Dan Turèll i Vangede

Turellsamlingen skylten ingång 2 liten

– Idén kom upp redan tidigare. Men så för ungefär 6 år sen fick vi höra rykten om att ett bibliotek på Jylland skulle bygga upp en Turèllsamling. På Jylland!? Ska det finnas en Turèllsamling så är det ju i Vangede! Genast satte vi fart med att samla in material och i oktober 2003 invigdes Turèllsamlingen, jämnt 10 år efter Dan Turèlls död.

Detta berättar – utbrister! – den entusiastiske bibliotekarien Jørgen Ram Pedersen, tillförordnad ansvarig för Turèllsamlingen vid Vangede filialbibliotek strax utanför Köpenhamn.

Och vem skulle kunna ha invändningar mot att samlingen finns just här? Det var i Vangede som Dan Turèll växte upp. Sitt genombrott som författare fick han 1975 med boken ”Vangede billeder”, en självupplevd skildring av Gentofte kommuns arbetarstadsdel Vangede.

Jo, det finns nog de som har invändningar…

– Inte alla tyckte om hans beskrivning av Vangede. Och det kan jag förstå. När Dan Turèll kom till Vangede för att prata om boken så fick han fly bakvägen, Vad jag inte kan förstå är att det efter alla dessa år finns Vangedebor som – fortfarande! – är arga på honom.

Turèllsamlingen har ett eget rum på biblioteket. Det behövs. Turèll skrev och verkade i många genrer: egen poesi och tolkningar, essäer, klummer och skönlitterär prosa, inte minst kriminallitteratur. Från debuten på 60-talet publicerade han sig flitigt – tala om underdrift – i alla dessa genrer!

Borden, hyllorna och montrarna är (över)fulla med hans egna böcker, antologier och tidskrifter där han medverkat och de böcker som skrivits om honom, cd-skivor där han läser dikter till musik, långfilmen ”Mord i mørket” (efter hans debutdeckare med samma titel), framträdanden och intervjuer på dvd…

Turellsamling 2 liten

Jørgen Ram Pedersen på Turèllsamlingen i Vangede.
Foto: Bengt Eriksson

– Nej, allt som han skrev har vi inte, säger Turèllbibliotekarien och låter tveksam. Kan man lokalisera allt han skrivit? Kan en Turèllsamling bli helt komplett? Som exempel går bibliotekarien och hämtar ett nyförvärv: en liten ”bankbog” (utgiven 1985 av Den Københavnske Bank) där Dan Turèll bidragit med en ”Bank-blues”.

Det mest svåråtkomliga, det som biblioteket endast lyckats hitta och köpa in ett exemplar av, måste man läsa på plats. Men de flesta böckerna kan danskar antingen komma hit och låna eller göra ett fjärrlån från sitt eget bibliotek. (Det sista gäller även Turèlls svenska fans.)

– Någon höll upp en bok och utbrast: ”Det här är ju en förstaupplaga! Vet ni vad en sådan kostar? Hur vågar ni låna ut den?” Jag brukar svara, säger Jørgen Ram Pedersen, att böckerna ska läsas. Och man får ju lita på folk.

Resrutt:
Öresundståg eller buss till Hovedbanegården i Köpenhamn. Byte till S-tåg mot Hilleröd, avstigning på Vangede station. Cirka tio minuters promenad längs Vangede Vej till Vangede Bygade, där Vangede filialbibliotek med Turèllsamlingen finns på nr 45.

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2006

_______________________________________________

 

http://turellsamlingen.dk

Dan Turèllsamlingens innehållsrikt lockande hemsida.

I backspegeln: Den kvinnliga danska deckarvågen

”En ny Karin Sommer-deckare?” frågades det när jag nyss recenserade Gretelise Holms återkomst till deckargenren med ”Dødfunden” (Harper Collins, endast på danska än så länge).

Nej, måste jag tyvärr svara. En fristående roman, inte en ny titel i deckarserien om journalisten Karin Sommer. (Hur gammal kan hon ha blivit nu, förresten?)

Men det fick mig samtidigt att minnas en trippelintervju jag gjorde för ett antal år sen med just tre danska deckarförfattarinnor. Danmark låg efter både Sverige och Norge men då började en kvinnlig deckarvåg att märkas av också i Danmark.

Den texten kanske fortfarande kan vara av intresse, tänkte jag. Som hågkomst i backspegeln eller som introduktion, för den som inte upptäckt och läst de danska deckarförfattarinnorna? Här följer min trippelpresentation/intervju…

***

Tre danska deckarförfattarinnor – Gretelise Holm, Elsebeth Egholm och Sara Blædel – lanseras i Sverige. Det är förstås glädjande. Men det är också – på flera sätt – ovanligt och oväntat.

Dels brukar inte svenska förlag vara så intresserade av danska författare, oavsett om de skriver kriminalromaner eller annan skönlitteratur. Dels brukar det vara män – och inte kvinnor – som skriver deckare i Danmark.

Gretelise Holm Horsens 2012 263Några år in på 80-talet började en kvinnlig deckarvåg att skölja över Anglosaxien, alltså USA och England. Den kvinnliga deckarvågen spred sej till bland annat Tyskland och Norge – och till Sverige.

Gretelise Holm. Foto: Birgitta Olsson

Med hjälp av tidskriften Jury, som instiftade det så kallade Polonipriset (vilket lånade sitt namn från pseudonymen Helena Poloni, en tidig svensk deckarförfattarinna, och årligen skulle delas ut till den mest lovande kvinnliga kriminalförfattaren i Sverige) har ett nära nog oräkneligt antal svenska kvinnor deckardebuterat. Inte bara Liza Marklund, som 1998 blev den första Polonipristagaren, utan många av dessa deckarförfattande kvinnor återfinns idag bland de mest lästa svenska deckarförfattarna, män som kvinnor.

Men alltså inte i Danmark… Där har det inte funnits någon kvinnlig deckarvåg. Först nu en bit in på 2000-talet kan man ana början till en kvinnlig dansk deckarvåg, efter att de ovannämnda Holm, Egholm och Blædel i tur och ordning debuterat som deckarfattarinnor och fortsätter att skriva deckare. Varför dröjde det så länge i Danmark?

Det funderade jag på medan jag läste deras senaste deckare i svensk översättning – Gretelise Holms ”Krigsbarn” (2006), Elsebeth Egholms ”Personskada” (2007) och Sara Blædels ”Kalla mig prinsessa” (2007) – och väntade på att få kontakt med författarinnorna och intervjua dem. Under väntetiden slängde jag iväg ett par mejl till några som borde kunna svara på frågan, nämligen Bo Tao Michaëlis (mag.art. i litteraturvidenskap och mångårig krimirecensent i dagstidningen Politiken) och Marit Haugaard (en av dem som står bakom nätsidan http://www.krimisiden.dk och, enligt sidans presentation, ”krimi-bibliotekaren” på Hovedbiblioteket i Århus.)

Orden faller lite olika men deras svar är detsamma. Som Michaëlis uttrycker det: ”Krimien blev længe i Danmark anset for noget enten Maria Lang-tanter over 50 læste eller drengerøve ungdommeliga pojker på under 50 læste i en lind strøm af Tom Clancy eller James Ellroy!” Eller med Haugaards ord: ”Det gælder ikke blot kvindelige krimiforfattere, men så absolut også de mandlige. Hvor er de danske svar på Mankell, Edwardson og Staalesen, for slet ikke at tale om nyskabende forfattere som Arne Dahl og Stieg Larsson?”

Elsebeth EgholmSå i Danmark har det dröjt längre för krimi-genren (deckare på svenska) att bli accepterad som en seriös litteraturform? Och jag som trodde att genreöverskridande författare som Dan Turèll, både poet och deckarförfattare samt mycket mer, hade bidragit till att det i Danmark fanns en mer fördomsfri och generös inställning till kriminallitteratur än i Sverige. Se där tog jag fel.

Elsebeth Egholm.

Men säg då, varför kan man – just nu – ana en smärre kvinnlig deckarvåg även i Danmark? Det beror på, svarar Michaëlis, ”udviklingen i vore nabolande, Norge og Sverige – og så at yngre forlæggere ser at der er penge og prestige i genren.” Haugaard tillägger: ”Hvad popularitet angår, er der i dag ingen danske mandlige krimiforfattere, der kan matche Holm, Egholm og Blædel.”

Gretelise Holm var alltså först med att debutera i krimi-genren. Det skedde så att säga i förtid – redan 1998 – med ”Mercedes-Benz syndromet” (inte översatt till svenska), som är en roman i afrikansk miljö, närmare bestämt Zimbabwe, med inlagd ”spændingshandling”. Så det är nog en thriller – men deckare? ”Jeg tænkte ikke rigtig på bogen som en krimi/thriller”, svarar Gretelise Holm, ”før jeg fik Det Danske Kriminalakademis årlige pris for den!”

Därefter, år 2002, debuterade Elsebeth Egholm som deckarförfattare med romanen ”Dolda fel och brister” (på svenska 2005) och Sara Blædel, år 2004, med ”Pulver” (på svenska 2006).

De både liknar varann som deckarförfattare (och människor); och skiljer sej åt. På grund av sitt kön så placeras de – också av mej – i genren femikrimi = danska kvinnodeckare eller feministiska kriminalromaner. Mot detta protesterar de, alla tre.

Holm menar (med viss, klart märkbar underton): ”Håber, jeg skriver om mennesker, siden kvinder også er en slags mennesker.” ”Tjoh”, svarar Egholm, ”man kan måske godt sige, at jeg forsøger at skrive en alt-i-én bog, hvor der både er krimi, generationsroman og kvinderoman …” Blædel tycker att indelningen i ”femikrimi” eller ”livsstilskrimi”, som hennes romaner också kallats, känns som en begränsning: ”Det er rigtig mange mænd der læser og er glade for mine bøger, jeg tror ikke, de føler at de er specielt femi-agtige.”

Något annat som de har gemensamt är yrket – innan de blev författare. Alla tre har arbetat som journalister. Alla tre har också huvudpersoner som är kvinnor och journalister.

Gretelise Holms huvudperson heter Karin Sommer, född i början av 1945, ”alltså et år ældre end mig”, och journalist på Sjællandsposten, ”en fiktiv regional avis, som dækker Sjælland – ligesom Jyllandsposten dækker Jylland. Ganske vist en borgerlig-liberal avis”, fortsätter Holm, ”men ikke helt så sort som Jyllandsposten.”

Elsebeth Egholms kvinnliga huvudperson, Dicte Svendsen, arbetar på Avisen, närmare bestämt på den lokala Århusredaktionen för ”et formiddagsblad, altså det, man kalder boulevardpresse eller tabloidpresse”. Dicte ”fylder fyrre i det første kapitel” (i den första boken) men är nu (sex år senare) ”kun fireogfyrre”, suckar Elsebeth, jämnårig med Dicte när deckarserien inleddes. ”Ak, hvem der var en romanfigur…”

Sara Baledel Horsens 2012 127

Sara Blædel. Foto: Birgitta Olsson

Sara Blædel har två kvinnliga huvudpersoner: Louise Rick, kriminalinspektör vid drabsavdelningen i Københavns Politi, och hennes väninna Camilla Lind, kriminalreporter på Morgenavisen (eller Morgonbladet på svenska). Båda är ”cirka 37” och Blædel själv, 42 år.

Tripp, trapp, trull: äldre, yngre, yngst. Personerna är (nästan) jämnåriga med sina författare. Personerna har också samma eller snarlika hemorter som författarna.

Gretelise Holm bor i Praestø, tio mil söder om Köpenhamn, och tidningshuset där Karin Sommer arbetar ligger i ”en fiktiv Sydsjællandsk by, som jeg et par steder kalder Sydkøbing. En mellemting mellem Vordingborg og Næstved.” (Kolla på kartan över Danmark och Sjælland – jo, placering och avstånd stämmer.)

Elsebeth Egholm bor liksom Dicte Svendsen i Århus, där ”krimierne foregår”. Hon menar att detektiven måste ha en miljö och den kunde ju lika gärna vara Århus. En precis lagom stor stad: ”den kan både være farlig storby og lille sladderagtig by, hvor alle kender alle. Og det giver troværdighed, at jeg selv kender byen så godt.”

Sara Blædel, född i Köpenhamn, flyttade till Hvalsø på Sydsjälland när hon gick i femte klass och tillbaka till Köpenhamn när hon som knappt 18-åring började arbeta som servitör på Hotel Plaza. ”Louise Rick bor faktisk i min gamle lejlighed på Frederiksberg”, påpekar hon, ”og København og Frederiksberg bruger jeg fordi det er her jeg selv bor og færdes … det er noget med at det visuelle styrker min fantasi.”

Hur nära alter egon är då huvudpersonerna? Bara lite eller inte alls, hävdar alla tre.

Gretelise Holm valde medvetet en kvinna i äldre ålder: ”Der findes nemlig ikke mange ældre kvinder som heltinder, når man ser bort fra Miss Marple. Jeg ville gerne demonstrere, at kvinder også eksisterer efter de er fyldt femti.” Likaså låg det nära till hands att låta huvudpersonen bli kriminalreporter, både för att Holm ”kender det yrke” och ”der ikke er så mange yrker, hvor man på naturlig måde kan komme i berøring med mange mord”.

Karin Sommer och Gretelise Holm delar också en del ”journalistiske principper”. Annars är likheterna inte så stora: ”Hun er ensam og uden børn, mens jeg har været gift i 36 år og har to børn og to børnebørn.”

Dicte Svendsen har fått Elsebeth Egholms ”egna omgivelser: mit hus og min hund. Men jeg ligner hende ikke af udseende eller af baggrund.” Huvudpersonen har en ”konfliktfyldt baggrund, er opvokset Jehovas Vidner og har bortadopteret et barn som sekstenårig. Hun har nogle lig i lasten, som giver hende power og vrede.”

Först tänkte Sara Blædel att kriminalinspektör Louise Rick ”skulle være journalist som jeg selv, men meget hurtigt gik det op for mig, at det var en rigtig dårlig ide. For jeg ville ikke efterabe Liza Marklund.” Ricks väninna, Camilla Lind, fick däremot bli journalist – mest för att det ”kunne været et fint spil at skildre en sag fra to sider, politiet og journalisten.”

Nej, Blædel ”ser ikke så meget mig selv i de to kvinder” utan hon “bruger dem som dialog i stedet for at pådutte læserne hvad mine personer tænker”.

Det bör väl påpekas också – ja, poängteras – att ingen av de tre författarna längre arbetar som journalist. Gretelise Holm, som vid sidan arbetet på bland annat dagstidningen Politiken har skrivit en lång rad fack- och debattböcker om rättspolitik och straffrätt, kvinnohistoria och könspolitik, etniska minoriteter och jämställdhet, författar på heltid sen år 2002. Elsebeth Egholm skriver fortfarande en ”fast klumme” (vilket betyder krönika) i Jyllands-Posten. Men annars har hon efter sin tredje roman, ”Opium” (2001), som föregick Dicte Svendsen-serien och inte är en deckare, kunnat leva på författarskapet. Också Sara Blædel kunde hösten 2005 börja författa på heltid efter att hennes andra deckare, ”Kalla mig Prinsessa” (alltså den roman som nu kommit på svenska), publicerats i Danmark. Den ”eksploderede omkring mig og blev rigtig stor”.

Finns det något släktband mellan journalistik och krimi? Är det naturligt att journalister väljer att skriva just kriminalromaner?

I alla fall nästan så var det för Gretelise Holm. Hon menar att hennes afrikanska thriller,”Mezedes-Benz syndromet”, fungerade som en ”alternativ form for journalistik. Jeg fulgte min mand til Zimbabwe og skrev først 4 økonomisk-politiske fagbøger om Afrika.” Holm hade som journalist skaffat sig en kunskap om utvecklingsproblem i Afrika och ville gärna förmedla detta till en större publik. ”En roman”, tänkte hon. ”Men romaner om Afrika syd for Sahara er det svært at få danskere til at læse”, tänkte hon sen. ”Derefter besluttede jeg mig for at lægge en spændingshandling ind.”

Också Elsebeth Egholm tror ”det et er sant, at journalistik og nutids-krimi er tæt forbundne: det handler jo om virkeligheden og om konflikter i vores samfund. Deckarförfattaren Egholm är ”storforbruger af virkeligheden. Jeg bruger meget af det, jeg læser i aviserne eller ser på TV. Det er en stor fordel at have journalistik i bagagen, føler jeg.”

Sara Blædel protesterar däremot: ”Jeg synes egentlig at danske journalister skriver ligeså meget i alle mulige andre retninger end krimier.” Och vad gäller hennes eget deckarförfattande så var det inte hon som beslöt att skriva en deckare utan ”kriminalromanen der besluttede, at den ville skrives af mig! Jeg har læst rigtig mange krimier, siden jeg var barn.”

Blædel startade och drev några år på 90-talet sitt eget krimipocketförlag med namn efter henne själv, Sara B. Och så plötsligt, berättar hon, ”dukkede en ide op i mit hoved om en dagbladsjournalist der havde fat i en historie der blev så farlig for ham, at han blev slået ihjel…” Idén resulterade i debutdeckaren ”Pulver”.

Gretelise Holms deckarserie med och om Karin Sommer omfattar hittills fyra titlar – ”Paranoia” (utgiven i Danmark 2002 / i Sverige 2003), “Ö-morden (2003/2004), ”Krigsbarn” (2005/2005) och och ”Nedtalling til Mord” (2007 och förhoppningsvis på svenska 2008) – vilka subgenremässigt är helt olika. Holms egen karaktäristik: ”psychothriller”, ”puslespilskrimi”, ”politisk thriller” och återigen ”traditionel krimi”.

Även om hon gärna varierar ”fortællemodellerne” så har hon också en speciell kärlek till ”den lidt gammeldags opbyggede krimi”, där läsaren själv har en chans att följa med och lösa gåtan ”og hvor det absolutte genrekrav er, at der skal være en indre logik”. Och vad gäller intriger och teman är Gretelise Holm ”jo nok af den skandinaviske skole, som blev grundlagt med Wahløø og Sjøwall: realistisk og samfundskritisk.”

Titel för titel har Gretelise Holms kriminalromaner också blivit allt mer samhällskritiska. Den första deckaren med Karin Sommer har dubbelintrig: någon förföljer och skrämmer (nästan livet ur) journalisten Sommer och en man tar livet av hustrun, barnet och sej själv. Den andra boken, som är en kombination av TV-programmet Robinson (på danska heter boken också ”Robinson-mordene”) och en Agatha Christie-deckare typ ”Tio små negerpojkar”, utspelar sej på Skejö (en fiktiv ö som liknar Fejø), dit Sommer dragit sej undan för att skriva en bok om ”Heksejagt” (historiskt och med aktuella nutidsanknytningar).

Min egen favorit – så här långt – är ”Krigsbarn”, det vill säga den tredje titeln. Tre skeden i Danmarks historia – andra världskrigets flyktingströmmar, 70-talets fredsrörelse och dagens Irak- och invandringspolitik – skildras parallellt. Det börjar med att en lejd mördare erbjuds 4 miljoner kronor för att ta livet av journalisten Sommer. Men varför? En över medelålders dansk kvinna, skulle hon vara värd så mycket, som död? Forsättningen blir en egen, personlig resa för Karin Sommer, bakåt genom hennes egen historia, hennes liv och identitet. Och samtidigt en dansk självrannsakelse, från 40-talet och framåt; ett dåligt danskt samvete, om man vill.

Fast allra mest – och bäst – har romanerna blivit ett fint och lite oväntat kvinnoporträtt. Som bara detta att Karin Sommer, 60 plus, har sexuella förhållanden med både en yngre och äldre man. Uppfriskande, tycker jag. ”Ö-morden” innehåller också ett ömt porträtt av en allt mer åldrande man och läkare, som står framför spegeln och betraktar sej själv, när han gör sej i ordning för att möta Karin…

”Alvorlig talt: Jeg prøver også at skrive pænt om mænd, som f. eks. Jørgen Wad og Halfdan Thor”, menar Gretelise Holm. (Männen är läkaren som nämndes ovan samt den återkommande kriminalinspektören, änkling och tvåbarnsfar.)

När jag skriver den här artikeln har Gretelise Holms senaste och alldeles nya kriminalroman, ”Nedtælling til mord”, inte ens publicerats i Danmark. Hon berättar att romanens tema är globalisering och ”den nye verden, hvor vi importerer billig arbejdskraft eller sender vor produktion til lande med billig arbejdskraft (outsourcing). Bogen starter med, at den danske integrationsminister, som også er godsejer på Sydsjælland, bliver myrdet. Er det terror? Er det en politisk forbrydelse? Eller er det noget helt privat?”

Också Elsebeth Egholms har hittills gett ut fyra romaner – ”Dolda fel och brister” (på danska 2002 / svenska 2005), ”Självrisk” (2004/2006), ”Personskada” (2005/2007) och ”Nærmeste pårørende” (2006, ännu inte på svenska) – om journalisten Dicte Svendsen (och allt mer också om hennes dotter Rose).

I den här serien har antingen den första eller den tredje titeln blivit min favorit. (Nej, jag kan inte och vill inte heller välja.)

”Dolda fel och brister” börjar hemskt och förskräckligt med att Dicte Svendsen firar 40-årsdag tillsammans med två väninnor på en utomhusservering i Århus. I ån, som rinner förbi serveringen, får Dicte plötsligt syn på ett – dött – barn i en plastbalja. Den följande handlingen kretsar mycket kring väninnornas privat- och kärleksliv, vilket för mej inte alls gjorde berättelsen mindre spännande som deckare och dessutom extra intressant som (kvinno)roman.

Huvudsyftet med den första deckarromanen var, kort sagt, ”at skrive krimi”. Men Egholms ”ærinde” var dessutom att skildra hur fyndet av barnliket påverkar de tre kvinnorna. ”Jeg mener, det giver dybde til historien, at vi følger de konsekvenser fundet af et barnelig har for disse tre kvinder.” Men, tillägger hon, ”jeg er opmærksom på, at det veninde-agtige ikke må overskygge krimien, så i de efterfølgende romaner har jeg skruet mere ned for venindesiden til fordel for plottet.”

I ”Personskade”, min andra favoritdeckare av Egholm, presenterar dottern Rose sin nye pojkvän för mamma Dicte. Han heter Aziz och är invandrare, ”pakistaner”. Aziz studerar till läkare. Det gamla och det nya Danmark upptäcker varann och börjar mötas, var tid med sitt goda och sitt onda. Nu börjar dottern också allt mer att frigöra sej från mamman och skapa sitt eget framtida liv.

Resultatet blir, precis som Elsebeth Egholm uttryckte det, ett slags allt-i-ett-bok: deckare, generationsroman och kvinnoroman på samma gång. Och dessutom en roman om det moderna Danmark, om danskarnas oro inför den ökande invandringen och deras ”terrorfrygt”, rädsla för terrorism. Den senaste och fjärde romanen, ”Nærmeste pårørende”, skildrar det sistnämnda.

Egholm liksom betraktar personer och händelser. Hon tar inte ställning och parti utan håller sej neutral, skriver objektivt om de olika personerna och deras åsikter. Berättelsen hamnar i centrum. Läsaren tvingas tänka och tycka själv, bli en del av handlingen och umgås med personerna, ta ställning för och emot.

”Betragtende” och ”objektiv”, kommenterar Elsebeth Egholm, ”er to ord, som jeg ville være stolt af at få hæftet på mig. Jeg vil ikke missionere.”

När hon till exempel skildrar invandring så försöker hon göra ”det umulige, nemlig ikke at være politisk korrekt og samtidig ikke tippe til den anden side.” Hon framhåller inte sina egna åsikter och ”fordomme” utan sätter dem snarare ”på prøve”. Var och en av hennes romanpersoner ”har sit individuelle syn og sine erfaringer. Tilsammen kommer det så til at udgøre en mosaik, som måske med lidt god vilje kan tolkes som et billede på, hvordan Danmark lever med integration og indvandring fra fremmede lande. På godt og på ondt.”

Sara Blædel har kommit upp i tre romaner – ”Pulver” (utgiven i Danmark 2004 / Sverige 2006), ”Kalla mig Prinsessa” (2005/2007) och ”Kun ét liv” (2007, endast på danska hittills) – i serien om kriminalinspektören Louise Rick och journalisten Camilla Lind.

Blædels debut som deckarförfattare var helt åkej, tyckte jag, men inte enastående. Där handlar det om journalistik och narkotika. Med ”Kalla mig Prinsessa”, där intrigen spinner kring nätdejting, tog hon däremot ett stort steg framåt. Romanen inleds riktigt otäckt – ja, ohyggligt – med en så realistisk skildring av en våldtäkt att författaren genast talar om för läsaren att precis detta ska det handla om: verkligheten som den är.

”Jamen det er præcis det!” utbrister Blædel. ”Mine bøger er ret rå og jeg forsøger at gøre mig umage med at ramme så troværdigt som muligt. Jeg vil ikke sige”, fortsätter hon och syftar på etiketterna ”femikrimi” och ”livsstilskrimi”, ”at der ikke er følelser i mine bøger, men der er også benhårdt politiarbejde.”

Sara Blædel blickar åt olika håll i dagens danska samhälle, tar upp och skriver om olika – moderna – ämnen i roman efter roman. I den senaste, ”Kun ét liv”, där Louise Rick lånas ut till det också i Sverige från TV kända ”Rejseholdet”, skildras muslimska invandrare och deras kvinnosyn, inte minst vad gäller familjernas döttrar. En tonåring, kvinna och invandrare, hittas död i Holbækfjorden.

Men inte heller Sara Blædel tar ställning utan berättar historier i en samhällsspegel.

”Jeg er glad for, at du synes jeg tegner et objektivt billede af hændelser og personer”, kommenterar också
Blædel, ”for det er netop det jeg gerne vil ramme.” Att böckerna skulle ”gripe fat i aktuelle emne” var ingenting som hon hade planerat utan så bara ”blev det”.

”Jeg synes det er spændende at bruge aktuelle ting som motor i mit fiktive univers”, fortsätter hon. ”Det gør historierne nærværende og måske kan man sige at det er blevet min niche.” Sara Blædel påpekar också att syftet med hennes krimiförfattande inte varit att göra ”en samfundskommentar” men att det ju inte gör något om de ändå blir lästa som samhällskommentarer.

Ett citat har blivit överstående. Men jag vill gärna ha med det också, för citatet från Elsebeth Egholm innehåller en bra beskrivning av skillnader och likheter mellan de tre deckarförfattarinnor, som nu äntligen startat en kvinnlig deckarvåg också i Danmark. Så jag placerar väl citatet här, sist i artikeln… (Eftersom citatet är längre så tror jag också att jag ska översätta det. Hoppas det gått bra med de tidigare direktcitaten på danska.)

Elsebeth Egholm:

”Gretelise är absolut den mest politiska av oss. Hon döljer inte sina egna åsikter – men lyckligtvis klarar hon av att låta dem skina igenom på ett charmerande och humoristiskt sätt. Sara är den stora polisresearchern och har ju också en kvinnlig polis som huvudperson.

Och jag själv… Kanske skriver jag lite mer myllrande böcker – med många trådar och personer, i stil med kollektivromaner men med en tydlig huvudperson. Också jag gör research om polisarbete och annat, men för mej är personerna och historierna det bärande, det som driver handlingen framåt. Detaljerna ska förstås vara korrekta och på rätta platser, men viktigast är historien. Om verkligheten inte passar in i berättelsen så försöker jag ändra verkligheten – inte berättelsen.

Gretelise har valt en äldre huvudperson, det blir lite exotiskt. Saras huvudperson är yngre än min och har ännu inget fast förhållande och inga barn. Det får förstås betydelse för perspektivet i romanerna, som hos henne finns bland kvinnor i trettioårsåldern.”

Bengt Eriksson
Publicerat i Tidningen Boken 2007

Danmarks bästa deckarförfattare har skrivit det igen!

Gretelise Holm
Dødfunden
(Harper Collins)

Det finns många – och många bra – danska deckarförfattare. Men så finns – dessutom – Gretelise Holm.

Vis, kan man använda det ordet? Livsvis. Det är det bästa ord jag hittar om Gretelise Holm.

Hon har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det.

Gretelise Holm dodfundenEn människokärlek, trots allt.

Och detta utan att klistra på alltför många egna tankar (fast några gånger kan hon ändå inte riktigt hålla sig) utan enbart just beskriva, låta människorna vara och göra det dom gör: leva.

Just leva, för hennes personer eller karaktärer, som det ska heta numera, är människor. Verkliga. Riktiga. Levande.

”Dødfunden” – Gretelise Holms senaste deckare och hennes återkomst som deckarförfattare efter några års frånvaro – tilldelades danska Harald Mogensen-priset som 2019 års bästa inhemska deckare och tävlar nu om skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln.

Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir – men också en polisroman och samhällsdeckare, rätt i och ur dagens Danmark.

Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse, en stadsdel i Köpenhamns kommun. Mord? Självmord?

Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin?

Eller Sarah, deras dotter? Om det var mord – eller självmord…

Gretelise Holm Horsens 2012 263Gretelise Holm beskriver, nej, skildrar, ja, gestaltar hela familjen Green som så levande, komplexa och motsägelsefulla som människor är.

Ellinor, som forskar i högerrasistiska och antimuslimska miljöer i Danmark och motskrivit i hatiska trådar på nätet.

Gretelise Holm, porträtterad
av Birgitta Olsson på danska deckarmässan i Horsens 2012.

Peter, som är notoriskt otrogen men älskar sin hustru.

Martin, som försöker redan ut sitt förhållande till före detta hustrun och särskilt sin dotter och som på grund av personliga händelser hamnat allt längre högerut på den politiska skalan.

Zarah, som är låt säga rårawfoodvegetarian och än värre föder sina små barn på rårawfood.

Till dessa kommer Ellinors syster, Peters älskarinna, en dansk krigsveteran från Afghanistan med flera. Även dessa är lika känsligt, ja, vist skildrade. Ömsint är ordet. Förstående.

Dessutom tillkommer den, såvitt jag kan bedöma, så kunniga = verkliga samhällsskildringen av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Detta, som jag räknat upp, är det som vibrerar mest av spänning i ”Dødfunden”. Mycket skickligt, nära och ja, verkligt igen, skrivet, beskrivet och skildrat.

Men ”Dødfunden” är – också – en polisroman. Dock: polisromanen lägger sig aldrig i vägen för hemmahosnoiren och samhällsromanen. De liksom berättas parallellt.

Låter konstigt? Nej, nej, Det fungerar perfekt. ”Dødfunden” är en domestic noir, en samhällsroman och en polisroman. Var för sig – och så förenas de mot slutet.

Men inte i slutet. Om jag ska muttra över något så känns sista kapitlet á la ”slutet gott – allting gott” för påklistrat. Efter vad Holm har berättat kan inte berättelsen sluta gott, den bara kan inte. Sådär, kunde den ha slutat, men inte gott.

Dock, ända fram till dess är ”Dødfunden” en överväldigande roman och deckare.

Bengt Eriksson

2019 års bästa krimi enligt Deckarlogg: översatta romaner (del 3)

Deckarloggs årsbästalista med översatt krimi från 2019 innehåller hela 15 titlar. Det borde väl bli lättare då att utse de bästa deckarna/kriminalromaner, om man tar med så många? Trodde Deckarlogg.

Det blev det inte; inte mycket lättare i alla fall. Särskilt dessa fem titlar i sista omgången var en pärs och möda att plocka ut. Har det blivit de rätta, de som Deckarlogg verkligen tycker är 2019 års bästa?

Ja. Fast nja, lite osäker är Deckarlogg fortfarande. Finns några till som nästan, nästan tog sig in och upp på listan. Men i alla fall, det måste göras: de fem sista titlarna…

Anne Holt en-grav-for-tvaAnne Holt: En grav för två (Piratförlaget)
Holts nyaste problemlöserska heter Selma Falck, tidigare handbollsstjärna, advokat och spelmissbrukare. Hon bor i en sunkig lägenhet efter att ha blivit av med make, barn och hus. Den klient hon svindlat på ett antal miljoner för att kunna spela vidare erbjuder henne att bli kvitt skulden om hon kan rentvå hans dotter, Norges bästa kvinnliga skidåkare, från dopinganklagelser. Holts deckare blir en uppgörelse med skidåkning som norsk nationalsport, nationalism och rasism. Alltså Norges folksjäl. Den dopingmisstänkta är nämligen adoptivbarn från Kina.

Kutscher den-stumma-dodenVolker Kutscher: Den stumma döden / Babylon Berlin, del 2 ((Ersatz)
Ur Samuel Karlsson gästrecension: Första delen i serien ”Babylon Berlin” var en fantastisk skildring av Weimarrepublikens kaotiska slutspurt. Fullspäckat med karaktärer och sidospår. I ”Stumma döden” är storyn stramare. Författaren har gjort en djupdykning i filmens värld, skådespelaren Betty Winters hittas död och det leder Gereon Rath in bakom kulisserna i filmmetropolen Berlin. Den unge kriminalkommissarien lyckas sätta sig själv i skiten och får kämpa i motvind mot sina överordnande. Samtidigt stiger arbetslösheten snabbt i finanskrisens Tyskland och det är få som märker att en ny politisk aktör bidar sin tid i skuggorna.

Binet SpråketLaurent Binet: ”Språkets sjunde funktion” (Albert Bonniers Panache)
En märklig för att inte säga fullständigt helgalen deckare men ändå faktiskt rätt vanlig och typisk för att vara en fransk kriminalroman. Utgångspunkten är den 20 februari 1980. Detta datum då Roland Barthes, författare, semiotiker med mera, blev påkörd – med vilje? – eller mördad? – på en gata i Paris för att sen avlida på sjukhus en månad senare. En kriminalroman, ja, deckare som förenar gata och intellekt, sex och filosofi, noir och litterär avhandling inom samma bokpärmar. Kunde knappast ha skrivits någon annanstans än i Frankrike.

DolanEva Dolan: Till det bittra slutet (Modernista)
Dolans senaste är en fristående deckare/thriller, alltså inte en ny titel i serien om poliserna Zigic och Ferreira, som skildrar några människor i ett ockuperat rivningshus i London. Fast också detta och dessa beskrivs lika noir och med den ettriga, nerv och puls – likt ett överansträngt hjärta – som är typiskt för Dolan. Bara beskrivningen av det redan lyxifierade grannhuset – där går att se in i en investering, denna ständigt tomma lägenhet – är ett litet mästerskap. Så mycket London. En samtidsroman om människor i samhället och tvärtom; samhället i människorna, vad en människofientlig samhällsutveckling kan göra med oss.

Jesper Stein svek.jpgJesper Stein: Svek (Polaris)
Är svenska män inte intresserade av att läsa om sig själva? Är svenska kvinnor inte intresserade av att läsa om män? Eller män i Sverige är kanske inte alls som män i Danmark? Eller är svenska deckarläsare inte intresserade av danska deckare? Åtminstone kritikerna borde väl göra sin… ja, plikt. Jesper Steins noirpolisthrillerserie med och om polisen och mannen Axel Steen i Köpenhamn blir tyvärr inte uppmärksammad efter förtjänst i Sverige. I ”Svek” har polisen Axel bytt jobb och blivit säkerhetschef på en bank. Men hans förflutna inom polisen kommer ikapp när en ung invandrare mördas.

Deckarloggs red.

Köld, alkoholism och incest på Grönland

Mads Peder Nordbo
Mannen från Thule
Övers: Kalle Hedström Gustafsson
(Albert Bonniers)

Dansken Mats Peder Nordbos deckare om och från Grönland är så hemsk att man inte tror det kan vara sant. Ja, även hans andra del av deckarföljetongen om journalisten Matthew Cave på Grönland är rent ut sagt ohygglig.

NordboMen om man googlar ska man se att ”Mannen från Thule” tvärtom verkar vara en högst realistisk deckare. Evig snö och kyla, hög procent alkoholister, våldtäkter och incest – allt stämmer, även i verkligheten.

Matthew letar efter sin halvsyster Arnaq, som försvann, med hjälp av Tuparnaaq, en ung kvinna som suttit inne för mord men inte hämnats klart.

Dessutom har Matthews fått tecken på att hans far, som deltog i ett dödligt experiment på den amerikanska Thulebasen, faktiskt lever.

Hela Grönland ingår i ett storpolitiskt maktspel. Genre: arktisk noir.

Att jag skrev ”följetong” beror på att Nordbos deckarserie hänger så ihop att man inte bara måste läsa alla titlar – utan också i rätt ordning. Det är inget jag gillar.

Bengt Eriksson
Publicerat ungefär såhär i Gota Media tidningar

Sommardeckare under päronträdet (10): Ett slags vardagshårdkokt dansk puttrighet

(Fick bli läsning vid köksbordet igen, solen har ännu inte gått upp över päronträdet.)

Har ju redan skrivit några rader om Katrine Engbergs ”Krokodilväktaren” (Forum; övers: Margareta Järnebrand) men bör skriva ytterligare några. Det är hon värd, den danska deckardebutanten Engberg.

Fast det var då det, 2016, som hon deckardebuterade – och gjorde succé – i Danmark med ”Krokodillevogteren”. Sen dess har två titlar tillkommit i serien och en fjärde är på gång i början av hösten (i Danmark alltså).

Det var på tiden att Katrine Engberg också introducerades i Sverige. (Vilket föranleder mig att ännu ännu ännu en gång påpeka att dansk krimi ska läsas på just danska – annars riskerar man antingen att missa en del bra danska deckarförfattare eller, som nu, att komma några år efter.)

Katrine EngbergEngberg är bra på intriger: i debuten ringlar kriminalintrigen fram på ett inte alls väntat sätt. Och  särskilt bra på idéer till intriger: redan titeln ”Krokodilväktaren” är ju fyndig. (En krokodilväktare har genom historien påståtts leva i symbios med krokodiler, plocka insekter från krokodilen rygg, men det är nog just ett påstående eller en myt. Googla och kolla själv!)

Intrigfyndigt är också att en av personerna, en äldre kvinna och ägare till lägenhetshuset där ett mord begåtts, håller på att skriva en bok – en deckare – om ett mord som begås på samma sätt. I boken som i boken, således. Extra intrigellt eller vad det heter blir det av att deckaren i deckaren inte är utgiven ännu utan enbart finns som manus.

Nog om plotten. Jo, den är fyndig rätt igenom, kan poängteras.

Men det som fångar mig i och med deckare är ju sällan själva deckarintrigen utan annat; allt annat, vad som helst annat kan det vara. Som med Engbergs deckare i genren polisroman:  personskildringen, miljöskildringen och den stämning/spänning som kommer ur språket, författarens  sätt att skriva.

Persongalleriet är, säg, intressant. Det börjar redan med de bägge och högst omaka poliserna,  kriminalutredarna Jeppe Kørner och Anette Werner vid Köpenhamnspolisen, men också den nämnda blivande kvinnliga deckarförfattaren och husägaren/värden Esther de Laurenti kan placeras i facket personlighet. Liksom för den delen hennes mopsar (observera deras namn).

Miljöskildringen är kännbar gånger två: kännbar och igenkännbar. Katrine Engberg tar med läsaren till Köpenhamn och för att känna det, att man är i denna danska storby, behöver man inte vara mer än en flyktig köpenhamnsturist irl. En av de platser som läsaren får besöka: rummet högst upp på Det Kongelige Teater, sju våningar ovan teaterscenen.

Och så stämningen, framför allt den – nej, inte jargongen men nåt åt det hållet. Tempo är inte heller riktigt rätt ord. Det finns en slags kokpunkt mellan poliserna Kørner och Werner och även mellan poliserna och övriga personer, när spanarna är ute på jobb.

Inte hårdkokt, inte rakt av och på, men ett slags vardagshårdkokt dansk puttrighet (betoning på alla orden) som jag gillar. Säg, krimihygge.

Och än bättre blir det – i kommande titlar, det kan en deckarläsare som läser dansk krimi på danska avslöja.

Bengt Eriksson

 

Sommardeckare under päronträdet (2): Dansk deckardebut med egen ton

Det finns en ton i Katrine Engbergs ”Krokodilväktaren” (Forum; övers: Margareta Järnebrand), både i hennes eget sätt att skriva och i jargongen – den dagliga konfrontationen – mellan hennes bägge minst sagt omaka polisinspektörer Jeppe och Anette vid Köpenhamnspolisen, som jag först reagerar på = mot.

(Jo, nämner poliserna vid förnamn – ett betyg det också, att jag kom dem så nära.)

Katrine EngbergLite enerverande, väl? Störande? De bägge poliserna ska ju tjafsa mest hela tiden, i tankar som med ord, i deras gemensamma kontorsrum i polishuset som på brottsplatser.

Men jag ändrar mig, en bit in i den här första delen av den så kallade ”Köpenhamnsserien” har jag vant mig och börjat tycka motsatsen: att tonen ger just något eget åt Engbergs danska polisroman.

Det börjar med att en ung kvinna hittas död, vilket förstås betyder mördad, i sin lägenhet i Köpenhamn (så mycket kan jag väl avslöja för det begriper man ju även om det tar några sidor innan det blir bekräftat).

Men det är inte detta, själva handlingen, som gör ”Krokodilväktaren” merläsningslockande för mig utan det är just den nämnda tonen, inte vad utan h u r Engberg skriver.

Helt klart en lovande deckardebut och alldeles utmärkt att den danska deckarförfattaren Katrine Engberg och hennes Köpenhamnspoliser introduceras i Sverige.

Bengt Eriksson

Påskkrimi 2019

Strax börjar påskhelgen och den följande påskveckan. Det brukar för mig betyda 1) konstrundor på Österlen (med omnejd) och 2) deckare, deckare, deckare. Det vill säga att jag läser så många påskkrimi jag hinner med.

Dessa tio har jag ännu inte hunnit läsa men nu tagit fram och staplat i en hög för att beta av så många jag kan på den kommande veckan:

Påskkrimi 2Jesper Stein är för närvarande min favorit bland danska noirdeckarförfattare. ”Aisha” (Polaris; övers: Jessica Hallén) heter hans senaste och nya polisnoir i svensk översättning med kriminalinspektör Axel Steen i Köpenhamn. Från att mest befunnit sig i Østerbro verkar Stein och Steen nu ha börjat utforska allt större del av Köpenhamn.

Namnen Ulf Bjereld och Marie Demker känner jag ju från andra håll men kan de också skriva deckare? ”Levande charader” (Hjalmarsson & Högberg) heter deras gemensamma debutdeckare i frilans-, konst- och Stockholmsmiljöer.

Och så – deckare eller inte deckare? – ska jag också nu börja läsa Camilla Läckbergs ”En bur av guld” (Forum) med undertiteln ”En kvinnas hämnd är vacker och brutal”. Inte ännu en titel i Fjällbacka-serien utan en separat roman, som jämförts med tidigare kvinnliga hämndromaner utanför kriminalgenren. Men det finns ju också en växande kriminell genre i genren: kvinnliga hämnddeckare…

Karin Alfredsson har med ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken) återkommit till kriminalgenren. Uppskattas verkligen! Får se om den nya håller lika hög klass som när hon tidigare skrev romaner som blev kriminella och deckare som blev romaner, alltså på bägge sidor om vad som anses vara en litterär gräns.

Isländskan Yrsa Sigurdardóttir (undrar varför svenska läsare inte anses klara av bokstaven ”ð” som i Sigurðardóttir?) har ju tidigare varit översatt till svenska. Efter en längre paus vad gäller intresse från svenska förlag återkommer Yrsa nu med ”Arvet” (HarperCrime; övers Villemo Linngård Oksanen), som inleder serien om kriminalassistenten Huldar och barnspykologen Freyja. Den senare ska ”förhöra” nyckelvittnet till ett mord: en sjuårig flicka.

M.J. Arlidge och hans återkommande huvudperson, kriminalkommissarie Helen Grace, har jag haft ett från- och till-förhållande med. Arlidges deckare kan vara lika nerviga och stirriga som polisen Graces humör och liv. I den nya, sjunde Helen Grace-deckaren, ”Kurragömma” (Lind & Co; övers: Lena Kamhed), har Grace dessutom hamnat där en polis absolut inte bör hamna: i fängelse.

Påskkrimi 1Kanadensiskan Louise Penny är en favorit i vad som eventuellt kan kallas mjukkokt, cozy crime eller mysdeckare – fast sååå cozy är inte hennes polisromaner om kriminalkommissarie Armand Gamache och kollegan Jean-Guy Beauvoir vid Québec-polisen. Desto mer realistiska, vardagliga och, åkej då, trevliga. ”Det vackra mysteriet” (Modernista; övers: Carla Wiberg) – hennes åttonde på svenska – lockar med två ovanligheter. Dels har det hänt något speciellt i polisen Jean-Guys privatliv. Dels är den kriminella miljön ovanlig: det sjungande klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups, gömd i Kanadas vilda natur.

Förlaget Modernista har återutgett typ en handfull titlar av Cornell Woolrich, amerikan som kunde vara lika mörk som (ibland) skämtsam. ”Natten har tusen ögon” (övers: Lisbeth & Louise Renner”), som jag minns att jag läst för längesen och tror att jag sett den som amerikans noir-film, vill jag minnas som en mycket noir amerikansk noir. I betydelser som grundläggande och typisk – ja, arketypisk.

Kamilla Oresvärds ”Brudslöjan” (Bokfabriken) har fått ligga till sig, inte vågat börja läsa i den. Anledning till oron: uppstod en fnurra på tråden när jag läste Oresvärds förra deckare. Tyckte att hon, fortfarande en mycket lovande deckarförfattare, haft lite bråttom och trasslat till det med intrigen med mera. ”Brudslöjan” inleder en ny kriminalserie, kallad  ”Vargöserien” eftersom den utspelar sig kring Vargön utanför Vänersborg och vid Vänerns sydspets. Lite spänt, som i spännande och förväntansfullt, men nu ska det läsas…

Norrmannen Geirg Tangens debut ”Maestro” var en helgalen uppgörelse med deckare och deckarförfattare av diverse undergenrer och sorter. Visste varken in eller ut när jag läste. Uppföljaren ”Ett krossat hjärta” (Forum; övers: Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn) utspelar sig i samma stad, Haugesund, och har samma huvudpersoner, journalisten Viljar Ravn Gudmundsson och kriminalkommissarie Lotte Skeisvoll. Hur ska Tangen nu få till det nu, fortsätta med pastischerandet eller skriva deckare på allvar?

Bengt Eriksson

2018 års bästa översatta krimi, deckare och annan spänning (del 3)

oates mannen-utan-skuggaJoyce Carol Oates
Mannen utan skugga
Övers: Klara Lindell
(Albert Bonniers)

1965 möts Margot Sharpe och Elihu Hoopes första gången. Hon kommer att ägna 31 år av sitt liv åt ”Projekt E.H”. Och åt honom, för det här ska också bli en roman om förälskelse, kärlek och passion. Ett triangeldrama mellan doktorand och professor; doktorand och patient. Varför tecknar E.H. gång på gång samma nakna, unga flicka i sitt block? En deckare, om man med deckare menar att här finns en gåta att lösa, spår och indicier att följa. Fast den deckargåta som Oates försökt lösa i roman efter roman – livets gåta – den saknar lösning. Som alltid gräver hon så djupt att hon når ner till människors grundvatten och underliggande historiska jordlager.

Parsons TyburnTony Parsons
Bödlarna i Tyburn
Övers: Gabriel Setterborg
(Bokfabriken)

Rättskipning, brott och straff, särskilt dödsstraffet och självutnämnda bödlar. Det är ämnet för den tredje noir-deckaren om och med Max Wolfe, kriminalpolis, ensamstående far och författarens alter ego. Inte minst det sista: Parsons använder polisgenren för att diskutera dagens England och London. Som när en grupp privata rättskipare börjat avrätta brottslingar som inte straffats tillräckligt. Nej, ”Bödlarna i Tyburn” glorifierar inte privatjustis utan för en saklig diskussion om ont och gott, lagar kontra verklighet. Dessutom en spännande polisroman – kanske Parsons bästa? – och en guide till en okänd del av London.

slimanisLeïla Slimani
Vaggvisa
Övers: Maria Björkman
(Natur & Kultur)

Det har redan stått i recensioner av ”Vaggvisa” och det står direkt i inledningen: två små barn är döda. Ja, de har dödats. Leïla Slimanis roman om, för det handlar den om i grunden, dagens franska klassamhälle går från nu och bakåt. Ett advokatpar, som bor i en fin våning i ett fint Pariskvarter, anställer en barnflicka, som bor i en liten usel lägenhet. Där uppe och här nere, vi och dom. Barnflickan gör mycket mer än passar barnen: sköter om hela lägenheten och hushållet, blir oumbärlig, följer med på semester till Grekland. Familjens kvinnliga advokat och barnflickan kommer varann sååå nära. En riktigt otäck thriller – med djup längst ner i verkligheten – för att den är just så verklig och sann, ett snitt ur livet = våra olika liv.

Stein SoloJesper Stein
Solo
Övers: Jessica Hallén
(Polaris)

Tur att danska Politiken startade förlaget Polaris i Sverige. Annars hade väl aldrig Danmarks just nu främste deckarförfattare, alltså Jesper Stein, fortsatt att ges ut här. ”Solo” är Steins tredje polisroman – med tilläggen hårdkokt och noir – om vicepolitikommissær Axel Steen och stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn. Bägge är huvudpersoner: personen hör ihop med platsen och platsen med personen. En polisnoirserie som blir romaner om en man, således polisen Steen, som inte fixar det så bra, varken att vara en bra polis – jo, det är han men på sitt sätt – eller en bra man, särskilt inte av sorten ”den nye mannen”. I ”Solo” (på danska ”Akrash”, arabisk slang för snut) går ryktet att ryska maffian har en mullvad inom den danska polisen.

den-instangdas-blickFred Vargas
Den instängdas blick
Övers: Ingrid Wikén Bonde
(Sekwa)

Kommissarie Adamsberg kopplar av från allt arbete på isländska ön Grimsey – när han får ett meddelande från Paris. Hans avdelning vid kriminalpolisen behöver hjälp med ett mordfall. Tveksamt återvänder han, hittar strax mördaren och löser i förbifarten ett annat fall (eller två). Han intresserar sig mer för några andra dödsfall: tre äldre män blev bitna av brunspindlar och dog – trots att spindelns gift inte kan döda. Inget för polisen, enligt kollegerna. Men Adamsberg envisas: mord. Kommissarien ser och tänker ju som bäst när det är ”dimmigt”. Rakare än förut, inte lika overkligt verkligt. Ändå vindlar och svindlar berättelsen så det räcker. Av de åtta polisromanerna på svenska om och med Jean-Baptiste Adamsberg är detta nog den mest fascinerande. Och faktiskt bästa.

Deckarloggs red.

I kvarteren på Nørrebro

Jesper Stein är min nya favorit bland dagens krimiförfattare i Danmark. Därför gladde det lite extra när Stein tilldelades 2015 års Dan Turèll-pris (6000 danska kronor och en av Turèlls slipsar). Dessutom en synnerligen lämplig pristagare, om man ser till Stein och Turèll som just krimi/deckarförfattare.

Stein OroBägge skriver/skrev mansromaner (om och med vicepolitikommissær Axel Steen respektive en namnlös journalistdetektiv). Steins polisromaner och Turèlls hårdkokta deckare (nåja, hyggeligt kokta) utforskar också varsin Köpenhamnsstadsdel: Vesterbro och Nørrebro. Gemensam stämning: noir.

Det vill säga de tre första Axel Steen-deckarna – ”Oro” (utgiven av Norstedts i Sverige), ”Bye Bye Blackbird” och ”Akrash” – har Nørrebro som kriminell livsmiljö. Till att börja med lanserades böckerna till och med som ”2200 Noir”-serien (efter postnumret).

Varför Nørrebro?

Stein Blackbird¨'”Jag har bott på Nørrebro i 25 år”, säger Jesper Stein. ”Här finns människor från hela världen och all sorts kriminalitet. Konstnärer, hipsters, intellektuella och mediafolk bor granne med ledare för kriminella gäng, radikala islamister, medlemmar i motorcykelklubbar och småfifflare.”

”Dessutom”, tillägger han, ”ville jag ha en miljö som speglar Axel Steens karaktär. Precis som mina förebilder: Connellys Harry Bosch, Rankins Rebus, Nesbøs Harry Hole and Mankells Wallander. Alla porträtterar de både sina huvudpersoner och den stad där personerna lever.”

Då stämmer det som jag fått för mig – att dina deckare har två huvudpersoner: dels Axel Steen som man och dels Nørrebro som miljö?

”Ja, precis så.”

Stein SoloDet gick fort för Jesper Stein, tidigare (en passande men speciell kombination) kriminal- och kulturjournalist. Debutkrimin ”Uro” gavs ut 2012 i Danmark. De tre första böckerna har sålt i 150 000 exemplar. Snart kunde han bli författare på heltid.

Jesper Stein skrev sig och Axel Steen (olyckligt skild, pappa till en dotter, växande drogmissbruk) levde sig ut ur Nørrebro. Även i ”Aisha” (fjärde titeln från 2015, alla utgivna av Politikens förlag) finns Nørrebro med. Fast Steen har flyttat en annan, allt mer moderniserad del av stan: Amager. Han är tillbaks i Köpenhamns poliskår efter några års frånvaro. Som en ny man och polis. Ja, en god man och polis.

”Han försöker vara en ny man”, säger Jesper Stein. ”Men som alla vet, som prövat på att ändra kurs i livet, är det inte så lätt. Den gamle Axel Steen finns kvar under ytan. Hela krimiserien är ett försök att skildra en man som lever mellan den klassiska mansrollen och de krav som idag ställs på en man.”

Nu är frågan om det i Sverige ska gå med Jesper Stein som med Dan Turèll även vad gäller utgivning. Blott några få Turèll-deckare översattes. Norstedts, som 2014 gav ut Steins debutkrimi, har också köpt rättigheterna till ”Bye Bye Blackbird”.

Borde inte den ha getts ut i fjol? Stein lugnar mig med ett mejl: ”By Bye Blackbird” kommer på svenska till sommaren 2016.

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA 2016

Tillägg 2018:

Stein Solo DKJespers Steins tre första Axel Steen-deckare, ”Oro”,  ”Bye Bye Blackbird” och ”Solo” (en titel som trasslar till det, ”Akrash” på danska) har 2018 kommit i svensk pocket (genom danska Politikens svenska förlag Polaris).

I Danmark släpptes i dagarna den sjätte Axel Steen-deckaren med titeln, just det, ”Solo”  (Politiken).