Andra genomgången av kriminallitterärt i Skåne: 3) Olséni & Hansen

(Christina) Olséni & (Micke) Hansen, kända från mysdeckarserien ”Mord i Falsterbo”, har nu skrivit den ännu mysigare pusseldeckaren ”Ester Karlsson med K” (Bokfabriken).

EsterNy miljö: bostadsrättsföreningen Lärkan i Lund.

Där bor Ester Karlsson med sin kakadua Roland och när husets vaktmästare hittas död – mördad givetvis – förvandlas Ester till föreningens nyfiket privatspanande Miss Marple.

Charmigt, mänskligt och lite lagom spännande. I förbifarten lyckas Olséni & Hansen förmedla stämningar från några lundensiska miljöer, som domkyrkan och apoteket Svanen.

”Ester Karlsson med K” är väl starten på en ny serie, hoppas jag?

Forts…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB/TA

Annonser

Feelgoodkriminellt på Gotland

Marianne Cedervall
Dit solen aldrig når
(Lind & Co)

Feel Good som funkar.

Mellan oroshärdarna i världspolitiken, agenter som dras in i olika maktspel med livet som insats för tvivelaktiga mål, psykopatiska kvinnomördare med tortyr som specialitet, skändade barn, trafficking och andra mänskliga vedervärdigheter, är det skönt med Marianne Cedervall.

Hennes brottsliga universum utgår från att det mesta i livet är vardag och inte minst har hon en välgörande förmåga att hitta på roliga gotländska namn. Mullvalds, Kajpe Kviar, Hällinge (som finns i Småland), Smissarve… Listan kan göras lång på namn som har en gotländsk klang och förankring i språkbruket. Jag gillar det skarpt.

Nu har tredje delen i Cedervalls serie om pensionerade läraren Anki Karlsson kommit ut, ”Dit solen aldrig når”, och den här gången ska hon ta hand om den pensionerade kriminalaren och gode vännen Tryggve Fridmans älskade hund Putte, vilket hon gärna gör, och sitt barnbarn Maja, fjorton år.

Cedervall dit-solen-aldrig-narMaja dumpas plötsligt i Ankis knä av sonen Jocke som är journalist och bara måste sticka på ett jobb till Albanien och inte kan tänka sig att det skulle bli till besvär för lilla mamma med ingen varsel alls och för resten av terminen, en och en halv månad, för att Majas mamma har stuckit till Indien med en annan tjej.

Anki sätter i halsen. När man har lämnat allt bakom sig och flyttat till Gotland för att rida islandshästar, mocka i stallet och vara sin egen, kan barnens krav komma olägligt.

Men så klart ställer farmor upp och det är klart att det blir bra. Ankis distans har en välgörande inverkan på sondotterns humör och vem säger nej till scones med plommonmarmelad? Ankis svala perspektiv på föräldraskap och barnbarn är ganska skönt.

Journalisten Ninni Weström (olyckligtvis kallad Ninni Engelhardt i baksidestexten) rotar i Smissarve prästgårds loggböcker från 70-talet. Hennes och modern Kerstins historia är förknippad med Fruntimmershuset som var en verksamhet för utarbetade och ensamma mödrar och Ninni förstår på den nu dementa modern att allt inte var idyll.

Ninni själv minns bara en hastig avfärd utan förklaring. Nu vill hon ta reda på mer för en artikelserie i en av rikstidningarna.

Men någon vill absolut inte att det ska rotas. Någon tar alla 21 loggböckerna och försvinner i natten. Någon vill Ninni mycket illa och inte ens Anki med sin outtröttliga nyfikenhet och förmåga att se samband kan stoppa skeendet.

Tryggve Fridman kommer hem från sin solsemester i Spanien något tidigare än tänkt och finner kaos och ond bråd död. Ninni Weström sökte upp honom på plats i Spanien, det var nämligen han som en gång tog emot en anmälan från Kerstin. Ett Cold Case som blir allt varmare.

Anki Karlsson och Tryggve Fridman får än en gång ta hjälp av varandra för att lösa fallet som visar sig vara som de berömda ryska dockorna. I en docka finns ytterligare en som döljer ytterligare en. Allt hänger ihop i denna charmerande men också allvarliga historia om utsatthet, ensamhet och följderna av att tiga ihjäl obehagliga sanningar.

Marianne Cedervalls tidigare böcker om Anki Karlsson heter ”Av skuggor märkt” (2015) och ”Låt det som varit vila” (2016). Ännu tidigare har hon givit ut serien om Mirjam och Hervor och byn Kajpe Kviar.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

PS. Men kärleken då? undrar Deckarloggs andra skribent. Ska det eller ska det inte heller den här gången bli något av med den kärlek som både finns och inte finns där mellan Anki och Tryggve? Den anas ju inledningsvis, åtminstone hos Anki (plötsligt svartsjuk!) mer ändå, än tidigare…

BE

Kriminallitterärt i Skåne (2): mer Skanör-Falsterbo

”Ryttaren” (Massolit förlag) är tredje delen i (Christina) Olsénis & (Micke) Hansens – humoristiska – deckarserie ”Mord i Falsterbo”.

Miljön poängteras genast: högtryck över Falsterbonäset och presskonferens inför ”Falsterbo Horse Show”.

Skanörs lokala favorit Leopold Gyllenstierna rider ut på sin vinnarhäst för att fotograferas.

Olseni Hansen RyttarenNär hästen hoppar över det klassiska Falsterbohindret tappar Leopold tyglarna och dunsar i marken. Död.

Humordeckare är en svår genre. Skratt och mord går sällan ihop.

Men Olséni & Hansen gör inte misstaget att skoja om döden utan skämtar, både ironiskt och kärleksfullt, med personerna. Som kollegerna Lisa Stark och Fredrik Hjort (ska det aldrig bli något mellan dem?) på Skanörs polisstation.

Inte min favoritgenre fast (objektivt läst) rätt bra.

Forts… 

 

Korta deckartips (1): Nevada Barr

Rangern Anna Pigeon fortsätter att förflytta sig mellan USA:s olika nationalparker.

Nevada BarrI ”Ond vind” (Hoodoo förlag; övers: Marie Olsson) har amerikanska deckarförfattaren Nevada Barr låtit henne arbeta som kombinerad polis och parkvakt i Mesa Verde – en nationalpark i Colorado med klippboningar från Anasaziindianernas tid.

Allt fler besökare blir sjuka. Kan det bero på indianernas andar?

Och så hittas en man död.

Som alltid lika spännande – och lite småputtrigt – för både natur- och deckarfantaster.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2017)

Antikviteter, mat och mord

Idag anlände Jan Mårtensons nya och, enligt förlaget, 45:e Homandeckare, ”Elakt spel” (W&W). Men visst var det väl lite tidigare än vanligt?

Elakt spelÅkej, värmen har ju börjat komma men ännu inte läge att sitta i trädgården med ett glas rosé och läsa Mårtenson. Det får dröja någon vecka till.

I väntan på att denna första utesittarläsarsommardag infinner sig tog jag fram nedanstående krönika som jag skrev i fjol, blott ett par veckor senare. Och som jag läste då lär jag väl läsa i år också…

*

Den första sommardagen infaller alltid när jag får årets Homandeckare i hand. Jag slår mig ner under päronträdet i trädgården och börjar läsa Jan Mårtensons nya deckare, ”Silverapostlarna” (W&W), om antikhandlaren och amatördetektiven Johan Kristian Homan.

Ännu är jag bara på sidan 9, där ringer det i Homans mobil. En kollega, som också hade en antikhandel i Stockholm men flyttat till Söderköping, ska fylla 50 och bjuder Homan på festen för att ”ingå bland ungdomarna”.

Vi trogna Homanläsare småler. ”Själv hade jag ju en bit kvar”, tänker Homan. Det har han haft sen ”Helgeandsmordet” kom 1973 och inledde serien. Homan uppstod, ja, föddes, som 45-åring och har förblivit det genom 43 år och 45 böcker.

Att en deckarhjälte stannar i åldern är inget ovanligt. Det lite speciella med Homan är att tiden tickar på: samhället och kriminaliteten förändras omkring honom.

I ”Silverapostlarna” – nu har jag läst vidare – stiger Homan på en blå dragspelsbuss (nej, inga sådana i Stockholm 1973) och i Svenska Dagbladet ser han att Operan ska sätta upp Wagners ”Ringen” med Nina Stemme och Katarina Dalayman. Plus mobiltelefonen förstås. Kriminaliteten är uppdaterad till beskyddarligor, knarksmuggling och cannabisodling (samt mord).

SilverapostlarnaDet finns en högst mänsklig förklaring till att Homan förblir 45. På pocketomslaget till ”Helgeandsmordet” kan man se ett foto av Jan Mårtenson i samma blåa blazer som sin hjälte, lätt gråhårig men ”ung”, säg 45 år, och med en siameskatt på axeln. Katten måste heta Cléo de Merode, för så heter Homans katt.

Johan Kristian Homan är författaren och förre diplomaten Jan Mårtensons evigt unge alter ego.

Men hur kan jag, som annars mest gillar hårdkokt, sluka Homandeckare? För spänningen? Nej! Bra intriger? Knappast. Välskrivna? Inte numera. Samhällskildringar? För all del men jag instämmer sällan i Homans konservativa åsikter.

Vad jag uppskattar desto mer är Homans personliga tankar = korta föreläsningar om antikviteter – som gustavianska stolar, Chippendalemöbler och en Röstrandsskål (exempel ur nya boken).

Jag tycker också om att följa med när Homan reser utomlands, ensam eller som ”ledsagare” till Francine, Säpochef och hans särbo sen ”Caesars örn” (1996). Nu senast reser de till Lissabon på ett snabbesök som gärna fått sträcka ut över fler kapitel.

Jag, Homan och Mårtenson är dessutom mycket matintresserade. Ofta avslutas böckerna med ett matrecept, som jag brukar slå upp och kolla innan jag börjar läsa. I ”Silverapostlarna” finns ett recept på Sjömansbiff.

Fast allra mest lockas jag av den Stockholmsmiljö där Homan rör sig – med utgångspunkt från sin antikhandel i Gamla stan. Men vilken av alla antikhandlar, som ligger vägg i vägg på Köpmangatan, kan vara hans? Det har aldrig avslöjats.

Däremot vet medlemmarna i det litterära HomanSällskapet – jo, det finns ett sådant – att Johan Kristian Homan är bosatt vid Köpmantorget 10, högst upp med balkong. Han övertog våningen efter skådespelaren Ulf Palme.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(KB, YA, TA 2016)

Feelgood och nästan-deckare i Skillinge

Karin Brunk Holmqvist
Majken minröjare
(Kabusa Böcker)

Spänning.

Med detta ord hade jag väl aldrig kunnat tro att jag skulle beskriva en Österlenroman av Karin Brunk Holmqvist. Men ”Majken minröjare” är spännande.

Inte action, förstås, om man syftar på våld, blod och död. (Här dör endast hunden Totte och det är sorgligt så det räcker.) Ändå kan man nog säga att Brunk Holmqvist den här gången använt en deckarspänning för att driva på berättelsen.

Det händer ovanligt mycket, nära nog på varenda sida, i den nya romanen.

Intrigen har hon, som tidigare, placerat i ännu en by på Österlen, nämligen Skillinge med omnejd (inklusive Simrishamn och även Bornholm). Eller intrigerna, för här finns två parallella huvudberättelser som ibland tvinnas ihop och går isär igen.

Majken MinröjareHuvudpersonerna i den ena är pensionärsparet Sixten och Majken i Skillinge. Sondottern Sara, som när föräldrarna flyttade ville fortsätta att gå på gymnasiet i Simrishamn, bor hos farföräldrarna och farmor hjälper till med läxförhör.

Ossian, även han i dryga pensionsåldern, heter huvudpersonen i den andra berättelsen. En dag försvinner Ossian från Skillinge – eller helt? Han som aldrig brukat lämna byn…

”Majken minröjare” har också några deckaringredienser: väpnat rån i Simrishamn, cykelstölder, det eventuella försvinnandet, hot med stor hammare och så Majkens upptäckt på stranden, vilket föranleder utrymning av Skillinges invånare. (Nu kanske jag avslöjade för mycket?)

På Simrishamns polisstation finns konstapel Fröjd och inspektör Hoff, Missing People organiserar letandet och Ystads Allehanda rapporterar. Med nämnande av föredragen i Skillinge missionshus och nybakta bullar hos matbutiken Köpmangården blir det ännu mer lokalt.

Och det är, som alltid, just det lokala och vardagliga som utgör centrum.
Det lokala som blir allmängiltigt, lokalt för all landsbygd; det vardagliga ur vilket den egentliga spänningen smyger fram, vardagsspänningen i allas våra liv.

Igenkänningsfaktorn och identifikationen är, ännu en gång, sådär 150 procent.

Det kan vara Majken som tar på den gröna finblusen när hon och väninnan Märta ska på födelsedagskalas hos Elin, den tredje väninnan. Eller gnabbandet mellan Sixten och Majken, än idag med kärlek- som prefix.

Men också otrohet på bygden, sånt kan inträffa högt upp i åren där man aldrig trodde det. Och för den delen Ossian, som köper nya kläder för första gången på… ja, nästan aldrig.

Ossians öden ska jag inte gå närmare inpå (det vore att avslöja för mycket). Här finns några korta meningar också – där kunde Brunk Holmqvist ha varit mer ingående, ibland är hon ändå lite för vänlig – om vissa motsättningar mellan Skillinges fastboende och sommargäster som bor där två månader på året.

Fast mer allvarlig, ganska mycket mer faktiskt, tror jag att hon är i den nya romanen.

Hon skriver om hjärte- och livsfrågor: människors syn på varann, ilska, förståelse och förlåtelse. Om ensamhet och kärlek, som blixtrar till på ålderns höst. Som en stilla predikan, inte religiös utan mänsklig, över de styrkor och svagheter som vi människor rymmer.

”Majken minröjare” är en av Karin Brunk Holmqvists bästa Österlenromaner. Och den här gången ska jag placera hennes roman i genren feelgood-deckare: mycket mys och lika mycket allvar, spänning men utan mord.

Deckarlogg 2(Ystads Allehanda 2017)

Kvinnlig svensk klassikerspalt

När det kommer så många nya kriminalromaner är det lätt att glömma bort att det också finns äldre deckare som är väl värda att upptäcka och läsa – eller återupptäcka och läsa om.

Leta bakåt i deckarhistorien, gärna bland deckare som skrivits av kvinnliga författare och varför inte svenska deckare.

Maria Lang, vår första och största deckardrottning, fick en renässans nyligen när böckerna började filmatiseras.

Samtidigt återutgavs några titlar, bland annat hennes debut från 1949, ”Mördaren ljuger inte ensam (Norstedts)”, där amatördetektiven och litteraturforskaren Puck Bure introduceras.

Lang Ofärd i husetÄmnet för kriminalintrigen var annorlunda och modernt för sin tid: homosexualitet. Fast andra Maria Lang-deckare är både mer typiska och faktiskt bättre, som ”Kung liljekonvalje av dungen” och ”Ofärd i huset bor” (endast på antikvariat eller bibliotek).

Den förstnämnda skildrar kärlek och andra kontroverser i småstaden Skoga (= Nora) och den andra är en kvinnoroman, där kommissarie Christer Wijk möter operasångerskan Camilla Martin.

Kerstin Ekman har haft två deckarkarriärer.

Ekman 30 meterDen senare kan dateras till 1999, då Deckarakademin utsåg ”Händelser vid vatten” (Bonniers) till årets bästa svenska kriminalroman. Men redan när Ekman debuterade 1959 så var det med en deckare: ”polisromanen 30 meter mord. ”

Hon skrev sig igenom och ut ur genren, från poliser och pussel till psykologiskt.

Hennes språk var – redan då – en njutning. Sju deckare blev det, innan hon 1967 övergick till annan litteratur.

Tidiga Ekman-deckare har man fått leta efter på bibliotek och antikvariat men nu finns ”30 meter mord”, ”Kalla famnen”, ”Han rör på sig”, ”De tre små mästarna” och ”Dödsklockan” återutgivna som e-böcker (Bonniers).

Trosell YtspänningDagens kriminallitterära kvinnovåg tog fart när Polonipriset i slutet av 90-talet började delas ut till kvinnliga debutanter.

Till exempel inleddes Aino Trosells deckarkarriär med att hon 1999 Poloniprisades för boken ”Ytspänning” (Dejavu). En spännande – ja, ordagrant hudnära – thriller om en kvinna i den mest manliga arbetsmiljö: en dykarklocka i Nordsjön.

Alvtegen SaknadKarin Alvtegen är en annan av de nya, personliga deckarförfattarna. Och ”Saknad” (Brombergs pocket) måste nog vara hennes bästa och mest spännande deckare.

Genre: ett slags folkhemsnoir. Det börjar med att Sibylla Forsenström, 32 år, uteliggare i Stockholm och bokens huvudperson, hamnar mitt i ett mord på Grand Hôtel.

Emma Vall KattjaktEmma Vall (pseudonym för Maria Herngren, Eva Swedenmark och Annica Wennström) skrev fem deckare åren 1998-2002.

Huvudperson: Amanda Rönn, modig och tuff, kvinnlig och mjuk ung tjej i Doctor Martens-kängor. Miljö: Sundsvall.

Småstaden placeras i nutiden, nationellt och internationellt. Det mysiga blir spännande – ja, otäckt.

Börja med första titeln, ”Kattjakt” (Alfabeta), där utsiktstornet på Norra berget sprängs i luften.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Publicerad i Femina 2013)