Tredje gången – snabbare, rappare, bättre ändå

Daniel Åberg
Nära gränsen 3
Domen
Uppl:
Lo Kauppi
(Storytel Original,
ljud- och e-bok)

Den fantastiskt produktiva författaren Daniel Åberg är tillbaka med del tre i spänningsserien om Lisa Korhonen.

Om boken

“Tredje gången gillt och allt närmare gränsen …

Det är påsktid i Pajala och ljuset har återvänt över Tornedalen, men i Lisa Korhonens liv är det mörkare än någonsin. Även om hon i vintras friades från anklagelserna om grov narkotikasmuggling till följd av brist på bevis, har ryktena om hennes inblandning i den stora härvan raserat hennes möjligheter till ett normalt liv. Dessutom står hon inför en ny uppslitande vårdnadstvist som hon med stor sannolikhet kommer att förlora.

När hon kontaktas av gangsterledaren Rikard Vildros för ett uppdrag tackar hon automatiskt nej, men när hon får veta vad som står på spel tvingas hon ompröva sitt beslut.”

Kauppi och dialekterna

Lo Kauppi, som även läst in de tidigare delarna, gör ett suveränt jobb. Hon får till så gott som alla förekommande dialekter utan att det blir för mycket. Riktigt bra, som alltid.

Full fart mot gränsen

Åberg är en förbaskat skicklig författare. Jag älskade hans “Dannyboy och kärleken” och de två tidigare böckerna i den här serien är riktigt bra de också.

Lisa Korhonen måste ha ett gigantiskt blödande magsår med tanke på allt hon får utstå. Hon är en intressant, trasig karaktär som går från nödsituation till nödsituation. Ibland tycker jag synd om henne, oftast hejar jag på henne och ibland blir jag lite sur när hon lyckas förvärra situationer.

Farten i den tredje delen är lika hög som i de första två. Det tar avstamp direkt och, precis som det ska vara i en tät ljudbok lämnas vi inte många chanser att hämta andan.

Jag tycker att “Domen” är om möjligt ännu tätare och snyggare skriven än de två första. Jag vill minnas att jag tyckte något skavde intrigmässigt precis i början av del två, men här är jag fastnaglad direkt.

Det är spännande och underhållande rakt igenom. Karaktärerna intressanta och mejslas ut snyggt under de nästan 15 timmar vi får följa med. Dialogen är rapp och snygg.

Daniel Åberg är en högintressant författare och, baserat på ett kort möte intill Storytel-montern på Bokmässan, jäkligt trevlig. Hans böcker åker oftast automatiskt ett snäpp högre i den oändliga lista med ljudböcker i bokhyllan och jag ser fram emot att få se vad han bjuder på härnäst.

Över gränsen?

Peter Westberggästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Westberg är även författare och hans första kriminalroman, ”Gourmand”, har i år publicerats av Lava Förlag. Han recenserar dessutom ljudböcker på peterwestberg.nu varifrån denna recension har hämtats.

Hon väcker barndomsminnen

Carina Rydberg
Vitt slödder
(Albert Bonniers förlag)

Nej, minns det inte som igår, men som långt borta.

Läser sällan romaner numera, föredrar biografier och essäer, men av någon anledning gick jag sta och köpte Carina Rydbergs senaste, ”Vitt slödder”.

Vet egentligen inte varför. Tyckte sådär om hennes självbiografiska genombrottsroman, ”Den högsta kasten”.

Men ändå. Kanske var det någon recension som triggade lusten. Carina Rydberg får omnämnanden i alla större dagstidningar, hon är väl respekterad i Kultursverige.

I likhet med genombrottet är ”Vitt slödder” självbiografisk. Titeln är en parafras på amerikanska ”White trash”. Dock är misären betydligt värre för den vita underklassen i USA:s trailer parks.

Carina Rydberg skildrar sin barndom och uppväxt i skarven mellan 1960-70-tal. De tidiga åren bodde familjen i Rågsved.

Vi får även följa henne senare i livet.

Hon var en ovanlig flicka som liten, och är en speciell kvinna idag.

Trots att hon hela livet haft nära till både ångest och depression dyker hon ner i händelser och skildrar dem med förvånansvärt gott humör. Livet som en absurd teaterpjäs.

Under uppväxten var relationen till föräldrarna allt annat än enkel.

Modern var nervös och hade hetsigt humör. Fadern var gåtfull och lämnade familjen under mycket speciella omständigheter. Han hade först tänkt ta livet av sig genom att lägga sig på tågspåren. Han räddades dock och istället skar han halsen av sig på tågperrongen mitt bland andra resenärer.

Tycker mig i Carina Rydbergs prosa få en känsla av Stig Larsson (inte Stieg Larsson, deckarförfattaren) vars böcker jag älskar. Båda författarna har erfarenhet av att skriva med stimulantia i kroppen. CR nämner att hon sen 1995 inte skrivit en bok i nyktert tillstånd. Det är dock inget läsaren märker av. Tvärtom är texten stringent.

Psykoterapeuter avverkar hon flera, den ena knäppare än den andra. Det är ganska roligt beskrivet. ”Ville jag bli tokig på riktigt så var en analys rätta vägen att gå.”

Kärleksaffärerna är många och sällan lyckade. Som när en man tar bra betalt för en burk Prozac, som han fått men inte kan använda. Rydberg utbrister i boken: ”Vad jag alltid har hatat med svenska män är deras snåla tarvligheter och det faktum att de själva är helt omedvetna om dem.”

Läsaren får föja med på utlandsresor, såväl till USA som utbytesstudent och senare till Taj Mahal och Indien.

Hon skaffar sig livserfarenhet och beskriver ett misslyckat självmordsförsök.

Sin livsregel sammanfattar hon till: ”Vad man måste inse är att det inte finns någon lycka – det gäller bara att hålla olyckan på avstånd.”

”Vitt slödder” väcker egna barndomsminnen till liv. Det kan faktiskt vara en anledning till att läsa Rydbergs roman.

Sent 1950-tal. Vår familj bodde i vad som sades vara Göteborgs första höghus, där Redbergslid gränsar mot Örgryte. Hyreshus vs villor. Även hyreshusen beboddes i hög grad av medelklassfamiljer.

Min mor berättade att höghuset hade frysboxar i källaren, en för varje lägenhet. Frysboxar var något nytt och de mer misstänksamma använde dem som allmänt förvaringsutrymme.

I skolan tävlade jag med en professorson om att få höga betyg. En anspänning som ledde till att tarmarna slog knut på sig under ett prov. Vilken nesa att bli hämtad av mamma och åka till sjukhuset där en läkare med plasthandskar stack in handen i rumpan min och vred tarmarna rätt.

En annan hågkomst är när jag puffade ner en flicka i ett dike. Tyckte hon stirrat lite väl stint på mig under lektionerna. Det räckte uppenbart för att straffa henne.

Upptäckte erotiken genom porrtidningar som Piff och Paff, utan att förstå vad det gick ut på. Vanligtvis var det någon kompis som tagit tidningarna från en storebror.

Som sagt. ”Vitt slödder” kan vara en bra katalysator för egna hågkomster.

Svante Nybyggars, 71 år och härmed gästrecensent på Deckarlogg, är en tidigare copywriter med passion för robusta kläder och stil. Under signaturen The Urban Hippie Swe syns han på Instagram och har drygt 74.000 följare. Han odlar också ett intresse för litteratur.

Over the top i full speed

Caroline Grimwalker
Första delen i Trickster-serien
Rekryteringen
(Nona)

Caroline Grimwalker är, vid det här laget, en mycket driven och rutinerad författare.

Hon debuterade 2008 (då med Jensen som efternamn) och har skrivit fack-, skräck- och spänningsböcker. Det sistnämnda debuterade hon med i fjol. Hon skrev snabbt tre titlar i serien ”Vågbrytarna” för att i år också starta den här nya ”Trickster”-serien.

Ändå har hon hamnat under radarn. Eller har hon? Kanske mest Deckarloggs krimiläsande radar som inte upptäckt och uppmärksammat Caroline Grimwalker (gift med Leffe, också Grimwalker)? Men nu är det på tiden för det.

”Snabbt”, som jag skrev, är nog ett nyckelord. Alltså tre titlar i serien ”Vågbrytarna” på ett drygt år och sen snabbstart för ”Trickster”-serien. Anar jag att hon skriver snabbt gånger två? Att det går undan vid tangentbordet liksom det går undan i ”Första titeln i Trickster-serien / Rekryteringen”?

Caroline Grimwalker skriver over the top. Med ett jäkla drag och tempo, det gäller själva berättandet såväl som  personerna och språket, inte minst dialogerna. Jag gillar det, som typ en thriller i varje mening. Men även om det är mest på gott så riskerar det även att bli på lite ont.  

Återkommer till det… Först huvudpersonen, den snart rekryterade. Hon (för som allt oftare i svenska deckare, särskilt kanske när de skrivs av kvinnliga deckarförfattare: huvudpersonen är en kvinna, deckarna är kvinnodeckare eller till och med kvinnoromaner) heter Ina, egentligen Halina, Farkas.

Hon har levt dubbla liv, haft en fot i det kriminella Malmö samtidigt som hon varit utredare hos polisen. Den ena världen krockade med den andra och Ina hamnade i fängelse; för mord. (Är det eller är det inte att berätta för mycket om jag avslöjar det handlade om en pedofil, som gick fri på grund av brist på bevis? Jag gör det i alla fall.)

Första gången läsarna får möta Ina Farkas sitter hon i häktet på Fosieanstalten i Malmö. Hon var ett hittebarn, en dag gammal med blodig navelsträng lämnades hon på trappan till ett hus; växte upp i fosterhem efter fosterhem och lärde sig att man måste ta hand om sig själv…

Hon ska sen hamna på Hinsebergsanstalten, innan Ina plötsligt släpps fri och rekryteras av den hemliga ordinationen Trickster. Nej, nu får jag sluta med att avslöja delar av handlingen.

Ina själv är förstås en tråd i ”Rekryteringen”. Vem hon är och hur hon är. Att hon är. Liksom det är en tråd i allt fler kvinnodeckare: en kvinna som är sig själv, sin egen historia, en annan och egen sorts kvinna. Ifall en mansslok får tycka nåt om detta så tror jag att det är viktigt, ett av de viktigaste budskapen just nu i svenska kvinnodeckare. Detta egentligen självklara: kvinnor kommer i många former och sorter.

Den andra tråden i !”Rekryteringen” är själva rekryteringen; den organisation som Trickster är och vad organisationen gör, varför den rekryterar Ina Farkas. Det handlar om det som ibland med ett blekt ord kallas främlingsfientlighet. Det handlar om det som är nazism. Ina Farkas rekryteras för att infiltrera den svenska högerextremismen/nynazismen.

Ja, det är rätt ord. Caroline Grimwalker drar upp rötterna och visar att de går bakåt till andra världskriget. ”Rekryteringen” är också en politisk roman. Jag vet att det finns deckarläsarna som har problem med det, med att budskap skrivs ut i klartext och saker nämns vid sina rätta namn. Ja, det finns säkert deckarläsare som nu har slutat läsa Deckarloggs recension.

Riktigt och rätt att göra det, skriva rakt ut vad det handlar om? Kanske, kanske inte. Jag själv brukar ju göra det så jag har väl redan valt. Ändå tvekar jag när jag läser den prolog som inleder ”Rekryteringen”. Plats: ”Residenset, Huvududdens naturreservat, Ekerö” (enligt rubriken). Här har organisationen Blod och jord i nord sitt hemliga träningsläger, i det överdådigt inredda kontoret står en guldglänsande byst av Hitler i bokhyllan.

Att ta i? Over the top, redan i prologen? Direkt försvann ett antal läsare? Nej, jag kan inte bestämma mig. Fast nog har väl redaktör och författare diskuterat detta, kanske  mildra och smyga sig på istället för att från bokens första sida hamra hårt-hårt med nävarna på tangentbordet…

Något annat med att skriva over the top, inte bara ibland utan hela tiden, snabbt-snabbare-snabbast, är att ”Rekryteringen” blivit drygt 550 sidor lång. Under så många sidor måste också en snabbskrivande, pådrivande deckarförfattare hämta andan (för att inte tala om vilopunkter för läsaren) för ingen klarar att hålla ett sånt tempot under hela 550 sidor.

Vilket betyder att ibland sjunker tempot – och det är inte medvetet skrivet och gjort – och sen speedar det upp igen. Det blir liksom longörer utan att vara det. Jag tycker och tror att Caroline Grimwalker skulle skriva ännu bättre, skriva ännu bättre deckare om hon bara tog det lite lugnare. Om hon kan ta det lugnare.

Det är ju inte säkert. Det här kan vara hennes stil. Hennes sätt att skriva. Som hon måste skriva. Då får jag ge mig, då tar jag tacksamt emot. För hon skriver bra som det är, hon skriver bra nu också. ”Rekryteringen” är en klart läsvärd deckare och thriller, kvinnodeckare och kvinnoroman, en politisk samhällsroman i, tyvärr, vår svenska samtid.

Låt den inte, om den gjort det, passera också under din radar.

Bengt Eriksson

På hugget, efter långsam inledning

Liza Marklund
Kallmyren
(Piratförlaget)

”Kallmyren” är den andra delen i Liza Marklunds planerade trilogi om Wiking Stormberg och de andra som bor i den lilla fiktiva hålan Stenträsk någonstans i det inre och kallaste av Norrland. Den är både oväntat dålig och oväntat bra.

Så kan det bli i böckernas värld om författaren, som det förefaller i just den här boken, är på lite olika humör när hon börjar resp. slutar sin bok. Gör då det något? Ja, det tycker jag nog.

Inledningen är långsam, omständlig och inte minst utdragen, enligt min mening. Saker och ting ska förklaras och den nya storyn byggas upp och det tar en helvetes tid. Bokens nya story bygger för all del på att man som läsare har klart för sig en del av vad som utspelade sig i förra boken ”Polcirkeln” och det är ju rimligt att Marklund ägnar lite tid och kraft åt det.

Men koncentration borde en författare med hennes bakgrund och mer än tio deckare bakom sig väl ha lärt sig vid det här laget. Kan man tycka. Det är förstås viktigt för läsaren, både den som läst förra boken men kanske framför allt för nya läsare, att få lite historia rekapitulerat, men det borde alltså kunnat ske snabbare och mer koncentrerat.

Vad som författaren tänker sig ska ske i den nya boken är ju viktigare än att allt för detaljerat och långsamt få upprepat vad som skett i den tidigare. Det tycker i vart fall den otåliga läsaren. Som dessutom värjer sig lite för att Marklund nu ger Wiking en, också i verkligheten, besvärlig cancersjukdom.

Sen är frågan om inte Marklund understundom dessutom försöker bli lite väl litterär. Till exempel när hon låter Wiking sitta på en sten i myren där hustrun, som man antar, gått ner sig i den förra boken och stirra ut över ödemarken och tänka på henne, som förresten heter Helena, och ibland dessutom i tysthet tala med henne.

Ja, så kan det hända i en bok som författaren menar sig behöva fylla ut med lite dödkött. Ity att ”sångerna från sensommarnätterna sjöngs av någon annan”, skriver hon, vad det nu ska betyda, men hursomhelst av någon annan än Helena, ska man kanske förstå.

Och Wiking lyssnar. Han fattar kanske. Men inte läsaren.

Nå. Men så börjar det äntligen hända saker. Markus, som är Wikings och Helenas nu vuxne son och som arbetar på den lite mystiska och hemlighetsfulla robotbas som redan i den förra boken förlagts till Stenträsk, har till sin stora glädje befordrats.

Vad sker då? Jo, han får ett mystiskt brev med posten där brevskrivaren skriver att han måste avsäga sig sin befordran, annars dör han. Budskapet upprepas i ett senare brev som skrämmande nog lagts på dörrmattan inne i hans hus och där det dessutom finns foton på hans barn och fru.

Båda breven är anonyma men ändå undertecknade, kan man säga, med en signatur som Wiking, när han får se breven, känner igen som sin hustrus typiska tecken. Mystiken tätnar i ett huj.  

Markus avsäger sig förstås tjänsten. En annan man blir befordrad i hans ställe. Och vad händer med honom? Jo, han omkommer i en bilolycka som formellt klassas som en bilolycka. Med detta börjar nu storyn skruvas åt. Wiking är, äntligen skulle jag vilja säga, på det polisiära hugget och agerar både inom och utom den polisära regelboken.

Till läsarens glädje.

Inte bara Wiking utan också Marklund blir som man kan förvänta sig i en bra deckare eller polisroman, det vill säga, skärpt och även hon på hugget. Vad som mer exakt sker nu vill jag här låta vara osagt – jag vill inte förstöra spänningen för läsaren som ännu inte läst ”Kallmyren”.

Men slutet är både välskrivet och så pass trovärdigt att jag, med de kunskaper jag har om rysk och annat spionarbete i främmande länder och som dessutom vet vad handlingskraftiga män och kvinnor kan åstadkomma om tvenne hjärtan och hjärnor spelar i samklang, trots allt sväljer det. Ja, trots allt. För visst finns det logiska och andra tveksamhet i storyn.

Hade jag inte varit en trött gammal cyniker hade det inte varit omöjligt att mitt nyopererade öga fuktats lite lätt när Wiking på bokens sista sida står hand i hand med en kvinna – som han för sina barn presenterat som Alice – och på en midsommarfest ser ett antal barn, åtminstone hans barnbarn, studsa och hoppa omkring på barns vis.

Men nu är jag en trött gammal cyniker och slår därför raskt igen boken.

Som jag förresten ger tre stars av fem i betyg. Och jag ser faktiskt fram mot nästa bok, vars början väl blir – som Wiking får veta där han nu på festen står med denna kvinnas hand i sin – att ett lik helt sonika plötsligt flutit upp i den för läsaren bekanta Kallmyren. Kan det vara kroppen efter Wikings döda fru som nu ploppat upp ur ett gyttjehål?  Ja, kan det?

”Men den historien tar vi nästa gång” skriver Marklund i bokens sista mening.

Kenneth Olaussongästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Deckarloggfredag: Bellman som självaste Bellman?

Peter Ekberg Pelz
Tetralogi: Döden ger liv
Del 1: Himmel du andas!
Del 2: Allting har sin tid
Del 3: Allt förvandlas… i livsdansen
Del 4: Dom dyrbaraste gåvor
(alla CISTER MUSIC)

Peter Ekberg Pelz sjunger, deklamerar och gestaltar Bellman i tetralogin ”Döden ger liv” (en EP och tre mindre album).

Han är som Fred Åkerström, kunde man säga, men mycket, mycket mer – än större utlevelse, än fler vokala gester och uttryck, än större vilja med risk att träffa fel och misstolka.

Han är kanske också, för så har det ju berättats, som självaste Carl Michael Bellman – att Bellman just skådespelade och gestaltade sina texter till (oftast lånade) melodier.

Det måste vara krävande, för honom som artist och människa men också för lyssnaren som både lyssnare och människa.

Han planterar orden i sig, gräver sen upp dem igen tillsammans med egna känslor och erfarenheter för att plantera dem i mig och dig.

Utrymmet räcker inte till en utförlig recension av alla fyra skivorna utan jag gör ett stickprov: fokuserar på hans tolkningar av en mycket välkänd Bellman-visa på vardera skiva.

Vaggvisa (på EP:n ”Himmel du andas!”) diktade Bellman till en folkvisemelodi. Den finns i många tolkningar och har även omdiktats, bland annat av Cornelis Vreeswijk.

En hemsk vaggvisa, om döden mer än livet. Bellman, som förlorat en son och nu fått ännu en, diktade om ”vår onda tid” för sin lille son och Ekberg Pelz lyfter fram varje ord så tydligt att vaggvisan måste orsaka mardrömmar.

I Glimmande nymf (på albumet ”Allting har sin tid”) har han istället tagit fram den ljusaste, vänaste sängkammarrösten. Men en djävul anas på tungan.

Kläd av dig, kläd av dig allt, uppmanas Cajsa Lisa. ”Lägg dig sen på min fiol”, sjunger Ekberg Pelz i sin dubbelgestaltning av Bellmans visa. Det låter som en romans men var prostitution.

Gubben Noak (på ”Allt förvandlas… i livsdansen”) har blivit något mitt emellan operett och revy eller till och med bondkomik – plus barockstuk med dans i musik och rytm. Som den supvisa den väl är.

Fjäril vingad (”Dom dyrbaraste gåvor”) är som en filmöppning, blickande ut över Hagaparken. Kan vara en skräckfilm, faktiskt.

I beskrivningen av Haga hörs en kuslig blandning i rösten, av skräck och skönhet. Som en lockelse in i det okända och dessutom med besk ironi i sista versen, där Peter Ekberg Pelz i form av Carl Michael Bellman biter sin mecenat.

Övriga visor får du höra själv – gör det! Varje spår är en  teateruppsättning där ackompanjemanget blir scenografi och rekvisita. I musiken finns akustisk gitarr och luta (kanske en cister?), stråkkvartett/kapell, kontrabas och blås.

Resultatet är enastående men ibland, beroende på lyssnaren, nog lite för mycket.

Därför, på grund av viss ojämnhet, blev betyget ”bara” nästbäst. Generellt för alla fyra skivorna, som projekt, blir betyget: det högsta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Ännu en bok om Maria Lang

Margareta Fahlgren
Ett dubbelt liv
Dagmar Lange alias Maria Lang
(Stockholmia förlag)

Oj! som jag längtar efter en riktigt bra bok om deckarförfattaren Maria Lang. Varje gång, kunde jag tillägga.

Maria Lang (1914-91) – en underskattad svensk deckarförfattare – skrev själv en bok om sig själv, sina båda jag. En självbiografi gånger 2: det ena jaget var Dagmar Lange, litteraturdoktor, lektor och flickläroverksrektor, och det andra jaget var Maria Lang, deckarförfattare.

Hennes egen bok – ”Vem är jag? Dagmar Lange eller Maria Lang” – kom 1983 och är utgången, till och med kan den vara svår att få tag på antikvariskt. Den är inte särskilt bra heller, eftersom Lange/Lang var så hemlig alternativt försiktig av sig. Hon avslöjade inte mer om sig själv än hon ville. 

Därför kastade jag mig över den biografi, ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner, som gavs ut lagom till 100-årsjubileet av Dagmar Lange/Maria Lang (således 2014). Men jag läste och blev besviken. Titeln var missvisande. Boken handlade mest om Lange och mindre om Lang.

Fast deras biografi var ändå välkommen: den breddade och fördjupade bilden av Dagmar Lange som person och människa, från barndomen i Västerås och Nora till begravningen i Nora kyrka. Biografin följer henne som litteraturstuderande och doktor på en avhandling om  Pontus Wikner, som lärare och rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

I somras var det dags igen: jag skyndade mig att skaffa och började genast läsa ännu en ny biografi med titeln ”Ett dubbelt liv – Dagmar Lange alias Maria Lang” (Stockholmia förlag) av Margareta Fahlgren, professor i litteraturvetenskap. Detta trots att redan titeln fick mig att ana ”ugglor i mossen” (för att knyta an till en Maria Lang-deckare från 1974).

För mycket Lange och för lite Lang, enligt mitt tycke. Framför allt för lite av Maria Langs detektivromaner: genomgångar, beskrivningar, jämförelser, analyser…

Visst, för helt nytillkomna Maria Lang-läsare kan det väl vara bra med ännu en presentation av biografiska fakta om Lange/Lang. Men det tar ju upp plats och lägger sig i vägen för den ordentliga genomgången av hennes deckare. Det blir inte utrymme för så mycket annat.

Och det är trist. Maria Lang – och inte minst hennes läsare – förtjänar mer. Men nu var jag orättvis mot Margareta Fahlgren, även hon tycker tydligen att de biografiska fakta som finns om Lange/Lang dels är få och dessutom framförts tidigare. För Fahlgren inleder också en läsning av deckarna…

Det är då hennes bok börjar att bli intressant och tillföra  något mer om just författaren Maria Lang och hennes detektivromaner. (Ja, där kunde väl Fahlgrens bok ha börjat?) Dock och det är ett stort dock verkar hon haka upp sig på Maria Langs beskrivning av sig själv som deckarförfattare: ”Jag skriver för att underhålla.”

Amen! För tusan! Lita aldrig på vad en författare säger om sig själv utan använd författarens litteratur som facit. Ingen ska få mig att tro att Lange/Lang som doktorerade på en svensk filosof som var homosexuell i garderoben, som upptäckte detta under arbetet som doktorand och skrev det i avhandlingen, att Pontus Wikner var homosexuell, och därför, just därför, fick vänta med att lägga fram sin avhandling och doktorera – att denna litteraturdoktor skulle skriva romaner, om så deckare, ”för att underhålla” och inget mer än så.

Nix. Det går jag inte på. Särskilt inte när författaren debuterade med en deckare, ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949), där temat och mordmotivet var homosexuell kärlek. Och vars deckare, om inte samtliga så nästan (inklusive ungdomsdeckarna), skrevs kring passion, kärlek och sexualitet.

Jag läser med intresse Margareta Fahlgrens genomgång av Maria Langs ämnen, personer och intriger. Fahlgren noterar passionen och erotiken, men hon är ju inte modigare än var Lang var. Går igenom men analyserar sällan. Skrapar på ytan men gräver inte på djupet. Varför? Jag förstår, inte, hon är ju litteraturvetare?!

Mer mod, litteraturprofessorn! Det finns så mycket spännande och intressant i Maria Langs deckare som en läsare, tillika litteraturvetare, borde kunna gräva upp och ut. Särskilt idag, när flera nya svenska deckarförfattare, mest uppmärksammade är väl Kristina Agnér och Kerstin Bergman, skriver deckare i traditionen efter Maria Lang.

Skulle de göra det för att de tycker att Maria Langs deckare var så roande och underhållande, mysiga och trivsamma, lite pussliga sådär, att nu ska de ta efter och skriva underhållande, mysiga och pussliga trivseldeckare? Finns det ens någon deckarförfattare idag som enbart skriver för att underhålla?   

Av allt som borde och kunde tas upp i Maria Langs deckare, varför inte börja med myten om pusseldeckare? Skrev hon verkligen pusseldeckare. Kan de kallas så? Kommissarie Christer Wijk letar visserligen ledtrådar som han försöker pussla ihop men hur många ledtrådar hittar han och hur väl lyckas han lägga pusslet?

Och viktigast: kan också läsaren pussla ihop trådarna och avslöja mördaren? Rätt tveksamt. Mitt krav på en pusseldeckare: läsaren ska ha lika stor chans som detektiven att lösa gåtan.

Borde Maria Langs detektivromaner hellre kallas psykologiska kriminalromaner? Så hade de kanske beskrivits, om de getts ut idag? Då har vi nått fram till passionerna och kärlekarna, till den rätt igenom hennes romaner återkommande sexualiteten. Var detta huvudämnet för henne? Det viktigaste?

För mig verkar det så. Detta som manliga (deckar)kritiker kallade ”budoarerotik”. (Dumskallar!) Jämfört med idag är det lågmält skildrat också, mest antytt. Men Maria Lang var kanske så modig i sina passionsskildringar att hon skrev före sin tid?

Hur skildras passionerna, hos kvinnor respektive män? Och hur förhåller sig passionen till kriminaliteten? Och vardagen, omgivningens blick, på passion och därmed kriminalitet?  Nu kom vi in på begreppet ”blick”, som i manlig.

Det påstås att Maria Lang skrev med en manlig blick. Varför inte undersöka det, om det stämmer. Eller om hennes blick snarare var allmängiltig = mänsklig. Blickade gjorde hon, men blickade hon för kvinnor som män?

Agatha Christie, som jag ogärna jämför Maria Lang med, de skrev mer olika än lika, har i  efterhand, av feministiska litteraturvetare, äreräddats som som just feminist. Går det att komma fram till att deckarförfattaren Maria Lang var en tidig feminist?

Hur porträtteras personerna i Maria Langs deckare; kvinnor och män, yngre och äldre, småstadsbor och stockholmare? Hur skildras de kvinnliga huvudpersonerna, litteraturvetaren Puck Bure i tidiga deckare (introducerad i debuten) följd av operasångaren Camilla Martin i senare (från och med ”Ofärd i huset bor”, 1959)? Hur olika är de – och hur lika?

Fiktionen kontra verkligheten skulle också kunna undersökas. Den fiktiva småstaden Skoga och den verkliga småstaden Nora. Hur nära är Langs småstadsskildring, till miljöer och människor? Som den märkliga uppdelningen av personerna som hon har i några romaner; dels ”Personer utan förebilder i verkligheten” och dels ”Verkliga och/eller uppdiktade personer”.

Ursäkta, ”och/eller”. Betyder vad? För att förvirra extra så är Jan Hoffner en av dessa ”och/eller”-personer. Han förekommer i vissa romaner och svarar dessutom för omslagen till vissa av dem. En klart verklig person, alltså. 

Det skulle gå att följa småstaden genom böckerna och påvisa hur den förändras med tiden, för det gör Skoga/Nora. Eller varför inte dubbelläsa och jämföra Maria Langs beskrivning av operasång, Stockholms- och Drottningholmsoperan med operakritikern Dagmar Langes recensioner?  

Och så vidare. Hur stod det förresten till med litteraturkritiken på hennes tid? Maria Langs deckare recenserades – positivt – av Bang, Barbro Alving. Men de var ju nära vänner! Privat alltså, Dagmar Lange och Barbro Alving. Ännu ett förresten, stämmer det att hennes tidiga deckare var bäst – de senare är mycket sämre? Genomgående? Alltid?

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

När Victoria iakttog Hörby

Läser i ”Mitt stora vackra hat – En biografi över Victoria Benedictsson” (Polaris) av Elisabeth Åsbrink. Rätt spännande på flera sätt, både boken med sin titel och författaren/människan/kvinnan Victoria Benedictsson. Återkommer till den här biografin…

Medan jag läste kom jag att tänka på en text jag själv skrev om tjejen där bortifrån kröken från mig räknat, alltså Fårakroken bortom Frenninge och uppåt Skumparp och Hårderup, nämligen densamma: Victoria Bruzelius, gift Benedictsson, författarnamn Ernst Ahlgren.

Så jag lägger väl ut den texten igen. Dock, ett par påpekanden om texten:

Hörby museum med sin permanenta utställning om Victoria Benedictsson är tyvärr stängt sen rätt länge och SD, som styr i Hörby kommun, har ännu inte återöppnad museet.

Opsis Barnkultur, den enda tidskrift som Sverige hade om barn- och ungdomslitteratur, verkar nu likaså tyvärr nedlagd för gott. Det är allt bra sorgligt.   

***

De gånger jag kör tvärvägen från Vollsjö via Frenninge mot Rönås brukar jag stanna till vid till Fårakroken, som det heter. Står där med bilen och betraktar den lantgård, som då hette Hårderups boställe, dit Victoria Bruzelius (gift Benedictsson och med författarnamnet Ernst Ahlgren) kom med föräldrarna när hon var 15 år.

En gång då jag var på väg till Trelleborg passade jag också på att ta en sväng om Fru Alstad eller egentligen Domme och Charlottenbergs gård, där Victoria föddes och växte upp tills pappan Thure Bruzelius måste sälja gården. På platsen står en minnessten över Victoria Benedictsson, rest den 6 mars 1950.

Victoria bröllop

Och när jag är i Köpenhamn så kan det ofta hända att mina fötter hamnar på Hovedvagtsgade, en mindre gata vid Kongens Nytorv. Jag ställer mig vid gatunumret 6 och låtsas att Hotell Leopold finns kvar. Den 22 juli 1888 hittades Victoria Benedictsson död i sitt rum på hotellet.

Victoria med sin blivande make Christian Benedictsson. Förlovningsfoto från 1871. Foto: J.M.Lindstedt, Hörby. 

Men varför – varför promenera i döda författares miljöer och sällskap? Räcker det inte att läsa böckerna? Svar: Nej. Vissa litteraturkritiker vill skilja mellan författaren och verket. Det gör jag också: något likhetstecken ska man inte sätta. Mer fantasi och förmåga än så har väl en skönlitterär författare.

Däremot var det just denna människa, som föddes, växte upp, levde och kanske dog i just dessa miljöer, som blev författare. Mellan människan och författaren finns också ett likhetstecken, som är svårare att sudda ut. En författare blir och är sina livserfarenheter, uppväxt- och livsmiljön spelar roll.

Därför promenerar jag i döda författares miljöer och sällskap. Författaren går bredvid, visar sina platser och gator, pratar med mig. Ett möte, snarare mellan människan än författaren och läsaren, som får böckerna att växa och djupna.

Victoriahuset

Därför stod jag i lördags också på Råbygatan 8 i Hörby och läste skylten på huset: ”Här bodde författarinnan Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren) under sin Hörbytid anno 1873-1888.”

Innan jag hamnade här – vid det hus där Victoria levde med sin make, fem styvbarn och två egna (ett dog tidigt) – hade jag gått runt  i samhället under ledning och föreläsning av Eva Grip, en av tre Skåneguider som ett par lördagar i månaden ordnar guidade turer genom ”Hörby på Victorias tid”.

Uppgifter och årtal: Victoria Bruzelius föddes 1850. När hon äntligen förmått pappan att låta henne åka till Stockholm för att studera till konstnär så vägrade prästen i Frenninge-Vollsjö att skriva flyttbetyg. Då (som protest? i desperation?) gifte Victoria sig med Christian Benedictsson, postmästare i Hörby. Hon var 21 och han nära 28 år äldre. Tio år senare, 1884, skulle Ernst Ahlgren/Victoria Benedictsson ge ut sin första bok.

Eva Grip berättade om Hörby torg på Victorias tid, läste ur hennes dagböcker och tog oss med på den ”Åpromenad” (längs Hörbyån) som hon tyckte om att gå. Vid en promenad fick Victoria se två hundar: en liten som ramlat i ån och en stor som försökte hjälpa den lilla att ta sig upp. Det gav uppslag till berättelsen ”Djurstudie”.

Victoria porträtt

Eva pekar: ”Det här päronträdet fanns redan på Victorias tid. Hon såg det genom fönstret.” Postkontoret låg i ena delen av huset men postmästargården innehöll också en bokhandel, som makarna Benedictsson förestod. Där satt Victoria och läste nya böcker och tidningar, hon kunde också sitta och skriva.

Victoria Benedictsson hos fotograf i Köpenhamn 1888.

I dagböcker, noveller, romaner och pjäser noterade Victoria Benedictsson hur livet gestaltade sig i en liten inskränkt köping, både för en kvinna och männen. Fast när jag säger ”Hörbyförfattare” protesterar Eva Grip. ”Att Hörby skulle vara fundamental för hennes författarskap… det tror jag inte”, svarar hon.

Men då får vi vara oense. För mig blir det allt mer uppenbart att såväl de yngre åren på landsbygden i Hårderup och Domme som vuxenlivet i Hörby var både direkta inspirationskällor och de glasögon genom vilka hon betraktade och beskrev livet, sitt och andras.

Promenaden genom ”Hörby på Victorias tid” avslutas vid Hörby museum, som håller specialöppet i samband med de guidade turerna. Museet har flera Victoria Benedictsson-rum som dokumenterar henne som kvinna, människa och författare. Hon sitter själv här också vid sitt ”skrivskåp”. Dessutom finns en välfylld bokhylla med böcker av och om Victoria Benedictsson.

Jag köper två häften, som poängterar att hon visst kan kallas Hörbyförfattare. I ”Fairbrooks krögare” skildrar hon vad som skedde på Nya hotellet. ”Fairbrooks blåstrumpa – hennes lefnad och gerning samt slutliga ändalykt” är en svarsskrift av pseudonymen E. N. Flax-Villager, eftersom Hörbys karlar blev så jäddra sura på hennes beskrivning.

Tre X kortkultur

1) E-böcker. Inte minst vad gäller tillgången på äldre litteratur har e-böcker inneburit en smärre revolution. Som att jag kan gå in på nätsidan för ”Bibliotek SkåneSydost”, söka på Victoria Benedictsson och ladda ner hennes böcker. Till exempel ”Från Skåne”, debutnovellsamlingen från 1884, eller romanerna ”Pengar” (1885) och ”Fru Marianne” (1887), bägge skildrar ”samma” kvinnoliv men med var sitt slut.

2) Poesi. Nya numret av alltid intressanta kulturtidskriften Opsis Barnkultur innehåller ett långt sjok om Almapristagaren Jaqueline Woodson: genomgång av böckerna, intervju med författaren och inte minst några dikter, nära och känsligt tolkade av Athena Farrokhzad, ur ”brun flicka drömmer” (på svenska i höst). På samma gång en diktsamling för unga som vuxna och en afrikanskamerikansk kvinnas självbiografi.

3) Lundell igen. Läser vidare i Ulf Lundells bok ”Vardagar” (W&W) och ser att han håller fast vid 70-talets nya sätt att skriva (fast nytt vetetusan men modernt då). Som att han skriver mej och sej (inte mig och sig), nån, nånting och nånsin (istället för någon, någonting och någonsin), dom (aldrig de och dem), till och med säjer (istället för säger) och mejl (usch för mail). Jag gillar det, att han envisas med att stava muntligt.

Bengt Eriksson
Krönika i YA/KB 2018

Plock ur den svenska deckarutgivningen hösten 2022

Blott några tips, ännu så länge. Och en minneslapp för mig, hoppa inte över någon bok och glöm att läsa! Följande böcker har jag alltså ställt in i min svenska deckarhylla för hösten 2022, bläddrat lite i men ännu inte börjat läsa.

I ”Vakthundarna” (Bokfabriken) återkommer Olle Lönnaeus ännu en gång till Österlen. Åtminstone inleds hans nya deckare med att krigsveteranen Simon, introducerad i förra boken, befinner sig på Haväng.

Kamilla Oresvärd återvänder till Göteborg. ”Cirkusprinsessan” (Norstedts) inleder hennes nya deckarserie med Björn Carlsson, polisinspektör i just Göteborg.

”Irrvägar” (Saga Egmont/Stellar) inleder också en ny polisserie av Cecilia Sahlström. Hon är kvar i Skåne men har lämnat Lund och låter Rakel Vrede vara polis i Malmö.

Förresten, i ”Gökungen” återkommer också Camilla Läckberg till Fjällbacka. Efter uppehållet, förra titeln gavs ut 2017, skriver hon nu vidare på serien om och med makarna, numera trebarnsföräldrarna Erica, författare, och Patrik, polis.

Anders Roslund återkommer för, om jag räknar rätt, artonde gången med en polisroman, ”100 procent” (Albert Bonniers), om den allt mer åldrande, trötta och desillusionerade kriminalkommissarien Ewert Grens. Om Grens återkommer återstår att läsa och se, eftersom han verkar ta livet av sig i början av boken…

”Kallmyren” (Piratförlaget) heter Liza Marklunds andra titel i hennes nya serie­ med miljö från den fiktiva men nästan verkliga polcirkelkommunen Stenträsk i Norrbottens län.

Den av Svenska Deckarakademin debutantbelönade Sara Strömberg har skrivit sin andra deckare, ”Skred” (Modernista), om frilansjournalisten Vera Bergström i Åretrakten och Jeanette Bergenstav har skrivit sin andra, ”Nattrov” (Norstedts), om likaså frilansjournalisten Jennifer Sundin i Göteborg.

Medan Sofie Bjarup fortsätter att skriva om kriminalitet, livsvillkor (uppe/nere) och förbjuden kärlek i det viktorianska London. ”Skymningsvarelser” (Lind & Co) heter hennes nya, andra historiska deckare. Året är 1889.

Även Tina N Martin fortsätter att skriva där hon skrev. ”Åskmakaren” (Polaris) är hennes andra polisroman om och med kriminalinspektör Idun Lind i Luleå.

Edvard Fenviks bägge stockholmspoliser Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic återkommer i ”Sista ordet” (Lind & Co), hans andra polisroman.

Anna Fredriksson är en av de svenska författare som gått från feelgood till crime. (De börjar bli några stycken nu.) Som deckarförfattare debuterar hon med ”Minnesförlusten” (Forum). 

Kan i sammanhanget också nämna Frida Skybäck, som gått från feelgood- över thriller-skrivande till att med ”Svartfågel” (Norstedts) skriva sin första polisroman. Författarmiljö: fortsatt Skåne.

Anna Bågstam har däremot lämnat Landskrona med omnejd och börjat skriva en ny deckarserie, ”Hemligheten” (Norstedts) är första titeln, om rättsväsende, advokatmiljöer och maktmissbruk. Miljö: Stockholm (med rätt stor omnejd).

Till sist ett par deckardebutanter, som jag inte hunnit läsa ännu men en av dem, Malin Sanglert med ”Det andra arvet” (Bokfabriken), är redan nominerad till Crimetime Award. Ännu en återvändardeckare, i den allt längre raden, med barn- och ungdomsminnen.

Lotta Malmhesters deckardebut ”Sprucket ansikte” (Southside Stories) – en psykologisk thriller, för att vara mer specifik – är skriven i en egen form. Som en dagbok rätt igenom romanen, från 2019-01-02 (onsdag) till 2020-01-31 (fredag).

Nog nu, räcker och blir över. Det kommer förstås ännu fler nya svenska deckare i höst men man = både jag och du måste ju hinna läsa dem också. Hur ska tiden räcka till?  

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Filmiskt med klar röd tråd

Katarina Waderius
Blodröd snö
(Tibblin & Partner)

En debutant i en ganska så kort deckarroman om man jämför med en del annat inom genren kriminallitteratur.

Jag tror att det går bra stundtals med ett mera reducerat antal sidor för att kunna beskriva en central händelse som leder i framåtriktat rörelse själva grundberättelsen.

Ett vittne till ett brutalt mord. Det är navet i en serie händelser som raskt och snabbt skildras i denna kriminalroman.

Stundtals flyter romanen fram i filmiska förlopp och de förstärks av att själva berättelsen tenderar att bli likt ett filmmanus med deskriptiva scenanvisningar och repliker.

En koncist och klar röd tråd råder genom bokens kapitel och jag tänker inte avslöja några detaljer kring romanen.

Men jag tror att läsarna kommer finna boken enkel och lättsam i språket och med ett flyt i handlingen. En formel som nog kan fungera som koncept också för författarens framtida böcker.

Micheles Kindh, gästrecensent på Deckarlogg, var tidigare anställd inom järnvägen. Han har även varit chefredaktör för webbtidningen Blaskan.nu och är numera redaktör för dess facebookgrupp Blaskans Vänner.

Deckarloggfredag: Sapfo, Anne Carson och jag

Nej, Anne Carson presenterade inte Sapfo för mig. Sapfo och jag möttes långt tidigare: på en sida i den lärobok, ”Dikt och tanke”, som jag fick när jag 1963 började på gymnasiet. Vi umgicks några år men kom sen ifrån varandra, tills vi återsågs över 50 år senare. Då hade du fått sällskap av din yngre väninna, Anne.

Fast yngre och yngre. Den grekiska urkärlekspoeten Sapfo må ha fötts på ön Lesbos cirka 630 år före vår tideräkning och den kanadensiska filologen, författaren, poeten, översättaren och kritikern Anne Carson föddes 1950 i Toronto – men vem av dem som är yngst kan ändå vara svårt att avgöra. Sapfo är ju evigt ung. Och Anne verkar bli allt yngre och fräckare. 

Anne Carson: ”If Not, Winter” / Fragments of Sappho” (2002)

Det är i alla fall så jag ser och läser dem. Som samtida med varandra – och mig. Sapfo är och förblir en poet i den eviga samtiden. Anne Carson är översättaren och tolkaren av denna evigt pågående samtid, från den grekiska antiken till idag, som Sapfos dikter och fragment förmedlar. Så långt tillbaks och ändå nu, just nu. Någon  helt annanstans och ändå här, precis här.

Anne Carson har också blivit den referens och hållpunkt, som snart sagt alla som översätter och tolkar Sapfo måste förhålla sig till. Detta gäller oavsett land och språk, inte minst Sverige och det svenska språket. Hon har en så egen syn på filologi (mer som poesi och filosofi), antikens historia och poeten Sapfo att jag undrar hur hon tagits emot om hon inte verkat i den nordamerikanska universitetsvärlden utan varit en svensk student. Hade Anne Carson kunnat doktorera i Lund?

Som när hon i introduktionen till sin allt mer normsättande tolkningsvolym ”If Not, Winter” / Fragments of Sappho” (utgiven 2002) slår fast (min översättning) att ”Sapfo var musiker.” Trots att Anne Carson ju vet att det vet man inte. Ingen kan säkert säga hur Sapfos dikter (sånger?) framfördes. Men Carson fortsätter, lika istadigt som självklart: ”Hennes poesi var sångpoesi, den komponerades för att sjungas till lyra.”

Varför skriver hon så? Det är ju inte mot bättre vetande utan tvärtom: hon skriver med allt sitt vetande. Med sin kunskap skriver hon mot kunskapen. Jag gillar det. Att hon ifrågasätter, sig själv och andra, ifrågasätter feghet, både vad gäller att översätta poesi och att bedriva forskning.   

Magnus William-Olsson / Vasilis Papagheorghiou: ”Sapfo – Dikter och fragment” (2005)

När jag för några år sen tyckte att också jag skulle våga nytolka Sapfos dikter och fragment till svenska, då blev Anne Carson min – virtuella – redaktör. Hon stod liksom och tjuvkikade på vad jag översatte och skrev. Men Carson var inte den sortens redaktör som pekade finger och kommenderade ”korrekt språk” utan hon ropade entusiastiskt: Ta i mer! Mer ändå! Fega inte! Försök hitta ett ännu häftigare ord som är både nutida och historiskt.

Filologi kan beskrivas som lingvistik med mera: inte enbart språkstudier utan studier i språket, kulturen, samhället och livet. Till en början handlade filologi om antikens Grekland och Rom. Efter att även moderna språk och kulturer hade börjat studeras uppstod två grenar: (modern) filologi respektive (gammal) klassisk filologi.  

Fast olika filologer i olika språkområden har olika åsikter om dessa rubriceringar och indelningar. Vilket innebär: ett ypperligt vetenskapligt fält för någon så poetisk och fantasirik som Anne Carson! (Utan att tveka kan hon ju förena Sköna Helena och Marilyn Monroe till en och samma person: Norma Jeane Baker av Troja.) 

När jag menar att Sapfo är evig och samtida så är hon det inte bara för mig utan för alla – även om alla inte vet om det. Sapfo lär ha levt och diktat – främst om sin och andras kärlek till män som kvinnor men också om sin eventuella dotter och sina lika eventuella bröder, mäktiga familjer, resor och krig – i staden Mytilene på den grekiska ön Lesbos från, ungefär, år 630 till 570 före Kristus.

Jesper Svenbro: ”Sånger till sjusträngad bárbitos” (2018)

”Lär ha”, eftersom nästan inget är känt om Sapfo. Det enda eftervärlden vet är vad som står i de diktfragment och någon enstaka dikt som nedtecknades  sådär 300 år efter hennes död. Ändå lever Sapfo, fortfarande. Hon diktar och sjunger, ännu.

Så som Sapfo beskrev kärleken, så har en lång rad efterföljare – till exempel de skrivande poeterna Harriet Löwenhjelm, Edith Södergran, Karin Boye, Ann Smith och Dorothy Parker, liksom sångpoeterna Eva Dahlgren, Kajsa Grytt, Melissa Horn, Françoise Hardy, Bob Dylan och Leonard Cohen, för att nämna några – också upplevt kärleken, diktat och sjungit om den.

Sapfo sammanfattar koncist med två rader i fragment 41: ”jag vet inte vad jag ska ta mig till / med mina motstridiga känslor” (min översättning). Ja, det räcker med ett enda, dubbelbetydelsefullt ord: ”bitterljuvt” eller ”ljuvbittert”. Hur många kvinnor och män har inte upplevt och känt likadant genom de drygt 2 500 åren efter Sapfo? Oräkneliga är de skrivande och sjungande poeter som uttryckt kärlekens dubbla känsla i dikter och sånger.

Ja, gå själv in på någon strömningstjänst för musik, sök på ”bittersweet” och se hur otroligt många titlar på låtar och skivor som kommer upp.

”Ingen som älskat har några invändningar”, intygar Anne Carson i sin boklånga essä om begreppet ”Eros – Den bitterljuva” (på svenska 2020) – eller ”Eros the bittersweet” (1986), som originaltiteln lyder. I boken betonar akademikern och forskaren Carson att poeten Sapfo satte ihop ordet i omvänd ordning – alltså ”ljuvbitter” – och redogör för att Sapfo menade att känslorna är samtidiga.

Bengt Eriksson: ”Sapfo på nytt” (2020)

Fast det undrar jag, om det i förälskelsens ögonblick är möjligt att känna så dubbelt på en och samma gång. Om inte den ena känslan måste komma i alla fall något lite före den andra. Och det verkar också poeten och översättaren Carson ha undrat, för i sin tolkning av Sapfos fragment 130 valde hon att beskriva kärleken som   ”sweetbitter unmanageable creature”.

Förresten kunde det kanske vara lite intressant att jämföra med några av de senaste årens svenska Sapfo-tolkare, se hur de förhållit sig till Sapfo, Anne Carson och den bittra och ljuva, ljuva och bittra kärleken?

Översättningen ”bittert ljuvliga, oregerliga djur” använde Magnus William-Olsson och Vasilis Papagheorghiou i boken ”Sapfo – Dikter och fragment” (2005), ”ljuvligt stingande, obetvingliga djur” översatte Jesper Svenbro i ”Sånger till sjusträngad bárbitos” (2018) och ”detta ljuva, bittra odresserbara djur” översätter Bengt Eriksson (det är alltså jag) i ”Sapfo på nytt” (2020).  I år har William-Olsson och Papagheorghiou återkommit med nytolkningar av sig själva i boken ”Sapfo – Dikterna och fragmenten”. Nu lyder deras översättning: ”bitterljuva, oregerliga djur”.

Läsare, läsare på stolen där. Säg vilken tolkning som den bästa är?  

Anne Carson har kommit allt närmare Sapfo, så nära att jag ibland kan få för mig att hon är Sapfo. Eller så är de bara (som om det vore så bara) bästa väninnor, i tankarna, känslorna och livet. Liksom Anne Carson blev min redaktör har Sapfo, bakom axeln och i hjärtat, blivit Annes redaktör och väninna – att samtala med om kärlek, män och kvinnor, livet och tiden.

Men väl knappast formen, den litterära formen? Anne Carson skriver inte som Sapfo, hennes dikter använder inte sapfisk strof. Vad Sapfo lärt Anne är att vara modig och våga, i forskning som i diktande. Jag tror det är Sapfo, som fått allt mer att flyta ihop allt mer hos och för Carson: tiderna och formerna, sakprosan och poesin.

William-Olsson / Papagheorghiou: ”Sapfo – Dikterna och fragmenten” (2022)

Anne Carson är en modern filolog och en klassisk filolog, på samma gång. Hon är också poet och filolog, samtidigt. Hennes essäer blir poesi och dikterna är filologi. Bevis på detta kan bland annat hittas i böckerna ”Lediga män” (på svenska 2020, i original 2000) och ”Norma Jeane Baker av Troja” (2021/2019).

I den förstnämnda – ordagrant en filologisk diktsamling – handlar flera dikter om ett TV-program där Sapfo tydligen ska medverka. En av dikterna inleds: ”Sapfo sminkar sig kl. 5 på morgonen i skogen invid hotellet”. En annan dikt, dessutom benämnd ”Essä om vad jag tänker mest på”, innehåller följande rader: ”Som ni vet är filologins främsta uppgift / att reducera glädjen som en text förmedlar / till en slump”.

Fler som Carson möter i dikterna: Thukydides, Virginia Woolf, Catullus, Lasaros, Edward Hopper, Freud, Cathérine Deneuve…

Den andra boken – en pjäsmonolog eller ett operalibretto, texten har också blivit uppförd som musikteater – är den gamle greken Euripides antika drama om Helena, omtolkat av Anne Carson. Hon låter Helena av Sparta förvandlas till Marilyn Monroe, alias Norma Jeane Baker, och förflyttas från Troja till en svit på lyxhotellet Chateau Marmont i Los Angeles. Även Arthur Miller och Truman Capote förekommer.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar