Välkryddad mumsbit

Lotta Luxenburg

Jagad

(Lind & Co)

Driv i språket, mänskliga poliser och en hänsynslös mördare som slår till mitt i Stockholmsvimlet när man minst anar det. Lotta Luxenburgs tredje del i serien om kriminalkommissarie Nick Johansson och hans kollega Klara Pil är en välkryddad mumsbit som slinker ner utan större motstånd.

En mördare slår till mot Kärlekstunneln på Gröna Lund. Tre offer hittas och de har bragts om livet på ett minst sagt ovanligt sätt.

Kriminalkommissarie Nick Johansson och kollegan Klara Pil, som båda är något kantstötta efter tidigare utredningar och törnar i livet, drar igång jakten på mördaren tillsammans med sina kollegor. Ska de hinna gripa gärningsmannen innan han slår till igen?

Lotta Luxenburg skriver med ett bra driv i språket. De korta kapitlen avlöser varandra i ett raskt tempo som funkar bra inte minst för ljudbokslyssnade. I den här boken får polisernas privatliv och relationer ta minst lika mycket plats som jakten på mördaren.

Författaren kan sitt Stockholm och vi får följa med på dejter och luncher. Det är träffsäkert och rappt skrivet. Jag gillar att det finns en underfundig humor som får mig att dra på smilbanden.

En liten varning dock till den som inte lyssnat på tidigare delar i serien. Även om ”Jagad” funkar utmärkt att lyssna på som en fristående bok så refereras det frisk till tidigare delar i serien och viktiga pusselbitar avslöjas. Bäst är nog ändå att lyssna på böckerna i rätt ordning.

Poliserna i utredningsgruppen och vännerna i den närmaste kretsen som förekommer i boken var en ny och trevlig bekantskap för mig. Jag ser fram emot fortsättningen.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars tredje del, ”Höstmorden”, nu kommit i handeln. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Jan Guillous stora århundrade: upplösningen!

Tony Johansson har tidigare på sin hemsida – även publicerat här på Deckarlogg – gjort en genomgång av de nio föregående titlarna i Jan Guillous romanserie ”Det stora århundradet”.

Nu recenseras han också den avslutande titeln i serien.

***

Jan Guillou

Slutet på historien

(Piratförlaget)

Så har Jan Guillou nått fram till slutet i det som är hans andra dekalogi. Hamiltonserien bestod ju också av tio böcker (plus en novell), och utgjorde förstås en imponerande författarbragd. Men ”Det stora århundradet” toppar Hamilton.

Jag har tidigare recenserat de första nio böckerna. Jag läste dem i ett svep i våras, och det var en sådan läsupplevelse som man kommer att minnas även om många år.

”Det stora århundradet” är en episkt berättad släktsaga som tar sin början med tre norska fiskarbröder som genom slump och skicklighet utbildas till diplomingenjörer i Dresden och sedan sprids för historiens vindar.

En av dem lyckas skapa sig en förmögenhet i Tyska Östafrika som sedan de kommande generationerna träter om och lever på medan de vandrar genom det långa 1900-talet: Weimarrepubliken och nazismens maktövertag, det svenska 30-talet och samförståndandan, andra världskriget, 50-talets amerikanska hegemoni, 68-rörelsen, 80-talets nya ekonomi och så fram till sista boken med den fyndiga titeln ”Slutet på historien”.

Titeln anspelar förstås såväl på att det är sista boken som på 90-talsidén att med sovjetsystemets fall hade den ohejdade kapitalismen slutligen vunnit och därmed var historien slut.

Sverige har en lång tradition av politisk skönlitteratur. Från Sjöwall och Wahlöö till Guillou, Mankell och Stieg Larsson. Få har dock lyckats lika väl som Tony Johansson med att kombinera politisk insikt och skärpa med en riktigt bra intrig. (Magnus Nilsson, litteraturkritiker och professor i litteraturhistoria.)

Nåväl, hur väl lyckas han? Sådär, om jag ska vara ärlig. Man måste tycka väldigt mycket om Guillous författarskap för att uppskatta den. Det gör jag, så det vore fel att säga att jag inte njöt av att läsa den.

Men ”Slutet på historien” lider av samma brister som de andra fyra böckerna i serien som utspelas efter andra världskriget. Perspektivet snävas in. Från att alltid nån broder eller barn i första generationen befinner sig i historiens centrum, kretsar nu merparten av berättelsen kring ett av Guillous alter egon, advokat Eric Letang.

Det fungerade hyggligt i bok nr 7-8 där 68-rörelsen, IB och vänsterterrorism behandlades – det var åtminstone ur några perspektiv i historiens centrum. Men det fungerade väsentligt sämre i ”Äkta amerikanska jeans” (nr 6), ”Den andra dödssynden” (nr 9) och i ”Slutet på historien”.

I de två sista böckerna blir historien om det ”Stora århundradet” till Guillous diverse strider på 80- och 90-talen. Med all respekt för Guillous avslöjanden och strider men det hände faktiskt en hel del annat.

Det är med den känslan man lägger ifrån sig boken. Bra historia överlag – även om jag är rätt skeptisk till hur gammelonkel Haralds uppdykande hanteras – men så synd att berättelsen blivit så snäv.

Det här är ju tiden för Kalla krigets slut, Jugoslaviens upplösning, Irakkriget, EU:s marsch mot statsbildning – allt detta nämns men mest som en ram, inte såsom i de första böckerna där världshistorien blev en gestaltad berättelse. Det är väldigt synd.

Men Guillou är en briljant författare och ingen annan skulle ha klarat av att skriva hela den här episka tio böcker långa historien, så det blir trots detta en fyra. Serien som helhet måste ges en femma. Allt annat är uteslutet för ett sådant imponerande romanprojekt.

Slutet på historien finns som ljudbok, i inläsning av Tomas Bolme.

Tony Johansson, gästrecensent på Deckarlogg, är även deckarförfattare. Han har gett ut ”Den tredje passageraren” (2016), ”Smugglaren” (2018) och nu senast i försomras ”Källa X”, alla i miljöerna Landskrona med omnejd.

Briljant hyllning till pusseldeckaren

Stuart Turton
De sju morden på Evelyn Hardcastle
Övers: Ragnar Strömberg
(Modernista)

Wow! Jag bugar och tackar. Vilken fantastisk läsupplevelse. Vad ska jag läsa nu? Inget lär komma i närheten av ”De sju morden på Evelyn Hardcastle”. Det är den mest skruvade pusseldeckaren jag läst. På ett bra sätt.

Korsa Agatha Christies ”Och så var de bara en” med ”Ground Hog Day” och släng in ett överklassgäng med mörka hemligheter, en pestdoktor och en mordlysten lakej på ett förfallet brittiskt gods och du har lagt grunden för en pusseldeckare som slår knock på det mesta.

På det ensligt belägna lantgodset Blackheath upprepas samma dag dagen om och om igen. Släkten Hardcastle med vänner samlas till maskeradbal, då någon mördar dottern Evelyn. Kväll efter kväll går hon samma öde till mötes och varje gång kommer Aiden Bishop för sent för att rädda henne.

Det enda sättet att bryta cirkeln är att besvara den gäckande frågan: Vem mördade Evelyn Hardcastle? Problemet är att varje gång dagen börjar om på nytt vaknar Aiden upp i en ny kropp.

Jag älskar pusseldeckare och det gör författaren också. I efterordet förklarar han sin förkärlek för Agatha Christie och det finns gott om blinkningar i texten. Men det här är så mycket mer än tédrickande damer på mördarjakt. Den som har svårt att hålla isär olika historier och parallella handlingar lär få gråa hår.

Det är bokens grundstruktur och det krävs att man hänger med i svängarna för att inte tappa bort sig. Det är hjärngympa på hög nivå och som läsare försöker du hela tiden lista ut gåtans lösning.

Men som en tvättäkta pusseldeckare blir du givetvis lurad gång på gång. När svaret till slut presenteras känns det ändå naturligt och självklart. Det har hela tiden funnits där mitt framför ögonen.

Författaren har lyckats förnya genren och tagit den till en ny nivå. Det är bara att gratulera alla deckarfantaster som ännu inte läst boken. En riktig fest är uppdukad på lantgodset Blackheath. Betyg 5 av 5.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Spänningen vibrerar under ytan

Clara Clementine Eliasson
Mot San Francisco
(Romanus & Selling)

Annorlunda, egensinnigt, vackert och lite krångligt. ”Mot San Francisco” vågar ta plats. Språket spänner bågen och skjuter iväg en pil upp i det blå med metaforer som fluffiga moln på drift. Ibland brister strängen. Men som alla vet. Bättre att lystra till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Missförstå mig inte. Det är bra. Men ibland blir det bara lite för mycket av det goda.

Berättelsen handlar om två unga flickor på drift i en förort till San Diego. Om nätterna flyr de från tristessen och det förväntade till det förbjudna och farliga. Vi får följa Julie som förtrollas av den rebelliska grannflickan Elisabeth. Kallad B i boken. De spränger gränserna för sina äventyr och till slut flyr de tillsammans i en stulen bil. Det blir en klassisk road movie som andas Thelma och Louise. Katastrofen ruvar och skapar nerv.

Redan från början i boken får man veta att B kommer att ta till vapen och skjuta mot skolan som ligger mitt emot hennes hem. Händelsen bygger lite löst på den verkliga skolskjutningen i San Diego som genomfördes 1979 av Brenda Ann Spencer. Det är egentligen en ganska ointressant detalj som visserligen ger boken lite extra krydda men det är inte berättelsens styrka. Den ligger i skildringarna av relationerna. Den isande ensamheten i tvåsamheten. Och främlingskapet mellan mor och dotter.

Clara Clementine Eliasson Foto: Stefan Tell

Jag har läst väldigt många böcker där en alkoholiserad fader fått skapa fond till mörkret, och han finns med även här, men för en gång skull är det mödrarna som skaver. De känslomässigt frånvarande. Självupptagna och omedgörliga. Mödrarna som vägrar förstå eller som inte orkar ta sitt ansvar. Vi får följa Julie både i nutid och den där ödesdigra sommaren 1979. Hon lever utan att leva. Ständigt fångad i det förgångna.

Är det en deckare? Kanske inte men det finns en spänning som hela tiden ligger och vibrerar under ytan som jag tror att många läsare som uppskattar kriminallitteratur gillar. ”Mot San Francisco” är en övertygande debut av Clara Clementine Eliasson. Jag är övertygad om att hon kommer fortsätta skämma bort oss med berättelser som sticker ut från huvudfåran.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare, vilket framgår av den här recensionen, och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Verklighet och underhållning, enligt Peter Englund

Peter Englund.
Söndagsvägen
(Natur & Kultur)

Jazz, rock, punk och disco. Film, radio, television, internet och TV-spel. Allt har fördömts som moraliskt förkastligt när det var nytt. Från Platon och framåt återkommer samma argument genom historien; det nya är hotfullt och farligt, för individer och samhälle, argument som alltid får ett löjets skimmer över sig när det gått några år.

Jag blev faktiskt chockad över att historikern Peter Englund faller in i denna larmande kör i sin nya bok ”Söndagsvägen”. I hans fall är det kriminallitteraturen som är det stora hotet, något han avskyr, och han gör det i en bok som tillhör spänningslitteraturens allt populärare subgenre true crime?? Jag begriper faktiskt ingenting.

Särskilt bra är den inte heller, många inom denna subgenre gör ett bättre jobb. Dessutom återkommande tvärsäkra distinktioner mellan fiktion och fakta som är vetenskapsteoretiskt grumliga, också det förbryllande.

Jag har alltid haft en stor respekt för Peter Englund som historiker och författare. Minns särskilt hans Augustbelönade ”Ofredsår” från 1993 som är en levande och stark skildring av svenskt 1600-tal. Han har också stått för en stark och sansad röst som akademiledamot, inte minst under hans sex år som Akademiens ständige sekreterare.

Desto mer förvånad och besviken blev jag efter läsningen av nya boken ”Söndagsvägen” som behandlar ett av landets mest uppmärksammade rättsfall.

En kväll i juli 1965 påträffas artonåriga Kickan Granell död i sitt hem i ett idylliskt radhusområde i Hökarängen söder om Stockholm. De poliser som är först på plats avfärdar det som ett självmord, vilket skadar utredningen; det står snart klart att hon blivit mördad.

Därmed inleds den största och mest komplicerade mordutredningen i Sverige innan Palmemordet. Den legendariske kommissarien G.W. Larsson leder arbetet.
Det skulle dröja länge innan man kommer fram till svar på frågorna om vem som är mördaren och hur mordet genomförts.

Mordet väcker stor uppmärksamhet, på sätt och vis blir det starten på en speciell mediegenre, sommarmord på unga kvinnor, som särskilt kvällspressen kommer att ägna sig åt många år framåt. Det skapar också stor oro, gärningsmannen gått till verket med stort raffinemang, och både utredare och allmänhet fruktar en upprepning.

Peter Englund Foto: Alexander Mahmoud

När mördaren till slut grips visar det sig att han hela tiden funnits i närheten av utredningen. Bevisläget är inte så starkt; han frikänns i tingsrätten men fälls senare i hovrätten 22 december 1966. Under hela denna tid, nästan ett och ett halvt år, är uppmärksamheten i media enorm.

Englund har använt arkivmaterial från domstolar och polis, mediearkiv och intervjuer med berörda som fortfarande lever som källor för att kunna skapa sin berättelse. Det förefaller vara en gedigen research. Ambitionen har också varit att skapa en skildring av Sverige under rekordårens topp, som Englund definierar som mitten av 60-talet, och då inte bara av dess välstånd och framtidsoptimism, utan även dess mörka sidor.

Det är inte alls ointressant att läsa om fallets alla turer eller om den tid som jag, liksom Englund, är tillräckligt gammal för att komma ihåg, men det är varken fantastiskt eller särskilt minnesvärt. Jag har läst bättre true crime och bättre skildringar av denna moderna svenska historia.

Jag har två grundläggande problem. Ett gäller hans attityd till den spänningslitterära genre han nu anslutit sig till. Det handlar enligt Englund om böcker som inte erbjuder ”en väg till förståelse för världen utan en möjlighet till flykt ifrån den.” Den är också, enligt Englund, en av förklaringarna till mordet. Mördaren var ”en person uppfylld av den billiga kriminallitteraturens alla klichéer.

´NN´ var mycket riktigt storkonsument av den typen av litteratur. Fakta och fiktion kommunicerar.” Mördaren har ”plockat upp klichéer från populärkulturen och införlivat dem i sin fantasivärld.” Enligt Englund finns det ”få litterära genrer där glappet mellan sken och verklighet är så avgrundsdjupt som just underhållningsdeckare”.

Men om man bara tar det aktuella samhällsproblemet, kvinnohat, kvinnoförakt, och mäns våld mot kvinnor, finns det bara under det senaste året gott om exempel från svensk spänningslitteratur som ger starkt verklighetsbaserad ”förståelse för världen”.

Pascal Engmans ”Råttkungen” introducerade debatten om Incelrörelsen i Sverige. Simon Häggströms ”I skuggan av Sektor 5” gav en råstark och kunnigt verklighetsbaserad förståelse för den internationella människohandel som finns bakom prostitutionen i Stockholm. Författare som Katarina Wennstam, Caroline Engvall och många fler är exempel på skribenter inom spänningslitteraturer som ger en ”förståelse för världen” när det gäller just dessa samhällsproblem.

På ett mer generellt plan kan man t ex nämna författare inom genren som Anders Roslund och Tove Alsterdal som hela tiden använder sin skickliga skönlitterära förmåga för att sprida förståelse för högst reella och väl researchade samhällsproblem till miljoner människor i ställer för de få tusen som en ”fackbok” inom området skulle nå.

Mitt andra problem hänger delvis samman med det första. Det handlar om den skarpa gräns som denna författare hela tiden gör mellan fiktion och fakta, där det förra är föraktligt och det senare, som han själv ägnar sig åt, är berömvärt. Jag har två invändningar.

Den ena handlar om att Peter Englunds berättelse naturligtvis är just det; hans personliga och subjektiva berättelse, något annat är inte möjligt. Det är han som väljer vilka pusselbitar han vill lyfta fram, på vilket sätt han gör det, hur han lyfter in sina personliga värderingar i texten, hur han skapar sin bild som självklart skiljer sig från en annan författares bild av samma händelse.

För mig är tvärtom fiktionen ofta överlägsen det förment dokumentära när det gäller att skapa förståelse för människor, samhälle och historia. Ett exempel från Englunds hemmaplan, svensk historia: Tre av fjolårets bästa svenska böcker var Steve Sem-Sandbergs ”W”, Eva-Marie Liffners, ”Vem kan segla” och Niklas Natt och Dags ”1974”.

Alla tre är fiktion, romaner baserade på omfattande research (en av dem t o m ”kriminallitteratur”), men tillsammans gav de mig en förståelse för det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet i Sverige som jag aldrig fått från ”facklitteraturens” historieböcker.

Jag är sorgsen, för mig blev ”Söndagsvägen” en besvikelse.

Anders Kapp,
gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner, det finns för närvarande cirka 270 titlar att läsa om!

Från Gullspång till Karlstad. Mästerligt!

Lina Bengtsdotter
Beatrice
(Forum)

När Mirja Turestedts karaktäristiska röst börjar läsa inledningen till Lina Bengtsdotters tredje deckare om Charlie Lager är det som om jag förflyttas i tid och rum.

Jag är tillbaka i den mörka, suggestiva världen som knockade mig fullständigt när jag lyssnade på ”Annabelle”, som är första delen i serien.

Unga, trasiga kvinnor drivs till psykets utmarker av destruktiva krafter. Alla män är svin som super, knarkar, ljuger och våldtar. Och mitt i den flödande svärtan står Charlie Lager och försöker att värja sig från sina egna mörka demoner.

Kriminalinspektör Charlie Lager kallas till Karlstad där en nio månaders flicka försvunnit. Föräldrarna är i chock och lovande spår förvandlas till återvändsgränder. Charlie får en känsla av att ingen vill berätta hela sanningen om den försvunna Beatrice.

Samtidigt får vi följa en bihistoria om unga kvinnor som tvångsomhändertagits på ett behandlingshem. Cirklarna tätnar och spåren går i en oväntad riktning.

Jag känner inte till någon som skriver så ursinniga och trovärdiga dialoger som Lina Bengtsdotter. Uppläsaren Mirja Turestedt gör den om möjligt ännu bättre. De olika karaktärerna får precis lagom gestaltning.

Och här är enligt mig bokens stora styrka. Intrigen bjuder på en del vändningar men är ganska rak och enkel. Det är i dialogerna som det bränner till och lyfter. Jag gillar också att kvinnorna i boken är så komplexa.

Här finns onda och goda kvinnor. De ljuger, super och överger sina barn. Män är så klart svin men det känns som regel i dagens kriminallitteratur.

Första delen i serien, ”Annabelle”, tyckte jag var något nytt och spännande. Del två, ”Franceska”, var bra men jag upplevde den ändå som mer av samma. I del tre, ”Beatrice”, är det mycket som känns igen men här tar författaren ett steg vidare.

Ett tema i boken är psykisk ohälsa och det ger den ett extra dimension. Det finns en dialog där texten går på djupet utan att det känns påklistrat.

Det är bara ett problem med ”Beatrice”. När jag har lyssnat klart vet jag att jag förmodligen får vänta ett helt år innan jag får kliva in i Charlie Lagers mörka värld igen. Det är alldeles för länge.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare, vilket framgår av den här recensionen, och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Otroligt läskigt

Sadie Jones
Ormarna
Övers: Annika H Löfvendahl / Jan Hultman
[Etta]

Ur baksidestexten:

”Det nygifta paret Bea och Dan tar sina sista sparpengar och lämnar London för en lång bilsemester i Europa. Första stoppet är hos Beas bror Alex, som driver ett hotell i Frankrike. Väl på plats inser de att det är något som inte stämmer med hans verksamhet. Hotellet har inga gäster och Alex skriver in påhittade gäster i liggaren – det enda liv som finns i huset är ormarna som rasslar på vinden…”

Den här boken är något av det läskigaste jag har läst den här våren och sommaren. Uppbygd som ett slags familjedrama skruvas spänningen upp långsamt, men säkert.

De små vardagsdetaljerna är vackert skildrade, men det finns hela tiden något olycksbådande mellan raderna. Man vet att det kommer att hända något, samtidigt går det inte att gissa vad, så det är bara att läsa vidare.

I grunden är ”Ormarna” en thriller om det mänskliga sinnet, girighet och nästan ofattbar ondska. Det är sorgligt hur Bea, som hela livet resolut har vägrat att ta emot sin far blodspengar, hjälplöst fastnar i ett spindelnät av lögner och korruption.

Dialogen är väldigt verklighetstrogen, men kan bli lite väl långdragen och detaljerad för min smak. Visst är det viktigt att skriva realistiskt, men som fiktiv författare har man makten att inte behöva trötta ut läsaren.

Hursomhelst så påverkar det inte spänningen som finns där hela tiden. Absolut ingen bok för läsare som kräver ett lyckligt slut, men fascinerande, tankeväckande, skickligt skriven och som sagt otroligt läskig.

Mariette Lindstein,
gästrecensent på Deckarlogg, har gjort stor succé med sina romaner om ”Sekten på Dimön”, som den första titeln hette (den kom 2015). Lindsteins romanserie, som nu verkar bli två gånger tre romaner, om en sekt, dess ledare och medlemmar, bygger på egna erfarenheter från Scientologerna i Kalifornien och hur hon 2004 lyckades fly därifrån.

Lisbeth Salander i Kanada

Sheena Kamal
De som försvann
Övers: Gunilla Mattsson
(Harper Collins Nordic)

Wow! Golvad, knäckt och lycklig. Efter att ha läst ut ”De som försvann” av Sheena Kamal greppar jag efter syrgastuben och tar ett djupt andetag. Under de sista hundra sidorna har jag glömt bort att andas. Det här är en deckare som knuffar läsaren över stupet och in i katarsis och himmelriket, ledsagade av anti-hjältinnan Nora Watts och hennes skabbiga hund genom Vancouvers mörka bakgator.

En dag får Nora ett telefonsamtal som orsakar att hennes bräckliga värld rämnar. Hennes bortadopterade dotter är försvunnen. Noras jagas av mörka demoner från det förflutna. Hon har tagit sig upp från botten men befinner sig hela tiden på gränsen till avgrunden. Nu kastas hon in jakten på sin försvunna dotter och tvingas möta sina värsta mardrömmar.

Jag måste erkänna att jag älskar deckares som tar mig till platser som jag inte känner till. Det får gärna vara kargt, mörkt och utsatt för regnväder som aldrig tycks sluta. I boken ”De som försvann” förflyttas läsaren till Vancouvers mindre vykortsvackra delar.

Nora rör sig på samhällets botten och lyckas med nöd och näppe hålla sig flytande. Hennes sökandet efter dottern för henne utanför staden till snöklädda berg och karga öar. Jag som läsare får lära känna en del av Kanade som jag inte haft en aning om även om det är i skönlitteraturens koncentrat.

Intrigen blir allt mer komplicerad och det som från början verkar vara en rymning visar sig vara något helt annat. Under storyns gång får vi veta mer om Noras trassliga förflutna. Hon litar inte på någon och det finna anledningar till att det är så.

Bokens nerv skruvas upp på ett skickligt sätt och jag älskar upplösningen. Jag vill inte avslöja för mycket men den som läser ”De som försvann” till slutet blir rikligt belönad. Betyg, en sällsynt 5 av 5.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare (fast den här boken läste han) och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Ner till bror, upp med mor och hemåt för janakippo

Deckarloggs gästrecensent Kenneth Olausson har läst sista (eller den senaste?) delen av Karin Smirnoffs romandebuttrilogi om janakippo. Han sammanfattar samtidigt hela serien.

***

Karin Smirnoff
Sen for jag hem
(Polaris)

Karin Smirnoff kom 2018 från ingenstans och gjorde succé med boken ”Jag for ner till bror”. Året därpå kom ”Vi for upp med mor” och nu i år ”Sen for jag hem”. Alla tre med den egensinniga Jana Kippo – eller jaanakippo om man hellre vill det – i huvudrollen.

Att säga att en författare som var dryga 50 år när hon debuterade kommer från ingenstans är naturligtvis i sig ett märkligt påstående. Innan dess har hon förstås haft ett annat och lika viktigt liv.

Hon är född i Umeå och bor nu – läser jag mig till i all kunskaps moder Wikipedia – i Piteå men har också bott och verkat i Stockholmstrakten, plattlandet Skåne och i Paris. Nu kallar hon sig säkert, och detta med all rätt, för författare men hennes yrkesbakgrund är onekligen brokig.

Hon har bland annat drivit ett gatukök (i Hammenhög, tillägg från Sydostskånebaserade Deckarlogg!), en verksamhet som säljer träprodukter och arbetat som journalist. Hon har också av och till läst olika akademiska kurser och det var under tiden hon läste litterär gestaltning i Lund som hon debuterade med den Augustprisnominerade ”Jag for ner till bror”.

Karin Smirnoff. Foto från förlaget.

Vart ska hon ta vägen nu? Ja, inte vet jag, men förhoppningsvis fortsätter hon med att skriva böcker. Från början, har jag läst eller hört, var tanken att de tre böcker hon nu publicerat skulle vara just en trilogi och att hon sen skulle fortsätta med annat skrivande. Vi får väl se i sinom tid.

(Om du vill läsa vad jag skrev om ”Jag for ner till bror” och ”Vi for upp med mor” – och varför skulle du inte vilja det – kan du klicka på respektive titel ovan och göra det. Jag gav för min del böckerna tre respektive fem stars, kan jag väl berätta om du skulle vara nyfiken.)

Nå. Men vad om ”Sen for jag hem”. Berättelsen är, får man nog säga, tredelad om än förstås hopknuten – en om hennes tid i Smalånger efter broderns död och vad som efter det händer med henne själv och andra i den lilla hålan, en om hennes helvetestid i Stockholm och en tredje om en kontakt hon får, eller tar sig, med en stenhuggare/konstnär.

Alla tre delarna samverkar och påverkar varandra och berättelsen i olika grad. Alla lika nödvändig för att försök förstå vad livet kan komma att ta vägen för Jana Kippo. Och vilken väg det är vet inte läsaren och knappast heller Jana Kippo själv. Det är bara att hoppas att Smirnoff inte får för sig att i en fjärde bok föra berättelsen till ett slags tydligt och tillrättalagt slut där de nu öppna och lösa trådarna knuts ihop. Det vore synd.

När djävulen blir gammal blir han religiös. När gud blir gammal blir han kanske bara långsam. Som andra gamlingar. (Ur ”Sen for jag hem”.)

Berättelsen i ”Sen for jag hem” är enligt min mening för lång och förutsätter, vilket förstås kan vara svårt att undvika när man uttalat skriver en trilogi, att man inte bara läst de två tidigare böckerna utan också kommer ihåg dem till deras bärande delar. Det kan vara svårt nog.

Och än svårare blir det för läsaren att begripa varför Smirnoff nu för in nya, och som jag tycker ovidkommande historier eller romanfigurer, till exempel den unge ensamkommande flyktingpojken som kommer att kallas Noordin. Samtidigt som hon bara i en mening nämner sådant som jag tycker borde fått större plats och som tydligare knutit ihop trilogin, till exempel att den vedervärdige pastersilas har lägrat kvinnan som Janas bror skulle gifta sig med och gjort henne med barn.

Mer av samma sort finns tyvärr. För lång blir alltså berättelsen. Och samtidigt i delar för summarisk. Och därtill för splittrad.

Jag får intrycket att Smirnoff har huvudet fullt av historier som bara måste ut. Ett större lugn skulle jag vilja att hon kunde gett sig och till exempel låtit den intressanta delen om Janas kontakter med konstnären/stenhuggaren och för den delen hennes kärlek till hans dotter ta den plats den förtjänar, men i en alldeles egen bok. Och att hon helt strukit den kanske för henne personligen viktiga delen om kärleks/misshandelshistorien. Om sådant har man läst förr – lika djävligt som här, men Smirnoff tillför inte till läsaren någon förståelse vad som driver en våldsman. Andra har gjort det bättre.

Jana Kippo är hård mot de hårda. Hårdast mot sig själv, kanske. Men hon har en oväntad ömhet inte bara mot de gamlingar hon möter i sitt arbete som timvikarie inom hemtjänsten utan också mot gamla och för den delen nya kärlekar. Och inte minst mot sin tvillingbror, den döde, som är närvarande i berättelsen genom kommentar och tillrättalägganden.

Men oförrätter, nederlag och både fysisk och psykisk misshandel glömmer hon inte. Och vem gör det, för den delen. Hård mot de hårda, alltså. Men hon har samtidigt en slutenhet mot annat som borde var viktigt i hennes liv, mot sin egen dotter till exempel. Och inte oväntat glömmer hon den resa hon lovat dottern – ”Hej mamma skrev hon. Står på Arlanda. Förstår att du inte kommer. Planet går strax. Vi kanske hörs någon gång” lyder ett sista sms från dotter till mamma.

Det är allt kring detta, jaanakippos och andras liv i Smalånger, jag hade hoppats att Smirnoff stannat längre och utförligare. Det är också i den delen jag tycker att Smirnoffs speciella kantiga, lite bittra skrivsätt och sätt i övrigt att ge oss läsare sin historia passar som bäst, men för den delen i och för sig också när hon berättar om konstnären/stenhuggaren.

Nå. Vilket betyg ska ”Sen for jag hem” få? Fyra av fem.

Kenneth Olausson,
gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här gästrecensionen.

Deckarloggs halvårsbästa svenska krimi

Deckarloggs halvårsrapport: följande är 2020 års bästa svenska deckare och annan krimi så här långt av året. Observera att författarna har placerats i bokstavs- och absolut inte rangordning.

Maria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)
Året är 1949 när Mikael Fuchs fortsätter att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett både historiskt och framtida Stockholm. Miljön är genialt påhittat: ett Stockholm som kunde blivit verklighet om politikerna fått igenom idéerna om att modernisera staden – som att låta Nya Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg. En man hittas flytande – troligen död – i en swimmingpool på lyxiga Djurgården. Stämning: så noir att Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. Pastisch och lek med deckargenren men samtidigt på allvar och med exakt tonkänsla.

Stina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Anne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat. Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

David Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)
David Ärlemalms har debuterat med en mans-, gangster och Stockholmsroman som väl inte är en deckare men en thriller och krimi. Skildringen av pappan, den före detta narkomanen, sparkade kocken och därför återigen biltjuven Arto, som bor ensam med sin dotter i en lägenhet vid Mariatorget i Stockholm, är lika ömsint som brutal. Fenomenalt språk dessutom. Ärlemalm har förmågan att välja ord och stryka meningar. Tveklöst en av årets bästa krimidebutanter och en av 2020 krimiromaner också, redan nu.