Längs de smala, krokiga, backiga – dessa stup vid vägkanterna utan räcken! – i lågalpernas Provence

Magnan självbiografi

Det var på tiden när det nyligen kom en bok av Pierre Magnan på svenska. ”Kyndelälskaren” (Elisabeth Grate bokförlag), som den heter, är en självbiografisk berättelse med undertiteln ”Min barndom i Provence”.

Redan på första sidan kände jag igen mig. Jag var tillbaks i Provence, både i verkligheten – och framför allt – i fiktionen.

En gång åkte hela familjen Eriksson på semester till Provence, körde bil uppåt Basses-Alpes (lågalperna) och satt på ett kafé i Manosque, där Pierre Magnan är född. Men hans nya bok (ny och ny, i Frankrike kom den 1988) fick mig ännu mer att minnas de Magnan-deckare som på 80-talet översattes till svenska.

Pierre Magnan (född 1922) är mindre en fransk och mer en provencalsk författare. Han skriver burleskt och grovkornigt, berättar historier från en annan, äldre tid då det var långt mellan landsbygd och storstad.

Beskrivningen stämmer in lika bra på hans deckare som på självbiografin. Det påminns jag om när jag nu plockat fram dem ur deckarhyllan och börjat läsa dem på nytt. Ingen större skillnad, faktiskt.

Så här skrev jag om deckarförfattaren Pierre Magnan i boken ”Deckarhyllan”:

————————————————————————-

Pierre-Magnan-010

Det är inte den vanliga deckarmiljön. Det är inte någon vanlig miljö över huvud taget. Det är en värld bortom världen, ett Europa bortom Europa, ett land bortom landet.

Området, som i Pierre Magnans romaner blir ett eget land, sträcker sej, ungefär, från staden Gap i norr, Digne i öster, Manosque i söder och Apt i väster. Inom området/landet finns också städer och byar som Forcalquier, Banon, Sault, Dauban, Simiane, Largue, Sisteron, Piégut, Saint-Michel-les-Portes, Cruis… Rätt igenom Magnans litterära landskap rinner floden Durance.

BergetPå verklighetens karta kan man hitta städerna och byarna i södra Frankrike, i Provence. Inte längst ner vid kusten, på Rivieran, utan tjugo, trettio mil mil norr om Marseille, i det område som kallas Basses-Alpes (lågalperna).

Men avståndet från den moderna storstaden bör snarare räknas i tid: år, årtionden, t o m århundraden. I Magnans litterära småstäder och byar går tiden framåt med cirka två timmar per dag. Det är som om tiden, nästan, har stannat.

Livet är präglat av traditioner, gamla livsmönster och vidskepelse. Och inte minst av, på samma gång, instängd och pulserande sexualitet. Romanpersonerna lever i en instängd värld. Livet i den stora världen utanför sipprar in, men inte mer. Somliga personer är i det närmaste provençalska troll. Kriminalhistorierna kan ha sin utgångspunkt i något som hände för länge sedan.

Någon gång utspelar sej hela historien i en, också tidsmässigt, äldre tid. I ”Döden på berget” (1985) heter huvudpersonen Modeste Laviolette, 17 år, lokförarmedhjälpare och blivande far till Magnans ordinarie huvudperson, kriminalkommissarie Laviolette.

Sommartid är det ett soligt landskap. Då lockas stadsborna att köpa hus i Basses-Alpes och bosätta sej på landet. På hösten och vintern kommer prövningen: storm och snö; isolering, omöjligt att ta sej därifrån. Citat från ”Cyklisternas tysta död” (1983): ”Den första vintern fick vederbörande på knä efter bara åtta veckor.”

CyklistenMed ”Cyklisternas tysta död” debuterade Pierre Magnan som deckarförfattare. Romanen innehåller en i ordets mest ordagranna betydelse naturalistisk skildring av vädrets växlingar i lågalperna.

I den följande romanen, ”Guldsvampen” (också 1983), finns en novell i romanen om tre bilar som från varsitt håll är på väg mot ett oundvikligt möte:

Från ett lågtryck i norr kom utlöpare av ett stormcentrum med snö som smältes ner och piskades vidare av mistralen i söder,

skriver Magnan och fortsätter med att beskriva hur yrsnön uppifrån Lurebergen viner genom Deffensskogen, Calavonpasset, klippkanjonerna i Crau de Bane. Yrsnö framför bilrutan. Plötsliga drivor på de smala, slingrande alpvägarna. Blixthalka. Den ökända ”mures basses”-kurvan, där sikten är obefintlig också i vanliga fall.

Upptakten till ”Guldsvampen” är en ganska typisk Magnanmiljö. Det är tryffelsäsong och Alyre Morelon letar tryffel med hjälp av suggan Roseline. En riktig tryffelgris – en sällsynt sugga som gräver upp tryfflar utan att äta upp dem.

I ”Guldsvampen” förekommer också en ålderdomlig och dödlig odlingsmetod för just tryffel. Även i ”Cyklisternas tysta död” är mordredskapet urgammalt och traditionellt. Bland dem som förhörs finns ett par vildsvinsjägare.

GuldsvampenMagnans två återkommande huvudpersoner – kriminalkommissarien Laviolette, som är äldre, och undersökningsdomaren Chabrand, yngre – är kumpaner, sammansvurna, fast i hemlighet. Bägge har ”deporterats” till småstaden Digne. Den förre för att ha förolämpat en mäktig politiker, den senare för sina vänsteråsikter.

Offentligt beklagar de sej över att de kvarhålls på en plats där deras begåvning inte kommer till sin rätt – i hemlighet trivs de mycket bra i lilla Digne.

På några få år, 1983-87, publicerades åtta romaner av Pierre Magnan i Sverige. Sen blev det stopp. Det finns fler att översätta!

Deckare av Pierre Magnan:

Cyklisternas tysta död. 1983. Le sang des atrides. Övers: Sonja Berg Pleijel och Pascal Golmann.
Guldsvampen. 1983. Le commissaire dans la truffière. Övers: Sonja Berg Pleijel och Pascal Golmann.
Den femte graven. 1984. Le tombeau d’Hélios. Övers: Jens Nordenhök.
Skuggspel. 1984. Le secret des andrônes. Övers: Sonja Berg Pleijel.
Döden på berget. 1985. Les charbonniers de la mort. Övers: Sonja Berg Pleijel.
Stenängeln. 1986. La maison assassinée. Övers: Christina Angelfors.
Dödsbudet. 1987. Les courriers de la mort. Övers: Hans Lindeberg.
Dvärgen som älskade. 1988. La naine. Övers: Åsa Forsberg och Carl G. Liungman.

Bengt Eriksson
Från Kristianstadsbladet 2009 och boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag, 1995/2002

Blodsband, #metoo och seriemord

Ingrid Hedström
Blodsband
(Alfabeta)

Det kan ju bero på mig eller henne att Ingrid Hedström i den fjärde titeln, ”Blodsband”, äntligen fått fiktiva miljöer och personer i Dalarna att verkligen leva.

Och jag ler när hon med en extra mening (om modeskaparen Poirot) knyter ihop den nya deckarserien med den föregående.

Ingrid Hedström blodsbandAstrid Sammils, nu teaterchef i Budapest, har kommit tillbaks till Dalarna för att gifta sig med sin islänning. Från ingenstans hör en okänd systerson av sig. (Systerson? Astrid som inte ens visste att hon skulle ha en syster…)

Det blir starten på en kriminell trippelberättelse.

Den ena handlar om blodsband och vänskap – vad är viktigast? Den andra diskuterar #metoo och den tredje skildrar polisens jakt på en sexualseriemördare.

Hedström är bra på allt: person- och miljöskildringar, stämnings- och spänningsskapande. Plus också för att upplösningen sker logiskt och inte exploderar i action.

Bengt Eriksson
Något annorlunda och kortare i Gota Medias tidningar

Mitt ute i Australiens vildmark

Jane Harper
En förlorad man
Övers: Klara Lindell
(Forum)

Nu har jag i princip sträcklyssnat på Jane Harpers senaste bok ”En förlorad man”. Och den är fruktansvärt bra. Jag gillade ”Hetta” men kom aldrig in i ”Falska vänner” fast i den här boken överträffar författaren sig själv.

Det är ett relationsdrama i den australiensiska outbacken som blir till en riktig nagelbitare utan några överdriva våldsskildringar. Bokens dramaturgi är kanske lite långsam men jag tycker att det är perfekt för den här historien.

Jane HarperDe båda bröderna Nathan och Bub möts för första gången på månader vid en gammal gravsten mitt ute i den australiensiska vildmarken. Framför dem ligger den tredje brodern Camerons kropp på den rödbrända marken. Det är uppenbart att han mött en plågsam död under den obarmhärtiga solen.

Platsen har sin egen mytologi och kallas för bodskapsskötarens grav. Under sina försök att ta reda på vad som hänt med den döde brodern nystas den ena mörka familjehemligheter efter den andra upp. Vem var brodern egentligen bakom den älskvärda fasaden?

Jag ska villigt erkänna att jag är svag för Australien. När jag var yngre drömde jag om att resa runt som backpacker i det vidsträckta landet. Men jag kom aldrig iväg. Och det ligger kvar som en oförlöst dröm inom mig. Med det sagt så kanske jag är extra mottaglig för den här historien.

Det här är ingen deckare i vanlig mening. Poliserna spelar en obetydlig roll i handlingen. Det är den äldste brodern som försöker ta reda på vad som ligger bakom det mystiska dödsfallet. Men trots det har den många av deckarens kittlande element. Ledtrådar som nystas upp och som gör att läsaren kan försöka lista ut vad som egentligen hänt den döde.

Det finns också en spänning i relationerna i familjen som gör att man sitter som på nålar och det är omöjligt att sluta lyssna. Jag älskar den här kombinationen av spänningsromaner som utspelar sig i en för mig okänd och ogästvänlig men vacker miljö. Det blir som om jag får följa med på en resa till okända platser.

Jag kan också relatera till hur det är att växa upp i en stor familj med många bröder på en bondgård med en sträng pappa. Även om det var i mer rimliga proportioner. Det är kanske inte något som alla uppskattar lika mycket som jag.

Boken rymmer även en puttrande kärlekshistoria som kanske kan tyckas vara lite banal. Men jag gillar det. Jag gillar att det finns lite ljus i mörkret. Uppläsaren Niklas Engdahl gör en helt perfekt inläsning och han är en av mina riktiga favoriter.

Samuel Karlsson,
bl a författare till en deckar/polisromanserie om och på Mörkö (andra titeln, ”I mördarens skugga”, är precis utgiven), är återkommande recensent på Deckarlogg. Även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”, lyssnar du hellre än läser så gå in där för regelbunden info om just ljudböcker.

Tvillingdetektiverna i Lund

Ska just idag ställa mig och skriva om ”Trollkarlarna”, årets nya titel i Mårten Sandéns ungdomsserie ”Petrinideckarna”, för Opsis Barnkultur.

Syskonen Petra och Peter Petrini samt deras kompis Lucy, ungdomsprivatdetektiver i mestadels Lund, har jag följt  sen starten. Det är arton titlar sen. ”Gömstället”, första titeln i serien, kom för tjugo sen, 1999.

Vad jag tycker om den nya och senaste får ni läsa i Opsis (eller här på deckarloggen) nån gång framöver). Men omskrivandet/recenserande av den nya Petrinideckaren fick mig att ta fram följande intervju jag gjorde med Mårten Sandén för… ja, längesen det också nu.

***

Mårten Sandén är i Stockholm några dagar i veckan. Där har han sitt ena jobb: han gör låtar (helst country men oftast pop) tillsammans med olika låtskrivarkolleger. På skiva kan låtarna höras med bland andra Jivin´ Jake, Wizex, Joyride, Charlotte Nilsson och Alcazar.

Sitt andra jobb sköter Mårten Sandén under resorna tur och retur mellan Lund och Stockholm: han skriver ungdomsdeckare med tvillingarna Peter och Petra Petrini som problemlösare. Den första, ”Gömstället”, kom 1999 och har sålt cirka 25 000 exemplar. Nu i våras kom den senaste och sjätte, som heter ”Skatan”.

– Resan tar fyra timmar. Lika länge räcker batteriet i datorn. Det har passat mig bra att skriva på tåget.

Att de unga detektiverna är tvillingar och att bokserien försetts med vinjetten ”Petrinideckarna” får en att ana varifrån inspirationen kan ha kommit. Jodå, det stämmer.

– Som barn läste jag, intygar Mårten, Osynliga klubben av Gunnel Linde, Femböckerna av Enid Blyton och förstås Tvillingdetektiverna av Sivar Ahlrud. Och som författare är det kul att försöka utveckla och modernisera den här sortens ungdomsdeckare för en ny generation unga läsare.

Oavsett om de skrivs för äldre eller yngre så brukar serieromaner – alltså en serie böcker där samma personer och miljöer återkommer – vara lika älskade av läsarna som  hatade av kritikerna.

Mårten Sandén Foto Christian Saltas

Mårten Sandén. Foto: Christian Saltas.

– Några av de här böckerna skrevs säkert väldigt fort. Men de är skrivna med gott humör och mycket humor. Och både Femböckerna och särskilt Tvillingdetektiverna kunde vara mycket stämningsfulla.

– Ivar Ahlstedt (hälften av pseudonymen Sivar Ahlrud) var en bra författare. Böckerna om Tvillingdetektiverna blev högkvalitativa reportage om Stockholm på 50-talet. Miljöerna var autentiska. Man kan fortfarande promenera i Stockholm med böckerna som guide.

– Det finns många fördelar med att skriva serieböcker. Man kan utveckla personerna och bygga upp en värld under loppet av några böcker.

Också Mårten Sandéns ungdomsdeckare utspelar sig i autentiska miljöer. I böckerna finns dessutom en karta över Lund där läsarna till exempel kan se var tvillingarna Peter och Petra bor (på Lilla Fiskargatan).

– Jag vet att läsarna vill kontrollera mig. Stämmer det som jag skriver? Det där fönstret, kan man verkligen se det därifrån?

–  Turistbyrån har faktiskt ordnat stadsvandringar. Någon museiperson går runt med en grupp barn, visar  bokmiljöerna och väver in lite av Lunds historia.

Något som skiljer Petrinideckarna från sina föregångare Tvillingdetektiverna är att Peter och Petra blir äldre. Det sägs inte rätt ut i böckerna, men visst kommer de upp i högre skolklasser och blir intresserade av ”vuxnare” saker (som kärlek)?

– Nja, i så fall är det omedvetet. Tvillingarna var i tolvårsåldern när jag började skriva om dem och de får inte bli för gamla. För jag vill fortsätta att skriva om dem.

– Men samtidigt… Har du läst John Updikes böcker om Haren? Han har skrivit fyra böcker om samma människa – på 60-, 70-, 80- och 90-talet. Att följa en person under så många år är fascinerande.

Mellan raderna kan också anas att Peter och Petra, som på omslagen har svart och lockigt hår, nog inte ser ut riktigt som alla lundabor. Själv gissade jag på afro-amerikaner eller en latin-blandning. Men det var fel.

– De kan ha lite indianblod i sig. Men de är judisk-italienska till största delen. Jag har ju alltid bott i Lund så jag tyckte det var spännande att låta några komma hit utifrån och uppleva staden med nya ögon.

– Peter och Petra kommer från New York som ju är en smältdegel av olika sorters människor. Precis som Sverige börjat bli. Tack och lov!

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2004

Olga Tokarczuk skrev en deckare…

Att få tag på böcker av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk är omöjligt för tillfället. Slutsålda hos bokhandlarna och snabbt utlånade på biblioteken, nytryck på gång.

Men… då kommer Sveriges Radio till vår hjälp. Vad som brukar kallas för Olga Tokarczuks deckare (och därför passar bra att ta upp på just Deckarlogg) har blivit inläst som radioföljetong och påpassligt nog nu lagts ut på radions nätsida för (åter)lyssning.

Deckare? Kanhända. Krimi? Definitivt! Sådär som många skönlitterära författare skriver, över gränsen till kriminalgenren.

Lyssna själva! Och hör, inte minst, hur genialt Tokarczuk formulerar sina meningar. Hon fyller, fyller och fyller ännu mer varje mening med innehåll; i och kring den historia hon nu ska berätta.

Fyller med ovidkommande saker, kan tyckas. Men så är det ju inte. Hon fyller varje mening till spränggränsen med liv, för allt hon skriver skildrar livet och världen. Allt mer, tills jag tror att meningarna ska just sprängas sönder och i luften.

Och hon då, som Tokarczuk måste tömma huvet varje gång hon sätter sig att skriva, tömma hjärtat och hela kroppen. Hur orkar hon? Men vilket resultat det blir!

Det är ju Nobelprisklass…

Klicka HÄR och lyssna på…

Del 1. Styr din plog över de dödas ben av nobelpristagaren i litteratur 2018, Olga Tokarczuk. Gunilla Abrahamsson läser.

Styr din plog över de dödas ben är en berättelse som ser ut som en kriminalroman men lika gärna kan läsas som en omvärldsanalys och kritik mot den värld vi lever i där djuren är bihang och människan dess självklara herre.

 

Stämningsfull, levande och verklig landsbygdsnoir i en norditaliensk dalgång

Ilaria Tuti
Blommor över helvetet
Övers: Helena Monti
(Bazar)

Ilaria Tuti bor – på ett ungefär – i samma del av Italien som hon skildrar i sin debutdeckare ”Blommor över helvetet”: nära på längst norrut där Italien och Österrike möts mellan alperna.

Närmare bestämt i Friuli, där bor deckarförfattaren, medan deckarmiljön utgörs av den lilla byn Traveni, som bör vara fiktiv och ligger i en dalgång ännu något längre upp i Norditalien.

Tuti skildrar denna bymiljö så stämningsfullt – ja, kännbart – ja, verkligt – att jag kommer att tänka på en annan deckarförfattare som för ett par år sen introducerades på svenska…

Tuti_BlomrhevSE_7052Nämligen spanjorskan – ursäkta, den baskiska deckarförfattaren – Dolores Redondo med sin debutdeckare ”Den osynlige väktaren” (Bucket List). Bättre jämförelse – en riktigt annorlunda och bra deckare, den också – går nog inte att göra.

(Fast Redondo försvann ju lika fort igen ur den till svenska översatta deckarutgivningen. Denna enda titel blev det för henne, måtte inte italienskan Tuti – och vi svenska deckarläsare – gå samma öde till mötes.)

”En legend vilade över den där platsen.”

Så inleder Ilaria Tuti sin debutdeckare, som utspelar sig i nutid men med en bakgrundshistoria, som i just grund, från 1978 om en skola i Österrike. Eller Skolan, som den benämns med versal och i bestämd form.

En man hittas död utomhus, i skogen. Han är naken och saknar ögon. Och det är bara början på den mordhistoria som kriminalkommissarien och profileraren Teresa Battaglia och hennes nye medhjälpare inspektör Massimo Marini ska lösa.

Kommissarie Battaglia är 60 år, diabetiker, överviktig och lika smart som otrevlig. Det sistnämnda har hon väl sina skäl att vara men så värst kul för den unge Marini blir det ju inte.

Hon är hur överlägset smart som helst; han tror han är det, vilken hon tar ur honom varje gång. (Fast helt värdelös, ska det visa sig, är han inte.) Eller kommissarie Battaglia kan kanske beskrivas så här: hon är den i kriminalgenren ofta förekommande manlige kommissarien fast kvinna.

”Utsjasad till kropp och själ”, som hon beskrivs av sin inspektör en bit in i boken. Det stämmer också. Jag som tyvärr alltid haft en tendens att bli intresserad av knepiga kvinnor tycker förstås att Teresa Battaglia är ett intressant personporträtt, som kvinna och människa.

Två nyckelord: barn och seriemördare. En och samma. Då och nu. Som ung och vuxen. Också seriemördaren kommer att få intressant personträtt som blir två, för mitt i boken vänder porträttet av seriemördaren – från den syn man ju har på en seriemördare till den motsatta.

Seriemördaren blir människa – en människa med all anledning att bli seriemördare.

Ilaria Tutis ”Blommor över helvetet” är en av årets bästa till svenska översatta deckare och polisromaner – det kan jag nog lova att jag kommer att tycka också när det blir dags att sammanfatta 2019 års deckarutgivning i Sverige.

Genre: italiensk landsbygdsnoir.

I ”Författarens anmärkning” sist i boken (bläddra för sjutton inte fram och läs den först) ser jag att det jag skrev om miljön – alperna, dalen, byn – stämmer. Berättelsens miljöer har blivit så verkliga och levande för att hon skriver om den italienska miljö där hon bor.

Hela berättelsen har förresten – en viss – verklighetsbakgrund.

Bengt Eriksson

 

Trovärdigt om dagens otäcka människosyn

Ninni Schulman
När alla klockor stannat
(Forum)

Ninni Schulmans nya polis- och samhällsroman har – som alltid – blivit oroande trovärdig.

”När alla klockor stannat” – sjätte titeln i hennes Hagforsserie – är full av nära, medkännande personporträtt.

Schulman nar-alla-klockor-stannatSom journalisten Magdalena, drabbad av djup depression, polisen Christer, orolig för kärestans graviditet, och likaså polisen Petra, som flyttade ifrån en man till en ny men hur ska hon ha det?

Här finns även ungdomarna Noomi, Aron, Maria och Hannes, som handskas med sina allt mer vuxna liv: kärlek, resandesläkt, homosexualitet, Asperger och autism, droger…

Och så börjar ungdomarna mördas, en efter en. Kan morden hänga ihop med bygdespelet om Johan Tinglöf, den legendariske urmakaren, där alla ungdomar skulle medverka?

En vill ju inte förta spänningen men det kan väl avslöjas att kriminalberättelsen blir en parallell till dagens otäcka människosyn och lasermannen. Så oroande trovärdigt!

Även en av Tinglöfs gamla bevarade klockor spelar en roll i historien. Klockan slår nämligen – plötsligt, av sig själv – vid (o)lämpliga tillfällen.

Bengt Eriksson
Ungefär såhär i Gota Medias tidningar 2019