Nu är kriget över

Deckarlogg har ett antal hyllmeter med norsk krim i bokhyllan, översatt till svenska men också i original på norska.

Det var något som Deckarlogg la sig vinn om – hålla koll på deckarutgivningen i övriga Norden. Både för att det skrivs en massa deckare i gränsländerna, inte minst Norge, och för att texter om norsk krim faktiskt kan ge tips till förlagen om lämpliga deckare att översätta.

På senare har Deckarlogg tyvärr inte hunnit med den nordiska bevakningen, lite har det blivit men inte mycket. Annat, typ jobb, kom i vägen. Fast så ibland råkar jag få syn på nåt som gör mig intresserad, trots tidsbristen.

Till exempel norrmannen Ernst Stenbergs recension av likaså norrmannen Roar Ræstads senaste spänningsroman och även de tre föregående i samma serie. Måste jag be om tillåtelse att få lägga ut också på Deckarlogg, tyckte jag. (Deckarloggs red. ska skaffa sig böckerna och läsa, så fort som bara den.)

***  

Roar Ræstad

Slagmark

(Vigmostad Bjørke)

«Slagmark» er Roar Ræstads fjerde og siste frittstående spenningsroman om politimannen Gabriel Navarseth i det okkuperte Trondheim under 2. verdenskrig.

I «Slagmark» befinner vi oss i krigens siste dager, og Navarseth og forloveden, tyske Anna Rohne, forlater Trondheim og legger ut på en ferd gjennom et sønderbombet Europa.

Navarseth har skilt seg fra sin kone, Inga, som sitter igjen i Trondheim med de to barna, Ivar og Solveig.

Fredsdagene er ikke bare enkle for Gabriel, som under krigen har spilt et farlig dobbeltspill. Det gjør heller ikke saken enklere at han har forlatt sin kone, og forlovet seg med en tysk kvinne, som i tillegg er gravid.

Samtidig følger vi etterforskningen av et drap på en av Navarseths barndomsvenner, Paul Garberg. Ræstad forteller godt, og vekslingen mellom de to historiene fungerer utmerket.

Drapsetterforskninger er godt skildret, og uhyggen slår ut fra sidene da Navarseth møter en slu og uberegnelig Rinnan:

Gabriel kjente stemmen. Selv i mørket var det ikke vanskelig å se at mannen i midten var to hoder kortere enn ham selv. Og han kunne se gjenskinnet av de intense øynene til Henry Oliver Rinnan. Den ene kompanjongen hans så ut som han nylig hadde sluppet ut av gorillaburet, mens den andre var normalbygd.

«God kveld, jeg måtte bare finne ut om dere fulgte etter meg eller ikke.» «Skjønner, ute sammen med fruen attpåtil. Beklager om jeg spolerte noe.» «Nei, kvelden var uansett over.»

«Er det frekt av meg å spørre i hvilken anledning?» «Slett ikke. Det er min fødselsdag.» Det ble stille noen sekunder, før Rinnan plystret.

«Intet mindre. Har noen av dere med en gave til førstebetjent Navarseth?» «Hadde vi bare visst det, så skulle vi selvsagt ha ordnet noe,» sa den normalbygde lakeien og flirte. «Hva faen betaler jeg dere for, karer?» sa Rinnan. «Eh?» «Jeg betaler dere for å vite.»

Roar Ræstad har utvilsomt gjort det igjen. «Slagmark» er en meget god krim og uansett Gabriel Navarseths videre skjebne, skal det fortsatt bli spennende å følge Roar Ræstads forfatterskap.

Med denne imponerende kvartetten har han sannsynligvis skrevet det største kriminallitterære verket om krigen i Norge, skapt gjennom en 10-årsperiode. Jeg er mektig imponert over det han har nedlagt av arbeid og den måten han har kombinert fakta og fiksjon på.

Gjennomgangsfiguren og politimannen Gabriel Navarseth har gjennom de tre første bøkene «Sovende hunder», «Elven» og «Ravnens time» levd et livsfarlig dobbeltliv, der han opererer mellom okkupantenes sikkerhetspoliti, de norske politistyrkene og ikke minst motstandsfolkene i byen.

Jeg anbefaler denne kvartetten med historisk krim med krigen som bakteppe på det sterkeste. Det er uten å overdrive noe av det aller beste jeg har lest av norsk spenningslitteratur.

Jeg anbefaler derfor Roar Ræstads bøker fra et okkupert Trondheim på det sterkeste.

Ernst Stenberg, gästrecensent på Deckarlogg, leser mest krim med hovedfokus på norske og skandinaviske forfattere, både de store og godt kjente, men også de mindre kjente, som utgir på mindre forlag, og derfor havner litt under radaren for mange krimelskere. Han har en forkjærlighet for sånne forfattere, som er tålmodige og aldri gir opp, men jobber hardt og ufortrødent videre for en dag og kanskje bli fanget opp av et av de store forlagene.

Fragmenten skapar spänning

Helena Sigander

Med annorlunda ögon

(Exilium förlag)

”Med annorlunda ögon” av Helena Sigander är en spänningsroman med ett spännande upplägg.

Boken börjar med ett att journalisten Christian Fielding, en person som kämpar för mänskliga rättigheter, helt enkelt faller ihop död över frukosten. Hans fru Agnes har larmat polisen och uppträder förvirrat på platsen.

Poliserna är villrådiga, eftersom de i första hand ser det som ett normalt dödsfall och det borde varit ambulansen istället för de som tog hand om fallet. Men trots detta börjar en grupp vid polisen med Maria Louisa Magnusson i spetsen utreda fallet.

För det är en del märkligheter med händelsen. Det ska sedan visa sig att det uppstår en del andra märkliga händelser, dit Agnes på något sätt kan kopplas. Men hon har hamnat inom psykvården och har starka alibin.

Boken har en stark intrig med många händelser för att skapa spänning. Samtidigt hänger nästan ingenting ihop för läsaren. Detta ger boken en extra spänningsdimension, vilket känns som ett nytt grepp i den här typen av litteratur.

Det är kanske inte intrigen som ger den extra spänningen utan det är framförandet som tillför en extra dimension.

Språket i boken är tydligt och lättläst. Men det är också fragmenterat på ett sätt som skapar spänning.

Just denna fragmentering är bokens huvudnummer. Det ger en helhet, där läsaren blir en del i sammanhanget, eftersom läsaren är lika oförstående ibland som poliserna är.

Strax innan slutet på boken blir det lite rörigt, för då tas ett nytt grepp där författaren tar olika personers perspektiv på samma händelse. Det gör läsaren förvirrad under några kapitel.

Dessa olika kapitel kopplar sedan direkt mot upplösningen, vilket för läsaren på plats igen.

Detta är för mig en riktigt bra bok, som jag verkligen rekommenderar. Den har en fungerande intrig, ett bra språk, är lättläst. Men det bästa av allt är att den har en riktigt bra helhet, som gör att den stannar i sinnet även efter läsningen.

Hans Lundin, gästrecensent på Deckarlogg, är en pensionär som efter mycket läsande blivit författare på gamla dar. Med bakgrund i Flygvapnet, Smittskyddsinstitutet och Lunds universitet finns det mycket att gräva fram för de spänningsromaner som hittills kommit och även för kommande böcker.

Omtumlande spänning

Arne Dahl

Islossning

(Albert Bonniers)

Utan tvekan en kandidat till ”Årets bästa svenska kriminalroman 2021”.

Omtumlande högoktanig spänning som är svår att beskriva, kanske räcker med några av ingredienserna: seriemördare, hat/kärlek, bioteknik, polisinfriltatör, revansch, kryonik, yxmord, rysk maffia, evigt liv, undercover, Hells Angels…

Plussar sedan på med att intrigen slingrar sig fram som en berusad skallerorm och vändningarna överraskar mej gång efter gång.

Dahl syr eminent ihop alla trådar och avslutar med en nostalgiknorr.

Berger & Blom (tidigare poliser, numera privatdetektiver) och Deer, Robin, Samir med flera (före detta kollegor) är karaktärer som engagerar mej och jag vill fortsätta att följa.

Som grädde på moset är språket på topp. Genomgående fint driv, kreativt, bra dialoger och härligt omväxlande.

Mindre mystiskt drömsk än vanligt men stilen finns kvar: ”Det kändes som att vara tillbaka i paleoproterozoikum. Först nu var fast materia i färd med att formas på den lite udda planeten Tellus i en fullständigt intetsägande del av Vintergatan.”

Pricksäkra metaforer: ”Båthusets brygga sträckte sig ut över vattenytan likt bakbenen på en njutningsfull katt.”

Ibland stannar berättandet upp och avvaktar som en hängton av Gary Moore i en skön blues: ”Allt vilar i den tilltagande gryningen. Allt är stillhet. Tills ytterdörren slås upp.”

Då och då lite rått och skräckigt: ”Att se in i Örjans ögon var som att se in i två kristallkulor.”

Alldeles klotrunda, fyllda med det förflutnas gastar som ålade sig runt varandra.”

Litterära blinkningar som denna homage till detektivgenrens skapare, Edgar Allen Poe: ”In there stepped a stately Raven of the saintly days of yore.”

Trivia: 2019 erhöll Dahl/Arnald prestigefulla European Crime Fiction Star Award för sitt författarskap.

Rolf Olanderssonåterkommande (gäst)recensent på Deckarlogg, är litterär allätare men hjärtat klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Deckarloggbäst augusti 2021

Anders Sundkvist

Återvändaren

(Modernista)

Kriminalinspektör Erik Borg blir förflyttad till barndomsorten Luleå och dess polisdistrikt. Han ska försöka lösa ett gammalt fall innan preskriptionstiden på 25 år löper ut. Egentligen ingen märkvärdig berättelse och upplösningen kommer inte alldeles oförväntad. Men bra genomfört, skickligt skrivet och berättat. Genom polisen Borgs möten med barndomsvänner och bekanta, hans utforskande av minnen, händelser och miljöer, växer både miljöerna och minnena fram – allt mer och mer, en miljö och ett minne i taget. Anders Sundkvist har fått sin deckare och polisroman att leva upp till titeln ”Återvändaren”.

M.W. Craven

Svart sommar

Övers: Gabriel Setterborg

(Modernista)

Mörk, uppslukande, nervig och smart kriminalroman. Jag sträckläser för att få svar på alla mina frågor: Är Elizabeth Keaton mördad eller lever hon? Kan hennes far vara oskyldigt dömd? Hur skall Poe kunna bevisa sin oskuld? Hur gick allt till? Det är intrigen, nervdallret, de oväntade vändningarna och den välsnickrade upplösningen som renderar högsta betyget (5 på skalan 1-5). Också fint skildrade miljöer. Dramat utspelar sig i Lake District i nordvästra England. Det är ödsligt, vackert och kargt, dimman rullar ständigt in över hedarna. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Håkan Nesser

Schack under vulkanen

(Albert Bonniers)

Nesser har skrivit ännu en riktigt jäkla bra deckarskröna. Tre personer försvinner. Först den ene, sen den andra, så den tredje och siste. Två försvinner i Kymlinge, från olika hotell, och den tredje i Stockholm. Två män och en kvinna, alla tre är författare (fast den siste mer känd som obehaglig litteraturkritiker). Detta utreder Gunnar Barbarotti med övriga poliser i Kymlinge samt ett par poliser i Stockholm. Repliker och ord studsar som hos Raymond Chandler men på svenska och i Sverige. Det blir inte ens hårdkokt på svenska utan jargongen är folkhemsk.

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Modiano kan jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Hans återkommande huvudperson (fast med olika namn) kan jämföras med Philip Marlowe – fast fransk. Hans romaner är ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att den kan kallas deckare – fast fransk. ”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Hucvudpersonen Jean Eyben var knappt 20 år när han arbetade några månader på Huttes detektivbyrå i Paris och fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst.

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare. Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare. Så hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare. Genre: pastisch och parodi på mycket och allt.

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. Det börjar med att kriminalkommissarie Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före hans. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av vägen rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen? Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju  Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsroman, en mycket bra sådan.

Kriminalroman med nästan alla ingredienser eller Varför inte en kvinnlig svensk Reacher?

Anna Tell

Norr om Beirut

(W&W)

Fängslande mix av svensk krim och internationell thriller och utan tvekan Tells bästa bok hittills, med den här slår hon många namnkunnigare författare på fingrarna.

Här finns nästintill alla ingredienser som tillhör en läsvärd kriminalroman:

Spänning från prolog till 396:e sidan. Bra story med många vändningar. Gediget skildrat utredningsarbete och ett persongalleri som fångar mej. Detaljrika och trovärdiga beskrivningar av organisation, vapen, agerande i skarpt läge med mera. Överraskande och gripande upplösning med en moralisk clou.

När Tell sedan kryddar med att Amanda lämnar Stockholm för ett riskfyllt uppdrag i Libanon, där jag njuter av att få vandra med på gatorna i det myllrande Beirut. Plus en av huvudkaraktärernas 18 månader långa strapatsrika flyktingresa från Afghanistan genom Europa till Sverige – då tackar jag för en underhållande läsning.

Språket är lättläst och har bra driv men jag hade velat ha djupare personbeskrivningar, ännu mer målande berättande och bättre dialoger. Fast jag är övertygad om att Tells författarskap fortsätter att utvecklas och hennes nästa bok är given läsning för mej.

PS. Författaren är kriminalkommissarie med ett förflutet inom Försvarsmakten och har 20 års erfarenhet av operativt arbete i Sverige och internationellt. Boken är del tre i serien om förhandlaren Amanda Lund.

Rolf Olanderssonåterkommande (gäst)recensent på Deckarlogg, är litterär allätare men hjärtat klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Rätt ner i den största och djupaste av alla litterära bassänger

Johanna Hedman

Trion

(Norstedts)

Årets mest hypade svenska skönlitterära debut är tveklöst Johanna Hedmans roman ”Trion” som kom ut för ett par veckor sedan. Redan innan den svenska utgivningen var det utländska intresset stort och rättigheterna har sålts till stora belopp efter tuffa auktioner i ett antal länder. Är den verkligen så bra att det är motiverat?

Det här är en väldigt vanlig roman som skrivits tusentals gånger förut och det är ingen negativ kritik. Att den skrivits så många gånger beror på att den handlar om kärnan av det som är skönlitteraturens existensberättigande; om vad det är att bli och vara en människa och om relationen mellan jaget och de andra.

Det krävs ett stort mod att kasta sig i den största och djupaste av alla litterära bassänger, det krävs riktig hög kvalitet för att inte drunkna i den konkurrensen, men den kvaliteten har hos den här författaren. En intressant fråga är om Hedman ska göra en Sandgren? Kommer debuten Trion att vinna Augustpriset direkt som ”Samlade verk” gjorde förra året? Nominerad bör den definitivt bli!

Det finns faktiskt en del likheter mellan ”Trion” och ”Samlade verk”. I centrum av handlingen finns i bägge böckerna en trio, två män och en kvinna, samt även en vuxen dotter några decennier senare. I bägge rör vi oss i stor utsträckning inom en bildad och välutbildad borgerlighet med en hel del universitetskopplingar och geografiskt delar böckerna på Stockholm, Berlin och Paris (Sandgrens Göteborg ersätts hos Hedman av New York).

Bägge är också exempel på klassisk skönlitteratur; ingen autofiktion eller andra typer av modeskapelser som snabbt kommer att gå ur tiden, det här är klassiska former om än något olika: Sandgren är betydligt mer episk i sitt berättande och Hedman med ett större fokus mot den klassiska utvecklingsromanen, om konsten och våndan i att upptäcka världen och bli ett jag bland andra jag. Bägge är också språkligt njutningsfyllda att läsa.

Boken börjar med en epilog några decennier efter huvudhandlingen vilket är originellt och intelligent. Som läsare är det lätt att fastna i tankar kring ”hur ska det gå”, ”kommer de att få varandra”, ”vem är mördaren” eller liknande som tar bort fokus från textens fördjupning kring varför, och det är smart att redan från start radera ut villospåren.

Huvudpersonerna är Thora, August och Hugo. Thora tillhör den välkända familjen Stiller (typ Wallenberg) även om hennes gren i släkten är något mindre affärsorienterad. Hon är enda barnet till Aron och Laura, det är Laura som är född Stiller och hon är omtyckt professor i konstvetenskap. Familjen bor i en stor och exklusiv våning i Lärkstaden som ofta är samlingsplats för diskussionsrika middagar. I våningen finns några rum som de brukar hyra ut till studenter och en av dem blir Hugo.

När boken börjar har Thora just varit ett år i Paris och kommit hem för att börja på universitetets juristprogram. Hugo har bott ett tag i Berlin men kommit till Stockholm för att läsa statsvetenskap. Trots att de bor i samma lägenhet dröjer det länge innan de får någon egentlig kontakt. Bägge är litteraturintresserade och hamnar på samma kvällskurs i litteraturvetenskap som de valt för nöjes skull.

August har inte samma överklassbakgrund som Thora men han har en förmåga att flyta in i alla tänkbara sammanhang. Han och Thora har varit nära vänner sedan barndomen, har varit ett par under en period men sedan bara nära vänner som ändå ibland ligger med varandra. Han vill bli konstnär vilket inte är riktigt accepterat i familjen, favoritsonen är hans betydligt äldre storebror Samuel som gjort karriär i London och som numera är rik. För att anpassa sig utbildar han sig till AD; ett jobb på en reklambyrå kan ge en bra inkomst, det är få konstnärer som kan tjäna några pengar. Alla älskar August men under den populära ytan finns ibland svarta stråk av depression.

Johanna Hedman. Foto: Elvira Glänte

Det är Thora och Hugo som delar på berättarperspektivet i växlande avsnitt och de finns en intressant spänning i deras olika perspektiv. Det är till exempel bara den bildade överklass som Thora tillhör som i samma mening kan referera till Simone de Beauvoir, Roland Barthes och Albert Camus utan att ens nämna deras namn. Hon uppfattas av en del som arrogant, hon struntar ofta i att göra sig till för andra men hon är samtidigt rädd för att förlora sin självständighet genom att alltför mycket utelämna sig till andra. Hugo brottas hela tiden med känslor av otillräcklighet, försöker hela tiden anpassa sig för att smälta in i olika sammanhang, är orolig för vad andra ska tycka om honom men är samtidigt intelligent och analytisk.

Här finns en mängd olika frågor som diskuteras på intressanta sätt, här finns tydliga klassperspektiv och maktkamper, här finns återkommande brottningsmatcher mellan önskan att göra något som är viktigt på riktigt och behovet av att försörja sig: ”Att bli vuxen är att sälja sig, men så länge någon annan uppfattar ironin i ens medverkan är det lättare att behålla någon slags självrespekt.” Men kärnan är ändå relationerna mellan de tre som kommer varandra så nära på alla olika plan, ibland så skrämmande nära att det känns som om det egna jaget uppslukas, kärleken som ibland kan bli en svart avgrund att falla ner i, samtidigt som denna gemenskap också är det vackraste av allt.

Det finns ont om tydliga tidsmarkörer vilket är bra, det bidrar till berättelsens tidlöshet, men huvudhandlingen kan antas pågå i en relativ nutid. Den inledande epilogen finns uppenbart i framtiden, ett museum i New York har en minnesutställning med anledning pandemin för tjugo år sedan. Det är imponerande välskrivet med människorna som växer fram i dialoger och tankar, levande miljöer, särskilt i Stockholm, och språkliga bilder som man hela tiden måste stanna upp inför för att njuta en stund.

Texten handlar om den eviga frågan om vad en människa är/blir för någonting. I den filosofiska idéhistorien kan man spåra två huvudlinjer. Den kanske dominerande tanken om individen är relativt ny, den skapas under Upplysningen, även om förhistorien är lång, och har flera upphovspersoner. John Locke är en men mer än någon annan har Immanuel Kant svarat för de teoretiska fundamenten kring den autonoma, rationella individen. Även om väsentliga delar av Kants konstruktion förändrades i den individuppfattning som blev central för liberal filosofi, dominerande för de flesta samhällsvetenskaper och som även starkt påverkat många människors tankar om sig själva.

Den andra, mer klassiska uppfattningen om människan, har sina rötter i Antiken, och handlar om en människa som med nödvändighet alltid ingår i en gemenskap med ömsesidiga beroenden. Kants ensamma monad är för Aristoteles en total absurditet, en best, inte en verklig människa (vilket inte innebär att människor skulle sakna olikhet eller individualitet). Man kan enkelt beskriva skillnaderna med två påståenden: ”en grupp är en summa individer” och ”en människa är en del av en grupp”.

Nära kopplat till detta är föreställningar om begreppet frihet som förekommer flitigt i Hedmans text. Är jag som människa fri om jag undviker beroenden av andra eller är det tvärt om; är friheten något som finns i en gemenskap med ömsesidiga beroenden? Att behöva och vara behövd som något livsnödvändigt? Det här är eviga frågor utan givna svar och de är ju de enda frågor som är verkligt intressanta.

Jag har några invändningar som handlar om språkliga detaljer. Även om SAOL numera accepterar det tycker jag att bestämd form plural som ”kollegorna” och ”bokhandlarna” (syftande på butikerna och inte på de som äger dem) är fula, ”bättre än han” gör faktiskt ont och ”nattduksbord” ger mig svåra allergiska reaktioner. Delvis beror det säkert på att författaren är knappt trettio och jag betydligt äldre. Hon har en fantastisk förmåga att skapa starka scener men ibland kan jag tycka att hon lämnar dem alltför fort, att de skulle kunna fördjupas lite till.

Men det är petitesser i sammanhanget. Det här är riktigt bra, definitivt årets starkaste svenska skönlitterära debut hittills och en uppenbar kandidat för Augustpriset.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

I skarven mellan Mankell och Edwardson

Bosse Norrhem

Den enögde akvarellmålaren

(Whip Media)

Som boende i Göteborg hela sitt vuxna liv har Ludvikasonen Bosse Norrhem inte valt staden som utgångspunkt för sin andra roman. ”Den enögde akvarellmålaren” utspelar sig istället på den dalsländska landsbygden.

Här utspelar sig en historia som har spänningsromanens ingredienser, men där Bosse Norrhem skickligt skriver någonstans i skarven mellan Henning Mankells författarskap utanför Wallanderserien eller Åke Edwardson vid sidan av sina romaner om kommissarie Winter.

Lägg till stråk av Stig ”Slas” Claessons böcker med dennes blick för ett Sverige på landet med vemodet lika nära som skogarnas stora skugga.

Här vibrerar den svenska högsommarens hetta.

Här glittrar insjön med sin mystik och svalka.

Här ruvar en granne på en hemlighet lika gäckande som en getings surr.

Här målar en enögd akvarellmålare sin duk med motiv som skapas ur själens innersta rum och låter honom samtidigt berätta historien om varför han är där han är, här och nu.

Det är en bok med ett makligt, behagligt tempo, väl författad och med en fin story som snabbt lockar till läsning.

Kai Martin, sångare & dansman, väl mest känd från gruppen Kai Martin & Stick, tidigare journalist på GT och nu nöjesreporter på Göteborg Direkt, även långvarig fotbollsmålvakt (sen 1967 och fortfarande aktiv). Recensionen är med vänligt tillstånd lånad från Kaimartinblog.

Den svarta engelska sommaren

M.W. Craven

Svart sommar

Övers: Gabriel Setterborg

(Modernista)

Mörk, uppslukande, nervig och smart kriminalroman.

Håller i boken, tar in känslan och tänker: Nu har jag fyra dagars bra krim framför mej!

Men icke sa Nicke. Efter tre pulshöjande prologer (inkluderar även första kapitlet) är jag direkt fast och läsdag två sträckläser jag till sista raden för att få svar på alla mina frågor:

Är Elizabeth Keaton mördad eller lever hon? Kan hennes far vara oskyldigt dömd? Hur skall Poe kunna bevisa sin oskuld? Hur gick allt till?

Det är intrigen, nervdallret, de oväntade vändningarna och den välsnickrade upplösningen som renderar högsta betyget (5 på skalan 1-5) men det finns mer som håller bra klass:

Faller för persongalleriet och då speciellt den egensinnige kriminalaren Poe och hans sidekick Tilly, den superintelligenta datanörden. Bägge är skickliga utredare och det finns en varm far/dotterrelation mellan dom.

Språket är lättläst, har bra driv och är levande. När Craven sedan kryddar med metaforer som ”makrillhimmel” och beskriver Poe med det historiskt intressanta ordet ”luddit”, då går läsglädjen i topp.

Fint skildrade miljöer. Dramat utspelar sig i Lake District i norra England. Det är ödsligt, vackert och kargt, dimman rullar ständigt in över hedarna.

Det finns skönhetsfläckar i form av lite stolpiga dialoger, att berättarglädjen emellanåt slår över och ibland funderar jag över trovärdigheten. Men det påverkar inte slutbetyget eller min uppmaning: Läs ”Svart sommar”!

Trivia: Boken är nr 2 i serien om kriminalkommissarie Poe, tredje delen (”Regissören”) släpps på svenska den 5/10.

Rolf Olandersson, återkommande (gäst)recensent på Deckarlogg, är litterär allätare men hjärtat klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Glatt och mysigt pussel

Richard Osman

Torsdagsmordklubben

Uppläsare: Cecilia Nilsson

(Albert Bonniers förlag)

Berättarglad pusseldeckare, skriven med värme och humor.

Den här ”DeckarDrinken” gav mej en lätt och skön myskrimberusning:

2 cl Agatha Christie, 2 cl brittisk humor, 1 cl Ingelman-Sundbergs ”Pensionärsliga” och 1 cl ”Morden i Midsomer”.

Sedan ”shaken, not stirred” och strössla över med ett härligt persongalleri.

Språket är lättlyssnat, underhållande och har många blinkningar (även ironiska) till deckare genom åren. Uppläsningen är bra och matchar berättelsen utmärkt.

När jag ”nyktrat till” minns jag svagt att pensionärsgänget ibland blev för mycket karikatyrer och att historien emellanåt broderades ut väl mycket……

Men på något sätt hör det till genren.

Rolf Olanderssonåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Joyce Carol Oates som Rosamond Smith

Att Deckarlogg i går la ut en text om Joyce Carol Oates med det extra författarnamnet Rosamond Smith berodde på en Facebook-diskussion som initierades av Christina Falck, även tidigare gästrecensent på Deckarlogg, i och med att hon recenserade en äldre deckare av Oates som  Smith.  

Härmed lägger också Deckarlogg ut den recensionen som komplement. Deckarloggs tidigare text om Oates/Smith publicerade alltså i går och hittas direkt före eller efter (eller vad det blir) följande recension.

***

Rosamond Smith

Brudgummen

(Natur & Kultur)

I min bokhylla hittade jag en undangömd roman av Joyce Carol Oates, under pseudonymen Rosamond Smith: ”Brudgummen”, från 2001. Man känner i viss mån igen Oates sätt att skriva, men ”Brudgummen” är en renodlad psykologisk thriller, på gränsen till rysare.

Vi får parallellt följa Matt McBride, en högavlönad fastighetsmäklare och tvåbarnsfar, och ”Namn Okänt”, som kidnappar och mördar unga kvinnor.

Det har gått 20 år mellan dennes första och senaste offer, som är den 26-åriga konstnären Duana Zwolle. Matt råkar ha vissa kopplingar både till henne och det första offret, vilket triggar igång tankar hos honom ifall han hade kunnat rädda dem, och en drift att hitta den skyldige.

Matt blir alltmer besatt i sin jakt efter sanningen, och hans uppfattning om vad som är verklighet och inbillning om flickorna flyter ihop, liksom han själv börjar uppträda som två olika personligheter.

Det är subtilt och obehagligt, med snabba vändningar i de båda huvudpersonernas psyken. Jag har svårt att lägga boken ifrån mig, och ännu svårare att sätta ord på min upplevelse av den.

Men då den försvunna Duanas målning ”De jordiska och himmelska njutningarnas trädgård” spelar en central roll, kommer jag osökt att tänka på målningen…

… ”The Garden of Earthly Delights” av Hieronymus Bosch, se bilden här ovanför. Alltså ett vimmel av bisarra scener som hakar i varandra och lämnas till betraktaren/läsaren för tolkning.

En spännande utmaning! Konstnären Bosch koncentrerade ju sig i sitt måleri mycket på att porträttera förtappelse, gudlöshet och helvetet, med fantasifulla bilder av demoner och människor som får sitt straff.

Nu skulle jag vilja höra om ni läst något av ”Rosamond Smith” och vad ni tycker om den här delen av Joyce Carol Oates författarskap, som definieras som ”Rapporter från ondskans landskap”?

Christina Falckgästrecensent på Deckarlogg, är bokslukare sen barnsben. Läser främst drama, biografier och spänningslitteratur, varannan bok ska helst vara en deckare, gärna brittisk eller amerikansk. Även författare till ”Vi eller de – Finland 1918”, en roman baserad på hennes morföräldrars brevväxling under finska inbördeskriget 1918.