Bortom civilisationen

Danskan Ana Riels låt säga nästan-deckare utsågs av Svenska Deckarakademin till årets bästa översatta deckare/kriminalroman. Ungefär så här skrev jag om den, i min recension till Gota Medias tidningar.

***

Ane Riel
Spänning
Kåda
Övers: Helena Ridelberg
(Modernista)

Danskan Ane Riel bevisar att kriminalgenren är ett stort litterärt träd med fler grenar än någon deckarläsare kan ana.

KådaDeckare, förresten? Ens en kriminalroman? ”Kåda” kan i alla fall beskrivas som en spänningsroman.

Otäckt spännande att läsa om familjen Haarder på Hovedet, en mycket liten ö utanför en lite större ö och långt från fastlandet (i betydelsen: bortom civilisationen).

Pappa Jens isolerar sin familj och fyller gården med allt mer skräp och mamma Maria blir allt större och tyngre.

Liv, den sjuåriga dottern, är en vildmarksflicka. Carl, hennes tvillingbror, måste – väl? – vara död. Liksom farmor, fast nyss levde hon.

”Kåda”, som både kan bilda bärnsten och användas till att balsamera lik, är en viktig ingrediens i berättelsen.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2017

 

Annonser

Deckarakademin prisar…

Så här gick…

Jag bommade en och fick ett rätt men blev dessvärre också besviken. Årets deckardebutant är klart läsvärd, dock inte min favorit.

Så här tyckte i alla fall Svenska Deckarakademins ledamöter:

2017 års bästa svenska deckare / kriminalroman: ”Husdjuret”av Camilla Grebe. Motivering är: Intrikat intrigbygge med finstämd skildring av människor i avfolkningsbygd.

2017 års bästa till svenska översatta deckare / kriminalroman: ”Kåda” av Ane Riel. Motivering: En absurd och överraskande komisk tragedi.

2017 års debutant: ”1793” av Niklas Natt och Dags. Motivering: En Välgestaltad historisk mordgåta med såväl råhet som värme och medmänsklighet.

2017 års fackbok: ”Död och dagishämtningar. En kvantitativ analys av det tidiga 2000-talets svenska kriminallitteratur” av Karl Berglund. Motivering: En statistisk och dräpande genomgång av innehållet i några av deckarboomens viktigaste verk.

Boel Unnerstad prisades också för översättargärning.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

PS. Med start en bit in i december kommer Deckarlogg att lista årets bästa deckare, svenska som utländska, fackböcker, bästa deckarförlag, omslag mmed mera.

Vilka blir årets deckare?

Ska man = jag tycka nu då, hoppas eller gissa?

Vilka av de författare/titlar som nominerats till Svenska Deckarkademins priser för 2017 års bästa svenska respektive till svenska översatta deckare kommer att hamna högst upp när resultatet tillkännages i morgon söndag på deckarbiblioteket i Eskilstuna?

De nominerade kan du se HÄR men vilka böcker är bäst? Nu har jag hunnit läsa alla och med risk förstås att jag bommar så tror jag att följande författare kommer att belönas:

Årets bästa svenska deckare/kriminalroman:

Thomas Engström”Öster om avgrunden” (Bonniers) av Thomas Engström. Mitt omdöme: för att han med fjärde delen av sin hårdkokta spionnoirserie förnyat agent- och spiongenren genom att blanda in och röra om med andra genrer och därmed skapat sin egen form av spionroman. Han skriver dessutom med en egen röst.

Fast gardera ändå med Anders de la Mottes ”Höstdåd” (Forum): en deckare/polisroman som utspelar sig i dubbla tider, skildrade i presens och preteritum, och där den nordvästskånska naturen är en extra huvudperson eller till och med huvudpersonen.

Bästa till svenska översatta deckare/kriminalroman:

KådaÄnnu svårare att gissa och tro… Men jag tror att jag väljer danskan Ane Riels ”Kåda” (Modernista, övers: Helena Ridelberg) för att märkligare och mer annorlunda deckare har jag inte läst i år.

Förresten, ”Kåda” kan knappast kallas deckare. Kanske ingen kriminalroman ens? Fast absolut en spänningsroman.

Huvudperson: en liten flicka som bor med sin familj på en liten ö utanför en annan lite större ö och långt från fastlandet, samhället och omvärlden. Hon och familjen har blivit och blir allt mer därefter.

Annabelle BengtsdotterÅrets debutant:

Så till sist, vilket jag skrivit förut, kommer jag att vara besviken om inte Lina Bengtsdotter tilldelas ett debutantpris för sin kvinno- och landsbygdsdeckare, det vill säga Gullspångsdeckaren ”Annabelle” (Forum).

Bengt Eriksson

Flyktingar, biotech, kärlek och poesi

Lone Theils
Den blå poetens kärlek
övers: Margareta Järnebrand
(Norstedts)

Nu föreligger den andra romanen om journalisten Nora Sand. ”Den blå poetens kärlek” är en fristående fortsättning på danska Lone Theils mycket lovande debut med ”Flickorna på Englandsbåten”, då som nu i utmärkt översättning av Margareta Järnebrand,

Det är en hemsk historia som Nora Sand har att gräva i. En iransk poet och Nobelpristagare, Manash Ishmail, har kommit som flykting till Danmark. Med på flykten fanns hans älskade hustru Amina men genom en serie olyckliga omständigheter har paret skilts åt och nu vet ingen vad Amina är.

Ishmail ger aldrig några intervjuer och uppträder inte i TV. Hans poesi är budskapet och så ska det förbli. Men inte längre. Han är beredd att ge en enda intervju och den ska Nora Sand få. Kulturredaktionen på tidskriften Globalt är i upprorsstämning: Varför just Nora?

Manash Ishmail vill att Nora ska hitta hans hustru. De senaste livstecknen kom från London och London är Noras bas. Hur kan en kvinna bara försvinna så spårlöst att man tvivlar på att hon ens har funnits?

Theils blå poetNora Sand kommer snabbt i kontakt med den nya verkligheten där flyktingmottagande och hantering är utsålt till privata företag som med engelska regeringens goda minne håller människor inspärrade i ogenomträngliga fängelsekomplex innan de deporteras. Ingen insyn, inget demokratiskt ifrågasättande är möjligt i denna värld där ideella organisationer övervakas, hotas och trakasseras, eldsjälar förföljs.

Kan detta verkligen vara det moderna England? Allt är gungande, kafkaeskt obegripligt och undflyende. Vad gör en tuff reporter när inget finns registrerat, den byråkratiska rundgången mardrömslik och otäcka trojaner i datorn raderar filer, stjäl video och telefonsamtal och allt, allt blir förstört?

Nora Sand väntar. På att rätt person ska dyka upp, på att hon ska kunna följa de få fysiska spår som finns. Hon tar hjälp av pålitliga vänner. Till sist lyckas hon skapa sig en bild av situationen och den visar sig vara långt värre än hon först kunnat ana.

Vilka förbindelser har ett danskt superföretag i biotech-branschen med ett internationellt läkemedelsbolag och ett amerikanskt säkerhetsföretag i Texas? Vad är det för revolutionerande medicin som företaget ska lansera? Ofattbara summor står på spel och spåren leder rätt in i flyktingförvaringen.

Det är inga roliga besked hon kan lämna till den väntande maken – eller för all del till sin redaktion. Alltför mycket står på spel, alltför mycket pengar är i omlopp och Globalt är bara en liten aktör på den internationella scenen.

Och Nora Sand är lika envis, käck och halsstarrig som i förra boken, och min kritik kvarstår: Hon är en intressant person som skulle må mycket väl av att fördjupas utan att förlora ett uns av sin envetna professionalism. Det vore intressant att få en lite djupare inblick i hennes drivkrafter och motiv. Kort sagt, hur hon blev som hon blev.

Men visst är det bra. Det är spännande och välskrivet och kopplingen mellan skumraskfinans och flyktingar minst sagt vältajmad. Det privata får sin beskärda del genom poeten Manash Ishmail och hans hustrus öden och med de bekymmer Nora själv har med kärleken och dess komplikationer.

Lone Theils har en egen ton och ett språk som matchar. Men några lösa ändar hänger sig envist kvar och skaver utan avslut. Vilket inte hindrar att jag ser fram emot Nora Sands vidare öden.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

Halva Jussi Adler-Olsen

Halvtidsrapport.

Det innebär att jag kommit halvvägs i ”Selfies” (Albert Bonniers, övers: Leif Jacobsen), den senaste och nya titeln i Jussi Adler-Olsens polis- och samhällsromanserie om och med Avdelning Q vid Köpenhamnspolisen.

Jag kan rapportera att den är bra, så här långt. Och håller det sig romanen ut kan ”Selfies” nog faktiskt vara det bästa som Adler-Olsen skrivit.

Det var någon, såg jag, som menade att ”komiken är borta” i den nya romanen. Men nej, det stämmer ju inte.

Däremot har Adler-Olsen kokat ner det burleska, som förekommer i seriens tidigare titlar, till ett drag av ironi, som finns i allt som händer och sker och framför allt i personskildringarna.

Adler Olsen selfiesIngen elak ironi – utan tvärtom ett vänligt leende mot och inför de människor som lever ”on the wild side”; de som mer eller mindre stötts ut av själva livet. Vilket gäller många eller t o m de flesta personer i Adler-Olsens deckare.

Dels är det ju Avdelning Q – för så att säga utstötta poliser/brottsbekämpare. Den här gången främst Rose, som har det riktigt illa, värre än tidigare.

Dessutom skildras ett gäng yngre kvinnor: en ”glamourös” tjejliga som i brist på pengar och glamour lever på socialbidrag.

Och här tillkommer ännu en kvinna, något äldre, som arbetar just på socialkontoret och inte har det så bra hon heller, varken fysiskt eller psykiskt.

Jussi Adler-Olsen skildrar alla dessa människor med vad jag skulle beskriva som vänlig, ja, kärleksfull, ironi.

Vad gäller intrig och händelser löper flera historier parallellt eller snarare samtidigt.

Det är dels Rose och hur hon har det, nog det viktigasta. Också ett mordfall, om det nu är mord: en gammal kvinna som hittats död i Rosenborg Slotshave. Eller två mordfall, för det nya fallet har likheter med ett tidigare mordfall.

Och så är det tjejligan, vad tar de unga tjejerna sig till när de saknar pengar och då inte kan få till det med glamouren? Och socialsekreteraren, vad tar hon sig till, i sin desperation.

Några på- och mordkörningar med bil förekommer också, så långt jag läst. Allt detta får Jussi Adler-Olsen ihop till enhet. Skickligt gjort.

Nu ska jag låta ”Selfies” vila ett tag. Måste läsa om Fritiof Nilsson Piratens långnovell/kortroman ”Mannen som blev ensam” för en artikel jag ska skriva i veckan. Också Piratens novell är förresten en slags krimi eller åtminstone spänningsberättelse.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

En kvinna eller två

Anna Ekberg
Den hemliga kvinnan
övers: Lars Ahlström
(Massolit)

Anna Ekberg är en pseudonym. Bakom den döljer sig – mer eller mindre – två manliga danska författare: Anders Rønnow Klarlund och Jacob Weinreich.

Kan man göra så? Eller t o m, får man göra så? I betydelsen: kan en man eller i det här fallet ett par män skildra kvinnor i en kriminalroman som om romanen hade skrivits av en kvinna?

Och varför? Ja, varför skrev inte de manliga danska författarna i sina rätta namn? Varför gömma sig bakom ett kvinnligt författarnamn?

Den hemliga kvinnanFör att luras? Eller för att de – eller bokförlaget – trodde att annars skulle inte kvinnor läsa boken och ”tro” på den?

Nej, jag vet inte. Jag undrar blott (men att inte kvinnor skulle kunna skildra män eller män kunna skildra kvinnor… njä, finns det väl många exempel på att det går).

Lyckades då Anders Rønnow Klarlund och Jacob Weinreich att lura – de danska – kritikerna och därmed de danska deckarläsarna? Förblev pseudonymen hemlig?

Nej, inte alls. Pseudonymen avslöjades genast, stod nog i varenda recension.

Och vad tyckte de danska kritikerna? Hur klarade författarna av att skildra en kvinna, så att säga, inifrån?

Sådär, tyckte vissa. Rätt bra, menade andra.

Huvudpersonen heter antingen Louise eller Helene. Till att börja med Louise, som är lyckligt gift då en annan man dyker och hävdar att hon i själva verket heter Helene och är hans försvunna hustru.

Louise minns inte. Hon kan inte minnas sitt förflutna.

Anna Ekberg / Anders Rønnow Klarlund / Jacob Weinreich ställer den allt mer populära genren ”domestic noir” på sin spets i romanen ”Den hemliga kvinnan”.

Ämne: kärlekens vara och inte vara. Resultat: ett intensivt och starkt porträtt av en bräcklig kvinna som måste bli stark.

Min åsikt: jag ansluter mig till de danska kritiker som tycker att det här är ju rätt bra.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Mörk, regnig natt på Nørrebro

Skrev en recension i Kvällsposten av Jesper Steins andra krimi, ”Bye Bye Blackbird”, när den 2013 gavs ut i Danmark. Nu finns krimin också på svenska så här kommer min recension igen.

*

Se på omslaget: ett nattfoto, mörkt och regnigt, av Nørreport Station. Exakt så är stämningen i Jesper Steins nya krimi ”Bye Bye Blackbird” (Norstedts; övers: Margareta Järnebrand). Som en ”Nørrebro blues”, för att låna ett uttryck från en dansk recension.

Miljön är alltså Nørrebro (med omnejd), liksom i debuten ”Uro” / ”Oro” (även den utgiven av Norstedts i Sverige). Stein fortsätter också att göra något som blivit allt vanligare bland manliga deckarförfattare, nämligen att skriva en krimi och en mansroman på samma gång.

stein-blackbirdKriminalhistorien handlar om en serie våldtäkter som begåtts i Köpenhamn. En maskerad man smyger in i lägenheter och våldtar kvinnor under knivhot. Just ”serie”, för det visar sig att det måste vara en serievåldtäktsman.

Axel Steen, vicepolitikommissær / kriminalinspektör, skild, far till en liten dotter och hasch(miss)brukare, upptäcker sambanden. Han ser likheter mellan våldtäkterna och ett olöst mord som gnagt på hans samvete sen det skedde för fyra år sen. Det var hans nitiska polisarbete för att hitta mördaren som spräckte äktenskapet.

Steen har lätt att brusa upp. Han är en polis och man på gott och ont. Nog mest ont. Men det som är en sämre egenskap privat kan vara en tillgång i polisarbetet.

Mellan raderna analyseras könsrollerna. Den manlige polisen Steen tar anmälningarna om våldtäkter på allvar – till skillnad mot den kvinnliga polis som förut hade hand om dem: så många anmälningar att de måste vara påhittade eller överdrivna…

Något jag tycker är bra… Nej, så kan jag inte uttrycka det. Något jag uppskattar… Nej, det passar inte heller. Vad jag försöker säga är att ”Bye Bye Blackbird” är så brutal och rå som en krimi ska vara.

Inga direkta våldskildringar men genom förhör och protokoll förmedlas all den skräck, det hat och självhat, rädslan för kroppslig beröring, som våldtagna kvinnor tvingas bära inom sig under kanske resten av livet.

Deckarlogg 2Nej, ”Bye Bye Blackbird” är ingen deckare man läser för att koppla av och få en stunds underhållning.

Bengt Eriksson