Ny gästrecension: En fullpoängare…nästan!

Belinda Bauer
När repet brister
Övers: Nils Larsson
(Modernista)

Det här är bra. Riktigt bra. Belinda Bauer har gjort det igen. Det är bara att ta av sig gubbkepsen och bocka och buga inför denna välpolerade pärla i spänningsgenren.

En kvinna får motorstopp och stannar vid vägkanten av en motorväg. Hon har sina tre barn i bilen och uppmanar äldste sonen Jack att ta hand om sina småsyskon under tiden som hon letar upp en telefon för att ringa efter hjälp. Kvinnan lämnar bilen och barnen och det är sista gången de ser henne i livet. Hon hittas sedan mördad någon kilometer längre bort längs med vägen.

Tre år senare vaknar den gravida Catherine While med en otäck känsla av att någon befinner sig i huset. Kort därefter hör hon ett ljud som bekräftar hennes misstankar. Hon lyckas skrämma bort inkräktaren, men när hon återvänder till sovrummet hittar hon en kniv och ett kort meddelande: »Jag kunde ha dödat dig.«

Det visar sig att det finns ett samband mellan inbrottet och mordet på kvinnan och de övergivna barnen men allt är inte som man tror. Jag har som regel svårt med böcker där barn råkar illa ut men Belinda Bauer lyckas skildra Jack och hans systrar på ett gripande sätt utan att det går till överdrifter.

Handlingen är oförutsägbar och det gillar jag. Den liknar ingen deckare jag läst tidigare och det bidrar till att jag vill fortsätta läsa. Här är det barnen som har huvudrollen och poliserna befinner sig mer i bakgrunden av storyn. Författaren bjuder på flera oväntade vändningar och det känns aldrig som man riktigt vet var det hela ska ta vägen.

Och jag som är en stor nörd på hantverksmässigt gjorda knivar njuter av att en speciell kniv spelar en viktig del i historien. Jag brukar nästan aldrig dela ut en fullpoängare och även om jag gillar den här boken snubblar den på mållinjen.

Vissa delar i slutet känns onödiga och bromsar tempot. Men jag skulle bli förvånad om den här boken inte nomineras till något pris för bästa översatta deckare. Så bra är den. Betyg 4 av 5.

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (till hösten kommer polisromanen/deckaren ”I mördarens skugga”, andra titeln i hans nya serie om och på Mörkö i Tjust skärgård) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Lyssnar du hellre än läser så gå in där för regelbunden info om just ljudböcker. Numera får Samuel Karlsson kallas regelbunden gästrecensent på Deckarlogg.

Ännu en gästrecension: Mysdeckarpärla

Rachel Rhys
Dödligt arv
Övers: Malin Bylund Westfelt
(Etta)

Jag tycker om böcker som briljerar i sin genre.

”Dödligt arv” är en brittisk så kallad ”mysdeckare” av bästa adelsmärke. Rachel Rhys är en värdig arvtagare till Agatha Christie.

Boken är så där underbar som man vill att den ska vara utan att bli larvig. I grunden är det en klassisk askungesaga.

En alldaglig brittisk kvinna får plötsligt ärva en del i ett hus på franska Rivieran av en man som hon aldrig träffat. Arvtagerskan får ett minst sagt kyligt mottagande av mannens familj när hon anländer till huset.

Författaren beskriver kläder, frisyrer, hus och miljöer ingående men utan att det blir tjatigt. Här finns inga psykopatiska mördare eller grafiskt blodiga scener men det är spännande ändå.

Man vill veta hur det ska gå och historien är välkryddad med gamla nazister, konsttjuvar, filmstjärnor, författare och lömska gentlemen.

Arvtagerskan genomgår en klassisk karaktärsutveckling utan att det känns krystat. Historien bjuder på relationsdramatik kryddad med en liten kriminalhistoria. Alla trådar vävs ihop snyggt i slutet.

Författaren har skapat en riktig liten pärla i genren mysdeckare. Betyg (vilket egentligen inte delas ut på Deckarlogg, red:s anmärkning) 4 av 5.

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (med nyligen utgivna ”Morden på Mörkö” inledde han sin nya polis/deckarserie) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” .  Lyssnar du hellre än läser så gå in där för regelbunden info om just ljudböcker. Detta var ännu en gästrecension på Deckarlogg.

Gästrecension: På väg med de giriga, trätande medelålders wifi-syskonen

Karin Afredsson
Sista färjan från Ystad
(Bokfabriken)

Roadmovie! Japp, det finns likheter mellan aktörerna i Karin Alfredssons litet allvarliga men mer roande skurkroman ”Sista färjan från Ystad” och verklighetens vägflängande Bonnie och Clyde. Och ändå fler likheter har den här svenska romanens desperados Therese och Stefan Blom med de bägge kvinnliga vännerna i västernfilmen ”Thelma och Louise”.

En likhet mellan verklighetens, filmens och romanens kriminella par är farten i storyn där paren flyger och flyr och far på vägarna, autostradorna, gatorna. Hastighetsmätaren i deras flyktbilar rusar i höjden i samma takt som brottslingarnas puls.

Men det var betydligt lättare för oss, som är publik/läsare, att heja på Bonnie, Clyde, Thelma och Louise (eller på ”Enkelstötens” Jenny och Cecilia) än på de här giriga, trätande medelålders wifi-syskonen.

Therese (med Chanelväskan Classic Flap dinglande vid höften) och den nyblonderade Stefan idkar sig verkligen åt en helt samvetslös affärsverksamhet under sin Europaturné i ”sin” (stulna) sprillans nya Mercedes cab.

Syster och bror Blom är på alla skumma sätt grandiosa barn av vår snabba och digitalt moderna tid. De vet vilka möjligheter bitcoin erbjuder, hur penningtvätt kan nyttjas och hur man plockar ut maxbelopp på andras konton.

Deras samarbete under bilresan går ut på att samarbeta i rollspel (som läkare, mäklare, partner…) för att lura och bedra stackare hemma i Sverige. De utnyttjar människors längtan efter en läkare som lyssnar, familjeliv, sex, bostad, litet sällskap.

Det behövs ingen spoilervarning när jag nu berättar att de kriminella syskonen kommer att åka fast – för i den fiktiva världen fungerar ju rättvisan alltid så. (Såvida inte flyktbilen, som i ”Thelma och Louise” – med paret i bilen – körs över ett stup mot undergången….) Eller hur?

Men i Karin Alfredssons spänningsroman finns samma problem som – ofta – finns i själva verkligheten: Hur ska offret få mod att vittna mot skurkarna om hen skäms för sin hoppfulla längtan?

Det märks att författaren hade roligt när hon berättade den här drapan om stackare och busar och att pengar ändå är världsliga saker.

Världsliga? Kanske.

Lena Kjersén Edman,
som gästrecenserar på Deckarlogg (recensionen har tidigare publicerats på Facebook-sidan Feminas bokhörna), är litteraturkritiker och fil dr i litteraturvetenskap 

Gästrecension: Först ner till bror och nu upp med mor

Deckarlogg introducerar härmed gästrecensioner. Först ut är Samuel Karlsson med följande recension. Och det kan nog bli fler gästrecensioner också i fortsättningen…

***

Karin Smirnoff
Vi for upp med mor
(Polaris)

Nu har jag sträcklyssnat på ”Vi for upp med mor” och jag är mentalt utmattad. Det här är norrlandswestern av bästa sort.

Jag gillade ”Jag for ner till bror” väldigt mycket och var lite skeptisk till en fortsättning. Var det överhuvudtaget möjligt att skriva något mer om de båda kantstötta tvillingarna från Smalånger utan att det blev en upprepning och en blek kopia av första boken.

Men mina farhågor kom på skam.

Jana och Bror åker på modrens begravning i en liten by i Norrlands inland. Där härskar den strängt religiösa gemenskapen. En sekt som tror på en dömande gud och där prästen är guds ställföreträdare på jorden. Bror dras in i sekten och Jana kämpar för att vinna tillbaka honom.

Det religiösa temat tycker jag är bokens styrka och det gör också att boken tillför något från första delen. Det kunde varit enkelt att bara skildra alla religiösa aspekter som galenskap men författaren hamnar inte i den fällan. När Jana går till kyrkan tar hon nattvarden eftersom det är hennes rättighet men när hon går ut ur kyrkan tänker hon ”Hasta la vista mother fucker”.

Det här är en bok som är som skriven för mig. Glöm det där med contry noir. Det är här glesbygdsmisär till sista spritdroppen.

Fyllorna blandas med kåta präster, ruttna ödehus, trasiga människor, övergivna barn, sorg, ensamhet och ett kompakt mörker. Men någonstans flämtar ändå en energi som lyser upp allt det svarta som ett flimrande norrsken. Jag drar paralleller till böcker som ”Allt jag fått lära mig”, ”Älskade älskling”, ”Tobaksvägen”, ”Ljus i augusti” och ”Ormens väg på hälleberget”.

Smirnoffs bägge böcker är litterära pärlor som kommer bli klassiker och som blåser liv i den svenska författartraditionen med namn som P.O. Enquist, Torgny Lindgren, Göran Tunström och Kerstin Ekman. En tradition som var på väg att dö sotdöden.

Men det bästa av allt är ändå språket. Det är meningar som är så fulländade att man vill rama in dem och hänga upp dem som broderade bonader på väggen. Frågan är bara om det går att översätta till andra språk. Det blir nog svårt.

Det är långt ifrån feelgood men jag hoppas inte ni blir avskräckta för det. Tempot är högt i berättandet och som i en bra bok kan det alltid bli värre när man tror att det är som värst.

Jag har lyssnat på Lo Kauppis inläsning som är helt lysande men jag tror nästan att boken blir ännu bättre om man läser den själv. Jag vet att det kommer dröja länge innan jag får vara med om en så stor läsupplevelse igen. Jag undrar bara vad Karin Smirnoff ska hitta på nu. Ser fram emot att följa hennes fortsatte författarskap.

Betygsskalan är krossad men det blir fem av fem.

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (med nyligen utgivna ”Morden på Mörkö” inledde han sin nya polis/deckarserie) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” (där den här recensionen först publicerades). Lyssnar du hellre än läser så gå in på den facebook-sidan för regelbunden info om just ljudböcker.