Det isländska Höglandets ur-natur

Steinar Bragi
Höglandet
övers: Inge Knutsson
(Natur & Kultur)

Islänningen Steinar Bragi skriver sig utanför både deckar- och kriminalgenren – ja, utanför krimin. Åtminstone nästan.

Romanen ”Höglandet” byggs upp med krimigenrens stämning, spänning och ledtråd på ledtråd.

SteinarBragi_1410Men sen är det som om – den mest kände isländske krimiförfattaren – Arnaldur Indriðasons beskrivningar av Islands natur vrids och vrängs till naturgotik.

Alternativt att nu slår naturen tillbaka mot den isländska finans- och pengahybrisen.

Finanskrisen har drabbat Island. Fyra vänner, två män och två kvinnor, reser på utflykt till, i och genom det isländska Höglandets ur-natur.

Dimma, de kör vilse, GPS-en fungerar inte, bilen går sönder och de måste övernatta hos ett gammalt par som verkar lika märkliga som huset de bor i.

Naturalistiskt, surrealistiskt, psykologiskt och realistiskt; allt på samma gång.

Hur – eller om? – det slutar skulle jag inte kunna redogöra för ens om jag ville.

Bengt Eriksson
(publicerat i Arbetet, 2014)

Svensk skräck genom historien

Mattias Fyhr
Svensk skräcklitteratur 1
Bårtäcken över jordens likrum
(Ellerströms)

Mattias Fyhr, verksam vid Jönköping University, skulle kunna beskrivas som en kombinerad litteraturvetare och skräcknörd.

Hans nya bok, ”Svensk skräcklitteratur 1”, är del ett av två i ett planerat standardverk om den svenska skräcklitteraturens historia. Boken kan i sin tur beskrivas som både en avhandling och ett fanzine.

Fyhr är en litteraturvetenskaplig rabulist.

Fyhr-skräck-1-omslagNär han ser att tidigare forskare nonchalerat svensk skräcklitteratur och slarvat med fakta, då ställer han till med räfst- och rättarting. Vilket Fyhr ofta tycker sig ha anledning att göra.

Han skriver, direkt i inledningen: ”Så sent som 2009 var den rådande synen, också bland litteraturvetare, att svensk skräcklitteratur föddes med John Ajvide Lindqvist.”

Och när en mycket intresserad men mindre kunnig läsare, alltså jag, ser hur noga Mattias Fyhr går igenom och redovisar, sätter sina rön mot andras, då kan jag förstå upprördheten. Han har åstadkommit ett litteraturvetenskapligt pionjärverk men också en stridsskrift för skräcklitteraturen.

Fyhr skriver inåt och utåt, kämpar mot universitetens traditionella litteraturforskning samtidigt som han utför den tredje uppgiften: kommunikation med allmänheten.

Han formulerar sig så enkelt att varje skräckläsare inte bara kan utan bör läsa boken. Fast ta tid på er, läs långsamt, här finns många okända fakta.

Som att hela författarskap hoppats över! Till exempel Constans Pontin (1819–1852), som skrev skräckpjäsen ”Agda” och här fått ett eget kapitel, eftersom han inte bara hamnat utanför litteraturhistorien utan, enligt Fyhr, är en av de främsta representanterna för svensk skräck.

Det började på medeltiden, då föddes den svenska skräcklitterära traditionen.

Mattias Fyhr går igenom ballader, pjäser och prosa, lyfter fram Olaus Magnus fornnordiska gengångare och visar att Urban Hiärnes teatertragedi ”Rosimunda” var ett skräckdrama. Även poeterna Kjellgren, Lenngren och Stagnelius ägnade sig åt skräck – i ballader, dikter och dramer.

Franska och engelska influenser omvandlades, en egen skräcktradition uppstod i Sverige. Så intressant och läslockande att jag strax måste höra med biblioteket om det går att få tag på de gamla svenska skräckklassikerna.

Och då har Mattias Fyhr, i första delen av sin svenska skräckhistorik, ändå inte hunnit längre än till 1850.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Arbetet 2017)

Lovande deckardebut i fuktig mossmark

Intressant att det fortfarande varje år kan komma fram flera så spännande just spänningsdebutanter i Sverige, ofta om inte oftast kvinnor dessutom.

En – av flera andra – som det pratats mycket (och även skrivits en del) om det här året är Lina Bengtsdotter med deckardebuten/polisromanen ”Annabelle” (Forum).

AnnabelleTyvärr råkade jag ut för postala besvär vad gäller den så jag har ännu inte kunnat läsa ”Annabelle”, som förresten utspelar sig i Gullspång (av alla platser). Men jag ska återkomma. Och i väntan på den och det…

En annan av årets kvinnliga spänningsdebutanter heter Susanne Jansson och har debuterat med nånslags personlig spänningskräckövernaturlig thriller som väl förresten utspelar sig inte alltför långt ifrån den ovannämnda, på gränsen mellan Dalsland och Värmland.

”Offermossen”, som titeln lyder på Susanne Janssons debut, börjar och fortsätter mycket lovande – men… Ja, så här skrev jag i min recension:

Susanne Jansson
Offermossen
(W&W)

På försättsbladet citeras ett par rader från en dikt av Göran Dahlberg om ”spöken” och några från en av Ann Jäderlund om ”det som inte finns”. Som ett avstamp för den berättelse som ska följa och ett påpekande om den viktiga språkhanteringen.

Vissa av Susanne Janssons noga avvägda meningar kunde vara diktstrofer. En av personerna, den mest spökintresserade, har dessutom fått bli namne med poeten Dahlberg.

Det är ordagrant ur miljön, som Susanne Jansson författat debutromanen ”Offermossen.”
Genre: spänning med en aning av skräck och lite övernaturligt.

OffermossenMen så stilla och långsamt spänningskapande, inte minst stämningen av ödslighet, tystnad och de nästan glömda händelserna, både i verkligheten och myten, smyger på som tjock dimma över fuktig mossmark.

Miljön kallas Vänerland, detta gränsland mellan Dalsland och Värmland vid Vänerns nordvästra strand, av romanens andra huvudperson, Maya, som både är konst- och polisfotograf.

Den egentliga huvudpersonen heter Nathalie, biolog och forskare, bosatt i Göteborg. Hon är på väg uppåt Dalsland för att ta prov på växthusgaser i Mossmarken, där hon hyrt ett litet hus.

Nathalie passerar infarterna till Åmål och fortsätter mot Mossmarken och samhället Fengerskog. Här växte hon upp, i ”ett landskap med dimhöljda vidder, hukande tallar och sjunkande jordar… där solljuset inte tycktes nå ända ner, ett land som aldrig torkade upp”.

Härifrån flydde hon för 14 år sen. Vad som hände har hon glömt, försökt att inte tänka på, trängt bort i minnet.

Och så vädret: Nathalie märker att vinden avtagit, det är helt stilla. Nyss var det ju storm?

Hon blir förskräckt, det är som om hon minns det hon inte kan minnas. Nathalie måste hitta Johannes, som studerar på en av traktens konstskolor och hon väl (?) blivit ihop med. Nyss vinkade Johannes till henne, när han sprang iväg på joggingrundan runt mossen.

Offermossen syftar på ”Lingonflickan”, ett mosslik från 300 före vår tideräkning som i början av 2 000-talet hittades i mossmarken. Namnet kan också syfta på de människor som under senare år spårlöst försvunnit i trakten. ”Fler än vanligt”, som Göran Dahlberg, gammal granne till Nathalies familj, uttrycker det.

Så börjar nya lik att hittas i mossen: en hand sticker upp, pålen som förankrade kroppen, guldtior i fickorna.

Spänningen stegras och berättelsen blir allt mer spöklik, sida för sida. Men tyvärr, Susanne Jansson håller inte hela upploppet ut.

Mot slutet börjar språket att kärva, orden vägs inte lika noga. Berättelsen snubblar, spänningen avtar och deckargåtans upplösning är alltför snöplig. Det var synd på en så lovande debut.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar 2017)

Det skrämmande vänliga monstret

Mats Strandberg (text)
Sofia Falkenhem (bilder)
Monstret i natten
(Rabén & Sjögren)

Mats Strandberg, som med Sara Bergmark Elfgren skrivit Engelsforstrilogin för unga vuxna och på egen hand den vuxna skräckthrillern ”Färjan”, har börjat skriva en serie skräckhistorier för barn, sex- till nioåringar. Frågan är om inte ”Monstret i natten”, första titeln i vad som ska bli en barnskräcktrilogi, är hans mest hemska bok. I alla fall lika otäck som de andra. Det beror på igenkänningsfaktorn, som är tusen procent.

monstret-1Frank Steen, som naturligtvis fått sitt namn efter Frankenstein, ska snart fylla nio år och förvandlas till ett monster. Frank bor med mamma Mari, pappa Kjelle och lillebror Oliver (också ett välvalt namn?) i ”ett tråkigt litet hus i en tråkig liten stad som heter Yrred”. Det ordnas födelsedagskalas och mamma har bjudit in hela klassen. Men ingen kommer, förstås, utom den gamla granntanten Alice med hunden Uffe, lika glad och uppspelt som alltid.

Frank bjuder Uffe på en tårtbit och Uffe är så glupsk att han råkar bita Frank i fingret. Det syns en droppe blod. Men det räcker, det förstår Frank när han börjar bli hårig, få en lurvig päls. Uffe är ju en hund, snäll och glad, men alla hundar härstammar från vargarna. Om natten förvandlas Frank till en – i andras ögon – stor ylande varulv med vassa tänder. Fast han egentligen bara är en varuffe som vill bli gosad med och kliad på magen.

Att läsa ”Monstret i natten” känns i hjärtat. Berättelsen gör ont. Som en klump: en minnesklump som alltid finns där men ibland växer till sig och värker mer än annars. Och jag tror alla föräldrar som läser boken för sina barn, och som i berättelsens huvudperson (åter)ser sig själv eller sitt barn, måste känna precis som jag. För att inte tala om de sex- till nioåringar, både pojkar och flickor, som hör på eller läser själva.

Men allt det smärtsamma, det otäcka och hemska varvas med det snälla, vänliga och ja, gulliga. ”Monstret i natten” är också en rar och gullig berättelse. Trösterik och hoppfull. Hur utstött någon än blir, hur annorlunda någon än känner sig, hur ensam någon än är, så finns det vänner. Det finns alltid vänner. Någonstans, om inte här och nu så någon annanstans. Som när Frank, egentligen en hamnskiftare, om det ska vara noga, träffar de andra monstren på det mörka, kvällsstängda biblioteket.

monstret-2Detta budskap förmedlar Mats Strandberg från första till sista sidan, på och mellan raderna, i mening efter mening. Sofia Falkenhem poängterar det med sina illustrationer i svart och nånslags blågrönt. Hennes bilder är inte ett dugg skrämmande, blott vänliga, inbjudande och just gulliga. Säg, vem kan bli rädd för den lilla vita fluffiga varuffen med svart tofs på hjässan, missta honom för en hemsk varulv? Ja, ett monster…

Jag såg att några recensenter tyckte att Monstret i natten var en gammalmodig barnbok, eftersom Frank inte har någon mobil och googlar utan läser böcker (”dom var nästan som vänner”) och går till biblioteket för att hämta information. Men, vill jag påstå, vilken felsyn! ”Monstret i natten” är ju en hyllning till litteraturen som en möjlighet att fly den skrämmande verkligheten och få stöd i livet, mod och kraft. Dessutom kan väl ingen tro annat än att ”Monstret i natten” måste vara en, mer eller mindre, självbiografisk berättelse.

Mats är Frank. Också Mats var ett ”monster”. I informationen från förlaget ser jag att Mats Strandberg började läsa skräckförfattaren Stephen King som tioåring. Visst, klart det måste ha varit så.

”Monstret på cirkusen”, den andra monsterboken, kommer redan i september och är lite mer av en deckarhistoria. En cirkus besöker småstaden Yrred. Cirkusens clown har fångat och dresserat en kentaur, också ett slags monster. Men clownen är ju inte snäll. Vad ska Deckarlogg 2Frank och det övriga monstergänget göra?

(Tryckt i Opsis 2016)

Bengt Eriksson

Verklighetens kriminella scenografi

Jag gillar att tänka på strukturer. Det kan vara organiska strukturer som hur textil egentligen ser ut, hur plogfåror bildar mönster, hur exempelvis Stockholm ser ut när man flyger in över stan.

Det som är osynligt och omöjligt att överblicka från marken, blir tydligt och organiserat från luften. Kvarter efter kvarter av stadslandskapet avtecknar sig i bestämd rytm, en stor kropp med gatunätets blodomlopp sunkigt för blotta ögat.

Plötsligt framstår det så tydligt att denna kropp är tillkommen efter en plan, någon/några har satt en i verket efter noggranna mätningar och ritningar. Lager efter lager har byggts på, längre och längre ut har kroppen brett ut sig och försörjningslederna – blodomloppet – grenar ut sig upplysta i punktform av tiotusentals ljus.

Det är vackert.

nimis

Nimis 2010. Creative Commons / Wikipedia. Foto: Anders Lagerås

Det är också därför jag tänker på Nimis, det egendomliga och viktiga konstverk Lars Vilks satte igång med för 36 år sedan och som nyligen brann, den här gången var det den nedre tredjedelen, det svåråtkomliga Vindarnas torn som blev lågornas rov i en meningslös, hjärtlös och rent stupid aktion.

Kanske en ersättning för svårigheten i att komma åt Vilks själv, påpassad som han är. Själv verkar han mest anse att det hela bidrar med nya dimensioner till verket.

Men det är inte det jag i första hand tänker på utan det faktum att han har tagit från naturen i form av dött grenverk, havsslipad drivved och plank och skapat en naturliknande mångfald, en vindlande, kantig och tvär naturform, en märklig artefakt som är hart när omöjlig att upptäcka på håll, så väl smälter den in i klippskrevan och letar sig ner mot stranden med sina runda, bulliga stenar.

Nimis är en fantastisk upplevelse att ta sig in i, klättra med och i från toppen till botten i andfådd flåsighet, att vila i och upptäcka horisonten från. Det känns som om Nimis är ett fredligt verk, ett verk att närma sig utan oro. Det är delvis en illusion. Nimis är garanterat svårklättrad, man måste tänka på var man sätter fötterna.

Men det är inte allt.

Vindarnas torn och de andra punkterna i verket väcker också en känsla av obehag, i alla fall hos mig. Det är något med strukturen, just det, strukturen, i de vertikala linjerna, något olycksbådande över det ofärdiga, orena, de grå planken som reser sig mot himlen i en slags organisk form man sällan hittar i naturen själv. Något förvridet och hemskt i det människobygge som ändå bara tar tillvara det naturen har kastat ifrån sig.

true-detective

”True Detective”, episod 1.

I mitt huvud flyter Nimis in i andra bilder och är förmodligen orsaken till min tvehågsenhet.

Om ni har sett första säsongen av ”True Detective” så kan ni säkert lista ut vad jag syftar på – de otäcka taggiga kronorna av grenar som fästs på offrens huvuden, de makabra skulpturer av drivved och död materia som återfinns på olika platser genom serien där Matthew McConaughey och Woody Harrelson som poliserna Rusty Cohle och Martin Hart jagar en seriemördare med särdeles äckliga böjelser genom ett träsklandskap präglat av fattigdom, droger och förvridna människor.

De vet och förstår att de har kommit till rätt plats när vägen in i en gammal akvedukt och dess vindlande gångar kantas av ett bygge av grenverk, som en mur, ett staket, en rituell tillbedjan till Gud vet vilken gudom. Det är en intrikat, skicklig och vacker konstruktion som väcker starka känslor av obehag.

Hela serien är så rasande intressant och otäck att jag inte förmått mig titta på säsong två.

Men det är inte bara här jag maniskt hittar likheter. Tänk till exempel på Törnrosa. “Och häcken växte kämpahög”. Bakom den sover hon och alla de andra i slottet i en hundra år lång magisk sömn medan spindelväven brer ut sig och saker och ting börjar förfalla.

Det ska till utomstående krafter för att rå på den trolldomen. Så sker ju också, som vi vet, och de levde lyckliga i alla sina dagar.

maleficient

”Malificient”.

En betydligt senare variant är filmen ”Maleficent” med en magnifik Angelina Jolie som sviken fé. Det från början blomstrande landskapet, de mjuka kullarnas rundningar, de magiska djurens fredliga samexistens förbyts i mörker, vrede, hårdhet och kyla, av is och snö och en taggig, avvisande, tjock och kraftig häck av naket grenverk vars vassa spetsar sargar den som vågar närma sig, en mur som förhindrar allt intrång i denna hemliga värld.

Också den konstruktionen är otäckt illusorisk och förbjudande. Jag betraktar den med ambivalens. Inte för att det är så dåligt, utan för att det är så bra, precis som hos ”True Detective” och Nimis eller de hemska bålverken i till exempel ”Sagan om ringen”.

Så vad är det som skapar denna känsla av något osäkert, något ont som lurar i faggorna? Jag vet inte säkert, men det är något med materialet, det grå, sega, motstpänstiga som i händerna på människorna blir ett vittnesbörd om människans outtömliga behov av att lämna spår, om skaparkraft, om behovet av symboler, onda och goda, och hur det som egentligen saknar känslor, (drivved) kan avtvingas en slags riktning, stå i någots tjänst.

En psykoanalytiskt skicklig terapeut hade nog haft saker att säga om förträngda minnen, undermedvetna lager eller arketypiska gestaltningar.

Kanske är det så enkelt att det som borde växa och grönska borde få fortsätta att göra det till dess tid är slut och att det därefter stillsamt skulle få återgå till jorden, multna och bli näring till ny grönska. Kanske det är det motsatsen som stör, ett slags brott mot någon naturlig omedveten ordning.

Kataina deckarblogg 1Kanske är det så enkelt. Inte vet jag. Men Nimis är nu förenad med en förnimmelse av hot. Hoppas att det går över.

Katarina Tornborg

Overklig verklighet; verklig overklighet

Jag vet inte riktigt varför, men under hela läsningen av Dolores Redondos debutdeckare, ”Den osynlige väktaren” (Bucket List Books; övers: Manni Kössler), har jag några visrader i huvudet:

Sol redondo y colorado
Como una rueda de cobre
De diario me estas mirando
De diario me miras pobre

”Sol, rund och röd
Som ett kopparhjul
Varje dag ser du på mig
Varje dag ser du mig fattig”
(Min översättning)

Den mexikanska visan heter Sol que tu eres (”Sol som du är”) och har spelats in av bland andra Linda Ronstadt.

Det är något, tror jag, med det enkla tilltalet, hur en fattig människa konstaterar det ödesbundna i elände, slit och solens strålar, som påminner om Dolores Redondos ”Den osynlige väktaren”, den första titeln i en tänkt trilogi. Också här finns ett starkt element av öde, av något bortom den mänskliga förståelsen som en halvt bortglömd erfarenhet, både närvarande och frånvarande.

dolortes-redondoKort om handlingen:

En ung, modernt utbildad poliskommissarie, Amaia Salazar, ställs inför ett antal ritualistiska mord på unga flickor i och kring den lilla staden Elizondo där hon är född och uppväxt. I vanlig deckarordning undersöks brottsplatserna av tekniker, bevis samlas i bevispåsar, intervjuer görs med offrens anhöriga, offrens sista dagar kartläggs med minutiös noggrannhet, begravningar sker med poliser diskret närvarande.

Vad är det som driver förövaren? Varför finns det små, speciellt baskiska kakor, Txantigorri, på offrens kroppar? Varför är flickornas skor prydligt uppställda som en fingervisning åt polisen?

Utredningen rullar på, nya offer tillkommer och förövaren gäckar alla ansträngningar.

Kommissarie Salazar blir alltmer övertygad om att hon och de andra poliserna letar efter en person i den omedelbara närheten, en person som är känd av alla, som rör sig obehindrat i samhället och inte skiljer ut sig som en mörk skugga.

Människorna kring Elizondo dras till skogen och skogen drar dem till sig. Dess lockelse är påtaglig, mystisk, och vardaglig på samma gång. En ung polisman som borde veta bättre svär på att El Basajuan, skogsherren, en gång räddat honom från döden, att skogsherren griper in i skeendet, styr, skiljer ut och räddar människorna undan, oftast, sig själva.

Och det är inte bara vad han är säker på.

Många i Elizondo vid Baztán-floden i de baskiska Pyrenéerna håller med. Också Amaia Salazars rationella hållning kommer så småningom att rubbas. Själva har vi för länge sedan förpassat både näck och skogsrå till sagans värld.

Men kommissarien mår inte så bra. En skugga hon inte kan identifiera jagar henne om nätterna och hon vaknar badande i svett efter fasansfulla drömmar.

För att hon ska kunna gå vidare i livet, kärleken och karriären är det nödvändigt att plågan blir synlig och handfast. Men för det behövs det ärliga konfrontationer med flera personer i hennes närhet, att viktiga personer tillstår att något verkligen har hänt, för länge sedan.

För den som ännu inte stött på Dolores Redondo är det nog ganska bra att hålla här, för den här romanen bjuder på mer än ett väl hopkommet pussel av deckarmodernt slag. Här finns också skickligt invävd antropologi i den kriminella väven som ger andra infallsvinklar på människans tillvaro – ett universum där gott och ont inte enkelt låter sig definieras.

Minnet av det omedelbart förflutna, det som till inte för så länge sedan var levande kunskap om människans beroende av naturen och hennes underkastelse under det som inte gick att rå på, stiger fram. Vi förs till de gränstrakter där myten är väsentlig för människans förståelse- och överlevnadsstrategier.

I Redondos universum krävs det inte så mycket för att det halvt gömda åter ska bli en verkande kraft i människan och hennes blanka, teknologiska vetenskapliga liv. Det ska bli Kataina deckarblogg 1mycket spännande att se vad hon gör av denna storslagna ansats i nästa bok om Amaia Salazar.

Katarina Tornborg

PS. De två följande delarna i trilogin, ”Benens arv och ”Offergåvan”, ges ut 2017 respektive 2018 av Bucket List Books.

Realism, skräck och övernaturligt

Gillian Flynn
En sån som du
Övers: Molle Kamnert Sjölander
(Albert Bonniers)

Ska man hoppas på kriminalnovellens renässans?

flynnGillian Flynns Edgar-prisade långnovell kom snabbt på svenska. Inte som succéromanen ”Gone Girl” utan här blandas krimi med övernaturligt.

En kvinna, som fått besvär med handen vid jobb i sexbranschen, övergår till att spå människors framtid. Bra på att gissa så kunderna uppskattar henne.

En förortsfru vill att hon ska jaga en ond ande ur familjens hus. Lättförtjänta pengar – eller?

Realistiskt blir skräck och realism igen. Andar, finns dom?

Flynn har grov humor och skriver lite längre så att en hel historia får plats i novellformatet. Ruskigt och fyndigt med oväntat slut.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

(Kortrecension, tidigare publicerad i Gota Medias tidningar)