Ännu en bok om Maria Lang

Margareta Fahlgren
Ett dubbelt liv
Dagmar Lange alias Maria Lang
(Stockholmia förlag)

Oj! som jag längtar efter en riktigt bra bok om deckarförfattaren Maria Lang. Varje gång, kunde jag tillägga.

Maria Lang (1914-91) – en underskattad svensk deckarförfattare – skrev själv en bok om sig själv, sina båda jag. En självbiografi gånger 2: det ena jaget var Dagmar Lange, litteraturdoktor, lektor och flickläroverksrektor, och det andra jaget var Maria Lang, deckarförfattare.

Hennes egen bok – ”Vem är jag? Dagmar Lange eller Maria Lang” – kom 1983 och är utgången, till och med kan den vara svår att få tag på antikvariskt. Den är inte särskilt bra heller, eftersom Lange/Lang var så hemlig alternativt försiktig av sig. Hon avslöjade inte mer om sig själv än hon ville. 

Därför kastade jag mig över den biografi, ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner, som gavs ut lagom till 100-årsjubileet av Dagmar Lange/Maria Lang (således 2014). Men jag läste och blev besviken. Titeln var missvisande. Boken handlade mest om Lange och mindre om Lang.

Fast deras biografi var ändå välkommen: den breddade och fördjupade bilden av Dagmar Lange som person och människa, från barndomen i Västerås och Nora till begravningen i Nora kyrka. Biografin följer henne som litteraturstuderande och doktor på en avhandling om  Pontus Wikner, som lärare och rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

I somras var det dags igen: jag skyndade mig att skaffa och började genast läsa ännu en ny biografi med titeln ”Ett dubbelt liv – Dagmar Lange alias Maria Lang” (Stockholmia förlag) av Margareta Fahlgren, professor i litteraturvetenskap. Detta trots att redan titeln fick mig att ana ”ugglor i mossen” (för att knyta an till en Maria Lang-deckare från 1974).

För mycket Lange och för lite Lang, enligt mitt tycke. Framför allt för lite av Maria Langs detektivromaner: genomgångar, beskrivningar, jämförelser, analyser…

Visst, för helt nytillkomna Maria Lang-läsare kan det väl vara bra med ännu en presentation av biografiska fakta om Lange/Lang. Men det tar ju upp plats och lägger sig i vägen för den ordentliga genomgången av hennes deckare. Det blir inte utrymme för så mycket annat.

Och det är trist. Maria Lang – och inte minst hennes läsare – förtjänar mer. Men nu var jag orättvis mot Margareta Fahlgren, även hon tycker tydligen att de biografiska fakta som finns om Lange/Lang dels är få och dessutom framförts tidigare. För Fahlgren inleder också en läsning av deckarna…

Det är då hennes bok börjar att bli intressant och tillföra  något mer om just författaren Maria Lang och hennes detektivromaner. (Ja, där kunde väl Fahlgrens bok ha börjat?) Dock och det är ett stort dock verkar hon haka upp sig på Maria Langs beskrivning av sig själv som deckarförfattare: ”Jag skriver för att underhålla.”

Amen! För tusan! Lita aldrig på vad en författare säger om sig själv utan använd författarens litteratur som facit. Ingen ska få mig att tro att Lange/Lang som doktorerade på en svensk filosof som var homosexuell i garderoben, som upptäckte detta under arbetet som doktorand och skrev det i avhandlingen, att Pontus Wikner var homosexuell, och därför, just därför, fick vänta med att lägga fram sin avhandling och doktorera – att denna litteraturdoktor skulle skriva romaner, om så deckare, ”för att underhålla” och inget mer än så.

Nix. Det går jag inte på. Särskilt inte när författaren debuterade med en deckare, ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949), där temat och mordmotivet var homosexuell kärlek. Och vars deckare, om inte samtliga så nästan (inklusive ungdomsdeckarna), skrevs kring passion, kärlek och sexualitet.

Jag läser med intresse Margareta Fahlgrens genomgång av Maria Langs ämnen, personer och intriger. Fahlgren noterar passionen och erotiken, men hon är ju inte modigare än var Lang var. Går igenom men analyserar sällan. Skrapar på ytan men gräver inte på djupet. Varför? Jag förstår, inte, hon är ju litteraturvetare?!

Mer mod, litteraturprofessorn! Det finns så mycket spännande och intressant i Maria Langs deckare som en läsare, tillika litteraturvetare, borde kunna gräva upp och ut. Särskilt idag, när flera nya svenska deckarförfattare, mest uppmärksammade är väl Kristina Agnér och Kerstin Bergman, skriver deckare i traditionen efter Maria Lang.

Skulle de göra det för att de tycker att Maria Langs deckare var så roande och underhållande, mysiga och trivsamma, lite pussliga sådär, att nu ska de ta efter och skriva underhållande, mysiga och pussliga trivseldeckare? Finns det ens någon deckarförfattare idag som enbart skriver för att underhålla?   

Av allt som borde och kunde tas upp i Maria Langs deckare, varför inte börja med myten om pusseldeckare? Skrev hon verkligen pusseldeckare. Kan de kallas så? Kommissarie Christer Wijk letar visserligen ledtrådar som han försöker pussla ihop men hur många ledtrådar hittar han och hur väl lyckas han lägga pusslet?

Och viktigast: kan också läsaren pussla ihop trådarna och avslöja mördaren? Rätt tveksamt. Mitt krav på en pusseldeckare: läsaren ska ha lika stor chans som detektiven att lösa gåtan.

Borde Maria Langs detektivromaner hellre kallas psykologiska kriminalromaner? Så hade de kanske beskrivits, om de getts ut idag? Då har vi nått fram till passionerna och kärlekarna, till den rätt igenom hennes romaner återkommande sexualiteten. Var detta huvudämnet för henne? Det viktigaste?

För mig verkar det så. Detta som manliga (deckar)kritiker kallade ”budoarerotik”. (Dumskallar!) Jämfört med idag är det lågmält skildrat också, mest antytt. Men Maria Lang var kanske så modig i sina passionsskildringar att hon skrev före sin tid?

Hur skildras passionerna, hos kvinnor respektive män? Och hur förhåller sig passionen till kriminaliteten? Och vardagen, omgivningens blick, på passion och därmed kriminalitet?  Nu kom vi in på begreppet ”blick”, som i manlig.

Det påstås att Maria Lang skrev med en manlig blick. Varför inte undersöka det, om det stämmer. Eller om hennes blick snarare var allmängiltig = mänsklig. Blickade gjorde hon, men blickade hon för kvinnor som män?

Agatha Christie, som jag ogärna jämför Maria Lang med, de skrev mer olika än lika, har i  efterhand, av feministiska litteraturvetare, äreräddats som som just feminist. Går det att komma fram till att deckarförfattaren Maria Lang var en tidig feminist?

Hur porträtteras personerna i Maria Langs deckare; kvinnor och män, yngre och äldre, småstadsbor och stockholmare? Hur skildras de kvinnliga huvudpersonerna, litteraturvetaren Puck Bure i tidiga deckare (introducerad i debuten) följd av operasångaren Camilla Martin i senare (från och med ”Ofärd i huset bor”, 1959)? Hur olika är de – och hur lika?

Fiktionen kontra verkligheten skulle också kunna undersökas. Den fiktiva småstaden Skoga och den verkliga småstaden Nora. Hur nära är Langs småstadsskildring, till miljöer och människor? Som den märkliga uppdelningen av personerna som hon har i några romaner; dels ”Personer utan förebilder i verkligheten” och dels ”Verkliga och/eller uppdiktade personer”.

Ursäkta, ”och/eller”. Betyder vad? För att förvirra extra så är Jan Hoffner en av dessa ”och/eller”-personer. Han förekommer i vissa romaner och svarar dessutom för omslagen till vissa av dem. En klart verklig person, alltså. 

Det skulle gå att följa småstaden genom böckerna och påvisa hur den förändras med tiden, för det gör Skoga/Nora. Eller varför inte dubbelläsa och jämföra Maria Langs beskrivning av operasång, Stockholms- och Drottningholmsoperan med operakritikern Dagmar Langes recensioner?  

Och så vidare. Hur stod det förresten till med litteraturkritiken på hennes tid? Maria Langs deckare recenserades – positivt – av Bang, Barbro Alving. Men de var ju nära vänner! Privat alltså, Dagmar Lange och Barbro Alving. Ännu ett förresten, stämmer det att hennes tidiga deckare var bäst – de senare är mycket sämre? Genomgående? Alltid?

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Trivsam trivseldeckare

Lena Risberg
Mord under augustimånen
(Lava)

Deckargenren är stor och bred och djup och allt. Just, allt. Om deckare breddas till krimi så blir genren eller familjen eller den stora krimisläkten ännu större och bredare och djupare och alltså mer ändå.

Deckarloggs red. som förr i tiden främst gillade noir och hårdkokt har på senare år upptäckt att han också kan tycka om motsatsen: mjukkokta deckare, mysdeckare, trivseldeckare, cozy, feelgood-deckare och allt vad de kallas.

Om romanerna är bra, vill säga. De måste vara bra, på sitt sätt, i sin form. Berättelsen, person- och miljöskildringen, språket. Och brottet, oftast mord ju, måste tas på allvar. Oavsett om deckarförfattaren skriver hårt eller mjukt.

Lena Risberg, som jag tyvärr inte läst förrän nu, skriver mjukt och trivsamt. Ett slags trivselromaner med mord eller feelgood där någon blir mördad. ”Mord under augustimånaden” är tredje titeln i en trilogi (eller om serien ska bli längre?) och just en trivsam berättelse, enligt ovan.

Ännu en gång har ett mord skett i bostadsrättsföreningen Konvaljen – allt mer ökänd för kriminalinspektör Ingela Forsman – på Södermalm i Stockholm. Där sker ju alltid mord. Som kriminalinspektören uttrycker det: ”Statistiskt sett, och med den här bostadsrättsföreningens historik, är det med 99 % säkerhet ett mord…”

Det glömde jag skriva: här finns humor också, ett slags småhumor, i det lilla och mjuka.

I bostadsrättsföreningen Konvaljen bor Bim och Ninni. Där pågår för närvarande fasadrenovering. Först på Ninnis sida av huset, Bim klarar sig ännu ett tag från att ha fasaden täckt av gul byggplast och en byggnadsställning utanför fönstret.

Så en morgon när Ninni drar upp rullgardinen får hon syn på en man utanför fönstret. En död man. Ett lik. Han har blivit mördad, konstaterar Ninni. Och även Bim när Ninni hämtat henne. Ett mord, än ett, ännu en gång, har skett i bostadsrättsföreningen Konvaljen.

Både den kriminella och den icke kriminella berättelsen utspelar sig alltså på Södermalm i Stockholm. Det bidrar kanske något att jag själv haft en lägenhet på Södermalm. Men inte ska det vara nödvändigt för att uppskatta ”Mord under augustimånen”.

Berättelsen utspelar sig även på Utö, där Ninni har en sommarstuga. i Stockholms södra skärgård. Där har jag också varit en del och även det bidrar nog. Men… och så vidare.

Lena Risberg skriver och berättar bra, lagom trivsamt (ett ord jag väl upprepat några gånger nu) och lagom pussligt. Spännande är väl att ta i men det är trevligt att läsa om väninnorna Bim (hon för ordet som berättarjag) och Ninni.

Verkligt, också. Trovärdigt (om läsaren liksom kriminalinspektör Forsman kan bortse från Konvaljens mordfrekvens). Ja, verkligt. Det behöver långtifrån alltid vara tufft och hårt för att vara verkligt, ens om det handlar om en deckare.

Deckarloggs red. är faktiskt ganska så förtjust, jag försöka läsa de tre föregående titlarna också. Nu återstår blott frågan: Varför utgivet på Lava, även om detta förlag numera både är ett hybridförlag och ger ut så kallat traditionellt?  

Varför inte ett förlag med bättre marknadsföring? Om Lena Risbergs trivseldeckarserie om Bim och Ninni i bostadsrättsföreningen Konvaljen kommit på, säg, Bokfabriken eller Lind & Co hade jag nog ganska säkert upptäckt hennes deckare från första titeln.

Nu gjorde jag det tyvärr inte.

Bengt Eriksson

PS. Fint bokomslag också, både fram- och baksidan, med Maria Lang-känsla, långt ifrån den återkommande Shutterstockkvinnan. Vem har gjort omslaget? Jag letar och letar men kan inte hitta någon uppgift om det i boken…

Nytt igen om Maria Lang

Margaretha Fahlgren
Ett dubbel liv
Dagmar Lange alias Maria Lang
(Stockholmia)

Ännu en bok om Maria Lang (och Dagmar Lange).

Den definitiva den här gången då? Njäe.

Skrev Maria Lang verkligen pusseldeckare ( = kunde läsarna lägga pusslet)? Skrev hon ”för att underhålla”? (Tips: Syna alltid vad en författare säger om sig själv och sina böcker.) Skrev hon med ”en manlig blick”? (Svar: Amen nej, tvärtom och likadant.)

En hel del att fundera över, kommentera och kritisera.

Deckarlogg återkommer…

Bengt Eriksson

Maria Langs midsommardeckare

Tänkte ta paus från nydeckarläsandet och istället läsa om ett par, tre äldre deckare: några midsommardeckare.

Visst har Maria Lang skrivit tre deckare vid och om midsommaren: debuten ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949), ”En främmande man” (1962) och ”Det är ugglor i mossen” (1974)…

För nog är det för att fira midsommar som litteraturstudenten Puck Ekstedt och historikern Einar Bure anländer till en enslig ö i Bergslagen där de möts igen med namnbyte som följd. Trodde jag.

Men ”Nope”, rättas jag av Maria Lang-nörden Helena Dahlgren mig (som verkar ha memorerat varje kommatecken i Langs deckare). ”Bara i filmen! Boken utspelar sig i slutet av juli.”

Aha, då blandade jag ihop. Ställer jag in ”Mördaren ljuger inte ensam” på Lang-hyllan igen. ”En främmande man”, då?

Specialisten Dahlgren: ”Tror faktiskt att det bara är den som utspelar sig exakt över midsommar.”

Men visst handlar väl också ”Det är ugglor i mossen” om midsommarmord? ”Ja! Själva mordet, sedan utspelar sig större delen av boken i oktober.”

Tur att Deckarlogg ändå minns något, men i ”Det är ugglor i mossen” medverkar dock inte Puck Bure, så den får också vara. Det blir en omläsning av ”En främmande man” som också den utspelar sig ödsligt – i en ödenby i Bergslagen.

Dit reser nämnda Puck och Einar Bure, kriminalkommissarie Christer Wijk och operasångerskan Camilla Martin samt, motvilligt, professor emeritus Johannes M. Ekstedt för att fira semester.

Så nu sätter mig under päronträdet i trädgården och läser den…

Fast förresten är väl på sätt och visa alla Maria Lang-deckare med Puck Ekstedt/Bure på sätt och vis midsommardeckare. (Ledtråd: Shakepeare.)

PS. De tre nämnda Lang-deckarna finns numera också som både ljud- och e-böcker.

Bengt Eriksson

Spänningstoppen maj 2022

Kollar Spänningstoppen, sammanställd av Gota Medias deckar/krimirecensenter, i min lokaltidning Ystads Allehanda. Samma ”Boktoppen Spänning” publiceras en gång per månad i flertalet Gota Media-tidningar, från Boris Tidning till Smålandsposten, Barometern, Blekinge Läns Tidning, Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda plus nog ytterligare någon tidning som jag glömt just nu.

Alltid lika spännande att se (trots att jag själv ju recenserar för Gota Media) vilka författare och titlar som placerat sig var, stigit eller sjunkit på listan eller tagit sig in den här månaden.

Majmånadens spänning toppas nu av Nita Prose med ”Städerskan”. Medan ”I dina händer” av Malin Giolito Persson och ”Natriumklorid” av Jussi Adler-Olsen ligger kvar – fast några placeringar lägre den här månaden.

Det var tre titlar det – de övriga är faktiskt nykomlingar! Hela sju stycken, således.

Mest gläder jag mig åt att Marie NDiayes ”Min är hämnden” tagit sig in och placerat sig som nummer 2. För det är ju en krimi mer än en deckare. Jag gillar det – att den här Spänningstoppen är så bred som den är, nästan alltid är.

Bland övriga nykomlingar kan nämnas Dolly Partons debutcountrythriller ”Run, Rose, Run”, skriven tillsammans med James Patterson.

Liksom Helena Dahlgrens existentiella thriller ”Skarp” och Markus Grönholms debutpolisroman ”Lelo”. 

Också ”Kultur” av Camilla Läckberg & Henrik Fexeus, ”Ett lik för mycket” av Carin Hjulström och ”Mannen på gatan” av Trevor Wood har gått in på Spänningstoppen.

Ja, det var väl alla för den här månaden. Varierat som sagt: hårdare och mjukare, deckare och krimi.  Motiveringen till varje placering kan du hitta på nätsidorna för respektive tidning.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst / mars 2022

Malin Persson Giolito
I dina händer
(W&W)

Billy bor med sina tre syskon och sin mamma i en för liten lägenhet i den fiktiva men så verkliga förorten Väringe. På andra sidan motorvägen, med en gångtunnel emellan, bor Billy i den likaså fiktiva men verkliga villaförorten Rönnviken med golfbana och privat gymnasium. Billys mamma tar med sin son till den lugnare lekplatsen på andra sidan motorvägen. Det var så de möttes, Billy och Dogge, som sexåringar. Det ska sluta med – eller rättare sagt börja, för det får läsaren veta redan i början – att den ene skjuter ihjäl den andre, då har de blivit 14 år. Varför? Hur kunde detta ske? Och vad kan – ordagrant – vi, du och ja, göra för att det inte ska ske igen och igen?

Hillary Rodham Clinton / Louise Penny
I terrorn grepp
Övers: Mia Gahne
(Bokfabriken

Förre utrikesministern och presidentkandidaten Hillary Rodham Clinton och deckarförfattaren Louise Penny har gemensamt författat en politisk thriller och den är ju riktigt bra. Ska jag förmoda att Clinton stått för fakta och innehåll medan Penny skött berättandet och formulerandet? Det har i alla fall blivit en såväl realistisk och trovärdig som spännande och faktiskt humoristisk thriller. Intrigen spinner kring terrorattacker i Europa och en kvinnlig amerikansk utrikesminister. Och det senare bör ju Hillary Rodham Clinton känna extra väl till.

Camilla Grebe
Välkommen till Evigheten
(W&W)

En augustimorgon 2013 efter en blöt kräftskiva hittas sjuttonåriga Bonnie Högberg död i Lillstugan. Dörren är låst och fönstren reglade; de enda andra som finns därinne är hennes bästa vänner, jämnåriga tvillingarna Harry och David Andersen. Åtta år senare grips tvillingarnas mamma Lykke misstänkt för mord. Från epicentrum har vågorna spridit sig och påverkat många människor på olika sätt. I sin nya bok ”Välkommen till Evigheten” visar Camilla Grebe att hon fortfarande kan överträffa de högt ställda förväntningar som vi läsare naturligtvis har på denna stjärna. (Ur Anders Kapps rec.)

Orest Lastow
Vårt liv är inte vårt
(Hoi förlag)

Nu har vi i Sverige fått en ny science fictionroman som nyttjar kvantfysik, tidsresor och avancerande begrepp inom datalingvistik. Orest Lastow, forskare och företagare, har tidigare har skrivit faktaböcker. Nu romandebuterar han med en science fictionthriller som har vetenskapen i botten. En komplex bok med intrikata mönster av stilenliga alternativa historiska fakta. Vad skulle ha hänt om Tyskland  vunnit andra världskriget? En spännande thriller i både John le Carrés och Alfred Hitchcocks anda. Här finns den gråmelerade vardagen i svenska universitetsstäder som Lund, även händelser i Södertälje tar sin givna plats. Bakom vardagligheten sker de händelser som kan kopplas till upptäckter såsom NASA varit inblandad i. (Ur Micheles Kindhs rec.)

Nita Prose
Städerskan
Övers: Manne Svensson
(Albert Bonniers)

Molly Gray, 25 år, är speciell med flera drag av autism. Molly Maid, som hon kallas, arbetar som den mest nitiska städerska – hon älskar sitt jobb! – på det lilla, lyxiga Regency Grand Hotel i någon amerikansk stad. Varje deckarläsare anar att det bakom hotellets stilla fasad av lyx måste förekomma något annat och skumt. Detta börjar uppdagas när finansmannen Mr Black hittas död i den lyxigaste sviten. Av Molly, förstås. Det är mord, förstås. Och vem blir misstänkt för mordet – om inte Molly, förstås. Grundton: rar. Lite romantiskt blir det också. En extra twist vänder ut och in på upplösningen.

Filmad Agatha Christie utan Agatha Christie

Gosford Park
Manus: Robert Altman, Julian Fellowes, Bob Balaban
Regi: Robert Altman

Eftersom Deckarlogg inte är två, tre personer utan en enda (dock ibland med tacknämlig hjälp av en handfull återkommande gästskribenter) räcker inte tiden till. Deckarloggs red. läser mest, böcker alltså, och det blir sällan tid att se vare sig titta på deckar/kriminalserier på TV eller kriminalfilmer.

Utom ibland, då händer det, oftast som av just en händelse. En sådan händelse inträffade med långfilmen ”Gosford Park”, som några veckor framöver finns på SvT Play och som häromdan också kunde ses linjärt på SvT.

Tror jag läste nånting nånstans, gick snabbt ut på mobilen och började kolla. Och fastnade av nån anledning som jag inte kan förklara. Men där satt vi sen, min hustru och jag, och kollade ”Gosford Park” med varsin förvånad blick – men fortsatte ändå att titta.

Så nåt måste filmen ha haft. Men vad? Efteråt gick jag ut på nätet igen och kollade: filmen ”Gosford Park” (från 2001) fick häpnadsväckande många Oscars- och andra filmprisnomineringar. Filmen nominerades ju i stort sett för allt!

Kortare dokumentär om tillkomsten av ”Gosford Park”.

Och fick också motta ett antal pris, som att Helen Mirren vann en Oscar för bästa biroll (av tjänstefolkets veteraner i filmen). Det var Mirren värd – utan tvekan – men för övrigt?

Det både börjar och fortsätter mycket agathachristieskt. Miljön är det engelska godset Gosford Park. Någon gång i mellankrigstidens England och delar av den engelska överklassen är per bilar på väg till godset för årets fasadjakt och en större fest. Herrskapet anländer med chaufför eller i öppen bil med stora koffertar (innehållande ett rikt urval kläder) och varsina tjänstefolk.

De umgås, äter och dricker, uppassade av tjänstefolket, diskuterar affärsplaner och träter (och än mer), de som inte kände varann lär känna varann. Herrskapsklassen bor en trappa upp och tjänsteklassen en trappa ner i det stora godset. Husets herre är ett svin, givetvis, hans hustru trånar när en av de manliga gästerna slår sig ner vid pianot och sjunger en stump. Och så finns här förstås en amerikan också, direkt från Hollywood (som typ Robert Altmans alter ego).  

Och så vidare: allt kunde ha hämtats ur ungefär varannan Agatha Christie-deckare och snart sagt varje TV-serieavsnitt med Miss Marple eller Hercule Poirot. Men ”Gosford Park” är ingen Agatha Christie, manuset baseras inte på någon av hennes deckare utan skulle väl, tja, kunna beskrivas som ett försök till pastisch (både på Christie och det engelska klassamhället) av manusförfattaren Fellowes och regissören Altman.

Men – sett och hört det förut, om jag säger. Många gånger! För att betona detta – det engelska – har rollistan fyllts med en rad välkända engelska skådespelare (alltså betydligt fler än Helen Mirren). Deras namn tänker jag inte nämna, om jag olockar dig att gå in på SvT Play och titta så kolla på skådespelarna, minst hälften eller fler kommer du att känna igen.

Men ändå, pastisch och ironi kräver ju en gnutta humor. Och en deckare, för detta ska bli en filmdeckare – men när! – kräver ju en gnutta spänning. Något slags driv, vilket Agatha Christie alltid säger alltid har. Nu satt jag – vi – bara och väntade på när, när, när filmen skulle bli en deckare. När, när, när mordet skulle inträffa. Och givetvis, hen som mördas är hen man trodde och mördas dessutom gånger två. Jaja, varför inte betona som i att överbetona pastischen.

Dags för polisen att komma på besök, i form av kommissarie Thompson med pipa i mun som en engelsk Maigret, spelad av… Stephen Fry. Det var ju roligt, fast kanske inte riktigt på det sätt som det var tänkt. Om säger om ”Gosford Park” hade syftet att vara en seriös kriminalfilm eller till och med en seriös samhällsskildring – och inte blott pastisch och parodi – så försvann det helt när kommissarie Fry kom till godset.

Efter att sett filmen och skrivit detta gick ut på nätet ännu en gång och kollade vad recensenterna skrev vid filmens premiär för 20 år: positivt. ”Gosford Park” fick nästan genomgående positiva recensioner. Och på dem också alla prisnomineringarna. Fattar 0. Men kolla du också, kom gärna igenom sen och berätta vad du tyckte om Robert Altmans variant av Agatha Christie.

Bengt Eriksson

Spänningstoppen / februari 2022

Deckarlogg fortsätter att redovisa och tipsa om den Spänningstopp som månatligen sammanställs av deckarkritikerna i Gota Medias tidningar. Jo, det är lite att tala i egen sak. Deckarloggs red. är en av de som sammanställer Spänningstoppen.

Fast det är lika spännande också för mig att en gång i månaden få se hur resultatet blev, vilka författare och titlar som kritikerna tillsammans just nu tycker är bäst bland utgivna deckare och annan krimi.

Mycket svenskt blir det alltid – högst upp på månadens lista har Christina Wahldén placerat sig med sin tredje australiska aborgindeckare ”Enbart kvinnor” (Forum), följd på andra plats av Kristina Appelqvist första titel i hennes nya, tredje serie mjukkokta deckare, ”Klänning för korta kvinnor” (Piratförlaget).

Även Karin Wahlberg gick in på listan – på fjärde plats – med sin senaste polisroman/vardagsdeckare ”En god man” (Albert Bonniers). Där emellan – alltså på fjärde – plats placerade sig Amos Towles med precis utgivna ”Lincoln Highway” (W&W). Ingen deckare utan en krimi – en roadtripkrimi över USA.

Och det är extra kul, att Spänningstoppen inte stakar ut och bevakar gränser utan håller genregränserna öppna.

Norskan Helene Flood psykologiska thriller ”Betraktaren” (Polaris) kom på femte plats och därefter följer ytterligare tre svenska författare och titlar: Pernilla Ericsons storstadslandsbygdspolisroman ”Släcka liv” (Romanus & Selling) ligger på sjätte plats, Jeanette Bergenstavs lovordade göteborgsdeckardebut ”Syndoffer” (Norstedts) finns på sjunde plats och på åttonde har en annorlunda roman hamnat.

Fantasy, SF och deckare på samma gång, dessutom en framtidsroman. Det är Sten Rosendahl som stiger in på Spänningstoppen med ”Värmevåg” (Futur förlag).

Hillary Rodham Clintons och Louise Pennys gemensamma politiska thriller, ”I terrorns grepp” (Bokfabriken), stannar också den här månaden kvar på Spänningstoppen, på nionde plats. Och på tionde återfinns norrmannen Matias Faldbakken med ännu en hybridkrimi. I hans ”Vi är fem” (Albert Bonniers) blandas och korsas landsbygdsroman med SF, vardagsrealism med skräck.

Spänningstoppen, den enda kritikertopplistan i Sverige för deckare och annan krimi, finns på nätsidorna för Gota Medias tidningar, från Borås Tidning till Ystads Allehanda och där emellan Smålandsposten, Barometern och Kristianstadsbladet med flera. Där kan du läsa kritikernas motivering för placeringarna på Spänningstoppen. Nämnda tidningar har förresten också mycket bra regelbundna deckarsidor med recensioner.

Bengt Eriksson

Vidunderligt

Sofia Rutbäck Eriksson & Mattias Boström  
Vidundret vid Dundret
Uppl: Ellen Jelinek
(Lind & Co)

Katarina Zapp & Co är tillbaka för sjunde gången i en titel som av någon anledning gör att mina fingrar nästan snubblar över varandra när jag skriver ut den.

Vidunderunder dunder.

Om boken

Ingen tackar väl nej till chansen att tjäna 850 miljoner, så varför skulle inte Luleås mest eminenta detektivbyrå kunna bli en realityserie av rang? Kan Kardashians, så kan väl Katarina. Hon och Greta filmar därför sig själva när de hals över huvud kastar sig iväg till Gällivare för att hitta en excentrisk predikant som försvunnit. Som om inte det vore nog måste de mäkla fred mellan Jamaica och Pakistan samtidigt som de friar Greta från monstruösa mordanklagelser. Trots att ingen av dem hade väntat sig att möta vidundret vid Dundret, visar det sig att sammandrabbningen i de iskalla och mörka skogarna är oundviklig och kommer förändra deras liv för evigt. Eller åtminstone fram till typ torsdag-fredag.

Jelinek dundrar

I vanlig ordning står Ellen Jelinek för inläsning och jag börjar känna mig lagom tjatig men va’ fan: Hon gör det suveränt och passar som hand i fodrad handske för böckerna om den eminenta detektivbyrån.

Katarina Kardashian

För sjunde gången får vi alltså följa med Katarina och Greta på äventyr. Den här gången tar det ett tag innan den faktiska intrigen kommer igång och istället ges vi återigen tillfälle att lära känna karaktärerna bättre.

Jag tycker i vanlig ordning att författarduon lyckas hålla intresset högt gällande Katarinas privatliv som håller på att utvecklas till ett riktigt triangeldrama.

Vidunderligt underhållande

Precis som tidigare är det väldigt underhållande mest hela tiden. Möjligen kan jag tycka att intrigen i den här sjunde boken bitvis känns något svagare än föregångarna men jag lyckas inte riktigt sätta fingret på varför.

Tack och lov är den dynamiska duon Rutbäck Eriksson och Boström så pass slipade att det inte gör nåt, för det är likförbaskat oerhört högt underhållningsvärde rakt igenom och man fnissar återkommande åt dråpligheterna.

Skrattar rakt ut gör jag åt diskussionen om prepositioner.

Peter Westberg, gästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Westberg är även författare och hans första kriminalroman, ”Gourmand”, publiceras av Lava Förlag under 2022. Han recenserar dessutom ljudböcker på peterwestberg.nu varifrån denna recension har hämtats.

Deckarloggbäst / januari 2022

Charlotte McConaghy
När vargarna kom
Övers: Carina Jansson
(Lavender Lit)

Om du bara ska läsa/lyssna på en bok i år måste det bli ”När vargarna kom”. Författaren har överträffat sig själv. Frågan som ställs på sin spets är vem som är det farligaste rovdjuret. Människan eller vargen. Vi får följa naturvårdaren Inti som flyttar till de skotska högländerna för att genomdriva ett projekt där man återinför vargar i landskapet. Här finns de klassiska konflikterna mellan vargförespråkare och bönder och jägare. Rädslan och hatet gror under ytan. Det blir inte enklare när Inti är en stridbar och färgstark karaktär som står upp för sina vargar. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Kristina Appelqvist
Klänning för korta kvinnor
(Piratförlaget)

Appelqvist inleder nu sin tredje mjukkokta deckarserie. ”Klänning för korta kvinnor” är delvis en återvändardeckare, gånger två. Författaren växte upp i Mjöbäcks prästgård i Västergötland, som i boken ärvs av huvudpersonen Nina Storm efter sin moster Lilly – där bodde Nina under varje  sommarlov. Mjöbäck är en av miljöerna och ena delen av intrigen. Nina gör en upptäckt i prästgården: en kartong med sedlar. Hon räknar:  en, två, tre… miljoner. Den andra miljön och intrigdelen är Stockholm. Där bor Nina. Hon arbetar som kommunikationschef på Myndigheten för kulturstöd, vars kvinnliga chef kallas Draken av Nina och Robert, som är Ninas förtrogne och, på flera sätt, en personlighet.

Max Seeck
Ondskans nätverk
Övers: Bo Samuelsson
(Albert Bonniers)

Från den första delen får vi återse seriens huvudperson kriminalöverkonstapel Jessica Niemi. Mycket har förändrats på jobbet sedan hennes tidigare chef, mentor och vän Erne Mikson nyligen dött i cancer. Två välkända finska influerare anmäls på olika sätt försvunna. Den mest framgångsrika av dem är Lisa Yamamoto; hon har en japansk bakgrund och försvinner någon gång på natten mellan lördag och söndag efter ett stort releaseparty som samlat alla som betyder något i Helsingfors. Den andra heter Jason Nervander; han var inte med på releasepartyt men verkar ha försvunnit ungefär samtidigt. Ungefär samtidigt hittas liket av en ung kvinna på en strand. Allt oerhört väl researchat, trovärdigt men samtidigt skruvat inom en effektiv berättarteknik. Underhållning på högsta nivå. (Ur Anders Kapps rec.)

Samuel Karlsson
Dödsspelet
(Lind & Co)

Vilken actionstory! Inte en lugn sekund för kriminalinspektör Jessica Jackson i ”Dödsspelet” av Samuel Karlsson, den fjärde delen i serien. En bok med speciella karaktärer, fylld med svindlande överraskningar och oväntade twister. Med miljöbeskrivningar som är väldigt målande. Stundvis lite rå och brutal, dramatisk och spännande i högt tempo. Huvudkaraktären Jessica Jackson är otålig. Hon tvekar inte att tänja på gränserna om det behövs, på gott och ont. Vilket kan innebära onödiga risker, men klockan tickar… Även parallellhandlingen med Jessicas son är nervpirrande. (Ur Anna Piippolainens rec.)

Ragnar Jónasson
Det mörka Island  (del 2)
Aska
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)

Hur bär han sig åt? Det finns många bra författare men få lyckas gång efter gång att skapa så komplexa och intressanta deckare som den isländske mästaren Ragnar Jónasson. Hans mästerliga handlag känns igen. Han lyckas samla fler komplexa karaktärers livsöden inom ramen för samma mordgåta. Det är snyggt, spännande och förbannat skickligt. På den minimala polisstationen i Siglufjördur kämpar Ari Þór Arason och hans kollegor med ett alltmer förbryllande fall, samtidigt som den ljusa sommaren börjar förvandlas till mörker av ett askmoln från ett vulkanutbrott. Någonstans finns även en kvinna som riskerar att mista livet om inte fallet blir löst i tid. (Ur Samuel Karlssons rec.)