Verklighetens kriminella scenografi

Jag gillar att tänka på strukturer. Det kan vara organiska strukturer som hur textil egentligen ser ut, hur plogfåror bildar mönster, hur exempelvis Stockholm ser ut när man flyger in över stan.

Det som är osynligt och omöjligt att överblicka från marken, blir tydligt och organiserat från luften. Kvarter efter kvarter av stadslandskapet avtecknar sig i bestämd rytm, en stor kropp med gatunätets blodomlopp sunkigt för blotta ögat.

Plötsligt framstår det så tydligt att denna kropp är tillkommen efter en plan, någon/några har satt en i verket efter noggranna mätningar och ritningar. Lager efter lager har byggts på, längre och längre ut har kroppen brett ut sig och försörjningslederna – blodomloppet – grenar ut sig upplysta i punktform av tiotusentals ljus.

Det är vackert.

nimis

Nimis 2010. Creative Commons / Wikipedia. Foto: Anders Lagerås

Det är också därför jag tänker på Nimis, det egendomliga och viktiga konstverk Lars Vilks satte igång med för 36 år sedan och som nyligen brann, den här gången var det den nedre tredjedelen, det svåråtkomliga Vindarnas torn som blev lågornas rov i en meningslös, hjärtlös och rent stupid aktion.

Kanske en ersättning för svårigheten i att komma åt Vilks själv, påpassad som han är. Själv verkar han mest anse att det hela bidrar med nya dimensioner till verket.

Men det är inte det jag i första hand tänker på utan det faktum att han har tagit från naturen i form av dött grenverk, havsslipad drivved och plank och skapat en naturliknande mångfald, en vindlande, kantig och tvär naturform, en märklig artefakt som är hart när omöjlig att upptäcka på håll, så väl smälter den in i klippskrevan och letar sig ner mot stranden med sina runda, bulliga stenar.

Nimis är en fantastisk upplevelse att ta sig in i, klättra med och i från toppen till botten i andfådd flåsighet, att vila i och upptäcka horisonten från. Det känns som om Nimis är ett fredligt verk, ett verk att närma sig utan oro. Det är delvis en illusion. Nimis är garanterat svårklättrad, man måste tänka på var man sätter fötterna.

Men det är inte allt.

Vindarnas torn och de andra punkterna i verket väcker också en känsla av obehag, i alla fall hos mig. Det är något med strukturen, just det, strukturen, i de vertikala linjerna, något olycksbådande över det ofärdiga, orena, de grå planken som reser sig mot himlen i en slags organisk form man sällan hittar i naturen själv. Något förvridet och hemskt i det människobygge som ändå bara tar tillvara det naturen har kastat ifrån sig.

true-detective

”True Detective”, episod 1.

I mitt huvud flyter Nimis in i andra bilder och är förmodligen orsaken till min tvehågsenhet.

Om ni har sett första säsongen av ”True Detective” så kan ni säkert lista ut vad jag syftar på – de otäcka taggiga kronorna av grenar som fästs på offrens huvuden, de makabra skulpturer av drivved och död materia som återfinns på olika platser genom serien där Matthew McConaughey och Woody Harrelson som poliserna Rusty Cohle och Martin Hart jagar en seriemördare med särdeles äckliga böjelser genom ett träsklandskap präglat av fattigdom, droger och förvridna människor.

De vet och förstår att de har kommit till rätt plats när vägen in i en gammal akvedukt och dess vindlande gångar kantas av ett bygge av grenverk, som en mur, ett staket, en rituell tillbedjan till Gud vet vilken gudom. Det är en intrikat, skicklig och vacker konstruktion som väcker starka känslor av obehag.

Hela serien är så rasande intressant och otäck att jag inte förmått mig titta på säsong två.

Men det är inte bara här jag maniskt hittar likheter. Tänk till exempel på Törnrosa. “Och häcken växte kämpahög”. Bakom den sover hon och alla de andra i slottet i en hundra år lång magisk sömn medan spindelväven brer ut sig och saker och ting börjar förfalla.

Det ska till utomstående krafter för att rå på den trolldomen. Så sker ju också, som vi vet, och de levde lyckliga i alla sina dagar.

maleficient

”Malificient”.

En betydligt senare variant är filmen ”Maleficent” med en magnifik Angelina Jolie som sviken fé. Det från början blomstrande landskapet, de mjuka kullarnas rundningar, de magiska djurens fredliga samexistens förbyts i mörker, vrede, hårdhet och kyla, av is och snö och en taggig, avvisande, tjock och kraftig häck av naket grenverk vars vassa spetsar sargar den som vågar närma sig, en mur som förhindrar allt intrång i denna hemliga värld.

Också den konstruktionen är otäckt illusorisk och förbjudande. Jag betraktar den med ambivalens. Inte för att det är så dåligt, utan för att det är så bra, precis som hos ”True Detective” och Nimis eller de hemska bålverken i till exempel ”Sagan om ringen”.

Så vad är det som skapar denna känsla av något osäkert, något ont som lurar i faggorna? Jag vet inte säkert, men det är något med materialet, det grå, sega, motstpänstiga som i händerna på människorna blir ett vittnesbörd om människans outtömliga behov av att lämna spår, om skaparkraft, om behovet av symboler, onda och goda, och hur det som egentligen saknar känslor, (drivved) kan avtvingas en slags riktning, stå i någots tjänst.

En psykoanalytiskt skicklig terapeut hade nog haft saker att säga om förträngda minnen, undermedvetna lager eller arketypiska gestaltningar.

Kanske är det så enkelt att det som borde växa och grönska borde få fortsätta att göra det till dess tid är slut och att det därefter stillsamt skulle få återgå till jorden, multna och bli näring till ny grönska. Kanske det är det motsatsen som stör, ett slags brott mot någon naturlig omedveten ordning.

Kataina deckarblogg 1Kanske är det så enkelt. Inte vet jag. Men Nimis är nu förenad med en förnimmelse av hot. Hoppas att det går över.

Katarina Tornborg

Overklig verklighet; verklig overklighet

Jag vet inte riktigt varför, men under hela läsningen av Dolores Redondos debutdeckare, ”Den osynlige väktaren” (Bucket List Books; övers: Manni Kössler), har jag några visrader i huvudet:

Sol redondo y colorado
Como una rueda de cobre
De diario me estas mirando
De diario me miras pobre

”Sol, rund och röd
Som ett kopparhjul
Varje dag ser du på mig
Varje dag ser du mig fattig”
(Min översättning)

Den mexikanska visan heter Sol que tu eres (”Sol som du är”) och har spelats in av bland andra Linda Ronstadt.

Det är något, tror jag, med det enkla tilltalet, hur en fattig människa konstaterar det ödesbundna i elände, slit och solens strålar, som påminner om Dolores Redondos ”Den osynlige väktaren”, den första titeln i en tänkt trilogi. Också här finns ett starkt element av öde, av något bortom den mänskliga förståelsen som en halvt bortglömd erfarenhet, både närvarande och frånvarande.

dolortes-redondoKort om handlingen:

En ung, modernt utbildad poliskommissarie, Amaia Salazar, ställs inför ett antal ritualistiska mord på unga flickor i och kring den lilla staden Elizondo där hon är född och uppväxt. I vanlig deckarordning undersöks brottsplatserna av tekniker, bevis samlas i bevispåsar, intervjuer görs med offrens anhöriga, offrens sista dagar kartläggs med minutiös noggrannhet, begravningar sker med poliser diskret närvarande.

Vad är det som driver förövaren? Varför finns det små, speciellt baskiska kakor, Txantigorri, på offrens kroppar? Varför är flickornas skor prydligt uppställda som en fingervisning åt polisen?

Utredningen rullar på, nya offer tillkommer och förövaren gäckar alla ansträngningar.

Kommissarie Salazar blir alltmer övertygad om att hon och de andra poliserna letar efter en person i den omedelbara närheten, en person som är känd av alla, som rör sig obehindrat i samhället och inte skiljer ut sig som en mörk skugga.

Människorna kring Elizondo dras till skogen och skogen drar dem till sig. Dess lockelse är påtaglig, mystisk, och vardaglig på samma gång. En ung polisman som borde veta bättre svär på att El Basajuan, skogsherren, en gång räddat honom från döden, att skogsherren griper in i skeendet, styr, skiljer ut och räddar människorna undan, oftast, sig själva.

Och det är inte bara vad han är säker på.

Många i Elizondo vid Baztán-floden i de baskiska Pyrenéerna håller med. Också Amaia Salazars rationella hållning kommer så småningom att rubbas. Själva har vi för länge sedan förpassat både näck och skogsrå till sagans värld.

Men kommissarien mår inte så bra. En skugga hon inte kan identifiera jagar henne om nätterna och hon vaknar badande i svett efter fasansfulla drömmar.

För att hon ska kunna gå vidare i livet, kärleken och karriären är det nödvändigt att plågan blir synlig och handfast. Men för det behövs det ärliga konfrontationer med flera personer i hennes närhet, att viktiga personer tillstår att något verkligen har hänt, för länge sedan.

För den som ännu inte stött på Dolores Redondo är det nog ganska bra att hålla här, för den här romanen bjuder på mer än ett väl hopkommet pussel av deckarmodernt slag. Här finns också skickligt invävd antropologi i den kriminella väven som ger andra infallsvinklar på människans tillvaro – ett universum där gott och ont inte enkelt låter sig definieras.

Minnet av det omedelbart förflutna, det som till inte för så länge sedan var levande kunskap om människans beroende av naturen och hennes underkastelse under det som inte gick att rå på, stiger fram. Vi förs till de gränstrakter där myten är väsentlig för människans förståelse- och överlevnadsstrategier.

I Redondos universum krävs det inte så mycket för att det halvt gömda åter ska bli en verkande kraft i människan och hennes blanka, teknologiska vetenskapliga liv. Det ska bli Kataina deckarblogg 1mycket spännande att se vad hon gör av denna storslagna ansats i nästa bok om Amaia Salazar.

Katarina Tornborg

PS. De två följande delarna i trilogin, ”Benens arv och ”Offergåvan”, ges ut 2017 respektive 2018 av Bucket List Books.

Dödliga delikatesser

Mumsiga mord? Mordiska menyer? Dödligt delikat – delikatesser, hälsosamma sallader, hamburgare och mängder av kaffe är en oundgänglig del av deckarlitteraturen.

Förekomsten av läckra snittar, iskall öl, färska räkor, sill, nubbe och kaffe hos exempelvis Stieg Trenter är en gestaltning av tiden och rummet: Operakällarens bakficka, Cattelin i Gamla stan, Riche, Sturehof… ”Jag vet ett litet ställe som serverar en utsökt” (vad det nu kan vara).

Rummen är identitetsmarkörer och det är ingen slump var Harry Friberg väljer att inta sina måltider. Maten förankrar och eller befäster läsaren i kulturen. Det är 40-, 50- och en bit in på 60-talet, det är fram till 1955 motbokstider (det s.k. Brattsystemet som innebar begränsningar i hur mycket alkohol man fick köpa på Systemet ackompanjerat av mattvång på krogen).

trenter-skugganStieg Trenter var en mästare på att manövrera rusdrycker och krogrundor – att göra dygd av nödvändigheten. Alltså flödar Trenters böcker av iskalla nubbar och skummande sejdlar, en sillbit och knäckebröd. Vesper Johnson och Harry Friberg äter sig njutningsfullt genom det svenska smörgåsbordets alla smårätter, eller intar en utsökt sjötunga medan de allvarligt diskuterar det pågående fallet.

Oftast avråder Vesper Harry från att delta överhuvudtaget, vilket Harry naturligtvis struntar i. Men det är något visst med ölglas, rågbröd och ”kallt gott smör” som kokboksförfattaren Hiram uttryckte det.

Stieg Trenter manar fram mycket distinkta Stockholmsbilder i mig. Det vilar som ett höstdis över hela Stockholm, det är milda, dämpade färger, det är spårvagnar och regnvåt asfalt på Kungsgatan där bulliga taxibilar hämtar upp sena flanörer och välartade par.

Det är böcker illustrerade av Ströyer och inredning med svenskt tenn, Josef Frank och det nordiskt blonda. Jag älskar alltihop. Förmodligen gör det mig till en nostalgisk sentimentalist, men det bryr jag mig inte om.

I varje Trenterbok finns det också en hjältinna, men till henne och andra tänker jag återkomma vid ett annat tillfälle.

Naturligtvis är det inte bara hos Trenter som mord, mat och mysterier hänger ihop. Läs i princip vad som helst av Dorothy Sayers och finn afternoon tea på Fortnum’s, chateau-viner och gåslever.

Hos Trenter och Sayers ingår maten som en del av berättelsen, av rummet i rummet, som bakgrund, klassmarkör och identifikation. Jag hävdar att Trenters mat var en identitetsfaktor, ett socialt och verksamt ”vi” i folkhemmet. Alla vet (visste) hur man gör aladåb. Alla har ätit gravad strömming någon gång i livet.

goodwin-eunuckJason Goodwins turkiska 1830-tals detektiv Yashim, som förutom att han har tillträde till sultanens allra privataste rum, är en utomordentlig kock i sin enkla men funktionella lilla lägenhet i Istanbul. De tre böcker som finns på svenska är ”Eunuckens gåta” (2006), ”Ormstenens gåta” (2008) och ”Bellinis porträtt (2009).

Yashim vars personlighet är sådan att han kan förbli obemärkt, tillagar den utsöktaste linssoppa, han hackar och skär, mal och kryddar, river och knådar sig igenom serien om fem böcker. De två sista heter ”An Evil Eye” (2011) respektive ”The Baklava Club (2014). Vissa av recepten är så tydliga att man med en gnutta fantasi kan återskapa dem i sitt eget kök.

Tro mig. Jag gjorde linssoppa à la Yashim och den blev mycket bra.

Uppenbarligen är Yashims kokkonst så inspirerande för läsekretsen att Goodwin helt sonika ger ut en kokbok med Yashims rätter och recept. Boken, som kommer ut i oktober i England, innehåller också valda avsnitt ur romanerna som extra krydda.

För Yashim är mat sinnlighet och filosofi. Matlagning hör till livets kärna, det är en meditativ verksamhet som ger honom tid att låta vissa problem lösas av sig själva – inshallah.

Det kan vara kryddor som sprätter i den heta pannan som får pusselbitar att passa ihop. Att krama ur vattnet ur riven zucchini blir en kärlekshandling. Mat läker och helar sargade kroppar och själar. Mat, inte som ett nödvändigt ont, utan ett nödvändigt gott.

Donna Leons Commissario Brunetti som TV-serie (och på DVD).

Tänk på Commissario Brunettis hustru Paolas luncher hos amerikanska Donna Leon. Det kärleksfulla kokandet av givetvis färsk pasta och beredandet av knarrande grönsaker betyder så mycket mer än att fixa till något att äta. En ritual som befäster familjens sammanhållning, en paus som ger tid över för andra diskussioner – för konfliktlösning och återhämtning.

Det regelbundna i Guido Brunettis vanor – en liten espresso här, en grappa där – är det enda stabila i en värld av korruption, mord och motgång.

För likaledes amerikanska Diane Mott Davidson är maten själva grejen. Svenska Dagbladet gav ut ett antal titlar av henne i början på 90-talet: ”Med mord på menyn”, ”Osminkad död” och ”Stängt på grund av mordförsök”. Talande titlar på engelska är ”Sweet Revenge” (”Hämndens sötma”), ”Fatally Flaky” (”Fatala flagor”) och ”The Last Suppers” (”De sista måltiderna”) med mina översättningar.

mott-davidsonGoldy Schultz har en catering-firma och hon lagar mat åt alla som betalar. Det ger henne en unik insyn i olika sammanhang och inte minst i ond, bråd död.

Texterna innehåller ordentliga recept – jag har testat några, tja, sådär, ungefär som någon som anmärkte vad gäller Kay Scarpetta hos Patricia Cornwell, ”det verkar så himla gott när hon står där och hackar vitlök, kokar pastan och slår upp ett glas svalt vitt vin, men egentligen är det ganska banalt”.

En nykomling i raden av författare som skriver om mord och menyer är Sally Andrew: ”Tannie Marias recept på kärlek och mord” (Norstedts, 2016) är den första romanen i en tänkt serie. Här är det Sydafrika och sydafrikansk mat som står i centrum.

Tannie Maria har en populär matsida i en lokaltidning. Den ska läggas ner eftersom centralredaktionen vill ha en hjärtespalt istället. Efter viss övertalning tar Tannie Maria sig an sargade själar med goda råd och några hjälpande recept på vägen. Så kommer det sig att hon snabbt hamnar i en historia om mord, svek, pengar och kärlek.

Tannie Maria ÄR mat. Mat är kärlek. Utan mat hade hon förmodligen varit död… konstaterar hon.

Hon älskar doften av skorpor i ugnen och funderar ständigt på biltong och pajer, experimenterar med ingredienser och njuter av varje smula – gärna nedsköljd med en kopp te.

tannie-mariaDet här är en deckare som inte skulle behövt deckardelen för att fungera. Följaktligen är sidorna 435-460 receptsidor, inledda med en liten avhandling om värdet med att använda en värmelåda. Den är energisnål, den långkokar din mat ”medan du ligger och sover eller är på jobbet”.

Det är maten som bjuder på moralen, blir den värdemätare med vilken karaktärer bedöms. Jag har testat ”Reghardts Bobotie”, dvs köttfärsgratäng, med angenämt resultat.

Folk som tillbringat tweenie-tiden med Enid Blytons Fem-böcker vet att mat spelar en utomordentligt viktig roll bland mysterierna. Det är körsbärspajer hit, iskall gräddmjölk dit, kyckling och skinksmörgåsar i långa banor.

Böckerna utspelar sig på den engelska landsbygden mellan 1942 och 1963. Det vill säga, krigstid och ransonering som upphörde så sent som 1954. Den verkliga bristen kanske i viss mån kompenserades av fantasier om hur livet kunde ha varit, eller hade varit före kriget.

Mat och mysterier som eskapism, som dröm. Kanske ett av skälen till barnens hämningslöst sinnliga ätande.

Mat kan vara den yttersta balansen; ett mord är en djupt omoralisk handling. Att eftertänksamt stå och hacka lök och rosta kryddor, att ta sig en iskall sup och en macka på krogen, att låta maten rensa luften och själen, är att stå på livets sida. Det stillsamma förberedandet för ännu en måltid är det yttersta beviset för mänsklighet, för att tillvaron ska få sina rätta proportioner.

En kopp te i rätt ögonblick – säg vad Agatha Christie inte visste om detta! – kan bokstavligen innebära liv eller död. Mat i deckare gör deckarna till människor, du är vad du äter. Skräpmat och cola, lyxmiddagar på lokal, snabbfixat på en kaffekedja eller långsamt och grundligt på velden eller i Istanbul.

Vad gäller Yashim, så har han lämnat djupa spår. Så till den milda grad att jag inhandlat… Kataina deckarblogg 1inte Goodwins kokbok utan Angie Mitchells ”Secrets of the Turkish Kitchen”, ur vilken jag kommer att laga ett antal rätter att bjuda maken och grannarna på. *)

Katarina Tornborg

*) Det tackar grannarna för och ser fram emot!

Ännu mer pengar och en fjällspricka

Jag följer fortfarande stålarna!

Det tätnar i ”Follow The Money”. Energreens svindlerier blir allt tydligare, juristen Claudia försöker manövrera mellan moral och plikt, Alexander Sødergren framträder alltmer som en charmerande och målstyrd psykopat.

Den halvvärld Nicky och Bimse lever i blir till en skrattspegel av den på ytan eleganta och välfungerande styrelserumsvärlden i Energreen. Bit för bit växer världarna samman när den mystiske P, försedd med ett skjutvapen med ljuddämpare, gör lika hemtama besök i båda – effektivt och resultatinriktat.

Det som fångade mitt intresse från början har förstärkts. Det är i Nickys och Bimses värld, fjärran från designerväskor och champagne, som kampen för att göra livet bättre blir tydlig.

Nicky och Bimse snärjs alltmer in i ett spel de aldrig kan vinna och kostnaderna har börjat visa sig, gränserna flyttas allt längre bortom det lagliga och det anständiga. Det är faktiskt synd om dem.

vagenHur ska det gå? Var ska det sluta? Man får anta att det slutar med en slags allmän katastrof, en uppställning av allt ont mot det lilla goda, en sensmoral. Vi får väl se.

Så passade jag på att kolla in den norska katastroffilmen ”Bølgen” / ”Vågen” (2015) för några dagar sedan. Och vem uppenbarar sig där om inte den impulsstyrde polisen Mads, alltså Thomas Bo Larsen från ”Follow The Money”.

Lika bufflig här som där. Som det kan bli.

Filmen var oerhört spännande och skickligt gjord utan Hollywoods polerade och smidiga maskineri. Men det faktum att den bygger på den senaste forskningen om hur Åknesfjället i Norge rör på sig, gör den ohygglig. Katastrofen kommer att ske. Frågan är när.

Fjället är det mest övervakade berget i världen, enligt en artikel i svenska Yle. Storyn i korta drag:

Högt uppe i Åknesfjället finns det en spricka som vidgar sig med flera centimeter om året. Det är en tidsfråga innan fjällsidan rasar ner i fjorden och orsakar en 80 meter hög tsunami som kommer att svepa bort all bebyggelse, t ex hela den lilla orten Geiranger som är ett populärt turistmål.

Så visar datorerna plötsligt att det börjat hända saker. Det mullrar. Majestätiskt och hemskt börjar bergssidan att glida. Skredet är ett faktum och det ger geologerna tio minuter att varna, tio dyrbara minuter för befolkningen att försöka sätta sig i säkerhet…

Kataina deckarblogg 1Se den! Det är uppfriskande med film gjord i närheten.

Katarina Tornborg

Rönbloms svenska 50-tal

Folkhemmet, den lilla staden, pensionatet, telefonkiosken och logerna för nykterhetens bevarande. Intriger kokar under den stillsamma ytan, döden väntar och den orättfärdige får sitt straff.

Det är naturligtvis H.-K. Rönblom, journalist och doktor i statskunskap, jag talar om, mästarnas mästare, den första svenska deckarboomens språkvirtuos, den nyfikne, lätt fåraktige, försynte och piprökande historikern/läroverksadjunkten/amatördetektiven Paul Kennets anfader.

ronblom_dod_bland_de_doda_omslag_inb_0Tack vare Modernistas nyutgivning kan en ny generation ta del av det mysterium som var Sverige på 50- och 60-tal. Först ut är debutromanen ”Död bland de döda” (1954) och genombrottsromanen ”Höstvind &h djupa vatten” (1955).

H.-K. Rönblom representerar min barndom, så enkelt är det. Ur minnenas bråddjup stiger söndagsutflykter till Moderna Museet, raketost och 70-öresbiljetten på trådbussen in till stan, strikta klädkoder, sluta skolan kl. 12 på lördagar och C i ordning och uppförande.

Jag blir så rörd. Och H.-K. tar sin tid, betraktar den med mild ironi, iakttar den skarpsinnigt och analyserande, knådar den och förvandlar den till den mest aptitliga limpa.

ronblom_hostvind_och_djupa_vatten_omslag_inb_0Allt finns i språket, den lätta, genomskinliga och humoristiska stil som var H.-K.:s signum. Det är i språket människorna får liv och karaktär och deras relationer blir synliga, landskapet förändras, årstider växlar.

Småstadens folk och hierarkier blir en skrattspegel av Sverige – där det på trots mot det vardagliga och enkla, moderniteten och folkshemsbyggandet, skedde hemska saker.

I ”Höstvind…” börjar det med vad som verkar vara en olycka:

”Fördömt”, sade stadsfiskalen, ”just nu när vi har händerna fulla med kioskinbrotten. Och statspolisen har inte en man att vara av med. Personalbristen kan ju göra en gråhårig. Det är förstås några pojklymlar som varit framme. Var fick de ståltråden ifrån, förresten?” (sidan 5)

skratta-pajazzoMen så här enkelt är det förstås inte. En man har mördats och Paul Kennet måste ta reda på vad som hänt. I växelspelet mellan Paul och hans syster Susanne, som ibland kommer ihåg att ”hon hade ett krossat hjärta att vårda” (sidan 99), drivs historien mot sanningen och det obönhörliga slutet.

Min stora favorit av Rönblom är ”Skratta, Pajazzo” (1956), där H.-K. lika framsynt som elegant skildrade Glasrikets förvandling från bruksmiljö till modern industri med det som vanns och förlorades längs vägen. Här har språket en annan tyngd, en poetisk laddning.

Ett litet smakprov: ”Vid det förbrända och krossade degelgruset häftade rester av glas – koboltblått, smaragdgrönt, ofärgat. Det glimmade på marken där de gick som om de trampat bland Kataina deckarblogg 1ädelstenar”.

Blir tårögd. Och väntar otåligt på mer. (Vilket kommer 2017, kan deckarloggkollega Eriksson tillägga.)

Katarina Tornborg

Bilder som rämnar, fasader som rasar

Jag har just sträckläst Tove Alsterdals senaste bok: ”Vänd dig inte om” (Lind & Co).

Klockan 02.05 på morgonen slog jag igen den med en liten suck och försökte somna. Det gick sådär. Texten flöt oroande in i drömmen, personerna började leva sitt eget liv, de kom och gick, satte sig, reste sig och försvann ut i mörkret, till stigarna runt Beckomberga gamla, sedan 1995, nedlagda mentalsjukhus.

Jag tänker på Tjernobyl där jag var för några år sedan. Det spöklika i det övergivna, hastigt evakuerade bostadsområdet med sina gapande tomma hus och svarta fönster. Kraset av glas på golv. Trasiga skolbänkar, en sönderfallande simhallsbassäng, nakna kabelrester i tak. Slyet som växte i alla springor, förvridna björkar med oändligt många häxkvastar.

Och så människorna som ingen såg men som alla visste fanns där. Skuggvarelser som ingen ville ha, som inte hade någon annanstans att bo som smög sig tillbaka in i det förbjudna området, de och de vilda djuren.

alsterdalTove Alsterdals roman (jag tvekar att kalla den deckare eller thriller) handlar om skuggor, om bilder som rämnar, fasader som rasar. Beckomberga, Beckis, är berättelsens centrum.

Det gamla sjukhusets inkapslade ångest paras med en nybyggd, dyr och skavande förortsidyll. Sparsmakade radhus omges av förrädisk grönska, något gömmer sig i skogen – minnen, suckar, igenbommade kulvertar – och så någon som är högst levande, som rör sig snabbt, försvinner och dyker upp.

Det förflutna gör man sig inte så lätt av med.

Huvudpersonen Eva misstänks ha mördat sin före detta make Svante Levander. Misstanken är så stark att hon häktas. Hennes son Filip har tagit fullständigt avstånd från sin mor efter skilsmässan och bor i Berlin. När Eva släpps ur häktet kommer frågor och fler tårar.

Eva försöker hitta den enda person som kan tänkas ha sett det verkliga förloppet – en rumänsk tiggerska utanför ICA. Sökandet leder henne in i det dolda Stockholm där romska tiggare lever i underjorden, i skogen, på utmarkerna.

Vad var det för man hon varit gift med i sjutton år? Vem var och är hon själv? Hon reser till Berlin, till Rumänien, till ett möte med sonen, tillbaka hem och till en växande visshet om vad som egentligen hände den där natten.

Undervärldar kolliderar med och speglar det samhälle vi byggt. Den nakna nöden ställs bredvid vår likgiltighet men också de enskilda människornas försök att handla, göra något.

I porträttet av Eva, skild 47-årig kvinna, med en brinnande ensamhet inom sig efter skilsmässan, en stumhet inför sig själv, sina handlingar och motiv, ett avstånd till världen, lyckas Alsterdal mejsla fram hur det går till när man vaknar och ser fasaderna runt sig spricka. Hon lyckas också ge Stockholm nya konturer, den organism som är en Kataina deckarblogg 1stad.

Synnerligen läsvärt och spännande. En sista (irriterad språktants) anmärkning. Det heter ”som hon”, inte ”som henne”. En liten fläck i det levande språket.

Katarina Tornborg