Gästrecension: På väg med de giriga, trätande medelålders wifi-syskonen

Karin Afredsson
Sista färjan från Ystad
(Bokfabriken)

Roadmovie! Japp, det finns likheter mellan aktörerna i Karin Alfredssons litet allvarliga men mer roande skurkroman ”Sista färjan från Ystad” och verklighetens vägflängande Bonnie och Clyde. Och ändå fler likheter har den här svenska romanens desperados Therese och Stefan Blom med de bägge kvinnliga vännerna i västernfilmen ”Thelma och Louise”.

En likhet mellan verklighetens, filmens och romanens kriminella par är farten i storyn där paren flyger och flyr och far på vägarna, autostradorna, gatorna. Hastighetsmätaren i deras flyktbilar rusar i höjden i samma takt som brottslingarnas puls.

Men det var betydligt lättare för oss, som är publik/läsare, att heja på Bonnie, Clyde, Thelma och Louise (eller på ”Enkelstötens” Jenny och Cecilia) än på de här giriga, trätande medelålders wifi-syskonen.

Therese (med Chanelväskan Classic Flap dinglande vid höften) och den nyblonderade Stefan idkar sig verkligen åt en helt samvetslös affärsverksamhet under sin Europaturné i ”sin” (stulna) sprillans nya Mercedes cab.

Syster och bror Blom är på alla skumma sätt grandiosa barn av vår snabba och digitalt moderna tid. De vet vilka möjligheter bitcoin erbjuder, hur penningtvätt kan nyttjas och hur man plockar ut maxbelopp på andras konton.

Deras samarbete under bilresan går ut på att samarbeta i rollspel (som läkare, mäklare, partner…) för att lura och bedra stackare hemma i Sverige. De utnyttjar människors längtan efter en läkare som lyssnar, familjeliv, sex, bostad, litet sällskap.

Det behövs ingen spoilervarning när jag nu berättar att de kriminella syskonen kommer att åka fast – för i den fiktiva världen fungerar ju rättvisan alltid så. (Såvida inte flyktbilen, som i ”Thelma och Louise” – med paret i bilen – körs över ett stup mot undergången….) Eller hur?

Men i Karin Alfredssons spänningsroman finns samma problem som – ofta – finns i själva verkligheten: Hur ska offret få mod att vittna mot skurkarna om hen skäms för sin hoppfulla längtan?

Det märks att författaren hade roligt när hon berättade den här drapan om stackare och busar och att pengar ändå är världsliga saker.

Världsliga? Kanske.

Lena Kjersén Edman,
som gästrecenserar på Deckarlogg (recensionen har tidigare publicerats på Facebook-sidan Feminas bokhörna), är litteraturkritiker och fil dr i litteraturvetenskap 

Gästrecension: Först ner till bror och nu upp med mor

Deckarlogg introducerar härmed gästrecensioner. Först ut är Samuel Karlsson med följande recension. Och det kan nog bli fler gästrecensioner också i fortsättningen…

***

Karin Smirnoff
Vi for upp med mor
(Polaris)

Nu har jag sträcklyssnat på ”Vi for upp med mor” och jag är mentalt utmattad. Det här är norrlandswestern av bästa sort.

Jag gillade ”Jag for ner till bror” väldigt mycket och var lite skeptisk till en fortsättning. Var det överhuvudtaget möjligt att skriva något mer om de båda kantstötta tvillingarna från Smalånger utan att det blev en upprepning och en blek kopia av första boken.

Men mina farhågor kom på skam.

Jana och Bror åker på modrens begravning i en liten by i Norrlands inland. Där härskar den strängt religiösa gemenskapen. En sekt som tror på en dömande gud och där prästen är guds ställföreträdare på jorden. Bror dras in i sekten och Jana kämpar för att vinna tillbaka honom.

Det religiösa temat tycker jag är bokens styrka och det gör också att boken tillför något från första delen. Det kunde varit enkelt att bara skildra alla religiösa aspekter som galenskap men författaren hamnar inte i den fällan. När Jana går till kyrkan tar hon nattvarden eftersom det är hennes rättighet men när hon går ut ur kyrkan tänker hon ”Hasta la vista mother fucker”.

Det här är en bok som är som skriven för mig. Glöm det där med contry noir. Det är här glesbygdsmisär till sista spritdroppen.

Fyllorna blandas med kåta präster, ruttna ödehus, trasiga människor, övergivna barn, sorg, ensamhet och ett kompakt mörker. Men någonstans flämtar ändå en energi som lyser upp allt det svarta som ett flimrande norrsken. Jag drar paralleller till böcker som ”Allt jag fått lära mig”, ”Älskade älskling”, ”Tobaksvägen”, ”Ljus i augusti” och ”Ormens väg på hälleberget”.

Smirnoffs bägge böcker är litterära pärlor som kommer bli klassiker och som blåser liv i den svenska författartraditionen med namn som P.O. Enquist, Torgny Lindgren, Göran Tunström och Kerstin Ekman. En tradition som var på väg att dö sotdöden.

Men det bästa av allt är ändå språket. Det är meningar som är så fulländade att man vill rama in dem och hänga upp dem som broderade bonader på väggen. Frågan är bara om det går att översätta till andra språk. Det blir nog svårt.

Det är långt ifrån feelgood men jag hoppas inte ni blir avskräckta för det. Tempot är högt i berättandet och som i en bra bok kan det alltid bli värre när man tror att det är som värst.

Jag har lyssnat på Lo Kauppis inläsning som är helt lysande men jag tror nästan att boken blir ännu bättre om man läser den själv. Jag vet att det kommer dröja länge innan jag får vara med om en så stor läsupplevelse igen. Jag undrar bara vad Karin Smirnoff ska hitta på nu. Ser fram emot att följa hennes fortsatte författarskap.

Betygsskalan är krossad men det blir fem av fem.

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (med nyligen utgivna ”Morden på Mörkö” inledde han sin nya polis/deckarserie) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” (där den här recensionen först publicerades). Lyssnar du hellre än läser så gå in på den facebook-sidan för regelbunden info om just ljudböcker.