Det skrämmande vänliga monstret

Mats Strandberg (text)
Sofia Falkenhem (bilder)
Monstret i natten
(Rabén & Sjögren)

Mats Strandberg, som med Sara Bergmark Elfgren skrivit Engelsforstrilogin för unga vuxna och på egen hand den vuxna skräckthrillern ”Färjan”, har börjat skriva en serie skräckhistorier för barn, sex- till nioåringar. Frågan är om inte ”Monstret i natten”, första titeln i vad som ska bli en barnskräcktrilogi, är hans mest hemska bok. I alla fall lika otäck som de andra. Det beror på igenkänningsfaktorn, som är tusen procent.

monstret-1Frank Steen, som naturligtvis fått sitt namn efter Frankenstein, ska snart fylla nio år och förvandlas till ett monster. Frank bor med mamma Mari, pappa Kjelle och lillebror Oliver (också ett välvalt namn?) i ”ett tråkigt litet hus i en tråkig liten stad som heter Yrred”. Det ordnas födelsedagskalas och mamma har bjudit in hela klassen. Men ingen kommer, förstås, utom den gamla granntanten Alice med hunden Uffe, lika glad och uppspelt som alltid.

Frank bjuder Uffe på en tårtbit och Uffe är så glupsk att han råkar bita Frank i fingret. Det syns en droppe blod. Men det räcker, det förstår Frank när han börjar bli hårig, få en lurvig päls. Uffe är ju en hund, snäll och glad, men alla hundar härstammar från vargarna. Om natten förvandlas Frank till en – i andras ögon – stor ylande varulv med vassa tänder. Fast han egentligen bara är en varuffe som vill bli gosad med och kliad på magen.

Att läsa ”Monstret i natten” känns i hjärtat. Berättelsen gör ont. Som en klump: en minnesklump som alltid finns där men ibland växer till sig och värker mer än annars. Och jag tror alla föräldrar som läser boken för sina barn, och som i berättelsens huvudperson (åter)ser sig själv eller sitt barn, måste känna precis som jag. För att inte tala om de sex- till nioåringar, både pojkar och flickor, som hör på eller läser själva.

Men allt det smärtsamma, det otäcka och hemska varvas med det snälla, vänliga och ja, gulliga. ”Monstret i natten” är också en rar och gullig berättelse. Trösterik och hoppfull. Hur utstött någon än blir, hur annorlunda någon än känner sig, hur ensam någon än är, så finns det vänner. Det finns alltid vänner. Någonstans, om inte här och nu så någon annanstans. Som när Frank, egentligen en hamnskiftare, om det ska vara noga, träffar de andra monstren på det mörka, kvällsstängda biblioteket.

monstret-2Detta budskap förmedlar Mats Strandberg från första till sista sidan, på och mellan raderna, i mening efter mening. Sofia Falkenhem poängterar det med sina illustrationer i svart och nånslags blågrönt. Hennes bilder är inte ett dugg skrämmande, blott vänliga, inbjudande och just gulliga. Säg, vem kan bli rädd för den lilla vita fluffiga varuffen med svart tofs på hjässan, missta honom för en hemsk varulv? Ja, ett monster…

Jag såg att några recensenter tyckte att Monstret i natten var en gammalmodig barnbok, eftersom Frank inte har någon mobil och googlar utan läser böcker (”dom var nästan som vänner”) och går till biblioteket för att hämta information. Men, vill jag påstå, vilken felsyn! ”Monstret i natten” är ju en hyllning till litteraturen som en möjlighet att fly den skrämmande verkligheten och få stöd i livet, mod och kraft. Dessutom kan väl ingen tro annat än att ”Monstret i natten” måste vara en, mer eller mindre, självbiografisk berättelse.

Mats är Frank. Också Mats var ett ”monster”. I informationen från förlaget ser jag att Mats Strandberg började läsa skräckförfattaren Stephen King som tioåring. Visst, klart det måste ha varit så.

”Monstret på cirkusen”, den andra monsterboken, kommer redan i september och är lite mer av en deckarhistoria. En cirkus besöker småstaden Yrred. Cirkusens clown har fångat och dresserat en kentaur, också ett slags monster. Men clownen är ju inte snäll. Vad ska Deckarlogg 2Frank och det övriga monstergänget göra?

(Tryckt i Opsis 2016)

Bengt Eriksson

Verklighetens kriminella scenografi

Jag gillar att tänka på strukturer. Det kan vara organiska strukturer som hur textil egentligen ser ut, hur plogfåror bildar mönster, hur exempelvis Stockholm ser ut när man flyger in över stan.

Det som är osynligt och omöjligt att överblicka från marken, blir tydligt och organiserat från luften. Kvarter efter kvarter av stadslandskapet avtecknar sig i bestämd rytm, en stor kropp med gatunätets blodomlopp sunkigt för blotta ögat.

Plötsligt framstår det så tydligt att denna kropp är tillkommen efter en plan, någon/några har satt en i verket efter noggranna mätningar och ritningar. Lager efter lager har byggts på, längre och längre ut har kroppen brett ut sig och försörjningslederna – blodomloppet – grenar ut sig upplysta i punktform av tiotusentals ljus.

Det är vackert.

nimis

Nimis 2010. Creative Commons / Wikipedia. Foto: Anders Lagerås

Det är också därför jag tänker på Nimis, det egendomliga och viktiga konstverk Lars Vilks satte igång med för 36 år sedan och som nyligen brann, den här gången var det den nedre tredjedelen, det svåråtkomliga Vindarnas torn som blev lågornas rov i en meningslös, hjärtlös och rent stupid aktion.

Kanske en ersättning för svårigheten i att komma åt Vilks själv, påpassad som han är. Själv verkar han mest anse att det hela bidrar med nya dimensioner till verket.

Men det är inte det jag i första hand tänker på utan det faktum att han har tagit från naturen i form av dött grenverk, havsslipad drivved och plank och skapat en naturliknande mångfald, en vindlande, kantig och tvär naturform, en märklig artefakt som är hart när omöjlig att upptäcka på håll, så väl smälter den in i klippskrevan och letar sig ner mot stranden med sina runda, bulliga stenar.

Nimis är en fantastisk upplevelse att ta sig in i, klättra med och i från toppen till botten i andfådd flåsighet, att vila i och upptäcka horisonten från. Det känns som om Nimis är ett fredligt verk, ett verk att närma sig utan oro. Det är delvis en illusion. Nimis är garanterat svårklättrad, man måste tänka på var man sätter fötterna.

Men det är inte allt.

Vindarnas torn och de andra punkterna i verket väcker också en känsla av obehag, i alla fall hos mig. Det är något med strukturen, just det, strukturen, i de vertikala linjerna, något olycksbådande över det ofärdiga, orena, de grå planken som reser sig mot himlen i en slags organisk form man sällan hittar i naturen själv. Något förvridet och hemskt i det människobygge som ändå bara tar tillvara det naturen har kastat ifrån sig.

true-detective

”True Detective”, episod 1.

I mitt huvud flyter Nimis in i andra bilder och är förmodligen orsaken till min tvehågsenhet.

Om ni har sett första säsongen av ”True Detective” så kan ni säkert lista ut vad jag syftar på – de otäcka taggiga kronorna av grenar som fästs på offrens huvuden, de makabra skulpturer av drivved och död materia som återfinns på olika platser genom serien där Matthew McConaughey och Woody Harrelson som poliserna Rusty Cohle och Martin Hart jagar en seriemördare med särdeles äckliga böjelser genom ett träsklandskap präglat av fattigdom, droger och förvridna människor.

De vet och förstår att de har kommit till rätt plats när vägen in i en gammal akvedukt och dess vindlande gångar kantas av ett bygge av grenverk, som en mur, ett staket, en rituell tillbedjan till Gud vet vilken gudom. Det är en intrikat, skicklig och vacker konstruktion som väcker starka känslor av obehag.

Hela serien är så rasande intressant och otäck att jag inte förmått mig titta på säsong två.

Men det är inte bara här jag maniskt hittar likheter. Tänk till exempel på Törnrosa. “Och häcken växte kämpahög”. Bakom den sover hon och alla de andra i slottet i en hundra år lång magisk sömn medan spindelväven brer ut sig och saker och ting börjar förfalla.

Det ska till utomstående krafter för att rå på den trolldomen. Så sker ju också, som vi vet, och de levde lyckliga i alla sina dagar.

maleficient

”Malificient”.

En betydligt senare variant är filmen ”Maleficent” med en magnifik Angelina Jolie som sviken fé. Det från början blomstrande landskapet, de mjuka kullarnas rundningar, de magiska djurens fredliga samexistens förbyts i mörker, vrede, hårdhet och kyla, av is och snö och en taggig, avvisande, tjock och kraftig häck av naket grenverk vars vassa spetsar sargar den som vågar närma sig, en mur som förhindrar allt intrång i denna hemliga värld.

Också den konstruktionen är otäckt illusorisk och förbjudande. Jag betraktar den med ambivalens. Inte för att det är så dåligt, utan för att det är så bra, precis som hos ”True Detective” och Nimis eller de hemska bålverken i till exempel ”Sagan om ringen”.

Så vad är det som skapar denna känsla av något osäkert, något ont som lurar i faggorna? Jag vet inte säkert, men det är något med materialet, det grå, sega, motstpänstiga som i händerna på människorna blir ett vittnesbörd om människans outtömliga behov av att lämna spår, om skaparkraft, om behovet av symboler, onda och goda, och hur det som egentligen saknar känslor, (drivved) kan avtvingas en slags riktning, stå i någots tjänst.

En psykoanalytiskt skicklig terapeut hade nog haft saker att säga om förträngda minnen, undermedvetna lager eller arketypiska gestaltningar.

Kanske är det så enkelt att det som borde växa och grönska borde få fortsätta att göra det till dess tid är slut och att det därefter stillsamt skulle få återgå till jorden, multna och bli näring till ny grönska. Kanske det är det motsatsen som stör, ett slags brott mot någon naturlig omedveten ordning.

Kataina deckarblogg 1Kanske är det så enkelt. Inte vet jag. Men Nimis är nu förenad med en förnimmelse av hot. Hoppas att det går över.

Katarina Tornborg

Overklig verklighet; verklig overklighet

Jag vet inte riktigt varför, men under hela läsningen av Dolores Redondos debutdeckare, ”Den osynlige väktaren” (Bucket List Books; övers: Manni Kössler), har jag några visrader i huvudet:

Sol redondo y colorado
Como una rueda de cobre
De diario me estas mirando
De diario me miras pobre

”Sol, rund och röd
Som ett kopparhjul
Varje dag ser du på mig
Varje dag ser du mig fattig”
(Min översättning)

Den mexikanska visan heter Sol que tu eres (”Sol som du är”) och har spelats in av bland andra Linda Ronstadt.

Det är något, tror jag, med det enkla tilltalet, hur en fattig människa konstaterar det ödesbundna i elände, slit och solens strålar, som påminner om Dolores Redondos ”Den osynlige väktaren”, den första titeln i en tänkt trilogi. Också här finns ett starkt element av öde, av något bortom den mänskliga förståelsen som en halvt bortglömd erfarenhet, både närvarande och frånvarande.

dolortes-redondoKort om handlingen:

En ung, modernt utbildad poliskommissarie, Amaia Salazar, ställs inför ett antal ritualistiska mord på unga flickor i och kring den lilla staden Elizondo där hon är född och uppväxt. I vanlig deckarordning undersöks brottsplatserna av tekniker, bevis samlas i bevispåsar, intervjuer görs med offrens anhöriga, offrens sista dagar kartläggs med minutiös noggrannhet, begravningar sker med poliser diskret närvarande.

Vad är det som driver förövaren? Varför finns det små, speciellt baskiska kakor, Txantigorri, på offrens kroppar? Varför är flickornas skor prydligt uppställda som en fingervisning åt polisen?

Utredningen rullar på, nya offer tillkommer och förövaren gäckar alla ansträngningar.

Kommissarie Salazar blir alltmer övertygad om att hon och de andra poliserna letar efter en person i den omedelbara närheten, en person som är känd av alla, som rör sig obehindrat i samhället och inte skiljer ut sig som en mörk skugga.

Människorna kring Elizondo dras till skogen och skogen drar dem till sig. Dess lockelse är påtaglig, mystisk, och vardaglig på samma gång. En ung polisman som borde veta bättre svär på att El Basajuan, skogsherren, en gång räddat honom från döden, att skogsherren griper in i skeendet, styr, skiljer ut och räddar människorna undan, oftast, sig själva.

Och det är inte bara vad han är säker på.

Många i Elizondo vid Baztán-floden i de baskiska Pyrenéerna håller med. Också Amaia Salazars rationella hållning kommer så småningom att rubbas. Själva har vi för länge sedan förpassat både näck och skogsrå till sagans värld.

Men kommissarien mår inte så bra. En skugga hon inte kan identifiera jagar henne om nätterna och hon vaknar badande i svett efter fasansfulla drömmar.

För att hon ska kunna gå vidare i livet, kärleken och karriären är det nödvändigt att plågan blir synlig och handfast. Men för det behövs det ärliga konfrontationer med flera personer i hennes närhet, att viktiga personer tillstår att något verkligen har hänt, för länge sedan.

För den som ännu inte stött på Dolores Redondo är det nog ganska bra att hålla här, för den här romanen bjuder på mer än ett väl hopkommet pussel av deckarmodernt slag. Här finns också skickligt invävd antropologi i den kriminella väven som ger andra infallsvinklar på människans tillvaro – ett universum där gott och ont inte enkelt låter sig definieras.

Minnet av det omedelbart förflutna, det som till inte för så länge sedan var levande kunskap om människans beroende av naturen och hennes underkastelse under det som inte gick att rå på, stiger fram. Vi förs till de gränstrakter där myten är väsentlig för människans förståelse- och överlevnadsstrategier.

I Redondos universum krävs det inte så mycket för att det halvt gömda åter ska bli en verkande kraft i människan och hennes blanka, teknologiska vetenskapliga liv. Det ska bli Kataina deckarblogg 1mycket spännande att se vad hon gör av denna storslagna ansats i nästa bok om Amaia Salazar.

Katarina Tornborg

PS. De två följande delarna i trilogin, ”Benens arv och ”Offergåvan”, ges ut 2017 respektive 2018 av Bucket List Books.

Realism, skräck och övernaturligt

Gillian Flynn
En sån som du
Övers: Molle Kamnert Sjölander
(Albert Bonniers)

Ska man hoppas på kriminalnovellens renässans?

flynnGillian Flynns Edgar-prisade långnovell kom snabbt på svenska. Inte som succéromanen ”Gone Girl” utan här blandas krimi med övernaturligt.

En kvinna, som fått besvär med handen vid jobb i sexbranschen, övergår till att spå människors framtid. Bra på att gissa så kunderna uppskattar henne.

En förortsfru vill att hon ska jaga en ond ande ur familjens hus. Lättförtjänta pengar – eller?

Realistiskt blir skräck och realism igen. Andar, finns dom?

Flynn har grov humor och skriver lite längre så att en hel historia får plats i novellformatet. Ruskigt och fyndigt med oväntat slut.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

(Kortrecension, tidigare publicerad i Gota Medias tidningar)