Tredje gången – snabbare, rappare, bättre ändå

Daniel Åberg
Nära gränsen 3
Domen
Uppl:
Lo Kauppi
(Storytel Original,
ljud- och e-bok)

Den fantastiskt produktiva författaren Daniel Åberg är tillbaka med del tre i spänningsserien om Lisa Korhonen.

Om boken

“Tredje gången gillt och allt närmare gränsen …

Det är påsktid i Pajala och ljuset har återvänt över Tornedalen, men i Lisa Korhonens liv är det mörkare än någonsin. Även om hon i vintras friades från anklagelserna om grov narkotikasmuggling till följd av brist på bevis, har ryktena om hennes inblandning i den stora härvan raserat hennes möjligheter till ett normalt liv. Dessutom står hon inför en ny uppslitande vårdnadstvist som hon med stor sannolikhet kommer att förlora.

När hon kontaktas av gangsterledaren Rikard Vildros för ett uppdrag tackar hon automatiskt nej, men när hon får veta vad som står på spel tvingas hon ompröva sitt beslut.”

Kauppi och dialekterna

Lo Kauppi, som även läst in de tidigare delarna, gör ett suveränt jobb. Hon får till så gott som alla förekommande dialekter utan att det blir för mycket. Riktigt bra, som alltid.

Full fart mot gränsen

Åberg är en förbaskat skicklig författare. Jag älskade hans “Dannyboy och kärleken” och de två tidigare böckerna i den här serien är riktigt bra de också.

Lisa Korhonen måste ha ett gigantiskt blödande magsår med tanke på allt hon får utstå. Hon är en intressant, trasig karaktär som går från nödsituation till nödsituation. Ibland tycker jag synd om henne, oftast hejar jag på henne och ibland blir jag lite sur när hon lyckas förvärra situationer.

Farten i den tredje delen är lika hög som i de första två. Det tar avstamp direkt och, precis som det ska vara i en tät ljudbok lämnas vi inte många chanser att hämta andan.

Jag tycker att “Domen” är om möjligt ännu tätare och snyggare skriven än de två första. Jag vill minnas att jag tyckte något skavde intrigmässigt precis i början av del två, men här är jag fastnaglad direkt.

Det är spännande och underhållande rakt igenom. Karaktärerna intressanta och mejslas ut snyggt under de nästan 15 timmar vi får följa med. Dialogen är rapp och snygg.

Daniel Åberg är en högintressant författare och, baserat på ett kort möte intill Storytel-montern på Bokmässan, jäkligt trevlig. Hans böcker åker oftast automatiskt ett snäpp högre i den oändliga lista med ljudböcker i bokhyllan och jag ser fram emot att få se vad han bjuder på härnäst.

Över gränsen?

Peter Westberg, gästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Westberg är även författare och hans första kriminalroman, ”Gourmand”, har i år publicerats av Lava Förlag. Han recenserar dessutom ljudböcker på peterwestberg.nu varifrån denna recension har hämtats.

Hon väcker barndomsminnen

Carina Rydberg
Vitt slödder
(Albert Bonniers förlag)

Nej, minns det inte som igår, men som långt borta.

Läser sällan romaner numera, föredrar biografier och essäer, men av någon anledning gick jag sta och köpte Carina Rydbergs senaste, ”Vitt slödder”.

Vet egentligen inte varför. Tyckte sådär om hennes självbiografiska genombrottsroman, ”Den högsta kasten”.

Men ändå. Kanske var det någon recension som triggade lusten. Carina Rydberg får omnämnanden i alla större dagstidningar, hon är väl respekterad i Kultursverige.

I likhet med genombrottet är ”Vitt slödder” självbiografisk. Titeln är en parafras på amerikanska ”White trash”. Dock är misären betydligt värre för den vita underklassen i USA:s trailer parks.

Carina Rydberg skildrar sin barndom och uppväxt i skarven mellan 1960-70-tal. De tidiga åren bodde familjen i Rågsved.

Vi får även följa henne senare i livet.

Hon var en ovanlig flicka som liten, och är en speciell kvinna idag.

Trots att hon hela livet haft nära till både ångest och depression dyker hon ner i händelser och skildrar dem med förvånansvärt gott humör. Livet som en absurd teaterpjäs.

Under uppväxten var relationen till föräldrarna allt annat än enkel.

Modern var nervös och hade hetsigt humör. Fadern var gåtfull och lämnade familjen under mycket speciella omständigheter. Han hade först tänkt ta livet av sig genom att lägga sig på tågspåren. Han räddades dock och istället skar han halsen av sig på tågperrongen mitt bland andra resenärer.

Tycker mig i Carina Rydbergs prosa få en känsla av Stig Larsson (inte Stieg Larsson, deckarförfattaren) vars böcker jag älskar. Båda författarna har erfarenhet av att skriva med stimulantia i kroppen. CR nämner att hon sen 1995 inte skrivit en bok i nyktert tillstånd. Det är dock inget läsaren märker av. Tvärtom är texten stringent.

Psykoterapeuter avverkar hon flera, den ena knäppare än den andra. Det är ganska roligt beskrivet. ”Ville jag bli tokig på riktigt så var en analys rätta vägen att gå.”

Kärleksaffärerna är många och sällan lyckade. Som när en man tar bra betalt för en burk Prozac, som han fått men inte kan använda. Rydberg utbrister i boken: ”Vad jag alltid har hatat med svenska män är deras snåla tarvligheter och det faktum att de själva är helt omedvetna om dem.”

Läsaren får föja med på utlandsresor, såväl till USA som utbytesstudent och senare till Taj Mahal och Indien.

Hon skaffar sig livserfarenhet och beskriver ett misslyckat självmordsförsök.

Sin livsregel sammanfattar hon till: ”Vad man måste inse är att det inte finns någon lycka – det gäller bara att hålla olyckan på avstånd.”

”Vitt slödder” väcker egna barndomsminnen till liv. Det kan faktiskt vara en anledning till att läsa Rydbergs roman.

Sent 1950-tal. Vår familj bodde i vad som sades vara Göteborgs första höghus, där Redbergslid gränsar mot Örgryte. Hyreshus vs villor. Även hyreshusen beboddes i hög grad av medelklassfamiljer.

Min mor berättade att höghuset hade frysboxar i källaren, en för varje lägenhet. Frysboxar var något nytt och de mer misstänksamma använde dem som allmänt förvaringsutrymme.

I skolan tävlade jag med en professorson om att få höga betyg. En anspänning som ledde till att tarmarna slog knut på sig under ett prov. Vilken nesa att bli hämtad av mamma och åka till sjukhuset där en läkare med plasthandskar stack in handen i rumpan min och vred tarmarna rätt.

En annan hågkomst är när jag puffade ner en flicka i ett dike. Tyckte hon stirrat lite väl stint på mig under lektionerna. Det räckte uppenbart för att straffa henne.

Upptäckte erotiken genom porrtidningar som Piff och Paff, utan att förstå vad det gick ut på. Vanligtvis var det någon kompis som tagit tidningarna från en storebror.

Som sagt. ”Vitt slödder” kan vara en bra katalysator för egna hågkomster.

Svante Nybyggars, 71 år och härmed gästrecensent på Deckarlogg, är en tidigare copywriter med passion för robusta kläder och stil. Under signaturen The Urban Hippie Swe syns han på Instagram och har drygt 74.000 följare. Han odlar också ett intresse för litteratur.

På hugget, efter långsam inledning

Liza Marklund
Kallmyren
(Piratförlaget)

”Kallmyren” är den andra delen i Liza Marklunds planerade trilogi om Wiking Stormberg och de andra som bor i den lilla fiktiva hålan Stenträsk någonstans i det inre och kallaste av Norrland. Den är både oväntat dålig och oväntat bra.

Så kan det bli i böckernas värld om författaren, som det förefaller i just den här boken, är på lite olika humör när hon börjar resp. slutar sin bok. Gör då det något? Ja, det tycker jag nog.

Inledningen är långsam, omständlig och inte minst utdragen, enligt min mening. Saker och ting ska förklaras och den nya storyn byggas upp och det tar en helvetes tid. Bokens nya story bygger för all del på att man som läsare har klart för sig en del av vad som utspelade sig i förra boken ”Polcirkeln” och det är ju rimligt att Marklund ägnar lite tid och kraft åt det.

Men koncentration borde en författare med hennes bakgrund och mer än tio deckare bakom sig väl ha lärt sig vid det här laget. Kan man tycka. Det är förstås viktigt för läsaren, både den som läst förra boken men kanske framför allt för nya läsare, att få lite historia rekapitulerat, men det borde alltså kunnat ske snabbare och mer koncentrerat.

Vad som författaren tänker sig ska ske i den nya boken är ju viktigare än att allt för detaljerat och långsamt få upprepat vad som skett i den tidigare. Det tycker i vart fall den otåliga läsaren. Som dessutom värjer sig lite för att Marklund nu ger Wiking en, också i verkligheten, besvärlig cancersjukdom.

Sen är frågan om inte Marklund understundom dessutom försöker bli lite väl litterär. Till exempel när hon låter Wiking sitta på en sten i myren där hustrun, som man antar, gått ner sig i den förra boken och stirra ut över ödemarken och tänka på henne, som förresten heter Helena, och ibland dessutom i tysthet tala med henne.

Ja, så kan det hända i en bok som författaren menar sig behöva fylla ut med lite dödkött. Ity att ”sångerna från sensommarnätterna sjöngs av någon annan”, skriver hon, vad det nu ska betyda, men hursomhelst av någon annan än Helena, ska man kanske förstå.

Och Wiking lyssnar. Han fattar kanske. Men inte läsaren.

Nå. Men så börjar det äntligen hända saker. Markus, som är Wikings och Helenas nu vuxne son och som arbetar på den lite mystiska och hemlighetsfulla robotbas som redan i den förra boken förlagts till Stenträsk, har till sin stora glädje befordrats.

Vad sker då? Jo, han får ett mystiskt brev med posten där brevskrivaren skriver att han måste avsäga sig sin befordran, annars dör han. Budskapet upprepas i ett senare brev som skrämmande nog lagts på dörrmattan inne i hans hus och där det dessutom finns foton på hans barn och fru.

Båda breven är anonyma men ändå undertecknade, kan man säga, med en signatur som Wiking, när han får se breven, känner igen som sin hustrus typiska tecken. Mystiken tätnar i ett huj.  

Markus avsäger sig förstås tjänsten. En annan man blir befordrad i hans ställe. Och vad händer med honom? Jo, han omkommer i en bilolycka som formellt klassas som en bilolycka. Med detta börjar nu storyn skruvas åt. Wiking är, äntligen skulle jag vilja säga, på det polisiära hugget och agerar både inom och utom den polisära regelboken.

Till läsarens glädje.

Inte bara Wiking utan också Marklund blir som man kan förvänta sig i en bra deckare eller polisroman, det vill säga, skärpt och även hon på hugget. Vad som mer exakt sker nu vill jag här låta vara osagt – jag vill inte förstöra spänningen för läsaren som ännu inte läst ”Kallmyren”.

Men slutet är både välskrivet och så pass trovärdigt att jag, med de kunskaper jag har om rysk och annat spionarbete i främmande länder och som dessutom vet vad handlingskraftiga män och kvinnor kan åstadkomma om tvenne hjärtan och hjärnor spelar i samklang, trots allt sväljer det. Ja, trots allt. För visst finns det logiska och andra tveksamhet i storyn.

Hade jag inte varit en trött gammal cyniker hade det inte varit omöjligt att mitt nyopererade öga fuktats lite lätt när Wiking på bokens sista sida står hand i hand med en kvinna – som han för sina barn presenterat som Alice – och på en midsommarfest ser ett antal barn, åtminstone hans barnbarn, studsa och hoppa omkring på barns vis.

Men nu är jag en trött gammal cyniker och slår därför raskt igen boken.

Som jag förresten ger tre stars av fem i betyg. Och jag ser faktiskt fram mot nästa bok, vars början väl blir – som Wiking får veta där han nu på festen står med denna kvinnas hand i sin – att ett lik helt sonika plötsligt flutit upp i den för läsaren bekanta Kallmyren. Kan det vara kroppen efter Wikings döda fru som nu ploppat upp ur ett gyttjehål?  Ja, kan det?

”Men den historien tar vi nästa gång” skriver Marklund i bokens sista mening.

Kenneth Olausson, gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Filmiskt med klar röd tråd

Katarina Waderius
Blodröd snö
(Tibblin & Partner)

En debutant i en ganska så kort deckarroman om man jämför med en del annat inom genren kriminallitteratur.

Jag tror att det går bra stundtals med ett mera reducerat antal sidor för att kunna beskriva en central händelse som leder i framåtriktat rörelse själva grundberättelsen.

Ett vittne till ett brutalt mord. Det är navet i en serie händelser som raskt och snabbt skildras i denna kriminalroman.

Stundtals flyter romanen fram i filmiska förlopp och de förstärks av att själva berättelsen tenderar att bli likt ett filmmanus med deskriptiva scenanvisningar och repliker.

En koncist och klar röd tråd råder genom bokens kapitel och jag tänker inte avslöja några detaljer kring romanen.

Men jag tror att läsarna kommer finna boken enkel och lättsam i språket och med ett flyt i handlingen. En formel som nog kan fungera som koncept också för författarens framtida böcker.

Micheles Kindh, gästrecensent på Deckarlogg, var tidigare anställd inom järnvägen. Han har även varit chefredaktör för webbtidningen Blaskan.nu och är numera redaktör för dess facebookgrupp Blaskans Vänner.

Debutdeckare som utspelar sig just nu i år, mellan den 23 mars och 13 april 2022

Bim Wikström
Dissonans
(Southside Stories)

Bim Wikström har skrivit mycket av annat slag tidigare men nu spänningsdebuterar hon med ”Dissonans”, en berättelse som har huvuddelen av handlingen förlagd till småländska Eksjö och som därmed följer en stark tradition inom svensk spänning som ofta förlägger handlingen till mindre orter runt om i landet.

Till skillnad från många finns här inget återvändartema; huvudpersonen Marita Ek flyttar till Eksjö från Stockholm, har själv sina rötter i Karlskrona och känner knappt till något alls om den plats hon nu kommer till.

Hon är journalist och inställd på ett mycket lugnare liv i Eksjö där det knappast kan hända så mycket. Så blir det inte riktigt. Vi ska få träffa Marita EK fler gånger, detta är första delen i en planerad serie.

Efter en kort prolog, eller preludium som det kallas här i den första av många och intressanta musikreferenser, får vi möta Marita som denna onsdag i slutet av mars sitter i bilen på väg söderut från Stockholm.

Hon och Tord skilde sig för ett par år sedan och här finns en del som innebär att hon gärna vill ha ett längre avstånd till sin exman. Att hon inte fått ett jobb som hon ville ha, det gick till en yngre man med sämre meriter, bidrog också till beslutet om att söka jobbet på den lilla redaktionen i Eksjö.

En bonus är att hon nu också kommer mycket närmare älskade stugan på Aspö i Karlskrona skärgård.

Med i bilen finns dottern Lova som inte har några problem med flytten, sina vänner på nätet har hon ju kvar var hon än befinner sig, och hon är en stabil tjej som inte ser några problem med att hamna i en ny miljö och en ny högstadieklass.

På vägen gör de ett stopp vid Brahehus där de bokat en träff med Lovas storebror Lukas som varit och hälsat på sina frireligiösa farföräldrar i Jönköping. Han har hunnit bli arton och har fått en liten bil av välbärgade farfar. Annars går han på Internatskolan Sigtuna där pappa Tord också gått en gång i tiden. Inte Maritas val men Tord hade fått sin vilja igenom och Lukas hade accepterat.

I Eksjö har hon till en början hyrt en möblerad lägenhet, det lilla flyttlasset med det nödvändigaste hade hon kört ner en vecka tidigare så det går enkelt för dem att flytta in när de väl är framme. Dagen därpå träffar hon redaktionschefen Tomas Blom och kollegerna på redaktionen.

Hennes första uppdrag blir att göra en reportageserie om hur människors liv förändrats av pandemin vilket samtidigt innebär att hon kan lära känna det för henne nya området. De väljer byn Mjölnaryd som plats för denna serie, den ligger en halvtimma utanför Eksjö. Den före detta skolan i byn är ombyggd till äldreboendet Vårsången och därifrån har den gamle mannen Allan Bengtsson just försvunnit vilket blir den stora nyheten i tidningen nästa morgon.

Hos polisen är det Robert Anderberg som är ansvarig för sökandet efter den gamle mannen och han äger också en del av berättarperspektivet i boken. Polisen får också hjälp av Missing People, det är många som ställer upp för att hjälpa till.

På den lilla polisstationen har de klar personalbrist på grund av sjukdom och en del annat. För tillfälligt stöd kommer kriminalkommissarie Dag Hammarström dit från Linköping. Allan har inte haft många besökare andra än en tonårspojke, Elias Svensson, son i en känd problemfamilj, och ingen förstår hur de två har lärt känna varandra.

Bim Wikström.

På eftermiddagen kommer en skallgångskedja fram till övergivna Askegården och vid en gammal lada finns massor med fåglar som flyger runt. På loftet hänger en död kropp från en bjälke. Han måste han hängt där ett tag, är rätt illa åtgången av fåglarna. Det är inte Allan Bengtsson. Det är Elias Svensson.

Därmed är scenen satt för den utredning som finns i centrum för denna debutroman. Marita och hennes kolleger gräver på sitt håll och polisen på sitt. På vägen dyker det upp mänga intressanta personer, karaktärsbyggande är en av många styrkor hos denna författare, liksom språket, det märks tydligt att detta är någon som skrivit mycket tidigare.

Marita och Dag lär känna varandra och delar information utöver vad som är brukligt mellan poliser och journalister, men det ger också steg i riktning mot svar på viktiga frågor. Berättelsen är helt kronologisk och pågår under tre veckor fram till upplösningen. Historik kommer fram i tankar och dialoger.

Marita har merparten av berättarperspektivet men även andra röster kommer in. Här finns en väl avvägd balans mellan fallet och huvudpersonens privatliv.

Samtidsberättelser med realistiska drag brukar oftast utspela sig minst något år innan boken kommer ut, alltså under den period när texten skrivs. Under senare tid har dock många berättelser varit något äldre än vanligt, jag gissar att det är för att olika sorters pandemieffekter annars skulle ta alldeles för mycket plats och då är det enklare att förlägga handlingen till tiden innan pandemiutbrottet vilket innebär att vi fått många historier som utspelar sig 2019.

Den här författaren har gjort tvärt om: berättelsen inleds 23 mars och avslutas ungefär tre veckor senare, onsdag 13 april 2022, detta år alltså. Eftersom hon sannolikt skrivit merparten av texten tidigare än så, det tar tid att skriva en hel bok och processen från ett första råmanus till en tryckt bok är ofta lång, så har hon alltså under skrivandet förlagt handlingen i en framtid som hon inte kan veta något om, för att i sista skedet tillföra en del tidsmarkörer som skapar närvaro under mars-april i år.

Originellt och intressant.

Normalt brukar jag undvika att läsa baksidestexter eftersom de ofta fungerar begränsande för tankarna under läsningen. Men här fanns samma text med som en del av ett brev från förlaget och den innehåller en spoiler som tar bort en del av läsnöjet. Trist.

Det är en stark debut, det finns väldigt mycket positivt att säga om språk, karaktärer, miljöer och en intelligent intrigkonstruktion. Är det tillräckligt för att verkligen sticka ut i den stora floden av ny svensk spänning? Jag vet inte riktigt, den går i alla fall inte in på min topplista över årets bästa svenska spänningsdebuter.

Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Ödesdigert, nervspännande och briljant på fjället

Ulf Kvensler
Sarek
Uppl: Mirja Turestedt
(Albert Bonniers)

Åh så bra!

Jag riktigt njuter av att lyssna på ”Sarek”. Miljöerna, karaktärerna och det dramaturgiska greppet – allt sitter som det ska. Det är nervigt spännande in i det sista.

Tre vänner som känner varandra sedan de studerat i Uppsala ska genomföra sin traditionsenliga fjällvandring. Men den här gången vill Milena bjuda med sin nya pojkvän Jacob .

Anna och Henrik tvekar men låter honom följa med. Tanken är att de ska vandra Kungsleden från Abisko till Kebnekaise men Jacob lyckas övertala dem att åka till Sarek istället.

Och precis där börjar allt gå fel.

Från småsaker som borttappade kartor till ödesdigra konflikter. Det visar sig att Jacob har mörka sidor som framträder allt mer. Det blir ett psykologiskt drama på liv och död i den hänsynslösa vildmarken.

Författaren har inte bara lyckats skapa en spännande, psykologisk thriller. Han har också satt fingret på något i vår samtid. Det elitistiska tränings- och friluftslivet som utövas av inte minst av många stockholmare.

Det duger inte att gå Kungsleden. Nej, det ska vara det värsta av det värsta.

Sarek. Jag gillar att fjällvandra men på lite enklare nivå och jag uppskattar verkligen skildringarna av fjället, forsarna, snåren och de vidunderliga vidderna. Storslaget, vackert, farligt.

Jag är med när det kalla regnet öser ner, när gasoltuben försvinner, när forsen är nära att dränka en av fjällvandrarna. Det märks att författaren känner till ämnet som han skriver om. In i minsta skavsårsplåster.

Jag brukar inte recensera in/uppläsaren. Men den här gången kan jag inte låta bli. Med Mirja Turestedts karaktäristiska röst träffar historien rakt i mellangärdet.

Det är lite radioteater över det men det blir aldrig för mycket. Tvärt om. Det är riktigt bra. Något av det bästa jag hört av en inläsare på senare tid.

Det här blir lite långt. Ursäkta. Men en sak till bara.

Utan att avslöja för mycket så använder sig författaren av ett dramaturgiskt grepp som jag bara älskar. Och han gör det med briljans. Lyssna själva så förstår ni

Det kan inte bli annat än en fullpoängare. Skulle inte förvåna mig om ”Sarek” och Ulf Kvensler belönas med en hel hög med priser. Det är både boken och författaren värda.

Samuel Karlsson, återkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu finns i handeln. Han lyssnar, som framgår av recensionen, gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Imponerande webbdeckare!

Jørn Lier Horst
Gränslös
Övers: Marianne Mattsson
Uppl: Mattias Linderoth
(W&W)

Jag gillar den norska författaren Jørn Lier Horst deckare om kriminalaren William Wisting. Ja, jag kan nog sträcka mig så långt och säga att det är en av de författare som jag inspireras mest av i mitt eget skrivande.

Få är så skickliga på att skapa lågintensiv spänning och smarta dialoger. Och hans senaste deckare i serien om William Wisting lever upp till förväntningarna, även om författaren gjort det ovanligt svårt för sig. Han har i princip gett sig ut på ett dramaturgiskt självmordsuppdrag.

Temat är crowdsolving och den engelska förklaringen på begreppet lyder: ”Crowdsolving is the idea that many individuals can come together to provide collective solutions to problems.” Det handlar helt enkelt om privatpersoner som löser fall tillsammans med hjälp av internet.

Mycket intressant som fenomen och som deckarstoff.

Handlingen i ”Gränslös” börjar med att polisen i Norge kontaktas av en kvinna i Australien som driver en webbsida där hon tillsammans med andra försöker lösa ett mordfall som inträffat i Spanien. Den mördade kvinnan är en väninna till henne som varit på semester.

På webbsidans forum träffas intresserade privatpersoner från hela världen som använder sina specialkunskaper för att komma närmare en lösning av fallet.

För varandra är de bara kända under olika alias. En av dem är den norska Astria. Hon driver ett bildprojekt i gruppen där hon samlar in alla bilder tagna under dagen som kvinnan mördas från den aktuella orten. Fallet kopplas ganska snabbt ihop med fler mord på unga kvinnor längs med den spanska solkusten.

William Wisting dras in i utredningen och sakta men säkert faller pusselbitarna på plats.

Det som är så imponerande men den här deckaren är att så stor del utspelar sig på webben genom olika alias. Det är inte någon som jagas i en mörk skog av en mördaren med en yxa i högsta hugg. Ändå blir det spännande. Jag vill lyssna vidare för att få reda på gåtans lösning.

I boken skildrar författaren hur webben påverkar vår vardag och vårt resande. Ska någon boka ett hotell kollar den personen givetvis Tripadvisor först. Ska en adress letas upp följer man Google maps. Bilder finns lagrade i något moln.

Det blir en ganska avslöjade spegelbild av hur beroende vi blivit av webben. Men också lite skrämmande vilka digitala spår vi lämnar efter oss.

Det är ingen rafflande spänning men författaren lyckas ro i land med sitt omöjliga projekt. Jag är djupt imponerad. Vill du lyssna på en deckare med ett lite annorlunda upplägg kan jag varmt rekommendera ”Gränslös” av Jørn Lier Horst.

Samuel Karlsson, återkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu finns i handeln. Han lyssnar, som framgår av recensionen, gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

En udda hjälte

Trevor Wood
Mannen på gatan
Övers: Jessica Hallén
(Modernista)

Jag gillar underdogs som kämpar för rättvisa.

Och det går knappast att komma längre ner på botten än Jimmy. Uteliggare, före detta soldat som lider av PTSD, frånskild, kåkfarare, skitig och ensam så när som på en hund och några andra luggslitna hemlösa. Livets käftsmällar står på kö för att försöka golva honom.

Men han lyckas på något mirakulöst sätt alltid resa sig på nio. Det är rått, brutalt, spännande och omöjligt att sluta lyssna.

Jimmy lever på gatan. Han gör sitt bästa för att ligga lågt och inte hamna i bråk. Han lyckas inget vidare.

En kväll tycker han sig se någon kastas i floden i Newcastle. Han vill inte bli inblandad och håller sig undan men när en ung kvinna efterlyser sin pappa inser han att han kanske varit vittne till ett mord.

Han bestämmer sig för att träda fram och när han märker polisens ointresse blir han allt mer engagerad i fallet. Samtidigt kämpar han på med minnen och drömmar från sin tid i armén under Falklandskriget.

Den unga kvinnan och Jimmy bildar ett udda radarpar i jakten på sanningen. Fallet tar flera oväntade vändningar och bjuder på ett överraskande slut.

Det här är bra. Riktigt bra.

Ett tips som man brukar få lära sig på olika skrivarkurser är att skapa en huvudkaraktär som startar i underläge. Det skapar sympati och läsaren lever sig in i hjältens kamp för rättvisan.

Här har författaren verkligen gjort sin läxa. Även om Jimmy är lite osannolik som hjälte och borde bli föremål för långvarig vård efter en del av smällarna han råkar ut för slutar man aldrig att heja på honom.

Författaren, som själv kommer från Newcastle, skildrar en del av stadens mindre vackra miljöer. Det är skitigt, brutalt och eländigt.

Det här är ingen bok för den som gillar feelgood. Men jag tillhör dem som gillar mörkare historier. Nu är inte allt helt nattsvart och Jimmy karaktärsresa är intressant att följa.

Jag tycker boken bjuder på en frisk fläkt med uteliggaren Jimmy som ovanlig hjälte. Skulle inte förvåna mig om vi får se fler alster översatta från författaren penna. Inte mig emot. Fortsätter Trevor Wood på den inslagna vägen kommer han bli en personlig favorit.

Samuel Karlsson, återkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu finns i handeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Riktigt stark avslutning på serien!

Katrine Engberg
Isola
Övers: Mia Ruthman
(Forum)

”Isola” är den femte och vad jag förstår avslutande delen i Katrine Engbergs Köpenhamnsserie med polisinspektörerna Anette Werner och Jeppe Kørner som huvudpersoner och med pensionerade Esther de Laurenti som viktig återkommande karaktär (fyra av delarna finns översatta till svenska, av någon anledning hoppade det svenska förlaget över del två, ”Blodmåne”).

Serien har blivit framgångsrik, även internationellt, och det är lätt att förstå; det är svårt att sticka ut i den stora floden av spänningslitteratur men det har Engberg ändå lyckats med genom en djärv, intelligent och lekfull inställning som ibland tangerar litterär absurditet i sitt sätt att arbeta med texterna, ofta med väldigt långsökta referenser och helt oväntade inslag som håller leende läsare på väldigt gott humör.

Hon har en alldeles speciell förmåga att utveckla helt aparta pusselbitar som omöjligt kan hänga samman men som slutligen ändå gör det. Underbar läsning och det enda sorgliga är att nu är denna serie slut.

Vad står då titelns Isola för? De omedelbara konnotationerna rör sig åt två håll: mot öar och mot isolering. Bägge stämmer. Texten är skriven under pandemins isolering och i centrum av berättelsen finns ön Bornholm: ”Bornholm är kanske garderoben som leder till Narnia där barnen kan försvinna in i äventyret och gömma sig för verkligheten?”

”Isola” dyker också upp ingraverat på en silverkedja, som namnet på en ung kvinna men det är också beteckningen för ön Manhattan i Ed MacBains välkända deckarserie. Här finns också referenser till skotten Alexander Selkirk (1676-1721), förebild till Daniel Defoes Robinson Crusoe. Selkirk levde över fyra år (1704–1709) isolerad på en mycket liten ö i Stilla havet, fyrahundra sjömil utanför Chile, en ö som numera heter Isla Robinson Crusoe.

I berättelsens upptakt hittas ett lik i en koffert i en park i Köpenhamn, eller snarare ett halvt lik som dessutom har legat där ett bra tag, svårt att identifiera. Obduktionen visar att det är en man, sannolikt mellan trettio och femtio, och att han varit levande när han sågats itu på längden, det var så han dödades.

Danska deckarförfattaren Katrine Engberg. Foto: Anders Hansson

En grotesk metod som genom historien bland annat använts av den romerske kejsaren Caligula. En av Jesu tolv apostlar, kallad Simon ivraren eller Simon seloten, sägs hade lidit martyrdöden just genom att bli itusågad på längden. Det finns också en del medeltida referenser. Anette Werner blir ensam ansvarig för utredningen som går trögt; de hittar inga spår, inga vittnen, ingenting.

Hon saknar samarbetet med mångåriga kollegan Jeppe Kørner som är tjänstledig. Jeppe var verkligen kär i sin kollega Sara Saidani. Han har alltid velat ha barn, det misslyckades i hans förra äktenskap, men han hade svårt att hitta en fungerande relation till Saras döttrar, elvaåriga Amina och hennes lillasyster Meriem. Till slut gick det inte längre så han flydde både från jobbet och från Sara, arbetar nu tillfälligt som skogshuggare på Bornholm där han tillbringade alla uppväxtens somrar. I bokens inledning är han på tillfälligt besök i Köpenhamn för att vara med på en begravning.

Ett återkommande nav i berättelserna är åldrande akademikern Esther de Laurenti som tänker mycket på sitt liv. Hon känner sig ensam, den utdragna processen med allt mer dementa sambon Gregers Hermansen är över, han är död, och hans begravning var så sorglig, ingen från hans familj kom och hon är tacksam över att Jeppe ändå kom dit.

Gregers död var på sätt och vis en befrielse men ändå saknar hon alla deras samtal. Hon har passerat sjuttio, har få vänner kvar och hennes enda sällskap i lägenheten är mopsen Doxa, även han åldrande och trött. Det finns en del hon ångrar, en del smärtsamma minnen och ett av dem bär hon ständigt i en medaljong runt halsen: 18 mars 1966 är ingraverat; då var hon sjutton år, hade just fött ett barn som hon adopterat bort direkt efter födseln, hade fallit för föräldrarnas tvång och några fler barn blev det aldrig.

Det enda hon har kvar som kan hålla henne igång är arbetet; i förra boken började hon projektet med att skriva en biografi över den internationellt välkända danska antropologen Margrethe Dybris som forskat kring dödsritualer runt om i världen; Esther har samlat mängder av material från hennes fältstudier i Indonesien och Centralafrika men allt blev liggande under Gregers sista tid i livet. Nu försöker hon ta tag i projektet igen.

Esther hade en del kontakt med Margrethe innan hon dog och nu har hon kommit överens med Margretes vuxna dotter Ida om att hon ska få komma till huset i Bølshamn på Bornholm för att kunna gå igenom alla kvarlämnade dokument. Hon och Jeppe tar färjan dit tillsammans.

I utredningen om ”koffertliket” i Köpenhamn hittar Anette Werner så småningom kopplingar till Bornholm. Vi rör oss mellan olika personers berättarperspektiv, främst Anette, Jesper och Esther, men bland annat också citat från olika brev som Esther hittar i Margrethe Dybris hus. De olika delarna växer samman på oväntade och mycket underhållande sätt i en fantastisk berättelse med starka upplösningar.

Intressanta karaktärer att följa, levande miljöer, intelligent intrigkonstruktion och mycket välskrivet (beundransvärd översättning av Mia Ruthman). Nyfiken är jag naturligtvis över vad Katrine Engberg nu ska hitta på. Kanske skriver hon något helt annat eller också väljer hon helt andra vägar i livet; hon har sedan länge visat sin förmåga att skapa avtryck i vilka riktningar hon än väljer att gå.

Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Island levererar igen!

Yrsa Sigurdardóttir
Avgrunden
Övers: Susanne Andersson
(Harper Collins)

Nyligen var det Islands nationaldag och det vill jag fira med att hylla deras eminenta deckarförfattare. Det är väl ingen hemlighet vid det här laget att Ragnar Jónasson och Yrsa Sigurdardóttir är två av mina absoluta favoriter i genren. Ganska stor skillnad mellan författarna men de håller båda högsta klass.

Nu har jag precis avslutat ”Avgrunden” av Yrsa Sigurdadóttir och hon lever upp till förväntningarna ännu en gång. Det är en fröjd att åter få träffa bekantskap med Huldar och Freyja och deras småstruliga relation.

En ung man hittas hittas hängd på den gamla avrättningsplatsen Gálgahraun strax utanför Reykjavík. En papperslapp med ett bleknat meddelande sitter fastnaglad med en spik på mannens bröstkorg.

Polisen Huldar skickas till den döde mannens lägenhet där han till sin förvåning hittar barnpsykologen Freyja tillsammans med en fyraårig pojke som inte kan förklara varför han befinner sig där.

Medan Huldar letar efter mördaren försöker Freyja hitta pojkens föräldrar.

De båda utredningarna leder till en härva där kvinnor utnyttjas på de mest vidriga sätt man kan tänka sig.

Så långt handlingen. Lite mer om författaren.

Yrsa Sigurdadóttir skriver om ganska mörka företeelser i samhället. Så även den här gången när mäns våld mot och utnyttjande av kvinnor är ett centralt tema.

Det kan stundtals vara jobbig läsning men det blir inte spekulativt utan känns relevant för handlingen. Författaren brukar i den här serien även låta barn spela en viktig roll i brottsfallen. Det är en känslig balansgång men med hjälp av Freyjas karaktär lyckas hon hålla sig på den slaka linan.

Inledningsvis i den här boken så tycker jag det står och stampar lite innan det tar fart. Men då kan man njuta av att följa de välkända karaktärernas vedermödor.

Innan det slutar bränner det till och författaren syr ihop säcken på ett oväntat och snyggt sätt. Det är inte Yrsa Sigurdadóttirs bästa deckare men den håller hög klass och Island levererar igen.

Samuel Karlsson, återkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu finns i handeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare