Kultursommar på Österlen i coronans tecken

Inte alla eller ens de flesta men många av sommarens kulturkonsumenter på Österlen hör till riskgruppen ”äldre”. Vad ska 70-plusåriga farbröder och tanter göra i sommar, vågar vi besöka konserter och utställningar? Det tål att tänkas på och medan jag gör det: ett minnesporträtt av vollsjöförfattaren Jonas Bergh.

Vollsjö? Jo, Jonas Bergh (1969-2020) skrev mest om Landskrona, där han föddes, och Malmö, där han bodde. Fast ibland – som i novellsamlingen ”To Killor with love” (2010) – begav han sig bortåt Österlen, till Hammenhög, Simrishamn, Kivik och danshaket Nyvång i Vollsjö. Och romanen ”En sång för Sonny och Karola” (2005) har just nämnda Vollsjö som nav och tillflyktsort.

Här, i Vollsjö, bosatte sig Karola, som målade tavlor och hade lärarvik på Skåningaskolan (tänk Färsingaskolan) i Sjöbo. Hit, till Vollsjö och Karola, kom också Sonny, som väl mer eller mindre är ett alter ego. Några år i början av 2000-talet bodde Jonas Bergh i samma hus – som Karola i romanen – nedåt Parkgatan i Vollsjö. Det hände ibland att jag till och från Ica mötte honom på Storgatan.

Jonas Bergh sög till sig personer, miljöer och händelser, förvandlade verklighet till litteratur. Inte många år som han bodde i Vollsjö men också han vävde en saga på sanningens varp. Han skrev som Raymond Chandler på skånsk landsbygd. Hans skildring av Vollsjö och Sjöbo blev en modern Piratenhistoria från Färs.

Jonas Bergh. Foto: Thomas H Johnsson.

Personerna är fiktiva, liksom hos Piraten, men nog kände folk igen sig. Jag har hört vollsjöbor beklaga sig över att Jonas Bergh inte skildrat dem riktigt rätt. Bodde man här under samma tid, läste YA och höll öronen öppna för byskvallret, så känns de lätt – ytterst lätt – kamouflerade personerna och händelserna igen.

Till exempel Bertil, alkoholiserad tidigare polis, Stina Svensson, Vollsjös bibliotekarie, och Saga, klassisk violinist som bor i Piratens bokhandlarhus. Eller Skåningaskolans rektor med detta uttalande som kan vara autentiskt: ”På den här skolan bestämmer inte eleverna.”

Följande är en lika träffsäker som rolig beskrivning (fast det krävs ju lite självdistans och dito ironi). Sonny och Karola var inne i Sjöbo, de skulle äta och kollade vad restaurang Kajaken på Västergatan hade som dagens rätt – ”cocacolamarinerad skinkstek”.

Midsommar, för att återknyta till coronasommaren, firade folk med hela släkten. Det kramades. Barnbarn satt i mor- och farmors knä. Vissa har förflyttat sig till sommarhusen på Gotland, Öland och Österlen. Allt detta enligt statusuppdateringar och foton på Facebook. När Allsvenskan kom igång – utan publik – visade Dplay att fans satt nära varann på krogarna och höll på Malmö FF eller Hammarby (bägge är mina lag).

Kan det vara tillrådligt? Själv har jag knappt vågat ta mig utanför vår trädgård för att handla på Ica under den särskilda riskgruppsöppettiden. Smitta sig själv, då får man också skylla sig. Men smittas och sen smitta andra, kan man ha det på sitt samvete?

Hur ska = vågar jag göra med Ystads jazzfestival, som krympt men inte ställts in utan blir av den 30 juli till 2 augusti? På Ystads teater går det att sitta med avstånd, om gränsen sätts vid 50 biljetter, men man ska ju in och ut också? Att ha jazzkonserter på Ystad Saltsjöbad känns trångt och Hos Morten Café måste vara ännu trängre.

Garaget i Hammenhög är nog inte aktuellt för 70-plussare i sommar men utomhuskonserterna, både jazz och annat, på Solhällan i Löderup bör vara riskfria. De flesta av sommarens teaterscener, som Lilla Beddinge Teater och Sommarteatern i Ystad, håller stängt. Dock inte Scen Österlen som spelar nya ungdomsmusikaler även i sommar. Blir inte det väldigt trångt – och riskabelt?

Däremot ska jag – vi – åka till Kivik Art, Land Art Snogeholm och Wanås för att se utomhuskonst. Där bör det kunna hållas avstånd. Galleri Wallner i Simris begränsar antalet besökare så dit ska vi också bege oss och se vad bland andra Bianca Maria Barmen, Leif Holmstrand, Love Lundell, Bengt Saltö och Thale Vangen bidragit med till utställningen ”Polyfoni 5” (sammanlagt 96 deltagande konstnärer).

Klicka HÄR och se Neta Norrmos kortfilm med och om Cecilia Falkholt i Simrishamn.

Vi kör sen vidare till Simrishamn, parkerar vid Hotell Svea och går in bakom hotellet för att uppleva Carolina Falkholts nya muralmålning i verkligheten. Ännu så länge har jag endast sett henne mobilfilmad. Hon stod högt upp på liften och sprejade det runda nätmönstret – så otroligt snabbt och skickligt – på målningens händer.

”Anagram” heter verket. Fem händer visar med teckenspråk något som betraktaren får ta reda på vad det betyder och själv blanda om bokstäverna för att kunna uttala det outtalbara. Falkholt har också målat dit orden ”Black Lives Matter”.

Strax gick sommarens österlenska konstgläfs igång på Facebook. Nej, jag ber inte om ursäkt för uttrycket. Man behöver inte tycka om all konst men kritik på nivån ”ful” och ”skitful” kan inte kallas diskussion och debatt. När det sen började motmuttras – ”Men räknas inte allas liv då” – blev retoriken så sverigedemokratisk att det var riktigt oroande.

Om SD haft inflytande över Simrishamns kommunpolitik, skulle ”Anagram” då ha betraktats som ”menskonst”? Hade kommunen bidragit med pengar ur Yngve Östbergs minnesfond? Eller ens gett bygglov för Falkholts muralmålning?

PS. Och nu ser jag dessutom att repris på repris på repriskäbblet om Kivik Art repriseras ännu en sommar. Att det ska vara tillåtet med ”skrot” i en nationalpark, skrivs det bland annat. Så trött jag blir. Till att börja med så finns inte Kivik Art inom området för Stenshuvuds nationalpark utan det är privat mark.

1) Biblioteksdikter. I Sjöbo biblioteks hem-till-dörren-levererade ”riskgruppspåse” låg den lilla diktsamlingen ”Folkbibliotek” (BTJ) av Gunnar Källström, bibliotekarie och sångpoet. Med humor och självironi diktar han om det mesta på bibblan: sorteringsbokstäver, städning, bortglömda böcker, bygdens poet och besökaren som gick in i konsthallen ”10.03 och kom aldrig tillbaka / 11.35 kom det ut en helt annan människa”.

2) Litteraturtidskrift. Det är vad Piratenposten fortsätter att vara med Tomas Ekström som redaktör. I sommarnumret (2/20) finns bland annat en intervju med Lina Wolff, årets Piratenpristagare, ett par återtryckta intervjuer med Fritiof Nilsson Piraten själv, en piratisk novell av Jan Sigurd och en kort historia om Eli och (nej, inte Bombi Bitt utan) Edvin av Piratenstipendiaten Iza Knutsson.

3) Krimi. Nu är det snart dags för min halvårliga krönika om de deckare i Skånes kriminella miljöer som getts ut under årets senaste sex månader. Håll utkik! Här följer blott ett kort förhandstips: Tina Frennstedt har med sin nya, andra ”Cold case”-deckare, ”Väg 9” (Forum), skrivit en ännu bättre och ännu mer österlensk polisroman…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

 

Deckarloggbäst maj 2020

Gui Minhai
Jag ritar en dörr på väggen med fingret
(Kaunitz-Olsson)
Gui Minhai diktar på flera plan samtidigt. Han skriver, om ordet går att använda, vackra dikter. Också skicklig på att formulera symboliska rader som öppnar sig för allt som finns mellan orden och där han uttrycker sin syn på Kina utan att egentligen göra det men ändå gör det kraftfullt och tydligt. Diktsamlingen är också en rapport inifrån fängelset, om hur diktaturens Kina behandlar sina medborgare.

Karin Alfredsson
Roger och Rebecka
(Bokfabriken)
Fortfarande 1950-tal när Alfredsson skriver vidare om Granträskåsen i Västerbotten, byns människor och deras fattiga, slisamma och hårt reglerade liv, inte minst för kvinnorna. Hon noterar tiden och livet med exakta markörer: kyrkans ilska mot att kvinnor klipper håret, en visslande kaffepanna och mackor med falukorv. Att sonen Roger nu bor hos sin mamma Rut innebär att hon och Vajlett måste smyga än mer med sin förbjudna kärlek. Deras små kärleksstunder är förtjusande ömt skildrade.

Sammy Jeridi
Ghettokungen
(Bokfabriken)
Det här tror jag inte är det sista vi ser av debuterande Sammy Jeridi, det finns skäl att lägga namnet på minnet. ”Ghettokungen” är en snabb, välgestaltad historia och bitvis olidligt spännande, även om jag kunnat vara förutan en del explicita tortyrscener. (Ur Tony Johanssons gästrec.). Deckarloggs tillägg: Jeridi har en personlighet i språket – drag, kraft och rytm, tempo! mitt emellan tal- och skriftspråk – som det ska bli intressant att följa och se hur han jobbar vidare med.

Ulla Bolinder
Onda ting
(BoD)
Bolinder fortsätter att skriva deckare på sitt högst egna sätt: ett slags procedur- och kollektivromaner. Just ett slags, hennes personliga varianter av nämnda romanformer. ”Onda ting”, tredje titeln om och med kriminalinspektör Ann-Catrin Friberg, börjar med ett larmsamtal till SOS 112. En man ligger död. Det är hans hustru som ringer. Samtalet mellan O(peratören) och K(vinnan) refereras i ordagrann dialogform. Så skriver hon: i tal och samtal. Resultatet blir en kör av olika stämmor, både i samprat och monologer.

Lars Wilderäng
Redovisningsavdelning Marviken
(Norstedts)
Vi får följa agenten Tor som arbetar på den svenska underrättelsetjänstens hemligaste avdelning. Arbetena går långt över lagens gränser. Det är upplagt för en actionthriller av den högre skolan. Efter halva boken hoppas jag att något ska hända som förändrar spelplanen och skapar dramatik. Jag vill inte avslöja för mycket. Men! Den tålmodiga blir rikligt belönad. Jag kan konstatera att författaren knåpat ihop en smått genialisk historia. Inspirerande att någon vågar spänna bågen så högt och även lyckas med företaget. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Anne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat.
Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

Nils Nilsson, den stenknackande konstnären

I SvT:s kulturprogram Sverige kommer på lördag den 23 maj 2020 att finnas ett inslag om följande…

Ett av Skånes, ja, Sveriges kulturella underverk. Jo, ordagrant. Redan idag ligger förresten programmet på SvT Play om någon vill titta direkt just nu.

Första gången jag upplevde denna skulpturpark, som sällan kallas så men det är just vad det är, så vilken upplevelse! Det gick och går knappt att tro sina ögon.

Åkej då, skulpturträdgård. Läs själv här: en rapport från Hallbergs stenar, som ligger en kvart max med bil från Deckarloggs redaktion i Vollsjö, Skåne.

***

Röset med märkligt formade stenar och på toppen ett skulpterat stenhuvud med krona som majestätiskt höjer sig uppåt en klarblå himmel.

”Var?” undrade någon, när jag la ut ett foto på facebook och skrev bildtexten ”I skulpturparken”. En annan föreslog: ”Påskön”. Ja, nästan så man kunde tro det. Men jag kvistade faktiskt inte över till Påskön nu i söndags utan gjorde endast en biltur i trakten.

En ”skulpturpark” är det kanske inte riktigt heller utan en skulpturträdgård. I sommar så fridsam och skön igen – för några år sen började trädgården återskapas med växter och blommor från tiden – att den förtjänar namnet Edens skulpturträdgård. Så ville Nils Nilsson att den skulle vara: som Edens lustgård i Bibeln. Tyvärr har Jordanfloden sinat och rinner idag som blott en rännil genom Eden.

Stenröset med Erik den helige.

Hallsbergs stenar brukar trädgården – mer prosaiskt och ganska oförskämt – också kallas. Dags att upphöja ”stenarna” till vad de är: skulpturer. Liksom det är dags att ge Nils Nilsson från Hallsberg, några kilometer norr om Lövestad och Heinge, i Färs härad och Sjöbo kommun, sina välförtjänta titlar: skulptör och konstnär, kanske författare också eller berättare.

Vid enskifte i Heinge by
vi drefs ut till sten moras o dy
År aderton hundra tjugofem
Hallsberg blef vårt nya hem
För detta namn ej annan norm
än bergets läge namn och form
Jag var då i mitt sjuende år
Hur här såg ut i minnet står…
(Ur texten på ”Familjetavlan”)

Antalet stenar anges till 13. Men det beror lite på matematiken. Det nämnda röset består av ett flertal stenar, både utan och med motiv och inskriptioner. Huvudet med kungakrona är Erik IX – eller Erik den helige – och längre ner finns Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Enligt ett foto från 1800-talets slut verkar det ursprungligen ha funnits ännu fler skulpterade figurer.

Lots hustru.

Det här är min favorit, tillsammans med den skulptur som fått namnet Lots hustru. Där syns hennes noga utmejslade ansiktsdrag och under huvudet en skrynklig stenkjol som symbolerar tidens ”snaror och fåfänga”. Statyn i detta skånska Eden bör vara inspirerad av den halitpelare, som kallas just Lots hustru, på Sodomberget i Israel men kunde också vara ett verk av någon samtida skulptör. Forntida och modernt, på samma gång.

1825 genomfördes enskifte i byn Heinge. Familjen Nilsson tvingades lämna sin fädernegård och tilldelades mark utanför byn. Hallsberg låg inte bara ensligt utan marken var tydligen full med stora stenar. Åtminstone skulle sonen Nils, sju år, minnas det så livet igenom.

Stamtavlan.

Nils Nilsson ärvde gården efter sin far. Han fick nio barn, sju av dem dog. Även hustrun dog tidigt. När hans son gifte sig lämnade Nils i sin tur över gården och flyttade ner till det så kallade undantaget, vid ån och kvarnen, tvåhundra meter därifrån.

Det var då, efter 1875-76, alltså långt fram i livet, som Nils Nilsson började skapa sina stenskulpturer.

Stenarna (grotte-, meteor-, sjöbottna- eller järnsten) hade han nog hittat i marken. Hans redskap var enkla kvarnhackor som hanterades med mästerligt resultat. Den första stenen är en stamtavla över släkten, från 1697 och framåt. På den andra berättar Nils om sin far och minnet av tvångsflytten till Hallsberg – och om behovet av att tro på Gud, för att stå ut.

O, tänk – då Adam och Eva
i lustgård Eden gått,
med Gud i sällhet lefva,
om de i lydnad stått
Af ormens list förfördes
till brott emot Guds bud,
Guds avbild då förstördes
de flydde för sin Gud.
(Ur en av texterna på Örtagårdsstenen)

Övriga tavlor/skulpturer har religiösa motiv och texter, vissa är helt fyllda med texter och bilder. Som stenen med ”Örtagårdsminnen”, där Nils Nilsson återberättar historien om Adam och Eva i Edens lustgård. En annan sten inspirerades av Uppenbarelseboken och i mynningen till Jordanfloden – en grävd bäck – står en sten med en uthackad karta över det heliga landet.

Bibelsten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Små, små figurer och detaljer, både fram och bak på stenarna och även på sidorna; egentolkade Bibeltexter på prosa men ofta också fint rimmade med inbyggda melodier, likt psalmer och gamla folkvisor. Livsskulpturer som i en självbiografi över Nils Nilssons dagliga, vemodiga liv och eviga tankar, hans hoppfulla tro. Ett dokument över en tid som gått och en fantastisk skulpturträdgård.

Nils Nilsson (1818-1896) var en stor skulptör och konstnär. Han borde lyftas fram, minnas och hyllas – mycket mer!

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2014

Inifrån ett kinesiskt fängelse

Gui Minhai
Jag ritar en dörr på väggen med fingret
(Kaunitz-Olsson)

Så fort jag läst en första gång skrev jag följande på Instagram/Facebook:

Jag snabbläser Gui Minhais diktsamling (det ska man inte göra, men jag kan inte låta bli, ska läsa från början sen igen). Vilken styrka, vilken kraft, och samtidigt så skört, nej inte tillintetgjord, styrkan ur det och där ingen styrka borde finnas kvar (och det är förstås syftet).

Och skönheten, vilket vidrigt ord i sammanhanget, där inget skönt finns. Och hans förmåga att dikta i symboler som inte är/blir symboler utan klartext rätt in i läsarens/den tilltalades/samtalspartnerns/alla vänners hjärta och hjärna och hela kropp.

Poetiskt resultat: Jag blir så jävla förbannad!

Jag kan tillägga: Vissa rader är fruktansvärda i betydelsen outhärdliga.

***

Härefter använde jag gårdagen till att läsa ännu en och sen en tredje gång i Gui Minhais samling med elva dikter, ”Jag ritar en dörr på väggen med fingret”, från tillfångatagandet, fängslandet och misshandeln (av dikterna att döma), kommunarresten (då dottern fick dikterna av sin pappa) och fängelset i Kina.

Angela Gui, dotter till Gui Minhai, har också skrivit ett förord om sin far och sig själv, Kina och Sverige. Eller Sverige kontra Kina, det svenska kontra det kinesiska.

Originaldikten finns tryckt efter varje översättning men ändå är det förstås omöjligt läsa och se hur originalen lyder, veta hur nära översättningarna kommer. På svenska är dikterna så vackert formulerade att de blir extra tunga och dystra. Samlingens titel, alltså Jag ritar en dörr på väggen med fingret, är en sådan välformulerad poetisk rad ur en av dikterna (”Lucia”).

Gui Minhai diktar på så många plan samtidigt. Han skriver, om ordet går att använda, vackra dikter. Han är också skicklig på att formulera symboliska rader där symboliken öppnar sig för mellanrummen, allt som står mellan orden. Ett exempel, valt nästan på måfå: När jag började utvecklas tämjdes jag (ur dikten ”Älgen”).

Vilket ju också är en starkt politisk diktrad. Och det finns flera sådana rader, där Gui Minhai uttrycker sin syn på Kina utan att egentligen göra det men ändå gör det kraftfullt och tydligt. ”Hjältemod” är en hel dikt om motstånd och styrka där inget motstånd och ingen styrka borde kunna finnas kvar. Fast dikten handlar om ett ägg och dess äggula som förhoppningsvis ändå inte ska bli en omelett.

Den våldtagna äggulan kryper ihop till en boll
Avslöjar medgörligt äggets genetiska kod
Och erkänner samtidigt att det är ett ankägg

Det kan påpekas att han redan i första diktraden har redovisat vad det är för sorts ägg: När jag var liten ägde jag en söt liten höna…

Mycket tycker jag också om Gui Minhais lika lekfulla som politiska och uppkäftiga dikt om honom själv, Jonas Alströmer och potatisen som maträtt. Den börjar: Min vän Jonas står sedan fyrahundra år tillbaka på Lilla Torget i Göteborg. Här märks deikteras mest genomgående tema: den svenske medborgaren Gui Minhai med betoning på svensk, insisterande svensk. Det märks ännu tydligare i dikten ”I väntan på Svensson”:

Vet du att jag väntar på dig
Väntar på ljudet av dina steg i korridoren
Väntar på att du ska sticka in fingrarna genom väggen
Och vidröra min nakna, darrande hud

Och här, i Svenssondikten, har jag kommit fram till det som ändå är kärnan och grunden, det viktigaste, hans rapport från fängelset, hur han behandlats, hur han har det. Diktsamlingen är också en rapport inifrån fängelset, en rapport om hur en diktatur behandlar sina medborgare.

Gui Minhai hade svenskt medborgarskap, nu har han enbart kinesiskt – det svenska har Kina tagit ifrån honom. Låt mig uttrycka det rätt på: en svensk medborgare får man i alla fall vara lite varsam med – de egna kinesiska medborgarna kan behandlas hurfan som helst.

Rapportraderna återkommer i dikterna, några av dem ur olika dikter:

I det starka skenet från lampor som lyser hela natten
När jag kedjad kröp omkring på golvet
Även om jag utsätts för dygnslånga förhör
eller överöses av skällsord
Mina glasögon har tagits ifrån mig,
jag har varken penna eller papper
Ta emot slagen och sparkarna, repen och den svarta
huvan som följer på dem
En tands värdighet slås ut och faller i vattnet

Kurdo Baksi har skrivit ett efterord om yttrandefrihet och fängslade författare/journalister, från Turkiet till Kina.

Bengt Eriksson

Alla års Första maj! Första maj!-skiva

Deckarlogg har tagit läspaus idag, som årligen denna dag lyssnar jag istället på den bästa Första maj-skiva jag hört. Ja, som finns!

En svensk skivklassiker som tyvärr väl fortfarande inte finns vare sig på CD eller någon strömningstjänst?

***

Pierre Ström & Finn Zetterholm
Första maj
(YTF 1973)

Omslag: Anders Åberg (skulptur), fotograferad av Hans Malmberg

Inspelningar av socialistiska kampsånger brukar vara präglade av allvar, raka ryggar och stolthet. De framförs antingen instrumentalt av en militaristisk blåsorkester eller sjungs av en stor, segerviss kör – ibland bägge samtidigt.

Pampigt och majestätiskt är ord som inte borde passa i sammanhanget men ändå gör det. Även salvelsefullt ligger nära till hands. Aldrig eller sällan har jag däremot utbrustit någonting i stil med följande när jag hört t ex ”Internationalen” och ”Arbetets söner” på skiva:

– Så lekfullt och glatt! Vilken spel- och sångarglädje! Vad kul! Ja, ursäkta, men hör jag inte lite ironi också?

Ett sällhört undantag är LPn ”Första maj” med Pierre Ströms & Finn Zetterholms tolkningar av 11 socialistiska sånger. Kanske beror det på att de var vissångare lika med trubadurer och hur såna är vet man ju: burdusa och bråkiga, kan inte uppföra sig, nej, knappt vistas i möblerade rum.

Zetterholm och en annan kollega, Bengt Sändh, hade orsakat radionämndsanmälningar som hustrubadurer i Ulf Thoréns TV-program ”Hvar 14:e dag”. Och när Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström försökte gå i raka politiska led – (s) och (vpk) slet i Cornelis medan Fred anslöt sig till kfml(r) – så blev det varken långvarigt eller så lyckosamt.

Just ”Internationalen” respektive ”Arbetets söner” inleder LP-sidorna. Ström, Zetterholm och YTF-kören sjunger och Stockholms Spårvägsmäns Musikkår spelar.

Lekfullheten hörs direkt, trots att det på pappret verkar vara sedvanliga inspelningar. Blåset låter stolt och pampigt men stämningen i studion måste ha varit uppsluppen för plötsligt kan tonerna skratta till. Och nog bör Ströms & Zetterholms sång vara en liten drift med kampsjungandets gravallvar?

Resten av LPn är mer annorlunda ändå. Många socialistiska kampsånger har blivit internationella, samtidigt som varje sång uppstått i ett land och ur en musikkultur. Pierre Ström & Finn Zetterholm poängterar detta genom att sjunga på svenska men ligga nära melodin och kompas av instrument som anknyter till ursprungslandet/kulturen.

Stommen är rock- och poptrion Janne Schaffer, gitarr, Göran Lagerberg, bas, och Ola Brunkert, trummor. I ”Partisansången” tillkommer John Lundbergs och Ole Kolinds balalajkor och i Joe Hills ”Världens alla slavar, vakna” sitter Anders Henriksson in på piano och skapar stämning av westernfilm och saloon. ”Bandiera Rossa” blir väl inte italiensk men högst speciell tack vare Ola Brunkerts och Janne Bandels dubbeltrummande.

Mina favoriter, ”Arbetsmannen” och den helsvenska titelsången ”Första maj”, är spröda och vackra. Anders Henriksson, taffel, och Alm Nils Ersson, viola, respektive Janne Bandel, vibrafon, tar med sångerna in på borgarnas musikområde och får texterna att bli ett ironiskt skratt – nej, en lobba – i nyllet på överklassen.

Tro inte att humorn och leklynnet gör sångerna mindre allvarliga. Hör också hur fint Pierre Ströms & Finn Zetterholms sångröster – lite mörkare och starkare kontra lite ljusare och svagare – passar ihop.

____________________________________________

”Första maj”-LPn har inte kommit på CD. YTF är en förkortning av Yrkestrubadurernas Förening, som bildades 1971 av bl a Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Pierre Ström, Lars Göransson och Torgny Björk. YTF:s skivmärke finns kvar, fast nu heter det YTF(r).

Pierre Ström är mest känd för sina inspelningar av rallarvisor. CDn ”Rallare” (YTF 2003) innehåller sånger från tre album, utgivna på 1970-80-90-talen, med Ström, Björn Arabh och norrmannen Ragnar Olsen. Han har även tolkat Leonard Cohen (Intersound 1971), och Bellman (MPB 1999). ”På Palmes tid” (YTF 1976) innehåller egna politiska visor.

Finn Zetterholms största (skandal)succé är albumet ”Folklår” (YTF 1977, Sonet 1994) med folkliga fula visor, gjord tillsammans med Bengt Sändh. Han har också sjungit ”Joe Hill på svenska” (Intersound 1969, Amigo 1995) och gjort barnskivan ” Lillfar och Lillmor” (SR 1970, Gammafon 1999) med Marie Selander. LPn ”Längtans blå elefant” (YTF 1977) innehåller egna visor som sjungs till komp av Kabaretorkestern (med Mikael Wiehe). Det senaste albumet heter ”Teckentydare” (Drömbolaget 1998). Zetterholm har också skrivit fack- och skönlitteratur för barn och vuxna.

Bengt Eriksson
Publicerat i min, Mia Gerdins och Stefan Wermelins bok ”99 proggplattor” (Alfabeta 2006)

Kriminella dikter

Kriminalnoveller och hela kriminalromaner i form av dikter, rimmade eller fria, kan tyckas vara en udda litterär genre. Den enda representanten för kriminell poesi som blivit omtalad i Sverige är väl Dorothy Porter från Australien. Hennes senaste kriminella diktroman, ”El Dorado”, handlar om en seriemördare i Melbourne.

Men det räcker att skriva in ”crime poetry” och googla lite för att upptäcka att både bakåt i litteraturhistorien och idag finns mycket poesi som skildrar såväl autentisk som fiktiv kriminalitet, från Edgar Allan Poe till nätsidan www.authorsden.com  (klicka på ”crime” och ”poetry”) som fylls på med nya kriminella dikter.

Bloggen http://pulppoem.blogspot.com  vill påvisa närheten mellan poesi och deckare genom att göra tvärtom: hårdkokta rader ur deckare av bland andra Raymond Chandler och Mickey Spillane publiceras som dikter med ojämn högerkant.

Gerald So, fiktionredaktör för en amerikansk nättidskrift för hårdkokt kriminallitteratur, har varit huvudredaktör för antologin ”The Line Up: Poems On Crime (Poetic Justice Press, 48 sidor). Bland de medverkande finns olika sorters kriminalförfattare: poeter som också tidigare diktat om kriminalitet, deckarförfattare som för första gången provar på att skriva hårdkokt poesi och de som brukar växla lyrik och prosa.

Sarah Cortez, polis och poet, har bland annat bidragit med dikten ”Prayer Of An Arson investigator” om en mordbrandsutredning. Daniel Hatadi, som skrivit deckarnoveller och ska romandebutera, Sandra Seamans, också novellförfattare, och Richie Narvaez, poet, skapar darrande, skräckfyllda stämningar i ”Everything Is Pink In This World”, ”Once More, With Feeling” och ”Judgement Day”. De skildrar mordet på en ung kvinna, incest med mord som följd och en händelse på tunnelbanan.

Allra bäst lyckas Ken Bruen, som sedan mitten av 90-talet skrivit en rad hårdkokta romaner, till exempel ”Rilke On Black” och ”London Boulevard”, vilka placerat honom bland de främsta i den nya brittiska noir-vågen. I dikten ”Crime File” förenas den engelska varianten av beatpoesi med vad som kunde vara synopsis till Bruens nästa kriminalroman. Miljön är en bar, tal- och skriftspråk, dialog och berättarröst varvas.

Nästa år (alltså 2009) kommer en andra volym med ”Poems On Crime”. Antologin har också en hemsida (http://poemsoncrime.blogspot.com), där man kan läsa mer om författarna och hur projektet går vidare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Svenska Dagbladet 2008

Tre gånger poesinytt från Sverige (och Grekland)

1) Leif Holmstrand från Malmö är en egenartad konstnär, musiker, prosaist och poet. Ja, sin egen art. Som i diktsamlingen ”Herrarna och djuren” (Albert Bonniers) där han – nästan – grötrimsdiktar: ”roligt”, obehagligt, bråddjupt och självutlämnande. Två rader: Svårt förpuppad utan morgondag / viskar han det mest akuta: Är du jag?

2) Michael Economou från Dalby & Vasilis Papageorgiou från Växjö/Thessaloniki har i antologin ”Med fingret vidrör du orden” (Trolltrumma) tolkat samtida poeter från Greklands till flytande poetisk svenska. Det är finkänsligt. Ifigenia Doumi, som blev min grekiska favoritpoet, inleder en av sina dikter: Du smeker mig och jag smeker en mandel…

3) Linnea Swedenmark från Östersund/Stockholm har skrivit rapportdiktsamlingen ”En natt kidnappar jag alla mina hemtjänstkunder i en stulen buss” (Lil´Lit). Hon besöker och diktar om Johanna, Erik, Karl och Frida och nästan alla andra, ser döden stå vid huvudändan / trycka ner honom i madrassen när Anders försöker resa sig ur sängen. Med Vilgot dansar Linnea,
för han behöver träna sin ben.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Kultur i coronans tid

Jag brukar vänta någon vecka eller så innan jag till exempel på Deckarlogg lägger ut texter jag skrivit till en tidning. I det här fallet Ystads Allehanda ska få chans att vara först med att publicera och dess prenumeranter först med att läsa.

Men jag gör ett undantag idag – av en anledning som blir uppenbar i slutet av texten.

***

Går det att läsa sig ur coronan? Hjälper det? Att läsa litteratur som skildrar liknande eller värre tider och farsoter? Från ”Pestens år” (1772) av Daniel Defoe över ”Pesten” (1947) av Albert Camus till ”Som pesten” (2018) av Hanne Vibeke Holst.

Mer eller mindre historiskt, i Europa och USA. Många romaner har skrivits på temat pest, digerdöd, polio, HIV och dödlig influensa. Om man läser en pandomiroman, mår man bättre sen? Man ser att världen, samhället och människorna klarat av liknande situationer och det stärker läsaren? Svar: Miljoner och åter miljoner människor dog ju faktiskt. Själv är jag så mörk i synen att jag blir än mer deprimerad.

YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson reagerar inte som jag utan han läste ”Pesten” av Albert Camus på nytt. Det ska bli en litteraturkrönika – håll ögonen öppna för den! Jag letar istället upp, ser och hör konserter på nätet. För två veckor sen skrev jag en musikkrönika om så kallade coronakonserter, i betydelsen spelningar hemifrån vardagsrummet istället för inställda fysiska konserter. Då hade det knappt kommit igång, nu finns det väl ingen artist, musiker eller grupp som inte framträtt hemma-live, oftast via Facebook.

 

Klicka HÄR och kolla mitt ljud- och bildtips för Litteraturrundan inklusive tolkningar av Sapfofragment. Om länken inte fungerar, verkar vara lite si & så med det, så kolla på Facebook. Där finns klippet.

Det ligger så många hemma hos-konserter kvar överallt på nätet att det är omöjligt att hitta alla. Samordning, tack! Vissa artistiska ”fegisar” går in i en studio med avancerad ljud- och bildapparatur så att resultatet blir som en tevesändning. Det är väl åkej fast mycket roligare när allt ifrån mindre till mer kända artister kopplar upp mobilen eller plattan och sänder direkt från sitt vardagsrum eller kök.

Vissa sjunger lite skralt, andra spelar sisådär på gitarr eller piano. Jag gillar det. Som om musiken får komma hem, till låtskrivaren och artisten. Musiken skalas av och ner, in till kärnan och hjärtat. Det som nu sänds och delas över världen är inte artisten som artist utan människan, världsberömd eller inte.

Lokalt har bland andra rockpoeten Elisabeth Kitzing haft nätrelease hemifrån Rydsgård för sitt debutalbum, Pär Moberg gav solokonsert på blåsinstrument med diverse folkmusik från sitt uthus i Villie och Michael Saxell satt på sängen i Lunnarp och sjöng en av sina tidigare låtar till gitarr.

Internationellt gillade jag att se och höra Sheryl Crow sjunga egna låtar till enkelt gitarrspel och ännu roligare när Mary Chapin Carpenter stod hemma i köket, spelade gitarr och sjöng. En hund låg nöjt bredvid henne och en katt kom gående och satte sig att lyssna. Willie Nyle kompade sig själv på våldsam akustisk rock´n´roll-gitarr från New York-lägenheten i en ”Covid-19”-låt med budskapet: Ta hand om varann! Wash your hands!

Även författare har fått offentliga framträdanden inställda på bibliotek och bokmässor. Men varken författarna eller litterära arrangörer verkar vara lika alerta som musiker, musikarrangörer, musik- och teaterhus vad gäller att hålla kulturen igång. Lite konstigt, bör väl gå lättare ändå att live-sända uppläsningar och författarintervjuer?

Några författare/böcker jag var mest intresserad av i vår har i alla fall presenterats digitalt. När Poesimässan 2020 i Göteborg ställdes in läste Anna-Linnea Ringfors istället på nätet ur diktsamlingen ”Närhetsprincipen”. Maria Broberg, som skrivit den västerbottniska noir-romanen ”Bakvatten”, och Annika Anderbark, som haft advokatbyrå i Hammenhög och med ”Oväsen i Älvdalen” inleder en romansvit om ”trolldomsprocesserna”, höll sina bokreleaser via nätet.

Men här måste jag muttra lite. Viktigt ju att resultatet blir så tekniskt bra som möjligt. Varför inte testa först och lära sig sända med mobil eller platta – innan man kör live? Fullt godtagbar kvalitet håller Berg & Berg (som i Anders och Bengt), vilka under rubriken ”Hållplats E45” sänder författarsamtal från förlaget Heidruns tidigare bokcafé i värmländska Fensbol. Bra idé, skulle vilja se och höra mer sånt från svenska bokhandlar och även förlag.

Jag fick tips på att fler författare läser ur sina böcker på Instagram, under hashtaggen #quarantinereading. Fast det var ju så osorterat och svårt att hitta, här behövs ännu mer av samordning!

Den skånska Litteraturrundan, planerad till början av maj, har flyttats fram till den 5-6 september. Det är ju bra – vem vill riskera att sprida corona? – men också trist. Kan inte Litteraturrundan, när chansen nu finns, testa att ha en digital litteraturrunda redan i vår? Som en försmak inför höstens fysiska runda och för att presentera de författare som finns i Skåne?

Jag gjorde ett förslag i ljud och bild: ställde mobilen mot en blomkruka på middagsbordet och tog fram de tolkningar av urkärlekspoeten Sapfo som jag tänkte läsa på Litteraturrundan, startade mobilen och spelade in. (Resultatet finns på Facebook, om du vill kolla kvalitén.) Bestäm läsordningen, presentera författarna kort och låt var och en spela in sig själv, en kvart till tjugo minuter. Allt sänds under en dag eller två på Litteraturrundans hem- och/eller Facebooksida.
Nå, vad sägs?

Tre X kulturnytt

1. Deckare. Efter att Karin Brunk Holmqvist provat med kriminella inslag i sina mysiga äldreromaner har hon äntligen bestämt sig för att skriva en deckare. ”Mord på marknadsplatsen” blir titeln och den här gången utspelar sig handlingen i kanten av Österlen. ”Jag låter det gamla, ursprungliga Lövestad möta det nya, inflyttade och moderna”, säger hon. Utgivning i september.

2. Hemleverans. Affärer och krogar har ju redan startat utkörning av mat till ”de äldre”. Nu följer Systembolaget efter. Kostnaden för hemtransport har tillfälligt tagits bort av staten. Från och med idag kan alla över 70 år och andra riskgrupper beställa varor på Systemets nätsida och få dem levererade till dörren utan kostnad. Vid leverans krävs ålderslegitimation eller läkarintyg.

3. Bibliotek. En glädje att första gången besöka det nu också meröppna biblioteket i Vollsjö. Bara att dra sin så kallade tag och knappa in koden, sen var jag inne. Kunde lämna böcker och hämta några beställda. Och det gick ju lätt att ordna, bara politikerna hade bestämt sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och Vollsjö skolas stora ingång blev nödutgång. Inte svårare än så.

PS. Ystads Allehanda bestämde att det här året skulle det inte vara några aprilskämt i tidningen. Jag har en delvis annan åsikt om detta. Det är väl i svåra tider, som när Sverige och världen lider av corona, som det behövs humor och skämt som mest.

Notiserna publicerades alltså inte. En eller flera av dem är första aprilskämt. Vilken – eller vilka?

Bengt Eriksson

Det är fult att mörda eller Mrs McGinty är död

Bara måste lägga ut följande länkar, eftersom Bob Dylans nya 16 minuter långa låt – eller dikt – ”Murder Most Foul” lånat sin titel från en Agatha Christie-deckare.

Eller via, rättare sagt.

1952 kom deckaren ”Mrs McGinty´s Dead” av Agatha Christie med ännu ett fall att lösa för Hercule Poirots små grå celler. (Fast så små och obetydliga är dom ju inte, det vet vi.) 1953 kom romanen på svenska med den rakt översatta titeln ”Mrs McGinty är död”.

Cirka tio år senare, premiär 1964, skulle deckaren filmas och få titeln – just – ”Murder Most Foul”, som alltså Dylan nu har lånat till sin nya långsång. På svenska fick filmen heta ”Det är fult att mörda”.

”Mrs McGinty är död” finns som ljudbok, bl a på Storytel.

Nördfakta – eller vad det ska kallas. Kunde inte motstå lusten att skriva lite om det.

Bob Dylans ”Murder Most Foul” innehåller många fler citat än så, både låttitlar och annat. Riktigt smarta citat dessutom som kan öppna upp en enda dikt/sångrad så att raden blir som en extra vers.

Vad sägs om, till exempel:

What´s new pussycat? What´d I say?

The Beatles are comin´; they´re gonna hold your hand

Take me to the place Tom Dooley was hung

Living in a nightmare on Elm Street

Och så vidare.

HÄR kan du läsa hela texten/dikten/sången om mordet på president John F. Kennedy och mycket mer.

Samtidigt som du lyssnar, HÄR.

Bengt Eriksson

PS. Om Deckarlogg ska vara noga och det ska väl Deckarlogg så förekommer uttrycket ”Murder Most Foul” redan i pjäsen ”Hamlet” av William Shakespeare. Så filmen hämtade nog titeln från ”Hamlet”.

Tre gånger poesi

1) Malmö idag.

”En liten bok om helvetet” (Lindelöws) är andra delen av Kristian Lundbergs nya dikttrilogi om Malmö med omnejd – från Värnhemstorget över Slussplan till förvaret i Åstorp. Han skriver vidare. Prosa eller poesi, oavsett blir det en fortsättning på ”Yarden”. Samma ursinne, rasande tempo och skinntunna liv:

Det där området bakom Värnhemstorget / Tältbyn. Horse city. Fyllestan.

2) Malmö på 80-talet.

Då debuterade Håkan Sandell, också medlem i Malmöligan. I ”Himlen tippar över” (Fri Press) finns hans ”postpunkpoesi 1981-1987”. Ofärdigt, visst. Större vilja än kunskap om uttrycksformer. Men nyfödd poesi, liksom nyfödd musik, är inte det sämsta – det kan tvärtom vara det bästa. Sandell diktade med en rent otrolig viljekraft:

Jag ropar, jag ropar nu in gatan livsfarlig…

3) Barndom.

”Än finns det gott om natt” (Rastlös) är en otäckt personlig diktsamling av Anamarija Todorov. Ämne: barndomen. Som en självbiografisk roman på dikt, om mamman, styvfadern (ska det visa sig) och dottern. Varje eller varannan rad tränger in i läsaren, som är jag. Det finns inget skydd mot rader som:

fähunden går till attack igen och döden rider sin svarta märr över slätten.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda