Poliser som läser deckare

Om man går ett antal år tillbaka så var det vanligt att poliser muttrade över deckare. Sånt läste de inte för polis- och kriminalromaner skildrade ju inte verkligheten.

Numera har snart var och varannan polis själv skrivit en deckare och de som inte har det debuterar säkert snart som deckarförfattare de också.

Och allt fler av dagens poliser läser också deckare. Betyder det att polis- och kriminalromanerna blivit allt mer verklighetsnära?

Läs och se i den här intervju jag gjorde för några år sen…

***

Litteraturprogrammet Babel på SvT hade en deckarspecial. I studion satt Björn Ericsson, tidigare rikspolischef, och Carin Götblad, tills nyligen polismästare för Stockholm och Gotland, tillsammans med Anne Holt, deckarförfattaren från Norge.

Det framgick att både Ericsson och Götblad läser deckare. De diskuterade Maria Lang och hade olika åsikter. Han var mer förtjust än hon i Langs deckare.

”Jag vill ha verklighetstroget”, sa Carin Götblad. ”Det realistiska är det som fångar mitt engagemang, som gör intryck på mig och gör det intressant. Särskilt om jag märker att författaren vet vad hon skriver om.”

Det hon sa var så ovanligt att jag fick gå in på SvT Play för att kolla om Götblad verkligen sagt det hon sa. ”Då berör det mig”, fortsatte hon, ”och det är saker jag också bär med mig i mitt yrke. Riktigt god litteratur på det här området har faktiskt påverkat mig i min yrkesutövning som polischef.”

GötbladDe flesta poliser, som uttrycker åsikter om deckare och särskilt polisromaner, brukar säga som Björn Ericsson gjorde i Babel: ”Nästan inga (deckarförfattare således) beskriver polisarbete som det går till.”

Carin Götblad. Foto: Lars Hedelin / Polisen

Carin Götblad har alltså motsatt åsikt? Inte lätt att passa in i hennes upptagna kalender (Götblad arbetar nu som regeringens samordnare mot våld i nära relationer) men till sist lyckades jag få en telefontid för ett samtal om deckarläsande, fiktion kontra verklighet.

Hon menar att ”det finns ingen motsättning” mellan vad hon sa i Babel och polisernas åsikt om deckare. ”De är ofta väldigt orealistiska. Det tycker jag också. Många deckarförfattare verkar hämta sin bild av polisarbetet från amerikanska actionfilmer.”

Men Götblad tillägger att det finns undantag, både bland deckare och inte minst skönlitterära romaner som gränsar till deckare genom att också de skildrar människor och kriminalitet. ”Delvis är ju människorna”, menar hon, ”den kriminella gåtan.”

Hon har plockat fram exempel ur de hyllor med 5 000 böcker som hon delar med sin sambo Erling Bjurström, professor vid Tema Kultur och samhälle på Linköpings universitet. Hennes första val: advokaten och deckarförfattaren Jens Lapidus.

”Snabba cash” och likadant med ”Livet deluxe” är ”väldigt obehagliga böcker”, säger hon. Särskilt för att böckernas människor ”existerar i verkligheten. Allt som händer i böckerna har hänt.”

Götblad nämner ”miljön och utsattheten, unga killar som lockas in, tar en chans att göra affärer i gråzoner”. Hon säger: ”Polisen hade inlett NOVA-projektet (en närbevakning av Sveriges 100 mest kriminella) och Lapidus fick oss att utvidga projektet, göra ytterligare insatser mot maffialiknande strukturer.”

Nästa deckarval: amerikanen James Ellroy. Då protesterar jag: Hans polis- och andra romaner är väl ändå överdrivna? Nej, hävdar Götblad och poängterar att hon varit mycket i USA. ”Ellroy skildrar människor i samhällets utkant, där han ju själv har levt. Jag upplever det han skriver som sant.”

Carin Götblad tvekar. Hennes övriga favoriter skriver om människor, utsatthet och kriminalitet – men de skriver väl inte deckare? Strunt i det, säger jag. Låt oss skapa den gränsöverskridande genren ”krimi” med verkligheten som gemensam nämnare – sen kan det vara vilken sorts skönlitteratur som helst eller t o m med en fackbok.

Hon nämner fyra svenska namn.

Marie Hermanson, som i ”Värddjuret” och ”Musselstranden”, skrivit ”subtilt” men ”otäckt”. Majgull Axelsson, som innan hon blev författare skrev flera ”jätteintressanta” reportageböcker om ”människor i vårt Sverige”, t ex ”Rosario är död”, ”Dom dödar oss” och ”… dom som inte har”. Poeten Elisabeth Rynell, som har ”ett så vackert språk”, som ”trollbinder” och skriver ”intensivt” om människor och skuld i romanerna ”Hohaj” och ”Till Mervas”. Stig Larsson, inte deckarförfattaren utan poeten, vars senaste bok ”När det känns att det håller på ta slut” blir som en ”manlig motsvarighet” till ”Blonde”.

Alltså Joyce Carol Oates bok om Marilyn Monroe. Amerikanskan Oates är den allra främsta, det enas Götblad och jag om. Hon räknar upp ”Vad jag levde för”, ”Livets uppkomst”, ”Det var vi som var Mulvaneys” och titel efter titel.

”Jag fattar inte hur hon orkar!” säger Carin Götblad. Så ”mörka” böcker, den ena efter den andra, ibland flera nya böcker på ett år, om ”det amerikanska våldet, strukturen, samhället, historien, människorna…”

Bengt Eriksson
Publicerat i LO Tidningen/Arbetet 2013

Freddy (i minne)

Sommaren blev höst och vinter. På ett ögonblick sjönk temperaturen från 30 grader till fryspunkten. Vår trädgård tömdes på liv. Trädgårdsbordet stod tomt, ingen låg i det djungelhöga gräset och vilade eller satt på trappan till huset för att bli insläppt. Grannens kattlucka ska aldrig mer öppnas och slå igen.

Så långt härifrån
när du skulle vara
här.

Borta i evighet
nu.

Ändå alltid
här.

Beatförfattaren Jack Kerouac var på resa när hans älsklingskatt Tyke dog. I ett brev skrev Jacks mamma att hon begravt katten under kaprifolen vid stängslet. Efteråt satt trädgårdens alla fåglar i en timma på stängslet som för att ta farväl av Tyke.

Vår älskade delsbokatt Freddy reste till Gotland på semester, insjuknade och dog. Någon dag innan kom han rusande genom trädgårdshäcken efter den nyfikna, så retsamt efterhängsna lilla grannkatten (åt andra hållet). Det var sista gången jag såg Freddy, som nu ligger begravd på södra Gotland.

Freddy YA

Freddy, Freddie, Fredrik eller Frédéric (som i Chopin) blev 15 år eller 76, om åren ska räknas som människor gör. (Något mer eller mindre, osäkra uppgifter om hur liten han var vid ankomsten till grannfamiljen.) Efter Freddys död stod min hustru och ordnade med soptunnorna när ”lillen”, den ovannämnda lilla nyfikna från grannhuset på andra sidan vårt, kom kattrusande och gav ifrån sig ett – enda – gällt mjau. Han, som aldrig jamar, skrek nu i sorg och saknad, som i medkänsla.

Vintermorgon:
Freddyspår
i trädgårdssnö

Freddy bestämde sig för att införliva vårt hus i reviret. Han gav sig inte utan återkom tills vi började mata honom, först lite och så mer. Inget att göra annat än att öppna Vollsjö kattvärdshus med extra frukost och lunch samt supé, ett mindre gästrum vid köket och stora sviten på ovanvåningen.

Han gick från gourmand till gourmet: en särskild sorts skinka och leverpastej, inte torskrygg (för hård) utan stekt torskfilé, gärna lättbrynt råbiff och smörslungad lax. Ibland kunde fräcka Freddy rata maten, vända och gå ut igen eller (vid regn, blåst och kyla) lägga sig på badrumsmattan (med golvvärme).

Freddy såg till att jag fick behövliga pauser i arbetet. Han kom ner till arbetsrummet, gick ett par varv runt mig vid datorn och om jag inte fattade så morrade han kort och dovt tills jag begrep att det var rast. Bara att komma upp för nu skulle han ligga på golvet i köket och jag sitta vid köksbordet, så han fick sällskap.

Solkatt
på carporttak

Poeten Allen Ginsberg använde ordet ”savant” om Kerouacs katt. Begreppet savant (någon som både är speciell och har en speciell förmåga) passar in på de flesta – alla? – katter.

Kombinationen integritet och tillit, det senare när katten valt ut en människa att lita på. En sen kväll kom Freddy in och gick genast och la sig, sov till dagen därpå och först då märkte vi att han varit i slagsmål, blivit svårt biten ända in på benet. Vår dubbelsäng var hans frizon, ett säkert hus.

Många författare, särskilt poeter, har katt. Ja, de samarbetar med katten. Bör ha varit Joyce Carol Oates som formulerade det som att författare inte har spök- utan kattskrivare. Oates twittrar flitigt om katter, sin egen och andras, och har skrivit en fin dikt om ”my Cat Cherie” där hon konstaterar att katter är inte som hundar men kan göra matte till sin hund.

Werner Aspenström sa att han diktade till katten Tempus (som väl var hans lektör). Göran Greider har gett ut samlade kattdikter. Stig Larsson skrev sorgsna kulturartiklar när katten Esset sprungit bort. Lawrence Ferlinghetti, poet och bokhandlare, har diktat om sin bokhyllekatt. T.S. Eliots dikter om olika kattpersonligheter är grunden för musikalen ”Cats”. Och så vidare.

Freddy vårrusar genom trädgården
upp i äppelträdet
och ner igen

Men så stannar han till
kommer på att han inte är ung längre
ryggen blir krum han vinglar lite
går runt-runt på köksgolvet
som en osalig ande
innan han mödosamt
lägger sig på golvet
och väntar på mattallriken

Just nu skriver författaren Helena Dahlgren på Instagram att hon fick flytta laptoppen eftersom ”en katt ligger och sover på min kontorsstol”. Författare och skribenter brukar visa foton på Facebook/Insta av sina katter liggande över tangentbordet. Katterna hjälper till att redigera texterna.

Freddy tyckte om deckare. När jag satt i trädgården under äppelträdet för att läsa en deckare kom han strax och la sig på bordet. Han följde med i läsningen. Han och jag hade också ett projekt ihop: vi skrev poesi till vad som skulle bli ”Freddys diktbok”. Han levde och inspirerade. Jag noterade.

Senast det var Litteraturrunda i Vollsjö läste jag upp några av våra gemensamma dikter. Men hur ska detta gå? Hur ska jag nu kunna skriva klar din och min diktbok?

Det finns kanske ingen himmel
för människor men för katter
finns det med ett värdshus
där du kan äta extra frukost
och supé och boka ett rum
för hela eftermiddagen

Litterära kattboktips. I ”The Sophisticated Cat” (Penguin, redaktörer: Joyce Carol Oates och David Halpern) finns dikter/noveller om katter av bland andra TS Eliot, Montaigne, Edgar Allan Poe, Shelley, Keats och Emily Dickinson. ”Katten i svensk poesi” (En bok för alla, redaktör: Björn Meidal) innehåller kattdikter av Edith Södergran, Nils Ferlin, Lennart Sjögren, Kajenn med flera. Bägge slutsålda – låna på bibliotek och jaga på antikvariat.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Från krimi till poesi

Inte ofta som jag lägger upp något på Deckarloggs systerblogg Dikter och tankar. Fast nu har jag gjort det: något jag skrev om Julia Werup, släktskapen är som ni tror, i Ystads Allehanda.

Julia Werup SupernovaNämligen en kombinerad recension av hennes nya diktsamling ”Supernova” liksom hennes nya album ”Blixtra”.

Brukar ju hävda att de litteraturformer som står närmast varandra är krimi och poesi. Nej, inte innehållsligt, för både krimi och poesi kan ju handla om vad som helst. Men till orden, till ordnyttan.

I få andra litteraturformer är det så livsviktigt att formulera sig rätt, hitta de exakta orden och formuleringarna, som i just krimi och poesi: för att blotta och lyfta innehållet.

Julia Werup BlixtraTycker alltså jag och det har jag tyckt sen jag lärde mig läsa ett par år in på 50-talet, ända sen dess har jag varvat krimi och poesi, deckare och lyrik i min läsning. Men jag har ju under åren stött på vissa som inte ens fattat vad jag menar…

Må så vara, ingen lust att förklara det (igen). Blott detta: Julia Werup är värd att ta del av, både hennes nerviga ord  i pappersdiktsamlingen och hennes avvaktande men också attackerande röst på det klingande albumet.

Gör det! Kicka på länken HÄR och följ med till bloggen Dikter och tankar.

Bengt Eriksson

 

 

 

 

Stefan Casta – en av Sveriges mest egenartade skönlitterära författare

Ser att författaren Stefan Casta tilldelats ett stipendium från ”Stiftelsen Marta Sandwall-Bergströms Författarfond. Utdelningsceremonin ges den 3 september på Svenska barnboksinstitutet”.

Det är han väl värd. Han är värd alla stipendiepengar som finns så han kan skriva klart en ny bok igen.

En thriller, spänningsroman, deckare (med prefixet ungdoms-) eller på vilken litterär gräns han ska balansera nästa gång. Ungdoms- förresten, när Casta författar når den åldern ändå upp till mina 72 år.

Stefan Casta är kort sagt en av Sveriges främsta skönlitterära författare; oavsett genre, oavsett ålder, oavsett allt. Här följer min recension av en av hans egenartade romaner…

***

Stefan Casta
På andra sidan Fågelsången
(Opal)

Berättelsen är indelad som tiden, året och livet: sommar, höst, vinter och vår samt nästa sommar. Varje årstid kommer med en ny, högre siffra. Det fick mig att bli så fundersam att jag mejlade författaren och frågade vad siffrorna – 72, 166, 279 och 365 – syftar på.

Stefan Casta svarade att ”det ska vara lite lagom kryptiskt”. Men han påpekade också att på några ställen i boken gör Elina, jag-berättaren, något som förklarar dessa stigande numreringar.

Alltså jag som inte läst tillräckligt noga? Hmmm. Jag tror jag avstår från att avslöja vad siffrorna betyder.

Byt kryptiskt mot mystiskt… Lite lagom mystiskt är en träffande beskrivning av hela boken ”På andra sidan Fågelsången”, liksom av de flesta böcker med Stefan Casta som upphovsman.

OPAL_CASTA_PA_ANDRA_SIDA_FAGELSANGEN.inddDen här berättelsen utspelar sig som i ett mellanrum eller snarare på än den ena, än den andra sidan om detta mellanrum. Undan för undan, allt oftare och mer, sammanfaller de olika sidorna till en sammanhållen berättelse – ja, livsberättelse.

De kan kallas realism/fantasi, liv/dröm, naturligt/övernaturligt och stad/landsbygd. Eller, vad gäller genre och målgrupp, spänning och fantasy, ungdoms- och vuxenroman.

Elina berättar om sig själv och sin pappa Jörgen, skolkamraten Marjan, Ismael (som tillsammans med Jörgen driver pizzerian Quattro Poissone) och snart kommer också en pojke, Aron, in i handlingen. Här och var skymtas en räv (kanske samma räv eller kanske flera).

Även Vanessa finns med. Hon är med hela tiden, som den egentliga huvudpersonen, allt och allas nav, trots att hon är död. När berättelsen börjar ska Vanessa snart dö.

En sommardag (fast risigt väder). Elina sitter i bilens baksäte. Jörgen och Vanessa, som inte är Elinas mor men ändå alltid kommer att vara det, sitter fram. Jörgen kör.

Och som alltid kör han för fort. Pratar och gestikulerar, släpper ratten och tittar åt ett annat håll. En korsning närmar sig. Där kommer en annan bil och en ambulans. Ett djur – en räv? – springer över vägen.

Jörgen ställer sig på bromsen men krocken med ambulansen är oundviklig och blir våldsam. Vanessa dör; Jörgen och Elina klarar sig.

”Någon dör och någon vinner på trissen”, skriver Stefan Casta. Livet kan liknas vid en trisslott, som varje dag skrapas på förlust och vinst. I sorgen skrapar Jörgen fram en storvinst på triss och Elina ärver pengar efter Vanessa.

Det betyder att Jörgen får råd att köpa in sig i pizzerian och att far och dotter kan flytta ut på landet, det som Vanessa drömde om, ett hus på landet, och köpa gården Fågelsången, skaffa höns och starta äggfarm.

”På andra sidan Fågelsången” är en mindre intrigbunden berättelse än Castas tidigare böcker. Han flätar samman olika människors liv till en allt större historia, en berättelse om livet som överlevnad i och med naturen, känslor och tankar, drömmar och fantasier.

Varifrån kommer den unge Aron, som efter att ha varit gatumusiker i stan dyker upp vid Fågelsången? Vad hände med hans föräldrar? Vilka är egentligen de där Davidssons från granngården? Inte minst mannen i grannfamiljen, som med sitt gevär förvandlar berättelsen till country noir.

Elinas riktiga mamma Zandra, journalist i Stockholm, gör sporadiska gästspel. Och så räven, vem eller vad är denna återkommande räv?

Människan som natur och naturen i människan. Olika människors liv som tillsammans blir livet. Detta magiska liv, som inte kan levas på allvar utan att det oförståeliga och oförklarliga släpps in.

Stefan Casta har formulerat lika poetiska meningar som alltid men nu har han dessutom ett leende i mungipan. Han skämtar och är ironisk. Som om bokens underliggande budskap skulle vara (vilket det väl också är): Var och ens märkliga, oförutsägbara liv måste levas med ett leende, om det ska vara levbart.

Till sist kommer en räv förbi igen. Räven betraktar Fågelsången. Och hönsgården. ”Ett nästan magiskt skimmer vilar över skogen när dagen omärkligt kysser nattens kind”, diktar Casta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur 2015

 

Erikssons deckarmässa

Göteborg ligger inte på en ö. Det gör Visby. Den deckarläsare som ville ta sig till Gotland, under de år som Crimetime-festivalen höll till i Visby, måste planera i god tid. Annars kunde flyg- eller färjebiljetterna vara slut. Och tala inte om inkvartering, inga lediga rum på hotell och vandrarhem.

Till Göteborg, där Crimetime i år inhystes på Bokmässan, är det lättare att ta sig tur och retur på samma dag. (Även om hotellen nog var fullbokade även i Göteborg om man ville vara där på festivalens bägge dagar, lördag-söndag, men bestämt sig för sent.)

Att Crimetime lämnat Visby är bra. Fast ska deckarfestivalen arrangeras i just Göteborg och med anknytning till Bokmässan? Crimetime 2018 blev inte Bokmässans deckarfestival, där all kriminallitterär aktivitet samlades, utan en festival i mässan.

Bokkassar litenEn större och mindre papperskasse fylldes snabbt med böcker.

Torsdag-söndag förekom många andra deckarinslag i olika montrar och på scener, vissa arrangemang fick extra konkurrens av Crimetime-festivalen (och tvärtom).

Min egen deckarmässa – eller festival – började på torsdagen kl. 17.10 med Deckarakademins utdelning av barn- och ungdomspriset Spårhunden. Där vann Christina Wahldén med sin både traditionella och samtida ungdomsdeckare ”Falafelflickorna” om Hawa – med ”kliande” sjal – som öppnar en detektivbyrå. Första uppdraget: en skolkompis ska bli bortgift mot sin vilja.

Spårhunden litenSamtliga nominerade till Spårhunden-priset: Martin Widmark/Helena Willis, Christina Wahldén (med gose-Spårhunden i famn) och Sara Lövestrand. 

Går förbi Mattias Boström, ständigt signerande sin tjugo kapitel tjockare nyutgåva av ”Från Holmes till Sherlock”. Hur många kriminella fackpriser har du nominerats till? ”Tio stycken”, svarar Boström. Och vunnit? ”Fyra.”

Träffar också Olle Lönnaeus som, trots den positiva recensionen i YA av ”Tiggarens hand”, tar upp – ja, ältar – min kritik av upplösningen. ”Inte tillräckligt bra… Hmmm. Jo, kunde kanske ha fördjupat det mer.”

Mattias B litenMattias Boström vid signeringsbordet.

Inte många år sen som en deckarläsande besökare på Bokmässan blev extra till sig när det stod någon enstaka egenutgivare i en monter. 2018 har de egenutgivande deckarförfattarna samlats i ett par kluster på botten- och övervåningen.

Vid Fantastikgränd samsas Anders H Blomström (historiska Gotland) och A.R. Yngve (skräckdeckare) i samma monter och strax bredvid finns LiseLotte Divelli (mc-deckare).

En rulltrappa upp står Annika Duvert, Frida Moisto och Annette Brandelid (vars deckare utspelar sig i Märsta, Jönköping respektive Hjo) i strategisk närhet till Crimetime-området.

Deckare etc litenÄn fler nya böcker.

Men ingen av de nämnda egenutgivarna medverkar på Crimetime. Varför? ”För dyrt. Vi har inte råd.” Jag frågar Karin Linge Nordh, programansvarig för Crimetime Göteborg och förläggare inom Bonnierförlagen, vad som krävs för att en deckarförfattare ska kunna delta.

Tre krav: författaren/förlaget måste vara utställare på Bokmässan, antas av programredaktionen och betala en avgift per programpunkt. Crimetime arrangeras, bör tilläggas, av Bokmässan i samarbete med några stora svenska förlag. Så ta detta som en fråga eller ett påstående: Kan Crimetime ha ett seminarium på temat ”Framtidens deckarförfattare – en egenutgivare?”

Deckarprat litenFavoritseminarium: Om ”Metoo”-deckare med författarna Kicki Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson. Samtalsledare: Karin Linge Nordh.

Efter två dagar, från halv 9-10 till cirka 17, försöker jag sammanfatta mina upplevelser från de bägge Crimetime-scenerna, Häktet och Kåken, med kortseminarier och även ett par rum med längre seminarier.

Två ord: krockar och beslutsvånda. Vad ska man välja när seminarierna pågår parallellt? Även ljudmässiga krockar, satte man sig fel hördes två scener samtidigt. Och när polisens forensiska avdelning drog igång sin monter med information (passande för både läsare och författare) om brottsplatsundersökningar uppstod tre kakafoniska ljudkällor.

Deckarpristagare litenDiverse glada deckarpristagare.

Två ord till: kommersialism kontra litteratur. Crimetime handlar – alltför – mycket om att lansera författare, sälja böcker och skapa bestsellers. När allt fler deckarpriser inte bara sponsras av en glasögonkedja utan delas ut i företagets namn passeras en gräns (för mig). Hur välförtjänta pristagarna – Liza Marklund (hederspriset), Emelie Schepp (årets författare), Niklas Natt och Dag (debutant), Jørn Lier Horst (nordisk noir), Elias och Agnes Våhlund (barndeckare) – än må vara…

Uppskattar däremot att Crimetime försökt komma ifrån rena presentationer av författarnas nya deckare genom att ha teman för varje programpunkt – som ”Malmö – då och nu” (med Olle Lönnaeus och Set Mattsson), ”Småstadsmysterier” (Camilla Grebe, Ninni Schulman, Ingrid Hedström), ”Spänning utan våld” (Kristina Appelqvist, Marianne Cedervall) och så vidare.

Fast alltid fungerade det ändå inte så väl. Att låta en förläggare/redaktör samtala med sin författare är ingen bra idé. Detta kräver – oftast – en genrekunnig journalist.
”Metoo i deckarvärlden” blev mitt bästa Crimetime-seminarium. Författarna Kicki Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson diskuterar deckare som samhällslitteratur och sina skildringar av utsatta kvinnor.

Kort om deckare gånger 3

1. Egenutgivet. Frida Moisto, nämnd i krönikan, har snappats upp av ett ”riktigt” förlag. Kamilla Oresvärd, nu etablerat deckarnamn, debuterade på ett hybridförlag. Även Emelie Schepp startade som egenutgivare. Tips till förlagen: Kolla egenutgivarna, där finns morgondagens deckarstjärna. Fråga: Vilken egenutgivande författare slår igenom, vägrar övergå till ett stort förlag och tjänar stålarna själv?

2. Barn- och ungdom. I Sverige finns en bred och kvalitativ utgivning av barn- och ungdomsdeckare. Inte minst vad gäller de mer vuxna, ofta samhällsskildrande ungdomsdeckarna. Som Spårhundenprisade ”Falafelflickorna” av Christina Wahldén. Fler läsvärda ungdeckare: Camilla Lagerqvist, ”Mordön”, Sara Lövestam, ”Gruvan”, och Magnus Nordin, ”Midsommarmorden”.

3. Årets deckare. Deckarakademins presentation av årets utgivning hade 2018 flyttat in på Crimetime, som tack vare detta fick extra tyngd och seriositet. Som att genren breddades med Sara Stridsbergs ”Kärlekens Antarktis” och Laíla Slimanis ”Vaggvisa”. Eller när Gunilla Wedding sa att deckare kan vara dåligt översatta och illa korrlästa. Nils Scherman tillfogade att dålig korrläsning även gäller svenska deckare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA 2018

PS. Jag passerade också igenom (många gånger, det låg precis utanför presscentrat) rummet för poesi- och översättning. Som en rening: vila för öronen och också  poängtering av den omsorg som varje författare och journalist för den delen bör ha gentemot sina ord; varje ord, stycke(sindelning), punkt, kommatecken…

Woodson litenHär läser Jacqueline Woodson ur sin självbiografiska diktsamling för yngre och äldre, ”Brown Girl Dreaming”. Samtliga snapshots: Blenda Automatique. 

Poesin är den nya prosan

Jag brukar ju säga att den – andra – genre som kriminallitteratur står närmast är poesi. Då skrattar folk för de tror jag skämtar. Men det gör jag inte alls. Mer om detta en annan gång. Skrev det bara som förklaring på att Deckarloggs nya inlägg här nedanför handlar om… poesi.

***

Sorterar böcker inför julen, försöker hitta en hylla där jag kan tränga in dem bland alla andra böcker. Och fastnar. Som alltid, när jag sorterar böcker. Jag fastnar i en bok, fastnar i flera böcker och blir stående, för att jag börjar läsa. Det tar lång tid att sortera böcker. Inget snabbjobb.

Allt mer fastnar jag i diktsamlingar, märker jag. Allt fler diktsamlingar verkar jag skaffa mig. Då och då under året, liksom förra året, har jag nämnt nya diktsamlingar, bara kort-kort, i samband med mina onsdagskrönikor. Har fått för mig att det är en ny poesivåg på gång i Sverige, att det publiceras fler diktsamlingar än på länge.

Stämmer det? Mejlar Ellerströms förlag i Lund, som alltid publicerat mycket poesi, och frågar. Jo, man håller med. Antalet diktsamlingar har nog ökat. I den poesi som ges ut verkar det också finnas några gemensamma stråk – inte genomgående, inte i all ny poesi, men så ofta att det blir något som kan kallas en trend.

Det ena är att svensk poesi har blivit berättande. Poesin är den nya prosan. En diktsamling kan vara som en poetisk roman och enskilda dikter som noveller. Det andra är att det diktas enklare och mer direkt, men ändå inte mindre poetiskt eller så att det saknas djup. Det till synes enkla är det verkligt djupa.

Gunnar HardingEn av samlingarna jag blev stående med var nestorn Gunnar Hardings ”Från vinter till vinter” (W&W). Han brukar dikta minnen och historier men med ett rikt bildspråk. Här finns en allmängiltig, mer omedelbar diktsvit om ett uppbrott, två människor som lämnar varann: ”Märkligt att det dröjde så länge / innan jag upptäckte att dörren ut / stod på vid gavel.”

TodorovAnamarija Todorovs diktsamling ”Fröken Forever” (Rastlös Sorgenfri) visar precis vad jag menar med den direkta, berättande svenska poesin. De lika rakt upp och ner som poetiska dikterna skildrar arbetet i förskolan: arbetsvillkor, politikernas krav, omsorg om barnen från föräldrar och personal. Ödesmättad start: ”Vi tänker ta väl hand om dig, / älskade lilla barn.”

Tunedal”Rosor skador” (W&W) av Jenny Tunedal är också en berättelse – fast inte så direkt utan med fler omrörda känslor, vilket får just den här diktsamlingen att bli nästan för berörande och realistisk. Direkt på första sidan, titeln lyder ”Doktor A:s klinik”, finns denna starkt drabbande formulering: ”Han hade aldrig sett en kvinna glömma sitt eget namn medan hon skrev det.” Tunedal har diktat om (sin mammas) demens.

EllerströmI samlingen ”Genom spegeln” (Ellerströms) diktar förläggaren själv, Jonas Ellerström, lika enkelt och levande som alltid. Iakttagelser, upplevelser, noteringar och, under titeln ”Fågeltofta”, något som kan liknas vid personlig, poetisk krönika. Han besöker vad som måste vara Johns antikvariat och noterar: ”I rummet finns hela min ungdom. // Här återser jag alla de böcker / jag köpte och läste eller bara köpte.”

Många fler svenska diktsamlingar skulle jag kunna nämna och citera ur. Men om man nu ska gradera poesi, det är ju tveksamt, så är dessa fyra just nu mina favoriter, dem jag bläddrar mest i, blir stående och läsande, funderande. Det vill säga platserna fem till två (utan rangordning sins emellan). Återstår så min favoritsamling, den som måste hamna högst, eftersom den grep mig mest, riktigt skakade om mig.

WerupEn debutsamling, där det känns som om Julia Werup diktat med hela sig och sitt liv, hittills. När Ulf Mårtensson intervjuade henne i YA publicerades också en dikt som jag inte tyckte gjorde henne rättvisa. Debutdiktsamlingen ”Ensomme mænds død / Ensamma mäns död” (utgiven på svenska, vänstersidorna, och danska, högersidorna, av Det Poetiske Bureau) innehåller så många fler dikter som var och en innehåller så mycket mer.

Liv och död. Ordagrant. Julia Werup diktar så. Blod. Ett annat ord. Som när hon gör entré på jazzklubben Montmartre: ”Jag står som ett öppet könsorgan / Med köttet lagom blodigt.” Kroppen och livet som ett öppet sår, på gränsen till döden. ”Ska vi våga leva lite till / För det finns inget att förlora…”

Hon diktar om män, älskaren som ska få en ny ”horunge” med en annan, danskarnas (Julia bor i Köpenhamn) syn på ”luder”. Pappan, ja, hon har skrivit flera dikter om sin pappa (se samlingens titel, redan där), men dom dikterna vet jag inte hur jag ska hantera, en annan Jacques än den jag träffade, någon som jag inte visste fanns.

Till exempel ”Pacemaker”, en av pappadikterna: ”Döden är oromantisk / Därför finns poesin…” Så livsdesperat, med varje dikt, rad och ord liksom klamrar hon sig fast vid livet. Måste sluta med något mer upplyftande (eller kanske inte?), som ”Barndom”:

Minns kvällarna i aftonsolen
Vi åt rädisor med smör och salt
De vuxna drack vin
Kvällspromenaderna längs
de asfalterade landsvägarna
upp till brunnen med ugglorna
Du sa att de skulle bita mig
Jag höll dig i handen
Vi tittade ner i den tomma brunnen
Du sa att ugglorna hade stora ögon
som lyste i mörkret…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2017