I-stället-för-sommardeckare 4) Mästerdetektiven, kriminologen och professorn

Mellan deckare och krimi har jag i sommar också läst ”Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv / Berättelsen om mitt yrkesliv” (Bonniers).

Alltså den nya, andra självbiografin av och om bland annat mästerdetektiven, kriminologen och deckarförfattaren – populärt kallad ”professorn” – Leif GW Persson.

GW Persson VingmutterJa, och inte minst människan.

Till skillnad från vissa recensenter så stör jag mig inte på att GW ännu en gång tuggar om vissa händelser från förra biografin i nya varianter.

Och hans kriminologiska yrkesliv bryr jag mig mindre om. Det jag uppskattar mest är den öppenhjärtiga syn som GW har på sig själv som författare och människa.

Ärligt är ordet. Han betraktar sig med öppna ögon och beskriver sig som han tycker att han är; på ont och gott.

Han har ju faktisk rätt bra koll på sig själv. Och numera, som det verkar, kontroll över sig själv också.

Intressant att ta del av, om man brukar läsa GW Perssons polisromaner och/eller se professorn/kriminologen på TV.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Annonser

Sommardeckare 3) Bröllop i traditionsenlig stil på Gotland

Också läst ”Som daggen stilla kysst” (Lind & Co) i sommar, den hittills bästa titeln i serien om pensionären Anki och före detta polisen Tryggve (som hon någon gång väl ändå i alla fall ska få ihop det med!) på Gotland.

Cedervall som-daggen-stilla-kysstSkriver och tycker alltså jag, som tidigare tyckt att Marianne Cedervall inte lyckats riktigt så bra efter att hon slutade med sin förra nästan-deckarserie – men desto mer övernaturliga spänningsromaner med feelgood – om Mirjam och Hervor, dessa bägge, tja, ”häxor”.

Inte förrän nu, för här och nu lyckas Cedervall balansera feelgood och krimi, småmys och allvar, mycket bättre – jo, riktigt bra . mot varann.

Intrigen spinner kring ett traditionellt gotländskt bröllop där det börjar hända saker – med giftermålet och runt omkring, både gamla fördomar och det förflutna sipprar upp till nutiden.

Feelgood på riktigt, kan man säga så? Det kan man!

Och när du läst fram till de sista sidorna låter Cedervall ana något lovande…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Antikviteter, mat och mord

Med anledning av årets Homan-deckare ”Den engelske kusinen”: följande krönika skrev jag om deckarförfattaren Jan Mårtenson och antikvitetshandlaren Johan Kristian Homan för ett par år sen…

***

Den första sommardagen infaller alltid när jag får årets Homandeckare i hand. Jag slår mig ner under päronträdet i trädgården och börjar läsa Jan Mårtensons nya deckare, ”Silverapostlarna” (W&W), om antikhandlaren och amatördetektiven Johan Kristian Homan.

Ännu är jag bara på sidan 9, där ringer det i Homans mobil. En kollega, som också hade en antikhandel i Stockholm men flyttat till Söderköping, ska fylla 50 och bjuder Homan på festen för att ”ingå bland ungdomarna”.

SONY DSC

Jan Mårtenson eller om det kan vara Johan Kristian Homan? Foto: Creative Commons / Jan Ainali.

Vi trogna Homanläsare småler. ”Själv hade jag ju en bit kvar”, tänker Homan. Det har han haft sen ”Helgeandsmordet” kom 1973 och inledde serien. Homan uppstod, ja, föddes, som 45-åring och har förblivit det genom 43 år och 45 böcker.

Att en deckarhjälte stannar i åldern är inget ovanligt. Det lite speciella med Homan är att tiden tickar på: samhället och kriminaliteten förändras omkring honom.

I ”Silverapostlarna” – nu har jag läst vidare – stiger Homan på en blå dragspelsbuss (nej, inga sådana i Stockholm 1973) och i Svenska Dagbladet ser han att Operan ska sätta upp Wagners ”Ringen” med Nina Stemme och Katarina Dalayman. Plus mobiltelefonen förstås. Kriminaliteten är uppdaterad till beskyddarligor, knarksmuggling och cannabisodling (samt mord).

Det finns en högst mänsklig förklaring till att Homan förblir 45. På pocketomslaget till ”Helgeandsmordet” kan man se ett foto av Jan Mårtenson i samma blåa blazer som sin hjälte, lätt gråhårig men ”ung”, säg 45 år, och med en siameskatt på axeln. Katten måste heta Cléo de Merode, för så heter Homans katt.

Johan Kristian Homan är författaren och förre diplomaten Jan Mårtensons evigt unge alter ego.

Men hur kan jag, som annars mest gillar hårdkokt, sluka Homandeckare? För spänningen? Nej! Bra intriger? Knappast. Välskrivna? Inte numera. Samhällskildringar? För all del men jag instämmer sällan i Homans konservativa åsikter.

Vad jag uppskattar desto mer är Homans personliga tankar = korta föreläsningar om antikviteter – som gustavianska stolar, Chippendalemöbler och en Röstrandsskål (exempel ur nya boken).

Jag tycker också om att följa med när Homan reser utomlands, ensam eller som ”ledsagare” till Francine, Säpochef och hans särbo sen ”Caesars örn” (1996). Nu senast reser de till Lissabon på ett snabbesök som gärna fått sträcka ut över fler kapitel.

Jag, Homan och Mårtenson är dessutom mycket matintresserade. Ofta avslutas böckerna med ett matrecept, som jag brukar slå upp och kolla innan jag börjar läsa. I ”Silverapostlarna” finns ett recept på Sjömansbiff.

Fast allra mest lockas jag av den Stockholmsmiljö där Homan rör sig – med utgångspunkt från sin antikhandel i Gamla stan. Men vilken av alla antikhandlar, som ligger vägg i vägg på Köpmangatan, kan vara hans? Det har aldrig avslöjats.

Däremot vet medlemmarna i det litterära HomanSällskapet – jo, det finns ett sådant – att Johan Kristian Homan är bosatt vid Köpmantorget 10, högst upp med balkong. Han övertog våningen efter skådespelaren Ulf Palme.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB, YA, TA 2016

Sommardeckare 2) Med utsikt från Köpmangatan

Det är en tradition, vana eller ovana att jag varje sommar läser Jan Mårtensons nya Homan-deckare.

Varför? kan man fråga sig (och även jag).

MårtensonJa, inte för det deckiga och kriminella i alla fall. Men här finns alltid en stockholmsstämning som jag uppskattar, miljön i Gamla stan med omnejd (Stockholm, alltså).

”Den engelske kusinen” (W&W), som årets titel heter, börjar med antikvitetshandlaren Johan Kristian Homan och hans Julia Roberts till Säpochef på plats i Sydafrika.

Väl hemma i antikvitetsaffären på Köpmangatan inträder såväl brittiska spioner och en skjutglatt ilsken ryss.

Annars: som det brukar. Homan blir så smått misstänkt för mord.

Dessutom, vilket sällan påpekas, skriver ju Jan Mårtenson politiska deckare med ymmiga kommentarer om samhället och politiken. Och nog har de – både Mårtensson och Homan – blivit mindre reaktionära med åren?

(Åren och åren förresten. Johan Kristian Homan har knappt åldrats en sekund sen han 1973 presenterades som medelålders i ”Helgeandsmorden”.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Sommardeckare 1) Skogsbrand i Dalarna

Jo, jag envisas med att tycka att det bästa som Ingrid Hedström har skrivit fortfarande är hennes förra deckarserie om Martine Poirot, belgisk åklagare i den fiktiva staden Villette.

hEDSTRÖM brandgataDock: den nya, tredje och hittills bästa titeln i Hedströms nya, pågående serie om Astrid Semmels, diplomat och liknande, blev en sommarfavorit den också.

Och en extra aktuell sådan råkade det bli: ”Brandgata” (Alfabeta) utspelar sig i Bergslagsskogarna där en stor skogsbrand drar fram och hotar både hus och människor.

Men framför allt har Hedström skrivit en sammanhållande spännande krimi, från nutid och bakåt och framåt igen, från Sverige till utomlands och tillbaks, om det mord som sker på den förra kvinnliga utrikesministern, vid Granåkers kyrka.

Och varför det sker…

Ingrid Hedström brukar ha lite svårt med den avslutande trådknuten men här lyckas hon rätt bra med att knyta ihop den också.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Stadens och landsbygdens noir

Leif Woxlin
Sofia Berger går till skogs
(Mimer)

Ända sen debuten 2003 har Leif Woxlin varit en av Sveriges främsta deckarförfattare i skymundan.

Woxlin sofia-berger-gar-till-skogsHan håller formen också i sin tolfte bok om kriminalpoliserna i Hudiksvall med omnejd. Fast ”Sofia Berger går till skogs” har blivit mer av thriller, både innan- och utanför polisgenren.

De kriminella miljöerna är två: dels Stockholm, dit före detta kriminalinspektör Berger åkt för att söka jobb, och främst Hälsingland, där Bergers hemman tagits i bruk som flyktingförläggning.

Vad går själva kriminalgåtan ut på? Det begrep jag inte förrän på de sista sidorna.

Men det är inte grejen; det handlar om hur Leif Woxlin skriver, inte om exakt vad.

I skogarna kring Delsbo lyckas Woxlin skapa en egen stämning av landsbygdens noir. Mycket action i en lantlig ödebygd, långt bortom Stockholm.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Hur hemskt får det bli?

Jag skriver på en recension av Midsommarmorden, som titeln lyder på Magnus Nordins nya spänningsroman för unga vuxna, till Opsis Barnkultur. Den här gången en ganska regelrätt pusseldeckare och med tiden kommer recensionen att hamna också på Deckarlogg.

Magnus Nordin MidsommarmordenMagnus Nordin är en av Sveriges mest intressanta författare av spänningsromaner (från skräck till deckare) och då inkluderar jag både ungdoms- och vuxenförfattare. Vad nu den skillnaden består av, när det gäller Nordin.

Följande intervjukrönika om spänningsromaner för yngre (i allmänhet) och om Magnus Nordin (i synnerhet) skrev jag för några år sen. Läggs härmed ut i väntan på recensionen av hans nya roman…

***

En av årets bästa svenska deckare, ”Avgrundens änglar” av Magnus Nordin, recenserades nyligen i den här tidningen. Men inte på deckaruppslaget utan på kultursidornas barn- och ungdomsbokuppslag. Alltså en ungdomsdeckare? Ja, fast en vuxen ungdomsdeckare – en roman som kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Magnus Nordin Avgrundens änglarFlera av Nordins så kallade ungdomsromaner kunde ha platsat i en nyutkommen fackbok, ”Unga böcker för alla åldrar”, där Elise Karlsson presenterar den nya, generationsövergripande genren ”crossoverlitteratur”.

Hon menar – och jag instämmer – att det skrivs allt fler ungdomsromaner som kan läsas av äldre och även att många vuxenromaner fått yngre läsare.

”Unga böcker för alla åldrar” innehåller inte så många exempel på deckare men där finns några crossoverromaner som balanserar både mellan åldrar och mellan kriminal- och andra genrer: John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”, Sara Bergmark Elfgrens & Mats Strandbergs ”Cirkeln”, Joyce Carol Oates ”Foxfire” med flera.

Åsa Carlsson, som recenserade ”Avgrundens änglar” på barn- och ungdomsuppslaget, berömmer Magnus Nordin för att ha ”skapat en rasande skicklig intrig” med ”nerv, spänning och trovärdighet”.

Elise Karlsson unga-bocker-for-alla-aldrarSen blir hon mer tveksam. Hon karaktäriserar boken som en ungdomsroman med en målgrupp som också rymmer ”de brådmogna 12-åringarna” och undrar om man ska ”sätta en spänningsroman med syfte att roa, där unga tjejer förs bort och våldtas… – i händerna på dem.”

En intressant och viktig diskussion som föder undringar och motfrågor. Det kan påpekas att varken på bokomslaget eller förlagets hemsida finns angivet att ”Avgrundens änglar” skulle vara en ungdomsroman. Snarare ännu ett exempel på crossoverlitteratur.

Magnus Nordin är inte heller den enda (ungdoms)författaren som skriver både bra och hemskt (= verklighetsförankrat). Lika bra och ännu hemskare är ”Tre”-serien av norrmannen Kjetil Johnson: tio romaner om ungdomar, kärlek, vänskap, ensamhet och mord.

Det finns även tidigare exempel på skrämmande barn- och ungdomsdeckare. ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, som Astrid Lindgren gav ut redan 1951, innehåller en mördare som kommer hemskt nära bokens unga detektiver. Lindgren liksom Nordin skildrar barndomens brutala möte med vuxenvärlden.

Samma diskussion – hur hemsk får en deckare vara? – återkommer om den vuxna kriminallitteraturen. 1973 avgick Maria Lang ur Svenska Deckarakademin i protest mot att en alltför våldsam roman, ”Min vän Walter” av Richard Neely, utsetts till årets bästa utländska deckare.

Jag minns när kulturredaktören Sune Johannesson för ett par år sen bjöd in Per Erik Tell och mig till en offentlig kulturlunch för att prata deckare. Då passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många tonåringar och barn – ja, spädbarn – numera mördas i kriminallitteraturen.

Våldet från TV-serier och dataspel sprider sig, sa någon. Det förekom mord på barn även hos Agatha Christie, påpekade en annan. Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Passar hennes förklaring även in på ungdomsdeckare och tonåringar? Vilket leder fram till den övergripande frågan: Ska moderna deckare – för äldre som yngre – vara underhållningslitteratur med syfte att ”roa” läsaren?

Magnus Nordin Copyright fotograf Stefan Tell”Jag skriver för att roa och oroa…” Så svarar Magnus Nordin när vi har en mejlkonversion om hans nya roman, med eller utan prefixet ungdoms-.

Foto: Stefan Tell / Bonnier Carlsen. 

Han skriver: ”Jag skulle inte rekommendera ´Avgrundens änglar´ till en elvaåring av den anledningen att jag inte tror att hen har uppnått en tillräckligt hög mognad och läsförståelse för att kunna ta till sig innehållet.”

Men han skriver också: ”Om du sätter åldersgräns på böcker eller film kommer de garanterat att locka till sig unga eftersom unga söker gränsöverskridande upplevelser, det är själva grejen med att vara tonåring.”

Kan man skildra vilket ämne och vilka händelser som helst i en ungdomsroman?

”Självklart! Tonåringar vill inte läsa harmlösa och samhällstillvända skildringar av sina liv. De vill bli tagna på allvar, inte förminskade.”

Fler citat ur Magnus Nordins mejl:

”Dessutom lever många ungdomar i dysfunktionella hem, de utsätts för mobbning och negativt kamrattryck, de är utlämnade åt olämpliga lärare och idrottsledare som ju ska vara ”vuxenförebilder”, för att inte tala om hur de ständigt måste brottas med existentiella grubblerier om alltifrån sexuell identitet till frågan: Duger jag?.”

”Mina böcker är inte en skildring av verkliga händelser eller personer utan de är fiction/thrillers, som leker med tanken Vad skulle hända om…?”

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB, YA och TA 2013