Därför blev han som han blev

Nationalteatern har haft 50-årskalas i Göteborg och jag såg att Kalle Lind bland många andra var där.

Både det ena och det andra firas med att Deckarlogg lägger ut en recension jag skrev för rätt många år sen nu. Det här var första boken jag läste av Kalle Lind och sen dess har jag följt honom.

En jäddra begåvad påg från Eslöv, är det väl han kommer ifrån?

***

Kalle Lind
Proggiga barnböcker –
därför blev vi som vi blev
(Roos & Tegnér)

Boktiteln fick mig att sucka. Ännu en uppgörelse med den vänsterindoktrinering som författaren utsattes för under sin barndom och det livstrauma som detta har orsakat!

Nej, Kalle Lind skiljer sig från de flesta som skrivit böcker om den svenska så kallade proggtiden, alltså 70-talet (samt åren strax före och efter). Han gjorde något ovanligt: tänkte först och skrev sen.

”Den här boken tillägnas personalen på Källbystugan i Lund”, står det i förordet. Där gick Kalle på dagis 1976-82. Fröknarna ”luktade makrobiotisk hemodlad lök” och spelade gitarr, Nationalteaterns barnskiva ”Kåldomar & kalsipper” var soundtrack.

Ja, rolig är han också. Humorn biter till, både här och där, kärleksfullt eller dräpande, ironi och gapskratt.

”Proggiga barnböcker” håller mer än titeln lovar. Kalle Lind har valt personligt bland barn- och ungdomsböcker men också Kamratposten och Bamse, proggplattor och teveprogram. Och vägt dem på tidens våg: emot och för.

Den ironiska – läs: nyanserade – dubbelsynen framgår redan av kapitelrubrikerna: ”På sjuttitalet var revolutionen så här nära”, ”… var det hemskt i u-världen” och ”… var miljön hotad”. Hans listning av nödvändiga ingredienser i ”den socialrealistiska ungdomslitteraturen alias mellanölsboken” (med författaren Gun Jacobson som främsta representant) träffar mitt i prick.

Och sällan har jag läst något så bra och nyanserat om 70-talets proggmusik som skildringen av Nationalteaterns försök att göra Kalle och andra ungar till kommunister.

Lika inaktuellt som aktuellt är kapitlet ”På sjuttiotalet låg man med varann” (om barns tillkomst, födelse och fostran), särskilt ”Handbok i barnindoktrinering” och ”Mummel – en ny människa”, bägge av Frances Vestin. Hade så närgångna böcker i ord och bild kunnat ges ut idag? Borde sådana böcker ges ut också idag?

”De här böckerna och skivorna och teveprogrammen” gjorde Kalle Lind till ”skeptiker”. Kan en tid och politik få bättre betyg – att barn och barnbarn växer upp till tänkande och ifrågasättande människor? Jag tackar. Då har man ju kanske bidragit med något…

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2010

Tvillingdetektiverna Petrini på nytt äventyr

Mårten Sandén
Petrinideckarna
Trollkarlarna
(Rabén & Sjögren)

Oj, en ny Petrinideckare! Den var efterlängtad, för det känns längesen. Men det är faktiskt, upptäcker jag, bara de senaste åren som Mårten Sandén hoppat över ett och annat skrivarår i sin ungdomsdeckarserie med samlingsnamnet Petrinideckarna.

Den första titeln gavs ut 1999 och sen dess har det – nästan – kommit en ny bok per år. Trollkarlarna, nytillskottet för i år, alltså jubileumsåret 2019, är den artonde titeln i serien.

Sitt namn fick Petrinideckarna dels efter tvillingarna Petra och Peter Petrini, nu väl 13 år, som med kompisen Lucy är de unga detektiverna, och dels efter Tvillingdetektiverna, den ännu längre serien med ungdomsdeckare som författarpseudonymen Sivar Ahlrud skrev från mitten av 1940- och in på 70-talet.

Måten Sanden TrollkarlarnaSom ung läste Mårten Sandén, berättade han i en intervju, såväl Tvillingdetektiverna som andra ungdomsdeckare, främst Femböckerna av Enid Blyton och Osynliga klubben av Gunnel Linde. Han började skriva Petrinideckarna för att han tyckte det var kul att ”försöka utveckla och modernisera den här sortens ungdomsdeckare för en ny generation unga läsare”.

Man kunde säga att han byggt en litterär bro mellan så kallat ”finare” ungdomsdeckare, till exempel Mästerdetektiven Blomkvist av Astrid Lindgren, och så kallat ”dåliga”, som de snabbproducerade Tvillingdetektiverna.

Vilket Sandén kommenterade i intervjun: ”Tvillingdetektiverna kunde vara mycket stämningsfulla. Ivar Ahlstedt (ena halvan av pseudonymen Sivar Ahlrud) var en bra författare. Tvillingdetektiverna blev högkvalitativa reportage – med autentiska miljöer – om Stockholm på 50-talet.”

Miljön för Petrinideckarna är oftast Lund. Med omnejd, kan tilläggas. Familjen Petrini flyttade till Lund från New York, där Petra och Peter föddes. En titel i serien gjorde en avstickare dit, en annan utspelar sig i Stockholm (omslaget med tvillingarna Petrini i tunnelbanan är en hommage till Tvillingdetektiverna) och några gånger sker det spännande ute på Österlen.

Bäst blir Petrinideckarna, tycker jag och tydligen fler med mig, när miljön består av Lunds så autentiska gator, platser och hus att turistbyrån ordnat stadsvandringar. Den nya boken ”Trollkarlarna” börjar i Lund, utanför Gleerups bokhandel vid Stortorget, för att fortsätta i en fiktiv konsthall någonstans bortåt Österlen mellan de likaså fiktiva slotten Tornåsa och Mörkafors. (Bägge förekom i en tidigare Petrinideckare.)

Familjen Petrini är väl kanske inte så speciellt annorlunda idag, låt säga att familjen är modern. Nu har pappa åkt på jobbresa till Botswana och mamma Leah jobbar för fullt med att iordningställa den utställning som ska inviga Jan-Olof Wallers nystartade konsthall där ute på Österlen.

Även Rebecka, storasyster i Petrinifamiljen, och kollegan Omar kommer hit från USA för att se till att Wallers konsthall får ett pålitligt säkerhetssystem.

Det börjar med att Hemliga ögat, som Petra, Peter och Lucy kallar sig när de blir detektiver, upptäcker ficktjuveri på stan i Lund. Främst är det förstås Petra, som lägger märke till det. Hon är mest – ja, ständigt – intresserad av att vara detektiv, också mest våghalsig och smart.

Spåren leder till Enigma, en grupp trollkarlar. Enigma uppträder på företagsfester och efter föreställningarna är det något som har försvunnit från företaget, det trollas bort lika med stjäls. Men hur bär de kombinerade trollkarlarna/tjuvarna sig åt? Så engageras Enigma för en trolleriföreställning på Wallers konsthall…

Med i utredandet finns som vanligt också kriminalkommissarien Olle. Ju fler deckargåtor som Hemliga ögat hjälpt till med desto bättre vänner har den unga privatdetektivbyrån blivit med honom. ”Trollkarlarna” är ett både efterlängtat och välkommet nytt bidrag till Petrinideckarna.

Som alltid välskrivet och välberättat, underhållande, rätt mysigt och lite spännande, men inte den mest kluriga och fyndiga titeln i serien.

Mårten Sandén fortsätter att balansera mellan och förena Kalle Blomkvist och Tvillingdetektiverna, Astrid Lindgren och Sivar Ahlrud. Det gör han bra, varje gång. Så bra att jag gärna ser och läser ännu en ny Petrinideckare redan nästa år, mycket gärna hemma i Lund.

Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur

En lek med deckarens historia – men på allvar

Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)

Mikael Fuchs, som 2019 debuterade så suveränt med ”Mord på öppen gata”, fortsätter i årets uppföljare ”Mannen i vattnet” att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett Stockholm som både är historiskt och framtida.

Den sistnämnda – miljön – är genialt påkommen. Ja, påhittad.

Fuchs utgår från de planer som politiker hade på att modernisera Stockholm – som att låta Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg, kalla fortsättningen Nya Sveavägen och låta den kantas av ett antal skyskrapor.

Mikael Fuchs Mannen-i-vattnet-700x1062Nej, inte bara utgår.

Fuchs låter sina deckare utspelas i detta så att säga historiskt moderna Stockholm. Alltså, han skriver historiska deckare som blir fantasy och vilken dröm det måste vara för en författare. Trots att böckerna utspelar sig i en historisk miljö så kan Fuchs hitta på lite som han vill.

Han kan skriva historiskt riktigt, när han vill det. Historiskt hippepå, om det behövs. (Som den nya blaffan till hus, Nybropalatset, i den igenlagda Nybroviken.)

Året är 1949. En man hittas flytande – troligen död men konstaplarna Lundberg och Book har inte lyckats utröna det ännu – i bassängen i ett poolhus till en villa innanför en mur i ett område på Djurgården där rika människor fått tillåtelse att bygga vilka hus de ville. (Och de ville det.)

(Nämner alla namnen för att de är återkommande från första delen av serien och säkert lär återkomma i framtida delar.)

Trots att det är polisromaner – fast även en privatdetektiv förekommer i nya ”Mannen i vattnet” – så är både jargong och stämning noir. Men inte dagens ännu mer hårda, tuffa och ibland rätt råa form av noir utan originalet.

Michael Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. 1943 kom Chandlers ”The Lady In The Lake” och 1949 ”The Little Sister”. Också Fuchs kunde ha skrivit ”Mannen i sjön” under 40-talet men nu har han istället skrivit både uppföljaren och debutnoiren som i samma tid som Chandler.

Tonkänslan är exakt. Håkansson och Magnusson är – särskilt den förste – en aning av privatsnokar fast de är poliser.

Även en privatdetektiv på riktigt förekommer alltså, samt den rike industrimannen som äger villan där liket (så var det sagt) hittades i bassängen, hans sekreterare, en kvinnlig ägare av ett konstgalleri, en manlig och en kvinnlig skådespelare…

De kunde vara personer i en deckare av Raymond Chandler. Men de är placerade i Stockholm med betoning på i Stockholm. Mikael Fuchs med en känsla av Chandler men har skriver som Fuchs.

Och även med en känsla, nu tänker jag på personerna, av såväl Stieg Trenter som Vic Suneson. Även med dem skriver Fuchs liksom samtida.

Debuten ”Mord på öppen gata” avslutades som nånslags kombination av Raymond Chandler och Mickey Spillane. Hur slutar ”Mannen i vattnet”?

Det, du. Det går att läsa en Michael Fuchs-deckare på en kväll och natt, eftersom man inte kan sluta läsa. Han skriver effektivt också, kort och koncist. Exakt, på alla sätt.

Pastisch? På sätt och vis så är väl ”Mord på öppen gata” och ”Mannen i vattnet” pastischer, en lek med deckargenren och dess historia. Fast med ”Mannen i vattnet” blir det tydligt att det är mer än så, att Mikael Fuchs – dessutom – skriver deckare på allvar.

Bengt Eriksson

 

Några ord om den synnerligen svåra konsten att formulera en mening

Deckarlogg ska ju främst handla om deckare och annan krimi men inte enbart väl? Det måste väl inte loggen? Ja, jag är ju redaktör så jag bestämmer.

Det blev lite prat igen och ju mer som pratas och diskuteras om språk och stilistik, författande och i det här fallet mest journalistik, desto bättre.

Så jag tog fram en text jag skrev för längesen men, tycker jag, är förvånansvärd aktuell än idag. Hur ska man skriva? Hur viktiga är ens val av ord? Vilken betydelse får det man skriver?

Så här sa Olof Lagercrantz, chef- och kulturredaktör, kulturjournalist, poet, skön- och facklitterär författare, en gång om detta…

 ***

”Han blir ju bara bättre med åren. Det är uppmuntrande.” (Göran Zachrison, frilansjournalist, lektor i stilistik och kursledare, i en fikapaus dagen innan)

Halvmånen och det vita håret runtom. Flugan under hakan. Pekfingret i luften, men inte ett hårt magisterpekfinger utan ett mjukt finger som klappar och uppmuntrar – som h e l a r. (Utom när han talar om Bonniers, då slår pekfingret hårt som en klubba.)

Ögonen tindrar när han pratar: ”En artikel ska skrivas som ett kärleksbrev.”

Eller: ”Steget är inte långt mellan skönlitteraturen och journalistiken. Det är samma sak.”

Eller: ”Tryck inte en dålig artikel. Den förstör ditt liv.”

Olof Lagercrantz talar i citat. Med välformulerade, avskalade meningar. Som i Bibeln, den tunna men innehållsrika ”Om konsten att läsa och skriva”.

En utgåva av Olof Lagercrantz bok ”Om konsten att läsa och skriva”.

En sal frilansjournalister lyssnar. Inte en knappnål faller. Stämningen är andäktig.

Olof Lagercrantz talar och det lama journalistspråket reser sej och går. Det får vingar. Det flyger.

”Det finns inga regler”, säger Lagercrantz. ”Mästaren bryter mot alla regler.”

Men det finns ”dödssynder”, säger han också. Rensa bort superlativer och adjektiv, upprepningar och slitna uttryck. Exempel: ”fiska i grumligt vatten”, ”den fascistiska hydran”, ”den fria världen” och ”den fria pressen”… (Framför allt de två sista.)

Han berättar: När han var på Dagens Nyheter och DN publicerade en riktigt dålig artikel, då såg han som ett tåg av läsare som lämnade den sidan i tidningen och den skribenten – för att aldrig återkomma.

När DN publicerade en riktigt bra artikel såg han ett lämmeltåg på väg till tidningen.

Han berättar också: På DN var man livrädd för ordet ”knulla”. Stod det ”knulla” i en mening skulle alla – direkt – sluta läsa DN.

Första gången ”knulla” stod i en artikel… ”Inte en katt brydde sej om det.”

Fler Lagercrantz-citat:

”Lyriken återger språket dess ursprungliga betydelse. Poesin är ett reningsbad för orden.”

En pocketutgåva av samma bok.

”Sen några veckor tillbaka skriver jag på ordbehandlare. I sin mage bevarar denna underbara maskin allt jag skriver.”

Citaten hängde inte ihop när han sa dem. Men i anteckningsboken har jag skrivit dem efter varann.

För så känner jag mej när jag själv sitter vid ordbehandlaren. Som en journalistikens poet. En mening kan ju formuleras på tusen sätt. Jag ändrar ordföljd, byter ut ord, kommaterar och punkterar olika. Varje mening i artikeln är viktig som en rad i en dikt.

Men nyhetsjournalistiken då, frågar någon. Journalistik som litteratur, ja, som poesi, går det att praktisera om man är nyhetsreporter?

Lagercrantz tänker högt. Vad kallar ni det? Det där… Det fanns inte på min tid… Citattecknet?

Pratminus.

Det är för många pratminus i dagens nyhetsartiklar. Ibland är alltihop pratminus. Men det är inga riktiga citat, utan hopdrag. Så har nästan aldrig polischefen sagt. Referat. Många gånger är det bättre att referera.

Citat blir ofta oförståeliga om man glömmer när och hur det sas, atmosfären…

”Om en människa går i stark blåst böjer han sej framåt. Men skildrar man honom efteråt och glömmer vinden ser han väldigt löjlig ut.”

”Oron”, säjer Olof Lagercrantz. Oron måste finnas. Osäkerheten. Blev det en bra artikel? ”Det finns inga lysande artiklar”, säjer han.

Oro har frilansjournalisten som skriver detta mer än nog av. Men det jag stoppar ner i portföljen brevid pappren från kursen och boken ”Om konsten att läsa och skriva” är inte oro utan dess raka motsats – ett motgift mot oro.

Den nya pocketutgåvan av boken ”Om konsten att läsa och skriva” med nyskrivet förord av Stefan Jonsson.

Jag stoppar ner känslan: Det går! Det ska gå!

Och uppmaningen: Tänk!

Innehåll. Form. Journalistik är bäggedera. Hur många av dagens svenska journalister tänker mer på det ena, mindre på det andra? Hur många tänker varken på det ena eller det andra?

Olof Lagercrantz: ”Dom dåliga skribenterna är oerhört många just nu.”

Bengt Eriksson
Antecknat på folkhögskolan i Östra Grevie den 31 januari 1989,  tryckt i Resumé samma år, aktualiserade versioner i Ystads Allehanda 2001 och Kvällsposten 2002

Sveriges befolkning som brottsoffer

Karin Wahlberg
De drabbade
(W&W)

Karin Wahlberg har skrivit ännu en polisroman. Fast den här gången har hennes berättelse blivit mer av en ilsken roman om sjukvården.

När Karin Wahlberg återkommer med sin nionde deckare om kriminalkommissarien Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg har tvåbarnsfamiljen flyttat från Oskarshamn till Lund.

Karin Wahlberg de-drabbadeHan leder en mordutredning för polismyndigheten i Lund och hon arbetar som kirurg på lasarettet i Malmö. De bägge döttrarna har bytt skolor, den äldre av dem blir utstött av klasskamraterna.

Detta nämner jag för att betona att här skildras mycket annat än mordet på en kvinna, chefsstrateg inom sjukvården på Region Skåne, i ett sommarhus i Dalby. ”De drabbade” är mer av lunda- och sjukvårdsroman än en deckare.

Ett nära möte med Lund genom Claes på cykel till polishuset. En ilsken uppgörelse med sjukvården genom Veronika, alter ego för Karin Wahlberg, själv läkare.

Skildringen av dagliga arbetsförhållanden för sjuksköterskor, behandling av cancerpatienter och Region Skånes sparbeting på sjukvården blir egna noveller i romanen. Wahlberg har dessutom förmågan att slänga in en bisats som knappt märks men biter till.

Fast så ska ju också deckaren få plats i romanen. Det får den – men knappt.

Mordutredningen trängs ibland undan av allt det övriga. Å andra sidan sker mordet som en konsekvens av dagens sjukvårdspolitik.

Och just så har nog Wahlberg tänkt att ”De drabbade” ska läsas – inte som polisroman om ett mord utan en roman om vår kriminella sjukvård.

”De drabbade”, brottsoffren, är Sveriges befolkning.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Sensommar i verklighetens och fiktionens Herrängen

Finns saker som gnager i samvetet. Typ att man inte riktigt gjort det man skulle, i det här fallet att Deckarlogg inte skrivit om det loggen borde.

Kan ju inte hinna allt, ursäktar man sig. Nej, visst men hmmmm. Det handlar ju om vad man inte hinner. Att man alltså gjort = hunnit med något annat på bekostnad av detta.

Lisa Förares debutroman i tja, genren realistisk fantasyskräckkrimi har inte recenserats på Deckarlogg. Sååå trist, på tiden att ett sådant missgrepp repareras. Som en hjältinna i nöden bidrar här Helena Dahlgren med detta.

***

Lisa Förare
Varken
(LB Förlag)

I sensomras, efter den klibbiga värmen men före det att löven skiftat färg, fann jag mig själv trivsamt vilse i villaförorten Herrängen strax söder om Stockholm.

Jag skriver ”Herrängen”, men det kan lika gärna ha varit Långbro, Älvsjö, Fruängen, all of the above. Och jag skriver ”trivsamt vilse”, för jag har alltid tyckt att det finns något vilsamt med att inte riktigt veta vart jag ska gå härnäst.

Lisa Förarare VarkenKanske är det kravlösheten jag gillar. Den kontrollerade, tillfälliga vilsenheten som så lätt går att avvärja med hjälp av Google Maps eller valfri taxiapp.

Den där sensommarkvällen i Herrängen lät jag telefonen ligga kvar i handväskan. Jag hade just sett två fina människor gifta sig till tonerna av Jens Lekman, jag hade druckit två glas champagne, jag hade hånglat med min pojkvän.

Luften var frisk, solen värmde fortfarande fastän den snart skulle börja gå ner över sjön. Då och då kunde jag höra sorlet från bröllopsgästerna, ett skratt, ett klingande glas. Jag var ensam, fast ändå inte.

Det var, inser jag i efterhand, en av sommarens finaste kvällar. Kanske var det också den allra sista sensommarkvällen innan hösten faktiskt kom? Det är sådant man gärna tänker sig efteråt, särskilt när den plats man tänker tillbaka på numera har ett oundvikligt litterärt skimmer över sig.

Jag både önskar och inte önskar att jag hade läst Lisa Förares debutroman ”Varken”, som utspelar sig just i denna del av södra Stockholm, den kvällen.

Lisa Förare

Lisa Förare. Foto: Severus Tenenbaum

Nu har jag äntligen gjort det, och fastän det är en mörk och sorgsen historia om två vilsna systrar – en mystiskt försvunnen, en sörjande som försöker ta reda på vad som hänt – så är det också en förbannat trivsam historia. Jag tror att det har något att göra med sättet som Förare skriver: sinnrikt, associativt, klurigt och vansinnigt underhållande.

Nornor, älvor och sällsam magi varvas med lekfullhet, humor och en sorts glittersvart realism som ibland får mig att tänka på min älskling Elizabeth Hand. Och så förstås Kelly Link, en författare som jag vet att Lisa beundrar, och som jag – full disclosure – ätit en ljuvligt överdådig vinlunch med hemma hos just Lisa Förare.

Men framför allt påminner ”Varken” inte om något annat. Det är det som är så fint. Underrubriken ”En mörk förortssaga” är bra, men jag skulle också säga att det är dark fantasy med thrillerinslag. Och så är den rolig, som sagt! Jag säger bara nornorna…

Humor i fantasy har aldrig riktigt varit min grej, jag fixar tyvärr inte Terry Pratchett (som jag vet att många avgudar, förlåååt!), men här, i skönt svartsynt skrud, funkar de humoristiska inslagen perfekt.

Nästa gång jag besöker Herrängen kommer jag att vara mer vaksam. Samtidigt är lockelsen i att försvinna större än någonsin. Bra fiktioner har ju den effekten på en: man vill så gärna hamna fel, snava till, rakt in i något som är skrämmande och okänt och därför rent igenom ljuvligt.

Helena Dahlgren herrängenOch! Bra texter skapar bra texter; det är en annan övertygelse jag har. Så fort jag skrivit klart den här texten klickar jag upp ett annat dokument och skriver vidare på min roman, den som är tänkt att komma nästa sommar. Och jag njuter lite av att gå vilse. Tack för inspirationen, Lisa Förare! Jag ser fram emot nästa bok.

”Min kille och jag den där sensommarkvällen, i kvarteren kring Långsjön där Varken utspelar sig.”

Helena Dahlgren,
gästrecensent på Deckarlogg, är författare, översättare och numera pensionerad bokbloggare. Skrivit/skriver bl a  ”100 hemskaste”, ”Orkidépojken” och serien om ”Ödesryttarna”. Helena har många gånger promenerat runt en annan sjö som också heter Långsjön (den ligger i Tyresö) och tänkt på egna – fast mest andras – böcker.

Deckarloggbäst januari 2020

David Ärlemalmlite-dod-runt-ogonenDavid Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)
David Ärlemalms har debuterat med en mans-, gangster och Stockholmsroman som väl inte är en deckare men en thriller och krimi. Skildringen av pappan, den före detta narkomanen, sparkade kocken och därför återigen biltjuven Arto, som bor ensam med sin dotter i en lägenhet vid Mariatorget i Stockholm, är lika ömsint som brutal. Fenomenalt språk dessutom. Ärlemalm har förmågan att välja ord och stryka meningar. Tveklöst en av årets bästa krimidebutanter och en av 2020 krimiromaner också, redan nu.

Arazo Arif morkret-inuti-och-fuktenArazo Arif
mörkret inuti och fukten
(Albert Bonniers)
Ta det lugnt, läs långsamt, var förberedd, håll ryggen sträckt – innan du börjar läsa Arazo Arifs första diktsamling ”mörkret inuti och fukten”. Läs några sidor i taget, det är rätta sättet att ta till sig det här, och ta därefter en paus innan du fortsätter. Det Arif skriver är så starkt. Nej, fel ord. Det hon skriver är ohyggligt. Hon diktar om våld och kärlek så millimeternära intill varann: smekningarna och slagen. Hennes korta meningar med luft emellan träffar just som den öppna handens smekning och den slutna nävens slag.

Markus TullbergMarkus Tullberg
Patriarkens död
(Mirum)
Markus Tullberg, annars folkmusikalisk traversflöjtist, har gett ut sin tredje historiska fickdeckare – alltså kortroman – ”Patriarkens död” i serien om ”Valter Greens mysterier nr 3”, således. Nyårsdagen 1923: baron Karl Bask hittas mördad i sin insnöade herrgård, där även hans barn befinner sig. Jo, lite av Agatha Christie. Men här är det alltså kommissarie Valter Green som på de sista sidorna ska lösa mysteriet – innan dess har läsaren att fått chansen att göra det. Tullberg behärskar den korta deckarformen allt bättre, han skriver både pussligt och med humor.

Oyinkan min-syster-seriemordarenOyinkan Braithwaite
Min syster seriemördaren
Övers: Fredrika Spindler
(Lind & Co)
Inte varje dag en bok utspelar sig i Nigerias huvudstad Lagos. Systrarna Korede och Ayoola verkar tillhöra överklassen, diskussionerna kunde utspela sig i Djursholm. Det är Instagram och Snapchat, rivalitet om snygga, rika killar. En stor behållning är den smarta dialogen. Ayoola har gjort sig av med en pojkvän i ”självförsvar” och Korede får rycka ut och städa upp efter ännu ett mord. En thriller med moraliska dilemman, våld och trauman, berättat med en stor portion svart humor. Inte enkelt att placera i en genre men någon typ av feelgoodthriller med afrikansk touch. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Kamilla Oresvärd alvdansenKamilla Oresvärd
Älvdansen
(Bokfabriken)
Andra titeln i hennes nya deckarserie om (en autentisk ort vid Vänerns sydspets) ”Vargön – en liten ort med stora hemligheter”. Kombination av privat- och polisdeckare: unga kvinnor försvinner och/eller våldtas. Både förre domaren Mona Schillers och hennes son, polisen Anton efterforskar. Det går undan: många och korta, korsberättade kapitel. Samtidigt som Oresvärd (inte alltid men oftast) hinner skildra både miljöer och personer. Något religiöst, så mycket kan avslöjas om upplösningen. Kamilla Oresvärd förblir en av de mest spännande nya svenska deckarförfattarna.

Deckarloggs red.