Jag brukar ju säga att den – andra – genre som kriminallitteratur står närmast är poesi. Då skrattar folk för de tror jag skämtar. Men det gör jag inte alls. Mer om detta en annan gång. Skrev det bara som förklaring på att Deckarloggs nya inlägg här nedanför handlar om… poesi.
***
Sorterar böcker inför julen, försöker hitta en hylla där jag kan tränga in dem bland alla andra böcker. Och fastnar. Som alltid, när jag sorterar böcker. Jag fastnar i en bok, fastnar i flera böcker och blir stående, för att jag börjar läsa. Det tar lång tid att sortera böcker. Inget snabbjobb.
Allt mer fastnar jag i diktsamlingar, märker jag. Allt fler diktsamlingar verkar jag skaffa mig. Då och då under året, liksom förra året, har jag nämnt nya diktsamlingar, bara kort-kort, i samband med mina onsdagskrönikor. Har fått för mig att det är en ny poesivåg på gång i Sverige, att det publiceras fler diktsamlingar än på länge.
Stämmer det? Mejlar Ellerströms förlag i Lund, som alltid publicerat mycket poesi, och frågar. Jo, man håller med. Antalet diktsamlingar har nog ökat. I den poesi som ges ut verkar det också finnas några gemensamma stråk – inte genomgående, inte i all ny poesi, men så ofta att det blir något som kan kallas en trend.
Det ena är att svensk poesi har blivit berättande. Poesin är den nya prosan. En diktsamling kan vara som en poetisk roman och enskilda dikter som noveller. Det andra är att det diktas enklare och mer direkt, men ändå inte mindre poetiskt eller så att det saknas djup. Det till synes enkla är det verkligt djupa.
En av samlingarna jag blev stående med var nestorn Gunnar Hardings ”Från vinter till vinter” (W&W). Han brukar dikta minnen och historier men med ett rikt bildspråk. Här finns en allmängiltig, mer omedelbar diktsvit om ett uppbrott, två människor som lämnar varann: ”Märkligt att det dröjde så länge / innan jag upptäckte att dörren ut / stod på vid gavel.”
Anamarija Todorovs diktsamling ”Fröken Forever” (Rastlös Sorgenfri) visar precis vad jag menar med den direkta, berättande svenska poesin. De lika rakt upp och ner som poetiska dikterna skildrar arbetet i förskolan: arbetsvillkor, politikernas krav, omsorg om barnen från föräldrar och personal. Ödesmättad start: ”Vi tänker ta väl hand om dig, / älskade lilla barn.”
”Rosor skador” (W&W) av Jenny Tunedal är också en berättelse – fast inte så direkt utan med fler omrörda känslor, vilket får just den här diktsamlingen att bli nästan för berörande och realistisk. Direkt på första sidan, titeln lyder ”Doktor A:s klinik”, finns denna starkt drabbande formulering: ”Han hade aldrig sett en kvinna glömma sitt eget namn medan hon skrev det.” Tunedal har diktat om (sin mammas) demens.
I samlingen ”Genom spegeln” (Ellerströms) diktar förläggaren själv, Jonas Ellerström, lika enkelt och levande som alltid. Iakttagelser, upplevelser, noteringar och, under titeln ”Fågeltofta”, något som kan liknas vid personlig, poetisk krönika. Han besöker vad som måste vara Johns antikvariat och noterar: ”I rummet finns hela min ungdom. // Här återser jag alla de böcker / jag köpte och läste eller bara köpte.”
Många fler svenska diktsamlingar skulle jag kunna nämna och citera ur. Men om man nu ska gradera poesi, det är ju tveksamt, så är dessa fyra just nu mina favoriter, dem jag bläddrar mest i, blir stående och läsande, funderande. Det vill säga platserna fem till två (utan rangordning sins emellan). Återstår så min favoritsamling, den som måste hamna högst, eftersom den grep mig mest, riktigt skakade om mig.
En debutsamling, där det känns som om Julia Werup diktat med hela sig och sitt liv, hittills. När Ulf Mårtensson intervjuade henne i YA publicerades också en dikt som jag inte tyckte gjorde henne rättvisa. Debutdiktsamlingen ”Ensomme mænds død / Ensamma mäns död” (utgiven på svenska, vänstersidorna, och danska, högersidorna, av Det Poetiske Bureau) innehåller så många fler dikter som var och en innehåller så mycket mer.
Liv och död. Ordagrant. Julia Werup diktar så. Blod. Ett annat ord. Som när hon gör entré på jazzklubben Montmartre: ”Jag står som ett öppet könsorgan / Med köttet lagom blodigt.” Kroppen och livet som ett öppet sår, på gränsen till döden. ”Ska vi våga leva lite till / För det finns inget att förlora…”
Hon diktar om män, älskaren som ska få en ny ”horunge” med en annan, danskarnas (Julia bor i Köpenhamn) syn på ”luder”. Pappan, ja, hon har skrivit flera dikter om sin pappa (se samlingens titel, redan där), men dom dikterna vet jag inte hur jag ska hantera, en annan Jacques än den jag träffade, någon som jag inte visste fanns.
Till exempel ”Pacemaker”, en av pappadikterna: ”Döden är oromantisk / Därför finns poesin…” Så livsdesperat, med varje dikt, rad och ord liksom klamrar hon sig fast vid livet. Måste sluta med något mer upplyftande (eller kanske inte?), som ”Barndom”:
Minns kvällarna i aftonsolen
Vi åt rädisor med smör och salt
De vuxna drack vin
Kvällspromenaderna längs
de asfalterade landsvägarna
upp till brunnen med ugglorna
Du sa att de skulle bita mig
Jag höll dig i handen
Vi tittade ner i den tomma brunnen
Du sa att ugglorna hade stora ögon
som lyste i mörkret…
Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2017
