Minnen från Syrien

Jag läser just nu den danska debutkrimin och thrillern ”Damaskus” (svensk utgivning Modernista) av Iben Albinus för en kommande recension.

”Damaskus” är en politisk och mänsklig thriller med Damaskus, Syrien som huvudort. Det förvånade mig lite, för tiden har blivit en annan, år 2011, och i romanen pågår den så kallade ”arabiska våren”  också i Syrien, men igenkänningen är stor.

I romanen anländer danskan Sigrid Melin till Damaskus där hon fått anställning på ett stort telekomföretag.  Hon träffar ungdomsväninnan Reem, som nu äger ett säkerhetsföretag. Mer om romanen ”Damaskus” i den kommande recensionen.

Men – också jag var en gång i Damaskus och jag känner igen mig i romanen. Åren har jag gått men det mesta som jag anade vid mitt besök har fortsatt att, om man ska kalla det så, utvecklas.  Sonen  ersatte pappan vid makten men förhållande mellan Syriens regim och invånare förblev detsamma – om inte värre.

Syrien var ett märkligt arabland och har fortsatt att vara det. Muslimskt men inte riktigt muslimskt. Arabiskt men inte riktigt arabiskt. En diktatur men en annan sorts diktatur.  

I vilket fall så tog jag fram den rapport jag skrev om min resa i Syrien. Intressant att läsa igen – för mig. Och jag tror också den kan ge bakgrund både till romanen ”Damaskus” och dagens Syrien.

***

En alkoholiserad muslim möter oss på flygplatsen i Damaskus. Han är musiker och ska fungera som turnéledare. Inte vad jag trodde skulle bli mitt första intryck av ett muslimskt land.

Om nu Syrien är muslimskt? Kanske ett sekulärt muslimskt land…

Autostradan genom Damaskus.

Året var 1996, sent på hösten.

Jonas Hellborg, basgitarristen från Lund (där bodde han då i alla fall), hade fått pengar från organisationen Svensk Musik för att resa till Syrien och spela med landets musiker. Anders Johansson, numera hårdrocktrummis i Hammerfall, följde med som ljudtekniker. Det skulle också göras en dokumentärfilm, där Lasse Westman stod för filmandet och jag var reportern.

Filmens självklara titel kom jag på under en paus vid en vägkrog mellan Damaskus och Aleppo: ”Kaos är granne med Allah”.

Lasse Westman filmar konserten i Damaskus.

Konsertdatum var inte spikade utan måste snabbt sättas med hjälp av Sveriges ambassad. Musikerna hade inte direkt handplockats för att spela med Jonas Hellborg. Och den musicerande turnéledaren var som sagt alkoholiserad.

Allt försenades; en timma, två, tre, fyra timmar, något dygn…

Som om inte det räckte bestämde sig Jonas Hellborg efter konserten i Damaskus för att spola den första uppsättningen musiker. Inte tillräckligt bra, tyckte han. Min åsikt var nog snarare att Jonas hade svårt att spela med dem för att han inte kunde så mycket om arabisk musik som han trodde.

Jonas råkade höra en krogmusiker – violinist – som vidtalades att medverka i Aleppo. Men när musikern kom dit så överraskade han med att inte spela så traditionellt längre utan hade med sig en förstärkare och annan elektronisk apparatur, vred på strömmen och började lira som  fiolens Jimi Hendrix.

Jonas Hellborg, klar för konsert i Aleppo.

Jag ville att dokumentärfilmen skulle vara mer än ett musikalisk turnéreportage, handla om Jonas Hellborgs möte med Syrien – som musiker, människa och europé.

Så Lasse Westman filmade allt han såg. Han var perfekt: kunde stiga in på ett café eller i en affär och började prata med vemsomhelst. Och de förstod varann, inte med ord utan med nickningar och blickar. Strax satt Lasse där och drack té med gubbarna. Att filma blev helt naturligt.

I Damaskus, vill säga. Men inte i Aleppo. I souken, äldsta delen av Aleppo, ännu äldre än gamla stan i Damaskus, vågade inte ens Westman att filma. Aleppo var mycket mer muslimskt och konservativt.

Konsert i Aleppo.

Att promenera genom Damaskus souk, särskilt längs Den gata som kallas rak (omnämnd redan i Bibeln och alltså ännu äldre än så), var mäktigt. Liksom konserterna på en palatsgård (i Damaskus) och en karavanseraj, ungefär kamelmotell (Aleppo). I en trång gränd tittade jag in i ett skrädderi och där satt min pappa – ja, det kunde ha varit han – på skräddarbordet.

Souken i Damaskas var full av turister – men bara franska turister. Att gå längs den så kallade raka gatan blev det vanliga gatloppet mellan försäljarna. I souken fanns också ett berättarcafé, där jag rökte vattenpipa som de andra männen (de enda kvinnorna på cafeet var någon enstaka europé).

Dags för paus på turnén Damaskus-Aleppo t/r.

Jag besökte en svensk kvinna, gift med en syrier som var läkare och hade suttit i det ökända Palmyrafängelset (samma Palmyra som omnämns så lyriskt i turistreportage). Nej, det ville / kunde han inte prata om.

Vi besökte också musikhögskolan i Damaskus, där eleverna såg ut som de gick på en västerländsk skola. Skillnaden: de hade ledigt olika veckodagar beroende på religion.

Anders Johansson, ljudteknikner och annars hårdrocktrummis, mitt i Syrien.

Nej, ingen från syriska staten ledsagade oss. Vi pratade med och filmade vem och vad som helst. Fast i vissa gathörn stod k-pistbeväpnade militärpoliser. Vi blev inbjudna till medelklasshem, där de hade tillgång till vissa satellitkanaler. På Sheraton Damascus Hotel, där vi bodde en natt, kunde man se amerikansk TV oavsett innehåll.

På vägen mellan Aleppo och Damaskus körde vi igenom staden Homs och stannade till i Hamah, känd för sina antika vattenhjul och platsen för en tidigare – alltför ouppmärksammad – massaker. Uppåt 25 000 människor dödades 1982 i ett uppror som startats av Muslimska brödraskapet och andra muslimska organisationer.

Den mäktigaste presidentstatyn jag såg fanns på ett berg vid vägen mellan Damaskus och Aleppo.

I Damaskus syntes inte en enda kvinna med slöja för ansiktet. Överallt i städerna och även längs vägarna fanns mängder med porträtt och statyer av Hafez al-Assad, den förre presidenten och pappan till den nuvarande. De flesta statyer han han själv låtit resa, inspirerad av ett besök i öststaterna.

Kort information:

Syrien har idag cirka 22 miljoner invånare, av dem är 90 procent muslimer (74 procent sunniter och 16 procent shiiter med flera muslimska riktningar), 10 procent är kristna och det finns även några procent judar. Presidenten, alltså den förre Hafez liksom den nuvarande, sonen Bashara al-Assad, tillhör folkgruppen alawiter, som ibland och ibland inte räkas som shiamuslimer.)

På väg in i Damaskus souk längs Den gata som kallas raka gatan.

Det fanns små, lite anonyma spritbutiker på gatorna i Damaskus. Vi åt och drack på kristna restauranger (med sprit) och muslimska (utan). Det gällde att aldrig dricka upp allt i glaset, för innan man satte ner det på bordet så hade en servitör skyndat fram och fyllt på med arak igen, utan att man ens märkte det.

En av de senare, muslimska restaurangerna bjöd på magdans som inte hade syftet att vara en kulturell upplevelse.

När jag nu tänker på det så tror jag visst att en av de muslimska restaurangerna också serverade sprit, rättare sagt vin. En flaska inhemskt vitt vin beställdes och kom in varmt, när vi undrade om det inte fanns kylt vitt vin så gick servitören och hämtade en ishink i vilken han placerade den varma vinflaskan.

Rådslag på hotellet. Jonas och Anders diskuterar, Lasse dokumenterar. Samtliga foton hittills: Bengt Eriksson.

När vi skulle resa hem igen och stod på flygplatsen så flyttades starten framåt, gång på gång. Vi släpptes inte ombord. Någon, jag förmodar att det var Jonas Hellborg, undrade varför det dröjde och fick till svar att en passagerare höll på att kontrolleras.

Det var jag. I datorn hade den syriska pass- och tullpolisen hittat information om att en Bengt Eriksson var efterlyst, tydligen skulle ”jag” ha gjort något straffbart vid ett tidigare besök och sen flytt ur landet.

Inget personnummer eller ens födelseår fanns i datorn. Men personen i fråga hette ju Bengt Eriksson (fast han hade, dessutom, ett annat mellannamn). Det tog en stund – en bra stund – innan jag med samma ordlösa språk som Lasse Westman lyckats övertyga passpolisen att både Bengt och Eriksson var lika vanliga namn i Sverige som Muhammed i Syrien.

Och året, då jag skulle ha varit i Syrien och begått ett brott, var så längesen att då var jag 8 år. Därefter kunde vi gå ombord och planet lyfte. Var jag hade hamnat om jag inte lyckats övertyga polisen… på det vill jag helst inte tänka.

Musikjournalisten själv utanför Umayyadmoskén i Damaskus gamla stad. Foto (vill jag minnas): Lasse Westman. 

Nej, det blev ingen dokumentärfilm. Också tillbaks i Sverige fortsatte kaoset. Men ett antal år senare gav Jonas Hellborg ändå ut albumet ”Aram Of The Two Rivers” med inspelningar från Damaskus och Aleppo.

Och nej, jag vill inte påstå att jag lärde känna Syrien på fjorton dar. Men jag förstod en sak: Syrien är inte så lätt att förstå sig på.

Bengt Eriksson
Kortare version i Ystads Allehanda 2012

Brittiska spioner på kontoret och fältet

Spionthrillrar är inte Deckarloggs favoritlitteratur. För det mesta,  fast det finns undantag…

Ett av undantagen heter Len Deighton. Tyvärr kom jag in lite sent i hans produktion, inte förrän på 80-talet. Det var när Deighton började skriva om Bernard Samson, den åldrande brittiske agenten och spionen, men då sen flera år kontorsråtta bakom ett skrivbord i Whitehall.

Det skulle bli många romaner om och med Samson, vilka jag presenterade i boken ”Deckarhyllan”.

Len Deightons tidiga karriär som thrillerförfattare missade jag alltså. Det försökte jag ta igen med att se Michael Caine som den unge brittiske spionen Harry Palmer i filmatiseringarna av några Deighton-thrillrar.

Harry Palmer var ett namn som hittades på till filmen. I den första boken ”The Ipcress File”, som också den första filmen baserades på, har den unge spionen inget namn utan är namnlös.

Joe Cole som ”Harry Palmer” i den nya TV-serien.

Nu har samma thriller filmatiserats ännu en gång, nu som TV-serie (den kan ses på SvT och SvT Play). Samma namn på den unge, före detta bedragaren och svartabörshajen, nu påtvingade spionen och agenten, alltså Harry Palmer. I den nya TV-serien spelas han av Joe Cole.  

Efter att ha sett första avsnittet på SvT så plockade jag fram min text av typen kortessä om Len Deighton ur den andra, förlängda upplagan av boken ”Deckarhyllan”. Läs och bli inspirerad att läsa Len Deighton, om du inte läst honom förut.

Förresten, se TV-serien också!

***

Len Deighton
Land: England
Genre: spionthrillers, agentromaner, politiska thrillers

Bernard Samson är en vanlig, rätt trist engelsman. Hans hustru heter Fiona, han har två barn, Sally och Dick. Han oroar sej för att lönen inte ska räcka. Nu har banken ringt igen om överdraget på kontot. Och han oroar sej för att hans hustru är otrogen. Varför svarade hon inte – klockan 2 på natten! – när han ringde från Berlin, dit han rest på tjänsteresa? Och hennes förklaring sen: ”Den förbannade telefonen måste ha konstrat igen!”

Just detta, att han är så vanlig, att han skulle ha kunnat arbeta som kontorist på vilket kontor eller statligt verk som helst i London, gör att Bernard Samson blir en så fascinerande huvudperson i Len Deightons spionromaner. En människa, inte av papper och trycksvärta utan av kött och blod. Hustrun Fiona arbetar förresten på samma kontor, inom samma koncern, så att säga, men på en annan avdelning.

”Departementet”, som det kallas, är den brittiska underrättelsetjänsten.

deightondossier.net är en mycket innehållsrik nätsida med info om Len Deighton.

Om Samson, hans familj, släkt, vänner, arbetskamrater och chefer har Deighton skrivit inget mindre än en trippeltrilogi (som även kallats fiske-, tennis- respektive kärlekstrilogin): först ”Byte i Berlin” (1984), ”Möte i Mexico” (1985) och ”Lösning i London” (1986); sen ”Betet” (1989), ”Linan” (1990) och ”Kroken” (1991); och sen ytterligare tre romaner, ”Tro” (1997), ”Hopp” (1998) och slutligen (?) ”…Och kärlek” (1999).

Den stora, tjocka romanen om familjen Winter (1986), som Deighton publicerade mellan den första och den andra trilogin, är inte en spionthriller utan snarare en historisk roman om Tyskland och nazismen. ”Winter” kan också läsas som en bakgrundsbok – extraläsning för den som vill veta ännu mer – till Samsontrilogierna.

Bernard Samson är spion, agent, men när berättelsen om honom börjar har han i fem år suttit bakom ett skrivbord i Whitehall. Så får cheferna för sej att han är rätt man att skicka på tjänsteresa till Berlin.

Bernard är nämligen, som han skämtar, ”ein Berliner” (ett slags munk, alltså ett bakverk). Han känner Berlin, sin barndomsstad. Där växte han upp och gick i skolan. Pappa var också underrättelseofficer och chef för Berlinkontoret.

I den första romanen, ”Byte i Berlin”, landar ett militärflygplan med Bernard ombord på RAF Gatow, Luftwaffes gamla flyghögskola. Slå upp kapitel 10, där finns en atmosfärrik skildring – den luktar, andas och lever – av hans möte med ett Berlin, som fortfarande ser likadant ut som i hans barndomsminnen. Året är 1983 men mycket litet har förändrats sen krigsslutet, ja, sen 30-talet.

Det allra bästa i trippeltrilogin är nog dessa återkommande skildringar av Berlin: geografiskt – gator, stadsdelar, Öst och Väst – men ännu mer atmosfäriskt, stämningen och lukten. 

På det engelska underrättelsekontoret går det väl ungefär likadant till som på andra kontor: alla skvallrar om alla, konkurrerar och intrigerar, slåss om chefstjänsterna. Vem står i tur att bli näste chef i Berlin?

Med en skillnad: alla misstänker också alla. Vem läcker hemligheter? Vem kan vara kontraspion? Frågan är inte om utan när: alla blir misstänkta och granskade, i tur och ordning.

Det är så barnsligt att det inte kan vara sant! De är som barn som sitter i sandlådan och kastar hinkar och spadar på varann. Ska dessa människor ha ansvaret för nationens – Englands – säkerhet!? (Har det gått och går kanske fortfarande likadant till i Sverige?)

Men samtidigt skriver Deighton så levande att han får mej att tro att innehållet måste vara… ja, nära nog autentiskt. Jag läser romanerna som någonting mitt emellan arbets- och miljöreportage från spionorganisationernas ”styrelserum” – främst i England och men också i dåvarande Sovjetunionen – och utrikesreportage.

Engelsmannen Len Deighton har blivit mest känd för de spionthrillers som han skrev på 60- och några år in på 70-talet. T ex debutromanen, ”Fallet Ipcress” (1966), där han introducerade en anonym agent (i filmerna som gjorts efter romanerna heter han Harry Palmer): en arbetarpojke och rebell, som misstror auktoriteter och närmast hatar alla människor från övre samhällsklasser.

På 60-talet var Deighton en yngre författare, som skrev hårdkokta spionromaner – en kombination av spion/agentthrillern från England (bl a Ian Fleming och John le Carré) och den hårdkokta deckaren från USA.

Trippeltrilogin om Bernard Samson är en fortsättning och sammanfattning tjugo till tjugofem år senare. Deighton har blivit äldre, mer erfaren. Prosan är mer avspänd och mogen, präglad av erfarenhetens cynism.

Bernard Samson, som till skillnad från de andra på ”departementet” inte har studerat vid universitet, kan beskrivas på samma sätt: som en för varje bok allt äldre, allt mer desillusionerad och allt mer cynisk Harry Palmer.

Att en läsare vill och orkar följa en romanperson, som dessutom blir allt mer illusionslös, kan tyckas märkligt. Att författaren inte tröttnat på sin huvudperson utan orkat och velat fortsätta att beskriva, antagligen, både sin egen och romanpersonens illusionslöshet kan tyckas ännu mer märkligt. Men om Deighton (född 1929) orkar så skulle jag faktiskt inte ha något emot att läsa också en fjärde trilogi om Bernard Samson och hans hustru Fiona.

I ”…Och kärlek” har Bernard bett hustrun att följa med honom tillbaks till sitt älskade Berlin och placera barnen i en tysk skola. Nu är året 1988 och kommunismen krackelerar. Nog skulle det vara intressant att läsa om  familjen Samson efter murens fall, i ett återförenat Berlin. 

Deighton har också skrivit romaner (såväl krigsromaner som agentthrillers) och faktaböcker om andra världskriget, kokböcker och en annorlunda Londonguide, ”Len Deighton’s London Dossier” (1967, inte översatt till svenska).

Bland de övriga romanerna kan nämnas ”London tillhör oss” (1979), som både är en krigsroman och fantasy. Utgångspunkt: Hitler har vunnit kriget mot England. 1941 ställs England under tyskt herravälde. Kung George VI spärras in i Towern och en engelsk marionettregering bildas. Karl Marx grävs upp och flyttas från Highgatekyrkogården i London till mausoléet vid Röda Torget i Moskva.

Titlar (urval):

Sjöhästen. 1964. Övers: Katarina och Lars-Erik Holmertz.
Begravning i Berlin. 1965. Övers: Katarina och Lars-Erik Holmertz.
Fallet Ipcress. 1966. Övers: Katarina och Lars-Erik Holmertz.
En dyr plats att dö på. 1968. Övers: Magnus K:son Lindberg.
Miljondollarhjärnan. 1969. Övers: Claës Gripenberg.
Krigsspel. 1976. Övers: Ingegerd Leczinsky.
Tack för igår. 1977. Övers: Lars Ekegren.
Avhopparen. 1978. Övers: Hans-Jacob Nilsson.
London tillhör oss. Det naziockuperade Storbritannien 1941. 1979. Övers: Alf Risö.
XPD. 1982. Övers: Åke Sjöwall.
Farväl, Mickey Mus. 1983. Övers: Åke Sjöwall.
Byte i Berlin. 1984. Övers: Sam J. Lundwall.
Möte i Mexico. 1985. Övers: Sam J. Lundwall.
Lösning i London. 1986. Övers: Karin Malmsjö.
Winter. En Berlinfamilj 1899-1945. 1986. Övers: Gabrielle Imholz.
Betet. 1989. Även utgiven med titeln Spionbetet. Övers: Gabrielle Imholz.
Linan. 1990. Även utgiven med titeln Spionlinan. Övers: Sune Karlsson.
Kroken. 1991. Även utgiven med titeln Spionkroken. Övers: Sune Karlsson.
Mamista. 1992. Övers: Sune Karlsson.
Guldstaden. 1993. Övers: Sune Karlsson.
Sluten avdelning. 1995. Övers: John-Henri Holmberg.
Tro. 1997. Övers: Peter Lindforss.
Hopp. 1998. Övers: Peter Lindforss.
…Och kärlek. 1999. Övers: Peter Lindforss.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag

Deckarloggbäst / december 2021

Bör väl också göra en summering av fjolårets sista månad innan det är dags för Deckarlogg att komma igång på allvar med 2022. Följande var alltså Deckarloggbäst under december 2021.

***

Sofia Rutbäck Eriksson &

Mattias Boström

Mordnatt råder,

tyst det är i husen

(Lind & Co)

Mer mys- än rysdeckarduon Rutbäck Eriksson och Boström stod för något av det bästa under december med sin jul- och ljudkalender (fast den kan ju också e-läsas). Miljö: Arvidsträsk, en by mindre än en småby, vid någon sjö i Norrbottensskogarna. Tid: jule- förstås. Snöfall och blåst med klass 2-varning. Huvudpersoner: Rolf, före detta polis, nu pensionär, och Riita, deckarförfattare och i första avsnittet precis nyinflyttad. Bra skrivet med en stor dos självironi och mycket humor. Dessutom smittande humoristiskt.

Anna Kuru

Gryningsjakten

(Modernista)

”Norrland noir” som mest. Malmen är grunden för såväl Kiruna och fjällvärlden som för Anna Kurus romaner. Gruvdraken gräver upp och spottar ut, får staden att skaka och skälva. Draken påverkar allt: miljön, livet, människorna. Det kriminella i Kurus trilogi om Allis, kvinna och bilmekaniker, som härmed avslutas, finns i själva livet; livsbetingelserna. Det finns i miljön; miljöbetingelserna. Nyckelord: männen. Och trilogi, förresten. Mer som en följetong, titlarna hänger ihop och följer på varann, de bör läsas i rätt ordning och från början.

John le Carré

Silverview

Övers: Hans-Jacob Nilsson

(Albert Bonniers)

Postumt utgivna ”Silverview” var/är som en återblick på alla tidigare romaner av John le Carré. Ja, på pappans liv: hans tankar om brittisk underrättelseverksamhet, om stormaktspolitik och världen. ”En sång av erfarenhet”, som sonen Nick (Cornwell), formulerar det i efterordet. En kortroman eller långnovell i jämförelse med le Carrés inte minst till omfånget stora, innehållsrika romaner. En koncis, blott 241 sidor, men ändå  innehållsrik roman, mycket sker såväl på sidorna som mellan raderna och utanför boken.

Jeanette Bergenstav

Syndoffer

(Norstedts)

En av årets bästa deckardebutanter. ”Syndoffer” är en deckare som skrivits av en romanförfattare. Med det menas att hon kan både skriva och berätta. Hon känner också sitt Göteborg, där berättelsen utspelar sig, och verkar personligen bekant med sin huvudperson. Kanske för att frilans- och kriminaljournalisten Jennifer Sundin är, mer eller mindre, författaren samt kriminaljournalisten Jeanette Bergenstav. Inte minst är hon noga med det övriga, det utomkriminella. Som miljöskildringar och vardag. Något så litet som inköp av en pizza blir händelserikt.

Björn Paqualin

Mannen på bron

(Piratförlaget)

Korta kapitel och än kortare delkapitel. Distinkta, raka och likaså korta meningar. Personerna spottar ut replikerna. Björn Paqualins formuleringar målar upp miljöerna och jag kan höra personerna tala. ”Mannen på bron” är andra delen i trilogin om Stella Robertsson, avstängd från polisen. Ett otyg att författare inte skriver deckarserier (med avslutade delar) utan en följetong (där delarna hänger ihop). Måste ju skaffa ettan och läsa, ”Låt det brinna”, innan det gick att läsa tvåan! Robertsson får här ett inofficellt uppdrag att utreda mordet på två tonårsflickor.Rappt, spännande och bra. Men varning: läs förra boken – först.

Bengt Eriksson

Deckarkatalogen 2021

Något av det bästa som Svenska Deckarakademin har gjort är att man övertog och fortsatte att sammanställa den årliga Deckarkatalogen efter att deckartidskriften Jury sorgligt nog hade upphört.

Deckarkatalogen innehåller helst alla men åtminstone de allra flesta av de deckare, thrillers med mera som publicerades i Sverige under det gånga året, både skrivna på och översatta till svenska, samt ett urval bland återutgivningarna. Att katalogen numera finns på nätet är ju dessutom en finess, nyupptäckta titlar kan kontinuerligt läggas till.

Deckarkatalogen för 2021, sammanställd av Anders Hammarqvist, Nils Scherman och Johan Wopenka, finns nu på Deckarakademins nätsida. Gå in och kolla vad du har missat, både i betydelsen aldrig ens upptäckt eller inte hunnit läsa. För alltid är det nåt…

Klicka HÄR så kommer du direkt till Deckarkatalogen 2021.

Bengt Eriksson

John le Carrés postuma spioner

John le Carré

Silverview

Övers: Hans-Jacob Nilsson

(Albert Bonniers)

I ett efterord förklarar Nick Cornwell, yngste son till John le Carré och författare under namnet Nick Harkaway, bakgrunden till utgivningen av pappans postuma roman ”Silverview”.

Pappa, egentligen David Cornwell, hade bett sonen Nick att om det efter hans död fanns något ofärdigt, efterlämnat manus så skulle Nick skriva klar den romanen och ge ut. Så efter att pappan hade avlidit drog sonen sig till minnes ett bokmanus som pappa talat om och som skulle heta ”Silverview”. Den existerade ju, det visste han.  

Att den skrivits men lagts åt sidan av någon anledning. Manuskriptet återfanns i John le Carrés   skrivbordslåda. Sonen Nick läste och blev förvirrad. Det var ju en i stort sett färdig roman, några småfel blott i förstamanus, som det kan vara, men inget att tillägga, inte en bok som behövde skrivas klar. Utan färdig att ges ut i stort sett som den var.

”Silverview” var/är som en återblick på alla tidigare romaner av John le Carré, tyckte Nick Cornwell. Ja, på pappans liv: hans tankar om brittisk underrättelseverksamhet, om stormaktspolitik och världen. ”En sång av erfarenhet”, som Nick formulerar det i efterordet.

”Silverview” är en kortroman eller långnovell i jämförelse med John le Carrés inte minst till omfånget stora, innehållsrika romaner. Här är antalet sidor blott 241 och dessutom är sidorna rätt så små. En koncis men ändå en innehållsrik roman, det ryms mycket på såväl sidorna som mellan raderna och utanför boken.

Berättelsen börjar intensivt men ändå vardagligt spännande:

Fast vardagligt och vardagligt… En ung kvinna, Lily, är på väg genom London. Hon drar sonen Sam framför sig i en sittvagn. Lily ska utföra ett uppdrag åt sin mamma: överlämna ett som det verkar hemligt brev till ett hus på South Audley Street. Nej, inte mer än så avslöjar jag. Det får räcka. Jo förresten, kan också nämna namnet på den person, Stewart Proctor, som ska ta emot brevet från Lilys mor Deborah, nu döende i cancer.  

Inledningen tål att funderas på. Mor och dotter. Två kvinnor. De världar i betydelsen underrättelsevärldar som John le Carré har skildrat i sina romaner är högst manliga. Här i ”Silverview” här förekommer alltså ett par kvinnor direkt i början av berättelsen.

Dock kan romanens första kapitel läsas en slags prolog eller ett förord. Själva starten sker i andra kapitlet. Eller kanske ska det snarare beskrivas som att första och andra kapitlet är varandras paralleller? De inträffar samtidigt.

John le Carré. Foto: Harry Borden

Julian Lawndsley anländer till en kuststad i East Anglia. Dit har han flytt från finansvärlden i London, köpy en liten bokhandel i den lilla staden. En äldre man, Edward Avon, besöker bokhandeln och det ska visa sig att Edward varit vän med Julians döda pappa, Henry Kenneth Lawndsley (kallad J.K. av vännerna).

Det ska också visa sig att Edward är pappa till Lily, den tidigare nämnda unga kvinnan, och den likaså nämnda döende mamman, Deborah Garton, har varit analytiker inom säkerhetstjänsten. Även de bor i den lilla staden, i en palatsliknande herrgård som heter just Silverview.

Det kan dessutom tilläggas att Stewart Proctor är chef för Storbritanniens inrikes säkerhet med specialitet att nosa upp säkerhetsrisker och jaga mullvadar. Några recensenter har jämfört honom med George Smiley, den mest kände underrättelsetjänstemannen i John le Carrés spionromaner, men nja, haltar inte den jämförelsen lite?  

Vad leder allt detta till? Till konflikten på Balkan och en brittisk-amerikansk säkerhetsläcka. Till en diskussion, som ofta hos le Carré, om oskuld och skuld, patriotism, ja, nationalism, historiens påverkan på nutiden, nyttan av spioneri och säkerhetsarbete, plikt och moral, Brexit för den delen, Storbritannien som i Stor Britannien.  

Om, om, om… En hel massa om. Romanen ”Silverview” utspelar sig både i nutid, på 2000-talet nångång, och i återblickar bakåt.

John le Carré betraktar landet och säkerhetstjänsten med besvikna ögon. Han skriver kritisk och kanske var det därför han lät den här romanen ligga i skrivbordslådan. Han blev för kritisk? Eller så las manuset åt sidan för att han också skulle hinna skriva sin självbiografi. Eller så betraktade han den som en tunn mellanbok.

Men det är den inte. ”Silverview” är en koncis le Carré, komprimerad till det… ja, inte hans allra bästa… men bra nog är den. Lagom lång också, läsaren får mycket på dessa få sidor. Silverview, som namn lyder på det stora huset, är hämtat från Friedrich Nietzsches namn på sitt hus, Silberblick. En hyllning? Eller nånting annat.

Att hela romanen fått heta ”Silverview” avslöjar kanske något om det centrala för berättelsen.

Bengt Eriksson

Holmes och Watson i Sverige eller kamplitteratur från motsatt håll?

David Lagercrantz

Obscuritas

(Norstedts)

(Men det kanske är med Lagercrantz som med Läckberg? Att han liksom hon blir bättre i översättning, till exempel på engelska? Utomlands betraktas ju Camilla Läckberg med vördnad och har fått bra kritik för sina psykologiska thrillers…)

Ovanstående parentes skrevs efter att jag läst och funderat över ”Obscuritas”, första titeln i David Lagercrantz nya deckarserie i genren, låt säga, ett slags polisroman med internationell thriller. Jag har vissa problem med den här romanen, vissa sidvisa problem.

Vissa sidvisa språkliga problem. Som följande: Men va tusan, varför kommaterar han som han gör? Lägger ut kommatecken som hinder vid läsningen istället för använda dem för att hjälpa språket och min läsning. Jag stannar ju upp, hela tiden, och snubblar, på nästan varje kommatecken.

Som hans sätt att systematiskt placera komma före (så gott som) vartenda och! Jag blir tokig av det här. Och sen också: dialogerna.

Säg mig, vem – i singular – i hela världen som pratar så här, som i Lagercrantz deckare? Använder dessa ord, dessa meningar. David Lagercrantz försöker skriva hårdkokta thrillersnabba dialoger – alltså pratminus på pratminus – så att replikerna smattrar mellan varann.

Det uppskattas. Det gillar jag. Sånt kan bli riktigt bra. Men då måste ju ord och formuleringar vara så exakt, säger exakt avlyssnade och nedskrivna att de uppfattas som riktiga, äkta och autentiska. Det ska kännas som att replikväxlingen kunnat vara på just riktigt.

Märkligast av allt: Ibland, på vissa sidor, finns inget av detta som jag gnällde på. Ingenting! Där flyter språket som en flödande älv, repliker och dialoger är mer än åkej. Amen, hur är detta möjligt!

Skriver David Lagercrantz så ojämnt? Varför ber då inte en redaktör att han ska se över språket så det flyter lika fint romanen och deckaren igenom? Eller kan det vara så att Lagercrantz faktiskt inte skriver så bra, redaktören har redigerat men inte riktigt orkat med att göra det på varenda sida?

I vilket fall, nog är det konstigt. Och onödigt, när ”Obscuritas” hade kunnat bli mycket mer lättläsvärd.

Grundstoryn är det inget fel på – inte heller huvudpersonerna. Men Lagercrantz har siktat högt. Inte gjort det lätt för sig. Ta de här huvudpersonerna… De är två: professor Hans Rekke, expert på förhörsteknik, och Micaela Vargas, polis på gränsen mellan nåder och onåder. Han är Sherlock Holmes och hon ett slags Watson. Till råga på allt har Brekke också en bror som arbetar för regeringen, som Mycroft Holmes.

Att ens tänka tanken att skriva en deckare om ett par nutida Holmes och Watson. Det är modigt, eventuellt dumdristigt. Så många nyskrivningar av världsdeckarlitteraturens mest kända detektivduo som gjorts förut, ibland mer på allvar och ibland parodiskt. Att skriva om Sherlock Rekke och Dr eller polis Vargas är en balansgång på slak lina, mellan pastisch och allvar.

David Lagercrantz. Foto: Kajsa Göransson

Lyckas Lagercrantz i sin dumdristighet? Ganska så bra, faktiskt. Även om det ibland kan utfärdas Hjerson-varning. (Och då tänker jag alltså på den svenska teveserie som väl fortfarande går att se på nätet.)

Grundstory: Året är 2003. En fotbollsdomare med rötter i Afghanistan mördas och en person häktas för mordet. Professor Rekke anlitas för att gå igenom förhören och förmå den häktade att erkänna. Istället dömer Rekke ut förundersökning och den häktade släpps.

Polisen Vargas kontaktar Rekke inofficiellt. De fortsätter utredningen och ”Obscuritas” blir en inofficiell polisroman som fortsätter internationell – till CIA, terrorister och talibaner. Men också hem på det viset att ”Obscuritas” aldrig blir en internationell politisk thriller utan mer en skildring av Sverige, av det svenska samhället, det svenska klassamhället.

Och detta på ett ovanligt sätt. Micaela Vargas, dotter till en chilensk flykting, kommer underifrån, från Husby och förorten. Professor Hans Rekke från motsatt håll, uppifrån, han bor i en Djursholmsvilla, hans familj är överklass. Den förra håller tillbaks sin ”explosivitet”; den senare är förfinad och bildad.  

Jag såg att en kritiker just kritiserade David Lagercrantz för att budskapet i romanen ska vara att bevara klassklyftor. Underklassen ska inte vara så jävla avundsjuk på dem som har det lite bättre. Det skapar ju onödiga motsättningar i samhället.

Men är inte det att övertolka Lagercrantz? Han skulle alltså vara en politisk författare som skriver deckare för att försvara sin överklass. Och därmed angripa underklassen. Typ kamplitteratur från motsatt håll. Det undrar jag. Men det går att tolka ”Obscuritas” på detta sätt, också.

Själv tror jag – fast det är ju bara vad jag tror – att han skriver så gott han kan, så bra han förmår. Och som den han är. Då blir det så här – omedvetet så här. Själv är jag mest blank inför boken. Den griper mig inte och som sagt, sidvis illa skriven. En deckare bland hur många andra svenska deckare som helst.

Som också jag nu lockats att läsa när jag kunde ha läst och recenserat en annan – och bättre – svensk deckare. Jag hoppas att nästa titel i serien blir en aning bättre till både språk och innehåll eller att en redaktör pratar lite, alltså på allvar, med David Lagercrantz.

Bengt Eriksson

Ännu en månad, ännu en Spänningstopp

Även den här månaden har Deckarlogg tagit sig fräckheten – eller hur det ska uttryckas – att vidareförmedla den spänningstopp som deckarrecensenterna i Borås Tidning (och Gota Medias övriga tidningar) sammanställt för den läsmånad som gått.

Väl den enda kritikerlista över spänningslitteratur som finns i Sverige, dessutom. (Och dessutom en gång till… Jo, Deckarloggs red. vet att det nu talas i egen sak men undrar ändå om inte Gota Media också har den bästa recensionsbevakningen av deckare och annan krimi i svensk dagspress?)  

Månadens spänningstopp blev kanske något mindre oväntad än förra månaden. Fast som alltid finns här väl några ögonöppnande namn och läslockande boktips. Som David Nessle och Sara Bergmark Elfgren plus att John le Carré är tillbaks postumt.  

***

 1) Åsa Larsson : Fädernas missgärningar (Albert Bonniers)

2) Katarina Wennstam: Djävulens advokat (Albert Bonniers)

3) John le Carré: Silverview (Albert Bonniers)

4) John Grisham: Väktarna (Albert Bonniers)

5) Sara Bergmark Elfgren: Grim (Rabén & Sjögren)

6) Kristina Ohlsson: Isbrytare (Forum)

7) Tove Alsterdal: Slukhål (Lind & Co)

8) David Nessle: Herr Nymans detektivbragd (Kartago)

9) Sofie Bjarup: Mörkrets barn (Lind & Co)

10) Thomas Engström / Margit Richert: Armasjärvi (Bokfabriken)

***

För att se de korta och precisa, ibland skarpa motiveringarna till att just dessa författare och titlar hamnat på Spänningstoppen får ni som alltid gå in på hemsidan för Borås Tidning eller någon annan av Gotas Medias tidningar.  

Kriminalroman med nästan alla ingredienser eller Varför inte en kvinnlig svensk Reacher?

Anna Tell

Norr om Beirut

(W&W)

Fängslande mix av svensk krim och internationell thriller och utan tvekan Tells bästa bok hittills, med den här slår hon många namnkunnigare författare på fingrarna.

Här finns nästintill alla ingredienser som tillhör en läsvärd kriminalroman:

Spänning från prolog till 396:e sidan. Bra story med många vändningar. Gediget skildrat utredningsarbete och ett persongalleri som fångar mej. Detaljrika och trovärdiga beskrivningar av organisation, vapen, agerande i skarpt läge med mera. Överraskande och gripande upplösning med en moralisk clou.

När Tell sedan kryddar med att Amanda lämnar Stockholm för ett riskfyllt uppdrag i Libanon, där jag njuter av att få vandra med på gatorna i det myllrande Beirut. Plus en av huvudkaraktärernas 18 månader långa strapatsrika flyktingresa från Afghanistan genom Europa till Sverige – då tackar jag för en underhållande läsning.

Språket är lättläst och har bra driv men jag hade velat ha djupare personbeskrivningar, ännu mer målande berättande och bättre dialoger. Fast jag är övertygad om att Tells författarskap fortsätter att utvecklas och hennes nästa bok är given läsning för mej.

PS. Författaren är kriminalkommissarie med ett förflutet inom Försvarsmakten och har 20 års erfarenhet av operativt arbete i Sverige och internationellt. Boken är del tre i serien om förhandlaren Amanda Lund.

Rolf Olanderssonåterkommande (gäst)recensent på Deckarlogg, är litterär allätare men hjärtat klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Den filosofiska spionromanens Göteborg och dess illusion av verkligheten

Åke Edwardson må påstå nåt annat (vad kan det vara?) men för mig är och förblir Göteborgs främsta skildrare inom deckare och annan krimi utan tvekan den filosofiske spionromanförfattaren Sven Westerberg (1945-2018).

Följande är en intervju med Westerberg och en vandring genom hans Göteborg som vi gjorde mitt i aktiva produktion av synnerligen spionromaner eller kanske säkerhetspolisromaner.

Ser nu, till min häpnad, att vi inte alls verkar ha pratat om Dag Hammarskjöld som Westerberg väl citerar i varenda bok han skrev…?

***  

Strax före Göteborg kör vi in på en rastplats och tar fram guideboken: ”Göteborgsmorden” av Sven Westerberg.

På sidan 19 finns en vägbeskrivning. Det är Bodil Wilhelmsson, hustru till den försvunne översättaren och f d diplomaten David Wilhelmsson, som guidar. Fru Wilhelmsson har gått från Gustaf Adolfs torg. Nu står hon i taxikön vid Centralen. ”Och vart ska vi?” undrar taxichauffören. ”Sävedalen”, svarar hon.

”De svängde ut i trafiken… Hon såg GP:s byggnad med de upplysta fönstren. Hon såg skyltfönstren på Friggagatan, motorcyklarna, den gamla judiska kyrkogården, och sedan de stora hyreshusen till höger när de passerade Olskroken.”

Längre fram i boken, sidan 80, kör Stellan Fransson och Jarl Fredriksson samma väg. Den förstnämnde är kriminalkommissarie vid Göteborgspolisen. Den andre, som kommit ner till Göteborg från Stockholm, arbetar inom den del av den svenska underrättelsetjänsten som kallas Kontoret. De kör till Sävedalen i Franssons BMW. Också de svänger av från motorvägen och passerar ™stra Sjukhuset.

Fredriksson ser sej omkring. ”Ett lugnt område”, säger han.

Ovanstående är en ganska exakt beskrivning av vägen hem till Sven Westerberg, seminarieorganisatör på Folkuniversitetet och spionromanförfattare. ”Göteborgsmorden”, hans fjärde spionroman, kom 1994. Tidigare har han i tur och ordning skrivit ”Onsalaaffären” (1987), ”Pragincidenten” (1989)och ”Kabinettssekreteraren” (1991). 

Om det nu är spionromaner, som Westerberg skriver. I romanerna finns miljöskildringar som får Göteborgs gator att bli mörka och hårdkokta, där finns åtminstone en aning av pussel och huvdpersonerna är inte spioner utan snarare snokande (säkerts)poliser. Sven Westerberg skriver spion-, detektiv- och polisromaner, på samma gång.

– Personerna är ju inga agenter, de är inga superhjältar. Det är inte så mycket action i böckerna. Jag skriver inga agentthrillers.

– Filosofiska spionromaner, kan man säga så? Det är underhållning och något mer, det är ju rätt mycket filosoferande i böckerna.

Sven Westerberg. Foto från Facebooksidan ”Sven Westerbergs böcker”.

Filosofiska spionromaner är en träffande karaktäristik. En rad personer i romanerna filosoferar över samhället, livet och politiken.

Lennart Brask, chefen för Kontoret, lyssnar på Elgar också författarens favoritkompositör) och läser Edfeldt. Brask beskrivs som ”meditativt sorgsen”. Lasse Garaudy, polisen med den franska bakgrunden, citerar gärna och ofta Pascal. Den försvunne översättarens livsfilosofiska memoarer finns på några disketter i ett bankfack. Peter Alfvén, kabinettssekreteraren, har skrivit boken ”Sverige, Säkerhetspolitiken och Socialdemokratin”.

Ett citat på måfå ur Alfvéns bok: ”… där socialdemokratin och den demokratiska socialismen anses ha spelat ut sin roll. Ingenting kan vara mera felaktigt. I en värld där de konservativa krafterna alltmer försvarar en marknadsekonomi som utan hänsyn slår ut och krossar all mänsklig aktivitet som inte är ekonomisk bärbar…”

Varför började du skriva? Och varför blev det deckare, eller spionromaner?

– Har inte alla en dröm om att en gång i livet skriva en bok? säger Sven Westerberg. Har inte du också en roman – en deckare – i skrivbordslådan? frågar han intervjuaren.

– Jag gick in i en bokhandel och plockade bland böckerna på deckar- och thrillerhyllan, bläddrade, läste några rader här och var. Det här ska jag väl klara av, tänkte jag.

– Men det är klart, går jag bakåt i livet, så finns det några händelser som kan ha påverkat mej. Som att jag var kryptör, när jag låg i lumpen. Jag krypterade meddelanden från försvarsstaben underrättelseavdelning.

– I sexton år bodde jag i Norge. Bl a arbetade jag åt Norska Flyktingrådet. Jag hade hand om Öststatsflyktingar,som den norska säkerhetspolisen förstås intresserade sej för. Så då kom jag i kontakt med norska ”agenter”. En gång var jag också med på ett möte med den militära norska säkerhetstjänsten, för det finns en sån också.

Hade du läst många spionthrillrar innan du själv började skriva?

– le Carré och Deighton hade jag läst, fast den senare tyckte jag inte om. Numera undviker att jag läsa spionromaner, i synnerhet svenska. Jag vill inte riskera att bli påverkad. Så jag har varken läst Bornemark eller Guillou. Jag har sett nån Guillou-film på TV, det är allt.

Ändå finns det en sak som är gemensam för alla spionromanförfattare, svenska och utländska. Livet och arbetet har gjort deras spioner och agenter desillusionerade. Det gäller George Smiley (John le Carré), Bernard Samson (Len Deighton), de ”malätna” spionerna hos Kjell-Olof Bornemark och, faktiskt också, fast på ett annat sätt, Carl Hamilton (Jan Guillou).

– Du menar att hos samtliga är spionen en schablon? Alla romanspioner är likadana: gråa, fundersamma, desillusionerade…

Inte alls! Tvärtom! Jag menar att eftersom ni alla skildrar spionerna på samma sätt, så kan läsaren lätt få för sej att ni faktiskt skildrar verkligheten. Så här, som i spionromanerna, är agenterna och spionerna också i verkligheten. Romanerna skulle kunna publiceras i tidningen Arbetsmiljö som reportage om spionernas arbetssituation.

– Guillou hävdar ju att han skaffar sej information genom att intervjua olika människor som arbetar inom säkerhetstjänsten. Men inte tror jag att någon agent skulle läcka viktig information till en författare, ens om författaren heter Guillou.

– Somliga andra spionförfattare pratas det om, det sägs att dom själva har varit spioner.

– På den nordiska deckarkongressen i Lund träffade jag norrmannen Arild Rypdal och han hade märkbart svårt att skilja mellan sina romaner och verkligheten. (Inom parentes kan nämnas att Rypdals ”Kodene i Metrograd” var 1994 års norska nominering till deckarpriset ”Glasnyckeln”.) Detsamma      har man ju sagt om Bornemark i Sverige.

– Själv försöker jag skildra tre möjliga säkerhetspoliser: tre människotyper. Så här kan man bli, på dessa olika sätt kan man utvecklas, om man arbetar inom säkerhetstjänsten. 

– Brask grubblar inte över existentiella frågor – det är att säga för mycket – men han snubblar vid dem. Han är mer ämbetsman än agenttyp. Han har ingen familj, för det är väl otänkbart i hans situation, bara en gammal syster i ™rebro.

– Fredriksson är nervös, kedjerökande, skäggig.

– Wiklander är mer korrekt, stram.

– Dessutom, fortsätter Westerberg, finns det ju öppna källor som man kan använda sej av. När Brask reser till Värmland och träffar säkerhetstjänstens gamle chef, Dennis Björk, så har jag byggt deras samtal på öppna källor. Palm, som dom nämner, om du minns honom, är en riktig person. Han har funnits i verkligheten.

Hans samlade produktion av filosofiska spionromaner. Foto från Facebooksidan ”Sven Westerbergs böcker”.

En liten utvikning från spiontemat i artikeln och romanerna: lägg märke till skildringen av Värmland. Så här skriver Westerberg: ”Mörkret sänkte sig den kvällen över Glafsfjorden, de värmländska skogarna och huset…”

Det är ensamt och ödsligt: den ensamma människan i storskogen. Nog märks det, känns det, att Westerberg själv har bott i den ”värmländska” skogen, fast på andra sidan gränsen, på den norska sidan.

Den sista tiden i Norge bodde han på landet, mitt i skogen. Där satt han och skrev sin första roman, ”Onsalaaffären” – en bok full med drömmar om andra, mer befolkade och lockande platser. På omslagsfliken kan man läsa att han skrivit romanen för att han ”allt mer kommit att plågas av de djupa gränsskogarnas tristess”.

Så här långt i samtalet tar vi bilen in till Göteborg för att besöka Sven Westerbergs göteborgska spionmiljöer. Men först gör vi en avstickare i Sävedalen. Vi svänger till höger och kör upp bland villorna vid Bockemossen. Fast det är ingen mosse, utan en fågeldamm med en liten park runtom. Hit var fru Wilhelmsson på väg i taxin – till en av makens          barndomsvänner, Kjell Salomonsson.

Vi parkerar bilen utanför Centralen på Drottningtorget och går samma väg som Bodil Wilhelmsson, fast i motsatt riktning: längs Norra Hamngatan, snett över Gustaf Adolfs torg, in på Köpmansgatan.

Den här delen av Göteborg heter västra Nordstan. Husen är nybyggda, men lika låga som de gamla, och Köpmansgatan är fortfarande lika smal, men nu har den blivit gågata. Handelstidningens och GT:s gamla hus håller på att renoveras. Det ser tomt ut. Vad ska huset nu användas till? Jag frågar Sven Westerberg, men han vet inte.

Gatorna är helt folktomma. Västra Nordstan är inte alls som jag minns den från när jag gick på Journalisthögskolan i slutet av 60-talet. Men det var, som Bodil påpekar, ”en betydligt livligare tid både i kvarterets och stadens tidningshistoria”.

Vid den lilla Kronhusparkens ena hörn ställer vi oss, precis som Bodil, och tittar upp mot det fönster som tillhör David Wilhelmssons kontor. Men vilket fönster är det? Exakt var på Kronhusgatan ligger kontoret?

Sven Westerberg pekar på några fönster ovanför färgaffären och säger att ”där nånstans måste det ha varit, för när Bodil stod inne på kontoret så kunde hon genom fönstret se den gamle mannen, som stod precis här, där vi står, under dom mörka träden vid järnstaketet”.

Den första – och enda – upplagan av ”Göteborgsmorden” är slutsåld. Nytillkomna läsare får anlita antikvariaten och biblioteken, för någon pocketutgåva lär inte planeras.

Det är synd. Tillåt mej att muttra något över att Westerbergs förlag, Tiden, inte passat på att trycka upp ”Göteborgsmorden” i pocket lagom till årets Bokmässa i Göteborg, gärna med en uppvikningsbar Göteborgskarta i en ficka på omslagets insida. Hade förlaget dessutom arrangerat en guidad tur genom verklighetens och bokens Göteborg – med författaren själv som guide – så hade allt varit perfekt.

Inte kan väl jag vara den enda deckarläsaren som är barnsligt förtjust i att leka följa John med romanpersonerna: vandra i Sir Arthur Conan Doyles, Sherlock Holmes och Dr Watsons fotspår i London, Stieg Trenters, Harry Fribergs och Vesper Johnsons i Stockholm och Sven Westerbergs, paret Wilhelmssons, Franssons, Fredrikssons, Brasks och de andras i Göteborg? I mina deckarläsande ögon flyter fiktionen och verkligheten samman till en mellanvärld – en illusion av verklighet.

– Det är viktigt att vara noggrann med miljöskildringarna, säger Sven Westerberg. Om miljöerna är autentiska så bidrar det till att också berättelsen uppfattas som trovärdig och riktig.

Sven Westerberg är mer än noggrann. Han är minutiös.

Han påpekar att ”den där affären i Vasastan, som jag nämner, den finns inte längre, men den fanns då, 1990” (året för händelserna i ”Göteborgsmorden”). Han har också roat sej med att tala om att Folkuniversitet, Westerbergs arbetsplats, har sina lokaler på Vasagatan. Eller hade: ”Nu har vi flyttat till Norra Allégatan och Järntorget.”

Vi fortsätter samtalet om – den för alla sorters deckare så viktiga – ”illusionen av verklighet” medan vi promenerar Västra Hamngatan i riktning Vasaparken. En av de mördade i ”Göteborgsmorden” hittas under ett stort mörkt träd i Vasaparken.

– Jag växte upp i Sävedalen – i samma hus, förresten, där jag bor idag. Jag har övertagit mina föräldrars hus. Fyra år gick jag på gymnasium inne i Göteborg, i Nordstan. Så Göteborg känner jag.

På Malta (”Göteborgsmorden”) och i Prag (”Pragincidenten”) har jag också varit. Gatorna stämmer. Om Beirut (”Onsalaaffären”) hämtade jag uppgifter ur en artikel i tidskriften National Geographic. Dessutom kollade jag med en bekant, en nuvarande professor i arabiska, som känner Beirut. ”Jodå”, sa han, ”det är rätt. Så kan du ha det.”

– Apropå miljöer.

– Tiden, mitt förlag, har ju kontakter inom regeringen och statsförvaltningen, så när jag höll på att skriva ”Kabinettssekreteraren” var jag faktiskt uppe på UD i Stockholm och tittade på kabinettssekreterarens rum. Då hette kabinettssekreteraren Pierre Schori. Fast när jag tittade in i rummet var han i USA.

Promenaden genom Göteborg slutar på en av Avenyns uteserveringar. Soligt och varmt. Liv och rörelse. Snett över gatan, ner mot restaurang Kometen, står en orkester och spelar gamla Creedence-låtar. Högt! En procession med veteranbilar kör förbi.

– Brask har ju en lägenhet på Östermalm i Stockholm, på Styrmansgatan 51, säger Westerberg. Till ett av seminarierna på Folkuniversitetet fick jag en anmälan från en adjunkt som bodde på Styrmansgatan, nummer 51! Jag hade tänkt be att få titta på lägenheten. Men adjunkten kom aldrig till seminariet.

Vad ska din nästa roman handla om?

– Den utspelar sej faktiskt här i Göteborg den också, fast inte enbart.

– Den här gången skriver jag om islam och fundamentalism. Det är inte så lätt. Det gäller att undvika schablonerna.

Bengt Eriksson

Publicerat i Tidningen Boken 1995                                         

Sven Westerbergs samtliga romaner:

Onsalaaffären (1987)

Pragincidenten (1989)

Kabinettssekreteraren (1991)

Göteborgsmorden (1994)

Skuggan av Vasa högre allmänna läroverk (1996)

Det gåtfulla mordet i Partille (1998)

Guds fruktansvärda frånvaro (1999)

Judinnans tystnad (2000)

Abonnemanget har upphört – hänvisning saknas

(2002)

Andras väg har rastplatser i solen (2003)

Flugfiskaren (2006)

Onsala, höstvinden och T.S. Eliot (2012)

Ovissheten (2014)

PS. Sven Westerbergs böcker finns nu utgivna som ljud och/eller e-böcker (Saga Egmont) och bland annat tillgängliga på strömningstjänster. Rekommenderas å det bestämdaste!

När det mördades i Lund

Såg att K Arne Blom har dött. Det gjorde mig mycket sorgsen. Vi har inte haft kontakt på länge, tror senast var när jag skrev om Sjöwall-Wahlöö till Arbetet och ville poängtera att om de hade en efterföljare på allvar så var det Blom.

Han delade inte deras politiska åsikter men han tog till sig kriminal- och brottsromanens enastående förmåga att skildra samhället. I en serie polisromaner skrev K Arne Blom till att börja med om livet för studenter i Lund (knapert ekonomiskt och dåliga framtida arbetsmöjligheter, som det var på den tiden han skrev om).

Resultatet blev några av de bästa svenska deckarna.

Han skrev sen en serie romaner, ja, likaså kriminalromaner, om Lund med omnejd under andra världskriget. De blev ännu bättre. En kriminell gåta att den serien inte räknas till svenska deckarklassiker.

Sen tröttnade han, tyckte han skrivit deckare så det räckte och började istället skriva historiska böcker om väl främst Lund. Det var trist, tyckte jag. Inte att han skrev lundaböcker förstås men att han inte längre skrev deckare.

Och så förutom allt annat: Han värnade mig också mot de övriga i Deckarakademin. Det var hans förtjänst att det står ett ramat diplom i mitt arbetsrum.

Med sorg men också glädje över allt han skrev lägger jag på Deckarlogg in den här presentationen av K Arne Blom från boken ”Deckarhyllan 2”. Låna hans deckare på biblioteket, köpt dem på antikvariat! Du blir inte besviken.

——————————————————-

K. Arne Blom
Land: Sverige
Genre: polisromaner, småstadsromaner, stadsguider, historiska deckare

En gång, när jag intervjuade honom, sa K. Arne Blom:

– Georges Simenons böcker om kommissarie Maigret är den förnämligaste krönikan vi har över europeiskt 1900-tal. Raymond Chandlers böcker om Philip Marlowe ger den sanna bilden av USA på 30-, 40- och 50-talen. Stieg Trenters tidiga böcker är fantastiska tidsdokument över Stockholm, egentligen mycket bättre än Fogelströms.”

blom-1971-borde-sorja

När K. Arne Blom började skriva romaner var det alltså självklart att det skulle bli deckare. Eller kriminalromaner, som han föredrar att kalla dem.

K. Arne Bloms debut: ”Någon borde sörja” (1971)

Först väljer han ett ämne, en tid och/eller en miljö. Sen bestämmer han hur många romaner som krävs för att skildra ämnet, tiden och miljön. Oftast skriver han en serie mer eller mindre sammanhängande romaner med samma personer och i samma miljö.

K. Arne Blom hade varit kurator på Smålands nation och kände studentmiljön i Lund bättre än de flesta. Han blev författare för att han ville skildra tre för studenterna akuta problem: isoleringen, ekonomin och, inte minst, arbetslösheten.

1971 debuterade han med ”Någon borde sörja” och skrev sammanlagt tre plus två romaner om studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. De två sista böckerna, ”Sanningens ögonblick” (1974) och ”Våldets triumf” (1975), är en fristående fortsättning på serien. De handlar om våldet i samhället: vardagsvåldet, gatuvåldet.

I mitten av 70-talet flyttade Blom från Lund, inte fysiskt men litterärt, och började skildra brottsligheten i Himmelsholm, alias födelsestaden Nässjö. Det blev sju småstadsdeckare om Himmelsholm/Nässjö – ”Lyckligt lottade” (1976), ”Frihetssökarna” (1977), ”Smärtgränsen” (1978), ”Bristningspunkten” (1979), ”Nödvändigt ont” (1980), ”Med andra ögon” (1981) och ”Ingenmansland” (1982) – innan han återvände till Lund.

blom-1983-aterresan

Å-Ä-Ö-serien – böckerna ”Återresan” (1984), ”Ändamålet” (1985) och ”Övertaget” (1986) samt ”Madonna” (1987) och ”Krigsbarn” (1988), också här är de sistnämnda böckerna en fristående fortsättning på serien – anknyter till Bloms första deckarserie i studentmiljö.

”Återresan” (1984)

Å-Ä-Ö-deckarna handlar inte om studentlivet – men nästan. Huvudpersonen, Christian Hammar, kunde ha varit en av studenterna i de första deckarna. På 80-talet är han en tio, femton år äldre ”överliggare”.

K. Arne Blom är en stor kännare av deckarlitteraturens alla underavdelningar och i Å-Ö-Ö-serien roar han sej med att leka med olika deckarstilar.

Den övergripande genren är polisromanen, men ”Återresan” kan också karaktäriseras som en psykologisk kriminalroman. I ”Ändamålet” förekommer dels en privatdetektiv, dels tar Blom upp traditionen med en journalist som privatsnokande amatördetektiv. (Journalisten heter förresten Margareta Turèll, en hyllning till den danske deckarförfattaren Dan Turèll.)

Hans största satsning är romanserien om Sverige, främst Lund och Skåne, under andra världskriget. Serien omfattar sju romaner – en för varje krigsår – och är inte så lätt att genreplacera. Böckerna kan karaktäriseras som kriminalromaner, spionromaner, äventyrsromaner, krigsromaner, historiska romaner…

I den första romanen, ”Skuggan av en stövel” (1988), är året 1939, strax före andra världskrigets utbrott. Allmänna säkerhetstjänsten (Sveriges dåvarande hemliga polis) samarbetar med tyska kulturbyrån i Stockholm och den unge säkerhetspolisen Loman ”lånas ut” till tyskarna. För att komma närmare kriget och Tyskland skickas Loman ner till Lund.

Skuggan av en stövel

Ju fler romansidor och krigsår som går, desto mer börjar Loman tvivla på att Tyskland står för det goda och England för det onda. ”Loman Tvivlaren” förändras, utvecklas från bok till bok. Han (hur mycket ska jag avslöja?) tar ställning mot Nazityskland och därmed också mot den svenska säkerhetspolitiken.

”Skuggan av en stövel” (1988)

I den sista boken, ”Ingenstans i Sverige” (1994), har året blivit 1945. De första vita Bernadottebussarna med judar från koncentrationslägren kommer till Sverige och Lund. Efter att ha levt i landsflykt återvänder också Loman till Sverige.

Men där slutar inte K. Arne Bloms berättelse. Han gör ett hopp fram till nutid (när boken skrevs), 1993. Loman lever fortfarande, men han är gammal nu. I vrede begår gamlingen Loman ett brott – ett liknande brott som det han tvingades gå i landsflykt för under andra världskriget.

Dåtiden blir nutidens facit. 40-talet knyts ihop med 90-talet. Det som hände då, det som sades högt och tänktes tyst under andra världskriget, ställs bredvid och jämförs med det som händer, tänks och sägs idag, i Sverige och övriga Europa.

Jag, som är född strax efter krigsslutet, läste K. Arne Bloms romaner om andra världskriget med nyfödd kunskapstörst. Han avslöjar – det är ordet – en bit av Sveriges glömda, eller snarare gömda, historia. Medan jag läste utbrast jag gång på gång: Varför fick jag aldrig lära mej det här i skolan?!

Som när han beskriver de tyskinspirerade experiment som utförs på patienterna vid sinnessjukhuset S:t Lars i Lund. Är denna kusliga uppgift autentisk? Jag måste fråga honom:

– Svenska läkare besökte Tyskland och tyska läkare kom till Sverige. Det är belagt att den här typen av experiment utfördes på människor vid sinnessjukhus i Sverige.

– Men om man också gjorde det vid S:t Lars, det vet jag inte.

Åren 1979-81 publicerade den mångsidige Blom också en framtidstrilogi – ”Mannen i gränden”, ”Kvinnan på bussen” och ”Mordänglarna” – om poliskommando EEV 2229. Romanerna utspelar sej 1999. Dessutom har han skrivit både annan skönlitteratur och faktaböcker om bl a Skånelands och Lunds historia.

Som stadsskildrare tål Blom att jämföras med både Trenter (Stockholm) och Turèll (Köpenhamn). Hans skildringar av Lund under olika årtionden, från 30- till 90-talet, är levande och atmosfärrika stadsguider. Turistbyrån i Lund borde ordna stadsvandringar efter K. Arne Bloms kriminalromaner.

Offerlamm

Med ”Offerlamm” (1995) inleddes ännu en ny serie deckare – polisromaner – med Lund som miljö. Huvudperson: en äldre kriminalkommissarie, Morten Dahl-Nielsen, 56 år och frånskild, som författaren tänkte följa in i pensionen. Den nya serien skulle, hävdade Blom, bli tjugoen romaner lång!

”Offerlamm” (1995)

Kommissarie Dahl-Nielsen har, liksom författaren Blom, sökt sej till katolicismen. För en agnostiker, som jag, kan det ibland bli lite prövande när Dahl-Nielsen läser predikotexter av Anders Piltz (dominikaner och subsidarius i Sankt Thomas-församlingen i Lund), går i mässan så ofta han hinner och analyserar livet, samhället och människorna med hjälp av den katolska läran.

När jag precis hade vant mej vid ”predikningarna” meddelade K. Arne Blom att nu skulle han sluta skriva deckare. Efter blott fyra romaner i den nya polisserien…

– Ja, det saknas sjutton titlar. Det kallas trolöshet mot huvudman. Men jag tycker att jag har skrivit det jag förmår i genren.

I novellen ”Snöängel”, publicerad i samlingen ”Midvinter” (2001), gör Blom ”ett bokslut” med både kommissarie Morten Dahl-Nielsen och kriminalgenren.

Fast han klarar ändå inte av att hålla sej helt utanför genren. Efter att Blom slutat skriva deckare har han publicerat ett par läsa lätt-böcker, ”Den dagen blev inte som de andra” (2000) och ”Mysteriet med de fyra försvunna” (2001): den ena handlar om mobbing, den andra om en pojke som misshandlas i hemmet.

Dessutom funderar Blom på att skriva en serie romaner om 1600-talet och, som han säger, ”mycket som hände då var ju brottsligt”.

Titlar (urval):
Någon borde sörja. 1971.
Någon är skyldig. 1972.
Någon slog tillbaka. 1973.
Sanningens ögonblick. 1974.
Kortaste strået. 1975.
Resan till ingenstans. 1975.
Våldets triumf. 1975.
Lyckligt lottade. 1976.
Nödhamn. 1976.
Frihetssökarna. 1977.
40 grader kallt i solen. 1977.
Nödvärn. 1977.
Det var en gång. Novellsamling. 1978.
Slutet på början. 1978.
Smärtgränsen. 1978.
Bristningspunkten. 1979.
Mannen i gränden. 1979.
Nödlögn. 1979.
Kvinnan på bussen. 1980.
Nödvändigt ont. 1980.
Med andra ögon. 1981.
Mordänglarna. 1981.
Ingenmansland. 1982.
Nattbok. 1982.
Utvägen. 1983.
Återresan. 1983.
Brännpunkt Prag. 1984. Tillsammans med Mikael Bahner.
Ändamålet. 1984.
Övertaget. 1985.
Madonna. 1986.
Krigsbarn. 1987.
April, april! 1988.
Skuggan av en stövel. 1988.
Siste turisten i Europa. 1989.
Svarta änglar i Berlin. 1990.
Lilla Marlene. 1991.
Stormcentrum. 1992.
Nödslakt. 1993.
Ingenstans i Sverige. 1994.
Offerlamm. 1996.
En renande eld. 1996.
Vredens dag. 1998.
Dö i Norden och andra berättelser om brott. 1999. Novellsamling.
Ett bländande mörker. 2000.

Som Pål A. Ekblom
Du kan inte sjunga om gråtens fåglar. 1977.

Som Bo Lagevi
Allt vad du gjort mot någon. 1976.
Även i eget namn 1981.
Utan personligt ansvar. 1977.
Spel över två zoner. 1978.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002