Kriminallitterärt i Skåne (6): Malmö

Kerstin Ivarsson & Johan Andersson, som debuterar med ”Råttan” (Blue Publishing), är heller inga färdiga deckar- och thrillerförfattare.

Men de verkar ha så stor kunskap om dagens nya Malmö, över som under jord, och skildrar detta med så stor vilja, iver och ilska att resultatet blir både spännande och skrämmande.

Råttan-omslag-bildÅ ena sidan den oorganiserade arbetsförmedlingen (med Olof, rent otrolig på att ordna jobb åt långtidsarbetslösa, och Alex, alltför nyfiken, bland personalen).

Å motsatt sida den organiserade brottsligheten som följt med i Malmös förändring och anpassat sig till en ny marknad.

Och där emellan finns flyktinginvandrarna, som saknar det mesta: arbete, pengar och framtidshopp.

Vem är ”Råttan”, förresten, som fått ge titeln åt Ivarssons & Anderssons spänningsdebut? Det kan man fundera på medan man läser, finns några alternativ…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
(härmed avslutas ”Det kriminallitterära Skåne” för den här gången, samtliga delar ingick i en krönika som publicerats i YA, KB, TA)

Kriminallitterärt i Skåne (5): Lund

Cecilia Sahlströms polisroman ”Vit syren” (Bokfabriken) har varit utgiven förut men reviderats och getts ut på nytt.

Sahlström Vit syrenMen borde den inte ha bearbetats mer ändå?

Här finns mycket som är bra. Till exempel känslan, mer än skildringen, av Lund bortom det akademiska.

Och poliskollektivet – med kommissarie Sara Vallén och inspektör Rita Anker som drivande – möter jag gärna igen.

En ung flicka hittas svårt misshandlad i stadsparken. Så börjar det.

Men därefter går historien såväl framåt som i sidled och bakåt. Och dessutom i olika långa kapitel.

Det känns ofärdigt.

Forts… 

Kriminallitterärt i Skåne (4): från Hässleholm till Balkan

Jan-Eric Boo använder sina erfarenheter av 37 år som polis, i Skåne och på Balkan, till att skriva polisromaner.

Boo Döden har sitt prisHans andra bok om poliskollegerna Michael Lundell och Mirka Salo, ”Döden har sitt pris” (Ruo förlag), tar flera steg framåt, jämfört med debuten.

En lastbil sprängs vid Netto i Hässleholm. Utredningen, som handhas av nämnda Lundell och Salo, leder till Bosnien.

Mycket trovärdigt och dessutom spännande, så länge det handlar om kriminalitet och polisarbete.

Skildringen av polisernas privatliv är mer valhänt. Om Boo jobbar med det kan nästa roman bli riktigt bra – tredje gången gillt!

Forts…

Kriminallitterärt i Skåne (2): mer Skanör-Falsterbo

”Ryttaren” (Massolit förlag) är tredje delen i (Christina) Olsénis & (Micke) Hansens – humoristiska – deckarserie ”Mord i Falsterbo”.

Miljön poängteras genast: högtryck över Falsterbonäset och presskonferens inför ”Falsterbo Horse Show”.

Skanörs lokala favorit Leopold Gyllenstierna rider ut på sin vinnarhäst för att fotograferas.

Olseni Hansen RyttarenNär hästen hoppar över det klassiska Falsterbohindret tappar Leopold tyglarna och dunsar i marken. Död.

Humordeckare är en svår genre. Skratt och mord går sällan ihop.

Men Olséni & Hansen gör inte misstaget att skoja om döden utan skämtar, både ironiskt och kärleksfullt, med personerna. Som kollegerna Lisa Stark och Fredrik Hjort (ska det aldrig bli något mellan dem?) på Skanörs polisstation.

Inte min favoritgenre fast (objektivt läst) rätt bra.

Forts… 

 

Kerstin Ekman, hedersdeckarförfattare

Kerstin Ekman har tilldelats det hederspris som kommer att utdelas vid deckarfestivalen Crimetime Gotland i Visby den 3-5 augusti.

Gratulerar! Både hon och deckarläsarna, för det verkar nu som om Kerstin Ekmans samtliga detektivromaner hålls tillgängliga igen, i någon form.

Följande är den text om Kerstin Ekmans deckarproduktion jag skrev till boken ”Deckarhyllan”, vid det här laget utgiven för så längesen som 2002.

*

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

ekman-1959-30-meterÄn ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Tre mså mästarnaHennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

ekman-1967-pukehornetKerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

händelserHon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 

(Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002)

Så att mitt hjärta svider

Fick precis Katarina Wennstams nya spänningsroman ”Gänget” i postboxen. Ska strax läsas och lär väl återkomma om den…

Men i väntan på detta så tog jag fram min recension av hennes förra spänningsroman, som kom för ett par år sen. Om ni läser recensionen nedan så förstår ni att jag genast kastade mig över hennes nya…

*

Katarina Wennstam
Skymningsflickan
(Albert Bonniers)

”Skymningsflickan”, som titeln på Katarina Wennstams nya spänningsroman syftar på, heter Molly och är tonåring, bosatt med sin pappa i samma lägenhetshus som Charlotta Lugn, sjukskriven kommissarie.

På nätterna skriker Molly så det hörs i hela huset, hennes armar är fulla av ärr, när hon i skymningen ibland lämnar huset brukar Molly och Charlotta mötas.

Wennstam SkymningsflickanWennstam varvar så många personer och små bitar av händelser att det borde vara omöjligt att hänga med. Fast det gör man: varje person blir tydlig och klar; berättelsen växer till en sammanhängande och rent förskräcklig helhet.

Wennstam får mig som alltid att tro att hon gjort ett samhällsreportage, skildrat verkligheten som den är. Mitt hjärta svider, så urförbannad jag blir.

Det handlar om ungdomars liv, vuxnas förhållande till barn, ungdomars behandling av varann. Och som djävulens epicentrum: våldtäkt och hur rättssystemet behandlar våldtäktsoffer.

Observera att Wennstam inte har skrivit en hämndroman utan en väl avvägd kriminalberättelse, där förstörda liv och livsbejakande krav på hämnd vägs mot polisutredningar, svensk lag och domstolars beslut, som i en demokrati förstås måste bygga på bevis.

Så är två tredjedelar av ”Skymningsflickan”. Men när Charlotta Lugn återgår till sitt arbete som polis och advokaten Shirin Nouri, tidigare Sundin, återupptar våldtäktsfallet – då övergår verkligheten till fiktion.

”Skymningsflickan” blir som en vanlig polisroman och rättegångsthriller.

Det var snöpligt. Slutet är ju nästan lyckligt.

Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar, 2015)

Korta deckartips (2): Anna Jansson

Polisroman, kriminalgåta, samhällsskildring och det som numera kallas ”domestic noir”.Anna Jansson Det du inte vet Allt detta och mer härtill har Anna Jansson lyckats förena i ”Det du inte vet” (Norstedts).

Gotland som livs- och kriminell miljö betonas av kampen för och emot oljeborrning.

Polisen Maria Wern återkommer för artonde gången (exklusive ungdomsdeckarna) för att gräva i grannfamiljernas mörker.

Ett verkligt stycke Sverige i form av en deckare/polisroman och bland det bästa Jansson har skrivit.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2017)