ett EU-toppmöte i Landskrona. För att nämna något av intrigen, blott en ovan deckarläsare kan tro annat än att allt hänger ihop.

Arbetsplatsmiljön – poliserna kontra en civilare – är fortfarande lika irriterad och när romanen ska avslutas kommer en plötslig cliffhanger i betydelsen att berättelsen fortsätter i nästa titel.

Olseni HansenDuon (Christina) Olséni & (Micke) Hansen har ju också börjat skriva en deckarserie om pensionären Ester Karlsson i Lund. Även där blandas feelgood med crime men dessutom mys med allvar – så detta smittade kanske av sig när de skrev sin femte titel, ”Turisten” (Bokfabriken), i serien ”Mord i Falsterbo”?

Personerna – som pensionärerna Egon och Ragnar, Skanörpolisen Mårten och den nya polisen Agatha (namnet börjar med ett osynligt men märkbart R) – är som de var: överdrivna á la en lokalrevy. Även det kriminella känns igen, till att börja med…

Egon har lånat en veteranbil, en Mercedes från 1957. Han öppnar bakluckan, där ligger ett lik. Nästa gång bagageutrymmet öppnas: helt tomt. Liket har försvunnit. Annars går berättandet ovanligt lugnt till, realism är ju fel ord men inte längre burlesk heller. Typ en något irriterad hyllning till Skanör-Falsterbo.

FrennstedtTina Frennstedts debutroman om Tess Hjalmarsson vid cold case-polisen i Malmö, ”Försvunnen” (Forum), har jag förut recenserat på YA:s kultursidor. Så jag ska endast upprepa att den är läsvärd – gör det! Frennstedt imponerar med sin skildring av Österlen, människorna och vardagslivet. Hon förmedlar den känsla av skånsk noir som finns bortom sommarturismen.

3 X kortdeckare

1. Mord i Kristianstad. Christer Nylander, riksdagspolitiker (L) från Kristianstad, är också – eller var – en lovande deckarförfattare. Hans produktion omfattar bland annat novellsamlingen ”Olösta mord i Kristianstad” (2004) och debutromanen ”Den fjärde spelpjäsen” (2005). Bägge har Kristianstad med omnejd som miljö och är klart läsvärda. Gack till biblioteket!

2. Danskt på svenska. Efter det skånska passar det väl med några deckarförfattare från Danmark? Till exempel Katrine Engberg och hennes två omaka polisinspektörer, som introduceras i Sverige med ”Krokodilväktaren” (Forum) – första titel i ”Köpenhamnsserien”. Även Jesper Steins ”Papa” (Polaris) har släppts för svensk sommarläsning. Nog hans bästa hittills. Ja, till och med tuffaste. Samt en fortsatt porträttering av Mannen, gårdagens och dagens.

3. Danskt på danska. Efter översatta danska deckare – varför inte läsa på danska? För vem kan invänta översättningen av ”Offer 2117” (Politiken), nya titeln i Jussi Adler-Olsens serie om ”Afdeling Q” vid Köpenhamnspolisen? Särskilt som man äntligen får reda på lite mer om Assad, avdelningens märklige flykting. En intressant huvudperson också i Elsebeth Egholms ”Frit fald” (Politiken): kvinnlig läkare som nattetid maskerar sig och blir hemlig fasadklättare.

Bengt Eriksson
Publicerat i bl a Ystads Allehanda

Mörkt, nära och varsamt om glesbygdens folk

Christoffer Carlsson
Järtecken
(Albert Bonniers)

Christoffer Carlsson skriver i samspråk mellan sina bägge professioner: kriminolog och författare. Det började i debuten med gangsterromanen ”Fallet Vincent Franke” (2010) och fortsatte genom fyra uppmärksammade och deckarakademiprisade polisromaner om – lika mycket som med – Leo Junker, polis i Stockholm.

Kriminologen håller koll på verkligheten: ger råd om kriminalitet och kriminella, uppväxtmiljöer och deras betydelse. Författaren skriver: skapar berättelsen, väljer ord och formulerar meningar.

Debuten och Leo Junker-kvartetten utspelar sig i Stockholm. Men i ett par romaner har han begett sig utanför sin nya hemstad och återvänt till uppväxten på Hallands landsbygd. För även om ”Den enögda kaninen” och ”Oktober är den kallaste månaden” (båda i subgenren glesbygdsnoir, den senare en ungdomsnoir) har mer diffusa miljöskildringar så nog måste dessa utspela sig på samma orter som ”Järtecken”?

Christoffer Carlsson JärteckenHans tidigare noir-romaner i glesbygd var skisser och förövningar. Nu har Christoffer Carlsson skrivit på verkligt allvar. ”Järtecken” utspelar sig vid Simlångsdalen och Toftasjön, i samhällen som Marbäck, Tolarp och Skedala. Polishuset finns någon mil bort i Halmstad.

Om man tänker sig författaren vid tangentbordet och kriminologen bredvid honom, så har författaren nu också fått en andra diskussionspartner: bygdeskildraren. Även denne, som ser till att landsbygdens folk skildras trovärdigt, är förstås Carlsson själv; den han kunde ha varit om han inte flyttat och utbildat sig till kriminolog.

Året är 1994. Ett hus brinner. Inuti det nedbrunna huset ligger en död kvinna, Lovisa. Utanför huset hittas Edvard, hennes fästman, av polisassistenten Vidar. Den så kallade rättvisan har sin gång och Edvard döms för mord. Den egentliga lösningen – och rättvisan – kommer att dröja till 2017.

Isak, från ung skolpojke till vuxen man, är nog huvudperson. Eller så är detta ett manligt triangeldrama mellan Isak, hans morbror Edvard och Vidar, som med tiden blir före detta polis. Isak har järtecknet, liksom Edvard hade och hans far. Som de var, så blir och är man. Det vet ju traktens invånare. Och det vet man, eller får minsann lära sig, själv också.

Kriminalroman, enligt omslaget. Också en polisroman, en del av berättelsen skildrar polisens icke-arbete. En roman om ett brott, anges på försättsbladet. Brottet, det grundläggande brottet, är samhället. Här som hos Sjöwall/Wahlöö. De livsvillkor vi växer upp med, de fördomar vi bär på, de järtecken vi ser hos andra. Verkan och orsak.

Fast ”Järtecken” är främst en glesbygdsroman med tillägget noir. Landsbygdens människor, de som aldrig kom härifrån, skildras nära och varsamt med samma dubbla författarpuls som livet på landsbygden. En mer långsam rytm och en snabbare stads- och världsrytm som pulserar strax bredvid.

Till exempel när tsunamin i Thailand och attacken på en militärkonvoj i Afghanistan sker långt där borta men samtidigt så nära, här på Christoffer Carlssons halländska landsbygd.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar (nu något korrigerat)

Ungdeckarparet Fredriksson, Lilian och Karl G

Ser att Lilian Fredriksson har dött nu också. Hennes man Karl G Fredriksson dog för några år sen.

FredrikssonJag minns deras bok om Uppsala och en bok om katter men framför allt minns jag deras stora engagemang i och betydelse för svenska ungdeckare.

Paret Fredrikssons faktabokklassiker om barn- och ungdomsdeckare. Slutsåld, gack till biblioteket!

Banbrytande är nog ordet, tråkigt att ingen på allvar fortsatt deras bevakning av deckare och annat spännande för barn och ungdom.

Jaja, vi hade sällan samma åsikter om de böcker vi läste men vad har det med något som helst att göra.

Bengt Eriksson

PS.Svenska Deckarakademins hemsida har Ulf Durling skrivit en längre minnestext om Lilian Fredriksson.

Från kolmilor till mordbränder

Kjell Eriksson
Den skrattande hazaren
(Ordfront)

”En Ann Lindell-deckare”, enligt omslaget.

Men när Kjell Eriksson låter henne återkomma efter tio år är Lindell före detta polis. Hon jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp.

Kjell ErikssonOrtnamnet är påhittat men sådana övergivna byar finns överallt i Norduppland, öster om väg 288 från Uppsala till Gimo. Ett landskap med, för att citera Eriksson, ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”.

Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Tre människor dör.

Och det är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess människor.

Udda människor, som känner sig undanträngda och ger flyktingarna skulden, som radikaliseras genom SD och blir allt mer rasistiska – tills mordbrand och bombattentat är godtagbara handlingar.

Hennes gamla kollega Sammy Nilsson vid Uppsalapolisen sköter utredningen men Ann Lindell har förmågan att ändå bli huvudperson.

Hazarer är för övrigt en folkgrupp från Afghanistan.

Bengt Eriksson
Publicerat (något kortare) i Gota Medias tidningar

Från krimi till poesi

Inte ofta som jag lägger upp något på Deckarloggs systerblogg Dikter och tankar. Fast nu har jag gjort det: något jag skrev om Julia Werup, släktskapen är som ni tror, i Ystads Allehanda.

Julia Werup SupernovaNämligen en kombinerad recension av hennes nya diktsamling ”Supernova” liksom hennes nya album ”Blixtra”.

Brukar ju hävda att de litteraturformer som står närmast varandra är krimi och poesi. Nej, inte innehållsligt, för både krimi och poesi kan ju handla om vad som helst. Men till orden, till ordnyttan.

I få andra litteraturformer är det så livsviktigt att formulera sig rätt, hitta de exakta orden och formuleringarna, som i just krimi och poesi: för att blotta och lyfta innehållet.

Julia Werup BlixtraTycker alltså jag och det har jag tyckt sen jag lärde mig läsa ett par år in på 50-talet, ända sen dess har jag varvat krimi och poesi, deckare och lyrik i min läsning. Men jag har ju under åren stött på vissa som inte ens fattat vad jag menar…

Må så vara, ingen lust att förklara det (igen). Blott detta: Julia Werup är värd att ta del av, både hennes nerviga ord  i pappersdiktsamlingen och hennes avvaktande men också attackerande röst på det klingande albumet.

Gör det! Kicka på länken HÄR och följ med till bloggen Dikter och tankar.

Bengt Eriksson