Apropå Deckarakademin och Deckarlogg eller Vann rätt deckare?

Det har kommit några apropåer angående Deckarloggs kommentar igår om Svenska Deckarakademins utnämning av årets bästa svenska respektive utländska deckare samt årets svenska debutdeckare.

Nej, nej. Det var inte så att Deckarlogg dissade vare sig Deckarakademin eller, allra minst, pristagarna. Tycker och smak handlar det om och hur skulle någon eller några kunna välja en enda rätt och riktigt titel och författare i respektive kategori, när utgivningen av deckare och annan krimi blir allt mer spräcklig?

Deckarakademin och Deckarlogg har de senaste åren varit ganska så överens om pristagarna. Men det är så att säga otraditionellt. Gå plus tio år tillbaka och Deckarlogg, fast då fanns inte Deckarlogg, tyckte alltid att fel bok vann hos Deckarakademin.

Både Tove Alsterdals ”Rotvälta” (årets svenska vinnare) och Deon Meyers ”Villebråd” (bästa översatta) hör också till Deckarloggs favoriter bland 2020 års deckare och annan krimi på svenska. Men det hindrar inte att det finns åtminstone en titel och författare i respektive kategori som Deckarlogg tycker är ännu bättre.

Och årets Deckarakademiprisade svenska debutant, Maria Grund med ”Dödssynden”… Ja, Deckarlogg håller inte med. Stor sak i det men det har varit ett fantastiskt svenskt debutår inom den litterära familjen deckare och annan krimi och nog finns det väl än bättre debutanter, år 2020?

Undrar i alla fall Deckarlogg.

Bengt Eriksson, redaktör för Deckarlogg. Foto: Birgitta Olsson

Här nedanför återfinns Deckarloggs listor över årets deckare och annan krimi, svenskskriven och översatt samt årets debutanter, allt enligt Deckarloggs tycke och smak. Framåt årsskiftet utses ”vinnaren” i samma respektive kategorier som Deckarakademins.

Vilka författare och titlar ”vinner” på Deckarlogg? Fundera gärna och gissa…

***

Svenskt:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)

Frida Andersson Johansson: Ek (Modernista)

Lina Arvidsson: Blåmärken (LInd & Co)

Engström & Richert: Nattavaara (Bokfabriken)

Tina Frennstedt: Väg 9 (W&W)

Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers)

Malin Lindroth: Rolf (Norstedts)

Anders de la Motte: Våroffer (Forum)

Anders Roslund: Sovsågott(Albert Bonniers) 

Anne Swärd: Jackie (Albert Bonniers)

***

Översatt:

Michael Connelly: En eld i natten (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

James Delargy: Offer 55 (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

Jørn Lier Horst: Illvilja (W&W; övers: Marianne Mattsson)

Ragnar Jónasson: Dimma (Modernista: övers: Arvid Nordh (Modernista)

Deon Meyer: Villebråd (Weyler; övers: Mia Gahne)

Denise Mina: Verkliga brott (Modernista; övers: Boel Unnerstad)

Olivier Norek: Ytspänning (Sekwa; övers: Cecilia Franklin)

Joyce Carol Oates: Jagad (Albert Bonniers; övers: Sofia Nordin Fischer)

Ferdinand von Schirach: Straff (Lindelöws; övers: Rebecca Kjellberg)

Hideo Yokoyama: 64 (Ersatz; övers: Yukiko Duke)

***

Svenska deckardebutanter:

Kerstin Bergman: Oskuld och oleander (Southside Stories)

Maria Broberg: Bakvatten (Norstedts)

Anna Kuru: Den första frosten (Modernista)

Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

Johan Brännström: Feber (Ordfront)

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)

Nykänen och Selåker: Förstfödd (Bokfabriken)

Gustaf Skördeman: Geiger (Polaris)

Bengt Eriksson

Deckarakademin prisar år 2020

Från Svenska Deckarakademins nätsida:

Att det skulle bli en kvinna som vann Svenska Deckarakademins pris till ”Årets bästa svenska kriminalroman” stod det klart redan i oktober. Men att det skulle bli Tove Alsterdal med Rotvälta blev inte beslutat förrän nu i helgen när Deckarakademin höll sitt höstmöte. Akademin ansåg att Rotvälta är ”En polisroman med originellt genomfört återvändartema och Ådalen som fond”. Tove Alsterdal har fått priset tidigare: 2014 för Låt mig ta din hand.

Med motiveringen ”En sorgesång över ett förlorat Sydafrika. Vass samhällskritik och spänning på internationell nivå” gick priset till Deon Meyers Villebråd som ”Bästa till svenska översatta kriminalroman”. Villebråd har originaltiteln Prooi och har översatts av Mia Gahne. Även Meyer har fått ”Den gyllene kofoten” tidigare: 2010 för Devils Peak.  

Debutpriset, där Svenska Deckarakademin för första gången nominerade fem tävlande, togs hem av Maria Grund med Dödssynden. Motiveringen: ”En brutal och traumafylld intrig i ökänd miljö”.

Anmärkning, minsann:

Deckarlogg håller faktiskt inte med om att någon av dessa är årets bästa i Sverige utgivna deckare och annan krimi i respektive kategori. Två av titlarna är bra, till och mycket bra. Den tredje undrar Deckarlogg över…

Närmare årsskiftet kommer årets bästa svenska respektive översatta deckare samt årets svenska debutdeckare att utses, också av Deckarlogg.

Bengt Eriksson

Glesbygdens långsamma thriller

Aino Trosell

Gränsmark

(Hoi förlag)

Jo, Aino Trosells nya roman är en thriller men i den glesaste glesbygdens tempo. Trosells återkommande hjältinna, Siv Dahlin, återkommer ännu en gång, nu som brevbärare på Finnmarken i Dalarna och Värmland.

Genom tusen- snarare än tiomilaskogen med långt mellan husen och fläckvis mobiltäckning, risk att fastna i snön med postbilen och upp till 34 grader kallt kör Siv varje vardag 16 mil för att lämna och hämta försändelser.

Samt bistå med annan hjälp, inte alltid reglementsenligt.

Titeln ”Gränsmark” kan syfta både på tiderna, då och nu, och geografin, periferi och civilisation.

På Finnmarken lever människor som förr, även om nutiden och omvärlden sipprar in med en ibland fungerande nätuppkoppling. En gammal karl kan få kontakt med unga ryskor och det går att läsa rasistiska inlägg på nätet.

Här bor de som blev kvar men även de som sökt sig undan: galningar, normala galningar och rätt vanliga.

Det finns också en flyktingförläggning i Finnskogen och plötsligt ligger en död man – en flykting – vid vägen.

Fåren rivs ihjäl – av vargen? När någon dör kommer en stöldliga och tömmer huset.

För att nämna några plötsliga händelser i en annars lång och långsam roman. Alltför lång och långsam?

Aino Trosell känner sin Finnmark. Hon skildrar människor i en miljö som nog de flesta av oss inte hade en aning om. Det förtjänar väl lite utrymme?

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Denna spröda italienska urkraft

Ilaria Tuti

Teresa Battaglia  (del 2)

Den sovande nymfen

Övers: Helena Monti

(Bazar förlag)

Wow, vilken härlig läsupplevelse. Fängslande, suggestiv och flyt i språket men absolut ingen ”solstolsdeckare”.

Romanen kräver din närvaro som läsare.

Berättelsen kränger och slingrar sig fram, tempot växlar, mångfacetterat persongalleri att ha koll på, finns en mystik i bakgrunden som utmanar synapserna, nervkittlande psykologiskt spel, intressanta historiska referenser… kunde entusiastiskt fortsatt mitt rabblande men stannar upp och lyfter fram dessa tre ting:

Handlingen: En mystisk tavla dyker upp, den är målad av blod. Konstnären är stum sedan verkets tillkomst.

Tavlan leder oss till en isolerad dal med egen kultur/språk långt upp i nordöstra Italien. Mörka hemligheter från andra världskriget väcks till liv, reaktionen blir ett uppspikat hjärta för att skrämmas…

Kommissarie Teresa Battaglia: Denna spröda urkraft som kämpar med en begynnande Alzheimer. Begåvad med empati och en unik intuition men kan kvickt förvandlas till en retad elefant i en porslinsbutik. Hennes medarbetar älskar och skyddar henne.

Språket: Vackert och flödande. Ingen ordakrobatik för att imponera utan känns som om varje ord är noga utvalt: ”Kriget sår ett frö i människans själ som ger sorgtunga frukter.”

Fina personbeskrivningar och miljön målas upp så att det känns som om jag befinner på plats: ”En dunkel dag hade grytt i Val Resia, som om natten fött fram en dålig kopia av sig själv.”

Trivia: Romanen är del två i Battagliatrilogin. Första delen, ”Blommor över helvetet”, utsågs till ”Årets bästa debut i Italien 2018”.

Rolf Olandersson, som härmed gästrecenserar på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

PS. Deckarlogg skrev även om första titeln i Battagliatrilogin av Ilaria Tuti, den recensionen hittas HÄR.

Men vad har dom egentligen för sej på Antikmässan i Brösarp?

Mikael Törneman

Debaclet i Brösarp

(Ekström & Garay)

Känner de som att Henning Mankell står bakom ryggen och kollar över axeln vad de skriver? För det kommer få deckare med Österlen som miljö, både av debutanter och etablerade författare. Tina Frennstedt har skrivit ett par – och bra! – polisromaner som utspelar sig på Österlen och Anders de la Motte har lovat att nästa år ska också han – äntligen! – bege sig hitåt i en ny kriminalserie. Så många fler är de väl inte, nu när Olle Lönnaeus verkar ha lämnat Österlen för Malmö.

Men i dagarna kunde jag faktiskt placera ännu en  kriminalroman på den alltför korta hyllan för deckare och annan krimi från och om Österlen. Det är Mikael Törneman som debuterat med en kombinerad landsortsdeckare, internationell thriller och polisroman där Brösarp, mer exakt Antikmässan och skänken på Gästis, utgör epicentrum.

Tre olika kriminalgenrer i en deckare? Ofta kan sånt bli alltför mycket, trångt och besvärligt för både deckarförfattare och deckarläsare. Under läsningen av ”Debaclet i Brösarp” utbrast jag dock, flera gånger: Inte illa alls! Nej, riktigt bra ju.

Den internationella thrillern är huvudgenren, temat och byggstommen för berättelsen. Större delen av romanen och kriminaliteten handlar om smuggling, från illegala ryska cigaretter till rovgrävda och stulna antikviteter (med påhittad proveniens). Inför Brösarps antikmässa sitter ”Klanen”, som nedan nämnda Douglas kallar de internationella smugglarna, vid sitt årliga stambord i Gästgifveriets skänk.

Landsortsdeckaren består av bröderna Douglas och Magnus, bosatta i Stockholm respektive Spanien. Deras gamla mor bor sen länge på en gård i Bertilstorp. Nu har mamman blivit dålig, hon ramlade och fick åka akut till Kristianstads lasarett. Ovisst om hon kommer ut från lasarettet igen. Douglas, som är frilans och då ju styr sin tid som han vill, flyger ner till Skåne för att se om mamman, gården och hennes hund. Douglas tar in på Brösarps Gästgifveri.

Polisromanen utgår från Ystads polisstation, där både  bilpatrullerande poliser och kriminalkolleger blir inblandade när en lokal, låt säga, småbrottsprofil från Tomelilla ertappas med saker han inte borde ha haft och sen hittas död med ni-kan-nog-ana-vad avskuren och nedstoppad i halsen. Fast nu avslöjade jag väl för mycket…

Riktigt spännande, i betydelsen action och oväntade vändningar, blir det aldrig. Men det går att skriva läsvärt så här också, med en långsam kriminalspänning. Mikael Törneman är bra på att skildra miljöer, såväl Brösarp och Bertilstorp som Bornholm och Minsk. När han beskriver händelser har han däremot en tendens att använda för många ord. Nog kunde ett antal meningar ha strukits för att rappa på berättandet. Dessutom pratar flera personer så likartat, använder samma speciella formuleringar. Det stör lite.

Men oj, nu verkade jag vara mer kritisk än jag faktiskt är. Inte minst lokalboende på Österlen med omnejd kan och bör läsa ”Debaclet i Brösarp” både för deckarspänningen och den lika spännande lokalskildringen. Inte utan att man undrar vad handlarna egentligen har för sig inför och på Antikmässan i Brösarp, kanske ska hyra ett rum på Gästis nästa gång det är dags, sitta i skänken och kolla in vad som sägs och händer?

Det är också möjligt att spotta lokala kändisar i romanen, ur verkligheten alltså. Till exempel Anders (Cederberg, gästgifvare) och Jan-Erik (Öhgren, general för Antikmässan). Du kanske upptäcker fler?

I slutet antyds att Douglas Beijer är författarens alter ego och när Douglas nu tänker bo kvar på gården i Bertilstorp, i den byn bor också Mikael Törneman, så kan man väl tro att ”Debaclet i Brösarp” ska bli starten för en serie Österlendeckare. Ja, gärna det, tack. Men lite rappare helst, nästa gång. 

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggbäst oktober 2020

Joyce Carol Oates

Jagad

Övers: Sofia Nordin Fischer

(Albert Bonniers förlag)

”Jagad” är en kameleontisk och språkligt experimentell thriller (alla dessa parenteser – ja, dubbelparenteser). Oates har skrivit ännu en berättelse om ondskans USA, hur detta land formar människor, landets krig som förstör människor, det amerikanska sättet att leva och vara som omformar människor, gör dem arga och onda och utsätter andra för ondska. Och hur alla amerikaner omfattas och påverkas av detta, att livet i USA föder och pånyttföder sig, finns där inget slut, ingen återvändo? Jag tror detta är Joyce Carol Oates budskap, till sig själv och andra amerikaner, till oss och alla, hennes förtvivlade rop i roman efter roman. Att hon orkar. Men det är väl det hon måste, hon måste orka för att orka.

Sam Lloyd

Flickan i skogen

Övers: Christian Ekvall

(Norstedts)

Det är sällan jag inte kan lägga ifrån mig en bok, men jag sträckläste halva den här i ett svep. En renodlad psykologisk thriller med alla ingredienser: Briljant intrig. Fantastiska miljöbeskrivningar. Intressanta personporträtt. En genialisk tvist. Och djävulskt spännande. Jag tror att det jag gillade allra mest var detaljerna. Att kunna skriva så detaljerat om fasorna i att hållas fången, kränkas och manipuleras och samtidigt beskriva en polisutredning i minsta detalj utan att det blir det minsta övertydligt. I det här fallet ger detaljerna liv åt berättelsen. Att den 13-åriga tjejen är mästare i schack och mycket smartare än sin kidnappare gör berättelsen ännu mer fascinerande. (Ur Mariette Lindsteins rec.)

Samuel Karlsson

Höstmorden

(Lind & Co)

Extra spännande att följa en författare genom en deckarserie, särskilt när förfatatren skriver bättre för varje gång. Till exempel Samuel Karlsson. Huvudperson är fortfarande Jessica Jackson, halvtids polisinspektör och ölbryggare. Nästan lika bra som sin pappa, indianen och konstnären Larry, på att skapa problem också. Som att hon haft ihop det med öns gifta präst och fått såväl hans hustru som andra kvinnor emot sig. Intrigen i tredje boken gäller en utredning av ett gammalt försvinnande – eventuellt självmord eller mord? – i samband med ett värdetransportrån. Polischefen i Västervik skötte den gamla utredningen men hur skötte han den? Varför vill han egentligen att utredningen ska tas upp igen.

Tove Alsterdal

Rotvälta

(Lind & Co)

Boken börjar med att Olof återvänder till sitt hem i Ådalen. Han har inte varit där på 23 år. När han var en fjortonårig pojke erkände han ett mord på en tonårsflicka och blev bortskickat av familjen. Han hittar sin pappa död i duschen, mördad med en jaktkniv. Det blir polisen Eira Sjödin som får utreda mordet. Hon var nio år när tonårsflickan blev mördad och Olof var pojken i hennes mardrömmar. Författaren lyckas fånga stämningar, miljöer och karaktärer utan att ta till några överdrifter. Jag förflyttas till Ådalen. Hör ljudet från älven, känner doften från epatraktorernas avgaser och följer med till de slitna ödegårdarna. Spänningen ligger där och ruvar som en molande ångestklump i magen. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Frida Andersson Johansson

Ek

(Modernista)

Äntligen kom Frida Andersson Johanssons uppföljare till debutromanen ”Dränkt” från 2015. Hennes nya och andra spänningsroman tar plats i samma hybridgenre: krimi, skräck och övernaturligt. Ja, ockult. Berättelsen utspelar sig i två samtidiga tidsplan: 1600-talet, då skeppet Vasa byggdes och ekar högs till bygget, och 2000-talet, när Disa Kassman arbetar på Vasamuseet med att restaurera en skeppsskulptur, kallad Vildmannen. Realistiskt och orealistiskt. Trovärdigt och otroligt. Vardagslivet idag blandas med gammal folktro om underjordiska människor och dessa stora ekar som grönskar på vintern och nu kräver hämnd. Så märkligt och märkligast att de går in i varann: overkligt blir verkligt.

Camilla Sten

Arvtagaren

(Norstedts)

I en av de snyggaste inledningar jag läst kastas vi blixtsnabb in i ett förvirrande underland av frågor. Det är en söndag i mitten av september. Eleanor sitter i ett polisförhör och kan inte förklara någonting. Fem timmar tidigare har hon sett och känt sin mormor dö i sin famn, blödande ur mängder av sticksår. Hon mötte mördaren i lägenhetsdörren men kan inte ge någon beskrivning alls. I nya ”Arvtagaren” tar Camilla Sten oss med på en resa där ingenting är vad det synes vara, precis som en Alice försöker vi som läsare förstå men så fort vi tror oss förstått någonting visar det sig vara något helt annat och till slut vet vi bara en sak: det är helt omöjligt att sluta läsa! (Ur Anders Kapps gästrec.)

Deckarakademinominerat 2020

Så har Svenska Deckarakademin nominerat årets bästa svenska respektive översatta deckare. Dessutom har Deckarakademin i år, det är första gången, nominerat fem stycken svenska deckardebutanter. Här är samtliga:

Svenska:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)

E.L. Dezmin: Mig skall intet fattas (DareMe Publishing)

Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers Förlag)

Kristina Ohlsson: Stormvakt (Forum)

Christina Wahldén: Nämn inte de döda (Forum)

***

Översatta:

Amy Engel: Alltid en dotter (”The Familiar Dark”, övers. Manne Svensson; Albert Bonniers Förlag)

Cara Hunter: Ingen utväg (”No Way Out”, övers. Jan Risheden; Louise Bäckelin Förlag)

Deon Meyer: Villebråd (”Prooi”, övers. Mia Gahne; Weyler)

Denise Mina: Verkliga brott (”Conviction”, övers. Boel Unnerstad; Modernista)

Olivier Norek: Ytspänning (”Surface”, övers. Cecilia Franklin; Sekwa)

***

Svenska debutanter:

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)

Maria Grund: Dödssynden (Modernista)

Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)

Peter Mohlin & Peter Nyström: Det sista livet (Norstedts)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

_____________________________________________________________

Jag låter författarnamn och boktitlar stå här okommenterade. Hur många titlar har du läst? Vad tyckte du? Välkommen med åsikter.

Deckarloggs åsikter och kommentarer följer framöver. Tills vidare: som alltid lite väntat och lite oväntat, några av Deckarloggs egna favoriter och några som verkligen saknas.

PS. Jo, en kommentar måste jag göra. Observera att E.L. Dezmins ”Mig skall intet fattas”, utgiven av ett så litet förlag (DareME Pubishing) att boken kanske kan kallas egenutgiven, har nominerats som en av årets bästa svenska deckare.

PPS. Ja, nu har jag ju förstås illustrerat Deckarakademins nomineringslista med ett omslag per gren och därmed också gjort en = min kommentar till nomineringen.

Bengt Eriksson

Det allt mörkare Mörkö

Samuel Karlsson

Höstmorden

(Lind & Co)

Extra spännande att följa en författare från titel till titel i en deckarserie, särskilt när hen skriver bättre för varje ny roman. Som här och nu Samuel Karlsson.

Hans polis- med mera serie med miljö från den fiktiva ön med det exakta namnet Mörkö i Tjusts skärgård någonstans utanför Västervik var bra redan från start men har dessutom blivit bättre för varje ny roman.

Exakt namn på ön, skrev jag. En skärgårdsödeckare, då skulle man kunna tänka sig att rys rimmar på mys. Men Karlsson gräver istället upp de mörka hemligheterna bland befolkningen på ön, bofasta som sommargäster.

Liksom tidigare titlar hör ”Höstmorden” till en genre som kan kallas både country noir och skärgårdsnoir.

Jessica Jackson är fortfarande huvudperson i betydelsen att hon är den polisinspektör som ska lösa morden och ledsaga läsaren genom kriminalberättelsen. En halvtidsarbetande polis numera eftersom hon också arbetar med det mikrobryggeri hon startat på ön. Helst skulle hon vilja sluta som polis för att enbart ägna sig bryggeriet.

Hennes pappa, indianen Larry, målande konstnär, alkoholiserad och ständig bråkmakare, är sen förra romanen tillbaks på ön och ställer till besvär, både för dottern och andra. Jessica själv är förresten rätt bra på att skapa problem hon också, som att hon haft ihop det med öns gifta präst och fått såväl hans hustru som andra kvinnor och dessutom nu en facebookgrupp emot sig.

Intrigen i den tredje boken gäller en utredning av ett gammalt försvinnande – eventuellt självmord eller mord? – i samband med ett värdetransportrån som nu återupptas på grund av en lagändring om DNA-hantering. Polischefen i Västervik skötte den den gamla utredningen men hur skötte han den? Och varför vill han egentligen att utredningen ska tas upp igen.

Såg att Samuel Karlsson fick kritik för att det sker alldeles för många mord på lilla Mörkö, oproportioneligt mot invånarantalet. Liksom Mankell fick kritik för mordfrekvensen i Ystad med omnejd. Ja, liksom alla deckarförfattare som placerar sina kriminalintriger på mindre orter och platser riskerat att få – från Maria Lang och framåt.

Det stör inte mig. Fiktion är fiktion, inte lika med verkligheten. Däremot kan fiktion ge insyn i och tankar om den verklighet vi har omkring oss. Hade Karlsson beskrivit en overklig miljö eller overkliga människor, då blev det en annan sak. Men så är det inte, så blir det aldrig. Både människorna och miljöerna kan jag föreställa mig, också på ett verkligt Murkö.

Och att hitta på en miljö och ändå få den verklig, det är svårt.

Det händer mycket i ”Höstmorden”. Kanske lite väl mycket. Samuel Karlsson får gärna lugna ner sig lite vad gäller handlingen, vila mer och längre i vardagen. Och inte låta det hända så överfullt mycket och oväntat.

Å andra sidan är det ju det jag tycker om – att han skriver med ett allt mer rappt språk. Att handlingen flyter allt snabbare. Att det nu verkligen är tempo i berättandet. Men om han också lyckas föra in det vardagliga livet utan bråk och konfrontationer, då blir jag ännu mer nöjd.

Ja, alltid att en recensent ska muttra över nåt. Det är väl recensentens uppgift…

Det snabba och rappa, det börjar direkt i den nya, tredje Jessica Jackson-deckaren: ett gäng ungdomar bryter sig in i en villa och en av dem gör en hemsk upptäckt. Efter den inledningen – genast spännande – går det inte att sluta läsa. Åtminstone måste jag göra det, läsa ”Höstmorden” rätt igenom i ett svep!

Bengt Eriksson

Högt upp i norr

Snart går det inte att räkna dem alla, de svenska deckare och annan krimi som utspelar sig längst upp i norra Sverige, i Norr- och Västerbotten. Även några nya deckare i Ångermanland och Dalarna kan väl vad gäller miljöer och stämningar räknas hit.

Anna Kuru skriver vad som kallas ”Kiruna-trilogin”, som det står på omslaget till seriens inledande titel, ”Den första frosten” (Modernista). Eller skrev. Hon har tidigare gett sina deckare på eget förlag, nu har de alltså övertagits av Modernista.

Hon är en av fortfarande rätt många egenutgivande deckarförfattare som förtjänar bättre distribution och fler läsare. Tidigare verkade det som om både mindre och förlag kollade egenutgivna deckare och erbjöd kontrakt till de aspirerande deckarförfattarna.

Men det har inte varit så mycket av det på ett tag. Kanske har detta ersatts av ljudboksmarknaden? På bokströmningstjänsterna kan man få syn på allt fler ”okända” deckare av ”okända” deckarförfattare.

Oavsett så såg jag att jag citeras på innerfliken till ”Den första frosten” med en bit av min recension av andra titel i serien, ”Norrskensnatten”. Här är hela recensionen av den boken (det kan också fungera som en introduktion till Anna Kuru)…

***

Anna Kuru
Norrskensnatten
(Saivo förlag, snart Modernista)

Anna Kuru skriver med ett särskilt driv eller kanske snarare en speciell nerv. Som om berättelsen kommer inifrån Allis, den kvinnliga huvudpersonen. Hon lever. Hon finns. Allis blir mer än en karaktär, som det ska heta numera. Hon är en levande människa.

Anna Kuru

Likadant med miljön: Kiruna och dess kalla, snöiga fjällvärld. Jag förflyttas dit och är där, när jag läser Kirunadeckaren ”Norrskensnatten”. Och bäggedera, huvudperson och miljö, skapar och levandegör Kuru med antydningar, knappt utan några beskrivningar alls. Det ligger i språket, allt finns i språket, hennes sätt att skriva.

Drivet och nerven skapar också en spänning, som även den knappt är märkbar. Spänningen liksom bara finns där för att långsamt stegras med hjälp av små, små ledtrådar. Inte kriminella utan personliga: om vad som kan ha hänt och vilka de övriga personerna – egentligen – är.

Till exempel Jonas, som väl är Allis pojkvän. Och Andreas, som flyttade tillbaks norrut och blev ihop – eller inte? – med Allis kompis Malin.

Allis är mellan arbeten. Hon drabbades av både det ena och det andra: någon dog på hennes förra jobb och stuga en stuga ner. Och den där katten, vad hände egentligen med den? Och varför.

Jo, lite misstänksam blev jag, som läsare. Men vet – det gör man inte. Blott anar; kanske, kanske inte. Också skickligt skrivet, så att man aldrig vet utan just anar, lagom mycket, livspusselbit för bit.

”Psykologisk thriller”, anges i baksidestexten. Exakt så, betoning på psykologisk. Det handlar mycket om drömmar, människors drömmar, omöjliga och möjliga. Om människors liv, som det är, som det blev. Om verkligheten, hur var och en uppfattar sin verklighet.

Anna Kuru har skrivit en riktigt bra psykologisk = mänsklig thriller. Och denna har hon alltså behövt ge ut själv, på efter förlag? För så är det väl? Begriper det inte.

Visst, som alltid skulle jag kunna muttra något över en extra sista – allra sista – genomgång av det språkliga. Inte mycket, blott en finputs. Men strunt i det, oavsett har ”Norrskensnatten” blivit en stark, gripande deckare och berättelse.

Fast vad Kuru verkligen borde göra, om hon ska fortsätta att egenutge böcker, är att övervaka hur böckerna sätts. Så att inte rader hoppar längst ut i vänsterkanten vid somliga och allt för många nya stycken. Det stör, i alla fall mig, i onödan. För detta är, just, onödigt.

Bengt Eriksson

PS. Just detta, som står i de två sista styckena, kan vara det lilla extra som behövs för en egenutgivande deckarförfattare: hjälp med finputsen. Och som ett förlag, större eller mindre, kan tillföra boken och författaren.

Djävulskt spännande

Sam Lloyd

Flickan i skogen

Övers: Christian Ekvall

(Norstedts)

(Notera att den tråkiga svenska titeln inte gör den engelska titeln ”The Memory Wood” rättvisa.)

Handling:

”Elissa är tretton år när hon kidnappas. Mitt på dagen blir hon inkastad i en bil, nedsövd och bortförd. När hon vaknar ligger hon fastkedjad i en håla under jorden, djupt inne i skogen. Hon har ingen aning om vem hennes kidnappare är, men hans beteende blir allt mer oförutsägbart.

Elijah är en pojke som har ägnat hela sitt liv åt att utforska varje del av skogen, och det är så han hittar Elissa. Elissa inser att den märkliga Elijah är hennes enda chans att komma undan med livet i behåll. Men Elijah vägrar att ringa polisen. Han är glad över att äntligen ha fått en vän. Och han vet hur det här kan sluta. Elissa är inte den första flickan han har hittat fången i skogen.”

Vilken läsupplevelse det här är! Det är sällan jag inte kan lägga ifrån mig en bok, men jag sträckläste halva den här i ett svep.

Det är en renodlad psykologisk thriller med alla ingredienser: Briljant intrig. Fantastiska miljöbeskrivningar. Intressanta personporträtt. En genialisk tvist. Och så är den djävulskt spännande.

Jag tror att det jag gillade allra mest var detaljerna. Att kunna skriva så detaljerat om fasorna i att hållas fången, kränkas och manipuleras och samtidigt beskriva en polisutredning i minsta detalj utan att det blir det minsta övertydligt.

I det här fallet ger detaljerna liv åt berättelsen. Att den 13-åriga tjejen är mästare i schack och mycket smartare än sin kidnappare gör berättelsen ännu mer fascinerande.

Jag är förvånad över att jag inte har hört mer om den här boken, men det är ju alltmer så att recensenterna här fokuserar på svenska deckare. Jag tycker det är synd. Vi svenska författare har mycket att lära oss av de brittiska som ärligt talat är ett strå vassare.

Även så med Sam Loyd. En debutant! Inte förvånad över att den listats som en av årets bästa av The Guardian.

Bästa thrillern jag har läst i år.

Mariette Lindstein, gästrecensent på Deckarlogg, har gjort stor succé med sina romaner om ”Sekten på Dimön”, som den första titeln hette (den kom 2015). Lindsteins romanserie om en sekt, dess ledare och medlemmar, bygger på egna erfarenheter från Scientologerna i Kalifornien och hur hon 2004 lyckades fly därifrån.