Deckarloggfredag: Bellman som självaste Bellman?

Peter Ekberg Pelz
Tetralogi: Döden ger liv
Del 1: Himmel du andas!
Del 2: Allting har sin tid
Del 3: Allt förvandlas… i livsdansen
Del 4: Dom dyrbaraste gåvor
(alla CISTER MUSIC)

Peter Ekberg Pelz sjunger, deklamerar och gestaltar Bellman i tetralogin ”Döden ger liv” (en EP och tre mindre album).

Han är som Fred Åkerström, kunde man säga, men mycket, mycket mer – än större utlevelse, än fler vokala gester och uttryck, än större vilja med risk att träffa fel och misstolka.

Han är kanske också, för så har det ju berättats, som självaste Carl Michael Bellman – att Bellman just skådespelade och gestaltade sina texter till (oftast lånade) melodier.

Det måste vara krävande, för honom som artist och människa men också för lyssnaren som både lyssnare och människa.

Han planterar orden i sig, gräver sen upp dem igen tillsammans med egna känslor och erfarenheter för att plantera dem i mig och dig.

Utrymmet räcker inte till en utförlig recension av alla fyra skivorna utan jag gör ett stickprov: fokuserar på hans tolkningar av en mycket välkänd Bellman-visa på vardera skiva.

Vaggvisa (på EP:n ”Himmel du andas!”) diktade Bellman till en folkvisemelodi. Den finns i många tolkningar och har även omdiktats, bland annat av Cornelis Vreeswijk.

En hemsk vaggvisa, om döden mer än livet. Bellman, som förlorat en son och nu fått ännu en, diktade om ”vår onda tid” för sin lille son och Ekberg Pelz lyfter fram varje ord så tydligt att vaggvisan måste orsaka mardrömmar.

I Glimmande nymf (på albumet ”Allting har sin tid”) har han istället tagit fram den ljusaste, vänaste sängkammarrösten. Men en djävul anas på tungan.

Kläd av dig, kläd av dig allt, uppmanas Cajsa Lisa. ”Lägg dig sen på min fiol”, sjunger Ekberg Pelz i sin dubbelgestaltning av Bellmans visa. Det låter som en romans men var prostitution.

Gubben Noak (på ”Allt förvandlas… i livsdansen”) har blivit något mitt emellan operett och revy eller till och med bondkomik – plus barockstuk med dans i musik och rytm. Som den supvisa den väl är.

Fjäril vingad (”Dom dyrbaraste gåvor”) är som en filmöppning, blickande ut över Hagaparken. Kan vara en skräckfilm, faktiskt.

I beskrivningen av Haga hörs en kuslig blandning i rösten, av skräck och skönhet. Som en lockelse in i det okända och dessutom med besk ironi i sista versen, där Peter Ekberg Pelz i form av Carl Michael Bellman biter sin mecenat.

Övriga visor får du höra själv – gör det! Varje spår är en  teateruppsättning där ackompanjemanget blir scenografi och rekvisita. I musiken finns akustisk gitarr och luta (kanske en cister?), stråkkvartett/kapell, kontrabas och blås.

Resultatet är enastående men ibland, beroende på lyssnaren, nog lite för mycket.

Därför, på grund av viss ojämnhet, blev betyget ”bara” nästbäst. Generellt för alla fyra skivorna, som projekt, blir betyget: det högsta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Dan Turèll (1946-92), ett slags nekrolog

Nyligen var Deckarloggs red. i Köpenhamn för första gången på länge. Och jag tänkte på Dan Turèll, jag kommer alltid att tänka på Dan Turèll när jag är i Köpenhamn.

Jag gick genom Vesterbro – ett annat Vesterbro, åtminstone delvis, än på Turèlls tid. Också ett bättre? Kanhända det, på ett sätt men inte på ett annat.

Efter Köpenhamnsbesöket tog jag fram en av de texter – många, många – jag skrev om Dan Turèll. Jag kan ha varit hans största svenska fan. Jag träffade honom många gånger också. Han vägrade prata danska med mig, påstod att han inte förstod svenska. Så han pratade engelska.

Medan jag fortsatte att prata svenska. Det gick bra. Nog tusan förstod han! Jag minns honom också från en gång på Bokmässan i Göteborg där den råa amerikanska deckarförfattare Mickey Spillane deltog. Dan och jag konspirerade om Spillane. Vi hade samma åsikt om honom.

Jag minns också när jag skrev en längre text, så kallad essä, om Dan Turèll i en av de böcker om deckare och annan krimi som BTJ förlag gav ut. Vissa danskar som brukade skriva om Turèll i Danmark alltså blev sketasnea för att en svensk nu tog och skrev om Dan Turèll och hävdade att Turèll var bra! Fan deras uppgift ju, skulle ingen på här sidan Öresund lägga sig i.

Siffran i följande text om antalet böcker som Dan Turèll skrev är i underkant. Siffran växer hela tiden, år för år. För han skrev hela tiden, år för år. Dan Turèll gav ut så många böcker det inte går att hålla kom på dem. Glöm honom aldrig!

***

Min Dan Turèll-dag i København börjar med ett parti tärning på värdshuset Frederik VI i hörnet av Alhambravej och Frederiksberg Allé. Här intervjuade jag Dan Turèll, här knöt personalen hans slipsar, här avslutade Dan och dottern Lotus sina promenader, med öl och bitter till far och cola till dottern.

Som ungkarl bodde både Dan Turèll och hans alter ego – Den namnlöse journalisten i detektivromanerna – på Istedgade, ovanpå Stjernecafén. Men, för att använda det riktiga namnet, Comet Bar finns inte längre utan har ersatts av en indisk restaurang. Så istället fortsätter min Turèll-dag med ytterligare några öl hos Ronnies på Gasværksvej.

Jørgen Ram Pedersen med Dan Turèll bakom sig på Turèllsamlingen i Vangede filialbibliotek, en kort tågresa från centrala Köpenhamn. Dit kan man åka och kolla in ”alla” böcker som Turèll skrev med mera. Foto: Media I Morron I Dag

Det är som att stiga in i någon av Turèlls deckare, dikter eller krönikor i dagstidningen Politiken. Här finns de allesammans. Ronnie står själv bakom disken och vid borden syns Don Dobbeltliv, Swing, Stof-Svend, Gamle Henry, Tågernes Kaj, Frankie & Mette, Lomme-Harry och så vidare.

De har förstås andra namn, men de känns igen. Dessa skröpliga människor, på gränsen mellan proletariat och trasproletariat, som befolkar Dan Turèlls böcker, befolkar också stadsdelen Vesterbro i Köpenhamn.

Jag reser mej för att gå. Också mannen vid bordet intill reser sej. Kostym, hatt, slips. Han är misstänkt lik Dan Turèll. Det är Den namnlöse. Osynlig går han brevid mej genom byen. Hans fötter känner vägen ”precis som en häst kan komma ihåg en väg”. Själv måste jag slå upp en av deckarna, ”Mord ved Runddelen” / ”Mord på måndag”, för att hitta vägen: Strøget, Købmagergade, Nørreport, Nørrebrogade…

I romanen fortsätter Den namnlöse till Nørrebros Runddel (där han hittar ett kvinnolik), men jag svänger till vänster in på Kapelvej, vid Assistens kyrkogårdens mur. Här är Dan Turèll (1946-93) begravd, liksom H.C. Andersen, Søren Kirkegaard, Michael Strunge, Ben Webster med flera.

I Kapellet pågår en utställning om författaren Dan Turèll. Lokalen är perfekt, för det är inte en utställning – det är en vaka, en minnesstund. Hans ande är så närvarande att den andas. Flera besökare har tårar i ögonen.

Den ensamma, röda IBM-skrivmaskinen med ett sista manusblad, den lika tomma frisörsstolen, slipsarna, alla bokomslagen (sammanlagt gav han ut 87 böcker; dikt- och novellsamlingar, journalistik, romaner)…

Högtalarnas jazzmusik ackompanjerar skärmarnas berättelse om Dan Turèll: från 60- till 90-tal, från pojke till man, från hippie till familjefar, från poet till deckarförfattare. Det räcker att läsa namnen på Turèlls ”idoler” inom musiken och litteraturen för att förstå vilken ovanlig människa och författare han var: T.S. Eliot nämns samtidigt med Allen Ginsberg och Raymond Chandler, Charlie Parker med Grateful Dead och Gustav Winckler.

Turèll-dagen avslutas med att jag tar en Codan-bil (Turèlls favorittaxi) till Café Dan Turèll på Stora Regnegade. Också här hänger bokomslagen på väggen, men tog Turèll någonsin en bitter på ”Café mej själv”, som han sa, när han inte använde benämningen ”Café min bare røv”?

Men jag sitter här, bläddrar och läser i Peder Bundgaards vänporträtt av Dan Turèll, ”Superdan” (Borgen). Ögonen stannar på ett foto av Dan och hans far, elektrikern Helmuth Turèll. Ur minnet kan jag citera en av de dikter som Dan skrev till sin far: ”… somme tider tror jeg bare jeg har arvet din drøm, Far / din 1920 Nørrebro drøm att blive digter…”

Begreppet arbetarförfattare är fyrkantigt som en tegelsten (helst ska författaren också ha murat några). Men det var Dan Turèll: en arbetarförfattare. Han visste vad som gjorde människan mänsklig: skröpligheten. Detta var hans genomgående tema, i litteraturen och livet.

Fyra deckare och en bok om varulvar (?) har översatts till svenska. Det är allt. (Räkna själv: 87-5 = ?) Vad ska vi med en tåg- och bilbro till, när intresset för en kulturbro är så litet att den kanske mest egensinnige författaren och – definitivt – den främsta Köpenhamnsskildraren i dansk nutidslitteratur inte kan läsas på svenska?

Att rikta uppmaningen till de stora förlagen i Stockholm är väl meningslöst, men här är en uppmaning till Bakhåll, Ellerström, LeanderMalmsten och övriga sydsvenska bokförlag: låt genast översätta och sammanställa en samlingsvolym som presenterar Dan Turèll – poeten, författaren, journalisten, alltsammans – för bokläsarna i Sverige!

Bengt Eriksson
Publicerat i dagstidningen Arbetet nångång mot slutet av dess levnad

Fem Dan Turèll-favoriter:

Vangede Billeder (Gyldendal, 1975)Självbiografisk berättelse om uppväxten i Vangede.
Storby-Trilogien (Borgen, 1993) Samlingsvolym med storstadsdiktsamlingarna Drive-in Digte, 3-D Digte och och Storby-Blues från 1977.
Mord i Mørket (Borgen, 1981) Första ”krimin”, finns också på svenska med titeln Mord i mörker (Bonniers, övers: Anders Hammarqvist).
Pas på pengene (Mega, 1993) CD tillsammans med Halfdan E. Nielsen.
Dan Turèll i byen for sidste gang (Borgen, 1994) Sista samlingen med Köpenhamnskrönikor från Politiken.

Sapfo kör norrut

Eftersom jag tidigare idag la ut en längre text om Sapfo (urkärlekspoeten) och Anne Carson (filolog, Sapfo-tolkare och poet) samt mig själv (vad jag nu är) så kunde det kanske passa också med en översatt dikt av Anne Carson, om just Sapfo (och Anne)?

***

Jag såg två vita hästar,
i ett hörn av ett fält,
i skuggan,
de hade sökt sig till skuggan,
tankfulla.
de såg inte på varandra utan förbi,
höll sina huvuden nära, deras huvuden jämsides
så stod de
som de hade stått många gånger,
tusentals gånger,
i svaga och starka stunder,
lätt darrande,
en sval bris gled nedåt längs äppelgrenarna eller
Allt detta
du rev upp ett hål, stack in ena armen, vred om tändningen…

Anne Carson
Tolkning: Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Sapfo, Anne Carson och jag

Nej, Anne Carson presenterade inte Sapfo för mig. Sapfo och jag möttes långt tidigare: på en sida i den lärobok, ”Dikt och tanke”, som jag fick när jag 1963 började på gymnasiet. Vi umgicks några år men kom sen ifrån varandra, tills vi återsågs över 50 år senare. Då hade du fått sällskap av din yngre väninna, Anne.

Fast yngre och yngre. Den grekiska urkärlekspoeten Sapfo må ha fötts på ön Lesbos cirka 630 år före vår tideräkning och den kanadensiska filologen, författaren, poeten, översättaren och kritikern Anne Carson föddes 1950 i Toronto – men vem av dem som är yngst kan ändå vara svårt att avgöra. Sapfo är ju evigt ung. Och Anne verkar bli allt yngre och fräckare. 

Anne Carson: ”If Not, Winter” / Fragments of Sappho” (2002)

Det är i alla fall så jag ser och läser dem. Som samtida med varandra – och mig. Sapfo är och förblir en poet i den eviga samtiden. Anne Carson är översättaren och tolkaren av denna evigt pågående samtid, från den grekiska antiken till idag, som Sapfos dikter och fragment förmedlar. Så långt tillbaks och ändå nu, just nu. Någon  helt annanstans och ändå här, precis här.

Anne Carson har också blivit den referens och hållpunkt, som snart sagt alla som översätter och tolkar Sapfo måste förhålla sig till. Detta gäller oavsett land och språk, inte minst Sverige och det svenska språket. Hon har en så egen syn på filologi (mer som poesi och filosofi), antikens historia och poeten Sapfo att jag undrar hur hon tagits emot om hon inte verkat i den nordamerikanska universitetsvärlden utan varit en svensk student. Hade Anne Carson kunnat doktorera i Lund?

Som när hon i introduktionen till sin allt mer normsättande tolkningsvolym ”If Not, Winter” / Fragments of Sappho” (utgiven 2002) slår fast (min översättning) att ”Sapfo var musiker.” Trots att Anne Carson ju vet att det vet man inte. Ingen kan säkert säga hur Sapfos dikter (sånger?) framfördes. Men Carson fortsätter, lika istadigt som självklart: ”Hennes poesi var sångpoesi, den komponerades för att sjungas till lyra.”

Varför skriver hon så? Det är ju inte mot bättre vetande utan tvärtom: hon skriver med allt sitt vetande. Med sin kunskap skriver hon mot kunskapen. Jag gillar det. Att hon ifrågasätter, sig själv och andra, ifrågasätter feghet, både vad gäller att översätta poesi och att bedriva forskning.   

Magnus William-Olsson / Vasilis Papagheorghiou: ”Sapfo – Dikter och fragment” (2005)

När jag för några år sen tyckte att också jag skulle våga nytolka Sapfos dikter och fragment till svenska, då blev Anne Carson min – virtuella – redaktör. Hon stod liksom och tjuvkikade på vad jag översatte och skrev. Men Carson var inte den sortens redaktör som pekade finger och kommenderade ”korrekt språk” utan hon ropade entusiastiskt: Ta i mer! Mer ändå! Fega inte! Försök hitta ett ännu häftigare ord som är både nutida och historiskt.

Filologi kan beskrivas som lingvistik med mera: inte enbart språkstudier utan studier i språket, kulturen, samhället och livet. Till en början handlade filologi om antikens Grekland och Rom. Efter att även moderna språk och kulturer hade börjat studeras uppstod två grenar: (modern) filologi respektive (gammal) klassisk filologi.  

Fast olika filologer i olika språkområden har olika åsikter om dessa rubriceringar och indelningar. Vilket innebär: ett ypperligt vetenskapligt fält för någon så poetisk och fantasirik som Anne Carson! (Utan att tveka kan hon ju förena Sköna Helena och Marilyn Monroe till en och samma person: Norma Jeane Baker av Troja.) 

När jag menar att Sapfo är evig och samtida så är hon det inte bara för mig utan för alla – även om alla inte vet om det. Sapfo lär ha levt och diktat – främst om sin och andras kärlek till män som kvinnor men också om sin eventuella dotter och sina lika eventuella bröder, mäktiga familjer, resor och krig – i staden Mytilene på den grekiska ön Lesbos från, ungefär, år 630 till 570 före Kristus.

Jesper Svenbro: ”Sånger till sjusträngad bárbitos” (2018)

”Lär ha”, eftersom nästan inget är känt om Sapfo. Det enda eftervärlden vet är vad som står i de diktfragment och någon enstaka dikt som nedtecknades  sådär 300 år efter hennes död. Ändå lever Sapfo, fortfarande. Hon diktar och sjunger, ännu.

Så som Sapfo beskrev kärleken, så har en lång rad efterföljare – till exempel de skrivande poeterna Harriet Löwenhjelm, Edith Södergran, Karin Boye, Ann Smith och Dorothy Parker, liksom sångpoeterna Eva Dahlgren, Kajsa Grytt, Melissa Horn, Françoise Hardy, Bob Dylan och Leonard Cohen, för att nämna några – också upplevt kärleken, diktat och sjungit om den.

Sapfo sammanfattar koncist med två rader i fragment 41: ”jag vet inte vad jag ska ta mig till / med mina motstridiga känslor” (min översättning). Ja, det räcker med ett enda, dubbelbetydelsefullt ord: ”bitterljuvt” eller ”ljuvbittert”. Hur många kvinnor och män har inte upplevt och känt likadant genom de drygt 2 500 åren efter Sapfo? Oräkneliga är de skrivande och sjungande poeter som uttryckt kärlekens dubbla känsla i dikter och sånger.

Ja, gå själv in på någon strömningstjänst för musik, sök på ”bittersweet” och se hur otroligt många titlar på låtar och skivor som kommer upp.

”Ingen som älskat har några invändningar”, intygar Anne Carson i sin boklånga essä om begreppet ”Eros – Den bitterljuva” (på svenska 2020) – eller ”Eros the bittersweet” (1986), som originaltiteln lyder. I boken betonar akademikern och forskaren Carson att poeten Sapfo satte ihop ordet i omvänd ordning – alltså ”ljuvbitter” – och redogör för att Sapfo menade att känslorna är samtidiga.

Bengt Eriksson: ”Sapfo på nytt” (2020)

Fast det undrar jag, om det i förälskelsens ögonblick är möjligt att känna så dubbelt på en och samma gång. Om inte den ena känslan måste komma i alla fall något lite före den andra. Och det verkar också poeten och översättaren Carson ha undrat, för i sin tolkning av Sapfos fragment 130 valde hon att beskriva kärleken som   ”sweetbitter unmanageable creature”.

Förresten kunde det kanske vara lite intressant att jämföra med några av de senaste årens svenska Sapfo-tolkare, se hur de förhållit sig till Sapfo, Anne Carson och den bittra och ljuva, ljuva och bittra kärleken?

Översättningen ”bittert ljuvliga, oregerliga djur” använde Magnus William-Olsson och Vasilis Papagheorghiou i boken ”Sapfo – Dikter och fragment” (2005), ”ljuvligt stingande, obetvingliga djur” översatte Jesper Svenbro i ”Sånger till sjusträngad bárbitos” (2018) och ”detta ljuva, bittra odresserbara djur” översätter Bengt Eriksson (det är alltså jag) i ”Sapfo på nytt” (2020).  I år har William-Olsson och Papagheorghiou återkommit med nytolkningar av sig själva i boken ”Sapfo – Dikterna och fragmenten”. Nu lyder deras översättning: ”bitterljuva, oregerliga djur”.

Läsare, läsare på stolen där. Säg vilken tolkning som den bästa är?  

Anne Carson har kommit allt närmare Sapfo, så nära att jag ibland kan få för mig att hon är Sapfo. Eller så är de bara (som om det vore så bara) bästa väninnor, i tankarna, känslorna och livet. Liksom Anne Carson blev min redaktör har Sapfo, bakom axeln och i hjärtat, blivit Annes redaktör och väninna – att samtala med om kärlek, män och kvinnor, livet och tiden.

Men väl knappast formen, den litterära formen? Anne Carson skriver inte som Sapfo, hennes dikter använder inte sapfisk strof. Vad Sapfo lärt Anne är att vara modig och våga, i forskning som i diktande. Jag tror det är Sapfo, som fått allt mer att flyta ihop allt mer hos och för Carson: tiderna och formerna, sakprosan och poesin.

William-Olsson / Papagheorghiou: ”Sapfo – Dikterna och fragmenten” (2022)

Anne Carson är en modern filolog och en klassisk filolog, på samma gång. Hon är också poet och filolog, samtidigt. Hennes essäer blir poesi och dikterna är filologi. Bevis på detta kan bland annat hittas i böckerna ”Lediga män” (på svenska 2020, i original 2000) och ”Norma Jeane Baker av Troja” (2021/2019).

I den förstnämnda – ordagrant en filologisk diktsamling – handlar flera dikter om ett TV-program där Sapfo tydligen ska medverka. En av dikterna inleds: ”Sapfo sminkar sig kl. 5 på morgonen i skogen invid hotellet”. En annan dikt, dessutom benämnd ”Essä om vad jag tänker mest på”, innehåller följande rader: ”Som ni vet är filologins främsta uppgift / att reducera glädjen som en text förmedlar / till en slump”.

Fler som Carson möter i dikterna: Thukydides, Virginia Woolf, Catullus, Lasaros, Edward Hopper, Freud, Cathérine Deneuve…

Den andra boken – en pjäsmonolog eller ett operalibretto, texten har också blivit uppförd som musikteater – är den gamle greken Euripides antika drama om Helena, omtolkat av Anne Carson. Hon låter Helena av Sparta förvandlas till Marilyn Monroe, alias Norma Jeane Baker, och förflyttas från Troja till en svit på lyxhotellet Chateau Marmont i Los Angeles. Även Arthur Miller och Truman Capote förekommer.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggfredag: För den lokala kulturen eller ”Jag tycker den var fin”

På bussen från Sjöbo till Simrishamn, dit jag reser för att prata kulturpolitik med Lotta Hildebrand, tar jag fram mobilen, går in på facebook och kollar ”Val 2022 Sjöbo”.

En riktigt bra facebookgrupp som inför kommunvalet ställer frågor till de politiska partierna i Sjöbo kommun. Ett ämne per vecka och partierna triggar varann enligt modellen att svarar ett parti kan inte de andra låta bli.

Härom veckan handlade det om ”Hälsa och fritid, natur och kultur”. Men det var nog mindre smart att ställa frågor om allt detta under samma rubrik. Vad kan politikerna ha svarat mest på och vad undvek de? Inte heller efter påstötningar – det var jag! – blev svaren om de olika partiernas kulturpolitik särskilt utförliga.

Från nätsidan för Liberalerna i Simrishamn.

Nämner detta för Lotta Hildebrand (L i Simrishamn) som svarar med blott ett leende. Jo, frågan var retorisk. Kultur brukar inte vara paradgrenen för vare sig lokal-, regional- eller riksdagspolitiker inom något parti. Eventuellt med undantag för SD (vilket dock inte gör politiken och kulturen bättre).

Fast din liberala partikollega Christer Nylander från Kristianstad, avgående ordförande för riksdagens kulturutskott, skrev ju så här i ett inlägg: ”Min gissning är att politiker är något mer kulturellt intresserade än genomsnittet.” Krönikören tillägger: Om  Nylander har rätt så har jag inte märkt det, särskilt inte lokalt. Lotta Hildebrand svarar likadant nu – med ett ordlöst Mona Lisa-leende.   

Du går till val på kulturen? ”Ja, det gör jag. Bära eller brista!” Lotta Hildebrand, nuvarande ordförande för kultur- och fritidsnämnden i Simrishamn, står högst upp på den lokala valsedeln för Liberalerna i Simrishamns kommun. Det måste vara ovanligt med en kulturpolitiker som förstanamn? ”Jag tror det är väldigt ovanligt.”

Nej, jag ska inte fråga om hon (av franska författare) föredrar Proust eller Houellebecq. Men vi pratar lite allmänt om litteratur och musik. Hon har läst ryska på universitet och höll ett kort tal om ryska författare när Jimmy Alm, kommunpoeten från Tranemo, var på besök i Simrishamn.  Musik lyssnar hon på ”från punk till klassiskt”.

Vi pratade också om kultur och politik i allmänhet (Vad ska kultur vara bra för? Varför behöver politiker syssla med kultur? Har inte ”kulturarv” blivit ett dumt begrepp?) men krönikan ska handla mer specifikt om Simrishamns kulturpolitik, bakåt och framåt.    

Lotta Hildebrand, förstanamn på L:s lokala valsedel för Simrishamn, ordförande i kultur- och fritidsnämnden. Foto från Liberalernas i Simrishamn nätsida.

”Kulturstad”, säger hon. Nja, tänker jag (och säkert fler både inom och utom kommunen). Här må finnas många kulturutövare men ”kulturstad” är inte vad jag förknippar med Simrishamn.       

Jag muttrar konsth… och Lotta Hildebrand avbryter: ”Helt obegripligt och mycket kortsiktigt.” Så skarpt kritisk är också hon till nedläggningen av den kommunala konsthall – ja, hela kulturhuset Valfisken – som tidigare fanns i Simrishamn. Biblioteket blev åtminstone kvar.  

”Det är ett bra bibliotek, välskött och lockande.”Nu avbryter skjutjärnskrönikören: Hur många biblioteksfilialer har lagts ner i Simrishamns kommun?  ”Jag tror det blev sju stycken. Men vi har en biblioteksbuss istället. Mycket populär! Bussen har blivit en mötesplats.”

Hon ser vad jag tycker. Jag ser vad hon, egentligen, tycker. Hur bra det än är med en buss kan den inte ersätta biblioteksfilialer.

Lotta Hildebrand talar om vikten av lokaler för kultur. Det behövs i Simrishamn: en – just det! – konsthall och en teaterlokal. Där det går att visa film? tillägger jag. Men fanns inte en sån lokal? Borde inte kommunen ha tagit över den nedlagda teaterbiografen Grand?       

”Hade nog blivit dyrt…” Jo, säkert. Men hur dyrt blir det – och hur lång tid tar det – att bygga en ny, egen teaterbiograf? Det brukar, enligt mig, framföras en ihålig ståndpunkt när kultur diskuteras från liberalt håll: Hur mycket kan samhället äga (och driva)? Inte ska väl en kommun konkurrera med privata aktörer.

Men de konsthallar som finns i många kommuner, oavsett politiskt styre, är praktexempel på konkurrens (särskilt när konstnären får sälja sin utställda konst) med gallerister. Kommunala och statliga teatrar konkurrerar med privatteatrarna. Var går gränsen?  

Lotta Hildebrand verkar dra den vid filmvisning. Men var finns detta privata företag som vill visa film på en bio i Simrishamn? Det är ju ingen som helst konkurrens!

Armlängder diskuterar vi också. Hon är bestämd: politiken bidrar med förutsättningar (lokaler, pengar) men lägger sig inte i kulturskapandet. Det måste hållas armlängds avstånd mellan politik och kultur.

Problemet, säger jag, är att armar har olika längd. Det finns ju ett exempel från Simrishamn, inte på någon politikers men en kulturtjänstepersons korta armar. Jo, jag tänker på Carolina Falkholts muralmålning i trädgården till Österlens museum.

”Jag tillträdde så sent…” Jaja. ”Jag har inte riktigt koll…” Nänä. ”Jag tycker att Lena Alebo är mycket kunnig. Hon gör ett bra jobb.” Visst. Krönikören håller med. Därför var det extra sorgligt när hon i egenskap av museichef handgripligen såg till att Falkholts vägg målades över med vit färg.

Tystnad. Så tillägger Lotta Hildebrand: ”Jag tycker den var fin.”

Tre gånger politik och kultur  

1) Påpekande. Det här med ideologi och verklighet behöver inte alls stämma överens… Till exempel här i Sjöbo, min hemkommun, sen länge moderatstyrd. Sjöbo kommun både äger biografteatern Flora och svarar för själva filmvisningen. Likaså apropå: Sjöbo har också en kommunal konsthall.

2) Debatt. Ikväll blir det offentlig debatt, i regi av KvinNet och Vollsjö byalag, med Sjöbopolitiker på Ågården i Vollsjö. I panelen finns enbart kvinnliga politiker. Men frågan är ändå, trots att kvinnor sägs vara mer kulturella än män, hur många politiska minuter som kommer att ägnas åt lokal kultur.  

3) Tolkningar. Hmmm! utbrister jag. Tolkningar? Nej, Isabella Nilsson har inte översatt eller ens tolkat. I ”Jag älskar dig till döds ändå” (Ellerströms) har hon återdiktat Dorothy Parkers poesi. Original till vänster; Nilssons egna dikter – för det är de – till höger. Alltså nya dikter i Parkers anda. Tillåtet att ”översätta” så? Och resultatet? Jo, faktiskt jättebra!

PS. Apropå den ovannämnda politiska debatten i Vollsjö, min hemby, så skedde den alltså samma dag som den här krönikan publicerades i Ystads Allehanda. Jag gick dit, lyssnade på debatten och noterade:

MP:s representant nämnde redan i sin första presentation ordet ”Kultur”. Lovande! Det tog 15 sekunder. Om ”bredband” ska räknas till kultur, i viss mån väl, så nämndes det av L. Det tog 5 sekunder. KD ville minsann ha ”bibliotek”. En halv sekund. Summa: 20,5 sekunder av den lokala politiska debatten ägnades åt kultur.

När jag efteråt redogjorde för mina noteringar protesterade C som minsann pratat om ”föreningar”. Nej, nej, sa jag. Gick jag inte på. Föreningar kan vara av precis vilka sorter som helst. Men åkej, så här i efterhand, jag var lite snål. En halv sekund också till C. Ny summering: 21 sekunders kulturdebatt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda  

Deckarloggs musikextra: apropå Håkan

Ja, apropå Håkan Hellströms sjutton konserter på Ullevi och tjattret om Greta Thunbergs medverkan (kommentar: Lyssnar inte folk på musiken dom hör?) letade jag reda på den här gamla recensionen och lägger ut…

***

Håkan Hellström
För sent för Edelweiss
(Virgin/Emi)

Varför blir man så glad när man hör Håkan Hellström? Så upprymd! Ja, upplyft!

För att det verkar som om han själv haft så kul, förstås.  Vid inspelningen av nya albumet lär han ha slitit ut en handfull tekniker. Det förstår jag. Vilken studiotekniker vill att det ska låta så här Spela själv-spontant, som om alla bara gått in och lirat lite på skoj?

Ös och larm! Och vilka ojämna nivåer på sång och instrument.

Hellström sjunger om sin nygamla hemstad Göteborg och lånar som vanligt från halva rock- och pophistorien. Till exempel har ”Zigenarliv Dreaming” blivit en parafras på ”Bängen trålar” av/med Nationalteatern.

Förresten anknyter hela albumet till en proggig tradition från Göteborg. Nej, inte den fyrkantigt rockiga och stenhårt politiska utan den anarkistiska traditionen, där uttrycksviljan besegrade kunnandet, efter Love Explosion, Smutsiga Hundarna och faktiskt just Nationalteatern.  (Tillägg 2022: Och idag Franska trion…)

Hellström hävdar att han aldrig tänkt en politisk tanke. En definitionsfråga. Sångperspektivet är genomgående underifrån. Han minns att ”det tog hårt” på en kompis med två barn att få sparken från Pååls bagerier och påminner sig själv om att ”parkbänken e aldrig långt borta”. 

Sista spåret, ”Inte skyldig nån nåt”, är en hyllning till rocken som uppror: rock´n´roll, 60-talspop, progg och punk. ”Bebapelula” sjunger Håkan Hellström (och ”citerar” Gene Vincent).

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2008

Deckarloggfredag: Håkanssons livskrumeluriga dikter

Mikael Håkansson
Invisa
(Tango förlag)

Ordlekandet börjar redan med titeln: ”Invisa” (människor) istället för utvisa (människor). Lek med ord men inte på lek och skoj utan lekfullt på allvar och i verkligheten. (Att bokens titel på omslagets framsida har präglats för hand, dunkats och hamrats ner i omslaget, är också en del av Mikael Håkanssons leklynne.)

Lynnig som i ordlynnig. Han rimmar när det passar om det passar, fumlar ibland lite med orden och raderna, för att få dem att passa. Vilket han, allt som oftast, lyckas med. Han beskriver sitt lekfullt allvarliga resultat som prosapoesi, om än av egen sort. Men jag läser ”Invisa” som poesi. Det är ju poesi: korta rader och ojämn högermarginal. Håkansson har diktat tankar om oss och detet, människorna och livet.   

I denna sin, det bör påpekas, skönlitterära debut. (Fast också hans krönikor under vinjetten ”Tankar om livet” på YA:s familjesida skrivs på ett slags skönlitterär prosa.) Det går att slå upp vilken sida som helst i ”Invisa”, läsa ett par, tre, fyra rader och få en tanke i huvet. Den tanken föder en fortsatt och kanske annan, förändrad tanke i läsarens – mitt som ditt – huvud.

Ja, vad menar Håkansson, när han genast på första sidan diktar följande om det rätt vanliga vanliga folket: Ungefär hälften kvinnor / andra hälften består / mer eller mindre av män… Eller, jag slår på måfå upp sidan 111: Det absolut tysta? /–/ Även tyst hörs… Eller blott en rad, på sidan 87, som anknyter till boktiteln: Invisad kärlek.

Rolf Classon, flerfaldig tecknad serieförläggare och delägare av Tango förlag som gett ut Håkanssons debutbok, har skrivit en inledning (”Invisning”) där han nämner ord som ”nonsensdikter” (fast med mening), ”rebusar” och ”ordlekar” – för att sen ta tillbaks hälften, delvis skriva emot sig själv och byta orden till ”reningsbad”. Classon avslutar: ”Som ett destillat ur ett livslångt grubbel.”

Nog exakt rätt och precist, jag instämmer och jag tror alla som läser Mikael Håkanssons krumeluriga poesi kommer att instämma. Hans rader och ord tar den vägen, från något lite, ja, konstigt, till något mycket, ja, självklart. Han diktar som om han biktar sig inför sig själv.

Om det ovanliga som kan vara det vanliga, det ovarligt farliga och det varligt ofarliga, vis snällism och viss dumism, livsresan i betydelse resa sig, stenar, slagord och arga troll, källkritik och källtillit, först som sist, fritid och fri tid, medborgare och världsmedborgare, optimism och pessimism…

Mikael Håkansson läser ur ”Invisa” på Garaget, Hammenhög. Foto: Media I Morron I Dag

Och så vidare, så vidare. Fler citat: Livet har sin gilla gång (banalt eller som livet går?) och den lilla stora enkla / komplicerade människan… Blir Håkanssons tankar allvarligare allt eftersom sidnumreringen stiger eller kan det vara som jag allt mer tar till mig raderna och orden och begriper att han tänkt och diktat på allvar?

Kanhända, vilket som. Fast boken är indelad i avdelningar så jag lutar åt att han noga valt i vilken ordning som avdelningarna och tankarna ska komma. Att en avdelning, dessutom den sista, fått rubriken ”Utopi med tiden” kan inte vara en tillfällighet.

”Invisa” är en bok att ta fram då och då och läsa några rader här och var, så att man får raderna på hjärnan. Det får man! De sätter sig i ens hjärna och gnager tills man funderat klart. Då tar man fram boken igen, läser några andra rader som man också får på hjärnan. 

Skickligt ordbehandlat, både enkelt och klurigt. Och bra. ”Invisa” kommer att förbli på min bokhylla, tas fram och ställas in, igen och igen, tas fram och ställas in. Ur avdelningen ”Inte så dumt”, ett sista citat: Den som dageligen / utsätts för dumhet / i tilltal / ideligen / kan bli dum / tillbaka…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

En minor classic om Dylan

Igår kom det upp ett facebook-minne som jag delade på nytt – ett minne av och om den här boken: Sara Danius korta men intensiva text om Bob Dylan.

Och det visade sig att flera vänner på facebook tog mitt minne som ett tips. De hade inte upptäckt boken förut eller så påmindes de om den.

Och ni vet ju att Deckarlogg, även om grunden för loggen är deckare och annan krimi, kan handla om nära nog vad som helst, så jag letade fram en recension jag skrev när boken kom.

Varsågoda! Gillar man Dylan så är det en riktigt bra liten bok. Gillade man Sara Danius så är boken lika bra, fyndig och välskriven som allt hon skrev.

Hon var sig själv.

Liksom Dylan är.

***  

Sara Danius
Om Bob Dylan
(Bonniers)

Den då ständige sekreteraren Sara Danius lilla bok ”Om Bob Dylan” publicerades först av Svenska Akademien för internt bruk och till Akademiens vänner och bekanta.

Många svenska dylanologer försökte få tag på ett exemplar, vissa lyckades och andra inte. Nu finns boken utgiven och tillgänglig också för allmänheten.

”Om Bob Dylan” är ett exempel på att en bok kan vara bra just för att den inte är riktigt bra.

Snabbskriven, känns det som, skriven lite med vänster hand, bredvid det andra som måste göras. Eller typ ett fanzine.

Sara Danius byter mellan olika jag, från sida till sida, ibland mellan stycken och meningar: ungt fan, akademiledamot, litteraturvetare, kulturjournalist…

Hon beskriver sin och Svenska Akademiens väntan på Bob Dylan. Ska han ta emot Nobelpriset i litteratur? Kommer han till prisutdelningen?

Inte minst väntar hon och övriga ledamöter på att – äntligen – få träffa Dylan (det ska ske i samband med hans konsert i Stockholm).

En sååå beundrande Sara skildrar hur han, plötsligt, liksom omärkligt, uppenbarar sig. Typ en novell ur verkligheten; ”a minor classic”.

Bengt Eriksson
Rec i Hifi & Musik 2018

Deckarloggfredag: Lika vacker som mörk sång och musik

Slowgold
Ossler
Var & när: Garaget, Hammenhög den 16/7

Bäst: När Amanda Werne kom tillbaks upp på scenen och gästsjöng med Pelle Ossler.

Faktum: Så kallad populärmusik kan vara så mycket mer och annat än populär.

Slowgold på Garaget i Hammenhög.

Måste vara årets konsertkväll! konstaterar jag på hemvägen.  

Dubbelbokning med Slowgold och Ossler, två så starka och egenartade artister (och grupper) tar väl ut varann? För mycket på samma kväll? Svaret blev: Nej, tvärtom.

Slowgold och Ossler kompletterade varann. Den förras sång och musik levde kvar i den senares vars sång och musik tog vid direkt efter det vi hört tidigare. De skapade ett gemensamt, ännu större uttryck som gav en större, ännu djupare upplevelse.

Beskrivning av bägge: Ner i mörkret, genom det mörka och upp igen, till ett flämtande ljus. Att något så deppigt kan vara så skönt och vackert, ja, läkande och smekande.

Amanda Werne.

Amanda Werne med Slowgold inledde, numera har väl hennes artistnamn blivit gruppnamnet? Werne komponerar, sjunger och spelar elgitarr; övriga (Viktor Hanson, klaviatur, Johannes Mattsson, elbas, och Erik Berntsson, trummor) förstärker musik och stämningar.

Elgitarren klirrar (med olika ljud, styrda barfota på golvpedalerna) tydligare från scen. Vilken personlig och varierad elgitarrist, solotoner omväxlande med ackord över hela gitarrhalsen.

Också sången hörs bra. Som den ska: hon sjunger ömt och sprött.

Först ”Cirkus” från nya albumet. Egentligen onödigt att nämna titlar. Slowgolds låtar hör ihop likt sviter i en symfoni. Ekon av 60- och 70-talen spelar in i nutiden genom hennes meditativa toner och sång på temat, typ, det kommer väl att bli lite bättre och ljusare?

Hon är en vispoet, till elgitarr. Plötslig tanke: Om Kenny Håkansson och Turid Lundquist fått barn, en flicka, kunde namnet ha varit Amanda Werne.

Så låter hon. Samt en hel del sig själv, förstås.

Extranumren blir favoriter: tystlåtna ”Soligt” med sång till enbart klaviatur och gitarr och allt mer högljutt rockiga ”Verklighet”.

Ossler – förnamn Pelle – har en oväntad grupp musiker med sig: Örjan Högberg, elfiol, Henrik Meierkord, elcello, och Ulf Ivarsson, elbas. Ska Ossler, som brukar väsnas så, spela tyst och mjukt? Det både ska och ska han inte.

Pelle Ossler
på Garaget i Hammenhög.

Pelle Ossler spelar elgitarr och som sig själv, även med låg volym. Tonerna väsnas, också i det tystare. Övriga spelar både ljud och toner. Högbergs elfiol kan låta så psykedelisk att den inte är en fiol.

Skillnader i det lilla formatet: Osslers mjukaste och lenaste, skånskt diftongrika sång hörs tydligt som en viskning i örat. Ingen kan stänga öronen för texterna. De deppiga texterna, genomgående.

Färgerna i hans sångpoesi: mörk, mörkare, mörkast och nattsvart.

Det gläder mig att han valt den lika vackra som dystra ”Käre lille bror” (som jag en gång utnämnde till den bästa skånska låten någonsin).

”Fars dag” är en annan typisk Ossler-sång: vacker men otäck, inte konkret, inte tydlig, utan med en känsla av det otäcka.

Amanda Werne och Pelle Ossler.
Samtliga foton: Media I Morron I Dag.

”Jonas” handlar väl om en död val som förevisas – eller om politiska val?

Höjdpunkt: Amanda Werne kommer tillbaks och medverkar på sång i ”Ingen rök utan eld”.

Så perfekt, det där dubbla, extra uttrycket. Amandas röst lägger lite ljusare, ändå smått hoppfulla toner till Pelles melodi och text.   

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggextra: Blues från norr på Garaget i söder

Konsert
(Här, då betyget skulle sättas, hade det blivit fel när Ystads Allehanda publicerade recensionen. Det skulle ha varit högsta betyg, alla fem lurblåsarna!)
Således: *****

Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb
Var & när: Garageprojektet, Hammenhög den 1/6

Bäst: Allt enastående i Johan Airijokis sånger, både i själva orden som kring och bakom dem.   

Glädjande: Att så många en småkall kväll mitt i veckan med regn i luften ville se och höra denna enastående sång och musik. 

Johan Airijoki blickar på oss och säger: ”Vi åkte genom rapsfälten och kom fram till… det här Garaget.” Märkbart häpen, både inför själva spellokalen och Garagets alltid lika intresserade och entusiastiska publik.

De har rest från Malmfälten till Hammenhög, från  nordligaste Sverige till sydligaste. Johan Airijoki kommer från Malmberget (även om han nu bor i Stockholm) och Torbjörn Ömalm, elgitarrist i Malmfältens Rockklubb, från Jukkasjärvi.

”Nej, Pikkupalo!” rättar en annan i gruppen (tror det var trummisen). Ja, det är viktigt. Som att påstå att någon från Malmö skulle komma från Lund.

Musiken är dov och mörk, monoton och lågmäld. Så många mollackord efter varann att Airijoki förvånar både sig och mig när han i presentationen av ”Janne Cowboy”, en ny låt om hans möte med Stockholm, säger att ”det är en countrylåt och den går i dur!”

Björn Pettersson Thuuri, elbas, och Markus Larsson, trummor, spelar så man knappt tänker på att de finns. 

De lägger den musikaliska grunden, lika nödvändig som en husgrund, med få toner och lika få slag.

Nikolai Äystö suger in stämning och atmosfär från Airijokis sånger, betonar, förlänger och kommenterar på sina klarinetter. Han kan också jojka i kör och sjunga vad mina öron vill kalla shamansång.

”Den snabbfingrade” gitarristen Ömalm spelar ljud som blir toner och toner som är ljud, ibland många och snabba. Också elgitarrtonerna är som kommentarer till  Airijokis sång och sånger.

Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb på Garaget i Hammenhög.
Foto: Media I Morron I Dag

Johan Airijoki har kallats ”Malmfältens Bob Dylan”. Malmfältens Rockklubb utnämns härmed till Malmfältens kombination av Rolling Stones och Träd, Gräs & Stenar.  

Oftast lågmält men ibland, som i ”Skicka på”, kan det blir mer högljutt. Som att ilskan bryter fram ur de tankar som samlats inom en. Musiken mal på. Monotont, skrev jag förut. Nej, musiken är snarare envis, den ger sig inte. Långsamt, låt efter låt, tar den sig in i min kropp.

Johan Airijokis låttexter är svarta med en ironi som aldrig blir ironisk. Texterna – ja, han – förmår inte att skämta. Det här antyds redan i vissa låttitlar, som ”Allting kommer att bli bra”. I en annan, ”Bom diggi bom”, går texten: ”Vi spränger hela skiten… Framtiden är ljus.”

Min favoritlåt blir ”Lyssna på Bruce” om en bilresa som Johan gjorde med sin pappa. De lyssnade på en kassett med Bruce Springsteens ”Born in the USA”. Så ömt och fint.       

Airijoki sjunger som en poet. I ett med orden. Han nästan deklamerar fast han sjunger. Tystlåtet för att ibland ta i lite mer, då blir rösten ljusare. Enastående är ett passande ord. Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb gjorde ett enastående besök på Garaget i Hammenhög.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda