Mord i luftskepp

Markus Tullberg
Vater Greens mysterier nr 1
Himmelsmord

(Mirum)

En vårdag 1913 lyfter luftskeppet Gryning från Ringsjön i Skåne för att göra sin jungfrufärd till Amerika.

HimmelsmordOmbord finns en inbjuden skara – som finansiärer, journalister och så poliskommissarie Valter Green. Vilket är lämpligt, då en av passagerarna hittas död morgonen därpå.

”Himmelsmord”, som inleder en deckarserie i fickformat om ”Valter Greens mysterier”, är Markus Tullbergs debut som deckarförfattare.

Och han gör det bra, med känsla för både genren och tiden.

Det har blivit ett underhållande deckarpussel, där läsaren kan tävla med kommissarie Green om att lösa mysteriet, i en lite gammaldags stil med doft av Agatha Christie.

Angenämt är väl ordet. Författaren roar också sig och oss med att räkna ner kapitlen – bakåt alltså, från 10 till 1.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Något kortare i Gota Medias tidningar 2018

Annonser

Mordförsök på Einstein i Göteborg!

Marie Hermanson
Den stora utställningen
(Albert Bonniers)

Marie Hermanson brukar skriva romaner över gränserna mellan realism, fantasy och krimi. Golvet gungar och verkligheten svindlar när man läser, gång på gång i en och samma roman. Så har det i alla fall varit för mig.

Och egentligen blandar hon väl dessa ingredienser – det realisiska, det fantastiska och det kriminella – också i sin nya roman ”Den stora utställningen”. Ändå är det en annan sorts roman med låt säga mer av realism, verklighet och vardag.

En historisk kriminalroman, så skulle romanen också kunna placeras. För här finns en kvinna och en man som blir både ett deckarpar och – mot slutet av berättelsen – dessutom just ett par.

HermansonHon heter Ellen Grönblad och är nitton år, vill så gärna bli journalist och har precis fått sitt första journalistjobb. Det vill säga att Ellen ska vara oavlönad volontär, dock med – och det är viktigt – presskort, på Jubileumsutställningens tidning.

Året är 1923 och Göteborg firar 300-årsjubileum med en stor utställning på det område (med omnejd) som idag är Liseberg i Göteborg.

Ellen vill också, lika mycket, bli Den Nya Kvinnan: hon som det skrivs om i tidningarna, är konstnär, skådespelare eller journalist, och som dansar natten lång för att ändå stiga upp i tidiga ottan för att arbeta.

Han heter Nils Gunnarsson och är tio år äldre, en ung detektivkonstapel vid Göteborgspolisen och huvudperson i den del av berättelsen som blir en polisroman. Det sker ett mord eller dråp i hastigt, hetsigt mod och flera mordförsök.

Fast den egentliga huvud- eller centralpersonen heter Albert Einstein. Äntligen har Einstein tilldelats Nobelpriset och han ska nu komma till Göteborg för att hålla sitt Nobeltal.

Einstein skildras halvautentiskt eller varför inte fiktivautentiskt. Liksom Paul Weyland, även han – en karismatisk fifflare och skojare, som driver sin antisemitiska kampanj mot Einstein – kommer till Göteborg. Det kan tilläggas – men inte mer än så – att det finns ett dödshot mot Einstein.

I berättelsen förekommer dessutom en annan autentisk person i en extra biroll. Nämligen Kurt Haijby, som vid den här tiden hette Johansson fast han kallar sig Hamilton, och redan då hade inlett sin brottsliga karriär.

Hermanson foto Emelie AsplundJo, också åsnan Bella är autentisk. Henne kunde barnen rida på under Jubileumsutställningen i Göteborg.

Och just detta ord – autentisk – blir nyckelordet för romanen. Det känns som om man läser något nära nog dokumentärt, en autentisk berättelse om – och med – människor i Göteborg, i den nya, framtida staden Göteborg, som nu börjat byggas och ta form.

Foto: Emelie Asplund

Jag känner att jag är där, med Ellen och Nils och Albert, alltså Einstein, den unge åsneskötaren Otto och för den delen Weyland; på redaktionen, i utställningens huvudrestaurang och på danssalongen Rotundan, på Barnens Paradis, utställningens område för barn där åsneskötaren Otto och Bella arbetar, vid strejken i Göteborgs hamn och på polisstationen vid Spannmålsgatan, i faster Idas stora lägenhet på Vasagatan i vilken Ellen är inkvarterad, med Vendela som bor i en lägenhet under fasterns och blir Ellens väninna, på Avenyn med Götaplatsen, det nybyggda Konstmuseet och fontänen, och i Frillesås där Einstein av en anledning stiger av tåget till Göteborg…

Ja, jag är där. Jag är tillsammans med människorna, lär känna dem, allt mer, undan för undan. Lär känna staden, den nyfödda staden med de blandade känslorna av framtidshopp och en viss osäkerhet.

Det är en charmerande roman, mycket underhållande och lite lagom spännande. För här finns också en deckartråd, just liten men smart. ”Den stora utställningen” är en mjukkokt deckare – ja, den bästa feelgooddeckare jag läst på jag minns inte hur länge. En feelgooddeckare på allvar.

Om Marie Hermanson varit en sån författare, i betydelsen en deckarförfattare, men nu är hon inte det, fast o m hon varit det och tänkt sig att skriva en deckarserie, typ en titel om året, så lovar jag att den mjukkokta deckarserien med Ellen och Nils i Göteborg mellan världskrigen skulle ha blivit en JÄTTESUCCÉ.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

 

Akademiska intriger i Skövde

Kristina Appelqvist
Den fjärde pakten
(Piratförlaget)

Genren ”cozy crime” (ibland även benämnt mjukkokt, mys- eller feelgooddeckare) består, som synes, av två delar: cozy + crime.

Motsägelsefullt, som jag nog påpekat tidigare. Och svårt. Men om och när en deckarförfattare lyckas förena de två kan resultatet bli riktigt bra: nära miljö- och personskildringar i kombination med spänning, kanske en aning otäckt till och med.

Kristina Appelqvist har jag förut utnämnt till Sveriges främsta i den här genren. Och just därför sörjer jag lite extra när hon inte får till det riktigt den här gången, i den fjärde romanen om Helena Waller, litteraturforskare, talskrivare och nu också vicerektor på Västgöta universitet i Skövde.

denfjardepakten-inb-195x300Med genrens förnamn – alltså cozy – går det utmärkt.

Särskilt bra lyckas Appelqvist med att beskriva och skildra de återkommande personerna: just Helena Waller, som numera är dels- och nästan sambo på allvar med kompositören Mikael, Emma Lundgren, som återkommer till rektorstjänsten efter sin mammaledighet, Frida Åberg, ung och ettrig journalist på Skövde Nyheter, Marie Carlsson, kriminalkommissarie fast hon är inte med så mycket i den nya romanen, samt Eva Norén, väninna till Helena och gift med prästen Sverker.

Egentligen skulle jag nämna alla vid enbart förnamn, för så nära läsaren kommer personerna. Man lär känna dem, mer och mer, kommer dem allt närmre. Det är cozy, som sagt.

”Den fjärde pakten” börjar med att en student ramlar ner från universitetets klocktorn. Olycka, självmord eller mord? Och sen fortsätter berättelsen med… Nej, den fortsätter nog inte. Inledningen får ingen fortsättning på så många sidor att det är lätt att glömma hur romanen började.

Istället berättas en annan historia – som ska visa sig hänga ihop med den nämnda men det dröjer, som sagt – om intriger på universitetet. Intriger som jag tidigare nog skulle ha trott är överdrivna men med den lilla insyn jag på senare tid fått i den akademiska världen så undrar jag om inte Kristina Appelqvists skildring av vad som händer på fiktiva Västgöta universitet mycket väl hade kunnat hända också på ett verkligt universitet.

Det handlar om ett stort forskningsanslag i arkeologi. Vilket får personer på och kring universitetet att flockas kring penningkistan. Intrigerna leder bland annat till att universitetets rektor avsätts och byts. Visst åkej, rätt intressant och lite underhållande men kriminalspännande?

© 2013 Fotograf Anna-Lena Ahlström +46-709-797817Spänningen kommer igen – efter rätt många sidor – när universitetets chefsgrupp gör ett lyxigt studiebesök hos den rika donatorn på Franska rivieran. Där sker, nog, ett mord. Och efter ytterligare ett antal sidor så knyts upplösningen ihop med inledningen.

Men det dröjer för länge, berättelsen – eller berättelserna – hänger för dåligt ihop, hakar inte riktigt i varann och jag hinner tröttna. Trist och synd.

Foto: Anna-Lena Ahlström

Min största behållning av ”Den fjärde pakten” är att Kristina Appelqvist låtit rektorn Emma Lundgren återkomma, inte bara efter mammaledigheten utan från Appelqvists förra deckarserie om samma Västgöta universitet i Skövde. Där var Emma huvudperson. Nu stiger hon ut ur den förra serien och in i den här nya…

Sånt uppskattar jag mycket – så mycket att jag fick lov att höra med Kristina Appelqvist om det ska vara så här nu i fortsättningen, nämligen att Helena (Waller) och Emma (Lundgren) blir en kvinnlig amatördeckarduo. Ja, kanske att hennes make, kriminalkommissarien Filip Alexandersson, också ska återkomma som polis…

Följande samtal utspann sig mellan mig och Kristina Appelqvist:

Kristina Appelqvist @Appelqvist68
Hej! Tanken är att hon endast finns med i denna bok om Helena, att det var en engångsföreteelse att låta dem mötas. Och jag har inga konkreta planer på att plocka in Emma och Filip igen, men osvuret är bäst! Man vet ju inte vilka idéer som kan dyka upp framöver. Men min tanke är som sagt att detta ska ses som att Emma gör ett gästspel i serien om Helena.

Erikssons kultur @erikssonskultur
Tack! Då vet jag. (Fast lite synd att inte Helena och Emma kan bli ett dubbeldeckarpar tycker jag allt.)

Kristina Appelqvist @Appelqvist68
Jaså? Ja vem vet? Jag är påverkbar så du får försöka övertyga mig! Jag var nog själv lite osäker på hur det skulle fungera men om läsarna tycker att det fungerar bra så kan jag kanske tänka om…

Erikssons kultur @erikssonskultur
Då hoppas jag att fler läsare håller med mig…

PS gör det, ni som läst Kristina Appelqvists mjukdeckare, kanske både den föregående och den nya serien! Vill ni att Emma Lundgren och Helena Waller – tillsammans – skan lösa framtida deckargåtor?

Äh, det var förstås en retorisk fråga. Klart vi gör, både ni och jag! Hjälp mig nu att påverka Kristina Appelqvist så att huvudpersonen i nästa titel av Västgöta universitetsserien blir huvudpersoner. Det vill säga två stycken: b å d e Helena och Emma.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Deckare och annan krimi

Det var längesen jag pratade om deckare – eller krimi, som jag hellre säger numera – inför publik. Men så i söndags gjorde jag det igen, närmare bestämt i Borrby bokby på Österlen. Trevligt, tyckte jag. Mycket intresserad publik.

Och då tänkte jag att varför inte ta fram den här texten som jag skrev 2011 när jag började bevaka deckare och annan krimi för LO Tidningen (numera namnbytt till Arbetet). I samband med det ordnade LO Tidningens dåvarande kulturredaktör John Swedenmark också ett offentligt läsarmöte om kriminallitteratur där (deckar)författaren Aino Trosell och jag deltog.

Fick en del mothugg på den här texten, som bl a handlar om kriminallitteratur som samhällskildrare, men jag står fortfarande för det jag skrev då. Jag tycker likadant nu.

* * * *

Varför ska – eller bör – man läsa deckare? För att få en stunds underhållning och chansen att fly verkligheten. Eller motsatsen: för att kriminalromaner skildrar hur människor lever och behandlar varandra, de är samhällsromaner som ger inblickar i samhället, speglar och ifrågasätter tiden, samhället och världen vi lever i.

Förresten, vilken benämning ska användas? Vad ska genren kallas? Om nu alla olika sorters romaner med kriminellt innehåll kan placeras i en enda genre eller hör till en stor litterär familj eller släkt.

Det kriminallitterära släktträdet har många grenar och på varje kvist hänger frukter med olika namn: deckare (ibland men inte alltid en förkortning av detektivroman), pusseldeckare, hårdkokt deckare, advokatdeckare, mysdeckare (inte detsamma som cozy crime), kvinnodeckare, kriminalroman, psykologisk kriminalroman, polisroman, thriller, polisthriller, spionthriller, noir, country noir (på svenska landsbygd noir, en dystrare form av landsortsdeckare), historisk kriminalroman (eller kostymdeckare), spänningsroman, gangsterroman…

Deckare kan också få namn efter ämnet och miljön – som miljödeckare, IT-thriller, skåntry noir, Gotlandsdeckare, lesbisk deckare, afro-amerikansk kriminalroman, elegant crime (eller överklassdeckare) och så vidare.

Deckarhyllan 1Många av dagens svenska författare tycker att ordet deckare antingen leder tankarna till ålderdomliga pusseldeckare eller till råa, illa skrivna kioskdeckare. De säger hellre att de skriver kriminalromaner eller ”romaner om brott”, en benämning som Maj Sjöwall och Per Wahlöö i mitten av 60-talet började använda om sina polisromaner.

Den första ”Deckarhyllan” gavs ut 1995 av BTJ (tyvärr utgången, läs/låna på bibliotek). Bl a med en deckarhistorik som inte återfinns i nästa utgåva. Omslag: Michael Less

Fast deckare är ju ett behändigt ord (som i diskussioner brukar snubbla över läpparna även på dem som annars säger kriminalroman) och de flesta vet på ett ungefär vad en deckare kan vara. Dock, från och med nu ska jag (åtminstone försöka) byta till ett annat ord som genre-, paraply- eller släktnamn: krimi.

Den danska benämningen krimi är ett ännu större paraply som passar bra när allt fler skönlitterära författare börjar använda sig av grepp från kriminallitteraturen. Om detta pratade jag med Håkan Nesser för några år sen. Helt fräckt hävdade jag att han alltid skrev deckare, oavsett vad han skriver.

Nesser protesterade först men replikerade sen: ”Att skriva är ju också att dra konsekvenser av saker och ting, olika konflikter, och när man gör det så hamnar man i brott, i död och mord. Författare som inte låter mörda någon i sina romaner – de har missat något.”

Håkan Nessers nya roman, ”Himmel över London”, är ett utmärkt exempel. Absolut ingen deckare och knappast en kriminalroman (även om där finns en spionhistoria och sker några mord) men Nesser har byggt upp berättelsen, skapat stämning och spänning, precis som i en krimi.

Ordet krimi sätter fokus på det kriminella: på det skönlitterära brottet, som förut oftast var ett mord eller flera men idag kan det vara värre än så. Varför begicks brottet? Vem eller vilka begick det? Och inte minst: var begicks det? Svar på sista frågan: i samhället.

Om man läser och diskuterar med den utgångspunkten förvandlas de flesta – eller alla – romaner på det stora kriminallitterära trädet till litteratur som ställer frågor (utan att nödvändigtvis ge några svar) om kriminalitet-samhälle-politik-lagstiftning-livsvillkor. Att läsa en krimi blir ännu mer spännande och intressant – ja, drabbande – eftersom krimin skildrar verkligheten.

När jag hävdat, vilket jag gjort länge, ofta och ihärdigt, att deckare (förr) och krimi (nu) är samhällsromaner så brukar det komma två reaktioner. Det är väl självklart! instämmer vissa. Men så alldeles säkert är det nog inte, för allt fler kritiker och även författare (Leif G.W. Persson är en av dem) har på senare år hävdat att dagens svenska kriminalromaner inte alls handlar om dagens Sverige.

Några invändningar: den svenska poliskåren skildras dummare än vad den är och på varje svensk romanpolisstation har en kvinnlig polis, en homosexuell och en invandrare kvoterats in, dagens deckare är överdrivet våldsamma, så många seriemördare existerar inte i verkligheten och så många mord sker inte i Ystad.

De deckarkritiska glömmer något väsentligt men så simpelt att det inte borde behöva påpekas. Deckare/krimi är skönlitteratur, inte journalistiska reportage. Krimi skildrar verkligheten (påtalar, lyfter fram, poängterar och även överdriver), vilket betyder att allt som händer i en krimi inte måste ha hänt i verkligheten. Poängen är att det kunde ha hänt eller skulle kunna hända. Alla fiktiva seriemördare är en seriemördare. Alla mord i Ystad är ett och samma med olika motiv.

Deckarhyllan 2Det handlar om att göra verkligheten mer synbar och tydlig genom att vrida upp den till fiktion, halvljuga sig fram till en större sanning.

I ”Deckarhyllan”, utgiven 2002 av BTJ och också utgången, finns fler essäer om delvis andra och nyare deckarförfattare. Omslag: John Eyre

Låt mig berätta en anekdot från bokmässan i Göteborg. Jag satt i panelen för ett seminarium som skulle diskutera nutida noir. Mark Billingham, vars engelska noir-romaner börjat översättas till svenska, fanns också på bokmässan och hade tidigare samma dag berättat om en personlig upplevelse. Han befann sig i ett hotellrum och det knackade på dörren. När Billingham öppnade trängde sig tre rånare med svarta skidmasker in i rummet och band honom. Händelsen gav uppslag till en deckare och ändrade också Billinghams syn på att skriva krimi: brottsoffret måste vara en huvudkaraktär.

Det här återberättade jag på noir-seminariet och tillade att man ska inte vara för säker, om det ikväll knackar på dörren till ert hotellrum på Gothia Towers – öppna inte… Då bleknade deckarkritikerparet Karl G. och Lilian Fredriksson, som också satt i panelen. Plötsligt verkade de inse hur smal gränsen kan vara mellan skönlitteratur och verklighet, inte minst i krimi.

Även de som håller med mig och sätter ett självklart likhetstecken mellan deckare/krimi och samhällsromaner har lite fel fast de har rätt.

Det finns författare som fortsatt att skriva krimi i samma andra som förebilderna – nämnde Persson, Henning Mankell, Arne Dahl, Stieg Larsson, Anders Roslund / Börge Hellström, norskan Anne Holt med flera – men dagens krimi är sällan så medvetet samhällskritisk som när Sjöwall/Wahlöö med start 1965 gav ut sina tio romaner om brott.

Kerstin Bergman, litteraturvetare vid Lunds universitet med deckare som specialitet, pekar i boken ”Kriminallitteratur – utveckling, genrer, perspektiv”, skriven i samarbete med Sara Kärrholm, också kriminalvetare, på tendenser i 2000-talets svenska deckare: fler landsortsdeckare, mer individualistisk personskildring och även återgång till mer borgerliga miljöer.

Det stämmer. Men Bergman bortser från att samhällskritik inte är riktigt samma sak som samhällsskildring. Kritiken måste inte heller komma från vänster för att vara samhällskritik. Hon tycks också mena att borgerlig och individcentrerad krimi skulle vara mindre realistisk. Men det är väl snarare tvärtom: en exakt beskrivning av dagens Sverige.

Och när Kerstin Bergman hävdar att till exempel Camilla Läckbergs landsortsdeckare präglas av ”världsfrånvändhet” – världen utanför ”det lilla samhället” existerar knappt – så begriper jag inte vad hon menar. Mitt starka minne från Läckbergs tidiga böcker är den kvinnliga huvudpersonens syster, som misshandlas av sin make. Privat? Världsfrånvänt? Allmängiltigt, menar ju jag. Det privata kan vara politiskt också på 2000-talet.

I somras var jag på en deckarmässa i Harrogate, England. Där rådde stort allvar. Inte en enda gång fick jag höra crime beskrivas som underhållningslitteratur. Läckberg, som tyvärr blivit sjuk, skulle ha deltagit i ett deckarseminarium. Rubrik: ”What lies beneath – fascination of the psychological thriller”. Sverige mest utskällda deckarförfattare skriver alltså psykologiska thrillers, enligt engelska deckarkritiker.

DECKARE och-1Om man frågar deckarförfattare i Sverige och övriga Norden (och även i övriga världen) varför de skrivit en krimi så kan man som svar få att de ville berätta den historien, skildra den miljön, lyfta fram det ämnet.

Nästa år planeras en tredje bok med texter om deckare. Titel: ”Deckare och annan krimi / Deckarhyllan 3”. Omslag saknas än så länge. (PS och tyvärr, inte utgiven ännu.)

Camilla Läckberg lär vara den enda som rent ut sagt att hon skriver för att underhålla (fast jag hittar inte citatet på nätet, så det förblir en hörsägen).

Vilket leder bakåt till den här textens inledning: krimi som underhållning. Att deckarförfattare skriver underhållande för att gripa tag i och rycka med läsaren är den litterära metod som krimi bygger på. Men betyder det att deckare/krimi är underhållningslitteratur? Går det verkligen att läsa krimi som underhållning? Jag tvivlar. Jag tror inte det. Jag tror det är omöjligt.

Ungdomar och barn – också små, små barn – som skändas och/eller mördas, har blivit ett allt mer frekvent ämne i dagens svenska såväl som internationella kriminallitteratur. Elsebeth Egholm, Karin Fossum, Tana French, Elizabeth George, Ingrid Hedström, Arnaldur Indridason, Åsa Larsson, Camilla Läckberg, Denise Mina, Catherine O’Flynn, Kristina Ohlsson och Ruth Rendell är några författare i en ännu längre rad som skildrat barn eller ungdomar som råkat illa ut; i några fall har också förövarna varit mycket unga.

”Det kan aldrig vara nyttigt att läsa om barn som blir mördade”, sa Åsa Nilsonne, deckarförfattare och professor i medicinsk psykologi, när jag pratade med henne. ”Det är obehagligt med mördade barn. Förut var det tabu att skriva om det. Enda sättet att protestera är att inte köpa böckerna”, tillade Nilsonne.

Jag delar inte åsikten att det inte bör skrivas krimi med unga mordoffer. Också det allra mest hemska bör kunna skildras och utforskas i litteraturen. Det handlar inte om att utan om hur det görs. Dessutom har det aldrig varit ett strikt tabu. Även tidigare förekom barnamord i kriminallitteraturen. Till och med en sådan mysdeckardrottning som Agatha Christie har – flera gånger – skrivit om mord på barn. T ex i ”Mord på Allhelgonadagen” (utgiven 1969), där en liten flicka blir dränkt.

Det kan inte uteslutas att det finns författare som gör något så otäckt som att rida på vågen. Bästsäljande deckarförfattare skriver om mord på barn, då lockas andra att skriva likadant. Men jag tror ändå att de flesta deckarförfattare är seriösa: de vill spegla och belysa tiden och samhället vi lever i, visa upp världen precis så hemsk och vidrig som den kan vara. Kanske som terapi också, både själv- och läsarterapi.

Jag tror nämligen att deckarläsare lockas av den här sortens krimi för att romanerna är en hjälp att hantera en otäck verklighet. Att fly verkligheten måste vara omöjligt när liknande händelser, lika hemska men verkliga, står på kvällstidningarnas löpsedlar. Det kan vara med- eller omedvetet men deckarläsningen är inte en flykt utan ett försök att närma sig brännpunkten, våga sig så nära svetslågan som möjligt för att stå ut med och hantera livet.

En av kriminallitteraturens viktigaste uppgifter har varit – och är – att ta tempen på samhället, vissa deckarförfattare har lyckats skildra händelser och företeelser redan innan de uppmärksammats av press-radio-TV. Så var det med Andrew H. Vachss, amerikansk jurist och deckarförfattare. När hans mörka, hårdkokta deckare översattes till svenska på 90-talet så ryckte en nära nog enig svensk deckarkritikerkår ut och tog avstånd.

Ja, de förfasade sig. Vachss skrev för våldsamt. Han överdrev. Det var inte trovärdigt. Men det skulle bara dröja ett par år innan kvällstidningarna fylldes av snarlika historier – inte ett dugg mindre hemska än Vachss deckare. Som författare skriver Andrew Vachss om pedofiler och sexuellt utnyttjade barn. Som jurist arbetar han med och för dessa barn.

Jag menar att alla undergenrer, snart sagt varje boktitel, på krimifamiljens stora släktträd är samhällslitteratur i den betydelsen att de har ett förhållande till samhället. De behöver inte vara kritiska och politiska. Det kan vara några små tidsmarkörer, ett par distinkt beskrivna personer, en aktuell händelse eller ett försök att ta ett stort grepp om samtiden.

Som att Stieg Trenters detektivromaner har blivit Stockholmsskildringar av samma kvalitet som Per Anders Fogelströms ”Minns du den stad”-serie, både genom de noggrant beskrivna stadsmiljöerna och – inte minst – de lika noga utvalda markörerna för stadens och samhällets modernisering. Fotografen Harry Friberg, som från en bok (1947) till en annan (1950) byter kaffepannan mot en kaffebryggare, får t ex kommentera tunnelbanans förlängning söderut (1955) och den ”räcka av corned beef-burkar” som utgör nya Hötorgscity (1962).

Utan ett ankare i verkligheten går det varken att skriva eller läsa deckare/krimi. Det är min bestämda uppfattning! Deckarförfattaren har slutit ett avtal med deckarläsaren: låt oss prata en stund om samhällsutvecklingen, våra liv och medmänniskor. Författarens kriminalberättelse å ena sidan och läsarens kunskap och erfarenhet å den andra. Krimins innehåll konfronteras med vad man läst i tidningen. Tankar möter tankar, åsikter åsikter.

Just där och då kan dagens krimi också bli politisk: inte som ett samhällskritiskt pekfinger från författaren utan i en pågående samhällsdiskussion där läsaren själv tänker, tycker och tar ställning.

Krimi
lästips

Prova att läsa Agatha Christies klassiska detektivromaner om Miss Marple och Hercule Poirot med nya ögon. Tänk så här: hur skildras den pensionerade ungmön och den där utlänningen (en ”foreigner”)? De är ju klipskare än hela den brittiska poliskåren!

Av Stieg Trenters romaner om Stockholm, snarare än detektivromaner, är ”I dag röd” (1945), ”Farligt telegram” (1947) och ”Roparen” (1954) några av mina favoriter. Miljöer: huset på Urvädersgränd (i boken) och Klevgränd (i verkligheten) med Stomatolskylten och utsikt över Slussen, Drottninggatan och Centralbadet respektive Kastellholmen.

”Den skrattande polisen”, ”Brandbilen som försvann”, ”Polis, polis, potatismos” och ”Den vedervärdige mannen från Säffle” tycker jag bäst om av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös tio samhällskritiska romaner om brott.

Dagens främsta förvaltare av traditionen efter Sjöwall/Wahlöö är författarduon (Anders) Roslund & (Börge) Hellström. De skriver, tyvärr, högst realistiska polisromaner. Debuten ”Odjuret” handlar om en pedofil och en pappa som hämnas sin lilla dotter. ”Flickan under gatan” är också en stark berättelse om unga hemlösa i Stockholm.

På 90-talet översattes flera av Andrew H. Vachss hårdkokta deckare – den första var ”Flood” – där den förnamnslöse privatdetektiven Burke, garanterat utan licens, efterforskar pedofiler och skipar nån slags rättvisa för sexuellt utnyttjade barn. Vachss har fortsatt att ge ut Burke-deckare – men de översätts inte längre.

Catherine O’Flynn, ”Händelser vid Green Oaks galleria”, Denise Mina, ”Blodsarv”, och Elizabeth George, ”Denna dödens kropp”, är några andra författare som lyckats skriva om såväl unga brottsoffer som unga förövare på ett både riktigt och viktigt sätt.

Håkan Nesser har skrivit flera romaner som inte är deckare men där han ändå inte kan hålla sig ifrån kriminalromanen. Främsta exemplet är nog ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”.

Deckarförfattaren Åke Edwardson använder sig av deckargrepp, främst vad gäller att skapa stämning och öka spänningen, även när han skriver mer eller mindre utanför genren. Till exempel i romanerna ”Jukebox” och ”Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem”, vilka även skulle kunna beskrivas som småländsk country noir.

”Det som ska sonas” av Olle Lönnaeus, ”Norrlands svårmod” av Therése Söderlind och ”Änglarna” av Ola Nilsson är också svenska varianter av country noir. Lönnaeus skriver deckare, Söderlind mitt emellan och Nilsson strax utanför. Men alla skriver krimi. Miljöer; små byar och samhällen i Skåne respektive två gånger Norrland.

Apropå miljöer är också Donna Leon, ”Ond bråd död i Venedig” och ytterligare ett tjugotal titlar, Naïri Nahapétian, ”Vem dödade ayatolla Kanuni?”, Robert Wilson, en romankvartett som inleddes med ”Instruments of Darkness”, och Diane Wei Liang, bland annat ”De dödas fjärilar”, några deckarförfattare som utgår från miljön (Venedig, Teheran, Västafrika och Peking) i sina skildringar av kriminaliteten, samhället, politiken och människorna. Wilsons afro-deckare får man läsa på engelska; de hade förtjänat att bli översatta.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i LO-Tidningen 2011 / på Erikssons kultursidor 2015)

Mattias Boström – från nörd till expert

Apropå att Mattias Boström nominerats till en Edgar – grattis och lycka till! – för sin bok ”From Holmes to Sherlock” så tog fram dne här intervjun jag gjorde med honom i fjol.

***

Första gången jag mötte Mattias Boström var 1992. Han gjorde lumpen i Kristianstad men var hemma i Sjöbo under helgerna. Då passade han på att göra en utställning om Sherlock Holmes till biblioteket i Sjöbo. Jag intervjuade Mattias i hans pojkrum på Planteringsgatan.

Det trodde jag, vill säga, att det var då vi möttes. ”Men vet du vad”, invänder han, ”vi träffades långt innan dess. Jag och en kompis var hemma hos Joel och jag minns att vi också hälsade på Joels pappa. Då gick jag väl i nian.”

Joels pappa är alltså jag. Men nu ska inte det här bli alltför privat. Min poäng var att visa hur länge jag följt Mattias Boström – nu aktuell igen för att hans Sherlock-bok översatts till engelska och hyllats i både USA och England – som Sherlock Holmes-fanatiker eller passar det bättre med ordet nörd?

”Det stämmer ju att jag hade ett fanatiskt intresse för Sherlock Holmes. Under gymnasietiden på Österportskolan i Ystad fick jag in Sherlock Holmes i alla läroämnen – som ”Sherlock Holmes och hans musikidoler” i musikundervisningen och ”Sherlock som kemist” i mitt specialarbete. På skolfotona hade jag alltid en deerstalker, den där typiska Sherlock Holmes-mössan med brätte bak och fram.”

© 2013 Fotograf Anna-Lena Ahlström +46-709-797817

Pressbilden på Mattias Boström har tagits av Anna-Lena Ahlström.

”Men”, tillägger (= påstår?) Mattias, ”numera är jag inte alls så fanatisk. Möjligen lika intresserad men med större distans.” Fast krönikören minns förstås när den nya brittiska Sherlock-serien gick på teve och Mattias Boström twittrade kommentarer i realtid – rätt ur huvudet? – om snart sagt varje detalj i serien, från vilken bok och händelse som den lilla detaljen hämtats.

”Haha. Nej, långt ifrån. Jag kollade upp det mesta i förväg. Att vara så kallad expert är för mig att snabbt hitta svar och presentera dem på ett underhållande sätt. När jag var ung kunde jag nästan allt om Sherlock Holmes-berättelserna – jag medverkade till och med i frågeprogrammet ”Minnesmästarna” på teve – men den detaljkunskapen har jag tappat.”

Mattias Boströms bok ”Från Holmes till Sherlock” publicerades 2013 i Sverige. Sen dess har boken getts ut i Danmark, Tyskland, Norge, USA och England. Men det finns också ett annat spår att följa, nämligen bokförläggarens. Detta var nästa gång jag stötte på Mattias, när han drev förlaget Boströms i Lund.

”Jag gick en förlagskurs på Lunds universitet, men det var efter att jag startat förlaget. Och att jag startade berodde på att jag var aktiv i Skånska Deckarsällskapet som behövde ett förlag för att ge ut antologier med deckarnoveller. ´Skånska sillamord´ blev förlagets första utgivning.”

Själv minns jag mest att Boströms förlag introducerade nya utländska deckarförfattare, ett par av dem är mycket kända idag och ges ut av andra svenska förlag. ”Både Michael Connelly och Ian Rankin var jag först med att ge ut i Sverige”, säger Mattias Boström. ”Men jag var ung, oerfaren och ganska naiv. Ingen lysande ekonomisk affär, snarare tvärtom. Fler böcker sålde dåligt än bra.”

Efter fem år värvades han av förlaget Forum och strax efter gick Mattias Boström över till Piratförlaget, där han blivit kvar med titeln produktionsansvarig. Under rubriken Sherlock Holmes har han drivit sajten sherlockholmes.se, publicerat andras texter om Sherlock Holmes, skrivit egna artiklar och även noveller med Holmes-anknytning. Bland övrigt kan nämnas att han spottat ur sig sudokuböcker och provat på att vara ståuppkomiker.

Mattias är dessutom flitig på sociala medier, berättar ofta om vad han har för sig. Det var när han livetwittrade under andra säsongen av Sherlock-serien som någon frågade: När kommer boken? Bok, tänkte han. Ja, varför inte? Eller låt krönikören fråga: Varför? Det har ju skrivits hur många böcker som helst om Sherlock Holmes, vad finns i din bok som inte fanns i de tidigare och som uppenbarligen tilltalar både recensenter och läsare?

”Jag kom på att jag ville skriva en bok om Sherlock Holmes-succéns historia, i kronologisk ordning. Det hade ingen gjort. Boken skulle kunna läsas av vem som helst, oavsett intresse för Holmes. Det skulle bli en fackbok i spännande romanstil där läsarna kände att man var med vid de olika händelserna. Titeln ”Från Holmes till Sherlock” kom jag på för att jag ville visa hur Holmesfiguren förändrats från gentlemannadetektiven Holmes till det udda geniet Sherlock.”

”Och jag började göra research, hörde av mig till stand up-klubbar och avbokade mina gig. Direkt! Allt hände inom 24 timmar efter att jag fått det där twittermeddelandet.”

3 X Sherlock med mera

1. Format. Mattias Boström fortsätter att skriva på sin Sherlock-bok. Han har ändrat i texten inför varje utländsk utgivning och till den engelska översättningen skrev han inte färre än tjugo nya kapitel! ”Nu har boken kommit upp i hela 600 sidor”, säger Mattias.

2. Detektivroman. Mattias Boström har också skrivit klar sin första (sekelskiftes)deckare: Tid: 1902-1905. Miljöer: Stockholm, London och Värmland. Genre (med egna ord): ”Trevlig läsning för alla som går igång på historiska deckare och inte har något emot det lättsamma och lekfulla. Jag blandar friskt mellan verkliga händelser och påhittade.”

3. Pastisch. Hur många Sherlock Holmes-berättelser (pastischer, parodier, hyllningar) har inte skrivits och skrivs i Sir Arthur Conan Doyles anda? En av mina favoriter: Sven Sörmarks bok ”En oscariansk skandal” med fyra berättelser om ”Sherlock Holmes i Stockholm”. Tyvärr utgången – leta på antikvariat och beställ på bibliotek!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2017

2017 års deckarutgivning: Översatta deckare

Årets 15 – 16 – bästa översatta deckare (enligt Deckarbloggs redaktörer) i bokstavsordning.

Journalisthjälte i utsatthetens sunkiga undervegetation
Fiona Barton: ”Barnet”, övers: Jan Risheden (Massolit)
Mitt i #metoo. Bartons roman är en ögonblicksbild av flickors och kvinnors utsatta vardag i livet och på jobbet. Reportern på Daily Post, Kate Waters, läser en notis om ett barnskelett vid en byggarbetsplats och ett drama med många bottnar rullas upp. Fyra kvinnor, fyra perspektiv och ett nyfött barn slutar i en skör befrielse. Not. Det heter journalistik, inte journalism.

Gangsterroman
Bill Beverly: ”Dodgers”, övers: Hanna Axén (Southside Stories)
Eller kanske ungdomsgangsterroman? Huvudpersonen East, slumkille från Los Angeles, är 15 och har dessutom en lillebror. East och hans gäng vaktar ett knarklangarhus i L.A. och får sen i uppdrag att åka till Wisconsin och mörda en domare. En roadberättelse och uppväxtroman om det vita kontra det svarta Amerika.

Mångspänningsroman
Steinar Bragi: ”Kata”, övers: Sara Gombrii (Natur & Kultur)
”Kata” är det mest deckarliknade som islänningen Bragi skrivit hittills. En skönlitterär roman blir en lågmäld spänningsroman, ett slags fantasy, psykologisk thriller och till sist en kvinnlig hämndthriller – eller snarare en antimansroman. Och där emellan inslag av polisroman. En spännande ”deckare” – på många olika sätt.

Hårdkokt och rak polisroman
Michael Connelly: ”Inte ett farväl”, övers: Patrik Hammarsten (Norstedts)
En miljardär vill hitta en försvunnen kvinna och San Fernando-polisen behöver Harry Boschs hjälp i ett våldtäktsfall. Och Harry, kontroversiell, älskad och hatad, utmanar som vanligt kåranda och tystnadskultur på sitt egensinniga vis. I det här fallet blir det bara så fruktansvärt bråttom om han ska hinna rädda en mycket viktig person.

Katt-och-råtta-lek med problemtyngd polishjälte
Daniel Cole: ”Trasdockan”, övers: Patrik Hammarsten (Norstedts)
Hårdkokt debutroman i högt tempo, groteska inslag och en polis som har stora problem. Alltså stora problem. Som om det inte räcker verkar mördaren ha mördat för att straffa just honom och hela poliskåren.

Kvantfysisk thriller
Blake Crouch: ”Dark Matter”, övers: Jan Malmsjö (Massolit)
Vad händer när multiversum blir en kvantfysikalisk realitet? Fysikern Jason Desser snubblar in i ett pågående och mycket skrämmande nu där han konfronteras med alltför många versioner av sig själv. En annorlunda, fängslande historia i utkanten av Einsteins relativitetsteori.

Psykologisk thriller
JP Delaney: ”Hon som kom före”, övers: Klara Lindell (Bonniers)
En annons om drömboendet – på vissa villkor – är startskottet för en svart, flerdimensionell historia där ingenting är vad det verkar, och ingen är vad hen synes vara. En tajt lager-på-lagerhistoria som håller en vaken ända till slutet.

Norsk polisthriller
Jan-Erik Fjell: ”Smugglaren”, övers: Sandra Rath (Harper Crime)
Norrmannen Jan-Erik Fjell skriver minst lika bra som sin landsman Nesbø. I ”Smugglaren” kombineras den traditionella polisromanen med modern action. Norge får besök av dagens omvärld: evig kriminalitet som kvinnomisshandel och pedofili utökas med östeuropeisk maffia, hitmen och trafficking.

Feelgood av hederligt engelskt märke
Elly Griffiths: ”Dolt i Mörker”, övers: Carla Wiberg (Forum)
Det ska genast sägas att jag har läst den nionde delen i serien om den självständiga, begåvade rättsarkeologen Ruth Galloway på engelska (kunde inte vänta). Välskrivet om försvunna hemlösa, men det är Ruth och hennes kamp mot kakorna, hennes komplexa relationer med Nelson och deras glada dotter som är navet.

Fransk kvinnothriller
Pierre Lemaitre: ”Alex”, övers: Cecilia Franklin (Sekwa)
Det börjar onödigt våldsamt med att den kvinna som kallar sig Alex blir kidnappad, avklädd och instängd i en lokal med råttor. Men ta dig igenom! Pierre Lemaitres roman om Alex vänder gång på gång. Bland annat introduceras ännu en liten, märklig fransk kriminalpolis som tar, vilket hon ska visa sig vara, seriemördaren Alex i försvar.

Polisiära procedurer
Jørn Lier Horst: ”Nattmannen”, övers: Cajsa Mitchell (Lind & Co)
En lite äldre polisroman av norrmannen Jørn Lier Horst (böckerna har översatts i en konstig ordning). Autentisk miljö: staden Larvik. Även polisarbetet är så autentiskt det kan bli (författaren är ju före detta polis). Hemsk inledning: ett flickhuvud har placerats på en påle. Hatbrott? Eller vad?

Polisnoir
Tony Parsons: ”Slaktaren i Highgate”, övers: Gabriel Setterborg (Bokfabriken)
Debuten ”Murder bag” var mer än lovande. ”Slaktaren i Highgate”, uppföljaren och Tony Parsons andra bok om Max Wolfe, ensamstående pappa och polis i London, är bättre ändå. Mer sammanhållen och tajtare, författad på den mest exakta, hårdkokta prosa. Parsons skriver med ett ursinnigt patos, som balanseras av värmen mellan Wolfe och hans dotter.

Cozy crime i Kanada
Louise Penny: ”En ljusets lek”, övers: Charlotte Hjukström (Modernista)
Kanadensiskan Louise Pennys sjunde landsbygdsdeckare är lika cozy och lagom spännande som de tidigare. Också ”En ljusets lek” utspelar sig i och kring Three Pines – en så liten by att den inte finns på någon karta – i Quebec. Även kommissarie Gamache, chef för Quebecpolisens mordrotel, återkommer förstås. Liksom byns övriga invånare – här främst de bägge konstnärerna Clara och Peter.

Psykologisk thriller
Melanie Raabe: ”Fällan”, övers: Leif Janzon (LB Förlag)
Linda Conrads har inte lämnat sitt hem efter att hennes syster blev mördad för 12 år sedan. Nu har hon sett mördaren på TV och hon satsar allt på att avslöja honom i en nyskriven roman. Sedan beviljar hon en enda intervju och måste lita på ordets makt – men kommer det att räcka?

Nästan-deckare
Ane Riel: ”Kåda”, övers: Helena Ridelberg (Modernista)
Danskan Ane Riel skrev årets märkligaste nästan-deckare. Nej, det är nog ingen deckare (trots att Deckarakademin utsåg ”Kåda” till bästa översatta kriminalroman) och kanske inte ens en kriminalroman (även om här levs vid sidan om lagen och förekommer kriminalitet) men absolut en spänningsroman om en familj på en liten ö utanför en lite större ö och allra mest om en sjuårig flickas uppväxt bortom civilisationen.

Journalisthjälte i människovärdets träskmarker
Lone Theils: ”Den blå poetens kärlek”, övers: Margareta Järnebrand (Norstedts)
Det finns många London i London, upptäcker Theils hjältinna Nora Sand, reporter på tidskriften Globalt, när hon försöker hjälpa poeten Manash Ishmail att återfinna hans försvunna hustru. Fasansfulla, fängelseliknande ställen på vilka asylsökande burats in är scenen för ett drama om ondska där värdighet och medmänsklighet sitter långt inne.

Deckarlogg 2Kataina deckarblogg 1Bengt Eriksson
Katarina Tornborg

 

2017 års deckarutgivning: Svenska deckare

Årets 15 bästa svenska deckare (enligt Deckarloggs redaktörer) i bokstavsordning.

Landsbygdsdeckare
Lina Bengtsdotter: ”Annabelle” (Forum)
Med polis- och kvinnoromanen, landsbygds- och Gullspångsdeckaren ”Annabelle” debuterar Lina Bengtsdotter som en redan färdig deckarförfattare. Kriminalinspektör Charlie Lager – en kvinna, trots förnamnet (fast hon heter väl egentligen Charline?), och en knepig människa – återvänder till sin barndomsbygd där en 17-årig skolflicka, hon som är eller var Annabelle, försvunnit efter en festnatt. Platsen är alltså det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland.

Kollagedeckare på landsbygd
Ulla Bolinder: ”Övrig händelse (BoD)
”Övrig händelse” är en nästan övertypisk Ulla Bolinder-deckare. En tioårig flicka försvinner och människorna i trakten reagerar. Bolinder låter dem berätta och återberätta och uttrycka sina åsikter i jag-form, såväl om försvinnandet som om varandra, inte minst. En polis noterar och kommenterar. Spänningen skapas – utan att någonting gestaltas – av kontrasten mellan personernas olika utsagor. Bolinder fortsätter alltså att skriva deckare på sitt unika sätt.

40-talsnoir i Stockholm
Sören Bondeson: ”Lögnen är en annan sanning” (Ordfront)
Fattas bara att inte Sören Bondeson skulle vara en deckarstilist (när han annars undervisar i hur folk ska skriva deckare). ”Lögnen…” är en lågmält spännande på väg att bli hårdkokt gråsvart noir om och från Stockholm 1941, då fascismen härskar i Europa och sätter sin prägel också på livet i Stockholm. Atmosfärrika beskrivningar av staden och levande skildringar av människorna.

Feelgood på Gotland
Marianne Cedervall: ”Dit solen aldrig når” (Lind & Co)
Gotlandsdeckare med inflyttade Anki Karlsson och pensionerade polisen, den barske Tryggve Fridman som radarpar. Vad hände i Fruntimmershuset i Smissarve på 70-talet? Starka känslor får dödliga konsekvenser, när Anki börjar rota. Det finns så mycket att dölja.

Psykologisk thriller i skärgårdsmiljö
Rebecka Edgren Aldén: ”Och blomstren dö” (Norstedts)
Gloria hälsar på i de rikas skärgårdsidyll, en främmande fågel som slår in en kil i glättade fasader. Sommargäster, bofasta, Glorias förflutna i mammans feministiska kollektiv, gamla konflikter och hemligheter. Allt kommer till ytan när Gloria gör en fruktansvärd upptäckt.

Frilansande spionroman
Thomas Engström: ”Öster om avgrunden” (Bonniers)
I sista delen av spionkvartetten om Ludwig Licht, tidigare Stasiofficer och nu frilansare, den här gången i Georgien, skriver Thomas Engström som bäst. Olika genrer och stilar blandas till sin egen genre och stil. Engströms hårdkokta, både sarkastiska och intellektuella stil passar exakt för kommentarerna om Tbilisi, staden utan chans och med alla möjligheter, mitt emellan öst och väst, kristendom och islam, liv och död.

30-talsnoir i Stockholm
Martin Holmén: ”Slugger” (Albert Bonniers)
Harry Kvist, boxare, privatdetektiv, indrivare med mera, återkommer för tredje och sista gången. 1936 och en het sommar. Martin Holmén skriver som en svensk Raymond Chandler på 30-talet. Avskalat och tufft men också smart och intelligent. Hans huvudperson ”Kvisten” är en slugger som kan explodera i brutalitet och död. Ett sorgset mansporträtt, liksom bilden av fattigdom och nöd i ett Stockholm som ligger blott en generation bakåt i tiden.

Psykologisk landsbygdsthriller
Susanne Jansson: ”Offermossen” (W&W)
Biologi. Mossmark och sugande dy. Barndom. Hemvändande. Biologdoktoranden Nathalie Ström bär på smärtsamt undflyende minnen från det förflutna, så när hon återvänder till hemtrakterna i Vänerland, detta gränsland mellan Dalsland och Värmland, sätts ohejdbara processer igång. Mosslik från forntiden och nya kroppar sida vid sida med myter och grisnoteringar, död och kärlek – och spirande hopp och ljus.

Hårdkokt, konspiration, thriller
Mark Johnson: ”Den enkla sanningen” (Norstedts)
Konspirationer på allra högsta svenska nivå – här gäller det den sittande regeringens fortbestånd. Ett genombrott i solcellsforskningen ska göra jobbet, är det tänkt, och forskaren Jonatan Stark genomlever det mest vidriga dygn innan sanningen kan avslöjas. Folk är ruggigt villiga till vadsomhelst för att skydda sina positioner.

Salander och Blomkvist avslöjar experiment i folkhemmet
David Lagercrantz: ”Mannen som sökte sin skugga” (Norstedts)
Dramatiskt kring det klassiska förväxlingsmotivet och folkhemmets dolda förfärligheter. Det känns som om den här boken väger mellan två litterära temperament – respekten mot föregångaren och en längtan efter att ta steget fullt ut. Hoppas att han i den utlovade tredje och sista delen tar sin Lisbeth i handen och knuffar henne i den lagercrantzka tangentens riktning och med en bugning tar farväl av Stieg Larsson.

Malmö i mörkaste noir
Kristian Lundberg: ”De som skall dö” (Bladh by Bladh).
Också i Kristian Lundbergs femte och efterlängtade del av ”Malmösviten”, det var tio år sen sist, skildras Malmö som stad, hur staden varit och hur den blivit. Han målar = skriver med bred och stor pensel: hoppar hit och dit, blandar in händelser från tidigare romaner, det lilla i det stora och tvärtom, superrealism och abstrakt, på samma gång. Resultat: en Guernica-fresk över Malmö.

Polisroman på skånska Söderåsen
Anders de la Motte: ”Höstdåd” (Forum)
Anna Vester flyttar ner från Stockholm och blir polischef i – lika verkliga som fiktiva – Nedanås i nordvästra Skåne. Första utredning: ett misstänkt dödsfall som verkar höra ihop med ett annat dödsfall för 27 år sen. Spännande. Fast allra bäst är de la Mottes miljö- lika med naturskildringar av hösten och skogen. Ja, mer än så: hans sätt att förmedla känslan av höst i naturen.

Feelgood i Lund
Olséni & Hansen: ”Ester Karlsson med K” (Bokfabriken)
Feelgood-whodunnit med lätt hand. Den osentimentala hjältinnan är 78, har städmani och krav på stil och hyfs. Alla misstänker alla när vaktmästaren har hittats död i bostadsrättsföreningen Lärkan i Lund. Många kanelbullar, vaniljdrömmar och kladdkakor blir det innan mördaren är fast.

Göteborgsbaserad polisroman
Kamilla Oresvärd: ”Jägaren” (Bokfabriken)
En trasig men skicklig kommissarie, Stina Seger, utreder ett brutalt mord på en ung kvinna, arbetet går trögt, mördaren är häpnadsväckande osynlig. I skuggorna väntar en jägare på den slutgiltiga hämnden – liv har raderats ut, livslust krossats, pengar försvunnit. Så vem hinner först, polisen eller … Jägaren?

Debattdeckare
Katarina Wennstam: ”Gänget” (Bonniers)
Debattartikel, journalistik och skönlitteratur, på samma gång. Så som Katarina Wennstam brukar författa sina deckare. Redan titeln ”Gänget” pekar på vad det handlar om: män och mansmyt. En handling som begicks i ungdomen kommer ikapp det före detta ”gänget”, nu en grupp medelklassmän. Vilket leder både till självmord och mord. Som ett extra spår tar Wennstam upp sociala medier och näthat.

Deckarlogg 2Kataina deckarblogg 1Bengt Eriksson
Katarina Tornborg