Köld, alkoholism och incest på Grönland

Mads Peder Nordbo
Mannen från Thule
Övers: Kalle Hedström Gustafsson
(Albert Bonniers)

Dansken Mats Peder Nordbos deckare om och från Grönland är så hemsk att man inte tror det kan vara sant. Ja, även hans andra del av deckarföljetongen om journalisten Matthew Cave på Grönland är rent ut sagt ohygglig.

NordboMen om man googlar ska man se att ”Mannen från Thule” tvärtom verkar vara en högst realistisk deckare. Evig snö och kyla, hög procent alkoholister, våldtäkter och incest – allt stämmer, även i verkligheten.

Matthew letar efter sin halvsyster Arnaq, som försvann, med hjälp av Tuparnaaq, en ung kvinna som suttit inne för mord men inte hämnats klart.

Dessutom har Matthews fått tecken på att hans far, som deltog i ett dödligt experiment på den amerikanska Thulebasen, faktiskt lever.

Hela Grönland ingår i ett storpolitiskt maktspel. Genre: arktisk noir.

Att jag skrev ”följetong” beror på att Nordbos deckarserie hänger så ihop att man inte bara måste läsa alla titlar – utan också i rätt ordning. Det är inget jag gillar.

Bengt Eriksson
Publicerat ungefär såhär i Gota Media tidningar

Sommardeckare under päronträdet (10): Ett slags vardagshårdkokt dansk puttrighet

(Fick bli läsning vid köksbordet igen, solen har ännu inte gått upp över päronträdet.)

Har ju redan skrivit några rader om Katrine Engbergs ”Krokodilväktaren” (Forum; övers: Margareta Järnebrand) men bör skriva ytterligare några. Det är hon värd, den danska deckardebutanten Engberg.

Fast det var då det, 2016, som hon deckardebuterade – och gjorde succé – i Danmark med ”Krokodillevogteren”. Sen dess har två titlar tillkommit i serien och en fjärde är på gång i början av hösten (i Danmark alltså).

Det var på tiden att Katrine Engberg också introducerades i Sverige. (Vilket föranleder mig att ännu ännu ännu en gång påpeka att dansk krimi ska läsas på just danska – annars riskerar man antingen att missa en del bra danska deckarförfattare eller, som nu, att komma några år efter.)

Katrine EngbergEngberg är bra på intriger: i debuten ringlar kriminalintrigen fram på ett inte alls väntat sätt. Och  särskilt bra på idéer till intriger: redan titeln ”Krokodilväktaren” är ju fyndig. (En krokodilväktare har genom historien påståtts leva i symbios med krokodiler, plocka insekter från krokodilen rygg, men det är nog just ett påstående eller en myt. Googla och kolla själv!)

Intrigfyndigt är också att en av personerna, en äldre kvinna och ägare till lägenhetshuset där ett mord begåtts, håller på att skriva en bok – en deckare – om ett mord som begås på samma sätt. I boken som i boken, således. Extra intrigellt eller vad det heter blir det av att deckaren i deckaren inte är utgiven ännu utan enbart finns som manus.

Nog om plotten. Jo, den är fyndig rätt igenom, kan poängteras.

Men det som fångar mig i och med deckare är ju sällan själva deckarintrigen utan annat; allt annat, vad som helst annat kan det vara. Som med Engbergs deckare i genren polisroman:  personskildringen, miljöskildringen och den stämning/spänning som kommer ur språket, författarens  sätt att skriva.

Persongalleriet är, säg, intressant. Det börjar redan med de bägge och högst omaka poliserna,  kriminalutredarna Jeppe Kørner och Anette Werner vid Köpenhamnspolisen, men också den nämnda blivande kvinnliga deckarförfattaren och husägaren/värden Esther de Laurenti kan placeras i facket personlighet. Liksom för den delen hennes mopsar (observera deras namn).

Miljöskildringen är kännbar gånger två: kännbar och igenkännbar. Katrine Engberg tar med läsaren till Köpenhamn och för att känna det, att man är i denna danska storby, behöver man inte vara mer än en flyktig köpenhamnsturist irl. En av de platser som läsaren får besöka: rummet högst upp på Det Kongelige Teater, sju våningar ovan teaterscenen.

Och så stämningen, framför allt den – nej, inte jargongen men nåt åt det hållet. Tempo är inte heller riktigt rätt ord. Det finns en slags kokpunkt mellan poliserna Kørner och Werner och även mellan poliserna och övriga personer, när spanarna är ute på jobb.

Inte hårdkokt, inte rakt av och på, men ett slags vardagshårdkokt dansk puttrighet (betoning på alla orden) som jag gillar. Säg, krimihygge.

Och än bättre blir det – i kommande titlar, det kan en deckarläsare som läser dansk krimi på danska avslöja.

Bengt Eriksson

 

Sommardeckare under päronträdet (2): Dansk deckardebut med egen ton

Det finns en ton i Katrine Engbergs ”Krokodilväktaren” (Forum; övers: Margareta Järnebrand), både i hennes eget sätt att skriva och i jargongen – den dagliga konfrontationen – mellan hennes bägge minst sagt omaka polisinspektörer Jeppe och Anette vid Köpenhamnspolisen, som jag först reagerar på = mot.

(Jo, nämner poliserna vid förnamn – ett betyg det också, att jag kom dem så nära.)

Katrine EngbergLite enerverande, väl? Störande? De bägge poliserna ska ju tjafsa mest hela tiden, i tankar som med ord, i deras gemensamma kontorsrum i polishuset som på brottsplatser.

Men jag ändrar mig, en bit in i den här första delen av den så kallade ”Köpenhamnsserien” har jag vant mig och börjat tycka motsatsen: att tonen ger just något eget åt Engbergs danska polisroman.

Det börjar med att en ung kvinna hittas död, vilket förstås betyder mördad, i sin lägenhet i Köpenhamn (så mycket kan jag väl avslöja för det begriper man ju även om det tar några sidor innan det blir bekräftat).

Men det är inte detta, själva handlingen, som gör ”Krokodilväktaren” merläsningslockande för mig utan det är just den nämnda tonen, inte vad utan h u r Engberg skriver.

Helt klart en lovande deckardebut och alldeles utmärkt att den danska deckarförfattaren Katrine Engberg och hennes Köpenhamnspoliser introduceras i Sverige.

Bengt Eriksson

Påskkrimi 2019

Strax börjar påskhelgen och den följande påskveckan. Det brukar för mig betyda 1) konstrundor på Österlen (med omnejd) och 2) deckare, deckare, deckare. Det vill säga att jag läser så många påskkrimi jag hinner med.

Dessa tio har jag ännu inte hunnit läsa men nu tagit fram och staplat i en hög för att beta av så många jag kan på den kommande veckan:

Påskkrimi 2Jesper Stein är för närvarande min favorit bland danska noirdeckarförfattare. ”Aisha” (Polaris; övers: Jessica Hallén) heter hans senaste och nya polisnoir i svensk översättning med kriminalinspektör Axel Steen i Köpenhamn. Från att mest befunnit sig i Østerbro verkar Stein och Steen nu ha börjat utforska allt större del av Köpenhamn.

Namnen Ulf Bjereld och Marie Demker känner jag ju från andra håll men kan de också skriva deckare? ”Levande charader” (Hjalmarsson & Högberg) heter deras gemensamma debutdeckare i frilans-, konst- och Stockholmsmiljöer.

Och så – deckare eller inte deckare? – ska jag också nu börja läsa Camilla Läckbergs ”En bur av guld” (Forum) med undertiteln ”En kvinnas hämnd är vacker och brutal”. Inte ännu en titel i Fjällbacka-serien utan en separat roman, som jämförts med tidigare kvinnliga hämndromaner utanför kriminalgenren. Men det finns ju också en växande kriminell genre i genren: kvinnliga hämnddeckare…

Karin Alfredsson har med ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken) återkommit till kriminalgenren. Uppskattas verkligen! Får se om den nya håller lika hög klass som när hon tidigare skrev romaner som blev kriminella och deckare som blev romaner, alltså på bägge sidor om vad som anses vara en litterär gräns.

Isländskan Yrsa Sigurdardóttir (undrar varför svenska läsare inte anses klara av bokstaven ”ð” som i Sigurðardóttir?) har ju tidigare varit översatt till svenska. Efter en längre paus vad gäller intresse från svenska förlag återkommer Yrsa nu med ”Arvet” (HarperCrime; övers Villemo Linngård Oksanen), som inleder serien om kriminalassistenten Huldar och barnspykologen Freyja. Den senare ska ”förhöra” nyckelvittnet till ett mord: en sjuårig flicka.

M.J. Arlidge och hans återkommande huvudperson, kriminalkommissarie Helen Grace, har jag haft ett från- och till-förhållande med. Arlidges deckare kan vara lika nerviga och stirriga som polisen Graces humör och liv. I den nya, sjunde Helen Grace-deckaren, ”Kurragömma” (Lind & Co; övers: Lena Kamhed), har Grace dessutom hamnat där en polis absolut inte bör hamna: i fängelse.

Påskkrimi 1Kanadensiskan Louise Penny är en favorit i vad som eventuellt kan kallas mjukkokt, cozy crime eller mysdeckare – fast sååå cozy är inte hennes polisromaner om kriminalkommissarie Armand Gamache och kollegan Jean-Guy Beauvoir vid Québec-polisen. Desto mer realistiska, vardagliga och, åkej då, trevliga. ”Det vackra mysteriet” (Modernista; övers: Carla Wiberg) – hennes åttonde på svenska – lockar med två ovanligheter. Dels har det hänt något speciellt i polisen Jean-Guys privatliv. Dels är den kriminella miljön ovanlig: det sjungande klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups, gömd i Kanadas vilda natur.

Förlaget Modernista har återutgett typ en handfull titlar av Cornell Woolrich, amerikan som kunde vara lika mörk som (ibland) skämtsam. ”Natten har tusen ögon” (övers: Lisbeth & Louise Renner”), som jag minns att jag läst för längesen och tror att jag sett den som amerikans noir-film, vill jag minnas som en mycket noir amerikansk noir. I betydelser som grundläggande och typisk – ja, arketypisk.

Kamilla Oresvärds ”Brudslöjan” (Bokfabriken) har fått ligga till sig, inte vågat börja läsa i den. Anledning till oron: uppstod en fnurra på tråden när jag läste Oresvärds förra deckare. Tyckte att hon, fortfarande en mycket lovande deckarförfattare, haft lite bråttom och trasslat till det med intrigen med mera. ”Brudslöjan” inleder en ny kriminalserie, kallad  ”Vargöserien” eftersom den utspelar sig kring Vargön utanför Vänersborg och vid Vänerns sydspets. Lite spänt, som i spännande och förväntansfullt, men nu ska det läsas…

Norrmannen Geirg Tangens debut ”Maestro” var en helgalen uppgörelse med deckare och deckarförfattare av diverse undergenrer och sorter. Visste varken in eller ut när jag läste. Uppföljaren ”Ett krossat hjärta” (Forum; övers: Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn) utspelar sig i samma stad, Haugesund, och har samma huvudpersoner, journalisten Viljar Ravn Gudmundsson och kriminalkommissarie Lotte Skeisvoll. Hur ska Tangen nu få till det nu, fortsätta med pastischerandet eller skriva deckare på allvar?

Bengt Eriksson

2018 års bästa översatta krimi, deckare och annan spänning (del 3)

oates mannen-utan-skuggaJoyce Carol Oates
Mannen utan skugga
Övers: Klara Lindell
(Albert Bonniers)

1965 möts Margot Sharpe och Elihu Hoopes första gången. Hon kommer att ägna 31 år av sitt liv åt ”Projekt E.H”. Och åt honom, för det här ska också bli en roman om förälskelse, kärlek och passion. Ett triangeldrama mellan doktorand och professor; doktorand och patient. Varför tecknar E.H. gång på gång samma nakna, unga flicka i sitt block? En deckare, om man med deckare menar att här finns en gåta att lösa, spår och indicier att följa. Fast den deckargåta som Oates försökt lösa i roman efter roman – livets gåta – den saknar lösning. Som alltid gräver hon så djupt att hon når ner till människors grundvatten och underliggande historiska jordlager.

Parsons TyburnTony Parsons
Bödlarna i Tyburn
Övers: Gabriel Setterborg
(Bokfabriken)

Rättskipning, brott och straff, särskilt dödsstraffet och självutnämnda bödlar. Det är ämnet för den tredje noir-deckaren om och med Max Wolfe, kriminalpolis, ensamstående far och författarens alter ego. Inte minst det sista: Parsons använder polisgenren för att diskutera dagens England och London. Som när en grupp privata rättskipare börjat avrätta brottslingar som inte straffats tillräckligt. Nej, ”Bödlarna i Tyburn” glorifierar inte privatjustis utan för en saklig diskussion om ont och gott, lagar kontra verklighet. Dessutom en spännande polisroman – kanske Parsons bästa? – och en guide till en okänd del av London.

slimanisLeïla Slimani
Vaggvisa
Övers: Maria Björkman
(Natur & Kultur)

Det har redan stått i recensioner av ”Vaggvisa” och det står direkt i inledningen: två små barn är döda. Ja, de har dödats. Leïla Slimanis roman om, för det handlar den om i grunden, dagens franska klassamhälle går från nu och bakåt. Ett advokatpar, som bor i en fin våning i ett fint Pariskvarter, anställer en barnflicka, som bor i en liten usel lägenhet. Där uppe och här nere, vi och dom. Barnflickan gör mycket mer än passar barnen: sköter om hela lägenheten och hushållet, blir oumbärlig, följer med på semester till Grekland. Familjens kvinnliga advokat och barnflickan kommer varann sååå nära. En riktigt otäck thriller – med djup längst ner i verkligheten – för att den är just så verklig och sann, ett snitt ur livet = våra olika liv.

Stein SoloJesper Stein
Solo
Övers: Jessica Hallén
(Polaris)

Tur att danska Politiken startade förlaget Polaris i Sverige. Annars hade väl aldrig Danmarks just nu främste deckarförfattare, alltså Jesper Stein, fortsatt att ges ut här. ”Solo” är Steins tredje polisroman – med tilläggen hårdkokt och noir – om vicepolitikommissær Axel Steen och stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn. Bägge är huvudpersoner: personen hör ihop med platsen och platsen med personen. En polisnoirserie som blir romaner om en man, således polisen Steen, som inte fixar det så bra, varken att vara en bra polis – jo, det är han men på sitt sätt – eller en bra man, särskilt inte av sorten ”den nye mannen”. I ”Solo” (på danska ”Akrash”, arabisk slang för snut) går ryktet att ryska maffian har en mullvad inom den danska polisen.

den-instangdas-blickFred Vargas
Den instängdas blick
Övers: Ingrid Wikén Bonde
(Sekwa)

Kommissarie Adamsberg kopplar av från allt arbete på isländska ön Grimsey – när han får ett meddelande från Paris. Hans avdelning vid kriminalpolisen behöver hjälp med ett mordfall. Tveksamt återvänder han, hittar strax mördaren och löser i förbifarten ett annat fall (eller två). Han intresserar sig mer för några andra dödsfall: tre äldre män blev bitna av brunspindlar och dog – trots att spindelns gift inte kan döda. Inget för polisen, enligt kollegerna. Men Adamsberg envisas: mord. Kommissarien ser och tänker ju som bäst när det är ”dimmigt”. Rakare än förut, inte lika overkligt verkligt. Ändå vindlar och svindlar berättelsen så det räcker. Av de åtta polisromanerna på svenska om och med Jean-Baptiste Adamsberg är detta nog den mest fascinerande. Och faktiskt bästa.

Deckarloggs red.

I kvarteren på Nørrebro

Jesper Stein är min nya favorit bland dagens krimiförfattare i Danmark. Därför gladde det lite extra när Stein tilldelades 2015 års Dan Turèll-pris (6000 danska kronor och en av Turèlls slipsar). Dessutom en synnerligen lämplig pristagare, om man ser till Stein och Turèll som just krimi/deckarförfattare.

Stein OroBägge skriver/skrev mansromaner (om och med vicepolitikommissær Axel Steen respektive en namnlös journalistdetektiv). Steins polisromaner och Turèlls hårdkokta deckare (nåja, hyggeligt kokta) utforskar också varsin Köpenhamnsstadsdel: Vesterbro och Nørrebro. Gemensam stämning: noir.

Det vill säga de tre första Axel Steen-deckarna – ”Oro” (utgiven av Norstedts i Sverige), ”Bye Bye Blackbird” och ”Akrash” – har Nørrebro som kriminell livsmiljö. Till att börja med lanserades böckerna till och med som ”2200 Noir”-serien (efter postnumret).

Varför Nørrebro?

Stein Blackbird¨'”Jag har bott på Nørrebro i 25 år”, säger Jesper Stein. ”Här finns människor från hela världen och all sorts kriminalitet. Konstnärer, hipsters, intellektuella och mediafolk bor granne med ledare för kriminella gäng, radikala islamister, medlemmar i motorcykelklubbar och småfifflare.”

”Dessutom”, tillägger han, ”ville jag ha en miljö som speglar Axel Steens karaktär. Precis som mina förebilder: Connellys Harry Bosch, Rankins Rebus, Nesbøs Harry Hole and Mankells Wallander. Alla porträtterar de både sina huvudpersoner och den stad där personerna lever.”

Då stämmer det som jag fått för mig – att dina deckare har två huvudpersoner: dels Axel Steen som man och dels Nørrebro som miljö?

”Ja, precis så.”

Stein SoloDet gick fort för Jesper Stein, tidigare (en passande men speciell kombination) kriminal- och kulturjournalist. Debutkrimin ”Uro” gavs ut 2012 i Danmark. De tre första böckerna har sålt i 150 000 exemplar. Snart kunde han bli författare på heltid.

Jesper Stein skrev sig och Axel Steen (olyckligt skild, pappa till en dotter, växande drogmissbruk) levde sig ut ur Nørrebro. Även i ”Aisha” (fjärde titeln från 2015, alla utgivna av Politikens förlag) finns Nørrebro med. Fast Steen har flyttat en annan, allt mer moderniserad del av stan: Amager. Han är tillbaks i Köpenhamns poliskår efter några års frånvaro. Som en ny man och polis. Ja, en god man och polis.

”Han försöker vara en ny man”, säger Jesper Stein. ”Men som alla vet, som prövat på att ändra kurs i livet, är det inte så lätt. Den gamle Axel Steen finns kvar under ytan. Hela krimiserien är ett försök att skildra en man som lever mellan den klassiska mansrollen och de krav som idag ställs på en man.”

Nu är frågan om det i Sverige ska gå med Jesper Stein som med Dan Turèll även vad gäller utgivning. Blott några få Turèll-deckare översattes. Norstedts, som 2014 gav ut Steins debutkrimi, har också köpt rättigheterna till ”Bye Bye Blackbird”.

Borde inte den ha getts ut i fjol? Stein lugnar mig med ett mejl: ”By Bye Blackbird” kommer på svenska till sommaren 2016.

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA 2016

Tillägg 2018:

Stein Solo DKJespers Steins tre första Axel Steen-deckare, ”Oro”,  ”Bye Bye Blackbird” och ”Solo” (en titel som trasslar till det, ”Akrash” på danska) har 2018 kommit i svensk pocket (genom danska Politikens svenska förlag Polaris).

I Danmark släpptes i dagarna den sjätte Axel Steen-deckaren med titeln, just det, ”Solo”  (Politiken).

 

Deckarfamiljens kameleontiska släktträd

Helgen för en vecka sen arrangerades två deckardagar, med besök av Svenska Deckarakademin, på Kristianstads stadsbibliotek. Inför deckardagarna skrev jag ihop följande krönika.

***

Hela 253 svenska deckare gavs ut i fjol, enligt Svenska Deckarakademins förteckning. Antalet till svenska översatta deckare nådde upp till 132. Åtminstone, bör tilläggas. Inga barn- och ungdomsdeckare är med och det brukar dessutom dyka upp fler titlar som får läggas till efterhand. (Jag vet ett par till som ska vara med!)

En närläsning av förteckningarna ger flera intressanta resultat att fundera över. Till att börja med: vilken otrolig mängd! Så många svenska deckare som gavs ut under 2017. Kan det vara svenskt rekord? Hör av mig till Deckarakademin och får svaret: 2017 var rekord både för den svenska och den översatta utgivningen.

Grebe husdjuretOckså intressant att se vilka förlag som dominerar eller snarare inte dominerar utgivningen: nämligen de största förlagen. Själv satte jag i slutet av förra året ihop en topplista över Sveriges just nu viktigaste deckarförlag – med följande resultat:

1) Modernista, 2) Lind & Co, 3) Bokfabriken, 4) Southside Stories och 5) Harper Crime. Först på femte plats kom alltså ett förlag som får räknas som större. Min bedömning omfattade både svenskt och översatt – men jag tog mindre hänsyn till antalet titlar och desto större till viljan att upptäcka nya författarskap och bedöma deckare efter litterär kvalitet, både som deckare (i synnerhet) och skönlitteratur (mer allmänt).

På min topplista finns även ett par bubblare: Polaris (danska Politikens svenska förlag) och lilla Absint Noir. Och dessutom en extra bubblare: egen- och så kallade hybridutgivningar. Många nya deckarförfattare i Sverige publicerar sig inte alls på något förlag utan bekostar utgivningen själva, antingen har de refuserats eller så vill de göra det själv.

Riel KådaMen ”hemmagjorda” deckare måste väl vara sämre? Svar: Nja. Det kan man = jag inte säkert avgöra. Vem klarar av att läsa och jämföra plus 253 titlar? Av de egenutgivna svenska deckare jag läste i fjol höll en dryg handfull minst lika hög klass som de förlagsutgivna (och tvärtom, för den delen).

En mer övergripande fråga gäller deckargenren och alla dess undergenrer. Deckarfamiljens släktträd växer sig större för varje år, nya grenar och kvistar tillkommer. Går det idag ens att använda benämningen deckare? Hur länge kan Svenska Deckarakademin heta D e c k a r akademin?

Krimi och krim säger man i Danmark respektive Norge. Bättre benämningar? Det tycker jag, för då inkluderas deckarträdets alla grenar och kvistar: mer traditionella deckare och mer nyskapande kriminalromaner, deckare som skriver sig ur genren och så kallade litterära romaner som skriver in sig.

Natt och dag 1793De titlar som Svenska Deckarakademin utsåg till 2017 års bästa deckare – i kategorierna svenskt, översatt och svensk debut – visar hur bred deckar- eller krimigenren har blivit.

Mest lik en deckare är Camilla Grebes ”Husdjuret”: en polisroman men också psykologisk thriller, kvinno- och landsbygdsroman. Minst lik en deckare – så lite att Deckarakademin känt sig nödd att förklara sitt val – är ”Kåda”, där danskan Ane Riel skildrar en familj vid sidan om samhället i en roman vid sidan om kriminalgenren. ”1793” av debutanten Niklas Natt och Dag är en historisk roman och eventuellt en deckare.

Allt fler historiska deckare publiceras i Sverige. De mörka och hårda deckarna har blivit ännu mörkare och hårdare, både internationellt och här, samtidigt som det sköljt upp en svensk våg med cozy crime och feelgood-deckare. Fast ska en svensk deckartrend utses så är det nog att läsarna inte kan vara säkra på vad som döljs bakom omslagen: deckare/krimi blir allt mer genreöverskridande och kameleontiska.

Berglund död och dagisDeckarakademin utsåg också Karl Berglunds avhandling ”Död och dagishämtningar. En kvantitativ analys av det tidiga 2000-talets svenska kriminallitteratur” till 2017 års fackbok. Det var givet, Berglund är en av de främsta deckarkännarna. Men det finns en uppgift i avhandlingen som tål att funderas på och faktiskt ifrågasättas.

Jag brukar hävda att deckare/kriminallitteratur är en termometer i tidens och samhällets rumpa. Att det är fullt möjligt att skriva romaner och poesi som enbart utspelar sig i författarens huvud men omöjligt att skriva deckare utan förankring i samhället. Berglund menar att svenska deckare inte alls är särskilt samhällskritiska.

Fast det beror väl på: vilka deckare som skärskådas och hur samhällskritik definieras. Om man kräver tydliga politiska budskap á la Sjöwall/Wahlöö så finns det få sådana deckarförfattare idag. Menar man, som jag, att deckare som speglar samtiden, från människors liv till politikens konsekvenser, också blir samhällskritiska, ja, politiska – då finns det desto fler.

Deckarförfattare från vänster till – de ökar nu – höger fortsätter att ta tempen på Sverige, både idag och historiskt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2018