Deckarloggfredag: Tillsätt fler kommunpoeter, författare, bildkonstnärer, fotografer, musiker, koreografer…

Ur ett samtal med Lolita Persson, kulturchef i Ystads kommun, en bit in i krönikan. Hon sa: ”I Tranemo gick det ju inte så bra.”Jag blev tyst. En stund, för att sen kommentera: ”Det går ju jättebra i Tranemo…”

Citatet kan stå som sammanfattning av denna missuppfattade diskussion. För det kan väl inte ha varit själva syftet med den snabba kritiken och uppblossande debatten – att locka fram en missuppfattning och slå fast den som Sanningen?

Det handlar förstås om Tranemos nu rikskända kommunpoet Jimmy Alm. Kort och snabb resumé:

För snart en månad sen blev det känt att Tranemo under ett år skulle ha en kommunpoet. Kostnad: 900 000 kronor (eller exakt 894 000). Strax gick en kulturpolitisk vendetta igång, till stor del men inte enbart från höger.

”Skatteslöseri”, utbrast Carolin Dahlman, politisk krönikor på sajten Bulletin (ytterhöger). ”Vansinne”, skrev Lena Mellin, politisk kommentator i Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk). ”900 000 av dina hårt inarbetade skattepengar”, twittrade Richard Herrey, numera moderatpolitiker och ersättare i riksdagen.

Deras följare på sociala media hängde genast på med  hätska utfall mot poeten och kommunen. Tvättad sammanfattning: Poet (fnys)! Vilken månadslön!  

Jimmy Alm framför en av sina kommundikter.

Carolin Dahlman – tidigare politisk redaktör på Kristianstadsbladet (liberal), där hon uttryckte lika  kulturfientliga åsikter – steg fram som höger/nyliberal protestledare när hon också deltog i en radiodebatt.

”Satsa på kärnverksamheten eller låt oss behålla pengarna själva”, sa hon. Som ”skola och polis”. Hon tillade: ”Satsar man på en sak kan man inte satsa på något annat.” Vilken kultur blir då bli kvar? ”Den som människor är beredda att betala för. Var och en ska få bestämma.”

Hon betonade att ”plus och minus måste gå ihop i en kommunal budget”. Kommun? Kommunbudget? Inte nog med att stat, regioner och kommuner tydligen inte ska ägna sig åt kultur (tänk teatrar, museer och konsthallar, folk- och skolbibliotek, kulturskolor) utan Dahlman & Co har inte ens gjort det som bör vara grunden för kritik och debatt: kollat fakta.

Varför inte googla och ta reda på finansiären? Svar: Kulturbryggan (del av den statliga myndigheten Konstnärsnämnden)? Varför inte begära ut projektansökan (offentlig). Strax kom ansökan med budget till min mejlbox. Jag läste och konstaterade…

Tranemo kommun har inte bidragit med pengar. Poeten skickade själv in ansökan. Enligt budget ska han få en månadslön på cirka 22 000 (efter avdrag för arbetsgivaravgifter). Resten går till omkostnader.  

”Mycket pengar för mig”, säger Jimmy Alm när jag ringer. ”Mer än jag tjänat förut.” Han skriver en dikt i veckan med ämne och motiv från Tranemo och gör en diktuppläsning på den aktuella platsen. Detta spelas in och läggs på nätet. Det ska ordnas skrivarkurser och tryckas en bok.    

”Jag vill skapa synergier i lokalsamhället.”Alm berättar att en konstnär ska måla en dikt på den gamla banvallen vilket dokumenteras av en filmare. En vävkonstnär håller på att skapa ett offentligt verk med en invävd dikt.

Du är en entreprenör i poesibranschen? ”Jag börjar tycka om det ordet, allt mer.” Han säger att det var det andra ordet, ”Poet”, som triggade igång kritiken. ”Jag har varit en sån poet, som tyckte att språket var viktigast. Men det är jag inte längre.” Nej, definitivt inte!

Jimmy Alms dikter om Tranemo är inte svårare att förstå än mina kulturkrönikor – ja, lika lättförstådda som en nyhetstext i YA. Hans dikter dokumenterar livet och människorna i kommunen. Dikterna bevarar Tranemos kulturarv och bidrar dessutom med arbetstillfällen.

Varje kommun borde ha sin egen poet! Eller kanske en annan sorts kommunkonstnär? Jag mejlar strax två frågor till kulturcheferna i Ystad, Skurup, Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn: 1) Om en poet eller annan författare, bildkonstnär, fotograf, musiker… har fått projektbidrag och vill bli kommunkonstnär, vad svarar du? 2) Om du svarar Ja, vilken sorts kommunkonstnär vill du helst ha? 

Anto Tomic (Skurup) svarade snabbt och kort: Ja och författare. Även de övriga svarade Ja, i princip. Anders Johnsson (Simrishamn) skrev att han, oavsett kulturområde, skulle bjuda in till en dialog om samarbetet. Kristin Svensson hade frågat om projektets syfte, mål och målgrupp. Helst, i så fall, en bildkonstnär som arbetar med barn och unga. Ros-Marie Stjernfeldt (Tomelilla) svarade att det beror på om projektet är intressant, gärna inriktningen barn och unga.

Lolita Persson (Ystad) ringde jag till, eftersom hon dröjde med svaret. Det blev en lite längre diskussion men även hon svarade Ja, i princip. ”Det ska kännas att det tillför något för kommunen.”

Självklart. Givetvis. Som med kommunpoeten i Tranemo. I skrivögonblicket ser jag nu att Västerviks kommun söker en… kommunkoreograf.

Tre ggr kortkultur

1. Kommunpoesi. Gå in på Diktadig.se om du vill se och höra Jimmy Alm läsa kommundikter från Tranemo och kolla hans övriga diktprojekt.

Han är förresten bosatt i det lilla samhället Uddebo, där 70-talets gröna våg levs vidare med erfarenhet från de gångna 50 åren. En utflyttningsort som blivit en inflyttningsort.

uddebo.uddetopia.com går det att se vad byns 400 invånare har för sig och läsa Uddebobladet.

2. Poesibragd. En kulturgärning att Vendels lilla förlag i Malmö gett ut ”Död idyll & Andra dikter” med Eva Neanders (död 1950) debutdiktsamling, hennes postuma diktsamling samt tidningsdikter.

Bredvid, en sökande främling, till innehåll såväl som språk. Lite ofärdigt kanske men med stor vilja, varje dikt är en ny dikt.

De avslutande raderna: Hon böjer vindkrökt gumgestalt / i kvällsblå tid / och ovan stillhet ges åt allt / en andlös frid. 

3. Nonsenspoesi. Ellerströms, ett annat förlag som nu finns i Malmö, har gett ut ”Svenska rim” med ”Nonsensdikter från exilåren”, alltså skrivet då Carl Jonas Love Almqvist bodde 15 år i Nordamerika undan anklagelsen för giftmordförsök.

Han diktar roligt och galet och nödrimmar medvetet. Underhållande med ett leende. Exempel:

Ej ständigt kan man tala dumt / och tänka svagt och handla ljumt: / man kan ej låta bli att någongång ha snille / vad man än bruka ville.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Tre gånger poesi

1) Kassörskans poesi.

Lina Arvidsson sitter i en Ica-kassa i Malmö: jobbar, iakttar och upplever, diktar ord och tankar på små lappar.

PLU-koder byts ut, paket samlas i posten, kvällstidningarna har inte kommit, kunderna är glada eller gråter, axlarna fastnar i ett uppåtläge, långa köer mellan fyra och sju, julen har en pepparkaka i bröstfickan.

Diktsamlingen ”Vänligen bygg inga berg / Betraktelser från kassan” (Konsai) är en arbets- ja, arbetardagbok.

att komma hem / hungrig trött tyst på bussen tack /

trean / förbi Pildammarna Stadion / Anneberg rondellen Tandvårdshögskolan / Södervärn / social kapacitet noll bara / låt mig vara det är jobbhelg / lyckan att låsa upp och ingen är här / ingen kräver / något

18.30 betyder hemma 19.15 betyder däckar / vid 22 / folköl eller ej

2) Barnens poesi.

Tur man är 74 på det sjätte när Svenska Akademien låtit sammanställa och skicka ut boken ”En bro av poesi” (En bok för alla) – med barndikter för alla och vuxendikter för barn – till Sveriges sexåringar.

Brita af Geijerstam inleder och Maria Wine avrundar, där emellan Lennart Hellsing, Ann Jäderlund, Siv Widerberg, Bruno K Öijer med många fler.

Varje dikt är också så fint – och olika – illustrerad av en rad personliga tecknare.

En av dikterna:

När man somnar är det bra med grejer / Dom kan ligga i sängen / Eller under / Nästan var som helst / Bara dom är grejer (Ann Jäderlund)

3) Mer barnpoesi.

Vuxenpoeten Malte Persson rimmar för barn i bilderboken ”Nalle Havsöga” (Mirando).

De dova bilderna, som stämmer så väl med den i början lite sorgsna berättelsen, har Bill Bragg gjort.

Nallen sitter ensam på en vind och gråter så mycket att hans gråt rinner som en flod ut ur huset, genom staden och vidare ut i havet – till ett piratskepp som strandat och kommer loss tack vare nallens gråt.

Fyra, inledande, rimmade rader:

Det satt en gång en nalle / helt ensam på en vind, / och ner från nallens öga / föll tårar på hans kind:

Bengt Eriksson

Ditåt i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Öster om leden

Börjar bli den tiden på året.

Det är både dags för årets skånska Litteraturrunda, på Österlen som i övriga Skåne. Själv ska jag i år resa runt lite i sällskap med min grekiska – eller snarare lesbiska – väninna Sapfo, sjutton år på det typ 2500-åriga. Klicka HÄR om du vill se vilka litterära händelser som bjuds på Litteraturrundan 2021.

Och sen är det dags för den årliga traditionen vad gäller diskuterande och dbeatterande, den infaller lite oregelbundet på året men oftast i samband med turistsäsongen på Österlen. Just nu facebookas det både här och var i ämnet, bestämt och småilsket.

Det var en tid då det mest brukade handla om grishals men diskussionen verkar ha upphört och ersatts av den årliga den årliga diskussionen om Österlen. (Eller de årliga diskussionerna, för detta kan blossa upp flera gånger om året, eldfängt så det sprakar.)

Var går gränserna för Österlen? Ska husmäklarare och turistjippies tillåtas att utöka Österlens traditionella, ja historiska, sen så länge fastslagna gränser? Dags då också för följande text om Österlen, skriven för ett antal år sen men som det verkar evigt aktuell.

***

Nog var det väl något färre som deltog i årets skånska litteraturrunda, då tänker jag både på författare och åhörare? Var inte Litteraturrundan också mer osynlig – på affischer och i dagspressen, och något riktigt program för 2016 trycktes väl inte – än tidigare år?

Rätta mig gärna om jag skulle ha fel! För jag tycker att en litteraturrunda, där författare kan komma ögon mot ögon med sina läsare, är en lika bra, intressant och spännande idé som påskens konstrunda. Det skulle vara synd om inte Litteraturrundan kunde fortsätta och permanentas.

Osterlen_flagga.eps

Den nya Österlenflaggan.

2016 hade Litteraturrundan flyttats från våren till sensommar/tidig höst i september. En mer passande tid på året? Det kan ni svara bättre på än jag. Dessutom togs beslutet om årets litteraturrunda så pass sent att det blev bråttom. Inte minst för mig, som mitt i natten fick skriva en spontan rubrik till min medverkan på Vollsjö Mill.

”Öster om leden” satte jag som rubrik – och påstod sen att framträdandet skulle innehålla ”ord och några toner, prosa, dikter och sånger, egna och andras, från Färs härad och österut”. En formulering ur luften, hade ingen aning vad jag tänkte prata om. Men spontana utrop kan ofta vara, enligt min mening, väl så förankrade: tankarna och åsikterna har under lång tid lagrats och bearbetats i ens hjärna.

Så jag skrev snabbt ett slags programdikt, som jag tänkte inleda med:

Öster om leden
vilken led?
vilken led du vill
där börjar Österlen
(in my mind)

Därmed hamnade jag genast på osäkrad mark, typ ett österlenskt minfält. ”Österlen Anslagstavlan” heter en facebookgrupp där det med ojämna mellanrum uppstår hetsiga diskussioner om begreppet Österlen. Vad omfattar det? Var går gränserna? Nyinflyttade brukar ha de mest bestämda åsikterna om vad Österlen är och inte är.

Här behövs en försvarsadvokat, tänkte jag och gick till bokhyllan för att hämta ett antikvariatfynd: boken ”Detta är Österlen” av Inge Löfström från 1978. Till skillnad mot mig, som ju också är nyinflyttad, jag har bara bott här på gränsen till vad som brukar kallas Österlen sen 1973, så var Inge Löfström (1914–2011) född i Baskemölla, präst, journalist och författare med stor bygdekunskap.

”Ingen människa i sydöstra Skåne använde i äldre tider ordet Österlen”, skriver Löfström, ”som beteckning för bygden”. Han berättar att Österlen som namn på ett begränsat geografiskt område lanserades 1929 i en turistbroschyr och hittades på av John Osterman, Cimbrishamns-Bladets redaktör, och poeten Theodor Tufvesson.

328a82d2d3-Osterlen_vimpel 3

Dito Österlenvimpel.

Österlen omfattade, till att börja med, häraderna Ingelstad och Järrestad. Tills Fritiof Nilsson Piraten påpekade att också Albo härad bör vara med och då blev det så. Ungefär som jag brukar retas i de hetlevrade Österlen-diskussionerna: Det som inte lever och växer – det förtvinar och dör.

”På östskånsk dialekt”, skriver Inge Löfström också, har vägar aldrig benämnts som ”led” utan ordet anger en riktning. ”Österlen” betyder österut och användes av folk i västliga skånska bygder. Äldsta belägget har hittats i Nicolovius skrift om ”Folklivet i Skytts härad” (1847) där ”österleden” syftar på trakten av Ystad.

Därför kunde jag med bästa lokala samvete på Vollsjö Mill under Litteraturrundan utnämna ”mitt” Österlen till det geografiska området öster om väg 13 mellan Sjöbo och Hörby och läsa en dikt av Nils Eklundh (1903-65), lantbrukare och bygdepoet från Bjälkhult.

Österlenbok

Ja, jag vågade faktiskt sträcka ut gränsen till väg 104 och även läsa en dikt av den alldeles för bortglömda poeten Ellen Michelsen (1885-1959) från Torps gård utanför Öved. (Till henne får jag nog återkomma i en egen krönika.)

Inge Löfströms bok ”Detta är Österlen”går att köpa billigt på antikvariat. Gör det och studera! 

Och så avslutade jag med min egen, andra österlenska gränsdikt:

Österlen börjar,
som jag brukar säga,
längst bort i högra hörnet
av vår trädgård

Och det är inte bara
som jag säger heller,
det är rent vetenskapligt
(källa: Inge Löfström)

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Deckarloggfredag: Berättelser om invandring till USA:s mest amerikanska musik

No-No Boy

1975

(Smithsonian Folkways)

No-No Boy, egentligen Julian Saporiti, är ”Asian American”. Med albumet ”1975” anknyter han både till sin asistisk-amerikanska uppväxt och gör nedslag i historien om asiater i USA (japaner, vietnameser, kineser).

Äh, jag uttrycker mig så dåligt att jag citerar No-No Boy istället: “This album can be a history book or an early 21st-century diary. To me, it’s a travelogue and family album, straddling borders, some imagined, some physical and darkly drawn.”

Detta skildrar han med USA:s mest amerikanska musik: Woody Guthrie-lika folkprotestsånger och Nashville-country. Samtidigt som han bryter mot de amerikanska traditionerna genom att blanda in elektronik och indie-rock. Han spelar klirrande ljus elgitarr och sjunger med ljusaste bluegrassröst (ibland dock brusten).

Förstaspåret St. Denis or Bangkok, From A Hotel Balcony och alltså hela albumet inleds med hans vietnamesiska mamma, Jacqueline Saporiti, som pratar på bred amerikanska och fransk-vietnamesisk creole.

Sen följer en melodisk folkrocklåt där No-No Boy skildrar hur det kunde vara att växa upp i södra USA, då asiastisk mat fortfarande var något främmande för amerikaner.

Just det melodiska kännetecknar hans musik, här finns en rad låtar med melodier som genast klistrar i öronen, ballader som än går åt rock, än åt country. Och som kontrasterar mot texterna.

No-No Boy eller Julian Saporiti

I Gimme Chills skildrar han till exempel vad USA haft för sig i Filippinerna, och i en duett med Emilia Halvorsen, Pilgrims, tecknas ett sångporträtt av San Franciscos och New Yorks kinesiska samhällen.

Honouliuli (också med Halvorsen) är hawaiimusikalisk, Tell Hanoi I Love Her har calypsokänsla och Khmerica är ännu en rockballad.

Fast min favorit, och nog också den objektivt hört bästa låten, blir The Best Good Damn Band In Wyoming. Här berättas historien om ett jazzband från Wyoming, av alla ställen, under andra världskriget: ett band som bildades i ett av de koncentrationsläger där USA placerade sina japanska invånare.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Musikfredag: Joni i Underlandet

Skrivs det såna här ”recensioner” idag? Publiceras de i så fall? Ska de ens publiceras? Eller skrivas? Nu som då. Skulle den här ”recensionen” inte ha skrivits?

***

Joni Mitchell
Clouds
(Reprise)

Joni föll en dag ner i ett hål i marken. Hon föll och hon föll och trodde att hon skulle fortsätta att falla i all evighet då det plötsligt stoppade och hon satt stilla på marken.

Joni tyckte att hon kände igen sej men kunde i alla fall inte komma på var hon var (och inte heller fanns Lewis Carroll i närheten så att han kunde tala om för henne att det här (under)landet var reserverat för Alice och vad hon (Joni!) då här att göra).

Som vi alla Carrollfantaster minns var Alice en modig flicka som smakade på den ena frukten mer mystisk än den andra och inte ens drog sej för att vara uppnosig.

Joni var inte lika modig. Hon smög mellan träden, upptäckte aldrig några hål i dom och blev bara mer och mer rädd. Till sist blev hon så rädd att hon gick till musikaffären och köpte sej en gitarr.

Och tänka sej, kom där inte en STOR MÄKTIG MAN med en STOR CIGARR! Han var en höjdare på skivbolaget Reprise och strax blev Joni tillplattad och utdistribuerad till hela STORA världen.

Det har gått lång tid sen dess. Joni har byggt sej en hydda i Laurel Canyon och ibland bjuder hon t o m Mad Hatter på té. För han har lovat att visa henne VÄRLDEN och han ska beskydda henne.

Bengt Eriksson

Under vinjetten ”På skiva” / Aftonbladets kultursida 1969

The Story of Harley Svensson (med slide)

Det började med att jag kollade på Blocket och fick syn på en tenorgitarr. Inte så lätt att hitta såna och den verkade vara i hyggligt skick och inte så dyr heller. En akustisk gitarr (fast med fyra strängar, som tenorer oftast har) av märket Levin, tillverkad 1937.

1937_Levin_Model_55_TG_catalog

Tidigare har jag köpt ett par sexsträngade gamla Levin-gitarrer. Den ena är en så kallad parlorgitarr (extra liten) med stålsträngar (från 1945) och den andra en nylonsträngad (1949).

Levin-gitarrer blev kända på 60-talet då alla svenska trubadurer (från Cornelis till Pugh) hade en nylonsträngad Levin.

Stämmer inte riktigt (enligt www.vintage-guitars.se) med modell, tillverkningsnummer och årtal men min tenor-Levin bör vara av den här sorten. 

Men Herman Carlson Levins musikinstrumentfabrik i Göteborg (1900-1979) tillverkade så många gitarrer av alla modeller och sorter att det finns ett stort begagnat utbud till låga priser.

Ännu så länge, för om fler artister börjar stoltsera med en gammal Levin – hittills har jag noterat Mauro Scocco, Laleh och Love Antell – så lär priserna stiga snabbt.

Upp med en mental skylt på dörren till frilanskontoret: ”Gone fishing in Olofström”. Där ska han bo, Harley Svensson, i den mörkaste skogen strax utanför samhället, djupt in i Horna Pelles land. Det var Harley som ville sälja tenorgitarren.

Förklaring: Han heter Stefan men kallas Harley för att han kör Davidson, förstås, och Horna Pelle är ett försiktighetsnamn för Fan själv som förekommer i Blekinge.

Besök hos Harley Svensson. Foto: Birgitta Olsson

Min hustru och jag kör Vollsjö-Degeberga-Kristianstad-Bromölla och sen norrut längs väg 116 mot Olofström. Efter att ha åkt fel långt in i skogen på Snöflebodavägen – vilket namn på en väg och ett samhälle! – så räcker inte kartan till utan vi får ta fram mobilen och kolla på GPS.

Harley Svensson och Marguerita, som kallas Ita, bor i en liten stuga vid en ännu smalare häst- och vagnväg. Ita är en stor schäfer som vaktar huset från en skåpbil. Fast sådär, när vi svängt in och parkerat så kommer hon ut och hälsar vänligt.

Som att vara i Texas, tänker vi. Snacka om country noir. Harley tar fram tenorgitarren. En gammal ”tanta” som haft den, säger han. Efter köpet visar han sina egna gitarrer – en elgitarr han byggt själv och en akustisk Levin av parlormodell (snyggare än min, får jag erkänna).

Levin

Gitarren stämd i ett C-ackord och en stålhylsa på ena fingret. Harley Svensson börjar spela en glidande blues med slide.

Han lirar i ett lokalt bluesband och gav på 80-talet ut en kassett, ”Tassemarkernas Blues”, med egna låtar. Nu är en cd på gång, också med egna blueslåtar på dialekt.

Min tenor-Levin på plats här hemma bland syskonen. Foto: Bengt Eriksson

Hemma i Vollsjö igen sitter jag med min nu nysträngande tenorgitarr och sträcker ut fingrarna så mycket som krävs för att ta tenorackorden. Hur kan det vara svårare att spela på fyra strängar än på sex?

En liten spricka på baksidan av min nygamla Levin men jag ska höra med vår granne gitarrbyggaren om han har tid att limma ihop den.

Någon skavank måste det ju bli på en så gammal ”tant Levin”. Hon klingar fint för sin ålder och det är viktigast.

Bör inte alliansregeringen besluta att renovering av svenska gitarrer inkluderas i Rut- och rot-avdragen? Att bevara en Levin-gitarr från 1937 måste vara att värna det svenska kulturarvet.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2012

Deckarloggfredag: När jag blev kär i Turid (och det är jag än)

Ja, ordagrant. Hon är och förblir min förälskelse.

Följande kommer från en krönika om sångpoeten Turid Lundqvist i Hifi & Musik nr 5 2021. Blott ett litet läs- och lyssningslockande smakprov, hoppas jag. Resten får du läsa i tidningen, på papper eller digitalt från hemsidan.

***

Bakåt i tiden, till när jag hörde Marit Turid Lundqvist (född 1949) första gången. Just hörde, inte såg.

Jag kunde både ha sett och hört henne året innan, 1965, som  ”pausfågel” på Club Liverpool vid Norr Mälarstrand. Där på Liverpool var ju jag också, nästan varje gång som popbandet T. Boones (med Kenny Håkansson, elgitarr) spelade.

Turid Lundqvist på 70-talet nångång. Foto: Bengt Eriksson

Men inte någon kväll då Turid stod på scen. Så det dröjde till 1966, närmare bestämt i december. Turid hade precis fyllt 17 år och jag var något år ”äldre”.

Jag hade radion på och råkade höra Sveriges Radios vistävling. (Vet inte varför, jag lyssnade ju sällan på visor, bara om Cornelis Vreeswijk eller Fred Åkerström sjöng.) Tävlingen hade nått fram till någon jag inte visste vem hon var, aldrig hört talas om.

Genast programledaren, som han sa, ”lockat hit” henne och presenterat Turid Lundqvist från Stockholm och hon svarade på hans frågor, viskade svaren, tyst-tyst, som ett väsen någon annanstans ifrån, en huldra, en stadsvittra, spred sig denna varma känsla genom min kropp.  

”Du har en alldeles speciell genre som du odlar”, sa han. ”Engelska folkvisor”, viskade Turid. ”Men på repertoaren har du också svenska låtar, va”? frågade han. ”Inte så många men…” svarade hon.

”Turid som bäst”, spellista på Spotify.

Nästan lika tyst som hon pratade började Turid sjunga ”Byssan lull” (traditionell visa, förmedlad av Evert Taube) till så fingerfärdigt gitarrkomp att hon många gånger om överträffade mitt gitarrklåpande.

Nu brann jag. Turid Lundqvist vann vistävlingen. Sååå välförtjänt. (Kan tilläggas att Marie Bergman deltog i samma tävling.)

Bengt Eriksson

Ur Hifi & Musik 5/2021  

Deckarloggfredag: Karin Boyes poesi blir sångpoesi

Ola Sandström

Aska

(Playing With Music)

Ola Sandström åstadkommer det omöjliga, ännu en gång. Han har tidigare gjort musik till Tomas Tranströmers poesi. En omöjlig uppgift som han lyckades med på bästa, mest personliga sätt.

Nya albumet ”Aska” innehåller främst tonsatta dikter av Karin Boye. Vilket ju har gjorts förut, sämre och bättre. Men så här? Aldrig förr!

Dock inleds albumet med Carl Michael Bellmans vaggvisa Lilla Charles, sov sött i frid som Ola Sandström framför som duett med Lisa Östergren. Melodin, lånad från en folkvisa, har bevarats men tempot sänkts så att resultatet blir en egen, personlig tolkning.

Sex av de övriga spåren är tonsatta Boye-dikter. Med detta kunde vem som helst misslyckas. Bevara dikternas inbyggda melodier? Meninglöst, då behövs ingen musik.  

Göra låtar i betydelsen melodier av ojämna diktrader? Lika dumt, som en tvångströja. Strunta i poesins stämning och budskap för att skapa något eget? Oförskämt, ju.

Ola Sandström gör något mycket svårare. Han har satt melodiska toner till orden. Observera skillnaden: inte melodier utan melodiskt.

Hans tonsättningar är närläsningar av dikterna, där Sandström möter Boye. Han är här men hon är kvar. Vad läser och tonsätter han i Boyes poesi? Människans livsvilja och livsovilja – och avgrunden dem emellan.  

Tonsättningarna kan placeras i en hybridform av  sångpoesi, folkvisa, klassiskt. Men varje dikt har fått sin läsning och därmed sin tonsättning.

Hör hur Karin Boyes mest kända dikt, Ja visst gör det ont, förblir vad den varit men också blir något nytt. Lyssna på gatutrallen Jag är född i en stad, som nu en trubadur sjunger stilla till sin lika stillsamma gitarr. Medan Vägen hem har känslan av landsbygd och folkvisa.

Ola Sandströms ljusa, väna röst och hans virtuost sparsamma gitarr gör sitt till. Bland andra Lisa Rydberg, fiol, Lisa Långbacka, dragspel, och Helene Norrman, dobro, betonar och förlänger, fördjupar och adderar  stämningar och atmosfärer.

Även två instrumentallåtar,  titelspåret Aska samt Solhem (bägge av Sandström), som framförs likt meditationer över resten av albumet.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Sapfo, kärlekens och erotikens ur-poet

”Sapfo på nytt / Nytolkat och kurerat” (Vaktel förlag) är titeln på den bok jag gett ut med översatta och tolkade dikter av Sapfo, den grekiska ur-kärlekspoeten från Mytilene, Lesbos, född cirka 630 år före vår tideräkning. Boken innehåller dessutom en kort Sapfo-biografi, kortare texter om hennes ”Dikter och fragment”, vad de egentligen betyder och bör översättas samt ett förklarande register över ”Gudar, människor, platser…” under såväl Sapfos som vår tid.

Så här skrev poeten och kritikern Eva Ström om boken i sin recension:

”Sapfo är för Bengt Eriksson – och för många andra – kärlekens och erotikens ur-poet. Han ser hennes släktskap med sångare och poeter som Joni Mitchell, Anne-Marie Berglund, Ann Smith och Eva Dahlgren. En gång såg han henne i Mytilene, där hon satt och åt meze med en äldre man på ett café, en annan gång satt hon på Café Kapnikarea i Aten, med rött läppstift, kort kjol, cigarett i mun och röda converse, lyssnade på en musikgrupp som spelade, innan hon själv klev upp och framförde sina dikter till komp av gitarr och bouzoki….

Kärleksfullt och samtida har han gett läsaren sin Sapfo, en sjungande poet vars dikt når oss fräscht och klingande genom årtusenden. Också i de små fragmenten strålar hennes dikt. Mer uttrycksfullt än i det enradiga fragment nummer 108 kan det inte uttryckas:

O underbara, ljuvliga du”

Eva Ström i Gota Medias tidningar

***

Klicka och kolla mitt boksläpp hemifrån mobilen av boken ”Sapfo på nytt / Nytolkat och kurerat”.


Intresserad av boken? Skicka ett privatmeddelande på Facebook eller mejla sapfo@mediaimorronidag.se för info om köp.