Påskkrimi 2019

Strax börjar påskhelgen och den följande påskveckan. Det brukar för mig betyda 1) konstrundor på Österlen (med omnejd) och 2) deckare, deckare, deckare. Det vill säga att jag läser så många påskkrimi jag hinner med.

Dessa tio har jag ännu inte hunnit läsa men nu tagit fram och staplat i en hög för att beta av så många jag kan på den kommande veckan:

Påskkrimi 2Jesper Stein är för närvarande min favorit bland danska noirdeckarförfattare. ”Aisha” (Polaris; övers: Jessica Hallén) heter hans senaste och nya polisnoir med kriminalinspektör Axel Steen i Köpenhamn. Från att mest befunnit sig i Østerbro verkar Stein och Steen nu ha börjat utforska allt större del av Köpenhamn.

Namnen Ulf Bjereld och Marie Demker känner jag ju från andra håll men kan de också skriva deckare? ”Levande charader” (Hjalmarsson & Högberg) heter deras gemensamma debutdeckare i frilans-, konst- och Stockholmsmiljöer.

Och så – deckare eller inte deckare? – ska jag också nu börja läsa Camilla Läckbergs ”En bur av guld” (Forum) med undertiteln ”En kvinnas hämnd är vacker och brutal”. Inte ännu en titel i Fjällbacka-serien utan en separat roman, som jämförts med tidigare kvinnliga hämndromaner utanför kriminalgenren. Men det finns ju också en växande kriminell genre i genren: kvinnliga hämnddeckare…

Karin Alfredsson har med ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken) återkommit till kriminalgenren. Uppskattas verkligen! Får se om den nya håller lika hög klass som när hon tidigare skrev romaner som blev kriminella och deckare som blev romaner, alltså på bägge sidor om vad som anses vara en litterär gräns.

Isländskan Yrsa Sigurdardóttir (undrar varför svenska läsare inte anses klara av bokstaven ”ð” som i Sigurðardóttir?) har ju tidigare varit översatt till svenska. Efter en längre paus vad gäller intresse från svenska förlag återkommer Yrsa nu med ”Arvet” (HarperCrime; övers Villemo Linngård Oksanen), som inleder serien om kriminalassistenten Huldar och barnspykologen Freyja. Den senare ska ”förhöra” nyckelvittnet till ett mord: en sjuårig flicka.

M.J. Arlidge och hans återkommande huvudperson, kriminalkommissarie Helen Grace, har jag haft ett från- och till-förhållande med. Arlidges deckare kan vara lika nerviga och stirriga som polisen Graces humör och liv. I den nya, sjunde Helen Grace-deckaren, ”Kurragömma” (Lind & Co; övers: Lena Kamhed), har Grace dessutom hamnat där en polis absolut inte bör hamna: i fängelse.

Påskkrimi 1Kanadensiskan Louise Penny är en favorit i vad som eventuellt kan kallas mjukkokt, cozy crime eller mysdeckare – fast sååå cozy är inte hennes polisromaner om kriminalkommissarie Armand Gamache och kollegan Jean-Guy Beauvoir vid Québec-polisen. Desto mer realistiska, vardagliga och, åkej då, trevliga. ”Det vackra mysteriet” (Modernista; övers: Carla Wiberg) – hennes åttonde på svenska – lockar med två ovanligheter. Dels har det hänt något speciellt i polisen Jean-Guys privatliv. Dels är den kriminella miljön ovanlig: det sjungande klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups, gömd i Kanadas vilda natur.

Förlaget Modernista har återutgett typ en handfull titlar av Cornell Woolrich, amerikan som kunde vara lika mörk som (ibland) skämtsam. ”Natten har tusen ögon” (övers: Lisbeth & Louise Renner”), som jag minns att jag läst för längesen och tror att jag sett den som amerikans noir-film, vill jag minnas som en mycket noir amerikansk noir. I betydelser som grundläggande och typisk – ja, arketypisk.

Kamilla Oresvärds ”Brudslöjan” (Bokfabriken) har fått ligga till sig, inte vågat börja läsa i den. Anledning till oron: uppstod en fnurra på tråden när jag läste Oresvärds förra deckare. Tyckte att hon, fortfarande en mycket lovande deckarförfattare, haft lite bråttom och trasslat till det med intrigen med mera. ”Brudslöjan” inleder en ny kriminalserie, kallad  ”Vargöserien” eftersom den utspelar sig kring Vargön utanför Vänersborg och vid Vänerns sydspets. Lite spänt, som i spännande och förväntansfullt, men nu ska det läsas…

Norrmannen Geirg Tangens debut ”Maestro” var en helgalen uppgörelse med deckare och deckarförfattare av diverse undergenrer och sorter. Visste varken in eller ut när jag läste. Uppföljaren ”Ett krossat hjärta” (Forum; övers: Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn) utspelar sig i samma stad, Haugesund, och har samma huvudpersoner, journalisten Viljar Ravn Gudmundsson och kriminalkommissarie Lotte Skeisvoll. Hur ska Tangen nu få till det nu, fortsätta med pastischerandet eller skriva deckare på allvar?

Bengt Eriksson

Annonser

Mord i Stockholms vinterskärgård

Louise Björnlund
Jazzkatten
(Björnlunds förlag)

Louise Björnlunds förra och första deckare, ”Marionetten”, har jag inte läst. Ännu.

I början av hennes andra och nya, ”Jazzkatten”, hittas en kropp nergrävd i ett sandtag vid Sandemars slott på Södertörn utanför Stockholm (och i närheten av Dalarö). Härmed har jag placerat den deckarserie som Björnlund döpt till ”Skärgårdsmorden”.

Genre: polisroman(er). På den utredande polisstationen, ”Södertörnspolisen”, finns bland andra kriminalpoliserna Ewald Wermelin, även stationsbefäl, Ulrika ”Biggan” Bigård och Lars ”Labe” Bengtsson.

Fast mest polis verkar Kina Bergsmed vara. Kina, annars skärgårdsguide och författare av skärgårdsböcker, tas med i utredningsgruppen trots att hon ju endast är volontär hos polisen. Men inte får väl polisernas volontärer jobba på det här sättet? Nej, strunt i det.

JazzkattenSenare ska ännu en nedgrävd kropp hittas, denna gång i sanden vid Schweizerbadet.

Några led- och avledande trådar: bökande vildsvin, jakträttigheter, ett gevär (eller flera), en pistol, spelkort, ett testamente, kärlek, svartsjuka och sexualitet.

Allt utspelar sig i nutid, mellan den 3 november och 23 december. Fast egentligen inte, för i själva verket började allt drygt nära tjugotre år tidigare.

Vilket antyds i en parallell berättelse om den familj som står i centrum för kriminalhistorien och (snart) mordutredningen. Till detta kommer kärlekstrubbel, på ont men också gott, för Kina, Ewald, Biggan och Labe. Samt ovannämnda familj.

Allt detta får Louise Björnlund ihop bättre än de flesta deckarförfattare. Skriva kan hon. Berätta kan hon också. Björnlund har tajtat intrigen så att många kolleger bör läsa, bli smått avundsjuka och lära sig.

Kanske kunde polisernas och andras privatliv ha flätits in mer i mordutredningen? Kanske skulle miljöskildringen ändå ha betonats mer? Nej, strunt i det också. Det är bra så det räcker.

Louise Björnlund är en av de där nya svenska deckarförfattarna som kan få en att undra om inte kvalitén för egenutgivna deckare höjts på senare tid. Kanske inte generellt men allt fler lovande, ja, riktigt bra deckarförfattare ger själva ut sina romaner.

”Jazzkatten” hade inte skämt för sig i utgivningen hos vilket svenskt förlag som helst, litet som stort.

Dock, en sak efterlyser jag. Efter att googlat på platser, krog och handelsbod med mera så verkar det som om deckarmiljön är autentisk (med undantag väl för Södertörnspolisen). Men inte ska läsaren behöva googla? Karta efterlyses härmed, tack på förhand.

Nu ska jag läsa Louise Björnlunds första och föregående kriminal- och polisroman, ”Marionetten”.

Bengt Eriksson

Kriminellt på dagens svenska landsbygd

Aline Lilja Gladh
Tändstickan
(XIV Förlag)

”Tändstickan” har den bästa deckarinledning jag läst på länge.

Någon smyger efter en kvinna genom Uppsala. Stämningen, känslan och spänningen förmedlas så känsligt genom själva språket, varje mening och ord.

Aline TändstickanSkickligt skrivet av debutanten Aline Lilja Gladh.

Därefter byts genren från thriller till modern landsbygdsdeckare. Miljö: Örbyhus med omnejd (inklusive Stockholm, tio mil bort).

Här finns en golfklubb med restaurang, ett kriminellt motorcykelgäng, café och loppis. Inte samma nerv längre men en nära skildring av ett litet samhälle och dess noga porträtterade invånare.

Det kriminella – maffia, gangsterkrig, knark, mordbrand och mord som utreds av den lokala polisen i lilla Örbyhus! – är väl mindre trovärdigt.

Slutbetyg: underhållande och rätt spännande debutdeckare. Så gärna en uppföljare!

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

Deckarloggbäst

Bäst i deckarhyllan just nu (februari 2019)

Sofie BjarupSofie Bjarup: ”Mörkrets barn” (Visto förlag)
Bjarup är en deckardebutant som verkligen överraskar – varför har inte hon och den uppmärksammats mer? – med sin historiska kriminalroman om en journalist – eller två – i och om London på Jack The Rippers tid: rika och fattiga, liv och överlevnad, kriminalitet och (oväntad) kärlek.

Ulla BolinderUlla Bolinder: ”I din himmel” (BoD)
Bolinder, som Deckarlogg uppmärksammat flera gånger tidigare, har nu skrivit ännu en kriminal- och polisroman i sin egen säregna kollagestil – nej, skriver inget mer om nya ”I din himmel” just nu, kommer snart en recension både i Gota Medias tidningar och här.

Christoffer Carlsson JärteckenChristoffer Carlsson: ”Järtecken” (Albert Bonniers)
Också den här kriminalromanen ska snart recenseras i Gota Medias tidningar så enbart detta tills vidare: Carlsson har lämnat Stockholm för att skildra sin barndoms platser på den halländska landsbygden i vad som – verkligen – kan benämnas Halland noir och glesbygdsnoir.

Marianne CedervallMarianne Cedervall: ”Snöstjärnor” (Storyside)
Äntligen en fortsättning på Cedervalls småmjukdeckarserie om väninnorna och tillika häxorna Mirjam och Hervor – om än så blott en kortroman – fast utgiven enbart som ljud- och e-bok med två varvade uppläsare, nämligen Susanne Alfvengren på gotländska och Gun Olofsson på norrbottniska, vilket ju fungerar extra bra!

Cormoran StrikeRobert Galbraith: ”Lethal White” (Little, Brown)
Längsta romanen (647 sidor) som pseudonymen Galbraith, alias J.K. Rowling, skrivit i den här serien men så måste hon ju också få plats med sina bägge parallella intriger – dels yrkes- och eventuella andra förhållandet mellan privatdetektiven Cormoran Strike och hans kompanjon Robin Ellacott och dels den alltmer engelska deckarintrigen – så det dröjer ett antal sidor innan det kriminella får upp farten men då blir ”Lethal White” nog en de bästa titlarna i serien.

Deckarloggs red.

Margaret Yorke – deckardrottning i engelsk idyll

Margaret Yorke är en modern Agatha Christie.

Gråhårig och med rosa kofta ser Margaret Yorke, 75 år, inte bara ut som miss Marple. Hon har dessutom skrivit en lång rad kriminalromaner som alla utspelar sig i den lilla engelska by där Agatha Christie lät miss Marple lösa deckargåtor.

– Ja, det stämmer, säger hon. Byarna och småsamhällena i mina romaner har olika namn, men alla kunde ha hetat och varit St. Mary Mead.

– Sen trettiofem år bor jag själv i en typisk engelsk by, Long Crendon i Buckinghamshire, som också den kunde ha varit Agatha Christies lilla by.

– Men samhället har moderniserats. Byn har förändrats. De gamla byborna är borta. Unga medelklasspar, som pendlar till arbetet i London eller Oxford, har flyttat in i husen.

– Jag skildrar Christies engelska lilla by idag – dagens människor, problem och brott.

Peggie Nicholson, som hon heter privat, skilde sig 1955. Hon stod ensam med två barn, en pojke och en flicka, som hon måste försörja. Det var då hon blev deckarförfattare.

Först skrev Margaret Yorke några pusseldeckare med Patrick Grant, rektor i Oxford, som problemlösare.

Hennes första deckare om den lilla engelska byn och dess människor, ”Den du minst anar”, kom i mitten av 70-talet. Sen dess har Margaret Yorke varje år publicerat en psykologisk kriminalroman. Så brukar hennes deckare karaktäriseras – men borde de inte istället kallas livsromaner?

Yorke                                                                                                                                                                     Foto på Margaret Yorke hemma i sin lilla engelska by, kan det se ut som. Men Birgitta Olsson fotograferade henne faktiskt i samband med Bokmässan i Göteborg 1999.

– Jo, gärna! utbrister Margaret. Jag hoppas att mina kriminalromaner handlar mer om livet än om döden. Det är människorna och deras liv som intresserar mig.

– Jag skildrar verkligheten men skruvar den en liten aning. I mina romaner finns sällan några förhärdade brottslingar. Jag skriver om vanliga människor som hamnar i situationer där de antingen utsätts för eller känner sig tvingade att begå brott.

– Många yngre författare, både i USA och England, skriver hemska, mycket blodiga deckare om seriemördare. Jag skriver antiseriemördardeckare! Det finns fler seriemördare i litteraturen än i verkligheten.

Just därför blir Margaret Yorkes landsortsdeckare ännu mer hemska än alla deckare om seriemördare. Hennes romaner kan man inte skjuta ifrån sig, låtsas att de bara är fiktion, påhitt och dikt. Också i min lilla svenska hemby, Vollsjö i Skåne, träffar jag människor som jag känner igen från Margaret Yorkes kriminalromaner.

– Berättelserna är allmängiltiga, menar du? Så kan det nog vara. Tar man bort det typiskt engelska så skulle mina romaner kunna utspela sig i ett litet svenskt samhälle.

Flera gånger har Margaret Yorke skildrat dåliga äktenskap och kvinnomisshandel. I en av sina mest otäcka romaner, ”Farligt att känna” från 1994, öppnar hon dörren till makarna Browns hus och blottar en ohygglig interiör. Också i de två senaste romanerna, ”Våldshandling” från i fjol och årets ”Falska förespeglingar”, står kvinnorna i centrum. För den sistnämnda fick Margaret Yorke en ”Silver Dagger” – ett prestigefyllt engelskt deckarpris.

Men mot benämningen kvinnoromaner protesterar hon.

– Jag har alltid betraktat mig som en fri kvinna. Jag är inte underordnad någon. Men jag är inte feminist. Jag skriver inte aggressiva romaner.

– Mina kvinnliga romanfigurer måste varken vara starka, oskyldiga eller goda, säger hon och suckar över Emily, den unga kvinnan i ”Falska förespeglingar”. Stackars Emily…

– För mig är ”Våldshandling” en berättelse om barn som växer upp utan sina biologiska fäder. Jag har också skrivit en roman, ”Falskt anklagad”, om en man som blir just falskt anklagad för våldtäkt. Det är en sann berättelse. N ä s t a n samma sak hände en man i min by.

Margaret Yorke berättar, växelvis, om romanintriger och händelser i hembyn. Att skilja det ena från det andra är inte helt lätt. Hon berättar om ett väpnat rån på postkontoret. Det hände mitt på ljusa dagen, när hela byn pendlat till arbetet i London. Jag ska precis fråga om det är intrigen i hennes nästa roman, när hon säger…

– Postrånet hände här i byn, för ett tag sen. Ännu har jag inte lyckas få med det i någon roman.

Hon berättar också om den där gången hon hörde kvinnoskrik från grannhuset. Margaret tog sin käpp och sprang in till grannen. Där stod en stor karl och misshandlade sin hustru.

– En man som hört skriket kom också springande. Jag behövde aldrig använda min käpp. Men jag hade inte tvekat. Om det behövts, så hade jag slagit honom med käppen.

Är hon en moralisk författare? Predikar Margaret Yorke moral i sina kriminalromaner?

– Ja!

– Både Shakespeare – min store hjälte – och Dickens var moraliska författare. De bästa berättelserna har alltid haft ett moraliskt budskap.

– Rättvisan ska segra. Så lyder min moral. Fast rättvisa är inte nödvändigtvis liktydigt med landets lagar och rättssystem.

Det sistnämnda, rättssystemet i England, ska Margaret Yorkes kommande kriminalroman, ”The Price Of Guilt”, handla om.

Bengt Eriksson
Publicerat i Sköna Dagar 2000

Lesbisk polis löser cold case-fall

Tina Frennstedt
Cold case: Försvunnen
(Forum)

För bara tio år sen utspelade sig knappt alls några kriminalromaner i skånska miljöer. Idag skrivs det så många skånska deckare att det blivit omöjligt att hålla koll på alla författare och böcker. Senast att ansluta sig till Skånes deckarboom är Tina Frennstedt, erfaren kriminalreporter inom press och teve, med sin debutdeckare ”Cold case: Försvunnen”.

Den kriminella huvudtråden bygger på ett verkligt försvinnande som än idag är ett ouppklarat fall: en ung kvinna i Mariefred försvann 1992 efter en utekväll. I ”Försvunnen” har kvinnan bytt namn från Helena till Annika, året för försvinnandet flyttats fram till 2002 och orten ersatts av Simrishamn. (Fast det här behöver inte läsarna känna till för att uppskatta hennes deckare, även om författaren haft det som grund.)

FrennstedtTess Hjalmarsson, kriminalinspektör i Malmö och chef för Cold case-gruppen, har gett sig den på att lösa fallet med Annikas försvinnande på väg hem från ett dansställe en sommarnatt för sexton år sen. På skrivbordet ligger ett foto på nittonåringen. Tess möter flickans blick och konstaterar: ”En förfärligt dåligt skött utredning.”

Cold case-gruppen måste avbryta sitt arbete och delta i en annan, ny utredning när en kvinna hittas död vid en badhytt i Höllviken. ”Valiumkusten”, enligt socialförvaltningen. Och när mordet kopplas till en dansk serievåldtäktsman – har han börjat mörda? – upptar detta allt mer av polisernas arbetstid. Ändå ger sig inte Tess, parallellt fortsätter hon att granska cold case-fallet tillsammans med kollegan och käbbelsystern Marie Erling.

Bägge utredningarna, nu och då, 2018 och 2002, flätas ihop allt mer, romansida för sida, pusselbit för bit. Skickligt gjort av Tina Frennstedt, inga bitar trycks ihop med tvång utan handlingen framskrider logiskt och följdriktigt. Skildringen av Österlen, närmare bestämt Simrishamn med omnejd, imponerar också.

Inte så lätt som man kan tro att beskriva Österlen, dess människor och deras liv till vardags. Frennstedt placerar inte bara orterna på sina rätta platser utan lyckas också förmedla den känsla av skånsk noir som döljer sig bortom sommarturisternas ögon.

Kriminellt huvudspår, skrev jag. Här finns dessutom ett annat huvudspår, som tar nästan lika stor plats och nog varit lika viktigt för författaren. Tess, polisen och hjältinnan, är lesbisk. Frennstedt skildrar hennes privat- och kärleksliv på ont och gott (mest ont nu för tiden). Jämsides beskrivs hemmalivet för den gifta, heterosexuella polisen Marie. Ingen större skillnad, rätt snarlikt, på ont och gott det också.

Denna livshistoria lyckas tyvärr inte Frennstedt – ännu så länge, i första delen av sin polisromanserie – fläta ihop lika väl med kriminalintrigen, så att ett plus ett blir ett och samma. Att begära för mycket? Nej, jag tror och hoppas att hon ska lyckas med det också, nästa gång…

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

Mörkt på Mörkö

Samuel Karlsson
Morden på Mörkö
(Lind & Co)

Med ”Morden på Mörkö” har Samuel Karlsson börjat skapa en fiktiv ö i Tjust skärgård på färjeavstånd från fastlandet.

Polisen Jessica Jackson är tjänstledig. Hon ska flytta till sitt barndomshem, ett nedlagt mejeri, och starta ett mikrobryggeri.

Samuel KarlssonTrodde hon, ja. När ett par lik hittas och en kvinna försvinner kommenderas hon tillbaks till arbetet. En storm bryter ut och Jessica blir ensam kvar som polis på en isolerad ö.

Miljön skildras så levande att den finns, porträtten av Mörkös invånare utförs väl och kriminaliteten (som spritlangning och en mindre bordell) är väl inte alls otrolig. Genre: svensk glesbygdsnoir.

Inget fel på byggstenarna. Tyvärr finns här några longörer som får spänningen att stanna upp.

Fast jag ser ändå ser jag fram emot nästa Mörkö-deckare, nu när en lovande grund är lagd.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar